Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m

1933-02-28 · 495 sidor, varav 445 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 445 av 495 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:209, Med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given Stockholms

slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocb lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912

(nr 184) om understödsföreningar samt

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av

statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och

den offentliga arbetsförmedlingen,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

förordning om erkända arbetslöshetskassor,

förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter

jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande

av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen samt

förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31

mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

TVTin allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr £09.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag

till

lag

angående ändring i

vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar,

sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279),

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,

som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem---eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka---—- hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser

föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser

den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman

hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar

ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes

särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,

må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — -— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre

samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det

sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas

stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde

biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen---understödsberättigades bekostnad.

Skall sådan ----samtycke därtill.

Är för---till efterrättelse.

Stadgeändring, som---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet

eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan

ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost''

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets

förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,

att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta

arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen

erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Med arbetsgivare och arbetare förstås i denna lag de, som enligt 2 § i lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses såsom

arbetsgivare och arbetare.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun, ej heller å innehavare

av anstalt för yrkesutbildning, såvitt angår dem, som vid anstalten åtnjuta

undervisning och enligt Konungens förordnande äro att anse såsom arbetare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i

genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under nästföregående

år i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste

hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, i den mån avgiftsplikt föreligger, en för alla och alla för

en för avgiften.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken

arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

5

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att besluta,

huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig,

samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten

om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast

provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad

för mycket blivit erlagt.

Avgifter till riksförsäkringsanstalten erläggas på tid och sätt, som av

Konung och riksdag bestämmes. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit

erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande

kronoutskylder är stadgad.

4§.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som

uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall

varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande

de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med inbetalningen

skall bolaget till riksförsäkringsanstalten skriftligen uppgiva beloppet

av den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §•

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten.

Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för bestridande

av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock

högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål.

Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond,

vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de

erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå,

enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveckling

av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6 §■

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande

av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av

de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan anses

belöpa på envar av dem.

7 §•

över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må

klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen

efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant

skedde.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty

första gången erlägga avgifter under år 1935.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 209.

7

Förslag

till

förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må

på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i

lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda

grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av föreningens

styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade

förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av

samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen.

Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill

föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts

antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

medelsförvaltning och folkbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för

medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller

överensstämma stadgarna icke med vad under II—"V i denna förordning föreskrives

eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet

med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för viss understödsförening

helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa,

äger tillsynsmyndigheten vägra antagande av förstnämnda

förening.

5 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,

i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad

uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland

kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek

och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, på sätt

i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa ma ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål,

som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem

månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot

avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem manader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan

överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

9

8 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna uteslutas
1)

den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej

uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna

uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt

inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna

sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,

lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk

för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande, som kan

antagas vara av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller

styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller

att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3)

omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §.

Har beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet inträffat,

som kassan finner böra föranleda dennes uteslutande, skall det åligga

kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända

adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas för

avgivande av förklaring.

10 §.

Är medlem, då han uteslutes ur kassan, på grund av redan inträffad arbetslöshet

berättigad till understöd, skall uteslutningen anses hava skett först

då löpande understödstid gått till ända.

11 §•

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde veckan

efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande

för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt

ur kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,

beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall

inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara

föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna

förordning likställas med svensk medborgare.

III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös medlem,

som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,

på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande

veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,

att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom

område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må understöd ej

utgå för den tid konflikten varar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

11

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än såsom

ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande

av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete a annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas

i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helgdag,

med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för

vilken han åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av

daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle

av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen

betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje

vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga arbetsförmedlingen

utfärdat intyg om arbetsansökan eller om meddelad befrielse

därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem

som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre

femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare

inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse, och ma

vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med

lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i

2 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnatt

viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med

lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet

mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i

gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet

lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet

än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån un
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

derstödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som daghjälpen enligt

1 mom. högst må motsvara.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,

som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet

icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att daghjälp

icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, under varje period om fjorton dagar har arbete

ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje

period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,

minskas med två.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem, som icke tidigare uppburit

understöd från kassan, utgiva understöd endast därest han för tid under

de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna trettiosex månaderna till

kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. Har medlem,

som här avses, övergått från klass med lägre daghjälp till klass med

högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre

summan av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna

trettiosex månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av femtiotvå

veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången

erlagts för minst tjugusex veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från kassan, må understöd

utgivas, om han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna aderton manaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan medlem övergått till klass med högre

daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre summan

av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna

aderton månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av tjugusex

veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter övergången

erlagts för minst tretton veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens

avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upphörande,

skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den

tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd

från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i

detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens

slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan

erkänd arbetslöshetskassa, ma, saframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse,

som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han

erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf

helt eller delvis räknas honom till godo.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

13

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före

inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,

som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad

i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd som

utgivits av den erkända arbetslöshetskassan likställas understöd, vilket utgivits

av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivandet

avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som

med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller

sammanslutning, som avses i 2 mom., allenast tagas i betraktande avgifter,

som belöpa å tid efter det han senast saknade medlemsrätt i sådan kassa eller

sammanslutning.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas

avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning

använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under

nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa

dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej

tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid

än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till

tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits om iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,

då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete

för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring

eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i denna

paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart

efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet

förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger

tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej

må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid

tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första

stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp

över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under

loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder,

därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor. Har erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar bestämt längre karenstid än i 22 § första

stycket sägs, må dock understödstiden ökas med högst den tid, varmed karenstiden

förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första

stycket utgöra mindre än nittio dagar.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter

medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller

minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande

på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt

må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin siste arbetsgivare

anhålla om intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken

till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskning i

antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar under

varje period om fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem överlämnas

till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid då medlem för annans räkning mot

avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,

upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av tillförsäkrade

förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och övriga

kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grupper

av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olikhet

medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslöshetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som

underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild

avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning

kan anses skäligt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

15

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande

i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter

och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder

minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor

med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten

med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med

hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill

lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad

i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag

inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande

utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag

av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för

uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av

tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall

den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda

ombud.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så oek om återkallande av

antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning

till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift

om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att

utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom

intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt

föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten

jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder,

som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga

inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll

och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med

kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända

de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda

myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna

meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i

fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än

500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för

kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart

ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre

medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet

som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under

det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan

vara pliktig att träda i likvidation.

'' 34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning

ått vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas

erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,

inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad

anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras

vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats erkänd

arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen

till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga

att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt

andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §

i lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras

över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,

vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för

att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna.

VII. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre vetande

meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 samt. Nr 209.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enbgt stadgarna har sitt

säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

19

Förslag

till

förordning

om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående

bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen den

1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande

av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga

arbetsförmedlingen skola bestämmelserna i §§ 2, 4—6 och 8 i förordningen

den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete äga motsvarande tillämpning med iakttagande, att avgifterna

skola uppbäras i samband med de i förordningen omförmälda avgifterna samt

att utanordning enligt § 4 mom. 5 i förordningen icke skall äga rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förord ning

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående

uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår

avgiften ensamt eller tillika med avgift jämlikt lagen den 1933

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen

till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansökan av

den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under första och

återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om anslag till bekämpande

av arbetslösheten (femte huvudtiteln, punkt 9) anmälde jag, att inom

departementet med biträde av tillkallade sakkunniga påginge förberedelser

för framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshetsförsäkring.

Under rubriken socialstyrelsen (punkt 3) anförde jag vidare, att

det syntes kunna antagas, att handhavandet av en sådan försäkring skulle komma

att uppdragas åt socialstyrelsen liksom att i samband därmed styrelsens nuvarande

verksamhet rörande arbetsförmedlingen bleve väsentligt utvidgad med

därav följande vittgående organisatoriska förändringar av styrelsen. Kostnaderna

för denna omorganisation för nästa budgetår uppskattade jag approximativt

till 50,000 kronor, till vilket belopp hänsyn togs vid beräknande av det

extra förslagsanslaget för styrelsens verksamhet.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt

behandling.

Till grund för det nu föreliggande förslaget i ämnet ligger ett av 1926 års

arbetslöshetssakkunniga under år 1928 avgivet betänkande (Statens offentliga

utredningar 1928:9). Sedan yttranden över detta betänkande inhämtats

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har en överarbetning av

det i betänkandet innefattade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

verkställts inom departementet med biträde jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 7 oktober 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl utarbetat

förslag till ny lagstiftning om arbetsförmedling och statsbidrag till

understöd åt arbetslösa. De av dessa sakkunniga utarbetade förslagen innefattas

i en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken

torde såsom bilaga (bilaga G) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1

I promemorian återfinnes referat av 1928 års betänkande (sid. 10), och vid

promemorian hava fogats redogörelser för de över betänkandet avgivna yttran
1

Denna bilaga är här intagen efter statsrådsprotokollet den 17 mars 1933.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Erkända

arbetslöshets
kassor.

dena samt för den senaste utländska lagstiftningen på området, och torde jag

i dessa hänseenden få hänvisa till bilagan.

över de sakkunnigas förslag — i det följande benämnt sakkunnigförslaget

—- hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom

från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar, allt på sätt jag senare

torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade yttranden

inkommit, hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade sakkunniga.

I fråga om de omständigheter, som föranlett de sakkunnigas tillkallande,

samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till nyssnämnda

promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet återgivits (bilaga

G sid. 3). I promemorian återfinnes även en redogörelse för den tidigare behandlingen

inom vårt land av frågan om arbetslöshetsförsäkring (bilaga G

sid. 4 ff.).

Sakkunnigförslaget.

Jag torde sålunda omedelbart kunna övergå till att lämna en sammanfattning

av innebörden av de sakkunnigas förslag.

Det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget

avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att staten

lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla

vissa i lagen givna bestämmelser rörande medlemsantal m. m. och bedriva sin

verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera

kassornas verksamhet, hava sammanställts i en förordning om erkända arbetslöshetskassor.

I föreningsrättsligt hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna

skola vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar. De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag meddelas

för föreningar med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbetslöshetskassorna.

Kassorna måste däremot för att få statsbidrag antagas till

»erkända arbetslöshetskassor». Ansökan om antagande skall göras hos socialstyrelsen

i egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna.

Socialstyrelsen har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de

i förordningen givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlemmarna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kassornas

verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i förordningens

mening. Till denna fråga återkommer jag senare. I allmänhet

torde kassorna komma att bildas såsom rikskassor för arbetare inom visst yrke

eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för arbetarna

vid visst företag eller för samtliga lönearbetare, oberoende av yrket,

inom visst område. Förordningen medgiver jämväl bildandet av en allmän kassa

för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23

stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten dock

obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa med

lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att vägra

antagande av kassa, om ändamålet med dess verksamhet helt eller till huvudsaklig

del kan anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa.

De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i

förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsområde.

Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbörande

skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. Förordningen

upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hinder

mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa

särskilt angivna fall utesluta från medlemskap.

Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages

främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet lönearbetare

har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i förordningen.

X stället har det negativt bestämts, att den som är självständig företagare

skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till förhållandena

under de senast förflutna tolv manaderna. För att rätt att vinna

inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande

under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än

fem månader.

Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon

är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma

sätt, som nyss nämnts, anknytas till förhallandena under de senast förflutna

tolv månaderna. Vidare far ingen pa samma gång vara medlem i mer än en

erkänd arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en erkänd

arbetslöshetskassa, om han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse

träffats om ömsesidighet.

För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att medlemmarna

skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställda

vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits

rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda föreskrivet

villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhindrats

att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att

vara uppfyllt.

Om för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund

av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap

eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från

medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke ställa

sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning

utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap.

Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna.

Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträffande

den övre gränsen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur

en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad

till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har införts en bestämmelse

om automatisk uteslutning av medlem, om han efter viss tids förlopp

fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påföljden

skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgiften

eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss

kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugosjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshetskassa

måste en medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan eller

från annan erkänd arbetslöshetskassa, hava under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna två åren till kassan erlagt avgifter för minst 52

veckor. För medlem, som tidigare uppburit understöd, kräves 26 erlagda avgifter

under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Vid

bedömande av frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande skall man bortse

från den tid efter sista arbetsanställningens upphörande, som medlemmen

vant sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring. Har medlem åter på grund

av eget förvållande varit avstängd från understöd under viss tid, skall arbetslösheten

anses hava tagit sin början först vid avstängningstidens slut.

Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp,

måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den

högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av

tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som

han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan

tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts

till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits

till erkänd arbetslöshetskassa. Vid prövning av frågan om rätt till understöd

kan medlem aldrig få räkna sig tillgodo andra avgifter, än som erlagts

för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som icke

utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16

år, vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan

anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, om

skäl därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i varje vecka befria den

arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är

föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller kan understöd

utgå för dag för vilken medlem åtnjuter avlöning.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anledning

lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från

arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till

honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda

bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses

lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

25

regler än som stadgats i förordningen. Om arbetet motsvarar arbetarens

krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den

i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, och icke hänför sig till

arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omständigheter

föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller

arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen

att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har

undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits

strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndigheten

har därjämte medgivits rätt att beträffande konflikt, som ännu icke

varit under arbetsdomstolens eller skiljenämnds bedömande, avgiva förklaring

om att konflikten är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning

till arbetsvägran icke förelegat.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp,

men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader

för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i

naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej understigande

två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek

inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,

för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Begreppet familjeförsörjare

definieras ej i förordningen, utan det överlåtes åt tillsynsmyndigheten

att meddela närmare bestämmelser därom. Kassorna kunna införa olika understödsklasser

och jämväl medgiva rätt för kvinnliga medlemmar och medlemmar,

som ännu icke uppnått viss ålder, att såsom halvbetalande uppbära

lägre understöd än övriga medlemmar.

I allmänhet får daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av arbetslösheten

åtnjuter fattigvård för sig själv eller för någon, för vilken han

är att anse såsom familjeförsörjare. Undantag göres dock för fattigvård, som

avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller med andra ord fattigvård,

som ej utgör hjälp till den dagliga försörjningen, ävensom för fattigvård, som

utgöres av vård å sjukvårdsanstalt för någon av familjemedlemmarna. I samband

härmed hava fattigvårdsstyrelserna ålagts att underrätta kassans styrelse

om de fall, då fattigvård i anledning av medlems arbetslöshet meddelats

honom eller någon, för vilken han är försörjningsskyldig.

Om medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet

utgående understöd av annat slag än fattigvård, så äga kassorna själva

bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet

utgör. Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan

av daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjänsten,

vartill daghjälpen högst må uppgå.

Om daghjälp utgår till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, har anställning ett mindre antal dagar i veckan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

än vid full drift är vanligt, får summan av daglrjälpen och arbetsförtjänsten

för vecka icke överstiga, vad medlemmen skulle hava erhållit i daghjälp för

veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som

kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kortare

än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara

fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller

överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till

arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.

Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till understöd,

om avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för kortare tid än aderton

dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller

på grund av särskild av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest

medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om

daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då särskilda

omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att

beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej

över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av

året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på varandra

följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den

tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra

följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under

90 dagar. Understödstiden kan förlängas över 120 dagar dels om daghjälp

vid korttidsarbete utgått med nedsatt belopp, intill dess sammanlagda

daghjälpsbeloppet motsvarar full daghjälp för den arbetslöse under 120 dagar,

och dels om en kassa bestämt längre karenstid än den kortast möjliga tiden

med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslösheten

och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst

skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet fullgöras

genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyldighet

för arbetsgivaren att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva

särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.

Dessa avgifter skola utgå för Jid, då medlem för annans räkning mot avlöning

användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så avvägda,

att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbildning,

utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Avgifterna

må ej göras olika för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes

av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kassorna ha vidare rätt

att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass

eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast avgift eller uttaxerat

belopp.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.

27

En erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i

förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven

storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall avsättas,

får endast tagas i anspråk i den mån inkomsterna ej förslå till täckande

av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i förordningen

angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas

ett belopp, motsvarande den lägst föreskrivna fonden. Utbetalning av understöd

får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek

lämnat medgivande därtill.

Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som jag nyss nämnt,

fonden tagas i anspråk. Därest så med hänsyn till kassans ekonomiska ställning

eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må

kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjälpens

storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna minimibeloppet

av daghjälpen eller två kronor och kortaste understödstiden eller

nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall därjämte

särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för

vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför

stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens längd

och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid beslutets

fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för

längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskassas

styrelse liksom även en revisor. Om en kassa har lokalavdelningar å olika

orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt

utövas av valda ombud.

Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å

övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att

när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska

kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem

tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Om tillsynsmyndigheten

finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna

anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av

kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad

anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller

förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Om den anmärkta åtgärden innebär avvikelse emot någon i lagen om

understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i

nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande

för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke

återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta

beslut i anledning av lämnad anvisning.

Om en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som

medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal,

som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid

s. 28 Kontrollera mot PDF

Statsbidrag

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna

har därvid att meddela beslut, om kassan skall få fortsätta sin verksamhet,

och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej

sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej

detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att överlåta sin rörelse på annan

erkänd arbetslöshetskassa eller att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten kunna anföras

hos Konungen. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffenheten

av en arbetskonflikt, om vilken talan kan föras inför arbetsdomstolen,

kunna besvär dock ej föras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande

de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap

beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som Konungen

äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget

utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.

daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,

förvaltningsbidrag. Det har icke ansetts erforderligt att i den blivande förordningen

om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna

utan dessa äro avsedda att knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för

ifrågavarande ändamål och att sedan av Konungen sammanfattas i en särskild

kungörelse.

Daghjälpsbidraget skall, som jag förut nämnt, bestämmas med hänsyn dels

till den genomsnittliga daghjälpens storlek inom kassan och dels till arbetslöshetens

omfattning bland medlemmarna, uttryckt i antalet understödda dagar

per medlem och år. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många procent

av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp

och antalet understödda dagar per medlem.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera ett antal understödda

dagar per medlem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet

i kronor. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation

till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag

börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kostnaden

men därefter växande intill 21 understödda dagar per medlem och år.

Bidraget har vid denna gräns bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp

av två kronor och 40 % av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor.

Med utgångspunkt härifrån har i utkastet till kungörelse sammanställts

en tabell, utvisande daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden

för understöd vid olika antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig

daghjälp från två till sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas

särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår med två kronor för varje årsmedlem

i kassan.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter

varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som

skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

29

Såsom ett led i förslaget ingå arbetsgivarbidrag, avsedda att användas dels

till de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Bestämmelserna

härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —

utom staten och kommunerna — skola, oberoende av om dessa arbetare äro

försäkrade eller ej, uttagas avgifter med två kronor för varje årsarbetare. Då

antalet årsarbetare hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kommer

härigenom, med hänsyn till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,

summan av avgifterna att uppgå till omkring 1,800,000 kronor för år. Avgifterna

skola debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna till den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Det belopp, som årligen inflyter, skall inbetalas till statskontoret. Hälften

av beloppet skall tillföras statsverket såsom bidrag till kostnaderna för den

offentliga arbetsförmedlingen, och andra hälften skall i enlighet med av Konungen

meddelade bestämmelser förvaltas såsom en särskild fond. Medel ur

denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för att användas till

bestridande av förvaltningsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.

Uppstår överskott i fonden, kan Konungen på framställning av tillsynsmyndigheten

bestämma, att visst belopp därav må användas för utveckling av den

statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Såsom komplettering till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen jämte

allmänna arbeten på öppna marknaden framlägges utkast till kungörelse

om kommunala understöd med statsbidrag. I huvudsak har den nu gällande

ordningen för utgivande av kontantunderstöd bibehållits. Understöden skola

sålunda utgivas genom en kommunal arbetslöshetskommitté, som jämväl skall

hava att taga initiativet till upptagandet av understödsverksamheten. Verksamheten

skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, som med hänsyn till föreliggande

omständigheter äger bestämma, för huru många personer i en kommun

statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Från rätt till erhållande

av ifrågavarande understöd skola vara uteslutna de, som uppbära daghjälp

från erkänd arbetslöshetskassa, ävensom de, som under de senaste sex

månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, i anledning av arbetslöshet

för sig eller någon familjemedlem uppburit fattigvård av annat än visst angivet

slag. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till

inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. I

övrigt ansluta sig bestämmelserna så nära som möjligt till de regler, som skola

gälla inom försäkringen. Understödet till arbetslösa på viss ort får icke överstiga

visst bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekommande

lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. En särskild tabell

över detta förhållande är upprättad och är avsedd att såsom bilaga fogas till

den blivande kungörelsen i ämnet. Med hänsyn härtill hava de nuvarande

bestämmelserna om hyreshjälp slopats. Bestämmelserna om länshjälpskommittéer

hava uteslutits ur förslaget.

De sakkunniga föreslå en betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen,

så att dess organisation kommer att överspänna hela riket. En
-

Arbetsgivar
bidrag.

Kommunala

understöd

med statsbidrag.

Den offentliga

arbetsförmedlingen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den centrala

organisationen.

Kostnads
beräkning.

ligt förslaget, som sammanfattats i en särskild lag, skall varje landsting och

stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, anordna en arbetsförmedlingsanstalt

med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser

förlagda avdelningskontor eller ombud. Enligt en av socialstyrelsen på de

sakkunnigas framställning gjord undersökning skulle erfordras 103 nya avdelningskontor

utöver de 100 nu befintliga. Därjämte skulle vid fullt genomförd

organisation behövas omkring 1,300 ombud.

Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen skall utövas av socialstyrelsen.

Ordförande och suppleant för honom i styrelsen för varje arbetsförmedlingsanstalt

skall utses av länsstyrelsen. Till föreståndare för huvudkontor

får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom

lämplig för befattningen.

Arbetsförmedlingsanstalt skall enligt förslaget erhålla full ersättning av

statsmedel för tryckning av vissa blanketter samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

Har anstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för tillträdande

av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalten under vissa

förutsättningar berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av

kostnaden. För andra utgifter äger anstalt, i den mån de kunna anses hava

varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av

det utgivna beloppet. De sakkunniga beräkna, att genom dessa regler hela

den genom omorganisationen uppkomna merkostnaden skall stanna å statsverket.

De sakkunniga föreslå, att inom socialstyrelsen skall upprättas en ny byrå,

som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget åliggande tillsynsskyldigheten

över de erkända arbetslöshetskassorna, den kommunala understödsverksamheten

samt den offentliga arbetsförmedlingen.

De sakkunniga framhålla, att en kostnadskalkyl icke kan bliva fullständig,

i det att storleken av kostnaderna för statsbidraget till kommunala understöd

beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.

Vad angår övriga föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkringen,

utbyggnaden av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder

betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen hunnit

genomföras i den omfattning, man nu anser sig hava anledning räkna med,

eller omkring 700,000 personer och med en arbetslöshet, beräknad efter genomsnittet

för åren 1929—1931, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

Stats-

verket

Landsting

och vissa

städer

Arbets-

givarna

De för- säkrade

Summa

Daghjälpsbidrag till försäkringen . .

.... 12.5

—

—

14.1

26.6

Förvaltningsbidrag till försäkringen .

.... 0.5

—

0.9

—

1.4

Arbetsförmedlingen........

.... 0.9

0.9

0.9

—

2.7

Socialstvrelsen..........

.... 0.2

—

—

—

0.2

Snmma 14.1

0.9

1.8

14.1

30.9

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian infordrades yttranden från socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission,

statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare anmodades lantbruksstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, arbetsdomstolen och

kammarrätten samt statens inspektör för fattigvård och barnavård att avgiva

yttrande i ärendet. Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill

beretts tillfälle, inkommit med yttranden: svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisationen

i Sverige, Sveriges industriförbund, svenska kontoristföreningarnas förbund,

de anställdas centralorganisation i Sverige för tjänstemannaorganisationernas

arbetslöshetskommitté och Sveriges arbetsledares förbund samt de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Genom vissa av nyssnämnda

myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland

andra handelskamrarna i riket, Sveriges redareförening, fullmäktige i järnkontoret,

Sveriges skogsägareförbund och skilda fackförbund.

Av de anförda myndigheterna och sammanslutningarna hava följande tillstyrkt

eller förklarat sig icke hava något att erinra mot en frivillig arbetslöshetsförsäkring

enligt de huvudprinciper, som angivits i promemorian, nämligen

statens arbetslöshetskommission, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Kopparbergs

län samt landsorganisationen i Sverige.

Kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,

Västernorrlands och Norrbottens län samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare hava icke velat i princip motsätta sig förslagets genomförande

men ansett det olämpligt att för närvarande införa försäkringen.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon bestämd

åsikt i fråga om lämpligheten av införande av en arbetslöshetsförsäkring,

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kronobergs,

Blekinge och Västmanlands län, svenska stadsförbundet samt svenska

landskommunernas förbund. Statens inspektör för fattigvård och barnavård

har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt han intagit såsom ledamot av 1926

års arbetslöshetssakkunniga.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava av principiella skäl avstyrkt

införandet av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skogsägareförbund,

fullmäktige i järnkontoret samt flertalet handelskammare.

Av utlåtandena från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip

uttalat sig till förmån för en försäkring av den nu föreslagna läggningen, ehuru

Allmän

översikt.

I princip

tillstyrkande

yttranden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa av dem ansett tidpunkten mindre lämplig härför eller avstyrkt genomförandet

nu omedelbart, må här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission: Vid den prövning, som kommissionen

ägnat _ det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, har

kommissionen kunnat konstatera, att åtskilliga av de i tidigare yttranden från

kommissionen påtalade bristerna blivit hävda. Obestridligen har det föreliggande

förslaget utarbetats under vederbörligt hänsynstagande till de erfarenheter,

som gjorts såväl i utlandet som inom den hjälpverksamhet för arbetslöshetens

lindrande, vilken bedrivits i vårt eget land. Kommissionen finner

sig därför kunna vidhålla sin tidigare uttalade anslutning till tanken på

införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, men anser det icke förty

nödvändigt att alltfort framhålla de stora svårigheter, varmed genomförandet

av en dylik lagstiftning måste bliva förknippat, svårigheter, som överhuvud

taget icke torde kunna övervinnas ens genom de mest noggrant utformade lagbestämmelser.

Det får nämligen icke bortses från att man här både vid lagstiftningen

och lagtillämpningen konfronteras med en mängd av de invecklade

problem, som en såväl inom arbetsgivar- som arbetarsidan genomorganiserad

arbetsmarknad ständigt aktualiserar. Även med erkännande av de sakkunnigas

allvarliga bemödanden att komma till rätta med dessa frågor, torde

likväl icke kunna bestridas, att dessa äro av natur att i åtskilliga avseenden

helt enkelt icke kunna lösas på ett ur samhällets synpunkter i allo tillfredsställande

sätt, enär de bottna i arbetsmarknadens egen natur.

Kommissionen framhåller vidare, hurusom det alltjämt är synnerligen svårt

att angiva det objektiva kriteriet på förhandenvaro av oförvållad arbetslöshet,

vars konstaterande dock utgör grundförutsättningen för rätten till arbetslöshetsunderstöd.

Motsvarande svårigheter möta däremot icke inom andra former

av socialförsäkring såsom exempelvis sjuk- och ålderdomsförsäkring. Att

arbetslöshetskassorna komma att irppbyggas efter yrkeslinjer innesluter obestridligen

risk för utveckling av en viss stelhet hos arbetskraften, medan gynnandet

av en större rörlighet hos densamma eljest varit önskvärd. Arbetslöshetsförsäkringens

intima beroende av arbetsmarknadens problem medför ovillkorligen

krav på ytterst väl avvägda bestämmelser, särskilt i vad det gäller

försäkringens förhållande till den öppna arbetsmarknadens konflikter.

Även den invändningen kan framställas mot arbetslöshetsförsäkringen, att

den i själva verket utgör en form av lönesubvention. Härvid bör dock icke

förbises, att varje form av socialt motiverad hjälpverksamhet — reservarbeten,

kontant understödsverksamhet och allmän fattigvård härvid ej undantagna —

både skapar större ekonomisk motståndskraft hos hjälpmottagaren och i viss

utsträckning påverkar den fria löneprisbildningen.

Enligt författningsförslaget står det fritt för alla medborgare att bilda arbetslöshetskassor

eller tillhöra sitt yrkes kassor. Det kan dock förutses, att

de oorganiserade arbetarna skola i praktiken rätt allmänt avböja anslutning

till arbetslöshetskassorna, då ju dessas medlemmar huvudsakligen torde komma

att utgöras av personer med direkt anknytning till den organiserade arbetarrörelsen.

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits i utlandet, synes den frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen ha fungerat någorlunda tillfredsställande under

normala tider men däremot icke mäktat bära extraordinära tiders belastning.

Skulle fördenskull en arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land och mera krisartade

förhållanden på arbetsmarknaden komma att bestå under de närmaste

åren, torde man även hos oss böra räkna med att de utförsäkrades antal så

småningom skall bliva betydligt. För deras vidkommande bleve då andra

hjälpanordningar oundgängliga. Då det vid en mångårig, fortbestående arbetslöshet

icke är osannolikt, att kommunernas möjlighet att ställa lämpliga

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

33

arbetsobjekt till förfogande efter hand uttömmes, skulle för de utförsäkrade

då komma att återstå möjligheten av hänvisning i viss utsträckning till beredskapsarbeten

men för de flesta sannolikt ett överförande till den kontanta understödslinjen.

En utveckling i denna senare riktning måste givetvis emotses

med bekymmer. Under alla förhållanden synes det kommissionen uppenbart,

att en blivande arbetslöshetsförsäkring icke kan ur rent praktiska synpunkter

beräknas föra med sig den effekt ur hjälpsynpunkt, som man på många håll

och icke minst bland arbetarna förväntar. Detta torde få anses tydligt nog

ådagalagt av de undersökningar, som genom de sakkunnigas försorg verkställts

medelst granskning av medlemsstocken i ett par av våra största fackförbund.

Även om det nu föreliggande förslaget — såvitt man kan bedöma

— medför, att understödsprocenten torde komma att ställa sig något fördelaktigare

än nu förutsättes, torde man, även om detta genomföres, speciellt

under tider av större arbetslöshet, nödgas räkna med att ett mycket stort antal

personer kommer att utförsäkras och således tvingas till att söka komma i

åtnjutande av det allmännas hjälp i andra former.

Kommissionen anför slutligen, att det föreliggande förslaget till arbetslöshetsförsäkring

måste betecknas såsom det mest genomtänkta, som hittills framkommit

och såsom sådant ägnat att läggas till grund för en lagstiftning på

området, därest en sådan nu anses böra komma till stånd.

Kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga framlagda lösningen i

det väsentliga torde få anses som den bästa, som under förhandenvarande förhållanden

lärer kunna presteras. Kollegium anför vidare:

Den kritik, som från näringslivets sida även nu anförts, berör också endast

i underordnad grad själva förslagets utformning i och för sig, utan fastmer

den grundläggande principen, d. v. s. lämpligheten av någon arbetslöshetsförsäkring

överhuvud taget. Denna principfråga torde numera få anses så genomdebatterad

i samband med de olika utredningar, som verkställts under en följd

av år och rörande vilkas resultat en sammanfattande redogörelse inledningsvis

lämnas i den nu föreliggande promemorian, att inga nya synpunkter av

större vikt för frågans bedömande lära vara att framföra.

Kollegium anser visserligen, att de förut anförda betänkligheterna, som vidlåda

den frivilliga försäkringslinjen, alltjämt i viss omfattning kvarstå, men

det framstår dock såsom ovedersägligt, att desamma genom den nu skedda

sakkunniga överarbetningen av 1928 års förslag i icke oväsentlig mån försvagats.

_ . __ .

Genom den närmare preciseringen av villkoren för ledamotskap i erkänd

arbetslöshetskassa samt genom de befogenheter, som tillagts tillsynsmyndigheten,

att övervaka kassornas verksamhet och att beivra missbruk synes sålunda

en viss garanti hava ernåtts mot bristande opartiskhet i fråga om beviljande

av eller uteslutande från medlemskap, liksom mot bristande iakttagande

av föreskriven neutralitet vid inträffade arbetskonflikter.

Genom den i förslaget verkställda kompletteringen av bestämmelserna rörande

åtnjutande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa, av kommunalt

understöd med statsbidrag vid arbetslöshet samt slutligen av fattigvårdsunderstöd

har vidare ett steg av viss betydelse tagits i riktning mot den av herr

von Koch i 1928 års betänkande förordade rationaliseringen av undprstödsverksamheten.

Särskild vikt torde härvid böra tillmätas den omständigheten,

att socialstyrelsen enligt förslaget skulle utgöra tillsynsmyndighet såväl för

de erkända arbetslöshetskassorna, som över de kommunala understödsorganen

(arbetslöshetskommittéerna) och utöva viss bestämmanderätt i fråga om utanordnandet

av statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

34

Kollegium har i annat samband uttalat såsom sin åsikt, att arbetslinjen genom

reservarbeten ävensom, i den mån förhållandena och förefintligheten av

lämpliga arbetsobjekt därtill föranleda, statliga och kommunala samt statsunderstödda

enskilda beredskapsarbeten i första hand böra vinna tillämpning

för beredande av lättnader i arbetslöshetens verkningar. Med hänsyn till de

väsentliga förbättringar, som det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

måste anses erbjuda, och till den ganska allmänna uppfattningen

därom, att vidtagande från det allmännas sida av någon åtgärd i berörda

syfte innebure ett tillmötesgående av ett rättfärdighetskrav gentemot

en mängd anställda, vilka oförskyllt ■— t. ex. såsom en direkt följd av vissa

rationaliseringsåtgärder — drabbats av arbetslöshet, anser sig kollegium i

princip icke nu böra motsätta sig genomförandet av en frivillig försäkring

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Även de föreslagna grunderna,

för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet ävensom bidrag

från arbetsgivarna anser sig kollegium på samma sätt böra i princip biträda.

Kollegium vill dock starkt ifrågasätta, huruvida den nuvarande tidpunkten

kan anses lämplig för ett omedelbart genomförande av de föreslagna åtgärderna.

Under nu rådande ekonomiska och industriella kris komma ju de

statliga liksom de kommunala resurserna att i en utsträckning, som saknar

motstycke under senare tider, behöva tagas i anspråk och ansträngas till det

yttersta för att bereda mera omedelbar lindring i följderna av iråkad arbetslöshet.

Den lättnad, som härvidlag skulle kunna beredas genom arbetslöshetsförsäkringens

genomförande, torde, såvitt kollegium kan finna, komma

att inskränkas till ett mycket begränsat antal fall, omfattande enbart redan

bestående arbetslöshetskassor, vilka vunnit den ekonomiska styrka, att de mer

eller mindre omedelbart kunde vinna inregistrering såsom erkända sådana.

Dessa kassor torde emellertid bland sina medlemmar knappast räkna sådana

grupper av anställda, vilka hårdast drabbats av de nu rådande förhållandena.

För dessa senare måste verkningarna av försäkringens genomförande, speciellt

med hänsyn till de högt spända förväntningar, som under en följd av år fästs

vid densamma, i stället komma att medföra en stor besvikelse. Det torde vara

att befara, att denna besvikelse t. o. m. kan komma att utlösa sig i en avoghet

mot hela försäkringen från stora grupper av anställda, vilka beräknats

komma att utgöra en större del av dess klientel.

Kommerskollegium sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:

Kollegium, som finner övervägande skäl tala för godkännande i princip av

det i den remitterade sakkunnigpromemorian föreslagna systemet för frivillig

arbetslöshetsförsäkring, dock med ovan angivna modifikationer, hemställer,

att med hänsyn till det rådande allvarliga krisläget, såväl på arbetsmarknaden

som i finansiellt avseende, ävensom till den synnerliga angelägenheten

att koncentrera alla ansträngningar i arbetslöshetsfrågan på det nuvarande

nödläget, med förslagets genomförande måtte få tills vidare anstå, i varje fall

under nästa budgetår och intill dess en vändning i krisen kunnat med någorlunda

stor tillförlitlighet konstateras,

samt att frågan om en förenkling av den planerade kontrollapparaten över de

arbetslöshetsförsäkrades arbetsvillighet ävensom rörande en mera omfattande

centralisering av den sociala understödsverksamhetens ledning inom de kommunala

förvaltningsområdena göres till föremål för vidare omprövning.

Emot kommerskollegii beslut hava anförts skiljaktiga meningar av två ledamöter.

En ledamot har i sådant hänseende anfört, att han med hänsyn till

den ståndpunkt till frågan, som intagits av de representativa organ för nä
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

35

ringslivet, från vilka yttranden inkommit till kollegium, samt den av dem

därför anförda motiveringen ansåge sig icke kunna biträda kollegii principiella

uttalande till förmån för det remitterade förslaget.

En annan ledamot bar i princip biträtt det föreliggande förslaget samt förklarat

sig anse, att de skäl, som anförts för ett uppskov med genomförandet

av förslaget ej vore övertygande utan tillstyrkt, att förslag i ämnet i huvudsaklig

överensstämmelse med det i promemorian intagna inom en snar framtid

gjordes till föremål för statsmakternas beslut.

Statskontoret: Det torde vara i någon mån tvivelaktigt, huruvida verkligen

försäkringen, därest den genomföres, kan komma att erhålla den av de sakkunniga

eftersträvade räckvidden. Uppmärksammas må även, att realiserandet av

det framlagda förslaget skulle draga en årskostnad av något över 30,000,000

kronor enligt en av de sakkunniga gjord beräkning, i vilken dock icke ingår

statsbidrag till kommunala understöd. Det lärer med fog kunna ifrågasättas,

huruvida ett så avsevärt belopp, till vilket statsverket skall bidraga med inemot

hälften, kan anses erhålla den bästa användningen under nu rådande förhållanden,

därest det disponeras för genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäkring.

För visso skulle en dylik försäkring, om den beslutades och genomfördes

under mera normala förhållanden än de nu rådande, kunna redan från början

erhålla bättre stadga och en fastare grund än en försäkring, som avses att

träda i tillämpning, då ekonomiska svårigheter hos en stor del av försäkringens

klientel måste göra dess medverkan vid försäkringens ordnande ganska

osäker. Även om man i likhet med statskontoret är av den uppfattningen, att

ur sociala synpunkter en arbetslöshetsförsäkring, grundad på frivilliga avgifter,

måste anses önskvärd, torde dock betänkligheter resa sig mot att reformen

nu genomföres och att så pass betydande belopp, som skulle åtgå till försäkringen,

bindas under tider, då anskaffandet av arbete och disponerandet

av medel för detta ändamål är av sådan betydelse, att tillgängliga statsmedel

i första hand synas böra härför tagas i anspråk.

Försäkring sinspektionen: Spörsmålet om försäkringens effektivitet synes i

den föreliggande promemorian hava blivit mera ingående behandlat än i någon

tidigare verkställd undersökning i vårt land.

För detta ändamål har det varit av särskilt värde att erhålla en belysning

av frågan, huru effektiviteten av den föreslagna försäkringen gestaltar sig i

sådana fall, där risken endast i mindre grad kan anses vara försäkringsbar.

Enligt försäkringsinspektionens mening böra icke alltför korta arbetslöshetsfall

göras till föremål för en arbetslöshetsförsäkring, lika litet som försäkringen

rimligen bör fortsätta att. utgiva understöd vid alltför långvariga arbetslöshetsfall,

då arbetslösheten icke längre torde kunna anses vara av den karaktär,

att den lämpar sig att omhänderhavas genom en försäkring. Detta

innebär, att försäkringens effektivitet bör vara låg vid korta samt långa arbetslöshetsfall

och uppnå ett maximum däremellan. Den undersökning rörande

grov- och fabriks- samt metallindustriarbetareförbunden, som utförts

genom de sakkunnigas försorg, utvisar, att med hänsyn till det sätt, varpå

försäkringsvillkoren fixerats, en låg effektivitet hos försäkringen föreligger

vid de kortare och längre arbetslöshetsfallen samt relativt hög effektivitet

vid arbetslöshetsfall av cirka fem till tio veckors varaktighet. Den variation

i effektiviteten, som framgår av undersökningen, torde i stort sett kunna

anses tillgodose ovan anförda krav.

Den föreslagna försäkringen har beräknats komma att absorbera ungefär en

tredjedel av den totala arbetslösheten inom de arbetargrupper, som antagas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

komma att bilda arbetslöshetskassor. Denna begränsning visar, att en försäkring

av förevarande art ingalunda kan betraktas såsom en lösning av frågan

om samhällets hjälpåtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar och

framkallar omedelbart spörsmålet, huruvida tillräckliga skäl kunna anses vara

för handen att under sådana förhållanden införa en arbetslöshetsförsäkring.

Till belysning av detta spörsmål må erinras om den naturliga och från olika

länders erfarenhet bekräftade konsekvensen av ifrågavarande begränsning,

nämligen att anspråken på en utökning av försäkringens prestationer under

tider av mera omfattande arbetslöshet stegras i betydande grad. Dessa stegrade

anspråk hava som regel medfört, att villkoren för rätt till understöd uppmjukats,

föranledande starkt ökade utgifter, vilka i huvudsak måst finansieras

genom ökade bidrag från det allmänna. Vad som en gång kunnat betraktas

som försäkring har omvandlats till att i huvudsak bli ren understödsverksamhet.

En utveckling efter dessa linjer vore olämplig och även skadlig,

framför allt därför, att den rätt till understöd, som försäkringen,

oberoende av individuella behovet, skänker, kommer att med styrka

göra sig gällande, gentemot den understödsverksamhet, som framgått ur

försäkringen. Principen att en försäkringsverksamhet skall vara självförsörjande

i den mening, att försäkringens utgifter skola bestridas med dess efter

viss plan fixerade inkomster, lärer icke böra eftersättas, även om en del av

dessa inkomster, såsom i socialförsäkringen genomgående är fallet, härrör från

andra källor än de försäkrade själva. Försäkringsinspektionen, vars verksamhet

bland annat är inriktad på att tillse, att denna princip upprätthålles beträffande

den enskilda försäkringen, betraktar för sin del principen i fråga såsom

grundläggande för all försäkringsverksamhet. Med denna inställning synas

förekommande tendenser till förskjutning i proportionen mellan det allmännas

bidrag och de försäkrades avgifter i en social försäkring i riktning

mot relativt större bidrag böra ge anledning till prövning av frågan, huruvida

icke den hjälpverksamhet från det allmännas sida, som utövats genom

bidrag till försäkringen, i stället bör utövas såsom ren understödsverksamhet.

I anslutning till dessa synpunkter och under erinran om erfarenheterna från

arbetslöshetsförsäkringens utveckling i berörda avseende inom vissa andra länder

synes frågan, huruvida en arbetslöshetsförsäkring enligt det föreliggande

förslaget bör införas, bliva beroende av bland annat, huruvida förslaget kan

anses innebära tillräckliga garantier till förhindrande av en liknande utveckling

i vårt land.

. En nödvändig förutsättning härför synes vara, att man redan från början

tillmäter försäkringen en klart avgränsad uppgift och inrangerar den som ett

led i en allmän försörjningsplan för de arbetslösa. Till skillnad från tidigare

förslag i ämnet innebär det nu remitterade förslaget, att försäkringen tilldelats

just en dylik begränsad uppgift. Förslaget innehåller nämligen även bestämmelser

rörande, hjälpverksamhet i annan form än försäkring för sådana

arbetslösa, som antingen icke. ingått som medlemmar i en arbetslöshetskassa

eller uttömt, sin rätt till daghjälp från kassan. Genom en dylik konstruktion

synes i varje fall en. nödvändig förutsättning hava skapats till tryggande av

en önskvärd utveckling i nu berörda hänseende.

Beträffande frågan huruvida en arbetslöshetsförsäkring kan betraktas såsom

ett lämpligt led i den allmänna försörjningsplanen för de arbetslösa vill försäkringsinspektionen

även framhålla följande. Det förutsättes härvid, att

fråga endast är om personer, som oförvållat drabbats av arbetslöshet, och att

det icke varit möjligt skaffa dessa arbetslösa lämpligt arbete vare sig i öppna

marknaden eller vid arbeten, som i en eller annan form anordnats genom det

allmännas försorg. Under sådana.förhållanden synes det naturligt, att samhället

ingriper hjälpande, och att hjälpen meddelas i annan form än fattigvård.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

37

Här uppstår då frågan, huruvida den kontanta understödsverksamhet, som

under de givna förutsättningarna skulle få tillgripas, hör finansieras uteslutande

av allmänna medel. Ur det allmännas synpunkt synes det enligt försäkringsinspektionens

mening böra betraktas som en fördel, ju större del av kostnaden

för arbetslöshetshjälpen, som kan finansieras av arbetarna själva. Un

inkoppling av dylika bidrag kan tänkas ske antingen i form av ett individuellt

sparande, där sparmedlen på visst sätt spärras för det avsedda ändamålet,^ eller

också i form av avgifter till en arbetslöshetsförsäkring. Av dessa bada

alternativ synes det senare ur olika synpunkter vara att föredraga, bland annat

på den grund, att de medel, som åstadkommas, kunna göras mera effektiva

genom den möjlighet till utjämning, som försäkringen erbjuder.

Vid varje försäkring ligger det emellertid vikt uppå, att hos de ekonomiskt

intresserade parterna skapa ett med försäkringen solidariskt intresse av sådan

art, att de bidragslämnande parterna var för sig bliva ekonomiskt intresserade

av att i görligaste mån reducera arbetslösheten och därmed även försäkringens

utgifter. Denna synpunkt har vid olika tillfällen framförts i diskussionen rörande

arbetslöshetsförsäkring och måste enligt försäkringsinspektionens mening

tillmätas stor betydelse. Frestelsen till ett illojalt utnyttjande av försäkringen

gör sig i större eller mindre utsträckning gällande inom alla försäkringar,

socialförsäkring såväl som enskild försäkring, i den mån svårigheter

föreligga att konstatera, huruvida försäkringsfallet verkligen inträffat och

huruvida sådana omständigheter alltjämt äro för handen, som berättiga den

försäkrade till ersättning. Den metod, som inom privatförsäkringen i viss utsträckning

tillämpats till förebyggande av dylika missförhållanden består

däri, att man låtit den försäkrade stå en viss självrisk, alltså i grunden samma

förfaringssätt som i det föreliggande förslaget kommit till uttryck bland annat i

bestämmelserna om karenstid och maximering av daghjälpen till ett belopp, som

för icke familjeförsörjare understiger arbetsförtjänsten med minst 40 och för

familjeförsörjare med minst 20 procent.

Den omständigheten, att det föreliggande förslaget avser införande av en

frivillig arbetslöshetsförsäkring, möjliggör för de olika arbetslöshetskassorna

att avväga de försäkrades avgifter med hänsyn till riskförhållandena inom de

arbetargrupper, från vilka kassans medlemmar rekryteras. Härav torde ^man

kunna vänta en viss verkan i sådan riktning, att kassorna som regel få ett

intresse av att missbruk av försäkringen förhindras. I detta sammanhang torde

även böra beaktas den omständigheten, att arbetslöshetsrisken i stor utsträckning

är att betrakta såsom en risk, som mera drabbar vissa individer än

andra. Detta förhållande torde även komma att bidraga till att inom kassorna

skapa intresse för att tillse, att ej personer, som av en eller annan anledning i

högre grad än andra äro utsatta för ifrågavarande risk, skola missbruka försäkringen.

Beträffande frågan, huruvida det kan anses lämpligt att låta en arbetslöshetsförsäkring

träda i kraft under en depressionsperiod sådan som den nuvarande,

då arbetslösheten tagit en krisartad omfattning, anför försäkringsinspektionen:

Enligt det sätt, varpå försäkringen är konstruerad, kommer densamma givetvis

att icke spela någon som helst roll för personer, som vid tidpunkten för försäkringens

införande äro att betrakta såsom kroniskt arbetslösa. Vad åter

angår personer, som vid samma tidpunkt äro tillfälligt arbetslösa, kunna dessa,

i den mån de åter vinna anställning, ingå som medlemmar i en arbetslöshetskassa

och där genom föreskriven avgiftsbetalning förvärva understödsrätt. Vad

slutligen beträffar de arbetare, som även under nuvarande depression alltjämt

hava arbetsanställning, torde dessa ur arbetslöshetssynpunkt rent av kunna betraktas

såsom särskilt goda risker. Med hänsyn till dessa förhållanden kan för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

säkringsinspektionen för sin del icke finna, att den omständigheten att arbetslösheten

för närvarande är mera omfattande, skulle i och för sig kunna anföras

såsom skäl mot att en arbetslöshetsförsäkring nu införes, så mycket mer som

förslaget förutsätter (27 §), att utbetalning av understöd ej må påbörjas,

förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat medgivande.

Försäkringsinspektionen förutsätter härvid, att dylikt medgivande

icke lämnas, förrän erforderlig konsolidering kan anses hava ägt rum.

Överståthållarämbetet: Vad först beträffar själva huvudförslaget, om införandet

av en av staten reglerad och understödd frivillig arbetslöshetsförsäkring,

har överståthållaren redan tidigare i annan egenskap givit uttryck åt

den uppfattningen, att en arbetslöshetsförsäkring under statens medverkan

vore av behovet påkallad även i vårt land och därför så snart förhållandena

det medgåve borde komma till stånd, samt att, i valet mellan obligatorisk

eller frivillig^ arbetslöshetsförsäkring, det senare alternativet avgjort

vore att föredraga, da nämligen all offentlig understöds- eller försäkringsverksamhet

avseende arbetsföra personer ovillkorligen syntes i främsta rummet böra

grundas på principen om egen förtänksamhet och, där så kräves, hjälp till

självhjälp, såsom det i längden enda riktiga och hållbara. Med bestämt avstyrkande

av tidigare föreliggande kommittéförslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

har överståthållaren vidare redan då (år 1928) -—

visserligen under framhållande av de ofullkomligheter och i vissa avseenden

icke enbart gagnande verkningar varmed även alla system med frivillig

sådan, försäkring otvivelaktigt äro förenade, särskilt med hänsyn till dels

svårigheten att skapa erforderliga garantier gentemot missbruk vid handhavandet,

och dels varje försäkrings på detta område (nära nog absoluta) otillräcklighet

vid mera omfattande, allmänna arbetslöshetsperioder (såsom den

vari vi nu befinna oss) — ansett sig böra giva sin principiella anslutning till

det da (1928) föreliggande alternativa förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

(i huvudsak överensstämmande med de båda äldre förslagen i ämnet

av ar 1922 och 1925) samt förorda, att detsamma lades till grund för en lagstiftning

i ämnet, därvid en överarbetning syntes böra äga rum särskilt i syfte

att så vitt möjligt utvinna ökade garantier i ovan angivna hänseende.

Den sålunda hävdade uppfattningen synes överståthållarämbetet sedan dess

hava vunnit i styrka. Det vill synas ämbetet, att någon större meningsskiljaktighet

numera icke borde råda därom, att skadeverkningarna av den för

stora_ grupper av samhällsmedlemmar även under mera normala tider alltid

förefintliga arbetslöshetsrisken, äro så stora såväl för dem själva som för samhället

i dess helhet, att även ganska långt gående uppoffringar från det allmännas

sida böra vara väl motiverade för att i görligaste mån vinna ett så

gagneligt ändamål som att förhindra eller i varje fall mildra dessa skadeverkningar.

Då därjämte nu föreligger ett med stor sakkunskap och omsorg utarbetat

förslag, däri man med öppen blick för vanskligheterna sökt råda bot

mot desamma, synes detsamma i huvudsak böra vinna allmän anslutning och

det fortsatta meningsutbytet böra koncentreras kring förslagets detaljer, alltså

icke längre gälla om arbetslöshetsförsäkring skall genomföras utan huru den

skall utföras.

Ämbetet vill trots vissa betänkligheter angående det lämpliga i att nu införa

försäkringen dock icke tillstyrka ett uppskov med frågans avgörande, särskilt

som förslaget icke omedelbart skulle föranleda några större anslagsbelopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Så som näringslivet numera är organiserat

och fungerar, måste det enligt länsstyrelsens mening anses rimligt, att

det allmänna efter förmåga icke blott i tider av krisartad arbetslöshet ingriper

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

39

till mildrande av dess verkningar, främst genom beredande av arbetstillfällen,

utan även söker åstadkomma någon slags permanent försäkringsorganisation

till skydd för dem, som oförvållat bliva offer för arbetslöshet av mera normal

art. I sistnämnda hänseende vore naturligtvis införandet av en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, omfattande alla lönearbetare samt kontors- och affärsanställda,

den i sig mest effektiva utvägen, men skulle förvisso möta oöverstigliga

hinder bland annat av statsfinansiell natur. En frivillig arbetslöshetsförsäkring

sådan som den i föreliggande promemoria skisserade ligger däremot

inom möjlighetens gränser, och länsstyrelsen anser sig — trots de i ögonen

fallande svagheter, varmed den föreslagna försäkringen är behäftad — icke

kunna avstyrka ett försök därmed. Huruvida detta bör påbörjas under nuvarande

tid av katastrofal arbetslöshet eller uppskjutas tills mera normala

förhållanden inträtt, är en politisk lämplighetsfråga, på vilken länsstyrelsen

icke anser sig böra ingå.

Länsstyrelsen i Gotlands län: På sätt det föreliggande förslaget utformats

såsom en frivillig arbetslöshetsförsäkring genom arbetslöshetskassor, vilka

skulle åtnjuta statsbidrag, synes det länsstyrelsen som om mera vägande principiella

invändningar mot detsamma knappast skulle kunna göras. Statens

beräknade utgifter för en sådan försäkring uppgå icke heller till belopp, som

verka i och för sig alltför avskräckande. Länsstyrelsen finner det önskvärt,

att ytterligare uppmärksamhet ägnas hithörande stadganden, och håller före,

att om man lyckas så långt detta är möjligt skapa dylika garantier mot missbruk,

arbetslöshetsförsäkringen enligt de linjer, som nu uppdragits, skall visa

sig vara ett viktigt led i kampen mot arbetslöshetens verkningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vid granskning av de olika förslag rörande

arbetslöshetsförsäkring, som hittills under åtskilliga utredningar i frågan

framkommit, har länsstyrelsen för sin del funnit, att det nu föreliggande förslaget

äger företräde framför de föregående. Utan att ingå närmare på frågan

i vilka avseenden detta enligt länsstyrelsens förmenande gäller får länsstyrelsen

särskilt framhålla såsom en fördel, att förslaget komme att omfatta

även grupper som tidigare, även vid den frivilliga försäkringsformen, uteslutits.

Härigenom har en av de mest vägande invändningarna mot tidigare

förslag eliminerats. Även i andra, viktiga avseenden synes det nya förslaget

förete förbättringar, och ehuru hela frågan är särdeles svårbedömlig med hänsyn

till dess konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende och således ett

ställningstagande är vanskligt, anser sig länsstyrelsen kunna uttala den meningen,

att tiden synes vara inne att ordna denna fråga och att det föreliggande

förslaget i huvudsak synes ägnat att därvid kunna ligga till grund.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om sitt yttrande över 1928 års betänkande

och förklarar, att befogenheten av de anmärkningar, som länsstyrelsen då

framfört, kvarstår i väsentliga delar även gentemot det nu framlagda förslaget.

Länsstyrelsen erkänner emellertid, att det framlagda förslaget innefattar många

förbättringar och förklarar, att länsstyrelsen med hänsyn till de senare årens

erfarenheter rörande svårigheten att bemästra arbetslösheten icke vill motsätta

sig ett försök att nå målet även på förevarande väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län befarar på närmare anförda skäl, att en arbetslöshetsförsäkring

skulle kunna menligt ingripa på arbetsmarknaden. Länsstyrelsen

ställer sig därför betänksam mot lämpligheten av att sådan försäkring

stödjes av staten. Å andra sidan kan icke förbises, att den arbetslöshetsrisk,

som på grund av den även under mera normala tider förefintliga

arbetslösheten föreligger för stora grupper av samhällsmedlemmar, för såväl

dessa som för samhället i dess helhet måste anses vara av sådan betydel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

se, att skadeverkningarna härav böra från det allmännas sida motverkas och

i varje fall mildras. Från denna synpunkt lär under vanliga förhållanden en

arbetslöshetsförsäkring, reglerad och på ett väl avvägt sätt understödd av

staten, äga ett visst berättigande. Den nu rådande exceptionellt stora arbetslösheten

har dock icke kunnat undgå att sätta sin prägel på det föreliggande

förslaget till arbetslöshetsförsäkring. En dylik försäkring torde ock för

närvarande kunna anses mindre påkallad, då från det allmännas sida vidtagas

andra synnerligen omfattande åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Bland offentliga åtgärder till motverkande

av arbetslöshetens följder intager utomlands den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

ett framträdande rum och bärande skäl synes länsstyrelsen

föreligga för införande av sådan hjälpverksamhet även i vårt land.

Under de senare årens tyngande arbetslöshet hava arbetarorganisationernas

arbetslöshetskassor, som omfatta mer än 300,000 medlemmar, varit av stor

betydelse för lindrande av arbetslöshetens följder bland medlemmarna. Genom

t. ex. metallindustriarbetareförbundets betydelsefulla insats i detta avseende

har den offentliga hjälpverksamheten på ett erkännansvärt och verksamt

sätt lättats och de betydande bidrag, som det av arbetslöshet bland medlemmarna

hårt drabbade gruvindustriarbetareförbundet lämnat de arbetslösa

visar en inbördes hjälpvilja, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet. De

arbetslöshetskassor, som arbetarna genom egna ansträngningar åstadkommit,

förmå icke annat än till viss del bära den stora ekonomiska bördan, men de

ha visat sig vara av den stora betydelse, att samhället icke bör tveka vidtaga

åtgärder för verksamhetens utbyggande och understödjande. Genom ett beslut

av statsmakterna om statens verksamma organisatoriska och ekonomiska

stöd till en frivillig arbetslöshetsförsäkring lägges en grund för verksamheten,

som kommer att sporra arbetarnas självverksamhet på detta område till

båtnad för dem själva och för samhället. Det är helt naturligt, att en arbetslöshetsförsäkring

endast i begränsad omfattning kan täcka behovet vid en

allmänt omfattande och långvarig arbetslöshetsperiod. Men denna omständighet

synes länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för avvisande av

försäkringen. Likaväl som den nu tillämpade arbetslinjen måste kompletteras

med lämnande av direkt understöd, kan det icke utgöra något verkligt skäl

mot försäkringen, att densamma vid långvarig arbetslöshet måste kompletteras

med allmänna arbeten och direkt understöd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sant är att anordnande av försäkring

såsom form för avhjälpande av den oförvållade arbetslöshetens följder erbjuder

synnerligen stora vanskligheter, och att mot densamma kan anföras mycket

sakligt välgrundade anmärkningar. Med allt erkännande av dessa anmärkningar,

vilka böra bjuda statsmakterna att i ämnet framgå med mycket

stor försiktighet och under iakttagande av all den omsorg, som är möjlig, för

övervägande av de konsekvenser i olika avseenden genomförandet av en försäkring

av detta slag kan medföra, anser sig dock länsstyrelsen, på grund

av den uppfattning länsstyrelsen kunnat bilda sig i ämnet av verkställda omfattande

utredningar och undersökningar av olika slag, såväl de, som tidigare

utförts, som de i den föreliggande promemorian intagna, böra såsom sin principiella

mening uttala, att, då en på lämpligt och väl avvägt sätt anordnad

arbetslöshetsförsäkring, sedan den vunnit nödig såväl organisatorisk som ekonomisk

fasthet,_ otvivelaktigt skulle vara ägnad att på effektivt sätt lindra

de menliga följderna av den arbetslöshet, som under normala förhållanden

på arbetsmarknaden förekommer, en sådan försäkring bör genomföras så

snart ekonomiska förutsättningar därför kunna anses föreligga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

41

Länsstyrelsen uttalar vidare, att det är av grundläggande betydelse för att

det med försäkringen avsedda syftet skall nås, att försäkringen startar under

sådana konjunkturförhållanden, att den ej genast behöver ^ tagas i anspråk i

full utsträckning utan att nödigt tidsutrymme gives för åstadkommande av

erforderlig fasthet såväl i organisatoriskt som i ekonomiskt avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: När länsstyrelsen nu haft att taga ståndpunkt

till föreliggande, överarbetade förslag till arbetslöshetsförsäkring m. m.,

har länsstyrelsen ej kunnat helt frigöra sig från sina tidigare principiella betänkligheter.

Dessa betänkligheter äro emellertid icke av den art, att länsstyrelsen

anser sig böra motsätta sig användandet över huvud av hjälpformen

försäkring å detta område av socialpolitiken. Och vad angår länsstyrelsens

förut uttalade kritik beträffande olika praktiska detaljer ställer sig saken

numera väsentligen annorlunda än tidigare. Sa vitt länsstyrelsen förstår bedöma,

har det nämligen lyckats de sist arbetande utredningsmännen att

alla besvärligheter till trots — i avsevärd man undanröja förut befintliga

mera påtagliga anledningar till farhågor för olägenheter med avseende å försäkringens

tillämpning.

Länsstyrelsen finner dock uppenbart, att nuvarande tidpunkt ej kan anses

lämplig för införandet av en arbetslöshetsförsäkring utan att därmed bör anstå

till dess normala tider åter inträtt.

Landssekretariatet: Arbetslöshetsförsäkringen måste betraktas såsom en

gren av socialförsäkringen, av minst samma betydelse -— såväl för individen

som samhället — som övriga socialförsäkringsgrenar, för att icke säga ännu

viktigare, ty med den utveckling, som vårt lands näringsliv undergått, från

jordbruk med därtill hörande binäringar till modern storindustri,^har frågan

om arbetslösheten och vad med denna sammanhänger med varje ar som gatt

fått en mycket större betydelse än tidigare. Under det att övriga sociala försäkringsgrenar

vid varje given tidpunkt i sina praktiska verkningar endast

beröra ett mindre antal personer, skulle en arbetslöshetsförsäkring — särskilt

med de förhållanden, som under de senaste 15 åren utvecklat sig inom vårt

lands näringsliv — varit av betydligt mera omfattande betydelse. En försäkring

på detta område skulle enligt vår mening förvisso vara ägnad att starkt

bidraga till en pacificering av arbetsmarknaden i vårt land. Det finns nämligen

icke någon omständighet, som så kraftigt påverkar den enskilde arbetarens

inställning till samhällsförhållandena, som den förefintliga risken för

arbetslöshet, varigenom han ställes utan arbete och inkomst, och en anordning,

som redan på förhand säkerställer honom för att vid inträffad arbetslöshet

under längre eller kortare tid erhålla medel för de nödvändiga utgifterna, rnåste

betraktas såsom ytterst betydelsefull. Men denna betydelse för individen

sträcker sina verkningar även till samhället i sin helhet, ty såsom förhållandena

sedan 1907 utvecklat sig på vårt lands arbetsmarknad, där visserligen

sedan 1914 provisoriska anordningar genomförts till hjälp för oförvållat arbetslösa

personer, har i varje fall inom många kommuner endast fattigvården

varit den institution, till vilken de arbetslösa måst vända sig, sedan egna tillgångar

förbrukats och det blivit nödvändigt för arbetarna att från annat håll

anhålla om hjälp och medverkan för en nödtorftig utkomst. De olika kommunernas

fattigvård har därför på många håll i landet blivit synnerligen hårt

pressad genom den arbetslöshet, som näringslivets utveckling till modern storindustri

fort med sig, och förvisso skulle det för såväl individen som samhället

medfört en ökad trygghet, därest en arbetslöshetsförsäkring tidigare hade

varit genomförd och alla på förhand varit medvetna om, att en dylik arbetslöshetsförsäkring

alltid var beredd att så att säga taga den första stöten av en

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppdykande depression på landets arbetsmarknad. Skillnaden mellan en arbetslöshetsförsäkring

och sådana provisoriska anordningar, som tillämpas i

vårt land, ligger väsentligen däruti, att en arbetslöshetsförsäkring med av arbetarna

själva erlagda avgifter skapar en laglig rätt att, då oförvållad arbetslöshet

föreligger, erhålla bidrag i den omfattning, som härför kan vara stadgad,

under det att de provisoriska anordningar, vilka för närvarande tillämpas,

icke för den enskilde skapa någon dylik rätt. Sedan arbetslösheten inträtt,

kunna visserligen av arbetslöshet drabbade personer hos det allmännas

organ anmäla sig för sökande av hjälp i de former, som härför gälla, men då

denna hjälpverksamhet helt och hållet bygger på behovsprineipen, så kan i

många fall erhållandet av hjälp bliva föremål för undersökningar och överväganden,

vilka för den enskilde arbetslöse uppfattas såsom förödmjukande.

Det är vid jämförelse mellan de anordningar, som hittills kommit i tillämpning

i° vårt land, och en lagstadgad arbetslöshetsförsäkring, som arbetarklassen

måste ined all kraft göra gällande, att behovsprincipens tillämpning ingalunda

är tillfredsställande, utan man vill, att sådana anordningar skola komma

till stånd, som skapa en tydlig och klar rätt för den enskilde att vid oförvållad

arbetslöshet utan några ingående undersökningar — och då arbete icke

kan erbjudas — erhålla hjälp från en dylik arbetslöshetsförsäkring.

o Såvitt vi kunna finna, bygger det nu föreliggande förslaget på en genomgående

sund princip att vara en hjälp till självhjälp. Genom en arbetslöshetsförsäkring

av frivillig karaktär, som det nu föreliggande förslaget, kan samhället

utnyttja den erfarenhet och den administrativa kunskap, som arbetarna

själva förskaffat sig under många års verksamhet på detta område, och det

måste kraftigt framhållas, att ett bidrag från det allmännas sida till denna

verksamhet endast innebär en riktig uppskattning av de stora kostnader och

det betydelsefulla arbete, som arbetarna själva nedlagt under många år för

att hjälpa blottställda kamrater. Inom 53 fackförbund i vårt land har enbart

under åren 1913—1930 i arbetslöshets- och reshjälpsunderstöd till

medlemmar utbetalats kronor 35,330,228:20, av vilket belopp kronor

33,585,191:17 komma på till landsorganisationen anslutna fackförbund.

Att arbetarklassen i vårt land med otålighet väntar på en lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan,

bör ingalunda te sig egendomligt, ty då andra länder

på olika sätt ha visat sig både vilja och kunna genomföra en lagstiftning

på detta område, synes även vårt land kunna göra detta — kanske t. o. m. så

mycket lättare, som man ju haft tillfälle att inhämta stöd av de erfarenheter,

som försäkringen medfört i andra länder. Men i vårt land har diskussionen

om arbetslöshetsförsäkringen klart och tydligt givit vid handen, att innerst

inne föreligger ett klart motsatsförhållande mellan arbetarnas åskådningar

och övriga samhällsgruppers. Det intensiva motstånd, som hittills gjort sig

gällande mot en arbetslöshetsförsäkring, vittnar i varje fall icke om någon

samförståndsvilja och ej heller om att man på borgerligt håll kunnat sätta sig

in i alla de svårigheter av skiftande slag, som arbetslösheten för med sig för

industriarbetarklassen eller andra grupper av samhällsmedborgare, vilka i

alltmer ökad omfattning under de senaste åren drabbats av dylik oförvållad

arbetslöshet. Ett sådant sakernas tillstånd, som för närvarande föreligger på

landets arbetsmarknad i fråga om dålig arbetstillgång och katastrofal arbetslöshet,

med tusentals ohjälpta och oförvållat arbetslösa, kan helt enkelt icke

längre få förekomma. Vi vilja för vårt vidkommande göra gällande, att de

samhällsgrupper och enskilda personer, vilka motarbeta en lösning av arbetslöshetsförsäkringen,

främja ingalunda en sund samhällsutveckling. Med de

resurser, varöver vårt land numera förfogar, måste man göra gällande, att det

ingalunda kan vara beroende på några ekonomiska skäl, att icke detta spörsmål

redan förts fram till en lösning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

43

Utöver dessa mera allmänna synpunkter på den föreliggande frågan tillåta

vi oss att framhålla, att det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som

nu föreligger, synes oss i åtskilliga avseenden innefatta förbättringar mot tidigare

förslag i samma fråga. På arbetarsidan hava visserligen delade meningar

gjort sig gällande — och göra det förvisso fortfarande — huruvida en

lösning av detta problem bör sökas i en s. k. obligatorisk försäkring eller i en

frivillig, men tvisterna härom kunna enligt vår mening icke få medföra, att

en lösning — på endera linjen — förhalas. Detta bör så mycket mindre tillåtas,

som inga större svårigheter torde möta, därest praktiska erfarenheter, sedan

frågan erhållit en lösning efter den frivilliga linjen, skulle giva vid handen,

att man bör taga ett steg ytterligare och utveckla försäkringen till en mer

eller mindre omfattande obligatorisk sådan. Det synes tvärt om vara mera

önskvärt, att man från dessa utgångspunkter börjar med den frivilliga, där

man kan förutse en lugn och säker utveckling fram mot ständigt ökad omslutning,

än att börja med en obligatorisk, som redan från början på grund av sin

karaktär av tvångsförsäkring kommer att omfatta många personer, vilka kanske

icke själva önska att bliva omfattade av en dylik försäkring.

Med särskild tillfredsställelse konstatera vi, att de sakkunniga uppbyggt

föreliggande förslag på ett sådant sätt, att möjligheter föreligga för inom vårt

land arbetande arbetslöshetskassor att kunna bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor,

utan att något uppehåll i kassornas verksamhet behöver förekomma.

Yi hysa nämligen den förhoppningen, att flertalet arbetande kassor

skola finna den nu föreslagna lagstiftningen till sitt innehåll vara sådan, att

ansökan skall göras om att bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor, och

vidare, att de olika fackförbunden skola hava möjligheter att till dessa erkända

nykonstituerade kassor överlåta medel i den omfattning, att tillsynsmyndigheten

skall kunna lämna medgivande till att kassorna tillerkännas rätt att

utan uppehåll i verksamheten fortsätta denna som erkända arbetslöshetskassor.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: Den frivilliga försäkringen

är obestridligen att föredraga framför den tidigare förordade obligatoriska.

Försäkringen, såsom den nu framföres, giver sig icke heller ut för annat

än vad den i verkligheten är: vad de sakkunniga med ordalag, lånade från

den engelska arbetslöshetskommissionens betänkande, beteckna såsom en första

försvarslinje emot arbetslösheten.

De farhågor, som tidigare framförts emot försäkringen såsom hindrande arbetskraftens

rörlighet, ha de sakkunniga sökt eliminera genom uttryckligt

betonande utav den arbetslöses skyldighet att antaga erbjudet arbete.

De arbetslöshetskassorna lämnade direktiven rörande oavvislig skyldighet

att rätta understödsverksamheten efter kassornas bärkraft, och de sakkunnigas

uttryckliga betonande, att den uppdragna kostnadsramen icke får överskridas,

måste likaledes betecknas såsom en fördelaktig utveckling av tidigare vaga

förslag. Den skarpa avgränsning från såväl fattigvård som annan understödsverksamhet,

som de sakkunniga vilja genomföra, är ävenledes en otvivelaktig

förbättring

Det är givetvis handelskammarens principiella uppfattning, att försäkring

mot arbetslöshet är en angelägenhet, som borde tillkomma arbetarna själva

respektive deras organisationer att draga försorg om. Samtidigt har emellertid

arbetslösheten blivit ett bola samhällets bekymmer, och i den form förslaget

för närvarande framföres vill handelskammaren icke ställa sig helt främmande

för tanken, att ett statsbidrag till densammas ordnande kan vara berättigat.

Däremot kan handelskammaren icke finna något motiv för att betunga

arbetsgivarna med kostnader för verksamhetens organisation.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Då försäkringens genomförande emellertid komme att betunga statsbudgeten

med betydande kostnader, utan att densamma under innevarande krisperiod

torde kunna påräknas bidraga till lindrande utav arbetslöshetens verkningar,

finner handelskammaren sig för närvarande icke kunna tillstyrka förslagets

genomförande.

Yttranden Av yttrandena från de myndigheter och sammanslutningar, vilka ej uttalat

ståndpunkt?-n^Son bestämd åsikt angående lämpligheten av införandet av en arbetslöshetstagande.

försäkring, torde här få återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utan en allsidig prövning av en i möjligaste

mån klarlagd sammanställning med svensk arbetslöshetspolitik i dess

helhet torde det efter länsstyrelsens mening icke låta sig göra att med någon

vederhäftighet taga ståndpunkt till ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. I

det skick frågan nu föreligger måste länsstyrelsen anse den vara alltför snävt

upplagd för att möjliggöra ett sådant ståndpunktstagande.

Detta innebär icke, att länsstyrelsen a priori vill ställa sig avvisande eller

oförstående till en arbetslöshetsförsäkring. Redan i sitt yttrande den 6 mars

1923 över socialförsäkringskommitténs betänkande har länsstyrelsen förklarat

sig kunna i princip acceptera denna kommittés uppfattning, att staten icke

bör undandraga sig att i lämplig form medverka även till en sådan typ av

social försäkringsverksamhet, och denna principiella inställning fann länsstyrelsen

ej heller anledning att frånträda i sitt senare yttrande över 1926 års

arbetslöshetssakkunnigas betänkande, även om i detta betänkande skäl mot

ändamålsenligheten av statens medverkan till en dylik försäkring med mycken

styrka framfördes från en manstark grupp bland de sakkunniga. Länsstyrelsen

har allt fortfarande den uppfattningen, att ett samhälle sådant som

det nutida Sverige icke bör och icke kan avvisa tanken på statens hjälp även

till denna form av medborgarnas självhjälp, vilken för så stora samhällslager

oförnekligen blivit en högviktig social angelägenhet — även om dessa

samhällslager efter länsstyrelsens mening fästa allt för stora förhoppningar

vid en arbetslöshetsförsäkrings möjligheter att hjälpa, i all synnerhet i verkliga

nödtider. Men detta, att ett försök med frivillig arbetslöshetsförsäkring i och

för sig synes länsstyrelsen värt att göras, kan uppenbarligen på intet sätt

förminska det oundgängliga kravet på att planen för en sådan måste kunna

allsidigt prövas. Bland annat erinrar länsstyrelsen om att frågan, huru den

s. k. försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen böra bringas i samverkan med

varandra, icke upptagits till behandling av de sakkunniga liksom ej heller

frågan om konfliktdirektiven och om vad som skall anses vara skälig lön vid

erbjudet arbete. Att besluta en arbetslöshetsförsäkring utan att hava genomarbetat

dessa och andra med försäkringen sammanhängande problem, så att de

samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning, måste länsstyrelsen anse såsom

ett vådligt förhastande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att om en arbetslöshetsförsäkring

över huvud anses böra komma till stånd, synes det kunna ifrågasättas, om ej

dess genomförande borde anstå till dess mera normala tider inträtt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ordet försäkring har i detta sammanhang

en bedräglig klang. Det låter som om man på den vägen kunde vinna

säkerhet även mot risker, vilka, som fallet är när det gäller arbetslöshet, till

sin omfattning äro alldeles oberäkneliga. Under en kristid sådan som den närvarande

kommer försäkringsinstitutets hjälplöshet att innebära en djup besvikelse

för de stora befolkningsgrupper, som under åratal ställt allt större

och större förhoppningar på detsammas realiserande, förhoppningar som steg
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

45

rats allt efter som krisen drivit ut växande skaror i arbetslöshet. Ett misslyckande

i begynnelsen kommer också med naturnödvändighet att framkalla

sådana krav på institutets utbyggande, som statsmakterna även med bästa

vilja icke kunna tillmötesgå. Man måste säga sig, att tidpunkten för genomförandet

av den ifrågasatta reformen är illa vald.

Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att göra sin nytta när »normala tider»

åter inträda. Finnes det verkligen anledning att antaga, att så snart skall

bliva fallet?

Den engelska arbetslöshetskommissionen gör i sitt i november 1932 framlagda

betänkande en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och framhåller,

att densamma är helt artskild från arbetslösheten före kriget._ Större

delen av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej, säger kommissionen,

anses hava berott på depressionen i affärslivet utan på andra orsaker, såsom

sjunkande konkurrensförmåga hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar

och den bristande överensstämmelsen mellan priser och arbetslöner. Den nuvarande

depressionen hade enligt kommissionen visserligen orsakat arbetslöshet

i hög grad, men skillnaden vore den, att denna arbetslöshet komme att försvinna,

när affärslivet förbättrades, medan den övriga arbetslösheten troligen

komme att kvarstå. . . „ ,

Med denna uppfattning borde den engelska kommissionen val närmast hava

ställt sig helt avvisande mot all arbetslöshetsförsäkring. Att så icke var fallet

har sin naturliga förklaring däri, att sedan en nation väl gatt in för en försäkring

av arbetslösheten, det erbjuder oöverstigliga folkpsykologiska svårigheter

att helt övergiva systemet. De engelska fackförbunden hade visserligen framställt

ett förslag att helt slopa försäkringen, men ville i stället att till alla ofrivilligt

arbetslösa, oberoende av behovsprövning, skulle under hela arbetslöshetstiden

av statsmedel utbetalas ett fixt kontantunderstöd, ett förslag, varpå kommissionen

icke ansåg sig kunna reflektera. ^ „

Det finnes ingen anledning att antaga, att förhallandena i vart land i nu ifrågavarande

avseende skulle vara annorlunda än i England. Detta^ innebär, att

vi under avsevärd tid framåt hava anledning att räkna med en bestående arbetslöshet,

som icke kommer att erbjuda någon likhet med de »normala tider» —

det vill säga förkrigsperiodens tider — under vilka arbetslöshetsförsäkringen

enligt förslaget är avsedd att kunna gagna. Det förefaller länsstyrelsen,

som om även ur denna synpunkt alla skäl talade för att vila på hanen i avbidan

på att själva förutsättningen för institutet, normala tider, åtminstone

befinner sig inom synhåll.

Även praktiska skäl tala härför. Ty en parallellt med beredskapsarbeten

freservarbeten) samt kontantunderstöd verkande arbetslöshetsförsäkring vallar

yigs desorganisation och en uppenbar svårighet att sammanhålla det hela.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Den nu föreslagna försäkringsformen

skulle icke tynga kommunernas budget. Den kunde i framtiden tvärtom,

i vart fall i viss omfattning, väntas lätta deras utgifter för arbetslösheten.

Bedömt endast ur snävt kommunalekonomiska synpunkter måste _ förslaget

därför te sig nog så tilltalande för kommunerna, i all synnerhet i betraktande

av de tunga bördor, arbetslösheten under senaste åren pålagt

Uppenbart är emellertid, att frågan maste ses även ur vidare synpunkter,

och därvid gå bland kommunalmännen som bland andra grupper av medborgare

meningarna med nödvändighet isär.

Styrelsen hemställer, att i händelse av ett genomförande av förslaget skalig

hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

En minoritet inom styrelsen har anmält avvikande mening i så måtto, att den

ansett styrelsens yttrande böra utmynna i ett tillstyrkande av det föreliggande

förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring med hemställan, att skälig

hänsyn matte tagas till av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Avstyrkande Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för de i de avstyrkande ytt811

en'' randena åberopade skälen mot införande över huvud taget av en arbetslöshetsförsäkring.

I ett flertal yttranden framhålles, att en arbetslöshetsförsäkring komme att

medföra ett minskat intresse hos den enskilde individen att söka sin utkomst

genom arbete, samt att försäkringen skulle uppamma en understödsanda genom

att hos de arbetslösa ingötes tro på att de alltid kunde erhålla hjälp från

det allmänna.

Vidare framhålles i yttrandena, att all hjälp från det allmänna till arbetslösa

personer borde lämnas först efter prövning av behovet i varje enskilt

fall. Det primära i den samhälleliga hjälpen borde vara att bereda arbete och

ej att utgiva kontanta understöd, vare sig dessa lämnades direkt eller under

form av försäkringsbidrag. Försäkringen vore nämligen med hänsyn till det

stora statsbidraget intet annat än ett förklätt understödssystem. I varje fall

maste försäkringen kombineras med allmänna arbeten av reservarbetstyp, så

att arbetsvilligheten hos de försäkrade på ett effektivt sätt skulle kunna prövas.

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån behandlas i flera yttranden.

Försäkringen säges hava den inverkan på lönenivån, att den skulle förhindra

en sänkning av lönen, även där lönen vore monopolartad eller en sänkning

ur olika synpunkter kunde anses lämplig. Försäkringen vore sålunda en

försäkring mot risken, att lönen skulle kunna sänkas. Vidare framhålles, att

den stora skillnaden i lönenivå, som i vårt land finnes dels mellan olika arbetaregrupper

och dels mellan städer och landsbygd, innebure en synnerligen

försvårande omständighet vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Detta

förhållande vore ej på långt när så utpräglat i de länder, där försäkring redan

införts.

Den föreslagna formen för försäkring med av arbetarna själva upprättade

kassor komme att bliva en yrkesförsäkring och medföra risk för stelhet på

arbetsmarknaden samt förhindra arbetskraftens rörlighet. Den skulle verka

fastlåsande på befintligt överskott av arbetskraft inom de särskilda yrkena.

Arbetslösheten vore över huvud taget icke en försäkringsbar risk med hänsyn

till att arbetarna själva, såväl enskilt som kollektivt, genom egna åtgöranden

kunde medverka till försäkringsfallets inträde. Härmed sammanhängde,

att det i många fall vore omöjligt att objektivt fastställa, om arbetslösheten

vore oförvållad, så att rätt till understöd från försäkringen skulle

föreligga.

Farhågor uttalas för att försäkringen, trots att den vore frivillig och att

statsbidraget utginge med större procentuell andel till sämre ställda arbetargrupper,

endast skulle komma de bättre ställda arbetarna till godo. Troligen

skulle endast organiserade arbetare komma att inträda i de av fackförbunden

skapade arbetslöshetskassorna. I varje fall skulle säkerligen anslutningen

från lånt- och skogsarbetarna ej på långt när komma att motsvara de sakkun
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

47

nigas förväntningar. Icke försäkrade eller sålunda i allmänhet de sämre

ställda arbetarna finge ändock genom ökade skatter bidraga till kostnaderna

för försäkringen. Nu arbetslösa personer skulle tills vidare i allmänhet ställas

utanför försäkringen liksom även en mängd personer, som vore självständiga

företagare samtidigt som de vore lönearbetare. Försäkringens effekt bleve

härigenom obetydlig, och detta komme att ytterligare understrykas genom de

föreslagna villkoren för rätt till understöd. Genom försäkringen skulle även

för de försäkrade endast erhållas en temporär och begränsad hjälp. Just med

hänsyn till denna ringa effekt vore det olämpligt att bygga upp en sådan stor

och dyrbar organisation. Någon lättnad, som svarade mot de dryga kostnaderna,

skulle icke erhållas för det allmännas övriga hjälpåtgärder mot

arbetslösheten.

I ett flertal yttranden betonas, att de blivande arbetslöshetskassorna icke

skulle komma att helt frigöras från fackförbunden utan att de i stort sett

skulle få samma funktionärer. Statens bidrag till kassorna bleve härigenom

ett bidrag till fackföreningsrörelsen. Särskilt betänkligt vore, att de av

fackförbunden beroende kassorna själva skulle avgöra lämpligheten av arbete,

som anvisades de arbetslösa.

Slutligen har i flera yttranden framhållits den risk, som funnes för att en

gång fastslagna försäkringsregler skulle komma att uppmjukas på grund av

ständiga krav om lättnader från dem, som redan uttömt sin rätt till understöd

från försäkringen. Krav skulle säkerligen även komma att ställas på

staten om hjälp till täckande av underskott i kassorna. Erfarenheterna från

utlandet vore i båda dessa avseenden avskräckande.

Av de i princip avstyrkande myndigheternas och sammanslutningarnas yttranden

torde här få återgivas följande, därvid i allmänhet förbigås synpunkter,

vilka sammanfalla med dem som återgivits i den ns^ss lämnade sammanfattningen.

Socialstyrelsen erinrar till en början om några av de anmärkningar av mer

principiell betydelse, som framställts under behandlingen av tidigare förslag

till arbetslöshetsförsäkring, samt anför vidare:

Sålunda har framhållits, att arbetslöshetsförsäkring måste anses såsom en i

och för sig oriktig och ohållbar anordning, enär den för varje försäkringssystem

grundläggande faktorn av riskens beräknelighet och oberoende av de

försäkrades vilja icke här vore för handen. Enligt en annan anmärkning

skulle arbetslöshetsförsäkring i avsevärd mån öka den stelhet och orörlighet,

som redan i stor utsträckning kännetecknar arbetsmarknaden och utgör en icke

oviktig medverkande orsak till arbetslösheten. Anföras må även erinringen,

att staten genom lämnande av bidrag åt arbetslöshetsförsäkringen måste anses

till förmån för arbetarparten frånträda den opartiska ställning, den bör

iakttaga i förhållande till parterna å arbetsmarknaden.

En ingående kritik har ägnats arbetslöshetsförsäkringen, såväl i allmänhet

som i dess obligatoriska och frivilliga form, av socialstyrelsen i dess den 13

juni 1931 avgivna yttrande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande

och förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. (Sociala Meddelanden

1931, s. 515).

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Ser man till den senaste tidens erfarenheter beträffande arbetslöshetsförsäkring

i länder med en mer utvecklad dylik försäkring, träffar man

ofta uppgifter och omdömen, som tyda på att härovan åsyftade kritik

icke saknar skäl. Bland annat finner man sålunda ej sällan uttalanden,

som gå ut på att det i regel ej lyckats hålla understödsverksamheten inom

den från början försäkringsmässigt fastställda ramen och att försäkringen

måste anses ägnad att i viss mån »konservera» arbetslösheten. Att arbetslöshetsförsäkring

ej kan bereda någon avsevärd bot mot följderna av den nu

rådande katastrofala arbetslösheten anses uppenbart.

Efter att i korthet hava redogjort för tidigare förslag till arbetslöshetsförsäkring

framhåller styrelsen, att tanken på en arbetslöshetsförsäkring även i

de väsentliga frågorna oavlåtligt befunnit sig på glid och att man beträffande

de tidigare förslagen kan konstatera, att de med utgångspunkt från en och

samma grundåskådning förkastats såsom mindre lämpliga. Styrelsen fortsätter

härefter.

Tidigare förslag synas alla i mer eller mindre grad ha bottnat i den uppfattningen,

att en arbetslöshetsförsäkring såsom sådan skulle utgöra ett fullt effektivt

eller åtminstone ett mycket verksamt medel till mötande av de sociala

och ekonomiska skadeverkningarna av arbetslösheten. I sitt utlåtande år

1931 tror sig styrelsen ha visat, att dessa förhoppningar sakna grund; en arbetslöshetsförsäkring

enligt då föreliggande förslag skulle, enligt vad närmare

beräkningar om arbetslöshetens faktiska omfattning och struktur nogsamt

utvisade, endast ha fyllt en ringa del av det hjälpbehov inom samhället, som

berodde på arbetslöshet. Även med utgångspunkt från gynnsamma förutsättningar

skulle den obligatoriska försäkringen ha tillgodosett endast cirka en

tredjedel och den frivilliga försäkringen blott omkring en sjättedel av hjälpbehovet.

Även om dessa siffror ju icke ange något för alla förhållanden giltigt mått

på försäkringens effektivitet —- denna kan av olika skäl komma att bli både

större och mindre allt efter försäkringens utformning och arbetslöshetens beskaffenhet

— så vore i allt fall en dylik ringa effektivitet i förhållande till

hjälpbehovet icke ett tillfälligt utan ett konstitutivt drag hos arbetslöshetsförsäkringen.

Erfarenheterna från andra länder bekräfta detta.

När de sakkunniga nu betecknat det remitterade förslaget såsom en »samhällets

första försvarslinje mot arbetslösheten», är detta erkännande åt ett

ovedersägligt faktum synnerligen betydelsefullt..

Man kan emellertid ifrågasätta, om sådan insikt vunnit någon avsevärd utbredning

bland de stora befolkningslager, som nu äro hårt tryckta av arbetslöshetens

tyngd. Man har anledning befara, att efter genomförande av en arbetslöshetsförsäkring

den ringa effektiviteten av densamma skulle föranleda bitter

besvikelse.

En av de mest vägande erinringarna, som kunde riktas mot 1928 års förslag,

särskilt i vad angick den obligatoriska försäkringslinjen, var, att försäkringssystemet

med hänsyn till den ringa effektiviteten med nödvändighet

måste utbyggas med s. k. utsträckt daghjälp, en anordning, som, enligt.vad

erfarenheten visat, funnits påkallad i andra länder i form av s. k. »Krisenfiirsorge»,

»extented benefit» eller liknande. Särskilt måste en dylik anordning

träffas för tillgodoseende av de s. k. utförsäkrades hjälpbehov. Den

utsträckta daghjälpen finge väsentligen finansieras med statsmedel och verksamheten,

som icke vore någonting annat än statlig fattigvård i försäkringsmässig

dräkt och utan behovsprövning, skulle, enligt vad erfarenheten från

utlandet på flera håll utvisade, kunna komma att genom sin omfattning och

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ''209.

49

oberäknelighet svårt hota statens finanser, på samma gång som systemet innebure

ett avgörande steg bort från grundvalarna för vårt nuvarande fattigvårdsväsen.

Uppenbart vore också, att dylik utsträckt daghjälp åt de utförsäkrade

skulle undanrycka själva den försäkringsmässigt ekonomiska grunden för arbetslöshetsförsäkringssystemet.

I den remitterade promemorian har man med styrka hävdat, att ett dylikt

hot mot den ekonomiska basen för försäkringssystemet måste avlägsnas. Det

är också med tillfredsställelse man iakttager, att de sakkunniga gått in för

kompletterande hjälpanordningar, nämligen genom förslaget om kommunalt

understöd med bidrag av statsmedel, anordningar som falla utanför försäkringens

ram och sålunda icke behöva sönderbryta densamma.

Vid utarbetande av förslaget rörande arbetslöshetsförsäkring har man synbarligen

— liksom också i fråga om den kommunala understödsverksamheten

med statsbidrag — sökt att genom bestämmelser av starkt restriktiv natur

förhindra ej blott en olycklig utveckling i nyss berörda riktning utan även

befarade missbruk och mindre lyckliga konsekvenser av systemet överhuvud

taget. Emellertid må framhållas, att berörda restriktiva drag flerstädes, framträder

så accentuerat, att man kan ifrågasätta, huruvida den hjälp, som i verkligheten

skulle komma de arbetslösa till del, i rimlig mån skulle motsvara det

faktiska hjälpbehovet.

Redan i 1931 års utlåtande fann sig styrelsen böra påpeka, att en hjälporganisation

av den oerhörda omfattning, som då ifrågasattes, borde fylla kravet att

i rimlig mån tillgodose det föreliggande legitima hjälpbehovet. Man har att

beakta båda synpunkterna, å ena sidan kravet på hjälpsystemets effektivitet

och å den andra kravet på trygghet för missbruk och en måttlös expansion av

hjälpverksamheten. Vad styrelsen här vill framhålla är .närmast, att båda

synpunkterna knappast låta sig förena. Tillgodoser man i nöjaktig mån den

ena, kan man knappast undgå att eftersätta den andra och vice versa.

Det är enligt socialstyrelsens mening skillnad mellan massarbetslöshet och

omsättningsarbetslöshet, låt vara att man i det individuella fallet sällan kan

avgöra, om arbetslöshet av det ena eller andra slaget föreligger. På liknande

sätt förefinnes en principiell skillnad mellan säsongarbetslöshet och annan arbetslöshet,

ehuruväl icke heller här gränserna dem emellan kunna uppdragas i

de individuella fallen. Enligt socialstyrelsens mening varken kan eller bör en

arbetslöshetsförsäkring åsyfta att täcka hjälpbehovet vid massarbetslöshet,

exempelvis sådan som den nu rådande. I en dylik situation är det en hela

samhällets — kommunernas och, såsom numera väl allmänt erkännes, även

statens -— samfällda sociala angelägenhet att tillse, att ingen får gå under

på grund av den nöd, som arbetslösheten kan förorsaka.. .

I den remitterade promemorian lär man också ha givit sin anslutning, till

dylika synpunkter. Försäkringen är av begränsad räckvidd och måste principiellt

kompletteras med det allmännas hjälpanordningar, närmast enligt den i

detta sammanhang förordade författningen om statsbidrag till kommunalt understöd

vid arbetslöshet och beredskapsarbeten, reservarbeten eller liknande.

Om man betraktar arbetslöshetsförsäkringen ur synpunkten av dess faktiskt

begränsade räckvidd och likaledes begränsade uppgift, ter sig frågan om det

allmännas insatser i själva försäkringen i klarare dager. Försäkringen får

enligt styrelsens mening icke utgöra ett normalt återkommande tillskott till

lönen. Särskilt tydligt framstår detta vid säsongarbetslöshet. Om exempelvis

ett yrke är av sådan karaktär, att det normalt medgiver sysselsättning

endast under 10 av årets 12 månader och arbetskraften inom yrket har ringa

utsikt att inom kompletterande hjälpyrken skaffa sig uppehälle under de återstående

2 månaderna, lår lönen inom yrket böra såttas sa, att den faktiska

arbetsförtjänsten under 10 månader räcker för livsuppehället under hela året.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. Nr 209. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I verkligheten torde också säsongarbetslösheten av arbetstagareparten tillräckligt

framhävas vid avtalsförhandlingar och, åtminstone inom de mera betalningskraftiga

grenarna av näringslivet, taga sig sjmliga uttryck vid lönesättningen.

En arbetslöshetsförsäkring, som rubbade detta förhållande, skulle

i själva verket påverka den naturliga löneprisbildningen på ett för densamma

främmande och irrationellt sätt, vilket i det långa loppet näppeligen

skulle vara någondera parten till båtnad.

Vidare har styrelsen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att arbetslöshetsförsäkringen

icke borde och i verkligheten ej heller kunde inverka

på den fria löneprisbildningen så, att man genom densamma finge utfyllda

de stora klyftor, som nu faktiskt förefinnas mellan lönenivåerna inom olika

yrken. Försäkringen finge ej utgöra en lönekompensation för de lågt betalda

yrkena. En sådan kompensation skulle i realiteten motverka en löneprisutveckling

i riktning mot jämnare avvägda nivåer.

Beträffande en försäkring, som måste begränsas till att väsentligen råda bot

för endast omsättningsarbetslöshetens ekonomiska följder för arbetstagaren,

synes man också berättigad hävda den synpunkten, att näringslivet på samma

sätt, som det bör tillförsäkra säsongarbetaren hans livsuppehälle jämväl under

lågsäsongen, bör tillförsäkra den arbetskraft nödigt uppehälle, vilken påkallas

och står till förfogande för mötande av spetsbelastningarna vid efterfrågan

på arbetskraft. Med tanke på här berörda förhållanden fann sig styrelsen

i sitt 1931 avgivna utlåtande böra beteckna det som ett företräde hos

den då föreslagna obligatoriska försäkringen, att den vid reguljär tillämpning

ekonomiskt bars upp av bidrag från de båda närmast intresserade parterna,

nämligen arbetsgivarna och arbetarna själva.

Genom att basera den på omsättningsarbetslösheten och i viss mån säsongarbetslösheten

inriktade försäkringen på bidrag av arbetsgivarna och arbetarna

tillgodosåge man den riktiga synpunkten, att försäkringen skulle ingå såsom

en naturligt verkande faktor i löneprisbildningen. Försäkringen är enligt styrelsens

mening ingenting annat än ett organiserat sparande av medel, hänförliga

till näringslivets produktionskostnader och avsedda att användas vid en

given situation, nämligen oförvållad arbetslöshet. Styrelsen vill här icke närmare

uppehålla sig vid de nära till hands liggande skäl, som tidigare ansetts

föranleda, att en frivillig försäkring icke i praktiken skulle kunna baseras

på bidrag jämväl från arbetsgivareparten. Det torde vara nog påpeka, att en

sådan belastning för arbetsgivaren ansetts skola föranleda, att han vid anställandet

av arbetskraft av ekonomiska skäl komme att föredraga icke försäkrad

sådan.

I den remitterade promemorian har man emellertid anvisat ett förfarande,

som skulle medgiva uttagandet av kollektiva, tvångsmässigt utgående avgifter

från arbetsgivarna till försäkringen, oberoende av om den individuella arbetstagaren

vore försäkrad eller ej, alltså obligatorisk medverkan från arbetsgivarna

men frivillig anslutning från arbetskraftens sida. Tanken har emellertid

i förslaget vunnit mycket ringa praktisk tillämpning. Endast ett förhållandevis

obetydligt belopp, 1.8 milj. kronor, skulle på denna väg uttagas,

och försäkringen skulle ekonomiskt till väsentlig del bäras upp av bidragen

från arbetstagarna och staten.

Statens bidrag innebär, att försäkringen skulle medföra ett utifrån tillkommande

komplement till lönen på den öppna arbetsmarknaden, d. v. s. åvägabringa

ett statligt lönetillägg till näringslivets arbetskostnader. Det allmänna

bör enligt styrelsens mening visserligen lämna aktiv medverkan till motverkande

av arbetslöshetens sociala skadeverkningar, men denna medverkan bör

anordnas så, att den icke inverkar på löneprisbildningen å den öppna arbetsmarknaden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

51

Enligt styrelsens mening har man i den remitterade promemorian i denna

fråga icke blott underlåtit att beakta här anförda synpunkter, utan gått in

för en motsatt princip, då man förordar högre statshjälp till arbetslöshetskassor,

som omfatta ett mindre betalningskraftigt klientel. Det må icke bestridas,

att förslaget i denna del tillgodoser önskemål, som te sig högeligen behjärtansvärda.

Ej heller kan man bestrida, att det remitterade förslaget i denna

del anvisat en ur rent försäkringsteknisk synpunkt lycklig lösning av frågan.

Varken den förra eller senare omständigheten kan emellertid undanskymma

det förhållandet, att det framlagda försäkringsförslaget principiellt

går in för att i försäkringsväg söka förbättra levnadsstandarden inom vissa

stora yrkesgrupper, där lönenivån är odisputabelt låg. Alla sådana försök

att använda sig av arbetslöshetsförsäkringen såsom hävstång för levnadsstandardens

höjande äro emellertid enligt styrelsens mening dömda att förfela sin

verkan och snarast ägnade att åtminstone på längden motverka en sund utveckling.

Styrelsen har i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att ej blott de

försäkrade utan även arbetsgivarna och kommunerna hade stort intresse av

försäkringen. Vad särskilt anginge arbetsgivarna kunde dessa genom att använda

korttidsarbete vid vikande ordertillgång utdryga arbetstillfällena, även

om detta innebure ett eftersättande av de driftsekonomiska synpunkterna. Om

nu en försäkring i ett dylikt fall funnes att tillgå, på vilken de försäkrade

kunde falla tillbaka vid arbetslöshet, vore det föga sannolikt, att en arbetsgivare

i strid med sina egna och i själva verket även arbetarnas ekonomiska

intressen skulle upprätthålla intermittent drift. Vad kommunerna anginge

låge det uppenbarligen i deras intresse att hjälpbehovet i största utsträckning

skulle kunna fyllas genom försäkringen.

Vad det nu föreslagna hjälpsystemet beträffar, ligger det bland annat i

öppen dag, att kommunerna äga ett direkt ekonomiskt intresse av, att försäkringen

anlitas framför den under kommunernas ekonomiska medverkan

etablerade understödsverksamheten. I försäkringen är kommunen enligt förslaget

icke ekonomiskt medansvarig.

En annan intressemotsättning, kanhända den mest betydelsefulla, komme

att råda mellan arbetslöshetskassornas centrala ledning och deras lokala organ.

Det råder enligt socialstyrelsens mening näppeligen tvekan om, att den

lokala förvaltningen, ställd inför det omedelbara hjälpbehovet och av naturliga

skäl med starka samhörighetsband knuten till den lokala kamratkretsen,

måste känna sig manad att tillgodose de närstående kamraternas intressen så

långt detta överhuvud taget kan ske, även om man i viss mån, låt vara icke

formellt, skulle åsidosätta rikskassans gemensamma intressen. Att märka är

härvid, att man icke i detta hänseende kan peka på den omständigheten, att

dylika motsättningar och tendenser ej starkare framträtt i fackorganisationernas

nuvarande arbetslöshetskassor. Dessa arbeta under alldeles speciellt

gynnsamma betingelser, i det de kunna lita till de utomordentligt starka solidaritetsband,

som utmärka fackföreningsrörelsen. Dessa band måste enligt

sakens natur på ifrågavarande hjälpområde bli väsentligt lösare i och med att

verksamheten i avsevärd mån ekonomiskt stödes med utifrån kommande medel.

Gentemot det nu anförda kan man givetvis hänvisa till den kontroll, som

komme att utövas, i främsta rummet av tillsynsmyndigheten. Självfallet

skulle därigenom uppenbara åsidosättanden av reglerna för försäkringen kunna

och iiven komma att beivras, men det är att märka, att en försäkringsverksamhet

även inom ramen av de för densamma givna reglerna lämnar en bred

latitud, där ett diskretionärt bedömande efter strängare eller mildare måttstock

kan ifrågakomma.

Enligt styrelsens mening är det av väsentlig betydelse för försäkringen och

hjälpverksamheten beträffande arbetslösa överhuvud taget, att dess behöriga

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 209.

bedrivande i främsta rummet bygger på en naturlig intressekonstellation, där

de egna intressena hos vederbörande åtminstone i sina grunddrag sammanfalla

med statens. Om man i stället för intressegemenskap måste konstatera

intressemotsättningar av konstitutiv natur, kan enligt styrelsens mening

ej ens den mest rigorösa kontroll uppväga, vad sålunda brister i systemets

struktur.

I 1931 års utlåtande påpekade styrelsen, att man icke kunde begränsa daghjälpens

relativa storlek med hänsyn allenast till viss lön å orten eller viss

lön inom yrket. Ville man verkligen undvika att ge en försäkring karaktären

av s. k. yrkesförsäkring, borde den arbetslöse vara pliktig att åtaga

sig överhuvud vilket arbete som helst å den öppna marknaden, för såvitt den

därför erbjudna lönen motsvarade den för sådant arbete gängse samt arbetstagaren

ägde nödiga färdigheter och kroppskrafter för arbetets utförande.

Man finge sålunda icke begränsa sig till att låta daghjälpen ställas i relation

till lönen inom visst yrke eller å viss ort, utan daghjälpen måste •—

om man ville upprätthålla den öppna marknadens naturliga dragningskraft

på klientelet ■— kunna ställas i relation till vilken som helst lön, som under

nyss angivna förutsättningar skulle kunna ifrågakomma.

Styrelsen nödgas konstatera, att spörsmålet icke på nöjaktigt sätt vunnit

lösning i det remitterade förslaget.

Uppdragandet av fasta försäkringsmässiga normer förutsätter ett ingående

studium av verkningarna av deras tillämpning, om man icke vill utsätta sig

för att dessa verkningar bliva olyckliga. Som ett exempel härå kan anföras

följande. Antag, att en verkstadsarbetare vid iråkad arbetslöshet är berättigad

till högsta möjliga daghjälp. Han har emellertid vid arbetslöshetens

inträffande möjlighet att vinna anställning exempelvis i skördearbete eller

eventuellt vid ett beredskapsarbete, i båda fallen mot en lön, som kanske

understiger den, som tidigare gjort honom berättigad till nämnda höga daghjälp.

Skall daghjälpen då bliva beroende av den lägre lönen vid reservarbetet

eller skördearbetet, och, när detta arbete tryter, den försäkrade genom

lägre daghjälp så att säga straffas för sin dokumenterade arbetsvillighet att

taga lägre betalt arbete? Uppenbarligen skulle sådana konsekvenser för de

försäkrade göra dem högst obenägna till att acceptera kortvariga arbetstillfällen

i öppna marknaden. Framhållas må för övrigt, att sådana arbetstillfällen

i öppna marknaden ej sällan kunna avlönas med belopp, som t. o. m.

understiga daghjälpen; göres åter daghjälpen alltför beroende av den arbetsförtjänst,

arbetstagaren har under den senare delen av försäkringstiden, måste

detta skapa en strävan hos arbetstagaren att med uppbjudande av alla krafter

söka komma i åtnjutande av även förhållandevis kortvariga arbetstillfällen å

dyrare orter för att sedermera kunna njuta den större daghjälpen.

Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1928 års betänkande

anfört, att vid en försäkring enligt den frivilliga linjen skulle varje särskild

rikskassa komma att få kämpa med samma svårigheter beträffande lokalorganisationen,

som förelåge vid organiserandet av en för alla yrken gemensam

riksorganisation enligt den obligatoriska linjen. Styrelsen påpekade bland

annat, att man med hänsyn till den ringa befolkningstätheten i Sverige härvid

icke kunde stödja sig på erfarenheterna av det frivilliga systemet i utlandet.

Styrelsen nödgas konstatera, att man i den remitterade promemorian icke

lämnat bestämda anvisningar, hur denna betydelsefulla fråga bör lösas. Bristen

på. organisationsplan blir särskilt kännbar i betraktande av att man

söker sig in på nya, hittills oprövade områden för en organiserad hjälpverksamhet,

då man försöker låta försäkringen omfatta lantarbetarna samt

skogs- och flottningsarbetarna. Organisationen skulle nämligen härmed utsträckas

till mycket glest befolkade områden, där svårigheterna att åstad
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 53

komma en nöjaktig lokalorganisation säkerligen skulle bliva synnerligen

stora.

I promemorian kringgår man dessa svårigheter genom att hänvisa till praktiska

verkställighetsåtgärder av tillsynsmyndigheten. I anslutning till det

sist anförda får styrelsen slutligen rikta den principiella erinringen mot förslaget,

att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen ^nöjt sig

med att hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder.

Såsom exempel, utöver det nyss berörda, kan nämnas, att det ankommer på

tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det ytterst vanskliga företagarebegreppet.

Tillsynsmyndigheten skall vidare söka förebygga, att försäkringen

utvecklar sig till vad man kallar »yrkesförsäkring», alltså en fråga

av vital betydelse. Tillsynsmyndigheten blir också i själva verket avgörande

i konfliktfrågorna, alltså spörsmål av utomordentligt ömtålig natur. Slutligen

har myndigheten bland annat att tillse, att avgifterna till kassorna sättas

till sådana belopp, att kassorna bliva solventa inför sina ekonomiska förpliktelser

till klientelet.

Socialstyrelsen vill ej göra sig till tolk för den uppfattningen, att försäkringssystemet

utan vägande skäl bör göras stelt; ej heller vill styrelsen bestrida,

att icke stora befogenheter böra inrymmas åt tillsynsmyndigheten,

så att denna blir i stånd att under hänsynstagande till verklighetens mångskiftande

krav i görligaste mån laga efter lägligheten på ett praktiskt och

ändamålsenligt sätt. Ett medgivande härav innebär emellertid icke ett godtagande

av att särskilt svårlösta frågor förbigås i författningarna allenast

med hänvisning till tillsynsmyndighetens befogenheter.

Styrelsen framhåller härefter att, ehuru valet av frivillig försäkring från

social synpunkt giver anledning till den viktiga anmärkningen, att det antagligen

kom me att lämna de sämst ställda arbetargrupperna utanför försäkringen,

så måste likväl valet anses välmotiverat med hänsyn bland annat till den

särskilt under nu rådande kristid bjudande nödvändigheten att framgå med

försiktighet.

En ledamot av socialstyrelsen har givit sin anslutning till det förslag till

frivillig arbetslöshetsförsäkring, som innefattas i promemorian, samt anfört:

De kritiska synpunkter, som från socialstyrelsens sida framförts, synas vara

väl förtjänta att beaktas, i den mån så kan ske utan att rubba grunderna för

det föreliggande förslaget. Även den, som anser det önskligt, att det föreliggande

förslaget i huvudsak blir genomfört, kan dock icke undgå att se, att

det skulle föras ut i livet vid en tidpunkt, som vore särdeles ogynnsam ej blott

på grund av de svåra förhållandena på det statsfinansiella området utan även

med hänsyn till att under rådande, massarbetslöshet försäkringen måste få

mycket ringa effektivitet i förhållande till föreliggande hjälpbehov. Det

torde ej vara tillrådligt att omedelbart avskaffa det hittills tillämpade, med

stöd av långvarig erfarenhet utformade hjälpsystemet.

Lantbrulcsstyrelsen framhåller att, såvitt det vill synas, en arbetslöshetsförsäkring

måste i vårt land, för att icke själva organisationsfrågan skall

vålla alltför stora svårigheter, i det stora hela tänkas bliva anknuten till

arbetarnas fackliga organisationer. Härav följer åter, att svagt organiserade

och till följd härav även svagt avlönade arbetarkategorier — lantbruksstyrelsen

tänker härvid närmast på lantarbetare ocli skogsarbetare — bliva

ställda utanför. I den mån försäkringen i mera avsevärd grad bygger sin ekonomi

på bidrag av statsmedel, skulle staten genom försäkringen komma att i

främsta rummet ekonomiskt gynna arbetare inom mera välavlönade yrkesområden,

under det att de sämst ställda lönearbetarna, däribland lantarbetarna,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke skulle kunna draga någon större fördel därav men väl i likhet med övriga

skattedragare få i sin mån bära kostnaderna härför.

Arbetarnas fackliga lönepolitik har ej sällan varit en bidragande orsak till

uppkomsten av arbetslöshet. En arbetslöshetsförsäkring torde därför i hög

grad vara en av de fackliga arbetarorganisationernas egen angelägenhet och

kostnaderna för en sådan torde till övervägande del böra bäras av organisationerna

själva. Det synes jämväl kunna förutsättas att, för den händelse fackorganisationerna,

det vill säga arbetarna själva, i huvudsak få bära kostnaderna

för försäkringen, en effektiv kontroll skall utövas mot missbruk av densamma.

Lantbruksstyrelsen vill dock härmed ingalunda hava sagt, att staten bör

undandraga sig att, därest så anses påkallat, lämna sin medverkan till att

reglera och legalisera en dylik av fackorganisationerna anordnad försäkringsverksamhet.

Lantbruksstyrelsen finner det icke heller uteslutet, att härvid

bidrag till° verksamheten lämnas av statsmedel. Detta bidrag bör dock icke

givas en sådan storlek, att verksamheten närmast får karaktären av en utav

det allmänna anordnad understödsverksamhet. Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen

icke heller underlåta att framhålla såsom sin åsikt, att ett dylikt

bidrag skäligen bör avpassas så, att det kommer varje arbetslös till godo

i ungefär samma utsträckning, oberoende av daghjälpens och arbetsförtjänstens

storlek.

Genom den föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle arbetslöshetsförsäkringen

till övervägande del endast bliva en ny form för den av det allmänna

redan nu bedrivna understödsverksamheten bland de arbetslösa. Vill man uppehålla

försäkringstanken, synas de försäkrade själva böra bära en väsentligt

större del av de utav försäkringen föranledda kostnaderna. Lantbruksstyrelsen

föranledes till detta uttalande särskilt med hänsyn till de ökade bördor,

förslagets genomförande skulle medföra för jordbruket och även lantarbetarna

utan antaglig däremot svarande nytta. Då emellertid jordbruksarbetarna

och i mycket stor utsträckning även de självständiga företagarna inom

jordbruket i ekonomiskt hänseende i allmänhet intaga en långt svagare ställning

än industriarbetarna, torde orimligheten uti den föreslagna fördelningen

av försäkringskostnaderna ligga i öppen dag. I själva verket skulle en arbetslöshetsförsäkring,

anordnad enligt föreliggande förslag, komma att verka

på sådant sätt, att jordbruksarbetarna och även de mindre jordbrukarna med

sina låga arbetsinkomster skulle ekonomiskt få bidraga till att för industriens

arbetare säkerställa ett vid tider av arbetslöshet utgående, efter dessa arbetares

högre lönestandard avpassat understöd.

Såsom lantbruksstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 16 november 1928 angående

1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring,

skulle införandet av en dylik försäkring även i andra avseenden kunna befaras

medföra menliga verkningar för jordbruket. Det är, såsom lantbruksstyrelsen

framhåller däri, sålunda anledning antaga, att en arbetslöshetsförsäkring, som

huvudsakligen skulle komma industriarbetare och andra i lönehänseende gynnade

arbetare till godo, i sin mån skall bidraga till att öka den lockelse, som

dessa arbetares^löne- och levnadsstandard utöva på landsbygdens folk i allmänhet,

varav åter måste följa en tendens till knapphet på arbetskraft inom

jordbruket och höjda arbetskostnader för dess produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Under den nuvarande krisen torde

en dylik försäkring icke få någon betydelse för arbetslöshetsproblemets lösande.

Snarare kommer föreliggande förslag till frågans ordnande endast att

tillskynda såväl arbetare som statsverket och enskilda arbetsgivare ökade utgifter.

Mer än någonsin torde det dock under denna våldsamma kris vara angeläget,

att dylikt undvikes.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

55

Eu annan synpunkt, som också gör det mindre önskvärt att under nu rådande

ogynnsamma ekonomiska förhållanden upptaga försäkringsfrågan till

behandling, är, att åsikterna rörande lämpligheten av den ifrågasatta lagstiftningen

äro så delade.

Även synes, innan några, åtgärder vidtagas på området, enligt länsstyrelsens

mening böra avvaktas slutliga resultatet av den särskilda utredning, som

avser arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

i realiteten icke är något annat än en statlig subvention till nuvarande

och utvidgad fackföreningsverksamhet. Därmed är naturligtvis icke

en avgörande dom fälld över försäkringen. Genom bidrag till enskild verksamhet

utlöser staten i en mångfald fall krafter, varigenom nyttan av det

statliga bidraget mångfaldigas. Men genom att så göra upphör staten att

vara neutral i förhållande till den enskilda verksamheten. Och hittills har

upprätthållandet av statens neutralitet i förhållande till såväl fackföreningar

som arbetsgivarföreningar varit en säkerligen nyttig regel.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att åtskilliga tidigare detaljanmärkningar

beaktats vid överarbetningen och föranlett förbättringar. Länsstyrelsen

anser emellertid, att de principiella anmärkningarna emot systemet över

huvud kvarstå orubbade, samt anför vidare.

Även bortsett härifrån giver emellertid förslaget i och för sig anledning till

vägande anmärkningar. Det är uppbyggt i första hand på ett system av försäkring

med — förutom avgifter från medlemmarna — statsbidrag samt bidrag

från vederbörande arbetsgivare. Härutöver ifrågasättes emellertid såsom nödvändigt

supplement kommunala understöd utan fattigvårds karaktär, likaledes

med bidrag av statsmedel, och slutligen skall i händelse dylikt understöd icke

kan ifrågakomma, understödsbehovet tillgodoses genom fattigvård. De° sakkunniga

hava väl sökt att genom vissa bestämmelser avgränsa de fall, då försäkringen

eller den ena eller andra av nyssnämnda båda understödsf ormer. skall

träda i verksamhet. Det synes länsstyrelsen emellertid uppenbart, att i tilllämpningen

en dylik avgränsning skall bliva mycket svår att uppehålla och att

en sammanblandning av de förhållanden, vid vilka ett ingripande från ena eller

andra hållet bör äga rum, knappast kan undvikas. Detta torde ytterligare bekräfta

riktigheten av vad ledamoten i 1926 års kommitté, kanslirådet von Koch,

i nämnda kommittés betänkande anfört beträffande organisationen av en allmän

hjälpverksamhet, vilken skulle omfatta jämväl arbetslöshetshjälp. Länsstyrelsen.

som redan i sitt yttrande över berörda kommittébetänkande förordade en

utredning i fråga om möjligheten att åvägabringa en dylik organisation, finner

sig sålunda hava ökad anledning att vidhålla denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att man icke enbart på grund av rådande

abnorma förhållanden synes behöva uppskjuta åtgärder, som med av

länsstyrelsen föreslagen begränsning kunna främja en fortsatt utveckling av

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Länsstyrelsen, som emellertid icke

anser sig kunna tillstyrka en försäkring med statsbidrag enligt föreslagna

grunder, anför bland annat.

I den mån de sakkunnigas förslag icke bäver rådande betänkligheter, beror

detta emellertid i stort sett icke på förslagets detaljer utan på den grundläggande

frågan, huruvida arbetslöshetsförsäkringen med sin erkänt begränsade

uppgift lämpligen bör vara en samhällets »första försvarslinje», i detta fall

karakteriserad av att staten skulle betala, ungefär halva kostnaden, eller i

huvudsak en de försäkrad,es egen försvarslinje, medan det allmänna i huvudsak

svarar för sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader, som en försäkring

under inga förhållanden kan påtaga sig.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

. Länsstyrelsen anser sig böra av principiella och praktiska skäl bestämt

Inträda den senare uppfattningen. Icke därför att den ekonomiska bördan

skulle avlastas från det allmänna eller från arbetsgivarna ■— de få ändock i

sista hand bära sin skäliga del därav — utan för att försäkringen icke skall

motverka sitt eget syfte på grund av den växelverkan, som råder och alltid

måste råda mellan löneläge, konkurrensförmåga och arbetslöshet. Allmänna

bidrag till försäkringen måste praktiskt sett försvåra arbetskraftens rörlighet

mellan närbesläktade yrken och mellan rikets olika delar, med påföljd

även att en anpassning efter ändrade mer eller mindre ofrånkomliga produktionsbetingelser

motverkas. Endast genom att arbetslöshetskassorna i huvudsak

stå på egna ben torde man kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen

och korrektiv mot sådana missbruk, som eljes svårligen kunna undgås.

Man synes vid ärendets prövning icke heller kunna bortse från att det i

förevarande avseende mindre gäller ett statsmakternas ställningstagande till

enskilda arbetslösa utan till arbetslöshetskassor och dessa närstående organisationer,

därvid frågan om vad som är ur lönepolitiska synpunkter »oförvållat»

alltid blir flytande och svårbedömd. — Förutsättningarna äro helt andra ifråga

om statsbidrag till olycksfalls- och sjukförsäkring, där kontrollen kan

grundas på faktiska orsaker.

Denna ståndpunkt innebär, såsom förut berörts, icke att hela bördan av den

under normala konjunkturer inom respektive yrken framträdande arbetslösheten

helt skulle läggas på de anställda, även om detta i första hand synes

vara fallet. I förhandlingar om löne- och arbetsvillkor komma skäliga kostnader

för arbetslöshetsförsäkring alltid att spela in såsom en erkänt angelägen

faktor i de anställdas utgifter och levnadsstandard, därvid på ett ur lönepolitisk

^synpunkt naturligt sätt efter hand avlastande på arbetsgivarna eller rättare

på själva företagen, vad dessa förmå bära.

Det rör sig icke om några i och för sig avskräckande belopp. Av kostnadssammandraget

i sakkunnigas promemoria finner man, att om hela det beräknade

statsbidraget, c:a 14.1 miljoner kronor, skulle fördelas på antagna 693,000

medlemmar i arbetslöshetskassor, så betyder detta vid en effektiv arbetstid av

i genomsnitt 2,000 timmar per år en belastning av c:a 1 öre per timme. Med

hänsyn till storleksordningen föreligger sålunda ej hinder för att försäkringskostnaden

vinner skäligt beaktande vid avtalsförhandlingar.

Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett allmänt intresse, att den

redan långt beträdda vägen med »egna» arbetslöshetskassor målmedvetet fullföljes,

och synas i detta syfte vissa statsåtgärder kunna ifrågakomma utan

avsevärt uppgivande av förenämnda grundsatser. Organisationsbidrag till fristående

arbetslöshetskassor böra sålunda kunna utgå, möjligen också i särskilda

fall.bidrag under ett antal år för att stödja ytterligare behövliga sådana

kassor i starten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller till en början, att antalet arbetslösa

på grund av den alltjämt pågående världskrisen under de senaste åren i

oroväckande grad stegrats och att problemet huru man på lämpligaste sätt

skall bringa dem hjälp och bereda dem arbetstillfällen alltmera träder i förgrunden

med krav på en lösning. Länsstyrelsen anför vidare.

Vid bedömande av arbetslöshetssiffrorna bör emellertid uppmärksammas, att

förhållandena särskilt i ett avseende nu äro annorlunda än förr. Den tid är

ännu icke avlägsen, då säsongarbetare även betraktade sig själva såsom sådana,

d. v. s. hade klart för sig att den arbetsförtjänst, som av dem intjänades under

arbetsperioderna, skulle räcka för deras eget och deras familjers uppehälle till

dess nästa arbetsperiod började. Denna uppfattning är emellertid, säkerligen

närmast till följd av den allmänt höjda levnadsstandarden och de stegrade kraven

på vad till livets nödtorft hör, väsentligt försvagad. Så snart en arbetsperiod

s. 57 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr S09.

57

är slut, anmäla sig numera i regel säsongarbetarna och bland dem även s. k.

hemmasöner och andra hos arbetsförmedlingen såsom arbetslösa.

Genom bidrag i avsevärd omfattning från det allmänna och ju mera, ju större

andel av kostnaderna som täckes genom sådant bidrag, ändra arbetslöshetskassorna

helt karaktär. Från att ha varit ett led i strävan till självhjälp, ett uttryck

för medlemmarnas vilja och förmåga att även under bistra tider lita till

egen kraft, övergå de, i den mån huvuddelen av försäkringen bäres av det allmänna,

att alltmera bliva en organisation för meddelande av understöd från

det allmänna eller, om man vill tillspetsa uttrycket, att bli ett slag av fattigvård

utan fattigvårds karaktär.

Länsstyrelsen anser det vara lyckligt, att författningsförslaget så långt

möjligt i formellt avseende ansluter till gällande bestämmelser rörande erkända

sjukkassor, enär därigenom tolkningen vid tillämpningen av förordningen underlättas.

Arbetslösheten är emellertid ojämn och oberäknelig i jämförelse

med sjukligheten. De senare understödsfallen fortlöpa ganska jämnt och återkomma

i stort sett varje år något så när beräkneligt till antal och varaktighet.

Trots de ökade statsbidrag, som skulle tillgodokomma sämre avlönade yrkesarbetare

med beräknad större arbetslöshetsrisk, kan det befaras, att somliga

grupper av arbetare, exempelvis lantarbetare och skogsarbetare, på grund av

att de äro spridda på ett ofantligt stort antal från varandra vitt skilda arbetsplatser

endast med största svårighet skola kunna sammansluta sig och bilda

erkända arbetslöshetskassor. Under sådana förhållanden kan det tänkas, att

statsbidragen till de bättre ställda arbetslöshetskassorna kunna komma att i

sin mån belasta även de båda nämnda arbetargrupperna utan att de själva få

hjälp av någon arbetslöshetskassa.

Det kan under sådana förhållanden starkt befaras, att de fördelar, som de

erkända arbetslöshetskassorna äro avsedda att lämna, i huvudsak skulle komma

allenast de organiserade arbetarna till godo, under det att de oorganiserade

praktiskt taget skulle bliva ställda utanför eller åtminstone möta mycket

stora svårövervinneliga hinder för att bli delaktiga av en erkänd arbetslöshetskassas

förmåner.

Med den betydande andel, som staten skulle taga i bördan av försäkringen

och den starka övervakning, som tillsynsmyndigheten skulle

utöva, så torde röster snart komma att höjas med krav på att staten

skall inträda och garantera daghjälpens utbetalande till och med efter

den stipulerade försäkringstidens utgång. Det behöves endast, att förhållandena

härför äro gynnsamma, för att yrkanden skola framställas på högre daghjälp

och längre understödstid med större bidrag till försäkringen från det

allmänna och från arbetsgivarna. Länsstyrelsen anser, att det under nuvarande

förhållanden finnes fullgod anledning att påyrka en ingående utredning

med förslag till uppdragande av bestämda gränslinjer mellan olika slag av

understödsverksamhet och med klarläggande av olika myndigheters befogenhet

och begränsning vid meddelande av understöd, så att icke till samma understödstagare

utgår understöd från olika håll eller, där detta på grund av

gällande lag är oundvikligt, underrättelse därom tillställes vederbörande myndighet

för att hänsyn därtill skall tagas vid meddelande av ytterligare understöd.

Då fråga nu blivit aktuell om införande av arbetslöshetsförsäkring, blir

kravet på verkställande av en sådan ingående utredning och därpå grundade

förslag oeftergivligt. Och denna utredning måste enligt länsstyrelsens förmenande

verkställas, innan frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring

kan upptagas till slutlig prövning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring,

vare sig den utarbetas enligt 1928 års förslag eller genomföres på sätt nu

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

föreliggande promemoria anvisar, icke är ägnad att undanröja alla de svårigheter,

som innefattas i arbetslöshetsproblemet. En arbetslöshetsförsäkring

kan endast medföra hjälp under en begränsad tid av några månader. En

dylik mer kortvarig arbetslöshet torde i de flesta fall varje förtänksam arbetare

kunna uthärda utan någon mera ingående hjälp. Försäkringen blir icke

så mycket en försäkring mot arbetslöshet som fast mer mot risken att nödgas

mottaga arbete med lägre lön. Det är intet att invända emot att en arbetarorganisation

med egna medel och med bidrag av arbetarna söker ordna en form

av försäkring för sådant ändamål, men saken ställer sig annorlunda, då det

blir fråga om bidrag från annat håll. Det kan rimligtvis icke sättas ifråga,

att arbetsgivare, som stå inför tvånget att minska sina produktionskostnader,

skola bidraga till en dylik försäkringsform. Lika litet kan det vara rimligt,

att staten bidrager att stödja en sådan försäkring, då i dylikt fall en mångfald

arbetare, som ej kunna få någon nytta av försäkringen och som få nöja

sig med den arbetsinkomst de kunna få, genom erläggande av skatt till staten

få bidraga till att uppehålla en kanske allt för hög lönenivå för andra.

Svenska arbetsgivareföreningen: Tidigare utredningar i fråga om erfarenheterna

utomlands på detta område ha skapat betänksamhet mot försäkringsplanerna.

_ Under tiden har emellertid försäkringsprincipen varit i tillämpning

inom åtskilliga av de fackliga arbetarorganisationerna. Att så skett finner

arbetsgivareföreningen vara naturligt med hänsyn till dessa organisationers

uppgift att tillförsäkra arbetarna inflytande över lönesättningen. De förbehåll,

vilka ett fackförbund eller en fackförening i lönepolitiskt syfte ålägger

sina arbetssökande medlemmar, måste med nödvändighet verka i arbetslöshetsfrämjande

riktning. En av de principiella invändningar, som måste resas

mot tillämpning av försäkring på detta område, nämligen att de försäkrade

kunna väsentligen påverka den risk försäkringen avser, framträder

mindre, när försäkringen omhänderhaves och bekostas av de fackliga organisationer,

vilka ha i sin hand utstakningen av de för arbetslösheten betydelsefulla

lönepolitiska riktlinjer, som deras arbetssökande medlemmar äro förpliktade

att följa.

Ett nära samband förefinnes otvivelaktigt mellan lönebildningen på arbetsmarknaden

och arbetslöshetsfrekvensen. Härmed sammanhänga i många fall

svårigheter, när det gäller att draga en gräns mellan å ena sidan oförvållad

och å andra sidan självförvållad eller konstlad arbetslöshet. Enligt förslaget

skulle vidare försäkringen vara begränsad till »att avse allenast viss närmare

angiven del av arbetslösheten» eller med andra ord »att vara samhällets

första försvarslinje mot arbetslösheten». En nödvändig följd härav är emellertid,

att det efter vissa försäkringstekniska grunder avvägda understöd, som

försäkringen lämnar, måste under de tider, då försäkringsförmånerna icke utgå,

suppleras med understöd avvägda efter det individuella hjälpbehovet enligt

någon av de nu tillämpade hjälpformerna. Den föreslagna försäkringen

skulle sålunda i stället för att innebära ett steg till behövlig rationalisering

komma att ytterligare komplicera den redan nu alltför heterogent organiserade

sociala hjälpverksamheten. Den understödssökandes arbetsvillighet

skall styrkas genom daglig anmälan hos den offentliga arbetsförmedlingen,

som skall anvisa tillgängligt lämpligt arbete. Den dugligaste och skickligaste

skall sålunda äga företräde till anvisning, vilket i och för sig är riktigt;

härav följer emellertid att tillfälle mindre ofta erbjuder sig till prövning

av arbetsvilligheten hos den mindre lämplige och sämre kvalificerade arbetaren

respektive den som underlåter att dokumentera sina kvalifikationer.

] vissa tidigare utredningar och förslag till arbetslöshetsförsäkring har anvisats

en mera tillförlitlig form för en nöjaktig prövning av arbetsvilligheten

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

59

genom kombination med arbetshänvisning till reservarbeten. Arbetsgivareföreningen

finner det vara en allvarlig brist hos det nu föreliggande förslaget,

att det icke erbjuder någon motsvarighet i dylikt hänseende.

De sakkunniga ha icke kunnat förbigå risken, att de yrkesbetonade kassorna

skola visa benägenhet att vid prövningen anse såsom lämpligt allenast

sådant arbete, som faller inom medlemmens eget yrke; härigenom skulle försäkringen

få karaktären av en försäkring mot risken att nödgas antaga arbete

inom ett nytt yrke med eventuellt lägre avlöning och sålunda minska arbetskraftens

rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Åtskilliga för Sverige

särpräglade förhållanden betinga, att det svenska näringslivet i hög grad

bygger på arbetskraftens rörlighet. Att denna rörlighet icke hämmas är för

övrigt nu av större betydelse än tidigare på grund av de förändringar i arbetskraftens

sysselsättning, som ofta följa med produktionens fortskridande

rationalisering. Framför allt måste med hänsyn till lönebildningen på arbetsmarknaden

allvarliga invändningar resas mot den befogenhet att pröva lämpligheten

av erbjudet arbete och därmed förenad avlöning, som förslaget tillägger

arbetslöshetskassorna. Kassans styrelse kommer sannolikt att företrädesvis

bestå av personer, vilka äro funktionärer inom fackföreningsrörelsen eller

på annat sätt stå densamma nära. Enligt förslaget kommer visserligen tillsynsmyndigheten

att utse en av styrelsens ledamöter, men socialstyrelsen är

vid detta val hänvisad till förslag av kassan. Man kan icke beräkna, att det

för dessa personer skall vara möjligt att på ett ur samhällets synpunkt lämpligt

och med hänsyn till parterna på arbetsmarknaden objektivt sätt pröva den

erbjudna arbetslönens skälighet. Även kassans funktionärer torde komma att

tagas ur fackföreningsrörelsens led. Det inflytande den av socialstyrelsen utsedda

ledamoten av kassastyrelsen kan utöva som motvikt till de övriga ledamöternas

eller funktionärernas förutbestämda inställning till arbetsmarknadens

lönefrågor, erbjuder enligt arbetsgivareföreningens mening icke någon

garanti för nöjaktig objektivitet. Praktiska svårigheter torde för övrigt lägga

hinder i vägen för effektiv övervakning eller efterhandskontroll av den

dagliga tillämpningen av försäkringsreglerna. Man riskerar sålunda, att försäkringen

i det enskilda fallet mången gång kommer att verka såsom en av

staten understödd »garanti mot för låg lön». Sett i stort innebär detta, att

fackföreningsrörelsen beredes tillfälle att å staten överlåta sitt ekonomiska

ansvar för arbetslöshetskassorna under bibehållen möjlighet till lönepolitiskt

inflytande över kassornas verksamhet. De ökade förutsättningar, som härigenom

skapas för fackförbunden att stärka sin ekonomiska stridsberedskap,

betyda skärpta svårigheter för en lönebildning med nöjaktig anpassning efter

marknadslägets förändringar. Eu dylik utveckling lämnar ökat utrymme för

de arbetslöshetsskapande faktorerna inom samhället. Erfarenheterna från den

frivilliga försäkringens tillämpning i exempelvis Danmark giva belägg för

befogenheten av denna invändning.

Den utveckling, som på sina håll fattigvårdens understödsverksamhet genomgått

under de senaste åren, ger också anledning till farhåga, därest en arbetslöshetsförsäkring

i nu föreslagen form blir införd, att krav inom kort skola

framföras på ökat statsbidrag för en höjning av försäkringens förmåner i syfte

att stimulera anslutningen från lägre avlönade arbetargruppers sida. I

samma mån proportionen mellan den försäkrades avgifter och det statliga bidraget

till kostnaderna förändras genom höjning av det senare, förlorar denna

hjälpform sin karaktär av försäkring och övergår till ren understödsverksamhet;

dock bibehålies hos de »försäkrade» föreställningen om förvärvad rätt till

denna hjälp forms förmåner. Har detta betraktelsesätt en gång vunnit insteg

inom en gren av hjälpverksamheten är det fara för dess spridning även till

övriga grenar; en dylik inställning leder till avtrubbning av den enskildes

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sunda drift att i första hand lita till sina egna krafter, som är en av de värdefullaste

tillgångarna i kampen mot arbetslöshetens utbredning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför bland annat: Oaktat försäkringens

nytta för jordbrukets och skogsbrukets arbetare skulle bliva relativt

ringa, skulle dessa ekonomiskt svaga näringar dock på olika vägar nödgas

bära en mot försäkringens nytta ej svarande, ekonomisk belastning. Yad lantoch

skogsbruket beträffar ligger häruti en speciell anledning till betänksamhet

emot arbetslöshetsförsäkringen.

Icke för ty undginge icke jordbruket dels genom ökning i skatterna, dels

genom de direkta arbetsgivarbidragen att i samma mån som andra näringar

ekonomiskt medverka till densamma. Därtill kommer emellertid, att jordbruket

sannolikt finge bära även den mot de försäkrades egna utgifter svarande

kostnaden. Med hänsyn till jordbruksarbetarnas proportionsvis låga löner

komme det väl nämligen för dessa arbetare att framstå som en nödvändighet

att erhålla ökning av lönerna för att kunna betala medlemsavgifterna till arbetslöshetskassan.

Vad i detta senare avseende framhållits om jordbruket torde i allt väsentligt

även gälla skogsbruket.

Med hänsyn till vid nämnda näringar således påvisade speciella förhållanden,

kan man ej blunda för att arbetslöshetsförsäkring för särskilt dessa måste

framstå som betänklig. Detta omdöme förstärkes därav, att även de stora

grupper inom ifrågavarande näringar sysselsatta arbetare, vilka ej komme att

ansluta sig till försäkringen, genom ökning av skatter dock komme att få bidraga

till densamma.

Föreningen anser, att en lagstiftning i föreslagen riktning bör anstå med

hänsyn bland annat till den avvaktande hållning, som lämpligen synes böra

intagas för vinnande av erfarenhet om andra åtgärder, vilka från statens sida

komme att vidtagas för att snarast avhjälpa den aktuella arbetslösheten.

Sveriges industriförbund: Det brukar åberopas såsom ett skäl för införande

av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, att sådan försäkring flerstädes införts i

utlandet, och att Sverige skulle vara att anse såsom i särskild grad efterblivet

på detta område. Förbundet önskar betona, att det dock gäller att taga i beaktande

icke i främsta rummet huru många länder, som infört försäkring, utan

huru denna utfallit ekonomiskt och socialt. Utlandets erfarenheter torde kunna

sammanfattas däri, att de farhågor, som framförts vid de respektive försäkringssystemens

införande, blivit väl bekräftade eller överträffade. De

missbruk, till vilka denna försäkringsgren onekligen i särskild grad inbjuder,

hava visat sig leda till nya hart när olösliga problem och de ekonomiska anspråken

hava visat en ständig och snabb stegring.

Det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida arbetslösheten överhuvud taget

är försäkringsbar, d. v. s. uppfyller de olika förutsättningar, som böra ställas

på ett försäkringsobjekt, anser förbundet i detta sammanhang hava huvudsakligen

akademiskt intresse. Onekligen omfattar det moderna försäkringsväsendet

numera försäkringsobjekt av den mest skiftande beskaffenhet, vilkas

försäkringsbarhet ofta kan synas problematisk. Ändock torde det icke finnas

något försäkringsobjekt, där man i så stor utsträckning som beträffande

arbetslösheten avstått från den elementära fordran, att försäkringsfallet måste

vara oberoende av den försäkrades egna åtgärder. Den försäkrade liar

onekligen mycket stora möjligheter att själv influera på, om och när han blir

arbetslös. Den precision, med vilken försäkringen visat sig bliva utnyttjad av

de försäkrade, så snart detta överhuvud taget är möjligt, är ett vittnesbörd

härom. Härtill kommer att även den, som är övertygad om att arbetslöshet

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

kan göras till föremål för försäkring, måste medgiva att den nu såväl i Sverige

som i utlandet rådande massarbetslösheten är oförsäkringsbar.

Ett av huvudargumenten till förmån för försäkringsformen vid en social

hjälpverksamhet har alltid varit, att den skapar en rent juridisk rätt för den

försäkrade till de belopp han erhåller vid försäkringsfallet. Denna juridiska

rätt tillskrives ett särskilt moraliskt värde, såsom befriande den försäkrade,

i detta fall den arbetslöse, från det såsom förödmjukande ansedda tvånget att

liänvända sig till fattigvården. Förbundet underskattar icke, betydelsen av

denna synpunkt och ansluter sig till den väl allmänt antagna standpunkten, att

den hjälp samhället lämnar till de oförvållat arbetslösa icke får givas karaktären

av en nådegåva. Men förbundet vill å andra sidan kraftigt framhålla

vådan av sådana hjälpformer, att den enskilde tror sig berättigad att alltid

kräva samhällets hjälp och icke skyldig att söka i första hand hjälpa sig

själv. Understödsandan är en farlig och smittosam företeelse, som befordrar

arbetslöshetens vidmakthållande och som verkar undergrävande på samhällslivet.

Varje form av socialförsäkring, som grundar sig på användandet av andra

medel än de försäkrades egna insatser, måste med avseende på dessa främmande

medel betraktas såsom en ren hjälpverksamhet. En hjälpverksamhet,

som har annan grundval än ett konstaterat och kontrollerat behov, är icke

socialt och ekonomiskt försvarlig. ,

En av denna hjälpforms betänkligaste egenskaper är, att den i hög grad försvårar

handhavandet av annan nödvändig hjälpverksamhet, ödeläggande både

dess effektivitet och dess rättvisa. Det finnes särskild anledning att här understryka

detta förhållande. En av svagheterna i det föreliggande förslaget,är

nämligen, att det, trots dess i ögonen fallande och av alla erkända otillräcklighet

som arbetslöshetshjälp, icke på klart och utrett sätt har satts i relation till

redan i gång varande hjälpsystem. Detta försvårar ända till omöjlighet ett

bedömande av förslagets innebörd i flera viktiga avseenden.

Det föreligger emellertid, såsom redan inledningsvis erinrats, ett skrämmande

material av olika försäkringssystems verkningssätt i utlandet. Likväl måste

man konstatera att i Sverige särskilda omständigheter föreligga, som göra en

arbetslöshetsförsäkring alldeles särskilt svårhanterlig. Även försäkringstankens

anhängare medgiva exempelvis, att säsongarbetslösheten är en försvårande

faktor, och i kanske intet annat land med motsvarande industrialiseringsgrad

spelar säsongarbetet och säsongarbetslösheten en sådan roll som i Sverige. Få

industriländer torde vidare erbjuda så skiftande arbetsförhållanden och lönenivåer.

Och framförallt torde intet land i så stor, utsträckning som Sverige

använda ackordslöner. Begreppet »den i orten vanliga avlöningen», som kommer

att utgöra kärnpunkten vid hänvisningsförfarandet, blir därigenom,i många

fall svävande, vilket är särskilt betänkligt, eftersom det är,de oundvikligt fackföreningsbetonade

arbetslöshetskassorna, som skulle få till uppgift att fastställa

vad som är att anse som vederbörlig lönenivå,. Det har sagts, att försäkringen

under sådana förhallanden maste övergå till att bliva en med statsmedel

bekostad garanti för oförändrad lönenivå. Industriförbundet nödgas instämma

häri. Vid prövning av arbetsvilligheten skall det erbjudna arbetet

vara »lämpligt» ej blott med avseende på lönens storlek utan även med avseende

på »arbetarens krafter och färdigheter». Det har sagts härom, att genom

dessa utomordentligt obestämda uttryck, arbetslöshetsförsäkringen övergår till

att bliva en »yrkesförsäkring», d. v. s. en med statsmedel bekostad garanti ej

blott för bibehållen lönenivå utan även för bibehållet yrke. Industriförbundet

nödgas instämma även häri.

Det är i själva verket karakteristiskt för hela arbetslöshetsförsäkringstanken,

att den på sätt och vis är tillbakablickande. Arbetslöshetsförsäkringen söker

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

— i här föreliggande fall med användandet av samhällets ekonomiska resurser

— att bevara ett tillstånd beträffande arbetets fördelning och betalning, som

det kanske helt enkelt icke är möjligt att orubbat bevara eller komma tillbaka

till. Intet lands och intet samhälles ekonomiska resurser förslå att bekosta åtgärder,

som innerst innebära ett spjärn mot den ekonomiska utvecklingens lagar.

Särskilt gäller detta beträffande ett litet land såsom Sverige, som för sin

levnadsstandard är i avgörande grad beroende av avsättningsmöjligheterna på

en världsmarknad, över vilken det icke har någon bestämmanderätt och mycket

litet inflytande. Det bakåtriktade draget hos försäkringen är särskilt farligt

för ett land, som nått en av världens högsta industriella lönenivåer och en enastående

hög levnadsstandard. Den föreslagna försäkringsformen innebär ofrånkomligt,

att hjälpen genom försäkringen till övervägande del når de högst avlönade

arbetarna. Genom den ständiga uppressningen av lönerna har man faktiskt

gjort vissa grenar av det industriella arbetet med dess förmåner till ett

monopol för en elitklass av arbetare, medan andra svenska arbetare icke kunna

bereda sig arbete ens till avsevärt lägre lönenivå. Det synes därför varken

ekonomiskt eller socialt rättvist, att en arbetslöshetsförsäkring i Sverige organiseras

med bidrag av allmänna medel eller överhuvud taget på ett sådant sätt,

att fackföreningarnas hittillsvarande egna, till synes på riktiga principer baserade

försäkringsverksamhet blir avlöst.

Även under normala förhållanden med en av måttliga variationer i arbetstillgången

betingad arbetslöshet måste införandet av en försäkring medföra

många oväntade problem och svårigheter, och man måste säkerligen även i gynnsammaste

fall räkna med en flerårig begynnelsetid av anpassningsförsök och

justeringar. Det behöver här endast erinras om att det föreliggande förslaget

bland annat räknar med en avsevärd fondbildning under gynnsammare år för

att underlätta finansieringen av ekonomiskt ansträngande perioder. Även försäkringstankens

anhängare måste medgiva, att det knappast är möjligt att

tänka sig en olyckligare tidpunkt än den närvarande för införandet av en social

försäkringsform.

Fullmäktige i järnkontoret: Försäkring som medel för avhälpande av arbetslöshetens

följder bär redan i sig själv ett irrationellt moment, då de risker,

vilkas mötande man avser, stå utom kontroll på ett helt annat sätt än vad fallet

är inom andra grenar av försäkringsverksamhet. Arbetslösheten kan framkallas

såväl kollektivt som individuellt under sådana former, att den formellt

oantastligt ter sig som en oförvållad arbetslöshet men i realiteten är frivillig,

beroende på upprätthållande av lönekrav, som omöjliggöra en ekonomisk produktion.

Det är ingalunda fullmäktiges uppfattning, att arbetslösheten som

ett nutida fenomen i sin helhet eller kanske ens huvudsakligen är att tillskriva

denna omständighet — otvivelaktigt föreligger här ett mer än eljest svårutrett

problemkomplex — men att det allmänna löneläget och dess större eller

mindre förmåga till smidig anpassning efter konjunkturerna har en betydlig

inverkan å arbetsmarknadens förmåga att absorbera arbetskraft torde vara

ställt utom allt tvivel.

Den kollektiva löneregleringen har fullständigt genomträngt vårt lands industriella

liv och där haft sina verkningar på både gott och ont av så ingripande

art, att man knappast längre kan tänka sig förhållandena annorlunda

gestaltade. Men att denna reglering kunnat genomföras och verka på ett

sätt, som gagnat arbetarnas krav på bättre villkor utan att på samma gång

fullständigt ödelägga det näringsliv, som haft att möjliggöra kravens uppfyllande,

torde uteslutande böra tillskrivas den omständigheten, att den förhandlande

organisationen å arbetarsidan måste bära ansvaret för den arbetslöshet,

som ofrånkomligt uppstår, om löneläget skulle fixeras i ett plan, som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

63

är högre än produktionen mäktar bära. På denna grund vilar i själva verket

hela kollektivavtalssystemet, och för att detta skall uppbäras av ett inre

berättigande, måste denna princip uppehållas. Den verksamhet, som det allmänna

igångsätter till lindrande av arbetslöshet, måste därför — om den icke

skall verka undergrävande på landets ekonomiska liv — vara så beskaffad,

att den i första hand syftar att befordra arbete i produktiv verksamhet och

underlättar övergången till sådan.

I detta avseende håller arbetslöshetsförsäkringen — i den mån den ej helt

uppbäres av de försäkrade själva — icke måttet. Det föreliggande förslaget

bygger på en skala, varigenom den daghjälp, som vederbörande försäkringstagare

erhåller, ställes i proportion till hans föregående inkomst, en proportion,

som för övrigt förhöjts i förhållande till senast föreliggande förslag.

Detta förhållande är ägnat medverka till uppehållandet av en redan förut

irrationell lönesättning. Arbetare inom vissa verksamhetsgrenar — vilka en

gång i tiden varit starkt säsongbetonade och allt fortfarande i viss mån äro

det, såsom t. ex. byggnads- och anläggningsarbetare — hava under årens

lopp tillkämpat sig en lönenivå, som ligger långt över andra arbetargruppers,

under motivering bl. a. att den är avsedd för säsongarbete och alltså bör

täcka även den nödtvungna sysslolösheten under vissa delar av året. Dessa

arbetare erbjudas numera genom arbetslöshetsförsäkringen en möjlighet icke

endast till utkomst under den tid de eljest icke skulle hava haft arbete, utan

dessutom tillförsäkras de under samma tid en daghjälp, som satts i förhållande

till den högre inkomst i facket, som bestämts just med hänsyn till de långa

arbetslöshetsperioderna. Exemplen på olägenheter av denna art kunna mångfaldigas

och det står utom allt tvivel, att arbetslöshetsförsäkringen är ägnad

att fastlåsa — ja, genom bestämmelserna om daghjälpens förhållande till föregående

arbetslön -— premiera en lönebildning, till vars försvar några objektiva

skäl knappast kunna låta sig uppdrivas.

I vårt land ha, som i promemorian anföres, sedan länge en del fackförbund

bedrivit dylik verksamhet, och det ligger utom allt tvivel, att en motsvarande

verksamhet skulle utan större svårighet kunna öppnas även inom andra organisationer.

Det är icke påvisat, att den verksamhet, som sålunda bedrives,

skulle ligga utom fackorganisationernas möjligheter, även i långt större utsträckning

än vad som för närvarande äger rum. Statens bidrag — om man

undantager de ökade utgifterna för arbetsförmedlingen — beräknas komma

att utgöra 13.2 miljoner. Denna summa motsvarar en genomsnittlig årlig

avgift för landsorganisationens medlemmar av endast omkring 20 kronor

per medlem. Med den ständigt ökade fondbildning, som landsorganisationen

med anslutna förbund utvisar, torde — förutsatt att kalkylen är riktig -—- en finansiering av försäkringen med egna medel ej ligga utom möjligheternas

gräns för flertalet hithörande organisationer.

De fördelar, som genom dylik försäkring kunna vinnas för vissa, i tider av

större arbetslöshet mycket begränsade kategorier av arbetslösa, stå icke i

rätt förhållande till de utgifter, samhället genom detsamma skulle ikläda sig,

och de möjligheter det öppnar till en utveckling, som knappast någon torde

anse önskvärd.

Stockholms handelskammare: Den permanenta arbetslöshet, som varit rådande

i vårt land under det senaste decenniet, torde till väsentlig del vara

orsakad av alltför höga arbetslöner. Därmed följer också, att skyldigheten

att i första hand vårda sig om de arbetslösa måste anses åvila arbetarnas egna

sammanslutningar. I den mån ansvaret för den första försvarslinjen gent

emot arbetslöshetens verkningar övervältras å utomstående — staten eller

näringsidkarna — uppkommer fara för uppehållandet av en konstlad arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet. Hjälpåtgärder av det slag, som här avses, äro ägnade att förhindra

den arbetslösa befolkningens naturliga återströmning till landsbygden, där

de billigaste försörjningsmöjligheterna erbjuda sig och där överhuvud taget

anpassningsförmågan i fråga om livsuppehället är större än i städerna.

En frivillig försäkring med dess starka yrkes- eller lokalbetoning skulle motverka

övergången till nya yrken och medföra en hämmande inverkan på arbetskraftens

rörlighet. Att arbetskraften alltför starkt bibehålies bunden

vid respektive yrken, är givetvis betänkligt särskilt i en tid, då tekniken

undergår en stark utveckling, vilken i samband med pågående rationaliseringssträvanden

kan inom vissa yrkesgrenar leda till minskat behov av arbetskraft.

Den på grund härav åsamkade arbetslösheten bör ej, i enlighet

med vad handelskammaren redan tidigare anfört, på ett konstlat sätt uppehållas

genom försäkring i växelverkan med övriga välfärdsanordningar i detta

hänseende från samhällets sida. Att försäkringen endast i begränsad omfattning

kan eliminera de ekonomiska verkningarna av arbetslösheten, torde —

såsom handelskammaren påpekat redan i sitt förra yttrande i ämnet — komma

att medföra krav på en efter hand ständigt växande utbyggnad av försäkringsapparaten,

ej endast i avseende på omfattningen av den krets, som

skulle komma i åtnjutande av försäkringen, utan också i fråga om varaktigheten

av utgående bidrag.

Handelskammaren i Göteborg: Den organisation, som föreslås, synes vara

synnerligen tung och kostsam samt står icke i tillbörlig proportion med den

effekt, som antagligen kan uppnås. Den fondsamling, som förutsättes skola

äga rum hos arbetslöshetskassorna, kan icke undgå att väcka betänkligheter

från den synpunkten, att härigenom ökas en redan förefintlig tendens att genom

fondbildningar undandraga landets näringsliv det behövliga kapitalet.

Det synes böra vara angeläget att motverka denna tendens och icke genom nyskapade

organisationer ytterligare skärpa densamma.

En enligt handelskammarens mening allvarlig anmärkning mot det i promemorian

framlagda förslaget ligger i dess begränsade effektivitet både i det

hänseendet, att den åsyftade hjälpen endast kommer ett relativt begränsat

antal personer till godo, och att densamma behöver kompletteras genom ytterligare

kostbara stats- och kommunala åtgärder. Den föreslagna frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen torde verka lockande huvudsakligast på den i ekonomiskt

hänseende bäst ställda delen av arbetarna med relativt höga arbetslöner,

och vilka borde även utan denna statsunderstödda hjälp kunna med egna

medel överkomma den åsyftade korta arbetslösheten, under det att de relativt

lågt avlönade arbetarna väl få antagas komma att endast i mindre utsträckning

biträda de erkända arbetslöshetskassorna. En följd härav torde även

bliva, att fattigvården och annan hjälpverksamhet icke i någon väsentlig grad

kunna komma att övervältra sina kostnader på arbetslöshetsförsäkringen utan

måste vid sidan av denna i föga mindre utsträckning än hittills anlitas.

En för näringslivet betänklig sida av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen,

och som även sammanhänger med den ovan antydda kategori av arbetare,

som kunna förväntas inträda i kassorna, blir, att arbetslönerna komma

att i viss utsträckning förlora den nödvändiga elasticiteten och fastlåsas vid

en så hög nivå, att näringslivets sanering och konkurrenskraft kan äventyras.

Ävenledes kan det befaras, att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att vidmakthålla

en inträffad arbetslöshet.

Handelskammaren delar socialstyrelsens i dess utlåtande över 1928 års förslag

uttalade mening, att fackföreningarna komma att erhålla ett dominerande

inflytande på kassornas ledning, vilket gör det troligt, att arbetslöshets
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

• Kungl. Maj:ts proposition nr 809. 65

försäkringens möjligheter att inverka på bestämmandet av lönenivån även

komma att utnyttjas.

Allmän motivering.

Den betydande del av landets medborgare, som för sin existens är hänvisad Allmänna

till lönearbete, känner särskilt under nuvarande tidsförhållanden arbetslösheten synpunkter.

såsom ett ständigt och mycket skrämmande hot. Ingen kan känna sig säker

för att icke drabbas därav. En längre tids arbetslöshet medför alltid risken av

fullständigt socialt sammanbrott. I de fall, då familjeförsörjare drabbas av

arbetslöshet, går sammanbrottet också ut över familjerna. Även om dessa icke

upplösas, bliva de oftast svårt lidande; hemmen förfalla och barnens uppfostran

försvåras.

Samhället kan icke stå likgiltigt inför sådana missförhållanden. Dess första

omsorg bör därvid tydligen vara att söka bereda arbetstillfällen. Den normala

vägen därför är, att staten genom den offentliga arbetsförmedlingen söker åstadkomma,

att tillgängliga arbetstillfällen utan kostnader kunna på bästa sätt

fördelas på de arbetssökande. Under kristider bliva dessa åtgärder emellertid

icke tillräckliga. I den mån samhället icke kan undanrödja arbetslöshetens

orsaker, återstår då att sörja för direkt arbetsanskaffning i olika former,

främst genom anordnande av statliga arbeten men även genom bidrag till kommunala

arbeten och främjande av enskild företagareverksamhet.

Till den del det icke heller på sådan väg lyckas att bibehålla den tillgängliga

arbetskraften i arbete, måste det vara ett uppenbart samhällsintresse, att

den enskilde, oförvållat arbetslöse hjälpes över perioden av nödtvungen sysslolöshet.

Även om man lämnar det naturliga medlidandet med den arbetslöse och

hans närmaste anhöriga åsido, skulle hänsynen till den samhälleliga skadan

av de arbetslösas ekonomiska, sociala och moraliska förfall utgöra en tillräcklig

uppfordran till samhället att ingripa i syfte att organisera en arbetslöshetshjälp,

varigenom den arbetslöse kan hålla sig och de sina ekonomiskt uppe,

till dess han åter erhåller arbete. Vid valet mellan olika former för dylik

hjälp måste man i och för sig giva principiellt företräde åt sådana anordningar,

att arbetaren kan känna trygghet för att, i händelse han drabbas av arbetslöshet,

han icke skall stå utan varje inkomst; han bör även känna sig hava

genom egna åtgöranden förvärvat en rätt till de bidrag, som utgå till honom,

varför dessas mottagande icke på samma sätt som ett rent understöd kan verka

nedsättande på hans självkänsla och ambition. Här som på andra områden

måste den socialt mest värdefulla hjälpformen vara den, som kan innefattas

under beteckningen hjälp till självhjälp.

Nödvändigheten av samhällets ingripande i här avsedda fall torde i vårt

land principiellt erkännas av alla, men då fråga blivit om arten av hjälpåtgärder,

om deras omfattning och om de grundsatser, som böra tillämpas vid

utmätandet av statshjälpen, hava meningarna gått vida isär. En av följderna

härav har blivit en betydande brist på planmässighet. Den s. k. arbetslinjen

har visserligen tillerkänts principiellt företräde, vare sig den kommit till uttryck

i statliga eller s. k. statskommunala — d. v. s. av staten understödda —-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 809.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

eller rent kommunala— d. v. s. uteslutande med kommunala medel bedrivna —

arbetsföretag. Tidvis har därjämte kontant understödsverksamhet med eller

utan bidrag av statsmedel haft en betydande omfattning. Därjämte har en stor

del av de arbetslösa varit hänvisade att få sitt hjälpbehov fyllt genom den

allmänna fattigvården. Vid sidan av denna det allmännas hjälpverksamhet

har ett stort antal arbetare fått understöd från till deras fackorganisationer

anslutna arbetslöshetskassor, i vilka de frivilligt tagit försäkring.

Omfattningen av dessa hjälpåtgärder har även i relation till arbetslöshetens

omfattning varit mycket skiftande under olika år. Ser man på de hjälpformer,

till vilka staten bidragit, gäller det sagda i särskild grad därom,

vartill kommer, att endast en del av de anmälda arbetslösa blivit hjälpta

genom åtgärder av statens för ändamålet arbetande organisation, statens

arbetslöshetskommission. För närvarande torde endast omkring 50 % av de

hos kommissionen anmälda erhålla hjälp genom statliga och statskommunala

reservarbeten samt genom kommunal arbets- och kontantunderstödsverksamhet

med eller utan statsbidrag. Det är visserligen sant, att de tillämpade

statistiska metoderna medföra, att en icke obetydlig del av de anmälda

arbetslösa redovisas såsom icke hjälpta, utan att ansvaret härför påvilar

staten eller kommunerna. I siffrorna för anmälda hjälpsökande ingår

sålunda ett stort antal personer, för vilka kommunerna med sin kännedom

om de individuella fallen icke påkallat bistånd från statens sida. Beträffande

andra anmälda kan gälla, att samhällets organ förklarat sig beredda

att hjälpa dem, men att de själva av en eller annan anledning vägrat att mottaga

hjälpen i den form den erbjudits. Men även om man tager dessa förhållanden

i betraktande, synes disproportionen mellan siffrorna på anmälda

och hjälpta vara alltför stor. Särskilt gäller detta under en tid som den nuvarande,

då i det stora flertalet fall arbetslösheten redan sträckt sig över en

lång period och då man kan utgå från att en högst betydande andel av de nyanmälda

hjälpsökande äro sådana, vilka i det längsta försökt att lita till egna

resurser men tvungits att söka det allmännas hjälp, då dessa blivit uttömda.

Ett hållbart program för det allmännas arbetslöshetshjälp måste för den

skull, i varje fall under förhållanden sådana som de nuvarande, gå ut på,

att alla under längre tid oförvållat arbetslösa skola, i den mån de därav äro

i behov, i en eller annan form erhålla hjälp. Detta är också syftemålet med

regeringens arbetslöshetsprogram. I anslutning till det nyss sagda bygger detta

program framför allt på en arbetslinje; regeringen avser sålunda att framlägga

förslag till ett mycket omfattande program för allmänna arbeten till

lindrande av arbetslösheten. Man nödgas dock säkerligen utgå från att man

icke ensamt genom tillämpandet av arbetslinjen kan tillgodose oundgängliga

behov av arbetslöshetshjälp i tider, då arbetslösheten tagit sådan omfattning

som för närvarande. Detta beror bland annat därpå, att det alltid finnes

vissa arbetargrupper, som det måste bliva svårt att bereda sysselsättning i

de former, som bliva tillgängliga genom de allmänna arbetena. Härtill kommer,

om man ser saken på längre sikt, att även om det i och för sig finnes

mycket stora resurser av särskilt vissa slag av arbeten, staten näppeligen kan,

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

67

ifall arbetslösheten sjunker till en mera normal nivå än den nuvarande, hålla

en särskild arbetsberedskap av stor omfattning.

Som ett led i programmet måste därför ingå beredandet av kontant understöd

åt vissa kategorier av arbetarna. I anslutning till den nyss uttalade

principiella uppfattningen bör enligt regeringens uppfattning denna hjälpverksamhet

i främsta rummet erhålla formen av statlig medverkan till

arbetslöshetsförsäkring såsom den bästa vägen för hjälp till självhjälp; detta

särskilt då det gäller att nu utstaka linjerna för arbetslöshetspolitiken för en

längre tid framåt.

Vad sålunda anförts gäller med särskild styrka för en grupp av fall, som

i hög grad blivit aktuell under det senaste årtiondet. Jag syftar på vissa

följder av rationalisering såtgärderna. Om man accepterar teorien, att rationalisering

i det långa loppet leder till bättre försörjning av folket i dess

helhet och alltså anser, att rationalisering bör främjas och icke motarbetas,

torde man emellertid också ha skyldighet att se till, att de tillfälliga offer

rationaliseringen kräver icke bliva onödigt betungande. Rationaliseringsprocessen

fortskrider ofta på det sättet, att man inom en bestämd industrigren

koncentrerar driften till ett mindre antal fabriker. Därvid inträffa tragedier,

som man icke kan gå förbi med en axelryckning. Det har hänt och

kommer säkerligen även i framtiden att hända, att ett gammalt bruk eller

en gammal fabrik i rationaliseringens intresse nedlägges. Den gamla arbetarstammen

står utan någon slags egen förskyllan arbetslös. Har fabriken haft

stor betydelse för försörjningen av en orts befolkning, kan rationaliseringsåtgärden

leda till katastrofala följder för en hel bygd. Arbetarna äro kanske

knutna till orten icke blott med traditionens band utan ha också skaffat sig

ett eget hem, i vilket de nedlagt det väsentliga av gjorda besparingar. Tillvaron

av en försäkring, från vilken de under närmare ett halvår kunde erhålla

sin försörjning, skulle ge dem en andhämtningspaus, under vilken de åtminstone

i någon mån kunde ordna sin framtid, undersöka möjligheterna för

sin övergång till annat arbete och överhuvud taget underlätta den omflyttningsprocess,

som så ofta måste äga rum såsom en följd av rationaliseringen.

Utan stöd av en försäkring skulle de måhända nödgas realisera sina tillgångar

i sådan takt, att deras besparingar skulle helt gå till spillo, vilket sannerligen

icke kan ligga i samhällets intresse.

Värdet av arbetslöshetsförsäkring såsom medel för arbetshjälpen har också

redan i stor utsträckning erkänts av arbetarna själva, och den har kommit

i tillämpning i betydande omfattning. Omkring 330,000 arbetare hava redan

sådan försäkring anordnad, vilken kunnat fylla en betydande del av hjälpbehovet;

utan densamma hade otillräckligheten i det allmännas åtgärder framstått

i än starkare dager. För mycket stora arbetargrupper har det emellertid

icke varit möjligt att på detta sätt bereda sig ens en relativ trygghet.

Även i de fall, då arbetslöshetskassor bildats, äro för övrigt oftast de utgående

understöden alltför små eller alltför kortvariga för att kunna fylla den

sociala uppgiften för cn arbetslöshetsförsäkring.

Då försäkringslinjen erkänts såsom den principiellt riktigaste av olika for
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Invändningar

av

principiell

natur.

mer av kontantunderstöd vid arbetslöshet, gäller det alltså här närmast att

taga ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara erforderligt att gå därhän,

att staten helt övertager organisationen av försäkringen och genom

tvingande lagbud åstadkommer en allmän anslutning till denna eller om man

i stället för genom denna s. k. obligatoriska försäkring kan nå ett tillfredsställande

resultat genom att ingripa stödjande, uppmuntrande och reglerande

på den frivilliga försäkringsverksamheten.

Innan jag ingår på behandling av denna fråga, torde emellertid först böra

undersökas, huruvida de invändningar, som tidigare gjorts och i nu avgivna

yttranden framställts mot arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan, äro

av den bärighet, att man bör avstå från försäkringstanken trots dess redan

framhållna principiella företräden. Därvid må först såsom en ytterligare utgångspunkt

för diskussionen framhållas, å ena sidan att försäkringen tydligen

icke kan och icke bör eftersträva att bereda mera än ett begränsat mått

av trygghet och hjälp; den verkliga krisarbetslösheten, som omfattar en större

del av arbetarstyrkorna och räcker i åratal, måste mötas med andra medel.

Men å andra sidan kan konstateras, att om man kompletterar ett väl utfört

program för allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet med en välordnad

arbetslöshetsförsäkring, man torde kunna erhålla ett system, som bör

vara tillräckligt omfattande och tillräckligt smidigt för att under normala

skiftningar i konjunkturerna bereda alla oförvållat arbetslösa hjälp, så att

endast under svåra kristider detta system skulle behöva kompletteras genom

en kontantunderstödsverksamhet i ena eller andra formen.

Jag övergår alltså nu till att söka bemöta några av de mera principiella

invändningar, som riktats emot arbetslöshetsförsäkringen. Ehuru jag därigenom

i viss mån föregriper den efterföljande diskussionen av olika former

av arbetslöshetsförsäkring, torde det vara praktiskt att redan i detta sammanhang

vid behandlingen av de olika framställda invändningarna söka påvisa,

i vad mån eventuellt befintliga anledningar till erinringar mot tidigare

förslag kunna anses undanröjda i det nu föreliggande förslaget. Beträffande

detta vill jag också redan här tillkännagiva, att jag ansluter mig till förslagets

principer, vilka fastslagits under samråd mellan mig och de tillkallade

sakkunniga.

Den oftast hörda invändningen mot arbetslöshetsförsäkringen är, att denna

skulle inverka på den allmänna lönenivån sålunda, att försäkringen skulle

förhindra en sänkning av lönen, där en sådan med hänsyn till konjunkturerna

och det ekonomiska jämviktsläget kunde anses nödig eller befogad. Att inverka

härutinnan läge inom arbetarorganisationernas intresse, och det vore därför

klart, att dessa organiserade och understödde en arbetslöshetsförsäkring.

Men då staten skulle ingripa stödjande, kunde detta innebära ett avsteg från

neutraliteten på arbetsmarknadens område.

Att visst samband alltid finnes mellan lönenivån och arbetslösheten, och

att en försäkring kan komma att försvåra möjligheterna att omedelbart ned
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

69

bringa lönenivån torde ej kunna förnekas. Men det måste vara alldeles för

ensidigt att tillmäta denna omständighet någon nämnvärd betydelse såsom

ett försvårande moment för krisen eller dess avveckling.

Det förtjänar att i detta sammanhang erinras därom, att lönenivån i de olika

europeiska länderna är högst skiftande, från löner som i Sverige alla, oavsett

samhällsåskådning, skulle anse orimligt låga, till löner, som ligga å nästan

alldeles samma nivå som hos oss och vad åtminstone ett land beträffar något

därutöver. Under den nuvarande krisen ha emellertid alla länder drabbats

av arbetslöshet. Länder med låga löner och länder med höga löner ha sett

sina arbetslöshetsarméer växa utan att man kunnat spåra något särskilt samband

mellan arbetslöshetens utbredning och lönenivån. Ett land som Tyskland,

där lönenivån är ur skandinavisk och engelsk synpunkt synnerligen låg,

har redovisat de högsta arbetslöshetssiffrorna. Sverige har, trots en hög lönenivå,

ännu i denna dag lägre arbetslöshetssiffror än vissa länder med mycket

låga löner.

Det är också utan vidare klart, att även utan varje arbetslöshetshjälp skulle

för närvarande, om arbetarna överhuvud skola tänkas kunna existera på sin

arbetsförtjänst, ingen lönesänkning kunna vara nog stor för att väsentligen

ändra karaktären av det nuvarande läget. Vidare skulle den gjorda anmärkningen

kunna med lika stort skäl riktas mot varje hjälp, som lämnas de arbetslösa,

men ingen lärer vilja påstå, att man för den skull borde lämna samtliga

arbetslösa åt sitt öde. Att fastställa, om den allmänna lönenivån ligger över

eller under den lön, där ekonomiskt jämviktsläge uppstår, och om alltså en

lönenedsättning är »berättigad» eller icke, torde för övrigt endast vara teoretiskt

tänkbart. Slutligen kan den framställda anmärkningen icke äga giltighet

med avseende å en försäkring, som lämnar bistånd endast under en noggrant

begränsad tid; den förstärkning i arbetarnas motståndskraft, som en

sådan försäkring kan innebära, skulle tydligen icke i längden kunna motverka

en lönenedsättning, som vore sakligt nödvändig.

Om det sålunda synes klart, att något betänkligt icke kan ur denna synpunkt

ligga i ett understöd från det allmännas sida till arbetarnas försäkring mot

arbetslöshet, återstår att i anledning av vissa avgivna yttranden söka klargöra,

varför ett sådant understödjande är erforderligt. Svaret ligger närmast däri,

att anledningen att trots de fördelar, som allmänt anses vara förenade med

en försäkring, inom många fackförbund kassor icke kommit till stånd i allt

väsentligt kan anses vara, att arbetarnas ekonomiska förhållanden icke tilllåtit

dem att binda sig för de erforderliga utgifterna. Resultatet har blivit,

att försäkring saknas på många arbetsområden, där den skulle vara som

mest behövlig med hänsyn till arbetslöshetsriskens storlek och den låga lönenivån.

I viss utsträckning behöves emellertid understöd även till de bättre

ställda arbetargrupperna.

Här må tilläggas ytterligare en viktig omständighet, som i allmänhet förbisetts.

Genom att bereda bidrag till kassorna får det allmänna möjlighet att

föreskriva sina villkor för hur försäkringen skall vara anordnad för att å ena

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sidan bereda hjälp i den omfattning, som ur allmänna sociala synpunkter anses

berättigad och erforderlig, och för att å andra sidan innebära garantier mot

sådana skadeverkningar av försäkringen, som möjligen skulle kunna följa av

en okontrollerad verksamhet på området. Just ur deras synpunkt, som se

olägenheter i arbetslöshetsförsäkringens nära sammanhang med fackföreningsrörelsen,

borde det vara angeläget att understödja en åtgärd, som högst väsentligt

minskar detta beroende och i stället inordnar hela denna arbetarnas

imponerande självverksamhet under det allmännas tillsyn och leder utvecklingen

därav i linjer, som för samhället i dess helhet anses lämpliga. Visserligen

kan det sägas, att vissa fackförbund nödgats lämna tillskott till sina

medlemmars försäkring och att ett statsbidrag, som skulle befria dem därifrån,

kan innebära ett stärkande av organisationernas ställning. Emellertid är till

en början förhållandet det, att statsbidragen äro avsedda och i allt väsentligt

säkerligen komma att konsumeras för den utvidgning av de försäkrades förmåner,

som kommer att stadgas i förhållande till vad som nu är det vanliga

inom fackförbundens arbetslöshetskassor; någon övervältring av kostnader

från fackförbunden till statsverket lärer sålunda icke vara att förvänta. Vidare

gäller anmärkningen i praktiken sådana organisationer, som säkerligen icke,

oavsett detta, av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från en strid, som de

funne vara till gagn för medlemmarnas intressen. I varje fall skulle invändningen

icke kunna gälla de fackförbund, vilka för närvarande sakna arbetslöshetskassor.

Om man emellertid skulle underkänna vad nyss anförts därom,

att statsbidragen skulle komma att åtgå till ökning av förmånerna, och alltså

göra gällande, att det allmännas bidrag skulle innebära en möjlighet för fackförbunden

att öka avgifterna till strejkkassorna, så skulle man med lika stort

skäl kunna säga, att arbetarna inom de fackförbund, som på grund av de stora

kostnaderna hittills icke upprättat arbetslöshetskassor, genom att ingå i försäkringen

och erlägga avgifter dit skulle få minskad förmåga att lämna bidrag

till strejkkassorna. I

I detta sammanhang må beröras den invändning, som gjorts därom, att

funktionärerna sannolikt skulle bliva desamma i kassorna som i fackförbunden

och att dessa alltså skulle genom sitt folk behärska tillämpningen av försäkringsreglerna.

Detta vore, heter det, särskilt betänkligt, då det gäller att

avgöra vilket anvisat arbete, som en försäkrad vore berättigad att avvisa såsom

icke lämpligt utan att därför förlora sin försäkringsrätt. Häremot må invändas,

att i den mån funktionärerna bliva desamma — vilket ingalunda är säkert —

detta skulle medföra övervägande fördelar på grund av den kännedom om de

försäkrade, som kassans ledning därigenom komme att erhålla; jag delar således

icke uppfattningen att särskilda regler skulle vara erforderliga för tryggande

av nödig kompetens hos personalen. Förvisso finnes det icke anledning att

befara, att i här avsedda fall försäkringsreglerna skulle följas mindre noggrant

än eljest. Det är säkerligen en fullständig felsyn, då man antager, att funktionärerna

av s. k. humanitära hänsyn skulle överskrida de stadgade bestämmelserna.

De äro ju för övrigt icke representanter blott för de arbetslösa utan även

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

71

för alla deras försäkrade kamrater, som liava allt intresse av att deras försäkringsavgifter

icke åtgå till bidrag, vartill vederbörande icke äro berättigade.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har visserligen icke haft något att erinra mot

att visst understöd lämnas de frivilliga arbetslöshetskassorna men ansett, att

försäkringen bör vara en de försäkrades egen försvarslinje, medan det allmänna

i huvudsak svarar för endast sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader,

som en försäkring under inga förhållanden kan påtaga sig; endast genom

att arbetslöshetskassorna i huvudsak stå på egna ben torde man enligt

länsstyrelsen kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen och korrektiv

mot missbruk. Det allmänna borde alltså inskränka sig till organisationsbidrag

till kassorna, möjligen i särskilda fall utökat med bidrag under de första

åren för att hjälpa kassorna vid starten. Mot denna linje må här endast anföras,

att man lärer nödgas utgå från att ett sa strängt begränsat statsbidrag icke

skulle vara tillräckligt för att åstadkomma erkända arbetslöshetskassor i erforderlig

omfattning. I varje fall bleve detta icke möjligt beträffande sadana

arbetargrupper, där dylika kassor anses framför allt önskvärda men där lönerna

ligga på en så låg nivå, att det icke är att vänta, att arbetarna själva skulle

kunna erlägga hela den mot försäkringsförmånerna svarande avgiften. Det må

emellertid understrykas, att det nu föreliggande sakkunnigförslaget principiellt

står på en linje, som ganska nära sammanfaller med den av nämnda länsstyrelse

förordade. Sakkunnigförslaget innebär ju, att statsbidraget till varje

kassa utmätes efter en så noggrant som möjligt avvägd behovsprincip. Eftersom

detta är fallet, blir följden, att statsmedel icke bliva tillgängliga för en

kassa till användning för sådana ändamål, att ur allmänna synpunkter olägliga

verkningar därav skulle kunna följa. Behovsprincipen innebär nämligen, sett

från andra sidan, att man förutsätter, att de försäkrade skola erlägga så stora

avgifter, som med hänsyn till deras löneläge och arbetsförhållanden i övrigt

kunna anses rimliga.

Det bar vidare sagts, att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära en premiering

av industriarbetarna på bekostnad av, bland andra, lånt- och skogsarbetarna

och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mellan

industriens och jordbrukets löner. Denna anmärkning har möjligen med

någon rätt kunnat riktas emot tidigare framlagda förslag till arbetslöshetsförsäkring,

eftersom lånt- och skogsarbetarna enligt 1928 års förslag till obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring voro helt uteslutna och de enligt det samtidigt liksom

enligt de tidigare framlagda förslagen rörande frivillig försäkring icke beräknats

kunna komma att bilda arbetslöshetskassor. En dylik invändning kan

emellertid icke med fog riktas mot förevarande förslag. Som i annat sammanhang

framhållits, bygger detta, bland annat, på den principen, att de arbetarkategorier,

som hava den lägsta arbetsförtjänsten, skola understödjas genom

statsbidrag till försäkringen i betydligt kraftigare omfattning än sina mera

gynnsamt ställda kamrater. De avgifter, som enligt förslaget skulle komma

att behöva uttagas av arbetarna inom de lägsta lönegrupperna, äro i själva verket

icke högre, än att man är berättigad att säga, att ekonomiska hinder icke kunna

stå i vägen för att även dessa arbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Att så blir fallet kommer följaktligen att bero på huruvida intresse och krafter

finnas för det erforderliga organisationsarbetet; att det hela icke skall,

såsom pa något hall befaras, behöva stranda på otillräcklig utbyggnad av

arbetsförmedlingen är nämligen något, som uppenbarligen kan och bör från

det allmännas sida förhindras. I bestämmelserna rörande arbetsgivarbidrag

ingår vidare ett stadgande, enligt vilket möjlighet skulle finnas att lämna

extra bidrag till organisationskostnaderna. Detta stadgande är avsett att tilllämpas

just i sådana fall som de här diskuterade. Man är alltså berättigad

till det uttalandet att, därest ifrågavarande arbetargrupper icke komma att

bliva delaktiga av försäkringen, detta måste bero på bristande intresse eller

initiativkraft hos dessa arbetare eller deras ledning.

Det är också betecknande, att, samtidigt som man från vissa håll uttalar

här angivna farhågor för att försäkringen skulle komma att tjäna till att öka

löneklyftan mellan industriens och jordbrukets arbetare, socialstyrelsen såsom

en mycket betänklig sida hos förslaget anför, att detsamma skulle komma att

innebära en lönekompensation för de sämst avlönade arbetarna, ja, att förslaget

rent av skulle vara uttryck för en strävan att utjämna lönerna mellan

olika arbetsområden — en strävan som visserligen enligt styrelsen vore dömd

att misslyckas. Vad socialstyrelsen sålunda anmärkt kan dock icke gärna vara

befogat. I genomsnitt per försäkrad lånt- eller skogsarbetare kan det beräknas,

att statsbidraget kan komma att uppgå till 20 ä 30 kronor om året, ett belopp,

som i detta sammanhang tydligen måste vara utan betydelse. Det må tilläggas,

att det daghjälpsbelopp, med vilket man räknat för dessa arbetargrupper, är

så lågt, att de icke gärna kunna tänkas annorlunda erhålla sin försörjning

billigare. Och det sätt, varpå deras oundgängligaste levnadsbehov täckas, kan

icke gärna inverka rubbande på den lönenivå och den lönespänning olika yrken

emellan, som socialstyrelsen anser icke böra på denna väg påverkas.

Farhågor hava vidare uttalats för att en arbetslöshetsförsäkring skulle minska

rörligheten hos arbetskraften samt verka fastlåsande på förefintligt överskott

på arbetskraft inom därav berörda industrier, även då överskottet är

permanent. I samband därmed har anförts, att det i vårt land skulle ställa sig

vanskligare än på andra håll att genomföra en försäkring, detta på grund av

de stora skiljaktigheterna i lön ej blott inom olika yrken utan också olika orter

emellan.

Häremot må till en början invändas, att det kan förväntas, att de blivande

erkända arbetslöshetskassorna till största delen komma att utgöras av rikskassor

enligt yrkeslinjen. Då arbetskraftens rörlighet är betydligt större rent

lokalt sett än mellan olika yrken, torde man ej behöva frukta några större

konsekvenser med avseende å den lokala rörligheten. Det må nämligen tillläggas,

att vad angår skillnaden i lön olika orter emellan de avsedda bestämmelserna

icke kunna väntas motverka, att en arbetare tager anställning i sitt

yrke på en ort, där lönen är lägre än i hans hemort. Han är nämligen berättigad

att kvarstå i samma understödsklass som före flyttningen, och maximum av

daghjälpen bestämmes efter den genomsnittliga lönen å den ort, där han har

sin bostad. Om han under arbetslösheten stannar kvar på den senaste arbets
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

73

platsen, får lian alltså fördelen av de lägre levnadskostnaderna därstädes; återflyttar

lian till sin tidigare boningsort, beräknas daghjälpen efter levnadsförhållandena

å den orten. Vidare må erinras om att en arbetare kan få kvarstå i

en kassa, även om han intill nio månader varje år arbetar inom andra yrken,

samt att kassorna kunna träffa överenskommelse om att medlem vid övergång

till annan kassa kan få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den tidigare

kassan. Dylika överenskommelser kunna av allt att döma väntas bliva allmänt

gällande, en utveckling, vartill statsmyndigheterna givetvis böra på allt sätt

medverka.

I flera yttranden över 1928 års betänkande och sakkunnigförslaget förklaras,

att den föreslagna lagstiftningen innebure en fara för att de produktiva krafter,

som vore tillfinnandes hos envar individ, skulle komma att förkvävas och att

vissa element inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett bekvämt

sätt utan arbete bereda sig försörjningmöjligheter. Emellertid är det

just på denna punkt, som försäkringslinjens företräden kanske bäst komma till

synes. En anmärkning av detta slag kan nämligen synas berättigad, då det

gäller understöd, som lämnas utan motprestation från mottagarens sida. Inom

försäkringen däremot måste en medlem, innan rätt till understöd inträder,

hava erlagt ett betydande antal avgifter till kassan. Den sämre arbetskraft,

som kunde väntas hava nyss avsedda tendenser, torde därför, såsom även under

goda tider mer eller mindre permanent arbetslös, icke kunna komma i åtnjutande

av understöd från försäkringen. För övrigt torde vetskapen om att

understödet är begränsat såväl till storleken som till tiden betaga lusten hos

dem, som hava arbete, att vidtaga några manipulationer för att såsom »oförvållat»

arbetslösa få understöd. De riskera ju dessutom alltid att bliva genomskådade

och att understöd därför ej kommer att utgå.

I samband härmed må beröras den invändningen, att statsbidraget enligt

förslaget skulle komma att utgå till för stor andel av hela försäkringskostnaden,

så att systemet icke innebure någon försäkring utan utgjorde en maskerad

understödsanordning. Ett dylikt påstående är icke berättigat. Man behöver

endast hänvisa till den sociala olycksfallsförsäkringen, i vilken arbetarna icke

alls bidraga till premierna men som ändock säkerligen av dem förnimmes såsom

en försäkring, till vilken de genom sitt tidigare arbete förvärvat rättighet.

För övrigt förutsätter invändningen, att en arbetare skulle hava förutsättningar

att bedöma, om den avgift, som han erlägger till sin kassa, försäkringstekniskt

förslår att täcka de honom tillförsäkrade förmånerna, något

som är orimligt, så mycket mer som enligt det föreslagna systemet ej ens

kassans ledning kan angiva, hur stort bidrag som belöper på de varje medlem

tillerkända förmånerna, eftersom statsbidraget beräknas i förhållande till kassans

sammanlagda utgifter.

Från motståndare till arbetslöshetsförsäkringen plägar vidare särskilt betonas,

att all hjälp till de arbetslösa, särskilt då den utgår i form av kontantbidrag,

bör lämnas först efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Som

orsak härtill framhålles, att arbetarnas egna åtgärder såviil individuellt som

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kanske än mer kollektivt kunna utöva stort inflytande på arbetslöshetens omfattning.

Den hjälp till de arbetslösa, som lämnades utan behovsprövning,

borde därför helt och hållet bekostas av arbetarnas egna organisationer. Svaret

på denna invändning är givet redan i det föregående. Ett av försäkringens

största värden ligger i den trygghet den bereder arbetaren, en känsla, vars

psykologiska verkningar man på många håll synes benägen att i brist på

närmare kännedom om förhållandena underskatta. Ändock borde det kunna

allmänt anses såsom en angelägen uppgift att söka upphäva den arbetarnas

osäkerhetskänsla, som gör dem benägna att känna sig stå vid sidan av den

bestående samhällsordningen, och att i stället knyta dem fastare till samhället.

Det nu sagda utesluter icke att, då det individuella arbetslöshetsfallet utsträckes

över en längre tid, en behovsprövning kan vara berättigad; det föreliggande

förslaget uppdrager ju också i detta hänseende en mycket bestämd

gräns. Visserligen anföres från olika håll, att erfarenheterna från utlandet

utvisa, hur lätt en sådan gräns utsuddas och försäkringen uppmjukas, så att

rätten till hjälp utsträckes till kanske obegränsad tid. De ekonomiska förutsättningarna

för försäkringen skulle härigenom rubbas, och staten skulle få

en moralisk skyldighet att ansvara för underskottet å verksamheten. Det

framlagda förslaget visar på åtskilliga punkter, att vikten av denna anmärkning

beaktats. Just med hänsyn härtill har försäkringsförslaget kompletterats

med detaljförslag till huru en på behovsprövning grundad anordning skall

uppbyggas, avsedd att taga vid omedelbart där försäkringen slutar. Det finnes

med en dylik samordning icke någon rimlig anledning antaga, att de rättsanspråk

på understöd, som skilja försäkringen från understödsverksamheten,

skulle komma att utsträckas inpå den tid, för vilken ett understödssystem finnes

i funktion.

Likaledes måste det bestämt understrykas, att staten icke genom den ifrågasatta

anordningen ikläder sig någon som helst skyldighet att täcka eventuellt

underskott inom kassorna. Vid större påfrestningar hava kassorna i stället

skyldighet att på angivet sätt begränsa sin verksamhet, varjämte särskild uttaxering

å medlemmarna bör ske, om så erfordras. Statens ekonomiska åtaganden

äro enligt den föreslagna metoden fullt klart begränsade, och det är

icke någon svårighet att uträkna, till vilket belopp de maximalt kunna under

de ogynnsammast tänkbara förutsättningar komma att uppgå.

I yttrandena över förevarande förslag har man ånyo mött den invändningen,

att arbetslösheten icke skulle vara en försäkringshar risk; antingen så att dess

omfattning skulle vara omöjlig att försäkringsmässigt förutse eller så, att

den försäkrade själv skulle hava möjlighet att inverka på försäkringsfallets inträdande.

Häremot må det vara tillräckligt att hänvisa till att försäkringsinspektionen

i sitt utlåtande icke ansett hinder föreligga att genomföra förslaget

utan endast uppehållit sig vid de erforderliga garantierna för en försäkringsmässig

utformning av det ifrågasatta systemet. Även må framhållas,

att då försäkringen enligt förslaget är begränsad till de första 20 veckorna

av varje arbetslöshetsfall, man därmed erhållit ett begränsat område, som i

och för sig måste anses försäkringsbart. Vad angår de försäkrades möjlighet

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

75

att genom egna åtgöranden inverka på försäkringsfallets inträdande, torde erforderliga

garantier ligga dels i den omsorgsfulla prövning av försäkringsfallen,

som förutsattes under kontroll av tillsynsmyndigheten, dels i daghjälpsbeloppens

begränsning till belopp understigande den normala arbetsförtjänsten

och dels till de övervägande goda erfarenheter, som man lärer hava haft i detta

hänseende inom de hittillsvarande arbetslöshetskassorna.

Samtidigt som från vissa håll farorna med försäkringen kraftigt understrukits,

har från andra håll invänts, att försäkringen enligt det föreslagna systemet

skulle få en så begränsad verkan, att den icke försvarade sin plats i ett

arbetslöshetsprogram. Denna synpunkt har särskilt tillspetsats av socialstyrelsen,

som tycks anse, att man för att undgå försäkringens förmenta skadeverkningar

måste skapa så många restriktioner, att försäkringen blir värdelös,

Och socialstyrelsen synes förmena, att det sista skulle vara fallet beträffande

sakkunnigförslaget.

Redan av vad jag i annat sammanhang anfört har framgått, att det varit

med full avsikt, som försäkringens förmåner begränsats till ett visst bestämt

område, utanför vilket behovsprövningen bör taga vid. Att inom det sålunda

bestämda området vissa restriktiva bestämmelser kunna komma att avskära

en del försäkrade från understödsrätt, kan visserligen ur individens synpunkt

synas beklagligt. Men eftersom det icke är avsett, att de för den skull skola

lämnas helt utan hjälp, torde man vara fullt berättigad att se på verkningarna

för det hela. Då socialstyrelsen uppgiver, att enligt 1928 års — alltså väsentligen

även enligt föreliggande -— förslag endast en sjättedel av den förekommande

arbetslöshetstiden skulle bliva föremål för hjälp från försäkringen, är

detta med all säkerhet en alldeles för låg siffra. De sakkunniga hava på grundval

av de genom deras försorg verkställda noggrannare undersökningarna kommit

till det resultatet, att enligt deras förslag ungefär en tredjedel av all arbetslöshet

skulle bliva understödd från försäkringen. Räknar man emellertid i

motsats mot de sakkunniga bort den föreskrivna karenstiden från de sammanlagda

arbetslöshetsperioderna och tager man vidare hänsyn till den uppmjukning

i viss punkt, som jag ämnar förorda, kan man utgå ifrån att ungefär hälften av

all arbetslöshet för de försäkrade kommer att understödjas från kassorna. Att

icke effektiviteten blir än större beror till en del på att understödstiden är begränsad,

varigenom en väsentlig del av de längsta arbetslöshetsfallen kommer

att lämnas utan daghjälp. Delvis av denna anledning blir också bilden mera

gynnsam, därest man i stället undersöker, huru många arbetslösa personer, som

komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. De förefintliga statistiska uppgifterna

utvisa, att procenttalet hjälpta arbetslösa genomgående är större än

procenttalet understödda arbetslöshetsveckor. Som exempel må nämnas, att den

verkställda undersökningen ger vid handen, att inom metallindustriarbetareförbundet

under år 1931 i det närmaste 60 procent av de arbetslösa skulle hava

med de sakkunnigas utformning av förslaget erhållit bidrag från försäkringen.

Av bilaga II till statsrådsprotokollet i detta ärende framgår, att denna siffra

skulle med de av mig ifrågasatta jämkningarna i förslaget icke oväsentligt

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

höjas. Den gjorda uträkningen för år 1931 beträffande mekaniska verkstäder

utvisar sålunda, att procenttalet understödda för årets fyra kvartal kunde

beräknas stiga med i genomsnitt 6 enheter eller något mer än 10 %. Om denna

ökning motsvarar förhållandena på andra arbetsområden, skulle procenttalet

hjälpta personer följaktligen komma att uppgå till närmare 70. De personer,

som därefter icke skulle komma i åtnjutande av understöd, skulle väsentligen

vara sådana, som uteslutas därifrån på grund av bristande avgiftsbetalning.

Med nu angivna siffror som utgångspunkt lärer det icke vara möjligt att frånkänna

försäkringen en mycket stor betydelse. Vad angår en liknande invändning

eller att effekten av förslaget skulle vara alltför obetydlig för den erforderliga

omfattande organisationen, är det tillräckligt att hänvisa till att förmånerna

skulle bliva avsevärt större än inom de nu existerande kassorna, där

man dock funnit med sin fördel förenligt att vidtaga anordningar, som icke

skulle behöva bliva mycket mera komplicerade, i händelse förslaget genomföres.

I 1928 års förslag var försäkringslinjen på visst sätt kombinerad med en

reservarbetslinje, vilken var avsedd att tjäna, bland annat, till medel att pröva

de försäkrades arbetsvillighet, innan de komme i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Det har nu anförts som en brist, att i de sakkunnigas promemoria

icke upptagits något motsvarande stadgande, och man har efterlyst bestämmelser

om hur försäkringen skulle sammanbindas med en blivande arbetslinje.

Härtill må framhållas, att så länge arbetslösheten är av särskilt stor

omfattning, staten torde komma att sörja för tillgång till allmänna arbeten,

vid vilka arbetskraften skall uttagas bland dem, som hos arbetsförmedlingskontoren

anmält sig såsom arbetssökande. Dessa arbeten kunna alltså på samma

sätt som de hittillsvarande reservarbetena användas som kontroll på arbetsvilligheten,

eftersom en förutsättning för utbekommande av försäkringsförmåner

bör vara, att vederbörande, i regel dagligen, hos arbetsförmedlingen anmäler

sig såsom arbetssökande. Med vad sålunda anförts torde jag hava besvarat

jämväl frågan om försäkringens ställning till den blivande arbetslinjen:

arbetshänvisning bör alltid äga företräde, och försäkringsförmåner böra utgå

blott till den, som icke kunnat erhålla för honom lämpligt arbete.

Innan jag lämnar behandlingen av de mot arbetslöshetsförsäkring överhuvud

taget eller det föreliggande förslaget framställda mera allmänna anmärkningarna,

må slutligen skärskådas de uttalanden, som socialstyrelsen och vissa

andra myndigheter gjort i den riktningen, att man borde avstå från förslagets

framläggande även på den grund, att den blivande försäkringen skulle komma

att valla bittra missräkningar bland dem, för vilka den är avsedd. Jag tror

mig våga försäkra, att dylika bekymmer äro överflödiga. Alla de, som skulle

komma att få med ledningen av den blivande försäkringsorganisationen att

göra, hava numera säkerligen klart för sig, att försäkringen, särskilt i en tid

som den nuvarande, endast kan bringa hjälp för en del av arbetslösheten.

Men det oaktat har från deras sida icke en röst höjts mot den uppfattningen,

att man dock nu borde tacksamt mottaga vad som erbjudes. Och vad angår

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

77

de störa arbetarskarorna själva skulle besvikelsen först då bliva stor och bitter,

ifall, trots att arbetslöshetens fruktansvärda allvar nu måste stå klart för var

och en, även detta försök till genomförande av en försäkring skulle misslyckas.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för avgivna yttranden, har Tiden för

på åtskilliga håll bland dem, som i princip ställt sig välvilliga till genomföran- J^ns^genom

de av ifrågavarande förslag, den uppfattningen gjort sig gällande, att tid- förande.

punkten därför icke nu vore lämplig. Som skäl för denna mening har åberopats

dels det ansträngda statsekonomiska läget, dels den rådande krisarbetslösheten,

som gjorde, att alla tillgängliga tillgångar borde användas på direkt

arbetslöshetslindrande åtgärder, och dels den omständigheten, att de nuvarande

tidsförhållandena icke vore lämpliga för organiserandet av en fondbildning

i de blivande kassorna.

Vad först angår de budgetära förhållandena är läget det, att statsbidragen

till försäkringen icke komma att utgå förrän i efterhand och att alltså, även

om försäkringen redan under år 1934 skulle komma i sådan tillämpning, att

försäkringsförmåner redan då skulle utbetalas — vilket av olika skäl knappast

är sannolikt — kostnaderna för staten skulle drabba möjligen till en ringa del

riksstaten för 1934/1935 men till större delen först riksstaten för det därpå

följande budgetåret. Full verkan på budgeten kan väntas först under år 1938.

Vidare bör kraftigt framhållas, att statsbidragen till försäkringen för visso utgöra

en synnerligen billig form av understöd vid en arbetslöshet, som, därest

krisen då skulle fortsätta, säkerligen icke skulle kunna lämnas utan understöd

från statens sida.

Av liknande skäl kan försäkringens genomförande icke sägas draga några

allmänna medel från det belopp, som under de närmaste åren kan användas

för arbetslöshetslindrande åtgärder.

Däremot kunna givetvis på sina håll svårigheter uppstå, då det gäller att av

medlemmarna uttaga avgifter eller på annat sätt erhålla tillgångar i och för

erforderlig fondbildning. Men att så kan vara fallet lärer icke behöva medföra

ett uppskjutande av försäkringens genomförande på de områden, där så utan

tvivel snart nog skulle låta sig göra. Jag syftar då närmast på de stora yrkeskategorier,

vilka redan hava en ordnad arbetslöshetsförsäkring och där uttagandet

av försäkringsavgifter alltså icke kommer att innebära någon ny pålaga.

Det är visserligen sant, att till följd av de nödvändiga restriktiva bestämmelserna

många nu arbetslösa icke kunna omedelbart bliva delaktiga av försäkringens

förmåner, men ej heller detta kan väl behöva utgöra en rimlig anledning

att från försäkringen utestänga deras lyckligare lottade kamrater och

därigenom riskera, att även dessa försättas i motsvarande nödläge. Även om

ikraftträdandet skulle uppskjutas, skulle ju dessa nu arbetslösa icke en dag

tidigare bliva i tillfälle att genom avgiftsbetalning förvärva försäkringsrätt.

Däremot kan det med fog sägas innebära en viss styrka för försäkringen,

därest denna igångsättes vid en tidpunkt, då svårartad arbetslöshet

en längre tid varit rådande. Därigenom hava rent automatiskt de försäkringsmässigt

sämre risker, som eljest skulle tynga försäkringen under dess

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

första tid, blivit utmönstrade; de som ännu mera regelbundet hava arbete,

äro till största delen sådana, som hava utsikt att hålla sig kvar i sin anställning

och alltså icke behöva befaras komma att hårt betunga försäkringen.

När denna väl hunnit växa sig starkare, kan den vara i stånd att mottaga

de nu arbetslösa, i den imån de till följd av konjunkturernas förbättring då

fått arbete.

Obligatorisk Om således de framställda invändningarna mot en försäkring över huvud

e^ligsynas kunna på goda grunder bemötas, återstår att ur mera prin
säkring.

cipiella synpunkter taga ståndpunkt till frågan om företrädet mellan obligatorisk

försäkring, frivillig försäkring i den vanliga formen eller den form

av modifierad frivillig försäkring, som av 1932 års sakkunniga utarbetats.

Av de förslag till arbetslöshetsförsäkring, som hittills framlagts i Sverige,

hava såväl socialförsäkringskommitténs förslag av år 1922 som det s. k. departementsutkastet

av år 1925 varit lagda som frivillig försäkring. Statsbidraget

utgick enligt socialförsäkringskommitténs förslag efter viss begränsning

med belopp, motsvarande medlemmarnas fasta avgifter, och enligt departementsutkastet

med hälften av den daghjälp, som utbetalats utöver viss tid.

1926 års arbetslöshetssakkunniga framlade år 1928 alternativa förslag till

obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt det obligatoriska förslaget skulle

staten bekosta förvaltningskostnaderna och familjetilläggen, varemot övriga

kostnader skulle lika fördelas mellan de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare.

Enligt det frivilliga förslaget skulle staten lämna bidrag med belopp,

motsvarande medlemmarnas avgifter. Arbetsgivarbidrag förekommo icke i

något av de frivilliga förslagen.

1932 års sakkunnigas förslag innebär en frivillig försäkring, där statens

bidrag graderats i förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda

dagar per medlem och år inom varje arbetslöshetskassa, vilken gradering skett

så, att kassor med lägre daghjälp och större arbetslöshet få förhållandevis

större bidrag, medan i nämnda avseenden bättre ställda kassor få förhållandevis

mindre bidrag. Dessutom lämnar staten ett förvaltningsbidrag av två

kronor per årsmedlem i varje kassa. Av arbetsgivare med minst tio årsarbetare

uttages ett bidrag med två kronor per årsarbetare, vilket bidrag är avsett

att användas med hälften till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen

och med hälften till förvaltningsbidragen till kassorna.

Den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen hava båda sina fördelar

och sina nackdelar.

Vid en obligatorisk försäkring bliva praktiskt taget alla därav omfattade

arbetare försäkrade, vare sig de själva önska detta eller ej. Inom en gemensam

ram skapas en allmän riksförsäkring. Arbetarnas inbördes solidaritet

tages i anspråk genom att de bättre lottade yrkena få bidraga till understöden

åt de sämre lottade. Man uppnår härigenom på ett enkelt och naturligt sätt

en riskutjämning mellan olika yrken. Då vid en obligatorisk försäkring samtliga

arbetare äro försäkrade, kan man där med skäl fordra, att jämväl arbetsgivarna

skola deltaga i kostnaderna för själva försäkringen. Det är princi
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

79

piellt tilltalande, att produktionen direkt får deltaga i bärandet av bördan av

arbetslösheten. Ett sådant förhållande bleve ju en motsvarighet till säsongyrkena,

där arbetslönen plägat bestämmas med hänsyn till att arbetarna skola

kunna erhålla sin försörjning jämväl under de tider, då de normalt gå arbetslösa.

Arbetsgivarbidragen komme för övrigt naturligtvis att belasta produktionskostnaderna

och åtminstone i den s. k. hemmaindustrien att direkt övervältras

på konsumenterna.

Med alla sina obestridliga fördelar har den obligatoriska försäkringen dock,

som redan antytts, vissa nackdelar.

För yrken med ringa arbetslöshetsrisk kunna sålunda avgifterna för arbetare

och arbetsgivare komma att te sig såsom dem ovidkommande, huru principiellt

riktigt det än må vara, att de alla bidraga till de arbetslösas försörjning.

Framför allt är det dock den stora och dyrbara förvaltningsapparaten,

som utgör en svaghet hos ett sådant försäkringssystem. En betydande del av

kostnaderna kommer sålunda icke de försäkrade tillgodo. Förvaltningen blir

lätt stel och byråkratisk, och då man icke har att räkna med det intresserade

frivilliga arbetet vid försäkringens administrering, blir kontrollen trots allt

sämre. Härtill kommer, att inordnandet av vissa kategorier arbetare i särskilt

stort behov av försäkring, nämligen lånt- och skogsarbetare, visat sig möta

stora administrativa svårigheter. Uppbörden av avgifterna har beträffande

dessa arbetare ansetts näppeligen kunna ske i den form, som eljest föreslagits

för den obligatoriska försäkringen. Men att för lånt- och skogsarbetarnas

räkning skapa ett annat uppbördssystem, som möjliggör en individuell bokföring

av erlagda avgifter, så att det i varje särskilt fall med lätthet kan

avgöras, i vilken utsträckning avgifter erlagts, skulle otvivelaktigt medföra

avsevärda kostnader. Med hänsyn till dessa svårigheter hade, som förut anförts,

nämnda arbetarkategorier uteslutits ur 1928 års förslag. Detsamma är

i allmänhet förhållandet i de länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

finnes, och det är betecknande, att ännu i det nyligen avgivna engelska kommittéförslaget,

för vilket redogörelse lämnats i en bilaga till de sakkunnigas

promemoria, man ansett sig nödgad att avstå från att i försäkringen inbegripa

jordbrukets arbetare, detta på grund av de med deras försäkring förenade

mycket stora svårigheterna.

I de flesta nu angivna punkter äger den frivilliga försäkringen företräde.

Även en dylik försäkringsform har emellertid i sin hittills vanliga gestaltning

sina bestämda olägenheter. Försäkringsområdet blir svart att pa förhand

överblicka, och dess avgränsning blir i viss mån beroende på tillfälligheter.

Om det allmännas bidrag utmätes lika för olika arbetargrupper,

torde försäkringen sannolikt icke komma att omfatta de arbetare, som befinna

sig i det sämsta läget. Hjälpen kommer härigenom att närmast och med största

beloppet lämnas till dem, som borde hava lättast att reda sig på egen hand.

Den frivilliga försäkringen ger sålunda mindre möjligheter än en obligatorisk

försäkring att inskränka samhällets övriga hjälpåtgärder. Härtill kommer, att

en på olika yrken splittrad frivillig försäkring av vanlig typ ur synpunkten

av riskutjämning tydligen är vida underlägsen ett enhetligt ordnat försäkrings
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försäkringens

omfattning

med hänsyn

till särskilda

yrkesgrupper.

system, sådant som det obligatoriska, där även de högst avlönade och av den

minsta arbetslöshetsrisken hotade arbetargrupperna få med sina avgifter bidraga

till finansieringen för sina sämre lottade kamrater. Slutligen lämnar en

frivillig försäkring mindre möjlighet till uttagande av arbetsgivarbidrag än en

obligatorisk försäkring, något som i anslutning till det nyss anförda lärer få

anses såsom en brist.

Avgörande vid valet av försäkringsform har, då alltså intetdera systemet i

och för sig kan tillerkännas ett bestämt företräde, synts mig böra vara den

omständigheten, på vilken väg man lättast skulle kunna på ett effektivt sätt

under försäkringen inbegripa nyssnämnda särskilt illa ställda arbetarkategorier,

framför allt lånt- och skogsarbetarna. Vid en undersökning, som med denna

utgångspunkt verkställts, har det visat sig möjligt att genom särskilda anordningar

åstadkomma ett frivilligt försäkringssystem, som synes i sig förena

fördelarna av obligatorisk och frivillig försäkring, ett förslag som medför en

sådan utjämning av försäkringskostnaderna och sådana lättnader för arbetargrupper

med särskilt hög arbetslöshetsrisk och särskilt låg arbetsinkomst, att,

som redan antytts, förutsättningar måste, såvida intresse och initiativkraft

finnas, föreligga för deras inbegripande under försäkringen. Genom att statsbidraget

göres beroende av nämnda båda faktorer, har man, såsom framgått

av de sakkunnigas promemoria, kunnat åstadkomma en verksam utjämning

av försäkringskostnaderna. Då sålunda statsbidragen utmätas till de blivande

kassorna efter behovsprincipen, kan man nämligen faktiskt åstadkomma

ungefär samma utjämning som inom en obligatorisk försäkring. Härtill

kommer, att man undgår sistnämnda försäkringsforms byråkratiska administration

och bibehåller de med den frivilliga försäkringen förenade fördelarna

av självhjälp, självkontroll, personkännedom hos ledningen, kunskap om arbetsmarknaden,

kontakt med den organiserade arbetarrörelsen, samverkan med

annan lokal hjälpverksamhet m. m. Att märka är också, att det förordade

systemet visat sig medgiva uttagande av arbetsgivarbidrag, om också i mycket

begränsad omfattning. Traditionerna från de redan befintliga arbetslöshetskassorna

torde slutligen komma att medverka till framskapandet av en

på en gång smidig och effektiv förvaltning för en förhållandevis ringa kostnad.

Närmast härefter torde jag få behandla vissa punkter av större betydelse

för att därefter lämna en specialmotivering till de särskilda författningsförslagen.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall det principiellt stå öppet för alla lönearbetare

att ansluta sig till försäkringen, oberoende av vilket yrke de tillhöra.

Däremot skola personer, som under längre tid än fem månader av året

hava ställning såsom självständiga företagare, i princip vara uteslutna från

rätt till medlemskap i kassorna. De sakkunniga framhålla, att de vid förslagets

utarbetande tagit särskild hänsyn till vissa yrkesgruppers och särskilt då

lånt- och skogsarbetarnas säregna arbets- och anställningsförhållanden i avsikt

att möjliggöra för dem att ansluta sig till försäkringen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

81

I de inkomna yttrandena över promemorian göras beträffande vissa yrkesgrupper

särskilda uttalanden om försäkringens omfattning och därmed sammanhängande

spörsmål.

Sålunda må av yttrandena i fråga om skogs- och lantarbetarna omnämnas

följande.

Sveriges skogsägareförbund vitsordar riktigheten av den i promemorian intagna

uppgiften angående antalet skogsarbetare men förklarar, att den angivna

fördelningen å självägande och icke självägande skogsarbetare ej vore

riktig. Till den förra kategorien borde nämligen även föras arrendatorerna,

enär dessa med hänsyn till sin ställning till försäkringen bliva fullt jämställda

med de självägande. Förbundet anför vidare:

Enligt förbundets mening är, om man ser på landet i dess helhet, det övervägande

flertalet skogsarbetare samtidigt självständiga jordbrukare, vare sig

de nu sitta i självägare- eller arrendatorsställning. I södra Sverige upptaga

bondeskogarna övervägande största delen av skogsarealen. Å dessa utföres

nästan allt skogsarbete av ägarna själva. På i sagda landsdel förefintliga

gods- och bolagsskogar fullgöra arrendatorerna det mesta skogsarbetet. I

den mån bolagen sålt sina arrendegårdar, har dock en väsentlig del av skogsarbetet

bibehållits av de forna arrendatorerna. I Bergslagens brukstrakter

delas visserligen skogsarbetet mellan självägare, arrendatorer och rena lösarbetare,

men de båda förra grupperna lägga dock beslag på huvudparten.

Enahanda är förhållandet i största delen av Norrland.

Förbundet har ansett sig böra särskilt påpeka detta, enär skogsarbetarnas

och deras arbetsgivares eventuella gagn av försäkringen nära sammanhänger

med frågan om arbetarnas karaktär av »självständiga företagare» eller av

lönearbetare. »Självständiga företagare» få, såsom rätt och rimligt är, enligt

förslaget ej mottagas i kassorna. Till självständiga företagare skola i allmänhet

räknas egna jordbrukare, vare sig de äro självägare eller arrendatorer.

Mot detta har förbundet intet att erinra. En person som till betydande del

försörjer sig genom eget jordbruk, må vara att han under viss del av året

utfyller denna försörjning genom skogsarbete, blir ej arbetslös och blottställd

på samma sätt som en obesutten lönearbetare, vilken är utan sysselsättning.

Jordbrukaren har alltid, även under de tider, då säsongstiltje råder inom hans

jordbruk, vissa arbetsuppgifter inom detta, som skola fullgöras. Djuren skola

ha sin skötsel, nödiga reparationer och underhåll av åbyggnadema kunna då

utföras, redskap och inventarier överses o. s. v. Förbundet tillstyrker sålunda

förslaget om att personer med egna jordbruk skola i egenskap av självständiga

företagare stå utanför försäkringen. Till dessa företagare räknar förbundet

emellertid då icke skogsarbetare med eget boställe med potatisland och foderproduktion

för 1 å 2 kor. Dessa små jordbrukare äro nämligen för sin försörjning

helt beroende av skogsarbetsförtjänsterna.

Förbundet ingår därjämte på en granskning av huru de föreslagna bestämmelserna

om förbud för självständiga företagare att vara medlemmar i en

erkänd arbetslöshetskassa skulle komma att verka med hänsyn till de skogsarbetare,

som samtidigt äro självägande jordbrukare eller arrendatorer. Förbundet

anser dessa bestämmelser vara irrationella och framhåller, att de komma

att leda till att det i allmänhet torde vara väderleken under vårmånaderna,

som kommer att bli avgörande för frågan om stora jordbrukargrupper

kunna inträda eller kvarstå i kassorna. Förbundet fortsätter härefter:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Än värre är emellertid, att det i promemorian föreslagna systemet kommer

att göra det synnerligen lätt för en jordbrukare, som enligt 7 § lyckats komma

in i en kassa, att skaffa sig arbetslöshetsersättning under den tid, han arbetar

i sitt jordbruk. Därest han fullgjort de i 21 § stadgade villkoren för understöd,

vilket i allmänhet bör kunna hava skett under vinterarbetet, behöver

han blott, sedan sagda vinterarbete slutat, i föreskriven ordning anmäla sig

hos arbetsförmedlingsanstalten såsom arbetslös och arbetssökande för att vara

berättigad till understöd under den tid, han sedan under våren och sommaren

går i sitt eget jordbruk. Risken för att han under denna tid skall erhålla

något arbete genom förmedlingsanstalten är icke så stor. 90 % av allt

skogsarbete utföres på vintern. För de fåtaliga sommararbetena i skogen finnes

i allmänhet gott om lös arbetskraft, vilken anmäler sig som sökande direkt

hos skogsarbetsgivarnas skogvaktare eller andra förmän. Sagda arbetsgivare

komma säkerligen att i tämligen ringa omfattning anlita arbetsförmedlingsanstalterna.

Det lärer sålunda få emotses, att en arbetslöshetsförsäkring av skogsarbetarna

kommer att leda till talrika försök till missbruk. Det kan emellertid då

sägas, att kassorna jämlikt 22 § kunna stadga, att daghjälp ej får utgå till

skogsarbetare under sommarhalvåret. En dylik bestämmelse komme emellertid

att träffa jämväl de lösa skogsarbetarna utan jordbruk, vilka just under

sommaren kunna vara i verkligt behov av hjälp. Förhållandet är ägnat att visa,

att det. knappast är möjligt att på ett rättvist sätt ordna en arbetslöshetsförsäkring

inom skogsbruket.

Statens arbetslöshetskommission förmenar, att bestämmelserna om uppdelning

av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå

respektive uppbära understöd från kassorna vid omsättandet i praktiken

komme att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundets styrelse hemställa, att en närmare

definition å begreppet självständig företagare måtte intagas i förordningen,

då det ej syntes vara lämpligt att överlämna ifrågavarande begreppsbestämning

åt en framtida praxis.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför:

Problemet att i försäkringsklientelet införliva även de arbetargrupper, som

i 1928 års förslag ställdes utanför, torde 1932 års sakkunniga ha löst i den mån

lösning är möjlig. . Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lösning överhuvud

taget är möjlig.. Vad beträffar skogs- och flottningsarbetare, föreligga

härvid alldeles särskilda omständigheter. En mycket stor del av denna grupp

har små jordbruk, vilka icke föda sin man utan nödga till biförtjänster för

levebrödet, och inom övre Norrland sökas dessa biförtjänster mest i skogsarbete

på vintern, i flottningsarbete på våren och försommaren samt till viss

del även i sågverksarbete. Det rör sig alltså här om en stor arbetarstam, som

till en del.är egen företagare, till en annan del anställd hos arbetsgivare. Det

är ^ samtidigt att märka, att denna grupp är svår att organisera, och det är

svårt att kontrollera dess förhållanden. Särskilt torde detta gälla hemmavarande,

vuxna barn. En effektiv kontroll i de spridda, fåtaligt bebodda

byar, där denna grupp har sitt hemvist, kan icke ske med det ombudsantal

för försäkringen, som promemorian antager.

Lantbruksstyrelsen yttrar härom: Vad angår behovet av en arbetslöshetsförsäkring

för jordbrukets arbetare, vill lantbruksstyrelsen framhålla, att numera

på grund av ökad användning inom .jordbruket av motorer och andra maskiner

samt tvånget att så långt möjligt inknappa på arbetskraften en viss arbets
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

83

löshet otvivelaktigt på sina håll förekommer även bland jordbrukets arbetare.

Denna är emellertid begränsad till daglönare och andra mer löst anställda

arbetare och kan knappast sägas i högre grad beröra den övervägande delen

av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda. Med aA^seende härå må jämväl

anmärkas, att det överhuvud icke är möjligt att permittera arbetare inom

jordbruket på samma sätt som inom. vissa andra näringsgrenar, då ju jordbruksdriften

under alla förhållanden måste upprätthållas. Enligt lantbruksstjrrelsens

uppfattning föreligger icke för jordbrukets arbetare något mera

kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring.

Såsom framgår av förevarande promemoria, hava de sakkunniga \ud utarbetande

av sitt förslag till arbetslöshetsförsäkring särskilt haft till ögonmärke

att utforma detta på sådant sätt, att jämväl lantarbetare och skogsarbetare

skulle kunna bliva delaktiga därav. Formellt sett skulle enligt förslaget jämväl

lantarbetarna kunna ansluta sig till försäkringen genom att bliva medlemmar

i en erkänd arbetslöshetskassa. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma,

skulle emellertid i verkligheten anslutningen till försäkringen från lantarbetarnas

sida bliva förhållandevis ringa, bland annat beroende på det bristande

intresset för sammanslutning bland jordbrukets arbetare. De sakkunniga

synas räkna med att 50,000 lantarbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.

Denna siffra synes emellertid lantbruksstyrelsen vara alltför hög. Förmodligen

torde man kunna förvänta, att svenska lantarbetareförbundet skulle,

därest förslaget genomföres, söka bilda en arbetslöshetskassa bland sina medlemmar,

men torde man hava anledning antaga, att anslutningen till arbetslöshetsförsäkringen

från jordbruksarbetarnas sida åtminstone tillsvidare komme

att huvudsakligen begränsa sig till denna medlemsstock. Härigenom skulle

emellertid de försäkrade lantarbetarnas antal komma att stanna vid en siffra,

som icke uppgår ens till en tredjedel av den utav de sakkunniga angivna.

Såsom nämnt, torde icke något mera trängande behov av inrättande utav en

arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare föreligga. Den nytta, dessa

skulle kunna draga av försäkringen, torde jämväl, såsom av det sagda lärer

framgå, bliva förhållandevis obetydlig.

Rörande sjöfolkets särskilda arbetsförhållanden har förekonimit följande.

Sveriges redareförening framhåller, att det torde bliva en oö\rerstiglig svårighet

att beträffande sjömännen konstatera de fall, då verklig arbetslöshet

föreligger eller icke, enär sjömännen i större utsträckning än andra arbetstagare

skifta arbetsplats.

Kommerskollegium yttrar härom: Med hänsyn till vad Sveriges redareförening

framhållit beträffande tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring å

sjöfolket måste otvivelaktigt vissa betänkligheter göra sig gällande i fråga om

denna yrkesgrens, inrymmande under en dylik försäkring.

Det är sålunda till en början tydligt, att antalet fall, då inom sjöfarten

fråga uppstår om prövning av arbetslöshetens karaktär av oförvållad eller icke

ofrivillig, blir förhållandevis stort.

Det torde vidare icke kunna bestridas, att svårigheterna att verkställa en

objektiv prövning av arbetslöshetens karaktär bli särskilt framträdande i fråga

om sjömansyrket. Dessa svårigheter torde komma att visa sig bland annat

däri, att den ena parten i det avbrutna arbetsförhållandet, nämligen fartygsbefälhavaren,

kan förutsättas merendels vara svår att anträffa, då han i regel

befinner sig till sjöss eller i varje fall på annan ort än den, där den ifrågavarande

prövningen skall äga rum. I fall, då avmöiistring ägt rum och vederbörande

mönstringsförrättare kan förväntas vara i besittning av upplysningar

om anledningen till det senaste hyresavtalets upphörande, befinner sig sjömannen

ofta på annan ort än den, dilr avmönstringen ägt rum.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den omständigheten, att antalet prövningsfall beträffande sjöfolket kan väntas

bliva relativt stort, synes kollegium emellertid icke i och för sig böra föranleda

till att utesluta sjöfolket från försäkringen. Kollegium kan icke heller

finna, att de befarade svårigheterna vid prövningen av de olika arbetslöshetsfallens

orsaker äro av den art, att de med nödvändighet behöva medföra en

dylik konsekvens. Svårigheterna torde beträffande det i den inrikes farten

sysselsatta sjöfolket bliva mindre framträdande, då givetvis här större möjligheter

föreligga att, i händelse av behov, med båda parternas bistånd erhålla erforderlig

utredning och vad angår den utrikes sjöfarten, så lärer kunna förutsättas,

att en sjöman, som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och utan eget

förvållande gått förlustig en anställning, icke försummar att vid anställningens

upphörande förskaffa sig intyg av befälhavaren om anledningen härtill.

I händelse av tvist om denna anlednings art, torde dylik tvist redan med hänsyn

till avräkningen ofta komma under mönstringsförrättarens prövning (43 §

sjömanslagen), i samband varmed sjömannen, därest mönstringsförrättaren

slitit tvisten till hans förmån, kan förse sig med hans bevis härom att jämte sjöfartsboken

företes vid arbetslöshetskassan. Svårare ställer det sig i de fall

då hyresavtalet upphört på grund av enkel uppsägning av endera parten och

eventuell bakomliggande tvist på grund härav icke kommer under mönstringsförrättarens

prövning. Möjligen kan det framdeles i händelse av arbetslöshetsförsäkringens

realiserande visa sig erforderligt att utvidga mönstringsförrättares

skyldigheter till att på anmodan verkställa prövning av den yttersta

anledningen till avtalsförhållandets upphörande även i fall av nu antydd

art. Kollegium anser sålunda icke skäl föreligga att förorda ett uteslutande

av sjöfolket från en försäkring, som befinnes böra komma till stånd beträffande

andra yrkesgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet anför beträffande hamn- och stuveriarbetarna

följande.

De till svenska transportarbetareförbundet anslutna hamn- och stuveriarbetarna

skulle icke ha någon nytta av en försäkringskassa enligt förslaget,

om man undantar den mera säsongbetonade hamn- och stuveriarbetarekåren

i Norrland, till vilken vi senare skola återkomma. Flertalet hamnoch

stuveriarbetare äro sysselsatta vid hamnar, där sjöfart pågår året runt. De

där sysselsatta — tillhörande ordinarie kåren — äro i allmänhet icke utsatta

för så pass långa perioder av arbetslöshet, att de skulle komma i åtnjutande av

arbetslöshetshjälp. Även om så skulle inträffa, äro de förhindrade att hos arbetsförmedling

söka arbete, enär de måste stå till arbetsgivarens förfogande i

händelse något nytt arbete inkommer. De kunna därför icke heller, utnyttja

den medgivna rätten till arbetslöshetshjälp vid korttidsarbete. Förhållandena

äro i stort sett analoga även för de s. k. speditionsarbetarna, vilka emellertid

i allmänhet icke ha någon bestämd arbetsgivare, utan arbeta för en mängd firmor

vid förefallande behov av arbetskraft.

Beträffande hamn- och stuveriarbetarna i Norrland, vilka allmänt „ måste

räknas till säsongarbetare med säsonger varierande mellan 5 och 10 månader

(hit höra även hamnarbetarna vid Mälare- och Vänernhamnarna), torde det

bliva nästan ogörligt att kunna inpassa dem i en frivillig försäkring, även om

föreliggande försäkringsförslag skulle medgiva dylik inkorporering av arbetare

med årligt återkommande arbetslöshet. Försäkringsavgifterna skulle

i så fall bliva så stora att de skulle verka avskräckande.

Jämväl rörande de s. k. anställda hava framförts vissa särskilda synpunkter.

De anställdas centralorganisation anser, att bestämmelserna i sakkunnigförslaget

äro så utformade, att en anslutning för det övervägande antalet an
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

85

ställda till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen icke kommer att

innebära någon som helst ekonomisk hjälp. Organisationen anser sålunda, att

statsbidraget icke bör göras avhängigt av daghjälpens storlek utan endast av

arbetslöshetsfrekvensen.

Svenska kontorist föreningarnas förbund anför bland annat: Då arbetslöshetskassor

i någon form icke förefunnits inom de kontorsanställdas organisationer,

saknas allt material för att bygga en sannolikhetsberäkning över de

kostnader, som en för de kontorsanställda avpassad försäkring skulle medföra.

En sådan kassa, byggd på frivillig anslutning, undandrager sig ännu mera

varje beräkning, särskilt med hänsyn till att det torde få anses sannolikt, att

en sådan kassa skulle vinna anslutning företrädesvis från de kategorier av anställda,

som ansåge sin ställning mer eller mindre osäker, varigenom kassan

komme att drabbas av en oproportionerligt stor arbetslöshet. Premierna för de

anslutna skulle därigenom stiga till sådan höjd, att man vidare hade anledning

befara, att kassan skulle övergivas av dem, som hunnit fram till en anställning

av mera fast karaktär, men samtidigt ständigt nyrekryteras. av de mera

osäkert engagerade, varigenom den ekonomiska ställningen alltjämt förvärrades.

Om sålunda från förbundets synpunkt en frivillig arbetslöshetskassa icke

synes bli en tillfredsställande lösning av problemet för de kontorsanställda,

anse vi oss dock kunna tillstyrka lagförslaget såsom ett steg för vinnande av

vidgad erfarenhet på området.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, är en av de enligt min uppfattning

mera vägande anmärkningar, som framställts emot de tidigare framlagda

förslagen till frivillig arbetslöshetsförsäkring, att försäkringssystemen val

utformats på sådant sätt, att möjlighet principiellt funnits för alla arbetargrupper

att ansluta sig till försäkringen men att anslutning faktiskt icke kunnat

påräknas från betydande yrkeskategorier. Detta torde jämväl hava stått

klart för de sakkunniga, som utarbetat de olika förslagen. Huvudanledningen

till att åtskilliga arbetargrupper sålunda skulle hava kommit att stå utanför en

frivillig arbetslöshetsförsäkring enligt de tidigare förslagen är, att de icke kunnat

bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan erläggande av så stora försäkringsavgifter,

att dessa med hänsyn till arbetarnas svaga ställning i löneavseende

hade överstigit deras ekonomiska bärkraft.

Vad speciellt lånt- och skogsarbetarna beträffar, hava jämväl organisatoriska

svårigheter gjort sig gällande mot att inbegripa dessa arbetargrupper

under en arbetslöshetsförsäkring. Svårigheterna hava huvudsakligen framträtt

i fråga om den obligatoriska försäkringen och föranledde 1926 års arbetslöshetssakkunniga

att utesluta ifrågavarande grupper från delaktighet i

en sådan försäkring. Det kan dock ej förnekas, att även i ett frivilligt försäkringssystem,

där likväl exempelvis registrering av medlemmarna och uppbörd

av avgifter kunna ordnas på ett enkelt och smidigt sätt, vissa svårigheter äro

förbundna med konstaterande av arbetslösheten och kontrollerande av arbetsvilligheten

för lånt- och skogsarbetarna, vilka i allmänhet äro bosatta på stora

avstånd från organen för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassan.

Ett uteslutande — rättsligt eller endast faktiskt ■— av dessa arbetargrupper

från arbetslöshetsförsäkringen, vare sig denna lägges efter det obligato
-

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

riska eller det frivilliga systemet, skulle dock verka synnerligen orättvist, särskilt

som de ju finge skattevägen bidraga till försäkringens finansiering och

få anses tillhöra dem, som äro i stort behov av försäkring. Vid tillkallandet

av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade jag även till

statsrådsprotokollet, att utredningen borde taga sikte på att försäkringen borde

inbegripa största möjliga antal arbetargrupper, framför allt lånt- och

skogsarbetare samt affärsanställda, vilken sistnämnda grupp jämväl varit

undantagen från delaktighet i försäkringen enligt 1928 års obligatoriska

förslag.

De sakkunniga framhålla nu i promemorian, att förslaget utformats så, att

möjlighet skapats för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas anställnings-

och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de överhuvud kunna

tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring, att utan oskäligt stora

kostnader komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen kan erbjuda.

De sakkunniga syfta därvid främst på utformningen av bestämmelserna om

statsbidraget. De sakkunniga hava vidare föreslagit en betydande utvidgning

av den offentliga arbetsförmedlingen, så att dennas verksamhet skulle överspänna

hela landet.

Såsom framgått redan av den allmänna motiveringen, anser jag mig kunna

helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att härigenom beretts möjlighet

även för dåligt ställda arbetargrupper såsom lånt- och skogsarbetare

att ansluta sig till försäkringen och få del av dess förmåner. Åven

om anslutningen till en början från dessa arbetargruppers sida ej torde

bliva sa stor, bland annat därför att de ännu ej äga erforderlig organisationsvana,

torde man kunna hysa berättigade förhoppningar om att anslutningen

så småningom vid en ökad kunskap om försäkringen skall bliva allmän.

Som jag nyss anfört, bjuder spörsmålet om inbegripandet av lånt- och skogsarbetarna

under en arbetslöshetsförsäkring på vissa organisatoriska svårigheter.

Jag syftar därvid främst på svårigheten att utskilja de självständiga

företagarna. På sätt de sakkunniga anfört, är det ett mycket stort antal självägande

bönder, arrendatorer och småbrukare, som vintertiden söka sin utkomst

genom skogsarbete. Dessa kategorier böra i regel icke tillåtas att ingå såsom

medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Men om deras jordbruk är litet

och kanske kan skötas huvudsakligen med hjälp av hemmavarande barn samt

om de verkligen större delen av året hava anställning som lönearbetare, synes

man ej rimligen kunna förvägra dem rätt att ansluta sig till försäkringen.

Kontrollen över att de verkligen äro arbetslösa kommer visserligen att bliva

svår, och missbruk torde väl ej helt kunna undvikas. För att bliva berättigade

till understöd måste de dock i regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande

hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt vara beredda att antaga

varje erbjudet arbete. Dessutom lärer arbetslöshetskassan, som ju är ekonomiskt

intresserad i saken, genom sina organ, vilka kunna förväntas besitta

god orts- och personkännedom, komma att utöva en stark kontroll över att vederbörande

verkligen äro arbetslösa och ej tillåtas uppbära understöd, under

det de sköta det egna jordbruket, ömsesidig kontroll förekommer också

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

87

alltid i dylika fall medlemmarna emellan, och det kan påräknas, att på det

sättet tillsyn torde kunna utövas även å de medlemmar, som äro tämligen avlägset

boende. För övrigt torde de personer, som under den döda säsongen i

skogen i regel sköta det egna jordbruket, ej i någon större utsträckning komma

att anmäla sig såsom medlemmar i en arbetslöshetskassa. De riskera ju

att under större delen av året få erlägga avgifter till kassan utan att sedan

få något understöd.

Vad Sveriges skogsägareförbund anfört om att en jordbrukare, som under

vintern arbetat som skogsarbetare och då inbetalat erforderligt antal avgifter,

under sommaren, då han sköter det egna jordbruket, blott behöver anmäla sig

hos arbetsförmedlingen för att bliva berättigad till understöd, måste bero på

en missuppfattning. Det är, som jag nyss anfört, självklart, att en sådan person

ej kan anses såsom arbetslös, och detta är dock den primära förutsättningen

för att understödsrätt skall föreligga.

Det sätt, varpå de sakkunniga dragit gränsen gentemot de självständiga företagarna,

anser jag vara ändamålsenligt och ägnat att i möjligaste mån förhindra

missbruk. Jag finner det likaledes lämpligt att icke i förordningen införa

någon närmare definition å begreppet självständig företagare, utan anser,

att bestämmandet av omfattningen härav bör överlämnas åt de tillämpande

organen.

Till lantbruksstyrelsens uppfattning om att en arbetslöshetsförsäkring icke

skulle vara erforderlig för lantarbetarna kan jag ej ansluta mig. Under de

senare åren hava den svåra jordbrukskrisen och den fortlöpande rationaliseringen

i förening medfört, att en betydande del av lantarbetarna, såväl daglönarna

som de fast anställda, äro arbetslösa eller utsatta för stor arbetslöshetsrisk.

På sätt Sveriges redareförening och kommerskollegium anfört, torde vissa

svårigheter komma att uppstå, då det gäller att bedöma karaktären av sjömännens

arbetslöshet; detta särskilt med hänsyn till att sjömännen mycket

ofta växla anställning och att befälhavaren å det fartyg, från vilket avmönstringen

skett, kan vara svår att anträffa. Dessa svårigheter — vilka beaktats

vid de sakkunnigas arbete — torde dock ej vara oöverkomliga, något som också

kommerskollegium vitsordat. Man torde kunna förvänta, att befälhavaren å

den båt, från vilken avmönstringen sker, sedan en försäkring väl införts, kommer

att i sjömansboken anteckna den verkliga orsaken till anställningens upphörande.

Har så ej skett, kan sjömannen, om avmönstringen skett i svensk

hamn, omedelbart och innan fartyget avgått begära kassans förmedling för

undersökning om orsaken till avmönstringen. Avmönstring i utländsk hamn

torde mera sällan förekomma och då främst på grund av sjukdom, varför i

allmänhet fyra veckor lära hava förflutit, innan sjömannen i Sverige kan anmäla

sig som arbetslös. Anledningen till avmönstringen är i så fall i detta

sammanhang likgiltig.

Från en representant för svenska sjöfolksförbundet hava hos de sakkunniga

framställts vissa önskemål i avseende på försäkringen. På sätt som framgår

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av de sakkunnigas promemoria (bilaga G sid. 51 f.), hava de sakkunniga ej

ansett sig kunna beakta dessa önskemål i vidare mån, än att möjlighet skapats

för utsträckande av den tid, inom vilken förfallna avgifter till kassan skola

vara erlagda, intill 26 veckor. Till vad de sakkunniga i detta sammanhang anfört

kan jag ansluta mig.

Beträffande de av transportarbetareförbundet omnämnda hamn- och stuveriarhetarna

torde det, såsom förbundet anfört, vara ogörligt att ordna så att de

kunna förväntas komma att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. En

nödvändig förutsättning för rätt till understöd från försäkringen är nämligen,

att arbetslösheten och arbetsvilligheten konstateras genom att ansökan om erhållande

av arbete göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbetare

måste emellertid alltid finnas tillgängliga vid hamnen för att kunna mottaga

arbete vid eventuellt inkommande fartyg. Om man bortser från den säsongmässiga

arbetslösheten, under vilken understöd från försäkringen sannolikt

ändock ej skulle utgå, torde dessa arbetare ej heller hava några längre

sammanhängande arbetslöshetsperioder. Till hjälpform vid ofta återkommande

arbetslöshetsfall, vart och ett om kanske endast några få dagar, äi försäkringen

ej avsedd. Däremot torde ej, såsom förbundet antagit, något hinder

mot anslutning till försäkringen kunna förefinnas på den grund, att medlemmarnas

egna avgifter skulle bliva för betungande, detta med hänsyn till det

sätt varpa statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerats.

Vad beträffar kontors- och affärsanställda samt arbetsledare, förefinnas

inga som helst principiella svårigheter mot att inbegripa dessa grupper under

en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Däremot är det givet, att den skillnad

i arbetsuppgiften, som finnes mellan dessa grupper och de egentliga kroppsarbetarna,

skall medföra vissa för de affärsanställda mindre tilltalande konsekvenser

vid tillämpningen å dem av försäkringens bestämmelser. Jag avser

härvid särskilt skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som enligt

de stadgade reglerna skall anses såsom lämpligt. Vidare synas åtminstone

arbetsledarna anse det högsta medgivna daghjälpsbeloppet vara för lågt för

denna organisations medlemmar. Därjämte har framhållits, att arbetslösheten

bland dessa gruppers medlemmar relativt sett ej är så stor, men att i stället

varje enskilt arbetslöshetsfall är mycket långt och att sålunda en stor del av

de arbetslösa kommer att hava uttömt sin rätt till understöd, långt innan ny

anställning kunnat erhållas. I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att

den skall avhjälpa den nöd, som uppkommer genom arbetslöshet. Däremot

kan en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag utgår från det allmänna,

aldrig få användas till att upprätthålla en förutvarande hög standard i levnadsföringen.

Försäkringen avser endast att erbjuda nödtorftig försörjning,

och som villkor för erhållande av understöd måste krävas, att vederbörande

arbetslöse ej kunnat erhålla lämpligt arbete. Det är sålunda uppenbart, att hänsyn

ej kan tagas till de framställda önskemålen om annan bedömning av skyldigheten

att antaga erbjudet arbete, än som gäller för övriga arbetare, eller

om utökning av daghjälpens storlek. Däremot torde kunna beaktas vad som

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

89

anförts angående längden av de enskilda arbetslöshetsfallen inom dessa grupper

i förhållande till den medgivna understödstidens längd. De sakkunniga

hava också upptagit ett stadgande om rätt att förlänga karenstiden intill tre

månader och att i samband därmed utsträcka understödstiden med den tid, varmed

karenstiden förlängts. Om denna möjlighet användes, kommer rätten till

understöd ej att upphöra förrän närmare elva månader efter arbetslöshetens

inträdande. Inom denna tid torde under normala tider nytt arbete i regel kunna

hava erhållits.

Socialstyrelsen har till särskild behandling upptagit frågan om klassindelning

i arbetslöshetskassorna och därom anfört följande:

En fråga av viss principiell betydelse, vilken icke synes ha ägnats tillbörlig

uppmärksamhet av de sakkunniga, är den om klassindelning i arbetslöshetskassorna.

Arbetsförtjänsten ställer sig, såsom tidigare berörts, mycket olika för skilda

arbetare och detta ej blott inom olika yrken eller sysselsättningar utan

även inom samma verksamhetsområden, sågom för vuxna och minderåriga samt

för män och kvinnor. Samma slags arbete betingar också olika ersättning,

allt eftersom det utföres mot tid- eller ackordslön ävensom vanligen med hänsyn

till olika levnadskostnader å skilda orter. I samma arbetslöshetskassor

skulle sålunda antagligen oftast förekomma medlemmar med vitt skilda arbetsförtjänster.

Jämväl i kassor, som endast avsåge ett enda arbetsställe,

skulle detta vanligen bli förhållandet, då det å ett sådant ställe i allmänhet

finnes användning för olika kategorier av arbetare.

Emellertid talar för klassystem skälig hänsyn ej blott i allmänhet till

varierande betalningsförmåga och understödsbehov utan även till de av de

sakkunniga föreslagna begränsningarna av daghjälpens belopp. Eljest skulle

en lågt avlönad arbetare, som av en eller annan anledning funnit sig föranlåten

eller nödgad att ingå i en arbetslöshetskassa med höga avgifter och

däremot svarande daghjälp, d. v. s. en kassa med i allmänhet högt avlönade

medlemmar, i många fall ej komma i åtnjutande av full daghjälp utan få

nöja sig med avkortad sådan, d. v. s. bli orättvist behandlad. Den föreslagna

åtskillnaden mellan daghjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra

kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta

daghjälpen för kvinnliga och minderåriga medlemmar torde väl också,

ehuru de sakkunniga ej nämna något därom, förutsätta klassindelning med

skälig anpassning av avgifterna i förhållande till daghjälpen.

Klassindelning skulle möjligen också lämpligen kunna komma till användning

i fråga om kassamedlemmar med mer eller mindre säsongbetonad sysselsättning,

en användning, som med hänsyn till säsongföreteelsens synnerligen

omfattande förekomst skulle kunna få avsevärd betydelse.

Styrelsen förbiser icke, att klassindelning antagligen i viss mån skulle vara

ägnad att öka den oförmånliga inverkan på arbetskraftens rörlighet, som

försäkringen anses komma att utöva. Sådan indelning måste dock på härovan

anförda skäl i många fall anses ofrånkomlig.

Med hänsyn till det anförda synes det finnas anledning att taga under övervägande,

huruvida icke klassindelningens betydelse borde mer beaktas, bl. a.

vid omförmälda, av de sakkunniga föreslagna bestämmelser — i den mån de

behållas. Prövas borde måhända vidare, om ej klassindelningen lämpligen

kunde hänföra sig icke blott till beloppet av avgifter och understöd utan även

mer allmänt till kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, t. ex. i

fråga om karenstidens längd. Ifrågasättas må också, om ej tillsynsmyndig
-

Klass
indelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

90 Kungl. Maj:is proposition nr 209.

heten lämpligen borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att påbjuda sådan

indelning.

Samma fråga har också berörts av statens arbetslöshetskommission, som

anfört:

Den i förslaget medgivna klassindelningen syntes kunna medföra vissa

olägenheter, därest medlemmar resa och erhålla arbete på orter med växlande

löne- och inkomstförhållanden. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke

något stadgande borde införas, som ålade vederbörande styrelse för kassorna

att tillse, att exempelvis medlemmar å resp. orter överfördes i de klasser

och till ^erhållande av de understödsbelopp, som för arbetslösa personer tilllämpas

å vederbörande uppehållsort. I det sammanhanget må även framhållas,

att de sakkunniga eftersträvat att genomföra en uppdelning av företagare

och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå resp. uppbära

understöd från kassorna. Dessa bestämmelsers omsättande i praktiken lär

enligt kommissionens förmenande komma att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört må först anmärkas, att sakkunnigförslaget

utgår från att klassindelning skall kunna förekomma inom arbetslöshetskassorna.

Detta framgår direkt av avfattningen av 2 § i förslaget till

förordning om erkända arbetslöshetskassor samt av 21 och 26 §§ i samma förslag,

som tala om övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp. Enligt förslaget är det emellertid en kassas sak att själv bestämma,

huruvida kassan skall hava ett enhetligt daghjälpsbelopp och gemensam

understödstid etc., eller om kassan skall bjuda sina medlemmar att därutinnan

välja på olika möjligheter. Socialstyrelsens yrkande synes nu gå ut därpå, att

klassindelningen skulle närmare regleras och att föreskrift skulle meddelas om

skyldighet för kassorna att efter tillsynsmyndighetens bestämmande bereda

tillgång till försäkring med åtminstone olika daghjälpsbelopp, varjämte styrelsen

ifrågasätter klasser med olika bestämmelser för säsongarbetare och

andra arbetare.

Det synes varken erforderligt eller lämpligt att genom mera detaljerade,

obligatoriska bestämmelser i detta hänseende ytterligare minska de blivande

kassornas frihet att ordna sina förhållanden så som de finna lämpligast.

Visserligen är det uppenbart att, med hänsyn till bestämmelsen att daghjälpen

icke får överstiga visst belopp av den i orten vanliga arbetsförtjänsten,

en enstaka arbetare, som är bosatt på en ort med särskilt låg arbetsförtjänst

och som är medlem i en kassa, vilken uteslutande har hög daghjälp, skulle

kunna få sin daghjälp nedsatt under vad som svarade mot de erlagda avgifterna.

Likaledes är det möjligt, att en arbetare, som är bosatt på en

dyr ort men medlem i en kassa, där flertalet försäkrade bo på billigare ort och

där alltså daghjälpen är låg, skulle önska försäkra sig till högre belopp än

som i kassan är möjligt. Här som på andra punkter är det emellertid icke

rimligt att för de enstaka fallens skull införa bestämmelser, som binda kassorna

på ett sätt, vilket för den övervägande massan av försäkrade måste kännas som

ett onödigt tvång. Skulle däremot ett större antal medlemmar i en kassa

vara i en sådan ställning som nyss angivits, lärer det säkerligen kunna för
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

91

väntas, att hänsyn tages därtill vid utformandet av stadgarnas bestämmelser

om daghjälpsbelopp m. m. Det må även erinras om att, enligt det framlagda

utkastet till grunder för statsbidrag till arbetslöshetskassorna, daghjälpsbidraget

från staten skall beräknas särskilt för varje klass; den omständigheten,

att en kassa i enskilda arbetargruppers intresse bildar en särskild klass,

kommer alltså icke att inverka på statsbidragets storlek för övriga medlemmar.

Då socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna åtskillnaden mellan daghjälpens

begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt

den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta daghjälpen för kvinnliga

och minderåriga medlemmar borde förutsätta klassindelning med skälig

anpassning av avgifterna i förhållande därtill, må anmärkas, att dessa förhållanden

uppenbarligen äro sådana, som redan enligt det föreliggande

förslaget skäligen kunna föranleda uppdelning i klasser med skilda avgiftsbelopp.

En annan sak vore emellertid att föreskriva detta såsom obligatoriskt.

Vad angår familjeförsörjarna lärer det ofta kunna påräknas, att övriga medlemmar

i solidaritetens intresse icke påkalla att i avgiftshänseende bliva gynnsammare

ställda än familjeförsörjarna. Vad beträffar kvinnliga och minderåriga

medlemmar torde socialstyrelsens erinran icke förtjäna avseende vid det

förhållandet, att dessa medlemmar i nuvarande kassor pläga hänföras till s. k.

halvbetalande medlemmar och det i sakkunnigförslaget icke finnes något, som

antyder, att man avsett att göra någon ändring i detta hänseende. Slutligen

må anmärkas, att förslaget utan vidare medgiver möjlighet till att vid klassindelningen

också taga hänsyn till »kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter

i allmänhet», t. ex. i fråga om karenstidens längd. En ändring i

förslaget erfordras således icke för införande av en dylik möjlighet. En

annan sak är, att utnyttjandet därav endast i undantagsfall kan tänkas bliva

lämpligt.

Erkänd arbetslöshetskassa har enligt sakkunnigförslaget möjlighet att från uteslutning

rätt att vinna inträde i kassan eller att där kvarstå såsom medlem uteslutaur ^ass,a.-av

subjektiv

bland annat den, för vilken på grund av vissa uppräknade subjektiva or- orsak.

saker synnerlig risk för arbetslöshet är för handen. Beslut om uteslutning

av sådan orsak skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

De sakkunniga hava beträffande denna uteslutningsgrund huvudsakligen

hänvisat till 1928 års betänkande. Det heter där, att den risk, som ligger i försäkringstagarens

person, den s. k. subjektiva risken, vid denna försäkringsgren

spelar en viktig roll. Arbetslöshetsrisken är •— anföres vidare -— i hög

grad olika för olika personer, även om de tillhöra samma yrke. Yrkesskickliga

och skötsamma personer bliva i mindre grad utsatta för arbetslöshet än

de, som icke eller i mindre grad äga dylika egenskaper. En arbetslöshetskassa

bör därför vara befogad att vägra försäkring åt personer, för vilka på

grund av särskilda omständigheter synnerlig risk för arbetslöshet föreligger.

Skyldigheten för kassans styrelse att till tillsynsmyndigheten göra anmälan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

Förhållandet

till

fattigvården.

om beslut i sådant hänseende kommer att verka som en hållhake på möjligen

förekommande tendenser att härvid förfara oriktigt.

Jag vill understryka den stora vikten av att den sålunda givna befogenheten

att utesluta någon från medlemskap begagnas med mycket stor varsamhet. Att

tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa och därigenom skydda sig mot följderna

av en möjligen kommande oförvållad arbetslöshet måste, sedan försäkringen

införts, betraktas såsom en medborgerlig rätt för de personer, som tillhöra yrke,

där försäkringskassa finnes. Endast i alldeles uppenbara fall böra kassorna,

begagna sig av den medgivna befogenheten. Eljest synes det vara lämpligt

att använda den i 26 § beredda möjligheten att uttaga högre avgifter av den,

som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, än av övriga medlemmar i kassan.

Den blivande försäkringens förhållande till fattigvården har i de avgivna

yttrandena varit föremål för stor uppmärksamhet. Majoriteten av 1926 års

sakkunniga föreslog i detta hänseende en regel av den innebörd, att, ifall en

medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet åtnjöt fatvårdsunderstöd,

daghjälp skulle få till honom utgivas allenast i den mån fattigvård

icke utginge till det för daghjälpen föreskrivna maximum. Samma

regel skulle tillämpas, då någon, i förhållande till vilken den försäkrade vore

att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den försäkrades arbetslöshet

åtnjöte understöd från fattigvården. Två av de sakkunniga ansågo en sådan

regel icke böra meddelas; enligt deras förslag skulle alltså daghjälpen utgå

oberoende av huruvida vederbörande uppbar fattigvård eller icke.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget förordas en annan lösning av

frågan. I 20 § 3 mom. av förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor

föreslås nämligen att, ifall en försäkrad i anledning av arbetslöshet

uppbär fattigvård av annat slag än kläder, underhåll eller annat, som avser

att sätta barn i tillfälle att begagna- skolundervisning, läkar- eller förlossningshjälp

eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening

med vård å anstalt, eller begravningshjälp, så skall daghjälp icke alls

fä till honom utgivas. Detsamma skall gälla, då någon, för vilken den försäkrade

har försörjningsplikt, i anledning av hans arbetslöshet uppbär fattigvård;

här har dock gjorts det ytterligare undantaget, att vård å sjukvårdsanstalt

icke skall inverka på daghjälpen. Om medlemmen själv bleve intagen

å sjukvårdsanstalt, så vore han ju icke längre arbetsför och daghjälp kunde

av denna anledning icke utgå till honom. Någon särskild regel i sådant hänseende

har alltså icke föreslagits. Beträffande motiven till detta de sakkunnigas

förslag får jag hänvisa till bilaga G, sid. 34—35.

Från många håll har i de avgivna yttrandena uttalats tillfredsställelse

med sakkunnigförslaget i denna del. Man framhåller såsom ett framsteg,

att det på detta sätt skulle erhållas en bestämd avgränsning i förhållande till

fattigvården, och i samband därmed vitsordas, att med nuvarande system

missförhållanden förekommit därutinnan, att i betydande omfattning hjälp

samtidigt utgått till en och samma person såväl från fattigvården som i fråga

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

93

om kontant arbetslöshetshjälp, utan att hänsyn tagits till denna dubbelersättning.

Sålunda anför statens arbetslöshetskommission, att kommissionen,

som tidigare uttalat sig till förmån för åtgärder, ägnade att åvägabringa en

boskillnad mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdshjälp, med tillfredsställelse

hälsat sakkunnigförslaget i denna del.

Å andra sidan hava i vissa yttranden framställts bestämda erinringar mot

ifrågavarande förslag.

Kammarrätten anför: Att de olika formerna av social hjälpverksamhet såvitt

möjligt hållas från varandra skilda, anser även kammarrätten vara önskvärt,

och det synes också uppenbart, att i den mån nya sådana former och

nya organ för deras handhavande tillskapas, det bliver allt mera angeläget

att tillse, att de olika organen icke tränga in på varandras arbetsfält. Kammarrätten

anser även, i likhet med de sakkunniga, självfallet, att om en arbetslöshetsförsäkring

över huvud taget skall åvägabringas, förmånerna för de försäkrade

böra vara sådana, att de i allmänhet skola kunna av dessa förmåner

få sin nödtorftiga försörjning.

Emellertid förekomma givetvis fall, då daghjälpen, även om den bestänimes

till det högsta medgivna beloppet, icke är för sitt ändamål tillräcklig,

och det är för dessa fall bestämmelser erfordras till förekommande av att

fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskassans styrelse var för sig och utan

vetskap om varandras åtgärder besluta understöd åt samma person.

Efter erinran om bestämmelserna i ämnet i 1928 års och det nu föreliggande

förslaget anför kammarrätten vidare.

Den lösning av spörsmålet om uppdragande i lagstiftningen av en hållbar

gräns mellan fattigvården och arbetslöshetshjälpen samt om anordnande av

en ändamålsenlig samverkan vid tillämpningen av dessa bestämmelser mellan

fattigvårdsmyndigheterna och styrelserna för de föreslagna arbetslöshetskassorna,

som innefattas i den remitterade promemorian, synes kammarrätten

giva anledning till allvarliga erinringar ur olika synpunkter. _ Den står i

bestämd motsättning till den grundläggande bestämmelsen i fattigvårdslagen,

att fattigvård skall lämnas endast, där behovet av medel till livsuppehället

icke annorledes avhjälpes, och den står i lika bestämd strid mot den principiella

innebörden av ett försäkringsavtal därigenom att den, oaktat försäkringstagaren

fullgjort allt vad enligt avtalet på honom ankommer, förklarar

honom bliva genom mottagande av fattigvård oberättigad att komma

i åtnjutande av de honom genom avtalet tillförsäkrade förmånerna och sålunda

vid ett tillfälle, då behovet av hjälp mot arbetslösheten är som störst, berövar

honom de fördelar han genom försäkringen betingat sig.

Att förslaget i sistberörda avseende icke är tillfredsställande, synas även

de sakkunniga medgiva, i det de nämligen uttala, att den arbetslöse genom

erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat en rätt till den daghjälp,

som han enligt förslaget skulle genom mottagande av fattigvård gå förlustig,

och framhålla, att återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle komma att

åligga den arbetslöse för hela det belopp han mottagit och sålunda även för

den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp. Den sålunda i promemorian

påvisade rättsförlusten reduceras emellertid omedelbart därefter till

en »obillighet», vilken de sakkunniga söka i någon mån undanröja genom sådan

ändring i de av 1926 års sakkunnigmajoritet föreslagna författningstexterna,

att vissa slag av fattigvård, vilka anses så att säga ligga utanför den

normala försörjningen, icke skulle utgöra hinder för utanordnande av daghjälp.

De av minoriteten inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga ur princi
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piella och praktiska synpunkter gjorda, enligt kammarrättens mening beaktansvärda

uttalandena i nu förevarande avseende hava icke blivit i promemorian

vederlagda eller ens bemötta.

I överensstämmelse med vad nyssnämnda minoritet uttalat håller kammarrätten

före, att de fall, då daghjälpen icke vore tillräcklig för försörjning av

en arbetslös person och hans familj och då daghjälpen sålunda skulle behöva utfyllas

med fattigvård, icke skulle bliva av någon större omfattning. Och i

varje fall kan kammarrätten, som i anledning av remissen lärer hava att tillse,

att enhetligheten i fattigvårdslagstiftningen icke äventyras, icke underlåta

att även ur denna synpunkt motsätta sig det i promemorian innefattade förslaget.

Om fattigvården -— i enlighet med vad nu är och enligt kammarrättens

mening alltjämt bör förbliva gällande — skall vara den sista resursen och tillgripas

först, då andra tillgängliga utvägar till försörjning äro uttömda, kan

det icke vara riktigt, att en försäkring mot arbetslöshet sättes ur kraft därför

att den icke kan fullt täcka det föreliggande behovet. Det skulle även innebära

en stötande brist på konsekvens inom fattigvårdslagstiftningen, om en

mot arbetslöshet försäkrad person skulle i fattigvårdshänseende behandlas på

ett sätt, som principiellt skilde sig från behandlingen av den, som kommit i

åtnjutande av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

På vissa närmare anförda skäl förklarar sig kammarrätten slutligen anse,

att kostnaden för fattigvård även efter ett genomförande av de föreliggande

förslagen skulle komma att till största delen kvarstå.

Tva ledamöter av kammarrätten voro på denna punkt av avvikande mening

och anförde: Visserligen tala principiella skäl för att fattigvård skall lämnas

först om och i den mån daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa icke förslår

till täckande av det föreliggande hjälpbehovet och att således icke — på sätt

förslaget innebär — fattigvården övertager hela försörjningsbördan, när densamma

till en del kan lättas genom att den arbetslöse får uppbära daghjälp.

Men å andra sidan kunna vi icke annat än dela de sakkunnigas uppfattning

om vikten av att den offentliga hjälpverksamheten så anordnas, att understöd

icke samtidigt utgår från flera håll. Vid sådant förhållande synes det vara

en lycklig lösning av problemet, om en sådan anordning kunde vidtagas, att

fattigvården finge i förekommande fall uppbära och tillgodogöra sig den arbetslöse

understödstagaren tillkommande daghjälp. Skulle en dylik anordning

av ett eller annat skäl — lagtekniska eller andra — icke kunna lämpligen

genomföras, synas de principiella skälen icke vara av sådan vikt, att icke

praktiska hänsyn böra få göra sig gällande. I en sådan situation kan — med

andra ord — de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt möjligen vara

att föredraga framför en anordning, som tillstädjer, att en person samtidigt

mottager understöd från två håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård vitsordar till en början, att

sakkunnigförslaget icke innebär någon ändring i sak i förhållande till 1928

års majoritetsförslag, samt anför vidare.

I och för sig är det ju ett önskemål, att en bestämd gräns uppdrages mellan

de båda hjälpformerna, men man bör ej blunda för att den föreslagna åtgärden

kan medföra en viss övervältring av arbetslöshetens börda på fattigvården,

vilket torde bli särskilt framträdande i dyrortskommunerna. Detta

är dock ej det väsentliga. Viktigare är, att man berövar medlemmen en förmån,

som han genom sina avgifter anser sig berättigad till. Det är för honom

svårt att förstå att han, som exempelvis på grund av en stor barnskara

ej kan vid arbetslöshet försörja familjen allenast genom daghjälpen, här
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

95

igenom helt skall gå miste om kassans förmåner. Invändningen, att han väl

borde känna till bestämmelsen i fråga och undvika att försäkra sig, förfaller

på grund därav, att, såsom kassorna väntas bli ordnade, många fackföreningsmedlemmar

torde känna sig tvingade tillhöra kassan. Vid en jämförelse

mellan förmånerna för den försäkrade och den, som uppbär understöd

av kommunala medel, finner man, att de på denna punkt behandlas ungefär

lika, och dock har den förra kanske under flera år sökt bereda sig en förmån

genom erläggande av avgifter.

En rättelse av nu ifrågavarande bestämmelse kan tänkas ske på olika sätt.

Sålunda kan medlemmen berättigas uppbära både daghjälp och den ytterligare

hjälp av fattigvården, som hans behov kräver, varefter fattigvården

sedan erhåller ersättning av arbetslöshetskassan för ett belopp, motsvarande

daghjälpen. Härefter blir medlemmen ersättningsskyldig gent emot fattigvården

allenast för det överskjutande understödet. Eller också kan saken så

ordnas, att undantaget i 20 § 3 mom. något ytterligare utvidgas, så att i särskilt

trängande fall, såsom stor försörjningsplikt, daghjälp finge utgå jämte

bidrag från fattigvården. Om någon av dessa utvägar anlitas, ernås den

fördelen, att fattigvårdsstyrelsen får en särskild anledning att undersöka, om

den arbetslöse hjälpsökande åtnjöte hjälp av kassan. Skulle, såsom i förslaget

avses, medlemmens hjälpbehov helt överflyttas från kassan till fattigvårdsstyrelsen,

hade denna senare föga intresse av att meddela kassan om att fattigvård

utginge, varför den föreslagna tilläggsbestämmelsen till 26 § i fattigvårdslagen

kunde befaras bli i stor utsträckning ej iakttagen. Helt annorlunda

vore, om fattigvårdsstyrelsen hade rätt att av kassan kräva den

daghjälp, han vore berättigad till om fattigvård ej utgått.

Inspektören anför ytterligare, att om fattigvård befunnes böra diskvalificera

för erhållande av daghjälp, detsamma borde gälla, när den försäkrades

barn omhändertages enligt lagen om samhällets barnavård.

Statskontoret: Då fattigvård i tider av allmänt nödtillstånd ofta nödgades

utfylla samhällets i andra former lämnade hjälp, vore det icke praktiskt

möjligt att särskilja former av samhällsingripande, varjämte en sådan anordning

kunde leda till att hjälpsökande med den största försörjningsskyldigheten

bleve lidande. Sakkunnigförslaget strede mot hittills i allmänhet

gällande grunder för samhällets hjälpverksamhet. En anordning sådan som

den föreslagna hade icke tillämpats vid sjukförsäkringen och utgjorde ett

avsteg från de synpunkter, som förut av staten anlagts, då understöd och i

vissa fall även avlöning utmätts med hänsyn tagen till försörjningsplikten.

Stadsförbundets styrelse förklarar, att den föreslagna principen — antingen

daghjälp eller fattigvård -— ur allmänna synpunkter syntes fullt riktig. Eör

den försäkrade arbetslöse kunde det dock kanske synas mindre naturligt, att

han vid otillräcklig daghjälp skulle kunna lämnas helt i sticket av försäkringen.

De föreslagna modifikationerna i huvudregeln voro därför väl motiverade.

Det skulle icke vara rimligt, att varje kontakt med fattigvården skulle

medföra återbetalningsskyldighet även för belopp, som icke överstege den eljest

utgående daghjälpen.

Härefter anför styrelsen: Sedda ur kommunens synpunkt torde ifrågavarande

regler icke kunna anses i allo tillfredsställande. Det framhålles i promemorian,

att en avkoppling från daghjälpen må upphöra, när förhållandena

så förändrats, att försäkringen åter räcker till den arbetslöses »nödtorftiga

bärgning». Man utgår således ifrån, att, om intet särskilt tillstöter, daghjälpen

normalt skall vara tillräcklig. Denna förutsättning torde i åtskilliga fall

vara felaktig. Daghjälpens maximum även för en familjeförsörjare är satt till

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

sex kronor per dag. I orter med uppdrivna hyror och höga levnadskostnader

i övrigt torde detta belopp stundom visa sig otillräckligt och icke utesluta

behov av hjälp av den art, som överför vederbörande arbetslöse till fattigvården.

Att döma av föreliggande statistik torde åtminstone i Stockholm

detta icke så sällan bliva fallet. I de kommuner, där daghjälpen på detta sätt

skulle visa sig otillräcklig, skulle kommunen i fråga således i första hand

och sannolikt i de flesta fall definitivt få svara för utgifter, som i andra kommuner

med lägre levnadskostnader skulle betalas av försäkringen. Olika utvägar

torde kunna tänkas för att avlägsna berörda olägenheter såsom t. ex.

det lagstadgade maximibeloppets ersättande med enbart en prövning för varje

kassas del. Styrelsen är icke beredd att anvisa den lämpligaste utvägen, men

vill påkalla en närmare undersökning av möjligheterna att undvika berörda

ojämnheter i försäkringens verkningar med avseende å olika kommuners fattigvårdsbörda.

Flera fackförbund anmärka, att den föreslagna lösningen innebär avsteg

från vanliga försäkringsprinciper. Svenska byggnadsträarbetareförbundet

anser sålunda bestämmelsen innebära ett avsteg från försäkringsprincipen och

en orättvisa mot de försäkrade. Liknande synpunkter anläggas av svenska

metallindustriarbetareförbundet.

Uppenbarligen skulle det ur olika synpunkter vara till stor fördel, om det i

förevarande sammanhang läte sig göra att uppdraga en klar gräns mellan arbetslöshetsförsäkringen

och fattigvården. Ehuru sakkunnigförslaget därför

äger företräde framför 1928 års förslag, vill det emellertid synas, som om

förutsättningarna för en dylik gränsdragning icke nu äro för handen. Den

bör ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyldigbet

förenade fattigvården och den hjälp, som i skiftande former lämnas

till följd av arbetslöshet. De hittills påvisade svårigheterna och olägenheterna

lära knappast heller med särskild styrka hava förekommit i förhållandet

mellan de frivilliga arbetslöshetskassor, som nu finnas, och fattigvården. I

stället har det från olika håll vitsordats, att samarbete visat sig vara

i praktiken möjligt, så att dubbelersättning i de flesta fall kunnat undvikas.

Vad däremot angår förhållandet mellan kommunal arbetslöshetshjälp och

fattigvård äro förhållandena säkerligen mindre tillfredsställande, men den nu

behandlade frågan lämnar icke möjlighet till ett ingripande därvidlag. Visserligen

kan det i allt fall sägas vara av betydelse, att man, då statsverksamheten

nu är ifrågasatt att utsträckas till ett nytt område, ser till, att ersättning

från två håll icke kan komma ifråga. Därvidlag är emellertid att

märka vad kammarrätten erinrat därom, att en dylik gränsdragning icke skett

beträffande de former av socialförsäkring, som redan reglerats; sålunda finnes

icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om den statsunderstödda sjukförsäkringen,

och vad angår pensionsförsäkringen utgår pension och understöd

samtidigt med fattigvård utom i de fall, då denna vård består i vård å anstalt,

i vilket fall vederbörande fattigvårdsmyndighet har rätt att uppbära

pensionen i avräkning å sina kostnader.

Vid sådant förhållande torde man böra bedöma frågan med hänsyn till dess

verkningar för de närmast intresserade parterna. Vad då först angår de försäkrade,

kan det visserligen icke vara riktigt, då kammarrätten säger, att sak
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

97

kunnigförslaget skulle strida mot de allmänna principerna för fattigvården

samt mot försäkringsmässiga grunder. Det är nämligen klart, att, då den

ifrågasatta bestämmelsen skulle inflyta i kassornas stadgar, den försäkrade i

de fall, då fattigvården behöver ingripa, stadgeenligt icke skulle vara berättigad

till någon daghjälp från kassan och alltså vara helt hänvisad till fattigvården,

liksom också att den försäkrade, vilkens ställning till kassan regleras

genom dennas stadgar, får anses hava underkastat sig ifrågavarande inskränkning

i rätten till daghjälp. Det bör för övrigt ihågkommas, att den

genom avgiftsbetalning förvärvade understödsrätten enligt förslaget skulle

kvarstå ograverad vid fattigvårdstidens slut. Allt detta utesluter dock icke, att

förhållandena i praktiken te sig annorlunda, i det att den försäkrade givetvis

måste få mycket svårt att förstå, varför han icke, när övriga förutsättningar

föreligga, skall kunna utfå sin daghjälp just i de fall, då han är i så stort

behov därav, att han dessutom skulle behöva anlita fattigvården. Till denna

de försäkrades naturliga inställning till frågan måste man taga stor hänsyn.

Härtill kommer, att man icke heller från kommunalt håll är tillfredsställd med

förslaget, något som framgår av stadsförbundets yttrande. Från den sidan

ser man saken så, att man befarar, att ifrågavarande regel skulle omintetgöra

den avlastning från fattigvården, som försäkringen eljest vore ägnad att medföra,

ja kanske medföra ökade bördor för fattigvården i förhållande till för

närvarande. Visserligen har därvid sannolikt icke fästs tillräckligt avseende

vid den fara, som måste anses föreligga för missbruk av fattigvården genom

att, då daghjälp utgår från försäkringen, man genom ett relativt ringa bidrag

från fattigvården skulle kunna åstadkomma möjlighet till en mindre

knapp existens. Hänsyn torde det oaktat böra tagas till förbundets i frågan

uttalade uppfattning.

På sålunda angivna grunder har jag på denna punkt icke ansett mig kunna

följa sakkunnigförslaget. Icke heller vill jag tillstyrka någon av de linjer,

som förordas av reservanterna i kammarrätten eller av fattigvårdsinspektören,

nämligen antingen att daghjälpsbeloppet skulle överföras till fattigvårdsmyndigheterna

såsom avbetalning beträffande den understöddes återbetalningsskyldighet

eller att undantag ytterligare skulle göras från huvudregeln i det fall,

att fattigvården föranletts av särskilt stor försörjningsskyldighet. En regel av

först avsedda innebörd förutsätter i förhållande till kassorna tillämpandet av

hela den vanliga kontrollapparaten, något som måste te sig egendomligt särskilt

i förhållande till de oförsäkrade, vilka utan att fullgöra några särskilda skyldigheter

uppbära samma ersättning från fattigvården. Och ett ytterligare undantag

från huvudregeln skulle utsudda de gränslinjer man velat upprätthålla

och öppna vägen för en skälighetsprövning, som icke kan vara på sin plats i

detta fall. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande regel

helt utgår ur förslaget. Detta innebär, att daghjälpen från försäkringen kommer

att kunna i alla fall, då behov föreligger, suppleras av fattigvården, och

att detta icke inverkar på daghjälpens belopp. I anslutning till de nyss omförmälda

erfarenheterna från de nuvarande arbetslöshetskassorna lärer man kun
Bihani7

till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

na utgå från att ett sådant underrättelse- och förbindelseväsen skall kunna

upprättas mellan arbetslöshetskassornas ledning och fattigvårdsmyndigheterna,

att även med en sådan regel oberättigad dubbelersättning i de flesta fall

skall kunna undvikas.

En särskild fråga, som uppkommer i detta sammanhang, är, bur de fall

skola behandlas, då en försäkrad i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad

till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård.

Det mest praktiska fallet därvidlag är det, att en arbetare, som anser

den daghjälp hans kassa lämnar vara för låg, berett sig supplerande försäkring

i en annan, icke erkänd arbetslöshetskassa. För sådana fall stadgar sakkunnigförslaget,

att daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke

uppgår till det i förhållande till lönens storlek föreskrivna maximum för

daghjälpen. Härjämte stadgas, att kassa äger i sina stadgar föreskriva, att

till medlem, vilken uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den

mån understödet icke uppgår till den daghjälp, som han tillförsäkrat sig. Den

sålunda fastslagna principen har av de sakkunniga motiverats så, att det allmänna

icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta

understöd tillsammans med vad han regelbundet kan i anledning av arbetslösheten

erhålla från annat håll uppgår till belopp, som nära motsvarar den inkomst,

som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Då detta skäl

synes mig äga giltighet alldeles oavsett den ståndpunkt man intager till motsvarande

spörsmål beträffande den med återbetalningsskyldighet förenade och

på hehovsprövning grundade fattigvården, har jag icke ansett tillräcklig anledning

föreligga att på den senast omförmälda punkten frångå sakkunnigförslaget.

Här avses emellertid endast sådana fall, då en medlem »i anledning av

arbetslöshet» är lagligen berättigad till understöd av annan beskaffenhet än

fattigvård. Om en medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exempelvis

pension eller livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande

härav. Detta resultat synes mig rättvist.

I anslutning till sitt förslag rörande fattigvårdens inverkan på daghjälpen

hava de sakkunniga framlagt ett särskilt förslag om ändring i fattigvårdslagen

av innehåll, att fattigvårdsstyrelsen skulle vara skyldig att

skyndsamt lämna underrättelse till kassans styrelse i de fall, då fattigvård

utgivits på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Detta förslag har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Då

förslaget i händelse av bifall till vad jag nyss förordat rörande försäkringens

förhållande till fattigvården kommer att sakna underlag, lärer jag icke

hava anledning att ingå på yttrandena i denna del. Förslaget torde böra helt

utgå. Å andra sidan kan jag icke finna tillräcklig anledning föreligga att,

såsom kammarrätten ifrågasatt, stadga en anmälningsskyldighet i motsatt

riktning eller så, att arbetslöshetskassorna skulle för fattigvårdsmyndigheterna

anmäla alla försäkringsfall eller åtminstone alla, i vilka det vore tänkbart,

att fattigvård skulle ifrågakomma. Nödig kännedom om sådana fall torde

på enklare sätt kunna beredas fattigvårdsmyndigheterna, vartill kommer,

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

99

att en dylik anmälningsskyldighet måste ur kassornas och de försäkrades

synpunkt te sig motbjudande, särskilt i den mån de ärligt sträva att övervinna

svårigheterna utan att anlita fattigvården.

Som bekant har det under den nuvarande arbetslöshetskrisen i allt större

utsträckning praktiserats, att företag, som nödgats inskränka driften, i stället

för att helt avskeda en del av sin personal inskränka arbetstiden för den

tidigare arbetsstyrkan, antingen så att den dagliga arbetstiden inskränkes

eller så att varje arbetare sysselsättes endast visst antal dagar i varje vecka

eller också så att arbetet bedrives med alternerande arbetslag med ombyte

efter en eller flera veckor eller månader. Dessa förhållanden hava gjorts

till föremål för undersökning genom socialstyrelsens försorg, och i Sociala

Meddelanden år 1933, nr 1, finnes en redogörelse för verkställd utredning

om förhållandena i detta hänseende i november 1932. Av denna redogörelse

framgår, att den genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga de i undersökningen

medtagna arbetarna —- till antalet ungefär 240,000 —• beräknades

till 43.5 timmar. Antalet arbetare, som vid undersökningstillfället haft oavkortad

arbetsvecka, uppgick endast till omkring 55.5 °/°, en siffra, som dock

av särskilda skäl uppgives vara för låg. De arbetare, för vilka arbetstiden

utgjorde högst 40 timmar, uppgingo till över 26 %. Det antal arbetare, som

hade en arbetstid av högst 24 timmar, motsvarande 3 fulla arbetsdagar, uppgick

emellertid endast till 3.4 % av hela styrkan. Beträffande detaljerna i

undersökningen får jag i övrigt hänvisa till Sociala Meddelanden. Enligt vad

jag inhämtat kommer inom kort att framläggas en kompletterande undersökning,

avseende frågan i vad mån arbetstidsförkortningen tagit sig uttryck

genom minskning av antalet arbetsdagar per vecka eller genom minskning

av antalet arbetstimmar per dag eller genom permittering växelvis av viss del

av arbetsstyrkan. Resultaten av denna undersökning, av vilka jag varit i

tillfälle att under hand taga del, kunna sammanfattas sålunda:

Undersökningen har avsett omkring 225,000 arbetare, av vilka över 95,000

varit sysselsatta vid företag med förkortad arbetstid. Denna arbetstidsförkortning

har beträffande omkring 55,000 arbetare åstadkommits genom minskning

av antalet arbetsdagar per vecka antingen enbart eller i förbindelse med

s. k. växelpermittering, d. v. s. att olika arbetargrupper växelvis permitterats

för tidsperioder omfattande minst en vecka. Endast för ungefär 11,000 arbetare

hade minskningen av arbetstiden åstadkommits genom nedsättning av

antalet arbetstimmar per dag, enbart eller jämte växelpermittering. För omkring

12,000 arbetare hade såväl arbetsdagarnas antal som deras längd nedsatts,

och för omkring 19,000 arbetare slutligen hade arbetstidsförkortningen

åstadkommits enbart genom växelpermittering. En minskning av antalet arbetsdagar

har alltså varit den form av arbetstidsinskränkning, som i främsta

rummet tillgripits av industrien i vårt land under den nu rådande depressionen.

Mer än 2/3 av de arbetare, som överhuvud taget drabbats av arbetstidsinskränkning,

synas hava fått korttidsarbete i denna form, antingen enbart

eller i förening med andra inskränkningar, och nära 30 procent av industriens

hela arbetarstyrka skulle, om de vid undersökningen funna siffrorna kunde

antagas vara representativa för hela näringslivet, regelbundet hava en eller

flera arbetsfria dagar i veckan.

Korttids
arbete.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med hänsyn till den här behandlade frågan äro de sålunda vunna resultaten

i två hänseenden av intresse: dels har det visat sig, att arbetstidsnedsättning

i form av minskning av antalet arbetstimmar per dag har en mycket begränsad

betydelse, något som tydligen minskar olägenheterna därav, att det

icke lärer vara tekniskt möjligt att genom försäkringen bistå arbetare, som

på den vägen fått sin normala inkomst förminskad, och dels har det också

visat sig, att frågan om arbetslöshetsförsäkringens ställning till den genom

minskning av antalet arbetsdagar per vecka uppkommande intermittenta arbetslösheten

är av ganska begränsad räckvidd. Med hänsyn till de allmänna

reglerna för försäkringen kan en försäkrad endast i det fall, att han haft

arbete högst tre dagar i veckan, ifrågakomma till utbekommande av daghjälp;

har arbetstiden per vecka varit längre, kan han nämligen icke uppfylla föreskrifterna

om viss karenstid under tiden närmast före daghjälpens utgående.

Det har nu visat sig, att det endast är i mycket begränsad omfattning, som

antalet arbetsdagar per vecka icke överstiger tre. Av över 240,000 redovisade

arbetare är det sålunda endast något över 8,000, som haft en arbetstid av högst

24 timmar, och man torde kunna utgå ifrån att samtliga arbetare, vilka haft

längre arbetstid, uttryckt i timmar, haft denna fördelad på flera än 3 dagar.

Emellertid har frågan, hur ett arbete, vars intermittens berott på driftinskränkning

vid vederbörande företag, skall behandlas ur arbetslöshetsförsäkringens

synpunkt, varit föremål för olika meningar.

I 1928 års förslag ställde sig halva antalet av de sakkunniga på den ståndpunkten,

att i sådant fall daghjälp icke alls skulle få utgå för de dagar, då

den försäkrade icke hade sysselsättning; man ansåg tydligen, att en arbetare,

som hade anställning, även om denna icke gav honom full sysselsättning, icke

skulle betraktas såsom arbetslös. De övriga sakkunniga föreslogo emellertid

en regel av innebörd, att ifall kassans stadgar medgåve, att daghjälp utginge

i dylika fall, det dock skulle iakttagas, att sammanlagda beloppet av daghjälp

och arbetsförtjänst för vecka icke fick överstiga vad han skulle hava

erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Ur motiveringen

för dessa särskilda ståndpunkter må anföras följande:

De av de sakkunniga, som ansågo att daghjälp borde utgå, framhöllo

bland annat: Den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av arbetstiden,

kan till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art

som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan

den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga dessa

att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslöshetsförsäkring

bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl

arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle

ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om

möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas

måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid

en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande

en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden.

Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa,

torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför

stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

101

att sålunda lämna förstnämnda slag av arbetsransonering utanför, men man

lärer kunna räkna med att, därest ersättning kan utgå till arbetarna vid visst

slag av ransonering, arbetsgivarna i alla de fall, där möjligheter finnas för

användande av denna ransoneringsform, skola begagna sig av densamma och

att således den andra formen skall mera sällan tagas i bruk. Vid bestämmandet

av ersättningens storlek måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas till att

ifrågavarande arbetare dock hava viss arbetsförtjänst i veckan att taga i anspråk

för sitt uppehälle. Enligt nämnda sakkunnigas mening bör man begränsa

ersättningen sålunda, att densamma jämte arbetsförtjänst för vecka

icke överstiger vad vederbörande arbetare, därest han varit fullständigt arbetslös,

skulle erhållit i ersättning från försäkringen. För övrigt böra samma förutsättningar

gälla som i fråga om ersättning vid fullständig arbetslöshet. Bl. a.

skola sålunda karenstidsbestämmelserna lända till efterrättelse. Detta medför,

att ersättning ej kan utgå, med mindre tre dagar i veckan äro arbetslösa. Vidare

skall vederbörande arbetare under de arbetslösa dagarna inställa sig hos

arbetsförmedlingens organ och söka arbete. Det är ju nämligen möjligt, att

arbetsanställning finnes att tillgå, vid vilken full sysselsättning kan beredas

honom. Är detta fallet, måste ur försäkringens synpunkt fasthållas vid kravet,

att sådant arbetstillfälle begagnas och försäkringen således avlastas från

ersättningsskyldighet. Givetvis bör emellertid vid bedömande av frågan, om

hänvisning till annat arbete skall äga rum, hänsyn tagas till den omständigheten,

att vederbörande dock innehar en anställning, som ger honom viss inkomst.

Är det fråga om rent tillfälligt arbete under någon dag, då vederbörande

är ledig i sin anställning, möta ju inga betänkligheter. Men gäller det en kortvarig

anställning, som skulle nödga honom att lämna den plats, han innehar,

synes hänvisning icke böra äga rum. Man skulle då riskera, att vederbörande

efter kort tid vore helt utan anställning och försörjningsmöjligheter. Utsikterna

för att ransonering av arbetstiden vid det företag, där vederbörande är

anställd, skall upphöra måste ock beaktas.

Övriga sakkunniga funno principiella och praktiska skäl tala emot att

försäkringsersättning utgår vid korttidsarbete och anförde bland annat: En

dylik anordning skulle innebära en premiering av arbetsgivare, vilka hölle ett

större antal arbetare anställda vid sitt företag än som vore ekonomiskt riktigt.

Den skulle sålunda motverka näringslivets anpassning efter rådande ekonomiska

förhållanden. För samhället är det emellertid lyckligast, om denna anpassning

genomföres snarast möjligt. Systemet skulle också införa i viss mån

osunda förhållanden å lönemarknaden, vilka under givna omständigheter skulle

kunna vända sig till skada för arbetarna. Härtill kommer, att ersättnings utgivande

till arbetare, vilka allenast delvis vore arbetslösa, måste bliva en ganska

invecklad och besvärlig sak. En ständig kontakt mellan arbetsförmedlingen

och respektive arbetsgivare måste krävas och det bleve säkerligen många gånger

svårt att utöva någon verklig kontroll. Beträffande de av övriga sakkunniga

föreslagna bestämmelserna kunde för övrigt ifrågasättas, om de, ens från förslagsställarnas

egna utgångspunkter sett, hade något större värde. Med hänsyn

till deras starkt begränsade räckvidd torde det praktiska resultatet bliva ringa

eller intet.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget har man följt den uppfattningen,

att daglijälp i begränsad utsträckning skulle kunna få utgå även vid korttidsarbete.

Under diskussionen om förslaget har det emellertid från representanterna

för arbetargrupper, som i större utsträckning varit utsatta för en förkortning

av arbetstiden, framhållits såsom i hög grad önskvärt, att deras ställning

i förhållande till försäkringen kunde förbättras.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Departe
mentschefen.

Vid övervägande av denna fråga synes man böra utgå från att det av sociala

hänsyn måste anses vara att föredraga, att arbetarna icke helt skiljas från

sin anställning utan att den tillgängliga arbetsmängden fördelas mellan dem

på ena eller andra sättet. Jämväl ur industriens egen synpunkt måste det

vara av intresse att på detta sätt söka hålla samlad en arbetarstam, vars kunskaper

och erfarenhet man omedelbart kan utnyttja, därest omständigheterna

skulle möjliggöra att utöka driften. Vid valet mellan olika former av arbetstidsförkortning

synes vidare ur samma synpunkt den metoden vara att

föredraga, enligt vilken uppehållen mellan arbetsperioderna bli så korta som

möjligt, d. v. s. att arbete beredes åtminstone någon del av varje vecka.

Emellertid måste det ur ekonomisk synpunkt för företagarna ofta vara

fördelaktigare att arbeta med längre perioder, så att arbetarna alternera varje

eller varannan vecka eller med längre mellanrum. Med den av de sakkunniga

på denna punkt föreslagna regeln skulle arbetarna icke hava något ekonomiskt

intresse av att motsätta sig en dylik, för arbetsgivarna önskvärd förläggning

av arbetstiden. Snarare skulle de ofta hava fördel av att först arbeta helt

under viss tid och därefter under en fullständigt arbetslös tid uppbära full

ersättning från försäkringen. Erfarenheterna från utlandet hava också visat,

att samförstånd kunnat uppstå mellan arbetsgivare och arbetare om att på

detta sätt utnyttja försäkringsförmånerna.

Till motverkande av en dylik icke önskad utveckling synes det lämpligt att

något modifiera sakkunnigförslaget, så att arbetarna komma att åtnjuta högre

sammanlagd inkomst under viss vecka, ju större del därav som de arbetat.

.Visserligen må medgivas, att man i så måtto bör taga hänsyn till behovssynpunkten,

att full daghjälp icke bör medgivas för hela antalet arbetslösa dagar.

Jag har emellertid låtit undersöka möjligheterna att finna en medelväg

och därvid funnit mig böra förorda en sådan regel, att vid korttidsarbete daghjälp

skall kunna utgå med fullt belopp, därvid dock en arbetslös dag i varje

vecka skall lämnas helt utan daghjälp. Effekten av en dylik regel blir i allmänhet,

att den sammanlagda inkomsten för arbetaren kommer att ställa sig

något bättre för varje dag av perioden, som han haft arbete. Endast för det

fall, att daghjälpen uppgår till 60 % av arbetsinkomsten och han blott haft

arbete en dag under veckan, skulle den föreslagna regeln medföra en inkomst,

som obetydligt understiger vad han skulle hava uppburit enligt sakkunnigförslaget.

Då detta fall säkerligen saknar varje praktisk betydelse, har

jag ansett mig kunna bortse från detsamma.

Emellertid har det vid övervägandena i saken observerats, att om man stannade

härvid, en följd av karenstidsbestämmelserna skulle bliva, att den fördelaktigaste

anordningen för arbetarna bleve den, att varannan vecka vore arbetsvecka

och varannan arbetsfri; de skulle då äga uppbära daghjälp för hela den

lediga tiden; om däremot perioderna skiftade var fjortonde dag, skulle för varje

arbetsfri period avgå en karenstid om sex dagar. Då det synes olägligt med

en dylik ojämnhet i serien, torde man böra utsträcka den nyss förordade regeln

därhän, att för varje fjortondag årsperiod skola avdragas två dagar, för vilka

den försäkrade eljest skulle hava varit daghjälpsberättigad.

I samband med den nu förordade jämkningen i sakkunnigförslaget har jag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

103

ansett lämpligt att på det sätt taga hänsyn till den erfarenhet, som på sina

håll lärer hava gjorts inom de nuvarande arbetslöshetskassorna därom, att utbetalning

av daghjälp vid korttidsarbete överhuvud kan medföra olägenheter,

att de nya kassorna böra medgivas möjlighet att i sina stadgar intaga bestämmelse

om att ersättning överhuvud taget icke skall utgå i dylika fall; vad

som innehålles i det nu framlagda författningsförslaget är endast en regel

om vad kassorna högst få utgiva.

En konsekvens av den förordade omläggningen lärer böra bliva, att man

icke behöver taga hänsyn till hithörande fall, da det gäller att bestämma de

omständigheter, under vilka den maximala understödstiden av 120 dagar får

utsträckas.

Enligt sakkunnigförslaget hava ånga direkta inskränkningar stadgats beträffande

rätten -för arbetare inom yrken med utpräglad säsongkaraktär att

utfå understöd på grund av arbetslöshet under den döda säsongen. Däremot

har tillsynsmyndigheten tillerkänts vittgående befogenheter att ingripa i berörda

hänseende. Således har tillsynsmyndigheten erhållit rätt att föreskriva

en till högst tre månader utsträckt karenstid eller att förbjuda utbetalning

av understöd under viss bestämd tid av året eller att föreskriva uppdelning

av den längsta medgivna understödstiden under året i två perioder, därvid den

ena skall omfatta den tid, då arbetslöshet regelbundet förekommer.

De sakkunniga uttala om dessa bestämmelser, att det torde vara att förvänta,

att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av denna rättighet,, då

avlöningen inom yrket är sa hög, att medlemmarna skäligen höra äga möjlighet

att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt förekommande

arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Frågan om en arbetslöshetsförsäkrings förhållande till säsongarbetslösheten

behandlas i en del av de inkomna yttrandena.

Beträffande socialstyrelsens och fullmäktiges i järnkontoret yttranden i

denna punkt hänvisas till förut atergivna utdrag av dessa yttranden (sid.

49—50 och 63).

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anför: Det kan antagas, att kassor

med medlemmar inom utpräglade säsongfack finna sig böra bestämma en längre

karenstid än sex dagar. Detta bör vara tillätet. Aderton dagar förefaller dock

kunna betraktas som maximum. Ett åläggande från tillsynsmyndigheten anse

vi dock vara ett oberättigat ingripande i medlemmarnas rätt att råda över

sina egna tillgångar, tillkomna genom medlemsavgifterna. Skulle det ovillkorligen

anses, att restriktion bör sättas för statsbidraget, bör dock kassans

rätt att av egna medel lämna medlemmarna understöd icke beskäras.

Svenska textilarbetareförbundet framhåller: Konstruktionen av statsbidraget

kommer att medföra, att ett tämligen stort bidrag kommer att lämnas en sådan

grupp som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,

till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro

så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. Å andra

sidan komma textilarbetarna, vilkas löner höra till de lägsta i landet men vilka

ha en relativt låg arbetslöshetsprocent, att endast få ett obetydligt bidrag

till sin försäkring.

Säsong
arbets
lösheten.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Ma] ds proposition nr 209.

iJt^h^f" kan i°ke förnekas, att säsongarbetslösheten utgör ett allvarligt pro
blem,

vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring kräver

noggrant övervägande. Inför sådana uttalanden som nyss anförts av två representativa

arbetarorganisationer inom tvenne yrken med diametralt motsatta

anställnings- och avlöningsförhållanden måste man inse frågans betydelse.

;

Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som

lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället under

den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanjarbetare.

Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de under den tid fabrikerna

äro stängda finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden;

då de misslyckas däri, bpra de vara berättigade till daghjälp. Inom byggnadsindustrien

åter är lönenivån, i varje fall inom de större städerna, så hög,

att den uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle “under en säsongarbetslöshet

av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att statsbidrag

utgar till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt äro arbetslösa.

Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam utan

måste behandlas från fall till fall.

Det är därför klart, att man ej gärna kan i själva författningen i detalj

föreskriva .särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I

stället lärer man, såsom ock i de tidigare svenska förslagen till arbetslöshetsförsäkring

gjorts, böra lämna tillsynsmyndigheten vidsträckt befogenhet att

för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående understödsrätten.

Med den stora kännedom om arbetsmarknadens problem, som

tillsynsmyndigheten besitter, och med den särskilda sakkunskap, som är avsedd

att ställas till dess förfogande, torde man kunna förvänta, att tillsynsmyndighetens

handhavande av dessa frågor kommer att medföra rättvisast

möjliga resultat. De av textilarbetarförbundet anförda farhågorna för att de

högt betalade byggnadsarbetarna skulle komma att erhålla oskäligt stort statsbidrag

torde därför vara obefogade.

Byggnadsträarbetareförbundets förslag, att en kassa skulle äga rätt att

under tid, då tillsynsmyndigheten förbjudit utgivande av understöd, av egna

medel lämna medlemmarna understöd, kan jag icke biträda. Med den konstruktion

av kassorna, som förslaget innebär, komma kassornas samtliga tillgångar

att förvaltas gemensamt, och något avskiljande av viss del av medlemmarnas

egna avgifter blir ej möjligt. Det torde ej heller ur andra synpunkter

vara lämpligt att för de erkända arbetslöshetskassornas del medgiva en sådan

uppdelning av verksamheten. Däremot står det en erkänd arbetslöshetskassas

medlemmar fritt att bilda en fristående, icke erkänd kassa för beredande

av understöd under den döda säsongen.

Erbjudet I enlighet med erhallna direktiv hava 1932 års sakkunniga i den avlämnade

lämplighet Promemorian utan att ingå Pa diskussion av frågan beträffande lönen vid armed

hänsyn bete, som arbetslös skall vara skyldig antaga, upptagit en bestämmelse, att

Storlek18 ei''i-,J''ufiet ari)ete skail anses lämpligt och alltså ej få föranleda arbetsvägran,

såvida lönen motsvarar den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

105

I 1928 års betänkande anföres i denna fråga:

En omständighet, som för den arbetslöse måste vara av utomordentlig betydelse,

då han ställes inför ett arbetserbjudande, är den lön, som kommer att

betalas för arbetet i fråga. I detta avseende gäller utomlands genomgående,

att den arbetslöse äger avböja anställning, som är förenad med lägre avlöning

än den, som å orten vanligen betalas för liknande arbete. Ofta utsäges direkt,

att den arbetslöse äger vägra arbeta för lägre lön än gällande kollektivavtal

stadgar. De tidigare svenska förslagen hava båda på denna punkt upptagit

ett stadgande, att lönen ej får understiga den i orten vanliga avlöningen för

arbete av ifrågavarande art. Socialförsäkringskommittén anförde i motiveringen

till detta stadgande, att därest kollektivavtal gällde för företaget, hänsyn

borde tagas till bestämmelserna i sådant avtal. I sitt yttrande över 1925

års departementsutkast ifrågasatte socialstyrelsen, om man icke borde något

kraftigare understicka skyldigheten att åtaga sig arbete genom att låta denna

gälla för alla fall, där avlöningen ej avsevärt understege den i orten vanliga

avlöningen för liknande arbete.

Bland de sakkunniga hava skilda meningar gjort sig gällande.

Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Kock förorda

ett stadgande, enligt vilket den arbetslöse skall vara pliktig antaga erbjudet

arbete, för den händelse detta är förenat med avlöning, som prövas vara skälig

i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Vad

som härmed åsyftas är i första rummet, att icke genom arbetslöshetsförsäkringen

skall komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verka arbetslöshetsskapande.

Det rådande läget på arbetsmarknaden bör giva utslaget

för den lönenivå, som skall upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån

kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång

och efterfrågan på arbetskraft, så är det icke meningen, att en sådan lönenivå

skall erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke funnes,

skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen

samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre

avpassad lön, om icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering

av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta

förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i lönestriderna

utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd

att utgöra försäkring emot.

Enligt dessa sakkunnigas mening bör därför vid hänvisning till arbete hänsyn

alltid tagas till den lönenivå, som motsvarar det verkliga läget på arbetsmarknaden.

Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle

te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, har det förefallit lämpligast att i någon

mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen

för det arbete, varom fråga är; men det har icke ansetts möjligt att låta de

därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet innefattar

givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet med eventuellt

förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som är gängse i

orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komma att bli utslagsgivande,

böra de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete, där en

dylik avlöning icke fullt står att vinna. Det är fullt möjligt, att en mindre

ofta men dock stundom förekommande lönesats utgör enda förutsättningen för

att överhuvud bereda sysselsättning åt do arbetslösa; och understundom skulle

nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under förutsättning, att en något

lägre lön än som för tillfället existerade finge betalas. Om kollektivavtal

råda, äro dessa möjligheter visserligen som regel obefintliga; men särskilt i

fråga om den stora del av Sveriges befolkning, som står i förbindelse med

jordbruket utan att tillhöra detta, har man att räkna med att frågan kan äga

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode

just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill

som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från vanlig

avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt,

men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga

pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikelser,

ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna marknaden

är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom såsom

arbetslös.

Herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av

bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger —■ utan att

förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen

understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant

arbete. Ett dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig

inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de arbetslösa.

Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu

mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån

bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den

har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstiftningen

å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt

möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga

vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt

önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle innebära

ett äventj^rande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden,

som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett.

Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt

motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning antaga,

att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken understiger

den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång uppställas,

såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så

mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande arbetsområden,

inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt igenom.

Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna

ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen

fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning

kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stadgande

sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle

hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Avgörandet,

huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara

en mycket ömtålig och grannlaga sak, och utfölle det i jakande riktning, skulle

säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för arbetsgivarna.

För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet,

varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i

möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta intressen

å arbetsmarknaden.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena hava ett flertal myndigheter

och sammanslutningar anmärkt på den formulering, som givits ifrågavarande

bestämmelse. I allmänhet förklaras den avfattning av bestämmelsen,

som föreslagits av majoriteten bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vara

att föredraga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Enligt 15 § skall erbjudet arbete anses lämpligt under förutsättning bland

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 809.

107

annat, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete. Denna bestämmelse är bibehållen

från herr Lindqvists författningsutkast i 1928 års förslag. De sakkunniga

hava varit förhindrade att föreslå ändring häri. En sådan ändring är dock

enligt länsstyrelsens åsikt absolut nödvändig. Ty försäkringen skall icke

syfta till eller ens medverka till att i allmänna marknaden fastlåsa någon viss

lönestandard. Den bör garantera ett skäligt belopp till livsuppehälle under

viss tid åt de arbetslösa. Men den får under inga villkor bliva en löneförsäkring

och den får icke utgöra ett vapen i fackföreningarnas kamp för bibehållande

vid en viss tidpunkt av ett löneläge, som under de då rådande förhållandena

är omotiverat. Huruvida den ändring, som i detta syfte måste göras

bör gå ända därhän att den försäkrade arbetslöse skall vara skyldig att i avseende

å lönen antaga arbete i fria marknaden, så snart för detta erbjudes en

lön, som uppgår till minst hans daghjälp från försäkringen, eller om någon

annan regel bör uppställas, vill länsstyrelsen nu ej närmare diskutera, men finner

i varje fall en betydligt utvidgad dylik skyldighet oavvislig. Det är visserligen

sant, att den av de sakkunniga nu föreslagna formuleringen av lagtexten

endast uttalar, att arbetet skall under angivna förutsättning anses

lämpligt, och icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt,

men enligt länsstyrelsens åsikt räcker icke denna uppmjukning av 1928

års förslag. Då det är arbetslöshetskassan, som skall bedöma — i första

hand — huruvida vägran att antaga lämpligt arbete skall beröva den vägrande

daghjälp, bör skyldighetsregeln göras strängare och kassans prövningsrätt

starkare begränsas.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmenar, att bestämmelsen är ägnad att

framkalla många tvister.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att bestämmelsen formuleras så,

att det klart framgår, att även ett av staten eller kommun ordnat nödhjälpsarbete

med något reducerat avlöningsbelopp skall anses såsom lämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att försäkringen, om ifrågavarande

bestämmelse skall gälla, icke så mycket blir en försäkring mot arbetslöshet

som fastmer mot risken att nödgas antaga arbete med lägre lön.

Beträffande svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

hänvisas till de utdrag av föreningens och förbundets yttranden, som tidigare

återgivits å sid. 59 och sid. 61.

Stockholms handelskammare: Prövningen, huruvida ett arbete skall anses

såsom lämpligt, skall ske genom arbetslöshetskassans styrelse. Här möter en

av förslagets mest betänkliga bestämmelser. Det torde vara uppenbart, att

kassorna komma, att bildas efter yrkeslinjer och att deras funktionärer följaktligen

komma att utses bland fackföreningsrörelsens målsmän. En av de

i paragrafen angivna förutsättningarna för ett arbetes lämplighet är, att det

motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, en annan att det är förenat med

en avlöning, som icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete. Man

kan knappast förutsätta, att prövningen härutinnan kommer att ske med

erforderlig objektivitet. Vad avlöningens storlek beträffar, kommer givetvis

att finnas en stark frestelse att söka normalisera densamma på en så hög

nivå som möjligt. Den officiellt erkända befogenheten att granska, om avlöningen

är skälig eller icke, lärer säkerligen komma att begagnas såsom en

hävstång till en höjning av det allmänna löneläget inom yrket.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Ett avgörande skål

mot ett lagfästande av det framlagda förslaget är, att detta även komme att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen,

Erbjudet

arbetes

lämplighet

med hänsyn

till pågående

arbetskonflikt.

förhindra en fri lönebildning. Den arbetslöse skulle ju nämligen ej vara pliktig

att taga annat arbete än sådant som avlönas med belopp, som ej understiger

den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. Försäkringen

skulle sålunda otvivelaktigt bliva ytterligare ett hinder för den sänkning av

arbetslönerna, som torde vara ofrånkomlig, för att vårt näringsliv överhuvud

skall kunna repa sig ur sitt betryckta läge. Ett genomförande av försäkringen

lärer därför otvivelaktigt hava ökad arbetslöshet till följd genom den

fastlåsning av arbetslönerna, som blir en följd av stadgandena om avtalsenliga

löner.

I denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års

betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt

vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse

man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att

anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle

en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och

därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning

i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras om att den av sistnämnda

sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget förtydligats

på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att arbete,

under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för

sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att

arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.

Beträffande frågan om skyldigheten för arbetslös medlem av erkänd arbetslöshetskassa

att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete,

som hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår, anföres i de över

sakkunnigförslaget avgivna yttrandena bland annat följande.

Arbetsdomstolen anför i enhälligt yttrande:

_ Invändningar torde icke kunna framställas mot att det lagts i tillsynsmyndighetens

hand att beträffande konflikter på icke avtalsreglerade områden bedöma,

huruvida skälig anledning till arbetsvägran förelegat. Det skulle icke

vara rimligt, att man alltid läte bero vid arbetsvägran på grund av dylik konflikt,

även när bakom denna icke står någon ansvarsmedveten facklig organisation.

Det hade naturligen varit en fördel, därest i lagtexten kunnat givas

närmare regler om de principer tillsynsmyndigheten i dylika fall har att följa.

På grund av de utomordentligt skiftande omständigheter, som kunna föreligga,

lära dock mera uttömmande bestämmelser icke lämpligen kunna åstadkommas.

Vidkommande tillsynsmyndighetens provisoriska prövningsrätt på avtalsreglerade

arbetsområden kan det naturligen möta betänkligheter att olika myndigheter

behandla ett och samma spörsmål med möjlighet att de stanna i stridiga

beslut. Det oaktat torde förslaget på denna punkt vara dikterat av nödvändigheten.

Därest anstalter icke vidtagas för provisoriska avgöranden i

fråga om konflikter på kollektivavtalsreglerade områden, skulle lagstiftningen

på denna punkt förete en lucka, som kunde föranleda åtskilliga olägenheter

i praktiken. Det må erinras, att talan vid arbetsdomstolen eller skiljenämnd

i regel endast kan anhängiggöras av de kollektivavtalsslutande organisationerna

och i varje fall icke av enskilda arbetare, som sakna anknytning

till dessa organisationer. För övrigt ligger det i sakens natur, att tvist om en

konflikts laglighet oftast måste anhängiggöras från arbetsgivarsidan. En ar
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

109

betare, som hänvisats till arbetsplats, där konflikt råder, står sålunda — särskilt

när han icke tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen — i regel

utan möjlighet att inverka på frågan om sakens dragande under arbetsdomstol

eller skiljenämnd. Det föreligger sålunda stor sannolikhet för att frågan om

anhängiggörandet av rättegång om konflikten kan förbliva svävande under

den tidsperiod, då det för den arbetssökande är av vikt att få fastslaget, huruvida

konflikten är laglig eller icke.

Naturligen vore det lyckligast, om även de provisoriska avgöranden, som

sålunda äro nödvändiga, kunde uppdragas åt arbetsdomstolen — skiljenämnd

måste anses här vara helt utesluten. Utredningen vid arbetsdomstolen är emellertid

huvudsakligen byggd på partsförhandling under domstolens ledning och

icke på en från domstolen å ämbetets vägnar igångsatt undersökning. Då de

provisoriska avgörandena — enligt vad som påvisats — särskilt föranledas av

att de behöriga parterna icke tagit upp frågan, måste dessa avgöranden föregås

av utredning, grundad på den beslutande myndighetens egna undersökningar.

En administrativ myndighet lämpar sig bättre härför än en domstol,

och i varje fall skulle de provisoriska beslutens överlämnande till arbetsdomstolen

förutsätta särskilda lagregler om den verksamhet domstolen _ i detta avseende

hade att utöva. Det må ock erinras därom, att exempel icke saknas

på att ett beslut, avsett att gälla tills vidare, fattas av administrativ myndighet,

under det att det slutliga avgörandet tillkommer domstol. Förhållandet mellan

administrativa organ i deras egenskap av överexekutor och domstolarna torde

här erbjuda vissa paralleller.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får arbetsdomstolen förklara, att

den för sin del icke finner anledning till anmärkning mot innehållet i 15 §,

till den del detta här blivit berört.

I 35 § av förslaget har föreskrivits, att klagan icke må föras över beslut,

som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt,

därom talan må föras inför arbetsdomstolen. Anledningen till denna

bestämmelse har tydligen varit önskan att undvika en kollision i beslut mellan

Kungl. Maj:t och arbetsdomstolen. Det torde dock kunna ifrågasättas, om

icke samma skäl och med än större styrka tala för ett bortfallande av klagorätten

även i de fall, då frågan om arbetskonfliktens beskaffenhet i sista hand

skall avgöras av skiljenämnd.

Socialstyrelsen yttrar: Enligt de föreslagna bestämmelserna kan det ankomma

på tillsynsmyndigheten att förklara, att en konflikt eljest är »av den

särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat», i

vilket fall understöd ej må utgå. Bestämmelserna medgiva sålunda ett fritt

bedömande i dessa frågor av synnerlig vikt.

Man måste ställa sig tveksam beträffande den uppdelning av prövningen av

konflikts lovlighet, som bestämmelsen innebär. I sådana fall där fråga är,

om en konflikt strider mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, skulle

enligt förevarande bestämmelse, jämförd med 35 §, jämte hithörande motivering

tillsynsmyndigheten först kunna meddela beslut, och skulle tvistefrågan

ändock sedermera kunna upptagas till prövning av arbetsdomstolen. _ Till förklaring

av möjligheten härav angives i motiveringen, att det administrativa

avgörandet endast vore att fatta såsom provisoriskt. Något dylikt utsäges

emellertid ej i författningstexten, och i brist på särskild bestämmelse i annan

riktning skulle väl tillsynsmyndighetens beslut få definitiv karaktär —- i 35 §

stadgas t. o. m. uttryckligen, att beslutet i fall, då tvistefrågan kan dragas

inför arbetsdomstolen, icke får överklagas. Önskar man få till stånd en anordning,

varigenom tillsynsmyndighetens beslut skall kunna ändras av arbetsdomstolen,

torde det vara nödvändigt att, liksom i fråga om klagan över överexekutors

beslut (11 kap. utsökningslagen), meddela uttryckliga regler där
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för. I annat fall synas de bägge myndigheternas beslut komma att, båda giltiga,

stå mot varandra, vilket, även om motsvarigheter därtill finnas, icke lär

kunna anses lämpligt. Vad här sagts torde väsentligen äga motsvarande tillämpning

i fall, där skiljenämnd trätt i arbetsdomstolens ställe.

Förutom nu berörda betänkligheter av formell innebörd torde det även från

mer saklig synpunkt få anses önskvärt, att tillsynsmyndighetens samt arbetsdomstolens

resp. eventuell skiljenämnds kompetens såvitt möjligt hållas isär,

d. v. s. att tillsynsmyndigheten fritages från sådana frågor, som falla inom

arbetsdomstolens eller skiljenämnds behörighetsområde. Skiljaktiga beslut i

samma sak skulle nämligen tydligtvis i en del fall kunna leda till besvärande

olägenheter, och tillsynsmyndighetens auktoritet skulle otvivelaktigt tillfogas

skada genom korrigerande beslut av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd. Något

hinder för en utökning av arbetsdomstolens uppgifter i förevarande avseende

torde ej heller kunna anses föreligga med hänsyn till önskvärdheten av snabb

handläggning. I 22 § i lagen om arbetsdomstol meddelas föreskrifter i sådant

syfte, och möjligt skulle kanske också vara att för domstolens befattning med

ärenden, varom i förevarande stycke är fråga, anordna ett särskilt, mer summariskt

förfarande.

Påpekas må, att det torde vara tvivelaktigt, om här åsyftade frågor rörande

kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal i regel skulle komma under arbetsdomstolens

prövning i andra fall, än då målet instämts i annat syfte, än varom

här är fråga. Parterna i försäkringsavtalet, arbetslöshetskassan och den arbetslöse,

lära nämligen med hänsyn till 13 § i lagen om arbetsdomstol anses

obehöriga att väcka talan.

En annan och med hänsyn särskilt till tillsynsmyndigheten kanske ännu

mera betydelsefull erinran föranledes därav, att förevarande bestämmelse med

sin allmängiltiga läggning åt tillsynsmyndigheten uppdrager att pröva alla

möjliga slag av arbetskonflikter, sålunda ej blott rättstvister utan även intressetvister

av vitt skiftande innebörd och karaktär, såväl »okynneskonflikter»

som tvister med avsevärt reellt underlag. Härigenom skulle i viss mån

i vårt land införas obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarknaden.

Att befattningen med dessa frågor skulle för tillsynsmyndigheten bliva

synnerligen betungande och bekymmersam, torde vara uppenbart. Den föreslagna

tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har visserligen till sitt förfogande

tvenne experter på förevarande område, nämligen socialfullmäktige, men antagligen

skulle det bliva påkallat att i avsevärt större utsträckning, än de

sakkunniga tänkt sig, för ifrågavarande ärendens handläggning, taga i anspråk

den i 36 § omförmälda nämnden.

I motiveringen omtalas konflikter, som icke godkännas av vederbörande till

landsorganisationen anslutna fackförbund, och uttalas den meningen, att dylika

konflikter ej skulle behöva respekteras. För tillsynsmyndigheten lär det

emellertid måhända ställa sig svårt att tillämpa en dylik uppfattning utan

uttryckligt stöd av en författningsbestämmelse. Osäkert torde väl också vara,

om ej en person, som tillhör en utom landsorganisationen stående organisation,

kan anses ha skälig anledning till arbetsvägran vid strejk, som påbjudits av

hans egen organisation men ogillas av landsorganisationens resp. fackförbund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke alla beslut av tillsynsmyndigheten

beträffande konflikters laglighet borde kunna överklagas

hos arbetsdomstolen såsom slutinstans.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det torde böra uttryckligen

angivas i lagtexten, att tillsynsmyndigheten äger meddela provisoriskt beslut

om beskaffenheten av en konflikt, innan arbetsdomstolens beslut erhållits.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

111

Svenska byggnadsträarbetareförbundet anser det vara uteslutet, att åt tillsynsmyndigheten

skulle givas befogenhet att förklara en konflikt vara av

sådan beskaffenhet, att understödsberättigade medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa

icke skulle äga rätt att vägra mottaga arbete vid av konflikten berörd

arbetsplats.

Det måste anses vara ett uppenbart samhällsintresse, att avtalsstridiga konflikter

och rena okynneskonflikter ej skola behöva respekteras, utan att hänvisning

av arbetskraft skall kunna ske till arbetsplats, där sådan konflikt pågår,

med skyldighet för den hänvisade att antaga arbetet vid risk av förlust

av varje understöd, vari ingår allmänna medel. I princip ansluter jag mig

alltså till sakkunnigförslaget i denna del.

Att avstängning från understöd skall vidtagas vid arbetsvägran i alla de

fall, då en konflikt av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förklarats strida

emot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, därom torde ingen tvekan

kunna råda. Diskussionen lärer därför endast behöva röra sig om det berättigade

i att införa ett särskilt administrativt förfarande för bedömande dels

av de konflikter, vilka ligga utanför området för kollektivavtal och vilka

sålunda ej kunna komma under arbetsdomstolens avgörande, och dels av konflikter

inom området för kollektivavtal, beträffande vilka konflikter beslut av

arbetsdomstolen eller skiljenämnd ännu ej föreligga.

Vad först angår konflikterna utanför området för kollektivavtal äro dessa,

såsom de sakkunniga framhållit, emellanåt av en sådan okynneskaraktär, att

det måste anses uteslutet att respektera en vägran att antaga arbete pa grund

av att sådan konflikt pågår. Jag anser det därför böra vara möjligt att i sådant

syfte få till stånd ett avgörande rörande beskaffenheten av sådana konflikter.

I likhet med de sakkunniga finner jag därvid lämpligast, att denna

prövning anförtros åt tillsynsmyndigheten. Att meddela närmare föreskrifter

för tillsynsmyndighetens prövning lärer ej vara att förorda. Med anledning

av vad socialstyrelsen anfört vill jag emellertid framhålla, att avsikten

ingalunda är att åstadkomma en obligatorisk skiljedom i intressetvister på

arbetsmarknaden. Tillsynsmyndigheten skall ju endast hava att avskilja

sådana konflikter, som äro av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning

till arbetsvägran icke förekommit. Så snart det är klart, att en konflikt

icke är av denna särskilda karaktär, har tillsynsmyndigheten icke att

ingå på närmare bedömande av densamma. Häri ligger, att det aldrig kommer

i fråga att bedöma rättmätigheten av konflikter, som så att säga tillhöra

de normala stridsåtgärderna på arbetsmarknaden, allra minst sådana som föranletts

av motsättningar i rättmätiga intressen. Vad i motiveringen anförts

om konflikter, som ej godkänts av landsorganisationen eller vederbörande fackförbund,

har endast avsett att ge en anvisning på ett indicium, som dock naturligen

ingalunda avsetts att vara ensamt avgörande.

Vidkommande härefter tillsynsmyndighetens prövningsrätt på områden, där

kollektivavtal slutits, anser jag i likhet med arbetsdomstolen, att det skulle

uppstå en lucka i lagstiftningen, om sådant avgörande ej kunde träffas. Just

den av socialstyrelsen anförda omständigheten, att frågan om beskaffenheten

Departe
mentschefen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av konflikterna i allmänhet ej kan väntas komma under arbetsdomstolens prövning,

såvida ej målet dit instämts i annat syfte, anser jag utgöra ett synnerligen

starkt skäl för nödvändigheten av att tillskapa annan väg för att vinna

ett auktoritativt avgörande. Såsom arbetsdomstolen påpekat, torde denna prövning,

eftersom utredningen måste verkställas av den prövande myndigheten

själv, lämpligen ej böra överlämnas till arbetsdomstolen. Enligt min mening

bör även här bestämmandet ankomma på tillsynsmyndigheten. Ehuru ej oundgängligt,

eftersom avgörandet sker i olika syfte och med hänsyn till skilda

slag av rättsverkningar, torde det vara lämpligast, att tillsynsmyndighetens

beslut om nu ifrågavarande konflikter erhåller allenast provisorisk karaktär,

och alltså, därest saken dragés inför arbetsdomstolen eller skiljenämnd, äger

giltighet allenast för tiden intill dess i sådan ordning beslut meddelats i saken.

Detta förhållande torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Något besvärsförfarande från tillsynsmyndigheten till arbetsdomstolen lärer

däremot ej böra stadgas. För att beskaffenheten av en konflikt skall kunna

komma under arbetsdomstolens prövning, måste den alltså i vanlig ordning

vara instämd av därtill behörig part.

Vad socialstyrelsen yttrat därom att tillsynsmyndighetens auktoritet skulle

tillfogas skada genom beslut i annan riktning av arbetsdomstolen eller en

skiljenämnd kan icke tillmätas betydelse. Tillsynsmyndighetens beslut tillkommer

på grund av vägran av en enskild kassamedlem att antaga erbjudet

arbete, medan ett beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förutsätter ingående

förhandlingar med de avtalsslutande parterna. Förutsättningarna för

besluten äro sålunda fullständigt olika, och besluten kunna därför ej gärna

ställas mot varandra. Socialstyrelsen erinrar för övrigt själv om beslut av

överexekutor — d. v. s. ofta länsstyrelsen — som ändras av domstol.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående önskvärdheten

av att tillsynsmyndighetens rätt att meddela provisoriskt beslut

uttryckligen omnämnes i lagtexten vill jag framhålla, att av lagtexten framgår,

att någon inskränkning i tillsynsmyndighetens rätt att utlåta sig om beskaffenheten

av konflikt, som ännu ej varit föremål för rättsligt avgörande,

ej finnes stadgad. Det torde sålunda redan med de sakkunnigas avfattning av

texten vara fullt klart, att tillsynsmyndighetens rätt till provisorisk prövning

även omfattar konflikter, som ligga under arbetsdomstolens behandling;

dock att, där ej särskilda omständigheter föreligga, det lärer vara lämpligt

att avvakta arbetsdomstolens beslut.

I likhet med arbetsdomstolen anser jag övervägande skäl tala för att rätten

till besvär hos Kungl. Maj:t över ett av tillsynsmyndigheten meddelat provisoriskt

beslut skall bortfalla även i de fall, då konflikten kan komma under

skiljenämnds avgörande. Med anledning härav har ändring verkställts i 35 §.

Arbetskonflikters

inverkan

på

utgivande

av understöd.

Jag övergår härefter till frågan om arbetskonflikternas inverkan på utgivande

av understöd. Vid behandlingen av denna fråga torde jag först få

—- huvudsakligen med ledning av 1928 års betänkande — lämna en redogörelse

för de i utlandet gällande bestämmelserna i ämnet.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

113

I England gäller såsom grundregel, att understöd på grund av försäkringen

icke får utgå till den, som förlorat sin anställning i följd av driftinställelse,

orsakad av strejk eller lockout vid samma fabrik, verkstad eller företag, där

han var anställd. I följd härav uteslutas från understöd alla, som direkt deltaga

i strejk eller äro föremål för lockout, samt därutöver alla vid det konfliktberörda

företaget anställda, som i anledning av konflikten bliva arbetslösa.

De, som redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, beröras däremot icke i

sin understödsrätt av denna. Uttrycket »samma företag» har för övrigt en begränsad

räckvidd. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade

såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i särskilda

avdelningar av samma lokal, skall nämligen varje avdelning anses såsom

särskilt företag. Avstängningen från understöd gäller, så länge konflikten

pågår, med undantag för det fall att den arbetslöse under denna tid bona fide

erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller fått varaktig

anställning i annat yrke. — Emellertid gives det ett undantag från angivna

grundregel. Styrker den arbetslöse, att han själv icke deltager i, ekonomiskt

understödjer eller är direkt intresserad av konflikten samt att han icke heller

tillhör någon grad eller klass av arbetare vid det konfliktberörda företaget, vars

medlemmar deltaga i, ekonomiskt understödja eller äro direkt intresserade av

konflikten, är hans understödsrätt oberoende av denna. Det må slutligen anmärkas,

att numera uteslutits en förut befintlig bestämmelse, enligt vilken

huvudregeln icke skulle vara tillämplig, därest den arbetslöse styrkte, att konflikten

orsakats av att arbetsgivaren handlat i strid mot gällande kollektivavtal.

Enligt den tyska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring uteslutas från

understödsrätt alla, vilkas arbetslöshet orsakats av en inländsk strejk eller

lockout; avstängningen gäller så länge konflikten pågår. Detta stadgande

avser såväl i konflikt direkt indragna arbetare som alla, vilkas arbetslöshet är

en indirekt följd av inländsk arbetskonflikt. Vid dylik indirekt konfliktskapad

arbetslöshet och särskilt då det är fråga om en konflikt vid annat företag eller

inom annat yrkesområde än det, den arbetslöse tillhör, eller det gäller konflikt

utanför dennes arbets- eller bostadsort, skall emellertid understöd utgå, därest

förvägrandet av understöd skulle framstå såsom en obillig hårdhet. Närmare

riktlinjer för avgörandet, huruvida obillig hårdhet skall anses vara för handen,

skola meddelas av Riksanstaltens förvaltningsråd. Prövning av de enskilda

fallen har överlämnats åt landsanstalternas förvaltningsutskott, förstärkt på

visst sätt; de lägre försäkringsorganen ha således här skjutits åt sidan. Det bör

bemärkas, att jämväl enligt tysk lagstiftning arbetskonflikt icke utövar något

inflytande å understödsrätten för dem, vilka redan före konfliktens utbrott

voro arbetslösa.

Den österrikiska lagen stadgar helt kort, att understöd icke får utgå till den,

vars arbetslöshet är en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout.

Fråga, huruvida sådant orsakssammanhang är för handen, skall prövas av

skiljenämnden vid det lokala arbetslöshetskontoret, vars beslut omedelbart skall

underställas vederbörande industriella kretskommission.

Jämväl den italienska lagen av 1923 innehåller ett liknande stadgande: arbetslöshet,

som orsakats av konflikt mellan arbetare och arbetsgivare, medför

icke rätt till understöd, så länge driften vid företaget av sådan anledning helt

eller delvis ligger nere.

Från nu behandlade lagar skiljer sig den i Valen år 1924 antagna såtillvida,

som den allenast uttalar, att understöd icke får utgå till den, som är utan arbete

i följd av strejk; förbudet gäller så länge strejken varar. Av lagens tystnad

beträffande lockout måste dragas den slutsatsen, att sådan konflikt icke

inverkar å understödsriitten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:is proposition nr £09.

Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt.

I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas.

Enligt den nya danska lagstiftningen av den 23 juni 1932 får en erkänd

arbetslöshetskassa icke utgiva understöd till de medlemmar, som omfattas av

strejk eller lockout. Ej heller må understöd under en konflikt inom kassans

verksamhetsområde utgivas till sådana arbetare inom det i konflikten indragna

yrket, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning till de av konflikten

berörda arbetsplatserna. — I en av socialministern den 11 november

1932 utfärdad kungörelse hava bland annat meddelats följande bestämmelser

angående förfarandet vid arbetskonflikter. Om en strejk eller lockout utbryter

inom en kassas verksamhetsområde, skall meddelande därom omedelbart tillställas

arbetsdirektören. Kassans styrelse skall samtidigt meddela tillfälligt

beslut om indragande av understöden. Arbetsdirektören bestämmer härefter i

vilken omfattning kassan skall hållas stängd för utbetalning av understöd i

enlighet med följande regler. Beröras kassans samtliga avdelningar av konflikten,

skall kassan helt stängas. Beröres åter endast en eller flera av avdelningarna,

skola blott dessa avdelningar stängas, därvid emellertid skall iakttagas,

att, om konflikten berör ett fackområde, till vilket vanligtvis blott

hänvisning sker från en bestämd grupp arbetare, avstängning endast skall ske

för medlemmar, vilkas vanliga arbete inom vederbörande fackområde eller vilkas

utbildning gör en hänvisning välgrundad. Finnes skäl att antaga, att hänvisning

till de av konflikten berörda arbetsplatserna vid brist på arbetskraft

skulle hava ägt rum bland medlemmar, som tillhöra en angränsande avdelning,

skall jämväl denna avdelning stängas. Sysselsättes vid de av konflikten

berörda arbetsplatserna blott ett i förhållande till avdelningens storlek mycket

ringa antal medlemmar, så att avstängning av avdelningens alla medlemmar

skulle vara uppenbart orimlig, skall avstängningen blott avse de personer,

som direkt omfattas av konflikten, eller sådana arbetslösa, som inom de sistförflutna

åtta veckorna haft mer än tillfälligt arbete inom det av konflikten

berörda verksamhetsområdet. En avdelning får icke ånyo öppnas för utbetalningar,

såframt medlemmarnas möjlighet att erhålla arbete i avgörande

hänseende kan antagas bliva påverkad av konflikten. — Genom huvudregeln,

att understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikter, uteslutas

alla, som direkt deltaga i konflikten. Däremot betraktas icke personer,

som indirekt bliva arbetslösa genom konflikten — exempelvis genom brist på

material, drivkraft eller medhjälpare — såsom omfattade av konflikten.

Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket

arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oförvållad

och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa,

I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Understöd

vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation,

som han tillhör, är implicerad i konflikten.

Enligt den tjeckoslovakiska lagstiftningen utgår icke understöd till personer,

som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att tillfälligt

avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halvfabrikat

eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna

äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats

av strejk eller lockout.

I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro

direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från

understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk.

Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och

att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

115

till dem. Samma regel gäller även för det fall, att strejken liar till ändamål

att genomdriva ett krav, som ej har facklig karaktär, samt de på grund av

strejken arbetslösa själva understödja eller tillhöra en organisation som understödjer

de strejkande, så att konflikten härigenom förlänges eller dess utvidgning

underlättas. Om en strejk hotar utbryta, och arbetsgivarna icke anlita

den förlikningsmannainstitution, som den 25 november 1929 införts, skola de

strejkande anses såsom oförvållat arbetslösa och vara berättigade till understöd.

De holländska arbetslöshetskassorna måste för att komma i åtnjutande av

bidrag från det allmänna, i sina stadgar hava intagit en bestämmelse, att understöd

icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lockout.

Den schweiziska lagstiftningen innehåller en i viss mån egenartad bestämmelse.

Enligt denna får understöd icke utgivas till den, vars arbetslöshet är

en följd av kollektiv arbetskonflikt, och förbudet gäller icke blott den tid, konflikten

varar, utan även de 30 närmast följande dagarna.

I Spanien utgives icke understöd till dem, som äro indragna i en strejk eller

lockout, med mindre strejken eller lockouten icke berör den industri eller det yrke,

vari den försäkrade personen arbetar och förutsatt att han icke deltagit i strejkens

förklarande och ej har direkt intresse av konfliktens biläggande.

I 1928 års betänkande erinras först om att socialförsäkringskommittén i sitt

förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor

förordat, att tidigare tillämpade grundsatser måtte vinna stadfästelse i

försäkringslagstiftningen, men att en minoritet inom kommittén föreslagit viss

uppmjukning av reglerna. Vidare framhålles, att i 1925 års departementsutkast

rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslagits, att understöd från

arbetslöshetskassa icke skulle utgå till medlem, som deltoge i strejk eller vore

föremål för lockout, under den tid konflikten varade.

Härefter anföres i betänkandet:

Vid de sakkunnigas prövning av förevarande fråga har till en början den

tanken varit under övervägande, huruvida icke den principiellt riktigaste lösningen

vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån

de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt,

d. v. s. med hänsyn till det av statsmakterna uppställda målet för arbetslöshetspolitiken,

och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan,

i vilken utsträckning försäkringsersättning skulle utgå till de arbetslösa under

konflikten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt,

skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå

som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv

hållning iakttagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kunna tala för ett

sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av

praktiska skäl omöjligt att genomföra. Samtliga sakkunniga anse sålunda

ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och

i vilken utsträckning ersättning på grund av försäkringen skall utgå under tid,

då arbetskonflikt pågår.

När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga

rått därom, att försäkringsersättning icke bör, så länge arbetskonflikten varar,

utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i

strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas ersättning

följer redan därav, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste

vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund

däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste stridstaktik,

huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout.

Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i

så gott som all utländsk lagstiftning på området.

Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna,

anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta

sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt

avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkringsersättning.

För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sakkunnigas

mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta

deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller

gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så

beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver

den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt

alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner

avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar

av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare,

komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela linjen.

Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av

arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet

fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara,

huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller

andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna

utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid

handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar,

som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regelmässigt

utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja

de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en

utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa

än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet

måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt

understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler,

som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda

fallens avgörande.

Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan intressegemenskap

kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna

arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och

nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra

än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är taktiska

synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en

arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter

torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande

för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genomförandet

av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt

stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående

löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna

om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss återhållsamhet.

Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstiftning

rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalunda

nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast

såvitt angår deltagarna i konflikten.

Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytter
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

117

ligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland

ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande.

Herrar Carlström, Heclcscher, Johansson och von Koch hava i detta läge

velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryckning

på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än motparten.

Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättningsrätt

skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka blivit

arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor

skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning

förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer

härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke

i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en

ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälpverksamheten.

Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser

varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstiftningen

i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där begränsar

man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstängningen

till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begränsning

gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man

uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För

avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den

arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av konflikten.

Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller

mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang.

Eörutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru

pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företaget,

i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i

annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.

Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till

vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör

tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas

utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna.

Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika

situationers krav.

Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men

anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till deras

förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst

yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning

men kan antagas i avseviird mån påverka de allmänna löne- och anställningsvillkoren

för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sakkunniges

mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom

området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös

vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande

vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att

frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande sammanhang

är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så

mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna

sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna.

Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbetsgivarnas

rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den utbredning

fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som

råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln

anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tilläm
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuvarande

hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densamma

genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöverskott.

Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett

allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestämmelserna

i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva

undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara

sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav.

I enlighet med erhållna direktiv har i 1933 års sakkunnig förslag upptagits

en regel av den lydelse, som förordats av herr Lindqvist m. fl.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha beträffande denna

fråga anförts starka betänkligheter mot de verkningar av en dylik bestämmelse,

som i skilda fall anses skola uppkomma. Av yttrandena i denna del

torde här få återgivas följande.

Socialstyrelsen anför härom:

En av de viktigaste men på samma gång mest svårlösta och ömtåliga frågor,

som statsmakterna ställts inför vid den hittillsvarande hjälpverksamheten

för oförvållat arbetslösa, har gällt förfarandet vid arbetskonflikter. Frågan

har också vid upprepade tillfällen gjorts till föremål för statsmakternas

ingående överväganden. Särskilt må i detta avseende hänvisas till de utredningar

och principiella uttalanden i ämnet, som återfinnas i arbetslöshetskommissionens

skrivelse till statsutskottet den 9 mars 1923 och utskottets

memorial nr 36 av den 22 i samma månad.

Utgångspunkten för alla hithörande överväganden lärer vara att söka i den

av såväl parterna på arbetsmarknaden som statsmakterna hittills städse och

väl alltjämt hyllade grundsatsen, att det allmänna bör intaga en neutral hållning

i nämnda parters intressekonflikter.

Vid varje under det allmännas medverkan anordnad hjälpverksamhet för

oförvållat arbetslösa frånträder emellertid det allmänna alltid till viss grad

berörda neutrala position och inskrider — av humanitära skäl —- till arbetarpartens

förmån, i den mån man därmed påverkar en av de faktorer, som äro

bestämmande för den fria löneprisbildningen.

Det råder en konstitutiv, ofrånkomlig motsättning mellan å ena sidan de

arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena och å den andra de humanitära,

och det har då gällt att så avväga dessa mot varandra, att det allmännas inskridanden

mot arbetslösheten, med bevarande av deras syfte, i minsta möjliga

mån åsidosätta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna och i minsta möjliga

mån innebära ett frånträdande av principen om det allmännas neutralitet

i omförmälda parters intressekonflikter.

Det motsatsförhållande, som här berörts, återspeglar sig också i det allmänna

åskådningssätt, som man hittills ansett sig böra anlägga vid överväganden

i den ena eller andra riktningen. I den mån hjälpåtgärderna äro att bedöma

ur humanitär synpunkt har man att taga i betraktande individens ■—

eller familjens — hjälpbehov. Vid överväganden av arbetsmarknadssynpunkterna

har man däremot hittills ansett sig nödsakad att betrakta spörsmålet

ur kollektiv synvinkel under hänsynstagande till fackorganisationer

och hela yrken.

Man har sålunda i de senare fallen icke ansett sig kunna bortse från ett

sådant för hela vår arbetsmarknads gestaltning grundläggande faktum som

den förefintliga intressegemenskapen de enskilda arbetstagarna emellan, vilken

binder dem solidariskt samman och på vilken hela systemet för arbetarpartens

löneaktioner via fackorganisationerna är uppbyggt.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

119

Delade meningar ha, allt efter intresseinställningen, varit rådande, huru

långt man därvid borde sträcka sig, men i det stora hela lär enighet rått

därom, att denna på solidaritet grundade intressegemenskap över huvud taget

måste beaktas.

I vissa fall har också intressegemenskapen för ett visst yrke eller för en

viss organisation ansetts oomtvistlig. Så till exempel har vid så kallad allmän

konflikt inom ett yrke samtliga till yrket hörande ansetts äga ett klart,

samfällt intresse av konfliktens utgång och därmed vara benägna för och i

stånd att påverka utgången av densamma. Vid konflikter av denna art har

man också ansett, att det allmännas hjälp åt de enskilda arbetslösa inom

yrket skulle utgöra ett kollektivt stöd åt hela arbetargruppens strävanden och

på den grund ej böra ifrågakomma.

I den remitterade promemorian upptagas i resp. författningsförslag bestämmelser

om förfarandet vid arbetskonflikt beträffande dels arbetslöshetsförsäkring

(16 §) och dels understödsverksamhet vid arbetslöshet (4 §). Enligt

dessa — i båda fallen överensstämmande — bestämmelser må understöd

ej utgå till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout under den

tid konflikten varar.

Det må vara tillfyllest att här konstatera, att man med sådan formulering

av nämnda bestämmelse helt bortser från den faktiska, solidaritet och

intressegemenskap, som kan råda mellan de i konflikten direkt invecklade

och andra arbetargrupper inom yrken eller fackförbund i orten eller i vissa

fall inom hela landet. Därmed har man också bortsett från ett för hela lönebildningssystemet

grundläggande faktum.

Statens arbetslöshetskommission: De föreslagna bestämmelserna rörande

verkningarna av de arbetslösas deltagande i strejk eller lockout och om understödsfrågornas

bedömande med hänsyn härtill äro visserligen enkla och lätttolkade.

Sannolikheten synes dock tala för möjligheten av besvärande komplikationer,

därest statsmakterna komme att godtaga de sakkunnigas formulering

av bestämmelserna härutinnan. Enligt författningsförslaget möter det

sålunda inga hinder för att exempelvis en obetydlig grupp av arbetare etablerar

arbetsinställelser såsom led i en större aktion och härigenom förorsakar

arbetslöshet för andra mycket större och även ur produktionssynpunkt långt

betydelsefullare arbetargrupper. I dylika fall skola jämlikt förslaget endast

de direkt strejkande utestängas från understöd, under det att huvudstyrkan

vid en fabrik eller inom ett yrke anställda, som sålunda blivit arbetslös på

grund av de andras konflikt, berättigades att uppbära understöd,_ så länge en

på detta sätt uppkommen arbetslöshet vore för handen. En ändring av dessa

ifrågasatta bestämmelser synes kommissionen påkallad.

Sedan det hänvisningsförfarande vid vissa arbetskonflikter, som infördes

genom beslut av 1926 års riksdag, i modifierad form intagits i 15 § i utkastet

till förordning om erkända arbetslöshetskassor, anser kommissionen, att de av

1922 års riksdag fastställda bestämmelserna beträffande konfliktdirektivens utformning

böra bliva normgivande. Dessa innebära närmast, att icke blott de

av en konflikt direkt berörda deltagarna skola avstängas från åtnjutandet av

arbetslöshetshjälp, utan att sådan avstängning även skall drabba övriga av

konflikten berörda inom ett yrke, en ort eller hela landet, alltefter den tolkning,

som vederbörande myndigheter må komma att från fall till fall giva åt

den föreliggande konfliktens karaktär.

Sveriges skog säg are förbund yttrar: Om strejk råder vid en flottled, avstängas

arbetarna vid denna från understöd från kassan.^ Blir sagda konflikt

långvarig, kunna de träförädlingsindustrier, som få sin råvara ur samma flott
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

led, bliva utan virke och nödgas att slå igen, till dess konflikten i flottleden är

löst. Så vitt förbundet kunnat finna av förslaget, erhålla sagda industriers

arbetare under tiden fullt understöd. Här blir i realiteten det förhållandet

radande, att med statsbidrag arbetslöshet understödjes, som indirekt är framkallad

av strejk. Att berörda understöd åt industriernas arbetare kommer att

påverka möjligheterna för konfliktens lösande, är höjt över varje tvivel.

Kommerskollegium uttalar med anledning av vad skogsägareförbundet sålunda

anfört, att, det icke lärer kunna undgås, att indirekt samband mellan arbetskonflikter

på ett arbetsområde och nödtvungna driftsinskränkningar på

andra i åtskilliga fall kan tänkas uppkomma.

Överståthållarämbetet finner, att konfliktparagrafen visserligen icke är av

den betydelse, som den fått i den offentliga diskussionen, men anser dock sakliga

skäl tala för att den gives ungefärligen den avfattning, som föreslagits av

majoriteten av 1926 års sakkunniga, dock med det tillägget att tillsynsorganet

äger icke allenast att utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen

utan även att i förekommande fall vidtaga jämkningar och giva förklaringar

huru de utfärdade bestämmelserna in casu skola tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar en avfattning av paragrafen, som

överensstämmer med vad majoriten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreninaen anser förslaget i denna del giva uttryck åt

en principiell inställning till den statliga hjälpverksamheten, som föreningen

icke kan dela. Föreningen avstyrker med hänsyn till konsekvenserna bestämt

varje uppmjukning av de nu gällande direktiven.

Den fråga, som nu berörts, är av synnerlig vikt, vilket torde framgå bland

annat därav, att allvarliga politiska kriser två gånger framkallats i vårt

land på grund av delade meningar om den inverkan arbetskonflikter rätteligen

borde tillåtas få på samhällelig arbetslöshetshjälp.

Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittillsvarande svensk arbetslöshetspolitik,

skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av

stat och kommun eller äro sysselsatta vid reservarbeten, undandragas vidare

hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket arbetskonflikten pågår, och denna

konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast genom sådana avstängningsåtgärder

upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det tillkomme

staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens

neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blunda för det faktum,

att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid sådana

reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksamheten ur

funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela

ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens utgång,

men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall.

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshetssakkunniga

utom en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkande» konfliktdirektiv

icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För

min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lindqvist,

Hagman och Odelstierna.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

121

Då man emellertid i yttranden över det senaste förslaget återkommit till den

gamla problemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra

något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. Socialstyrelsen säger

visserligen ingenting positivt om den formulering, som enligt dess mening

skulle vara den rätta, men då styrelsen hänvisar till den »faktiska intressegemenskapen»

mellan de i en konflikt direkt indragna och andra arbetaregrupper,

torde yttrandet innebära, att styrelsen anser nu gällande konfliktdirektiv

böra införas bland de bestämmelser, som leda till avstängning av

bidrag från arbetslöshetsförsäkringen. I samma riktning uttalar sig statens

arbetslöshetskommission. Svenska arbetsgivareföreningen förordar positivt nu

gällande direktiv.

Det synes mig vara obestridligt riktigt, såsom herrar Lindqvist, Hagman

och Odelstierna anföra, att avgörande för omdömet, huruvida de arbetslösa

skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonflikterna, bör vara,

huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande

parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få

skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt tillgodoser

också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet

i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav överhuvud har någon

gripbar mening.

Om det är ett samhällsintresse att arbetskonflikter undvikas, kan det vara

lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa

anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att

dessa själva få ensamma taga hand om de arbetslösa vid konflikter. Ingenting

vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bistår arbetsgivarsidan

vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvisterna arbetare, som ingenting hava

otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället

ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verkningarna

för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, riskerar man att i övervägande

antalet fall begå orättvisor.

Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader,

varigenom staten skulle kunna tvingas att utbetala arbetslöshetsbidrag till arbetslösa,

som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbetarorganisationernas

sida. Då det emellertid föreskrives, att arbetslös skall förete av

arbetsförmedlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som

motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att arbetarna

vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsförsäkringen.

Man har vidare antagit, att arbetarorganisationerna skulle kunna använda

arbetslöshetskassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en arbetarorganisation,

som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte

att strax före slutet av en avtalsperiod ha skapat ett större eller mindre antal

arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt skulle utgå ur arbetslöshetskassorna,

medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att

underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara

skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättningen,

under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hemligt

samförstånd rådde mellan arbetare och arbetsgivare därom, att arbetsgivarna

under den konstlade arbetslösheten strax före avtalstidens slut skulle

underlåta att från den offentliga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. Antagandet

av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orimligheter,

som kunna lämnas ur räkningen.

I yttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län förordas

den bestämmelse, som herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von

Kock föreslagit i 1928 års sakkunnigbetänkande och som lyder på följande

sätt:

»Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag

1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är

föremål för lockout).

2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas

av socialstyrelsen.»

Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt yttrande av skogsägareförbundet

en arbetskonflikt vid en flottled kan medföra arbetslöshet vid förädlingsindustrierna,

varför sådana arbetslösa icke borde erhålla bidrag från

försäkringen. Det nyss citerade förslaget skulle emellertid icke utestänga dessa

arbetslösa från understöd, då förutsättningen är icke blott att de skola ha

blivit arbetslösa i anledning av en arbetskonflikt utan även att deras egna

löne- och anställningsvillkor skola röna inverkan av konflikten.

Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte på

att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över

huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen

och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En närmare

granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi

icke blir möjlig att praktiskt genomföra. Följande exempel må anföras. Inom

de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång

beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp

— t. ex. vävlagarna eller maskinisterna inom textilindustrien -— kan genom

strejk lägga hela industrien stilla och alltså skapa stor arbetslöshet. Risken

skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade

strejken så, att endast den mindre ginge ut i strejk. Fabrikerna skulle då

nödgas inställa driften, och den större gruppen skulle förklaras för arbetslös

och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses tillhöra

konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under

den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den

mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen

skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

123

motsatt, ty strejken skulle beröva densamma normala arbetsinkomster. Om

avtalstiden för bägge grupperna utlöper samtidigt och avtalen bliva uppsagda

till samma tid, bliva de praktiska verkningarna annorlunda. Då skulle den

större gruppen kunna tänkas vara beredd att sluta avtal med arbetsgivaren,

medan däremot överenskommelse icke kan uppnås mellan den mindre gruppen

och arbetsgivaren. Därest arbetsgivaren för sin del träffar avtal med den

större gruppen men den mindre gruppen ej kan förmås till uppgörelse utan går

i strejk, skulle den större gruppen genom driftinställelsen betraktas såsom arbetslös

och berättigad till bidrag från försäkringen. Detta vore ju i och för

sig riktigt, eftersom den större gruppen, så långt ifrån att ha föranlett driftinställelse,

genom sin medverkan till uppgörelsen sökt förebygga densamma.

Men man måste fråga sig, huruvida det kan tänkas sannolikt, att en arbetsgivare

skulle handla på angivet sätt. Hela hans intresse måste gå ut på att få

samtidig uppgörelse med bägge grupperna, eftersom han i annat fall ändå

icke kan hålla driften i gång. Kräver arbetsgivaren samtidig uppgörelse och

arbetarna motsätta sig detta, så uppstår en regelrätt arbetskonflikt mellan

honom och båda grupperna och rätten till försäkringsbidrag bortfaller.

Överhuvud taget torde i dylika fall varje försök att spekulera i arbetslöshetsförsäkringens

utnyttjande vid arbetskonflikter korsas genom att lockout

(sympatilockout) vidtages mot de övriga arbetarna. Dylika åtgärder äro i

regel medgivna även under avtalstiden.

Beträffande frågan om daghjälpens storlek hava en del myndigheter och

sammanslutningar framfört yrkanden om sänkning såväl av maximi- och minimigränsen

som av den andel utav lönen, till vilken daghjälpen högst må

utgå.

Sålunda ifrågasätta länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, om den

höjning av daghjälpen, som vidtagits i förhållande till 1928 års förslag, kan

anses lämplig vare sig beträffande maximigränsen eller andelen av lönen.

Kommerskollegium, överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare

anse, att daghjälpen för icke familjeförsörjare ej bör få överstiga hälften av

arbetsförtjänsten. Skillnaden emot familjeförsörjarna bleve därigenom större,

överståthållarämbetet yrkar vidare, att maximigränsen för icke familjeförsörjare

bestämmes till tre kronor. Däremot finner ämbetet ej anledning till

erinran mot att maximigränsen för familjeförsörjare bestämts till sex kronor.

Lantbruksstyrelsen anför: \rad särskilt den föreslagna daghjälpen beträffar,

synes densamma vara väl hög i förhållande till arbetsförtjänsten och

ägnad att minska den arbetslöses iver att genom egna åtgöranden skaffa sig

arbete. Åtminstone synes den böra ytterligare något _ nedsättas för ickefamiljeförsörjare.

Skäligen bör jämväl daghjälpens maximibelopp sänkas, så

att större rättvisa skipas olika arbetarkategorier emellan.

Med hänsyn till de inom jordbruket för närvarande utgående daglönerna

finner lantbruksstyrelsen även den nedre gränsen för daghjälpen väl hög. De

sakkunniga framhålla visserligen i motiveringen, att oberoende av daghjäl
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

pens minimibelopp, 2 kronor, förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten

alltid måste gälla och att sålunda daghjälpen skall kunna utgå med

belopp, understigande 2 kronor. En dylik tolkning kan lantbruksstyrelsen

emellertid icke utläsa ur den föreslagna författningstexten.

Försäkring sinspektionen å andra sidan anser sig icke kunna förorda en

starkare reduktion av daghjälpen i förhållande till lönen än 20 respektive 40

procent, av den anledningen att en dylik skärpning i ett betydande antal fall

torde komma att omöjliggöra för den försäkrade att under perioder av arbetslöshet

uppehålla sig själv och familjen på den hjälp han skulle erhålla

från försäkringen. Härtill kommer även enligt försäkringsinspektionen, att

försäkringens prestationer icke synas kunna nedpressas alltför starkt, detta

med hänsyn till att de kontantunderstöd, som enligt den föreslagna planen

skulle komma att utgå till icke försäkrade, skola hållas lägre än nämnda prestationer.

Stockholms handelskammare förklarar, att försäkringen blir fotad på ett

tämligen obestämt och tänjbart begrepp, då daghjälpen skall sättas i förhållande

till »den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke

och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse».

Handelskammaren i Göteborg anser, att en avsevärt lägre daghjälp än som

fastställts torde möjliggöra en hjälplig existens. Handelskammaren anser uttrycket

»den i orten vanliga arbetsförtjänsten» vara mångtydigt och, såvitt därmed

avses den förtjänst, som kan uppnås genom ackordsarbete, icke blott svårberäkneligt

utan även olämpligt. Handelskammaren förklarar, att timlönen

torde lämna en bättre utgångspunkt för bedömande av den inkomst, som måste

anses skälig.

På sätt de sakkunniga anfört har man vid bedömandet av frågan om storleken

av daghjälpen att taga hänsyn till å ena sidan att beloppen ej få sättas

högre, än att intresse för den arbetslöse kvarstår att skaffa sig arbete, och å

andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås.

Det är på grund av den stora skillnaden i lönenivån och levnadskostnaderna å

olika orter i landet en vansklig sak att från dessa utgångspunkter i en författning

bestämma gränserna för daghjälpens storlek såväl absolut som relativt

taget. Det torde också vara nödvändigt att lämna kassorna en ganska stor

frihet härvidlag. Genom att möjlighet finnes för kassorna att införa olika

klasser med högre daghjälp å dyrare orter torde största möjliga rättvisa kunna

ernås. Med den konstruktion av statsbidraget, som föreslås, lära några betänkligheter

från det allmännas sida ej kunna resas häremot. De av de sakkunniga

föreslagna maximi- och minimigränserna samt daghjälpens avvägning i

förhållande till lönen finner jag också ur olika synpunkter lämpliga.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört har i 20 § vidtagits viss omredigering,

så att det av lagtexten klart framgår, att oberoende av minimibeloppet

förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten alltid måste gälla.

Till den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg omfattade meningen,

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

125

att man vid daghjälpens bestämmande ej bör taga hänsyn till ackordsförtjänsten

utan endast till timlönen, kan jag ej ansluta mig. Det är uppenbart, att

timlönen, då arbetet utföres på ackord, ofta endast är en nominell faktor, och

att man vid bedömandet av arbetarens inkomst måste taga hänsyn till den

verkliga arbetsförtjänsten. Begreppet kan ingalunda anses obestämt och tänjbart.

Det torde i allmänhet ej komma att erbjuda några större svårigheter att

bestämma medelackordsförtjänsten för arbetarna inom visst yrke och å viss ort.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande angående beräkningen

av daghjälpens storlek, om en yrkesarbetare omedelbart före arbetslöshetens

inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde

(sid. 52), må anföras följande.

Om en yrkesarbetare bar en arbetsinkomst, som berättigar honom till en

daghjälp av exempelvis fyra kronor, och han jämväl erlagt erforderligt antal

avgifter i klass med sådan daghjälp, överensstämmer det med författningstexten,

att han vid arbetslöshet erhåller en daghjälp av fyra kronor, även om han

omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett allenast kortvarigt arbete

inom annat yrke med lägre arbetsinkomst, exempelvis på grund av hänvisning

till skördearbete. Å andra sidan kan ej en arbetare, som före arbetslöshetens

inträdande haft ett kortvarigt arbete med högre lön än inom det egna yrket, på

den grund erhålla högre daghjälp, än han eljest skulle varit berättigad till.

Detta måste vara förhållandet, även om han tidigare erlagt avgift i klass med

högre daghjälp, än han skulle vara berättigad att erhålla på grund av avlöningen

inom hans vanliga arbete. I nu omförmälda fall skall daghjälpens

storlek sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom

annat yrke. Något särskilt stadgande härom torde emellertid ej vara erforderligt.

I samband med frågan om försäkringens inverkan på arbetskraftens

rörlighet har jag behandlat de förhållanden, som uppkomma, då en arbetare

flyttar till ort med lägre lönenivå än den, efter vilken han beräknat sin försäkringsklass.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört följande.

I alla försäkringssystem vilja givetvis försäkringstagarna, som tvingas att

genom inbetalande av avgifter hopbringa ett sparkapital, ha största möjliga

nytta därav, men inom flertalet försäkringsgrenar, som motsvara kraven på

försäkring i egentlig mening, ha de icke mycket utrymme för sin företagsamhet.

Annorlunda är förhållandet med arbetslöshetsförsäkringen. Denna företer

nämligen, såsom förut berörts, en avsevärd löshet och osäkerhet i avseende

å riskmomentet, i det uppkomsten av arbetslöshet för försäkringstagaren i stor

utsträckning kan vara beroende av hans egna avsiktliga åtgöranden eller underlåtanden.

Till motverkande av detta missförhållande ha de sakkunniga, såsom

jämväl tidigare framhållits, på ett erkännansvärt sätt sökt bereda det av

dem utarbetade försäkringssystemet såvitt möjligt erforderlig stadga genom

ett ganska strängt beaktande av försäkringstekniska principer. Huruvida

man härmed lyckats att säkerställa en tillfredsställande tillämpning av försäkringen,

förefaller dock tveksamt.

De föreslagna stränga bestämmelserna skulle nämligen sannolikt i många

fall visa sig svåra att förverkliga. Försäkringstagarens ekonomiska intresse

komme också ej sällan att vinna starkt stöd av humanitära, praktiska och kam
-

Sparsystem.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

Departe
mentschefen.

ratliga hänsyn. I betraktande härav synes man ha anledning ifrågasätta,

huruvida det ej vore påkallat att i den tillämnade lagstiftningen vidtaga vissa

anordningar till minskande av försäkringstagarnas antydda frestelse att obehörigt

utnyttja försäkringen. Det mest effektiva medlet häremot skulle givetvis

vara ett bättre respekterande av försäkringstagarnas intresse att njuta fördel

av sin tvångssparsamhet, och fullständigast skulle detta mål vinnas genom

en sådan omläggning av försäkringssystemet, att understödsförmånen för de

särskilda försäkringstagarna, oavsett eventuellt statsbidrag, väsentligen bleve

beroende av de för dem inbetalda avgifternas värde, premiereserven, och att

detta värde på något sätt tillgodofördes dem, i den mån det icke utnyttjades

av dem genom tillämpning av försäkringen. En så långtgående förändring,

som skulle till förmån för det individuella sparintresset i betydande mån undantränga

försäkringens solidaritetsidé, lär visserligen icke kunna ifrågakomma,

men torde det vara nödvändigt, att berörda intresse i vissa avseenden mera

beaktas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej, såsom i det senaste

engelska förslaget förordats, ett direkt samband borde skapas mellan understödstiden

och erlagda avgifter, så att den, som erlägger avgifter i full eller

större utsträckning, blir mer gynnad vid beräkning av understödstidens längd

än den härutinnan mer försumlige.

I dessa yttranden beröres ett betydelsefullt problem, som ej närmare diskuterats

i de tidigare förslagen. Det gäller här avvägning mellan tvenne i

grunden skilda system för arbetslöshetshjälp, nämligen å ena sidan ett rent

sparsystem, där de inbetalade avgifterna spärras för dens räkning, som verkställt

inbetalningen, och endast få utbetalas, därest denne drabbas av arbetslöshet,

å andra sidan försäkring, där de av olika personer inbetalade avgifterna

utnyttjas för täckande av kostnaderna för de arbetslöshetsfall, som inträffat

bland de försäkrade, oberoende av huruvida de drabba den ene eller

den andre. Det rena sparsystemet innebär i motsats till försäkring ingen utjämning

mellan olika individer; ingen kan i ett visst fall få ut mer än han inbetalat.

Skulle ett sparsystem göras effektivt för den enskilde individen,

krävdes tydligen inbetalningar av en storlek, som för flertalet icke vore möjlig

att åstadkomma. Det är i huvudsak på dessa grunder, som jag icke ansett

mig böra förorda en anordning, där större plats beretts åt sparsystemet,

än som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. De premier, som inbetalas

av dem, som äro i arbete, äro i huvudsak att betrakta som riskpremier,

vilka skola användas för dem, som drabbas av arbetslöshet. Med denna utgångspunkt

kan man därför vid understödets beräkning icke lämpligen tillgodoräkna

den arbetslöse sådana avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden.

Försäkringen måste med användande av solidaritetsprincipen vara en till en

förhållandevis kort tidrymd koncentrerad riskutjämning.

I en viss utsträckning bör man emellertid naturligtvis vid understödsrättens

fastställande taga hänsyn till de erlagda avgifterna. Detta sker i förevarande

förslag liksom i de flesta redan införda försäkringssystemen i utlandet genom

att såsom villkor för rätt till understöd kräves, att ett visst antal avgifter

erlagts under viss förfluten tid. Den bakomliggande tanken är, att envar

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

127

måste i viss utsträckning hava bidragit till kassans fondbildning, innan han

blir berättigad att uppbära medel från kassan. Det ligger emellertid vidare

i försäkringens nyss angivna idé, att detta system måste bakåt verka avklippande,

låt vara att detta för enskilda försäkrade, som före arbetslöshetens inträdande

just under den bestämda tiden ej kunnat erlägga föreskrivet antal

avgifter, måste kännas obilligt.

I England har försök gjorts att gradera understödstidens längd mellan

olika försäkrade personer efter antalet inbetalade avgifter. Enligt de bestämmelser,

som gällde före 1927 års lagstiftning, krävdes visserligen för

att rätt till understöd över huvud skulle föreligga, att minst 30 avgifter erlagts

sedan början av det första av de två närmast föregående försäkringsåren.

Däremot var understödstidens längd helt beroende av antalet erlagda

avgifter. För varje inbetalad veckoavgift erhölls understödsrätt under en

dag, dock att understödstiden under ett understödsår icke fick överstiga 26

veckor. Denna s. k. sjättedelsregel innebar ursprungligen, att samtliga av

de försäkrade från försäkringens införande inbetalade avgifter toges i beräkning,

med avdrag för varje tidigare uppburet understöd. Med vissa ändringar

gällde sjättedelsregeln till år 1927, då den fullständigt avskaffades. Den

sista engelska arbetslöshetskommittén har, såsom framgår av den i promemorian

å sid. 207 intagna redogörelsen, diskuterat frågan om återinförandet

av principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda

avgifterna samt föreslagit införandet av en regel, som gör understödstidens

längd utöver ett minimum av 13 veckor beroende av förhållandet mellan antalet

under de fem sistförflutna försäkringsåren inbetalade avgifter och under

samma tid uppburet understöd.

Tanken att gradera understödstidens längd -— utöver ett visst minimum —

mellan de försäkrade i förhållande till antalet under viss tid erlagda avgifter

verkar onekligen till en början bestickande. Enligt min uppfattning hör denna

tanke dock rätteligen ej hemma inom socialförsäkringen. Där bör i den allmänna

solidaritetens intresse någon sådan skillnad mellan de olika försäkrade

ej ske. Den som haft förmånen att under en lång tid hava arbete och kunna

betala avgifter bör ej ytterligare, på sina sämre lottade kamraters bekostnad,

premieras genom att erhålla en längre understödstid än dessa. Jag anser

mig sålunda ej kunna föreslå några åtgärder i av socialstyrelsen och länsstyrelsen

i Kronobergs län antydd riktning. I

I de avgivna yttrandena har från arbetarhåll gjorts en bestämd erinran emot

det föreslagna villkoret, att för rätt till understöd skulle krävas, att visst antal

avgifter erlagts under en viss bestämd tidsperiod före arbetslöshetens inträdande.

Landssekretariatet anför härom, att inom de nuvarande kassorna i allmänhet

endast tillämpats den principen, att vissa avgifter skola hava erlagts, om

framställning om understöd skall kunna godkännas, men att dessa avgifter

kunna hava erlagts under obestämd tid före arbetslöshetens inträdande.

Förstärkning

av

försäkringens

effektivitet

genom

ändring av

bestämmelserna

om erlagda

avgifter

för rätt

till understöd.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska by g gnadsträarbetareförbundet uttalar, att verkningarna av bestämmelsen

skulle bliva så vittgående, att de bleve ett avgörande hinder för en kassas

bildande eller fortvaro inom förbundets verksamhetsområde.

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet: Den på sakkunnigas initiativ

inom förbundet företagna utredningen giver vid handen, att för år 1930 icke

mindre än 63 % av arbetslöshetsveckorna skulle blivit diskvalificerade på grund

av ej erlagda 26 veckoavgifter. Ett lagfästande av angivna antal veckoavgifter

som villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd skulle göra det praktiskt

omöjligt för stora delar av de till förbundet anslutna arbetargrupperna, att

kunna bilda arbetslöshetskassor, och då lönerna för många av de i säsongindustrierna

sysselsatta arbetarna, t. ex. kalk- och tegelbruksarbetarna, i allmänhet

äro så låga, att inkomsten vid säsongarbetet är otillräcklig för livets uppehälle,

äro även dessa arbetare i lika eller till och med i högre grad än andra arbetare

berättigade till den ekonomiska hjälp, som de genom en arbetslöshetsförsäkring

kunna beredas.

För att icke dessa arbetare alldeles skola lämnas utan möjlighet att bilda

arbetslöshetskassor förordar förbundet, att antalet erlagda veckoavgifter för

såväl nyinträdande som äldre medlemmar något reduceras.

Svenska nietallindustriarbetareförbundet: I 21 § av förslaget till förordning

om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna villkor i fråga om avgifters erläggande

till kassan för att understödsrätt skall kunna inträda måste anses vara

alltför hårda. Förbundet ifrågasätter om någon tid för de 52 veckoavgifternas

erläggande behöver stipuleras. Om kassans bärighet kalkyleras på betalda 52

veckors avgifter, bör ^det vara likgiltigt, om dessa erläggas under en längre

tid än 2 år. Ett vidhållande av föreskriften om 2 år medför sannolikt, att en

stor del av de arbetslösa med nu rådande arbetsförhållanden aldrig komma i

understödsrätt.

Samma erinran gäller stadgandet, att 26 veckoavgifter skola erläggas under

det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Detta kommer att

medföra, att de som bäst behöva arbetslöshetshjälpen ej kunna få den, emedan

deras arbetslöshet sträcker sig över så långa perioder, att de ej kunna fullgöra

den inbetalning som erfordras per år för att få understöd.

Av nu existerande kassor har ingen en så restriktiv fordran rörande avgifters

erläggande under viss fastställd tid.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet: Bestämmelserna om 52 veckoavgifter

under loppet av två år samt att den som uppburit understöd en gång ej

under, en efterföljande arbetslöshetsperiod kan få understöd på nytt, såvida

han ej under närmast förflutna år erlagt avgifter för minst 26 veckor, äro för

stränga för skogsarbetarnas vidkommande. Enligt inom förbundet förd statistik

skulle mer än 60 procent av dess medlemmar genom denna bestämmelse

utestängas från möjligheterna att tillförsäkra sig arbetslöshetsunderstöd. Alla

dessa skulle således gå förlustiga de fördelar, staten enligt förslaget skulle

tillförsäkra dem, som ofta stå inför risken att bli utan arbete och inkomst. Då

det här gäller sadana, som alldeles särskilt behöva en handräckning, anse vi

bestämmelsen obillig. Vi bortse ej ifrån, att en försäkring till viss del måste

uppbäras av de försäkrade själva, men anse ändå, att en jämkning kan göras,

sa att något större antal ur de sämst ställda grupperna kunna inrymmas i

densamma. Vi ha tänkt oss att bestämmelsen skulle kunna ändras till 28

resp.. 14 veckor, mot det. att antalet dagar, för vilka daghjälp skulle utbetalas,

i motsvarande grad inskränkas. Därigenom skulle det bli större möjligheter

att bilda arbetslöshetskassor bland skogsarbetarna, vilket eljest torde

bli mycket svårt.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

129

Svenska textilarbetareförbundet: Bestämmelsen om att 52 veckokontingenter

skola ha erlagts under de två senaste åren, innan rätt till understöd första gången

inträder, torde böra uppmjukas åtminstone så långt, att de tre senaste åren

få räknas. Nu förefintliga kassor, bl. a. detta förbunds, kräva i sina stadgar

allenast att 50 veckoavgifter skola ha betalts och att medlemskapet skall

ha varat minst ett år. Den föreslagna bestämmelsen betyder alltså en försämring

jämfört med förutvarande ordning. Även bestämmelsen om att medlem,

som redan uppburit understöd, icke är berättigad till nytt understöd, om

ej 26 veckoavgifter erlagts under senaste året, är liktydig med en försämring

och synes för övrigt vara för sträng. Det må erinras om att flera förbund i

stadgarna för sina kassor ha bestämmelser om att medlem, som uppburit ett

visst antal dagars understöd, blir berättigad till förnyat understöd efter två

eller tre månaders arbete. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle bliva,

att en medlem efter ett halvt års arbetslöshet uteslutes från förnyat understöd,

även om han har arbete i olika omgångar om 2—3 månader var.

Under inga förhållanden bör det antal betalda veckor, som fordras för första

understöd och förnyat understöd, sättas högre än respektive 50 och 25.

Ett stort antal fackförbund, måhända de flesta, upptaga avgifter för endast

50 veckor per år. Första och sista veckorna äro i regel avgiftsfria. Denna

ordning torde förbunden vilja bibehålla. Då det av praktiska skäl är omöjligt

att upptaga 52 avgifter per år för arbetslöshetskassan och 50 för den

övriga verksamheten, skulle förslagets genomförande på denna punkt betyda,

antingen att förbunden nödgas övergå till upptagande av 52 veckoavgifter,

vilket med hänsyn till arbetsförhållandena kring årsskiftet är olämpligt, eller

också att det faktiskt komme att krävas erläggande av avgifter för mer än

resp. ett och ett halvt år för utbekommande av ett första och ett förnyat understöd.

Svenska typograf-, bokbindare- och litografförbunden förklara, att ifrågavarande

bestämmelser under oöverskådlig tid komme att utestänga dem, som nu

äro arbetslösa, från försäkringens förmåner, enär de flesta av dem endast kunna

erhålla arbete under några korta perioder per år. Förbunden föreslå, att avgifterna

skola få erläggas under fyra resp. två år.

Bestämmelserna om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss

tid för att rätt till understöd skall förefinnas hava till huvudändamål att utgöra

en fast grundval för kassornas ekonomi. Såsom jag nyss i annat sammanhang

anfört, kan man för vinnande av riskutjämning mellan de försäkrade ej lämpligen

tillgodoräkna en arbetslös medlem avgifter, som ligga långt tillbaka i

tiden. På grund härav är det tydligt, att jag ej kan ansluta mig till de av

skilda fackförbund framställda yrkandena, att samtliga avgifter, som en medlem

erlagt, skola utan tidsbegränsning få tillgodoräknas honom för rätt till

understöd.

Genom förevarande bestämmelser vinnes emellertid även något annat än

ett stärkande av kassornas ekonomi. Då andra avgifter ej få tillgodoräknas

än som belöpa å tid, då medlem haft lönearbete, avskiljes därigenom på ett

effektivt sätt alla, som under en större del av året hava ställning såsom självständiga

företagare. Försäkringen blir härigenom vad den är avsedd att

vara, nämligen en försäkring för lönearbetare.

Det är emellertid uppenbart, att de av de sakkunniga — i anslutning till

1928 års förslag — utarbetade bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 samt. Nr 209. 9

Departe
mentschefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sätt komma att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande

av försäkringens förmåner. Såsom framgår av den genom de sakkunnigas

försorg inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt metallindustriarbetareförbundet

verkställda undersökningen, skulle för det förstnämnda

förbundets del — även om man bortser från sockerbrukens kampanjarbetare

och torvindustriens arbetare — ej mindre än 65 resp. 61 procent av antalet

arbetslösa veckor under åren 1929 och 1930 hava blivit diskvalificerade från

understöd enbart på grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast

före arbetslöshetens inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareförbundets

del äro motsvarande siffror 54 och 42 procent. Det är under sådana

omständigheter tydligt, att man måste ställa sig betänksam inför konsekvenserna

av de föreslagna reglerna.

Såsom jag tidigare anfört, har det varit med full avsikt, som försäkringen

begränsats till att avse endast ett visst bestämt område av den samlade arbetslösheten.

Denna begränsning kan emellertid ej få drivas för långt; det är då

fara värt, att försäkringen, i enlighet med vad socialstyrelsen förmenar, ej

längre försvarar sin plats i ett arbetslösbetsprogram. Ur skilda synpunkter

anser jag det därför vara lyckligt, om bestämmelserna på denna punkt något

uppmjukas, även om detta komme att medföra ökade avgifter för de försäkrade.

Rimlig hänsyn synes mig även böra tagas till den å arbetarhåll, enligt

vad som framgår av yttrandena, allmänna opinionen i frågan.

Jag har därför med utgångspunkt från det av de sakkunniga sammanbragta

materialet i nyssnämnda två fackförbund låtit verkställa en undersökning

angående den verkan på försäkringens effektivitet, som skulle ernås genom

att förevarande villkor omlades så, att för rätt till understöd första gången

från en erkänd arbetslöshetskassa krävas 52 erlagda avgifter under de närmast

före arbetslöshetens inträdande förflutna tre åren och för rätt till understöd

därpå följande gånger krävas 26 avgifter under ett och ett halvt år före

arbetslöshetens inträdande. Den över denna undersökning upprättade promemorian

är såsom bilaga (bilaga H) fogad till detta protokoll.1

Innan jag ingår på undersökningens resultat, torde jag få nämna några ord

om den verkan, som en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgifterna

kan få på det nyss omnämnda önskemålet att från försäkringen utesluta

dem, som ej huvudsakligen äro lönearbetare. Det är tydligt, att denna utsträckning

av tiden kommer att medföra en svagare verkan i detta hänseende.

Men med hänsyn till att den i 7 § punkt 1 stadgade tidsbegränsningen alltjämt

skall kvarstå och då i allt fall en medlem för att bliva berättigad till

understöd måste hava haft arbete som lönearbetare under minst en tredjedel av

den stadgade tiden före arbetslöshetens inträdande, synes det mig, som om

man ej skulle behöva hysa några större farhågor för ogynnsamma verkningar

i detta avseende av den ifrågasatta förändringen av villkoret.

Den av textilarbetareförbundet gjorda anmärkningen om att man av tekniska

skäl ej borde kräva mer än 50 resp. 25 avgifter skulle förlora sin betydelse

genom att tiden för erläggandet av avgifterna utsträckes.

1 Denua bilaga är här — liksom den tidigare omförmälda bilagan G — intagen efter statsrådsprotokollet

den 17 mars 1933.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

131

.Vid den nyssnämnda kompletterande utredningen har icke undersökts, hur

många procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle diskvalificeras genom en

bestämmelse om att 52 respektive 26 avgifter skola hava erlagts under tre respektive

ett och ett halvt år, utan i stället hur stor procent av antalet arbetslösa

veckor, som skulle hava understötts efter en sådan utsträckning av tiden för

erläggandet av avgifterna. Detta innebär emellertid endast olika sidor av

samma sak. Hela det tillgängliga materialet har icke blivit genomgånget vid

undersökningen, utan denna har blott utförts beträffande viss del av materialet

för vissa särskilt valda kvartal. Undersökningen torde dock ge besked

om den ungefärliga stegring i effektiviteten, som skulle nås genom förändringen.

Vad först angår huvudvillkoret eller att för rätt till understöd andra och följande

gånger från en erkänd kassa skulle fordras 26 erlagda avgifter under ett

och ett halvt år i stället för, såsom enligt sakkunnigförslaget, under ett år, giver

undersökningen vid handen, att för metallindustriarbetareförbundets del en stegring

i försäkringens effektivitet skulle äga rum med omkring 20 procent eller

från 37.2 till 44.6 procent. För grov- och fabriksarbetareförbundet skulle stegringen

uppgå till 35 procent eller från 27 till 36.5 procent.

Verkan på försäkringens effektivitet genom en utsträckning från två till tre

år av kravet på 52 erlagda avgifter för att medlem första gången skulle bliva

berättigad till understöd har på grund av materialets beskaffenhet endast kunnat

beräknas för metallindustriarbetareförbundet. Resultatet skulle för järnbruksarbetarna

bliva en stegring med 54 procent eller från 26 till 39.9 procent.

De erhållna resultaten, som väl i stort sett torde kunna anses signifikativa

för försäkringsklientelet i allmänhet, giva alltså vid handen, att en betydande

ökning i försäkringens effektivitet erhålles genom att till tre respektive ett

och ett halvt år utsträcka den tid, inom vilken det fastställda antalet avgifter

skall hava erlagts. Då, såsom framgår av det nyss anförda, denna ökning

av effektiviteten nås utan att själva försäkringssystemet rubbas, vill jag för

min del förorda en ändring i sådant avseende.

För att erhålla en uppfattning rörande storleksordningen av den ökning av

statsbidraget, som härigenom kan komma att erfordras, hava vissa beräkningar

utförts, varvid med ledning av nyssnämnda undersökning antagits, att försäkringens

effektivitet och därmed även antalet understödda dagar per medlem genomsnittligen

skulle komma att ökas med 25 procent. Detta kommer givetvis

att innebära en motsvarande ökning av de sammanlagda kostnaderna för försäkringen.

Däremot kan en liknande slutsats icke dragas beträffande statsbidraget,

som, i det fall då antalet understödda dagar är mindre än 21, givetvis

kommer att ökas mer än 25 procent, alldenstund statsbidraget utgår med

en relativt större del av den sammanlagda kostnaden ju större antalet understödda

dagar per medlem är. Skulle åter antalet understödsdagar per medlem

redan på grund av bestämmelserna i de sakkunnigas förslag komma att

närma sig 21 eller överstiga detta antal, kommer en ökning av försäkringens

effektivitet icke att medföra någon höjning av statsbidraget. Hela ökningen

måste i detta fall bäras av de försäkrade. Jag återkommer senare till vissa

kostnadsberäkningar i detta hänseende.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Karenstids
bestämmel
serna.

Jag har särskilt övervägt lämpligheten av att, i stället för att utsträcka

tiden, bibehålla två, respektive ett år och i stället sänka antalet avgifter till

40 respektive 20. Även då skulle man ernå en ökning i effektiviteten av ungefärligen

samma storleksgrad som vid den här ifrågasatta utsträckningen av

tiden. Man skulle i sådant fall även undvika, att den tid, inom vilken avgifterna

skulle få erläggas, fastställdes till en del av ett år. Detta måste nämligen

för säsongyrkenas del föra med sig vissa variationer för de enskilda

medlemmarna, beroende på vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffar. Härvidlag

finnes dock ingen möjlighet att beräkna verkningarna, enär man ej

kan förutsäga, vilka inskränkande bestämmelser för de olika säsongyrkena,

som kunna komma att meddelas av tillsynsmyndigheten.

Det är således tydligt, att man torde kunna välja vilken som helst av de

båda vägarna och ernå samma resultat. Då jag, som nyss nämnts, stannat

för att förorda en utsträckning av tiden beror detta närmast därpå, att det

synes önskvärt, att rätt till understöd icke i något fall kan inträda förrän

efter ett års medlemskap, motsvarande 52 erlagda veckoavgifter.

Det har icke förbisetts, att en utsträckning av tiden för erläggande av avgifterna

på sätt här ifrågasatts kan under särskilda förhållanden medföra

icke önskvärda påföljder med hänsyn till understödsrätten. Då det emellertid

torde röra sig om undantagsfall samt en jämkning av bestämmelserna med

hänsyn därtill visat sig leda till ojämnheter i andra avseenden, har jag ansett

det anmärkta förhållandet icke böra föranleda någon åtgärd. I

I vissa yttranden har gjorts gällande, att den förordade allmänna karenstiden

av 6 arbetslösa dagar, liggande inom 14 dagar närmast före daghjälpens

utgående, vore alltför kort. Någon ändring synes mig emellertid icke

böra ske på denna punkt, i vilken förslaget överensstämmer med de tidigare

framlagda betänkandena.

I ett annat hänseende synes emellertid viss ändring i karenstidsbestämmelserna

böra vidtagas. Enligt 22 § andra stycket i förslaget kan erkänd arbetslöshetskassa

i sina stadgar föreskriva längre karenstid än den nyssnämnda,

dock ej över 3 månader. Denna undantagsbestämmelse har, såsom framgår

av motiveringen, framför allt tillkommit för att tillgodose behovet i sadana kassor,

där arbetslöshetsfallen icke äro särskilt talrika men där arbetslöshetsperioderna

däremot i regel äro långvariga; detta gäller särskilt kontorister och

med dem likställda. Emot bestämmelsen i och för sig har jag intet att erinra

men anser erforderligt, att densamma i visst hänseende kompletteras. Då bestämmelsen

innefattar ett medgivande för en kassa att ga längre i inskränkningar

i medlemmarnas rättigheter än förordningens allmänna regler medgiva,

torde det nämligen utan särskilt stadgande vara klart, att bestämmelsen innebär,

att i stadgarna kunna — såsom mindre långt gående inskränkningar

i förhållande till medlemmarna — intagas föreskrifter om att den längre karenstiden

skall kunna ligga inom en längre tid, exempelvis liksom beträffande

grundbestämmelsen inom dubbla den tid, som fastställts såsom karenstid,

och att den alltså ej behöver omedelbart föregå daghjälpens utgående. Emellertid

skulle en dylik bestämmelse kunna leda till icke önskvärda resultat,

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

133

därest man icke samtidigt upprätthåller kravet på att jämväl i dylika fall den

grundläggande föreskriften skall iakttagas, så att daghjälp även då endast

må utgå för den händelse den sökande under minst 6 dagar under nästföregående

14 dagar varit arbetslös. Ett tillägg av sådan innebörd synes följaktligen

böra göras. En motsvarande jämkning bör vidtagas i fjärde stycket i

samma paragraf, som handlar om tillsynsmyndighetens rättighet att i vissa

fall stadga längre karenstid än den normala.

I yttrandena har icke anförts någon erinran mot att understödstidens längd

bestämts till högst 120 och lägst 90 dagar under ett år. Ej heller jag finner

anledning till erinran emot de sakkunnigas förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har emellertid ifragasatt, om ej ett direkt

samband borde skapas emellan understödstiden och de erlagda avgifterna.

Beträffande denna fråga hänvisar jag till vad jag i annat sammanhang

(sid. 127) därom anfört.

Socialstyrelsen har med hänsyn till försäkringens genomförande ansett det Arbets•-

vara nödvändigt att åvägabringa en lagstadgad förpliktelse för arbetsgivare Sua,ein VSTatt

på begäran av arbetare utfärda intyg av sådant slag, som omförmäles i 25 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag ej skäl föreligga för vidtagande av

en sådan åtgärd. Det torde kunna förväntas, att arbetsgivarna ändock skola

tillhandahålla ifrågavarande intyg. I det troligen försvinnande fåtal fall,

då begärt intyg ej lämnas, bör utredning likväl lätt kunna ske genom kassans

försorg. Tvingande bestämmelser i ämnet — vilka förutsätta lagstiftning av

civillags karaktär -— torde ej böra införas, om ej under försäkringens tillämpning

behov därav skulle framträda.

Socialstyrelsen har mot sakkunnigförslaget riktat den principiella erinrin- Tillsynsgen,

att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen nöjt sig med att hetlns ställhänvisa

till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder. Såsom ning.

exempel på vad härmed avses har socialstyrelsen anfört dels den befattning

tillsynsmyndigheten skulle få med genomförandet av den lokala organisationen,

dels att det skulle ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma det ytterst

vanskliga företagarbegreppet, dels att tillsynsmyndigheten skulle hava att

söka förebygga, att försäkringen utvecklade sig till vad man kallade yrkesförsäkring,

samt att tillsynsmyndigheten i själva verket skulle bliva avgörande

i konfliktfrågorna. Slutligen hade myndigheten, bland annat, att tillse, att

avgifterna till kassorna sattes till sådana belopp, att kassorna bleve solventa

inför sina ekonomiska förpliktelser till klientelet. Rörande styrelsens uttalanden

i detta hänseende liksom angående lokalförvaltningen, får jag hänvisa

till den föregående sammanfattande redogörelsen för avgivna yttranden

(sid. 53).

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det betänkligt att på tillsynsmyndigheten

lägga hela ansvaret för försäkringens tillämpning vid säsongarbetslöshet.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

Å andra sidan har socialstyrelsen i andra sammanhang yrkat, att tillsynsmyndigheten

skulle erhålla en förstärkt kompetens i olika hänseenden. Sålunda

har styrelsen ifrågasatt, att tillsynsmyndigheten skulle tillerkännas uttrycklig

rätt att, ifall ett verkställighetsorgan hos arbetslöshetskassa befunnes

missköta sitt uppdrag, efter varning påbjuda personalförändring. Jämväl

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava framhållit

önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten hade större befogenhet att reglerande

ingripa för tryggande av en rätt tillämpning.

Det framgår icke av socialstyrelsens utlåtande, hur styrelsen tänkt sig, att

en i detalj genomförd reglering i förordningen av de frågor, som enligt sakkunnigförslaget

skulle bero på tillsynsmyndighetens närmare bedömande, skulle

vara möjlig. Det lärer också ligga i öppen dag, att i vissa hänseenden den

närmare regleringen måste kunna avpassas efter de skiftande förhållandena.

En sådan ordning innebär icke heller någon nyhet utan förekommer regelbundet

på liknande områden och i motsvarande omfattning. Vad styrelsen

avser med sin antydan, att särskilt svårlösta frågor skulle hava av de sakkunniga

förbigåtts i författningarna allenast med en hänvisning till tillsynsmyndighetens

befogenheter, är svårt att inse; jag utgår från att styrelsen

icke därmed avsett, att de sakkunniga skulle hava på detta sätt sökt undgå

vissa besvärligheter i sitt arbete. Endast på en punkt har jag funnit en ytterligare

precisering av lagtexten vara möjlig. Ehuru det ur vissa synpunkter

kunde vara lämpligt att även beträffande familjeförsörjarbegreppet kunna

taga hänsyn till skiftande förhallanden, har jag nämligen ansett övervägande

skäl tala för att, pa sätt närmare skall utföras i den speciella motiveringen, i

förordningen intaga en bestämmelse om innebörden av detta begrepp.

Från vissa håll har, såsom framgår av det föregående, å andra sidan uttryckts

önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten erhölle starkare befogenheter

att ingripa reglerande gentemot kassorna. Detta gäller särskilt frågan

om de åtgärder, som böra vidtagas i de fall, då de ekonomiska förhållandena

medföra ökad påfrestning på kassorna. Härutinnan bygger sakkunnigförslaget

på den principen, att avgörandet och ansvaret tillkomma kassornas

ledning men att tillsynsmyndighetens samtycke är erforderligt, detta tydligen

närmast i syfte att denna myndighet skulle bevaka de försäkrades intressen

gentemot en kassaledning, som möjligen alltför starkt ville tillgodose kassans

ekonomiska intressen. Då man här ifrågasätter, att tillsynsmyndigheten

skulle hava rätt att föreskriva exempelvis nedsättning av daghjälpsbelopp

eller förkortning av understödstiden, innebär detta alltså en fullständig omläggning.

Denna kan enligt min mening knappast anses berättigad. Det finnes

icke anledning att underkänna ansvarskänslan hos de blivande kassornas

ledning, och genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens övervakande

ställning är det sörjt för att de i tillräcklig tid erhålla kännedom om sådana

omständigheter, som böra föranleda övervägande av här avsedda åtgärder. Därest

uppenbara missförhållanden skulle förekomma, kan myndigheten tillgripa

sin allmänna möjlighet att lämna anvisningar, vilka måste följas vid risk att

statsbidraget indrages eller eventuellt, att antagandet som erkänd arbetslöshetskassa

återkallas.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

135

Jämväl i andra här ifrågavarande hänseenden anser jag sakkunnigförslaget

vara väl avvägt beträffande tillsynsmyndighetens ställning i förhållande till

de blivande kassorna. Det frivilliga försäkringssystemet har valts bland annat

för att man, i den mån detta vore möjligt, skulle kunna undgå en byråkratisering.

Med fasthållande vid denna tanke måste det uttalas en bestämd varning

emot alla tendenser i motsatt riktning. Vad särskilt angår socialstyrelsens

uttalande om behovet av en närmare reglering av kassornas lokala förvaltning

måste det anses avgjort olämpligt att insnöra denna i enhetliga och stela

normer. Utan risk torde man kunna överlåta åt kassorna att ordna härmed

på sätt, som ur ekonomiska och andra synpunkter finnes mest praktiskt. Genom

samarbetet med arbetsförmedlingens organ samt med den noggranna granskning

av räkenskaperna, som skall föregå utbetalandet av statsbidrag, finnas

enligt min mening fullt tillräckliga möjligheter att erhålla en säker uppfattning

om huruvida en kassas lokala förvaltning skötes på sätt, som varit avsett,

och att alltså ingripa mot kassan enligt förordningens bestämmelser i de

fall, då så befinnes icke vara förhållandet.

Av den inledande redogörelsen för sakkunnigförslaget har framgått, att

grundsatsen, att statsbidraget till de olika kassorna skulle variera efter an- grunderna.

talet understödsdagar per medlem och daghjälpsbeloppens genomsnittliga

storlek, tillämpats med följande utgångspunkter, nämligen att statsbidraget

skulle vid en daghjälp av 2 kronor utgöra högst 75 % och vid en daghjälp av

6 kronor högst 40 % av hela kostnaden. Dessa maximibelopp skulle statsbidraget

uppnå, då antalet understödda dagar per medlem uppginge till 21.

En annan utgångspunkt var, att daghjälpsbidrag skulle börja utgå först, då

antalet understödda dagar var lika stort som genomsnittliga daghjälpsbidraget

uttryckt i kronor, alltså i det fall, att daghjälpen var 2 kronor, först då

antalet understödda dagar per medlem översteg 2 o. s. v. Från dessa förutsättningar

har uppgjorts en tabell rörande daghjälpsbidragets procentuella

storlek vid olika kombinationer av genomsnittlig daghjälp och antal understödda

dagar per medlem. Denna tabell återfinnes på sidan 160 i bilaga G.

Hur statsbidraget i olika fall skulle komma att ställa sig, uträknat i procent

och i kronor, framgår av tabeller å sidorna 76—77 i samma bilaga. Vid

exempelvis 10 understödda dagar per medlem och år skulle statsbidragsprocenten

utgöra vid en daghjälp av 2 kronor 53 %, vid en daghjälp av 3 kronor

38.4 %, vid en daghjälp av 4 kronor 29.2 %, vid en daghjälp av 5 kronor

22.1 % och vid en daghjälp av 6 kronor 16.3 %. Med samma antal understödda

dagar skulle försäkringsavgiften komma att utgöra för en daghjälp av 2 kronor

9 kronor 40 öre om året, för en daghjälp av 3 kronor 18 kronor 50 öre

om året o. s. v. .

Rörande de invändningar, som från vissa håll, särskilt från socialstyrelsen,

framställts mot denna principiella läggning av statsbidragen, vilken ju är

grundläggande för hela förslaget, har jag uttalat mig i det föregående. Här

må nu å andra sidan anmärkas, att statskontoret icke funnit något vara att

erinra mot förslaget i denna del.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

.Vad angår det sätt, på vilket principen tillämpats, hava ävenledes gjorts

vissa uttalanden. Sålunda har landssekretariatet anfört, att det ville förefalla,

som om visst fog skulle föreligga för en kritik av bestämmelserna i så måtto,

att därest inom ett visst fack förekomme mycket låga löner och samtidigt låg

arbetslöshet, ett dylikt fack erhölle ett mycket lågt statsbidrag, ehuruväl åtskilliga

skäl skulle kunna anföras för att även dessa fack just på grund av

den mycket låga avlöningen borde tillerkännas högre statsbidrag än som enligt

förslaget vore möjligt.

Svenska textilarbetareförbundet har närmare utfört samma synpunkter på i

huvudsak följande sätt.

Förslaget till grunder för statsbidraget innebär, att låg daghjälp och stor

arbetslöshet skola tillförsäkra en kassa ett procentuellt högre statsbidrag, och

att statsbidraget skall bli procentuellt mindre, ju högre daghjälpen och ju

lägre arbetslöshetsprocenten är. Denna princip kan vid ett mera ytligt betraktelsesätt

synas vara den rättvisaste, och i så måtto gör den ju rättvisa, att

den tillförsäkrar de lägst avlönade arbetargrupperna på landsbygden, t. ex.

skogsarbetare och lantarbetare, ett relativt högt statsbidrag och därigenom

möjliggör dessa gruppers inordnande i försäkringen. Vid närmare granskning

visar det sig dock, att de föreslagna bestämmelserna för industriarbetarnas

vidkommande skulle få verkningar, som icke kunna betecknas som tillfredsställande.

Utredningsmännen synas i det fallet icke tillräckligt ha beaktat ett

par betydelsefulla omständigheter. För det första ha vi en arbetargrupp sådan

som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,

till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro

så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. För

det andra finnes en grupp _ textilarbetare, vars löner höra till de lägsta i landet

men som haft en relativt låg arbetslöshetsprocent. Det föreliggande förslagets

verkningar med avseende å dessa båda arbetargrupper skulle bli, att

de högt avlönade byggnadsarbetarna, som på några månader tjäna mer, ofta

mångdubbelt mer, än textilarbetarna på ett helt år, tillförsäkras ett tämligen

stort statsbidrag, medan de på gränsen av existensminimum ständigt balanserande

textilarbetarna skulle få ett obetydligt bidrag till sin försäkring. Då

det knappast kan anses rättvist, att arbetare, som ha möjligheter att, så länge

de äro i arbete, erlägga tämligen höga försäkringsavgifter, erhålla betydligt

större hjälp från staten än^arbetare, vars möjligheter att erlägga tillräckliga

avgifter, på grund av de låga lönerna, alltid äro ytterligt små, måste vi beteckna

förslaget i denna del såsom synnerligen otillfredsställande.

När man bedömer det ifrågavarande förslaget, torde man sålunda icke enbart

böra betrakta verkningarna för t. ex. skogs- och lantarbetarnas vidkommande.

Att dessa arbetargrupper böra ha största möjliga bidrag från staten

torde alla vara ense om. Man måste emellertid ägna största uppmärksamhet

även åt förhållandena inom den störa industriarbetareklassen. Textilarbetarna

kunna i lönehänseende närmast jämföras med lantarbetare och skogsarbetare.

Däremot föreligger såtillvida en skillnad mellan t. ex. skogsarbetare

och textilarbetare, att arbetslösheten bland de förra är synnerligen omfattande,

medan den bland textilarbetarna hittills varit jämförelsevis måttlig.

Utredningsmännen synas emellertid ha förbisett en sak, som gör att en dylik

jämförelse blir åtskilligt missvisande. Medan skogsarbetarna, liksom lantarbetarna,

. äro bosatta pa rena landsbygden, där hyrorna äro obetydliga och

även övriga levnadskostnader äro relativt låga, bo textilarbetarna i regel i städer

och större samhällen, där hyror och andra levnadskostnader äro betydligt

högre. Textilarbetarnas levnadsförhållanden bli därigenom, även vid en mind
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

137

re arbetslöshet, långt ifrån avundsvärda, sedda t. o. m. ur en skogsarbetares

eller lantarbetares synvinkel.

Nämnda förhållande gör bl. a., att textilarbetarna icke i regel kunna existera

på den lägsta daghjälpen, medan denna för skogs- och lantarbetarnas vidkommande

kan vara fullt tillräcklig. Därigenom bli textilarbetarna automatiskt

uteslutna från den möjlighet att erhålla högsta statsbidrag, som står öppen för

de båda andra arbetargrupperna. Såvitt vi kunna se, kunna textilarbetarna

nämligen icke ens inför utsikten av högre statsbidrag reflektera på att gå ned

till en daghjälp av 2 kronor. De äro tvingade att hålla sin daghjälp åtskilligt

högre, vilket medför högre avgifter och, även vid ökad arbetslöshet, bidrar

till att hålla statsbidraget nere. I detta sammanhang vilja vi erinra om att

förhållandena i den nuvarande arbetslöshetskassan icke kunna läggas till

grund för beräkning av daghjälp och statsbidrag enligt föreliggande förslag.

Att den genomsnittliga daghjälpen t. ex. år 1931 stannat vid kronor 2: 84 beror

på att daghjälpsbelopnet nu är bestämt med hänsyn till medlemstidens

längd och antalet betalda kontingenter. Då en dylik ordning icke torde vara

möjlig efter den föreslagna lagstiftningens genomförande och då vi icke kunna

sänka beloppen för äldre medlemmar och sådana med försörjningsplikt,

torde den genomsnittliga daghjälpen framdeles komma att bli betydligt högre,

vilket ytterligare bidrar till att ställa textilarbetarna i ett ogynnsamt läge med

avseende å statsbidrag.

Såvitt vi fattat förslaget till grunder för statsbidragets utgående rätt, skulle

bidraget börja utgå efter ett antal understödda dagar per medlem, som utgör

2 vid en daghjälp av kronor 2:—, 2: 25 vid en daghjälp av kronor 2: 25, 2: 50

vid en daghjälp av kronor 2: 50 o. s. v. Ju högre daghjälp en kassa betalar,

ju senare skulle rätten till statsbidrag inträda. Redan vid en daghjälp av

kronor 2: — skulle utsikten till statsbidrag vid mindre arbetslöshet för textilarbetarnas

vidkommande bli synnerligen liten. Av skäl som redan nämnts

kan daghjälpen emellertid icke hållas nere vid 2 kronor. Till alla dessa skäl

kommer bl. a., att daghjälpen framdeles skulle bli normerande för kontantunderstöden

till arbetslösa. Det torde måhända även bli nödvändigt att uppdela

kassan i fem understödsklasser med hänsyn till orternas placering i löneoch

dyrortshänseende. Enligt förslaget skall emellertid för kassa, i vilken

medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, daghjälpsbidraget beräknas

särskilt för varje klass. Detta betyder, att de understödsklasser, som

omfatta de dyraste orterna, där arbetarna ha det svårast, skulle bli utan statsbidrag

eller i bästa fall få ett så ringa bidrag, att det saknade betydelse.

Följden skulle bli att avgifterna i dessa klasser finge hållas så höga, att medlemmarna

icke mäktade bära dem. Textilarbetarnas löner befinna sig emellertid

på en nivå, som icke tillåter någon höjning av nu utgående avgifter.

Det bör måhända också erinras om att textilarbetarna på grund av sina dåliga

löner äro i större behov av hjälp under arbetslösheten än arbetare med

relativt god lön. Textilarbetarna kunna självfallet icke åstadkomma några

besparingar. De leva »ur hand i mun» och detta betyder, att så snart arbetslösheten

inträder, träder också nöden in i hemmet.

Svenska typograf-, bokbindar- och litograf förbunden ha anfört:

Vi finna det rimligt och riktigt, att statsbidragets storlek normeras efter

arbetslöshetens omfattning, så att ett mindre statsbidrag utgår vid ringa arbetslöshet

och ett större bidrag utgår vid mer omfattande arbetslöshet. Däremot

finna vi det oriktigt att statsbidraget ilven skall normeras efter daghjälpens

storlek, så att ett större statsbidrag utgår vid lägre daghjälp ocli ett

mindre statsbidrag utgår vid högre daghjälp. Då de sakkunniga förordat

en dylik princip ha de tydligen utgått ifrån det antagandet, att de högre daghjälpsbeloppen

endast komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

hänseende bättre ställda arbetargrupper, medan de lägre daghjälpsbeloppen

komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt hänseende sämre ställda

arbetargrupper. Detta antagande är emellertid knappast riktigt. En i ekonomiskt

avseende mindre lyckligt lottad grupp kan mycket väl söka åstadkomma

en god försäkring, emedan de vid arbetslöshet omedelbart äro i behov

av ett betydande ekonomiskt stöd, medan en bättre ställd grupp kan ha mindre

intresse för försäkringen, enär understödsbehovet vid arbetslöshet ej för dem

är så trängande, och de kunna därför nöja sig med ett lägre daghjälpsbelopp.

Om staten skall taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska ställning vid fastställande

av statsbidragets storlek, bör den genomsnittliga årsinkomsten vara

avgörande härför och icke daghjälpsbeloppets storlek. Enligt förslaget får

den, som uppbär understöd från erkänd arbetslöshetskassa, icke samtidigt uppbära

understöd från fattigvården. Arbetare, som i allmänhet ha sin sysselsättning

i städerna, måste därför vara försäkrade för ett relativt högt daghjälpsbelopp,

enär utgifterna för isynnerhet mat och husrum äro större i

städerna än i landskommunerna. Det synes oss även vara ett samhällsintresse

att uppmuntra arbetslöshetskassorna att hålla högsta möjliga daghjälp, så

att de arbetslösa verkligen kunna reda sig på det erhållna understödet.

Vi få därför hemställa, att statsbidragets storlek endast normeras i förhållande

till arbetslöshetens omfattning.

Vad först angår önskemålet, att statsbidraget skulle normeras med hänsyn

tagen direkt till den genomsnittliga arbetsförtjänsten, kan detta visserligen

ur en del synpunkter anses vara principiellt riktigast. De sakkunniga hava

också vid sitt arbete utgått härifrån men nödgats konstatera att, med hänsyn

till de särskilt i vårt land i mycket stor utsträckning varierande lönerna såväl

mellan olika fack som mellan olika orter, det skulle erbjuda alltför stora svårigheter

att lägga den genomsnittliga arbetsförtjänsten direkt till grund. De

sakkunniga hava därför nödgats göra det antagandet, att daghjälpsbeloppets

växlingar i regel motsvaras av olikhet i arbetsinkomsten, och därför ansett

sig kunna bygga statsbidragssystemet på den genomsnittliga daghjälpen.

Om detta antagande i ett visst fall är felaktigt, kan det tydligen vara förhållandet

antingen så att daghjälpen är lägre i förhållande till årsinkomsten än

man antagit, eller också så att en kassa beräknat en högre daghjälp, än som

enligt de antagna normerna skulle svara mot den genomsnittliga arbetsinkomsten.

I förra fallet blir verkan av de föreslagna bestämmelserna, att statsbidraget

blir högre i förhållande till arbetsförtjänsten än enligt de grundsatser,

på vilka förslaget bygger. Det skulle därför möjligen kunna tänkas, att man

införde en bestämmelse av ungefär den innebörden, att statsbidrag i varje fall

icke finge beräknas efter lägre daghjälp, än som kunde antagas motsvara viss

procentuell andel av den genomsnittliga arbetsinkomsten. Även om med

en dylik bestämmelse uträkning av sådan inkomst endast skulle behöva ske

i särskilda fall, kunna tydligen samma invändningar som nyss anförts göras

mot densamma. Då det icke heller lärer kunna antagas, att medlemmarna,

som ju hava allt intresse av att få en daghjälp, som någorlunda står i förhållande

till deras vanliga inkomst, skulle för att utfå ett något högre statsbidrag

åtnöjas med lägre daghjälp, har jag icke ansett mig böra föreslå en dylik

bestämmelse. — I det andra fallet eller då daghjälpen är högre än den antagna

proportionen till arbetsinkomsten, blir ju statsbidraget något lägre, än

om det beräknats direkt i förhållande till den sistnämnda. Icke heller här

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

139

synes mig någon ändring erforderlig, eftersom det angivna förhållandet lärer

få anses tyda på att, undantagsvis, denna kassas medlemmar sett sig ekonomiskt

i stånd att bära de för sådan daghjälp erforderliga utgifterna.

Då det vidare anföres, att det förordade systemet skulle kunna leda till att

vissa yrkesgrupper med högt avlönat arbete av säsongkaraktär skulle komma

i åtnjutande av orimligt högt statsbidrag, eftersom i antalet understödda dagar

per medlem skulle för deras del komma att ingå den tid av året, då deras

arbete normalt läge nere, bör det på det kraftigaste understrykas, att man

vid framställande av denna anmärkning förbisett 22 § i förslaget. På sätt

jag i annat sammanhang anfört kan tillämpningen härav med säkerhet väntas

medföra, att för dylika arbetargrupper antalet understödsdagar ingalunda

kommer att uppgå till vad man vid kritikens framställande antagit och att

även statsbidraget följaktligen kommer att hålla sig till ett betydligt blygsammare

belopp.

Vad däremot angår anmärkningarna därom, att det vore önskvärt, att statsbidraget

skulle utgå med något högre andel för det fall, att lönen -— alltså

daghjälpen — vore låg och även arbetslösheten vore relativt obetydlig, bar

jag icke kunnat undgå att finna visst fog för vad sålunda yrkats. Väl är det

principiellt riktigt, att i sådana fall behovet av statsbidrag är mindre än i

de övriga; härtill bidrager bland annat, att då arbetslösheten är mycket låg,

kassans förvaltningskostnader komma att nedgå, så att på statens förvaltningsbidrag

uppstår ett överskott, vilket direkt kan föras själva försäkringsverksamheten

tillgodo. Detta utesluter emellertid icke, att det kan vara önskvärt

att vid bidragsskalans utarbetande tillmäta daghjälpsfaktorn en något

större betydelse än enligt sakkunnigförslaget. Med denna utgångspunkt har

jag låtit undersöka, huruvida det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan

jämkning i förslaget. Efter övervägande av olika tänkbara möjligheter har

jag därvid stannat vid att såsom den utväg, vilken utan omläggning av hela

systemet är närmast framkomlig, förorda följande. Medan sakkunnigförslaget,

såsom redan anförts, bygger på att varje kassa skall utan daghjälpsbidrag från

staten själv bestrida kostnaden för ett antal understödsdagar per medlem lika

stort som det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uttryckt i kronor, skulle enligt

mitt förslag daghjälpsbidraget börja utgå redan då antalet understödda dagar

per medlem med en halv understiger daghjälpsbeloppet i kronor eller med andra

ord: daghjälpsbidrag skulle börja utgå vid en daghjälp av 2 kronor, då antalet

understödda dagar är 11/2, vid en daghjälp av 3 kronor, då motsvarande

antal är 2^2 o. s. v. Genom en dylik anordning åstadkommes den effekten, att

den relativa ökningen av statsbidraget kommer att bli särskilt utpräglad, då

daghjälpen och arbetslösheten samtidigt äro låga.

För beräkning av statsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd

hava de sakkunniga (se bilaga G sid. 74) infört formeln

P = a [log ~)4 + c

där

P = daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd,

d = genomsnittliga daghjälpen i kronor,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

u = antalet understödda dagar per medlem och år samt

a, b och c äro vissa konstanter, som av de sakkunniga bestämts.

På grund av nyss angivna förändring i villkoren för statsbidrags utgående

har föreliggande formel omändrats till

r=a ii°° d^i+c

De sakkunniga erhöllo för konstanterna följande värden:

a = 73.46,

6 = 1,

c = 0.

För beräkning av konstanterna i förevarande fall har i likhet med de sakkunniga

antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21

och P = 75 för d = 2 och u = 21.

Härigenom erhållas följande värden:

a = 66 09,

b = 0.9272,

c = 0.

Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d

antager sålunda formen

P = 66.09 [log

d

u \

- O.s)

0.9272

Med tillhjälp av denna formel har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget

i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre, fyra, fem och

sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per medlem. Resultatet

har sammanställts i tabell A (sid. 142). Hela kostnaden för daghjälpen

från en kassa erhålles genom multiplikation av daghjälpsbeloppet och

antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt från dessa kostnadssiffror

och med ledning av de i tabellen angivna procenttalen har gjorts

en omräkning av bidragsbeloppet i kronor jämfört med de försäkrades avgifter

för olika kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem.

Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tabell B (sid. 143).

Dessa båda tabeller motsvara tabellerna 1 och 2 i de sakkunnigas förslag

(bilaga G sid. 76—77).

För att man lättare skall kunna överblicka, i vilken utsträckning daghjälpsbidraget

under de av mig gjorda förutsättningarna avviker från nämnda bidrag

enligt de sakkunnigas förslag, har lämnats en grafisk framställning (sid. 141)

av daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd såväl enligt

de sakkunnigas förslag som enligt den här förordade omläggningen. Såsom

synes kommer bidragsprocenten att väsentligt höjas vid lägre daghjälpsbelopp

och lägre antal understödda dagar per medlem, medan för högre daghjälps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

%

75

70

65

60

55

50

45

40

35

30

25

20

15

10

5

I 2 3 4 5 6 7 8 9 10 II 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30

Antal understödda dagar per medlem

Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa daghjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per

medlem. Heldragna kurvor representera de sakkunnigas förslag, streckade kurvor det den 3 mars 1933 framlagda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14:2 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tab. A. Storleken av daglijälpsbldraget i procent ar hela kostnaden.

Antal understödda dagar per

medlem och år

Daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden vid

en genomsnittlig daghjälp av

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

1................

_

_

_

_

_

2................

9.6

—

—

—

—

3................

21.7

6.3

—

—

—

4................

30.0

15.1

4.7

—

—

5................

36.2

21.7

11.7

3.8

—

6................

41.3

27.0

17.2

9.6

3.2

7................

45.5

31.3

21.7

14.3

8.2

8................

49.2

35.1

25.6

18.3

12.3

9................

52.4

38.4

28.9

21.7

15.8

10................

55.2

41.3

31.9

24.8

18.9

11................

57.8

43.9

34.6

27.5

21.7

12................

60.1

46.3

37.0

30.0

24.2

13................

62.3

48.5

39.2

32.2

26.5

14................

64.3

50.5

41.3

34.3

28.6

15................

66.1

52.4

43.2

36.2

30.6

16................

67.8

54.1

45.0

38.0

32.4

17................

69.4

55.8

46.6

39.7

34.1

18................

70.9

57.3

48.2

41.3

35.7

19................

72.4

58.8

50.0

42.8

37.2

20................

73.7

60.1

51.1

44.2

38.6

21................

75.0

61.4

52.4

45.5

40.0

22................

71.6

58.6

50.0

43.4

38.2

23................

68.5

56.1

47.8

41.5

36.5

24................

65.6

53.7

45.9

39.8

35.0

25................

63.0

51.6

44.0

38.2

33.6

26................

60.6

49.6

42.3

36.7

32.3

27................

58.3

47.8

40.8

35.4

• 31.1

28................

56.2

46.0

39.3

34.1

30.0

29................

54.3

44.5

37.9

32.9

29.0

30................

O. S. V.

52.5

43.0

36.7

31.8

28.0

belopp och ett större antal understödda dagar bidragsprocenten blir ungefär

densamma som enligt sakkunnigförslaget.

Jag har även låtit verkställa en ungefärlig beräkning av hur en sådan omläggning

som den här ifrågasatta skulle inverka på kostnaderna för försäkringen.

Denna beräkning utvisar, att årliga ökningen av statens kostnader

skulle bliva endast mellan 300,000 och 350,000 kronor, vilket belopp skulle

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209,

143

Tab. B. Storleken ar daghjälpsbidrnget och de försäkrades avgifter 1 kronor per

medlem.

Antal understödda

dagar per medlem

och år

Storleken av daghjälpsbidraget och de försäkrades avgifter per

medlem vid olika antal understödda dagar per medlem och år

samt en genomsnittlig daghjälp av

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Fors.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

1..........

—

2.0

_

3.0

_

4.0

...

5.0

_

6.0

2..........

0.4

3.6

—

6.0

—

8.0

—

10.0

—

12.0

3..........

1.3

4.7

0.6

8.4

—

12.0

—

15.0

—

18.0

4..........

2.4

5.6

1.8

10.2

0.8

15.2

—

20.0

—

24.0

5..........

3.6

6.4

3.3

11.7

2.3

17.7

1.0

24.0

—

30.0

6..........

5.0

7.0

4.9

13.1

4.1

19.9

2.9

27.1

1.2

34.8

7..........

6.4

7.6

6.6

14.4

6.1

21.9

5.0

30.0

3.4

38.6

8..........

7.9

8.1

8.4

15.6

8.2

23.8

7.3

32.7

5.9

42.1

9..........

9.4

8.6

10.4

16.6

10.4

25.6

9.8

35.2

8.5

45.5

10..........

11.0

9.0

12.4

17.6

12.8

27.2

12.4

37.6

11.3

48.7

11..........

12.7

9.3

14.5

18.5

15.2

28.8

15.1

39.9

14.3

51.7

12..........

14.4

9.6

16.7

19.3

17.8

30.2

18.0

42.0

17.4

54.6

13..........

16.2

9.8

18.9

20.1

20.4

31.6

20.9

44.1

20.7

57.3

14..........

18.0

10.0

21.2

20.8

23.1

32.9

24.0

46.0

24.0

60.0

15..........

19.8

10.2

23.6

21.4

25.9

34.1

27.2

47.8

27.5

62.5

16..........

21.7

10.3

26.0

22.0

28.8

35.2

30.4

49.6

31.1

64.9

17..........

23.6

10.4

28.5

22.5

31.7

36.3

33.7

51.3

34.8

67.2

18..........

25.5

10.5

30.9

23.1

34.7

37.3

37.2

52.8

38.6

69.4

19..........

27.5

10.5

33.5

23.5

38.0

38.0

40.7

54.3

42.4

71.6

20..........

29.5

10.5

36.1

23.9

40.9

39.1

44.2

55.8

46.3

73.7

21..........

31.5

10.5

38.7

24.3

44.0

40.0

47.8

57.2

50.4

75.6

22..........

>

12.5

>

27.3

>

44.0

>

62.2

>

81.6

23..........

>

14.5

>

30.3

>

48.0

*

67.2

>

87.6

24..........

>

16.5

>

33.3

>

52.0

>

72.2

>

93.6

25..........

>

18.5

>

36.3

>

56.0

>

77.2

>

99.6

26..........

>

20.5

>

39.3

>

60.0

>

82.2

>

105.6

27..........

>

22.5

>

42.3

>

64.0

»

87.2

>

111.6

28..........

>

24.5

>

45.3

>

68.0

>

92.2

>

117.6

29..........

>

26.5

>

48.3

>

72.0

>

97.2

>

123.6

30..........

o. s. y.

>

28.6

>

51.3

)

76.0

>

102.2

>

129.6

tillfalla de svagast ställda kassorna; sålunda skulle textilarbetareförbundet

få ungefär dubbelt så stort daghjälpsbidrag som enligt sakkunnigförslaget.

De jämkningar i den till grunderna för statsbidrag hörande tabellen, som

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

bliva en följd av ett godkännande av mitt förslag, hava vidtagits i den tabell,

som ingår i det vid detta protokoll fogade utkastet till grunder i sådant hänseende.

Beträffande förvaltning sbidrag et slutligen har en länsstyrelse yrkat, att

detsamma borde differentieras alltefter kassornas storlek; en annan länsstyrelse

har ansett, att bidraget borde minskas.

För min del har jag icke funnit anledning till ändring i sakkunnigförslaget

i denna del. Jag hänvisar i övrigt till vad jag därutinnan nu kommer att

anföra beträffande frågan om arbetsgivarbidrag till försäkringen.

Ärbetsgwar- XJr allmänna synpunkter måste det, som redan förut (sid. 78 f.) framhållits,

anses principiellt riktigt, att en del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen

direkt uttages av arbetsgivarna. På vissa håll, där man är motståndare

mot vanlig frivillig arbetslöshetsförsäkring, anföres det rent av såsom en

brist i försäkringssystemet, att det icke medgiver uttagande av arbetsgivarbidrag,

oaktat det riktiga vore, att försäkringskostnaderna på den vägen komme

att direkt inverka på lönesättningen för industrien.

Den sålunda framställda principiella invändningen har i viss mån undanröjts

genom det föreliggande förslaget. En av nyheterna i detta är nämligen, att

man funnit en utväg att även vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring uttaga

vissa, låt vara obetydliga, bidrag från arbetsgivarna. Utgångspunkten för förslaget

har i denna del varit, att då tillvaron av en försäkringsorganisation och

en därav föranledd utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen måste bliva

av betydelse för näringslivet i dess helhet, det icke vore orimligt, att arbetsgivarna

finge bidraga till täckandet av kostnaderna för organisationen och förmedlingen,

oavsett om deras arbetare i större eller mindre omfattning begagnat

sig av möjligheterna till försäkring.

Det bidrag, som enligt sakkunnigförslaget skulle utgå, skulle utgöra två kronor

för varje årsarbetare, som vore anställd hos arbetsgivare med minst 10 årsarbetare.

Av detta bidragsbelopp skulle hälften användas till bidrag till förvaltningsbidragen

till kassorna och den andra hälften gå i avräkning på statsverkets

kostnader för arbetsförmedlingen.

I de avgivna yttrandena har rörande denna fråga anförts i huvudsak följande,

Statskontoret anför att, även om vissa skäl kunde åberopas mot att arbetsgivarna

ålades bidraga till försäkringens organisation, funne sig statskontoret

ur allmän synpunkt icke böra göra någon erinran mot förslaget i denna del,

särskilt som de föreslagna bidragen från arbetsgivarna vore relativt små.

Överståthållarämbetet yttrar: Trots vissa principiella betänkligheter har

överståthållarämbetet ej funnit sig böra avstyrka det måttligt tillmätta

arbetsgivarbidraget till arbetslöshetsförsäkringen, två kronor per årsarbetare,

avsett till täckande av en del av de av denna försäkring föranledda avsevärt

stora förvaltningskostnaderna. Därmed bör ock jämväl för framtiden vara fast
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

145

slaget, att någon ytterligare speciell beskattning eller bidragsskyldighet till denna

del av socialförsäkringen icke bör åläggas näringslivet, vars direkta eller

indirekta pålagor för socialförsäkringen redan äro i tillbörlig mån utmätta.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke hava något att erinra mot

förslaget om arbetsgivarbidrag.

Försäkringsinspektionen yttrar däremot följande: Förutsättningen för att

arbetsgivarbidrag böra komma i fråga synes vara, att desamma avvägas på ett

sätt, som kan anses innebära ett incitament för de olika företagen till vidtagande

av åtgärder i syfte att minska arbetslösheten. Däremot kan försäkringsinspektionen

icke finna något bärande motiv för den föreslagna anordningen att

från de större arbetsgivarna, med 10 årsarbetare och därutöver, uttaga en avgift

av två kronor per årsarbetare, avsedd att användas till täckande av viss

del av kostnaderna för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader.

Då ifrågavarande avgift skulle utgå oberoende av arbetslöshetens

omfattning och oberoende av det förvaltningsbesvär, som olika arbetsgivare

förorsaka arbetsförmedlingen, synes skäl ej föreligga att på dylikt sätt

tillskapa en ny specialbudget för ett visst ändamål.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att det vore ett känt förhållande,

att arbetsgivarna av personliga hänsyn till arbetarna eller av andra skäl

i många fall genom anordningar av olika slag verksamt bidragit till att hejda

arbetslöshetens utbredning och lindra dess följder för den enskilde. De sakkunniga

hade ansett ett berättigande för ifrågavarande förslag ligga i försäkringens

väntade goda verkningar för näringslivet i dess helhet och alltså

även för arbetsgivarna. I den mån de sakkunniga härmed avsett, att tillkomsten

av en försäkring skulle medföra en avspänning i detta arbetsgivarnas

aktiva intresse för arbetslöshetsfrågan och att en rimlig kompensation därför

skulle vinnas genom ett obligatoriskt bidrag från deras sida till försäkringens

organisationskostnader, utgjorde detta en illustration till föreningens farhågor,

att försäkringen kunde komma att medföra en icke önskvärd avkoppling av den

enskildes insatser mot arbetslösheten. Med hänsyn till föreningens farhågor för

försäkringens menliga konsekvenser för näringslivet och därmed även för arbetsgivarna

har föreningen bestritt skäligheten av att ålägga arbetsgivarna särskild

bidragsskyldighet till en eventuell försäkring.

Fullmäktige i järnkontoret hava framhållit, att inga bärande principer kunna

anföras som underlag för kravet, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringens

administration skulle till sin huvudpart bäras av de större arbetsgivarna.

Särskilt i nuvarande tider med en mycket ansträngd, ofta nog helt

obefintlig räntabilitet vore varje kostnadsökning av detta slag tyngande för

näringslivet.

Sveriges skogsägareförbund anför, att regler om arbetsgivarbidrag komme

att få till följd, att alla skogsarbetsgivare med minst tio arbetare finge betala

bidrag, eftersom arbetsgivare vore skyldiga att hålla alla sina skogsarbetare

försäkrade, vare sig dessa vore självägare eller arrendatorer eller lönearbetare.

Skogsbruket finge alltså betala ifrågavarande bidrag för alla sina arbetare, me
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

dan samtidigt de flesta av dem till följd av att de vore s. k. självständiga

företagare vore uteslutna från försäkringen. I landet söder om Mälaren bleve

säkerligen minst 75 procent av skogsarbetarna icke delaktiga av försäkringen

och i riket i dess helhet för visso över hälften. De föreslagna reglerna komme

alltså att verka som en ren beskattning av stora arbetsgivargrupper.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län anse

det oriktigt att pålägga arbetsgivarna ifrågavarande avgifter. Sålunda

anför länsstyrelsen i Blekinge län, att arbetsgivarna i denna sin egenskap icke

hade något sådant särskilt intresse av försäkringen, att de, utöver den alla

medborgare åliggande beskattningen, borde tillförbindas särskilda bidrag. Icke

heller torde arbetsgivarna av den utökade arbetsförmedlingen kunna förvänta

särskilda fördelar, som skulle motivera ett extra bidrag från deras

sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län slutligen har ifrågasatt, att förslaget borde

jämkas till förmån för arbetsgivarna inom lånt- och skogsbruket, enär arbetarna

inom dessa yrken icke kunde förväntas få avsevärd nytta av försäkringen.

För min del kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga i detta hänseende

föreslagit. De synpunkter, som anförts från svenska arbetsgivareföreningen,

synas icke kunna tillmätas betydelse beträffande ett bidrag från arbetsgivarnas

sida, som begränsats på sätt här angivits. Alldeles oavsett den utsträckning,

i vilken arbetsgivarna kunna komma att även i framtiden visa hänsyn

mot arbetarna vid genomförandet av driftinskränkningar — jag begagnar

här tillfället att uttala den förhoppningen, att ett blivande statsunderstöd till

den redan existerande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen icke på något

håll bland arbetsgivarna skall kunna tagas till förevändning för mindre tillmötesgående

i detta hänseende -—- måste tillvaron av en genomförd försäkringsorganisation

vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad oro på

arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet. Det lärer icke kunna förnekas,

att detta måste komma industrien direkt till godo. Ett bidrag till försäkringens

organisationskostnader av den måttliga omfattning, som har föreslagits,

synes mig alltså fullt berättigat. Vad angår det ifrågasatta bidraget till

arbetsförmedlingens kostnader gäller detsamma, i den mån merkostnaden direkt

sammanhänger med arbetsförmedlingens verksamhet för samarbete med

försäkringsorganen. Den av denna anledning nödvändiggjorda utbyggnaden

av förmedlingsorganisationen måste emellertid komma att bliva till direkt betydelse

för näringslivet, såsom varande ägnad att i hög grad medverka till arbetskraftens

rörlighet och till möjligheterna för industrien att vid varje tillfälle

erhålla den lämpligaste arbetskraften. Jämväl denna del av den blivande merkostnaden

bör därför skäligen kunna bestridas av arbetsgivaravgifter.

Vad skogsägareförbundet anfört därom, att skogsägarna skulle få erlägga

avgifter för ett stort antal arbetare, som icke skulle vara inbegripna under försäkringen,

torde väsentligen bero på ett missförstånd av försäkringens innebörd.

Vid fråga om uteslutning från försäkringen av självständiga företagare

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

147

skall enligt förslaget endast räknas med den tid, då sådana personer icke samtidigt

hava ställning av lönearbetare. Eftersom detta är fallet under de av

skogsägareförbundet åberopade omständigheter, vilka föranleda utbetalande av

olycksfallsförsäkringsavgift, komma de av förbundet framhållna svårigheterna

att inträda endast i det fall, att i skogsarbete användas personer, som

under minst sju månader av året icke äro anställda i skogsbruket. Även för

detta fall är emellertid att anmärka, att avgiften beräknas per årsarbetare och

att avgift för en person, som endast en mindre del av året användes i skogsbruk,

följaktligen utgår med ett proportionellt mindre belopp.

De sålunda anförda skälen för bidrag från arbetsgivarna tala med den

tyngd, att jag anser mig kunna ifrågasätta, att detta bidrag höjes utöver vad

de sakkunniga föreslagit. Av deras promemoria framgår, att statens årliga

kostnad för arbetsförmedlingen efter försäkringens genomförande uppskattats

till i runt tal 1,800,000 kronor. Ehuru jag ännu icke är beredd att taga ståndpunkt

till det framlagda organisationsförslaget beträffande arbetsförmedlingen,

anser jag mig redan nu kunna utgå från att denna uppskattning av de

blivande kostnaderna är väsentligen riktig. Då detta belopp motsvarar ungefär

två kronor för var och en av det antal arbetare, för vilka enligt sakkunnigförslaget

arbetsgivarbidrag skulle utgå, vill jag alltså förorda, att nämnda

bidrag bestämmes så, att andelen till arbetsförmedlingen skulle kunna utgå

med två kronor per arbetare. Andelen till försäkringens förvaltningskostnader

skulle, enligt vad nyss anförts, beräknas efter en krona per arbetare, vadan

arbetsgivarbidraget skulle bestämmas till tre kronor per årsarbetare. Av det

sammanlagda årligen inflytande beloppet skulle följaktligen 2/3 användas till

kostnaderna för arbetsförmedlingen och a/3 gå i avräkning på statsverkets kostnader

för försäkringens förvaltningskostnader, därvid dock den modifikationen

torde böra göras, att därest den för arbetsförmedlingskostnaderna avsedda

andelen överstiger det för ändamålet beräknade utgiftsbeloppet, överskottet

bör tillföras den till försäkringens förvaltningskostnader avsedda andelen.

Beträffande i vissa yttranden framställda detaljanmärkningar mot det Arbetsgivarframlagda

lagförslaget vill jag uttala mig i specialmotiveringen. I detta

sammanhang torde emellertid böra upptagas vad riksräkenskapsverket anfört

rörande de tekniska anordningarna för bidragens uppbärande och bokföring.

Nämnda ämbetsverk har icke funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna formen

för redovisningen av arbetsgivarnas ifrågavarande avgifter. Denna form

innebar, att hälften av de till statskontoret influtna avgifterna skulle tillföras

statsverket och hälften redovisas å en av statskontoret förvaltad fond. Enligt

ämbetsverkets uppfattning böra nämnda avgifter såsom i sin helhet hänförande

sig till verklig uppbörd i statens verksamhet med hela beloppet upptagas

bland statens över budgeten redovisade inkomster. Ämbetsverket fortsätter:
Även

under förutsättning att avgifterna från arbetsgivarna i sin helhet redovisades

över budgeten, skulle emellertid möjlighet finnas att över ett för

ändamålet anvisat utgiftsanslag omföra hälften av de influtna avgiftsbelop
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe
mentschefen.

pen till den föreslagna särskilda fonden. Ett dylikt förfarande skulle nära

ansluta sig till den anordning, som för närvarande tillämpas beträffande inkomsterna

från lotterivinstskatten. Liksom i fråga om sistnämnda skatt

skulle alltså hälften av inkomsten av nu ifrågavarande avgifter avskiljas från

den allmänna budgeten och hänföras till en specialbudget.

Riksräkenskapsverket, som i frågan rörande skattebudgetens uppdelning i

särskilda delbudgeter vid upprepade tillfällen såsom sin uppfattning uttalat,

att användningen av specialbudgeter bör för framtiden i görligaste mån begränsas,

vill emellertid bestämt avråda från att för viss del av arbetsgivarnas

bidrag till arbetslöshetsförsäkringen och däremot svarande utgifter anordna

en särskild specialbudget.

I fråga om de specialbudgeter, som för närvarande ingå i skattebudgeten,

gäller såsom allmän regel, att för de till specialbudgeterna hänförliga särskilda

utgiftsändamålen inkomster från skattebudgetens allmänna del icke tagas

i anspråk. Beträffande nu ifrågavarande utgiftsändamål, förvaltningsbidrag

till arbetslöshetskassorna, förutsättes däremot, att vid försäkringens

utbyggande i beräknad omfattning för samma ändamål jämväl anslag å skattebudgetens

allmänna del skulle erfordras. Under sådana förhållanden synas i

förevarande fall de betingelser, som oeftergivligen böra krävas för anordnandet

av en specialbudget, icke föreligga.

I enlighet med vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket föreslagit dels

att arbetsgivarbidragen skola i sin helhet redovisas över budgeten å särskild

inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet, dels att för förvaltningsbidrag

till försäkringen särskilt anslag omedelbart anvisas å riksstadens femte

huvudtitel. Enligt riksräkenskapsverket skulle vid en dylik anordning hinder

icke möta att, om under försäkringens första tid så ansåges erforderligt,

å anslaget till förvaltningsbidrag särskilda medel ställdes till förfogande

jämväl för andra organisationskostnader än sådana, som hänförde sig till det

efter arbetslöshetskassornas medlemsantal avvägda bidraget.

Vad riksräkenskapsverket sålunda föreslagit har jag, efter samråd med

chefen för finansdepartementet, ansett böra föranleda viss omläggning. Denna

innebär följande. Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upptages

i riksstaten på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbeloppet,

som erfordras till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,

anvisas som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av

den begränsningen, att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet

härför disponeras. Eventuellt överskjutande anslagsbelopp betraktas utgå av

andra statsinkomster. Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså

minst en tredjedel — anvisas som anslag för avsättning till en särskild fond.

Denna skall sedan användas till bestridande av förvaltningskostnaderna för

de erkända arbetslöshetskassorna, därvid alltså det överskott, som de första

åren kan beräknas uppkomma, kvarstår i fonden för att tagas i anspråk, om

och när det belopp, som årligen tillföres fonden, icke förslår för de löpande utgifterna.

Jag vill emellertid härvid framhålla, att den sålunda föreslagna

anordningen icke bör få medföra inskränkning i den av de sakkunniga förutsatta

möjligheten att disponera vissa belopp för främjande av försäkringens

utveckling.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 809.

149

I sakkunnigförslaget har ståndpunkt icke tagits till frågan, när den nya

lagstiftningen lämpligen bör träda i kraft och försäkringsorganisationen alltså

träda i tillämpning.

Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till att ett omfattande

organisationsarbete måste försiggå såväl från tillsynsmyndighetens sida

som hos de blivande erkända arbetslöshetskassorna, innan dessa kunna påbörja

sin verksamhet i enlighet med de nya reglerna. De nya kassorna måste

organisera sig, respektive i de fall, då de utgöra fortsättning på hittillsvarande

kassor, ombilda sig i enlighet med de nya bestämmelserna. Tillsynsmyndigheten

bör utarbeta normalstadgar, varefter den nya kassans på grundval

härav antagna stadgar skola underställas tillsynsmyndigheten, som

har att pröva lämpligheten av att erkänna kassan och därvid bland annat,

eventuellt efter förhandlingar med denna, taga ståndpunkt till huruvida stadgarnas

bestämmelser om avgifter etc. kunna anses tillfredsställande. Även i

det fall, att organisationsarbetet bedrives med all möjlig snabbhet, kommer

tydligen att för detsamma krävas icke obetydlig tid.

Å andra sidan innebär det icke någon olägenhet, att försäkringsorganisationen

på papperet kommer till stånd redan vid en tidpunkt, som endast i

enstaka fall är tänkbar för en praktisk tillämpning av reglerna. Snarare

lärer det vara så, att den omständigheten att lagstiftningen är i kraft och

möjlighet alltså föreligger för en kassa, som ordnar sig efter de nya bestämmelserna,

att omedelbart komma i åtnjutande av statsbidrag, måste innebära

en kraftig anmaning att påskynda övergången till det nya systemet. Med

hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att den blivande förordningen

för arbetslöshetskassor får träda i kraft redan från och med nästkommande

årsskifte.

Vid genomförandet av den nya sjukkasseorganisationen meddelades stadgande

om en övergångstid av innebörd, att den nya organisationen skulle

vara genomförd inom viss angiven tid. Behov av motsvarande bestämmelse

föreligger här icke. För sjukkassornas del föranleddes det dels därav, att

sjukkassorna redan tidigare varit berättigade till statsbidrag och att beviljandet

av statsbidrag enligt två olika grunder snarast möjligt borde upphöra,

dels ock därav att den nya försäkringen byggde på ett enhetskassesystem,

vilket innebar, att hela försäkringen icke kunde komma till full effekt, förrän

densamma genomförts över hela landet.

Emellertid torde jag komma att i annat sammanhang föreslå en bestämmelse,

som i viss mån har karaktären av ett övergångsstadgande till försäkringen.

Såsom inledningsvis omnämnts innefattar sakkunnigförslaget nya

regler för statsbidrag till kontantunderstöd vid arbetslöshet. Som en konsekvens

av försäkringsförslaget hava de sakkunniga därvid förordat, att som

villkor för statsbidrag till dylikt understöd uppställes, att detsamma icke

uppgår till vad som i orten är den lägsta mera allmänt förekommande daghjälpen

från arbetslöshetsförsäkringen. Detta förslag innebär en på vissa

punkter icke oväsentlig nedsättning av de nuvarande kontantunderstödsbeloppen.

Ehuru principiellt ett dylikt samordnande av kontantunderstödens be
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lopp och daghjälpens storlek måste vara en nödvändig konsekvens av försäkringens

genomförande med betydande statsbidrag, kan det enligt min mening

icke vara rimligt, att de nya statsbidragsgrunderna till kontantunderstöden

träda i tillämpning redan vid en tidpunkt, då man kan förutse, att försäkringen

icke alls eller endast i ringa omfattning trätt i verksamhet. Med hänsyn

härtill torde jag komma att förorda, att nuvarande grunder för statsbidrag

till kontantunderstöd få vara i tillämpning under så lång tid, att arbetslöshetskassor

inom de olika yrkena rimligen kunna antagas hava blivit

bildade, i den mån intresse för saken finnes. Nuvarande regler synas alltså

böra få gälla exempelvis i fyra år. Därest vissa yrkeskategorier icke inom

en dylik övergångstid vidtagit anordningar för arbetslöshetsförsäkring, synes

det icke orimligt, att de få underkasta sig den med försäkringen sammanhängande

nedsättningen av kontantunderstödens storlek. Till en närmare behandling

av denna fråga återkommer jag i samband med framläggande av

förslag rörande kontantunderstöd för nästa budgetår.

Jag vill emellertid erinra om att förslaget innehåller sådana bestämmelser,

att de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhet lätt bör kunna utan

störande avbrott för de försäkrade övergå i de nya erkända kassornas rörelse.

En särskild fråga är, vid vilken tidpunkt bestämmelserna om arbetsgivarbidrag

böra träda i kraft. Enligt föreliggande förslag skola bidragen erläggas

årsvis i efterskott. Med hänsyn härtill torde avgifter första gången

böra erläggas så, att de avse det första år, då försäkringsbestämmelserna

varit i kraft, och alltså uppbäras under år 1935. Lagtekniskt lärer detta böra

innebära, att ifrågavarande lagstiftning får träda i kraft vid 1934 års ingång,

därvid det emellertid kan ifrågasättas att utföra ikraftträdandebestämmelserna

så, att det tydligt framgår, att avgifter skola första gången erläggas

under år 1935.

På detta sätt kunna visserligen icke några bidrag från arbetsgivarna beräknas

komma att inflyta till de under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935

uppkommande nya kostnaderna för förvaltningsbidrag till försäkringen eller

till arbetsförmedlingen. Då dessa kostnader med all sannolikhet icke komma

att bliva av mera betydande omfattning, lärer detta icke behöva medföra betänkligheter.

Jag återkommer till denna fråga vid den blivande anslagsberäkningen

för nästa budgetår.

«

Kostnadsberäkningar.

Såsom redan inledningsvis anförts, hava de sakkunniga i sin promemoria

(sid. 125) lämnat en sammanfattning angående kostnaderna för förslagets genomförande

i den av dem beräknade omfattningen. Enligt denna sammanfattning

skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 26.6 miljoner kronor, varav

12.5 miljoner kronor skulle falla på statsverket och 14.1 miljoner kronor på

de försäkrade. Av sättet för de utförda beräkningarna framgår, att de angivna

siffrorna endast avse att lämna en antydan om vilka kostnaderna skulle

vara, i händelse sakkunnigförslaget för närvarande vore genomfört i den angivna

omfattningen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

151

I och för sig har jag icke funnit anledning till anmärkning mot de sålunda

gjorda beräkningarna. I vissa hänseenden har jag emellertid i det föregående

förordat jämkningar i sakkunnigförslaget av natur att medföra ökade kostnader

för statsverket.

I följande översikt har gjorts en sammanställning dels av den ökning av

kostnaderna, som de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna rörande statsbidraget

kunna väntas medföra, dels av den kostnadsökning, som förorsakas av

försäkringens ökade effektivitet som följd av den förordade utsträckningen

av tiden för erläggande av de 52 respektive 26 avgifterna som villkor för

understödsrätt.

Belopp i 1,000 kronor, avseende fackförbund

med arbets- löshetskassa

utan arbets- löshetskassa

Tillsammans

Dag-

hjälps-

bidrag

De för- säkra- des av- gifter

Dag-

hjälps-

bidrag

De för- säkra- des av- gifter

Dag-

hjälps-

bidrag

De för- säkra- des av- gifter

I allt

Enligt de sakkunnigas förslag . . .

3,093

6,728

9,359

7,406

12,452

14,134

26,586

Ökning ( + ) resp. minskning (—) pä,

grund av ändrade bestämmelser

rörande statsbidraget......

+ 258

-258

+ 67

-67

+ 325

- 325

Samma A

3,351

6,470

9,426

7,339

12,777

13,809

26,586

Ytterligare ökning pä grund av steg- rad effektivitet hos försäkringen .

1,412

1,040

1,296

2,883

2,708

3,923

6,631

Tillsammans

4,763

7,510

10,722

10,222

15,485

17,732

33,217

Procentuell ökning i förhållande till

de sakkunnigas förslag . %

54

12

15

38

24

25

25

Procentuell ökning i förhållande till

Summa A..........%

42

16

14

39

21

28

25

Det torde knappast behöva framhållas, att beräkningen av denna kostnadsökning

med hänsyn till beskaffenheten av det material som stått till buds

måste vara behäftad med åtskilliga osäkerhetsmoment. Särskilt gäller detta

den ökning på grund av försäkringens ökade effektivitet, som blir en följd av att

den tid, inom vilken 52 resp. 26 avgifter skola hava erlagts för rätt till daghjälp,

utsträckts till tre resp. ett och ett halvt år (se bilaga H). Det torde

emellertid sammanfattningsvis kunna sägas, att med samma utgångspunkter,

som använts av de sakkunniga, kostnaderna för daghjälpen med de av mig

förordade modifikationerna kunna beräknas komma att uppgå till ungefär 33.2

miljoner kronor, varav 15.5 miljoner kronor, motsvarande en ökning av 3.0

miljoner kronor, skulle falla på statsverket och 17.7 miljoner kronor stanna

på de försäkrade. Vid bedömande av denna kostnadssiffra för statsverket

bör emellertid ihågkommas, att genom den av mig förordade höjningen av arbetsgivarnas

bidrag till arbetsförmedlingen den beräknade kostnadsökningen

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kommer att minskas med Oi) miljoner kronor. Nettoökningen av förevarande

förslag i förhållande till sakkunnigförslaget utgör alltså 2.1 miljoner kronor

för statsverkets vidkommande.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, avse de nu angivna siffrorna ett

fullt genomfört förslag med utgångspunkt från de inverkande faktorerna sådana

de nu kunna uppskattas. Det återstår då att söka närmare angiva den

inverkan förslaget kan komma att få på statsbudgeten för de närmaste åren.

I detta hänseende anföra de sakkunniga i sin promemoria, att kostnaderna

under nästa budgetår tydligen bliva beroende på när den nya ordningen anses

böra träda i kraft samt på den takt, i vilken övergången sker. I sistnämnda

hänseende anse de sakkunniga, att det knappast kan förväntas, att de erkända

arbetslöshetskassorna kunna vara färdiga att redan från nästa årsskifte träda

i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om detta vore riktigt, skulle

kostnaderna för statsbidrag under nästa budgetår knappast bliva märkbara.

Jag ansluter mig till vad sålunda anförts. Visserligen har jag förordat, att

de nya försäkringsbestämmelserna sättas i kraft från och med den 1 januari

1934. Då enligt grunderna för statsbidrag en kassa skall vara berättigad

att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag,

som skäligen kan antagas belöpa på kvartalet, innebär detta, att en

möjlighet finnes, att viss utgift för försäkringen skall kunna belasta redan

nästa budgetårs riksstat. Ehuru medgivande från riksdagen att eventuellt

använda anslag för ändamålet torde böra inhämtas, lärer man i praktiken

kunna helt och hållet bortse från denna möjlighet. Däremot är det tänkbart,

att någon eller några erkända kassor skola kunna påbörja sin verksamhet

under loppet av år 1934, men med hänsyn till stadgade regler rörande

fondstorlek och det antal avgifter, som skola vara erlagda innan daghjälp må

utgå, är det knappast troligt, att daghjälp i större utsträckning kommer att

utgå under sistnämnda kalenderår. I den mån så blir fallet, skola statsbidragen

utgå under år 1935, därvid det dock för närvarande icke är möjligt att

säga, i vilken omfattning utbetalningen kommer att äga rum under vartdera

av de båda budgetår, i vilka nämnda kalenderår ingår. Vad angår förvaltningsbidragen

kunna de under år 1935 inflytande avgifterna från arbetsgivarna

då ännu beräknas helt täcka bidragsbeloppet, så att något tillskott av

statsmedel icke blir erforderligt till de bidrag, som då skola utgå.

I den mån försäkringssystemet, såsom all anledning finnes att antaga, vinner

anslutning från olika arbetargrupper, komma därefter kostnaderna undan

för undan att stegras, till dess försäkringen erhållit den beräknade omfattningen.

I annat sammanhang har nyss för försäkringens genomförande

räknats med en övergångstid av fyra år, d. v. s. åren 1934—1937. Detta innebär,

att först under år 1938 statens utgifter skulle komma att uppgå till det

belopp, som beräknats för fullt genomförd försäkring. Men hur kostnadsbeloppet

vid den tiden kommer att ställa sig i förhållande till den summa som nu

beräknats, beror uppenbarligen på i vad mån de förhållanden, på vilka den nu

gjorda kostnadsberäkningen måste baseras, komma att då föreligga. Vid

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

153

beräkningen har man sålunda utgått från att försäkringen skulle komma att

efter övergångstidens slut innefatta 50,000 lantarbetare och samma antal skogsoch

flottningsarbetare, men det torde knappast kunna beräknas, att försäkringen

vid denna tidpunkt skall hava en sådan omfattning. I den mån således

försäkringsstocken kommer att vara sammansatt annorlunda än man nu utgått

ifrån, eller om exempelvis arbetslöshetens omfattning förändras eller daghjälpens

storlek blir en annan än den nu uppskattade, komma följaktligen

ändringar att ske i kostnadssumman. Vad angår den mycket ovissa faktorn

arbets]öshetsprocenten, vilken nu beräknats efter genomsnittet för åren 1929—

1931 väsentligen med utgångspunkt från fackförbundens uppgifter till socialstyrelsen,

må emellertid erinras om vad de sakkunniga anfört (bilaga G sid.

89) därom, att en stegring av arbetslösheten under de närmaste åren knappast

kommer att medföra någon större ökning av kostnaderna för försäkringen,

detta därför att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir

mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka.

I detta sammanhang må ytterligare understrykas en omständighet av betydelse

för kostnadsbedömningen. Vid uppskattningen av de angivna kostnadssiffrorna

har hänsyn icke tagits till de restriktiva bestämmelser, som tillsynsmyndigheten

enligt förslaget skall kunna meddela i syfte att förebygga, att den

rena säsongarbetslösheten understödjes på ett sätt, som icke kan vara försäkringens

ändamål och som icke avsetts med förslaget. Det kan — med

hänsyn till statsbidragets konstruktion — förväntas, att dylika åtgärder komma

att medföra en icke oväsentlig minskning i statens utgifter för daghjälpsbidrag.

Hur stor denna minskning blir, kan emellertid först utrönas, då bestämmelserna

för de särskilda kassorna hunnit utformps.

I samband härmed bör måhända påpekas, att kostnaderna för försäkringen

icke innebära någon större ny nettoutgift. Detta gäller även det allmännas

kostnader för densamma. Man är nämligen berättigad utgå från att genom

försäkringen en mycket väsentlig avlastning kommer att ske från den hjälpverksamhet,

som eljest varit erforderlig från statens och kommunernas sida

ävensom från fattigvården. Detta gäller kanske särskilt under en omfattande

arbetslöshet, då även de mera kortvariga fallen bliva i behov av understöd.

I vilket storleksförhållande en sådan avlastning står till försäkringskostnaderna

kan av naturliga skäl svårligen för närvarande närmare angivas; jag

erinrar dock om vad jag i tidigare sammanhang anfört därom, nämligen

att det allmännas bidrag till försäkringen torde utgöra en av de billigaste hjälpformer,

som kunna ifrågakomma. Man lärer således kunna utgå från att

arbetslöshetsförsäkringens genomförande kommer att medföra endast en relativt

obetydlig ökning av det allmännas nettoutgifter för motverkande av arbetslöshetens

verkningar.

Specialmotivering.

I den följande specialmotiveringen kommer jag att behandla endast sådana

punkter, som diskuterats i yttrandena och som ej redan varit föremål för ut
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

talande från min sida i den allmänna motiveringen, liksom även sådana punkter,

där jag ej funnit mig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad särskilt

angår det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, hava en del av de däri

gjorda formella erinringarna föranlett jämkningar i lagtexten, medan andra,

såsom enligt mitt förmenande icke innebärande förbättringar, lämnats obeaktade.

Jämväl vissa från olika håll framställda anmärkningar av mera saklig

innebörd komma här att förbigås, i den mån de uppenbarligen bero på missuppfattning

av förslagets innebörd.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar.

Emot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i denna lag har jag icke

något att erinra.

Lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

1 §•

Med hänsyn till framställda anmärkningar hava vissa förtydliganden gjorts,

däribland i första stycket i paragrafen i syfte att av lagtexten klart skall

framgå, att genomsnittsberäkningen av antalet arbetare skall avse antalet årsarbetare

under varje kalenderår. Däremot bar jag icke funnit anledning att

tillmötesgå yrkande från de ömsesidig a socialförsäkring sbolagens förening av

innebörd, att bidraget skulle beräknas efter antalet arbetsdagar i stället för

efter antalet årsarbetare. Enligt vad för mig upplysts är nämligen beräkningen

av olycksfallsförsäkringsavgifterna efter antalet arbetsdagar icke allmänt

genomförd.

2 §.

Rörande skälen för avgiftens böjning till 3 kronor per årsarbetare får jag

hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 147).

En närmare bestämning av det antal arbetare, som skall ligga till grund

för avgiftens beräkning, har bär skett. Regelrätt kommer det ifrågavarande

antalet att utgöra bråkdelen av ett tal. Då det emellertid torde vara lämpligast

att räkna med hela tal, har föreskrift meddelats, att avjämning skall

ske till närmaste hela tal.

3 §.

Första stycket i sakkunnigförslaget har undergått en omredigering, så att

i lagen utsagts, att uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av de försäkringsinrättningar,

vilka meddela försäkring för olycksfall i arbete. Angående

täckandet av försäkringsbolagens kostnader härför — en fråga, som

kommer att något beröras vid följande paragraf — har bestämmelse upptagits

i 6 §. Då det synts lämpligt, att av lagtexten uttryckligen framgår, att nyss
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

155

nämnda försäkringsinrättningar skola besluta, om avgiftsplikt föreligger, samt

bestämma avgiftens belopp, har föreskrift härom införts i paragrafen. Här

har vidare i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten upptagits motsvarighet

till den bestämmelse i 19 § i olycksfallsförsäkringslagen, som avhandlar

provisorisk reglering av försäkringsavgifter.

3 § andra stycket i sakkunnigförslaget har influtit i 4 § i departementsförslaget.

4 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om avgifternas inbetalning

till statskontoret. Andra stycket motsvarar 3 § andra stycket i sakkunnigförslaget.

I fråga om de i sistnämnda stadgande upptagna bestämmelserna, att

försäkringsbolagen skola hava att varje år före den 1 juli till riksförsäkringsanstalten

inbetala ett belopp motsvarande avgifterna för bolagens delägare

för nästföregående år, har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, om det icke

vore förenat med mindre omgång, att bolagens avgifter inbetalades direkt till

statskontoret och att varje bolag samtidigt med inbetalningen till riksförsäkringsanstalten

lämnade en kortfattad uppgift om storleken av det inbetalta

beloppet samt de grunder, efter vilka det beräknats.

De ömsesidiga socialförsäkring sbolagens förening har beträffande samma

bestämmelser yttrat, att då de särskilda avgifterna lämpligen inbetalades i

sammanhang med försäkringsavgifterna och dessa avgifter vid den föreslagna

tidpunkten till stor del ännu icke hunnit regleras, det för bolagen skulle vara

till avsevärd lättnad men för statsverket utan nämnvärd betydelse, om tidpunkten

framflyttades åtminstone till den 1 september, motsvarande den tidpunkt,

som enligt 29 § mom. 4) i olycksfallsförsäkringslagen avses för ingivande

till riksförsäkringsanstalten av vissa uppgifter. Föreningen har vidare

anfört, att liksom försäkringsavgifterna till bolagen på grund av arbetsgivares

konkurs eller försumlighet ej inflöte till sina fulla belopp, så komme

även motsvarande särskilda avgifter sannolikt att ej bliva till fullo inbetalda.

Beträffande oguldna (påförda men icke erlagda) särskilda avgifter hade de

sakkunniga tänkt sig (sid. 86), att bristen skulle täckas genom någon förhöjning

av de »utgående avgifterna». Det kunde råda någon tvekan om, vilka

avgifter de sakkunniga med nämnda uttryck avsett. Antingen skulle bristen

ersättas genom fördelning å övriga avgiftspliktiga arbetsgivare eller ock täckas

av bolaget, d. v. s. genom fördelning å samtliga bolagets delägare. I

båda fallen skulle en, om ock obetydlig ökning av avgifterna äga rum för arbetsgivarna

utöver vad som eljest författningsenligt skulle åligga dem, vilket,

principiellt sett, måste anses oriktigt. Det syntes föreningen vara riktigare,

att statsverket finge bära förlusten, vilken, vad bolagen beträffade, knappast

torde överstiga 10,000 kronor årligen eller omkring en procent av det beräknade

beloppet av särskilda avgifter från bolagen.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att den föreslagna tidpunkten

för försäkringsbolagens avgiftsbetalning vore alltför sen; då avgifterna

borde vara redovisade i statskontorets räkenskaper före budgetårets utgång,

borde inbetalningen ske före den 1 juni.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För säkring sinspektionen ■— som i princip motsatt sig arbetsgivarbidrag i

förevarande form — har ansett, att bolagen i varje fall borde befrias från

skyldighet att svara för bidrag, som ej i vederbörlig ordning influtit. Inspektionen

har vidare ansett det kunna starkt ifrågasättas, om ifrågavarande bolag

kunde åläggas att utan kompensation ombesörja uppbörd av denna beskaffenhet;

enligt inspektionens mening borde skälig ersättning för debiterings-

och uppbördsarbetet utgå till bolagen, därest bidragsskyldighet ålades

dem.

I detta sammanhang har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, huruvida icke

ett genomförande av förslaget påkallade en ändring i 15 § i olycksfallsförsäkringslagen,

innefattande bestämmelse om möjlighet för olycksfallsförsäkringsbolagen

att göra ett tillägg till avgifterna för att göra sig betäckta

för de förluster, som kunna uppkomma genom här berörda ansvarsskyldighet

och kostnaderna för bestyrets fullgörande.

Å andra sidan har statskontoret icke haft något ett erinra mot bestämmelserna

om uppbörd och redovisning av ifrågavarande avgifter.

Vad först angår frågan, huruvida försäkringsbolagen böra stå ansvar för

sina delägares försummelse att erlägga ifrågavarande bidrag, synes mig bestämmelsen

härom böra bibehållas med hänsyn till behovet av kontroll över

att avgifterna från dessa arbetsgivare erläggas. Det är emellertid enligt min

mening klart, att förslaget i denna del icke behöver befaras bliva betungande

för bolagen. Föreningen uppskattar själv den årliga risken för dem alla tillsammans

allenast till ett belopp av 10,000 kronor. Deras arbetsgivare torde

också i de allra flesta fall betala sina avgifter, och om någon gång så icke

skulle vara fallet, har ett bolag möjlighet att förvägra förnyelse av försäkringsavtalet,

varigenom arbetsgivaren, om han ej ingår i annat bolag, får sin

försäkring överflyttad till riksförsäkringsanstalten. Nämnas må, att förslaget

utgår från att bolagen skola äga att genom tillägg till avgifterna

från arbetsgivarna göra sig betäckta för eventuella djdika förluster; i 6 §

i departementsförslaget är bestämmelse upptagen, att bolag för täckande av

ifrågavarande förluster skall äga att av sina avgiftspliktiga arbetsgivare uttaga

så stort belopp, som belöper på envar av dem. I anledning av att försäkringsinspektionen

ifrågasatt, om bolagen utan kompensation kunde åläggas

ombesörja uppbörden av dessa avgifter, vill jag framhålla, att i samband

med den nyss omförmälda bestämmelsen i 6 § i departementsförslaget införts

stadgande om rätt för bolagen att till bestridande av kostnad för bestyret

med uppbörden av envar avgiftspliktig arbetsgivare uttaga så stort belopp,

som kan anses falla på honom. Med denna anordning kommer således kostnaden

för uppbörden av avgifterna i verkligheten att drabba de arbetsgivare,

som äro pliktiga att erlägga avgifterna i fråga, och vid sådant förhållande

lärer laga hinder icke föreligga att ålägga bolagen, vilkas delägare samtliga

äro arbetsgivare, uppbörden av avgifterna, lika litet som hinder ansetts vara

för handen att införa skyldighet för vissa arbetsgivare att erlägga avgifter.

Vad vidare beträffar den tid, inom vilken bolagen skola inbetala avgifterna,

må det vara riktigt, att den 1 juli ur viss synpunkt icke är ett lämpligt

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

157

datum. I enlighet med hemställan av socialförsäkringsbolagens förening anser

jag mig böra föreslå, att tidpunkten bestämmes till den 1 september. I

anslutning härtill torde, såsom också yrkats, den omläggningen böra vidtagas,

att avgifterna från bolagen redovisas direkt till statskontoret samt att uppgift

samtidigt lämnas till riksförsäkringsanstalten för att tjäna till underlag

för den kontroll, som därstädes skall utövas. Den föreslagna tidpunkten för

avgifternas inleverering och lämnandet av vissa uppgifter sammanfaller med

den tid, då bolagen nu hava att till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift

om antalet delägare och försäkrade arbetare m. m.

5 §•

Rörande den närmare innebörden av detta lagrum har jag uttalat mig i den

allmänna motiveringen (sid. 147 f.).

6 §.

Vid 4 § har jag redan berört de bestämmelser, som upptagits i förevarande

paragraf.

7 §•

I förhållande till sakkunnigförslaget hava de frågor, som kunna bliva föremål

för försäkringsrådets prövning, något närmare preciserats. Härutinnan

tillåter jag mig hänvisa till lagtexten.

8 §•

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då kompletterande bestämmelser

möjligen skulle visa sig erforderliga till vinnande av enhetlighet vid tillämpningen

av vissa i lagen givna bestämmelser, exempelvis beträffande sättet för

avgifternas beräknande, det syntes önskvärt, att i lagen infördes ett stadgande

motsvarande 32 § i olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att de närmare föreskrifter,

som funnes erforderliga för lagens tillämpning, skulle kunna meddelas

av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

Bestämmelse i sådant hänseende har nu införts i denna paragraf.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Rubriken.

Socialstyrelsen anser det med hänsyn till den omfattande och djupt ingripande

betydelsen av den tillämnade regleringen vara lämpligt att giva lags

karaktär åt förordningens bestämmelser. Därigenom skulle enligt styrelsen

även vinnas, att bestämmelserna bleve underkastade lagrådets granskning.

Till vad socialstyrelsen sålunda anfört kan jag icke ansluta mig. Den föreslagna

författningen är uppbyggd i nära anslutning till förordningen om erkända

sjukkassor. Tillräcklig anledning att genomföra nu förevarande lagstiftning

på annat legislativt sätt än sjukkassereformen torde ej förefinnas.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1 §•

Socialstyrelsen framhåller, att det angelägna i att giva försäkringssystemet

erforderlig fasthet borde hava medfört, att grunderna för statsbidragets beräknande

angivits i själva förordningen.

Såsom framgår av sakkunnigförslaget, har man även här följt förebilden

från sjukkassereformen. Liksom vid denna torde det vara naturligast, att dessa

grunder knytas som villkor vid anslagsbeviljandet. Härtill kommer, att då

i grunderna ingår en omfattande och detaljrik tabell, som ändock icke kan

innehålla samtliga ifrågakommande procentsatser, dessa grunder synas mindre

lämpade för fixering i lagtext.

2 §•

På sätt jag i den allmänna motiveringen anfört (sid. 91), torde den medgivna

åtskillnaden mellan familjeförsörjare och andra kassamedlemmar ofta

ske i form av klassindelning. I andra fall åter torde kassorna komma att utan

dylik indelning till familjeförsörjare utbetala högre daghjälp än till andra

medlemmar. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligt att i uppgiften

angående medlemmarna uppdelning skall ske endast efter yrken och tillförsäkrade

förmåner.

4 §.

Socialstyrelsen har förklarat, att den i andra stycket meddelade bestämmelsen

om rätt att i visst fall vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa

skulle kunna förorsaka svårigheter, exempelvis vid tävlan mellan tvenne föreningar

av olika politisk inriktning. Det vore önskvärt, att i paragrafen angåves

närmare bestämmelser för tillsynsmyndighetens prövning.

Den av socialstyrelsen åsyftade bestämmelsen avser att förhindra en splittring

av de erkända arbetslöshetskassorna på för små och inbördes konkurrerande

enheter. Jag anser bestämmelsen ur denna synpunkt lämplig. Några

närmare regler för prövningen torde ej böra angivas. Självklart är emellertid,

att tillsynsmyndigheten vid prövningen skall helt bortse från den politiska

inriktningen hos föreningen.

I enlighet med av socialstyrelsen framställt jakande har jag ansett lämpligt,

att i lagtexten föreskrives, att tillsynsmyndigheten vid antagandet skall

pröva, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser jämväl om fondbildning.

Det torde nämligen vara erforderligt, att en kassas stadgar innehålla

bestämmelser bland annat om den tidrymd, inom vilken fonden i allmänhet

bör uppbringas till sin föreskrivna storlek, därest fonden av särskild

anledning behövt tillgripas för täckande av utgifter.

I förtydligande syfte har härjämte viss omformulering företagits.

5 §.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att i stadgarna bör angivas föreningens

verksamhetsområde. Föreskrift därom har införts i denna paragraf.

Verksamhetsområdet kan tänkas vara så bestämt, att medlem skall till
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

159

höra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställd vid visst arbetsföretag

eller bosatt inom visst område.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att bland åtgärderna

till förekommande eller lindrande av de ekonomiska svårigheterna för en kassa

jämväl upptaga ändring av karenstiden.

Till denna uppfattning kan jag ej ansluta mig. Karenstiden torde i regel

i kassorna komma att så avvägas, att en förlängning av den tid, de försäkrade

skulle få gå helt utan daghjälp, i allmänhet skulle för dem vara väsentligt

mer betungande än en nedsättning av det dagliga understödsbeloppet eller en

förkortning av understödstiden.

7 §•

Enligt socialstyrelsens förmenande skulle det icke vara motiverat att bibehålla

någon bestämmelse om obligatorisk uteslutning av medlem. Vad särskilt

beträffar de under punkterna 1 och 2 upptagna uteslutningsgrunderna påpekar

styrelsen, att sådan anledning kan kvarstå intill sju månader efter det medlemmen

upphört att vara självständig företagare eller att arbeta hos en närstående

släkting, vilket styrelsen tydligen finner mindre lämpligt.

Eör min del anser jag det vara riktigt att upprätthålla kravet på att den,

som längre tid varit självständig företagare utan att samtidigt användas till

lönearbete för annans räkning eller som arbetat hos en nära släkting, skall

uteslutas ur kassan. Det skulle leda till orimliga konsekvenser, om man läte

personer, som åtnjöte full försörjning av eget jordbruk, kvarstå i kassa. Detta

krav blir desto viktigare med den förändring i förhållande till sakkunnigförslaget

av antalet erlagda avgifter för rätt till understöd, som jag ämnar föreslå.

Om uteslutningsgrunden bibehålies såsom obligatorisk, vilket jag föreslår,

kan det icke heller gärna vara riktigt att, såsom styrelsen ifrågasätter,

medgiva jämkning för det fall att en medlem åter upptagit lönearbete och

kassan sålunda försummat att dessförinnan meddela uteslutningsbeslut.

Beträffande frågan om den inverkan på skogsarbetarnas möjligheter att

ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa, som uteslutningen av

de självständiga företagarna komme att få, liksom beträffande frågan om lämpligheten

att i förordningen närmare definiera begreppet självständig företagare,

hänvisar jag till vad jag därom anfört i annat sammanhang (sid. 85

ff.).

Vad de sakkunniga på sid. 25 i promemorian anfört om att en hemmansägare

måste anses vara självständig företagare jämväl under tid, då han arbetar som

skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan person anställd för

att sköta sin gård, synes enligt en del av de avgivna yttrandena hava föranlett

det antagandet, att de sakkunniga avsett att åt företagarbegreppet här giva

en annan tolkning än som tillämpats beträffande lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. De sakkunniga torde emellertid endast hava avsett att

framhålla, att den omförmälda hemmansägaren är att betrakta som självständig

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

företagare i sin egenskap av hemmansägare, samtidigt som han är att betrakta

som lönearbetare i sin egenskap av skogsarbetare. Denna tolkning framgår

klart av sammanhanget. Jag hänvisar för övrigt i denna del till vad som

anförts i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Västerbottetis län anser bestämmelsen under punkt 2 vara

för hård samt förklarar, att arbete hos en nära släkting kan vara ett verkligt

arbetsförhållande av samma beskaffenhet som anställning hos annan. Länsstyrelsen

finner det verka som en bestraffning, att en person, som innehaft

arbete hos en nära släkting, icke förr än sju månader därefter kan bliva medlem

av en erkänd arbetslöshetskassa.

Med anledning härav vill jag framhålla, att erfarenheterna från utlandet

på denna punkt giva vid handen, att det föreligger så stor risk för missbruk

av försäkringen just i detta avseende, att det torde vara nödvändigt att upprätthålla

den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. I och för sig ligger

det för övrigt icke något orimligt i att den, som övergår till under försäkringen

innefattat lönearbete, icke redan första dagen kan ingå i en arbetslöshetskassa

i det nya yrket.

Enligt punkt 3 skall från rätt att inträda i erkänd arbetslöshetskassa eller

att »där» kvarstå såsom medlem uteslutas den, som är medlem i annan erkänd

arbetslöshetskassa. Genom denna bestämmelse utsäges enligt min mening tillräckligt

klart, att medlemmen skall vara skyldig att utträda ur den kassa,

däri han senare vunnit inträde. 11 § i sakkunnigförslaget torde sålunda kunna

såsom obehövlig utgå.

9 och 10 §§.

9 § i sakkunnigförslaget har av redaktionella skäl uppdelats i två paragrafer.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligga för att en medlem,

som är berättigad till understöd, ej skall kunna uteslutas ur kassan förrän

understödstiden gått till ända, även om kassan kan åberopa den i 8 § 4 punkten

angivna uteslutningsgrunden.

Härtill torde allenast behöva anföras, att, om en medlem på grund av svikliga

uppgifter lyckats utfå understöd, följer av civilrättsliga regler, att kassan

icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts. 11

11 §•

Socialstyrelsen anser, att bestämmelsen om automatisk uteslutning efter

viss tid kommer att verka för strängt, och ifrågasätter, om ej laga förfall borde

kunna få åberopas.

Ifrågavarande bestämmelse överensstämmer helt med motsvarande stadgande

i sjukkasseförordningen. Avgifterna till kassorna komma att bliva relativt

små, och svårigheter att betala dem torde i allmänhet ej komma att förefinnas,

eftersom de endast skola utgå under de veckor, då den försäkrade varit i {arbete.

Jag erinrar för övrigt om att en medlem, som uteslutes under åbero
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

161

pande av förevarande paragraf, äger rätt att när som helst åter anmäla sig

såsom medlem i kassan. Visserligen äger han då på grund av bestämmelserna

i 21 §, i enlighet med vad jag under nämnda paragraf kommer att närmare

anföra, icke för rätt till understöd tillgodoräkna sig de avgifter, vilka

han erlagt under sitt tidigare medlemskap. Jag anser dock icke tillräckliga

skäl tala för någon ändring i paragrafen.

14 §.

Ordet »arbetslös» har tillagts i avsikt att få det — eljest självklara — förhållandet

uttryckligen utsagt, att understöd ej må utgå annat än till medlem,

som saknar sysselsättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för

egen räkning.

15 §.

Beträffande den i första stycket föreskrivna diskvalifikationsbestämmelsen

om fyra veckor anföra statskontoret och länsstyrelsen i Hallands län, att tiden

borde avsevärt förlängas. Arbetsgivareföreningen yttrar, att det utgör ett betänkligt

avsteg från eljest vedertagna principer inom försäkringsverksamheten,

att även ett uppenbart självförvållande till arbetslöshet endast medför en temporär

förlust av understödsrätten.

En diskvalifikationstid om fyra veckor motsvarar vad som i allmänhet tilllämpas

i utlandet. Någon anledning att föreslå en avvikelse härutinnan synes

mig så mycket mindre föreligga, som, i fall arbetsvägran upprepas, detta ånyo

medför avstängning under fyra veckor från det vägran sist skett. Arbetsförmedlingsanstalt

lärer ej underlåta att ånyo pröva arbetsvilligheten hos en

kassamedlem, som en gång vägrat antaga erbjudet arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke stadgandet om förutsättningarna

för att erbjudet arbete skall anses lämpligt borde omformuleras,

så det klarare framgår, att en kassa äger uppställa strängare krav än i texten

angives.

Enligt den i förordningen iakttagna principen för bestämmelsernas avfattande

äro dessa blott att anse såsom minimifordringar, där ej annat uttryckligen

angives. I överensstämmelse därmed stadgas i förevarande paragraf

endast, att erbjudet arbete under vissa förutsättningar skall anses lämpligt,

och kassorna förbjudas ingalunda att uppställa strängare krav på de understödssökande,

om de så skulle önska. Såsom ytterligare exempel på denna

princips tillämpning må nämnas, att en kassa är oförhindrad att såsom villkor

för rätt till understöd kräva erläggandet av ett större antal avgifter än som

stadgas i 21 §. Jag finner därför ej skäl föreligga att föreslå någon omformulering

av paragrafen i denna del.

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anser, att rätten till understöd ej

bör indragas, om arbete inom annat yrke anvisas, då utsikt finnes att snart få

arbete inom det egna yrket.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr £09.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt bestämmelserna skälig

hänsyn skall tagas till medlemmens personliga omständigheter. Varje tendens

till yrkesförsäkring måste sorgfälligt undvikas, men detta utesluter icke, att

någon gång sådana fall kunna tänkas förekomma, då en medlem bör anses hava

på av förbundet angivet skäl haft giltig anledning att vägra antaga erbjudet

arbete.

I fråga om viss i sista stycket vidtagen ändring hänvisar jag till den allmänna

motiveringen (sid. 112).

17 §.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke ordet »samt» borde utbytas

emot »eller», då meningen väl ej vore, att bidrag till rese- och flyttningskostnader

skulle kunna utgå utöver daghjälpens högsta belopp.

Socialstyrelsen åter förutsätter, att hjälp till rese- och flyttningskostnader

skulle kunna utgå tillika med daghjälp, men påpekar, att sådan hjälp

jämväl kan komma att utgivas av arbetsförmedlingsanstalt. Styrelsen anser

därför, att i kassornas stadgar borde införas bestämmelse om att kassorna

ej finge lämna hjälp uti ifrågavarande avseende, då kostnaden bestritts

av arbetsförmedlingsanstalt eller annan.

Understöd i form av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader

bör utgå för sig och utan samband med daghjälpens storlek. Så torde även

de sakkunnigas uppfattning hava varit. En motsatt tolkning skulle leda till

orimliga resultat, då det här gäller belopp av i regel helt olika storleksordning.

Enligt 9 § i utkastet till lag om offentlig arbetsförmedling bör ersättning

för resekostnad, som arbetsförmedlingsanstalt bekostat, icke utgå av statsmedel,

då möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren

uttaga sådan ersättning. Därest en medlem av erkänd arbetslöshetskassa är

berättigad att av kassan åtnjuta understöd till täckande av resekostnad, torde

en arbetsförmedlingsanstalt, som förskjutit sådan kostnad, icke underlåta

att hos kassan uttaga det belopp, som medlemmen varit berättigad att erhålla.

Dubbelersättning kan sålunda icke komma att utgå till medlemmen.

18 §.

Till undvikande av missförstånd torde böra framhållas, att bestämmelsen

att daghjälp icke må utgå till medlem för dag, för vilken han åtnjuter avlöning,

icke syftar på det allmänna och självklara villkoret, att medlemmen skall

vara arbetslös, utan på de fall, då arbetsgivare antingen på grund av lagbestämmelse

eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitteringstid

utbetalar lön till arbetaren för viss tid framåt. På sätt i 1928 års betänkande

anföres, innefattas under bestämmelsen jämväl skadestånd, som utgår

såsom ersättning för mistad avlöning, men däremot icke skadestånd, som

utgår av annan anledning.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

163

Med det begränsade innehåll, stadgandet sålunda äger, lärer anledning icke

finnas att i enlighet med av socialstyrelsen gjort yrkande omkasta ordningen

mellan de olika bestämmelserna i paragrafen.

19 §•

Denna paragraf har i formellt hänseende omarbetats i förhållande till sakkunnigförslaget.

Någon saklig ändring har emellertid ej vidtagits.

20 §.

Socialstyrelsen har med hänsyn till den avsevärda betydelse för försäkringens

tillämpning, som tolkningen av begreppet familjeförsörjare skulle få,

ansett det lämpligt, att begreppets innebörd komme till uttryck i författningen.

Liknande synpunkter framhållas av svenska stadsförbundets styrelse, som

vidare tillägger, att begreppet familjeförsörjare syntes böra anpassas med

hänsyn tagen till fattigvårdslagstiftningen.

Ehuru det ur viss synpunkt vore önskvärt, att möjlighet funnes för en smidig

tillämpning av ifrågavarande begrepp, har jag ansett mig böra förorda, att

bestämmelser i ämnet införas. Dessa bestämmelser böra enligt min uppfattning

hava sin plats i förevarande paragraf, som behandlar frågan om

daghjälpens storlek. Bestämmelserna hava utformats ganska snävt; sålunda

har jag ej ansett en faktiskt föreliggande försörjning av sammanboende kvinna

eller av barnbarn böra få utöva inflytande på daghjälpens storlek. I förhållande

till make och minderåriga barn skall medlem anses såsom familjeförsörjare,

även om försörjningsskyldigheten faktiskt icke fullgöres; att stadga

motsatsen skulle vara att även beröva medlemmen möjligheten att fullgöra

sin skyldighet. Man måste kräva, att medlemmen verkligen har försörjningsskyldighet

emot make eller barn, ty eljest skulle en hustru, vars

man uppbär avlöning, kunna betraktas som familjeförsörjare. Bestämmelserna

komma sålunda att fullständigt motsvara den ovillkorliga försörjningsskyldigheten

enligt 3 § i lagen om fattigvården. Därjämte torde en medlem,

som sammanbor med och faktiskt underhåller sina föräldrar böra betraktas

som familjeförsörjare. Detta tillägg har gjorts i anslutning till stadgande

i 1928 års förslag till obligatorisk försäkring. Lika med förhållandet mellan

föräldrar och barn torde här böra anses förhållandet mellan adoptant och

adoptivbarn.

Enligt sakkunnigförslaget skulle erkänd arbetslöshetskassa äga i sina stadgar

föreskriva, att kvinnliga och minderåriga medlemmar skulle uppbära

lägre daghjälp än som utginge till eljest med dem likställda medlemmar, därvid

daghjälpen dock ej finge understiga hälften av eljest utgående daghjälp. Då,

såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, de sakkunnigas mening icke

varit, att dessa medlemmar skulle erlägga lika stora avgifter som övriga medlemmar,

lärer detta innebära, att för de kvinnliga och minderåriga medlemmarna

komme att inrättas en särskild klass inom kassan. Detta förhållande

behöver emellertid ej särskilt angivas i lagtexten. Medgivande torde endast

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behöva lämnas att för berörda medlemmar intill hälften underskrida eljest föreskrivet

minimum för daghjälpen. Även i detta fall bör dock det föreskrivna

förhållandet mellan lönens och daghjälpens storlek icke få överskridas. I

överensstämmelse härmed hava bestämmelserna i ämnet avfattats.

Beträffande vissa formella jämkningar får jag hänvisa till lagtexten.

21 §.

Socialstyrelsen anför, att den gjorda åtskillnaden mellan medlemmar, som

icke tidigare uppburit understöd, och sådana, som åtnjutit sådan förmån, synes

sakna bärande skäl och komma att verka orättvist. Styrelsen anför som

exempel, att om två medlemmar samtidigt bliva arbetslösa och den ena helt

omhändertages av fattigvården medan den andra erhåller understöd, skulle

den ena sedermera behöva inbetala 52 avgifter för att bliva berättigad till

understöd, medan den andra endast behövde erlägga 26 avgifter.

Genom att uppställa krav på att en medlem skall hava erlagt avgifter under

52 veckor för att första gången bliva berättigad till understöd åstadkommer

man en större samhörighet mellan kassan och dess medlemmar. Personer,

som inom en nära framtid hotas av arbetslöshet, komma ej att finna

med sin fördel förenat att ingå som medlemmar i kassan, utan medlemsstocken

blir begränsad till den stabila delen av arbetarna. Såväl härigenom som

direkt genom det inbetalade större antalet avgifter stärkes kassornas ekonomi.

Vidare vill man, såsom jag tidigare anfört, genom villkoret vinna ett effektivt

urskiljande av dem, som egentligen äro att betrakta som självständiga

företagare. För min del kan jag därför ansluta mig till den av de sakkunniga

föreslagna uppdelningen. Det av socialstyrelsen anförda exemplet skulle,

för övrigt även med sakkunnigförslaget, få praktisk betydelse blott i det undantagsfall

att fattigvården räckt så länge och omständigheterna i övrigt varit

sådana, att hans tidigare verkställda inbetalning av 52 avgifter just på grund

av fattigvårdstiden icke skulle kunna räknas honom tillgodo. Med den omläggning

av förhållandet till fattigvården, som jag i annat sammanhang föreslagit,

komma för övrigt båda medlemmarna i det av socialstyrelsen anförda

exemplet att vid första arbetslöshetsfallet erhålla daghjälp från kassan. I

I avsikt att underlätta övergången från de inom ett flertal fackförbund för

närvarande existerande arbetslöshetskassorna till erkända arbetslöshetskassor

ha de sakkunniga upptagit en bestämmelse av innehåll, att en medlem i en

erkänd arbetslöshetskassa efter tillsynsmyndighetens medgivande må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,

som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa.

Det är enligt min uppfattning synnerligen önskvärt, att övergången av de

nuvarande sammanslutningarna för beredande av arbetslöshetshjälp till erkända

arbetslöshetskassor kan försiggå så smidigt, att det icke blir ett avbrott

i verksamheten eller i medlemsrätten för de gamla medlemmarna. Om

den allmänna förutsättningen är för handen för att utbetalning av understöd

från en nyskapad erkänd arbetslöshetskassa skall få påbörjas, eller med andra

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

165

ord tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek och kassans ekonomiska

ställning lämnat sitt medgivande därtill, höra sålunda medlemmarna

för rätt till understöd få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den gamla

sammanslutningen. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör dock frågan

prövas av tillsynsmyndigheten och dess medgivande avvaktas. För att tydliggöra,

att sådant medgivande i regel bör lämnas, har ur lagtexten uteslutits

den inskränkande bestämmelsen, att medgivandet endast skulle lämnas, där

omständigheterna därtill föranledde. Även om storleken av avgifterna inom

den gamla sammanslutningen icke uppgått till vad som kräves i den erkända

kassan, torde medgivande att tillgodoräkna avgifterna kunna lämnas, givetvis

under nyss angiven förutsättning att fondens storlek och kassans ekonomiska

ställning i övrigt icke utgör hinder däremot.

Det är emellertid även önskvärt, att en medlem i den nya kassan, som kanske

under ett flertal år erlagt avgifter till den gamla kassan och jämväl därifrån

uppburit understöd, icke betraktas som en ny medlem, av vilken skall

krävas sammanlagt 52 erlagda avgifter för rätt till understöd. Fortfarande

under förutsättning, att tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek

och kassans ekonomiska ställning lämnat medgivande, att medlemmen skall få

tillgodoräkna sig inom den gamla kassan erlagda avgifter, bör även tagas i

betraktande, att han i den gamla kassan uppburit understöd, varför sålunda i

dylikt fall för rätt till understöd första gången i den nya kassan endast skola

krävas 26 erlagda avgifter. Därest en sådan ändring vidtages, lärer följden

böra bliva, att understöd som uppburits i den gamla kassan även bör utöva

verkan i restriktiv riktning, nämligen så att för beräkning av understödstidens

längd under den första tiden i den nya kassan bör inräknas understöd,

som uppburits i den gamla kassan. Om sålunda en medlem under de sistförflutna

sex månaderna i den gamla kassan uppburit understöd under 50 dagar,

bör han under de första sex månaderna i den nya kassan endast vara berättigad

till understöd under 70 dagar.

Vad nu anförts om beräkning av understöd torde böra äga motsvarande giltighet

även vid övergång mellan två erkända arbetslöshetskassor. Detta innebär

såtillvida en jämkning i sakkunnigförslaget, som enligt detta förslag understöd,

vilket lämnats av annan erkänd arbetslöshetskassa, skulle tagas i

betraktande även då överenskommelse enligt 2 mom. ej träffats.

Enligt 2 mom. första stycket i sakkunnigförslaget är möjligheten att tillgodoräkna

avgift i annan erkänd arbetslöshetskassa begränsad till avgift för

medlemstid omedelbart före inträdet i den senare kassan. Har den arbetslöse

under en mellantid ej tillhört dylik kassa, få alltså tidigare avgiftsbetalningar

icke tillgodoräknas honom.

En dylik regel synes erforderlig till förekommande av missbruk av förordningens

bestämmelser i övrigt. Samma skäl synas emellertid föreligga

till motsvarande begränsning såväl beträffande avgifter till icke erkänd

sammanslutning som till den kassa, där han begär understöd.

Bestämmelser av nu angiven innebörd hava införts i paragrafen.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Öv erståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anse bestämmelsen

om att avgift ej må tillgodoräknas medlem för tid, då han utfört arbete i

sitt hem, vara obillig. Motsvarande erinringar hava framställts beträffande

stadgandet om hemarbetare i 26 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ur kontrollsynpunkt vara omöjligt

att inbegripa de s. k. hemarbetarna under försäkringen. Jag finner mig

därför ej kunna förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Det torde böra påpekas, att man för rätt att erlägga en veckoavgift näppeligen

torde kunna kräva mer än att vederbörande haft lönearbete en del av

veckan; t. o. m. en dags lönearbete lärer böra berättiga att erlägga avgift för

veckan, allt förutsatt att kassa ej i sina stadgar lämnat annan föreskrift.

22 §.

Bestämmelsen i tredje stycket, att ny karenstid ej behöver beräknas bland

annat då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete

för kortare tid än aderton dagar, bör enligt min mening jämkas i så måtto,

att tidrymden bestämmes till högst aderton dagar.

24 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om ej den rätt, som lämnats

en kassas styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta minska

understödstidens längd eller nedsätta daghjälpens storlek, borde utbytas emot

en skyldighet att vidtaga sådan åtgärd.

Bör min del kan jag icke ansluta mig till vad länsstyrelsen sålunda anfört.

Jag hänvisar till vad jag i annat sammanhang härom yttrat (se sid. 134).

I förtydligande syfte har viss formell jämkning i ordalydelsen vidtagits.

27 §.

Socialstyrelsen framhåller, att det för en ny kassa torde vara omöjligt att

beräkna det genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster

i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. Styrelsen anför vidare,

att tillsynsmyndigheten ej erhållit någon som helst ledning för sitt handlingssätt

med hänsyn till medgivande att påbörja utbetalning av understöd. Stadgande

borde möjligen införas, att fonden ej finge tagas i anspråk annat än

till viss del, med mindre sådan åtgärd, som omförmäles i 5 § 4), vidtages.

Enligt min uppfattning bör tillsynsmyndigheten ej vara bunden av särskilda

regler, då det gäller att avgöra, om en kassas ekonomiska ställning

är sådan, att utbetalning av understöd må påbörjas. Denna fråga bör bedömas

från fall till fall. Det torde härvid icke behöva krävas, att fonden

helt uppgår till den storlek, till vilken den genom avsättningar skall uppbringas

och varmed den skall uppföras i balansräkningen, nämligen såvitt på

annat sätt säkerhet vunnits för att kassan kan stå emot eventuella påfrestningar.

För övrigt är det givet, att fondens blivande minimibelopp ej kan annat

än uppskattningsvis bedömas, innan understöd börjat utgivas och statsbidrag

erhållits. Några särskilda regler för bokföringen under denna övergångstid

torde likväl ej behöva givas i författningen; denna detalj lärer böra ankomma

på tillsynsmyndigheten att ordna genom förhandlingar med kassans styrelse.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

167

Med den mening, som jag tidigare givit till känna angående befogenheten

för en kassas styrelse att vidtaga åtgärder vid större påfrestningar på kassan,

lärer det vara givet, att jag ej kan biträda förslaget om förbud att

mer än till viss del anlita fonden, med mindre kassans styrelse vidtagit åtgärder

jämlikt 5 § 4). Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att

i 4 § införts bestämmelse om att tillsynsmyndigheten vid antagandet av en

kassa skall tillse, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser om

bland annat fondbildning.

28 §.

Socialstyrelsen har anfört, att tillsynsmyndigheten vid val av styrelseledamot

borde frigöras från beroende av något av kassan uppgjort förslag.

Liknande synpunkter hava framhållits av överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Norrbottens län samt svenska arbetsgivareföreningen. Svenska

by g gnadsträarbetareförbundet har däremot hemställt, att kassorna borde erhålla

rätt att själva utse samtliga ledamöter i sina styrelser.

Socialstyrelsen har vidare ifrågasatt, om ej den av tillsynsmyndigheten

utsedde ledamotens ställning borde ytterligare stärkas genom att man tilldelade

honom arvode av statsmedel.

Ur många synpunkter anser jag det vara synnerligen lämpligt, att styrelsen

skall äga rätt att utse en ledamot i varje kassas styrelse. Denna ledamot

skall enligt paragrafens ordalydelse utses efter förslag av kassan. Tillsynsmyndigheten

kommer sålunda ej att vara bunden av att välja inom förslaget

utan har full frihet att utse annan person, om så anses lämpligt. Paragrafen

överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i sjukkasseförordningen.

Tillsynsmyndigheten skall vidare utse en revisor. Jag anser det

lämpligt, att den av tillsynsmyndigheten utsedda styrelseledamoten liksom även

revisorn av statsmedel erhåller gottgörelse för sitt arbete. Uttrycklig bestämmelse

härom torde böra här införas. Arvodesbeloppen torde böra bestämmas

av tillsynsmyndigheten. De erforderliga medlen torde böra anvisas från de

av arbetsgivarna utgående avgifterna till försäkringens förvaltningskostnader.

29 §.

Socialstyrelsen har anfört, att föreskrift om att de befogenheter, som tillkomma

sammanträde med kassan, helt skola utövas av valda ombud vore önskvärd

i fråga om alla kassor med ett något större medlemsantal, exempelvis

över 1,000.

Enligt min mening saknas tillräckliga skäl för införandet av en sådan bestämmelse

för de säkerligen mycket sällan förekommande fall, då en kassas

verksamhet kommer att vara koncentrerad till en enda ort.

33 §.

Enligt 3 § äger tillsynsmyndigheten rätt att, där särskilda skäl därtill

föranleda, till erkänd arbetslöshetskassa antaga förening med lägre medlemsantal

än 500. Det torde få förutsättas, att tillsynsmyndigheten i sådant fall

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej underlåter bestämma det lägsta medlemsantal, vid vilket verksamheten som

erkänd arbetslöshetskassa skall få utövas. På grund härav har viss jämkning

i ordalagen i denna paragraf vidtagits.

De i tredje stycket av paragrafen enligt sakkunnigförslaget meddelade föreskrifterna

angående förfaringssättet, då kassas medlemsantal nedgått, torde

stå i mindre god överensstämmelse med de i 49 § i lagen om understödsföreningar

givna bestämmelserna, enligt vilka underhandsförsäljning ingår i

likvidationsförfarandet. Jag har därför vidtagit viss jämkning i ordalydelsen.

34 §.

Då det enligt min uppfattning ej torde vara erforderligt att i första stycket

av paragrafen skilja mellan olika slags anvisningar, har viss jämkning i ordalydelsen

vidtagits.

35 §.

Rörande viss i 35 § vidtagen ändring hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen (sid. 112).

Ikraftträdandebestämmelser.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde tiden för

ikraftträdandet böra bestämmas till den 1 januari 1934. Detta innebär emellertid

icke annat än att möjlighet då inträder att få arbetslöshetskassa antagen

till erkänd enligt förordningens bestämmelser.

Grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande grunderna för statsbidrag har jag, på sätt som framgår av vad

jag i annat sammanhang därom anfört (sid. 138 f.), funnit anledning föreslå

viss jämkning i beräkningen av statsbidraget vid låg arbetslöshet. De av denna

jämkning föranledda ändringarna i den i grunderna för statsbidraget ingående

tabellen hava vidtagits i den tabell, som finnes fogad vid detta protokoll.

I annat sammanhang har jag förordat, att av tillsynsmyndigheten utsedd

styrelseledamot och revisor skola åtnjuta arvode av statsmedel. Av tekniska

skäl synes det lämpligast, att dessa arvoden utbetalas av kassan, som sedan

erhåller gottgörelse därför i form av särskilt tillägg till förvaltningsbidraget.

I övrigt har jag icke funnit anledning till ändring i de av de sakkunniga föreslagna

grunderna.

Förordning om riks försäkring sanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande uppbörden av de avgifter,

som skola erläggas till riksförsäkringsanstalten, kan jag, såvitt angår

innehållet, till alla delar biträda. Då emellertid det i ämnet upprättade författningsförslaget

i allt väsentligt överensstämmer med 1922 års förordning

om uppbörd av försäkringsavgifter, vill jag för min del förorda, att bestäm
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

169

melserna meddelas i form av hänvisning till denna förordning. Förevarande

förslag är avfattat i enlighet härmed.

Förordning om ändrad lydelstfi av § 5 i förordningen den 31 mars 1922■

(nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riks försäkring sanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Emo* le sakkunnigas förslag i ämnet har jag icke något att erinra.

Ändring i lagen om försäkringsavtal.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 8 april

1927 om försäkringsavtal. Förslag därom lärer denna dag komma att anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet

upprättade förslag

dels till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr

184) om understödsföreningar,

dels till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till förordning om erkända arbetslöshetskassor,

dels till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt

lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars

1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

allt av den lydelse, bilagor A-—F1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslagen till lag angående ändring i vissa delar av

lagen om understödsföreningar och till lag angående bidrag från arbetsgivare

till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall.

Ur protokollet:

C.-II. von Ilartmansdorff.

1 Bilagorna C, E och F, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade fdrfattningsförslag,

hava här uteslutits; tidigare omförmälda bilagor G och II äro här intagna efter statsrådsprotokollet

den 17 mars 1933.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga A till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om

understödsföreningar skola, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni

1931 (nr 279), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,

som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem--— eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka--— hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser

sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller

avser förening att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i

stället i firman hava ordet »sjukkassa» eller, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar

ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes

särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,

må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — — understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med

mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

171

på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och

å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de

röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas

stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å

sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock

gillt.

Där stadgeändringen — — — sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet

eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor,

kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension--— i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Bilaga B till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,

att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo

sysselsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen

erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Angående vad som i denna lag förstås med arbetsgivare och arbetare skall

gälla vad i 2 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete är stadgat.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun.

2 §.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i genomsnitt

för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under året i

verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för arbetaren

en för alla och alla för en.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken

arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att besluta,

huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig,

samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riksförsäkringsanstalten

om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast

provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse.

Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för

mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstalten

bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet

sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgat.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

173

4 §.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som

uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall

varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande

de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med

inbetalningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift å den

avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §.

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riksstaten.

Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för bestridande

av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock

högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål.

Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond,

vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de

erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå,

enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveckling

av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6 §.

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande

av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av

de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan anses

belöpa på envar av dem.

7 §■

Över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må klagan

föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen

efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant

skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty

första gången erlägga avgifter under år 1935.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga D till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,

dels såsom förvaltning sbidrag.

2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av

kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av

året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet

bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet

understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med

därvid fogade särskilda bestämmelser:

Antal

nnderstSdda

dagar per

medlem

Daglijälpsbidragets storlek i procent

antal understödda dagar per medlem

av hela kostnaden för understöd vid olika

och en genomsnittlig daghjälp av kronor

2.00

2.25

2.50

2.75

3.00

3.25

3.50

3.75

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.50

0.0

1.75

5.4

0.0

—

2

9.6

4.7

0.0

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

—

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

o.o

—

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5.8

2.9

0.0

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

0.0

—

3.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

o.o

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

2.4

0.0

—

—

—

—

—

—

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.4

2.3

O.o

—

—

—

—

_

4.50

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.5

6.3

4.2

2.2

0.0

—

—

—

—

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

8.0

6.0

3.6

2.0

0.0

—

—

—

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

9.6

7.6

5.7

3.8

1.9

O.o

—

—

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

11.1

9.1

7.2

5.4

3.6

1.9

O.o

—

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

12.5

10.6

8.7

6.9

5.1

3.4

1.8

0.0

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

15.1

13.2

11.4

9.6

7.9

6.3

4.7

3.2

7

45.5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

19.7

17.8

16.0

14.3

12.7

11.1

9.6

8.2

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

23.6

21.7

19.9

18.3

16.7

15.1

13,7

12.3

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

27.0

25.1

23.4

21.7

20.1

18.6

17.2

15.8

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.6

36.2

34.0

31.9

30.0

28.1

26.4

24.8

23.2

21.7

20.3

18.9

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

32.6

30.8

29.1

27.5

25.9

24.5

23.1

21.7

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

35.1

33.3

31.6

30.0

28.4

27.0

25.6

24.2

13

62.3

58.1

54.5

51.4

48.5

45.9

43.5

41.3

39.2

37.3

35.5

33.8

32.2

30.7

29.2

27.9

26.5

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45.5

43.3

41.3

39.4

37.6

35.9

34.3

32.8

31.3

30.0

28.6

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

41.3

39.5

37.8

36.2

34.7

33.3

31.9

30.6

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47.0

45.0

43.1

41.3

39.6

38.0

36.5

35.1

33.7

32.4

17

69.4

65.3

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

44.7

43.0

41.3

39.7

38.2

36.8

35.4

34.1

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

46.3

44.5

42.9

41.3

39.8

38.4

37.0

35.7

19

72.4

68.3

64.7

61.6

58.8

56.2

53.8

51.7

50.0

47.8

46.0

44.3

42.8

41.3

39.9

38.5

37.2

20

73.7

69.6

66.1

63.0

60.1

57.6

55.2

53.1

51.1

49.2

47.4

45.8

44.2

42.7

41.3

39.9

38.6

21

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

50.5

48.7

47.1

45.5

44.0

42.6

41.3

40.0

s. 175 Kontrollera mot PDF

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

175

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

21

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med där n betecknar antalet

understödda dagar per medlem.

b) Yid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som

direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det

erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Yid lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget

för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser,

beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört

att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid

av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,

räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till

dess antagandet upphörde att gälla.

5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor

motsvarande två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med

belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och

revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

6. Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet

medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande

till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med

tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda

beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda

dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än två

kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så anses,

som om daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet

dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar

under samma år.

7. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa

må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar

av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 3 mars

1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)

om understödsföreningar och lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande

av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den

offentliga arbetsförmedlingen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av länsnotarien Ernst Bexelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan andra anmärkningar än att i den föreslagna

lydelsen av 9 § lagen om understödsföreningar ett förtydligande borde göras

i första stycket samt att i 2 § förslaget till lag angående bidrag från arbetsgivare

till vissa statens omkostnader borde uttrycket under året ersättas

med orden under nästföregående år. Därjämte erinrade lagrådet att den i

redan avgiven kungl. proposition (nr 174) föreslagna ändringen i bl. a. 2 §

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, enligt vilken såsom arbetsgivare

kan vara att anse den som driver viss undervisningsanstalt i förhållande till

lärjungar vid anstalten, ändå att dessa ej användas till arbete för hans räkning,

syntes böra medföra att i sista stycket av 1 § i förslaget till lag angående

arbetsgivares bidragsskyldighet sådan anstalts innehavare undantages

från den föreslagna lagens tillämpning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

177

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet:

Den 16 mars 1933 har lagrådet avgivit utlåtande över de den 3 i samma

månad till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och lag angående

bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Lagrådet

har i sitt utlåtande framställt allenast ett par detaljerinringar, vilka

synts mig böra beaktas. I samband med de jämkningar, som förslagen på

grund härav undergått, hava vissa smärre ändringar av redaktionell art vidtagits.

Till frågan om grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna

samt beräkning av det anslagsbelopp, som för sådant ändamål må erfordras

för nästa budgetår, anhåller jag att senare få återkomma (proposition

nr 215).

Föredraganden uppläser härefter de nyss omförmälda ändrade lagförslagen

samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga dessa lagförslag dels ock föreslå riksdagen att antaga

de vid statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 fogade tre förslagen till förordningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

12

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

193 2 ÅRS UTREDNING

P. M.

RÖRANDE FRIVILLIG

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING M. M.

Januari 1933

Med biträde av tillkallade sakkunniga

utarbetad inom socialdepartementet

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning om arbetslöshetsförsäkring m. m

Inledning.

Chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 7 oktober

1932:

Frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land väntar ännu på

sin lösning. Det av 1926 års arbetslöshetsförsäkringskommitté år 1928 framlagda

betänkandet jämte däröver avgivna utlåtanden har ännu icke blivit föremål

för Kungl. Maj:ts övervägande. Enligt min mening är det emellertid en

angelägenhet av stor vikt, att det sålunda vilande reformarbetet på detta område

omedelbart återupptages.

Det redan föreliggande utredningsmaterialet torde vara av den omfattning

och beskaffenhet, att det i allt väsentligt kan läggas till grund för ett närmare

övervägande beträffande de allmänna linjerna för ett blivande förslag i ämnet.

I vissa speciella hänseenden torde däremot kompletterande utredningar vara

erforderliga. Jag syftar härvid närmast på frågan om försäkringens omfattning,

bland annat på spörsmålet på vilket sätt det kan visa sig möjligt att

under försäkringen inbegripa vissa kategorier av arbetare, nämligen framför

allt lånt- och skogsarbetare samt affärsanställda. De ytterligare undersökningar,

som i detta och vissa andra hänseenden kunna erfordras, böra verkställas

med all skyndsamhet.

I omförmälda kommittébetänkande hava framlagts två alternativa förslag till

frågans lösning, innebärande det ena obligatorisk och det andra frivillig försäkring.

I detta avseende bör utredningen taga sikte på att försäkringen bör

inbegripa största möjliga antal arbetaregrupper, därvid dock samtidigt alla

uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja farhågorna

för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som på sina håll i andra

länder förekommit, böra omsorgsfullt prövas. På samma sätt böra givetvis

under det fortsatta utredningsarbetet de erinringar tagas under omprövning,

som framkommit i de avgivna remissvaren.

Med hänsyn till angelägenheten av att utan onödiga dröjsmål nå fram till

ett resultat bör den fortsatta behandlingen av ärendet anordnas på ett sätt,

som kan väntas medföra en så snabb handläggning därav som möjligt. För

ändamålet torde därför böra tillkallas särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet

biträda med ärendets fortsatta behandling, vilka sakkunniga

böra bedriva sitt arbete i den närmaste förbindelse med departementet. Sålunda

torde departementschefen böra undan för undan hållas underrättad om arbetets

fortgång och giva anvisningar om dess fortsatta bedrivande.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet

att utse högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet biträda

med fortsatt behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring.

Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen den 15 oktober 1932 förutvarande

statsrådet, ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen A.

S. E. Larsson, tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetare
-

Utredningens

tillkomst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

193% års utredning.

Historik.

1908, 1909

och 1910 års

riksdagar.

Socialför - säkringskommittén.

förbundet K. Andrée, ledamoten av riksdagens första kammare, kanslichefen hos

statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, statssekreteraren i socialdepartementet

B. G. H. Hammarskjöld samt chefen för försäkringsinspektionen,

filosofie doktorn O. A. Åkesson.

De sakkunniga hava antagit benämningen »1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring».

Såsom sekreterare hava tjänstgjort biträdande länsnotarien

E. G. Bexelius och förste amanuensen i socialstyrelsen J. T. H. Hessler.

Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land första gången föremål

för offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en

av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i landet

samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen

inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motionen

tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kammaren. Samma motionär

förnyade sin framställning åren 1909 och 1910 genom motioner i andra

kammaren. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos

av andra kammaren men avslogos av första.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén

att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna

skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de

ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de

förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas.

Efter att under år 1919 hava avgivit sitt betänkande om allmän sjukförsäkring,

avgav kommittén den 30 december 1922 betänkande och förslag angående

offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, för

vars innehåll, i vad avser arbetslöshetsförsäkringen, här i korthet skall redogöras.

Sedan kommittén redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring,

som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och frivillig

arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system

med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet

bildade av arbetarna själva.

Utöver bestämmelser, som avse den rent legislativa anordningen av arbetslöshetskassorna,

innehåller socialförsäkringskommitténs förslag åtskilliga föreskrifter,

som närmare reglera de grunder, efter vilka en arbetslöshetskassas

verksamhet skall bedrivas, för att statsbidrag till verksamheten skall kunna

utgå.

Understöd från arbetslöshetskassa skulle ej få utgå i annan form än såsom

ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande

av rese- och flyttningskostnader. Vad som utgåves såsom daghjälp skulle ej

få överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för

arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den försäkrade

samt skulle i varje fall vara begränsat till högst fem kronor om dagen. För

den, som hade att försörja annan, kunde daghjälpen dock ökas med en fjärde
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

5

del. Vore arbetslös ekonomiskt så väl ställd, att lian uppenbarligen ej vore

i behov av arbetslöshetshjälp, kunde daghjälpen nedsättas till halva beloppet.

Daghjälp skulle ej utgivas för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa

fall även för helgdag. Daghjälp skulle icke utgå till arbetslös, med mindre

han varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader

och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Daghjälp skulle ej få utgivas

till medlem för någon dag, om han ej under nästföregående 14 dagar vant

arbetslös sex dagar. Beträffande säsongarbetare bestämdes karenstiden till 12

dagar under nästföregående 28 dagar. Kassorna skulle äga rätt att utsträcka

karenstiden över vad sålunda stadgats. Daghjälp skulle under 12 på varandra

följande månader ej för någon få utgivas för sammanlagt mer än 70 dagar

eller det större antal dagar, som stadgarna kunde bestämma, samt under 48 pa

varandra följande månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal

dagar.

Beträffande medlemmarnas avgifter betecknades de belopp, vilka erfordrades

för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader

och övriga kassan åliggande utgifter, såsom fasta avgifter. "Vore de

fasta avgifterna ej tillräckliga, skulle uttaxering kunna äga rum, om stadgarna

innehölle bestämmelser därom. Kommittén antog, att vid extraordinär arbetslöshet

en kassa ofta ej skulle kunna utgiva daghjälp till fulla beloppet.

Med hänsyn härtill föreskrevs, att i sådant fall daghjälpen skulle nedsättas

enligt grunder, som angåves av socialstyrelsen, vilken jämväl hade att bestämma,

huruvida sådan arbetslöshet vore för handen. Därjämte kunde i

stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd under

tider av extraordinär arbetslöshet kunde ålägga medlemmarna att betala

s. k. särskilda avgifter. Enligt förslaget skulle staten till bestridande av kassans

utgifter lämna bidrag motsvarande de fasta avgifter, som erlagts av

medlemmarna, dock skulle ej för någon avgift, för ar räknat, beräknas högre

bidrag än femton kronor. Statsbidrag kunde dessutom utgå även för särskilda

avgifter.

Vissa ytterligare bestämmelser i förslaget sökte förebygga, att de försäkrades

intresse att söka arbete försvagades, och att understöden utgåves annat än

vid oförvållad arbetslöshet. Sålunda föreskrevs, att medlem, som önskade erhålla

daghjälp, hade att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen,

samt vidare, att han ej under någon dag skulle anses såsom arbetslös.

om han ej erhållit intyg om att han den dagen ej kunnat erhålla arbete.

Vidare stadgades, att understöd ej förrän fyra veckor förflutit skulle få

utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Detsamma skulle gälla

om den, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit ataga sig erbjudet

arbete, vilket motsvarade hans krafter och färdigheter, och för vilket avlöningen

ej understege den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete eller, i

fråga om offentligt nödhjälpsarbete, den avlöning, som kunde vara bestämd

för sådant arbete. Understöd finge icke utgivas till den, som omfattades av

konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, eller som ändock till följd av kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

1932 års utredning.

1924 års

riksdag.

flikten vore utan arbete eller, där konflikten omfattade övervägande antalet

arbetare inom visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhörde detta

yrke inom området eller riket. Ifrågavarande bestämmelser skulle gälla jämväl

vid konflikter av mindre omfattning, som skäligen kunde anses i avsevärd

mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren för yrket inom området

eller riket.

För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet ansåg sig kommittén

böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skulle representera det allmänna.

Denna representant, som skulle vara ordförande i styrelsen, skulle utses av

socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans

verksamhet föreslogs, att styrelsen ej skulle vara beslutför, med mindre ordföranden

deltoge i beslutet. Förmenade ordföranden, att styrelsen beslutat

utbetala för stort understöd, skulle han genast föra klagan hos socialstyrelsen,

och gällde i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt ålåge socialstyrelsen

övervakandet av kassornas verksamhet, och hade denna myndighet i sådant

hänseende erhållit en vittgående befogenhet. Beslut av arbetslöshetskassa

kunde överklagas hos socialstyrelsen. I behandling av besvär hos socialstyrelsen

skulle deltaga två representanter för arbetsgivarna och två representanter

för arbetarna, över beslut av socialstyrelsen kunde besvär anföras

hos Konungen.

Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa

grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad

för staten av 3 ä 4 miljoner kronor om året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr

Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan att

riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbidrag

till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det

av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Vissa skiljaktigheter

förekommo emellertid i avseende å villkoren för erhållande av understöd,

understödets art, statsbidragets storlek samt kontrollen över kassornas

verksamhet.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt yttrande över motionerna

bl. a., att utskottet icke fann det tillrådligt, att riksdagen skulle

fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga,

innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna yttrandena

över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t

och granskats av lagrådet. Såsom en brist i det av motionärerna framlagda

förslaget framhöll utskottet den omständigheten, att motionärerna icke upptagit

socialförsäkringskommitténs krav på en lagfäst effektiv arbetsförmedling

såsom en förutsättning för införande av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring.

I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskottet

ansåg sig böra framställa, vilket yrkande även blev av riksdagen bifallet,

uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för samhället

i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmässiga

åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få

opaginerad Kontrollera mot PDF

1938 drs utredning.

7

avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänseende

så snart som möjligt kunde ernås.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet

åt fem personer att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden

för samma dag närmare angives, i egenskap av sakkunniga inom socialdepartementet

biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande

motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten.

Den 24 juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till motverkande

av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. 1 betänkandet

redogjordes för den dittills bedrivna understödsverksamheten och särskilt

de av statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbetena och de

principer, som härvid kommit till användning. De sakkunnigas förslag gick

ut på att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till bekämpande

av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna arbeten

i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dittills tillämpats

vid anordnande av nödhjälpsarbetena.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt bemyndigande,

revisionssekreteraren, numera justitierådet R. Eklund och dåvarande

ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten O. Hagman att

såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av

frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens

verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på

att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system

för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och

anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa •— som kommit

till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs

erbjuda betydande fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte

på endera av de båda linjerna, försäkringslinjen eller arbetslinjen. Oavsett

de ändringar i den av socialförsäkringskommittén föreslagna lagtexten, som

genomförandet av en sådan ordning måste medföra, ansågs det med anledning

av den kritik, som i de över förslaget avgivna yttrandena riktats mot vissa

punkter i densamma, erforderligt att jämväl ur andra synpunkter verkställa

en överarbetning av detta förslag. Därvid befanns det lämpligt att uppdela

bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsutkast,

nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till förordning

angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämnda

betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verksamhet

efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående

anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet.

Enligt utkastet till lag om arbetslöshetskassor skulle bestämmelserna i lagen

om understödsföreningar äga tillämpning å arbetslöshetskassor med vissa

närmare angivna avvikelser. De ifrågasatta avvikelserna voro icke av någon

större omfattning; deras innebörd var i huvudsak densamma som vad socialförsäkringskommittén

i förevarande hänseende föreslagit.

1924 års arbetslöshetssakkunniga.

1925 års arbetslöshetssakkunniga.

(1925 års

departementsutkast.

)

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

1932 års utredning.

Den viktigaste skillnaden mellan de i utkastet till förordning angående

statsbidrag till arbetslöshetskassor uppställda villkoren för åtnjutande av

statsbidrag och socialförsäkringskommitténs förslag i denna del framträdde i

de olika system, som tillämpats för beräkning av statsanslaget. Enligt kommittéförslaget

skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgifterna.

I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt, innehöll däremot

utkastet, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas kapitaltillgångar

utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetalad arbetslöshetshjälp.

Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens

ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidragets

rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande

lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa

och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontrahenterna

själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De villkor

för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet,

skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende

av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakttagande

utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av

bristande överenskommelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kassan

bleve helt eller delvis indraget.

I utkastet hade upptagits åtskilliga bestämmelser, som voro avsedda att

erbjuda garantier mot missbruk av försäkringen. Endast oförvållat arbetslösa,

som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit

arbete mot en lön, som svarade mot den i orten vanliga avlöningen för sådant

arbete, kunde sålunda erhålla understöd från arbetslöshetskassa. Understöd

skulle ej få utbetalas till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout.

För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem

av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för hela denna

tid erlagt på honom belöpande avgifter. Dessutom föreskrevs iakttagande av

en viss karenstid, innebärande att den enskilde hade att på egen hand sörja

för sitt uppehälle under de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Under

därefter följande tolv dagar skulle kassan vara skyldig att av egna medel

utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst aderton arbetsdagar,

kunde statsbidrag utgå till understöd, som därefter utbetalades. Såsom

daghjälp skulle ej få utgivas mer än som svarade mot två tredjedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Daghjälpen skulle ej

heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem

kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå

med hälften av det belopp kassan utbetalt såsom daghjälp och skulle under ett

år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt sjuttioåtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att komma till tilllämpning

under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordinär

arbetslöshet skulle socialstyrelsen ägä att såsom villkor för åtnjutande av

statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

9

till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig

arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts enligt

den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten.

De sålunda utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas gransk- Granskning

av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, re- ^en

presenterande olika verksamhetsfält och åskådningar. I överensstämmelse

härmed bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 4 december 1925 chefen

för socialdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom socialdepartementet

biträda med granskning av ifrågavarande utkast. På grund

av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 december 1925 för sadant ändamål

följande personer, nämligen socialfullmäktigen August Herman Lindqvist,

tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetareförbundet Knut

Andrée, redaktören Karl Bergström, kassören i svenska måleriarbetareförbundet

Abr. Bergvall, direktören Felix Teodor Hamrin, lektorn Otto Samuel Holmdahl,

kvarnarbetaren Ola Isacsson, landsorganisationens sekreterare Karl Edvard

Johanson, direktören V. Edward Larson i Lerdala, lokomotiveldaren Henning

Vilhelm Leo, bruksägaren Lorentz Ludvig Lorichs, direktören i Sveriges

textilindustriförbund Erik Valdemar Paues, direktören för svenska arbetsgivareföreningen,

v. häradshövdingen Hjalmar von Sydow, landsorganisationens

ordförande Arvid Thorberg samt lantbrukaren Karl Allan Westman.

Dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas granskningsnämnden, inkommo

den 30 januari 1926 med utlåtande över utkasten.

Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att

samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följder

borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas

på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att fa sin största betydelse

vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, och dels en försäkringslinje,

vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under tider

av normal arbetslöshet.

I granskningsnämndens yttrande uttalades vidare, att nämnden icke haft

något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa

bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan författning

sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga

beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för

verksamhetens bedrivande.

Två av granskningsnämndens ledamöter, herrar Hamrin och Larson, förklarade.

att de vore förhindrade att uttala sin definitiva anslutning till den

form för frågans lösning, som upptagits i de inom departementet utarbetade

utkasten. I ett särskilt yttrande sammanfattade de vissa erinringar mot de

föreslagna bestämmelsernas innebörd och avfattning. De påpekade, att hela

läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i realiteten

komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de

av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill

i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att

komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

1932 års utredning.

1926 års arbetslöshetssakkunniga.

I yttrandet anfördes bland annat:

»Anses det emellertid lämpligt och ändamålsenligt att en arbetslöshetsförsäkring

anordnas sa, att densamma i verkligheten eller i varje fall företrädesvis

blir tillgänglig väsentligen endast för industriens organiserade arbetare, inställer

sig osökt den fragan, huruvida utöver de försäkrades egna avgifter *

staten ensam skall åläggas bidragsskyldighet. Vi hava icke under arbetet

inom de sakkunniga blivit övertygade om att t. ex. frågan om industriens och

eventuellt kommunens bidragsskyldighet eller riktigare uttryckt befrielse från

sådan blivit genom vad som hittills förekommit slutgiltigt prövad.»

Herr Westman förklarade sig icke kunna biträda förslaget att genom en

statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finna ett hjälpmedel mot arbetslöshet.

Han anförde till stöd för sin ståndpunkt bland annat följande:

»Utanför arbetslöshetsförsäkringen komma att i praktiken stå — det torde

från alla håll erkännas — arbetarna i jordbruket och därmed sammanhängande

näringsgrenar, såsom skogshushållning m. m. Orsaken härtill angives vara

dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de tekniska svårigheter,

som beträffande dem äro förenade med avgifternas insamling och med vederbörlig

kontroll över arbetsmarknadens läge, ävensom vidare svårigheter att

skilja mellan lönearbetarna i jordbruket och sådana som — eventuellt i förlönearbete

odla en jordlott för egen räkning och därigenom

alltid hava tillgång till arbete, även då avlönat sådant icke står att erhålla.

Hessa svårigheter anses vara av sådan natur, att jordbrukets arbetare måste

ställas utanför varje slag av arbetslöshetsförsäkring, även en obligatorisk

sådan.»

Fyra av granskningsnämndens ledamöter, herrar Holmdahl, Lorichs, Paues

och von Sydow, ställde sig i avgiven reservation avvisande mot de ifrågasatta

bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring.

De inom departementet utarbetade utkasten blevo den 1 februari 1926 tilllika

med granskningsnämndens utlåtande för yttrande remitterade till socialstyrelsen,

försäkringsinspektionen och statens arbetslöshetskommission.

Uti avgivna yttranden framhöllo såväl socialstyrelsen som statens arbetslöshetskommission,

att den arbetslöshetshjälp, som staten enligt nämnda förslag

skulle lämna, sannolikt icke skulle tillgodokomma vissa arbetargrupper,

däribland de ekonomiskt svagast ställda arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen.

Med anledning av de sålunda och inom granskningsnämnden framkomna anmärkningarna

fann sig chefen för socialdepartementet böra hänskjuta frågan

till förnyad utredning, vid vilken särskilt borde beaktas frågan om utsträckande

av försäkringen till arbetarna inom jordbruket och skogshushållningen

ävensom frågan om bidrag från industriens arbetsgivare till kostnaderna för

försäkringen. I enlighet härmed bemyndigade Kungl. Maj :t den 9 april 1926

chefen för socialdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att

inom departementet biträda med verkställande av fortsatt utredning och

avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder

till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Den 13 april 1926

tillkallades härefter såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

1938 års utredning.

11

mare H. Lindqvist, tillika ordförande, kaptenen E. Bernström, byråassistenten

O. Hagman, direktören F. T. Hamrin och lantbrukaren J. Johansson, ledamoten

av riksdagens första kammare, rådmannen E. Lyberg, byråchefen E. Odelstierna

samt professorn E. F. K. Sommarin. Sedan herrar Hamrin och Lyberg

efter att hava utnämnts till statsråd den 21 juni 1926 entledigats från sakkunniguppdraget,

tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av

riksdagens andra kammare, lantbrukaren O. L. Carlström, kanslirådet G. H.

von Koch och ledamoten av riksdagens första kammare, professorn M. N. Fehr.

På därom gjord ansökning entledigades Fehr den 16 augusti 1926 från uppdraget,

varvid professorn E. F. Heckscher tillkallades såsom sakkunnig. Den 27

november 1926 entledigades Sommarin på därom gjord framställning från sakkunniguppdraget.

Enligt det av chefen för socialdepartementet till statsrådsprotokollet gjorda

yttrandet skulle under den anbefallda utredningen prövas frågan om obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring liksom även möjligheten att inom ramen av systemet

för frivillig arbetslöshetsförsäkring tillgodose de framställda önskemålen

om försäkringens utsträckande till de arbetargrupper, som ej skulle hava berörts

av tidigare förslag till försäkring, och om införande av bidragsskyldighet

för arbetsgivarna. Vidare skulle utredningen även avse spörsmålet, i vilken

mån och på vad sätt försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen lämpligen

borde bringas att samverka med varandra.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen »1926 års arbetslöshetssakkunniga»,

överlämnade den 25 april 1928 sitt betänkande, här i det följande benämnt

»1928 års betänkande».

Med hänsyn till de givna anvisningarna utarbetade de sakkunniga två alternativa

förslag, avseende det ena obligatoriskt och det andra frivilligt försäkringssystem.

I utarbetandet av förslagen deltogo samtliga sakkunniga, oberoende

av sin ståndpunkt till spörsmålen, huruvida en arbetslöshetsförsäkring

över huvud borde komma till stånd i vårt land och vilket försäkringssystem

som i så fall lämpligen borde komma till användning. De sakkunniga utarbetade

vidare förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen

samt angående anordnande av allmänna arbeten för beredande av sysselsättning

åt de arbetslösa. Beträffande dessa ämnen framlades alternativa förslag

i anslutning till de olika försäkringssystemen.

För den händelse arbetslöshetsförsäkring enligt de sakkunnigas förslag ej

skulle komma till stånd, förordade herr von Koch ett alternativt förslag, som

gick ut på bildandet av särskilda, lämpligt avgränsade understöds- och pensionssamhällen,

omfattande en eller flera kommuner, som skulle omhänderhava

all samhällets hjälpverksamhet. Denna verksamhet, som genomgående skulle

baseras på behovsprincipen, skulle icke liksom nu handhavas av olika organ

utan av en för hela verksamheten gemensam social nämnd.

Enligt förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle försäkringen

med vissa undantag omfatta envar arbetare mellan 16 och 67 år, som mot

avlöning användes till arbete för arbetsgivares räkning i industriell eller annan

rörelse. De viktigaste undantagen utgjordes av kontors- och butikspersonal

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1932 års utredning.

samt lånt- och skogsarbetare, varjämte personer med ordinarie anställning i

statens tjänst voro uteslutna. Enligt verkställd beräkning angavs försäkringens

klientel komma att utgöras av cirka 625,000 årsarbetare. Samtliga sakkunniga

förordade, att kontors- och butikspersonalens samt lånt- och skogsarbetarnas

ställning till försäkringen skulle upptagas till förnyad prövning,

så snart någon erfarenhet vunnits från den föreslagna försäkringen och i varje

fall inom fem år efter försäkringens ikraftträdande.

Kostnaderna för försäkringen skulle enligt förslaget bestridas genom försäkringsavgifter

av arbetare och arbetsgivare med bidrag av statsmedel. Försäkringsavgifterna

skulle avse en period av en vecka.

Såsom grundläggande villkor för rätt till ersättning föreskrevs, att minst

26 veckoavgifter skulle vara erlagda under de fyra nästföregående kvartalen.

Härigenom komme kroniskt arbetslösa personer att utskiljas från försäkringen.

Den arbetslöse skulle vara skyldig att i regel varje dag anmäla sig som

arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Endast under förutsättning

att han icke kunde erhålla lämpligt arbete, vore han berättigad till

ersättning.

Beträffande frågan, om vilket arbete som skulle anses som lämpligt, voro

alla sakkunniga ense därom, att arbetet skulle motsvara arbetarens krafter

och färdigheter. I avseende på frågan om arbetets lämplighet ur avlöningssynpunkt

gingo meningarna däremot isär, i det vissa av de sakkunniga krävde,

att avlöningen icke finge understiga den i arbetsorten vanliga avlöningen

för sådant arbete, medan andra sakkunniga ansågo, att, därest avlöningen

vore skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant

arbete, arbetet skulle betraktas såsom lämpligt. Slutligen gällde, att den,

som frivilligt lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande

skilts från arbetet eller utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga

sig erbjudet lämpligt arbete, hade förlorat rätten till ersättning under en tid

av fyra veckor därefter.

Samtliga sakkunniga voro ense om att ersättning icke skulle utgå till den,

som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, så länge konflikten varade.

Medan vissa ledamöter ansågo, att en arbetskonflikt borde diskvalificera endast

de i konflikten indragna, krävde andra ledamöter genom bestämmelser av

något olika innehåll, att även sådana arbetare skulle diskvalificeras, som blivit

arbetslösa på grund av en konflikt och vilkas löne- och anställningsvillkor

skäligen kunde antagas röna inverkan av konflikten. t

Av de sakkunniga hade flertalet förordat en maximal understödstid av 15

veckor per år, medan de övriga sakkunniga förordat 20 veckor (en veckas karenstid

förutsattes). Några sakkunniga hade dessutom föreslagit en bestämmelse,

enligt vilken arbetslös, som uppburit ersättning under 36 dagar, skulle

kunna hänvisas till reservarbete under viss tid, ej överskjutande 12 veckor.

Den tid, varunder den arbetslöse erhållit reservarbete, skulle avdragas å ersättningstiden,

varvid två dagars reservarbete skulle anses motsvara en dags

ersättning.

Beträffande yrken med mera utpräglad säsongkaraktär föreslogo de sak
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

13

kunniga, att socialstyrelsen i enlighet med vissa angivna riktlinjer rörande karenstidens

längd m. m. skulle bestämma de närmare villkoren.

Ersättning på grund av erlagda försäkringsavgifter skulle utgå för sex dagar

i veckan med ett för dag beräknat belopp, kallat daghjälp. Därjämte

skulle till vissa familjeförsörjare utgå s. k. familjetillägg, vilket skulle bestridas

av statsmedel. Såväl daghjälpen som familjetilläggen sattes i relation

till arbetsförtjänsten. För ändamålet hade de försäkrade indelats i sex

löneklasser på sätt, som framgår av följande schema.

Löneklass

Daglig arbetsförtjänst

kronor

Daghjälp

kronor

I......

1.25

II......

......2.50—3.49

1.50

III......

......3.50—4.49

2—

IV......

.......4.50—5.49

2.50

V......

......5.50—6.49

3.—

VI......

......6.50 och däröver

3.25

Familjetilläggen utgingo inom varje klass med 20, 40 eller 60 % av daghjälpen,

beroende på huruvida den arbetslöse hade en eller två, tre eller fyra resp.

fem eller flera personer att försörja. I högsta löneklassen, där daghjälpen utgjorde

3.25 kronor, kunde sålunda det sammanlagda understödet uppgå till

högst 5.20 kronor.

Försäkringsavgiften, av vilken arbetaren och arbetsgivaren skulle betala

hälften vardera, fastställdes till visst belopp för varje särskild löneklass. Under

förutsättning att den maximala understödstiden fastställdes till 15 veckor,

hade den erforderliga avgiften beräknats till resp. 28, 32, 44, 54, 64 och 70 öre

per vecka i de sex löneklasserna. Vid en understödstid av 20 veckor skulle avgifterna

uppgå till 32, 38, 52, 64, 78 och 84 öre per vecka i de olika löneklasserna.

Arbetarens andel komme sålunda att utgöra hälften av dessa belopp.

Med hänsyn till den osäkerhet, som måste vidlåda varje uppskattning av kostnaderna

för en försäkring av denna art, föreslogs en bestämmelse, enligt vilken

Konungen, om så skulle befinnas erforderligt, ägde höja ifrågavarande avgifter

med högst 50 %.

Uppbörden av försäkringsavgifterna skulle verkställas medelst ett märkessystem

på följande sätt. Varje försäkrad skulle erhålla ett s. k. försäkringskort,

gällande för ett visst försäkringsår, eller tiden från första måndagen i

juli ena året till första måndagen i juli nästa år. Å kortet, som

skulle förvaras hos vederbörande arbetsgivare, hade denne att varje vecka

anbringa ett märke, vars valör motsvarade arbetarens och arbetsgivarens

sammanlagda avgift per vecka inom den löneklass, arbetaren tillhörde.

Hälften av kostnaden för märket skulle avdragas å arbetarens avlöning.

Det skulle åligga arbetsgivaren att minst en gång i månaden hålla arbetaren

kortet tillgängligt för granskning. Försäkringsmärkena voro avsedda

att tillhandahållas genom postverket, som varje månad skulle redovisa de för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

1932 års utredning.

sålda märkena. Influtna medel skulle tillföras en fond, som skulle förvaltas av

statskontoret i samråd med socialstyrelsen efter grunder, som komme att fastställas

av Konungen.

Försäkringen organiserades i omedelbar anslutning till den offentliga arbetsförmedlingen,

som sålunda skulle komma att tjänstgöra som försäkringens

kontrollorgan. För ändamålet föreslogs en väsentlig utbyggnad av förmedlingen.

Den centrala ledningen av försäkringen förlädes till socialstyrelsen,

inom vilket verk borde upprättas en särskild byrå för arbetsförmedling och

arbetslöshetsförsäkring. Då det ansågs erforderligt, att alla de statliga hjälpåtgärderna

på arbetslöshetens område samordnades med varandra i en enhetlig

organisation, föreslogs, att även ledningen av reservarbetena, som nu åvilar

statens arbetslöshetskommission, skulle förläggas till socialstyrelsen och där

omhänderhavas av en särskild byrå för reservarbeten. I samband härmed

föreslogo de sakkunniga, att sjukkassebyrån och yrkesinspektionen, som icke

hade något direkt samband med socialstyrelsens blivande huvuduppgift — att

tjänstgöra som statens organ för handhavandet av arbetsmarknadens olika frågor

— skulle överflyttas till andra ämbetsverk, yrkesinspektionen till riksförsäkringsanstalten

och sjukkassorna till pensionsstyrelsen.

Den sammanlagda kostnaden för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring en- •

ligt de sakkunnigas förslag uppskattades för en maximal understödstid av 15

veckor, som förordats av de sakkunnigas flertal, under vissa antaganden rörande

arbetslöshetens omfattning till 24.3 miljoner kronor. Härav skulle kostnaderna

för daghjälp, vilka skulle delas lika mellan arbetare och arbetsgivare,

uppgå till sammanlagt 19.0 miljoner kronor, familjetilläggen, som skulle bestridas

av statsmedel, till 3.3 miljoner kronor och förvaltningskostnaderna, som

likaledes skulle bestridas av statsmedel, till 2.0 miljoner kronor. Skulle den

maximala understödstiden utsträckas till 20 veckor, beräknades kostnaderna

komma att ökas till sammanlagt cirka 28.4 miljoner kronor.

Den angivna förvaltningskostnaden hänförde sig huvudsakligen till arbetsförmedlingen.

Då försäkringen skulle medföra en icke ringa ökning i arbetsförmedlingsanstalternas

arbete, föreslogs, att staten skulle betala 3/4 av anstalternas

kostnader.

Förslaget rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring, som sammanförts i en

förordning om erkända arbetslöshetskassor, gick ut på att det allmänna skulle

lämna bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fyllde

vissa i lagen angivna villkor rörande medlemsantal m. m. och bedreve sin verksamhet

i enlighet med givna föreskrifter. Medan den obligatoriska försäkringen

enligt förslaget skulle finansieras av både arbetare, arbetsgivare och staten,

skulle arbetsgivarbidrag icke komma i fråga vid en frivillig försäkring.

Såsom tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna föreslogs socialstyrelsen.

Villkoren för rätt till ersättning vid inträdande arbetslöshet voro med vissa

undantag desamma, som enligt förslaget till obligatorisk försäkring. Arbetslöshetskassa

skulle sålunda ej få utgiva understöd för någon dag till annan

än den, som varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader och

erlagt avgifter för minst halva denna tid. Rörande understödets storlek före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

15

skrevs, att daghjälp ej finge överstiga för familjeförsörjare fyra femtedelar och

för annan medlem hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag

för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse.

I varje fall finge daghjälpen för dessa båda grupper icke överstiga

fem resp. tre kronor.

Samtliga sakkunniga utom herr von Koch förordade, att det allmännas bidrag

till arbetslöshetskassorna skulle bäras av staten ensam och bestämmas till ett

belopp motsvarande medlemmarnas sammanlagda avgifter. Det är emellertid

att märka, att detta statsbidrag, som för varje månad skulle gottskrivas kassan,

skulle utbetalas allenast i den mån det erfordrades för bestridande av kassans

utgifter. Härigenom vanns den fördelen, att det allmännas bidrag icke komme

att förvaltas av kassorna. Herr von Koch för sin del förordade en anordning,

varigenom det allmännas bidrag skulle utgå med hälften av det understödsbelopp

kassan under ett år utbetalat till sina medlemmar. Kostnaderna för

detta bidrag föreslogos skola bestridas till hälften av staten och till hälften av

de understödda medlemmarnas hemkommuner.

Oavsett huruvida obligatorisk eller statsunderstödd frivillig försäkring komme

att genomföras, krävdes enligt de sakkunnigas mening en viss utbyggnad

av den nuvarande offentliga arbetsförmedlingen. Verkställd uppskattning gav

vid handen, att en obligatorisk försäkring sannolikt komme att medföra en

fördubbling av det nuvarande antalet kontor samt dessutom ett icke ringa antal

ombud. De sakkunniga hade även föreslagit vissa anordningar i syfte att stärka

arbetsförmedlingens effektivitet.

Enligt förslaget skulle för varje landstingsområde och för varje stad, som

ej deltager i landsting, genom landstingets eller stadsfullmäktiges försorg upprättas

en arbetsförmedlingsanstalt. Det föreskrevs därjämte, att sådan anstalt

skulle för sin verksamhet hava ett huvudkontor samt erforderligt antal på

lämpliga platser förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalt

skulle stå under ledning av en styrelse, bestående av ordförande och

minst fyra ledamöter. Av ledamöterna skulle halva antalet representera arbetsgivarnas

och halva antalet arbetarnas intressen. Då vid en obligatorisk försäkring

arbetsförmedlingen skulle tjänstgöra som försäkringens lokala organ,

hade de sakkunniga, i syfte att utöver socialstyrelsens tillsyn stärka det statliga

inflytandet, föreslagit att ordföranden i arbetsförmedlingsanstalts styrelse

och suppleant för honom skulle utses av Konungen. I samma syfte hade även

föreslagits, att föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skulle

utses av socialstyrelsen, som även ägde bestämma avlöningens storlek. Skärpningen

av det statliga inflytandet ansågs icke lika behövlig, därest en frivillig

arbetslöshetsförsäkring skulle komma till stånd.

I en särskild förordning meddelades bestämmelser angående anordnandet av

reservarbeten.

Beträffande de anförda skälen för och emot införandet av en arbetslöshetsförsäkring

samt beträffande den närmare utformningen av förslagen och övrig

motivering hänvisas till 1928 års betänkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

13

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

1982 års utredning.

Yttranden

över 1928

års betänkande.

1927 års arbetslöshetsutredning.

1928 års

riksdag.

Betänkandet har för yttrande remitterats till följande verk och myndigheter:

socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,

försäkringsinspektionen, statskontoret, kommerskollegium, generalpoststyrelsen,

domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser, vilka även haft att infordra yttranden från vederbörande

landsting och stadsfullmäktige i de städer, som icke deltaga i landsting. Därjämte

hava följande sammanslutningar beretts tillfälle att avgiva yttrande:

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige,

Sveriges industriförbund samt tjänstemannaorganisationernas arbetslöshetskommitté.

Genom olika av ovannämnda myndigheter och organisationer hava

vidare yttranden inhämtats från bland andra flertalet handelskammare, Sveriges

redareförening, järnkontoret, hushållningssällskapen och skilda fackförbund.

Beträffande de principiella synpunkter, som framkommit i de avgivna yttrandena,

hänvisas till den sammanställning av yttrandena, vilken som bilaga

fogats till denna P. M. .(Bilaga A.) Vad åter angår i yttrandena gjorda detaljanmärkningar,

komma dessa att upptagas till behandling i specialmotiveringen

till förevarande förslag.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse

framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat

sig önskvärt, att, utöver den utredning, som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,

särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och

orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte

Kungl. Maj :t den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag

att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benämningen

»arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1931 ett betänkande

om arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom bilagor till betänkandet

överlämnades samtidigt dels Bilaga 1: Orsaker till arbetslöshet,

av ledamoten professor G. Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria angående

arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av ordföranden

generaldirektör E. G. Huss. Den 23 december 1931 överlämnades

därefter Bilaga 3: Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar

särskilt beträffande arbetarsysselsättningen, av professor G. Åkerman.

Undersökningar hava enligt av kommittén uppgjord arbetsplan påbörjats beträffande

frågan om medel för arbetslöshetens bekämpande.

Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl.

en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en

arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till

regeringen hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1929 års

riksdag. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

hemställde, under åberopande av pågående utredning i ämnet, om

avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

17

Vid 1929 års riksdag väcktes dels likalydande motioner av herr Möller i

första och herr P. A. Hansson i andra kammaren med hemställan, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

och dels motion i andra kammaren av herr Spångberg

m. fl. med hemställan, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring

enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen

hemställa om lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1930 års riksdag.

Andra lagutskottet hänvisade till att yttranden över 1928 års betänkande

ännu icke avgivits av samtliga myndigheter och att arbetslöshetsutredningen

ännu icke slutfört sitt uppdrag samt förklarade, att utskottet icke under sådana

förhållanden kunde förorda viss lösning av frågan. Utskottet förklarade sig

hysa den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet, som förhållandena

medgåve, komme att utan särskild framställning från riksdagen framlägga

förslag till lösning av den betydelsefulla frågan. Utskottets hemställan,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls av riksdagen.

Jämväl vid 1930 års riksdag väckte herr Spångberg m. fl. i andra kammaren

motion med hemställan, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala

sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse

till regeringen hemställa om framläggande av lagförslag enligt dessa

grunder senast vid 1931 års riksdag.

Andra lagutskottet hemställde, under hänvisning till att utredningsarbetet

ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan om arbetslöshetsförsäkring

eller rörande frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för

dess bekämpande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar.

Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner om arbetslöshetsförsäkring, nämligen

dels av herr Möller m. fl. i första kammaren, dels av herr P. A. Hansson

m. fl. i andra kammaren och dels av herr Dahlén m. fl. i andra kammaren.

I de av herrar Möller och Hansson m. fl. väckta motionerna, vilka voro likalydande,

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,

att för 1932 års riksdag måtte framläggas förslag till arbetslöshetsförsäkring,

så att envar, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete

för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag

liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande

av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle

anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

I den av herr Dahlén m. fl. väckta motionen hemställdes, att riksdagen måtte

för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att det pågående utredningsarbetet

rörande frågan om arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande arbetslös
-

1929 år8

riksdag.

1930 års

riksdag.

1931 års

riksdag.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

1932 års utredning.

hetens omfattning, karaktär och orsaker torde bliva slutfört under året. Utskottet

hemställde med hänsyn härtill, att motionerna icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd. Riksdagens kamrar biföllo utskottets hemställan.

1933 ärs Vid 1932 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Möller m. fl. i

riksdag. förs£a kammaren och herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren med hemställan,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag

till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1933 års riksdag efter samma

grunder, som framlagts i de vid 1931 års riksdag av samma herrar väckta

motionerna.

Vidare väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg m. fl. med

heimställan, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag

till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade, att utskottet av ett utav chefen för socialdepartementet

den 4 januari 1932 till statsrådsprotokollet hållet anförande funnit

framgå, att regeringen följde utvecklingen av de förhållanden, som vore av beskaffenhet

att inverka på spörsmålet om anordnande av arbetslöshetsförsäkring,

och vore beredd att taga de initiativ i frågan, som sakens beskaffenhet

och omständigheterna kunde medgiva. Vid sådant förhållande funne utskottet

icke erforderligt, att riksdagen gjorde något uttalande i ämnet. Utskottet hemställde

på grund härav, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagens båda kamrar biföllo utskottets hemställan.

Inkomna För att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande hava till de sakskrivelser

Vnnniga överlämnats till socialdepartementet inkomna skrivelser och resolutio°C

tioner, ner från bland andra ett flertal kommuner och fackförbund. Vidare hava till

de sakkunniga inkommit särskilda skrivelser från olika organisationer, varibland

må nämnas försvarsväsendets underbefälsförbund och svenska sjöfolksförbundet.

De sakkunniga hava tagit del av dessa handlingar.

utlandet. I 1928 års betänkande finnes intagen en utförlig redogörelse för de arbetslöshetsförsäkringssystem,

som införts i olika länder, till vilken redogörelse här

allenast må hänvisas. Beträffande de förändringar i hithörande lagstiftning,

som vidtagits efter betänkandets framläggande, hänvisas till den sammanställning

av utvecklingen inom vissa viktigare länder, vilken som bilaga fogats till

denna P. M. (Bilaga B.)

Verkställda I samband med avgivandet av utlåtande över 1928 års betänkande verkutredningar.

gällde socialstyrelsen en undersökning av arbetslösheten inom fackförbunden

år 1929, vilken undersökning år 1931 utgavs av trycket under titel »Arbetslösheten

inom fackförbunden samt därmed sammanhängande bestämmelser i

förbundsstadgar och kollektivavtal». I publikationen finnes intagen en sammanställning

av reglerna för rätt till understöd inom de av åtskilliga fackförbund

upprättade arbetslöshetskassorna, till vilken här må hänvisas. Under tiden

efter publicerandet av socialstyrelsens undersökning hava ändringar i dessa

regler vidtagits inom en del fackförbund, på sätt som närmare framgår av

vid denna P. M. fogad bilaga (Bilaga C).

s. 19 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

19

Efter därom av de sakkunniga gjord framställning har socialstyrelsen verkställt

utredning och till de sakkunniga inkommit med vissa uppgifter rörande

utbyggandet vid en arbetslöshetsförsäkring av den offentliga arbetsförmedlingen,

så att densamma komme att omspänna hela landet och att möjliggöra

prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppehölle sig. Socialstyrelsens

skrivelse i ämnet har såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga D.)

Efter erhållet bemyndigande hava de sakkunniga låtit verkställa en utredning

rörande arbetslösheten inom metallindustriarbetareförbundet under åren

1929—31 samt inom grov- och fabriksarbetareförbundet under åren 1929—30

ävensom angående den effektivitet, som en arbetslöshetsförsäkring samma år

skulle hava fått inom nämnda förbund. En redogörelse för utredningen har

såsom bilaga fogats vid denna P. M. (Bilaga E).

De vid utredningarna vunna resultaten hava av de sakkunniga lagts till grund

för arbetet vid utformandet av förevarande förslag till arbetslöshetsförsäkring.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

1932 års utredning.

Arbetslöshetsförsäkring.

Allmänna synpunkter.

Det till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring givna uppdraget

innefattar icke en ny och självständig prövning av frågan om arbetslöshetsförsäkring

såsom ett lämpligt och ändamålsenligt sätt att bringa hjälp åt de

arbetslösa. Icke heller hava de sakkunniga haft att pröva frågan, huruvida

en blivande arbetslöshetsförsäkring i och för sig bör organiseras efter den

obligatoriska eller den frivilliga linjen, lika litet som de sedan länge omstridda

spörsmålen huru de s. k. konfliktdirektiven böra utformas, vad som skall anses

såsom skälig lön vid erbjudet arbete m. m. De sakkunnigas uppdrag har varit

inskränkt till att i enlighet med av departementschefen meddelade direktiv

utforma ett förslag till arbetslöshetsförsäkring, som borde vara så konstruerat,

att försäkringen inbegrepe största möjliga antal arbetargrupper. Samtidigt

borde alla uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja

farhågorna för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som

på sina håll i andra länder förekommit, omsorgsfullt prövas. På samma sätt

borde givetvis under de sakkunnigas utredningsarbete de erinringar tagas under

omprövning, som framkommit i de avgivna remissvaren rörande det betänkande

angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten,

som avgivits av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.

Huvuduppgiften för de sakkunniga har alltså varit att utforma ett förslag

till arbetslöshetsförsäkring på sådant sätt, att de grupper av arbetare eller anställda,

vilka icke skulle hava omfattats av 1928 års förslag till obligatorisk

försäkring och vilka icke heller beräknats komma att i önskvärd utsträckning

inbegripas i det alternativa förslaget till frivillig försäkring, skulle komma

att även i praktiken omfattas av försäkringen.

Enligt 1928 års förslag till obligatorisk försäkring skulle försäkringen omfatta

alla arbetare med nedan angivna undantag. Såsom arbetare skulle icke

anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning samt

ej heller butiksbiträde, bokhållare, ritare eller därmed jämställd person. Från

lagens tillämpningsområde skulle vidare vara undantagna: arbetsgivares ma.ke,

hemmavarande barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptivföräldrar, i den

mån de användes till arbete för hans räkning, den som utförde arbetet i sitt hem,

arbetare, som användes till arbete i jordbruk med därtill hörande binäringar,

vilka icke bedreves såsom självständiga företag, i skogs- och flottningsarbete,

i fiske, i reservarbete i enlighet med vad därom särskilt stadgades, samt den,

s. 21 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

21

som innehade ordinarie befattning i statens tjänst. I övrigt skulle Konungen

äga att från försäkringsplikt undantaga arbetare, som användes till arbete

för statens, kommuns, järnvägsbolags eller spårvägsbolags räkning och vilkas

anställningsvillkor vore sådana, att arbetslöshetsförsäkring kunde anses icke

erforderlig.

Den frivilliga försäkringen var enligt 1928 års förslag så anordnad, att den

principiellt medgav bildande av arbetslöshetskassor för vilket slag av arbetare

eller anställda som helst. På grund av förmånernas beskaffenhet räknade

man emellertid med att allenast industriens arbetare och med dem likställda

skulle komma att bilda arbetslöshetskassor, som skulle kunna bliva erkända

och komma i åtnjutande av statsbidrag.

Närmast till hands skulle givetvis med de erhållna direktiven varit, att de

sakkunniga först undersökt möjligheterna för en utvidgning av den obligatoriska

försäkringslinjen till att omfatta jämväl de i 1928 års förslag uteslutna

yrkesgrupperna. Formellt skulle ett dylikt förfarande knappast möta oöverstigliga

svårigheter, varemot de praktiska besvärligheterna vid tillämpningen

helt visst skulle visat sig bliva mycket betydande. De skäl, 1926 års arbetslöshetssakkunniga

i detta avseende anfört för sin ståndpunkt, kunna nämligen

icke frånkännas synnerlig betydelse, vilken än mera framträder, då man

erinrar sig att den obligatoriska försäkringen i utlandet i de allra flesta fall

från försäkringen uteslutit just de grupper, varom här är fråga.

Det framstod av dessa anledningar för de sakkunniga såsom synnerligen

angeläget att noggrant undersöka, huruvida det skulle kunna vara möjligt att

anordna en frivillig försäkring på sådant sätt, att utsikter kunde förefinnas

att inom denna få med de yrkesgrupper, på vilkas anslutning man i 1928 års

förslag icke förmenat sig kunna räkna.

Huvudanledningen till att man ansett, att vissa grupper av arbetare komme

att stå utanför en arbetslöshetsförsäkring enligt det frivilliga alternativet i

1928 års förslag, är utan tvivel den, att åtskilliga arbetarkategorier — främst

de nu till införande i försäkringen särskilt ifrågasatta skogs- och lantarbetarna

-—• knappast skulle kunna bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan

erläggande av så stora försäkringsavgifter, att dessa överstege deras ekonomiska

bärkraft. Speciellt för skogsarbetarna föreligger uppenbarligen en arbetslöshetsrisk,

som är större än för arbetare i allmänhet, samtidigt som deras

lönenivå torde ligga ej obetydligt lägre än genomsnittet för övriga arbetare. Då

nu ett system med arbetslöshetskassor, som i regel omfatta var och en ett visst

yrkes arbetare, i och för sig icke möjliggör den utjämning av kostnaderna,

som i en obligatorisk försäkring kan åstadkommas, uppstår helt naturligt

spörsmålet, huruvida en frivillig försäkring kan så uppbyggas, att den på

annat sätt medger någon form av sådan utjämning. En dylik torde enligt de

sakkunnigas mening kunna i viss utsträckning ernås genom statsbidragets

konstruktion, nämligen om hänsyn därvid tages till arbetslöshetens omfattning

inom de olika kassorna. I sådant avseende förorda de sakkunniga, att statsbidraget

skall utgå med proportionsvis större belopp för de kassor, som hava

en jämförelsevis stor arbetslöshet, och med mindre procentuellt belopp inom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

1982 års utredning.

arbetslöshetskassor med en lägre genomsnittlig arbetslöshet. För att skapa

möjlighet att med framgång organisera arbetslöshetskassor bland de ekonomiskt

sämst ställda arbetargrupperna erfordras emellertid därjämte, att statsbidraget

kan bestämmas att för sådana arbetargrupper utgå med proportionsvis

högre belopp, än som man för kassorna i allmänhet anser riktigt. En

motsvarande reduktion kan skäligen göras för de högst betalade arbetargrupperna.

I Danmark har, såsom av den särskilda redogörelsen framgår

(Bilaga B), statsbidraget till arbetslöshetskassorna bestämts med hänsyn

till den genomsnittliga årsförtjänsten för fackets, resp. områdets arbetare.

iVariationerna äro så stora som mellan 90 och 15 procent av medlemmarnas

egna avgifter, vilket motsvarar 47 resp. 13 procent av hela kostnaden.

Det högsta statsbidraget utgår till kassor, vilkas medlemmar hava en årsförtjänst

av i genomsnitt högst 2,000 kronor, det lägsta bidraget till kassor,

i vilka medlemmarnas årsförtjänst i medeltal överstiger 4,000 kronor. I

vårt land torde det på grund av arbetslönernas stora variationer och otillförlitligheten

i de lönestatistiska uppgifterna möta mycket stora svårigheter att på

ett tillfredsställande sätt beräkna den genomsnittliga lönenivån för olika arbetslöshetskassor

med medlemmar över hela landet. Än större bliva svårigheterna

att fastställa en rimlig medellön för kassor med ett lokalt bestämt verksamhetsområde

och medlemmar tillhörande ett flertal yrken med avsevärt olika lönenivå.

Emellertid torde av nära liggande skäl de genomsnittliga daghjälpsbeloppen

inom arbetslöshetskassorna kunna anses giva uttryck för olikheten i lönenivån

inom de särskilda kassorna. De sakkunniga hava på den grund ansett sig böra

förorda, att statsbidraget skall utgå med en relativt större andel av kostnaderna

för kassor med lägre daghjälp och med minskad andel av kostnaderna ju

högre daghjälpsbeloppen äro.

På sätt längre fram närmare angives, föreslå alltså de sakkunniga ett

system för statsbidrag, vilket är avsett att på nu antytt sätt taga hänsyn

till såväl lönenivån som arbetslöshetens omfattning. För kassor med ett jämförelsevis

högt löneläge och en förhållandevis ringa arbetslöshet skulle statsbidrag

utgå med proportionsvis låg andel av kassans kostnader, under det att

kassor, vilkas medlemmar hava låga löner och samtidigt stor genomsnittlig

arbetslöshet, erhålla förhållandevis större bidrag från staten. Genom dylika

grunder för statsbidragen torde möjlighet skapas för alla de kategorier av

arbetare och anställda, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden äro så

beskaffade, att de alls kunna tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring,

att utan oskäligt stora egna uppoffringar komma i åtnjutande av de förmåner,

som försäkringen kan erbjuda.

Det synes vidare vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den

synnerligen betydelsefulla frågan om försäkringens begränsning till att avse

allenast viss närmare angiven del av arbetslösheten. Detta sker på det sätt,

att försäkringen sätter sig ett bestämt begränsat mål före och överlämnar återstoden

av arbetslösheten till andra hjälpformer. Försäkringen bör alltså

nöja sig med att vara »samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten»,

s. 23 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

23

som det heter i det senaste engelska kommittébetänkandet om arbetslöshetsförsäkringen.

Gentemot enskilda försäkrade medlemmar har ju icke heller arbetslöshetsförsäkringen

någonsin utgivit sig för att vara mera än en sådan första försvarslinje.

Enligt 1928 års förslag skulle daghjälp utgå under högst 15, alternativt

20 veckor per år. De, som erhållit hjälp under angiven tid men fortfarande

vore arbetslösa, skulle få sitt uppehälle på annat sätt. En dylik begränsning

kan emellertid icke vara tillräcklig. 1928 års förslag innebär, att

försäkringen, om man bortser från alla andra inskränkande bestämmelser såsom

viss tids avgiftsbetalning, karenstid m. m., maximalt skulle kunna lämna

daghjälp till varje försäkrad under 20/52 av året, vilket under de ogynnsammast

tänkbara förhållanden är detsamma som att nära 40 procent av de försäkrade

under hela året skulle underhållas av försäkringen. Till jämförelse

må erinras därom, att 1928 års förslag — om hänsyn tages till samtliga däri

förekommande inskränkningar i understödsrätten — beräknats medföra, att

det angivna procenttalet 40 skulle komma att minskas till ungefär tiondelen

därav. Redan för att få en verklig begränsning av de risker staten åtager sig

blir det nödvändigt att icke blott fastställa ett maximum för understödstiden

för den enskilde medlemmen utan också vid statsbidragets bestämmande räkna

med en viss begränsning av det antal understödsdagar per medlem och år,

för vilka statsbidrag skall utgå. Genom en dylik bestämmelse vinnes även,

särskilt med hänsyn till vissa för extraordinära förhållanden avsedda bestämmelser,

för vilka redogöres i det följande, att kassornas verksamhet kommer

att begränsas, i den mån arbetslösheten antager en krisartad omfattning.

Det är emellertid med dylika bestämmelser oundgängligt att tillse, att det

understödsbehov, som kvarstår, sedan de fastslagna försäkringsförmånerna

uttagits, icke kommer att tillgodoses genom försäkringsorganen utan helt avskiljes

från försäkringen, så att en klar avgränsning genomföres såväl i förhållande

till den kommunala understödsverksamhet, varom förslag framlägges

i det följande, som gentemot fattigvården, pa sadant sätt att understöd

icke samtidigt kan utgå från flera håll. Stigande arbetslöshet bör icke i något

fall få leda till uppmjukning av försäkringsvillkoren.

I överensstämmelse med sålunda angivna grundsatser hava de sakkunniga

utarbetat det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som utformats i det

utkast till förordning om erkända arbetslöshetskassor, till vilket de sakkunniga

nu övergå.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Yiktigare punkter i förslaget.

För de viktigare punkterna i utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor

skall här lämnas en allmän motivering, i vilken dock icke närmare

beröras de frågor, som utförligt behandlats i 1928 års betänkande. Da

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

1982 års utredning.

Löne
arbetare
begreppet.

de sakkunniga enligt erhållna direktiv till grund för sitt arbete lagt den mening,

som på de punkter, där åsikterna bland 1926 års sakkunniga gått isär, uttalats

av de sakkunnigas ordförande H. Lindqvist, har det icke ansetts tillkomma

de sakkunniga att på de särskilda punkterna angiva de skäl, som

kunna tala för och mot de olika uppfattningarna bland 1926 års sakkunniga.

I det följande beröras därför i allmänhet endast de ändringar, som vidtagits i

förhållande till den av herr Lindqvist förordade författningstexten.

En särskild framställning här nedan redogör för vissa förhållanden inom

de yrken, som de sakkunniga i enlighet med erhållna direktiv ägnat särskild

uppmärksamhet. Av denna framställning framgår bland annat, att ett betydande

antal av de i skogsarbete sysselsatta även äro att betrakta såsom

självständiga företagare. Redan av denna omständighet torde utan vidare

framgå, att en arbetslöshetsförsäkring av den typ, detta förslag innebär,

med nödvändighet fordrar, att möjlighet förefinnes att från försäkringen avskilja

sadana i skogsarbete sysselsatta personer, vilka i egenskap av hemmansägare,

arrendatorer eller dylikt under en större del av året äro att betrakta

såsom självständiga företagare. Det är nämligen önskvärt, att förordningen

göres tillämplig allenast å verkliga lönearbetare.

Att så bör vara fallet torde ligga redan i den föreslagna försäkringens natur.

Av de i 21 § givna bestämmelserna om avgiftsbetalning såsom förutsättning

för erhållande av understöd och av bestämmelsen i samma paragraf, att annan

avgift ej må tillgodoräknas medlem än som erlagts för tid, då han innehaft

avlönat arbete för annans räkning, torde också följa, att allenast den, som i

verklig mening är lönearbetare, kan bliva berättigad till understöd. Emellertid

torde i förordningen jämväl böra intagas uttrycklig föreskrift om att personer,

som större delen av året icke äro lönearbetare, icke skola äga ingå såsom medlemmar

i en erkänd arbetslöshetskassa. Det kan nämligen icke anses lämpligt,

att personer, som troligen aldrig kunna bliva berättigade till understöd, ändock

skola tillåtas att inträda såsom medlemmar i en kassa och under en tid

erlägga avgifter för att kanske först därefter komma under fund med att de ej

någonsin kunna bliva understödsberättigade. Att positivt bestämma, vem

som skall anses såsom lönearbetare, lärer emellertid möta betydande svårigheter.

Såsom lönearbetare bör nämligen betraktas icke blott den, som innehar

avlönat arbete, utan även den, som är arbetslös men söker dylikt arbete, samt

den, som t. ex. är sjuk men eljest är att hänföra till lönearbetare. Det skulle

för sådana personer kunna uppstå stora svårigheter att visa, att de verkligen

böra betraktas som lönearbetare. Man tänke exempelvis på arbetslösa personer

i sådana yrken, där lediga platser för närvarande icke i allmänhet tillsättas

genom den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbetslösa torde ofta ej

hava anmält sig såsom arbetssökande hos arbetsförmedlingen.

Då det emellertid å andra sidan visat sig förenat med stora svårigheter att

från försäkringen avsöndra de personer, vilka icke skola anses såsom lönearbetare,

genom att uppdraga gränser med hänsyn till fastighetens storlek, husdjursbesättning

eller dylikt, hava de sakkunniga föredragit att i stället för vin
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

25

nande av samma ändamål förorda det förfaringssättet, att man negativt bestämmer,

att den som är självständig företagare skall uteslutas från medlemskap.

Någon närmare definition å begreppet företagare torde därvid ej behöva göras,

då begreppet tidigare införts i svensk lagstiftning, exempelvis i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete. Här må sålunda allenast framhållas, att jämväl

hemmansägare och arrendatorer med ringa areal till brukning i förevarande

avseende torde böra betraktas som självständiga företagare. Då besvär över

en kassas beslut i fråga om uteslutning alltid kunna föras hos tillsynsmyndigheten,

kan det förväntas, att viss praxis beträffande omfattningen av begreppet

självständig företagare med tiden utbildas.

En prövning av berörda förhållanden skall verkställas icke blott då ansökning

göres om inträde i en kassa utan även under tid, då medlemskap innehaves.

Prövningen synes böra anknytas till förhållandet under de senast förflutna

tolv månaderna. I anslutning härtill har i 7 § föreskrivits, att den, som

under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader

haft ställning såsom självständig företagare, skall uteslutas från medlemskap.

Den längsta tid under ett år, som någon kan vara självständig företagare

och ändock bevara rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa, har,

som ovan nämnts, satts till fem månader. Denna tid har valts med hänsyn

till att, om någon under längre tid än sex månader av ett år varit medlem i en

erkänd arbetslöshetskassa, möjlighet funnits att inbetala i 21 § omförmält antal

avgifter och sålunda förvärva rätt till understöd. Frågan om utgivande av

understöd från kassan till en arbetslös medlem, vilken är självständig företagare,

skall i vanlig ordning bedömas enligt reglerna i 14 och följande §§.

Särskilt torde böra övervägas frågan om i den nämnda tiden av fem månader

skall inräknas den tid, som en person haft ställning såsom självständig företagare

samtidigt med att han använts till avlönat arbete för annans räkning. En

hemmansägare måste exempelvis anses vara självständig företagare jämväl under

tid, då han arbetar som skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan

person anställd för att sköta sin gård. Det kunde synas, som om en sådan

hemmansägare ej borde tillåtas att vara medlem i en arbetslöshetskassa enligt

de principer, som ovan utvecklats. Men med hänsyn till att inom försäkringen

någon behovsprövning ej skall äga rum, innan understöd utgives, utan fastmer

den försäkrade äger rätt till understödet, om föreskrivna villkor uppfyllas,

synes något hinder icke böra föreligga för en självständig företagare

att ingå såsom medlem i en arbetslöshetskassa, därest han verkligen under så

lång tid som sju månader av ett år jämväl är lönearbetare. Understöd kan

naturligtvis icke heller till sådan person utgå för annan tid än då han är

arbetslös som lönearbetare och verkligen sökt arbete i sådan ställning.

På sätt 1926 års sakkunniga vid förslaget till obligatorisk försäkring framhållit,

kan i allmänhet något egentligt arbetsförhållande icke anses föreligga,

om en person användes till arbete av en nära släkting, utan snarare ett utslag

av inbördes bistånd. Dylika arbetare synas därför böra uteslutas från rätt

att vara försäkrade. Jämväl i detta fall synes prövningen böra knytas till

viss tid under senast förflutna tolv månader.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

1933 års utredning.

rkeskassor.

Genom att man sålunda anknyter nu omnämnda villkor till viss tidrymd

under en gången tidsperiod kan man visserligen icke undvika den konsekvensen,

att personer, som tidigare varit självständiga företagare eller arbetat hos

en nära släkting men därefter övergått till att bliva vanliga lönearbetare,

icke förrän efter sju månaders tid kunna ingå såsom medlemmar i en erkänd

arbetslöshetskassa. Olägenheterna härav torde dock icke vara så betydande,

att någon hänsyn därtill behöver tagas. Man torde till och med kunna säga,

att det är lämpligt, att en viss tid får förflyta, innan en sådan arbetare får

ingå såsom medlem i en kassa. Därigenom vinnes ökad säkerhet för att arbetaren

verkligen i fortsättningen kommer att förbliva lönearbetare och att

övergången ej endast varit tillfällig.

Såsom bestämmelserna formulerats, hava kassorna rätt att när som helst

företaga prövning, om medlemmarna uppfylla de angivna villkoren att ej vara

självständiga företagare och ej arbeta hos närstående släktingar. En allmän

omprövning torde dock ej behöva ske mer än en gång om året.

På sätt i 1928 års betänkande framhållits, torde det böra stå en kassa öppet

att begränsa sin verksamhet till att avse personer, som tillhöra visst yrke

eller viss verksamhetsgren eller som äro anställda vid visst arbetsföretag eller

äro bosatta inom visst område. Därest så beträffande viss kassa är fallet

— man torde kunna utgå ifrån att kassorna i allmänhet komma att bildas

efter yrkeslinjer — bör en kassa naturligtvis äga rätt att från medlemskap

utesluta dem, som icke tillhöra kassans sålunda bestämda verksamhetsområde.

Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas emellertid av ganska stor rörlighet.

Även utanför de rena säsongyrkena förekommer det ofta, att en arbetare

under olika delar av samma år arbetar inom olika yrken. Då, såsom

ovan nämnts, kassorna troligen komma att bildas efter yrkeslinjer, blir det en

synnerligen viktig uppgift att se till, att försäkringen ej kommer att hämma

arbetskraftens rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Som de flesta

kassor förmodligen bliva rikskassor, torde medlemmarnas rörlighet i lokalt

hänseende ej behöva röna någon inverkan genom försäkringen. Däremot torde

övergången mellan olika yrken ej helt kunna undgå att påverkas av en försäkring,

där kassorna bildas efter yrkeslinjer. Man torde emellertid kunna

utgå ifrån, att kassorna komma att under medverkan av tillsynsmyndigheten

begagna sig av den i 21 § medgivna möjligheten att ingå överenskommelse om

att de avgifter, vilka en nyintagen medlem erlagt i en kassa, som han förut

tillhört, helt eller delvis må tillgodoräknas honom i den nya kassan. Därigenom

försvinner den största olägenheten av en försäkring efter yrkeslinjer.

För dem, som under olika tider av året arbeta inom olika yrken, bör möjlighet

finnas att kvarstå i samma kassa, oberoende av sådan yrkesväxling.

Man tänke exempelvis på den stora grupp av arbetare, som under sommarhalvåret

arbetar i jordbruket och under vinterhalvåret i skogsbruket. I sådant

syfte föreslå de sakkunniga, att kassorna skola äga rätt att från medlemskap

utesluta allenast dem, som ej under de sist förflutna tolv månaderna

s. 27 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

27

under minst tre månader tillhört det yrke eller den verksamhetsgren, som

en kassa enligt sina stadgar må hava till verksamhetsområde. Har en medlem

ej ens under denna förhållandevis korta tid tillhört yrket eller verksamhetsgrenen,

kan han anses hava förlorat kontakten med sin forna verksamhet,

så att uteslutning må anses berättigad. Vid frågans bedömning skall givetvis

tid, under vilken en medlem varit sjuk eller arbetslös eller fullgjort värnplikt,

kunna inräknas i den tid, som han tillhört yrket eller verksamhetsgrenen.

Jämväl medlemmar i kassa, vilkens verksamhetsområde är så bestämt, att

medlemmarna skola vara anställda vid visst företag eller bosatta inom visst

område, böra vid anställningens upphörande eller vid avflyttning från orten

under viss tid kunna få kvarstå i kassan, till dess att avbrottet visar sig ej

allenast vara tillfälligt. I viss mån motsvarande bestämmelser föreslås därför

för detta fall.

Då fråga om uteslutning av medlem uppkommer, måste emellertid alltid

prövas, om medlemmen är berättigad till understöd från kassan. Om så är,

bör beslut om uteslutning icke kunna träda i verkställighet, förrän rätten till

understöd upphört. Bestämmelse härom har införts i 9 §.

Ovan hava berörts de kassor, som kunna komma att bildas efter yrkeslinjer

eller för personer, som äro bosatta inom viss ort. Det föreligger emellertid intet

hinder mot att bilda en allmän kassa för hela landet eller viss del därav.

I en sådan kassa skulle alla lönearbetare, som uppfylla de allmänna villkoren

för medlemskap, äga ingå såsom medlemmar, oberoende av anställningens art.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna förhindra missbruk av Begreppet

en arbetslöshetsförsäkring är givetvis att bästa möjliga garantier skapas för

att understöd lämnas allenast åt sådana medlemmar i kassorna, som verkligen

äro oförvållat arbetslösa. För vinnande av kontroll i detta avseende föreslås,

liksom i 1928 års förslag, att den arbetslöse skall hava att anmäla sig hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen och där ansöka om arbete. Vidare

bibehålies bestämmelsen, att understöd icke får under viss strafftid utgivas

till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund

av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt

arbete. Närmare bestämmelser om vilket erbjudet arbete, som skall anses

lämpligt, meddelas i 15 §.

Man kan icke underlåta att härvid bedöma den arbetare, som frivilligt lämnat

sitt arbete, strängare än den, som avvisat ett erbjudet arbete. Skälen härför

ligga i öppen dag. Man behöver blott tänka på den möjligheten, att en

arbetare, som arbetar mot förut överenskomna arbetsvillkor, slutar sin anställning,

därför att dessa i något avseende avvika från de i arbetsorten vanligen

förekommande. En sådan arbetare kan icke anses berättigad till understöd.

Visserligen utmätes samma påföljd såväl för den, som frivilligt lämnat

sitt arbete, som för den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, men de skäl,

som åberopas av arbetarna i de olika fallen böra, som ovan antytts, bedömas

olika. Under det att i lagtexten uppräknats de omständigheter, under vilka ett

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

1932 års utredning.

erbjudet arbete skall anses lämpligt, har beträffande den som lämnat sitt arbete

endast sagts, att detta icke får hava skett »frivilligt utan giltig anledning».

Någon närmare definition av detta uttryck torde ej behöva lämnas.

De uppgivna skälen få bedömas från fall till fall med ledning bland annat av

civilrättens regler angående arbetsavtalet.

En erkänd arbetslöshetskassa skall alltid, innan understöd utgives, pröva,

om de i förordningen uppställda villkoren för rätt därtill äro uppfyllda. Kassan

skall sålunda jämväl pröva de skäl, som uppgivas av en arbetare, vilken

frivilligt lämnat sin anställning, ävensom avgöra, om ett erbjudet arbete, som

avvisats, varit att anse såsom lämpligt. Enligt 19 § skall en understödssökande

till kassan ingiva intyg om att han sökt arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

och om det besked, som därvid lämnats honom. Kassan erhåller

sålunda härigenom vetskap om de fall, då arbete kunnat erhållas. Till

ytterligare säkerhet har i lagen om offentlig arbetsförmedling stadgats skyldighet

för arbetsförmedlingsanstalt att omedelbart underrätta kassan om fall

av arbetsvägran.

Enligt 7 § i lagen om offentlig arbetsförmedling skall vid arbetsförmedling

tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren

det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Arbetsförmedlingsanstalt skall sålunda,

innan förmedling göres, verkställa en viss prövning av frågan om arbetet

motsvarar arbetarens krafter och färdigheter. Däremot skall anstalten icke

pröva, om den erbjudna lönen kan anses skälig eller om konflikt råder å arbetsplatsen,

utan så snart en arbetsgivare framställt begäran om erhållande av

arbetskraft, har anstalten att erbjuda arbetet till den därtill lämpligaste arbetaren

av dem, som vid tillfället finnas där anmälda, varefter avgörandet i sista

hand ankommer på arbetsgivaren.

Arbetsförmedlingsanstalten skall sålunda vid anvisande av arbete alltid följa

den principen, att till arbetet hänvisas den av den tillgängliga arbetskraften,

som bäst lämpar sig för detsamma. Då kassan vid fall av arbetsvägran

bland annat skall undersöka, om arbetet motsvarar arbetarens krafter och

färdigheter, innebär detta en prövning ur arbetarens synpunkt och alltså ur

annan synpunkt än som varit avgörande för arbetsförmedlingen. Den bestämmande

vid sistnämnda prövning är kassan. Vid en frivillig försäkring har den

offentliga arbetsförmedlingen nämligen intet som helst att göra med själva

försäkringen utan skall allenast iakttaga de för förmedlingsarbetet uppställda

principerna. Arbetslöshetskassan däremot är försäkringsorgan och sålunda

bestämmande med avseende å försäkringsvillkorens tillämpning. Man kan visserligen

härigenom ej undgå den risken, att kassorna, som ju förväntas bliva

yrkesbetonade, skola vara benägna att vid prövningen anse såsom lämpligt

allenast sådant erbjudet arbete, som faller inom medlemmens eget yrke. Härigenom

skulle dock försäkringen i verklig mening bliva en yrkesförsäkring,

d. v. s. en försäkring emot risken att nödgas antaga arbete inom ett för medlemmen

nytt yrke med kanske lägre avlöning. En utveckling enligt dessa linjer

skulle vara synnerligen olycklig och måste förhindras. Med den centrala ställning,

som inom försäkringen givits tillsynsmyndigheten, och med dennas stora

s. 29 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

29

maktbefogenhet gentemot kassorna torde emellertid risken för en dylik utveckling

bliva ringa. I de närmare bestämmelser angående övervakandet av kassorna,

som komma att utfärdas, torde böra föreskrivas skyldighet för kassorna

att anmäla varje fall av arbetsvägran för tillsynsmyndigheten. För kontrollens

skull torde även arbetsförmedlingsanstalterna böra åläggas samma uppgiftsskyldighet.

Tillsynsmyndigheten erhåller sålunda kännedom om kassornas

beslut och kan, om missbruk föreligger, genast inskrida och påfordra rättelse.

Särskilt viktigt är, att tillsynsmyndigheten under den första tiden av

försäkringens tillämpning energiskt inskrider emot eventuella tendenser till

oberättigade yrkessynpunkter från kassornas sida.

Det må i samband härmed omnämnas, att representanter för åtskilliga organisationer,

bland annat av arbetsledare, kontorister och sjöfolk, inför de

sakkunniga anfört starka betänkligheter mot skyldigheten att vid fall av arbetslöshet

antaga erbjudet arbete inom annat yrke.

De sakkunniga anse sig emellertid böra framhålla, att ett oeftergivligt villkor

vid varje statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring måste vara, att varje

understödsberättigad person skall vara skyldig att antaga varje erbjudet arbete,

som han har förmåga att utföra, om arbetet även eljest är att anse såsom

lämpligt för honom. Visserligen skall arbetsförmedlingsanstalt alltid

till ett arbete anvisa den arbetare, för vilket arbetet bäst lämpar sig, och resultatet

härav lärer i de flesta fall bli, att exempelvis en kontorist erhåller

anvisning å kontoristplatser och ett hembiträde å hembiträdesplatser. Skyldigheten

att antaga varje anvisat arbete kvarstår dock orubbad.

De utav ordföranden H. Lindqvist m. fl. av 1926 års arbetslöshetssakkunniga

förordade villkoren för att ett erbjudet arbete skulle anses lämpligt återfinnas

alla i andra stycket av 15 § av förevarande förslag. Beträffande motiven

för stadgandet av dessa villkor hänvisas till 1928 års betänkande sid.

260 ff. Med stadgandet i 9 § av 1928 års förslag, att arbetet skulle anses

lämpligt »allenast» under de uppräknade förutsättningarna, torde hava avsetts

att bereda kassorna möjlighet att jämväl taga hänsyn till andra omständigheter

än dem som uppräknats, såsom den arbetslöses familje- och bostadsförhållanden,

utsikterna för honom att inom den närmaste framtiden erhålla

anställning inom hemorten, arbetets natur o. s. v.

Det har nu ansetts mera ändamålsenligt att i stället uppräkna samtliga de

förutsättningar, som skola föreligga för att en kassa skall vara skyldig att

anse erbjudet arbete för lämpligt. Hänsyn har vid denna uppräkning även

tagits till nyss angivna särskilda omständigheter. Det må framhållas, att med

den föreslagna formuleringen av paragrafen en kassa icke är förhindrad att

anse ett avvisat arbete som lämpligt för medlemmen, även om exempelvis den

med arbetet förenade lönen understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen

för sådant arbete.

En följd av bestämmelsen att hänsyn skall tagas till sökandens personliga

förhållanden blir, att en arbetslös i vissa fall kan av rent personliga orsaker

vägra att mottaga erbjudet arbete, även om arbetet måste anses lämpligt för

andra med honom likställda arbetare, och att han ändock kan vara berättigad

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

1982 års utredning.

Arbetskon
flikter.

till understöd från kassan. Att det i dylika fall fordras en alldeles särskilt

noggrann prövning från kassans sida, innan understöd utbetalas, är givet. Det

måste betonas, att det principiella villkoret är, att erbjudet arbete måste antagas.

Endast där alldeles särskilda omständigheter föreligga, bör avkall

kunna medgivas därå.

En av de mest omstridda frågorna inom vår arbetslöshetspolitik har sedan

länge varit spörsmålet om de s. k. konfliktdirektiven, d. v. s. dels de bestämmelser,

som angiva vilka personer, som vid arbetskonflikt skola uteslutas från

understöd, dels stadgandena om hänvisning av arbetare till arbetsplats, där

konflikt råder. Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga icke haft att upptaga

detta spörsmål till prövning. Enligt erhållna direktiv ingår därför i

författningsförslaget den formulering, som i 1928 års betänkande förordades

av ordföranden Lindqvist m. fl., och som i förstnämnda hänseende helt kort

innehåller, att understöd, under den tid konflikt pågår icke utgår till den,

som deltager i strejk eller är föremål för lockout.

Samma sakkunniga förordade ock, att erbjudet arbete skulle anses lämpligt

allenast under förutsättning att det —- bland annat — icke hänförde sig till arbetsplats,

där arbetskonflikt påginge. Beträffande sistnämnda stadgande anförde

ifrågavarande sakkunniga i motiveringen, att de med arbetskonflikt avsett

allenast sådana konflikter, som beslutats eller godkänts enligt de principer,

som tillämpas av fackförbund, tillhörande landsorganisationen i Sverige.

Dessa sakkunniga ansågo det emellertid medföra hart när oöverkomliga svårigheter

att i själva lagtexten utforma någon begränsning av villkoret.

Genom lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal och lagen samma dag om

arbetsdomstol har numera vunnits en laglig väg att för vissa slag av arbetskonflikter

utröna, om en konflikt är att anse som lovlig i lagens mening eller

icke. En naturlig konsekvens härav lärer vara det stadgande, som nu införts

i 15 § av förevarande förordning av innebörd, att en arbetare skall vara skyldig

att antaga erbjudet arbete, även om konflikt råder å arbetsplatsen, därest konflikten

befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Avgörandet

härutinnan kommer i de flesta fall att träffas genom utslag av arbetsdomstolen.

Konflikter inom exempelvis byggnadsfacket behandlas dock icke

av arbetsdomstolen utan av för facket inrättade lokala skiljenämnder med besvärsrätt

till en central riksskiljenämnd. Dessa skiljenämnders avgöranden

böra i förevarande hänseende jämställas med arbetsdomstolens.

Det torde ligga i öppen dag, att arbetskonflikter, som enligt nu angivna bestämmelser

prövats vara olagliga, icke böra kunna förhindra, att arbetare hänvisas

till och äro skyldiga att mottaga arbete vid arbetsplatser, som därav

beröras. Ifrågavarande rättsliga avgörande kan dock äga rum allenast rörande

konflikter inom de områden av arbetsmarknaden, där kollektivavtal

träffats mellan arbetsgivare och arbetare. Erfarenheten från striderna på arbetsmarknaden

giva emellertid vid handen, att ett icke ringa antal och understundom

i hög grad irriterande arbetskonflikter förekomma inom områden,

där kollektivavtal ej träffats. Man behöver blott tänka på dels sådana kon
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

31

flikter, som beröra organisationer, vilka icke pläga eller vilja sluta kollektivavtal,

dels också sådana konflikter, som icke igångsatts av någon arbetarorganisation

utan av endast några få man. Vidare torde det ibland förekomma,

att arbetarorganisationer igångsätta konflikter, som icke godkännas av vederbörande

till landsorganisationen anslutna fackförbund. Det kan i sådana fall

icke vara rimligt, att konflikterna skola respekteras av arbetslöshetskassorna

och understöd utgå till den, som vägrar antaga ett erbjudet arbete vid sådan

arbetsplats, allenast av den formella anledningen att konfliktens laglighet icke

kunnat prövas, eftersom kollektivavtal icke träffats. Ett stadgande av sådan innebörd

skulle ju direkt gynna de oansvariga element, som igångsätta rena

okynneskonflikter. Å andra sidan är det emellertid oundgängligt att söka

undvika en godtycklig prövning på detta ömtåliga område. Det torde därför

vara angeläget tillse, att prövningen lägges i händerna på en central myndighet,

som äger noggrann kännedom om arbetsmarknadens förhållanden och

som kan förväntas i detta avseende tillämpa ungefär samma principer, som

skulle hava blivit gällande, för den händelse kollektivavtal varit träffat.

Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga ansett, att den prövning, varom

här är fråga, bör anförtros åt socialstyrelsen, som ju ock skall bliva tillsynsmyndighet

för de erkända arbetslöshetskassorna.

Tillsynsmyndigheten har sålunda att, sedan medlem av erkänd arbetslöshetskassa

vägrat att antaga anvisat arbete vid arbetsplats, där konflikt råder

och där kollektivavtal ej träffats, beträffande konflikten avgöra, om den

skall anses vara av sådan särskild beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran

icke förelegat. Tillsynsmyndigheten bör därvid till grund för avgörandet

lägga, om konflikten kan anses motsvara vad som å arbetsmarknaden

allmänt anses vara god sed i ifrågavarande hänseende. Sådant ingripande

bör även kunna ske, redan innan fall av arbetsvägran inträffat.

Med den formulering, som givits åt sista stycket av 15 §, är socialstyrelsen

därjämte berättigad att på sätt nyss angivits förklara arbetskonflikt

vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran

icke förelegat, för den händelse det gäller sådan konflikt inom arbetsområde

med kollektivavtal, vilken icke underställts arbetsdomstolens eller skiljenämnds

prövning eller beträffande vilken utslag ännu ej hunnit meddelas. Det

kan nämligen icke vara rimligt, att arbetslöshetskassorna skola vara skyldiga

att utbetala understöd till personer, som vägra arbeta vid arbetsplats, som beröres

av konflikt, om ifrågavarande konflikt uppenbarligen kommer att förklaras

olaglig, så snart utslag hinner meddelas, eller om en lika uppenbart

olaglig konflikt av ena eller andra anledningen icke underställes arbetsdomstolens

eller skiljenämnds prövning.

Givetvis blir ifrågavarande administrativa avgörande endast att fatta som

provisoriskt, att gälla till dess saken blivit avgjord i rättslig ordning. Har

tillsynsmyndigheten meddelat beslut beträffande en konflikt, som kan komma

att underställas arbetsdomstolens prövning, lärer i enlighet härmed ett sådant

beslut böra undantagas från den besvärsrätt till Kungl. Maj:t, som eljest är

medgiven. Skälen härför ligga i öppen dag. Däremot torde anledning icke

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 14

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

1982 års utredning.

föreligga att från besvärsrätt till Kungl. Maj:t undantaga de beslut, som av

tillsynsmyndigheten meddelas beträffande konflikter, som väl ej kunna underställas

arbetsdomstolen men som dock kunna dragas inför särskild skiljenämnd.

Daghjälpens Vid bedömandet av frågan om storleken av den daghjälp, som bör utgå vid

en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring, har man att taga hänsyn till å

gentemot ena sidan att beloppen ej få sättas högre, än att tillräckligt intresse kvarstar

vården ^ör ^en arbetslöse att skaffa sig arbete, och å andra sidan att beloppen ej få

sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås. Vad man vill vinna med

försäkringen är nämligen närmast att trygga försörjningen åt de arbetslösa

under den tid, som normalt kan erfordras, för att nytt arbete skall kunna anskaffas.

Daghjälpen måste sålunda först och främst sättas i förhållande till arbetsförtjänsten

inom det yrke, som den försäkrade arbetaren tillhör, och på den

ort, där han vistas. Med hänsyn till de större behoven för de arbetare, som

äro familjeförsörjare, bör daghjälpen för dem få uppgå till större del av

lönen än för övriga arbetare. För familjeförsörjare har i likhet med i 1928

års förslag gränsen satts till fyra femtedelar av lönen, medan gränsen för

övriga arbetare satts till tre femtedelar i stället för såsom i 1928 års förslag

hälften av lönen. Orsaken till denna höjning är framför allt, att inom de lägst

avlönade yrkena å dyrare ort en arbetare ej ansetts ha möjlighet att försörja

sig på ett understöd, som ej uppginge till mer än halva förutvarande lönen.

I 1928 års förslag upptogos olika maximibelopp för familjeförsörjare och

andra medlemmar, nämligen respektive fem och tre kronor. Härutinnan föreslås

nu en gemensam gräns av sex kronor. Skälet härtill är dels att kassorna

med hänsyn till de grunder, efter vilka statsbidraget utgår, böra erhålla friare

händer vid bestämmandet av daghjälpens storlek, dels att man ansett lämpligt

att bereda kassorna möjlighet att med tillämpning av sådan klassindelning, som

här förutsättes, för dyrare orter med högre arbetslöner fastställa ett daghjälpsbelopp,

som bättre än den daghjälp, som lämpar sig för landet i dess helhet,

ansluter sig till arbetsinkomsten. Ur det allmännas synpunkt kunna inga

betänkligheter resas häremot.

Såsom förut nämnts böra understöden från kassorna ej få utgå med lägre

belopp, än att nödtorftig försörjning kan erhållas därå. På grund härav hava

de sakkunniga ansett sig böra införa en undre gräns för daghjälpens storlek.

Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna inom landet är det emellertid

en mycket vansklig sak att här bestämma ett enhetligt belopp. Den undre

gränsen för daghjälpen föreslås nu till tva kronor. De givna reglerna angående

förhållandet mellan daghjälpen och lönen maste dock alltid gälla. Om sålunda

den vanliga lönen inom visst yrke a någon ort är tre kronor om dagen, ma

daghjälpen till ensamstående person ej överstiga 1 krona 80 öre. Tillsynsmyndigheten

har erhållit rätt att, därest särskilda skäl därtill föranleda, medgiva

en sänkning av minimibeloppet tva kronor för viss kassa. Sadana skäl

kunna föreligga för en kassa, vars medlemmar äro bosatta a landsbygden med

därvarande lägre levnadskostnader.

s. 33 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

33

I de inom åtskilliga fackförbund för närvarande existerande arbetslöshetskassorna

förekommer ofta, att kvinnliga medlemmar och medlemmar, som

ännu icke uppnått viss ålder, få såsom halvbetalande uppbära lägre understöd

än övriga medlemmar. Rätt att införa liknande bestämmelser synes böra medgivas

de erkända arbetslöshetskassorna. Någon åldersgräns torde ej böra fixeras

i förordningen, utan detta bör vara de särskilda kassornas sak att bestämma

med hänsyn särskilt till den ålder, som kan vara föreskriven i de olika

kollektivavtalen för erhållande av full lön.

För halvbetalande medlemmar samt medlemmar, som äro lagligen berättigade

till regelbundet understöd av annat slag än fattigvård eller åtnjuta daghjälp vid

korttidsarbete, bör daghjälpen jämväl kunna understiga två kronor. Vidare

måste en kassa vara berättigad att vid större arbetslöshet, eller då kassans

ekonomi eljest så fordrar, tillfälligtvis nedsätta daghjälpen under föreskrivet

minimum. Undantag för dessa fall hava införts i 20 §.

På sätt som framgår av 1928 års betänkande voro meningarna delade bland

de sakkunniga angående lämpligheten av att från den eljest utgående daghjälpen

göra avdrag för fattigvård och annat regelbundet utgående understöd,

som en medlem i anledning av arbetslösheten kunde vara berättigad att erhålla

från annat håll än kassan. Som skäl mot införandet av en bestämmelse i dylik

riktning framhölls, att man därigenom i försäkringen införde ett moment av

behovsprövning, som eljest vore främmande för systemet.

De senaste årens erfarenheter särskilt från de större städerna giva vid handen,

att en sammanblandning mellan fattigvården och offentligt understöd

från annat håll måste förhindras. Ett flertal fall hava förekommit, då personer

samtidigt uppburit betydande understöd såväl från fattigvårdsstyrelsen

i en stad som från andra håll, däribland även från stadens arbetslöshetskommitté.

Det torde vara uppenbart, att en dylik sammanblandning ej kan vara

lämplig. Vad försäkringen beträffar bör man, som redan framhållits, söka göra

förmånerna därifrån så stora, att medlemmarna i allmänhet skola kunna erhålla

sin nödtorftiga försörjning av den utgående daghjälpen.

En del sakkunniga föreslogo i 1928 års betänkande en bestämmelse om att

daghjälpen från kassan skulle minskas med vad som utginge i fattigvård. Förutsättningen

för att fattigvård skall utgå är emellertid, att medlemmen ej kunnat

erhålla sin försörjning genom understödet från kassan utan att han därutöver

måste tillföras viss hjälp. Om då daghjälpen skall minskas med samma

belopp, som medlemmen erhållit i fattigvård, måste ju fattigvården höjas för

att han skall bliva helt försörjd, varefter daghjälpen åter måste sänkas o. s. v.,

intill dess daghjälpen helt försvunnit. Konsekvensen av regeln blir alltså, att

medlemmen helt måste omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen, eller samma resultat

som om man stadgat, att till medlem, som erhåller fattigvård, daghjälp

icke må utgå. Det synes då vara att föredraga att direkt stadga en dylik regel.

Först därigenom kommer det att klart framgå, att, när daghjälpen från arbetslöshetsförsäkringen

icke förslår till livets normala nödtorft, ett fattigvårdsfall

föreligger, som då också bör helt omhändertagas av fattigvården.

Genom en bestämmelse av denna innebörd och som jämväl avser fattigvård,

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

1982 års utredning.

som i anledning av medlemmens arbetslöshet meddelats någon, för vilken medlemmen

är att anse såsom familjeförsörjare, nndgår man visserligen icke den

följden, att en arbetare, som på grund härav helt får sin försörjning i form av

fattigvård, blir återbetalningsskyldig för hela det erhållna beloppet, sålunda

även för den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp och vartill han

genom erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat sig en rätt. Såsom

socialstyrelsen framhållit i sitt utlåtande över 1928 års betänkande, kan detta

ur viss synpunkt anses vara obilligt, i synnerhet om fattigvården föranletts

av större försörjningsskyldighet eller sjukdom i familjen.

Ett flertal utvägar hava prövats för att undvika denna konsekvens av bestämmelsen,

att sammanblandning ej får ske mellan understöd från en arbetslöshetskassa

och från fattigvården. Som den lämpligaste torde få anses den

regel, som kommit till uttryck i 20 §. Den innebär, att man från tillämpningen

av huvudregeln undantagit den fattigvård, som avses i 50 § 2 mom.

i lagen om fattigvården, eller med andra ord fattigvård, som bestått i bekostande

åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsett att sätta dem

i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller

medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård

å anstalt, eller begravningshjälp. Vidare har från tillämpning av huvudregeln

undantagits fattigvård, som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt av någon, för

vilken medlemmen är att anse såsom familjeförsörjare. Intages medlemmen

själv å sjukvårdsanstalt, är han ju icke längre arbetsför, varför daghjälp av

denna anledning icke längre må utgå till honom.

Resultatet blir sålunda, att till en medlem av en erkänd arbetslöshetskassa,

som uppbär daghjälp från kassan, utan inverkan å daghjälpen fattigvård kan

utgivas i form av hjälp till de utgifter, vilka så att säga ligga utanför den

normala försörjningen eller utgifterna för en nödtorftig bärgning. Måste

medlemmen däremot begära hjälp från fattigvården till exempelvis mat eller

kläder åt sig själv, sin hustru eller sina icke skolpliktiga barn, är det uppenbart,

att han ej kan erhålla sin normala försörjning genom daghjälpen från

kassan. Han bör då helt omhändertagas genom fattigvårdsstyrelsen och blir

återbetalningsskyldig för hela den erhållna fattigvården.

Härvid är emellertid att märka en konsekvens av den omläggning av villkoret

om erlagda avgifter för rätt till understöd från kassan, för vilken närmare

redogörelse senare lämnas. Enligt det framlagda förslaget behöver nämligen

villkoret om att visst antal avgifter skola hava erlagts under två respektive

ett år endast vara uppfyllt vid arbetslöshetens inträde. Har nu en medlem

vid arbetslöshetens inträde uppfyllt villkoret om de erlagda avgifterna

och är han i övrigt berättigad till understöd men kan han på grund av exempelvis

stor familj ej erhålla full försörjning genom den daghjälp, som skulle

hava utgått från kassan, och har han till följd härav helt måst omhändertagas

av fattigvården, så kvarstår rätten till understöd från kassan, därest arbetslösheten

är kontinuerlig, och kan åter tagas i anspråk, om försörjningsskyldigheten

nedgår och full försörjning därför skulle erhållas genom daghjälpen från

kassan. Rätten till understöd från kassan under den tid, som kassans stadgar

s. 35 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

35

medgiva, kvarstår sålunda, så länge arbetslösheten varar, och kan tagas i

anspråk, om understöd från fattigvården ej längre erfordras.

För att undvika att hjälp i form av fattigvård skall kunna utgå till understödsberättigad

medlem i en erkänd arbetslöshetskassa utan kassans vetskap

föreslås införande i lagen om fattigvården av stadgande om skyldighet

för fattigvårdsstyrelsen att underrätta kassans styrelse om att fattigvård i anledning

av arbetslöshet utgivits till medlem i kassan eller till någon, för vilken

medlemmen är försörjningsskyldig.

Det har icke ansetts erforderligt att låta den omständigheten, att en medlems

barn av barnavårdsnämnd omhändertagits vare sig för samhällsvård eller för

skyddsuppfostran, utöva någon inverkan på den från kassan utgående daghjälpen.

Visserligen minskas härigenom medlemmens direkta försörjningsskyldighet,

men då några olägenheter icke gärna kunna uppkomma av att daghjälp

samtidigt uppbäres och då ersättningsskyldighet till barnavårdsnämnden

föreligger för kostnaden för omhändertagandet, har stadgande om att daghjälpen

skall nedsättas med anledning av sådant omhändertagande icke ansetts

nödvändigt eller ens lämpligt att införa.

Däremot har i förordningen upptagits den av vissa av 1926 års arbetslöshetssakkunniga

förordade regeln, att daghjälpen skulle minskas, därest medlem

i anledning av arbetslösheten åtnjöte regelbundet utgående understöd av annan

beskaffenhet än fattigvård. Denna regel har gjorts tvingande för det fall, att

summan av understödet och daghjälpen överstiger den andel av den normala

arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen från kassan högst må uppgå för medlemmen.

Det allmänna kan nämligen icke gärna lämna bidrag till understöd åt

någon medlem, om detta understöd tillika med vad han regelbundet kan erhålla

från annat håll skulle uppgå till belopp, som nära motsvarar den inkomst,

som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Däremot har det

överlämnats till kassorna att avgöra, om de i stadgarna önska införa motsvarande

bestämmelse för det fall, att summan av understödet och daghjälpen

visserligen icke överstiger den del av arbetsförtjänsten, vartill daghjälpen enligt

nämnda villkor högst må uppgå, vare sig summan skulle komma att överskrida

det stadgade absoluta maximibeloppet av sex kronor eller ej. Valfrihet

härutinnan har medgivits i synnerhet därför, att det icke bör omöjliggöras för

de särskilt högt avlönade arbetargrupper, som så önska, att vid sidan av de erkända

arbetslöshetskassorna bilda fristående kassor för beredande av högre

daghjälp än som medgivits inom den statsunderstödda försäkringen. I förhållande

till den utformning, som regeln tidigare erhållit, har vidare gjorts

den inskränkningen, att det endast är sådant regelbundet utgående understöd,

vartill medlemmen är lagligen berättigad, som må kunna inverka på daghjälpen.

- ■ C1;

Beträffande arbetslöshetskassornas avgiftsbestämning har försäkringsin- Avgifter och

spektionen i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att en arbetslöshets- fonder.

försäkring avveke från en vanlig försäkring därigenom att de försäkrade ej

hade något intresse av att förhindra, att försäkringsfall inträffade. Kostnaderna

för en arbetslöshetsförsäkring kunde därför i framtiden uppdrivas på

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

1982 års utredning.

fullkomligt oberäkneligt sätt genom de ersättningsberättigades eget åtgörande.

Tillsynsmyndigheten saknade på grund därav möjlighet att beräkna de sannolika

kostnaderna, och en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna bleve

omöjlig att verkställa. Försäkringsinspektionen hemställde av denna orsak, att

föreskriften om skyldighet för tillsynsmyndigheten att tillse, att kassornas

stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter, måtte utgå ur

förordningen.

I anledning härav må framhållas, att det understöd, som de försäkrade äga

rätt att vid arbetslöshet uppbära från kassan, är så pass lågt i förhållande

till arbetslönen, att medlemmarna komma att ha ett bestämt intresse av att få

behålla arbetsinkomsten, detta så mycket mera som ju tiden för understöd

från försäkringen är begränsad. Vidare medföra i förordningen givna bestämmelser,

att rätt till understöd icke föreligger under en tid av fyra veckor, om

arbetslösheten kan betraktas som självförvållad eller om den arbetslöse underlåter

åtaga sig erbjudet lämpligt arbete. Då till denna tid ytterligare skall

läggas en karensvecka, riskerar en medlem sålunda att få vara utan såväl

arbetsinkomst som understöd från arbetslöshetskassan under fem veckor, därest

han genom egna åtgöranden framkallar arbetslöshet.

Väl må det vara sant, att en försäkringsteknisk beräkning av avgifterna

vid en arbetslöshetsförsäkring ej är möjlig att åstadkomma på samma sätt som

inom flertalet grenar av privatförsäkringen, därför att arbetslöshetens blivande

omfattning icke kan förutses. Skulle arbetslösheten emellertid komma att i

avsevärd grad ökas gent emot vad som antagits vid avgifternas fastställande,

har kassan skyldighet att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för att

hålla kassan solvent, såsom att sänka daghjälpens storlek, minska understödstidens

längd eller verkställa uttaxering å medlemmarna. Givetvis måste under

alla förhållanden krävas, att man icke under tider av stegrad arbetslöshet

och därmed följande ökad påfrestning på arbetslöshetskassornas ekonomi uppmjukar

villkoren för understöd och samtidigt täcker kassornas härigenom

stegrade utgifter med utökning av det allmännas bidrag. En sådan linje, vilken

såsom känt är tillämpats inom ''flera länder, där arbetslöshetsförsäkring införts,

är självfallet ägnad att fullständigt beröva denna verksamhet karaktären

av försäkring. Beräkningen av avgifterna måste grundas på vissa antaganden

om arbetslöshetens blivande omfattning och försäkringens effektivitet och avgifterna

från denna utgångspunkt bestämmas så, att skälig anledning finnes

till antagande, att, bortsett från sådan krisartad utökning av arbetslösheten,

som är avsedd att mötas genom vidtagande av nyssomnämnda och i förslaget

förutsedda extraordinära åtgärder, de jämte övriga inkomster skola förslå till

kassans olika utgifter och föreskriven fondbildning. Tillsynsmyndigheten

med sin allmänna överblick över och kännedom om arbetsmarknaden bör härvid

kunna vara till stor hjälp för kassorna och tillika utöva den ur det allmännas

intresse erforderliga kontrollen i förevarande hänseende.

Försäkringsinspektionens ovannämnda anmärkning har därför ej ansetts

böra föranleda någon ändring i lagtexten.

På sätt i 27 § föreskrives, skall erkänd arbetslöshetskassa avsätta fond av

viss storlek. Denna fond må av kassan användas, därest vid ökad arbetslös
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

37

het kassans inkomster ej förslå till fullgörandet av kassans skyldigheter. Emellertid

är det uppenbart, att kassan därjämte måste vidtaga åtgärder för ett

återställande av balansen mellan inkomster och utgifter och för att åter bringa

upp fonden till dess lagliga storlek. Dessa åtgärder kunna, såsom ovan omnämnts,

bestå i minskning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd

eller i uttaxering å medlemmarna. I 5 § stadgas skyldighet för kassorna att

i sina stadgar intaga bestämmelser i förevarande hänseenden. Dessa bestämmelser

komma sålunda att granskas och godkännas av tillsynsmyndigheten.

Uttaxering å medlemmarna torde i allmänhet ej kunna äga rum annat än i

samband med fastställandet av kassans bokslut för föregående år. Med hänsyn

till grunderna för statsbidragets beräkning kan nämligen kassans ställning icke

exakt fastställas vid annan tidpunkt. Finnes därvid fonden hava nedgått till

viss del av dess lagliga storlek, torde uttaxering böra äga rum för att inom

lämplig tid täcka den uppkomna bristen. Emellertid bör uttaxering under

löpande år kunna tänkas ske, om viss större del av fonden förbrukats.

De åtgärder, som en kassa har att vidtaga vid större arbetslöshet bland

medlemmarna eller då kassans ekonomiska ställning av annan anledning försämrats

—- minskning av understödstiden, nedsättning av daghjälpsbeloppet,

uttaxering — skola godkännas av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola, som

nyss nämnts, enligt 5 § innehålla närmare bestämmelser om förutsättningarna

för åtgärdernas vidtagande, varför stadgeändring icke erfordras.

På sätt i 1928 års betänkande anföres, har fondbildningen för de erkända

arbetslöshetskassorna till huvudsaklig uppgift att möta de anspråk, som kunna

ställas på kassorna på grund av svängningar i arbetslöshetsrisken. I den mån

dessa svängningar äro av tillfällig natur, bliva de i regel relativt mindre, ju

större antal medlemmar en kassa omfattar. Fondbildningen bör därför bestämmas

i relation till kassornas storlek på så sätt, att fonden göres relativt

större, ju mindre kassorna äro.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande vidare föreslagit, att fonden för

de erkända arbetslöshetskassorna skulle konstrueras såsom en utjämningsfond,

till vilken under goda år avsättning skulle göras av överskott å verksamheten

och vilken vid större påfrestningar finge användas för täckande av underskott.

De sakkunniga hava för sin del intet att erinra mot att fonden gives karaktären

av en utjämningsfond i den mening, att fondens medel skola användas

för utjämning av verksamhetens ekonomiska förlopp, samt att i samband därmed

föreskrives, att överskott å verksamheten alltid skall tillföras fonden.

Men härutöver synes man, i motsats till vad försäkringsinspektionen därom anfört,

böra kräva, att fondens storlek fixeras och att avgifterna bestämmas på

sådant sätt, att tillräckligt stort överskott för fondbildningen uppkommer

under goda år. Det torde därför ej vara lämpligt att borttaga bestämmelsen i

1928 års förslag av innebörd, att såsom skuld alltid skall upptagas ett belopp,

svarande mot föreskrivna minimibeloppet för fonden. Om fonden icke

uppgår till denna storlek, kommer på tillgångssidan brist att upptagas, och

detta erinrar kassorna på ett tydligt sätt om deras skyldighet i förevarande

avseende.

I avsikt att förena de olika synpunkter, som framkommit, föreslå de sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

1932 års utredning.

kunniga, att i 27 § föreskrives skyldighet för kassorna att såsom fond avsätta

tillgångar av viss storlek, varvid begreppet fond sålunda använts för

att beteckna en tillgångspost, samt att i 31 §, som behandlar kassornas bokföring,

föreskrives, att i balansräkningen såsom skuld alltid skall uppföras

ett belopp, som minst motsvarar det föreskrivna lägsta fondbeloppet.

I 27 § föreskrives vidare, att överskottet å verksamheten alltid skall tillföras

fonden. Denna kan därigenom komma att överstiga dess i första stycket

av samma paragraf föreskrivna minimum. Av sådan anledning har införts

en bestämmelse av innehall att sammanlagda beloppet av tillgångar, som

avsättas till fonden, »minst» skola motsvara stadgat minimum.

Genom denna anordning torde man vinna, dels att fonden i verklig mening

blir en utjämningsfond, dels också att kassorna komma att ständigt hava sin

uppmärksamhet fästad pa skyldigheten, att fonden hålles i den föreskrivna

storleken. Kassorna bli härigenom ständigt medvetna om plikten att vid de

tillfällen, då någon del av fonden på grund av större påfrestningar för kassan

måste användas för täckande av underskott, vidtaga åtgärder av något av

nyss angivna slag för att ånyo bringa upp fonden till föreskriven storlek.

Någon anledning att ändra de grunder i 1928 års förslag, enligt vilka

fondens storlek beräknas i förhållande till antalet medlemmar i kassan, har

icke ansetts föreligga.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har föreskrift lämnats

angående placeringen av fondens tillgångar. Därvid har allenast den olikheten

föreslagits, att medgivande ej skulle lämnas till placering av tillgångarna

i inteckningar i fast egendom.

En annan bestämmelse, avsedd att skapa ökad trygghet för kassornas

solvens, är att kassorna ej få påbörja utbetalning av understöd, förrän fondens

tillgånger uppgå till betryggande belopp. Med hänsyn till möjligheten för

medlemmarna att för rätt till understöd kunna tillgodoräkna sig de avgifter,

som erlagts till annan erkänd arbetslöshetskassa eller till sådan sammanslutning

för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken ej antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

måste därför införas en bestämmelse, att en kassa icke får

påbörja sin verksamhet, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens

storlek därtill lämnat medgivande. Intet hindrar, att en kassa kan erhålla

sådant medgivande samtidigt med antagandet, om blott kassan kan redovisa

tillräckligt stor fond. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör emellertid

beaktas, att det kan väntas förekomma, att en arbetslöshetskassa från vederbörande

fackförbund erhåller en förbindelse av innehåll, att förbundet under

övergångstiden åtager sig att vid brist på likvida medel för kassan ställa

erforderligt kapital till förfogande. Givetvis bör vid prövning av fråga om

tillstånd till verksamhetens påbörjande hänsyn tagas till dylik garantiförbindelse.

Enligt 1928 års förslag gällde såsom villkor för rätt till understöd, att den

sökande skulle hava varit medlem av kassan under nästföregående tolv månader

och erlagt avgifter för minst halva denna tid. Detta villkor skulle vara

uppfyllt för varje dag under hela understödstiden. Om sålunda en arbetare

s. 39 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

39

varit medlem av en kassa och erlagt avgifter för ett helt år men därefter på

grund av värnpliktstjänstgöring eller sjukdom eller annan orsak ej erlagt

några avgifter under sex månader, kunde understöd icke utgå till honom

efter denna tid. Hade han åter på grund av liknande orsaker under

fem månaders tid ej erlagt avgifter till kassan, var han efter en karensvecka

berättigad till understöd under tre veckor. Därefter avstängdes han

från vidare understöd, enär han under de då senast förflutna tolv månaderna

icke erlagt 26 avgifter.

Ett på detta sätt konstruerat villkor måste för de enskilda medlemmarna

i en kassa te sig i hög grad obilligt. De måste finna det egendomligt att

plötsligt bliva avstängda från understöd, innan så lång tid förflutit, som de

eljest enligt kassans stadgar varit berättigade att erhålla understöd. Även ur

kassornas synpunkt torde det vara lämpligare att endast en gång behöva pröva,

om erforderligt antal avgifter erlagts.

Med hänsyn härtill har ifrågavarande villkor omlagts, så att det för rätt

till understöd under så lång tid, som eljest är medgivet, allenast skall fordras,

att vid arbetslöshetens inträdande föreskrivet antal avgifter erlagts under viss

då förfluten tid. Någon ytterligare prövning av detta villkor behöver sålunda

icke ske under den tid, som understödet utgår.

Genom att såsom villkor för rätt till understöd kräva, att visst antal avgifter

erlagts till kassan, vill man dels bidraga till tryggande av kassornas

ekonomi, dels förhindra att personer inträda som medlemmar först då ökad

arbetslöshet befaras. Ett dylikt villkor erbjuder emellertid även ett ytterligare

medel att från medlemskap utesluta personer, som icke i egentlig mening

kunna anses såsom lönearbetare, enär det enligt förslaget kombinerats

med bestämmelse därom, att avgift icke må i förevarande avseende tillgodoräknas

medlem för annan tid än då han utför avlönat arbete för annans räkning.

Såsom av 7 § framgår, hava från rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa

uteslutits de personer, som under de senast förflutna tolv

månaderna under längre tid än fem månader haft ställning såsom självständiga

företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans

räkning. Därigenom sker så att säga en grovsållning av de personer,

som icke lämpligen böra vara medlemmar i en arbetslöshetskassa. Ett effektivt

avskiljande av dessa personer sker sedan genom förevarande villkor för rätt

till understöd.

För att ytterligare skärpa denna verkan och för att samtidigt bidraga att

stärka kassornas ekonomi har det ansetts lämpligt att såsom villkor för rätt till

understöd, då sådant första gången begäres av en medlem, kräva, att avgifter,

som må tillgodoräknas, erlagts för 52 veckor under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna två åren. Sedan understöd någon gång erhållits

av en medlem, skall liksom enligt 1928 års förslag endast krävas, att

26 veckoavgifter erlagts under det senast förflutna året. Den nya bestämmelsen

erhåller således betydelse för varje enskild medlem endast under första tiden

av medlemskapet.

Någon ökad effektivitet av försäkringen med hänsyn till antalet understödda

dagar i förhållande till samtliga arbetslösa dagar ernås icke genom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

19SS års utredning.

införandet av regeln om 52 erlagda avgifter för rätt till understöd första

gången från en kassa, något som framgår av den av de sakkunniga verkställda

undersökningen inom metallindustri- samt grov- och fabriksarbetareförbunden.

Visserligen innebär regeln egentligen endast, att de avgifter, som

skola erläggas, fördelas under en längre tidrymd, och i en del fall torde regeln

därför komma att medföra en lättnad, men samtidigt avskiljas en del medlemmar,

som redan efter första året skulle hava varit understödsberättigade enligt

1928 års förslag. Resultatet blir också, såsom undersökningen givit vid

handen, snarast någon minskning av effektiviteten.

En konsekvens av de nya reglerna har varit, att det ej längre ansetts erforderligt

att uttryckligen kräva viss tids medlemskap i kassan för rätt till understöd.

Kravet på att 52 veckoavgifter skola hava erlagts under de senast förflutna

två åren innebär sålunda icke, att medlemskapet skall hava varat två

år. Villkoret är uppfyllt, om redan under första året av medlemskapet erlagts

52 veckoavgifter, som motsvaras av tid för arbetsanställning och alltså

må tillgodoräknas. En sådan medlem blir därefter omedelbart berättigad till

understöd.

Om en medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp, måste man med hänsyn till kassans ekonomi och för att förhindra

missbruk uppställa särskilda bestämmelser angående det antal avgifter, som

måste hava erlagts. Det räcker härvidlag ej, att summan av de avgifter, som

erlagts i den lägre klassen under de senast förflutna två åren, respektive senaste

året uppgår till summan av 52, respektive 26 veckoavgifter i den högre

klassen. En medlem, som exempelvis under två år inbetalat 104 veckoavgifter

i en klass med tre kronors daghjälp, skulle, om summan av dessa avgifter

motsvarar 52 avgifter i en klass med sex kronors daghjälp, inför en hotande arbetslöshetsperiod

kunna övergå till klassen med sex kronors daghjälp och, om

övriga villkor vore uppfyllda, genast erhålla den högre daghjälpen. Man

måste sålunda ytterligare kräva, att ett visst antal avgifter skola hava erlagts

i den högre klassen, innan det högre daghjälpsbeloppet kan erhållas.

Antalet sådana avgifter föreslås till hälften av vad som eljest kräves för rätt

till understöd.

Vid tillämpningen av nu omförmälda regler uppkommer frågan, vid vilken

tidpunkt arbetslösheten skall anses hava inträtt. I en del fall kräver

detta ett särskilt bedömande. Man torde härvid kunna utgå från den principen,

att sådana avbrott i arbete eller understödstid, varöver medlemmen

själv kunnat råda, böra föranleda strängare bedömande, än då avbrotten äro

att anse såsom oförvållade.

Om en medlem under löpande understödstid eller under karenstid blir sjuk,

synes man ej böra anse, att en ny arbetslöshetsperiod inträtt vid tillfrisknandet,

hur lång tid sjukdomen än varat. Svårare är däremot att bedöma frågan om

tiden för arbetslöshetens inträdande, då någon på grund av sjukdom måst sluta

sitt arbete och vid tillfrisknandet ej kan återfå samma anställning. Om sjukdomen

sträcker sig över en längre tid, kan svaret på frågan bliva helt avgörande

för rätten till understöd. Med hänsyn till att medlemmens tillgångar i allmänhet

torde hava åtgått, om sjukdomen ej varit kortvarig, synes det i överens
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

41

stämmelse med ovan omnämnda princip vara lämpligt, att arbetslösheten, då

det gäller vilka avgifter som må tillgodoräknas, anses såsom inträdd redan

vid sjukdomens början, ehuru någon ersättning icke kan utgå, förrän medlemmen

ånyo blir arbetsför och icke kan erhålla arbete. Särskilt stadgande

härom har intagits i 21 §.

På samma sätt som sjukdom torde man böra behandla värnpliktstjänstgöring.

Det är visserligen sant, att här ej föreligga sådana ömmande omständigheter

som vid fall av sjukdom, men då avbrottet i arbetet eller understödstiden

varit fullständigt oberoende av något vållande från medlemmens sida,

torde man ur nu föreliggande synpunkt av billighetsskäl kunna helt jämställa

värnpliktstjänstgöring med sjukdom.

Det är att observera, att man ej skall bortse från den tid, som sjukdom eller

värnpliktstjänstgöring varat, i andra fall än då sjukdomsfallet eller värnpliktstiden

ligger efter senaste arbetsanställningen. Om sålunda en medlem,

som ej tidigare uppburit understöd, blir arbetslös på grund av inskränkning i

arbetsstyrkan, måste medlemmen för erhållande av understöd hava erlagt 52

avgifter under de senast förflutna två åren, oberoende av hur lång tid under

dessa år som medlemmen i fråga varit sjuk eller fullgjort värnplikt.

Därest understödstid avbrytes på grund av särskilt av tillsynsmyndigheten

med stöd av 22 § sista stycket meddelat förordnande, anses ej ny arbetslöshet

hava inträtt vid avbrottets upphörande, såvida icke medlemmen under avbrottstiden

erhållit arbete. Blir medlemmen arbetslös under tid, då på grund

av förordnande från tillsynsmyndigheten understöd ej må utgivas, anses arbetslösheten

hava tagit sin början, då medlemmen miste sin anställning. Dessa

fall torde emellertid ej kräva särskilt omnämnande i lagtexten.

Om någon på grund av eget förvållande, på sätt i 15 § första stycket sägs,

avstängts från understöd under fyra veckor, torde alla skäl tala för att arbetslösheten

skall anses hava tagit sin början respektive ny arbetslöshetsperiod

hava inträtt vid avstängningstidens slut. Särskild bestämmelse härom

har meddelats.

Att arbetslösheten för medlem, som hållits häktad eller ådömts frihetsstraff

eller tvångsarbete, skall anses hava inträtt först vid frigivandet torde ej erfordra

särskilt omnämnande i lagtexten.

I överensstämmelse med 1928 års förslag hava i förordningen upptagits bestämmelser,

vilka äro avsedda att möjliggöra, att en person, som övergått från

en erkänd arbetslöshetskassa till en annan eller från sammanslutning för meddelande

av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

till erkänd dylik kassa, skall kunna omedelbart bliva berättigad till understöd

i den nya kassan. Då rätten till understöd enligt förevarande förslag ej knutits

till viss tids medlemskap utan till att visst antal avgifter erlagts till kassan,

avser ifrågavarande medgivande de avgifter, som erlagts före inträdandet

i den nya kassan. Att enskilda medlemmar skulle från en sammanslutning

för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

övergå till en erkänd sådan kassa utan att sammanslutningen i samband

därmed ombildas till erkänd arbetslöshetskassa, torde ytterst sällan

komma att inträffa. Vid en dylik sammanslutnings övergång till erkänd ar
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

42

betslöshetskassa torde det sannolikt komma att gå så till, att sammanslutningen

på den nya kassan överlåter de fonderade medel, som förut inom sammanslutningen

varit avsatta för dess arbetslöshetskassa. Bestämmelsen kan sålunda

härvidlag ej väcka några betänkligheter. Däremot ligga förhållandena

onekligen annorlunda till vid övergång av medlemmar från en erkänd

arbetslöshetskassa till en annan. Om det vid något tillfälle skulle ske en

allmännare tillströmning av arbetare till visst yrke, och därefter större arbetslöshet

skulle uppkomma inom detta yrke, kunde det tänkas, att härigenom

stora krav komme att ställas på den inom yrket verksamma arbetslöshetskassan,

därest en större del av de nytillkomna arbetarna genast bleve understödsberättigade.

Sannolikheten för att en dylik situation skall inträda torde dock

komma att bliva obetydlig, då en större tillströmning av arbetare till ett yrke

väl i regel icke torde inträffa utan att arbetsmöjligheter inom yrket finnas. I

allmänhet torde överflyttningen av medlemmar mellan de olika kassorna komma

att jämna ut sig, varför den föreslagna bestämmelsen ej behöver ingiva

några farhågor för rubbningar i kassornas ekonomi.

Enligt 1928 års förslag fanns intet hinder för medlemmarna i de erkända

arbetslöshetskassorna att erlägga avgifter även för tid, då de voro sjuka eller

arbetslösa. Då för varje medlem det utgående understödet under en viss tid

alltid är mångdubbelt större än avgiften under samma tid, måste det under sådana

förhållanden vara fördelaktigt för en medlem, som vid arbetslöshetens

början ej erlagt erforderligt antal avgifter, att under den första tiden av arbetslösheten

fortsätta att inbetala avgifter för att därigenom bliva berättigad

till understöd. En ändring härutinnan är sålunda nödvändig. Man skulle

härvid möjligen kunna tänka sig den utvägen, att medlemmarna förklarades

skyldiga att helt eller delvis erlägga den stadgade veckoavgiften, vare sig de

innehade arbete eller vore sjuka eller arbetslösa. Berättigade anmärkningar

kunna emellertid framställas emot ett sådant system. Under sjukdomstiden

torde en medlems tillgångar erfordras för hans uppehälle, och under den del

av arbetslöshetstiden, under vilken han vore understödsberättigad, skulle avgiftens

utkrävande allenast innebära en minskning av daghjälpens storlek. Ett

sådant system lärer ej böra införas i förordningen som regel; de enskilda kassorna

dock obetaget att, om de vilja, ordna avgiftsbetalningen på sådant sätt.

Hänsyn måste dock även i sådant fall tagas till i 21 § givna bestämmelser om

vilka avgifter, som få räknas medlem tillgodo för rätt till understöd.

Den andra vägen, vilken är den, som de sakkunniga förorda, innebär att vid

undersökningen, om en medlem är berättigad till understöd eller ej, medlemmen

må tillgodoräknas allenast avgifter, som erlagts för tid, då han arbetat.

Medlemmen är skyldig att, därest så påfordras, styrka sina uppgifter inför

kassan. På sätt 25 § utvisar, skall han för kassan uppvisa det intyg, som han

kan hava erhållit från sin sista arbetsgivare. Bästa sättet att styrka en tidigare

anställning hos andra arbetsgivare är naturligtvis att förete intyg jämväl

från dessa arbetsgivare. Skulle medlemmen ej kunna styrka sin uppgift om

arbete under viss tid, bör kassan verkställa kompletterande undersökning. Om

icke heller undersökningen lämnar något belägg för medlemmens uppgift om

s. 43 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

43

arbetsanställning, kunna de å ifrågavarande tid belöpande avgifterna ej tillgodoräknas

medlemmen vid tillämpningen av 21 §.

I överensstämmelse med bestämmelsen i 7 § 1) stadgas i 21 §, att allenast

avgifter, som belöpa å tid, då medlem »för annans räkning mot avlöning» använts

till arbete, må räknas medlemmen tillgodo.

I 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring undantogos från

försäkringen arbetare, som utförde arbetet i sitt hem. I motiveringen härtill

anfördes, att dessa arbetare intoge en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare

och egentliga arbetare, att det vore synnerligen svårt att erhålla

effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen vore arbetslös, samt att hemarbetarkåren

i icke ringa utsträckning utgjordes av hemmavarande hustrur och

barn. Det lärer vara ostridigt, att denna kår av arbetare ej lämpligen kan inordnas

i ett system av arbetslöshetsförsäkring. Vid en frivillig försäkring är

det emellertid ej möjligt att åtnöja sig med en enkel bestämmelse om att den,

som utför arbetet i sitt hem, ej må vara medlem i en erkänd arbetslöshetskassa.

Här blir ej liksom i en obligatorisk försäkring en arbetare automatiskt

innesluten i försäkringen vid anställning inom yrke, där försäkring är möjlig.

Man måste därför hålla möjligheten öppen för en arbetare, som är medlem

i en erkänd arbetslöshetskassa, att kvarstå såsom medlem i kassan även

om han under en kortare tid utför arbetet i sitt hem. Den enklaste lösningen

härvid är att stadga, att avgift ej må tillgodoräknas medlem, om den erlagts

för tid, då arbetet utförts i medlemmens hem.

Det torde böra framhållas, att bestämmelserna i 21 § ej förbjuda kassorna

att uppställa krav på att avgifter skola hava erlagts för längre tid än i paragrafen

sägs, för att medlem skall bliva berättigad till understöd. Här liksom

i allmänhet i övrigt i förordningen är det allenast minimikraven, som angivits

i lagtexten. Det finnes vidare ingenting, som hindrar en kassa att mottaga

avgiftsbetalning i förskott. Vid prövning av en medlems rätt till understöd

måste dock undersökas, om avgifterna belöpa å tid, då medlemmen på sätt

som föreskrivits verkligen arbetat. I

I de grundläggande principerna för beräkning av karenstid föreslås ingen

ändring i förhållande till 1928 års förslag. Karenstiden skall sålunda utgöra

minst sex dagar, och dessa dagar få ej vara fördelade på längre tidrymd än

fjorton dagar.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag samt departementsutkastet skulle

vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat under

tid, då på grund av de särskilda diskvalifikationsbestämmelserna understöd

ej kunnat utgå. Enligt motiven till 1928 års förslag skulle samtliga förutsättningar

för ersättningsrätt ■— med undantag naturligen för själva karenstidens

iakttagande — vara för handen, för att karenstid skulle få löpa. De

sakkunniga hava ingående prövat denna fråga och vilja särskilt fästa uppmärksamheten

på följande fall. Om en medlem av en kassa uppburit understöd

från kassan under längsta medgivna tid eller 20 veckor och därefter erhåller

arbete i 26 veckor men sedan ånyo blir arbetslös, är han jämlikt 23 § icke

Karenstid

och säsongarbetslöshet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

1932 års utredning.

berättigad till nytt understöd förrän sju veckor förflutit, alldenstund det gamla

understödsåret, varav sex veckor återstå, först måste gå till ända, innan ny

karenstid kan börja löpa. För medlemmen kan det onekligen te sig egendomligt,

att karenstiden ej kunnat intjänas under dessa sex veckor, så att han vid

det nya understödsårets början omedelbart skulle kunna erhålla understöd.

Däremot föreligga fullgoda skäl, för att karenstid ej bör få beräknas under

tid, då på grund av de absoluta villkoren i 14 § understödsrätt ej föreligger.

Vidare bör givetvis karenstid ej få beräknas under den i 15 § stadgade avstängningstiden

av fyra veckor liksom ej heller under tid, då medlem på grund av

deltagande i arbetskonflikt är avstängd från understödsrätt.

Härefter återstå de fall, då understöd ej kunnat utgå på grund av att tillsynsmyndigheten

med stöd av sista stycket i 22 § meddelat bestämmelse

för viss kassa, därom att understöd årligen ej må utgivas under viss tid, exempelvis

januari—mars. Om arbetslösheten tager sin början under denna period,

måste den enskilda medlemmen finna det egendomligt, att karenstid för honom

kan beräknas först efter utgången av mars månad. Här är dock att märka,

att grunden till att tillsynsmyndigheten meddelat särskilda bestämmelser

för viss kassa är att finna i säregna förhållanden med hänsyn till arbetets

bedrivande inom kassans verksamhetsområde. Det torde då icke vara lämpligt,

att ens karenstid skulle kunna få intjänas under denna tid.

Det är sålunda endast det först omnämnda fallet eller att understöd ej kunnat

utgå på grund av bestämmelserna i 23 §, som kunde tänkas kräva ett särskilt

undantagsstadgande. Fördelen med en enhetlig bestämmelse är dock avsevärd,

och de sakkunniga tillstyrka därför, att karenstid överhuvud icke må kunna

beräknas under tid då på grund av olika diskvalifikationsgrunder understöd

icke får utgå. Härvid kräves dock en förändring i formuleringen i förhållande

till 1928 års förslag, enär karenstid eljest skulle kunna beräknas i de

fall, som omförmälas i sista stycket av 22 §.

Enligt 1928 års förslag förutsattes, att kassorna skulle äga rätt att i sina

stadgar införa bestämmelse om viss längre karenstid än som i förordningen

föreskrivits som minimum. Denna rätt bör fortfarande stå kassorna öppen.

Särskilt i kassor inom de yrken, där lönen utbetalas för månad i efterskott, är

det uppenbart, att medlemmarna av egna medel kunna och böra, då arbetslöshet

inträtt, försörja sig under längre tid än sex dagar. Kassorna böra dock icke

kunna föreskriva hur lång karenstid som helst. Denna fråga sammanhänger

nära med den rätt att förlänga understödstiden, som medgivits kassorna och

som nedan omförmäles. Den längsta karenstid, som kassorna må bestämma i

sina stadgar, har satts till tre månader, varvid kassorna erhållit rätt att öka

den eljest stadgade längsta tiden för daghjälps utgående med högst den tid,

varmed karenstiden förlängts.

I likhet med vad som föreskrivits i 1928 års förslag torde ny karenstid ej

böra beräknas, då medlem, som uppbär daghjälp, erhåller arbete för kortare tid

än 18 dagar eller blir sjuk och omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande

ånyo ansöker om daghjälp. För att undvika möjligheten, att denna

bestämmelse begagnas till att undgå ny karenstid vid s. k. intermittent arbete

s. 45 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

45

eller ransonerat korttidsarbete, har ordet »tillfälligt» inskjutits i lagtexten.

Härigenom bortgå de fall, då arbetsgivaren uppgjort plan för korttidsarbete,

och bestämmelsen förbehålles det arbete, som i verklig mening är tillfälligt.

I enlighet med vad som ovan anförts torde med sjukdom böra jämställas värnpliktstjänstgöring.

Vidare torde ej heller ny karenstid böra beräknas, då avbrott

i understödstiden sker på grund av särskild av tillsynsmyndigheten med stöd

av sista stycket i 22 § meddelad föreskrift. I alla dessa fall är nämligen avbrottet

helt oberoende av vållande från medlemmens sida. Även om understöd

ej hunnit börja utgå, torde, om blott hela karenstiden förflutit, då avbrottet

sker, i nu nämnda fall ny karenstid ej böra beräknas. Har däremot

avbrottet skett, innan hela karenstiden förflutit, skall alltid, innan understöd

kan erhållas, hel ny karenstid efter avbrottet beräknas.

I alla andra fall än som uppräknats i 22 § skall ny karenstid beräknas efter

avbrott i understödstiden, om blott avbrottet varat längre tid än åtta dagar.

Detta gäller sålunda vid fall av avstängning enligt 15 § första stycket samt vid

häktning, frihetsstraff eller tvångsarbete o. s. v.

De i sista stycket av 22 § givna bestämmelserna överensstämma i huvudsak

med motsvarande stadganden i 17 § av 1928 års förslag. Tillsynsmyndigheten

har genom dessa bestämmelser erhållit vidsträckt befogenhet att för kassor,

vilkas verksamhetsområde omfattar yrke med säsongkaraktär, föreskriva betydande

inskränkningar med hänsyn till det understöd, som av kassan må utgivas.

Det är att förvänta, att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av

denna rättighet, då avlöningen inom yrket är så hög, att medlemmarna skäligen

böra äga möjlighet att försörja sig genom egna medel under den inom yrket

normalt förekommande arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Beträffande de s. k. årsanställda daglönarna inom jordbruket lär det, enligt

till de sakkunniga från lantarbetarhåll lämnade uppgifter, inom åtskilliga delar

av landet förekomma, att dessa arbetare regelbundet permitteras under olika tider

med avstående av lönen, bland annat med hänsyn till väderleken. Då man

bör undvika att genom försäkringsbestämmelserna uppmuntra arbetsgivarna

att på detta sätt från sig avlyfta skyldigheten att svara för försörjningen av

dessa arbetare, har tillsynsmyndigheten ansetts böra äga befogenhet att även

beträffande dessa arbetare föreskriva i första hand längre karenstid men även

andra inskränkningar i rätten till understöd. Då dessa jordbruksarbetare ej

kunna anses såsom säsongarbetare, hava tillsynsmyndighetens befogenheter i

förevarande avseende utsträckts till att gälla förutom vid regelbundet förekommande

arbetslöshet jämväl då eljest särskilda omständigheter föreligga.

Tillsynsmyndighetens rätt att utsträcka karenstiden har begränsats på samma

sätt som för kassorna, eller så att tiden högst må bestämmas till tre månader.

Vidare har tillsynsmyndighetens rätt att fördela den längsta medgivna understödstiden

för år räknat å två halvår förändrats till att avse två perioder, vilka

sålunda ej behöva vara lika långa.

Understödstidens maximala längd under ett understödsår har i likhet med vad

herrar H. Lindqvist m. fl. sakkunniga förordat i 1928 års förslag satts till 120

Understöds
tidens
längd.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

1932 års utredning.

Särskilda

uppgifter om

trissa yrkesgrupper.

Skogs
arbetare.

dagar. Denna tid må kunna ökas, dels om daghjälpen under någon tid utgått

med nedsatt belopp på grund av bestämmelsen i 20 § 5 mom., intill dess de

sammanlagt utbetalade beloppen motsvara full daghjälp för den arbetslöse under

120 dagar, och dels om en kassa bestämt särskild längre karenstid, än som

eljest föreskrivits, med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

På sätt som ovan anförts vill man med en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring

vinna, att trygghet beredes för nödtorftig försörjning åt de arbetslösa

under den tid, som i normala fall erfordras för att nytt arbete skall kunna anskaffas.

Med tanke på långvarigheten av många arbetslöshetsfall bör understödstiden

alltså ej få sättas allt för kort, i händelse försäkringen skall fylla

sitt sociala syfte. De sakkunniga föreslå därför, att en minimitid av 90 dagar

under ett år bestämmes, under vilken understöd alltid skall utgå, om förutsättningarna

för rätt till understöd eljest äro för handen. Denna tid får underskridas

endast om så påfordras med hänsyn till särskilt stor arbetslöshet bland

medlemmarna, eller då kassans ekonomiska ställning av annan orsak försvagats.

Den här ovan angivna möjligheten för kassorna att förlänga understödstiden

under förutsättning av en motsvarande förlängning av karenstiden har

införts i förordningen på grund av särskilt yrkande från kontoristhåll. Bland

kontoristerna äro arbetslöshetsfallen i regel ganska långvariga. Lönen utbetalas

vanligen månadsvis i efterskott, vartill kommer att entledigande på

grund av driftsminskning eller dylikt ej sällan åtföljes av utbetalande av

lön för någon tid framåt. Vid arbetslöshet föreligger i sådana fall icke behov

av att omedelbart erhålla daghjälp från arbetslöshetskassan. Om arbetslösheten

fortsätter en mycket lång tid, blir det däremot önskvärt att kunna låta

daghjälpen utgå under längre tid än 120 dagar.

En utsträckning av understödstiden på sätt här medgivits torde knappast

kunna föranleda missbruk, alldenstund karenstiden skall förlängas i motsvarande

grad. Det säger sig nämligen självt, att understöd aldrig kan utgå, om

arbete kan erhållas eller anvisning å sådant kan lämnas. Av betydelse torde

bestämmelsen bliva allenast för vissa grupper av anställda, för den händelse

dessa anse sig kunna organisera arbetslöshetskassor.

Då, såsom ovan framhållits, de sakkunniga särskilt anmodats att ägna uppmärksamhet

åt frågan om beredande av möjlighet att i en arbetslöshetsförsäkring

medtaga vissa grupper av arbetare och anställda, som tidigare lämnats

utanför försäkringsförslagen, torde för dessa grupper vissa närmare uppgifter

böra meddelas. Här nedan redogöres sålunda för verkställd uppskattning

av antalet till olika grupper hänförliga personer ävensom för vissa stadganden,

som med hänsyn till framförda önskemål vunnit beaktande.

Vad först beträffar skogsarbetarna visar det sig förenat med synnerliga

besvärligheter redan att någorlunda exakt beräkna det antal arbetare, om

vilket det kan vara fråga. Enligt 1920 års folkräkning utgjorde antalet skogsarbetare

i runt tal 70,200, vilken siffra emellertid med hänsyn till däri ingå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

4?

ende under- och överåriga torde böra minskas till cirka 65,500. Från år 1920

till år 1929 har enligt olycksfallsstatistiken antalet årsarbetare inom yrkesgruppen

skogs- och flottningsarbete ökats med omkring 10 procent. Om

detta procenttal tillämpas på angivna antal år 1920, skulle antalet skogsarbetare

år 1930 kunna uppskattas till i runt tal 72,000 i sådana åldrar, att de

kunde omfattas av en arbetslöshetsförsäkring.

Nämnda antal representerar emellertid enligt arbetslöshetsutredningen icke

på långt när hela antalet personer, som beredas arbete i skogarna. Socialstyrelsens

skogsarbetarundersökning, som avsåg åren 1913—1914, beräknade antalet

i Norrland, Dalarna och Värmland under avverkningssäsongen sysselsatta

arbetare till inemot 150,000. Detta antal hade erhållits med kännedom om arbetskraftsbehovet

i förhållande till de framflottade virkesmängderna. Med

samma beräknings sätt och samma proportion mellan arbetskraft och virkesmängd

skulle de inom nämnda område vintertid sysselsatta skogsarbetarna för

åren närmast före 1930 kunna uppskattas till omkring 190,000. Då den under

senare hälften av 1920-talet konstaterade ökningen av flottgodsets kubikmassa

huvudsakligen uppkommit därigenom, att antalet smärre flottgods avsevärt

ökat, och då avverkningen av klenare virke är mera arbetskrävande i

förhållande till kubikmassan än grövre, borde med ovan angivna förutsättningar

antalet skogsarbetare vara ännu större. Härtill kommer, att virket under

senare år barkats i skogen i betydligt större omfattning än tidigare, vilket icke

oväsentligt ökat behovet av arbetskraft. Den av dessa omständigheter föranledda

ökningen torde emellertid neutraliseras av det förhållandet, att en del

virke numera uttages genom sommarhuggningar, vilket medfört en förlängning

av arbetssäsongen. Antalet skogsarbetare vintertid inom Norrlands, Dalarnas

och Värmlands industriskogsområde skulle på ovannämnda grunder kunna uppskattas

till omkring 190,000.

En representativ undersökning, som verkställts av arbetslöshetsutredningen

i samarbete med 1928 års skogsvårdskommitté och som närmast hänför sig

till åren 1925—1928, har givit till resultat, att inom landet i dess helhet skulle

krävas i genomsnitt omkring 185,000 skogsarbetare årligen, under förutsättning

att arbetskraftsbehovet fördelade sig ungefär jämnt över hela året. Under

februari månad, då drivningarna ha sin största omfattning, kalkylerades

en skogsarbetarsiffra på 388,000, medan september skulle uppvisa den lägsta

siffran med 84,000. För det skogsområde, som Norrland och Dalarna representera,

beräknades ett genomsnittligt årsbehov av 92,000 skogsarbetare, med

högsta antalet, 170,000, i februari och lägsta i oktober, utgörande 48,000.

Avverkningssäsongens längd beräknas för Värmland, Dalarna och Norrland

i medeltal uppgå till 17 veckor eller fyra månader. Flottningen kräver

betydligt mindre antal arbetare. Den tid, under vilken flottning pågår, är

mycket växlande och kan stundom — vid huvudvattendragens skiljeställen —

sträcka sig långt fram på senhösten.

Större delen av den inom skogsbruket använda arbetskraften, eller något

över 60 procent, synes enligt arbetslöshetsutredningen rekryteras från den

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209.

15

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

1982 års utredning.

Lant
arbetare.

icke självägande skogs- och jordbruksarbetarklassen. Återstoden härstammade

till huvudsaklig del från kategorien självägande, medan endast en mindre

del tillhörde industri- och grovarbetarnas kategori.

I en av svenska sågverksindustriarbetarförbundet år 1932 utgiven utredning

rörande frågan om sammanslagning av svenska sågverksindustri-, svenska

pappersindustri- och svenska skogs- och flottningsarbetareförbunden meddelas

vissa uppgifter om skogsarbetarnas fördelning på olika kategorier. Undersökning

har verkställts dels år 1923 rörande skogs- och flottningsarbetareförbundets

sammansättning, dels på hösten 1931 rörande sågverksindustriarbetareförbundets

skogsavdelningar. Den förra undersökningen omfattade

12,952 medlemmar, den senare 9,539. Resultaten av dessa undersökningar torde

kunna sammanfattas så, att inom skogs- och flottningsarbetareförbundet

ungefär 44 procent av medlemsstocken närmast vore att betrakta såsom övervägande

jordbruksbetonade, under det att 56 procent vore väsentligen skogsarbetande.

Motsvarande fördelning av sågverksindustriarbetareförbundets till

skogsarbete hänförliga medlemmar utvisar, att 40 procent tillhörde den övervägande

med jordbruksarbete och 60 procent den väsentligen skogsarbetande

delen av detta förbunds ifrågavarande medlemsstock.

Såsom av den ovan under olika punkter lämnade redogörelsen framgår, hava

de sakkunniga genomgående utformat sitt förslag på sådant sätt, att skogsarbetarnas

säregna förhållanden ägnats särskild uppmärksamhet.

Antalet lantarbetare i Sverige uppgick enligt 1920 års folkräkning till cirka

190,000 män och 21,000 kvinnor. Bland i dessa summor ingående »tjänstefolk

i husbondens kost» inräknas allenast de arbetare, som sysselsatts huvudsakligen

i utearbete. Häribland ingår sålunda icke tjänstefolk i vanlig bemärkelse. I

folkräkningen redovisas dessa under huvudgruppen »husligt arbete». Den

kvinnliga arbetskraftens fåtalighet är emellertid märklig. Detta torde sammanhänga

med att kvinnliga arbetare inom jordbruket i stor utsträckning redovisats

under »husligt arbete». Sålunda upptager därinom gruppen »tjänare

inom jordbruk m. m.» ej mindre än 68,000 personer. Det är sannolikt, att en

del av dessa i verkligheten utgjorts av jordbruksarbetare. I varje fall torde

man få räkna med att även en del av de arbetare, som i folkräkningen hänförts

till »husligt arbete», om arbetslöshetsförsäkring är införd, komma att angivas

såsom jordbruksarbetare.

Med hänsyn till att i nämnda antal även medräknats personer, som vid

en försäkring skulle betraktas såsom över- eller underåriga, torde emellertid

antalet böra minskas med cirka 25,000, samtidigt som dock en ökning av

kvinnliga arbetare på skäl, som ovan angivits, bör äga rum. Det antal lantarbetare,

som år 1920 skulle hava berörts av en arbetslöshetsförsäkring, skulle

därför kunna uppskattas till omkring 200,000.

Då det gäller att beräkna de förändringar, som antalet lantarbetare sedan

år 1920 undergått, torde man väsentligen endast hava två material att utgå

ifrån, nämligen dels den av jordbruksutredningen företagna undersökningen

rörande »Arbetarfrågan inom det svenska jordbruket» (Statens offentliga ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

49

redningar 1932: 14) och dels riksförsäkringsanstaltens statistik över antalet

olycksfallsförsäkrade lantarbetare.

Det först nämnda materialet torde i det förevarande sammanhanget få anses

svagt. Det stöder sig sålunda på uppgifter, inhämtade från endast 157 lantegendomar

i olika delar av landet. I denna undersökning har beräknats det

genomsnittliga antalet arbetare per undersökt egendom under vart och ett av

åren 1913, 1920 och 1928. Undersökningen ger vid handen, att en ej oväsentlig

minskning av antalet arbetare under de senaste tio åren ägt rum och att denna

minskning varit större på gårdar om 50 har och däröver än på mindre egendomar.

Enligt olycksfallsstatistiken har antalet årsarbetare i lantbruk hos arbetsgivare

med minst fem arbetare under åren 1920—1929 nedgått med 25 procent.

Härvid uppställer sig frågan, i vad mån det kan anses, att utvecklingen

för de delar av lantarbetarstammen, som äro anställda hos de större arbetsgivarna,

är signifikativ för hela lantarbetarstammen. Man torde härvid

kunna göra det antagandet, att arbetarantalet hos de mindre arbetsgivarna

sannolikt icke sjunkit kraftigare än antalet hos de större, snarare torde förhållandena

vara omvända. Härpå tyder jordbruksutredningens ovan återgivna

undersökning. Då det torde få anses givet, att arbetarantalet minskats jämväl

hos de mindre jordbrukarna och då lantarbetarna hos de större arbetsgivarna

utgöra omkring hälften av samtliga lantarbetare, kommer den procent, varmed

hela lantarbetarstammen nedgått, sannolikt ej att alltför mycket avvika från

den proportion, varmed arbetarantalet hos de större arbetsgivarna nedgått. Då

man härvid saknar möjlighet att göra närmare beräkningar, får man nöja sig

med en uppskattning. Det torde kunna antagas, att lantarbetarnas antal sedan

1920 nedgått med omkring 20 procent.

Det antal lantarbetare, som år 1930 skulle ha omfattats av en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, torde sålunda kunna uppskattas till omkring 160,000.

Till de för lantarbetarna säregna förhållandena hava de sakkunniga på samma

sätt som för skogsarbetarna tagit särskild hänsyn vid utarbetandet av förevarande

förslag till arbetslöshetsförsäkring. I

I fråga om antalet kontors- och affärsanställda samt med dessa grupper Kontors- och

jämställda må följande uppgifter meddelas. affär san
Enligt

1920 års folkräkning utgjorde antalet kontorsanställda 57,000 män °''

och 30,000 kvinnor. I detta antal ingår emellertid icke kontorspersonal hos

skeppsrederier, skeppsklarerare och dylika, ej heller inom jordbruksnäringen

anställd sådan personal. Å andra sidan torde viss del av antalet avgå på

grund av över- och underårighet. Antalet kontorsanställda år 1920 kan därför

uppskattas till cirka 85,000 personer. Sedan år 1920 har utan tvivel en icke

obetydlig ökning av kontorspersonalens antal ägt rum. Med ledning av vissa

uppgifter torde man kunna antaga, att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

år 1930 skulle hava omfattat ungefär 100,000 kontorsanställda.

De affärsanställda utgjorde enligt 1920 års folkräkning cirka 16,000 män

och 29,000 kvinnor. Av åldersskäl skulle, om arbetslöshetsförsäkring då varit

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

1932 års utredning.

införd, hava avgått cirka 700 män och 900 kvinnor. Med ledning av olycksfallsstatistiken

kan ökningen av antalet affärsanställda under tiden 1920—

1930 anses vara så stor, att det antal hithörande personer, som skulle hava

omfattats av en år 1930 gällande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, kan uppskattas

till ungefär 65,000 personer.

Sammanlagt skulle alltså antalet kontors- och affärsanställda sistnämnda

år kunna antagas utgöra cirka 165,000 personer.

Från representanter för kontorister, affärsanställda och arbetsledare hava till

de sakkunniga framförts vissa önskemål ifråga om en arbetslöshetsförsäkrings

utformning.

Bland de framkomna önskemålen kan först nämnas, att för dessa personers

del en allmän skyldighet att antaga varje erbjudet arbete ej borde föreskrivas

såsom villkor för understödsrätt. Som skäl härför har åberopats den i allmänhet

fullständiga obekantskapen med grovarbete, ävensom att det, i varje fall

för kontorister och affärsanställda, skulle försvåra deras möjligheter att erhålla

anställning inom sitt yrke, om de sysselsattes med grovarbete.

De sakkunniga vilja gentemot detta hänvisa till vad som i annat sammanhang

anförts angående skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som kan

anses lämpligt. Något undantag från denna allmänna skyldighet torde av

principiella skäl icke kunna ifrågakomma.

Från representanten för arbetsledarförbundet har särskilt framhållits önskvärdheten

av att daghjälpsbeloppen måtte kunna göras tillräckligt höga, så

att full försörjning kunde erhållas genom understödet från försäkringen, eller

att möjlighet måtte medgivas att vid sidan av en erkänd arbetslöshetskassa

bilda en särskild kassa för utfyllande av daghjälpsbeloppen. Lägsta nu utgående

understöd från förbundets arbetslöshetskassa vore 25 kronor i veckan

och högsta understödet, som utbetalades efter 13 års medlemskap, vore 60 kronor

i veckan. Understöden utginge för närvarande inom rarje klass med lika

stora belopp över hela landet.

De sakkunniga vilja härtill betona, att storleken av den daghjälp, som må

kunna utbetalas från en erkänd arbetslöshetskassa, avvägts med hänsyn till

vad som ansetts erforderligt, för att en nödtorftig försörjning skall kunna erhållas.

Viss hänsyn har härvid tagits till de olika arbetargruppernas inkomstförhållanden,

därigenom att som villkor för utbetalandet av den högsta medgivna

daghjälpen eller sex kronor icke uppställts, att vederbörande medlem

skall vara bosatt å dyrare ort, utan endast att understödet måste stå i visst

förhållande till lönen. Däremot kan en statsunderstödd försäkring icke ordnas

så, att understöd utbetalas, som uppenbarligen överstiga, vad som kräves för

en nödtorftig försörjning, önskar någon grupp utbetala understöd, som överstiger

fastställt maximum i förhållande till lönen, måste detta ske utan statlig

medverkan. För att i möjligaste mån taga hänsyn till de framställda önskemålen

har emellertid bestämmelsen i 20 § 4 mom. om avdrag å daghjälpen,

då medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet

utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, gjorts obligatorisk

endast på det sätt, att det sammanlagda understödet ej får överstiga den andel

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

51

av arbetsförtjänsten, som högst må utgå från den erkända kassan. Däremot

beror det på kassan själv, om motsvarande regel skall gälla i andra fall.

Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga med anledning av önskemål, som

framförts särskilt från kontoristhåll, föreslagit rätt för kassorna att förlänga

karenstiden och att i samband därmed förlänga understödstiden utöver vad som

eljest föreskrivits, dock högst med den tid, varmed karenstiden förlängts. De

sakkunniga föreslå emellertid ett maximum för karenstiden av tre månader.

Om understödstiden på sådant sätt förlängts, kommer understödsrätten för en

arbetslös medlem i en dylik kassa att upphöra först i det närmaste elva månader

efter det arbetslöshetsfallet inträffat.

Från svenska sjöfolksförbundets sida har slutligen framhållits, att sjömännens

arbetsförhållanden i många avseenden äro så artskilda från övriga arbetares,

att särskilda bestämmelser i flera fall erfordras för dem. Förbundet har

bland annat anfört svårigheten att beträffande sjömännen avgöra, om inträffad

arbetslöshet är självförvållad eller icke. Så måste exempelvis sjömän, som

äro anställda å fartyg, som segla på avlägsna hamnar, någon gång besöka sina

hem, vilka kanske äro belägna långt inne i landet. Då de ej åtnjuta någon

semester, kan ett dylikt besök med hänsyn till fartygens numera kortvariga

lastnings- och lossningstider äga rum endast i samband med att anställningen

frånträdes. Förbundet hävdar, att en genom sådant förhållande inträffad arbetslöshet

bör anses såsom oförvållad, därest sjömannen varit anställd å samma

fartyg i över ett års tid. Vidare har förbundet papekat, att sjömän ofta nödgas

avmönstra i utländska hamnar vid sjukdomsfall. Anmälan om den inträffade

arbetslösheten bör enligt förbundets mening efter tillfrisknandet kunna

göras från den utländska hamnen och understöd kunna utgå, trots att ansökan

om arbete ej kunnat göras hos svensk arbetsförmedlingsanstalt. I stället

borde allenast fordras ansökan om arbete hos utländsk arbetsbörs eller svensk

konsul. Understöd från arbetslöshetskassan skulle kunna utbetalas genom

svensk konsul. Förbundet har beträffande frågan om skyldighet att under en

arbetslöshetsperiod antaga erbjudet arbete förklarat, att sjömännen på grund av

sina egenartade arbetsförhållanden i allmänhet äro oförmögna att utföra arbeten

inom andra yrken. Vidare bliva sjömännen ofta arbetslösa för en kortare

period, medan fartyget exempelvis undergår reparation, trots att anställningen

kvarstår. Sjömännen borde sålunda undantagas från skyldigheten att

vid risk av understödets upphörande antaga arbete inom annat yrke. Slutligen

har förbundet framhållit önskvärdheten av att sjömännen medgåves tämligen

lång respittid för erläggandet av avgifterna till arbetslöshetskassan.

Det kan icke förnekas, att sjöfolkets arbetsförhållanden äro egenartade ur

många synpunkter. Tillräcklig anledning att för deras del medgiva undantag

från någon av de huvudprinciper, på vilka försäkringen är byggd, kan dock

icke sägas föreligga. Sålunda torde det vara alldeles uteslutet att undantaga

sjömännen från skyldigheten att efter anmälan i vanlig ordning hos organ för

den offentliga arbetsförmedlingen antaga erbjudet lämpligt arbete inom annat

yrke. Liknande önskemål kunna med samma rätt framställas jämväl av

Sjöfolket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

1932 års utredning.

andra organisationer. Den arbetslöses skyldighet härutinnan är emellertid att

betrakta som ett av de viktigaste villkor, som stadgats för att förhindra, att

försäkringen medför arbetskraftens bundenhet vid ett och samma yrke med

därav följande olägenheter.

Icke heller lärer undantag kunna göras från regeln, att den, som är självförvållat

arbetslös, under viss tid avstänges från understöd. Ett dylikt undantag

skulle säkerligen medföra många fall av missbruk. I övrigt torde det icke

komma att erbjuda större svårigheter för sjömännen än för andra arbetare att

visa, att arbetslösheten är oförvållad. Detta gäller i varje fall, då avmönstring

sker i svensk hamn.

Icke heller de önskemål, som förbundet framställt med hänsyn till de sjömän,

som bliva arbetslösa i utländska hamnar, torde kunna beaktas. Fall av oförvållad

arbetslöshet i utländsk hamn för sjömän, som äro mönstrade å svenska

fartyg, torde förekomma allenast på grund av sjukdom. Sedan sjömannen tillfrisknat,

är rederiet skyldigt att bekosta hemresa för honom. Om han föredrager

att kvarstanna å orten i förhoppning att kunna erhålla hyra å annat

fartyg, kunna berättigade anspråk på att understöd från den svenska arbetslöshetskassan

skall utbetalas i det främmandet landet knappast ställas. Därtill

äro möjligheterna till kontroll alltför små. Återvänder han däremot till

Sverige, torde väl i allmänhet fyra veckor hava förflutit från arbetslöshetens

inträde, och anledningen till arbetslösheten är då i enlighet med bestämmelserna

i 15 § likgiltig. Anmälan om arbetslöshetens inträde bör ej kunna få göras

från utländsk ort med hänsyn till svårigheten att kontrollera, att sjömannen

verkligen är arbetssökande, och att tillgängligt arbete anvisas honom. Sker

anmälan vid ankomsten till svensk hamn, kan understöd, om fyra veckor förflutit

från arbetslöshetens inträde eller om det är styrkt, att arbetslösheten varit

oförvållad, utgå efter allenast en karensvecka.

Däremot ha de sakkunniga funnit sig kunna beakta den gjorda anmärkningen

om svårigheten för sjömännen att från utländska hamnar inom eljest föreskriven

tid insända sina avgifter till arbetslöshetskassan. De sakkunniga föreslå

därför, att tillsynsmyndigheten medgives rätt att, där särskilda skäl föreligga,

för viss kassa intill 26 veckor utsträcka den tid, inom vilken avgift skall

vara erlagd.

Specialmotivering.

Beträffande motiveringen till de särskilda bestämmelserna i de nu upprättade

författningsförslagen torde i allmänhet få hänvisas till 1928 års betänkande.

Därvid bör beaktas, att i de fall, där bestämmelserna äro likartade med de i

detta betänkande ingående alternativa förslagen, motiveringen till en viss punkt

i förslaget till frivillig försäkring ofta återfinnes under motsvarande paragraf

i förslaget till obligatorisk försäkring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

53

Såsom en allmän förklaring må också här framhållas följande. De ifrågasatta

arbetslöshetskassorna komma att utgöra parallellföreteelser till de statsunderstödda

sjukkassorna, för vilka grunden lagts genom 1931 års sjukförsäkringsreform.

Detta gäller såväl i rättsligt hänseende — närmast i vad angår

anknytningen till lagen om understödsföreningar — som beträffande den

praktiska utformningen av kassornas organisation. Med hänsyn härtill och för

att förenkla tillämpningen i praktiken hava de sakkunniga ansett sig böra utgå

från, att man vid avfattningen av de nya bestämmelserna i all den utsträckning,

vari sakliga skäl icke påkalla avvikelse, bör såväl i formellt som i materiellt

hänseende följa den nya sjukförsäkringslagstiftningen, vilken ju tillkommit

efter avlämnandet av 1928 års betänkande i förevarande fråga.

I anslutning till vad sålunda sist anförts har också beträffande den legislativa

utformningen av de nya bestämmelserna följts den anordning, som av

riksdagen godkändes beträffande sjukförsäkringsreformen. De nya bestämmelserna

hava alltså delats på tre författningar, nämligen förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar, vilken lag är av civillags

karaktär, samt förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor,

vilket förslag är avsett att föreläggas riksdagen till antagande genom samstämmiga

beslut av båda kamrarna, samt slutligen grunder för statsbidrag till kassorna,

vilka grunder äro avsedda att knytas som villkor vid beviljande av anslag

för ändamålet och att sedermera i av riksdagen godkänt skick av Kungl. Maj :t

utfärdas i form av kungörelse.

Härtill komma sedan vissa följdändringar i andra författningar ävensom de

författningsförslag, som påkallas dels av utbyggandet av den offentliga arbetsförmedlingen,

dels av införandet av ett system med arbetsgivarbidrag till den

statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, dels för reglering av verksamheten

med kommunala understöd med statsbidrag.

1 §.

(1928 års betänkande s. 365.)

Av orsak, som anföres i motiveringen till de föreslagna ändringarna i lagen

om understödsföreningar, har i denna paragraf föreskrivits, att erkänd arbetslöshetskassas

firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa». På

grund härav har genomgående i förordningen använts beteckningen »erkänd

arbetslöshetskassa» i stället för »arbetslöshetskassa».

I överensstämmelse med 1931 års förordning om erkända sjukkassor har vidare

i denna förordning använts termen »antagas till erkänd arbetslöshetskassa»

i stället för »vunnit erkännande som arbetslöshetskassa» enligt 1928 års

förslag.

Såsom, nyss anförts har det ansetts lämpligt att i en särskild kungörelse

sammanfatta de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå till de erkända

arbetslöshetskassorna. I överensstämmelse härmed har i förordningen om erkända

arbetslöshetskassor endast intagits den grundläggande bestämmelsen, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

1932 års utredning.

rätten till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder är knuten vid

antagandet till erkänd arbetslöshetskassa. Härav följer, att rätten till statsbidrag

består, så länge antagandet är gällande. Det må emellertid redan här

erinras, att jämlikt 34 § i förevarande förslag en kassa kan förklaras för viss

tid vara helt eller delvis förlustig rätten till statsbidrag, ehuru antagandet

och därmed följande skyldigheter alltjämt äro gällande.

2 och 3 §§.

(1928 års betänkande s. 366.)

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro endast av formell natur.

Redan av den i 1928 års betänkande föreslagna lydelsen av 2 § framgår, att

kassorna äga rätt att bedriva sin rörelse med medlemmarna fördelade i skilda

klasser med olika rätt till understöd. I samband med vissa i de följande paragraferna

gjorda ändringar har det ansetts lämpligt, att redan i nämnda paragraf

finnes uttryckligen omnämnd denna möjlighet till klassindelning. Givetvis

är det här som beträffande övriga uppgifter rörande medlemmarna icke

fråga om nominativa förteckningar utan endast om antalsuppgifter.

4 §.

(1928 års betänkande s. 366—368.)

Det system, som föreslagits för genomförandet av den rättsliga regleringen

av det förordade frivilliga försäkringssystemet, innebär, att en kassas stadgar

skola, för att kassan skall kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

och därmed erhålla rätt till statsbidrag, överensstämma med förevarande förordning,

i den mån denna innehåller tvingande bestämmelser. Beträffande

vissa andra punkter innehåller förordningen, att föreskrifter i ämnet skola

finnas i stadgarna, men överlämnar åt kassorna att själva bestämma innehållet.

I en tredje grupp av fall åter medgiver förordningen kassorna att i stadgarna

intaga bestämmelser, som i visst hänseende avvika från dem, som förklaras

i allmänhet skola gälla. Vid prövning av ansökan om antagande måste

tydligen tillsynsmyndigheten undersöka, huruvida stadgarna i alla dessa tre

hänseenden överensstämma med förordningen. I förevarande paragraf, som

innehåller reglerna för den prövning, som ankommer på tillsynsmyndigheten,

då ansökan göres om antagande, har därför intagits en erinran i hithörande

hänseende. Det oaktat har man ansett sig böra bibehålla de i 1928 års förslag

ingående allmänna bestämmelserna om tillsynsmyndighetens tillsyn däröver,

att bestämmelserna om avgifter och medelsförvaltning äro tillfredsställande och

att stadgarna i övrigt äro betryggande för medlemmarna. I samband.med den

förut omförmälda närmare regleringen av kassornas fondbildning, därvid föreslagits,

att överskott å rörelsen alltid skall tillföras fonden, har det blivit överflödigt

att här erinra om granskning från tillsynsmyndighetens sida av stadgarnas

bestämmelser om dispositionen av överskott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

55

I andra stycket av denna paragraf har tillsynsmyndigheten medgivits rätt

att vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa av understödsförening, därest

ändamålet med dennas verksamhet helt eller till huvudsaklig del kan anses

fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa.

Beträffande lämpligheten av ett dylikt stadgande yppade sig delade meningar

bland 1926 års sakkunniga, på sätt närmare framgår av 1928 års

betänkande.

Första stycket av 4 § beskriver uttömmande de fall, då avslag å ansökning

om antagande till erkänd arbetslöshetskassa må göras, därest föreningens

stadgar i övrigt överensstämma med förordningens bestämmelser. Någon rätt

till diskretionär prövning skulle sålunda icke förefinnas för tillsynsmyndigheten,

om andra stycket av paragrafen utslötes. Även om man icke torde

behöva befara någon större tendens till splittring å smärre kassor, vilket från

det allmännas synpunkt måste anses olämpligt, torde det dock vara lämpligt

att i förordningen införa möjlighet till diskretionär prövning för tillsynsmyndigheten.

Stadgandet lägger icke hinder i vägen för tillsynsmyndigheten att

antaga förening, även om ändamålet med dess verksamhet redan skulle anses

fyllt.

5 §.

(1928 års betänkande s. 368—369.)

I denna paragraf återfinnas de i allmänna motiveringen berörda nya bestämmelserna

därom, att stadgarna alltid skola innehålla bestämmelser om de

förutsättningar, under vilka uttaxering av medlemmarna skall äga rum, ävensom

därom, att under vissa bestämda förutsättningar beträffande arbetslöshetens

omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning

daghjälpens storlek och understödstidens längd må ändras. Båda de sist angivna

omständigheterna hava ansetts böra kunna var för sig föranleda här

avsedda extraordinära åtgärder. Detta framgår tydligt av formuleringen av

24 §. Denna paragraf utvisar också, att det i detta hänseende ansetts vara

av den största vikten att trygga medlemmarnas intressen; sålunda må åtgärd

icke vidtagas utan tillsynsmyndighetens medgivande och den får icke fortsätta

längre än tillsynsmyndigheten det tillåter. Med iakttagande härav ankommer

det på kassans styrelse att avgöra, när och huru länge undantagsbestämmelserna

skola tillämpas. Med tillsynsmyndighetens allmänna uppsiktsrätt

följer emellertid, att myndigheten har rätt och skyldighet att vid behov

påkalla dylik åtgärd från kassastyrelsens sida.

I 5 § har vidare gjorts den förändringen, att i punkt 4) allenast åberopas

61 § i lagen om understödsföreningar. Någon saklig ändring inträder icke

härigenom.

6 §.

(1928 års betänkande s. 369.)

I denna paragraf har icke vidtagits någon saklig ändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

1932 års utredning.

7 och 8 §§.

(1928 års betänkande s. 370—372.)

Förutvarande 7 § har uppdelats på tre paragrafer, nämligen dels 7 §, vari

innehållas bestämmelserna om absolut förbud mot medlemskap beträffande

vissa personer, dels 8 §, vari medgives rätt för kassorna att fakultativt begränsa

medlemsrätten till vissa kategorier, och dels 10 §, vari bestämmelse

meddelas om automatisk uteslutning på grund av oguldna avgifter.

Samtliga övriga personer, som tillhöra en kassas verksamhetsområde, skola

under alla förhållanden äga rätt att ansluta sig till och kvarstå såsom medlemmar

i kassan. Kassorna skola sålunda med de i förordningen angivna

begränsningarna vara öppna.

Beträffande skälen för de nya uteslutningsgrunder, som här föreslagits, hänvisas

till den allmänna motiveringen s. 26 f.

Till kassorna har överlämnats att bestämma åldersgränserna för rätten till

medlemskap. Det torde ligga i sakens natur, att, sedan en undre åldersgräns

fixerats, denna alltid skall upprätthållas, men att talrika fall måste förekomma,

då äldre personer äro så arbetsföra, att de skäligen böra medgivas

rätt att kvarstå såsom medlemmar. I överensstämmelse härmed har i 7 §

föreskrivits absolut förbud för dem, som ännu icke uppnått den i kassans stadgar

föreskrivna åldern, att vinna medlemskap, medan kassorna i 8 § medgivits

rätt att utesluta dem, vilkas ålder överskrider den gräns, som kan vara föreskriven

i stadgarna. Enligt 14 § får, vilken åldersgräns en kassa än må hava

bestämt, understöd icke utgivas till den, som ej fjdlt 16 år.

Enligt 13 § har det överlämnats åt Konungen att, under förutsättning av

ömsesidighet, ingå överenskommelse med främmande stat, att förordningen

skall äga tillämpning å medborgare i den främmande staten. Förslaget överensstämmer

härutinnan med 1928 års förslag. Enligt detta skulle understöd

icke få utgå till medborgare i stat, med vilken överenskommelse om likställighet

ej träffats. Kassorna medgåvos dock rätt att lämna jämväl övriga utlänningar

rätt till medlemskap. I sistnämnda hänseende innebär förevarande

förslag en avvikelse från 1928 års, i det att det icke ansetts lämpligt att medgiva

kassorna rätt att till medlemmar upptaga medborgare i andra stater än

sådana, med vilka överenskommelse träffats. I enlighet härmed har i 7 §

stadgats absolut förbud av nämnda innebörd, varjämte bestämmelsen i 1928

års förslag, att understöd icke skulle få utgå till andra än svenska medborgare,

såsom obehövlig utgått.

De i punkterna 3 och 4 i 8 § upptagna uteslutningsgrunderna liksom även

den i sista stycket föreskrivna anmälningsskyldigheten till tillsynsmyndigheten

överensstämma helt med 1928 års förslag. Utöver vad härom i 1928 års betänkande

anförts må här allenast framhållas, att icke varje person, som är

utsatt för större arbetslöshetsrisk, må av en kassas styrelse uteslutas från medlemskap

i kassan. Ordet »dylik» begränsar nämligen anledningarna till sådana,

som äro likartade med dem som förut uppräknats. Den arbetslöshets
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

57

risk, för vilken exempelvis en arbetare i ett säsongyrke är utsatt, berättigar

sålunda icke en kassa till uteslutning av en dylik arbetare. Däremot finnes

enligt 26 § möjlighet att variera avgifternas storlek med hänsyn till dylika

förhållanden.

Den i punkt 5 upptagna uteslutningsgrunden är hämtad från förordningen

om erkända sjukkassor och torde icke erfordra någon särskild motivering.

9 §•

Det torde vara en självklar sak, att en medlem i erkänd arbetslöshetskassa

icke skall kunna uteslutas ur kassan, utan att han lämnats tillfälle att yttra

sig över anledningen till den ifrågasatta uteslutningen. Det har ansetts lämpligt

att i likhet med i sjukkasseförordningen intaga särskild bestämmelse härom.

10 §.

(1928 års betänkande s. 372.)

I 1928 års förslag stadgas, att en kassa ägde utesluta den medlem, som icke

i rätt tid till kassan erlade förfallen avgift. Några bestämmelser om med vilka

tidsintervall avgifter skulle erläggas meddelades icke, men man torde kunna

utgå ifrån att liksom hittills i de flesta fall veckoavgifter skulle uttagas. Därest

stadgarna skulle innehålla, att sådana avgifter skulle erläggas inom varje

vecka, kunde tydligen en bestämmelse av natur, som omedelbart vid avgiftsförsummelse

möjliggjorde uteslutning, leda till obillighet. Ofta kan det tydligen

föreligga fullt giltiga skäl för en arbetare att någon kortare tid dröja

med inbetalningen av avgiften till kassan. En viss respittid, som dock ej får

göras för lång, bör därför stadgas i förordningen. I de arbetslöshetskassor,

som för närvarande finnas inom olika fackförbund, är denna tid i allmänhet

bestämd till 6—8 veckor. Denna tidrymd kan anses fullt tillräcklig inom så

gott som alla yrken. Det torde endast vara för sjömän, vilka befinna sig på

långresor, som en längre respittid kan anses erforderlig. För att tillgodose de

särskilda önskemål, som för sjömännens del kunna anses berättigade härutinnan,

föreslås, att tillsynsmyndigheten skall äga medgiva en till högst 26 veckor

utsträckt respittid för viss kassa, därest omständigheterna därtill föranleda.

Beträffande sjömännen må här vidare omnämnas, att den nuvarande avgiften

till sjömanshuset inbetalas genom fackförbundets försorg. Förbundet

uttager sedan avgiften från sjömännen i samband med avgiften till förbundet.

På samma sätt torde ofta lämpligen kunna förfaras med avgifterna till en

blivande arbetslöshetskassa inom yrket.

Det är särskilt på grund av att rätten till understöd är knuten vid att

visst antal avgifter erlagts, som man måste hålla på att avgifterna i möjligaste

mån erläggas i omedelbar anslutning till den tid, som de avse. Eljest

skulle en medlem kunna underlåta att erlägga sina avgifter och först

om han har anledning att tro, att han kommer att bliva arbetslös, på en gång

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

1932 års utredning.

inbetala avgifterna för en längre tid och därigenom förskaffa sig rätt till

understöd med mångdubbelt större belopp. Däremot bör i förordningen hinder

ej läggas för förskottsbetalning, därest någon medlem så skulle önska och

kassan tillåter det. Han löper dock vid förskottsbetalning viss risk, ty vid

bedömningen av rätten till understöd tillgodoräknas medlemmen, på sätt 21 §

utvisar, allenast de avgifter, som belöpa å tid, då han innehaft avlönat arbete

för annans räkning.

Enligt förordningen om erkända sjukkassor behöver beslut om uteslutning

av medlem på grund av oguldna avgifter ej fattas av en sjukkassas styrelse,

utan uteslutning sker automatiskt, då respittiden gått till ända. Det har ansetts

lämpligt att införa motsvarande stadgande jämväl i förevarande förordning.

En medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, som önskar utträda

ur kassan, torde nämligen i de flesta fall ej komma att framställa uttrycklig

begäran om utträde utan endast underlåta att erlägga avgifterna. Sedan

åtta veckor förflutit utan att avgifter erlagts, vet han att han ej längre är

medlem av kassan. Vidare vinnes den fördelen att, om någon av förbiseende

blivit medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa, innan utträde beviljats ur

den kassa, som han förut tillhört, han efter en kortare tid automatiskt uteslutes

ur den kassa, till vilken avgifter ej erläggas.

Något meddelande från kassans styrelse till medlem, som på grund av underlåten

betalning av avgifter strykes ur kassans medlemsförteckning, har,

i motsats till vid uteslutning av andra orsaker, icke ansetts erforderligt. 11

11 §■

(1928 års betänkande s. 372.)

Enligt 7 § utgör medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa ett absolut hinder

mot att vinna inträde i en annan dylik kassa. I förevarande paragraf

stadgas skyldighet för den, som av förbiseende blivit medlem i mer än en

kassa, att utträda ur den kassa, däri han senare vunnit inträde. Bestämmelsen

bör emellertid icke tillämpas på den, som exempelvis efter att hava växlat yrke

ingått i en ny kassa och som har för avsikt att i samband därmed utgå ur den

gamla kassan. Med hänsyn till att ur 1928 års förslag uteslutits den möjlighet

att tillhöra två kassor, varom nedan närmare förmäles, har dock ur

lagtexten uteslutits ordet »obehörigen».

Enligt 1928 års förslag ägde medlemmarna i en arbetslöshetskassa, som

försatts i konkurs eller trätt i likvidation, rätt att med bibehållande av medlemskapet

inträda såsom medlemmar i annan arbetslöshetskassa. Därest förstnämnda

kassa efter konkursen komme att fortsätta sin verksamhet, skulle de

medlemmar, som inträtt i annan arbetslöshetskassa, vara skyldiga att utträda

ur endera av kassorna. De fall, då erkända arbetslöshetskassor efter konkurs

komma att fortsätta sin verksamhet, torde emellertid bliva mycket sällsynta.

Några mera vägande skäl för att medlemmarna i en kassa, som försatts i

konkurs eller trätt i likvidation, skulle äga inträda i en annan kassa och samtidigt

i avbidan på utgången av förstnämnda kassas avveckling kvarstå så
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

59

som medlemmar i denna, torde ej heller förefinnas. På grund härav hava

ifrågavarande bestämmelser icke upptagits i förevarande förslag.

12 §.

Enligt 11 § i lagen om understödsföreningar äger sådan förening i sina

stadgar föreskriva, att medlem icke förrän ett år förflutit efter därom gjord

anmälan må utträda ur föreningen.

Det torde emellertid ej vara lämpligt att medgiva de erkända arbetslöshetskassorna

rätt att stadga en dylik inskränkning i rätten till utträde ur kassorna.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har därför i denna

förordning införts förbud att stadga begränsning i rätten till utträde.

13 §.

(1928 års betänkande s. 388.)

Denna paragraf är likalydande med 28 § i 1928 års förslag.

Utöver vad som anförts vid 7 § må här framhållas, att en av orsakerna till

att utlänningar icke utan vidare jämställts med svenska medborgare är, att

man velat säkerställa svenska medborgare, som vistas i utlandet, att, sedan

överenskommelse därom träffats med vederbörande land, äga rätt till utbekommande

av arbetslöshetshjälp. Sådan överenskommelse är för närvarande

träffad med Danmark, Norge, Tyskland, Schweiz och Tjeckoslovakien.

14 §.

(1928 års betänkande s. 372 samt 257—259.)

Denna paragraf behandlar villkoren för rätt till understöd från erkänd

arbetslöshetskassa.

I punkt 3) av 9 § i 1928 års förslag upptogs bland villkoren för rätt till

understöd, att medlemmen anmält sig såsom arbetssökande hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen men icke erhållit lämpligt arbete. I sista stycket

av samma paragraf meddelades närmare bestämmelser om vilket arbete,

som skulle anses lämpligt. Vidare stadgades i 10 §, att den, som vägrade eller

underläte åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, skulle avstängas från understöd

under fyra veckor.

Härav framgår sålunda, att uteslutningen från understöd av den, som

vägrat åtaga sig erbjudet arbete, endast är temporär. Då övriga i 14 § stadgade

villkor för rätt till understöd äro absoluta, torde detta villkor icke böra här

upptagas. Ett annat endast temporärt verkande villkor för rätt till understöd,

nämligen att den arbetslöse icke deltager i strejk eller är föremal för lockout,

är icke heller här omnämnt i denna paragraf.

Övriga villkor för rätt till understöd samt de bestämmelser, som reglera,

när ett erbjudet arbete skall anses lämpligt, upptagas i följande paragrafer.

På sätt under 7 § anförts, har bestämmelsen, att understöd icke må utgå

annat än till svensk medborgare, såsom obehövlig utgått.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

1932 års utredning.

En understödsberättigad medlem måste givetvis vara skyldig att antaga

varje arbete, vartill tillfälle finnes. Med hänsyn härtill har i punkt 2) strukits

ordet »erbjudet».

I övrigt har bland villkoren för rätt till understöd i denna paragraf icke

vidtagits annan saklig ändring i förhållande till den av ordföranden H. Lindqvist

förordade lydelsen av 9 § i 1928 års förslag, än att någon fordran å viss

tids medlemskap i kassan icke längre uppställts i enlighet med verkställd

ändring i nuvarande 21 §.

Såsom villkor för rätt till understöd uppställes bland annat, att vederbörande

skall vara »arbetsför». I nu gällande kungörelse angående statsbidrag

till arbetslöshetshjälp är motsvarande villkor formulerat så, att den understödssökande

skall vara »arbetsför inom sitt yrke». Härmed har avsetts att

vinna, att jämväl personer, vilkas arbetsförmåga allenast i visst avseende är

nedsatt, skola kunna erhålla understöd. Det är nämligen uppenbart, att

även en person med betydande kroppsligt lyte inom ett för honom lämpat

yrke kan prestera fullt normalt arbetsresultat och vara att anse såsom fullgod

arbetskraft, medan han kanske ej alls är arbetsför inom ett annat yrke.

En sådan person bör kunna erhålla understöd även inom försäkringen. Det

lärer emellertid icke vara erforderligt att för ernående av detta resultat tilllägga

orden »inom sitt yrke». Så snart en arbetare är användbar som arbetskraft

inom, låt vara, ett enda yrke, måste han nämligen betraktas som

arbetsför och, om övriga villkor äro uppfyllda, vara berättigad till understöd.

I överensstämmelse härmed har jämväl bland grunderna för statsbidrag till

arbetslöshetshjälp utanför försäkringen såsom förutsättning för erhållande av

kommunalunderstöd med statsbidrag upptagits, att vederbörande skall vara

»arbetsför». Orden »inom sitt yrke» hava sålunda utelämnats, utan att någon

saklig ändring därmed avsetts.

15 §.

(1928 års betänkande s. 260—265 samt 272—274.)

I denna paragrafs första stycke, som motsvarar 10 § i 1928 års förslag,

stadgas, att understöd till den, som på grund av någon omständighet är att

anse som självförvållat arbetslös, icke må utgivas under en tid av fyra veckor,

efter det sådant förhållande inträffat.

Enligt 22 § må vid beräkning av karenstid hänsyn ej tagas till arbetslöshet,

som inträffat under tid, då medlem jämlikt förevarande bestämmelser avstängts

från understöd. .Vanlig karenstid skall sålunda alltid beräknas efter

avstängningstiden, vare sig avstängningen beror på att medlemmen utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller att han avvisat erbjudet lämpligt arbete.

I sistnämnda fall, då full karenstid i allmänhet redan hunnit beräknas, kommer

avstängningen i själva verket att räcka fem veckor. Förordningen överensstämmer

härutinnan med 1928 års förslag.

I paragrafens andra och tredje stycken meddelas närmare bestämmelser om

under vilka förutsättningar ett erbjudet arbete skall anses lämpligt.

s. 61 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

61

Beträffande den närmare motiveringen till de i paragrafen upptagna bestämmelserna

hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen

å s. 27.

16 §.

(1928 års betänkande s. 274—281.)

Förevarande paragraf överensstämmer helt med 11 § i 1928 års förslag enligt

den av ordföranden H. Lindqvist förordade lydelsen.

17 §.

(1928 års betänkande s. 373.)

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1928 års förslag.

Ersättning för rese- och flyttningskostnad bör endast kunna utgå vid resa

till annan ort. Vidare bör dylik ersättning ej kunna utgå vid resa för sökande

av arbete å annan ort, även om anvisning å arbetet erhållits, då möjlighet härtill

skulle kunna leda till missbruk. Man måste kräva, att överenskommelse

om anställning träffats eller med skäl kunde väntas komma till stånd, för att

reshjälp må lämnas av kassan. I överensstämmelse med vad som fordras i

lagen om offentlig arbetsförmedling, för att ersättning av statsmedel skall kunna

utgå till resekostnad, har sålunda stadgats, att understöd från erkänd arbetslöshetskassa

till täckande av rese- och flyttningskostnaden endast må

kunna utgå vid tillträdande av anställning å annan ort.

18 §.

(1928 års betänkande s. 288—291.)

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1928 års förslag, har ej vidtagits

någon ändring.

19 §.

(1928 års betänkande s. 373 och 374 samt 306—309.)

För att styrka sin arbetsvillighet skall den arbetslöse som regel varje dag

anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Om den arbetslöse är avlägset boende, kan man dock icke fordra, att

han varje dag skall anmäla sig som arbetssökande. Detta gäller speciellt

med hänsyn till lånt- och skogsarbetarna, vilka i varje fall i de nordliga delarna

av landet även efter en betydande utökning av antalet arbetsförmedlingskontor

och ombud komma att få tillryggalägga en avsevärd vägsträcka

vid varje anmälan hos arbetsförmedlingen. Även ur andra synpunkter än nu

nämnts kan, på sätt i 1928 års betänkande anföres, en daglig anmälningsskyldighet

bli alltför betungande för den arbetslöse. Vidare torde det i större

städer vid mera utbredd arbetslöshet ej ens vara önskvärt, att de arbetslösa

dagligen samlas vid arbetsförmedlingskontoret för att anmäla sig såsom arbetssökande.

Detta torde ej heller allmänt krävas för närvarande.

Dispens från skyldigheten att dagligen anmäla sig hos organ för den of
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

1982 års utredning.

fentliga arbetsförmedlingen bör sålunda kunna meddelas. Denna dispens bör

icke meddelas av kassan utan av arbetsförmedlingsorganet, som bäst kan bedöma,

hur omfattande anmälningsskyldighet som ur olika synpunkter bör

krävas. Rätten att meddela dispens torde icke böra medgivas ombuden utan

förbehållas arbetsförmedlingsanstalt. Ombuden skola sålunda till anstalten

inrapportera de fall, där daglig anmälningsskyldighet icke bör krävas, varefter

anstalten meddelar beslut i frågan. Härvid förutsattes, att anstalten

upprätthåller nära kontakt med kassans styrelse och att berättigade önskemål

från kassan tillgodoses. Dispens från anmälningsskyldigheten får aldrig lämnas

för samtliga dagar i en vecka, utan hur avlägset boende den arbetslöse än

är, skall han åtminstone en gång för varje vecka personligen inställa sig hos

arbetsförmedlingsorganet såsom arbetssökande. Detta har ansetts utgöra en

nödvändig fordran för att erforderlig kontroll skall kunna utövas.

Vid anmälan hos arbetsförmedlingen erhåller en arbetslös för närvarande ett

inskrivningskort, som han behåller och som datumstämplas vid varje anmälning,

då arbete ej anvisats. Detta kort uppvisas sedan för den kommunala

arbetslöshetskommittén vid sökande av understöd. Detta system kan icke gärna

bibehållas inom ett statsunderstött försäkringssystem. För att tillsynsmyndigheten

skall kunna utöva erforderlig kontroll erfordras nämligen, att

hos kassan förvaras en handling, som styrker, att den arbetslöse för tid, då

understöd utgivits, fullgjort honom åliggande anmälningsskyldighet hos arbetsförmedlingen.

Det föreskrives sålunda i förevarande paragraf, att arbetsförmedlingsorganet

skall utfärda ett intyg om att ansökan om arbete gjorts

för varje dag, för vilken sådan skyldighet kräves, och om det besked, som

därvid lämnats den arbetssökande. Detta intyg skall den arbetslöse vid framställning

om understöd överlämna till kassan, som har att förvara intyget

bland sina handlingar. Stadgandet i 1928 års förslag, att intyget på begäran

av tillsynsmyndigheten skall uppvisas, har såsom obehövligt uteslutits ur lagtexten.

I avgivet yttrande över 1928 års betänkande har svenska eldarunionen hemställt,

att i förordningen måtte införas bestämmelser, som medgiva en arbetslös

sjöman, vilken avmönstrat i en större hamnstad och å arbetsförmedlingen

därstädes antecknats såsom arbetssökande, att i fortsättningen fullgöra den

stadgade anmälningsskyldigheten hos arbetsförmedlingsorgan i hemorten, så

att han ej under hela arbetslöshetstiden behöver uppehålla sig å den ort, där

han först antecknats såsom arbetssökande.

Med anledning härav må det framhållas, att bestämmelserna om skyldighet

för den arbetslöse att anmäla sig såsom arbetssökande hos organ för den offentliga

arbetsförmedlingen ingalunda förutsätta, att sådan anmälan alltid

skall göras hos samma organ. Tvärtom kan anmälningsskyldigheten med

samma verkan fullgöras hos vilket arbetsförmedlingsorgan som helst i hela

riket. Detta torde jämväl framgå av att lagtexten icke talar om bestämt organ

för arbetsförmedlingen, hos vilket anmälningsskyldighet skall fullgöras. De

olika organen komma att stå i ständig kontakt med varandra, så att tillgängliga

arbetsmöjligheter komma att utnyttjas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

63

Svenska typografförbundet m. fl. fackförbund föreslå i yttrande över 1928

års betänkande, att skyldigheten att för sökande av arbete anmäla sig hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen måtte i de fall, då arbetarna upprättat

egen arbetsförmedling, få utbytas mot skyldighet att anmäla sig hos

den av arbetarna upprättade arbetsförmedlingen. Förbunden framhålla som

skäl härför, att genom yrkesbegränsningen en ingående personkännedom erhålles,

vilken möjliggör en effektiv kontroll över de arbetslösa.

Härtill torde endast behöva anföras, att samhället icke vid en statsunderstödd

försäkring kan avsäga sig möjligheten att genom egna organ pröva,

huruvida de understödsberättigade äro arbetsvilliga och att alla arbetstillfällen

utnyttjas.

20 §.

(1928 års betänkande s. 374 och 375, 287 och 288 samt 291—293.)

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser angående den daghjälp,

som vid fall av arbetslöshet må utgå till en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa.

Sålunda stadgas i 1 mom. visst maximum beträffande daghjälpens storlek

såväl i förhållande till arbetsförtjänsten som till beloppet i kronor. Därjämte

föreskrives visst minimum för daghjälpens storlek i kronor. Vidare föreskrives,

att bestämmelser om vilka som skola vara att anse såsom familjeförsörjare

skola meddelas av tillsynsmyndigheten. Enligt 2 mom. äga kassorna i

sina stadgar intaga bestämmelser om s. k. halvbetalande medlemmar. 3 och 4

mom. meddela föreskrifter om den inverkan å daghjälpen, som utövas av

fattigvård och annat regelbundet utgående understöd, som en medlem kan

erhålla i anledning av arbetslösheten. Beträffande motiveringen till samtliga

dessa bestämmelser hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen

å s. 32 ff.

Vidare må anföras, att riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande över 1928

års betänkande ifrågasatt, om icke en livränta, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen,

jämväl borde inverka på daghjälpens storlek. Anstalten har

vidare påpekat, att betydelsen av frågan i hög grad sammanhänger med tolkningen

av uttrycket »arbetsför».

Beträffande innebörden av det för rätt till understöd stadgade villkoret, att

medlemmen skall vara arbetsför, hänvisas till vad som anförts vid 14 § å

s. 60. Det torde ej kunna förnekas, att det i vissa fall kan synas mindre

lämpligt, att samma person skall kunna uppbära såväl en livränta från riksförsäkringsanstalten

som daghjälp från en statsunderstödd arbetslöshetskassa.

Men då livräntan utgör ersättning för förlust av arbetsförmåga och då

dess belopp, om arbetsförhet verkligen föreligger, i regel ej kan vara synnerligen

stort, har något stadgande om inverkan på daghjälpen av sådan livränta

ej införts i förordningen.

Sista momentet i denna paragraf överensstämmer helt med 2 mom. i 15 §

av 1928 års förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209. 16

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

1932 års utredning.

21—23 §§.

(1928 års betänkande s. 375—377, 282—286 samt 297 och 298.)

Beträffande motiveringen till de i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna

hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 38 ff.

24 §.

Enligt 5 § skola en kassas stadgar alltid innehålla bestämmelser, om och under

vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland kassans

medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek och understödstidens

längd må ändras.

I denna paragraf föreskrives nu, att sådan ändring må kunna göras av

kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten. Kassan själv behöver

sålunda ej fatta beslut därom å sammanträde, och än mindre är stadgeändring

nödvändig. Genom att tillsynsmyndighetens medgivande erfordras

för åtgärden äro ändock medlemmarnas intressen tillfyllest tillgodosedda.

Kassans styrelse måste givetvis ständigt med uppmärksamhet följa arbetslöshetens

utveckling bland medlemmarna och kassans ekonomiska ställning.

Genom de avsedda månatliga rapporterna erhåller jämväl tillsynsmyndigheten

kännedom om dessa förhållanden och kan ingripa, om så erfordras. Man måste

förutsätta, att de åtgärder, som omförmälas i denna paragraf, skola vidtagas

i god tid, innan kassans ställning alltför mycket försämrats. Eljest skulle

åtgärderna behöva bli ännu mera djupgående och kännbara för medlemmarna.

Alternativt kan uttaxering förekomma.

För att en nedsättning av daghjälpens storlek eller understödstidens längd

skall kunna medföra tillräcklig verkan, är det nödvändigt, att såväl daghjälp

som understödstid skola kunna nedsättas under eljest föreskrivet minimum,

ävensom att nedsättningen skall avse även dem, som vid beslutets fattande redan

voro understödsberättigade.

Liksom initiativet till åtgärdernas vidtagande, i varje fall enligt paragrafens

formulering, lagts hos kassans styrelse, bör styrelsen äga rätt att självständigt

besluta om en återgång till förut gällande understödsbestämmelser.

För att skydda medlemmarna mot att styrelsen låter nedsättningen fortvara

längre tid, än som med hänsyn till den ekonomiska ställningen är erforderligt,

har det bestämts, att beslutet om nedsättning aldrig får gälla längre än

till dess tillsynsmyndigheten förordnar om dess upphävande.

25 §.

(1928 års betänkande s. 378 och 379.)

De sakkunniga hava diskuterat lämpligheten av att vid straffansvar ålägga

varje arbetsgivare att vid entledigande av en arbetare utfärda intyg med de

uppgifter, som omnämnas i denna paragraf. Ett sådant åläggande kan emellertid

icke göras utom i form av civillag. Det torde ej heller vara nödvändigt

att vidtaga en sådan åtgärd. Av skäl som anföras i 1928 års betänkande torde

s. 65 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

65

man kunna förvänta, att arbetsgivarna ändock skola visa sig villiga att tillhandahålla

intyg, varom nu är fråga. Skulle så i något fall ej komma att

ske, bör kassan föranstalta om utredning för bedömandet av medlemmens rätt

till understöd. Sådan utredning bör lätt nog kunna verkställas.

Med hänsyn till att medlem ej bör åläggas att till kassan ingiva intyg, eftersom

möjlighet förefinnes, att sådant intyg ej kunnat erhållas, har viss omredigering

av paragrafen skett.

Statens arbetslöshetskommission har i sitt yttrande över 1928 års betänkande

föreslagit införande av en s. k. arbetsbok för varje medlem. I denna

bok skulle varje arbetsgivare teckna intyg om anställningen och orsaken till

att den upphört. Kassan skulle härigenom erhålla ett lätt tillgängligt medel

att kontrollera de uppgifter, som erfordrades för rätt till understöd.

De sakkunniga kunna icke förorda införande av en sådan arbetsbok. Även

om arbetsgivarna ålades att teckna intyg i boken, skulle resultatet med hänsyn

till de praktiska svårigheterna, bland annat i de fall då arbetare ofta

byta anställning, bliva av synnerligen diskutabelt värde. Man torde ernå fullt

samma effektivitet i kontrollen genom de intyg, som omförmälas i denna paragraf.

26 §.

(1928 års betänkande s. 379 och 380.)

En erkänd arbetslöshetskassa skall enligt denna paragraf upptaga fasta

medlemsavgifter för bestridande av kostnaderna för verksamheten. Avgifterna

skola obligatoriskt upptagas för tid, då medlem för annans räkning mot

avlöning använts till arbete utom hemmet. Detta innebär, att om blott medlemmen

innehaft arbete, avgifter skola erläggas även under tid, då på grund av

särskilt förordnande enligt 22 § sista stycket understöd ej kunnat utgå. I

detta hänseende fortsätter sålunda kassans verksamhet orubbad jämväl under

denna tid. Vidare innebär bestämmelsen, att en medlem är skyldig att till

kassan erlägga avgift även för tid, då han arbetat inom annat yrke än som

tillhör kassans verksamhetsområde. Om sålunda en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa,

som bildats bland skogsarbetarna, under halva året är anställd

i jordbruket och under halva året i skogsbruket, skall han likväl för

hela året inbetala avgifter till sin kassa.

Enligt bestämmelse i 21 § må medlem ej tillgodoräknas avgift, som erlagts

för tid, då han utfört arbetet i sitt hem. Med hänsyn härtill har skyldighet

ej heller ålagts kassorna att för sådan tid utkräva avgift.

Det står kassorna fritt att av sina medlemmar upptaga fasta avgifter jämväl

under annan tid än då de innehava arbete, på sätt i första stycket sägs.

Vid beräkning av rätt till understöd må dock endast de avgifter räknas medlemmen

tillgodo, som erlagts för tid, då han innehaft arbete.

Enligt 10 § skola avgifterna, där ej tillsynsmyndigheten beträffande viss

kassa annorlunda förordnat, hava till kassan guldits senast inom åtta veckor

efter den tid, å vilken avgift belöper.

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf äro likartade med dem,

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

1982 års utredning.

som föreslagits i 1928 års betänkande. Ur 1928 års förslag hava i denna paragraf

strukits bestämmelserna om uttaxering å medlemmarna. I 5 § har nämligen

föreskrivits, att kassornas stadgar skola innehålla bestämmelser om de

förutsättningar, under vilka sådan uttaxering skall äga rum.

I likhet med de erkända sjukkassorna hava även arbetslöshetskassorna medgivits

rätt att av medlemmarna utkräva särskilda avgifter vid inträde i kassan

eller övergång till högre daghjälpsklass eller da medlem försummat att i

rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp. Sådan fast avgift må dock ej

bestämmas högre, än tillsynsmyndigheten prövar skäligt.

27 §.

(1928 års betänkande s. 380 och 381.)

Beträffande motiveringen till de i denna paragraf upptagna bestämmelserna

hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen å s. 35 ff.

28 §.

(1928 års betänkande s. 384.)

På sätt som framgår av redogörelsen för det av socialförsäkringskommittén

framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring, föreslog kommittén, att

en av ledamöterna i kassas styrelse skulle representera det allmänna och utses

av socialstyrelsen. Denne ledamot skulle vara ordförande i styrelsen och äga

vetorätt mot besluten.

1926 års arbetslöshetssakkunniga ansågo däremot, med hänsyn till sättet

-för beräkningen av statsbidraget i förhållande till de erlagda avgifterna, att

tillräckliga skäl för utseende av en statsrepresentant i varje kassastyrelse ej

förelåge, utan att erforderlig kontroll över kassornas verksamhet ändock skulle

kunna ske genom tillsynsmyndigheten.

Enligt förevarande förslag skall statsbidraget till kassorna ställas i visst

förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda dagar per medlem

och år. Redan med hänsyn härtill torde det enligt de sakkunnigas mening

vara lämpligt, att det allmänna äger en representant i styrelsen, som kan direkt

följa utvecklingen av kassornas verksamhet. Alldeles bortsett från det

sätt, varpå statsbidraget beräknas, torde det emellertid med tanke på det betydande

allmänna intresse, som är förenat med den verksamhet för avhjälpande

av arbetslöshetens följder, varom här är fråga, vara önskvärt, att va,rje

tillgänglig möjlighet till effektiv tillsyn tillvaratages. De sakkunniga

erinra om att i de erkända sjukkassorna, vilka äga samma föreningsrättsliga

ställning som de erkända arbetslöshetskassorna komma att fa, ej mindre

än två ledamöter i varje kassas styrelse skola utses av det allmänna. Att

förslaget om utseende av en styrelseledamot skulle, såsom i 1928 ars betänkande

anföres, stå i viss strid mot de principiella grunderna för lagstiftningen

torde icke kunna medgivas.

Den av tillsynsmyndigheten utsedde styrelseledamoten torde däremot ej

behöva vara ordförande i styrelsen, och ej heller torde det vara erfoi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

67

derligt att giva honom vetorätt emot besluten. Det lärer vara tillräckligt, om

tillsynsmyndigheten genom honom kan få sina synpunkter framförda om hur

olika ärenden böra principiellt behandlas. I särskilt anmärkningsvärda fall

kan tillsynsmyndigheten också på denna väg erhålla kännedom om styrelsens

beslut, och tillsynsmyndigheten har då på grund av sina allmänna befogenheter

möjlighet att inskrida och påfordra rättelse.

I likhet med i förordningen om de erkända sjukkassorna har vidare föreskrift

lämnats om att en av kassans revisorer skall utses av tillsynsmyndigheten.

29 §.

De blivande erkända arbetslöshetskassorna torde till större delen bliva rikskassor

med underavdelningar å ett flertal orter. För att bereda de medlemmar,

som icke äro bosatta å den ort, där kassans styrelse har sitt säte, tillfälle

att utöva inflytande på kassans ledning, torde det vara nödvändigt att

föreskriva, att de befogenheter, som tillkomma sammanträde med kassan, skola

i de fall, då kassan har lokalavdelningar å olika orter, helt utövas av valda

ombud.

Huvudsaklig överensstämmelse nås härigenom med vad som stadgats för

de erkända sjukkassorna.

BO §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i förordningen om erkända sjukkassor,

torde icke erfordra särskild motivering.

31 §.

I denna paragraf lämnas föreskrift om förandet av kassornas räkenskaper,

på sätt som ägt rum beträffande de erkända sjukkassorna.

I fråga om den i andra stycket stadgade skyldigheten att i balansräkningen

såsom skuld upptaga ett belopp, som minst motsvarar det för kassan föreskrivna

fondbeloppet, hänvisas till vad därom anförts i samband med redogörelsen

för fondbildningen.

Det är givet, att en kassa vid upprättandet av balansräkningen äger att som

tillgång upptaga sin fordran å statsbidrag för nästföregående år. Redan vid

årsskiftet har ju kassan förvärvat en fordran å staten för resterande statsbidrag,

även om detta till storleken fixeras först någon tid senare. Det skulle

ställa alldeles för stora krav på en kassa, om den skulle hava tillräckliga tillgångar,

för att fonden skulle uppgå till sin föreskrivna storlek, och därutöver

äga en säker fordran å statsbidrag.

32 §.

(1928 års betänkande s. 384—386.)

Denna paragraf motsvarar helt 25 § i 1928 års förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

19S2 års utredning.

33 §.

Enligt 3 § skall understödsförening för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

bestå av minst 500 medlemmar. Möjlighet har dock öppnats

för föreningar med lägre medlemsantal att, där särskilda omständigheter

föreligga, vinna erkännande. I sådana fall har det ansetts, att tillsynsmyndigheten

skulle fastställa visst minimiantal för medlemmarna.

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om förfaringssättet, då

en kassas medlemsantal nedgår under det sålunda fastställda minimiantalet.

Bestämmelserna, vilka icke torde erfordra närmare motivering, överensstämma

i huvudsak med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända

sjukkassor.

34 §.

(1928 års betänkande s. 386 och 387.)

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1928 års förslag.

Med hänsyn till att statsbidrag enligt förevarande förslag ej gottskrives

kassorna utan utbetalas till dem, så snart bidraget till storleken fastställts, erfordras

ej längre föreskrift, att en kassa vid antagandets återkallande eller

då kassan förklarats rätten till statsbidrag för viss tid förlustig likväl skall

vara berättigad att utbekomma statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits

kassan.

I avsikt att förhindra, att antagandet för en erkänd arbetslöshetskassa skulle

kunna återkallas allenast på grund av styrelsens försummelser, har i denna

paragraf meddelats föreskrift, att återkallande av antagande ej må ske utan

att tillfälle lämnats kassan att a sammanträde fatta beslut i anledning av

lämnad anvisning.

I övrigt hava ändringar i paragrafen icke vidtagits i förhållande till 26 §

i 1928 års förslag.

35 §.

(1928 års betänkande s. 387.)

Redogörelse för besvärsrätten över beslut, som enligt förordningen meddelats

av tillsynsmyndigheten, kommer att lämnas i samband med vad som anföres

om socialstyrelsens omorganisation som följd av genomförandet av en

arbetslöshetsförsäkring. Beträffande det undantag från besvärsrätten, som

gjorts för visst fall, hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen

å s. 31.

36 §.

Det torde vara synnerligen lämpligt att på samma sätt som skett beträffande

det statsunderstödda sjukkasseväsendet bereda tillsynsmyndigheten tillfälle

att i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna, samråda

med en särskild nämnd, bestående av personer med sakkunskap på området.

Denna nämnd har tänkts som en underavdelning av sociala rådet. Bestämmelse

i ämnet har införts i 36 §.

s. 69 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

69

37 och 38 §§.

De i dessa paragrafer meddelade straffbestämmelserna överensstämma i sak

med motsvarande bestämmelser i förordningen om erkända sjukkassor.

Särskilda författningar.

Yiss ändring i lagen om understödsföreningar.

Motiveringen till de ändringar i denna lag, som erfordras i samband med tillskapandet

av statsunderstödda arbetslöshetskassor, återfinnes i 1928 års betänkande

å sid. 362 o. f. Härutöver må anföras följande.

Enligt 1928 års förslag skulle endast understödsförening, som vunnit erkännande

såsom arbetslöshetskassa, äga rätt att i sin firma hava ordet »arbetslöshetskassa».

Då det synes rimligt att möjliggöra för föreningar, vilka meddela

understöd vid arbetslöshet men vilka ej antagits till erkända arbetslöshetskassor,

att i sin firma hava detta ord, har i 1 § i förordningen om erkända arbetslöshetskassor

föreskrivits, att erkänd kassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

I enlighet härmed har i 9 § i lagen om understödsföreningar

införts bestämmelse av innebörd att endast arbetslöshetskassa, som antagits

till erkänd, må i sin firma hava detta ord.

Samma skäl torde finnas att göra understöd från arbetslöshetskassor utmätningsfria,

som föranlett motsvarande frihet för sjukhjälp och moderskapshjälp.

Bestämmelse härom har införts i 89 § i lagen.

Yiss ändring i lagen om fattigvården.

På sätt som framgår av 20 § 3 mom. i utkastet till förordning om erkända

arbetslöshetskassor, må daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av

arbetslöshet för sig eller för någon, i förhållande till vilken medlemmen är att

anse såsom familjeförsörjare, åtnjuter fattigvård av annat slag än som avses

i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården. Av fattigvård till familjemedlem skall

dock jämväl den som utgöres av vård å sjukhus lämnas utan avseende.

Om fattigvård av annat slag än nu sagts utgives till understödsberättigad

medlem av erkänd arbetslöshetskassa eller till någon, för vilken han är att

anse såsom familjeförsörjare, skall sålunda understödet från kassan helt indragas,

och medlemmen kommer att uteslutande få sin försörjning genom fattigvården.

I avsikt att förebygga, att kassan ej skulle erhålla underrättelse om

de fall, då fattigvård utgår, har i fattigvårdslagen ansetts böra införas bestämmelse

om skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att lämna meddelande till

vederbörande kassas styrelse angående fattigvård, som i anledning av arbetslöshet

utgivits till medlem av kassan eller till någon, för vilken medlemmen

är försörjningspliktig. Det har ansetts önskvärt, att kassans styrelse erhåller

meddelande om all utgiven fattigvård, sålunda även i de fall, då fattigvården

ej kommer att inverka på daghjälpen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

19S2 års utredning.

Enligt utkastet till förordning om erkända arbetslöshetskassor tillkommer

det tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser om vilka som skola

anses som familjeförsörjare. Detta begrepp torde ej komma att helt överensstämma

med 3 § i denna lag. Det har emellertid ansetts lämpligt att föreskriva

skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att meddela underrättelse till den erkända

kassans styrelse även i de fall, då i anledning av medlems arbetslöshet

fattigvård utgivits till någon, för vilken han är försörjningspliktig enligt 3 §

i denna lag men ej enligt de av tillsynsmyndigheten meddelade bestämmelserna.

Någon större praktisk betydelse torde dessa fall icke äga, då det ju endast

är fall av fattigvård, som föranledas av medlemmens arbetslöshet, vilka

skola anmälas till kassans styrelse.

Utan att särskilt stadgande därom införes i lagen torde det kunna förväntas,

att fattigvårdsstyrelserna skola hålla den egna kommunens arbetslöshetsorgan

underkunnig! om de fall, då fattigvård utgives till någon, som åtnjuter understöd

genom organet.

Yiss ändring i lagen om försäkringsavtal.

I 1 § i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal äro meddelade vissa bestämmelser

rörande undantag från lagens tillämpning. Bland dessa undantag

hava icke medtagits avtal, varigenom försäkring meddelas av understödsförening.

Arbetslöshetskassornas försäkringsavtal lyda alltså för närvarande

under nämnda lag.

Enligt lagens ursprungliga lydelse gällde däremot undantag beträffande

försäkringsavtal mellan sjukkassor och deras medlemmar. I samband med

behandling år 1930 av ett förslag till ändring i understödsföreningslagen, vilket

förslag sammanhängde med då framlagt förslag till sjukförsäkringens omorganisation

i huvudsak enligt samma linjer, som vid 1931 års riksdag sedermera

godkändes, anmärkte lagrådet, att enligt förslaget sjukkassorna skulle

komma att ingå under begreppet understödsförening. Benämningen sjukkassa

kunde enligt förslaget komma att användas även för andra föreningar än de

statsunderstödda erkända sjukkassorna. Då emellertid de skäl, varå undantaget

från lagen om försäkringsavtal för sjukkassorna grundats, icke syntes

äga tillämplighet annat än i fråga om de blivande erkända kassorna, ansåg

lagrådet riktigast, att samtidigt med de föreslagna ändringarna i understödsföreningslagen

den jämkningen gjordes i 1 § av lagen om försäkringsavtal, att

ordet »sjukkassa» utbyttes mot orden »erkänd sjukkassa». I anledning av

detta uttalande framlade Kungl. Maj :t förslag till sådan ändring i lagen om

försäkringsavtal, som av lagrådet ifrågasatts. Förslaget antogs av riksdagen

år 1931 i samband med sjukkassereformen. Enligt lag i ämnet den 26 juni 1931

äger alltså lagen om försäkringsavtal icke tillämpning å försäkring, som meddelas

av erkänd sjukkassa.

De skäl, som föranlett, att av erkända sjukkassor slutna försäkringsavtal

ansetts böra vara undantagna från den allmänna lagen, hava med all sannolikhet

varit, att dessa försäkringsavtal genom de bestämmelser, som i den spe
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

71

ciella sjukkasselagstiftningen meddelats rörande villkor för antagande till

erkänd kassa och om tillsyn från tillsynsmyndigheten, ansetts vara på betryggande

sätt reglerade. Då i enlighet med vad i annat sammanhang anförts

regleringen av de erkända arbetslöshetskassornas rättsliga ställning kommer

att i allt väsentligt följa samma linjer, som godkänts för de erkända sjukkassorna,

torde samma skäl föreligga att från lagen om försäkringsavtal undantaga

jämväl försäkringar, slutna av sådana arbetslöshetskassor. I överensstämmelse

med denna uppfattning har upprättats utkast till lag om ändring i

sistnämnda lag av den innebörd, som här angivits (s. 152). Då de erkända

arbetslöshetskassorna bliva nya rättssubjekt, erfordras tydligen icke någon

bestämmelse för reglering av övergången till den nya lydelsen av lagen.

Försäkringens finansiering.

Statens bidrag.

Frågan om statens bidrag till försäkringen och principerna för nämnda Daghjälpsbidrags

utgående har gjorts till föremål för en ingående prövning. De verk- bidrag.

ställda undersökningarna hava på denna punkt resulterat i ett förslag, som

företer väsentliga avvikelser från system, som tidigare tillämpats. Statens

bidrag till arbetslöshetskassorna skall enligt de sakkunnigas förslag utgå dels

såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k. daghjälpsbidrag,

dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning, förvaltning

sbidrag. I det följande skall i första hand behandlas frågan om principerna

för daghjälpsbidragets bestämmande.

Inom den utländska lagstiftningen har, såsom även framhålles i 1928 års

betänkande, i fråga om sättet för statsbidragets beräknande två skilda principer

kommit till uttryck. Enligt den ena beräknas statsbidraget i förhållande

till de av medlemmarna själva inbetalade avgifterna. Denna princip har

tidigare kommit till användning i Danmark, Belgien och Holland. Den andra

principen, vilken omfattas av lagstiftningen i Norge, Finland, Frankrike, Spanien,

Schweiz och Tjeckoslovakien, innebär, att statsbidraget beräknas i förhållande

till det av kassorna utbetalade understödet. Av de tidigare utarbetade

svenska förslagen till lagstiftning om frivillig försäkring anslöto sig

såväl socialförsäkringskommitténs som 1928 års förslag till den förstnämnda

principen, medan 1925 års departementsutkast var utarbetat på grundval av

den senare.

För de båda principernas fördelar och olägenheter har en närmare redogörelse

lämnats i 1928 års betänkande (s. 356 ff.). I ett avseende överensstämma

dessa principer för statsbidragets beräkning, nämligen däri, att statsbidraget

icke kommer att avvägas under närmare hänsynstagande till det speciella

behovet inom varje särskild kassa. Tänker man sig nämligen tvenne

kassor, inom vilkas medlemsstock arbetslöshetsrisken är lika stor, men av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

1938 års utredning.

vilka den ena kassan ansett sig kunna tillämpa exempelvis dubbelt så höga

daghjälpsbelopp som den andra på den grund, att den rekryteras av i ekonomiskt

hänseende bättre ställda arbetargrupper, kommer i denna kassa även

statsbidraget per medlem att bliva i genomsnitt dubbelt så stort, sak samma

vilken av de båda principerna, som kommit till användning. Det torde emellertid

få anses tveksamt, huruvida en form för statsbidragets utmätande, som

medför en dylik konsekvens, kan betraktas såsom riktig. Hade statsbidraget

i stället utmätts efter en princip, som inneburit, att — under i övrigt

likartade förhållanden -—- kassor med i ekonomiskt hänseende svagare ställda

medlemmar erhölle en relativt större del av sina kostnader täckta, skulle statsbidragets

fördelning mellan de båda kassorna blivit en annan. En förskjutning

skulle komma att ske till förmån för kassan med de lägre daghjälpsbeloppen.

Härigenom skulle även en viss utjämning med hänsyn till medlemmarnas

inkomstnivå erhållas. Behovet av en utjämning gör sig icke

mindre kännbart beträffande de väsentliga olikheter i avseende på arbetslöshetsrisk,

som föreligga inom skilda yrkesgrupper. I sådana fall, där en låg

inkomstnivå föreligger samtidigt med stor arbetslöshetsrisk, torde för övrigt

endast genom ett mera betydande statsbidrag möjligheter skapas för en frivillig

arbetslöshetsförsäkring.

Överväganden av denna art hava föranlett förslag till sådana ändringar av

principerna för statsbidragets (närmast daghjälpsbidragets) bestämmande, att

inom vissa gränser — detta bidrag skulle komma att utgå med en relativt

större del av hela kostnaden, ju större arbetslöshet och lägre inkomster en

kassas medlemmar i genomsnitt representera och omvänt. Då man givetvis

kan vänta, att daghjälpen i kassor, där medlemmarna hava låga arbetsinkomster,

kommer att bli lägre än i kassor, där medlemmarna representera en högre

inkomstnivå, kan såsom ett för nu ifrågavarande ändamål tillfredsställande

uttryck för den relativa inkomstnivån för en kassas medlemmar väljas den

genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Såsom en mätare på arbetslöshetens

omfattning bland en kassas medlemmar kan lämpligen antalet understödda

dagar per medlem tjäna.

Med utgångspunkt från ovan angivna synpunkter har det gällt att avväga

daghjälpsbidraget med hänsyn dels till antalet understödsdagar per medlem,

dels till storleken av den genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har

man först sökt angiva, huru många procent av hela kostnaden bidraget i fråga

bör utgöra vid vissa kombinationer av daghjälpsbelopp och antal understödda

dagar per medlem.

I fråga om daghjälpsbidragets avvägande med hänsyn till antalet understödda

dagar per medlem inställer sig i första hand spörsmålet, huruvida dylikt bidrag

från staten till finansiering av arbetslöshetshjälpen bör utgå under alla

förhållanden, sålunda även för det fall, att arbetslösheten är obetydlig och till

följd därav antalet understödsdagar per medlem ringa. Då det under dylika

omständigheter icke kan anses innebära några svårigheter för de försäkrade att

själva finansiera hela arbetslöshetshjälpen, hava de sakkunniga utgått ifrån,

att daghjälpsbidrag icke skall behöva ifrågakomma, så länge antalet under
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

73

stödda dagar per medlem understiger en viss gräns. För att bedöma var denna

gräns lämpligen bör dragas har beräknats, huru stor del av arbetsinkomsten

under den icke arbetslösa tiden av året, som erfordras i form av avgifter till arbetslöshetskassan,

därest arbetslöshetshjälpen skall finansieras enbart av de

försäkrade. Enligt det föreliggande förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

torde, såsom i ett annat sammanhang skall visas, försäkringen komma att

understödja omkring en tredjedel av den samlade arbetslösheten. Under förutsättning

att daghjälpen utgår med 60 % av den dagliga arbetsförtjänsten, kommer

på grund härav en premie, utgörande 1 % av den försäkrades arbetsförtjänst,

att kunna täcka kostnaderna för en arbetslöshet, som svarar mot

cirka fem understödda dagar per medlem. Nu torde det få anses skäligt,

att försäkrade med högre arbetsinkomst skola utan statsbidrag finansiera ett

större antal understödda dagar än försäkrade med lägre arbetsinkomst. I

anslutning till vad tidigare anförts rörande sambandet mellan daghjälp och

inkomstnivå kommer ett genomförande av denna princip att innebära, att det

antal understödda dagar per medlem, som skall finansieras av de försäkrade

själva utan daghjälpsbidrag, lämpligen bör sättas i relation till den

genomsnittliga daghjälpen inom kassan. Härvid har antagits, att de

försäkrade skola själva finansiera ett antal understödda dagar per medlem,

svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor. Detta

innebär, att en kassa med lägsta möjliga daghjälp, eller två kronor, själv finansierar

två understödda dagar per medlem. Är den genomsnittliga daghjälpen

fyra resp. sex kronor, blir motsvarande antal understödda dagar fyra resp. sex.

De här omnämnda trenne daghjälpsbeloppen två, fyra och sex kronor kunna

antagas motsvara årliga arbetsförtjänster av i runt tal 1,000, 2,000 och 3,000

kronor, och den avgift, som skulle krävas för bestridande av daghjälp under

samma antal dagar, uppgår till i runt tal 0.4, 0.8 resp. 1.2 % av arbetsförtjänsten.

Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation till

det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag

börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kostnaden för arbetslöshetshjälpen

men därefter med en allt större del av kostnaden, intill ett visst

antal understödda dagar per medlem. Detta antal har ansetts kunna bestämmas

till 21. Skulle även denna gräns överskridas, skall bidraget visserligen

alltjämt utgå, men begränsat till det belopp i kronor, som skulle hava

utgått vid 21 understödda dagar eller 3 J/2 veckor per medlem. Beträffande

nu ifrågavarande gräns må nämnas, att den motsvarar en ganska betydande

arbetslöshet. Såsom senare skall visas kommer, beträffande det nu föreliggande

förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, ett visst antal understödda

dagar per medlem att motsvara lika många arbetslöshetsprocent.

Den fastställda gränsen kommer alltså att motsvara en arbetslöshet av 21 procent.

Skulle arbetslösheten bliva ännu större, torde den alltmera få karaktären

av krisarbetslöshet, som mindre lämpar sig att omhändertagas genom

en försäkring. Under sådana förhållanden har det ansetts, att statsbidraget

icke ytterligare bör ökas, sedan förevarande arbetslöshetsnivå uppnåtts. Då

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

1982 års utredning.

de sammanlagda kostnaderna för försäkringen alltjämt komma att växa, även

sedan arbetslösheten och därmed också antalet understödda dagar per medlem

överskridit nämnda gräns, kommer statsbidraget, som icke undergår någon

motsvarande ökning, att i detta fall utgöra en allt mindre procentuell andel av

hela kostnaden, såvida icke kassan begagnar sig av sin rätt att då sänka

daghjälpen eller förkorta understödstiden.

Vad slutligen beträffar frågan om huru stor del av hela kostnaden, som

daghjälpsbidraget bör utgöra vid olika antal understödda dagar per medlem och

vid olika storlek av den genomsnittliga daghjälpen, har det synts skäligt att

vid 21 understödda dagar per medlem bestämma detta bidrag till 75 % av

hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och till 40 % av kostnaden vid

en daghjälp av sex kronor. Genom en dylik avvägning av statsbidraget blir

det möjligt att i större utsträckning understödja arbetargrupper i sämre

ekonomisk ställning, såsom lantarbetare m. fl., för vilka bidrag från det

allmänna äro särskilt påkallade. Enligt 1928 års förslag till frivillig

arbetslöshetsförsäkring skulle statsbidraget utgå med ett belopp, motsvarande

de försäkrades avgifter, och sålunda komma att uppgå till 50 % av

kostnaderna för arbetslöshetshjälpen. Det torde vara att förvänta, att även

statsbidraget enligt nu föreliggande förslag kommer att i sin helhet motsvara

ungefär 50 % av de sammanlagda kostnaderna, oaktat fördelningen av bidraget

sker efter helt andra principer än enligt 1928 års förslag.

Sedan daghjälpsbidraget fixerats för vissa kombinationer av daghjälp och

understödstid, har det visat sig önskvärt att erhålla ett enkelt uttryck för beräkning

av detta bidrag för alla dylika kombinationer, som kunna komma i

fråga. Betecknar man med

P statsbidraget i procent av hela kostnaden,

d genomsnittliga daghjälpen i kronor,

u antalet understödda dagar per medlem och år, har det visat sig, att ett

dylikt uttryck lämpligen kan givas formen

p=a K ^+c''

där a, b och c äro vissa konstanter, som kunna bestämmas med ledning av

de daghjälpsbidrag, som ovan fixerats. Då bidrag icke skulle utgå för det

fall att u — d, följer härav att

P = 0 för ~ = 1.

d

Vidare har antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21, alltså för 3 = 3.5

d

P = 75 för d = 2 och u = 21, alltså för ^ = 10.5.

d

och

s. 75 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

75

Härigenom hava för konstanterna erhållits följande värden:

a = 73.46,

b = 1 (egentligen 0.9 9 8 4, som avrundats till 1),

c = 0.

Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d

antager sålunda följande form:

P= 73.46 log |

Med tillämpning av den erhållna formeln har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget

i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre,

fyra, fem och sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per

medlem. Resultatet har sammanställts i tab. 1. För en daghjälp av två kronor

komma de ur formeln beräknade daghjälpsbidragen att medföra, att de försäkrades

egna avgifter uppnå ett maximum, innan antalet understödda dagar

per medlem stigit till 21. För att förebygga en dylik konsekvens har i detta

fall företagits en mindre justering av de ur formeln beräknade procenttalen.

En liknande justering har även verkställts beträffande de i tabellen å s. 160

angivna procenttalen för daghjälpsbeloppen 2.25, 2.50 och 2.75 kronor. Skulle

antalet understödda dagar per medlem överstiga 21, skall enligt förslaget

daghjälpsbidraget utgå med samma belopp i kronor som vid 21 understödda

dagar, vilket, såsom tidigare framhållits, medför att bidraget, beräknat i procent

av hela kostnaden, i detta fall kommer att avtaga, allt eftersom antalet understödda

dagar per medlem växer.

Hela kostnaden för daghjälpen från en kassa erhålles genom multiplikation

av daghjälpsbeloppet och antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt

från dessa kostnadssiffror och med ledning av de i tab. 1 angivna

procenttalen har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget i kronor jämfört

med de försäkrades avgifter för olika kombinationer av daghjälp och antal

understödda dagar. Härvid har hänsyn tagits endast till kostnaden för

daghjälp. Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tab. 2.

Såsom framgår ur tabellen, kommer det högsta möjliga daghjälpsbidraget

per medlem och år att utgöra 31.50 kronor vid en genomsnittlig daghjälp av

två kronor och därefter stiga med daghjälpen till ett belopp av 50.40 kronor

vid en genomsnittlig daghjälp av sex kronor.

För att lättare kunna överblicka, huru daghjälpsbidraget under de gjorda

förutsättningarna varierar med antalet understödda dagar per medlem och ar,

har i fig. 1 s. 78 lämnats en grafisk framställning härav för vart och ett av

daghjälpsbeloppen två, tre, fyra, fem och sex kronor.

I fig. 2 s. 78 har därjämte lämnats en grafisk framställning av daghjälpsbidragets

storlek och de försäkrades egna avgifter för en daghjälp av fyra kronor

och olika antal understödda dagar per medlem. Ur figuren framgår bl. a., hurusom

daghjälpsbidraget såväl relativt som absolut stiger med arbetslösheten,

intill dess denna motsvarar 21 understödda dagar per medlem. Vid större

antal understödda dagar kommer däremot, såsom redan tidigare framhållits,

bidraget att utgå med ett oförändrat belopp i kronor, vilket i sin ordning med
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

Förvalt
ningsbidrag.

76 1932 års utredning.

Tab. 1. Storleken av daghjälpsbidrnget i procent av hela kostnaden.

Antal understödda dagar

per medlem och år

Daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden vid en

daghjälp av

genomsnittlig

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

1...........

_

2.........

0.0

—

—

_

_

3...........

12.9

0.0

—

__

_

4..........

22.1

9.2

0.0

—

_.

5 . . . •.......

29.2

16.3

7.1

0.0

—

6...........

35.0

22.1

12.9

5.8

O.o

7...........

40.4

27.0

17.8

10.7

4.9

8...........

45.2

31.3

22.1

15.0

9.2

9...........

49.3

35.0

25.9

18.8

12.9

10.......■ . . .

53.0

38.4

29.2

22.1

16.3

11...........

56.1

41.5

32.3

25.2

19.3

12...........

59.0

44.2

35.0

27.9

22.1

13...........

61.5

46.8

37.6

30.5

24.7

14...........

63.8

49.1

40.0

32.9

27.0

15...........

65.8

51.3

42.2

35.0

29.2

16...........

67.7

53.4

44.2

37.1

31.3

17...........

69.4

55.3

46.2

39.0

33.2

18...........

71.0

57.2

48.0

40.9

35.0

19...........

72.4

58.9

49.7

42.6

36.8

20...........

73.8

60.5

51.3

44.2

38.4

21...........

75.0

62.1

52.9

45.8

40.0

22...........

71.6

59.3

50.5

43.7

38.2

23...........

68.5

56.7

48.3

41.8

36.5

24...........

65.6

54.3

46.3

40.1

35.0

25...........

63.0

52.2

44.4

38.5

33.6

26............

60.6

50.2

42.7

37.0

32.3

27.......... .

58.3

48.3

41.1

35.6

31.1

28...........

56.2

46.6

39.7

34.4

30.0

29...........

54.3

45.0

38.3

33.2

29.0

30...........

52.5

43.5

37.0

32.1

28.0

O. S. V.

för en stark stegring av de försäkrades egna avgifter, därest kassan skulle

bibehålla daghjälpsbeloppen och den maximala understödstiden oförändrade. I

I de sakkunnigas uppdrag har, såsom i skilda sammanhang anförts, ingått

att undersöka olika utvägar att bereda möjlighet jämväl för svagt organiserade

och svagt avlönade yrkeskategorier att ej blott teoretiskt utan även i prakti
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning. 77

Tab. 2. Storleken av daghjälpsbidraget och de försäkrades avgifter i kronor per medlem.

Antal understödda

dagar per medlem

och år

Storleken av daghjäipsbidraget och de försäkrades avgifter

olika antal understödda dagar per medlem och är samt en

daghjfilp av

Der medlem vid

genomsnittlig

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

Bidrag

Fors.

avg.

Bidrag

Förs.

avg.

Bidrag

Förs.

avg.

Bidrag

Förs.

avg.

Bidrag

Fors.

avg.

1.......

—

2.0

_

3.0

_

4.0

_

5.0

_

6.0

2.......

0.0

4.0

—

6.0

—

8.0

—

10.0

—

12.0

3.......

0.8

5.2

0.0

9.0

—

12.0

—

15.0

—

18.0

4.......

1.8

6.2

1.1

10.9

0.0

16.0

—

20.0

—

24.0

5.......

2.9

7.1

2.4

12.6

1.4

18.6

O.o

25.0

—

30.0

G.......

4.2

7.8

4.0

14.0

3.1

20.9

1.7

28.3

0.0

36.0

7.......

5.7

8.3

5.7

15.3

5.0

23.0

3.7

31.3

2.1

39.9

8.......

7.2

8.8

7.5

16.6

7.1

24.9

6.0

34.0

4.4

43.6

9.......

8.9

9.1

9.4

17.6

9.3

26.7

8.5

36.5

7.0

47.0

10.......

10.6

9.4

11.5

18.5

11.7

28.3

11.0

39.0

9.8

50.2

11.......

12.3

9.7

13.7

19.3

14.2

29.8

13.9

41.1

12.7

53.3

12.......

14.2

9.8

15.9

20.1

16.8

31.2

16.7

43.3

15.9

56.1

13.......

16.0

10.0

18.3

20.7

19.6

32.4

19.8

45.2

19.3

58.7

14.......

17.9

10.1

20.6

21.4

22.4

33.6

23.0

47.0

22.7

61.3

15.......

19.7

10.3

23.1

21.9

25.3

34.7

26.2

48.8

26.3

63.7

16.......

21.7

10.3

25.6

22.4

28.3

35.7

29.7

50.3

30.0

66.0

17.......

23.6

10.4

28.2

22.8

31.4

36.6

33.2

51.8

33.9

68.1

18.......

25.6

10.4

30.9

23.1

34.6

37.4

36.8

53.2

37.8

70.2

19.......

27.5

10.5

33.6

23.4

37.8

38.2

40.5

54.5

42.0

72.0

20.......

29.5

10.5

36.3

23.7

41.0

39.0

44.2

55.8

46.1

73.9

21.......

31.5

10.5

39.1

23.9

44.4

39.6

48.1

56.9

50.4

75.6

22.......

>

12.6

>

26.9

»

43.6

>

61.9

>

81.6

23.......

>

14.5

>

29.9

>

47.6

>

66.9

>

87.6

24.......

>

16.5

>

32.9

>

51.6

>

71.9

>

93.6

25.......

>

18.5

>

35.9

>

55.6

>

76.9

>

99.6

26.......

>

20.5

>

38.9

>

59.6

>

81.9

>

105.6

27.......

>

22.5

»

41.9

5

63.6

>

86.9

>

111.6

28.......

>

24.5

>

44.9

>

67.6

>

91.9

>

117.6

29.......

>

26.5

>

47.9

9

71.6

>

96.9

>

123.6

30.......

>

28.6

>

50.9

>

75.6

>

101.9

>

129.6

O. 8. V.

ken komma i åtnjutande av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringens förmåner.

Vid fullgörande av denna del av sitt uppdrag hava de sakkunniga i första

hand, i enlighet med vad redan anförts, sökt åstadkomma en rimlig fördelning

av försäkringskostnaderna genom en differentiering av statsbidragen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

1938 års utredning.

Hata! underrtöcLda. cUxqar per medlem

Fig. 1. Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa

dagbjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per medlem och år.

maxUcin,

avgift ar

f5rö&teracDzs

F\ntnL understödda. cLaqar per mesilasn

Kg-, 2. Daghjälpsbidraget (å den grafiska framställningen betecknat såsom statsbidrag) och de

försäkrades avgifter för en daghjälp av 4 kronor^ och olika antal understödda dagar per medlem

och år.

s. 79 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

79

i förhållande till dels daghjälpen såsom uttryck för den genomsnittliga arbetsinkomsten

och dels antalet understödsdagar per medlem såsom mått på den försäkringsmässiga

risken inom kassorna. Resultatet av de sakkunnigas förslag i

denna del har också blivit, att försäkringspremierna för de försäkrade inom yrken

med hög arbetslöshetsrisk och låga arbetsinkomster kunna väntas komma

att ligga i en nivå snarast understigande vad samma försäkrade vid en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring skulla hava haft att själva erlägga. Emellertid

måste man antaga, att för ifrågavarande svagt ställda yrkeskategorier svårigheter

ändock kunna uppstå, nämligen då det gäller att bestrida de icke oväsentliga

förvaltningskostnader, som måste bliva förenade med upprättandet

av en arbetslöshetskassa och bedrivandet av dess verksamhet. Detta lärer

särskilt vara fallet inom sådana yrken, såsom lånt- och skogsarbetet, där

endast svagt utvecklade fackorganisationer finnas. Med hänsyn härtill har

det ansetts lämpligt att i förslaget infoga ett system med bidrag av statsmedel

till dylika arbetslöshetskassors förvaltningskostnader. En direkt analogi finnes

ju för övrigt i den statsunderstödda sjukförsäkringen, där statsbidraget

som bekant utgår dels i förhållande till prestationer i form av sjukersättning

samt läkar- och sjukhusvård m. m., dels också såsom ett förvaltningsbidrag,

beräknat efter kassornas medlemsantal.

Nästa fråga har då blivit, huruvida dylikt förvaltningsbidrag borde utgå

allenast till vissa arbetslöshetskassor, närmast av nyss avsedda kategori. Emellertid

bör jämväl beaktas, att med det bär förordade systemet för statsbidrag

till kassornas daghjälpskostnader det kommer att finnas vissa kassor, i vilka

arbetslöshetens omfattning samt daghjälpens storlek är sådan, att kassorna endast

under mera ogynnsamma arbetslöshetsförhållanden kunna beräknas

komma i åtnjutande av statsbidrag till daghjälpen. Då det givetvis är önskvärt,

att även dylika kassor bliva inordnade i det här förordade systemet av

erkända arbetslöshetskassor, men då detta knappast kan antagas komma att

ske, utan att de kunna vara förvissade om att erhålla någon ersättning av

statsmedel såsom kompensation för den tillsyn och de normerande bestämmelser,

som de underkasta sig i och med antagandet till erkänd arbetslöshetskassa,

har man ansett, att förvaltningsbidrag bör utgå även till dessa kassor.

Och medtagas även dessa kassor, synes förvaltningsbidrag böra tillerkännas

alla erkända arbetslöshetskassor.

De sakkunniga hava vidare övervägt, huruvida beträffande förvaltningsbidragets

storlek differentiering borde göras mellan olika kassor. Ett åtskiljande

med hänsyn till de faktiska förvaltningskostnadernas storlek skulle kräva

en stor kontrollapparat och för övrigt svårligen kunna bliva rättvis, eftersom

det måste bliva svårt att urskilja, vilka förvaltningskostnader som varit

oundgängliga, respektive skäliga. Ett annat sätt av gradation är att taga

hänsyn till kassornas storlek, så att förvaltningsbidraget skulle utgå med

grundbeloppet endast för visst antal av en kassas medlemmar och därefter med

undan för undan sjunkande belopp för det överskjutande antalet. I enlighet

med erhållna direktiv har emellertid ej heller en dylik differentiering upptagits

i de sakkunnigas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209.

17

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

1982 års utredning.

Bestämmelser

rörande

statsbidrag.

Då det härefter gällt att bestämma vilket belopp, som skulle föreslås för

förvaltningsbidraget, hava de sakkunniga sökt att erhålla en uppfattning

om huru stora förvaltningskostnaderna äro inom de nuvarande arbetslöshetskassorna.

Det har emellertid mött avgörande svårigheter att erhålla bestämda

upplysningar härom, detta närmast på den grund att kassorna allmänt förvaltas

gemensamt med de fackförbund, varav de utgöra en del eller till vilka

de äro anslutna. Här kan sålunda endast nämnas, att verkställda undersökningar

givit vid handen, att förvaltningskostnaderna inom den största kassan,

metallindustriarbetarnas, med ungefär 100,000 medlemmar torde kunna uppskattas

till över två men under tre kronor per år och medlem. För mindre kassor

böra kostnaderna givetvis bliva proportionsvis högre.

Förvaltningsbidraget till de statsunderstödda sjukkassorna utgår i regel med

sammanlagt tre kronor per medlem, vilket belopp på visst närmare angivet sätt

alltefter olika förhållanden fördelas mellan vederbörande centralsjukkassa och

lokalsjukkassa. Vid jämförelse härmed är emellertid att märka, å ena sidan

att kontrollen över avgiftsuppbörden och daghjälpstilldelningen måste bliva

betydligt svårare i en arbetslöshetskassa, men å andra sidan att genom den

offentliga arbetsförmedlingen utan kostnad för kassorna ombesörjes den väsentliga

delen av det arbete, som kräves för kontroll över arbetsvilligheten eller

med andra ord över att arbetslösheten är oförvållad och förutsättningen för

bidragsrätt således föreligger. Från sålunda angivna utgångspunkter har i

de sakkunnigas förslag — likaledes enligt dem meddelade direktiv — förvaltningsbidraget

bestämts till två kronor per år och medlem. De sakkunniga

återkomma i det följande till att närmare beröra utformningen av de föreslagna

reglerna i detta hänseende.

Såsom i en föregående avdelning anförts, har statsbidraget till de erkända

arbetslöshetskassorna ansetts böra på så sätt variera i förhållande dels till

det genomsnittliga daghjälpsbeloppet, dels till antalet understödsdagar per

medlem i kassan, att bidraget procentuellt blir större, då antalet understödsdagar

stiger eller då det genomsnittliga daghjälpsbeloppet sjunker. Ävenledes

har anförts, att det icke ansetts erforderligt att i den blivande förordningen

om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna,

utan att dessa äro avsedda att — i analogi med vad som skedde vid sjukkassereformen

— knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågavarande

ändamål. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga icke beträffande

regler om statsbidrag upprättat något författningsförslag utan endast

sammanfattat vissa grunder härför.

Även vid avfattningen av dessa grunder har hänsyn tagits till motsvarande

bestämmelser i fråga om de statsunderstödda sjukkassorna. I huvudsak torde

de sakkunniga kunna hänvisa till de upprättade grunderna (s. 159) ; såsom

särskild motivering till desamma lärer endast behöva anföras följande.

Huvudregeln är ju beträffande daghjälpsbidraget, att det skall utgå med

viss procent av kassans sammanlagda utgifter för understöd. Denna procent

skall variera. alltefter genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet under
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

81

stödsdagar per medlem. Denna princip fastslås under punkt 2; under en senare

punkt (6) definieras de härvid använda begreppen.

Givetvis bör för det fall, att en kassa under loppet av ett kalenderår vinner

erkännande som arbetslöshetskassa eller att antagandet under ett år upphör

att gälla, statsbidrag för det året utgå endast för den tid, då antagandet varit

i kraft. Detta gäller såväl daghjälpsbidrag som förvaltningsbidrag. Härav

lärer emellertid beträffande daghjälpsbidraget icke böra följa, att vid beräkningen

av den genomsnittliga daghjälpen och antalet understödsdagar per medlem

hänsyn endast bör tagas till denna tid. Då förhållandena i båda dessa

avseenden kunna variera betydligt under olika delar av ett år, skulle ett dylikt

beräkningssätt kunna leda till oriktiga resultat. Det riktiga torde vara, att

även i detta fall grunda beräkningen på förhållandena under ett helt år, på sätt

den förordade lydelsen av grunderna utvisar (punkt 4). Härav följer visserligen,

att då en kassa börjar verksamheten under löpande kalenderår, bidraget

för detta kalenderår icke kan slutligt bestämmas förrän verksamheten pågått

ett helt år. Detta lärer dock icke behöva vålla olägenhet, eftersom rätt kommer

att finnas att erhålla förskott på statsbidragen. I fråga om förvaltningsbidraget

tages hänsyn till nu angivna omständigheter på det sätt, att bidraget bestämmes

i förhållande till antalet s. k. årsmedlemmar, vilket innebär, att antalet medlemmar

under ifrågavarande del av året reduceras till ett däremot svarande antal

för hela året.

Det torde icke vara erforderligt att i bestämmelserna införa den matematiska

formel, efter vilken daghjälpsbidraget beräknats med utgångspunkt från daghjälpsbelopp,

medlemsantal och antal understödsdagar och för vilken redogjorts

å sid. 74 ff. Lämpligare torde vara att i den blivande författningen endast

fastslå principen, att bidraget skall utgå i förhållande till genomsnittliga daghjälpen

och antalet understödsdagar per medlem samt i övrigt hänvisa till en i

författningen intagen tabell. Denna lärer knappast behöva, utom för de lägsta

dagantalen, upptaga mer än hela dagantal för understödsdagar per medlem.

Daghjälpsbeloppen torde däremot genomgående böra upptagas med 25-öresintervall.

Det får sedan bliva tillsynsmyndighetens sak att med ledning härav angiva

det procenttal, efter vilket statsbidrag i varje särskilt fall skall utgå. De

intresserade inom kassorna kunna med tillräcklig noggrannhet erhålla uppfattning

om statsbidragets storlek genom att i tabellen undersöka, mellan vilka procenttal

den procentsiffra ligger, som skall tillämpas för deras kassa.

Tabellen har icke behövt utsträckas längre än till 21 dagar; statsbidragets

absoluta belopp ökas ju icke därefter, även om antalet understödsdagar stiger.

Bestämmelse om huru i dylika fall bidragsprocenten skall med ledning

av tabellen uträknas har lämnats i särskilda vid denna fogade anvisningar.

Bland dessa har också intagits en regel om att bidragsprocenten skall

vid andra kombinationer av daghjälp och antalet understödda dagar per medlem

än de i tabellen upptagna uträknas genom liniär interpolation. Den

därigenom uppkommande avvikelsen från de teoretiskt riktiga siffrorna blir

så liten, att den saknar varje praktisk betydelse, särskilt som allmänt genomförts

en avrundning till tiondelar av procent.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

19SS drs utredning.

Med hänsyn till utgångspunkten för statsbidragets beräkning måste från den

allmänna regeln göras det undantaget att, då i särskilda fall •— närmast för

s. k. halvbetalande — daghjälp utgått med mindre än två kronor, det vid uträkningen

av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet skall så anses, som om

daghjälpen utgått med nämnda belopp. När det därefter gäller att med ledning

av det ur tabellen härledda procenttalet bestämma statsbidraget, skall

däremot detta beräknas efter det verkliga totalbeloppet av utgivet understöd.

I varje annat fall än det nyss sagda skall såväl det genomsnittliga daghjälpsbeloppet

som antalet understödsdagar beräknas efter de faktiska förhållandena.

Då på grund av särskilda omständigheter daghjälpsbeloppet eller antalet

understödsdagar enligt styrelsens beslut nedsatts under vad stadgarna

föreskriva, skall man bygga på de faktiska siffrorna, blott med nyss angivna

undantag, som avser det fall, då dagbjälpen är lägre än två kronor.

En fråga, som kan vara föremål för delade meningar, är den, huruvida i en

kassa med flera daghjälpsklasser daghjälpsbidraget skall enligt de angivna

grunderna uträknas särskilt för varje klass. Frågan är av direkt praktisk

betydelse, i det att det sammanlagda bidragsbeloppet kan bliva olika, allt efter

vilkendera vägen man väljer. De sakkunniga hava funnit övervägande

skäl tala för en dylik uppdelning. Denna lärer låta sig utan vidare genomföra

på grundval av de uppgifter, som under alla förhållanden komma att ingivas

från de särskilda kassorna. Det är emellertid uppenbart, att uppdelningen

icke bör gå längre än till de i stadgarna angivna klasserna; för det fall att,

exempelvis till följd av den stadgade maximeringen av dagbjälpen i förhållande

till inkomsten eller provisorisk nedsättning därav, daghjälp utgår med

lägre belopp än det för viss klass bestämda, skola dylika understödsdagar det

oaktat hänföras till ifrågavarande klass.

På sätt gäller i fråga om sjukkassorna lärer statsbidraget böra bestämmas

och utdelas i efterskott. Statsbidrag, som utdelas under ett visst kalenderår,

anses alltså vara bidrag till kassans verksamhet under nästföregående år och

grundar sig på de uppgifter rörande denna verksamhet, som kassan jämlikt

av tillsynsmyndigheten meddelade närmare bestämmelser har att foga vid sin

ansökan om statsbidrag.

I kungörelsen angående statsbidrag till sjukkassor finnes medgiven en möjlighet

att erhålla visst förskott å blivande statsbidrag; efter utgången av varje

kvartal kan nämligen på särskild ansökan utbetalas tre fjärdedelar av det

statsbidrag, som kan beräknas belöpa på verksamheten under nästföregående

kvartal. En liknande undantagsbestämmelse synes vara befogad i detta fall;

särskilt under första verksamhetsåret kan det tydligen vara svårt för en kassa

att nödgas så länge, som följer av huvudregeln, vänta på utbetalning av statsbidragen.

Emellertid möta här tydligen större svårigheter vid beräkningen

av förskottsbeloppet; rörande antalet understödsdagar per medlem kan man

ju icke äga någon kännedom förrän efter årets utgång, och även beträffande

det genomsnittliga daghjälpsbeloppet kunna väsentliga förändringar inträda

under året. Det lärer därför vara nödvändigt att i brist på erfarenhet från tidigare

verksamhetsår för samma kassa iakttaga viss försiktighet vid de ifrå
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

83

gavarande förskottsbetalningarna. Bestämmelsen i ämnet har därför här erhållit

en något försiktigare formulering än beträffande sjukkassorna.

Bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. in.

I enlighet med erhållna direktiv hava de sakkunniga såsom ett led i sitt

förslag upptagit arbetsgivarebidrag, avsedda att användas dels till de av försäkringen

föranledda merkostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen,

dels till de avsedda förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Till motivering

i detta hänseende må anföras följande.

Då de sakkunniga enligt lämnade anvisningar haft att undersöka möjligheten

av att i en frivillig arbetslöshetsförsäkring införa bidragsskyldighet för arbetsgivare,

har det till en början stått klart, att avgiftsskyldigheten icke gärna

kunde anknytas till det förhållandet, huruvida och i vilken omfattning

hos vederbörande arbetsgivare anställda arbetare äro försäkrade. Ett dylikt

system skulle bland annat medföra den tydliga olägenheten, att arbetsgivarna

finge ekonomiskt intresse av att anställa icke försäkrade arbetare. Då alltså

avgiftsplikten funnits böra fastställas oavsett nyss antydda förhållande, har

det vidare ansetts icke gärna kunna ifrågakomma, att arbetsgivarna med avgifter

skulle bidraga till själva försäkringskostnaderna, med andra ord till förmåner

åt arbetare, oavsett om dessa äro anställda i deras yrke eller deras egen

rörelse eller icke.

Samma betänkligheter hava icke funnits möta mot att ålägga arbetsgivarna

i gemen att betala bidrag till försäkringens organisation. Man utgår därvid

från att de goda verkningar, som man väntar sig av denna försäkring, måste

hava betydelse för näringslivet i dess helhet och alltså även för arbetsgivarna,

vare sig deras arbetare ännu anslutit sig till försäkringen eller icke. Härtill

kommer, att försäkringsorganisationen såsom sådan innebär en skyddsanordning

mot arbetslöshetens menliga verkningar, vilken är av betydelse för samhället

i dess helhet även i tider med mindre omfattande arbetslöshet; det har icke funnits

orimligt, att arbetsgivarna bidraga till de omkostnader, som även då krävas

för systemets vidmakthållande, för avgiftsuppbörden m. m.

Såsom framgått av det föregående, kräver införandet av arbetslöshetsförsäkring

även, att den offentliga arbetsförmedlingsapparaten utbygges till att

omfatta landets alla delar och göres betydligt mera effektiv än för närvarande.

De kostnader, som föranledas av ett dylikt utbyggande, äro betydande, och kostnadsökningen

har ansetts icke skäligen böra åläggas landstingen, vilka eljest

äro huvudmän för arbetsförmedlingen. De sakkunniga återkomma härtill i det

följande. En dylik utbyggnad av arbetsförmedlingen måste emellertid i och

för sig bliva till betydelse för näringslivet genom de ökade möjligheter för

arbetskraftens rörlighet och omsättningen därav, vilka därigenom måste uppkomma.

Även till dessa ökade kostnader för arbetsförmedlingen har man därför

ansett sig kunna ifrågasätta bidrag från arbetsgivarna.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

1932 års utredning.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida det med nu angivna

utgångspunkter skulle låta sig göra att differentiera bidraget så, att de arbetsgivare,

som kunde anses föranleda proportionsvis större kostnader för arbetslöshetsförsäkringens

organ samt för arbetsförmedlingen, skulle betala relativt

större avgifter än andra. Denna tankegång skulle, närmare utförd, innebära,

att de arbetsgivare, vilka i större utsträckning avskedade personal eller hos

vilka omsättningen av personal vore särskilt stor, skulle betala större avgift

än de arbetsgivare, vilka under hela året bibehölle samma arbetare. Sakligt

berättigad skulle en dylik princip vara även därigenom, att den kunde bidraga

att minska arbetslöshetsfallens antal. Vid det närmare utförandet har emellertid

en dylik differentiering befunnits möta bestämda sakliga invändningar i

olika hänseenden, varför de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda en dylik

linje.

I stället hava de sakkunniga i det lagutkast, som de från nu angivna utgångspunkter

utarbetat (sid. 162), utgått från att av alla arbetsgivare skulle

uttagas lika stor avgift i förhållande till det genomsnittliga antalet av i rörelsen

sysselsatta arbetare. Härifrån föreslås emellertid ett viktigt undantag. Närmast

av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt, att ifrågavarande avgifter

skulle uttagas även av arbetsgivare med litet arbetarantal. Bland

annat skulle, då beloppet av varje post måste bliva tämligen ringa, debiteringsoch

uppbördskostnaden i sådana fall uppgå till orimligt stor summa i förhållande

till de särskilda avgifterna. De sakkunniga hava övervägt, huruvida

gränsen borde — i likhet med vad fallet är beträffande riksförsäkringsanstaltens

tillämpning av 1916 års olycksfallsförsäkringslag — dragas mellan de arbetsgivare,

som hava högst fyra respektive minst fem s. k. årsarbetare, d. v. s.

för vilka antalet arbetstimmar eller arbetsveckor under ett visst år motsvarar

full sysselsättning för nämnda antal arbetare, eller om gränsen skulle sättas

något högre, exempelvis mellan högst nio och minst tio årsarbetare. Enligt

erhållna upplysningar utgjorde år 1929 antalet arbetsgivare med minst fem

arbetare omkring 41,300 med sammanlagt 1,034,000 årsarbetare. Av dessa antal

utgjordes omkring 24,900 arbetsgivare med omkring 927,000 arbetare av

sådana, som hade minst tio årsarbetare. Ser man särskilt på jordbruket, finner

man, att antalet arbetsgivare med 5—9 arbetare samma år var 5,100 samt

antalet med minst 10 arbetare 5,000. Antalet arbetare hos arbetsgivare inom

jordbruket med minst fem årsarbetare var 94,000, därav 62,000 hos arbetsgivare

med minst tio årsarbetare. Av antalet arbetare hos arbetsgivare med

5—9 arbetare kommo alltså icke mindre än nära en tredjedel på jordbruket.

Då det synes lämpligt att undvika att betunga de mindre jordbrukarna, vilkas

arbetare sannolikt bliva de, som i minsta utsträckning komma att få nytta av

försäkringen, och då skillnaden i effekt för hela näringslivet blir tämligen

ringa om arbetsgivare med 5—9 arbetare inbegripas eller icke, hava de sakkunniga

med dessa siffror för ögonen stannat vid att förorda, att gränsen

bestämmes så, att ifrågavarande avgifter skola uttagas allenast av arbetsgivare

med minst tio årsarbetare.

Vad angår avgifternas belopp bör hänsyn tydligen tagas dels till förvalt
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

85

ningsbidragen till kassorna, dels till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen.

Tidigare bar anförts, att förvaltningsbidragen ansetts böra utgå med

två kronor per medlem i varje kassa. Årskostnaden för statsverket för arbetsförmedlingen

har med här föreslagen kostnadsfördelning uppskattats till omkring

2,000,000 kronor. Under förutsättning att samtliga hos ifrågavarande

arbetsgivare sysselsatta arbetare -— enligt det ovanstående omkring 927,000

-—- vore försäkrade, skulle följaktligen summan av förvaltningsbidragen och

kostnaderna för arbetsförmedlingen komma att motsvara något mera än fyra

kronor för var och en av dessa arbetare. Då arbetsgivaravgiften lämpligen torde

kunna bestämmas till ungefär hälften av denna kostnadssumma, har avgiften i

sakkunnigförslaget upptagits till två kronor per årsarbetare. Summan av de

årliga avgifterna kan med detta belopp och med beräkning därav, att icke

alla avgifter kunna väntas inflyta, uppskattas till ungefär 1,800,000 kronor

för år.

Fördelningen av de inflytande avgifterna på utgifterna för arbetsförmedlingen

och kostnaderna för förvaltningsbidrag lärer icke behöva verkställas efter en

noggrann uppskattning av dessa båda kostnadssummors relativa storlek. Man

torde kunna nöja sig med en grov regel, förslagsvis den att hälften av det inflytande

beloppet skall gå till vartdera av de angivna ändamålen. De sakkunniga

återkomma i det följande till ett närmare utformande av denna regel.

Såsom framgår av det utarbetade utkastet till lag angående bidrag från

arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen m. m., hava

de närmare bestämmelserna i ämnet utformats i så nära anslutning som möjlig

till de regler, som gälla beträffande arbetsgivarnas avgifter till den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen. Detta har ansetts berättigat redan av materiella

skäl, i det att i förevarande fall, då avgiftsskyldigheten skall vara

oberoende av huruvida hos vederbörande arbetsgivare finnas försäkrade arbetare

eller icke, anledning till annan gränsdragning icke föreligger. Härtill

kommer, att i administrativt hänseende stora fördelar vinnas, om vid tillämpningen

av de nya avgiftsbestämmelserna samma regler kunna följas som i

fråga om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Det måste nämligen undvikas

att för debitering och uppbärande av ifrågavarande relativt obetydliga

avgifter åstadkomma en betungande förvaltningsapparat. Enligt vad de sakkunniga

efter samråd med representanter för riksförsäkringsanstalten erfarit,

lärer detta kunna väsentligen undgås i händelse av en sådan anknytning som

nyss antytts.

Denna anknytning har i lagutkastet kommit till synes i följande olika avseenden.

Avgränsningen av begreppen arbetsgivare och arbetare skall vara

densamma som enligt olycksfallsförsäkringslagen; dock skall av nära liggande

skäl avgiftsskyldighet ej åvila staten och kommunerna. Då det gäller att

beräkna det antal årsarbetare, för vilket avgiften skall påföras, kunna vidare

de uppgifter om arbetarnas antal m. m. utnyttjas, som arbetsgivarna

redan nu hava att avlämna för bestämmandet av försäkringsavgifter enligt

samma lag. Debiteringen skall också, såvitt angår arbetsgivare med olycksfallsförsäkring

i riksförsäkringsanstalten, verkställas i samband med avgifts
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

1932 års utredning.

påfönngen till samma försäkring, och avgifterna skola erläggas, respektive

uppbäras i samma ordning som nyss avsedda försäkringspremier.

Givetvis uppkomma trots dessa enkla metoder vissa kostnader för riksförsäkringsanstalten.

De sakkunniga hava icke haft tillfälle att verkställa någon

utredning i detta hänseende men anse sig kunna utgå från att anstaltens

merkostnad icke skall kunna komma att uppgå till något mera avsevärt

belopp.

Särskild uppmärksamhet påkallar det förhållandet, att ett stort antal av

ifrågavarande arbetsgivare hava sina arbetare försäkrade i något av de ömsesidiga

försäkringsbolag, vilka enligt 1916 års lag jämte riksförsäkringsanstalten

äro bärare av denna försäkring. Av skäl, som nyss anförts, kan det

icke gärna ifrågakomma att genom nämnda anstalt företaga särskild a vgiftspåföring

och uppbörd hos dessa arbetsgivare direkt till anstalten. Man lärer

därför icke hava annan väg att ga än att ålägga ifrågavarande arbetsgivare att

erlägga de nya avgifterna till sina respektive bolag. Då fullgörandet av en

dylik avgiftsskyldighet icke kan säkras genom den vanliga mdrivningsvägcn.

lärer en konsekvens få bliva, att nyss avsedda bolag förpliktas att till statsverket

— närmare bestämt riksförsäkringsanstalten — inbetala det sammanlagda

avgiftsbelopp, som belöper på arbetsgivare med försäkring hos vart och

ett av dem. Det blir sedan vederbörande bolags sak att tillse, att de hos dem

försäkrade arbetsgivarna fullgöra sina skyldigheter enligt den nya lagen,

respektive eventuellt att genom någon förhöjning av de utgående avgifterna

täcka sig för den brist, som möjligen i något fall kan uppkomma, i händelse

en arbetsgivare icke fullgör denna sin skyldighet. Kontrollen i vad angår de

hos bolagen försäkrade arbetsgivarna lärer kunna försiggå med ledning av de

uppgifter rörande arbetsgivare och arbetarantal, som det redan nu åligger

dem att för statistiskt ändamål årligen ingiva till riksförsäkringsanstalten,

kompletterade med upplysning om det antal arsarbetare, som ifrågavarande

avgifter avse.

Av praktiska skäl torde avgifterna saväl genom riksförsäkringsanstalten

som genom bolagen böra uppbäras året efter det, som de avse och efter vars

förhållanden de äro beräknade.

^ Riksförsäkringsanstalten bör sedan hava att till statskontoret inleverera

såväl direkt influtna som av bolagen inbetalade avgifter, varefter statskontoret

skall enligt de fördelningsgrunder, som nyss angivits, tillgodoföra statsverket

viss del av det inflytande beloppet och förvalta återstoden såsom en särskild

fond. Denna fond bör jämte inflytande avkastning stå till tillsynsmyndighetens

förfogande för utbetalning av förvaltningsbidrag till arbetslöshetskassorna.

Särskilt under första tiden kommer tydligen visst överskott att uppstå.

Detta lärer i allmänhet böra reserveras för framtida behov, därvid hänsyn

bör tagas dels därtill, att anledning tydligen saknats att i detta fall, på sätt

som gäller beträffande olycksfallsförsäkring hos riksförsäkringsanstalten, låta

statsverket svara för de avgifter, som arbetsgivare försummat erlägga; dels

ock därtill att det normala blir, att sedan försäkringen hunnit erhålla den vän
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

87

tade omfattningen, tillskott av statsmedel blir erforderligt. Emellertid bör

det ändock icke vara uteslutet att i särskilda fall efter Konungens medgivande

använda visst belopp av ifrågavarande fond till åtgärder av betydelse

för utvecklingen av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Särskilt

kan det tänkas vara av betydelse att kunna lämna statsbidrag till organi sationskostnaderna

inom sådana yrken — framför allt lånt- och skogsarbetarnas

—- där befintliga fackorganisationer icke äga den styrka eller omfattning,

att de säkert kunna beräknas hava förmåga eller vilja att ombesörja organisationen

av en arbetslöshetskassa. Bestämmelse om en sådan undantagsmöjlighet

har därför intagits i lagutkastet.

Beträffande uppbörden av avgifter jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

gäller en särskild förordning av den 81 mars 1922 (nr 130), vilken förordning

antagits av Konungen och riksdagen gemensamt. De sakkunniga hava

•— även i detta fall i så nära anslutning som möjligt till gällande bestämmelser

för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen -—- utarbetat ett utkast

till motsvarande författning rörande uppbörd av nu ifrågavarande avgifter.

I fråga om innehållet i detta utkast torde kunna hänvisas till författningstexten

(sid. 164). Här må endast anföras, att principen fastslagits i 1 § på

det sätt, att uppbörden skall verkställas i samma ordning som gäller för s. k.

större arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämsides härmed torde erfordras viss jämkning i 5 § i nyss avsedda förordning

den 31 mars 1922. Där stadgas nämligen nu, att i det fall, att olycksfallsförsäkringsavgift

uppgår till 1,000 kronor eller mera, riksförsäkringsanstalten

må på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges

med hälften under första och återstoden under andra halvåret. Denna

bestämmelse torde nu böra gälla för det fall, att olycksfallsförsäkringsavgiften

tillsammans med arbetslöshetsförsäkringsavgiften uppgår till nyssnämnda

belopp. Härav påkallas viss jämkning i sistnämnda lagrum, och förslag har

upprättats därom (sid. 166). Motsvarande bestämmelse har intagits i det nyss

avsedda utkastet till förordning angående uppbörd av avgifter jämlikt lagen

om bidrag från arbetsgivarna till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. m.

Kostnadsberäkning.

Det ligger i sakens natur, att varje beräkning av kostnaderna för en ar- Inledning.

betslöshetsförsäkring och storleken av det statsbidrag, som kan visa sig erforderligt,

måste bliva behäftad med en betydande osäkerhet. Beträffande

en frivillig arbetslöshetsförsäkring, varom här är fråga, bliva kostnaderna

först och främst beroende på försäkringens blivande omfattning. På denna

punkt måste man tydligen åtnöja sig med vissa antaganden rörande kassornas

blivande medlemsantal. Men icke nog härmed. Kostnaderna bliva även beroende

på arbetslöshetens blivande omfattning, som emellertid undandrager sig

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

1933 års utredning.

varje närmare bedömande. Även här måste räkningarna baseras på vissa antaganden.

Man kan härvid utgå från vad som närmast skulle kunna betraktas

som normal arbetslöshet och, sedan detta begrepp fixerats, beräkna huru kostnaderna

skulle komma att gestalta sig under denna förutsättning. Denna

frågeställning har emellertid ganska ringa intresse, alldenstund spörsmålet

närmast gäller, huru stora kostnaderna komma att bliva, därest en frivillig

arbetslöshetsförsäkring införes inom den närmaste tiden, exempelvis från ingången

av år 1934. Med en sådan utgångspunkt torde det vara naturligare

att basera kostnadsberäkningarna på en arbetslöshetsnivå, som i stort sett

motsvarar läget på arbetsmarknaden under de senaste åren.

Men även om såväl försäkringens blivande omfattning som arbetslöshetsprocenten

under de närmaste åren vore kända, är detta icke tillräckligt för

genomförande av en kostnadsberäkning. På grund av de villkor — antal erlagda

veckoavgifter, karenstid och maximal understödstid — som enligt det

föreliggande förslaget skola vara uppfyllda för erhållande av daghjälp och

som äga motsvarighet inom all lagstiftning rörande arbetslöshetsförsäkring,

kommer endast en del av den samlade arbetslösheten att bliva understödd

från försäkringen. Antalet från försäkringen understödda dagar i procent

av samtliga arbetslösa dagar, ett tal som i det följande skall betecknas såsom

understödsprocenten, kommer självfallet att bliva av utslagsgivande betydelse

i fråga om kostnaderna för försäkringen, samtidigt som det kommer att bliva

ett mått på försäkringens effektivitet. Att från kännedomen om arbetslöshetsprocenten

utan vidare draga några slutsatser beträffande understödsprocenten

är givetvis icke möjligt. Understödsprocentens storlek bestämmes av

ett flertal faktorer, vilkas verkningar icke genom allmänna slutsatser kunna

fastställas. Här komma först och främst de i lagförslaget angivna diskvalifikationsgrunderna

att bliva bestämmande, vidare fördelningen av de individuella

arbetslöshetsperioderna efter deras längd, arbetslöshetens fördelning

under året, som gestaltar sig olika inom säsongyrkena och andra yrken, frågan

i vilken utsträckning det är samma personer, som tid efter annan drabbas

av arbetslöshet eller i vilken grad samtliga försäkrade äro utsatta för

denna risk o. s. v. Med hänsyn till den mångfald omständigheter, som inverka

på understödsprocentens storlek, har det ansetts nödvändigt verkställa

en särskild undersökning, för vilken senare skall redogöras.

Slutligen må även framhållas en ytterligare faktor, som kommer att bliva

av stor vikt för frågan om såväl de sammanlagda kostnaderna för försäkringen

som beträffande statsbidraget, nämligen daghjälpens genomsnittliga storlek.

Vid bestämmandet av daghjälpen ligger avgörandet hos de blivande arbetslöshetskassorna,

och det är självfallet icke möjligt att på denna punkt operera

med annat än synnerligen approximativa antaganden.

I det följande skall varje särskild av de ovan angivna, för kostnadsberäkningen

avgörande faktorerna, närmare behandlas. I

I fråga om försäkringens omfattning har till en början antagits, att samtliga

redan existerande arbetslöshetskassor skulle komma att antagas till erkända

s. 89 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

89

arbetslöshetskassor och därmed komma i åtnjutande av rätt till statsbidrag. För

var och en av dessa kassor har använts sista kända medlemssiffra, i regel avrundad

till närmast högre 500-tal, varigenom erhållits en medlemssiffra av

328,000, fördelad på 23 kassor. Dessutom har antagits, att även övriga fackförbund

skulle komma att bilda kassor. Beträffande dessa har samma regel för

uppskattning av det blivande medlemsantalet kommit till användning utom i

fråga om kassorna för lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare, beträffande

vilka kostnadsberäkningarna baserats på ett antaget medlemsantal av

50,000 för vardera kassan. Slutligen har vid beräkningarna antagits, att arbetsledare,

butiksanställda och kontorister skulle komma att bilda kassor. För

arbetsledarnas kassa har räknats med 9,000 medlemmar, motsvarande organisationens

nuvarande omslutning. För butiksbiträden samt kontorsanställda

saknas varje underlag för uppskattning av den blivande anslutningen. Kostnadsberäkningarna

hava här baserats på ett medlemsantal för butiksbiträdenas

kassa av 10,000 och för de kontorsanställdas av 20,000.

Medlemsantalet i kassor, som skulle komma att avse fackförbund och sammanslutningar,

som ännu icke bildat arbetslöshetskassor, skulle enligt dessa

förutsättningar komma att uppgå till 365,000, fördelat på 14 kassor. Det

sammanlagda medlemsantalet har sålunda vid förevarande kostnadsberäkningar

antagits till 693,000, fördelat på 37 kassor.

I anslutning till vad ovan anförts rörande antaganden i fråga om arbetslöshetens

omfattning hava kostnadsberäkningarna baserats på en arbetslöshetsprocent,

motsvarande genomsnittet för de tre åren 1929—1931. Det sista

året av denna period karakteriseras särskilt för vissa yrkesgrupper av en

krisartad arbetslöshet. Att avgöra huruvida arbetslösheten inom de närmaste

åren kan komma att bliva större eller mindre än den antagna arbetslöshetsnivån

är ej möjligt. Det har dock ej synts påkallat att för nu ifrågavarande

ändamål räkna med en större arbetslöshet än som sålunda antagits. Skulle

de närmaste åren komma att uppvisa en högre arbetslöshet än den, som lagts

till grund för kostnadsberäkningen, torde en dylik utveckling knappast komma

att medföra någon större stegring av kostnaderna för försäkringen, vilket sammanhänger

därmed att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir

mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka.

Vid fixerandet av arbetslöshetsprocenten för de olika yrkesgrupperna hava

i alla de fall, där detta varit möjligt, använts fackförbundens uppgifter till

socialstyrelsen. Genomsnittet för treårsperioden har bildats såsom ett ovägt

medeltal av procenttalen för varje särskilt år. I vissa fall, såsom beträffande

sågverksindustri- samt skogs- och flottningsarbetareförbunden hava emellertid

vissa justeringar av de föreliggande siffrorna skett, närmast med hänsyn till

det förfaringssätt, som tillämpats vid den s. k. fristämplingen från avgifter

till kassan, och som särskilt för dessa förbund kommit att resultera i arbetslöshetssiffror,

som kunna väntas vara ej oväsentligt högre än den arbetslöshet

man torde haft att räkna med, därest förbunden i fråga redan bildat arbetslöshetskassor.

Slutligen har beträffande de förbund och sammanslutningar, från

Arbets
löshets
procenten.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

1932 års utredning.

Understöds
procenten.

vilka arbetslöshetsuppgifter icke föreligga, delvis efter samråd med representanter

för nämnda förbund och sammanslutningar antagits vissa siffror för

arbetslöshetsprocenten.

I fråga om de procenttal rörande arbetslöshetens omfattning, som erhållits ur

fackförbundens uppgifter, har även spörsmålet om en eventuell justering av

ifrågavarande siffror med hänsyn till förekommande korttidsarbete upptagits

till prövning. Då arbetslöshetssiffrorna grunda sig på fristämplingen inom

de olika förbunden, kommer emellertid i dessa siffror även arbetslöshet på

grund av korttidsarbete till uttryck, i den mån detta korttidsarbete är av så

ringa omfattning, att vederbörande fackförbunds villkor för fristämpling äro

uppfyllda. Dessa villkor växla från förbund till förbund. Man torde dock

kunna saga, att villkoren för fristämpling i stort sett kunna anses motsvara

de villkor, som enligt de sakkunnigas förslag må kunna medgivas, för att understöd

från försäkringen skall kunna utgå vid korttidsarbete, vilka villkor

återfinnas i 20 § 5 mom. Med hänsyn härtill har någon korrektion av fackförbundens

arbetslöshetssiffror med hänsyn till förekomsten av korttidsarbete

icke verkställts.

Med de sålunda angivna utgångspunkterna har erhållits en genomsnittlig,

efter det antagna medlemsantalet vägd, arbetslöshetsprocent av 9.0 % för fackförbund

med arbetslöshetskassor och 18.1 % för fackförbund och sammanslutningar

utan arbetslöshetskassor och för den frivilliga försäkringens hela beräknade

klientel 14.1 %. De erhållna siffrorna giva vid handen, att arbetslöshetskassor

huvudsakligen bildats av förbund, inom vilka arbetslösheten varit

lägre och kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring sålunda lättare att bära

för medlemmarna.

Frågan om huru stor del av den samlade arbetslösheten, som kan väntas

bliva understödd från en arbetslöshetsförsäkring av den art, som här avses,

kan ej på ett tillfredsställande sätt besvaras med ledning av de utredningar,

som tidigare företagits. Enligt en av 1926 års arbetslöshetssakkunniga verkställd

undersökning av arbetslösheten inom metallindustri- samt grov- och fabriksarbetareförbunden

under år 1925 känner man visserligen den samlade

arbetslöshetens fördelning på olika veckor efter arbetslöshetens början nämnda

år. Med en karenstid av en vecka och en maximal understödstid av 20 veckor

under fyra på varandra följande kvartal skulle endast sådan arbetslöshet

komma att understödjas, som faller inom 2:a—21 :a veckan efter arbetslöshetens

början. Denna arbetslöshet utgjorde cirka 70 % av hela arbetslösheten.

Men härav följer icke, att all denna arbetslöshet skulle komma att understödjas

från en arbetslöshetsförsäkring. Orsakerna härtill äro flera.

Först må nämnas, att flera arbetslöshetsperioder kunna inträffa under samma

år, vilket medför, att karensvecka måste räknas mer än en gång under

året. Denna faktors inverkan kan approximativt beräknas och torde — såsom

framhålles i 1928 års betänkande — komma att medföra en minskning från

70 till omkring 65 %.

Viktigare är frågan, i vilken utsträckning den sålunda erhållna understöds
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

91

procenten kan komma att minskas på grund av att den försäkrade vid arbetslöshetens

inträdande ej erlagt föreskrivet antal veckoavgifter under loppet av

de arbetslöshetens inträdande närmast föregående 12 månaderna. Denna faktors

inverkan har visat sig icke kunna uppskattas med tillbörlig säkerhet vare

sig på grundval av den ovan omförmälda utredningen av 1926 års arbetslöshetssakkunniga

eller med ledning av den senare inom socialstyrelsen verkställda

undersökningen angående arbetslösheten inom fackförbunden år 1929.

Vidare förefinnes möjlighet för att ett icke ringa antal arbetslösa kunna

bliva diskvalificerade på den grund, att de redan uppburit 20 veckors understöd

under loppet av ett år. Verkningarna av denna diskvalificeringsorsak

kunna icke heller med tillfredsställande säkerhet beräknas på grundval av de

tidigare erhållna resultaten rörande arbetslöshetens fördelning på olika veckor

efter arbetslöshetens början. Man känner nämligen icke, huru de arbetare, som

voro arbetslösa under ett visst år (i detta fall år 1925), förhöllo sig ur arbetslöslietssynpunkt

under närmast föregående år. Antager man, att av dessa personer

ingen var arbetslös under föregående år, skulle heller ingen vara diskvalificerad

på grund av att maximalunderstödet redan uppburits. Det är närmast

under denna förutsättning, vilken ju representerar ett ytterlighetsantagande,

som det ovan angivna procenttalet 65 erhållits. Skulle man övergå till den motsatta

ytterligheten och antaga, att samma personer, som voro arbetslösa under

ett visst år, även voro arbetslösa under närmast föregående år, skulle detta

medföra en förmodligen icke ringa minskning av förevarande procenttal. Huru

stor denna minskning är, kan emellertid icke beräknas på grundval av arbetslöshetsförhållandena

under endast ett år.

Utom ovan nämnda, på understödsprocenten inverkande faktorer må framhållas

ännu en, nämligen det sätt, varpå arbetslösheten fördelar sig under

årets lopp. Vid tidigare beräkningar har i förevarande avseende ett fack med

utpräglad säsongarbetslöshet jämställts med ett fack utan säsongkaraktär, därest

den genomsnittliga arbetslösheten varit lika stor. Förmodligen ligger även

häri en felkälla, vars storlek svårligen kan uppskattas på grundval av de undersökningar,

som föreligga.

Slutligen må erinras om att man vid tidigare beräkningar utgått från antagandet,

att avgift erlagts för varje vecka, under vilken vederbörande icke

varit fristämplad på grund av arbetslöshet. Hänsyn har sålunda icke tagits

till fristämpling på grund av sjukdom, arbetskonflikt eller annan orsak. Det

är ej uteslutet, att även denna approximation kan innebära en icke oväsentlig

felkälla.

På grund av de förhållanden, för vilka här redogjorts, har det ansetts erforderligt

verkställa en ny undersökning, vilken i likhet med den av 1926 års

arbetslöshetssakkunniga företagna undersökningen begränsats till metallindustri-

samt grov- och fabriksarbetareförbundens material. Det förra förbundet

representerar arbetsområden med en relativt obetydlig säsongkaraktär, det

senare olika fack, av vilka vissa förete utpräglade säsongväxlingar. Denna

nya undersökning, som beträffande metallindustriarbetareförbundet genomförts

för åren 1929—31 och för grov- och fabriksarbetareförbundet för åren

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

1982 års utredning.

1929—30, har i främsta rummet haft till uppgift att bestämma effektiviteten

hos en arbetslöshetsförsäkring av här föreslagen art. För detta ändamål har

antagits, att en dylik försäkring redan tidigare genomförts (fr. o. m. den 1

januari 1928) inom de båda förbunden, och utredningen har gått ut på att undersöka,

i vilken utsträckning varje inträffat arbetslöshetsfall skulle varit föremål

för understöd från denna försäkring. I samband härmed har bl. a.

även undersökts inverkan av de olika diskvalifikationsgrunderna, varvid följande

ordning tillämpats: erlagda avgifter, karenstid och maximal understödstid.

En närmare redogörelse för undersökningen har lämnats i en särskild

P. M. (sid. 226) av fil. lic. T. Hessler, som omhänderhaft ledningen av undersökningen

i fråga.

Yad beträffar frågan om understödsprocenten har undersökningen givit de

resultat, som i sammandrag framgå av följande översikt.

Förbund

Understödda veckor i procent av arbetslösa

veckor (understödsprocenten) vid en maxi- mal understödstid av 20 veckor under fyra

kvartal

1929

1930

1931

%

%

%

Metallindustriarbetareförbundet........

30.2

37.1

37.2

Grov- och fabriksarbetareförbundet......

23.5

27.0

—

I fråga om metallindustriarbetareförbundet skulle under de tre år undersökningen

avser mellan 30 och 37 % av den samlade arbetslösheten hava blivit

understödd från arbetslöshetsförsäkringen. För grov- och fabriksarbetareförbundet

utgöra motsvarande tal 23 och 27 %.

Då sålunda en betydande del av arbetslösheten icke skulle ha blivit understödd

från försäkringen, inställer sig frågan angående orsakerna härtill. Svaret

på denna fråga kan utläsas av de siffror, som sammanställts i följande

tablå, som belyser de olika under stö dsvillkorens andel, undersökt i nedan angivna

ordning, i diskvalificeringen vid en maximal understödstid av 20 veckor.

Förbund och år

Den sam- lade ar- betslös- heten

Diskvalificerad på grund av

Från för- säkringen

understödd

arbets- löshet

ej erlagda

26 avgifter

karens-

bestäm-

melsen

under- stödstidens

n ut xi mo- ring

%

%

%

%

%

Metallindustri arbetareförbundet

1929 ..............

100

54

14

2

30

1930 ..............

100

42

18

o

37 I

1931..............

100

40

18

5

37

Grov- och fabriksarbetareförbundet

1929 ..............

100

65

10

1

24

1930 ..............

100

61

10

2

27

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

<3

För närmare kommentarer ifråga om dessa i olika avseenden anmärkningsvärda

siffror hänvisas till ovan omnämnda P. M. (sid. 226). Här må endast

nämnas, att vid beräkningen av understödsprocenten även karensveckan inräknats

i de arbetslösa dagarna. Om ingen hänsyn tagits till karenstiden, skulle

nämnda procenttal ha ökats. För metallindustriarbetareförbundet skulle understödsprocenten

för år 1929 ökats från 30 till 35 och för åren 1930 och

1931 från 37 till 45 %. För grov- och fabriksarbetareförbundet bliva motsvarande

siffror för år 1929 24 och 26 och för år 1930 27 och 30 °/°. Det

må framhållas, att den sålunda beräknade ökningen ligger i underkant, beroende

därpå att hänsyn kunnat tagas endast till sådana karensveckor, för

vilka ersättning ej skulle utgått på grund av de föreslagna karensbestämmelsema.

Tages hänsyn även till de karensveckor, som i utredningen hänförts

till sådan arbetslöshet, som diskvalificerats på grund av att föreskrivna avgifter

icke erlagts i erforderlig utsträckning, skulle ökningen av understödsprocenten

bliva större än ovan angivits. Frekvensen av dylika karensveckor

kan emellertid bestämmas endast genom en särskild undersökning, som det

med hänsyn till den föreliggande frågans ringa vikt ej ansetts erforderligt att

verkställa (se härom närmare bilagda P. M. sid. 259). I den följande framställningen

förstås alltid med understödsprocent antalet understödda dagar i

procent av samtliga arbetslösa dagar, bland vilka senare sålunda även karensdagarna

inräknats.

Den verkställda utredningen rörande understödsprocenten gäller närmast förhållandena

inom de båda förbund, som undersökningen avsett. Frågan uppstår

nu, huruvida det är möjligt att till andra fackförbund överföra de erfarenheter,

som här vunnits. Beträffande de olika förbund, vilkas medlemmar

antagits komma att omfattas av en arbetslöshetsförsäkring, har man på sätt,

som tidigare visats, fixerat den arbetslöshetsprocent, som skall läggas till

grand för kostnadsberäkningen. För att överhuvud kunna tillämpa den nu

verkställda undersökningens resultat på andra yrkesgrupper synes den enda

vägen vara att undersöka, huruvida något samband existerar mellan arbetslöshetsprocent

och understödsprocent, så att, om arbetslöshetsprocenten är bekant,

man med viss grad av sannolikhet skall kunna angiva ett approximativt

värde på understödsprocenten.

För beljäsning av denna fråga har en jämförelse verkställts mellan å ena

sidan arbetslöshetsprocenten och å andra sidan understödsprocenten för de

olika grupper, varav grov- och fabriksarbetareförbundet är sammansatt och

som vid undersökningen hållits skilda åt. Vid denna jämförelse hava tillämpats

genomsnittsvärden för åren 1929 och 1930. Ifrågavarande värden ha sammanställts

i följande översikt.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

1982 års utredning.

Genomsnittsvärden för åren 1929 och 1930

Arbetslöshets-

Understöds-

Grupp

procent

procent

P

n

1.

Byggnadsindustri ........

..... 31.4

25.9

2.

Byggnadsämnesindustri......

..... 27.4

24.9

3.

Glasindustri...........

..... 11.8

37.8

5.

Gummiindnstri..........

..... 14.7

25.1

6.

Kol- och lerindustri.......

..... 6.6

46.0

7.

Konservfabriker.........

..... 30.0

9.1

8.

Konstgödningsindustri......

..... 17.9

17.6

9.

Porslinsindustri.........

..... 9.4

28.8

10 å.

Sockerindustri, årsföretag . . . .

..... 23.8

28.6

12.

Tändsticksindustri........

..... 3.1

15.2

13.

Tvättinrättningar........

..... 14.4

19.5

14.

Mekaniska verkstäder.......

..... 12.8

19.6

15.

Olika slag av fabriker......

..... 19.6

23.1

16.

Olika slag av arbete.......

..... 29.3

15.1

Från sammanställningen hava uteslutits grupp 4, glödlampsindustri, på

grund av dess ringa omfattning, samt grupperna 10 k, sockerindustriens kampanjarbetare,

och 11, torvindustri, vilka grupper på grund av verksamhetens

art knappast torde komma med i en arbetslöshetsförsäkring.

En närmare analys av arbetslöshetens karaktär inom de olika grupperna ger

vid handen, att byggnads- och byggnadsämnesindustrien äro utpräglade säsongindustrier,

medan däremot ingen av de övriga grupperna företer någon

mera utpräglad säsongkaraktär.

En sammanställning av materialet på sådant sätt att de båda första grupperna

hållits i sär, medan alla övriga grupper sammanförts till en, har givit

den bild av arbetslöshetsförhållandena inom grov- och fabriksarbetareförbundet,

som framgår ur de grafiska framställningarna i diagram 2 (s. 243). Enligt

dessa framställningar förefinnes en tydlig samvariation mellan arbetslöshets-

och understödsprocenten för de båda säsonggrupperna. Försäkringens effektivitet

stiger under den döda säsongen och avtager under den övriga delen

av året. Förklaringen till detta fenomen behandlas närmare å s. 238. Till

belysning av förhållandena inom de grupper, som ej förete någon säsongkaraktär,

hava till en början sådana grupper uttagits, där arbetslöshetsförhållandena

förete en i viss mån stabil karaktär, varefter dessa grupper ordnats efter

i stort sett fallande arbetslöshetsprocent, varvid följande sammanställning erhållits.

Arbetslöshets-

Understöds-

Grupp

procent

procent

P

71

7.

Konservfabriker........

...... 30.0

9.1

16.

Olika slag av arbete......

...... 29.3

15.1

8.

Konstgödningsindustri.....

...... 17.9

17.6

15.

Olika slag av fabriker.....

...... 19.6

23.1

14.

Mekaniska verkstäder......

...... 12.8

19.6

13.

Tvättinrättningar.......

...... 14.4

19.5

5.

Gummiindustri.........

25.1

3.

Glasindustri..........

...... 11.8

37.8

s. 95 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

95

1 de båda talserierna gör sig som synes den tendensen gällande, att understödsprocenten

i stort sett stiger, eftersom arbetslöshetsprocenten sjunker, alltså

ett fenomen, tillsynes rakt motsatt det, som gjorde sig gällande inom säsongfacken,

Denna skenbara motsats kan uttryckas sålunda: Om i en viss arbetslöshetskassa

arbetslösheten börjar stiga, detta må nu vara på grund av

säsongväxlingar eller av annan orsak, stiger till en början även försäkringens

effektivitet, så att en allt större del av den ökade arbetslösheten kommer att

absorberas av försäkringen. Förklaringen till detta fenomen torde helt enkelt

vara den, att under en tid med stigande arbetslöshet även sådana personer

komma att bliva arbetslösa, som tidigare haft arbete mera regelbundet och

därigenom också blivit i tillfälle betala erforderligt antal avgifter för att

bliva berättigade till understöd från försäkringen. Jämför man åter försäkringens

effektivitet inom tvenne kassor med i stort sett konstanta arbetslöshetsförhållanden,

där den ena vid samma tidpunkt uppvisar en större arbetslöshetsprocent

än den andra, kommer i regel den större arbetslösheten att motsvaras

av en lägre effektivitet.

Oaktat samvariationen mellan arbetslöshets- och understödsprocent är ganska

svagt utpräglad, har det ansetts vara av betydelse att så långt möjligt är närmare

bestämma detta samband, även om man måste vara beredd på att de resultat,

som vinnas, ej få tillmätas någon större betydelse. Detta torde emellertid

vara det enda sätt, på vilket den föreliggande undersökningens resultat

kan utnyttjas för kostnadsberäkningar för en arbetslöshetsförsäkring avseende

medlemmarna inom andra förbund.

Arbetslöshetsprocenten må i det följande betecknas med P och understödsprocenten

med n.

Medelst användning bl. a. av grafiska metoder har det visat sig, att det

samband, som enligt det föregående synes existera mellan P och n för icke säsongbetonade

yrkesgrupper tillhörande grov- och fabriksarbetareförbundet,

skulle ungefärligen kunna uttryckas medelst formeln

71= 36.6—0.72 P.

I den mån denna formel ger ett i huvudsak riktigt uttryck för sambandet

mellan P och n, skulle man kunna beräkna det sannolika värdet på n för ett

visst värde på P. Resultatet av en sådan beräkning har sammanställts i följande

tablå.

Tablå, utvisande de värden på understödsprocenten (n), som antagas svara mot olika värden

på arbetslöshetsprocenten (P) för yrkesgrupper utan säsongkaraktär.

P

71

P

TV

P

71

1.......

35.9

11 ... .

. . . 28.7

21 ... .

. . . 21.5

2.......

35.2

12 ... .

. . . 28.0

22 ... .

. . . 20.8

3.......

34.4

13 ... .

. . . 27.2

23 ... .

. . . 20.0

4.......

33.7

14 ... .

. . . 26.5

24 ... .

. . . 19.3

5.......

33.0

15 ... .

. . . 25.8

25 ... .

. . . 18.6

6.......

32.3

16 ... .

. . . 25.1

26 ... .

. . . 17.9

7.......

31.6

17 ... .

. . . 24.4

27 ... .

. . . 17.2

8.......

18 ... .

. . . 23.6

28 ... .

. . . 16.4

9.......

30.1

19 ... .

. . . 22.9

29 ... .

. . . 15.7

10.......

29.4

20. . . .

. . . 22.2

30 ... .

. . . 15.0

Bihang till riksdage

ns protokoll 1988.

1 samt.

Nr 209.

18

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

1932 års utredning.

I anslutning till det ovan angivna uttrycket för n och de därur härledda

värdena, vilka sammanställts i ovanstående tablå, må erinras därom, att den effektivitet,

som framgått ur den verkställda undersökningen för de av grovoch

fabriksarbetareförbundets avdelningar, som sakna säsongkaraktär, kan

väntas vara lägre, än om arbetslöshetsförsäkring funnits inom förbundet.

Detta sammanhänger med det sätt, varpå fristämplingen är ordnad och vilket

medför, att en person ej sällan fristämplas såsom arbetslös, så länge han ej

har arbete inom det egna yrket. Hänsyn till detta förhållande har tagits på

så sätt, att konstanterna i ovanstående formel blivit ökade med 10 °/°, vilket

givetvis även medfört motsvarande ökning av understödsprocenten (ti).

För att om möjligt erhålla en viss kontroll på användbarheten av den härledda

formeln har densamma tillämpats på metallindustriarbetareförbundet.

Resultatet av jämförelsen har blivit följande.

U nderstödsprocent

Period Beräknad Verklig

1929 .................... 32-2 30.2

1929—30 .................. 31.0 34.4

1929—31 .................. 28.8 35.9

Överensstämmelsen torde få betraktas såsom synnerligen god, med hänsyn

till de osäkra förutsättningarna. Att avvikelsen blir större ju mera perioden

utsträckes står i full överensstämmelse med vad i annat sammanhang

framhållits, nämligen att understödsprocenten av naturliga skäl till en början

stiger, allt eftersom arbetslösheten inom en viss medlemsgrupp ökas.

Ur det erhållna uttrycket för ti kunna vissa slutsatser av intresse dragas.

I redogörelsen för de principer, enligt vilka statsbidraget enligt föreliggande

förslag skulle komma att utgå, har omfattningen av den arbetslöshet, som

skulle komma att understödjas från försäkringen, angivits genom antal understödda

dagar per medlem. Om nämnda antal betecknas med u, gäller formeln

u = 0.03 n -P.

Insättes det ovan erhållna uttrycket för n i denna formel erhålles

w = 1.10P— 0.022 P2,

vilken formel möjliggör en beräkning av antalet understödda dagar per medlem,

om arbetslöshetsprocenten är känd. Genomföres en dylik beräkning för

en arbetslöshetsprocent av exempelvis 5, 10, 15 o. s. v., erhållas de värden på ur

som framgå av följande sammanställning.

P

U

5......

....... 5.0

10......

....... 8.8

15......

.......11.6

20......

.......13.2

25......

.......13.8

30......

35.......

.......11.6

s. 97 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

97

Det framgår härav, att u, eller antalet understödda dagar per medlem, till

en början växer med stigande arbetslöslietsprocent, tills denna nått upp till

25 %, varefter u ånyo börjar sjunka, därest arbetslöshetsprocenten skulle stiga

ytterligare. Det må emellertid uttryckligen framhållas, att det värde på P,

som svarar mot maximivärdet på u, är till sin storlek helt beroende av, huruvida

sambandet mellan n och P är sådant, som framgår ur den ovan erhållna

formeln. Skulle konstanterna i denna formel ändras, kommer även den kritiska

arbetslöshetsnivå, som här befunnits ligga vid en arbetslöshet av 25

att bliva en annan.

Vad som emellertid under alla förhållanden synes vara förtjänt av uppmärksamhet

är den omständigheten, att u eller antalet understödda dagar per

medlem kommer att få sitt högsta värde vid en viss arbetslöshetsnivå och därefter

ånyo sjunka, så snart sambandet mellan understödsprocent (n) och arbetslöshetsprocent

(P) är av den art, att den förra ökas, då den senare avtager.

Eftersom kostnaderna för en arbetslöshetsförsäkring äro beroende just på antalet

understödsdagar per medlem, kommer sålunda den omständighet, som

här framhållits, att rent automatiskt medföra, att dessa kostnader icke kunna

överstiga en viss gräns. För att närmare kunna bestämma denna gräns kräves

emellertid en mera ingående kännedom om sambandet mellan understödsprocent

och arbetslöshetsprocent för försäkringsstocken i dess helhet än som

varit möjlig att åstadkomma med den nu genomförda undersökningen. Vad

här anförts gäller givetvis endast under förutsättning, att villkoren för erhållande

av understöd från försäkringen icke uppmjukas, därest arbetslösheten

under någon tid skulle bliva mera omfattande.

Ur den ovan återgivna formeln för beräkning av antalet understödda dagar

per medlem, då arbetslöshets- och understödsprocenten äro kända,

u— 0.03 n-P

kan även en annan slutsats dragas, som synes vara förtjänt av ett påpekande.

Om en arbetslöshetsförsäkring är konstruerad så, att endast en tredjedel av den

samlade arbetslösheten kommer att understödjas från försäkringen, i vilket fall

understödsprocenten n är lika med 331/3, följer av den återgivna formeln att

u — P.

Detta innebär, att antalet understödda dagar per medlem och arbetslöshetsprocenten

numeriskt komma att bliva lika stora. Skulle försäkringen åter

komma att understödja exempelvis två tredjedelar av den samlade arbetslösheten,

skulle antalet understödda dagar per medlem bliva dubbelt så stort som

arbetslöshetsprocenten.

De synpunkter, som ovan utvecklats, och därvid erhållna resultat gälla närmast

förhållandena inom yrkesgrupper utan säsongkaraktär, eftersom den

formel, som tidigare erhållits för sambandet mellan understöds- och arbetslöshetsprocent,

endast gäller för dylika grupper. Vid en jämförelse

mellan tvenne yrken, av vilka det ena är säsongbetonat, det andra icke,

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

1932 års utredning.

torde man med hänsyn till vad tidigare anförts rörande de erhållna utredningsresultaten

kunna vänta, att understödsprocenten kommer att bliva

högre inom säsongyrket, även om den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten

är densamma inom båda yrkena. En omedelbar bekräftelse härpå

erhålles vid tillämpning av formeln för n på grupperna 1 och 2 (sid.

94) eller byggnads- och byggnadsämnesindustrien. Man erhåller för den

förra en understödsprocent av 14.0, medan den verkliga är 25.9 %, och för den

senare en understödsprocent av 16.8, medan den verkliga är 24.9 %. Ju mera

utpräglad säsongkaraktären är, desto större olikhet kan väntas mellan den

verkliga understödsprocenten och den ur formeln beräknade. Grov- och fabriksarbetareförbundet

såsom helhet uppvisar mindre utpräglad säsongkaraktär

än de båda här nämnda grupperna inom förbundet. Med hänsyn härtill

och på grund av de värden på understödsprocenten, som erhållits, har man

approximativt ansett sig kunna antaga, att understödsprocenten inom ett

fack, som ur säsongsynpunkt överensstämmer med grov- och fabriksarbetareförbundet,

med 50 % överstiger den ur formeln beräknade. Eör ett fack, som

företer en ur säsongsynpunkt så utpräglad karaktär som målareförbundet, kommer

understödsprocenten att bliva ännu större. Efter olika överväganden och

efter ett närmare studium av säsongkaraktären hos de nämnda förbunden har

för ett fack av målareförbundets art understödsprocenten antagits med 100 %

överstiga det Ji-värde, som framgår ur den erhållna formeln.

Om man sålunda med betecknar understödsprocenten inom ett förbund,

som ur säsongsynpunkt närmast kan jämställas med grov- och fabriksarbetareförbundet,

och med n2 motsvarande procenttal för ett förbund av målareförbundets

art, hava, såsom framgår ur det anförda, nx och n2 ansetts kunna beräknas

med tillhjälp av relationerna

n2 = 1.5 n

n2 = 2.0 n

Med utgångspunkt från arbetslöshetsprocenten för varje förbund och sammanslutning,

som antagits komma att omfattas av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,

hava med ledning av de ovan erhallna uttrycken för n och u

dessa kvantiteter beräknats för varje dylikt förbund. Som vägda medeltal

hava erhållits följande värden.

Understöds
procent
-

Antal understödda

dagar

per medlem

Fackförbund med arbetslöshetskassa

> utan »

. . . 33.3

. . . 30.2

Inalles 30.5

9.0

16.4

12.9

I inledningen till denna avdelning har även daghjälpens storlek framhållits

såsom en av de faktorer, som äro av vikt för beräkningen av såväl statsbidraget

som den sammanlagda kostnaden för försäkringen. I saknad av några

bestämda utgångspunkter för bestämmande av daghjälpsbeloppen inom de

kassor, som antagits komma att bildas, har man nödgats — delvis med ledning

av de daghjälpsbelopp, som för närvarande tillämpas inom existerande

arbetslöshetskassor — helt uppskattningsvis antaga vissa belopp.

s. 99 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

99

I fråga om de sålunda antagna daghjälpsbeloppen har man för fackförbund

med arbetslöshetskassor erhållit ett vägt medelvärde av 3.33 kronor och

för fackförbund och sammanslutningar utan arbetslöshetskassor ett medelvärde

av 2.81 kronor. För den frivilliga försäkringens klientel i dess helhet

har erhållits ett genomsnittsvärde för daghjälpsbeloppen av 2.98 kronor.

Sedan sålunda de element, på vilka kostnadsberäkningen baserats, blivit j^J*®*^*

härledda med den grad av säkerhet, som med hänsyn till föreliggande förhål- beräklanden

varit möjlig, har själva kostnadsberäkningen genomförts. Räkningarna ningen.

hava härvid verkställts särskilt för varje kassa, som man tänkt skulle komma

att vinna antagande som erkänd arbetslöshetskassa, och grundats på följande

tre kvantiteter, nämligen antal medlemmar, antaget daghjälpsbelopp samt det

med ledning av arbetslöshets- och understödsprocenten beräknade antalet understödda

dagar per medlem. Ur de för varje kassa bestämda värdena på daghjälp

och antal understödda dagar per medlem har till en början hela kostnaden

per medlem beräknats. Därefter har med ledning av den å sid. 76 införda

tabellen gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget per medlem, varefter såväl

hela kostnaden som nämnda bidrag erhållits genom multiplikation med det för

varje kassa antagna medlemsantalet. Slutligen har verkställts beräkning av

vissa medelvärden, varvid förbund och sammanslutningar med och utan arbetslöshetskassor

hållits isär.

Det må framhållas, att hänsyn tagits endast till kassornas beräknade utgifter

för daghjälp, varemot bortsetts från eventuella kostnader för resor och

flyttningshjälp, som kassorna enligt det föreliggande förslaget skulle äga rätt

utbetala.

Resultatet av räkningarna har sammanställts i följande översikt.

Sammandrag av kostnadsberäkningen.

Fackförbund och sammanslutningar

Till-

med arbets-

utan arbets-

sammans

löshetskassa

lösbetskassa

Antal medlemmar..........

328,000

365,000

693,000

Beräknat antal understödda dagar per år

2,952,000

5,976,000

8,928,000

Beräknad kostnad för daghjälp . . . .

kr. 9,821,000

16,765,000

26,586,000

Statsbidrag (daghjälpsbidrag).....

kr. 3,093,000

9,359,000

12,452,000

De försäkrades avgifter.....■ .

kr. 6,728,000

7,406,000

14,134,000

Daghjälpsbidrag i procent av hela kost-

naden ..............

•/. 31.5

55.8

46.8

Genomsnittsvärden:

Hela kostnaden per medlem . . . .

kr. 29.94

45.93

38.36

Daghjälpsbidraget per medlem . . .

kr. 9.43

25.64

17.97

De försäkrades avgifter per medlem .

kr. 20.51

20.29

20.40

Arbetslöshetsprocenten.......

% 9.0

18.1

14.1

Understödsprocenten........

% 33.3

30.2

30.5

Antal understödda dagar per medlem

9.0

16.4

12.9

Daghjälp.............

kr. 3.33

2.81

2.98

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

1932 års utredning.

Någon särskild avrundning av de erhållna beloppen har här icke vidtagits,

utan hava desamma angivits till den storlek, varmed de framgått ur räkningarna.

En jämförelse mellan de erhållna siffrorna för fackförbund, som själva upprättat

arbetslöshetskassor, och förbund utan dylika kassor, belyser vissa förhållanden

av intresse. Till en början må uppmärksammas, att kostnaden i sin

helhet per försäkrad är väsentligt större för den senare gruppen, där den utgör

45.93 kr., än för den förra gruppen med endast 29.94 kr. Detta förhållande har

otvivelaktigt varit en bidragande orsak till att förbund, tillhörande den ena

gruppen, icke själva ansett sig kunna lösa försäkringsfrågan. Denna skillnad

i kostnadshänseende är en följd av den olikhet, som är rådande mellan de båda

grupperna i avseende på arbetslöshetens karaktär och omfattning. Arbetslöshetsprocenten

har sålunda i genomsnitt för åren 1929—31 utgjort för förbund

med arbetslöshetskassor 9.0 och för förbund utan dylika kassor 18.1. Antalet

understödda dagar per medlem skulle för de förra förbunden hava uppgått till i

genomsnitt 9.0 och för de senare till ungefär 16.4. Orsaken till att sistnämnda

siffra blivit så hög är att söka i den omständigheten, att förbunden utan arbetslöshetskassor

ofta omfatta yrkesgrupper av utpräglad säsongkaraktär. Samtidigt

med att arbetslöshetsnivån är högre bland personer, som tillhöra nu

nämnda förbund, är den antagna genomsnittliga daghjälpen lägre, 2.81 mot 3.33

kronor, antydande att hithörande arbetargrupper i allmänhet representera en i

ekonomiskt avseende svagare ställning. Hit höra sålunda bland annat såväl

lantarbetare som skogs- och flottningsarbetare. Att den genomsnittliga daghjälpen

ej blivit ännu lägre beror därpå, att bland dessa förbund även ingå

vissa grupper med höga arbetsinkomster, såsom murare och byggnadsträarbetare

m. fl.

Genom det sätt, varpå statsbidraget har utmätts, kommer emellertid den

avgift, som de försäkrade själva skulle hava att erlägga, att i genomsnitt bliva

av ungefär samma storlek inom båda grupperna av förbund. Inom förbund

med arbetslöshetskassor har sålunda de försäkrades egna avgifter beräknats till

i genomsnitt 20.51 kronor och inom förbund utan arbetslöshetskassor till 20.29

kronor, medan daghjälpsbidraget per medlem skulle uppgå till 9.43 resp. 25.64

kronor. Eör de båda grupperna har statsbidraget beräknats utgöra 31.5 resp.

55.8 % och för den frivilliga försäkringen i dess helhet 46.8 % av hela kostnaden.

Räknar man dessutom med ett förvaltningsbidrag av två kronor per medlem,

skulle, under förutsättning att förvaltningskostnaderna helt kunna bestridas

med detta bidrag, statsbidraget i dess helhet komma att utgöra 49.5 % av samtliga

kostnader. Detta bidrag överensstämmer så gott som fullständigt med

1928 års förslag på denna punkt, vilket räknade med ett statsbidrag på 50

procent.

Vad de absoluta beloppen av bidrag och kostnader beträffar, skulle, såsom

sammanställningen utvisar, statsbidraget komma att uppgå till sammanlagt

12.5 milj. kronor, varav 3.1 milj. kronor skulle avse förbund med arbetslöshetskassor

och 9.4 milj. kronor förbund utan kassor. De försäkrades egna avgifter

skulle utgöra 14.1 milj. kronor, fördelade med 6.7 milj. kronor på förbund med

kassor och 7.4 milj. kronor på förbund utan kassor.

s. 101 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

101

Då det torde vara av intresse att se, huru de kostnader för den nu föreslagna

frivilliga försäkringen, som ovan erhållits, förhålla sig till kostnaderna för

den i 1928 års betänkande föreslagna obligatoriska försäkringen, har följande

sammanställning upprättats.

Jämförelse med 1928 års förslag till obligatorisk försäkring.

1933 års

1928 års

förslag

förslag

Antal försäkrade...........

. 693,000

625,000

Hela kostnaden (exkl. förvaltningen)

26.6 milj. kr.

26.4 milj. kr.

Arbetslöshetsprocenten........

14.1

6.4

Understödsprocenten.........

30.5

65

Understödda dagar per försäkrad . . .

12.9

12.5

Daghjälp..............

2.98 kr.

2.88 kr.

Familj etillägg............

—

0.50

Beträffande de i denna översikt sammanförda siffrorna må till en början

nämnas, att arbetslöshetsprocenten enligt 1928 års förslag, 6.4, ej är direkt

jämförbar med motsvarande procenttal enligt föreliggande förslag. Vid angivande

av arbetslöshetsprocenten enligt 1928 års förslag medräknades nämligen

icke sådana arbetslösa, som redan vid arbetslöshetsfallets inträffande voro

diskvalificerade på grund av att avgifter icke erlagts i erforderlig utsträckning.

Medräknas den sålunda uteslutna gruppen av arbetslösa, skulle det beräknade

antalet arbetslösa ha ökat från den i 1928 års betänkande antagna

siffran 40,000 till omkring 80,000, beroende därpå, att antalet på grund av

bristande avgiftsbetalning diskvalificerade personer motsvarar ungefär hälften

av alla arbetslösa, enligt vad de ovan utförda undersökningarna givit vid handen.

Nu nämnda omständighet medverkade även till att understödsprocenten enligt

1928 års betänkande fick ett betydligt större värde än enligt föreliggande

utredning —- 65 i stället för 30.5 %. Det resulterande antalet understödda dagar

per medlem — 12.9 resp. 12.5 — har dock blivit av ungefär samma storlek.

Samma anledning, som enligt vad här framhållits medfört en ökning av arbetslöshetsprocenten

och en minskning av understödsprocenten, skulle också

medföra en ökning av antalet försäkrade från 625,000 till omkring 665,000.

Vad beträffar den sammanlagda kostnaden för försäkringen (exkl. förvaltning)

har denna enligt de utförda beräkningarna uppgått till så gott som

identiskt samma belopp, 26.6 resp. 26.4 milj. kronor, för båda förslagen. Denna

överensstämmelse är naturligtvis endast tillfällig, så mycket mer som omfattningen

av förslagen är helt olika. 1928 års förslag omfattade sålunda

varken lantarbetare eller skogsarbetare. I fråga om den genomsnittliga daghjälpen

har denna enligt föreliggande förslag beräknats utgöra 2.98 kronor,

medan den enligt 1928 års förslag skulle uppgå till 2.88 kronor, vartill kommo

familjetillägg av i genomsnitt 0.50 kronor per understödsdag. Då daghjälpen

enligt det nu föreliggande förslaget bör betraktas närmast såsom motsvarande

summan av daghjälp och familjetillägg enligt 1928 års förslag, skulle sålunda

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

1982 års utredning.

ersättningarna i genomsnitt varit något högre i sistnämnda fall. Orsaken

härtill är bland annat den ovan nämnda, att 1928 års förslag ej omfattade lantoch

skogsarbetare, vilkas relativt låga arbetsinkomster bidragit till att pressa

ned det genomsnittliga daghjälpsbeloppet enligt det nu föreliggande förslaget.

Slutligen må till ytterligare belysning av vissa av de antaganden, på vilka

kostnadsberäkningen vilar, anföras följande. En av de grundläggande kvantiteterna

för beräkningarna har varit understödsprocenten, vilken beräknats på

sätt, som tidigare omnämnts, med utgångspunkt från de resultat, som erhållits

vid undersökningen av metall- samt grov- och fabriksarbetareförbunden. Vid

denna undersökning, som bland annat haft till uppgift att bestämma effektiviteten

av en arbetslöshetsförsäkring, har nämligen förutsatts, att villkoren för

understöd voro desamma, som innehöllos i 1928 års förslag till obligatorisk

försäkring. I det förslag, som nu föreligger, avvika emellertid villkoren för

understöd i ett par avseenden från villkoren i nämnda förslag.

Den viktigaste av dessa avvikelser torde vara den, som avser rätten till understöd

med hänsyn till erlagda avgifter. Enligt 1928 års förslag var den

arbetslöse, under förutsättning att övriga villkor voro uppfyllda, berättigad till

understöd, därest han under loppet av närmast föregående fyra kalenderkvartal

erlagt 26 veckoavgifter. Om arbetslösheten sträckte sig över ett kvartalsskifte,

skulle enligt denna bestämmelse understödsrätten göras till föremål för ny

omprövning, vilken i en del fall kunde medföra, att denna rätt bortföll. Motsvarande

bestämmelse enligt nuvarande förslag kräver såsom villkor för understöd,

att 26 resp. 52 veckoavgifter skola vara erlagda under ett resp. två år,

räknat tillbaka från arbetslöshetens inträdande. Redan denna olikhet innebär

en viss, ehuru ytterst obetydlig, uppmjukning av 1928 års förslag på

denna punkt. Härtill kommer, att om nu nämnda villkor är uppfyllt vid tidpunkten

för arbetslöshetens början, understödsrätten icke kan, såsom fallet

var enligt 1928 års förslag, gå förlorad på grund av omprövning vid kvartalsskiftena.

Denna olikhet mellan 1928 års förslag och det nu föreliggande

kommer att verka i sådan riktning, att försäkringens effektivitet kan väntas

bliva något större än enligt 1928 års förslag. Därmed skulle även kostnaderna

kunna tänkas bliva större, än som framgår ur den genomförda kostnadsberäkningen.

Det finnes emellertid en annan faktor, som verkar i motsatt riktning, den

omständigheten nämligen, att vid kostnadsberäkningen ingen hänsyn tagits till

verkningarna av olika åtgärder från tillsynsmyndighetens sida, varigenom, såsom

förutsättes i förordningen, exempelvis försäkringen för säsongyrken kan

sättas ur funktion under viss tid av året. Åtgärder av denna art torde tvivelsutan

komma att vidtagas, i varje fall beträffande mera utpräglade säsongyrken,

inom vilka löneförhållandena äro sådana, att arbetsförtjänsten under

den tid av året, då arbetet pågår, kan väntas förslå för täckande av arbetarnas

levnadskostnader jämväl under den döda säsongen. Med hänsyn till att man

i kostnadsberäkningen icke räknat med en dylik inskränkning av försäkringen,

torde häri ligga en icke oväsentlig säkerhetsmarginal, som i varje fall torde

fullt kompensera verkningarna av den tidigare nämnda faktorn, vilken skulle

komma att verka i fördyrande riktning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

1988 års utredning.

103

Kommunala understöd med statsbidrag.

I den nuvarande arbetslöshetspolitiken hava, i den man arbete icke kunnat

beredas de arbetslösa, kommunala s. k. kontantunderstöd, i vissa fall förenade

med statsbidrag, kommit att spela en alltmera framträdande roll. Dessa understöd

hava i de fall, statsbidrag härtill utverkats av statens arbetslöshetskommission,

icke haft fattigvårds karaktär. Enligt senaste rapport från arbetslöshetskommissionen

uppgick antalet arbetslösa med dylikt understöd vid

utgången av november 1932 till omkring 36,000, därav 28,000 med statsbidrag.

De grundläggande bestämmelserna rörande statsbidrag i sådant hänseende

äro meddelade i kungörelse den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till

arbetslöshetshjälp med däri genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 214)

gjorda ändringar. Det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser är följande.

Statsbidrag kan utgå antingen till understöd, avsett till bestridande

av oundgängliga levnadskostnader (arbetslöshetshjälp), eller ock till betalning

av hyra eller bestridande av andra för familjens sammanhållande nödiga utgifter

(hyresh)älp). Statsbidrag må endast utgå till understöd åt den, som

är arbetsför i sitt yrke, hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit

arbete, är oförvållat arbetslös samt icke under den senaste tiden åtnjutit

underhåll från fattigvården. Förutsättning för åtnjutande av understöd är vidare,

bland annat, iakttagande av ett ordentligt och nyktert levnadssätt, fullgörande,

om så föreskrives, av lämpligt kommunalt arbete i högst två dagar per

understödsvecka (s. k. prestationsarbete) samt deltagande i kurs för arbetslösa,

då tillfälle därtill beredes.

Statsbidraget utgår i regel med halva understödsbeloppet, dock högst

med följande belopp, nämligen 1 krona 50 öre per dag för man och hustru

tillhopa, 1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre per dag

för ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt 30 öre per dag för varje barn.

Statsbidrag må ej utgå för mer än sex dagar i veckan. Då synnerligen vägande

omständigheter föranleda undantag, må statsbidraget utgå med högre procentuell

andel än hälften. Den omfattning, vari sådana undantag medgivits, framgår

av följande uppställning, som avser tiden a/i 1931—31/io 1932 (st. — stad, lk =

landskommun).

Period

60 %

65 %

70

%

75 * j 80 %

85 %

90 %

95 %

Summa

summa-

rum

8t.

lk.

8:a

8t.

lk

s:a

8t.

lk.

s:a

8t.

lk.

s:a| st.

lk. 1 s:a

1

st.

lk.

s:a

st.

lk.

s:a

st.

lk.

sra

st. jlk.

s:a

1931.....

_

1

i

—

—

—

—

1

i

1

10

n —

7

7

_

—

—

2

18

20

—

1

i

338

41

>/i—3°/o 1932 . .

1

7

8

—

3

3

—

4

4

2

17

19 —

7

7

—

—

—

1

32

33

—

1

i

471

75

■/j-3,/io 1932 .

1

4

5

—

4

4

—

1

1

3

13

16-

4

4

1

1

2

1

30

31

—

—

—

6|57

63

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

1932 års utredning.

Enligt vad tabellen utvisar, uppburo vid sistlidne oktober månads utgång

63 ■—• varav flertalet landskommuner — av de 109 kommuner, som då bedrevo

understödsverksamhet, förhöjt statsbidrag och av dessa flera än 4/5 sådant

bidrag med 75—90 % av understödsverksamhetens kostnader.

Den kontanta understödsverksamhet, som finansierats utan statsbidrag,

d. v. s. med enbart kommunala medel och i allmänhet genom fattigvårdens

mellankomst, har vad antalet kommuner beträffar haft större omfattning än

den statligt subventionerade understödsverksamheten. I oktober 1931 rapporterades,

att 76 kommuner ordnat sin understödsverksamhet efter egna linjer, medan

antalet kommuner med statsbidrag till sådan verksamhet samtidigt uppgick

till 27. I oktober 1932 voro siffrorna respektive 176 och 109. Totalt utgick

sålunda kontant understöd i 103 kommuner i oktober 1931 och i 285 kommuner

i oktober 1932.

Beträffande understödsklientelet är att tillägga, att understödstagarnas flertal

utgöres av familjeförsörjare. Det har dock sedan vintern 1931 blivit nödvändigt

att även låta icke-familjeförsörjare göras delaktiga av denna hjälp;

en icke obetydlig del av de understödsuppbärande ungkarlarna utgöres av

yngre arbetslösa, som deltaga i kurser. Kvinnliga arbetslösa hava däremot

hittills praktiskt taget icke kommit i fråga till erhållande av statligt arbetslöshetsunderstöd,

vilket givetvis sammanhänger med att kvinnorna än så länge

i mycket ringa omfattning anmält sig såsom hjälpsökande.

Arbetslöshetsunderstöden hava tillhandahållits företrädesvis i form av kontanta

bidrag, men författningens anvisning på att understöd även lämnas

in natura har beaktats av åtskilliga kommuner, och arbetslöshetskommissionen

har även för sin del hos kommunerna betonat vikten av att hjälpen jämväl

utgår i form av naturaförmåner av lämpligt slag, varjämte kommissionen ansett

sig böra inskärpa betydelsen av att understödsverksamheten kombineras

med arbetsplikt i enlighet med gällande författningsbestämmelser härom. Till

följd härav hava också under den varmare årstiden 1932 omkring s/4 av alla

understödskommuner tillämpat arbetspliktsbestämmelserna. Från och med senhöstens

inträde, då klimatiska svårigheter började göra sig gällande, har utan

att från kommissionens sida så påfordrats likväl inom åtskilliga kommuner

vidhållits kravet på motprestationsarbete från understödstagarnas sida,

Slutligen må nämnas, att arbetslöshetskommissionen uppskattat statens kostnad

för bidrag till kontantunderstöd under innevarande budgetår till ungefär

17 1/4 miljoner kronor.

Det lokala organ, som ombesörjer understödsverksamheten, skall vara en på

närmare angivet sätt sammansatt arbetslöshetskommitté, dock att kommun kan

överlämna handhavandet av verksamheten åt lämplig ordinarie kommunal myndighet.

Hyreshjälp kan utgå i särskilt ömmande fall åt sådan arbetslös familjeförsörjare,

som uppfyller betingelserna för erhållande av arbetslöshetsunderstöd.

Statsbidrag utgår jämväl här med halva beloppet, dock att statsbidraget kan

under vissa förutsättningar nedsättas.

Beträffande det närmare innehållet i förevarande kungörelse hänvisa de sak
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning. 105

kunniga till den nedan jämsides med de sakkunnigas förslag i ämnet intagna

författningstexten (sid. 167).

1 1928 års förslag ingick icke något system med kontantunderstöd åt arbetslösa.

Detta sammanhänger därmed, att 1926 års sakkunniga utgått från att, i

den mån bistånd icke bereddes de arbetslösa genom försäkringen, de skulle

erhålla hjälp genom hänvisning till reservarbeten. Enligt de offentligen angivna

grundlinjerna för den nuvarande regeringens arbetslöshetspolitik är

det emellertid avsett, att dessa reservarbeten skola avvecklas. I stället föreslås

i mycket betydande omfattning allmänna arbeten till motverkande av

arbetslöshet. Sakkunnigförslag i ämnet föreligger emellertid ännu icke, men

man lärer redan nu kunna utgå från att genom dylika arbeten trygghet icke

kan skapas för att sysselsättning beredes alla dem, som icke erhålla bistånd

från arbetslöshetsförsäkringen.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har det framstått såsom klart,

att ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring jämte allmänna arbeten på

den öppna arbetsmarknaden måste kompletteras med fortsatt statsunderstödd

understödsverksamhet huvudsakligen i hittillsvarande former. Om man icke

från början inriktar sig på en sådan verksamhet, måste detta komma att innebära

en påfrestning till sådana utvidgningar av försäkringen eller dess förmåner,

som skulle bryta den försäkringsmässiga ramen och allvarligt äventyra

försäkringens soliditet. Det har ju, såsom framgått av vad tidigare anförts,

varit ett av syftena med den verkställda överarbetningen av tidigare

förslag att skarpt avgränsa försäkringen och att söka skapa trygghet för att

utgifterna för densamma varken för kassorna själva eller för staten komma

att kunna överskrida gränser, som man redan nu kan överblicka. Eörsäkringen

har endast ett begränsat ändamål; men därmed följer, att det utanför liggande

hjälpbehovet måste täckas på annat sätt. I den mån detta icke kan ske genom

arbetsanskaffning, och eftersom garanti för möjligheten till sådan anskaffning

icke kan lämnas, kunna enligt de sakkunnigas uppfattning kommunalunderstöd

utan fattigvårds karaktär icke undgås. Erfarenheten har till

fullo visat, att statsbidrag måste kunna utgå till dylik verksamhet. Därmed

följer också behov att uppställa regler för dessa understöd och inordna dem

som led i ett enhetligt hjälpsystem.

Det måste emellertid såväl vid reformens genomförande som sedermera i

praktiken göras fullständigt klart, att dessa kontantunderstöd icke hava något

som helst att göra med försäkringen eller därifrån utgående förmåner. Sådan

klarhet torde bäst kunna vinnas genom att man för understöden bibehåller väsentligen

nuvarande anordningar. Sålunda torde understöden böra utgå genom

kommunala organ •— utbetalning genom arbetslöshetskassorna skulle de sakkunniga

anse synnerligen olycklig -— samt upptagande av understödsverksamhet

bero på initiativ från vederbörande kommunala organ och rätt till statsbidrag

förefinnas endast efter omprövning hos den centrala statsmyndigheten

av behovet av verksamheten och bidrag därtill. Lika litet som erhållande av

statsbidrag till en kommun bör erhållande av kontantunderstöd för den enskil
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

1932 års utredning.

de vara en rättighet på samma sätt som utbekommande av daghjälp från försäkringen,

utan en individuell, noggrann behovsprövning är en oundgänglig

förutsättning för att verksamheten med kontantunderstöd skall kunna utan

olägenhet bedrivas jämsides med denna. Därjämte bör tillses, att sammanblandning

icke heller förekommer med den allmänna fattigvården.

Den första fråga, som härefter uppställt sig till besvarande, har varit vilka

arbetslösa, som under ett system med frivillig arbetslöshetsförsäkring böra kunna

komma i åtnjutande av kommunalunderstöd med statsbidrag. Härvidlag

får man skilja mellan olika kategorier. Vad först angår sådana arbetslösa,

vilka med hänsyn till stadgeenliga begränsningar i rätten till inträde i erkända

arbetslöshetskassor icke äga möjlighet att taga någon försäkring, är

det uppenbart, att de böra kunna bliva berättigade till understöd. Svaret

lärer böra bliva detsamma beträffande andra oförsäkrade arbetslösa; den omständigheten

att de icke tillhöra en arbetslöshetskassa kan bero på sådana

förhållanden, att de icke böra utestängas från ifrågavarande möjlighet, och

någon åtskillnad lärer icke kunna göras. Det bör här som eljest ihågkommas,

att det faktum, att de utestängas från understöd, icke kan få innebära, att

de lämnas utan hjälp, utan följden har i praktiken visat sig endast bliva, att

denna, då behovet blir trängande, kommer att utgå i fattigvårdens form.

Särskilt har man inom nu avsedda kategori att beakta sådana arbetslösa, som

med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna ännu icke kunnat bliva medlemmar

av erkänd arbetslöshetskassa.

Vad härefter angår försäkrade arbetslösa, kan det vid första påseende förefalla,

som om det icke borde ifrågakomma, att dessa, som med statsunderstöd

beredas möjlighet att mot låg avgift erhålla försäkringsförmåner i den utsträckning

och med de begränsningar, som ansetts socialt och ekonomiskt berättigade,

tilldelas ytterligare hjälp i det nu ifrågavarande understödets form.

Här har man emellertid först att beakta vad som nyss anförts därom, att försäkringen

endast sätter sig ett begränsat mål före. I den mån sådana krisartade

förhållanden inträda, att hjälpen genom försäkringen icke blir tillräcklig,

föreligger det således icke något orimligt i att hjälp beredes i annan

form och detta även med statsbidrag. Vad sålunda anförts har sin tilllämpning

närmast på dem, som uttömt sina rättigheter från försäkringen men

alltjämt gå arbetslösa, de s. k. utförsäkrade. I händelse man noga fasthåller

vid behovsprövningens princip, lärer man icke kunna undgå att tillerkänna

sådana arbetslösa lika berättigande till understöd som övriga nyss behandlade

kategorier. Men då lärer det icke heller finnas tillräcklig anledning att från

sådant understöd principiellt undantaga personer, vilka av andra skäl, ehuru

försäkrade, icke kunna utfå daghjälp från sin kassa, exempelvis därför att

de icke kunnat erlägga föreskrivet antal avgifter. Icke ens under den föreslagna

karenstiden i försäkringen lärer man böra anse absolut uteslutet, att kommunalt

understöd med statsbidrag kan utgå; en annan sak är, att med hänsyn

till de särskilda bestämmelserna för kontantunderstöden samt behovsprövningen

det knappast någon gång kan tänkas i praktiken förekomma, att understöd

utgår för sådan tid.

s. 107 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

107

Resultatet av den verkställda undersökningen har alltså blivit att, därest

frivillig arbetslöshetsförsäkring införes, från rätt till nu ifrågavarande understöd

böra med hänsyn till försäkringen vara uteslutna endast de, som uppbära

daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Det återstår då att besvara frågan, huruvida under den tid, då daghjälp

utgår från kassa, avkortat understöd bör kunna utgå. Enligt § 9 i 1922 års

kungörelse må sådant understöd utgå i dylikt fall, dock med högst så stort

belopp, att detsamma jämte bidraget från kassan uppgår till två tredjedelar

av den i orten vid tiden för lämnandet av understöd vanliga avlöningen för

arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som sökanden, varjämte

statens arbetslöshetskommission sedan år 1922 på grund av riksdagens

uttalande om huru lönesättningen vid reservarbetena skulle tillgå bundit de utgående

understöden vid vissa maximibelopp i relation till för varje kommun

fastställd s. k. grovarbetarlön. En dylik regel synes icke böra bibehållas beträffande

daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, i händelse förslaget rörande

statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring genomföres. Gränserna mot försäkringen

böra, som redan antytts, hållas skarpt uppdragna, och det skulle säkerligen

medföra olyckliga verkningar, därest en försäkrad skulle kunna få

sin daghjälp utökad med kommunalt understöd med statsbidrag. Som tidigare

anförts hava de sakkunniga beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen

och den allmänna fattigvården utgått från den grundsatsen, att i

den mån en försäkrad, som är berättigad till daghjälp från försäkringen, annat

än av vissa alldeles speciella, tillfälliga anledningar blir i behov av fattigvård,

och i den mån alltså daghjälpen icke förslår till livets nödtorft för honom

själv och hans familj, han bör helt och hållet övertagas av fattigvården.

Motsvarande princip lärer böra uppehållas, därest systemet kompletteras med

kommunalt understöd. Detta bör alltså icke heller någonsin få komplettera

daghjälp från försäkringen.

Även i ett annat hänseende måste genomförandet av en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring

medföra en betydelsefull ändring i hittills gällande understödsregler,

nämligen beträffande dagbeloppen av de understöd, till vilka

statsbidrag kan utgå. För närvarande tillämpas därvidlag, som ovan anförts,

att kommunalt understöd, som delvis bestrides med statsmedel, skall stå i viss

relation till grovarbetarlönen i orten, d. v. s. den lägsta lön, för vilken i avsevärd

omfattning arbete kan beredas på öppna marknaden. Denna relation

framgår av efterföljande tabell (sid. 108).

Enligt denna tabell kan maximum av kommunalt understöd med statsbidrag

uppgå till fyra kronor 50 öre per dag, och ännu då den fastställda grovarbetarlönen

utgör endast fyra kronor om dagen, utgör maximum två kronor. I

praktiken har emellertid under sista tiden tillämpats ett maximum av sex

kronor per dag.

Det är nu emellertid tydligt, att med den omfattning av understödsverksamheten,

som nyss förordats, det icke kan gå för sig, att de kontanta kommunala

understöden utgå med högre belopp, än samma arbetare kunna tillförsäkra

sig genom medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa. Skulle man med
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

1982 års utredning.

Reservarbetslön

Understöd sbelopp per dag för

Maximum 1

Fastställd

grovarbe- tarlön per

dag

Per dag

vid

ackords- arbete (ej

garanterad)

Per

timme vid

tidlöns- arbete

Man

och

hustru

Ensam

person

över 18

år

Ensam

person

15—18

år

Barn

per

vecka

per dag

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

9: —

7: —

0: 65

3: —

2: —

1: 20

0: 60

27: —

4:50

8: 50

6: 75

0: 63

3:-

2: —

1: 20

0: 60

25: 50

4: 25

8: —

6: 40

0: 60

3:-

2: —

1: 20

0: 60

24: —

4: —

7: 50

6: 10

0: 57

2: 85

1: 90

1: 15

0: 55

22: 50

3: 75

7: —

5: 75

0: 54

2: 70

1: 80

1: 10

0: 55

21: —

3: 50

6: 50

5: 40

0: 50

2: 55

1: 70

1: —

0: 50

19: 50

3: 25

6: —

5: 05

0: 47

2: 40

1: 60

0: 95

0: 50

18: —

3: —

5:50

4: 70

0: 44

2: 20

1: 45

0: 90

0: 45

16: 50

2: 75

5: —

4: 30

0: 40

2:05

1:35

0: 80

0: 40

15: —

2: 50

4: 50

4: —

0: 37

1:85

1: 25

0: 75

0: 35

13: 50

2: 25

4: —

3: 70

0: 35

1: 75

1: 15

0: 70

0: 35

12: —

2: —

3: 50

3:45

0: 32

1: 60

1:05

0: 65

0: 30

10: 50

1: 75

3: —

2: 95

0: 27

1: 50

1: —

0: 60

0: 30

9: —

1: 50

giva högre understöd, måste detta tydligen komma att innebära, att för de

verkligt behövande arbetslösa anledning att söka sig till försäkringen icke

finnes samt att de inskränkande regler beträffande rätt till daghjälp från

försäkringen, som av olika anledningar uppställts, såsom i fråga om längsta

understödstid, visst antal betalade avgifter, karenstid o. s. v. förlora sin

verkan.

En viss nedsättning av nu gällande understöds belopp måste således

bliva en följd av försäkringens genomförande. Det kan emellertid icke vara

rimligt att gå därhän, att man förklarar, att understöden i varje fall måste

ligga under det fastställda allmänna minimum för daghjälp från försäkringen

eller två kronor. En sådan regel skulle tydligen på många platser i

riket med höga levnadskostnader vara fullkomligt otillfredsställande. Å andra

sidan måste man räkna med att nämnda minimum kommer att i stor utsträckning

tillämpas, särskilt kanske bland lånt- och skogsarbetare. Lösningen synes

med hänsyn till det anförda lämpligen böra bliva den, att det föreskrives,

att understödet till arbetslösa på en viss ort icke bör få överstiga visst närmare

bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekommande

lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. Detta förhållande bör vara

olika för olika daghjälpsbelopp, så att förhållandetalet sjunker, då daghjälpsbeloppet

blir högre. En dylik regel skulle medföra, att i städer med uteslutande

industriarbetare bland de försäkrade, vilka kunna antagas hava en lägsta

daghjälp av exempelvis tre kronor, kontantunderstödet skulle kunna för familjer

med barn uppgå till icke fullt sistnämnda summa och för andra ligga

ännu något därunder. Detsamma skulle gälla i en kommun av övervägan
-

1 På grund av det svåra arbetslöshetsläge, som varit för handen i vissa kommuner år 1932, och

för att kunna lämna effektivare hjälp åt mera barnrika familjer har arbetslöshetskommissionen

beslutat, att högsta understödsbeloppet må från och med den 1 jan. 1932 tillsvidare utgå på sådant

sätt att detta belopp motsvarar */» av den för kommunen fastställda grovarbetarlönen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

109

de industriell karaktär, även om ett mindre antal försäkrade jordbruks- eller

skogsarbetare med lägre daghjälp där skulle finnas. I övervägande jordbrukskommuner

skulle däremot, även om enstaka industriarbetare där finnas försäkrade

med högre daghjälp, kontantunderstödet få sättas i förhållande till en daghjälp

från arbetslöshetskassan av två kronor. De sakkunniga hava efter olika

överväganden upprättat en tabell över de relationer, som i nämnda hänseenden

ansetts lämpliga, vilken tabell är avsedd att fogas som bilaga vid de ifrågasatta

nya bestämmelserna. Här torde i allmänhet kunna hänvisas till tabellen

(sid. 178) och blott behöva anföras, att nyss avsedda förhållandetal för understödsmaximum

utgör 75, då daghjälpsbeloppet från försäkringen är sex

kronor (maximum alltså 4 kronor 50 öre för dag), men 90, då daghjälpsbeloppet

är två kronor (maximum alltså 1 krona 80 öre).

Det är visserligen tydligt, att med en dylik nedsättning av nu på sina håll

tillämpade kontantbelopp fattigvården kan komma att få ingripa i fall, där

nu så icke behövt ske. Det måste emellertid understrykas såsom absolut oundgängligt,

att även med de nu ifrågasatta understödsbeloppen gränsen hålles så

vitt möjligt klar gentemot fattigvården. De sakkunniga hava också tänkt sig,

att samma regel som i fråga om försäkringen skulle uppställas beträffande kontantunderstöden,

så att till den, vilken av annat än rent tillfällig anledning

uppbär fattigvård, kommunalt understöd icke under några förhållanden skulle

få utgå med bidrag av statsmedel. Detta kommer emellertid icke att i och för

sig leda till en ökad belastning för fattigvården, i det att å andra sidan försäkringen

är ägnad att leda till avlastning från densamma.

Med nu angivna utgångspunkter hava de sakkunniga verkställt en överarbetning

av 1922 års kungörelse i ämnet. Resultatet av denna överarbetning

framgår av den i det följande intagna författningstexten (sid. 167). Rörande

denna må här endast anföras följande. Såsom en allmän regel har vid överarbetningen

uppställts, att bestämmelserna i olika hänseenden böra så nära

som möjligt ansluta sig till de regler, som fastslås rörande försäkringen. Detta

gäller i första hand avgränsningen av dem, vilka skola kunna komma i åtnjutande

av kontantunderstöd. Här har dock av speciella skäl vidhållits den

avvikelsen från försäkringsförslaget, att fattigvård utesluter från kontantunderstöd

icke blott under den tid densamma utgår utan under sex månader därefter.

Däremot har från försäkringen överflyttats den regeln, att avbrytande

av arbete utan giltig anledning och vägran att antaga erbjudet arbete skall

under minst fyra veckor utesluta från rätten jämväl till kontantunderstöd —

kommun givetvis obetaget att besluta om längre avstängning. En dylik utvidgning

är nödvändig redan av hänsyn till försäkringen, då eljest bestämmelsen

om dylik strafftid skulle förlora det väsentliga av sin verkan. Bestämmelserna

om lämpligt arbete överensstämma som synes med de föreslagna

reglerna beträffande försäkringen. Även ha överflyttats reglerna om vilket

erbjudet arbete, som skall anses lämpligt och icke få föranleda arbetsvägran.

Det är tydligen mycket önskvärt, att enhetliga regler härom komma till tilllämpning.

Jämväl i fortsättningen torde böra gälla, att den statliga myndigheten bör

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

1982 års utredning.

med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, för hur många personer

i en kommun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Att

statsmyndigheten vid beviljande av statsbidrag även bör med ledning av de

nyss angivna allmänna principerna bestämma det belopp, med vilket kontantunderstöd

inom kommunen må högst utgå, har framgått av det redan anförda.

Jämväl i fortsättningen torde också böra bibehållas den regeln, att beviljande

av statsbidrag till högre andel än hälften bör ankomma på Kungl. Maj :t.

Ehuru det under senare år icke i praktiken förekommit, att statsbidrag beviljats

mindre än 50 %, har bestämmelsen om möjlighet till nedsättning därunder

ansetts böra bibehållas. I samband med regleringen av understödsbeloppen bar

det däremot befunnits överflödigt att bibehålla de absoluta maximigränser

för statsbidraget, som återfinnas i § 15 i nuvarande kungörelse.

Nyss har anförts, att understöd icke bör kunna få tilldelas för dag, då

daghjälp utgår från statsunderstödd arbetslöshetskassa. Motsvarande skäl att

ändra gällande bestämmelser ha icke ansetts föreligga för det fall, då bidrag

utgår från arbetsgivare eller annan arbetslöshetskassa. Det må nämligen erinras

om att understöd enligt förevarande författning endast kan utgå efter

behovsprövning i varje särskilt fall.

Hittills bar endast behandlats frågan om kommunalt understöd i form av periodisk

hjälp. Vad angår den andra enligt gällande kungörelse medgivna

understödsformen, den s. k. byreshjälpen, bar tillräcklig anledning att bibehålla

densamma icke ansetts föreligga, sedan statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring

införts. Erforderligt bistånd torde, i den utsträckning så kan

ske med hänsyn till försäkringen, kunna lämnas i form av bär förut behandlade

kontantunderstöd. Det bör nämligen fasthållas, att även om man hölle

öppen möjligheten att lämna hyreshjälp, det under alla förhållanden måste

tillses, att denna jämte kontantunderstödet icke komme att uppgå till förmånerna

från försäkringen. Det bör då icke ens teoretiskt finnas möjlighet till

en sammanblandning, som skulle äventyra den av de sakkunniga som så betydelsefull

befunna gränsdragningen mellan olika hjälpformer.

Vad angår det kommunala organet för hjälpverksamhet hava de sakkunniga

icke funnit anledning att föreslå någon mera genomgripande förändring.

Även i framtiden torde denna verksamhet alltså böra i regel handhavas

av en s. k. arbetslöshetskommitté, tillsatt i huvudsak enligt nuvarande former.

Maximigränsen för antalet medlemmar har emellertid ansetts kunna nedsältas

till sex. Därjämte hava gällande bestämmelser kompletterats med föreskrifter

om beslutförhet och utslagsröst för ordföranden.

Det är tydligen av stor vikt, särskilt efter arbetsförmedlingens nu ifrågasatta

utbyggnad, att ett nära samarbete uppehålles mellan denna och de lokala

arbetslöshetsorganen. Detta har i det nu framlagda författningsförslaget kommit

till uttryck i ett stadgande att, då arbetsförmedlingsanstalt finnes inom

en kommun, en representant för denna bör vara medlem av arbetslöshetskommittén.

Även där endast ett ombud för arbetsförmedlingen finnes, är det givetvis

önskvärt, att han är medlem av kommittén. I sådant fall synes emellertid

saken lämpligare böra ordnas så, att till ombud antages lämplig ledamot

s. 111 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

111

av kommittén. Bestämmelse i ämnet har vid sådant förhållande icke sin plats

i detta sammanhang, utan torde det böra uppdragas åt vederbörande myndighet

att vid utväljande av ombud iakttaga vad sålunda anförts.

Enligt gällande kungörelse skall arbetslöshetskommittén bland annat inrymma

representant för den frivilliga hjälpverksamheten i orten. Bestämmelsen

härom torde icke hava erhållit allmännare tillämpning, och de sakkunniga hava

icke funnit skäl föreligga att bibehålla densamma.

Enligt 1922 års kungörelse har viss betydelse tillmätts länsorgan för ändamålet,

s. k. länshjälpskommittéer, varjämte det förutsatts, att landsting skulle

kunna ställa medel till förfogande för understödsverksamhet. Så har icke

skett på senare år och lärer, såvitt nu kan bedömas, knappast heller kunna

väntas komma att ske. De få länshjälpskommittéer, som varit i verksamhet,

hava vidare, enligt vad de sakkunniga inhämtat, med något enstaka undantag

knappast haft reell betydelse. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett

sig kunna föreslå den förenklingen, att bestämmelser om länshjälpskommittéer

och länsbidrag uteslutas ur den blivande författningen. Ävenledes har uteslutits

§ 13 i nuvarande kungörelse, enligt vilken i regel endast inom kommunen

mantalsskrivna arbetslösa skulle komma i åtnjutande av kontantunderstöd.

Denna bestämmelse har i praktiken befunnits opraktisk och icke heller tilllämpats.

I 1922 års kungörelse ingå slutligen såsom särskilt kapitel bestämmelser om

bidrag till kommunala arbetsföretag, s. k. statskommunala arbeten. Då även

dessa arbeten nu äro avsedda att upphöra och de i alla händelser icke ingå i det

system, som här föreslås till genomförande, hava de sakkunniga icke ingått

på prövning av hithörande bestämmelser och icke intagit dem i det utarbetade

författningsförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. Nr 209.

19

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

1982 års utredning.

Den offentliga arbetsförmedlingen.

Av det tidigare anförda har framgått, att det utarbetade förslaget till arbetslöshetsförsäkring

i likhet med tidigare förslag i ämnet bygger på de offentliga

arbetsförmedlingsanstalterna såsom organ för den arbetsanvisning,

som i varje system med arbetslöshetsförsäkring är nödvändig för prövning av

arbetsviljan och därmed av frågan, huruvida den arbetslöshet, för vilken ersättning

sökes från försäkringen, är ofrivillig.

Den nuvarande svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och

uppehälles alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunalsamfunds

sida, närmast landsting och vissa större städer. I samtliga län

med undantag för Malmöhus län finnas länsanstalter för ändamålet, till vilka

äro knutna avdelningskontor och ombud. På kommunalt initiativ finnas i

Malmöhus län ett flertal anstalter, vilka åtnjuta anslag från landstinget. Särskilda

kommunala anstalter finnas dessutom i Stockholm, Göteborg och Norrköping.

Staten har hittills inskränkt sig till att lämna visst bidrag till verksamhetens

bedrivande, och i samband härmed hava meddelats vissa av statsbidraget

betingade regler angående tillsyn från statlig myndighets sida. De

gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i kungörelse den 30 juni 1916 (nr

320) angående understöd av statsmedel till befrämjande och organiserande av

den offentliga arbetsförmedlingen i riket med däri senare gjorda ändringar.

För närvarande finnas 36 huvudkontor i olika delar av riket och 100 avdelningskontor.

Dessutom finnas sammanlagt omkring 525 ombud, vilka hava

till uppgift att på orter, där förmedlingsverksamheten är mindre omfattande,

fullgöra de uppgifter, som eljest åligga arbetsförmedlingskontor. Sammanlagda

kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen uppgingo för år 1931

till cirka 1,100,000 kronor, därav omkring 250,000 kronor motsvarades av statsbidrag.

De regler, efter vilka sådant statsbidrag utgår, äro i huvudsak följande.

Med statsbidrag bekostas samtliga för arbetsförmedlingen nödvändiga utgifter

för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram och interurbana telefonsamtal

samt tryckning av formulär och blanketter. Dessutom kan efter

prövning i varje särskilt fall bidrag erhållas till bestridande av kostnaderna

dels för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av

arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för de särskilda anordningar, som

vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens behov, för samarbetet mellan

olika arbetsförmedlingsanstalter, för anställande i arbete av värnpliktiga

och fast anställt manskap inom armén och marinen efter slutad militärtjänstgöring

samt för underlättande av yrkesval för arbetsanvisning åt ungdom.

Slutligen må anstalt, som förskotterat eller betalat medellös arbetssökandes

s. 113 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

113

resa å järnväg för tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom

riket anvisad anställning, under vissa förutsättningar erhålla bidrag av statsmedel

till täckande av hälften av berörda resekostnad.

Beträffande närmare redogörelse för den nuvarande organisationen av den

offentliga arbetsförmedlingen hänvisas till 1928 års betänkande sid. 315 o. ff.

jämte där åberopade källor.

Nämnda betänkande innehöll alternativa förslag till ny organisation för arbetsförmedlingen.

Enligt förslaget till obligatorisk försäkring — det s. k.

A-förslaget — skulle den offentliga arbetsförmedlingen bliva bärare av hela

den lokala organisationen och således förutom nyss antydda uppgifter även

hava att utbetala understöd, utlämna försäkringskort o. s. v. Enligt förslaget

till frivillig försäkring -—- B-förslaget — skulle anstalterna hava principiellt

samma uppgifter som enligt nu förevarande utkast. Enligt båda de i 1928

års betänkande framlagda förslagen till lagstiftning om den offentliga arbetsförmedlingen

skulle anordnande av den offentliga arbetsförmedlingen i motsats

mot tidigare göras till en skyldighet för landsting och städer utanför

landsting. I båda förslagen förutsattes vidare, förutom en utökning av antalet

anstalter och ombud, ett förstärkande av det allmännas inflytande på

sammansättningen av anstalternas ledning samt en utvidgning av statsbidragens

omfattning. Det ansågs därvid särskilt erforderligt att erhålla möjlighet

att tillse, att till föreståndare för anstalterna utses kompetenta personer.

Under det att enligt A-förslaget ordföranden i anstalts styrelse skulle

utses av Konungen samt anstaltsföreståndaren utses av socialstyrelsen, som

tillika skulle bestämma löneförmånerna, gick emellertid B-förslaget icke

längre än till att ordföranden i anstaltsstyrelse skulle utses av länsstyrelsen

samt att föreståndaren för huvudkontoret skulle utses av anstaltsstyrelsen,

dock att den utsedde skulle godkännas av socialstyrelsen. Yad angår statsbidraget

ansågs en förhöjning vara påkallad även vid en frivillig försäkring,

detta på den grund, att anstalterna jämväl vid ett dylikt system komme att påläggas

en betydligt ökad arbetsbörda och åsamkas större utgifter än de nu

hava. Då alla försäkrade arbetslösa för att utfå bidrag från försäkringen måste

regelbundet anmäla sig på förmedlingsanstalt och man som följd därav ansåg

sig hava rätt att vänta, att även arbetsgivarna skulle komma att i större

utsträckning än hittills vända sig till anstalterna, beräknades omslutningen

av dessas verksamhet bliva väsentligt större än för närvarande.

Det framgår icke av 1928 års betänkande, med vilka kostnader man räknat

för arbetsförmedlingen enligt de olika försäkringssystemen. På sid. 225 i betänkandet

återfinnes visserligen cn uppgift, enligt vilken sammanlagda kostnaderna

för tre fjärdedelar av arbetsförmedlingsanstaltcrnas utgifter tillsammans

med postverkets kostnader för tryckning av försäkringsmärken och uppbörd

av försäkringsavgifter, kostnader för erforderliga formulär och blanketter

samt kostnaderna för den centrala förvaltningen beräknats uppgå till 2.3

miljoner kronor, därav »åtminstone 300,000 kronor» ansetts belöpa pa sådan

förmedlingsverksamhet, som var oberoende av försäkringssystemet. Närmare

fördelning av kostnadsbeloppet lämnas icke. För motsvarande kostnader för den

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

1932 års utredning.

frivilliga försäkringen lämnas icke alls någon uppgift. Det bör i detta sammanhang

understrykas, att man icke heller i det frivilliga försäkringsförslaget

räknade med att skogs- och lantarbetare skulle komma att i praktiken omfattas

av försäkringssystemet. I följd härav ansåg man sig kunna utgå ifrån

ett nät av arbetsförmedlingsanstalter, som i praktiken kunde omsluta endast

V8 av rikets ytvidd. För den återstående delen ansågs det tillräckligt med

ombud.

Det må vidare anmärkas, att i 1928 års betänkande diskuteras frågan, huruvida

i samband med försäkringens införande den offentliga arbetsförmedlingen

borde göras till en statsangelägenhet, ett förslag som emellertid på närmare

anförda skäl avvisas. Ej heller hava 1926 års sakkunniga ansett sig

böra biträda yrkande, att i samband med förmedlingens utbyggande den privata

arbetsförmedlingsverksamheten skulle helt förbjudas. Vidare må hänvisas

till den diskussion, som å sid. 184 och följande förekommer av frågan,

huruvida med det ifrågasatta systemet förmedlingen av anställningar inom

industrien i större utsträckning än dittills kunde väntas komma att ske genom

de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna och vilken verkan en arbetslöshetsförsäkring

kunde väntas få för förmedlingens utveckling till större effektivitet

i detta hänseende. Det är nämligen uppenbart, att den kontroll, som arbetsförmedlingsanstalterna

skola utöva över de understödssökandes arbetsvillighet,

blir fullt effektiv först i den mån arbetsförmedlingen är i stånd att

anvisa varje arbetslös lämpligt arbete. Härför erfordras tydligen, att arbetsgivarna

i full utsträckning vända sig till anstalterna vid behov av arbetare.

Beträffande denna fråga hade tvenne motsatta uppfattningar gjort sig gällande

bland 1926 års sakkunniga. Vissa av dem hade ansett, att genomförandet

av en arbetslöshetsförsäkring komme att utveckla och stärka arbetsförmedlingen,

medan andra varit av den meningen, att förmedlingen snarare

komme att försvagas genom försäkringens införande och att den i varje fall

icke skulle vinna den allmänna anslutning, som vore nödvändig för att förmedlingen

skulle på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin funktion som försäkringens

kontrollorgan.

Beträffande den legislativa formen för genomförande av de nya bestämmelserna

hava 1926 års sakkunniga ansett, att även vid en frivillig försäkring

de nya bestämmelserna borde meddelas i form av lag. Detta syntes vara

påkallat därav, att rätten till understöd gjorts beroende av att vederbörande

arbetslöse hos den offentliga arbetsförmedlingen sökt men icke erhållit arbete.

Det framgår icke av betänkandet, huruvida de sakkunniga avsett, att denna

lagstiftning skulle bliva av civillags natur eller vara att hänföra till kommunal

lagstiftning, såsom åläggande landsting och städer utanför landsting

en ny förpliktelse.

Då enligt direktiven för 1932 års sakkunnigas arbete det blivande förslaget

skulle göras sådant, att man kunde räkna med att det även i praktiken komme

att omfatta en betydande del av rikets lånt- och skogsarbetare, och da alltså

den blivande försäkringen kunde väntas fa sin verksamhet spridd över

landets alla delar, stod det från början klart, att den offentliga arbetsför
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

115

medlingen, för att kunna fullgöra sina uppgifter som kontrollorgan i försäkringen,

måste utbyggas till ett på effektivt sätt hela riket omspännande nät.

Då alltså den i 1928 års betänkande föreslagna nya organisationen av arbetsförmedlingen

icke kunde anses tillfyllest, riktade 1932 års sakkunniga i skrivelse

den 22 november 1932 en anmodan till socialstyrelsen om verkställande

av utredning och lämnande av uppgifter rörande utbyggandet av den offentliga

arbetsförmedlingen vid en försäkring omfattande lånt- och skogsarbetare

och affärsanställda på sådant sätt, att arbetsförmedlingen komme att omspänna

hela landet och möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad

uppehölle sig. Med anledning härav hava de sakkunniga från socialstyrelsen

mottagit en den 28 december 1932 dagtecknad promemoria, vilken torde

få som bilaga fogas vid denna promemoria (Bilaga D).

Sammanfattningsvis må här angående innehållet i denna promemoria anföras,

att socialstyrelsen med ledning av uppgifter från en konferens med

vissa arbetsförmedlingsföreståndare och efter en mera summarisk överslagsberäkning

för landet i övrigt kommit till den uppfattningen, att man tills

vidare skulle kunna åtnöjas med 103 nya avdelningskontor utöver de 100 nu

befintliga. Sammanlagda antalet kontor skulle därmed, om man inräknade

nuvarande 36 huvudkontor, komma att uppgå till 239, en siffra som i och

för sig är mindre än den i 1928 års betänkande föreslagna (247). Vad angår

ombudens antal har socialstyrelsen stannat vid den uppfattningen, att de

skulle vid fullt genomförd organisation behöva vara omkring 1,300. I 1928

års förslag räknades med endast 1,000 ombud. Enligt socialstyrelsens mening

vore den sålunda kalkylerade ökningen fullt motiverad med hänsyn till

den stora geografiska utvidgning av verksamhetsområdet, som föranleddes av

att försäkringen skulle beräknas komma att omfatta även lantarbetare samt

skogs- och flottningsarbetare.

Efter uppskattning av de blivande kostnaderna för nya avdelningskontor

och för ersättning åt nya ombud har socialstyrelsen kommit till den uppfattningen,

att totalkostnaderna efter organisationens genomförande skulle komma

att uppgå till en sammanlagd summa av 2,800,000 kronor, därav 100,000

kronor vore att hänföra till tillfälliga organisationskostnader under den nya

organisationens första tid. Då, som sagt, nuvarande totalkostnader för arbetsförmedlingen

uppgå till i runt tal 1,100,000 kronor, motsvarar den av socialstyrelsen

beräknade framtida kostnadsökningen en summa av ungefär 1,600,000

kronor.

Vad till en början angår frågan om statens övertagande av den offentliga

arbetsförmedlingen kan man visserligen säga, att skälen därför nu äro starkare

än vid ett genomförande av någotdera av 1928 års förslag. Då utgick

man, såsom i olika sammanhang påpekats, från att lånt- och skogsarbetarna

skulle komma att stå utanför, och då arbetsförmedlingen hade den allra

största delen av sitt klientel just bland dessa arbetare, framhölls, att

försäkringen knappast kunde utgöra tillräcklig anledning till hela förmedlingsverksamhetens

överflyttande till staten. Nu blir ju förhållandet

i detta hänseende ett annat, men det oaktat har man ansett den kom
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

1982 års utredning.

munala anknytningen av förmecllingsorganisationen i och för sig vara av så

stort värde, att densamma bör bibehållas, särskilt som under nuvarande ekonomiska

förhållanden det måste medföra betänkligheter att till statstjänare

överföra en personal av den stora numerär, varom bär är fråga. Emellertid

hava de sakkunniga, såsom framgår av det följande, ansett sig böra föreslå,

att statsbidrag beviljas i sådan omfattning, att de kommunala utgifterna för

ändamålet bibehållas vid ungefär nuvarande nivå trots den omfattande utbyggnad

av organisationen, som måste äga rum.

Icke heller beträffande förhållandet till den privata förmedlingsverksamheten

hava de sakkunniga funnit anledning att intaga annan ställning än

1926 ars sakkunniga. Därutinnan är för övrigt att påpeka, att frågan om

undertryckandet av den privata avgiftskrävande arbetsförmedlingen kommer

att under den närmaste tiden bliva föremål för behandling inom den internationella

arbetsorganisationen och att, sedan denna organisation fattat ståndpunkt

till frågan, det är att förvänta, att densamma kommer att även här

i landet upptagas till definitivt avgörande.

I frågan om verkningarna av arbetslöshetsförsäkringen på förmedlingens

effektivitet hava övervägande skäl ansetts tala för den meningen, att därigenom

den offentliga arbetsförmedlingens ställning kommer att stärkas. Man

torde nämligen kunna hysa den förhoppningen, att industriens arbetsgivare

komma att vända sig till arbetsförmedlingen för erhållande av erforderliga

arbetskrafter, om dessa arbetsgivare veta, att arbetsförmedlingen har kännedom

om huvudmassan av den lediga arbetskraften. Då det vidare kan beräknas,

att i främsta rummet till försäkringsförmåner berättigade arbetare

komma att vända sig till anstalterna, under det att sådana arbetare, som på

grund av försummad avgiftsbetalning, långvarig arbetslöshet, vägran att mottaga

erbjudet arbete o. s. v. icke hava någon dylik rätt, underlåta att uppsöka

arbetsförmedlingen, kommer en naturlig gallring att ske, så att det i

främsta rummet blir den bättre arbetskraften, som söker sig till arbetsförmedlingsanstalterna.

Eör en dylik gynnsam utveckling förutsättes emellertid, dels

att förmedlingsanstalternas arbetskrafter i tillräcklig omfattning utökas med

fullt kompetent personal, dels också att systemet med fackarbetsanvisning

alltmera utvecklas, sa att specialisering sker vid alla arbetsförmedlingskontor,

där verksamheten är av större omfattning. Det är också att beakta, att

de farhågor för en utveckling i motsatt riktning, som i 1928 års betänkande

uttalats av vissa av de sakkunniga, väsentligen försvagas, i händelse att försäkringssystemet

göres frivilligt och förmedlingsanstalterna alltså befrias

från alla för deras egentliga uppgift mera främmande göromål såsom bestsren

med försäkringskorten, prövning av understödsärenden, utbetalning av

understöd och därmed följande räkenskapsföring m. m.

Lika med 1926 års sakkunniga har man nu ansett, att det icke, vilken uppfattning

man än hyser i senast behandlade fråga, bör ifrågakomma att stadga

skyldighet för arbetsgivarna att till arbetsförmedlingen anmäla lediga platser.

Beträffande omfattningen av den erforderliga organisationen hava de sak
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

19S2 års utredning.

117

kunniga icke ansett sig hava att ingå på granskning av den sakkunniga statsmyndighetens

uppskattning av antalet förmedlingsorgan eller på dess kostnadsberäkningar.

De sakkunniga hava alltså i sitt fortsatta arbete byggt

på de därutinnan erhållna uppgifterna. Dessa torde emellertid komma att

bliva i tillfredsställande omfattning belysta, då, såsom de sakkunniga antaga,

yttranden från olika myndigheter komma att infordras över de sakkunnigas

promemoria och därvid fogade bilagor. De sakkunniga vilja emellertid understryka,

att uppskattningen av den erforderliga organisationens omfattning och

därmed av de påkallade kostnaderna på nuvarande stadium av arbetet måste

bliva i hög grad approximativa. Vidare må framhållas, att utbyggandet av

förmedlingsorganisationen uppenbart bör ske endast successivt, i den mån

den statsunderstödda försäkringen erhåller ökad utbredning inom landets olika

delar. Därvid bör också iakttagas, att även å orter, där man kan antaga att,

då försäkringen erhållit full utveckling, ett avdelningskontor kan bliva nödvändigt,

man tills vidare bör nöja sig med den enklare och mindre kostsamma

anordningen med ett ombud.

Däremot hava de sakkunniga till prövning upptagit frågan om fördelningen

av kostnaderna för den utvidgade arbetsförmedlingsorganisationen. I 1928

års betänkande föreslås att, i händelse av frivillig försäkring, rätten till

statsbidrag skulle i förhållande till vad för närvarande gäller utvidgas så, att

bidragen till resekostnader för arbetslösa skulle ökas från hälften till tre fjärdedelar

av anstalternas utgifter, varjämte anstalterna skulle få rätt till ersättning

med en fjärdedel för sådana av behovet påkallade utgifter, till vilka

för närvarande statsbidrag icke alls utgår. Med ledning av officiella uppgifter

rörande arbetsförmedlingsanstalternas kostnader och nuvarande statsbidrag

till desamma hava nu de sakkunniga kommit till det resultatet, att

med tillämpning av de sålunda år 1928 föreslagna reglerna angående statsbidrag

den i socialstyrelsens nyss omförmälda promemoria beräknade totala

årliga kostnadssumman av 2.7 miljoner kronor skulle komma att fördelas så,

att 1,300,000 kronor komme att belöpa på statsbidrag och återstoden eller

1.400.000 kronor på landstingen eller vissa kommuner, i den mån dessa lämna

bidrag till förmedlingen. Då de kommunala omkostnaderna för förmedlingen

för närvarande kunna beräknas uppgå till i runt tal 850,000 kronor årligen,

skulle detta innebära en ökning av den kommunala bördan med ungefär

550.000 kronor. De sakkunniga hava emellertid funnit det obilligt att ifrågasätta

en dylik stegring i kommunernas kostnader för ändamålet. Också om organisationens

utbyggande måste medföra gynnsamma resultat även för arbetsförmedlingen

i och för sig och alltså bliva till gagn jämväl i kommunalt hänseende,

är det likväl närmast betingat av försäkringens genomförande. Statsbidragsreglerna

hava därför ansetts böra utformas så, att landstingens och

kommunernas kostnader kunna bibehållas vid ungefär nuvarande nivå. Med

denna utgångspunkt hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att ersättning

av statsmedel skall utgå dels — lika med enligt 1928 års B-förslag — för

hela kostnaden för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter,

som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma,

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

1982 års utredning.

samt för post-, telegraf- och telefcnavgifter ävensom för tre fjärdedelar av

resekostnader för arbetssökande, dels med hälften — enligt nyssnämnda förslag

en fjärdedel -—• av utgifter för andra ändamål, i den mån utgifterna kunna

anses hava varit av behovet påkallade. Slutligen skulle av statsmedel

kunna till större andel än hälften bekostas särskilda anordningar för förmedling

av arbete inom viss verksamhetsgren eller för visst slag av arbetssökande,

för samverkan mellan olika arbetsförmedlingsanstalter samt för underlättande

av yrkesval och för arbetsanvisning till ungdom. Däremot skulle nuvarande

särbestämmelser om rätt att alltid få full statsersättning för särskilda anordningar

för arbetsförmedling bland annat för ungdom och värnpliktiga bortfalla.

De sakkunniga hava även i andra hänseenden verkställt en överarbetning

av 1928 års förslag till lag om offentlig arbetsförmedling. Därvid hava beaktats

de erinringar mot detta förslag, som i avgivna yttranden gjorts av svenska

landstingsförbundet samt flertalet landsting. Dessa invändningar gå framför

allt ut på att genom lagförslaget den kommunala självbestämmanderätten

på ifrågavarande område skulle bliva alltför hårt beskuren. Särskilt starka

invändningar hava därvid riktats mot de i förslaget till obligatorisk försäkring

ingående bestämmelserna om att ordförande i arbetsförmedlingsanstalt

samt anstaltens föreståndare skulle utses av offentlig myndighet, men även

mot den i förslaget rörande frivillig försäkring ingående bestämmelsen, att

val av sådan föreståndare skulle godkännas av socialstyrelsen, hava gjorts

bestämda invändningar; det har anförts, att en anstaltsstyrelse borde vara

kompetent att avgöra, om en person passade som föreståndare för anstalten

eller icke, samt att det ifrågasatta godkännandet lätteligen kunde medföra,

att det bleve vederbörande ämbetsverk, som i realiteten utnämnde föreståndare.

Därest den statliga regleringen på ifrågavarande område skulle,

såsom en följd av det ifrågasatta ökade statsbidraget och det nära

sambandet med arbetslöshetsförsäkringen, befinnas böra sträcka sig alltför

långt, vore det enligt landstingsförbundets mening att föredraga, att staten

helt övertoge arbetsförmedlingsanstalterna och landstingen avkopplades från

all befattning därmed.

Vid övervägande av dessa och liknande erinringar hava de sakkunniga funnit,

att de i 1928 ars B-förslag ingående bestämmelserna i förevarande hänseende

icke gå längre, än som är oundgängligen erforderligt för att tillförsäkra

det offentliga den grad av inflytande, som ur det allmännas intresse måste

anses nödvändig. Betydelsen av en kompetent och även för försäkringens

spörsmål intresserad ledning av arbetsförmedlingsanstalterna är synnerligen

stor, och det lärer icke kunna vara med säkerhet att förvänta, att dessa krav

allestädes beaktas, därest saken göres till en vederbörande anstaltsstyrelses

egen angelägenhet.

På enstaka punkter hava de sakkunniga emellertid funnit sig böra föreslå

avvikelse från 1928 års B-förslag. I 5 § har sålunda ansetts böra införas

det förtydligandet, att orten för anstaltens huvudkontor bör vara densamma

som den ort, där styrelsen har sitt säte. Vidare har visst tillägg gjorts till

s. 119 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

119

7 § i lagförslaget. I de sakkunnigas förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor

liar ju noga reglerats påföljden av att arbetare vägrar att

antaga genom organ för arbetsförmedlingen erbjudet arbete, som prövas vara

lämpligt. För att dylik prövning alltid skall komma till stånd och eventuellt

stadgade påföljder kunna inträda, har det nu ansetts böra åläggas arbetsförmedlingsanstalt

att omedelbart göra anmälan om arbetsvägran till styrelsen

för den erkända arbetslöshetskassa, varav den platssökande arbetaren må

vara medlem. I samband därmed har även föreslagits, att motsvarande anmälan

skall göras till vederbörande kommunala understödsorgan. Detta sammanhänger

därmed, att de sakkunniga i sitt förslag rörande kommunalunderstöd

till arbetslösa med statsbidrag intagit en liknande bestämmelse rörande

avstängning från rätt till understöd i händelse av omotiverad arbetsvägran.

Även hos tillsynsmyndigheten lärer i dylika fall anmälan böra göras, detta

särskilt med hänsyn till den nämnda myndighet tillkommande kontrollen vid

fall av arbetsvägran under hänvisning till arbetskonflikt.

Vidare hava i 9 § vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen formell natur.

Vad angår ersättning för arbetssökandes resor har sålunda gjorts det förtydligandet,

att ersättning kan utgå i förhållande till kostnaden för resa å plats

med lägsta biljettpris, även om den arbetssökande begagnar sig av högre reseklass.

— Rörande frågan huruvida ersättning må utgå för återresa i sådant

fall, då anställning icke kommer till stånd, när den arbetssökande begivit sig

till annan ort för tillträdande av överenskommen eller med säkerhet väntad anställning,

har ett förtydligande ansetts lämpligt. Sålunda har införts ett uttryckligt

stadgande om möjlighet härtill, vilken möjlighet dock begränsats till

sådana fall, där särskilda omständigheter föreligga; uppenbarligen bör nämligen

ersättning för återresa utgå, endast då det icke kan anses bero på den

arbetssökande, att anställning icke kommit till stånd. — Enligt 1928 års

förslag var vidare rätten till statsbidrag för resekostnader inskränkt så, att

ersättning icke utgick, då i något fall av omständigheterna framgick, att

anstalten skäligen kunnat erhålla ersättning för resekostnader av arbetsgivaren

eller arbetaren. Till förebyggande av att ersättning anses böra utkrävas

i sådana fall, då så visserligen vore möjligt men ett dylikt förfaringssätt måste

anses obilligt, har i anledning av anmärkning från statskontoret en sådan

jämkning skett, att rätten till statsbidrag förloras, endast då möjlighet och fog

funnits för ersättningens uttagande av arbetsgivaren eller arbetaren.

Vad angår den legislativa anordningen hava de sakkunniga anslutit sig till

den meningen, att bestämmelserna i ämnet böra meddelas i form av lag, detta

närmast på grund av de skyldigheter, som läggas på landstingen och de

större städerna och vilka, då arbetsförmedlingsorganisationen utgör förutsättning

för den lagfästa statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, måste

göras till ett formligt åliggande och icke lämpligen böra anknytas såsom endast

villkor för ett statsbidrag, av vilket kommunerna kunna begagna sig eller

ej, alltefter som de vilja ställa sig de av statsmakterna meddelade bestämmelserna

till efterrättelse eller icke. Däremot torde någon anledning icke finnas

att giva lagstiftningen civillags karaktär.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

1932 års utredning.

I sammanhang med behandlingen av frågan om kommunalunderstöd till arbetslösa

hava de sakkunniga framhållit vikten av en nära förbindelse mellan

de kommunala arbetslöshetsorganen och arbetsförmedlingens representanter.

De sakkunniga hava också i nämnda sammanhang föreslagit en bestämmelse

av innebörd att, då i kommun finnes arbetsförmedlingsanstalt, representant för

denna bör vara medlem av den kommunala arbetslöshetskommittén. Av samma

skäl, som föranlett detta förslag, vilja de sakkunniga bär understryka betydelsen

av att inom kommuner, där arbetsförmedlingen kommer att representeras

endast av ombud, dessa komma att utses bland arbetslöshetskommitténs

medlemmar, i händelse någon av dem kan anses skickad för uppdraget.

s. 121 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

121

Den centrala organisationen.

1926 års sakkunniga föreslogo, att som centralt organ för arbetslöshetsförsäkringen,

vare sig den bleve obligatorisk eller frivillig, skulle anlitas socialstyrelsen,

som för ändamålet skulle utbyggas på ett i betänkandet antytt

sätt. Härutinnan må hänvisas till betänkandet s. 174 ff. Här må endast

erinras, att man i betänkandet avsåg inrättandet av två nya byråer inom

styrelsen, nämligen en för arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring och en

för reservarbeten. Sistnämnda byrå skulle således övertaga arbetslöshetskommissionens

nuvarande verksamhet. Socialstyrelsen ingick i sitt utlåtande

rörande 1928 års betänkande icke på frågan om styrelsens organisation i händelse

av försäkringens genomförande.

Då 1932 års sakkunniga haft att pröva förevarande fråga, har först varit

att beakta, att förevarande förslag i förhållande till 1928 års förslag rörande

frivillig arbetslöshetsförsäkring innefattar den väsentliga ändringen, att i det

nya förslaget icke ingå några reservarbeten, i det att enligt erhållna direktiv

den s. k. arbetslinjen till motverkande av arbetslöshet förutsättes komma att

anordnas på helt annat sätt, men att däremot, som redan anförts, i detta förslag

införts ett system med kommunala understöd med statsbidrag, ungefärligen

motsvarande den understödsverksamhet, som för närvarande bedrives

med bistånd från statens arbetslöshetskommission.

De sakkunniga hava sökt bilda sig en uppfattning om de nya arbetsuppgifter,

som i händelse av genomförande av förevarande förslag skulle komma

att åvila centralorganet. Härvidlag har man att skilja mellan förhållandena,

sedan försäkringen väl kommit i gång, och de speciella uppgifter, som uppstå

i sammanhang med försäkringens införande. Under löpande försäkringstid

komma de väsentligaste grupperna av nya ärenden att vara följande, nämligen,

vad angår själva försäkringen, dels kontinuerlig tillsyn över kassorna

och deras underavdelningar, i vilket hänseende torde komma att erfordras månatliga

rapporter angående medlemsantal, utgivet understöd o. s. v., i samband

varmed lärer krävas deltagande i sammanträden med kassor och deras avdelningar,

kontrollresor o. s. v., dels lämnande av anvisningar och råd för ernående

av en riktig tillämpning av meddelade bestämmelser särskilt i vad angår

mera tveksamma frågor såsom åtgärder i anledning av försämrad ekonomi för

en kassa i anledning av stegrad arbetslöshet, tillämpningen av reglerna rörande

avstängning vid arbetsvägran o. s. v., dels granskning av kassornas bidragsräkningar,

vid vilken granskning måste kontrolleras icke blott att de faktorer,

som inverka på statsbidragets storlek, upptagits på rätt sätt utan även att

de understöd, för vilka statsbidrag ifrågasättas, icke utgivits med överskridande

av författningens ram; i sådant hänseende lärer det bliva erforderligt att, i

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

1932 års utredning.

varje fall stickprovsvis, granska de intyg och andra handlingar, på vilka understödsbeviljandet

grundat sig, och dels slutligen förande av en noggrann statistik

för möjliggörande av ingripande med anvisningar eller andra åtgärder i

händelse av inträdande kritisk situation för en kassa. Yad angår arbetsförmedlingen

kommer den centrala ledningen av ett så omfattande lokalt organisationsnät

att i och för sig kräva mycket arbete, varjämte lärer undan för

undan krävas aktiv medverkan för organisationens utbyggnad och bibehållande

av dess effektivitet. Härtill kommer att, som i annat sammanhang antytts,

stor uppmärksamhet måste ägnas personfrågorna samt anvisningar lämnas

om bästa sättet att fullgöra uppgifterna med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen.

Jämväl prövningen av ansökningar om bidrag till arbetsförmedlingsverksamheten

kommer att med den ifrågasatta omfattningen av organisationen

bliva betydligt arbetskrävande. Yad slutligen angår.kontantunderstöden har

erfarenheten från statens arbetslöshetskommission utvisat, att för ett rätt

handhavande av statsbidragen till denna verksamhet kräves noggrann kännedom

om de sökande kommunernas särskilda förhållanden, ett icke mindre noggrant

aktgivande på arbetslöshetssituationens växlingar samt en omsorgsfull

individuell prövning tid efter annan av bidragsbehovet på olika håll. Därtill

kommer, att de utförliga bestämmelser, som ansetts böra meddelas som villkor

för statsbidrag, kräva kontroll över att uppställda villkor fullgöras, vilket

måste kräva betydande arbete. Även härutinnan lärer det bliva erforderligt

med inspektions- och kontrollresor.

Yad angår de göromål, som bliva av särskilt stor omfattning under organisationstiden,

hänföra de sig i fråga om arbetslöshetsförsäkringen främst till

upprättande av normalstadgar för arbetslöshetskassorna, förhandlingar angående

bildande av kassor, prövning av stadgarna före erkännande och registrering

av sådana kassor samt förhandling angående och prövning av föreslagna

avgiftstariffer. Beträffande arbetsförmedlingen måste ett omfattande organisationsarbete

komma till stånd för organisationsnätets utbyggande, i vilket arbete,

bland annat, ingår upprättande av ändrade, respektive nya reglementen

för arbetsförmedlingsanstalterna.

Efter samråd med socialstyrelsens chef hava de sakkunniga kommit till den

uppfattningen, att oaktat den stora omfattningen av de sålunda föreliggande

arbetsuppgifterna •—- av vilka endast de mera omfattande och betydelsefulla

här uppräknats — det måste vara lämpligast att söka sammanhålla alla dessa

uppgifter på en enda byrå inom socialstyrelsen. De olika grupperna av arbetsuppgifter

ligga nämligen varandra så nära och gripa så in i varandra,

att en enhetlig närmaste ledning är nödvändig för erhållande av ett gott resultat.

Härmed följer emellertid, att byråchefens tid sannolikt kommer att

till allra största delen bliva upptagen med så att säga de stora linjerna av arbetet,

särskilt de sammanhållande och dirigerande uppgifterna. Den direkta ledningen

av de tre skilda verksamhetsgrenarna: försäkringen, arbetsförmedlingen

och kontantunderstödsverksamheten, måste därför anförtros åt kvalificerade

befattningshavare, vilka icke lämpligen torde kunna erhålla lägre tjänsteställning

än som byrådirektörer. I anslutning till vad tidigare anförts

s. 123 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

123

måste också beräknas kvalificerad personal för den lokala tillsynen och det

lokala samarbetet med arbetslöshetskassorna samt de kommunala arbetslöshetsorganen

och de lokala arbetsförmedlingsorganen. Givetvis bör man därvid eftersträva

en sådan anordning, att samma tjänstemän kunna ombesörja den lokala

tillsynen beträffande alla dessa slag av verksamhet — ytterligare en

gynnsam följd av att hela verksamheten sammanhålles på en och samma byrå.

Med dessa utgångspunkter hava de sakkunniga härutinnan efter samråd med

socialstyrelsens chef ansett sig böra uppskatta behovet av kvalificerad personal

på följande sätt, nämligen en byråchef, tre byrådirektörer, en sekreterare,

två förste och två andre inspektörer samt tre notarier eller aktuarier. Därtill

komma amanuenser och kvinnlig personal till erforderligt antal. Översiagsvis

hava de sakkunniga beräknat den årliga omkostnaden för den centrala förvaltningen,

på detta sätt anordnad, till ungefär 150,000 kronor. Det torde icke

lämpligen ankomma på de sakkunniga att framlägga ett närmare utfört förslag

i detta hänseende, utan torde socialstyrelsen böra anmodas att i samband

med avgivande av utlåtande över förevarande promemoria framkomma med

yttrande och förslag härutinnan.

De sakkunniga vilja för sin del vidare endast framhålla, att under övergångstiden

ytterligare personal måste bliva erforderlig. Det måste nämligen

tillses, att den statliga myndigheten står fullt rustad att på bästa möjliga

sätt underlätta övergången till den nya organisationen. Dennas värde och

utveckling för framtiden beror nämligen i hög grad på att igångsättandet

till alla delar sker i den nya lagstiftningens anda och med sådana premier och

i övrigt sådana bestämmelser, att faror för försäkringsorganisationens bestånd

från början såvitt möjligt undvikas. De kostnader, som nedläggas på att bereda

hithörande ärenden verkligt kvalificerad behandling, bliva i alla händelser

ytterst små i förhållande till de värden, som här stå på spel. Till vilket

belopp dessa extra kostnader böra skattas har det icke varit möjligt för de

sakkunniga att närmare bedöma. De sakkunniga erinra, att för ändamalet

överslagsvis i årets statsverksproposition beräknats ett belopp av 50,000 kronor,

en summa som dock endast kan vara avsedd att täcka de extra utgifterna

under någon mindre tid. Även i detta hänseende torde det fa ankomma pa

socialstyrelsen att på grundval av denna promemoria framlägga närmare utfört

förslag.

I det föregående hava de sakkunniga utgått från att handläggningen av hithörande

ärenden inom socialstyrelsen skulle ske i för närvarande vanliga former.

I detta hänseende överensstämmer de sakkunnigas ståndpunkt i allmänhet

med 1928 års förslag. Det förordades emellertid däri, att socialstyrelsen

skulle vid behandlingen av besvär över arbetsförmedlingsanstalternas beslut i

frågor om ersättning vid inträffad arbetslöshet hava en särskild sammansättning

med deltagande, bland annat, av två särskilda ledamöter med praktisk

insikt i respektive arbetsgivarnas och arbetarnas förhållanden. Det framgår

icke av betänkandet, huruvida en dylik organisation var avsedd att tillämpas

jämväl vid frivillig försäkring. Enligt de sakkunnigas mening föreligger

emellertid med det nu framlagda försäkringsförslaget icke tillräcklig anledning

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

1982 års utredning.

till särskilda anordningar härutinnan. Vad angår frågan om besvärsrätt över

socialstyrelsens beslut i ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring och understödsverksamhet

är att märka, att 1928 års betänkande i fråga om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

utgick från att socialstyrelsen i dylika ärenden skulle

vara sista instans. Härvidlag anse 1932 års sakkunniga, att man beträffande

försäkringen bör följa förebilden från den nya sjukkasselagstiftningen. Detta

innebär, att besvär — med ett speciellt, i det föregående behandlat undantag —

skola kunna anföras över socialstyrelsens beslut, vilka besvär i allmänhet

skola behandlas av Kungl. Maj :t i statsrådet och endast i mål om statsbidrag

gå till regeringsrätten. Någon lagändring erfordras icke härutinnan, då det

förordade behandlingssättet är det, som redan nu är i lagen om regeringsrätten

stadgat för besvär i frågor rörande understödsföreningar. Även rörande understödsverksamheten

torde besvär böra kunna anföras över socialstyrelsens

beslut, i så fall givetvis hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

s. 125 Kontrollera mot PDF

1933 års utredning.

125

Sammanfattning angående kostnaderna.

Det torde vara av intresse att avslutningsvis framlägga en sammanfattning

angående de kostnader, som ett genomförande av här föreslagna anordningar

skulle förorsaka statsverket. Visserligen kan en dylik kostnadskalkyl icke

bliva fullständig, i det att storleken av kostnaderna för statsbidrag till kommunala

understöd beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.

Förhållandet är nämligen därvid, att verksamheten icke endast är beroende

av arbetslöshetens omfattning -—- vilket i och för sig gjorde en kalkyl synnerligen

vansklig — utan att därjämte dess utsträckning sammanhänger med

den omfattning, som den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen särskilt under

de första åren kan komma att få. Härtill kommer, att kostnaden i viss mån

kan bestämmas av statsmakterna, alltefter den uppfattning de hysa rörande

den utsträckning, i vilken understödsverksamhet bör äga rum, och de direktiv

de i sådant hänseende meddela det verkställande organet.

Vad angår övriga här föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkring,

utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder

betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen

hunnit genomföras i den omfattning man nu ansett sig hava anledning

räkna med, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner Tcronor, belöpande å

Daghjälpsbidrag till försäkringen .

Stats-

verket

12.5

Landsting och

vissa städer

Arbets-

givarna

De för- säkrade

14.1

Summa

26.6

Förvaltningsbidrag till försäkringen

0.5

—

0.9

—

1.4

Arbetsförmedlingen.......

0.9

0.9

0.9

—

2.7

Socialstyrelsen.........

0.2

—

—

—

0.2

Summa

14.1

0.9

1.8

14.1

30.9

Statsverkets kostnader skulle alltså vid genomförd nyorganisation komma

att uppgå till något över 14 miljoner kronor, eller, om man frånräknar redan

nu utgående utgifter för arbetsförmedlingen, omkring 13.8 miljoner kronor.

För landsting och städer skulle icke uppkomma nya kostnader.

Vad angår kostnaderna under nästa budgetår, bliva de tydligen beroende på,

när den nya ordningen anses böra träda i kraft, samt på den takt, i vilken övergången

sker till denna ordning. I sistnämnda hänseende hava de sakkunniga

under sitt arbete kommit till den uppfattningen, att det knappast kan förväntas,

att de erkända arbetslöshetskassorna skola kunna vara färdiga att redan

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

1932 års utredning.

från nästa årsskifte träda i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om

detta är riktigt, skulle kostnaderna för statsbidrag knappast bliva märkbara,

eftersom vad som kan komma att belöpa på nästa budgetår då på sin höjd blir

förskottsbetalning för ett kvartal. Närmare upplysningar om tidpunkten för

övergången kunna möjligen förväntas i de yttranden över förevarande promemoria,

som torde böra inhämtas från ifrågavarande fackförbund. Här må endast

understrykas, att med den uppfattning man i detta hänseende kommer att

hysa sammanhänger frågan, vilket belopp som kan anses böra redan för nästa

budgetår beräknas för utbyggnad av arbetsförmedlingen samt för organisationskostnader

inom socialstyrelsen. Å andra sidan bliver tydligen behovet av

statsmedel för bidrag till kommunal understödsverksamhet större, i den mån

försäkringen icke väntas erhålla effekt under den närmaste tiden.

s. 127 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

127

Utkast

till

förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

(1928 års förslag.)1

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken

enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet

med vad i denna förordning stadgas,

må på sätt nedan sägs vinna erkännande

som arbetslöshetskassa.

Erkännande meddelas av den i 69 §

i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar

omförmälda tillsynsmyndighet.

Med erkännande följer rätt till

statsbidrag enligt i denna förordning

angivna grunder ävensom skyldighet

att i firman intaga ordet »arbetslöshetskassa».

(Förevarande förslag.)

I. Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken

enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet

med vad i denna förordning

stadgas, må på sätt nedan sägs antagas

till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd

arbetslöshetskassa av den i 69 §

i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar

omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag

i enlighet med därför fastställda

grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma

skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

2 §.

Ansökan om erkännande skall göras

av föreningens styrelse.

Ansökan om antagande till erkänd

arbetslöshetskassa skall göras av föreningens

styrelse.

1 I enlighet med vad som framgår å s. 23 avses här med »1928 års förslag» det förslag, som

avgavs av ordföranden hos 1926 års arbetslöshetssakkunniga H. Lindqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 samt. Nr 209.

20

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

Vid ansökningen skola fogas enligt

fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal

samt fördelning efter yrken ock tillförsäkrat

understöd ävensom angående

föreningens tillgångar och skulder

samt av samfund, inrättning eller enskild

gjord utfästelse av bidrag till

föreningen. Tillförsäkras medlem,

som är familjeförsörjare, högre understöd

än annan medlem, skall uppgift

ock lämnas angående medlemmarnas

fördelning efter kön och civilstånd.

Nämnda handlingar skola vara försedda

med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

3 §.

Understödsförening skall för att

kunna vinna erkännande som arbetslöshetskassa

bestå av minst 500 medlemmar.

Därest särskilda omständigheter

därtill föranleda, må erkännande

beviljas jämväl förening med mindre

medlemsantal än nyss nämnts.

4 §.

Vid prövning av ansökan om erkännande

skall tillsynsmyndigheten

tillse, att föreningens stadgar innehålla

tillfredsställande bestämmelser

om avgifter, medelförvaltning och användning

av uppkommande överskott

samt jämväl i övrigt äro betryggande

för medlemmarna. Finnes anledning

till anmärkning i nämnda hänseenden

eller innehålla stadgarna bestämmelser,

som med hänsyn till ändamålet

med föreningens verksamhet prövas

(Förevarande förslag.)

Vid ansökningen skola fogas enligt

fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal

samt fördelning efter yrken och i klasser

efter tillförsäkrat understöd ävensom

angående föreningens tillgångar

och skulder samt av samfund, inrättning

eller enskild gjord utfästelse om

bidrag till föreningen. Tillförsäkras

medlem, som är familjeförsörjare, högre

understöd än annan medlem, skall

uppgift ock lämnas angående medlemmarnas

fördelning efter kön och civilstånd.

Nämnda handlingar skola vara

försedda med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

3 §.

Understödsförening skall för att

kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

bestå av minst 500 medlemmar.

Därest särskilda omständigheter

därtill föranleda, må jämväl förening

med mindre medlemsantal än

nyss nämnts antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande

skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar innehålla

tillfredsställande bestämmelser om avgifter

och medelsförvaltning samt

jämväl i övrigt äro betryggande för

medlemmarna. Finnes anledning till

anmärkning i nämnda hänseenden

eller överensstämma stadgarna icke

med vad under II—V i denna förordning

föreskrives eller innehålla

stadgarna bestämmelser, som med hän
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

193% års utredning.

129

(1928 års förslag.)

vara obehöriga, skall erkännande vägras.

Kan det avsedda ändamålet med

viss understödsförenings verksamhet

helt eller till huvudsaklig del anses

fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa,

äge tillsynsmyndigheten vägra

erkännande av förstnämnda förening.

(Förevarande förslag.)

syn till ändamålet med föreningens

verksamhet prövas vara obehöriga,

skall antagande vägras.

Kan det avsedda ändamålet med viss

understödsförenings verksamhet helt

eller till huvudsaklig del anses fyllt

av redan erkänd arbetslöshetskassa*

äger tillsynsmyndigheten vägra antagande

av förstnämnda förening.

5 §.

Understödsförening skall för att

kunna vinna erkännande hava i sina

stadgar angivet:

1) under vilka villkor medlem må

uteslutas;

2) i vilken ordning beslut om uttaxering

å medlemmarna skall fattas

och efter vilka grunder beslutad uttaxering

skall verkställas; 3

3) huru i händelse av föreningens

upplösning, där ej överlåtelse på sätt

i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar

kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

5 §.

Understödsförening skall för att kunna

antagas till erkänd arbetslöshetskassa

hava i sina stadgar angivet:

1) under vilka villkor medlem må

uteslutas;

2) under vilka förutsättningar uttaxering

a medlemmarna skall äga rum,

i vilken ordning beslut om uttaxering

skall fattas och efter vilka grunder beslutad

uttaxering skall verkställas;

3) under vilka förutsättningar beträffande

arbetslöshetens omfattning

bland kassans medlemmar eller kassans

ekonomiska ställning daghjälpens

storlek och understödstidens längd må

ändras;

4) huru i händelse av föreningens

upplösning, där ej överlåtelse, på sätt

i 61 § i lagen om understödsföreningar

sägs, kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

6 §.

Arbetslöshetskassa må ej utöva annan

verksamhet än sådan, som avser

beredande av understöd vid arbetslöshet,

eller använda medel för ändamål,

som är främmande för dylik understödsverksamhet.

6 §•

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva

annan verksamhet än sådan, som

avser beredande av understöd vid arbetslöshet,

eller använda medel för ändamål,

som är främmande för dylik

understödsverksamhet.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

1982 drs utredning.

(1928 års förslag.)

7 §•

Från rätt att vinna inträde i arbetslöshetskassa

och att där kvarstå såsom

medlem må allenast hunna uteslutas:
1)

utländsk medborgare, såvida han

icke tillhör stat, med vilken överenskommelse

träffats om denna förordnings

tillämpning;

2) den som icke uppnått viss i

stadgarna angiven minimiålder eller

vars ålder överstiger den gräns, som

kan vara föreskriven i stadgarna;

3) den som i fall, då enligt stadgarna

medlem skall tillhöra visst yrke

eller viss verksamhetsgren eller vara

anställd vid visst arbetsföretag eller

vara bosatt inom visst område, ej uppfyller

sålunda föreskrivet villkor;

4) den för vilken på grund av varaktig

nedsättning av arbetsförmåga,

lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller

annan dylik anledning synnerlig

risk för arbetslöshet är för handen;

5) den som ej i rätt tid till kassan

erlägger förfallen avgift;

6) den som svikligen uppgiver eller

förtiger något förhållande, som kan

antagas vara av betydelse för bedömande

av hans rätt till understöd;

7) den som är medlem av annan

arbetslöshetskassa.

(Förevarande förslag.)

n. Om stadgarnas bestämmelser

rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd

arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna

tolv månaderna under längre tid än fem

månader haft ställning såsom självständig

företagare utan att samtidigt mot

avlöning användas till arbete för annans

räkning;

2) den som under de senast förflutna

tolv månaderna under längre tid än

fem månader använts till arbete av make,

föräldrar eller adoptivföräldrar,

barn eller adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd

arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna

angiven ålder;

5) utländsk medborgare, såvida han

icke tillhör stat, med vilken överenskommelse

träffats om denna förordnings

tillämpning.

8§.

Från rätt att vinna inträde i erkänd

arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem må utöver de i 7 §

omförmälda personer allenast kunna

uteslutas

1) den som i fall, då enligt stadgarna

kassans verksamhetsområde är så

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

131

(1928 års förslag.)

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde

i arbetslöshetskassa eller att där

kvarstå såsom medlem förvägras någon

av anledning, som under 4) omförmäles,

skall av kassans styrelse

omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

(Förevarande förslag.)

bestämt, att medlem skall tillhöra

visst yrke eller viss verksamhetsgren,

ej uppfyller och ej heller under minst

tre av de senast förflutna tolv månaderna

uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;
2)

den som i fall, då enligt stadgarna

kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall vara aruställd

vid visst arbetsföretag eller bosatt

inom visst område, ej uppfyller

och ej heller under minst en av de senast

förflutna sex månaderna uppfyllt

sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig

nedsättning av arbetsförmåga,

lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller

annan dylik anledning synnerlig

risk för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller

förtiger något förhållande, som kan antagas

vara av betydelse för bedömande

av hans rätt till understöd;

5) den som underlåtit att ställa sig

till efterrättelse kassans stadgar eller

styrelsens i behörig ordning utfärdade

föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den

gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde

i erkänd arbetslöshetskassa eller

att där kvarstå såsom medlem förvägras

någon av anledning, som under 3)

omförmäles, skall av kassans styrelse

omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §.

Har beträffande medlem av erkänd

arbetslöshetskassa omständighet inträffat,

som kassan finner böra föranleda

dennes uteslutande, skall det åligga

kassans styrelse att genom rekommen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

132

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

8 §.

Å samma tid må icke någon vara

medlem av mer än en arbetslöshetskassa.

Dock utgör medlemskap i arbetslöshetskassa,

som är under likvidation

eller i konkurstillstånd, ej hinder

för inträde i annan kassa.

Varder, efter det arbetslöshetskassas

konkurs befunnits lämna överskott,

enligt 66 § i lagen om understödsföreningar

beslutat, att kassans verksamhet

skall fortsättas, vare medlem

av kassan, vilken på grund av

konkursen inträtt i annan kassa, skyldig

att utan uppskov utträda ur endera

av kassorna.

Finnes någon obehörigen tillhöra

mer än en arbetslöshetskassa, skall

deråt brev under medlemmens sist kända

adress giva honom underrättelse

därom, därvid skälig tid må föreskrivas

för avgivande av förklaring.

Är medlem, då han uteslutes ur kassan,

på grund av redan inträffad arbetslöshet

berättigad till understöd,

skall uteslutningen anses hava skett

först då löpande understödstid gått till

ända.

10 §.

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa

vid utgången av åttonde veckan

efter den tid, å vilken stadgad

avgift eller uttaxerat belopp belöper,

fortfarande för avgift eller belopp

som nu sagts, skall han anses hava

utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest

särskilda omständigheter därtill föranleda,

beträffande viss kassa medgiva,

att den tidpunkt, då sådan påföljd skall

inträda, bestämmes senast till utgången

av tjugusjätte veckan.

11 §.

Finnes någon tillhöra mer än en erkänd

arbetslöshetskassa, skall han äga

s. 133 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

133

(1928 års förslag.)

han äga kvarstå allenast i den kassa,

i vilken han först inträtt, och skall

han förty uteslutas ur kassa, däri han

senare vunnit inträde.

(Förevarande förslag.)

kvarstå allenast i den kassa, i vilken

han först inträtt, och skall han förty

uteslutas ur kassa, däri han senare

vunnit inträde.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa

må begränsning ej vara

föreskriven i kassans stadgar.

28 §. 13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av förevarande

förordning likställas med svensk medborgare.

9 §.

Understöd från arbetslöshetskassa

må endast utgå till medlem, som:

1) är svensk medborgare och fyllt

16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig erbjudet arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

anmält sig såsom

arbetssökande på sätt i denna förordning

föreskrives men icke erhållit

lämpligt arbete; samt

4) uppfyller de i 16 § stadgade

villkor med avseende å medlemskap i

kassan och avgiftsbetalning.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt

allenast under förutsättning, att det

motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

är förenat med avlöning,

som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete,

samt icke hänför sig till arbetsplats,

där arbetskonflikt pågår.

10 §.

Till den, som frivilligt utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts

III. Om stadgarnas bestämmelser

rörande understöd.

U §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa

må endast utgå till medlem,

som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

anmält sig såsom arbetssökande,

på sätt i 19 § föreskrives;

samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor

med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

från arbetet eller utan giltig anledning

vägrar eller underlåter åtaga sig

erbjudet lämpligt arbete, må understöd

icke utgivas under fyra veckor,

efter det sådant förhållande inträffat.

11 §■

Till den, som deltager i strejk eller

utgå under den tid konflikten varar.

12 §.

Understöd från arbetslöshetskassa

må ej utgå i annan form än såsom ett

för dag beräknat belopp, benämnt

daghjälp, samt såsom hjälp till täckande

av rese- och flyttningskostnader.

Daghjälp må, där omständigheterna

därtill föranleda, helt eller delvis

utgivas i naturaförmåner.

(Förevarande förslag.)

från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke utgivas

under fyra veckor, efter det sådant

förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt

under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter

och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som

icke understiger den i arbetsorten vanliga

avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats,

där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter

föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller

arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt

skall icke äga avseende

å konflikt, som befunnits strida mot

kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten

förklarats eljest vara av den särskilda

beskaffenhet, att skälig anledning till

arbetsvägran icke förelegat.

16 §.

är föremål för lockout, må understöd ej

17 l

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa

må ej utgå i annan form än

såsom ett för dag beräknat belopp, benämnt

daghjälp, samt såsom hjälp

till täckande av rese- och flyttningskostnader

för tillträdande av arbete å

annan ort.

Daghjälp må, där omständigheterna

därtill föranleda, helt eller delvis

utgivas i naturaförmåner.

13 §. 18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helgdag,

med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för

vilken han åtnjuter avlöning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

135

(1928 års förslag.)

U §.

Ej må daghjälp för någon dag utgivas

till medlem, med mindre han

företer intyg om att han den dag hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen

sökt arbete samt om det besked,

som därvid lämnats honom. Är

den arbetslöse avlägset boende eller

föreligger annan omständighet, som

skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten

särskilt betungande för honom,

äge arbetsförmedling sanstalt för

viss eller vissa dagar befria den arbetslöse

från skyldigheten att personligen

inställa sig samt föreskriva, vad

han i stället bar att iakttaga för att

kunna erhålla intyg, som bär avses.

Intyg, varom i första stycket förmäles,

skall bevaras bland kassans

handlingar för att på begäran av tillsynsmyndigheten

kunna hållas denna

tillhanda.

15 §.

1 mom. Såsom daghjälp får ej utgivas

mer än som svarar mot, för medlem

som är familjeförsörjare, fyra

femtedelar och för annan medlem hälften

av den i orten vanliga arbetsförtjänsten

för arbetsdag för arbetare inom

samma yrke och av samma arbetsförmåga

som den arbetslöse; dock må

vad sålunda utgår icke i något fall

överstiga, för medlem som är familjeförsörjare,

fem kronor och för annan

medlem tre kronor om dagen.

(Förevarande förslag.)

19 §.

Ej må daghjälp för någon dag utgivas

till medlem, med mindre han företer

intyg om att han den dagen hos

organ för den offentliga arbetsförmedlingen

sökt arbete samt om det besked,

som därvid lämnats honom. Är den

arbetslöse avlägset boende eller skulle

den sålunda stadgade skyldigheten av

annan anledning bliva synnerligen betungande

för honom eller föreligga eljest

särskilda omständigheter, äger arbetsförmedling

sanstalt för viss dag

eller visst antal dagar av varje vecka

befria den arbetslöse från skyldigheten

att personligen inställa sig samt

föreskriva, vad han i stället har att

iakttaga för att kunna erhålla intyg,

som här avses.

Intyg, varom i första stycket förmäles,

skall bevaras bland kassans

handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp får ej utgivas

mer än som svarar mot, för

medlem som är familjeförsörjare, fyra

femtedelar och för annan medlem tre

femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten

för arbetsdag för arbetare

inom samma yrke och av samma

arbetsförmåga som den arbetslöse;

och må vad sålunda utgår icke i något

fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp må ej i andra fall än som

omförmälas i denna paragraf samt i

24 ''§ första stycket understiga två kronor.

Tillsynsmyndigheten äger dock,

därest särskilda skäl därtill föranleda,

medgiva, att daghjälp i viss erkänd

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

Närmare bestämmelser angående

vilka som skola vara att anse såsom

familjeförsörjare meddelas av tillsynsmyndigheten.

(Förevarande förslag.)

arbetslöshetskassa må utgå med lägre

belopp än nyss sagts.

Närmare bestämmelser angående

vilka som skola vara att anse såsom

familjeförsörjare meddelas av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Erkänd arbetslöshetskassa

äger i sina stadgar intaga bestämmelse

att kvinnliga medlemmar ävensom

medlemmar, vilka ännu icke uppnått

viss ålder, skola uppbära lägre

daghjälp än som utgår till eljest med

dem likställda medlemmar, dock ej

under hälften av tädan daghjälp.

3 mom. Åtnjuter medlem i erkänd

arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet

fattigvård av annat slag än

som avses i 50 § 2 mom. i lagen om

fattigvården, må daghjälp icke till honom

utgivas. Vad nu sagts skall ock

äga tillämpning, där någon, i förhållande

till vilken medlemmen är att anse

såsom familjeförsörjare, på grund av

dennes arbetslöshet åtnjuter annan fattigvård

än som avses i nämnda lagrum

eller som utgöres av vård å sjukvårdsanstalt.

I mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa

i anledning av arbetslöshet

lagligen berättigad till regelbundet

utgående understöd av annan beskaffenhet

än fattigvård, må daghjälp

till honom utgivas allenast i den mån

understödet icke uppgår till den andel

av arbetsförtjänsten, som daghjälpen

enligt 1 mom. högst må utgöra.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva,

att till medlem, vilken uppbär understöd,

som i första stycket nämnts, må

utgå daghjälp allenast i den mån understödet

icke uppgår till den medlemmen

eljest tillförsäkrade daghjälpen.

s. 137 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

137

(1928 års förslag.)

2 mom. Medgiva kassas stadgar, att

daghjälp må utgå till medlem, som på

grund av driftinskränkning vid det företag,

där han är anställd, har arbete

ett mindre antal dagar i veckan än

vid full drift är vanligt, skall iakttagas,

att sammanlagda beloppet av

daghjälp och arbetsförtjänst för vecka

för sådan medlem icke får överstiga

vad han skulle erhållit i daghjälp

för veckan, om han varit fullständigt

arbetslös.

16 ''§.

Arbetslöshetskassa må icke utgiva

understöd för någon dag till annan än

den, som varit medlem av kassan under

nästföregående tolv månader och

erlagt avgifter för minst halva denna

tid; har någon omedelbart före inträdet

i kassan varit medlem i annan

kassa, må dock, såframt mellan kassorna

därom träffas överenskommelse,

som av tillsynsmyndigheten godkännes,

den tid han redan varit medlem

av annan kassa kunna helt eller delvis

räknas honom tillgodo.

(Förevarande förslag.)

5 mom. Därest jämlikt arbetslöshetskassas

stadgar daghjälp må utgå

till medlem, som på grund av driftinskränkning

vid det företag, där han är

anställd, har arbete ett mindre antal

dagar i veckan än vid full drift är

vanligt, må sammanlagda beloppet av

daghjälp och arbetsförtjänst för vecka

för sådan medlem icke överstiga vad

han skulle hava erhållit i daghjälp för

veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa

ma till medlem, som icke tidigare åtnjutit

understöd från kassan eller från

annan erkänd arbetslöshetskassa, utgiva

understöd endast därest han under

de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna två åren till kassan

erlagt avgifter för minst femtiotvå

veckor. Har medlem, som här avses,

övergått från klass med lägre daghjälp

till klass med högre daghjälp, må den

högre daghjälpen icke utgivas till honom,

med mindre summan av hans

under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna två åren inbetalade

avgifter motsvarar summan av femtiotvå

veckoavgifter i den högre klassen,

dock att avgifter måste hava efter

övergången erlagts för minst tjugusex

veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit

understöd från erkänd arbetslöshetskassa,

må understöd utgivas, om

han under det närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna året erlagt

avgifter för minst tjugusex veckor.

Har sådan medlem övergått till klass

med högre daghjälp, må den högre daghjälpen

icke utgivas till honom, med

opaginerad Kontrollera mot PDF

138

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

Tillsynsmyndigheten må ock, där

omständigheterna därtill föranleda,

medgiva, att såsom medlemstid må

räknas tillgodo tid, under vilken medlem

i arbetslöshetskassa omedelbart

före inträdet i kassan må hava tillhört

sammanslutning för meddelande

av arbetslöshetshjälp, som icke vunnit

erkännande såsom arbetslöshetskassa.

(Förevarande förslag.)

mindre summan av hans under det närmast

före arbetslöshetens inträdande

förflutna året inbetalade avgifter motsvarar

summan av tjugusex veckoavgifter

i den högre klassen, dock att

avgifter måste hava efter övergången

erlagts för minst tretton veckor i den

högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring

varit orsaken till den sista arbetsanställningens

avbrytande eller inträffat

under tiden efter dennas upphörande,

skall vid tillämpning av

första och andra Styckena bortses från

den tid medlemmen av sådan anledning

varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna

i 15 § första stycket varit

avstängd från understöd, skall vid

tillämpning av första och andra styckena

i denna paragraf arbetslösheten

anses hava inträtt först vid av stängningstidens

slut.

2 mom. Har någon omedelbart före

inträdet i kassan varit medlem i annan

erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt

mellan kassorna därom träffas

överenskommelse, som av tillsynsmyndigheten

godkännes, de avgifter, vilka

han erlagt såsom medlem av annan

kassa, kunna vid tillämpning av denna

paragraf helt eller delvis räknas honom

till godo.

Tillsynsmyndigheten må ock, där

omständigheterna därtill föranleda,

medgiva, att medlem må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till

sammanslutning för meddelande av

arbetslöshetshjälp, som icke antagits

till erkänd arbetslöshetskassa.

3 mom. Medlem må vid tillämpning

av denna paragraf allenast tillgodoräknas

avgift, som erlagts för tid,

s. 139 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

139

(1928 års förslag.)

17 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem

för någon dag, med mindre han under

nästföregående fjorton dagar varit

arbetslös under sex dagar och för

dessa dagar företett intyg, som i 14 §

sägs. Vid beräkning av karenstid

må hänsyn ej tagas till arbetslöshet,

som inträffat under tid, då av annan

orsak än i denna paragraf sägs understöd

ej kunnat utgå.

Vad sålunda om iakttagande av

karenstid föreskrivits skall icke äga

tillämpning, då medlem, som uppbär

daghjälp, erhåller arbete för kortare

tid än 18 dagar eller på grund av

sjukdom avstänges från daghjälp

samt omedelbart efter arbetets eller

Sjukdomens upphörande ånyo ansöker

om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som

söker eller vunnit erkännande såsom

arbetslöshetskassa, medlemmar tillhörande

yrke, inom vilket arbetslöshet

regelbundet förekommer under någon

del av året, äge tillsynsmyndigheten

såsom villkor för vinnande eller bibehållande

av erkännande uppställa, att

daghjälp till Sådan medlem ej må utbetalas

förrän efter viss längre karenstid

än i första stycket sägs eller

att under viss med hänsyn till sådan

(Förevarande förslag.)

dä han för annans räkning mot avlöning

använts till arbete, som icke

utförts i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem

för någon dag, med mindre han under

nästföregående fjorton dagar varit

arbetslös under sex dagar och för

dessa dagar företett intyg, som i

19 § sägs. Härvid må hänsyn ej tagas

till arbetslöshet under tid, då av

annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina

stadgar föreskriva viss längre karenstid

än i första stycket sägs, dock

ej över tre månader.

Vad sålunda föreskrivits om iakttagande

av karenstid skall icke äga

tillämpning, då medlem, som är berättigad

till daghjälp, erhåller tillfälligt

arbete för kortare tid än aderton dagar

eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring

eller på grund av

särskild av tillsynsmyndigheten med

stöd av sista stycket i denna paragraf

meddelad föreskrift ej kan erhålla

daghjälp samt omedelbart efter arbetets

eller hindrets upphörande ånyo

ansöker om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som

antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

medlemmar tillhörande

yrke, inom vilket arbetslöshet

årligen regelbundet förekommer, eller

föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger tillsynsmyndigheten beträffande

vissa medlemmar föreskriva,

att daghjälp ej må utgå förrän

efter viss längre karenstid än i första

stycket sägs, dock att tiden ej ma bestämmas

längre än till tre månader,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

arbetslöshet bestämd tid av året daghjälp

över huvud icke må utgå eller

att den längsta medgivna understödstiden

för år räknat skall uppdelas å

två halvår, därvid det ena skall omfatta

tiden, under vilken arbetslöshet

regelbundet förekommer.

18 §.

Uppstår inom riket eller någon del

därav eller inom visst yrke särskilt

omfattande arbetslöshet och hava reservarbeten

anordnats, äge tillsynsmyndigheten

såsom villkor för vinnande

eller bibehållande av erkännande

såsom arbetslöshetskassa uppställa,

att till medlem, som är bosatt inom

sådant område eller tillhör sådant yrke,

som nu sagts, och vilken utan giltig

anledning vägrar eller underlåter

att åtaga sig reservarbete, icke utgives

daghjälp under en tid av fyra

veckor därefter.

19 §.

Daghjälp får icke utgå till någon

för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av tolv på

varandra följande månader; dock att

där på grund av stadgande i 15 § 2

mom. daghjälp för någon dag utgått

med nedsatt belopp, daghjälp må

kunna utgivas intill dess de under

tolv på varandra följande månader

utbetalade belopp sammanlagt motsvara

full daghjälp för den arbetslöse

under etthundratjugu dagar.

(Förevarande förslag.)

eller att för viss bestämd tid av året

daghjälp över huvud icke må utgå eller

att den längsta medgivna understödstiden

under tolv på varandra följande

månader skall uppdelas i två

perioder, därvid den ena skall omfatta

tid, under vilken arbetslöshet regelbundet

förekommer.

23 §.

Daghjälp får icke i andra fall än

här nedan sägs utgå till någon för

mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå på

varandra följande veckor.

Ej må den tid, för vilken daghjälp

under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå,

i annat fall än som omförmäles

i 24 § första stycket utgöra mindre

än nittio dagar.

Därest på grund av stadgande i

20 § 5 mom. daghjälp för någon dag

utgått med nedsatt belopp, må daghjälp

kunna utgivas, intill dess de

under femtiotvå på varandra följande

veckor utbetalade beloppen sammanlagt

motsvara full daghjälp för den arbetslöse

under etthundratjugu dagar.

s. 141 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

141

(1928 års förslag.)

20 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande

av daghjälp, skall för kassan

förete intyg från sin siste arbetsgivare,

utvisande den tid, anställningen

varat, och orsaken till att den upphört

eller, där fråga är om daghjälp

på grund av minskad arbetstid, antalet

arbetsdagar och arbetsförtjänst

för vecka. Intyg, som nu sagts, skall

bevaras bland kassans handlingar för

att på begäran av tillsynsmyndigheten

kunna hållas denna tillhanda.

21 §.

Arbetslöshetskassa skall upptaga

fasta medlemsavgifter till bestridande

av kostnaderna för sin verksamhet.

(Förevarande förslag.)

Har erkänd arbetslöshetskassa i

sina stadgar bestämt längre karenstid

än i 22 § första stycket sägs, må

den i första stycket här ovan stadgade

längsta tiden för daghjälps utgående

ökas med högst den tid, varmed karenstiden

förlängts.

24 §.

Då någon i 5 § 3) avsedd förutsättning

föreligger, må kassanS styrelse

efter medgivande av tillsynsmyndigheten

besluta minska understödatidens

längd eller nedsätta daghjälpens

storlek.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse

jämväl dem, som vid beslutets fattande

redan voro understödsberättigade,

samt må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten

annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande

av daghjälp, skall hos sin

siste arbetsgivare anhålla om intyg,

utvisande den tid, anställningen varat,

och orsaken till att den upphört eller,

där fråga är om daghjälp på grund

av minskad arbetstid, antalet arbetsdagar

och arbetsförtjänst för vecka.

Erhållet intyg skall av medlem överlämnas

till kassan, som har att förvara

det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser

rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för

tid då medlem för annans räkning

mot avlöning användes till arbete, som

icke utföres i medlemmens hem, upptaga

fasta medlemsavgifter.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

1982 års utredning.

(1928 års förslag.)

De fasta avgifterna skola vara så

avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster

må antagas förslå till bestridande av

arbetslöshetshjälp, föreskriven fondbildning,

förvaltningskostnader och

övriga kassan åliggande utgifter.

Nämnda fasta avgifter må icke göras

olika för olika grupper av kassans

medlemmar i vidare mån, än som skäligen

föranledes av olikhet medlemmarna

emellan i avseende å rätt till

arbetslöshetshjälp eller å arbetslöshetsrisk.

Uttaxering å medlemmarna må kunna

äga rum allenast i den händelse

kassans inkomster finnas otillräckliga

för de ändamål, vartill de skola användas.

22 §.

I arbetslöshetskassas balansräkning

skall såsom stkuld upptagas en fond,

motsvarande i fråga om kassor med

10,000 medlemmar eller däröver genomsnittliga

beloppet av de tre sistförflutna

årens inkomster i form av

erlagda avgifter och gottskrivet

statsbidrag, i fråga om kassor med

500 medlemmar eller därunder fyra

gånger nämnda belopp och i fråga om

kassor med flera än 500 men färre än

10,000 medlemmar det belopp, tillsynsmyndigheten

med ledning av här

angivna siffror bestämmer.

Såsom tillgång må upptagas statsbidrag,

som gottskrivits kassan på

sätt i 23 § sägs.

(Förevarande förslag.)

De fasta avgifterna skola vara så

avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster

må antagas förslå till utgivande av

tillförsäkrat understöd, föreskriven

fondbildning, förvaltningskostnader

och övriga kassan åliggande utgifter.

Avgifterna må icke göras olika för

olika grupper av kassans medlemmar

i vidare mån, än som skäligen föranledes

av olikhet medlemmarna emellan

i avseende å tillförsäkrat understöd

eller å arbetslöshetsrisk.

Föreskrives i stadgarna, att särskild

avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till

högre underätödsklass eller av medlem,

som underlåtit att i rätt tid

betala fast avgift eller uttaxerat belopp,

må dylik särskild avgift icke

bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens

prövning kan anses

skäligt.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom

fond avsätta tillgångar, motsvarande

i fråga om kassor med 10,000

medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

beloppet av de tre sistförflutna

årens inkomster i form av erlagda

avgifter och erhållet statsbidrag,

i fråga om kassor med 500 medlemmar

eller därunder minst fyra

gånger ett på samma sätt beräknat

belopp och i fråga om kassor med

flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar

minst det belopp, tillsynsmyndigheten

med ledning av här angivna

siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas,

förrän tillsynsmyndigheten

med hänsyn till fondens storlek därtill

lämnat medgivande.

s. 143 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

143

(1928 års förslag.)

23 §.

Till bestridande av utgifterna för

arbetslöshetskassas verksamhet lämnas

av staten bidrag, motsvarande de

av medlemmarna erlagda fasta avgifterna.

Har uttaxering å medlemmarna

ägt rum enligt beslut, som godkänts

av tillsynsmyndigheten, utgår

statsbidrag jämväl med belop-p, motsvarande

de erlagda uttaxerade avgifterna.

Arbetslöshetskassa skall månadsvis

till tillsynsmyndigheten ingiva upp
-

(Förevarande förslag.)

Överskott å verksamheten skall tillföras

fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk,

i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller

garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks

eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer;

3) i fordring sbevis, utfärdade av

riksbanken, bankbolag eller sparbank;

3) i obligationer eller andra skuldförbindelser,

utfärdade eller garanterade

av svenska kommuner, som till

lånets upptagande eller garanterande

erhållit Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande

i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; dock att i varje fall

åbyggnad å fastigheten skall vara

brandförsäkrad i något med vederbörligen

fastställd bolagsordning försett

brandförsäkring sbolag inom riket.

l)

'') Beträffande statsbidrag, se utkast till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

(sid. 159).

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

21

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

gift angående de under föregående

månad influtna avgifter, för vilka

statsbidrag må beräknas. Tillsynsmyndigheten

skall med ledning härav

gottskriva kassan det statsbidrag, som

för månaden tillkommer kassan.

Statsbidrag, som gottskrivits arbetslöshetskassa,

utbetalas månadsvis

genom tillsynsmyndighetens försorg,

dock allenast om och i den mån det

erfordras för bestridande av kassans

utgifter.

V. Om stadgarnas bestämmelser

rörande styrelse och revisorer samt

rörande utövande av föreningssammanträdes

befogenhet.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse

skall tillsynsmyndigheten efter

förslag av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl

utse en av kassans revisorer.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som

har lokalavdelningar å olika orter,

skall den befogenhet, som tillkommer

sammanträde med kassan, helt utövas

av valda ombud.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor

så ock om återkallande av

antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över

erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar

sådan kassa skall innehålla hänvisning

till inskrivningar rörande kassan

i understödsförening sregistret samt

uppgift om kassans verksamhetsområde

och postadress. Har kassa medgi
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

145

(1928 års förslag.)

25 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten

att övervaka, att arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet

med bestämmelserna i denna förordning

och på ett i övrigt ändamålsenligt

sätt, och har tillsynsmyndigheten

jämväl att tillhandagå med råd och

upplysningar ej mindre i fråga om åtgärder,

som må erfordras för vinnande

av erkännande, än även beträffande

det lämpliga inrättandet av arbetslöshetskassas

verksamhet.

Arbetslöshetskassa vare pliktig att

när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att

granska kassans räkenskaper, protokoll

och övriga handlingar samt att

lämna dem tillträde till styrelse- och

förenings sammanträden. Arbetslös
hetskassa

åligger ock att till tillsynsmyndigheten

insända de handlingar

och uppgifter rörande verksamheten,

som av nämnda myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om kontrollen

över arbetslöshetskassorna meddelas

av Konungen.

(Förevarande förslag.)

vits att utöva verksamhet med lägre

medlemsantal än 500, skall uppgift

jämväl härom intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper

skola avslutas för kalenderår

samt föras i enlighet med bokföringslagen

den 31 maj 1929 jämte de särskilda

föreskrifter, som tillsynsmyndigheten

därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld

upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande

storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten

att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet

med bestämmelserna i denna

förordning och på ett i övrigt ändamålsenligt

sätt, och har tillsynsmyndigheten

jämväl att tillhandagå med

råd och upplysningar ej mindre i fråga

om åtgärder, som må erfordras för

antagande, än även beträffande det

lämpliga inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är

pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud

tillfälle att granska kassans räkenskaper,

protokoll och övriga handlingar

samt att lämna dem tillträde till sammanträden

med kassan eller desg styrelse.

Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten

insända de handlingar

och uppgifter rörande verksamheten,

som av nämnda myndighet

äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet

av de erkända arbetslöshetskassorna

meddelas av Konungen.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

1932 års utredning.

(1928 års förslag.)

26 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse

från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till

anmärkning mot arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten,

där vad sålunda förekommit

ej enligt 82 § i lagen om un
-

(Förevarande förslag.)

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa

nedgått under 500 eller,

i fråga om kassa, som medgivits utöva

verksamhet med lägre medlemsantal

än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten

må hava bestämt,

åligger det styrelsen för kassan att

ofördröjligen därom göra anmälan hos

tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu

sagts, har tillsynsmyndigheten att, så

snart ske kan, meddela beslut, huruvida

det må vara kassan medgivet att

med mindre medlemsantal, än ovan för

varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin

verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa.

Lämnas medgivande, som nu

sagts, skall tillsynsmyndigheten tilllika

bestämma visst tal, under vilket

kassans medlemsantal ej må nedgå,

vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående

stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans

medlemsantal därefter nedgått

under det nya talet och detta icke inom

tre månader åter uppnåtts, skall kassan

vara pliktig att på sätt i 68 § i

lagen om understödsföreningar sägs

överlåta sin rörelse på annan erkänd

arbetslöshetskassa eller att träda i

likvidation.

34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse

från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till

anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger

tillsynsmyndigheten, där vad sålunda

förekommit ej enligt 82 § i lagen om

s. 147 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

147

(1928 års förslag.)

derstödsföreningar bör medföra där

stadgad påföljd, meddela kassan anvisning

att vidtaga den åtgärd eller

förändring av kassans verksamhet,

som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten

skall bestämma viss

skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd

skall hava vidtagits.

Finnes arbetslöshetskassa icke tillbörligen

ställa sig sålunda meddelad

anvisning till efterrättelse, må erkännandet

återkallas eller kassan förklaras

vara rätten till statsbidrag helt eller

delvis för viss tid förlustig. Har

erkännandet återkallats eller förklaring,

som nu sagts, meddelats, vare

kassan likväl berättigad utbekomma

statsbidrag, som dessförinnan gottskrivits

kassan.

Har anvisning enligt 82 § i lagen

om understödsföreningar meddelats

arbetslöshetskassa och finnes kassan

icke tillbörligen ställa sig anvisningen

till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,

där den ej finner skäl föreligga

att tillämpa i nämnda paragraf därför

stadgad påföljd, förfara enligt

andra stycket här ovan.

27 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten

meddelats enligt denna

förordning, så ock om besvär över

sådant beslut gälle vad i 83 § i lagen

om understödsföreningar finnes stadgat.

(Förevarande förslag.)

understödsföreningar bör medföra där

stadgad påföljd, meddela kassan anvisning

att vidtaga den åtgärd eller

förändring av kassans verksamhet,

som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten

skall bestämma viss

skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd

skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa

icke tillbörligen ställa sig sålunda

meddelad anvisning till efterrättelse,

må antagandet återkallas eller kassan

förklaras vara rätten till statsbidrag

helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen

om understödsföreningar meddelats

erkänd arbetslöshetskassa och finnes

kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen

till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,

där den ej finner

skäl föreligga att tillämpa i nämnda

paragraf därför stadgad påföljd, förfara

enligt andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej

ske utan att tillfälle lämnats kassan

att å sammanträde fatta beslut i anledning

av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten

meddelats enligt denna

förordning, så ock om besvär över

sådant beslut skall gälla vad i 83 § i

lagen om understödsföreningar finnes

stadgat; dock må klagan icke föras

över beslut, som av tillsynsmyndigheten

meddelats angående beskaffenheten av

arbetskonflikt, därom talan må föras

inför arbetsdomstolen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

1982 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som

Konungen meddelar, skall utses en

nämnd, bestående av personer med

sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,

vilken nämnd skall hava att

sammanträda inför tillsynsmyndigheten

för att samråda med denna myndighet

i angelägenheter, som röra de

erkända arbetslöshetskassorna.

VE. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som

vid ansökan om antagande mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift,

straffes med dagsböter.

Försummas anmälan, som är föreskriven

i 33 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och

med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning,

tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de

förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som

är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans

styrelse enligt stadgarna har sitt

säte.

Denna förordning träder i kraft den

s. 149 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

149

Utkast

till

lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

1 §•

Med understödsförening —---eller moderskapslijälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka ----lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser

sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller

avser förening att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i

stället i firman hava ordet »sjukkassa» eller, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som

betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,

att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller

av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes

särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,

må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall ----understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med

mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och

å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de

röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshetskassas

stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å

sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock

gillt.

Där stadgeändringen —--sista sammanträdet.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

1982 drs utredning.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet

eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor,

kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den

s. 151 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

151

U tkast

till

lag

om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

26 §.

Vid fattigvårdens — —- — med denna.

Därest på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa fattigvård

utgivits till honom eller till någon, för vilken han enligt 3 § är försörjningspliktig,

skall fattigvårdsstyrelsen därom skyndsamt underrätta kassans

styrelse.

Denna lag träder i kraft den

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

1932 års utredning.

Utkast

till

lag

om viss ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.

1 §•

Denna lag — -—- — driver försäkringsrörelse.

Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring,

som meddelas av erkänd sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej heller

å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring eller i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Å trafikförsäkring---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

s. 153 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

153

Utkast

till

lag

om offentlig arbetsförmedling.

(1928 års förslag.)

1 §•

(Förevarande förslag.)

1 §•

Offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna

i denna lag, äga rum inom varje landstingsområde och i varje stad, som

icke deltager i landsting. För sådant ändamål aligger det landsting och stadsfullmäktige

i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt

med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda avdelningskontor

eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för

landstingsområde och stad, som här avses, kunna anordnas gemensam anstalt.

De olika arbetsförmedlingsanstalterna skola, på sätt Konungen bestämmer,

samverka med varandra.

2 §.

2 §.

över den offentliga arbetsförmedlingen har socialstyrelsen att, på sätt i denna

lag föreskrives, utöva tillsyn.

3 §.

3 §.

Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående

av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte

suppleanter.

Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola för en tid av fyra ar

i sänder utses av länsstyrelsen bland personer, vilka icke kunna anses företräda

vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas intressen; och skall underrättelse

om deras fullständiga namn och bostad, så fort ske kan, meddelas socialstyrelsen.

Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av

fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas:

att ett jämnt antal ledamöter och suppleanter utses;

att halva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas

och halva antalet arbetarnas intressen; samt

att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

1982 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

4 §. 4 §.

Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast

den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i

överläggningar och beslut.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller

tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller

den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den,

vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga om ordförande av

länsstyrelsen och i fråga om annan ledamot av vederbörande valkorporation.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått

till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.

Avgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans

ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden.

5 §.

Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt

utfärdas av landstinget eller, i

fråga om stad som icke deltager i

landsting, av stadsfullmäktige och

skall för att bliva gällande godkännas

av socialstyrelsen. Ändring i reglemente

skall jämväl godkännas av socialstyrelsen.

Arbetsförmedlingsanstalts reglemente

skall angiva:

1) anstaltens benämning;

2) den ort, där styrelsen skall hava

sitt säte; 3 4 5 6 7

3) styrelseledamöternas antal och

grunderna för styrelsens beslutförhet;

4) tid för styrelsens sammanträden;

5) det sätt, på vilket kallelse till

styrelsesammanträde skall ske och

andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas

kännedom, ävensom

den tid före sammanträde, då föreskrivna

kallelseåtgärder senast skola

vara vidtagna;

6) huru protokoll vid styrelsesammanträde

skall föras;

7) huru medel, som icke äro erforderliga

för löpande utgifter, skola gö
-

5 §•

Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt

utfärdas av landstinget eller, i

fråga om stad som icke deltager i

landsting, av stadsfullmäktige och

skall för att bliva gällande godkännas

av socialstyrelsen. Ändring i reglemente

skall jämväl godkännas av socialstyrelsen.

Arbetsförmedlingsanstalts reglemente

skall angiva :

1) anstaltens benämning;

2) den ort, där huvudkontoret skall

vara beläget och styrelsen skall hava

sitt säte;

3) styrelseledamöternas antal och

grunderna för styrelsens beslutförhet;

4) tid för styrelsens sammanträden;

5) det sätt, på vilket kallelse till

styrelsesammanträde skall ske och

andra meddelanden bringas till styrelseledamöternas

kännedom, ävensom

den tid före sammanträde, då föreskrivna

kallelseåtgärder senast skola

vara vidtagna;

6) huru protokoll vid styrelsesammanträde

skall föras;

7) huru medel, som icke äro erforderliga

för löpande utgifter, skola gö
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

155

(1928 års förslag.)

ras fruktbärande och säkerhetshandlingar

förvaras;

8) huru revision av styrelsens förvaltning

skall ske; samt

9) huru den för anstaltens verksamhet

erforderliga personal skall antagas

och entledigas.

(Förevarande förslag.)

ras fruktbärande och säkerhetshandlingar

förvaras;

8) huru revision av styrelsens förvaltning

skall ske; samt

9) huru den för anstaltens verksamhet

erforderliga personal skall antagas

och entledigas.

6 §. 6 §.

Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor må icke antagas

annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen.

7 §■

Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet

avser förmedling av alla slag av

arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;

dock att om anstalt efter anmodan

genom annonsering eller annorledes

vidtagit särskild åtgärd, kostnaden

härför må uttagas av den, som

begärt åtgärdens vidtagande.

Vid arbetsförmedling skall tillses,

att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga

arbetskraft och arbetaren det arbete,

för vilket han bäst lämpar sig.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt

skall fortgå oberoende av

konflikt mellan arbetsgivare och arbetare;

dock må anstalten, i den mån den

därom äger kännedom, lämna upplysning,

huruvida arbetskonflikt råder å

arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

7 §•

Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet

avser förmedling av alla slag av

arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;

dock att om anstalt efter anmodan

genom annonsering eller annorledes

vidtagit särskild åtgärd, kostnaden

härför må uttagas av den, som

begärt åtgärdens vidtagande.

Vid arbetsförmedling skall tillses,

att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga

arbetskraft och arbetaren det arbete,

för vilket han bäst lämpar sig.

Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt

skall fortgå oberoende av

konflikt mellan arbetsgivare och arbetare;

dock må anstalten, i den mån den

därom äger kännedom, lämna upplysning,

huruvida arbetskonflikt råder å

arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.

Därest arbetare vägrat att antaga

erbjudet arbete, skall arbetsförmedling

sans t alt en omedelbart anmäla sådant

förhållande till styrelsen för erkänd

arbetslöshetskassa, varav arbetaren

må vara medlem, ävensom till vederbörande

kommunala understödsorgan

samt tillsynsmyndigheten över de

erkända arbetslöshetskassorna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

156

1983 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

8 §. 8 §.

Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig

denna lag och för anstalterna gällande reglementen till efterrättelse samt att

deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. På socialstyrelsen ankommer att

fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet,

ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper.

Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats

granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter

rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.

9 §.

1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt

är berättigad att av statsmedel åtnjuta

ersättning för utgifter för tryckning

av sådana formulär och blanketter,

som fastställts av socialstyrelsen

men icke tillhandahållas av densamma,

samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt

bekostat resa, som arbetssökande

företagit för tillträdande av honom å

annan ort inom riket anvisad anställning,

är anstalten berättigad att därför

av statsmedel erhålla ersättning

med tre fjärdedelar under villkor:

a) att vid resans anträdande överenskommelse

om anställningen var träffad

eller med skäl kunde förväntas

komma till stånd;

b) att resan företagits å plats med

lägsta biljettpris;

c) att kontanta medel icke, med

mindre särskilt förhållande påkallat

det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande,

utan biljett tillhandahållits

honom genom anstaltens försorg; samt

d) att resekostnaden icke understigit

en krona.

9 §.

1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt

är berättigad att av statsmedel åtnjuta

ersättning för utgifter för tryckning

av sådana formulär och blanketter,

som fastställts av socialstyrelsen

men icke tillhandahållas av densamma,

samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.

2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt

bekostat resa, som arbetssökande

företagit för tillträdande av honom å

annan ort inom riket anvisad anställning,

är anstalten berättigad att därför

av statsmedel erhålla ersättning

med tre fjärdedelar av kostnaden för

resa å plats med lägsta biljettpris, under

villkor:

a) att vid resans anträdande överenskommelse

om anställningen var träffad

eller med skäl kunde förväntas

komma till stånd;

b) att kontanta medel icke, med

mindre särskilt förhållande påkallat

det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande,

utan biljett tillhandahållits

honom genom anstaltens försorg;

samt

c) att resekostnaden icke understigit

en krona.

s. 157 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

157

(1928 urs förslag.)

Framgår i något fall av omständigheterna,

att anstalten skäligen kunnat

erhålla ersättning för resekostnaden av

arbetsgivaren eller arbetaren men försummat

det, bör ersättning av statsmedel

icke utgivas.

3 mom. För andra utgifter än sådana,

som i 1 och 2 mom. avses, äger

arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de

kunna anses hava varit av behovet påkallade,

av statsmedel åtnjuta ersättning

med en fjärdedel av det utgivna

beloppet.

Skulle för förmedling av arbete inom

viss verksamhetsgren eller åt visst slag

av arbetssökande särskild anordning

finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,

må Konungen, där så med hänsyn

till särskilt förhållande prövas

skäligt, förordna, att de med anordningen

förenade kostnader skola till

mer än en fjärdedel ersättas av statsmedel.

Lag samma vare beträffande

kostnader, som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas

samverkan.

(Förevarande förslag.)

Ersättning för återresa, då anställning

icke kommer till stånd, må utgå

allenast, då särskilda omständigheter

därtill föranleda.

Framgår i något fall av omständigheterna,

att möjlighet och fog funnits

för att av arbetsgivaren eller arbetaren

uttaga ersättning för resekostnaden,

bör ersättning av statsmedel icke

utgivas.

3 mom. För andra utgifter än sådana,

som i 1 och 2 mom. avses, äger

arbetsförmedlingsanstalt, i den mån de

kunna anses hava varit av behovet påkallade,

av statsmedel åtnjuta ersättning

med hälften av det utgivna beloppet.

Skulle för förmedling av arbete inom

viss verksamhetsgren eller åt visst slag

av arbetssökande särskild anordning

finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,

må Konungen, där så med hänsyn

till särskilt förhållande prövas

skäligt, förordna, att de med anordningen

förenade kostnader skola till

mer än hälften ersättas av statsmedel.

Lag samma vare beträffande kostnader,

som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas

samverkan eller av

särskilda anordningar för underlättande

av yrkesval och för arbetsanvisning

åt ungdom.

10 §. 10 §.

Statsbidrag, som i 9 § avses, utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt,

som av Konungen bestämmes.

11 §• 11 §.

Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i denna lag eller i anstaltens

reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning,

har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages

ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först

vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

158

1932 års utredning.

(1928 års förslag.) (Förevarande förslag.)

hållande helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma

anstalten till godo, hos Kungl. Maj :t anhålla om förklaring, att anstaltens

rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller

delvis förverkad.

Denna lag träder i kraft den

, dock att, i den mån så erfordras

för lagens ikraftträdande

nämnda dag, 3 och 5 §§ genast skola

lända till efterrättelse.

Genom denna lag upphävas kungörelsen

den 30 juni 1916 angående bidrag

av statsmedel till täckande av viss

del av resekostnader för medellösa arbetssökande

ävensom kungörelsen samma

dag angående understöd av statsmedel

till befrämjande och organiserande

av den offentliga arbetsförmedlingen

i riket.

s. 159 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

159

Utkast

till

grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,

dels såsom förvaltning sbidrag.

2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans

sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av året,

då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet bestämmes

i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet

understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med

därvid fogade särskilda bestämmelser:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

22

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

1932 års utredning.

Antal

understödda

dagar per

medlem

Daghjälpsbidragets storlek i procent

antal understödda dagar per medlem

av hela kostnaden för understöd

och en genomsnittlig daghjälp av

vid olika

kronor

2.00

2.25

j 2.50

2.75

3.00

3.25

3.50

3.75

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

2

0.0

2.25

3.7

o.o

—

2.50

7.1

3.4

0.0

—

—

—

—

—

_

_

_

_

_

_

_

_

_

2.75

10.2

6.4

3.0

0.0

3

12.9

9.2

5.8

2.8

0.0

—

—

—

—

—

—

_

_

_

_

_

_

3.25

15.5

11.7

8.4

5.3

2.6

0.0

—

—

—

—

_

—

_

—

_

_

3.50

17.8

14.1

10.7

7.7

4.9

2.4

0.0

—

—

_

_

_

_

_

__

_

_

3.75

20.0

16.3

12.9

9.9

7.1

4.6

2.2

0.0

—

—

_

—

_

_

_

_

_

4

22.1

18.4

15.0

12.0

9.2

6.6

4.3

2.1

0.0

—

—

—

—

—

_

_

_

4.25

24.0

20.3

16.9

13.9

11.1

8.5

6.2

4.0

1.9

0.0

—

—

—

_

_

_

_

4.50

25.9

22.1

18.8

15.7

12.9

10.4

8.0

5.8

3.7

1.8

0.0

_

_

_

_

_

_

4.75

27.6

23.8

20.5

17.4

14.6

12.1

9.7

7.5

5.5

3.5

1.7

0.0

_

_

_

_

_j

5

29.2

25.5

22.1

19.1

16.3

13.7

11.4

9.2

7.1

5.2

3.4

1.6

0.0

_

_

_

_

5.25

30.8

27.0

23.7

20.6

17.8

15.3

12.9

10.8

8.7

6.8

4.9

3.2

1.6

o.o

—

_

_

5.50

32.3

28.5

25.2

22.1

19.3

16.8

14.4

12.2

10.2

8.2

6.4

4.7

3.0

1.5

O.o

_

_

5.75

33.7

29.9

26.6

23.5

20.8

18.2

15.9

13.7

11.6

9.6

7.8

6.1

4.5

2.9

1.4

0.0

_

G

35.0

31.3

27.9

24.9

22.1

19.6

17.2

15.0

12.9

11.0

9.2

7.5

5.8

4.3

2.8

1.4

0.0

7

40.4

36.5

33.0

29.9

27.0

24.5

22.1

19.9

17.8

15.9

14.1

12.4

10.7

9.2

7.7

6.3

4.9

8

45.2

41.2

37.6

34.3

31.3

28.7

26.4

24.2

22.1

20.2

18.4

16.6

15.0

13.4

12.0

10.5

9.2

9

49.3

45.2

41.5

38.1

35.0

32.5

30.1

27.9

25.9

23.9

22.1

20.4

18.8

17.2

15.7

14.3

12.9

10

53.0

48.7

45.0

41.5

38.4

35.9

33.5

31.3

29.2

27.3

25.5

23.8

22.1

20.6

19.1

17.7

16.3

11

56.1

51.9

48.1

44.6

41.5

38.9

36.5

34.3

32.3

30.3

28.5

26.8

25.2

23.6

22.1

20.7

19.3

12

59.0

54.7

50.9

47.4

44.2

41.7

39.3

37.1

35.0

33.1

31.3

29.6

27.9

26.4

24.9

23.5

22.1

13

61.5

57.2

53.4

50.0

46.8

44.2

41.9

39.7

37.6

35.7

33.8

32.1

30.5

28.9

27.4

26.0

24.7

14

63.8

59.5

55.7

52.3

49.1

46.6

44.2

42.0

40.0

38.0

36.2

34.5

32.9

31.3

29.8

28.4

27.0

15

65.8

61.6

57.8

54.5

51.3

48.8

46.4

44.2

42.2

40.2

38.4

36.7

35.0

33.5

32.0

30.6

29.2

16

67.7

63.5

59.8

56.5

53.4

50.8

48.5

46.3

44.2

42.3

40.5

38.8

37.1

35.6

34.1

32.7

31.3

17

69.4

65.3

61.7

58.4

55.3

52.8

50.4

48.2

46.2

44.2

42.4

40.7

39.0

37.5

36.0

34.6

33.2

18

71.0

67.0

63.4

60.1

57.2

54.6

52.3

50.1

48.0

46.0

44.2

42.5

40.9

39.3

37.8

36.4

35.0

19

72.4

68.5

65.0

61.8

58.9

56.3

54.0

51.8

49.7

47.8

46.0

44.2

42.6

41.0

39.5

38.1

36.8

20

73.8

69.9

66.5

63.4

60.5

58.0

55.6

53.4

51.3

49.4

47.6

45.9

44.2

42.7

41.2

39.8

38.4

21

75.0

71.3

67.9

64.9

62.1

59.5

57.2

55.0

52.9

51.0

49.1

47.4

45.8

44.2

42.7

41.3

40.0

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet

21

genom att multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med — där n

betecknar antalet understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av dagbjälp och antal understödda dagar per medlem än

sådana, som direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna

procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid

lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget

för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

s. 161 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

161

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika nnderstödsklasser,

beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört

att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid

av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,

räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till

dess antagandet upphörde att gälla.

5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår med ett belopp i kronor motsvarande

två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året.

6. Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet

medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande

till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med

tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda

beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda

dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än två

kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så anses,

som om daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet

dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar

under samma år.

7. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa

må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar

av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

193£ drs utredning.

Utkast

till

lag

angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. in.

1 §•

Såsom bidrag till statsunderstöd åt de erkända arbetslöshetskassorna samt

till ersättning av statsmedel för de av arbetslöshetsförsäkringen föranledda

utgifterna för den offentliga arbetsförmedlingen skall envar arbetsgivare, som

1 genomsnitt använder minst tio arbetare, enligt vad nedan sägs erlägga särskild

årlig avgift.

Angående vad med arbetsgivare och arbetare förstås skall gälla vad som i

2 § i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete stadgas för

där avsedda fall; dock skall förordningen icke äga tillämpning å staten eller

kommun.

2 §.

Avgift för visst år utgår med två kronor för var och en av det antal arbetare,

som under året i genomsnitt använts.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt, svara

arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för sådan arbetare

en för alla och alla för en. 3

3 §•

Avgift erlägges årsvis i efterskott, av arbetsgivare, för vilken försäkring

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete äger rum i riksförsäkringsanstalten,

till denna anstalt och av arbetsgivare, för vilken sådan försäkring

äger rum i försäkringsbolag, som i 4 § i nämnda lag avses, till sådant bolag.

.Försäkringsbolag, där försäkring äger rum enligt förenämnda lag, har att

varje år före den 1 juli till riksförsäkringsanstalten inbetala ett belopp, motsvarande

avgifter för nästföregående år enligt denna lag för alla avgiftspliktiga

arbetsgivare, för vilka under det året nyssnämnda försäkring ägt rum hos

bolaget.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstalten

bestämmes av Konung och riksdag.

Avgifter, som icke blivit av arbetsgivare i föreskriven ordning erlagda till

riksförsäkringsanstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande

kronoutskylder är stadgat.

s. 163 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

163

4 §•

Det belopp, som årligen inflyter i avgifter, skall inbetalas till statskontoret.

Av sålunda inbetalat belopp skall hälften tillföras statsverket såsom bidrag

till förenämnda kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen samt andra

hälften enligt av Konungen meddelade bestämmelser förvaltas såsom särskild

fond.

Medel ur denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för de erkända

arbetslöshetskassorna för att användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag

till dessa. Uppstår överskott i fonden, må Konungen, i den mån

överskottet icke prövas böra reserveras för mötande av framtida behov, på

framställning av tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna bestämma,

att visst belopp därav må användas till åtgärder för utveckling av

den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

5 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag i ärende

rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt

brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen

efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant

skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

1932 års utredning.

Utkast

till

förordning
angående

uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare

till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen m. m.

1 §•

Avgifter, som jämlikt lagen den 193 (nr ) angående bi
drag

från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. m. skola av arbetsgivare erläggas till riksförsäkringsanstalten, skola av anstalten

uppbäras i den ordning, som beträffande försäkring, vilken omfattar

arbetare i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari i regel minst fem

arbetare användas, är stadgad i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130)

angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samt i samband med sådana

avgifter.

Kvitto å erlagd avgift må utfärdas gemensamt med kvitto å försäkringsavgift,

som nyss avsetts.

§ 2.

över de avgifter, vilka icke blivit i föreskriven ordning erlagda, uppgör

riksförsäkringsanstalten för perioder av året, som av anstalten bestämmas,

särskilt för varje län förteckningar samt överlämnar desamma till vederbörande

länsstyrelser, som hava att låta verkställa indrivning av avgifterna i föreskriven

ordning.

§ 3.

Arbetsgivare, som underlåtit att inom för varje fall föreskriven tid inbetala

det avgiftsbelopp, som då förfallit till betalning, skall erlägga böter med tre

procent av den förfallna avgiftens belopp, vilka böter skola i sammanhang

med avgiften indrivas i den ordning, som om resterande kronoutskylder är

stadgat.

Av böterna skall en tredjedel, dock ej mer än etthundra kronor, tillfalla,

för det fall att avgiften påförts till betalning i Stockholms stad och där indrivits,

stadens kassa men i övriga fall den, som verkställt indrivningen. Återstoden

av bötesbeloppet skall tillfalla statsverket.

4 §.

Uppgår avgift tillika med försäkringsavgift, i samband varmed den skall

unnbäras, till ettusen kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansö
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

165

kan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under

första och återstoden under andra halvåret.

5 §.

Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd,

äger han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten

inom ett år efter det avgiften senast bort hava erlagts.

6 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, finnas

erforderliga för bestämmande av tid och sätt för avgifternas erläggande,

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

1932 års utredning

Utkast

till

förordning

angående viss ändring i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående

uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete. jgg

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår

densamma tillsammans med avgift, som avses i lagen den 193

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. m., till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten

på ansökan av den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges

med hälften under första och återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den

s. 167 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

167

(Nuvarande bestämmelser.)

(Föreslagna bestämmelser.)

Utkast

till kungörelse angående

Kungörelse den 7 j uli 1922 (nr 419) grunder för statsbidrag till komangående

statsbidrag till arbetslös- nmnalt understöd vid arbetslöshet.

hetshjälp.1

1 KAP.

Om bidrag till understödsverksamhet.

Allmänna bestämmelser.

§ 1-

liar av medel, som för ändamålet

ställts till förfogande av kommun eller

landsting, understöd jämlikt de i denna

kungörelse innefattade bestämmelser

tilldelats arbetslös person, må vederbörande

kommun eller landsting, i

de fall och under de förutsättningar,

som nedan angivas, åtnjuta bidrag av

statsmedel till sålunda utgivet understöd.

§ 2.

Statsbidrag må utgå allenast till

understöd åt inom landet bosatt svensk

medborgare jämte hans familj under

förutsättning, att han

1) fyllt 15 år;

2) är arbetsför inom sitt yrke;

3) icke under de senaste sex månaderna,

innan ansökan om understöd

gjorts, åtnjutit understöd av fattigvården,

dock alt statsbidrag må kunna

1 §•

Beslutar kommun att anvisa medel

för att jämlikt de i denna kungörelse

innefattade bestämmelserna tilldela arbetslösa

i kommunen understöd, må

kommunen i de fall och under de förutsättningar,

som nedan angivas, härtill

åtnjuta bidrag av statsmedel.

2 §.

Statsbidrag må utgå till understöd,

som efter därom gjord ansökan utgår

till arbetslös person, under förutsättning

att han

1) är svensk medborgare, dock att

bidrag må utgå jämväl till understöd

åt utländsk medborgare, såvida han

tillhör stat, med vilken överenskommelse

träffats om ömsesidighet beträffande

hjälpåtgärder vid arbetslöshet;

1 §§ 17—27 i kungörelsen, vilka handla om hyreshjälp och bidrag till kommunalt arbetsföretag,

sakna motsvarighet i förslaget och hava ej här införts.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

1982 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

utgå jämväl till sökande, som under

angivna tid åtnjutit sådant understöd,

därest detsamma endast varit tillfälligt

eller utgått i anledning av sökandens

eller hans familjemedlemmars

sjukdom, så ock i undantagsfall till

sökande, som uppenbarligen sökt att

efter bästa förmåga försörja sig och

de sina, men till följd av särskilt betungande

försörjningsplikt nödgats

för familjens uppehälle mottaga understöd

av fattigvården;

4) hos organ för offentlig arbetsförmedling

sökt, men ej erhållit arbete;

samt

5) på grund av oförvållad arbetslöshet,

som varat minst 6 arbetsdagar

efter det ansökan om understöd gjorts,

befunnits vara i behov därav.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan

ansökan blivit gjord.

(Föreslagna bestämmelser.)

2) fyllt sexton år;

3) är arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig arbete;

4) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

anmält sig såsom arbetssökande;
5)

icke under de senaste sex månaderna,

innan ansökan om understöd

gjorts, i anledning av arbetslöshet åtnjutit

fattigvård för sig eller sin familj

av annat slag än som avses i

50 § 2 mom. i lagen om fattigvården

eller, då fråga är om fattigvård för

någon, i förhållande till vilken han är

att anse såsom familjeförsörjare, utgjorts

av vård å sjukvårdsanstalt;

samt

6) på grund av arbetslöshet, som

varat minst sex arbetsdagar efter det

ansökan om understöd gjorts, befunnits

vara i behov därav.

Vid prövning av den arbetslöses behov

av understöd skall hänsyn tagas

till inkomster och tillgångar hos samtliga

hemmavarande familjemedlemmar.

Statsbidrag utgår icke för tid, innan

ansökan om understöd blivit

gjord.

3 §.

Till den, som frivilligt utan giltig

anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts

från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke

utgivas under viss tid, minst fyra

veckor, efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt

under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter

och färdigheter,

att det är förenat med avlöning,

s. 169 Kontrollera mot PDF

1988 års utredning.

169

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 3.

Statsbidrag må utgå till understöd,

som efter ty här nedan stadgas utgives

antingen till bestridande av oundgängliga

levnadskostnader (arbetslöshetsunderstöd)

eller ock till betalning

av hyra eller bestridande av vissa

andra för familjens sammanhållande

nödiga utgifter (hyreshjälp).

(Föreslagna bestämmelser.)

som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats,

där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter

föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller

arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt

skall icke äga avseende

å konflikt, som befunnits strida mot

kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten över

de erkända arbetslöshetskassorna förklarats

eljest vara av den särskilda

beskaffenhet, att skälig anledning till

arbetsvägran icke förelegat.

4 §.

Till den, som deltager i strejk eller

är föremål för lockout, må understöd

ej utgå under den tid konflikten varar.

5 §.

Statsbidrag må utgå allenast till

understöd, som efter vad här nedan

sägs utgives med visst belopp per dag

till bestridande av oundgängliga levnadskostnader.

Understödsorgan. Understödsorganet.

§ 4. 6 §.

1. Understödsverksamheten omhän- 1. Understödsverksamheten omhänderhaves

för kommun av särskilt till- derhaves inom varje kommun av särsatt

understödsorgan (arbetslös- skilt tillsatt understödsorgan (arhet

sk o m mi 11 é), som, där medhän- b et slö sh et sk ommitt é); komsyn

till lokala förhållanden så prövas mun dock obetaget att överlämna handlämpligt,

må vara gemensamt för två havandet av ifrågavarande verksamhet

eller flera kommuner; kommun dock åt lämplig ordinarie kommunal mynobetaget

att överlämna handhavandet dighet.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

av ifrågavarande verksamhet åt lämplig

ordinarie kommunal myndighet.

2. Understödsorgan, som i mom. 1

avses, bör verka för och självt vidtaga

de åtgärder, vilka inom området

för dess verksamhet kunna tjäna till

att förebygga arbetslöshet eller mildra

verkningarna därav, ävensom söka för

sådant ändamål samarbeta med myndigheter

och andra.

Understödsorgan bör jämväl noga

tillse, att understöd icke utlämnas i

vidsträcktare omfattning eller under

längre tid, än som av verkligt behov

påkallas, och särskilt, att det icke utgår

till arhetsovilliga eller till personer

som böra erhålla fattigvård.

Inträffar arbetskonflikt, som direkt

eller indirekt berör arbetslösa, vilka

äro föremål för understödsorg ans verksamhet,

åligger det under stödsorganet

att därom omedelbart underrätta statens

arbetslöshetskommission.

3. Arbetslöshetskommitté består av

ordförande samt minst fyra och högst

tio ledamöter. För ordföranden och

minst halva antalet ledamöter skola

finnas suppleanter.

Ordförande och hans suppleant förordnas,

efter anmälan av vederbörande

kommunala myndighet, av länsstyrelsen

för viss tid, länsstyrelsen obetaget

att före nämnda tids utgång återkalla

förordnandet. Anmälan om förordnande

och om återkallelse därav

skall av länsstyrelsen omedelbart göras

till arbetslöshetskommissionen.

Ledamöter och deras suppleanter

utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas,

av allmänna rådstugan samt på landet

av kommunalfullmäktige eller, där

sådana ej finnas, av kommunalstämma.

Om vals förrättande och utgång

(Föreslagna bestämmelser.)

2. Understödsorgan bör verka för

och själv vidtaga de åtgärder, vilka

inom området för dess verksamhet

kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet

eller mildra verkningarna därav

ävensom för sådant ändamål samarbeta

med myndigheter och andra.

Understödsorgan bör jämväl noga

tillse, att understöd icke utlämnas i

vidsträcktare omfattning eller under

längre tid, än som av verkligt behov

påkallas, och särskilt, att det icke utgår

till arhetsovilliga eller till personer

som böra erhålla fattigvård.

3. Arbetslöshetskommitté består av

ordförande samt fyra eller sex ledamöter.

För ordföranden och minst

halva antalet ledamöter skola finnas

suppleanter.

Ordföranden och hans suppleant

förordnas, efter anmälan av vederbörande

kommunala myndighet, av länsstyrelsen

för viss tid, länsstyrelsen obetaget

att före nämnda tids utgång

återkalla förordnandet. Anmälan om

förordnande och om återkallelse därav

skall av länsstyrelsen omedelbart

göras till socialstyrelsen. Ledamöter

och deras suppleanter utses för viss

tid i stad av stadsfullmäktige samt

på landet av kommunalfullmäktige.

Om vals förrättande och utgång skall

socialstyrelsen omedelbart underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt på

sådant sätt, att den inrymmer repre
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

171

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

skall arbetslo shet skommissionen omedelbart

underrättas.

Kommitté bör vara sammansatt

på sådant sätt, att den inrymmer

representanter dels för de kommunala

myndigheter, vilka äga särskild

sakkunskap å ifrågavarande område,

dels för den frivilliga hjälpverksamheten

i orten, dels ock för arbetsgivarnas

och arbetarnas intressen.

Ledamot eller suppleant må ej den

vara, som åtnjuter arbetslöshetshjälp.

4. Revision av kommittés verksamhet

verkställes av särskilda revisorer,

utsedda för samma tid som

kommitténs ledamöter. Minst en av

revisorerna utses, efter anmälan av

vederbörande kommunala myndighet,

av länsstyrelsen. Övriga revisorer

väljas på samma sätt som kommitténs

ledamöter.

5. Där understödsverksamheten

omhänderhaves av ordinarie kommunal

myndighet, skall i revisionen av

denna del av ifrågavarande myndighets

verksamhet deltaga minst en revisor,

som, efter anmälan av myndigheten,

utses av länsstyrelsen för

kalenderår.

6. Om utseende av revisorer, som

avses i mom. 4 och 5, skall anmälan

göras till arbetslöshetskommissionen

på sätt i mom. 3 stadgats beträffande

anmälan om utseende av ordförande

och ledamöter jämte suppleanter

för dem.

sentanter dels för de kommunala myndigheter,

vilka äga särskild sakkunskap

å ifrågavarande område, dels ock

för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen.

Finnes inom kommunen offentlig

arbetsförmedlingsanstalt, bör en

av kommitténs medlemmar vara ledamot

av styrelsen för eller tjänsteman

hos sådan anstalt.

Ledamot eller suppleant må ej den

vara, som uppbär understöd enligt

denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård.

4. Arbetslöshetskommitté är beslutför,

då ordföranden eller hans

suppleant samt minst tre ledamöter

eller suppleanter för dem äro närvarande

och deltaga i beslutet. Vid lika

röstetal gäller den mening ordföranden

biträder.

5. Revision av kommittés verksamhet

verkställes av särskilda revisorer,

utsedda för samma tid som

kommitténs ledamöter. Minst en av

revisorerna utses av länsstyrelsen efter

anmälan av vederbörande kommunala

myndighet. Övriga revisorer väljas

på samma sätt som kommitténs

ledamöter.

6. Där understödsverksamheten

omhänderhaves av ordinarie kommunal

myndighet, skall i revisionen av

denna del av ifrågavarande myndighets

verksamhet deltaga minst en revisor,

som efter anmälan av myndigheten

utses av länsstyrelsen för kalenderår.

7. Om utseende av revisorer, som

avses i mom. 5 och 6, skall anmälan

omedelbart göras till socialstyrelsen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

7. Till revisor, som jämlikt mom.

4 eller 5 utses av länsstyrelsen, må

utgå arvode med belopp, som av arbet

slö shet skommissionen efter samråd

med länsstyrelsen, prövas skäligt

med hänsyn till den vederbörande

revisor åliggande arbetsbörda. Arvode,

som här avses, bestrides av ovan

omförmälda anslag samt utbetalas i

efterskott för år. Utdrag av kommissionens

protokoll rörande kommissionens

beslut om utbetalande av arvodet

överlämnas av kommissionen

till statskontoret, som har att direkt

till vederbörande revisor utanordna

arvodet.

§ 5.

För varje län utses av länsstyrelsen

en länshjälpkommitté, vilken har

till uppgift att i samråd med länsstyrelsen

verka för samarbete mellan de

olika kommunala under stödsorganen

och övervaka, att de noggrant fullgöra,

vad dem enligt gällande författningar

och arbetslöshetskommissionens

anvisningar åligger, vidtaga de åtgärder,

som i övrigt finnas lämpliga för

arbetslöshetens bekämpande inom länet,

samt tillhandagå med råd och

upplysningar i fråga om hithörande

förhållanden.

Beträffande sammansättningen av

länshjälpkommitté gäller i tillämpliga

delar vad i § 4 mom. 3 fjärde

Stycket föreskrivits för arbetslöshetskommitté.

Revision av länshjälpkommittés räkenskaper

verkställes av revisor, som

utses av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har att omedelbart

underrätta arbetslöshetskommissionen

om vilka personer, som utsetts till ledamöter,

suppleanter och remsor.

(Föreslagna bestämmelser.)

8. Till revisor, som jämlikt mom.

5 eller 6 utses av länsstyrelsen, må då

så- av socialstyrelsen prövas skäligt

med hänsyn till arbetsbördans storlek

utgå arvode med belopp, som av styrelsen

bestämmes. Sådant arvode bestrides

av statsmedel samt utbetalas årsvis

i efterskott.

s. 173 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

173

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 6.

Den centrala ledningen av understödsverksamheten

utövas av statens

arbetslöshetsJcommission, vilken äger

att med avseende ä verksamheten

meddela anvisningar och råd.

Arbetslöshetsunderstöd.

§ 7.

Kommun eller landsting, som ämnar

börja verksamhet för beredande

av arbetslöshetsunderstöd och önskar

för sådant ändamål komma i åtnjutande

av statsbidrag, har att, innan

verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens

medgivande

därtill samt hos kommissionen göra

ansökan om statsbidrag. Kommissionen

äger besluta, huruvida och i vilken

omfattning sådant bidrag skall

utgå. Vid prövning av fråga härom

har kommissionen att taga hänsyn ej

mindre till arbetslöshetens art och utsträckning

inom kommunen eller

landstingsområdet samt omfattningen

och ändamålsenligheten av där vidtagna

åtgärder till arbetslöshetens bekämpande,

än även till beloppet av

de statsmedel, som för ändamålet stå

till förfogande.

Har statsbidrag beviljats, äger

kommissionen, då anledning därtill

föreligger, besluta, att sådant bidrag

ej vidare skall utgå.

§ 8.

Ansökan om arbetslöshetsunderstöd

göres hos vederbörande understödsorgan

i den kommun, där sökanden uppehåller

sig.

Vid ingivande av ansökan skall, där

så finnes erforderligt, företes prästbe
-

(Föreslagna bestämmelser.)

8 §.

Den centrala ledningen av den

statsunderstödda verksamheten utövas

av socialstyrelsen, vilken äger att med

avseende därå meddela anvisningar

och råd.

Närmare bestämmelser angående

understöd.

9 §■

Kommun, som anvisat medel till beredande

av understöd vid arbetslöshet

och önskar för sådant ändamål

komma i åtnjutande av statsbidrag,

har att, innan verksamheten begynnes,

hos socialstyrelsen göra ansökan

om statsbidrag. Styrelsen äger besluta,

huruvida och i vilken omfattning

sådant bidrag skall utgå. Vid prövning

av fråga härom har socialstyrelsen

att taga hänsyn till arbetslöshetens

art och omfattning inom kommunen

samt till utsträckningen och

ändamålsenligheten av där vidtagna

åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Då anledning därtill förekommer,

äger socialstyrelsen besluta, att statsbidrag

icke vidare eller endast i mindre

omfattning än tidigare skall utgå.

10 §.

Ansökan om understöd göres enligt

härför av socialstyrelsen fastställt

formulär hos under stödsorganet

i den kommun, där sökanden uppehåller

sig. Vid ingivande av ansökan

skall, där så finnes erforderligt, före
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

tyg och intyg om yrke samt, där så

kan ske, om den sist innehavda anställningens

art och varaktighet jämte

arbetsgivarens namn. Sistnämnda

intyg skall vara utfärdat antingen av

vederbörande arbetsgivare, fackförening

eller därmed jämförlig organisation

eller ock av två i orten välkända

personer.

§ 9.

Då ansökan om arbetslöshetsunderstöd

inkommit, skall vederbörande understödsorgan

i första hand söka bereda

sökanden lämpligt tillfälle till

utkomst genom eget arbete. Visar detta

Sig omöjligt, skall understödsorganet,

efter inhämtande av de ytterligare

upplysningar, som må finnas erforderliga,

och efter omsorgsfull

prövning av sökandens större eller

mindre behov, skyndsamt meddela

beslut, huruvida samt i så fall med

vilket belopp, från vilken tidpunkt och

på vilket sätt understöd skall utgå.

Vid prövning av sökandes behov

bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar

som bohag eller arbetsredskap.

Ej heller må den omständigheten, att

sökanden har smärre besparingar eller

eget hem, utgöra hinder för beviljande

av understöd.

Erhåller sökande bidrag av arbetsgivare

eller arbetslöshetskassa, må

understöd likväl till honom utgå, dock

med högst så stort belopp, att detsamma

jämte nämnda bidrag uppgår

till två tredjedelar av den i orten vid

tiden för lämnandet av understöd vanliga

avlöningen för arbetare av samma

arbetsförmåga och med liknande

arbete som sökanden.

(Föreslagna bestämmelser.)

tes prästbetyg samt intyg om yrke

och om den senast innehavda anställningens

art och varaktighet jämte arbetsgivarens

namn. Sistnämnda intyg

skall vara utfärdat antingen av

vederbörande arbetsgivare, fackförening

eller därmed jämförlig organisation

eller ock av två i orten välkända

personer.

11 §■

Under stödsorganet skall i första

hand eftersträva att bereda sökande

tillfälle till utkomst genom eget arbete.

Kan arbete icke beredas, skall

understödsorganet efter inhämtande

av de ytterligare upplysningar, som

må finnas erforderliga och efter omsorgsfull

prövning av sökandens och

hans hemmavarande familjemedlemmars

större eller mindre behov skyndsamt

meddela beslut, huruvida samt i

så fall med vilket belopp, från vilken

tidpunkt och på vilket sätt understöd

skall utgå.

Vid prövning av sökandes behov

bör hänsyn icke tagas till sådana tillgångar

som bohag eller arbetsredskap.

Ej heller må den omständigheten att

sökanden har smärre besparingar eller

eget hem utgöra hinder för beviljande

av understöd.

12 §.

Under tid, då arbetslös åtnjuter understöd

från erkänd arbetslöshetskassa,

må understöd enligt denna kungörelse

icke till honom utgå.

Under tid, då arbetslös åtnjuter bidrag

från annan arbetslöshetskassa eller

av arbetsgivare eller eljest i anledning

av arbetslösheten är lagligen berättigad

till regelbundet utgående understöd,

må understöd enligt denna

s. 175 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

175

(Nuvarande bestämmelser.)

§ 10.

Beviljat arbetslöshetsunderstöd utdelas

genom vederbörande understödsorgans

försorg och må efter omständigheterna

utgå i kontanta penningar

eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,

exempelvis livsmedel, arbetsredskap

eller beklädnadspersedlar.

§ U.

Om den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,

erhåller arbete, skall understödet

upphöra att utgå.

§ 12.

Befinnes den, som åtnjuter arbetslöshetsunderstöd,

icke föra ett ordentligt

och nyktert levnadssätt, äger vederbörande

understödsorgan besluta

om indragande av understödet.

Understödstagare vare pliktig att å

därför utsatta tider anmäla sig hos organ

för den offentliga arbetsförmedlingen

i orten, att mottaga arbete, som

genom arbetsförmedlingen anvisas honom,

att hos densamma göra anmälan

om arbete, som han annorledes må

hava erhållit, och om avresa från orten,

därest sådan av honom är Utlämnad,

ävensom att, där kommunen såsom

villkor för åtnjutande av understöd

sådant föreskrivit, under tid, ej

överstigande två dagars arbetstid per

understödsvecka, utan särskild ersättning

utföra lämpligt kommunalt arbete.

Understödstagare har även att

efter anvisning av understödsorganet

samvetsgrant deltaga i lämplig kurs,

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

(Föreslagna bestämmelser.)

kungörelse till honom utgå med högst

så stort belopp, att detsamma jämte

sådant bidrag uppgår till vad som enligt

den vid denna kungörelse fogade

tabellen högst må till honom utgivas.

13 §.

Understöd utdelas genom understödsorganets

försorg och må efter

omständigheterna utgå i penningar

eller, helt eller delvis, i naturaförmåner,

exempelvis livsmedel, arbetsredskap

eller beklädnadspersedlar.

U §.

Befinnes den, som åtnjuter understöd,

icke föra ett ordentligt och nyktert

levnadssätt, skall vederbörande

understödsorgan indraga understödet.

Understödstagare är pliktig att å

för honom av arbetsförmedling sanstallen

bestämda tider anmäla sig hos organ

för den offentliga arbetsförmedlingen

i orten, att mottaga erbjudet

arbete, i den mån det enligt de i 3 §

angivna grunderna skall anses såsom

lämpligt, ävensom att, där kommunen

såsom villkor för åtnjutande av understöd

så föreskrivit, under tid ej

överstigande två dagars arbetstid per

understödsvecka utan särskild ersättning

utföra lämpligt kommunalt arbete.

Understödstagare har även att efter

anvisning av understödsorganet samvetsgrant

deltaga i lämplig kurs, som

1 samt. Nr 209. 23

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

som anordnats för att bereda arbetslösa

utbildning. Iakttager understödstagare

icke dessa bestämmelser, äger

understödsorganet indraga vidare understöd.

Understödet må i nu nämnda fall

efter omständigheterna indragas helt

eller delvis samt tillsvidare, för viss

tid eller för alltid.

§ 13.

Arbetslöshetsunderstöd tilldelas i regel

allenast sökande, som är mantalsskriven

inom kommunen, men må utgå

jämväl till annan person under förutsättning,

att han har stadigvarande

uppehåll i kommunen och kan antagas

där hava större möjlighet till försörjning

än i mantalsskrivning skommunen.

Vägras understöd åt person, som är

mantalsskriven i annan kommun, må

vederbörande understödsorg an hänvisa

honom att söka understöd i den kommun,

där han är mantalsskriven. I sådant

fall kan understöd tilldelas honom

till bestridande av kostnaden för

hans resa till mantalsskrivning skommunen,

och må statsbidrag utgå till

halva beloppet av sådant reseunderstöd.

§ u.

Har person, som icke är mantalsskriven

i den kommun där han vistas,

av vederbörande understödsorg an i

nämnda kommun förvägrats arbetslöshetsunderstöd,

kan dylikt, där så prövas

skäligt, tilldelas honom av länshjälpkommittén,

och må statsbidrag

till understödet utgå jämväl i detta

fall.

anordnas för att bereda arbetslösa utbildning.

Försummar under stödstag are att

iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger

understödsorg anet efter omständigheterna

helt eller delvis samt tills vidare

eller för viss tid indraga understödet.

Består försummelsen däri,

att understödstagare avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må under minst fyra

veckor, efter det sådant förhållande inträffat,

understöd icke till honom utgå.

s. 177 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

177

(Nuvarande bestämmelser.) (Föreslagna bestämmelser.)

§ 15.

Statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd

utgår, där ej omständigheterna

prövas föranleda lägre bidrag, för en

var under stödstag are med enahanda

belopp, som i sådant hänseende tilldelats

honom av kommunala eller landstingsmedel,

dock högst med:

1 krona 50 öre per dag för man och

hustru tillhopa;

1 krona per dag för ensam person,

som fyllt 18 år;

60 öre per dag för ensam person,

som fyllt 15 men ej 18 år; samt

30 öre per dag för varje inom eller

utom äktenskapet fött barn.

Statsbidrag må ej utgå för mera än

sex dagar i veckan.

Där synnerligen vägande omständigheter

påkalla, att statsbidrag utgår

till understöd åt arbetslösa, ehuru,

enahanda belopp ej kan ställas till förfogande

av kommunala eller landsting

smedel, må framställning om statsbidrag

göras hos Konungen.

§ 16.

Arbetslöshetsunderstöd och resekostnad

utbetalas av vederbörande understödsorg

an, som sedermera erhåller

ersättning av statsmedel till den del,

varmed staten enligt ovan angivna

grunder lämnar bidrag, dock allenast

under förutsättning att vad i berörda

hänseende av kommunala medel till

arbetslös utgivits, förklarats icke vara

fattigvårdsunderstöd.

Vederbörande under stödsorg an äger

efter varje månads utgång av härför

avsedda statsmedel utbekomma det

statsbidrag, som belöper å de under

månaden utlämnade understöd. Fram
-

Statsbidrag.

15 §.

Statsbidrag enligt denna kungörelse

utgår endast under förutsättning att

understödet icke överstiger belopp, som

socialstyrelsen i enlighet med vid denna

kungörelse fogad tabell fastställt

med hänsyn tagen till lägsta inom

kommunen mera allmänt förekommande

daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Statsbidraget utgår, där ej omständigheterna

föranleda lägre bidrag, för

epvar under stödstag are med hälften

av det belopp, som inom det av socialstyrelsen

fastställda högsta beloppet

tilldelas honom. Då särskilda skäl därtill

föranleda, äger Kungl. Maj:t medgiva,

att statsbidraget må utgå med

större andel av understödet än nyss

sagts.

Statsbidrag må ej utgå för mera än

sex dagar i veckan.

16 §.

Understöd utbetalas av understödsorganet,

som sedermera erhåller ersättning

av statsmedel till den del, varmed

staten enligt ovan angivna grunder

lämnar bidrag, dock allenast under

förutsättning att vad i berörda hänseende

av kommunala medel utgivits

förklarats icke vara att anse såsom

fattigvårdsunderstöd.

Understödsorg an äger efter varje

månads utgång av härför avsedda

statsmedel utbekomma det statsbidrag,

som belöper å de under månaden

utlämnade understöden. Fram
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

1932 års utredning.

(Nuvarande bestämmelser.)

ställning om utbekommande av sådant

bidrag göres med användande av särskilt

formulär, som av statens arbetslöshetskommission

fastställes. Framställningen

skall, vid äventyr att kommissionen

eljest må kunna förklara

rätten till statsbidrag för den ifrågavarande

månaden förverkad, senast den

15 nästföljande månad vara inkommen

till arbetslöshetskommissionen.

Utdrag av arbetslöshetskommissionens

protokoll rörande kommissionens

beslut om utbetalande av statsbidrag

överlämnas av kommissionen till statskontoret,

som har att direkt till vederbörande

understödsorg an utanordna

statsbidraget.

Bilaga till grunder för statsbidrag till kommunalt understöd rid arbetslöshet, utvisande

de högsta understödshelopp, till vilka statsbidrag utgår vid olika inom vederbörande

kommun mera allmänt förekommande daglijälp från arbetslöshetskassa.

Daghjälp från

arbetslöshets- kassa

Kr.

Man och

hustru

Kr.

Ensam per- son över

18 år

Kr.

Ensam

person

16—18 år

Kr.

Varje

barn

Kr.

Sammanlagt maximibelopp

per dag

per vecka

Kr.

Kr.

6:-

3: —

2: —

1:20

0:50

4:50

27: —

5:75

2:88

1:92

1:20

0:50

4:40

26:40

5:50

2:75

1:83

1: 20

0: 50

4: 30

25:80

5:25

2:63

1:75

1:15

0:50

4:15

24:90

5: —

2:50

1:67

1:15

0: 45

4:00

24:00

4:75

2:38

1:58

1:10

0: 45

3:85

23:10

4:50

2:25

1:50

1:10

0:45

3: 70

22:20

4: 25

2:13

1:42

1:-

0: 45

3: 55

21:30

4: —

2: —

1:33

1: —

0:45

3: 40

20:40

3:75

1:88

1:25

1: —

0:40

3:20

19: 20

3:50

1:75

1:17

0: 95

0:40

3:00

18:00

3:25

1:63

1:08

0: 95

0:40

2:80

16:80

3:-

1:50

1: —

0:90

0:40

2:60

15:60

2: 75

1:38

0: 92

0:80

0: 30

2: 40

14: 40

2:50

1:25

0: 83

0: 75

0: 30

2:20

13:20

2:25

1:13

0:75

0:70

0:25

2:00

12:00

2: —

1: —

0: 67

0: 65

0:25

1:80

10:80

(Föreslagna bestämmelser.)

ställning om utbekommande av sådant

bidrag skall göras enligt särskilt formulär,

som av socialstyrelsen fastställes.

Framställningen skall, vid äventyr

att socialstyrelsen eljest må kunna

förklara rätten till statsbidrag för

den ifrågavarande månaden förverkad,

senast den 15 nästföljande månad vara

inkommen till socialstyrelsen.

s. 179 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

179

Bilaga A.

Sammanställning av yttranden, som avgivits över 1928 års

betänkande.

Med hänsyn till den betydelse, som i den offentliga diskussionen tillagts det

utlåtande1, socialstyrelsen avgivit, intages först en utförlig sammanfattning

härav.

För att av socialstyrelsen tagas i övervägande vid yttrandets avgivande överlämnades

till styrelsen de till socialdepartementet från övriga myndigheter inkomna

yttranden över betänkandet ävensom ett flertal från olika kommuner

och fackförbund inkomna framställningar rörande arbetslöshetsförsäkring m. m.

Socialstyrelsen beredde vidare samtliga arbetsförmedlingsstyrelser och vissa

organisationer tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet.

Närmast med anledning av ifrågavarande remiss verkställde socialstyrelsen

och utgav av trycket en utredning under rubrik »Arbetslösheten inom fackförbunden

i Sverige», till vilken utredning här allenast må hänvisas.

Socialstyrelsen finner det mindre välbetänkt att skrida till positiva och till

sin natur vittutseende åtgärder mot arbetslösheten utan att avvakta och på det

noggrannaste överväga resultatet av den pågående utredningen om arbetslöshetens

omfattning, karaktär och orsaker samt om medlen för dess motverkande.

Beträffande en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet framhåller socialstyrelsen,

att den förutsätter, även om den genomföres i relativt ringa omfattning, en

stor samt både absolut och relativt i förhållande till understödsbeloppen dyrbar

organisation. Ett av de starkaste skälen för tanken på arbetslöshetsförsäkring

torde vara att från fattigvården avlyfta hjälpbehov, som föranledes av arbetslöshet.

Det kan emellertid knappast vara lämpligt att uppbygga en organisation

med proportionsvis mycket höga administrationskostnader, om därmed varken

effektivt stöd lämnas de arbetslösa eller verksam lättnad ernås i annan det

allmännas hjälpverksamhet, framför allt i fattigvården.

Av styrelsens undersökning rörande arbetslösheten inom fackförbunden år

1929, vilket år ur arbetsmarknadssynpunkt gestaltade sig synnerligen gynnsamt

i vårt land, framgår, att antalet arbetslöshetsveckor inom de fackförbund,

som utredningen omfattade, uppgick till 1,700,000. Styrelsen beräknar, att,

om en arbetslöshetsförsäkring enligt betänkandets A-förslag sedan en följd

av år varit genomförd i Sverige, skulle av dessa arbetslöshetsveckor allenast

38.2 procent hava blivit hjälpta. På grundval av arbetslöshetssiffrorna för

första kvartalet 1931 beräknar styrelsen, att de av en försäkring hjälpta veckorna

under år 1931 allenast skulle uppgå till 31.1 procent.

Enligt styrelsens kalkyler skulle en försäkring enligt det obligatoriska förslaget,

omfattande medlemmarna i de av styrelsen undersökta fackförbunden

eller 318,000 arbetare, hava lämnat en förlust år 1929 av 1.7 miljon kronor.

Ar 1931 skulle en försäkring enligt A-förslaget av hela försäkringsklientelet,

vilket styrelsen uppskattar till 630,000 personer, hava lämnat en förlust av

10.4 miljoner kronor. Dessa förluster, vilka väl måste täckas med statsmedel,

innefatta ej statens kostnader för familjetillägg och administrationskostnader.

En arbetslöshetsförsäkring, som man verkligen söker basera på försäkrings
1

In oxteaso i Soc. Medd. nr 7/1931, sid. 515 ff.

Social
styrelsens
yttrande.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

1982 års utredning.

mässig grund, lämnar sålunda i väsentlig mån hjälpbehovet obeaktat. En or
sak

härtill är, att de relativt långa arbetslöshetsfallen äro förhållandevis tal
rika.

Hittills anförda kalkyler hänföra sig till arbetslöshetsveckorna. Betraktar

man försäkringens effektivitet ur synpunkten av antalet arbetslösa personer,

kommer effektiviteten att växla från 0 till 100 procent i olika yrken och orter.

Så skulle sannolikt samtliga arbetslösa i Kalixbygden och stenhuggeridistrikten

redan vid ingången av år 1931, hava varit »utförsäkrade»1. Därför erbjuder

försäkringen bättre hjälp mot den lindrigare nöden än mot den svårare

nöden.

Dessa utförsäkrade måste uppenbarligen av det allmänna hjälpas, vare sig

genom att försäkringsorganisationen utvidgas eller genom att man låter fattigvården

rycka supplerande in. Båda vägarna användas i utlandet. Starka krav

skulle resas på att försäkringens hjälp utsträcktes, och dessa krav skulle vinna

sådant stöd, att eftergifter bleve oundvikliga, exempelvis genom att daghjälpen

utsträcktes under ytterligare visst antal veckor. En sådan utsträckt daghjälp

komme att utgå utan särskild behovsprövning, ehuru en sådan borde vara oupplösligt

förbunden med understöd av allmänna medel. Understödsverksamheten

skulle genom den oundvikliga sammanblandningen med den egentliga försäkringsverksamheten

rubba de ekonomiska förutsättningarna för den senare. Anspråken

på statlig mellankomst bleve enligt utlandets erfarenheter både störa

och till sitt belopp svårberäknade. Ofta måste staterna giva utfästelser in

blanco att täcka försäkringens underskott med ty åtföljande inverkan på budgeten.

Hänvisades åter de utförsäkrade till fattigvården, kunde ofta kommunerna

hotas i sin ekonomiska existens.

Betänkandet nämner ej något om den nuvarande kontanta understödsverksamheten

genom kommunernas arbetslösbetskommittéer med bidrag från arbetslöshetsanslaget

och utan fattigvårds karaktär. Skulle denna verksamhet övervältras

på fattigvården, komme kommittéerna blott att ha med reservarbetena

att göra, och arbetslöshetskommissionen finge förhandla med dubbla kommunalorgan.

Tillämpningen av fattigvårdslagstiftningen kan sätta ur kraft de av arbetsmarknadspolitiska

skäl betingade reglerna för daghjälpens relativa storlek,

vilket ej borde kunna tillåtas. Vissa av de sakkunniga ha sökt lösa frågan

genom en bestämmelse, att dagbjälpens belopp skall minskas med samma belopp,

varmed fattigvård beredes. Denna regel borde emellertid enligt styrelsens

mening ej tillämpas, där fattigvården berott på viss större försörjningsplikt

eller sjukdom. Bestämmelsen komme eljest att verka för hårt, särskilt

i betraktande av att den arbetslöse är återbetalningsskyldig för den erhållna

fattigvården.

övre åldersgränsen är satt till 67 år. En betydande del av arbetarna utstötes

emellertid redan i början av 60-årsåldern från arbetsmarknaden. För

dem bleve försäkringen verkningslös.

_ En motsatt sida av arbetslöshetsproblemet är ungdomsarbetslösheten. Svårigheterna

för ungdomen äro störst i 18—25 års åldern. Försäkringen utgör

ett i och för sig otillfredsställande skydd mot dylik arbetslöshet, då troligen

ytterst få bland den arbetslösa ungdomen varit i tillfälle att genom avgiftsbetalning

förvärva sig rätt till daghjälp. Det är vidare olämpligt med kontantunderstöd

till ungdom. Om hjälp skulle beredas ungdom, exempelvis genom

utsträckt daghjälp, borde detta förknippas med villkor angående yrkeseller

fortsatt allmän utbildning.

1 Socialstyrelsen använder ordet »utförsäkrade» för att beteckna de arbetslösa personer, som

redan uttömt sin försäkringsrätt under en arbetslöshetsperiod, som uppgått till maximitiden för

åtnjutande av daghjälp.

s. 181 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

181

De av Kungl. Maj:t den 30 juli 1928 och 26 april 1929 igångsatta utredningarna

angående revision av pensionsförsäkringslagarna och utredning av

den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation äro ännu ej avslutade.

Åtgärder på något av dessa områden kunna märkbart påverka utformningen

av åtgärder på nu förevarande område.

Det mest följdriktiga vore, att kostnaderna för en försäkring drabbade. de

försäkrade och att deras utgifter finge på vanligt sätt påverka löneprisbildningen.

Så är faktiskt nu förhållandet inom fackförbundens arbetslöshetskassor.

Krav resas emellertid just från detta håll på försäkring, beroende på

att man vill ha bidrag från andra håll. Detta krav — och därmed hela kravet

på arbetslöshetsförsäkring — innebär, förtäckt eller Öppet, ett krav på ökade

löneförmåner. Bidragen skulle enligt förslaget till obligatorisk försäkring

eller A-förslaget lämnas av arbetsgivarna och enligt förslaget till frivillig försäkring

eller B-förslaget av staten. A-förslaget torde därför i detta hänseende

äga företräde. Arbetsgivarnas ökade kostnader komma givetvis att ingå som

en omedelbar, naturligt verkande faktor i löneprisbildningen.. Tillskott av

allmänna medel förskjuter i mån av sin storlek försäkringen i riktning mot

antingen ett system för löneförbättring åt vissa arbetargrupper eller ett understödssystem.

Tilläggen komme att företrädesvis utgå till de förhållandevis

bättre betalda arbetargrupperna på bekostnad av sämre ställda samhällsmedlemmar.

Det obligatoriska systemet är i speciellt hög grad förknippat med risker i

statsfinansiellt avseende. Då staten i lagstiftningsväg inför en dylik försäkring,

lärer staten ej kunna underlåta att taga på sig det moraliska ansvaret

för att försäkringssystemet fungerar enligt de uppställda, reglerna. Som. förut

anförts, skulle försäkringen även det goda året 1929 ha visat förlust. Påfrestningarna

visa sig vid större arbetslöshet främst i höjning av antalet utförsäkrade

och därmed följande minskning av de försäkringsmässiga inkomsterna av

avgifter. Sannolikt komme utvecklingen att föra med sig, att de utförsäkrade

skulle erhålla daghjälp av staten.

Socialstyrelsen gör en beräkning av kostnaderna för staten beträffande Aförslagets

hela försäkringsstock 1931. Undersökningen utgår från en understödstid

av 90 dagar och avser dels reguljär daghjälp och dels utsträckt daghjälp

till de utförsäkrade arbetslösa. Under förutsättning att staten skulle

bära förlusten, bleve statens kostnad 1931 för reguljär försäkring 17.5 miljoner

och vid utsträckt daghjälp 79.7 miljoner. Principen att systemet skulle uppbäras

av avgifter från arbetarna och arbetsgivarna vore därmed övergiven. På

grund av ovissheten om arbetslöshetens omfattning läte förlusterna ej beräkna

sig i förväg.

Styrelsen diskuterar härefter lämpligheten av att inpassa arbetsförmedlingsanstalterna

i systemet, så att de med bibehållande av sina förmedlande uppgifter

göras till bärare av själva försäkringen. Styrelsen framhåller, att förslaget

torde vara förestavat av önskemålet att undgå en helt ny organisation.

Personalen är emellertid nu utvald med hänsyn till förmedlingsuppgiften, och

man kan näppeligen ställa anspråk på densamma, att den skall visa sig vuxen

att övertaga helt nya, nog så komplicerade försäkringsuppgifter. . Helt ny

personal måste anställas för de nya arbetsuppgifterna. Effektiviteten hos

arbetsförmedlingen måste lida, om den göres till lokalt organ för försäkringen.

Troligen komme anstalterna att nedsjunka till en ren stämplingsinstitution,

och arbetarna komme att skaffa sig anställning antingen genom sina

organisationer eller direkt hos arbetsgivarna. Arbetsförmedlingens uppgift

är och förblir emellertid att anvisa den arbetssökande den bästa möjliga anställningen

och arbetsgivaren bästa möjliga arbetskraft. Försäkringssidan är

en social hjälpverksamhet. Arbetsförmedlingen komme att utsättas för ett

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

1932 års utredning.

det starkaste, moraliska tryck att beakta dessa synpunkter jämväl vid förmedlingen

med åsidosättande av den angivna grundregeln. Försäkringsmässiga

konsekvenser uppkomma genom platsanvisning, vilket skulle ådraga förmedlingen

misstanke för partiskhet. Arbetare, som hänvisas till lägre avlönat

arbete eller till reservarbete, måste möta detta med ovilja, och om prövning av

lämplighet av arbetsanvisningen och de försäkringsmässiga konsekvenserna

sker hos samma myndighet, kommer hela motviljan att rikta sig mot arbetsförmedlingen.

Det vore därför önskvärt, om organisationen kunde lösas efter

andra linjer.

Olika grupper av arbetare bilda goda eller dåliga risker. Det är föga sannolikt,

att inkomsterna av de förra skulle uppväga merutgifterna för de senare.

Erfarenheterna i utlandet utvisa, att den mindre goda arbetskraften

söker sig och^ kvarstår i arbete endast så lång tid, som författningsenligt fordras

för att få daghjälp. Dessa element torde mestadels icke ansluta sig till

en frivillig försäkring.

Socialstyrelsen fastslar, att stora möjligheter till missbruk av försäkringen

finnas,, och att de även faktiskt utnyttjas i utlandet. Detta är uppenbart bland

annat i säsongyrkena.

Försäkringssystemet är alltför stort för att något individuellt intresse av

sparsamhet i de konkreta fallen skulle finnas hos arbetsgivare eller arbetare.

Beträffande arbetsgivarna torde en försäkring komma att slappa intresset

för att med visst eftergivande av driftsekonomiska synpunkter bereda arbetskraften

utkomst under lågkonjunktur. Styrelsen syftar härvid på den intermittenta

driften eller korttidsarbetet. Avsked av olämplig arbetare kommer

förmodligen att maskeras med angivande av driftsinskränkning som orsak. Då

utgår ju nämligen daghjälp. Kommunernas arbeten för arbetslösa torde komma

att förbehållas utförsäkrade för att förhindra, att de folie fattigvården

till last. Då arbetslösa, som sysselsättas i reservarbete, äro fria från avgift,

komma kommunerna troligen ej att anordna dylikt arbete som reservarbete

utan som vanligt arbete för att därigenom göra arbetarna avgiftspliktiga och

ånyo berättigade till daghjälp.

A-förslaget bleve en helt plötsligt genomförd nyskapelse med en mångfald

nya, svåra problem. Den nya organisationen komme att arbeta på ett

särskilt ömtåligt område, och alla missgrepp finge lätt en pinsam karaktär.

Socialstyrelsen diskuterar härefter förslaget till frivillig försäkring och

framhåller, att systemet är smidigare än det obligatoriska samt anknyter till

redan befintlig verksamhet. En frivillig försäkring skulle ej få så betydande

dimensioner till en början som den obligatoriska försäkringen, utan framväxa

mera organiskt. Styrelsen förklarar sig emellertid anse, att dessa fördelar

uppvägas av brister, som ej i samma grad vidlåda A-förslaget.

En frivillig försäkring skulle till en början omfatta de nuvarande medlemmarna

i fackförbundens arbetslöshetskassor jämte några nya förbund. Man

torde kunna räkna med 350,000 medlemmar 1931, om försäkringen då startats.

o Inom det försäkrade klientelet bör i stort sett samma relativa effektivitet

nås som vid en obligatorisk försäkring. Däremot blir effektiviteten mindre,

betraktad som en allmän hjälpform vid arbetslöshet. Antalet hjälpta veckor

år 1931 vid en frivillig försäkring skulle motsvara 17.4 procent av samtliga

arbetslöshetsveckorna hos hela den arbetarstock, som skulle omfattas av en

obligatorisk försäkring.

Styrelsen gör ett försök till beräkning av kostnaderna för en frivillig försäkring

med en omfattning av 318,000 medlemmar 1929 samt respektive

415,000 och 630,000 medlemmar 1931. Kostnaderna komme enligt kalkylerna

att uppgå till respektive 13.7, 22.0 och 33.4 miljoner kronor, varav statens an
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

19S2 års utredning.

183

del sålunda bleve Hälften. Som premierna icke i lagen bestämts för de försäkrade,

är det emellertid vanskligt att uppskatta, hur mycket som skulle

kunna tagas ut, och hur stort sålunda statens bidrag verkligen skulle bli. Socialstyrelsen

uppskattar statens bidrag till respektive 6.55, 12.35 och 18.80 miljoner

kronor. Därtill komme kostnaderna för de utförsäkrade, varvid dock

ej samma moraliska tvång eller tekniska förutsättningar föreligga som vid

den obligatoriska försäkringen för att staten skulle utgiva utsträckt daghjälp.

Antages detta vara fallet, blir med lika stor omslutning 1931 som

för den obligatoriska (630,000) och med utsträckt daghjälp kostnaden 94 miljoner

kronor, varav 14.6 miljoner skulle utgöra de försäkrades avgifter. Styrelsen

betonar, att detta endast är en teoretisk beräkning.

Nuvarande arbetslöshetskassor arbeta under smidiga och enkla former, men

detta lärer bero på frånvaro av försäkringsmässiga former. Detta är dock

nödvändigt att införa vid en försäkring enligt B-förslaget. Man måste förutsätta

ett strikt rättsförhållande, i och med att man principiellt avböjer

tanken på behovsprövning. Sedan staten tillkommit som ny part, blir det

nödvändigt att ej blott faktiskt iakttaga lagens olika bestämmelser utan man

måste även kunna dokumentariskt leda i bevis att så skett. Detta skulle föranleda

ett arbetssätt inom kassorna, som vore helt artskilt från det nuvarande.

Socialstyrelsen anser det knappast troligt, att lokalorganen för arbetslöshetskassorna

skulle kunna förfoga över sådan sakkunskap, så att de självständigt

skulle kunna handlägga förekommande ärenden. I annat fall måste

dessa uppgifter utövas centralt hos kassan. Ett lokalt organ måste finnas

överallt, där försäkrade finnas, och tillträde till kassorna skall ju vara öppet

för alla utövare av yrket. Varje rikskassa enligt B-förslaget skulle ställas

inför liknande problem rörande lokalorganisationen som vid A-förslaget. Ej

ens där är denna organisation nöjaktigt löst.

Styrelsen anser, att det vid en frivillig försäkring förefinnes stor fara

för splittring i en mångfald små kassor. En sådan splittring skulle medföra

stora olägenheter.

Frivillig försäkring kan ej förväntas komma att i sådan omfattning tillgodose

det av arbetslöshet förorsakade hjälpbehovet, att nuvarande åtgärder

från statens och kommunernas sida nämnvärt skulle kunna inskränkas. Svårigheter

måste uppstå att infoga en företrädesvis enskild hjälpverksamhet

enligt B-förslaget i det allmänna hjälpsystemet. Statens och kommunernas organ

för hjälpåtgärder måste kontrollera praktiskt taget alla de data, som konstituera

försäkringsrätten. De olika kassorna måste utöva kontroll sinsemellan,

så att ej samma personer kunna åtnjuta daghjälp från flera kassor. Statens

medverkan är begränsad till en passiv, företrädesvis formell kontroll i

efterhand samt till kreditering av bidragen. För en statlig arbetslöshetspolitik

lämnar en sådan bidragsverksamhet på intet vis rum.

Om kassorna vid större arbetslöshet bleve urståndsätta att fullgöra sina reguljära

förpliktelser mot de ännu daghjälpsberättigade, torde anspråk komma

att ställas på förhöjda statsbidrag. Däremot torde ej samma anspråk på hjälp

åt de utförsäkrade kunna framställas som vid den obligatoriska försäkringen.

Det Hagman-Eklundska förslaget av 1925 att statens bidrag skulle beräknas

på grundval av de utbetalade daghjälpsbeloppen och att kostnaderna för

daghjälp under någon kortare tid omedelbart efter karensveckan skulle bäras

helt av kassorna, synes socialstyrelsen värt ett närmare övervägande.

De föreslagna kassorna skulle enligt förslaget närmast anknytas till fackorganisationernas

nuvarande understödskassor och bli härigenom starkt yrkesbetonade.

Försäkringen skulle medverka till att arbetskraften knytes till respektive

yrken och blir sålunda en s. k. yrkesförsäkring. Endast vaga be
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

1932 års utredning.

stämmelser hava givits angående möjligheten att övergå till annan kassa. Arbetskraftens

rörlighet är emellertid en av de viktigaste förutsättningarna för

arbetsmarknadens självläkedomsprocess mot arbetslöshetens skador. En arbetslöshetsförsäkring,

speciellt enligt B-förslaget med sin starka yrkes- eller lokalbetoning,

skulle verka kraftigt bromsande på arbetskraftens rörlighet.

Eackorganisationerna skulle kunna minska den del av den nuvarande kontingenten,

som går till arbetslöshetskassan, och i stället höja den del, som går

till andra syften. Fackförbunden skulle härigenom stärkas i sina lönesträvanden.

Det författningsenliga frigörandet av de nya kassorna från fackorganisation

torde bliva endast skenbart.

De av de sakkunniga anförda skälen för uteslutning från en obligatorisk

försäkring av vissa arbetargrupper synas vara av den beskaffenhet, att man

har anledning fråga sig, huruvida dessa grupper lämpligen böra få omfattas

av en frivillig försäkring, bedriven med tillskott av statsmedel. Möjligheterna

till kontroll bliva ej större vid den frivilliga än vid den obligatoriska

försäkringen. Så viktiga principfrågor som exempelvis lånt- och skogsarbetarnas

delaktighet av en arbetslöshetsförsäkring skulle enligt B-förslaget avgöras

i enbart administrativ väg av tillsynsmyndigheten.

Socialstyrelsen övergår härefter till att utveckla några allmänna synpunkter,

avsedda att belysa frågan om lämpligheten av att över huvud taget genomföra

en arbetslöshetsförsäkring i Sverige.

Styrelsen framhåller, att den försäkringsmässiga basen för systemet väsentligen

är att söka i den faktiska lönenivån. Sålunda måste avgifterna kalkyleras

på basis av lönerna, och jämväl daghjälpsbeloppen måste stå i viss relation

till lönernas storlek. Daghjälpen måste emellertid avvägas i förhållande

till lönen icke blott på försäkringsmatematiskt riktigt sätt utan jämväl under

sociala och socialpsykologiska hänsynstaganden. Då försäkringen har

till syfte att trygga den försäkrade mot nöd till följd av arbetslöshet, måste

sociala hänsyn sätta en praktisk, nedre gräns för daghjälpens belopp. Till

följd av levnadskostnadernas variationer på olika orter skulle ett belopp, som

på en ort bereder ett låt vara nödtorftigt livsuppehälle för en familj av viss

storlek, ej förslå att täcka samma familjs utgift enbart för bostad å en annan

ort.

Socialpsykologiska hänsynstaganden uppdraga också en övre gräns för daghjälpens

relativa storlek i förhållande till lönen. Daghjälpen får ej uppgå

till mer än en viss del av den arbetslöses lön i öppna marknaden. Härvid

kommer formellt i betraktande den lön, som han förut faktiskt uppburit och

som legat till grund för beräkningen av hans avgifters storlek. Det borde

emellertid vara gentemot den arbetslöses framtida lön, vilken som helst, som

daghjälpens belopp skulle stå i viss relation. Daghjälpen får ej sättas högre,

än att den arbetslöse självmant skall sträva att komma i åtnjutande av de

bättre förhållanden, som ett arbete i öppna marknaden skulle skänka honom.

Varje enskild arbetslös inom varje yrke och å varje ort bör ställas inför alternativet

daghjälp till ett lägre belopp eller arbetslön till ett högre för arbete

i öppna marknaden, därest sådant yppar sig.

Eör att lönenivån skall kunna tjäna som försäkringsmässig basis för dessa

kombinationer fordras uppenbarligen, att den uppvisar rimlig enhetlighet och

fasthet. Denna förutsättning brister emellertid i utomordentlig grad i vårt

land, säkerligen vida mera än i flertalet länder, som infört arbetslöshetsförsäkring.

På sätt närmare uppvisas i en inom styrelsen upprättad promemoria,

uppvisar den svenska lönenivån en synnerligen stor splittring.

Redan lönedifferenserna mellan olika yrken äro betydande. Först och sist

måste emellertid framhållas den avsevärda lönespänningen mellan stad och

land, även om hänsyn tages till värdet av naturaförmånerna. Lönen i ett väl

s. 185 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

185

betalt yrke i en dyr stad kan exempelvis med flera hundra procent överstiga

lönen inom jordbruket. För att minska denna spänning hava de sakkunniga

helt enkelt fastställt ett maximum för den del av lönen, vartill hänsyn tages

vid försäkringen. Men härigenom löper man fara, att daghjälpen icke skall

fylla sin uppgift att bereda ett existensminimum. Å andra sidan ligger daghjälpens

högsta belopp synnerligen nära den lön, som faktiskt betalas inom

störa delar av vårt näringsliv, företrädesvis inom jordbruket.

Områden med dylika lönedifferenser kunna gränsa tätt intill varandra med

endast en eller annan mils övergångszon. Man kommer sålunda att ställas

inför den situationen, att en arbetslös, som uppbär daghjälp, enligt reglerna

måste hänvisas till arbete i öppna marknaden, vilket betalas med lägre belopp

än daghjälpen.

De relativt höga daghjälpsbeloppen i städerna skulle stimulera en icke önskvärd

inflyttning från landsbygden. De större städernas förhållandevis bättre

fattigvård utövar redan nu dragning på arbetskraften i den ålder, då försörjningsmöjligheterna

börja tryta. En försäkring skulle skapa nya starka tillflöden

till stadsnäringarnas arbetsmarknad och därmed, direkt eller indirekt,

till de arbetslösas skaror. Medlet att bekämpa arbetslösheten bleve på samma

gång ett medel att öka arbetslösheten.

Socialst yreisen yttrar till sist:

»Arbetslösheten medför för det moderna samhället sådana svårigheter, att

sökandet efter botemedel mot det onda framstår som nutidens kanske största

sociala spörsmål. På många håll betraktar man nu arbetslöshetsförsäkring såsom

botemedlet mot de sociala skadeverkningarna av arbetslösheten.

Den verkställda utredningen liksom ock erfarenheterna från andra länder

med genomförd försäkring torde emellertid utgöra en bestämd varning för

uppfattningen att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära så att säga en

lösning av arbetslöshetsfrågan. Redan den omständigheten, att frågan i flera

av försäkringsländerna är mera brännande än någonsin, detta trots att staterna

flerstädes träffat supplerande åtgärder av en sådan omfattning, att

samhällsekonomien synes hotad, bär nogsamt vittne härom. Erinras må, att

vissa av de sakkunniga i betänkandet också starkt betonade denna synpunkt.

De verkställda teoretiska beräkningarna rörande verkningarna av en arbetslöshetsförsäkring

hos oss stämma i allt väsentligt med faktiska erfarenhetsrön

från utlandet.

Upprätthållas de grundsatser, på vilka ett försäkringssystem skulle bygga,

synes försäkringen vid mera omfattande arbetslöshet, vars skadeverkningar

man framför allt måste söka bota, erhålla en så begränsad effektivitet, att

nuvarande hjälpåtgärder från det allmännas och från enskildas sida finge

upprätthållas i nära nog samma omfattning som nu. Kostnaderna för den

organisation, som åtminstone ett obligatoriskt försäkringsväsen föranledde,

bleve icke desto mindre betydande och knappast försvarliga i förhållande till

den uppnådda effekten.

Den begränsade effektiviteten skulle emellertid av allt att döma hos oss

liksom flerstädes i utlandet föranleda starka krav på försäkringssystemets

utbyggande med hjälpåtgärder från det allmännas sida, vilka åtgärder icke

vore av försäkringsmässig utan av understödsnatur men som dock komme att

direkt anknyta sig till försäkringen. Försäkringsformerna i sin tur skulle

i hög grad menligt återverka på denna hjälpverksamhets rationella anpassning

efter det verkliga behovet och kanske just på denna grund bidraga att

öka arbetslöshetens omfattning.

En sådan kompletterande hjälpverksamhet, vilken enligt vad erfarenheten

visar merendels måste improviseras under de yttre omständigheternas omedelbara

tryck, komme att i grundläggande punkter beröra andra hjälpformer från

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

1982 års utredning.

Skiljaktig

mening

inom socialstyrelsen.

Yttranden

från övriga

myndigheter

och organisationer.

det allmännas sida, vilka för närvarande hos oss äro föremål för vittutseende

och betydelsefulla utredningar, nämligen om organiserandet och samordnandet

av samhällets vårdverksamhet i allmänhet och uppdragandet av gränserna

mellan dess delar samt avvägandet av kostnaderna för denna verksamhet mellan

staten, kommunerna, arbetsgivare och arbetare. Härtill kommer, att själva

problemet om arbetslösheten, vad angår såväl dess orsaker som möjligheterna

att verkligen råda bot för den, likaledes är föremål för pågående utredning.

Under sådana förhållanden anser styrelsen tiden icke vara inne för ett definitivt

standpunktstagande till frågan om de former, under vilka åtgärderna

till förmån för de arbetslösa på mera varaktigt sätt skola infogas såsom ett

led i det allmänna hjälpsystemet.»

Två ledamöter av socialstyrelsen hava varit av skiljaktig mening och i huvudsak

anfört följande.

Visserligen torde en arbetslöshetsförsäkring icke kunna mer än till en begränsad

del motverka arbetslöshetens följder, och verkställda beräkningar tyda

på att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle medföra så betydande

bördor för det allmänna och näringslivet, att de knappast synas överkomliga.

Däremot borde betänkligheter icke förefinnas mot att genomföra en frivillig

försäkring, som i våra grannländer med åtminstone relativ framgång tillämpats.

i syfte att utjämna och mildra de ekonomiska följderna av utebliven arbetsinkomst.

Ett försäkringssystem av sådan art torde näppeligen kunna anses

föregripa en eventuellt blivande omläggning av den sociala hjälpverksamheten

i allmänhet.

Den omständigheten, att inom ett tjugotal fackförbund finnas arbetslöshetskassor

med över 300,000 medlemmar, måste i väsentlig grad förenkla och förbilliga

arbetslöshetsförsäkringens eljest nog så vanskliga organisations- och

kontrollsystem. Liksom sjukkasserörelsen vuxit sig stark med det allmännas

stöd, kunna även arbetslöshetskassornas utveckling mäktigt befordras, om de

tillerkändes bidrag av allmänna medel.

Att stora grupper av arbetare skulle underlåta att utnyttja en frivillig försäkring,

lärer ej vara enbart av ondo. Ofta torde orsaken vara att söka i en

medveten insikt om att individen befunne sig i sådana omständigheter, att en

försäkring .vore opåkallad. En dylik tankegång står i god överensstämmelse

med självhjälpens idé.

En överarbetning av de sakkunnigas förslag till frivillig försäkring torde

dock vara erforderlig med beaktande av de senaste årens erfarenheter på ifrågavarande

område i in- och utlandet.

Myndigheternas och sammanslutningarnas allmänna inställning till frågan

om införande av en arbetslöshetsförsäkring är i övervägande grad avstyrkande.

I varje fall borde, framhålla ett flertal yttranden, den anbefallda utredningen

om arbetslöshetens natur och orsaker samt medlen för dess motverkande avvaktas,

innan slutlig ståndpunkt tages i den svårlösta frågan.

Statens arbetslöshetskommission anför:

»Svårigheterna att på ett rationellt sätt infoga en arbetslöshetsförsäkring i

samhällets övriga hjälpverksamhet äro påtagliga De sakkunnigas betänkande

lämnar starka belägg härför och giver tillika vid handen, att svårigheterna

synas vara större, än man tidigare haft anledning antaga. Det är i främsta

rummet med avseende å försäkringens socialpolitiska verkningar, som detta

gör sig gällande

Hjälpverksamheten för de arbetslösa bör städse vara så inriktad, att den

icke blott lindrar arbetslöshetens följder utan tillika verksamt bidrager till

arbetslöshetens snara upphörande och förebyggande eller i vart fall icke lägger

s. 187 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

187

hinder i vägen för arbetskraftens rationella utnyttjande. I vårt land med dess

ur arbetsmarknadssynpunkt i många hänseenden säregna förhållanden är det

av största vikt att denna grundsats beaktas. Stora delar av vårt näringsliv

måste av klimatiska och andra skäl bygga på möjligheten av arbetskraftens

snabba överflyttning från ett område till ett annat. Hämmas eller fördröjes

utbytet av arbetskraft, ökas svårigheterna för näringslivet och därmed arbetslösheten.

Yrkesutbytet torde få anses vara en så betydelsefull faktor för vår

arbetsmarknad, att arbetslöshetsförsäkringens förhållande till säsongarbetarfrågan

blir av fundamental vikt. Enligt kommissionens mening synes ifrågavarande

problem kräva ytterligare noggrant övervägande, då kommissionen befarar,

att de härutinnan föreslagna bestämmelserna kunna medföra ogynnsamma

verkningar på arbetsmarknaden.»

Statskontoret framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring ganska kännbart

komme att ingripa på åtskilliga områden såväl i näringslivet som i statens

verksamhet. Med hänsyn till nödvändigheten av att vidtaga åtgärder gentemot

och söka råda bot på de olägenheter, som särskilt under de senaste åren

uppkommit genom den rådande arbetslösheten, är det enligt statskontorets

mening av vikt, att vad som från det allmännas sida vidtages i detta hänseende

också länder till sådant resultat, att om möjligt en minskning av arbetslösheten

därigenom kan inträda, och att i varje fall dess följder för de enskilda

och det allmänna i mera avsevärd mån mildras. Statskontoret finner emellertid,

att de skäl, som tala emot en arbetslöshetsförsäkrings införande, icke

hava blivit vederlagda av försäkringens förespråkare.

Domänstyrelsen uttalar, att det ur såväl samhällets som de arbetslösas synpunkt

principiellt måste anses vara bättre om hjälp åt arbetslösa förenas med

krav på en samtidig prestation i form av utfört arbete, än om en sådan hjälp

bindes vid den till sina följdverkningar långt mera komplicerade försäkringen.

. ..... ......

Järnvägsstyrelsen förklarar, att enligt styrelsens mening övervägande skal

anförts mot införande hos oss av arbetslöshetsförsäkring. Styrelsen anser, att

statens nuvarande hjälpverksamhet med anordnande av reservarbeten lämnat

ett övervägande gott resultat, och att det därför ej vore lämpligt att nu inslå

på den föreslagna nya linjen. Med arbetslinjen skapas arbetsprodukter och

nyttigheter, medan försäkringslinjen skulle åsamka det allmänna dryga utgifter

utan motsvarande nytta.

Enligt kommerskollegii förmenande tala övervägande skäl emot att såsom

grundval för samhällets åtgärder till stöd för de ofrivilligt arbetslösa införa en

arbetslöshetsförsäkring vare sig på obligatorisk eller frivillig grund. _

Lantbruks styrelsen anser, att införandet av en arbetslöshetsförsäkring i

många avseenden kan befaras medföra menliga verkningar för jordbruket.

Sålunda skulle en försäkring i sin mån bidraga till att öka den lockelse, _ som

industriarbetarnas löne- och levnadsstandard samt övriga med anställning inom

industrien till synes förenade fördelar utöva pa landsbygdens folk i allmänhet,

varav måste följa en ökad tendens till knapphet på arbetskraft inom jordbruket

och höjda arbetskostnader för dess produktion. Styrelsen avstyrker därför

bestämt för jordbrukets vidkommande de i betänkandet föreliggande förslagen

till arbetslöshetsförsäkring.

Det framlagda betänkandet om arbetslöshetsförsäkring är enligt vattenfallsstyrelsen

en god illustration till den störa förbistring, som råder i frågan.

Styrelsen anser betänkandet giva ett kraftigt belägg för, att det är mycket

vägande skäl, som tala emot införande av en arbetslöshetsförsäkring.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande är av följande lydelse:^

»Då arbetslöshetsförsäkringens alla kostnader komma att läggas på varuprisen,

höjas dessa, varför varuförsäljningen minskas, produktionen minskas

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

1932 års utredning.

och arbetslösheten ökas, varjämte viljan till arbete slappas. Det är icke möjligt

för ett folk att leva på sedlar eller på kapitalet, den enda möjligheten är

att leva på arbete. Då således en arbetslöshetsförsäkring vore en olycka för

landet, får Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen avstyrka förslaget.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som på de av flertalet sakkunnigas anförda

skäl anser försäkring enligt den frivilliga linjen utesluten, förklarar sig anse,

att konsekvenserna av en obligatorisk försäkring äro ytterst svåröverskådliga,

vilket jämväl bestyrkes av erfarenheterna från länder med denna försäkringsform.

Länsstyrelsen ställer sig synnerligen betänksam, intill dess att man

lyckas utfinna någorlunda acceptabla garantier mot försäkringsbördans övervältrande

på staten.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat:

»Det ligger i öppen dag, att det mest önskvärda medlet för undanrödjande

av arbetslöshetens olyckliga följder utgöres av åtgärder, genom vilka arbetslöshet

förebygges, det vill säga hindras att över huvud uppkomma. Obestridligt

lärer i anslutning härtill även vara, att en uppkommen arbetslöshet helst

bör bekämpas på samma sätt, som arbetslöshet förebygges, det vill säga genom

åvägabringande, så mycket som möjligt, av de vanliga förutsättningarna för

arbetstillgång. Brist på kapital eller på företagare kan jämförelsevis lätt

avhjälpas genom det allmännas ingripande såsom arbetsgivare. Svårare är

att bereda lönande avsättning eller användning för resultaten av det arbete,

som sålunda anordnas. Det kan emellertid ej möta någon större betänklighet

att i viss mån nedsätta anspråken i sådant hänseende. Om blott nyttan av

arbetet nätt och jämnt motsvarar kostnaden får man vara tillfredsställd, låt

vara att en enskild företagare icke under sådana förhållanden skulle vilja

träda i verksamhet. Är nyttan ringare, föranleder beredandet av arbetstillfällen

tydligen en uppoffring för det allmänna, men denna uppoffring är i de

flesta fall — och bör alltid vara — mindre, än den som skulle vara förenad

med utdelandet av kontanta understöd, vilket sistnämnda förfarande dessutom

är förenat med uppenbara sociala och moraliska olägenheter. Att en uppoffring

från det allmännas sida kan vara från olika, särskilt högre, synpunkter

ej blott rimlig och försvarlig, utan ofrånkomlig, lärer icke av någon förnekas.

Arbetslöshetsförsäkringen är nödvändigtvis ofullständig och otillräcklig.

Den är, såvitt den grundas på avgifter från arbetsgivare och arbetare, icke

tillämplig på arbetslösa, som icke ännu haft någon arbetsanställning. Även

andra, talrika och omfattande, grupper av arbetslösa kunna svårligen omfattas

av försäkringen. Härvid komma snarast de arbetslösa att uteslutas, som bäst

skulle behöva arbetslöshetsh.jälp.

Arbetslöshetsersättning i kontantunderstödets form måste bliva mycket dyrbar,

men kan vid arbetslöshetsförsäkringen näppeligen annat än utgöra regeln.

Så mycket säkrare och tydligare är det, att en arbetslöshetsersättning, som i

avsevärd mån grundar sig på försäkringsavgifter, icke kan vara tillräcklig

mera än för en helt kort tid. Även här torde understöd komma att utgå just

i fall, då behovet är relativt mindre trängande.

Man måste förvänta, att starka krav komma att resas såväl av de arbetslösa,

som icke omfattas av försäkringen, som på en till belopp och synnerligast till

tiden utsträckt ersättning åt försäkrade arbetslösa. Dessa krav skulle säkerligen

bliva det allmänna — staten och kommunerna — alldeles övermäktiga.

Eller åtminstone skulle det bliva nödvändigt att antingen lämna viktiga behov

på andra områden otillfredsställda eller att i betänklig grad stegra skattetrycket

och kapitalförbrukningen.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att tanken på individens väl fått

undanskymma blicken för de mindre tilltalande konsekvenser ur allmän synpunkt,

som, på sätt förslagets motståndare bland de sakkunniga påvisat, ar
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

189

betslöshetsförsäkringen komme att medföra. Länsstyrelsen förmenar, att en

arbetslöshetsförsäkring, om man ser saken något djupare, även i den mera

ofullständiga form de utarbetade förslagen innebära, tenderar att skapa ett

tillstånd, där samhällets invånare äga garantier att oberoende av direkta egna

åtgöranden alltid hava försörjningsmöjligheter. Länsstyrelsen anser sig icke

kunna förorda, att statliga åtgärder vidtagas för genomförande av arbetslöshetsförsäkring

i någon form.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län, som icke anse sig kunna tillstyrka

något av de framlagda förslagen till införande av arbetslöshetsförsäkring,

samt länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands och Kopparbergs län förorda utredning av det av herr von Koch

gjorda alternativa förslaget om en enhetlig behandling av det allmännas hjälpverksamhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län hyser den bestämda uppfattningen, att en statlig

arbetslöshetsförsäkring för närvarande icke bör komma till stånd. Denna

angelägenhet torde böra överlämnas åt arbetarnas egna omsorger och tillgodoses

i det sammanhang, vartill den i främsta rummet hör, nämligen med de

lönepolitiska aktionerna.

Länsstyrelsen i Hallands Ign betonar, att försäkringen, sådan den föreslagits,

icke är en verklig försäkring, utan att man givit försäkringens namn åt

något som i det väsentliga innebär en hjälp från utomstående eller sålunda en

understödsverksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att man skulle äga större

förutsättningar att möta arbetslösheten, om man tillämpar de riktlinjer, som

staten förut gått in för vid arbetslöshetens bekämpande. Man har onekligen

då större möjligheter till en smidig anpassning efter rådande förhållanden

än med ett försäkringssystem med dess en gång för alla fastslagna linjer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som hemställer, att de sakkunnigas förslag

icke måtte till någon åtgärd föranleda, yttrar bland annat:

»Betänkligheterna mot arbetslöshetsförsäkring ha väckts därav, att man vid

en närmare undersökning funnit, att arbetslösheten icke är i samma grad oberoende

av den arbetslöses egen vilja, som de andra olyckor, mot vilka försäkring

gives. Arbetslösheten kan vara beroende av den individuella arbetarens

ovillighet att åtaga sig visst arbete eller arbete mot viss lön. Arbetslösheten

kan vidare vara beroende av en viss arbetaregrupps kollektiva handlande.

Genom den lönepolitik som av en sådan grupp föres, kunna möjligheterna

för ett företags fortsatta verksamhet upphöra, arbetstillfällen gå förlorade

och arbetslöshet för tidigare anställda eventuellt följa.

Denna påvisade principiella skiljaktighet mellan arbetslöshet och andra omtalade

företeelser kunde emellertid möjligen vara en teoretisk konstruktion, vid

vilken vid praktiskt handlande ej större avseende behövde fästas. Så kan

emellertid ej sägas vara fallet. Den äldre uppfattning, enligt vilken det var en

hederssak för var och en att ta vilket arbete som helst till vilken lön som

helst hellre än att söka hjälp av det allmänna, är icke längre förhärskande

inom opinionsbildande kretsar bland dem, som skulle bli föremål för försäkring.

Och när utvecklingen tenderar i en icke önskvärd riktning, är särskild

försiktighet påkallad beträffande en lagstiftning, som kan antagas befordra

en sådan utveckling. Erfarenheten från andra länder ger vid handen, att

sådan försiktighet icke är obefogad. I England har man påtagliga bevis

för att dess arbetslöshetspolitik, vari försäkring ingår som ett viktigt led,

medverkat till att slappa den enskildes ansvarskänsla och att öka benägenheten

hos honom att pockande blicka till samhället för hjälp samt motverkat

arbetskraftens förflyttning till befintliga, men mindre lockande, arbetstillfällen.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

1932 års utredning.

Principiella betänkligheter mot försäkringsformen äro som framgår av vad

ovan anförts, påvisade, vilka, om de än icke kunna vara avgörande för det

slutliga ståndpunktstagandet, likvisst äro av den allvarliga beskaffenhet, att

det föreliggande förslagets fördelar och nackdelar måste bli föremål för en

synnerligen noggrann prövning, och fördelarna befinnas särskilt framträdande

för att försäkringsformen skall kunna slutligen godtagas.»

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att verkningarna av arbetslösheten

för såväl den enskilde som samhället i dess helhet äro så allvarliga, att statsmakterna

icke principiellt böra avvisa tanken att åtminstone försöksvis lämna

sitt stöd för en frivillig försäkring. Förslaget om obligatorisk försäkring avstyrkes

däremot bestämt. Länsstyrelsen håller före, att en socialförsäkring

—- med undantag allenast såvitt gäller olycksfallsrisken ■— i främsta rummet

bör grundas på principen om hjälp till självhjälp. Länsstyrelsen uttalar vidare

sin anslutning till vad av sakkunnigledamoten von Koch anförts beträffande

organisationen av en allmän hjälpverksamhet, vilken sålunda skulle

omfatta jämväl arbetslöshetshjälp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker införande av arbetslöshetsförsäkring

med bidrag från utomstående samt uttalar som sin uppfattning, att en

försäkring snarare bidrager till att öka än minska behovet av den totala understödsverksamheten,

varjämte den genom försäkringen tillförsäkrade rätten

till understöd kan befaras komma att förändra uppfattningen i allmänhet om

rätten till understöd samt utsudda gränsen mellan rättsgrunden för fattigvård

och för understöd i följd av försäkring.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker på anförda skäl införande av arbetslöshetsförsäkring

samt tillägger härefter, att länsstyrelsen dock icke velat

förneka, att en dylik anordning i ett industriland under en svårartad övergångsperiod

med särskild oro på arbetsmarknaden kunnat medföra vissa gynnsamma

verkningar, men att i vårt land med dess egenartade ekonomiska struktur

och med nuvarande förhållanden tillräckliga skäl icke synas föreligga att

tillgripa en åtgärd, vilken oundvikligen lider av så stora svagheter.

Sveriges industriförbund framhåller bland annat, att arbetslösheten numera

har en för respektive individer mer permanent karaktär, och att arbetslösheten

till följd härav endast i ringa omfattning kan avhjälpas genom en försäkring.

Av Svenska stadsförbundets styrelse hava vissa ledamöter icke ansett sig

kunna förorda införande av arbetslöshetsförsäkring, medan andra ledamöter

i princip tillstyrkt införande av dylik försäkring. Styrelsen meddelar vidare,

att jämväl inom städerna åsikterna i ämnet äro delade. Styrelsen vill emellertid

enhälligt uttala, att städerna fått vidkännas så stora utgifter för arbetslösheten,

att de i många fall nu synas komma till den punkt, att de icke längre

förmå att utan större bidrag från statens sida lämna sina arbetslösa den hjälp,

läget kräver.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund betonar, att åtgärder böra

företagas för lindrande av de ekonomiska konsekvenserna av arbetslösheten

för såväl den enskilde som kommunerna, men har ej velat taga ståndpunkt

till, efter vilka linjer detta bör ske. Styrelsen vill emellertid framhålla, att,

om en arbetslöshetsförsäkring skulle införas, betydande svårigheter skulle

uppstå, därest kommunal bidragsskyldighet skulle föreskrivas i enlighet med

herr von Kochs förslag. Vilken norm man än valde för bestämmandet av

vilken kommun, som skulle vara bidragsskyldig beträffande den arbetslöse,

torde det ej kunna undvikas, att rikliga tillfällen gåves till tvister mellan de

olika kommunerna. En kommunal bidragsskyldighet och därmed åtföljande

kontroll skulle medföra betungande uppgifter för vederbörande kommunala

organ och mycket kännbara kostnader för åtskilliga kommuner.

s. 191 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

191

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att synnerligen tungt vägande

skäl anförts emot en arbetslöshetsförsäkring, vare sig enligt den obligatoriska

eller enligt den frivilliga linjen.

Landssekretariatet tillstyrker på det enträgnaste, att förslag till lag om

arbetslöshetsförsäkring måtte föreläggas riksdagen. Landssekretariatet anför

vidare:

»Då det för närvarande väl ej är möjligt att tekniskt ordna produktionen

utan stockningar och på sådant sätt, att arbetsföretagen få en jämn utveckling,

motsvarande tillgången av arbetskraft, så att landets medborgare alltid

kunna beredas sysselsättning och utkomstmöjligheter, synes det Landssekretariatet,

att det är en ofrånkomlig plikt för samhället att ingripa och söka

hjälpa de oförskyllt arbetslösa och deras familjer, så att de ej brytas ned av

arbetslöshetens verkningar. De sociala vådorna av arbetslösheten äro alltför

stora för att av samhället kunna lämnas obeaktade. Arbetslöshetens omfattning

gör det omöjligt för de löneanställda att ensamma bära bördorna därav.

Lönearbetarna ha ej heller någon rätt att deltaga i ledningen av produktionen

och äga ej något inflytande på finansinstitutens och kapitalets åtgärder, som

kunna föranleda arbetsbrist. Arbetarna hava därför oftast ingen inverkan

på de åtgärder och förhållanden, som framkalla skiftande konjunkturer och

arbetslöshet. Det synes därför icke kunna anses vara på något sätt oberättigat,

att krav uppställes på att kapitalet och samhället skola påläggas

skyldighet att lämna en effektiv hjälp till de arbetslösa. Denna hjälp bör

givas på sådant sätt, att den ej kränker självkänslan eller på annat sätt demoraliserar

de arbetslösa. Fattigvårdsprincipen får därför ej komma i tilllämpning.

Den arbetslöse bör känna och veta att hjälpen är en produkt av

hans egen och samhällets omtanke att på förhand ordna ett stöd för dem,

som bliva drabbade av produktionsmaskineriets bristfälligheter. Detta kan

ske genom att samhället och kapitalet giva ekonomiska bidrag till åstadkommande

av en arbetslöshetsförsäkring, till vilken även de löneanställda skola

lämna bidrag. Även om en sådan försäkring ej kan bliva till hjälp för alla,

som drabbas av arbetslöshet, eller räcka till att hålla nöden borta vid alla

tillfällen, kan den dock åstadkomma en avsevärd och värdefull lindring av

det onda, som arbetslösheten nu förorsakar stora grupper av samhällets invånare.

De arbetslöshetskassor, som arbetarna med egna krafter åstadkommit

inom vissa arbetsområden, ha visat sig vara till så utomordentligt stor

nytta att samhället ej bör tveka att utbygga arbetslöshetsförsäkringen så att

den får möjlighet att giva ett kraftigare stöd i större utsträckning än vad

arbetarna själva mäktat att åstadkomma. Tveksamheten inom vissa politiska

kretsar, som medfört att Sverige är det enda europeiska land som saknar en

lagligt reglerad arbetslöshetsförsäkring, bör nu övervinnas, och åtgärder vidtagas

för genomförande av lag om arbetslöshetsförsäkring.»

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån är föremål för utredning Lönenivän.

i de flesta yttrandena. Så framhåller kommerskollegium den tendens, som

finnes hos en arbetslöshetsförsäkring, att utgöra en försäkring mot sänkning

av lönen, även där en sådan med hänsyn till konjunkturerna och lönens jämviktsläge

kunde anses nödig eller befogad. Rätten till försäkring vore sålunda

i själva verket ägnad att själv skapa arbetslöshet.

Försäkring sinspektionen anför härutinnan:

»Såsom de sakkunniga uttalat, ligger ’i begreppet försäkring, att den händelse,

som ger upphov till ersättningsrätten — försäkringsfallet — måste vara

oberoende av dens vilja, som är berättigad till ersättning’. Enligt försäkringsinspektionens

mening har den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen icke denna

karaktär. Det heter i 5 § av A-förslaget (9 § av B-förslaget), att ersättning

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 209. 24

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

1932 års utredning.

skall utgå till den, som icke kunnat erhålla ''lämpligt'' arbete, och att erbjudet

arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning bland annat, att det

är förenat med avlöning, som ''icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen

för sådant arbete’ eller enligt en annan formulering ''prövas vara skälig

i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete''.

Den förra formuleringen innebär, såsom även i motiveringen uttalats, att den

i kollektivavtal bestämda lönen blir normerande. Detsamma gäller som regel

vid den senare formuleringen, något som även medgivits i motiveringen av de

sakkunniga, som förordat densamma. Vilkendera formulering som än väljes,

kommer alltså det att inträffa, som sistnämnda sakkunniga velat förhindra,

nämligen att genom arbetslöshetsförsäkringen beredes ''stöd för åtgärder, som

i sig själva verka arbetslöshetsskapande’. ''Det rådande läget på arbetsmarknaden

bör’, hava de vidare anfört, ''giva utslaget för den lönenivå, som skall

upprätthållas, och om av någon anledning lönenivån kommit att ligga högre än

som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, så

är det icke meningen, att en sådan lönenivå skall erhålla ett nytt skydd genom

försäkringen. Om försäkringen icke funnes, skulle den därigenom skapade

arbetslösheten innebära ett tryck på kollektivavtalslönen samt till följd därav

föranleda en efter marknadsläget bättre anpassad lön, om icke förr så i varje

fall när tiden komme för en revidering av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring,

som ändrade detta förhållande, skulle alltså icke blott innebära

partitagande för arbetarna i lönestriderna utan själv medverka till utbredning

av de riskfall, den vore avsedd att utgöra försäkring emot.’ Riktigheten

av de citerade uttalandena synes försäkringsinspektionen oemotsäglig

och har icke heller bestritts av den andra gruppen bland de sakkunniga, vilka

fasthellre i sin kritik av den andra formuleringen som sin åsikt framhållit, att,

där kollektivavtal är gällande, någon möjlighet icke förefinnes att anställa

arbetare till lägre löner än de avtalsenliga och att, där anordningen med kollektivavtal

icke trängt igenom, lönesatserna torde ställa sig ogynnsammare än

de i kollektivavtalen fastslagna och därför intet behov att jämna vägen för

ytterligare nedpressning kan anses vara för handen. Båda grupperna inom

de sakkunniga synas alltså inse, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen

kommer att medverka till ''utbredning av de riskfall, som den är avsedd att

utgöra försäkring emot’. Skillnaden mellan de båda formuleringarna är, att

den ena gruppen velat i möjligaste mån förhindra denna verkan, men ej kunnat

det i någon avsevärd mån, under det den andra gruppen ej haft denna avsikt.

Yare sig den ena eller andra av ifrågavarande formuleringar väljes, blir

arbetslöshetsförsäkringen en understödsverksamhet, som stödjer de försäkrade

i deras strävan att under dåliga konjunkturer hålla uppe lönenivån, även om

därigenom arbetslöshetens övervinnande fördröjes eller ökad arbetslöshet uppstår.

»

Norrbottens läns landsting föreslår, att en arbetslös borde åläggas att mottaga

arbeten, som gåve högre lön än daghjälpen jämte familjeunderstödet.

Järnkontoret framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring skulle utgöra ett försvagande

av de enda korrektiv, som samhället äger mot opåkallade och obalanserade

lönerörelser från arbetargrupper, som missbruka sin ställning. Flera

handelskammare anmärka på, att daghjälpen jämte familjetillägget ofta komme

att överstiga den normala dagsinkomsten för arbetare inom andra branscher.

Den arbetslöse komme härigenom att undvika att söka arbete inom

sådana yrken, då det vore ekonomiskt fördelaktigare för honom att leva sysslolös

på understödet. Försäkringen får med andra ord en tendens att öka arbetslösheten

i stället för motsatsen.

Sveriges industriförbund yttrar, att förslaget komme att innebära en premiering

av industriarbetarna på bekostnad av bland andra lånt- och skogsarbe
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

193

tärna och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mellan

industriens och jordbrukets löner. Förbundet gör vidare en erinran mot den

föreslagna principen, att storleken av arbetslöshetsersättningen skall vara beroende

av vederbörandes förutvarande inkomst. Genom att lönerna inom olika

yrken och även inom samma yrke — delvis på konstlad väg —- fastlåstes vid

avsevärt skilda nivåer, komme den, som haft goda inkomster, att erhålla högre

ersättning vid arbetslöshet än den, som haft ett lägre betalt arbete och i själva

verket vore^i större behov av hjälp, eftersom han ej haft samma möjligheter att

lägga av något för att möta den svåra tiden. Principen vore oegentlig även

ur arbetsgivarens synpunkt, som måste lämna större premiebidrag, ju högre

lön han betalade, och alltså ju bättre ekonomisk ryggrad han gåve sina arbetare.

»De föreslagna understödssatserna», yttrar Statens arbetslöshetskommission

beträffande förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, »synas i de lägre

löneklasserna i sina maximibelopp (daghjälp + familjetillägg) komma att

ligga allt för nära arbetsförtjänsten i den öppna marknaden. I vissa fall kunna

de t. o. m. överskrida dessa. En nöjaktigare lösning av berörda fråga synes

hava uppnåtts genom den anordning med viss fast relation mellan arbetsförtjänstens

och daghjälpens storlek, som förekommer i motsvarande stadgande i

förordningen om erkända arbetslöshetskassor.»

Kommerskollegium framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring skulle minska

den för svenska förhållanden karakteristiska rörligheten hos arbetskraften

samt verka fastlåsande på förefintligt överskott på arbetskraft inom berörda

industrier eller andra näringsgrenar även i sådana fall, där ett permanent sådant

överskott förefinnes. Domänstyrelsen nämner särskilt, att cirkulationen

mellan exempelvis industri samt skogsbruk och flottning i Norrland skulle försvåras.

De försäkrades övergång till icke kvalificerade yrken komme att motverkas.

Därtill komme den starka dragning till större industricentra, som

måste uppstå genom att större understöd där utbetalas. Beträffande lånt- och

skogsarbetare i synnerhet gäller, till en del av klimatiska skäl, yttrar styrelsen

vidare, att stor rörlighet råder hos arbetskraften såväl till yrke som plats. Detta

skulle motverkas genom en försäkring. I detta sammanhang framhåller Vattenfallsstyrelsen

nödvändigheten av att arbetsförmedlingen göres så effektiv

som möjligt för att befordra rörligheten hos arbetskraften.

Sveriges redareförening yttrar, att den föreslagna lagstiftningen innebure

en fara, för att de produktiva krafter, som vore tillfinnandes hos en var individ,

genom dess förverkligande skulle komma att förkvävas, och att vissa element

inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett bekvämt sätt utan

arbete, så långt lagstiftningen det medgåve, bereda sig försörjningsmöjligheter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar på tal härom: »Kampen för tillvaron

kan icke undvaras; den utgör säkerligen den mäktigaste sporren för allt mänskligt

framåtskridande; utan densamma skulle arbetslusten mattas, intresset att

förvärva för arbetes utförande nödiga färdigheter minskas och en allmän stagnation

inträda, en stagnation, som naturligtvis komme att för alla samhällsmedlemmar

minska välståndet och inom kort förvandla det idealtillstånd, vartill

man med arbetslöshetsförsäkringen såsom medel velat komma, till någonting

helt annat. De sakkunnigas olika förslag äro allt för litet omfattande för

att kunna föra fram till det mål man avsett att nå med arbetslöshetsförsäkringen,

eller tryggande av existensmöjligheterna oberoende av eget arbete eller

ansträngningar; men även i den inskränkta omfattning, i vilken arbetslöshetsförsäkringen

enligt något av de sakkunnigas förslag skulle genomföras, torde

denna försäkring vara ägnad att i många fall skapa en säkerligen ofta illuso
-

Arbets
kraftens
rörlighet.

Inverkan på,

individen.

s. 194 Kontrollera mot PDF

En försäkrings

inverkan

på olika

slags arbetslöshet.

194 1982 års utredning.

risk trygghetskänsla, som är ägnad att slappa arbetsviljan och således måste

anses vara av ondo.»

Flera handelskammare framhålla, att den huvudsakligaste delen av de arbetslösa

under normala tider utgöres av mindre arbetsvilliga personer, till vilka alltså

alla andra finge betala. En viss del av arbetskraften bleve antagligen för

alltid överförd till improduktivitet eller i bästa fall till reservarbeten. Handelskammaren

i Gävle anför, att det skulle bliva mycket svårt att draga gränsen

mellan oförvållad arbetslöshet och den, som är grundad på de i arbetsmarknaden

stridande parternas åtgöranden. Vidare yttrar handelskammaren, att samhörigheten

mellan arbetare och arbetsgivare skulle komma att förminskas, och

arbetsgivarna anse sig fria från förpliktelser mot arbetarna.

Kommerskollegium gör en utredning om olika slags arbetslöshet och en försäkrings

inverkan på dem.

Arbetslösheten genom konjunkturomslag torde få anses inbegripa flertalet

av de fall, där understöd åt ofrivilligt arbetslösa skulle beredas genom försäkringen.

Men denna hjälp bleve i hög grad begränsad dels genom att stora

grupper arbetare icke komme med i försäkringen och dels genom att en mängd

arbetare av olika anledningar vore diskvalificerade för understöd. Den bristande

effektiviteten av försäkringen måste i och för sig vara ägnad att ingiva

starka farhågor mot densammas införande. Vore läget sådant, att en sänkning

av arbetslönen måste anses såsom enda utvägen för vidmakthållande av viss

näring, kunde arbetslöshetsunderstödet direkt motverka eller fördröja en sådan

ekonomiskt nödvändig anpassning till ett nytt jämviktsläge.

Rationalisering av industrien medför en minskning av antalet arbetare och

en permanent arbetslöshet inom det berörda facket och ett behov att överföra

arbetskraften till andra arbetsområden. Men härvid skulle försäkringsbidraget,

som endast utgår under en kortare tid, allenast vara av en underordnad betydelse

för den arbetslöse. Benägenheten hos arbetsgivaren att söka underlätta

övergångstiden för de temporärt arbetslösa komme att minskas genom en försäkring.

Samhället borde i stället inrikta sig på att underlätta uppkomsten

av en ny industriell verksamhet eller att överföra arbetskraften till nya verksamhetsområden,

exempelvis genom yrkesutbildning såsom inom Byske kommun

i Norrland.

Det erbjuder stora svårigheter att inordna säsongarbetslösheten under ett

system för arbetslöshetsförsäkring, vare sig frivillig eller obligatorisk. Svårigheterna

skulle ej bortelimineras genom de av de sakkunniga föreslagna regulativen.

Många arbetare tillhöra en del av året försäkringspliktigt yrke

och andra delar av året ej försäkringspliktiga yrken. Eventuell rätt till understöd

skulle borttaga lusten att söka annat yrke. Ett icke ogrundat missnöje

komme att väckas av att arbetarna finge betala försäkringsavgifter en

stor del av året, som de aldrig skulle få någon nytta av.

Vid arbetslöshet till följd av organisatoriska åtgärder gå arbetsmarknaden,

(minimilönetariffer enligt kollektivavtal, fackförbundens slutenhet m. m.)

skulle försäkringen visa sig mer eller mindre ineffektiv i att bereda stöd för

de ofrivilligt arbetslösa.

Ungdomsarbetslösheten är en av de allvarligaste farorna, som det gäller att

motarbeta. Försäkringen vore här fullständigt ineffektiv och värdelös. Det

vore bättre med yrkesutbildning. Försäkringshjälpen kan för ungdomen synas

som en legalisering av sysslolösheten och vänja ungdomen vid arbetslösheten

som ett normalt tillstånd.

Kommerskollegium yttrar sammanfattningsvis, att starka betänkligheter

kunna anföras mot en arbetslöshetsförsäkring både enligt den obligatoriska

och den frivilliga linjen särskilt med hänsyn till ineffektiviteten i ett flertal

s. 195 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

195

fall, där hjälp vore mest av behovet påkallad. Därför borde enligt kollegium

i princip icke annan utväg återstå än att lämna erforderlig hjälp på sätt som

hittills skett efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Visserligen måste

hehovsprövningen vara ett irritationsmoment för de arbetslösa och ofta verka

så, att skötsamma personer ej anses behöva hjälp, vilken däremot lämnas mindre

sparsamma. Oftast torde det dock vara så, att den skötsamme först i andra

hand hotas av arbetslöshet. Sålunda rekommenderas anordnandet av olika slags

arbeten, som böra så anordnas, att de ej lägga hinder i vägen för de arbetslösas

återinträde i arbete på öppna arbetsmarknaden. Utbildningskurser böra

ordnas, därvid visst dagsunderstöd måste lämnas. Kollegium avstyrker förty

författningsförslagen samt tillstyrker utredning av von Kochska alternativförslaget.

Vattenfallsstyrelsen uttalar sig bestämt för den grundläggande principen,

att eventuellt understöd vid arbetslöshet skall lämnas först efter prövning av

behovet. Styrelsen betonar, att all hjälpverksamhet blir särskilt dyrbar, om

ej behovsprincipen lägges till grund. I ett flertal andra yttranden föredrages

behovsprincipen framför försäkring. Göteborgs handelskammare vill hava

behovsprincipen genomförd även i försäkringen, och detta därför att den arbetslöse

själv endast bidrager med en del av beloppet och återstoden med tvång

uttages av andra. Å andra sidan anför Svenska kommunalarbetarförbundet,

att behovsprincipens genomförande är för arbetarna förödmjukande och demoraliserande.

Arbetslinjens störa fördelar betonas eftertryckligt av statens arbetslöshetskommission,

som anser densamma oumbärlig för en sund arbetslöshetspolitik.

Kontant understödsverksamhet bör i möjligaste mån undvikas och helst endast

användas, om arbetsvillighet först dokumenterats genom föregången anställning

vid reservarbete. Ibland kan dock kontantlinjen visa sig lämplig, och

kommissionen vill därför ej motsätta sig, att statens medverkan till en sådan i

mera fasta former ordnas. Försäkringen bör emellertid kombineras med en

arbetslinje, men kommissionen anser ej det av herr von Koch föreslagna sättet

vara sådant, att detsamma av praktiska skäl kan användas i dess nuvarande

form. Under den kallare årstiden torde nämligen reservarbeten ej alltid stå

till buds. Även administrationen vore svår att ordna med så vittgående samarbete

mellan arbetsförmedlingsanstalterna och den statliga organisationen för

reservarbete.

Svenska kommunalarbetarförbundet m. fl. fackförbund anföra, att nödhjälpsarbete

ute i obygderna försvårar för arbetarna att söka ny anställning

inom förutvarande eller andra yrken, samt att nödhjälpsarbete alltid inkräktar

på öppna arbetsmarknaden. Önskemål uttalas om att endast öppna marknadens

löner användas. Västernorrlands läns landsting påpekar, att, om lönerna

vid ett reservarbete bestämmas till att understiga lönerna i öppna arbetsmarknaden,

en bestämd tendens kommer att finnas att undandraga arbete

från öppna marknaden. Därigenom försvåras för de arbetslösa att erhålla

vanligt arbete och sålunda motverkas, vad man vill åstadkomma. Svenska

metallarbetarförbundet yrkar, att reservarbeten ej skola anordnas som en institution,

vilkens huvudsakliga uppgift är att pröva arbetsvilligheten. Reservarbeten

böra endast användas, då arbetslöshetsförsäkring ej blir en verklig

hjälp. Landssekretariatet hemställer, att frågan om reservarbeten löses fristående

och oberoende av frågan om försäkring.

Statskontoret betonar vikten av, att de stat.skommunala arbetena ökas. Då

kommunerna förfoga (iver lämplig arbetsledning för sådant ändamål, kunna

de rent statliga arbetena minskas.

Domänstyrclsen framhäver starkt fördelen av arbetslinjen under betonande

Bebovs
prövning.

Arbetslinjen.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

1932 års utredning.

Endast temporär

hjälp.

Avgränsning

mot fattigvården.

A-förslaget.

av att nödhjälpslönen bör sättas i skälig relation till lönerna på arbetsmarknaden.

Beträffande den föreslagna hänvisningen av arbetslösa under högst

12 veckors tid till reservarbeten uttalar styrelsen, att tiden är för kort, så att

kostnaderna för arbetets utförande väsentligt komma att ökas. Särskilt bleve

detta fallet vintertiden. Styrelsen ingår därefter på en utförlig redogörelse

för redan utförda arbeten samt uttalar, att möjlighet finnes, att i fortsättningen

ordna nödhjälps- och reservarbete i ungefär samma utsträckning som nu i

de allmänna skogarna. Kravet på att arbetet skall vara produktivt bör icke

vara helt avgörande. I våra skogar finnas emellertid stora arbetsfält, där resultatet

kommer framtiden till godo. Vattenfallsstyrelsen uppräknar ett flertal

områden, där arbeten finnas i riklig mängd såsom skogsvårdsarbete, avdikning,

flottledsbyggnader och vägarbeten. Järnvägsstyrelsen framhåller, att

arbetena böra ordnas helt genom det allmänna och icke genom en för annat ändamål

avsedd specialgren inom förvaltningen.

Järnkontoret anför, att samhällets verksamhet till avhjälpande av svårigheterna

genom arbetslöshet får en felaktig inställning, om den huvudsakligen inriktar

sig på att avhjälpa de ekonomiska svårigheterna. I stället borde arbetet

inriktas på att förebygga uppkomsten av arbetslöshet. En av huvudorsakerna

till arbetslösheten torde vara den organiserade arbetarklassens medvetna

aktioner till slutenhet och lönestelhet, varför det borde åligga samma

klass att själv neutralisera arbetslösheten. De förhållanden, som föranlett införande

av försäkring i de stora industriländerna, återfinnas icke hos oss. Industriella

strukturen i vårt land är avsevärt olika dessa länders. Hos oss ligger

tyngdpunkten till samhällen på landsbygden. Därigenom får den arbetslöse

stora möjligheter att skaffa sig ett eller annat arbete i bygden runt omkring.

Dessutom finnas betydligt större möjligheter till nödhjälpsarbete i

vårt glest bebyggda land. Det »svenska systemet» har med rätta observerats

i utlandet. Resultaten av de utländska försäkringarna äro föga uppmuntrande.

Stockholms handelskammare betonar den endast temporära hjälpen genom

en försäkring för de arbetslösa. Hjälpen slutar, då nöden är som störst, d. v. s.

efter längre tids arbetslöshet. Därför kan man även förvänta ökade krav på

en efter hand växande utbyggnad av försäkringen med ökade bördor på land

och näringar samt med ytterligare faror för ett fastslåsande av arbetslösheten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att någon som helst avspänning i det

sociala missnöje, som arbetslösheten skapat, ej kan förväntas.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att garantier måste skapas för ett

upprätthållande av gränslinjen emot fattigvårdens egentliga uppgifter. Emot

herr von Kochs förslag anmärkes, att det ej kan vara eftersträvansvärt att

borttaga det för en ansvarskännande individ avskräckande, som tanken på

försörjning av fattigvården innebär. Jämväl arbetslöshetskommissionen reagerar

mot en sammankoppling med fattigvården samt påpekar nödvändigheten

av bättre samarbete mellan olika myndigheter, så att en person ej får hjälp

av fattigvården, ehuru han exempelvis är arbetsovillig. Länsstyrelsen i Norrbottens

län fruktar, att försäkringen skulle kunna medföra en förändrad syn

hos de arbetslösa på frågan om rätt till understöd samt hava till följd, att de

arbetslösa efter försäkringstidens slut tilltvinga sig fortsatt hjälp i form av

fattigvård, varigenom uppenbarligen tidsbegränsningen bleve skäligen illusorisk.

Att skapa garantier häremot lärer ej vara möjligt.

Obligatorisk försäkring föredrages av ett flertal av dem, som avgivit yttrande,

på grund av att staten där får större inflytande och på grund av de

s. 197 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

197

större organisatoriska fördelarna. Landsekretariatet framhåller, att arbetslöshetsrisken

därigenom utslås på flesta möjliga personer. De flesta fackförbund

föredraga obligatorisk försäkring, därför att hela arbetarklassen då

kan komma med -—• dock med påpekande av att i betänkandet väsentliga arbetargrupper

utelämnats — och därför att bidrag då kunna uttagas av arbetsgivarna.

Jämväl i övrigt bleve det en mera rättvis fördelning av understödsbördorna.

Kommerskollegium yttrar, att begränsningen till vissa grupper av yrkesarbetare,

tidsbegränsningen, som är mycket godtyckligt vald och övriga villkor

för utbekommande av understöd göra, att endast en mindre del av de arbetslösa

få nytta av försäkringen, och detta just under den första delen av

arbetslösheten, då hjälp minst behöves. Till understöden finge samtliga skattskyldiga

bidraga, således jämväl de, som själva vore berövade möjligheten att

draga nytta av försäkringen. Dessa vore ofta vida svagare ställda än de understödda.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser sig böra tillerkänna det obligatoriska

försäkringssystemet ett principiellt företräde framför det frivilliga,

yttrar bland annat:

»För sin del håller Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att ett av de

starkaste skälen, som kunna anföras mot införande av arbetslöshetsförsäkring,

hänför sig till det förhållande, att en högst betydande del av vårt lands

arbetare och till stor del sådana, som genomsnittligt sett leva under trängre

ekonomiska förhållanden, lämnas utanför försäkringen ehuru dennas genomförande

givetvis komme att även för de sålunda uteslutne medföra ökade skattebördor.

Vidare torde med fog kunna göras gällande, att en dylik försäkring

även för dem, som omfattas av densamma, måste få ett ganska begränsat värde.

Enligt verkställda utredningar skulle allenast högst en tredjedel av de

vid den nyligen verkställda arbetslöshetsräkningen redovisade arbetslösa hava

kommit att få understöd från en obligatorisk försäkring av det slag, som föreslagits

av de sakkunniga. Under alla förhållanden måste sålunda en eventuell

försäkringsverksamhet kompletteras med en hjälpverksamhet för de arbetslösa,

vare sig denna skulle bestå av reservarbeten eller fattigvård eller

båda delarne.»

Sveriges redareförening anför:

»Vidkommande förslagets verkningar i övrigt må framhållas den brist i detsamma,

som ligger däri, att den stora del av den arbetande befolkningen, som

bedriver sitt hantverk såsom egna arbetsgivare i liten skala, komma att stå

utanför försäkringen. Det säger sig självt, att en för dessa iråkad arbetslöshet

i många fall måste anses vara ofrivillig och att de kunna vara i samma

behov av understöd som den inom storindustrien arbetande arbetaren. Vidare

måste det anses innebära en orättvisa, att vissa grupper av lönearbetare, nämligen

lånt-, skogs- och flottningsarbetare ävensom i fiskerinäringen engagerade

arbetare äro uteslutna ur försäkringen. Andra arbetargrupper, de s. k. säsongarbetarna,

kunna därtill, därest en försäkring liknande den föreslagna genomfördes,

förväntas komma att draga fördel därav. För en stor del av dessa arbetare

äro nämligen lönerna beräknade just med hänsyn till det förhållandet,

att de icke äro sysselsatta med arbete under hela året.

För sjöfolket skulle tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring bliva än mer

ojämn och orättvis i sina verkningar än för övriga arbetarkategorier. Såsom

bekant är sjömannens yrke icke präglat av den varaktiga karaktär, som den

i land anställde arbetarens. Sjömännen växla ofta fartyg. Mellan anställningarna

förflyter en längre eller kortare tidrymd. Gör sjömannen under

denna tid ett flertal försök att skaffa sig anställning å andra fartyg, kan frågan

om en ofrivillig arbetslöshet uppstå, även i de fall, då sjömannen själv
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

19S2 års utredning

mant lämnat sin tidigare tjänst. Liknande kontrollsvårigheter uppstå, då sjömannen

av en eller annan anledning någon tid önskar vistas i land. Svårigheten

att bedöma, i vilka fall sjömannen råkat i ofrivillig arbetslöshet är

därför större än beträffande arbetaren i land. Ett annat förhållande, som i

samband härmed bör omnämnas, är sjöfolksorganisationernas strävan att i

första hand bereda den arbete, som tillhör organisationerna, vilket de tack

vare sin kontroll över arbetsförmedlingen i många fall lyckats genomföra.»

Beträffande lantarbetarnas ställning till en obligatorisk försäkring yttrar

lantbruksstyr elsen:

»Enligt de sakkunnigas förslag böra lantarbetarna icke medtagas i en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring. Lantbruksstyrelsen biträder denna uppfattning.

I likhet med de sakkunniga håller lantbruksst3Trelsen sålunda före, att

det skulle möta synnerliga svårigheter i organisatoriskt hänseende för den obligatoriska

arbetslöshetsförsäkringens utsträckande till att omfatta jämväl lantarbetarna.

Enligt lantbruksstyrelsens mening föreligger det ej heller för

jordbrukets arbetare något mera kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring

och i varje fall icke ett så starkt behov därav, att det kan anses uppväga det

arbete och de kostnader för det allmänna och för enskilda, som arbetslöshetsförsäkringens

genomförande för landsbygdens arbetare nödvändigtvis måste

medföra.

Otvivelaktigt förekommer, såsom jämväl de sakkunnigas utredning visar,

arbetslöshet bland lantarbetarna. Denna är emellertid begränsad till daglönare

och andra mera löst anställda arbetare inom jordbruket och berör egentligen

icke den övervägande delen av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda.

För dessa senare kan jordbruket självt sägas hava löst arbetslöshetsfrågan,

i det att anställningen omfattar även de tider av året, varunder förekommande

arbete strängt taget icke påkallar arbetskraftens kvarhållande i

dess helhet. Framhållas må vidare, att den inom jordbruket förekommande

arbetslösheten till alldeles övervägande grad är beroende av jordbruksarbetets

säsongkaraktär och att lantarbetaren lagt sin livsföring därefter. För landsbygdens

arbetare ter det sig sålunda mera såsom ett normalt förhållande, att

efter en längre eller kortare tids arbete följer någon tids arbetslöshet, då man

får draga sig fram så gott man kan med de ringa besparingar, man kunnat

göra, samt med hjälp av de naturaförmåner, som i en eller annan form vanligen

stå till buds. På grund härav inträder för jordbrukets arbetare icke ett

så omedelbart och starkt behov av hjälp vid arbetslöshet som för industriarbetarna,

som mera leva ur hand i mun.»

Sedan länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit, att en stor del av arbetarna

genom förslaget till obligatorisk försäkring skulle utestängas från

försäkringen, yttrar länsstyrelsen:

»Med hänsyn härtill och även till den omständigheten, att det allmännas

utgifter på grund av försäkring mot arbetslöshet skulle komma att i skatteavseende

gå ut över den egentliga landsbygden likaväl som industrisamhällena,

torde det därför kunna ifrågasättas, huruvida ej med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

bör anstå, till dess lämplig metod utfunnits för försäkring

av alla arbetare, oberoende av yrket, eller ock, därest nu föreslagna försäkringslagen

i allt fall finnes böra antagas, om icke samtidigt bör beredas möjlighet

för de från arbetslöshetsförsäkring utestängda arbetarna att i stället

ingå i statsunderstödda arbetslöshetskassor, inrättade i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor, som

inrymts inom B-förslaget. Det kan väl vara möjligt eller till och med troligt

att, åtminstone till en början, anslutningen till dylika kassor, till vilka naturligen

tillträde för försäkringspliktiga arbetare skulle vara uteslutet, icke skulle

bliva så synnerligen stor, men uppenbart är att, om staten går in för att

s. 199 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

199

skydda arbetare mot följderna av arbetslöshet, ett sådant skydd bör beredas

alla yrkesgrupper av arbetare, även om detta i organisatoriskt eller annat avseende

för staten ställer sig svårare beträffande en yrkesgrupp än en annan.»

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att kostnaderna för en obligatorisk

försäkring bliva mycket höga och därtill svåra att beräkna. Beräkningen

vilar på mycket lösliga grunder och saknar till stor del statistiskt underlag.

Jämväl försäkring sinspektionen anmärker på att kostnaderna bleve omöjliga

att beräkna, bland annat därför att de försäkrade genom egna åtgöranden

kunna inverka på desamma. De sakkunnigas beräkning är därför blott en

beräkning av kostnaderna under den tid de undersökt och ej en försäkringsteknisk

beräkning av de avgifter, som kunna bliva erforderliga. Befogenheten

för Konungen att höja avgifterna med 50 % bör inskränkas till det fall, att

brist uppstått i fonden. Statskontoret pekar på, att särskilt kostnaderna för

administrationen bleve mycket höga eller 2 miljoner årligen, vilket belopp ju

ej komme de arbetslösa till godo. Beloppet skulle bliva en för framtiden fastslagen

improduktiv utgift. Det vore därför bättre med frivillig försäkring.

Järnkontoret finner det svårt att förklara, varför just arbetsgivarna skulle

betungas med bidrag till arbetarna under de för arbetsgivarna själva svåra

tider, då arbete ej finnes. _ Därför avstyrkes särskilt den obligatoriska försäkringen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att det är naturligt att på

arbetsgivarna lägga det ekonomiska ansvaret för under arbetet ådragen arbetsoförmåga.

Däremot torde det vara ytterst tvivelaktigt i nu ifrågavarande

fall. Jämväl svenska arbetsgivarföreningen finner det irrationellt, att just på

arbetsgivarna lägga en stor del av kostnaderna för försäkringen. Bärande

skäl härför saknas. Samhället i sin helhet bör svara för försäkringen. Arbetsgivarna

ha redan förut så stora bördor för sociala ändamål, att maximum

måste sägas vara nått. Endast i en del fall torde kostnaderna kunna övervältras

på konsumenterna.

Kommerskollegium yttrar, att den ökade belastningen på industrien ytterligare

skulle försvåra konkurrensförhållandena och ibland t. o. m. verka så,

att det ej längre lönade sig, att hålla industrien i gång. Varje ytterligare

belastning på näringslivet försvårar dess expansion och sålunda även ett effektivt

avhjälpande av arbetslösheten. Örebro och Västmanlands handelskammare

anser, att arbetarna snart skulle framtvinga en kompensation för det

dem påförda försäkringsavdraget, vilket således jämväl ginge ut över industrien.

Besultatet skulle kunna bli kapitalflykt till utlandet.

Kommerskollegium yttrar, att den frivilliga försäkringen svårligen torde B-försiaget.

kunna undgå att erhålla karaktär av ett direkt statligt understöd vid förhandling

om löner. Det torde vara omöjligt att säkra ett opartiskt handhavande

och neutralitet i arbetstvister av en frivillig försäkring. Kollegium föredrar

därför obligatorisk försäkring. Beroendet av fackförbunden betonas av bland

andra Stockholms handelskammare. Handelskammaren uttalar, att bland de

sakkunniga endast en principiellt uttalat sig för denna försäkringsform, vilket

även visar, att intresset för det s. k. Gentsystemet numera är på upphällningen.

Svenska arbetsgivarföreningen anser det särskilt betänkligt att

styrelserna för kassorna skola få avgöra, om erbjudet arbete är skäligt eller ej.

Svenska metallindustriarbetarförbundet yttrar, att arbetskraftens rörlighet

medför anställning vid en obligatorisk försäkring vissa tider i försäkringspliktigt

och andra tider i icke försäkringspliktigt arbete. Därav kan följa,

att en arbetare under nästan halva året får erlägga avgift utan att vid inträffad

arbetslöshet få understöd. Detta kan medföra ovilja mot försäkringen.

Med en frivillig försäkring uppkomma inga dylika frågor.

Flera fackförbund framhålla, att med den obligatoriska försäkringen följer

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

1932 års utredning.

en byråkratisk organisationsform, som ställer de försäkrade utom allt inflytande

på försäkringsverksamheten. De försäkrades medverkan bör emellertid

vara av ofantlig betydelse. Anpassas statens bidrag till försäkringen efter

arbetslösheten i de olika yrkena, få även de hårdast drabbade arbetargrupperna

förmåga att bilda egna kassor.

Smålands och Blekinge handelskammare anför, att, enär en arbetslöshetsförsäkring

endast avser att och kan hjälpa korttidsarbetslöshet, det är av

vikt att organisationen göres så smidig och enkel som möjligt. Handelskammaren

giver därför företräde åt den frivilliga linjen.

Handelskammaren i Luleå yttrar, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring

med yrkeskassor, till vilka anslutning troligen ej skulle sökas av dem, som

vore mest utsatta för arbetslöshetsrisk, näppeligen skulle kunna lämna sådana

resultat, att därpå kunde byggas någon erfarenhet av lämpligheten att övergå

till en obligatorisk försäkring. Däremot kunde man antaga, att just ett

ogynnsamt resultat av den frivilliga försäkringen skulle ge anledning till en

övergång till en obligatorisk försäkring, även om man hade allmän och grundad

misstro till dennas lämplighet och lyckosamma följder.

Landssekretariatet förklarar, att de av fackorganisationerna upprättade arbetslöshetskassorna

äro beredda att omhänderhava organisationen av en frivillig

försäkring.

Beträffande lantarbetarnas ställning till en frivillig försäkring yttrar lanthruksstyrelsen:
»Vad

den frivilliga försäkringsformen beträffar, skulle den visserligen formellt

sett komma att omfatta jämväl lantarbetarna. Dessa skulle sålunda,

därest frivillig arbetslöshetsförsäkring infördes enligt de sakkunnigas förslag,

hava möjlighet att ansluta sig till densamma liksom övriga lönearbetare.

Aven här möta emellertid hinder utav organisatorisk art. På grund av de

långa avstånden och det bristande intresset för sammanslutning bland jordbrukets

arbetare torde det kunna förväntas, att arbetslöshetskassor endast i

högst sällsynta undantagsfall skulle komma till stånd för dessa arbetare.

Även de av försäkringen följande avgifterna torde kraftigt motverka en allmännare

anslutning från lantarbetarna, vilkas kontanta avlöning ju som regel

är ganska låg och väl behövs för andra ändamål. Även en obligatorisk försäkring

torde ur lantarbetarnas egen synpunkt vara mindre önskvärd på grund

av de kännbara utgifter, densamma medför för dem, utan däremot svarande,

lika påtagliga fördelar.»

s. 201 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

201

Bilaga B.

Arbetslöshetsförsäkringens utveckling inom vissa länder

under de senaste åren.

England.

Genom 1927 års lagstiftning i England, för vilken redogörelse lämnats i

1928 års betänkande, avskaffades den gamla skillnaden mellan »standard»

och »extended benefit». Det bestämdes, att varje försäkrad arbetare, som under

de närmast förflutna två åren erlagt 80 veckoavgifter, skulle vara berättigad

till understöd. Samtliga andra villkor, som begränsade understödstidens

längd, upphävdes. Emellertid antogos samtidigt vissa övergångsbestämmelser,

enligt vilka en person ägde rätt till s. k. »transitional benefit», därest

han erlagt 30 avgifter överhuvud eller 8 avgifter under närmast föregående

två år. Dessa övergångsbestämmelser hava sedermera successivt förnyats.

Kostnaderna för the transitional benefit övertogos 1930 helt av staten.

Genom en år 1930 antagen lag upphävdes bestämmelsen om att den arbetslöse

skulle vara »genuinely seeking work», d. v. s. att han skulle kunna styrka,

att han på allvar sökte arbete.

Som följd av den svåra depressionen har arbetslösheten i England, liksom

i andra länder, ökat i en grad, som omkullkastat alla tidigare beräkningar

om försäkringen och dess finansiering. Försäkringsfonden har blivit nödsakad

att upptaga betydande lån hos staten. I maj 1931 uppgick fondens skuld

till 83 miljoner pund, och skulden ökades med omkring 1 miljon pund i veckan.

Kostnaderna för the traditional benefit belastade därjämte direkt statskassan.

Vidare erhöllo en mängd arbetslösa, som ej voro berättigade till vare

sig ordinärt eller utsträckt understöd, sin försörjning från fattigvården.

Den 9 december 1930 tillsattes en kunglig kommission under ordförandeskap

av domaren H. Gregory, med uppgift att granska försäkringssystemet

i dess helhet och inkomma med förslag dels beträffande försäkringsplanens

framtida omfattning och bestämmelser samt medlen att göra den solvent och

självförsörjande, dels ock med hänsyn till de åtgärder, som borde vidtagas

utom försäkringsplanen med de arbetslösa, som äro arbetsdugliga och användbara

för arbete (capable of and available for work).

Under våren 1931 framlade kommissionen ett preliminärt betänkande rörande

vissa mera brådskande frågor, nämligen

1) arbetslöshetsfondens ökade skuldsättning,

2) statens stigande kostnader för the traditional benefit samt

3) missbruk av försäkringen i så måtto, att olika arbetargrupper åtnjuta

understöd, ehuru detta icke torde vara lagens mening (anomalier).

Med anledning härav framlade regeringen två lagförslag i ämnet, vilka av

parlamentet i juni och juli 1931 antogos.

Enligt den ena lagen utsträcktes försäkringsfondens lånerätt till 115 miljoner

pund samt förlängdes provisoriet med the traditional benefit under ytterligare

sex månader.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

193% års utredning.

Enligt den andra lagen, »Anomalies Bill», inrättades en rådgivande kommitté,

i samråd med vilken arbetsministern skulle äga utfärda bestämmelser,

åsyftande att genom skärpta villkor för rätten till erhållande av understöd

råda bot på vissa anomalier i försäkringen. Man ville härigenom uppnå större

smidighet än som vore möjlig att ernå genom lagstiftning.

Med stöd av anomalilagen har arbetsministern i samråd med den rådgivande

kommittén utfärdat bestämmelser med skärpta villkor för understödsrätten

inom följande fyra i lagen angivna kategorier.

1) Den första skärpningen avsåg ursprungligen kortiidsarbetarna, framför

allt inom de industrier, vilka genom införande av korttidsarbete direkt subsidierats

med medel ur försäkringsfonden. Motstånd i underhuset ledde

emellertid till en ändring i det ursprungliga lagförslaget, varigenom dess räckvidd

i väsentlig grad reducerades. Kategorien kom sålunda att omfatta endast

de personer, vilkas normala arbetstid är mindre än en vecka, men vilka

icke desto mindre i övensstämmelse med de inom yrket gällande villkoren

åtnjuta en veckolön, överstigande den normala för samma yrke. Dessa personer

— den rådgivande kommittén förklarade sig icke veta, huruvida de

existerade — äro enligt arbetsministerns den 2 oktober 1931 utfärdade bestämmelser

icke berättigade till understöd i den mån lönens och understödets

sammanlagda belopp överstiga den normala lönen för samma yrke.

2) Beträffande säsong arbetarna hade försäkringskommissionen anmärkt,

att gällande bestämmelser möjliggjorde, att sådana arbetare, därest längden av

deras arbetstid medgivit inbetalandet av det stipulerade minimiantalet veckobidrag,

kommo i åtnjutande av försäkringsunderstöd, även under den tid, då

de normalt brukade gå arbetslösa. Enligt försäkringskommissionens mening

kunde man emellertid icke anse, att en arbetare, som förtjänade sitt uppehälle

genom ett säsongarbete, kunde betraktas som arbetslös i egentlig mening,

därest han saknade arbete under den s. k. döda säsongen. Enligt nyssnämnda,

av arbetsministern utfärdade bestämmelser skall därför säsongarbetare, som

under dödsäsongen ansöker om understöd, utom övriga villkor uppfylla även

följande, nämligen dels att han under närmast föregående två år under avsevärd

tid arbetat i ett försäkringsbart yrke under dödsäsongen, dels även att

han med hänsyn till alla relevanta förhållanden -— speciellt hans yrkesskicklighet

— ävensom arbetsförhållandena i distriktet skäligen kan påräkna erhålla

arbete i försäkringsbart yrke inom distriktet under dödsäsongen.

3) Den tredje kategorien omfattade s. k. week-end-arbetare, nämligen arbetare,

vilkas arbete normalt är koncentrerat till en eller två dagar i veckan.

Dylika arbetare skola hädanefter åtnjuta understöd endast för de dagar, vilka

kunna betecknas som deras normala arbetsdagar.

4) Antalet försäkrade gifta kvinnor är jämförelsevis litet -—- det uppgick

under juli 1930 till c:a 800,000. Man torde av denna omständighet kunna

sluta, att en kvinna, som ingått äktenskap, i regel drager sig tillbaka från

industriellt förvärvsarbete. Redan detta förhållande synes böra motivera särskilda

bestämmelser för gifta kvinnors rätt till arbetslöshetsunderstöd. Därtill

kommer, att arbetslösheten bland gifta kvinnor är relativt stor. Med stöd

av förebragt material ansåg sig försäkringskommissionen även kunna konstatera,

dels att många kvinnor, som ej önskade erhålla arbete, icke desto

mindre utan nämnvärd svårighet kunde erhålla understöd, dels även att ett

betydande antal gifta kvinnor åtnjöto understöd, ehuru de icke sedan giftermålet

arbetat i försäkringsbart yrke och ej heller hade för avsikt att taga

dylik anställning. Av denna anledning intogs i anomalilagen även gruppen

gifta kvinnor, med undantag för de kvinnor, vilkas män antingen blivit oförmögna

till arbete eller också äro arbetslösa utan att åtnjuta understöd. I de

med stöd av sagda lag utfärdade bestämmelserna följde arbetsministern i allt

s. 203 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

203

väsentligt kommissionens förslag. För gift kvinnas rätt till understöd fordras

sålunda numera, dels att hon ej upphört tillhöra försäkringsbart yrke, dels

även att hon, med hänsyn till samtliga förhållanden och framför allt såväl

hennes tidigare erfarenhet i industriell verksamhet som arbetsförhållanden

inom vederbörande distrikt, rimligen kan beräkna erhålla anställning i försäkringsbart

yrke. Bevisning i nämnda avseende från den sökandes sida erfordras

emellertid endast, när en presumtion föreligger, att sökanden icke

längre är anställd i försäkringsbart yrke. Bestämmelserna skapa nu en dylik

generell presumtion i de fall, där en gift kvinna, med nyssnämnda undantag,

efter äktenskapets ingående inbetalat mindre än 15 veckobidrag eller, därest

hon varit gift under längre tid än sex månader, mindre än 8 bidrag under de

föregående tre månaderna.

Vidkommande den finansiella sidan hade försäkringskommissionen föreslagit

tre huvudvägar, på vilka besparingar omedelbart skulle kunna åstadkommas,

nämligen

1) minskning av den tid, under vilken understöd utgår,

2) ökning av premierna samt

3) minskning av understödsbeloppen.

Regeringen ansåg sig dock icke kunna taga på sitt ansvar, vare sig en höjning

av bidragen eller en sänkning av understöden, enär den förra åtgärden

skulle medföra en ökad börda för den redan hårt betyngda industrien och den

senare medföra en sänkning av de arbetslösas levnadsstandard.

Kort tid efter lagförslagens antagande i parlamentet framlade emellertid

den s. k. besparing skommittén sin rapport, enligt vilken England för det

följande finansåret hade att emotse en budgetbrist på omkring 120 miljoner

pund, därest icke radikala åtgärder vidtoges. I det av mr Snowden i september

1931 framlagda budgetförslaget föreslogs med anledning härav besparingar

å arbetslöshetsförsäkringen om sammanlagt 35 miljoner pund. Härjämte

hade mr Snowden beslutat, att utlåningen till försäkringsfonden skulle

upphöra, i följd varav fondens samtliga utgifter komma att bestridas av löpande

inkomster, d. v. s. med skattemedel i den mån fondens ordinarie inkomster

icke visa sig tillräckliga. De föreslagna och av parlamentet godkända

besparingsåtgärderna gingo t. o. m. utöver vad försäkringskommissionen föreslagit,

vilket tidigare av regering och parlament förkastats såsom för drastiskt.

Genom en den 30 september 1931 antagen lag, »the National Economy Act

1931», erhöll regeringen bemyndigande att genomföra de beslutade åtgärderna.

Med stöd av lagen har regeringen genomfört följande betydande förändringar

i försäkringsplanen.

Bidragsplikten fördelades liksom i försäkringskommissionens förslag lika

på arbetsgivarna, arbetarna och staten, men beloppen höjdes utöver vad kommissionen

föreslagit.

Understödsbeloppen sänktes med ungefär 10 % (kommissionen hade föreslagit

något större sänkning).

Den genom 1927 års lag upphävda bestämmelsen, att den maximala understödsperioden

icke får överstiga 26 veckor per understödsår, återinfördes, vilket

jämväl kommissionen föreslagit. Rätten till transitional benefit avskaffades.

I stället komma att utbetalas s. k. »transitional payments» på nya

och betydligt skärpta villkor.

Transitional payments kunna utbetalas till försäkrade personer, som

1) ej erlagt 30 avgifter under de sista två åren,

2) redan uppburit 26 veckors understöd under löpande understödsår eller

icke hava betalat 10 avgifter, sedan de under föregående understödsår erhållit

understöd i 156 dagar.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 1982 års utredning.

Ovannämnda personer över 18 år äro kvalificerade för transitional payments,

om

1) åtminstone 8 avgifter erlagts under de sist förflutna två åren eller 30

avgifter någonsin erlagts,

2) de uppfylla övriga villkor för erhållande av försäkringsunderstöd med

undantag av att 30 avgifter ej erlagts under de sista två åren,

3) de kunna visa, att de normalt äro sysselsatta i försäkrat arbete och söka

förtjäna sitt uppehälle genom sådant arbete,

4) de äro i behov av understöd under arbetslöshetstiden.

Den sökande måste styrka sitt understödsbehov inför fattigvårdsmyndigheterna,

vilkas beslut är slutgiltigt och grundas på de för fattigvårdsunderstöd

gällande principerna. Dessa understöd som naturligtvis icke beviljas

till högre belopp än de ordinarie försäkringsunderstöden, utbetalas genom arbetsförmedlingen

och kostnaderna komma att helt åvila statsverket.

Omkring en miljon personer torde beröras av bestämmelserna om transitional

payments. Övriga arbetslösa utanför försäkringen erhålla understöd från

fattigvården.

Engelska arbetslöshetskommissionens slutliga betänkande.

Den förut omnämnda arbetslöshetskommissionen under ordförandeskap av H.

Gregory har i november 1932 framlagt sitt slutliga betänkande.

Kommissionen uttalar till en början, att undersökningen skett i en tid av finansiella

svårigheter och svåra ekonomiska och industriella rubbningar, vilka

nödvändiggöra begränsningar av den sociala hjälpverksamheten. Förslaget till

arbetslöshetspolitik har därför lagts så, att det omedelbart skall kunna genomföras

och.samtidigt innebära möjligheter till framtida utveckling på sunda linjer.

^ Kommissionen gör en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och framhåller,

att den är helt artskild från arbetslösheten före kriget. Större delen

av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej anses hava berott på depression

i affärslivet utan på andra orsaker, såsom sjunkande konkurrensförmåga

hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar och den bristande överensstämmelsen

mellan priser och arbetslöner. Den nuvarande depressionen har

visserligen orsakat arbetslöshet i hög grad, men skillnaden är, att denna arbetslöshet

kommer att försvinna, när affärslivet förbättras, medan den övriga arbetslösheten

troligen kommer att kvarstå.

En försäkring är lämplig för att möta följderna av den tillfälliga arbetslöshet,

för vilken alla arbetare äro utsatta, men den kan ej motsvara behovet vid

den långvariga arbetslösheten. Den måste mötas genom en understödsverksamhet,

parad med åtgärder för att återgiva dess offer en möjlighet till förnyat

arbete.

Försäkringens principer måste emellertid upprätthållas. Man får ej bortse

från att försäkringen endast är samhällets första försvarslinje mot arbetslösheten.

Villkoren för understöd kunna ej eftergivas och rätten därtill utsträckas

till allt större grupper, såsom skett i England efter 1920, utan att systemet

brister. De olika regeringarna i England hava betraktat arbetslösheten såsom

ett tillfälligt fenomen, som kunde mötas med temporära åtgärder genom utsträckt

understöd av skilda slag, »uncovenanted», »extended» och »transitional

benefits». Men arbetslöshetsprocenten i England har efter 1920 aldrig varit

lägre än 8.6 och årliga medeltalet under de elva åren har varit 13. Landet ansågs

gå igenom en depressionsperiod, fastän den övriga delen av jorden kunde

glädja sig åt förhållandevis lyckliga tider. Blotta existensen av en arbetslöshetsförsäkring,

vilken kunde användas som en understödsorganisation, bortskymde

nödvändigheten av att vidtaga andra åtgärder för behandling av de

s. 205 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

205

arbetslösa, som icke kunde omfattas av försäkringen. Härtill kom, att den

enda hjälpform utom försäkringen, som fanns för att möta behovet hos arbetsföra

arbetslösa personer, var fattigvården. Politiska förhållanden medförde,

att olika regeringar vidtogo förändringar med försäkringen, som mindre voro

framkallade av en önskan att få balans mellan inkomster och utgifter än av

att finna den lättast framkomliga vägen för beredande av hjälp till de arbetslösa.

Omfattningen av en försäkringsplan och dess villkor måste därför bestämmas

med hänsyn tagen till de hjälpformer, som finnas utanför försäkringen.

Kommissionen ingår med anledning härav först i en granskning av de allmänna

arrangemang, som böra vidtagas för att hjälpa de arbetslösa.

Kommissionen betonar härvidlag ånyo, att en försäkring ej kan användas

för annat ändamål än vartill den är gjord, d. v. s. att utbetala understöd såsom

en rätt för de försäkrade under en begränsad tidrymd och på fixerade villkor.

Försäkringen kommer därför ej att täcka den långvariga arbetslöshet, som under

moderna industriella förhållanden i många fall är oundviklig. Finnes ej

ett allmänt och vidsträckt hjälpsystem vid sidan av försäkringen, kommer det

alltid att bliva en press på regeringarna att uppmjuka försäkringsvillkoren. Så

länge de arbetslösa äro arbetsdugliga och kunna visa, att de normalt vilja söka

sitt uppehälle inom industriellt arbete, har det allmänna en plikt att sörja för

deras behov under arbetslösheten och att vidtaga sådana åtgärder, som kunna

förhindra den nedsättning av karaktärsegenskaper och arbetsduglighet, som

kan bliva följden av en utsträckt arbetslöshet. Kommissionen föreslår därför

att, vilken omfattning en försäkring än må få, ett allmänt hjälpsystem i form

av utbetalande av kontanta understöd skall inrättas för arbetslösa arbetare.

Kommissionen utdömer ett av fackförbunden framställt förslag att slopa

försäkringen och i stället till alla ofrivilligt arbetslösa, oberoende av behovsprövning,

under hela arbetslöshetstiden utbetala ett fixt kontantunderstöd av

statsmedel. Bortsett från de finansiella följderna av ett dylikt system, vore

det endast möjligt att genomföra i ett samhälle med fullständig statlig kontroll

över industrien.

Kommissionen föreslår i stället ett system, där hjälpen gives med hänsyn till

behovet och där behovet bedömes med hänsyn tagen till resurserna inom det hushåll,

varav den arbetslöse är medlem. Hjälpen bör givas efter bedömning av

kommunal myndighet, dock ej arbetsförmedlingen, och stå under överinseende av

arbetsministeriet. Systemet bör innefatta alla arbetsföra arbetslösa inom »the industrial

field» (benämningen täcker jämväl jordbruk och skogsbruk), vilka ej

omfattas av en eventuell försäkringsplan eller vilka hava uttagit sin rätt från

försäkringen eller ännu ej förvärvat sådan rätt. Det finnes nämligen ingen

orsak att utanför en försäkrings omfattning skilja mellan arbetare i och utom

försäkrade yrken.

Även om ett sålunda utformat system införes, är det, enligt kommissionens

uppfattning, stora fördelar förenat med att bibehålla försäkringen. Denna

tvingar och hjälper arbetarna att själva sörja för sig. Erfarenheterna från de

gångna åren tala också för ett bibehållande. Under år 1930 framställde omkring

5 miljoner av 12 miljoner försäkrade arbetare begäran om understöd, och

av dessa uppfyllde mer än 3,500,000 det föreskrivna villkoret om 30 erlagda

avgifter och erhöllo understöd. Det är även rimligt, att industrien bär den

första bördan av arbetslösheten såsom en del av dess normala driftkostnader.

Efter noggrant övervägande föreslår därför kommissionen i såväl arbetarnas

som det allmännas intresse, att försäkringen skall bibehållas.

Med hänsyn till det stora intresset av att en försäkring anpassas efter utvecklingen

och ständigt skötes efter sunda principer, föreslår kommissionen tillsättandet

av en oberoende ständig kommission, som skulle hava att övervaka

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

1982 års utredning.

såväl försäkringen som det allmänna hjälpsystemet utanför försäkringens område

och verka som ett rådgivande organ till arbetsministern. Denna kommission

skulle årligen avgiva en rapport över försäkringens finanser med hänsyn

till arbetslöshetsnivån och dess troliga förändringar samt föreslå erforderliga

ändringar såväl beträffande avgifter och understöd som övriga försäkringsvillkor.

Kommissionen föreslår inga förändringar i försäkringens omfattning med

hänsyn till olika yrken. Däremot föreslås, att den nedre åldersgränsen, som

nu är 16 år, ändras så att den motsvarar åldern för skolans avslutande eller 14

år. Därest någon frivilligt deltager i en fortsättningsskola, skulle försäkringsavgiften

under tiden krediteras honom. Som villkor för erhållande av understöd

under 18 års ålder föreslås bevistande av en godkänd instruktionskurs.

Arbetare inom jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk hava hittills varit

uteslutna från försäkringen. Tidigare torde ej heller hava förefunnits någon

önskan från dessa arbetares sida att bliva försäkrade. Från flera arbetarorganisationer

hava emellertid inför kommissionen framställts önskemål om försäkringens

utsträckande till dessa grupper med hänsyn till att risken för arbetslöshet

ökat i hög grad. Någon bestämd uppfattning om arbetslöshetens omfattning

inom jordbruket kan ej erhållas, då arbetarna endast i ringa utsträckning

äro organiserade och anställningarna vanligen ej ske genom arbetsförmedlingen.

Tydligt är dock, att arbetslösheten ökat inom vissa distrikt. Kommissionen

framhåller, att starka skäl tala för att utsträcka försäkringen till jordbruksarbetarna.

Men detta synes ej vara möjligt på grund av den låga lönenivån.

Å ena sidan skulle de förhållandevis höga avgifterna verka synnerligen

betungande såväl på jordbrukarna som på arbetarna, och å andra sidan

närma sig understödsbeloppen i många fall lönerna. Enda möjligheten vore

sålunda en särskild försäkringsplan för jordbruket. På grund av svårigheten

att uppskatta arbetslösheten skulle emellertid de finansiella beräkningarna sväva

i luften. Vidare torde ej samma plan kunna användas för Skottland som för

England och Wales. Betydande svårigheter skulle uppstå för administrationen

av en försäkring. Antalet arbetsgivare med blott en eller två anställda är mycket

stort. Försäkringen skulle därför föra med sig en vidsträckt lokal organisation

med stora kostnader. En stor mängd arbetare, vilkas anställning endast

är tillfällig eller säsongartad eller vilka äro anställda hos den egna familjen,

måste troligen komma att uteslutas från försäkringen. Svårigheterna

äro sålunda mycket stora (»formidable»), och kommissionen anser ej, att försäkringen

skulle kunna genomföras annat än till sådana kostnader, att de ej

skulle stå i rimlig proportion till värdet av förmånerna. Försäkringens följder

skulle t. o. m. kunna bli olyckliga genom att göra arbetsmöjligheterna mindre

regelbundna än för närvarande. De jordbrukare, som anställa sina arbetare

halvårsvis eller årsvis, skulle nämligen efter en försäkrings införande säkerligen

komma att avstå från detta system, så att de kunde entlediga arbetarna

under den döda säsongen. Kommissionen avstyrker därför att försäkringen utsträckes

till jordbruket men tillstyrker, att den rådgivande kommissionen skall

fortsätta utredningen i frågan med beaktande av de synpunkter, som anförts.

Beträffande avgifterna till försäkringen har kommissionen övervägt, huruvida

de borde differentieras i förhållande till lönerna eller såsom hittills utgå

med fixerade belopp. Någon mera allmän önskan om en sådan differentiering

torde emellertid ej förefinnas. Systemet att upptaga avgifterna genom märken

skulle därjämte bliva mera svårskött. Vidare skulle det bliva omöjligt att med

någon större grad av säkerhet bestämma storleken av avgifter och understöd,

så att inkomster och utgifter komme att balansera. För en högt betald arbetare

bleve systemet fördelaktigt, men det skulle reducera understödet för

en dåligt betald arbetare med kanske lika störa behov. Ehuru kommissionen

s. 207 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

207

anser, att principen om differentiering är riktig, avstyrkes under nuvarande

tider införandet av en så radikal förändring i försäkringssystemet.

Kommissionen granskar de grundläggande villkoren för erhållande av understöd

och föreslår, att de få följande innehåll.

1) En hjälpsökande skall hava betalat 30 avgifter under de närmast föregående

två åren. För en arbetare, som under de två åren varit sjuk eller haft

arbete i ett icke försäkrat yrke, må tiden utsträckas till högst fyra år.

I samband härmed behandlar kommissionen frågan om återinförandet av

principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda avgifterna.

Kommissionen framhåller, att svagheten i en bestämd understödstid

för alla försäkrade är, att ingen åtskillnad göres mellan en arbetare, som haft

arbete under många år, och den som endast erlagt minimiantalet avgifter. Kommissionen

föreslår därför följande regel.

En hjälpsökande, som har uppfyllt villkoret om 30 erlagda avgifter under

två år, skall vara berättigad till understöd under minst 13 veckor av understödsåret.

Efter de 13 veckorna skall han vara berättigad till ytterligare understöd

under det löpande understödsåret med en vecka för erlagda 10 avgifter

under de sistförflutna fem försäkringsåren, minskat med årliga medeltalet av

erhållna veckounderstöd under samma period av fem år.

Med understödsår avses de 12 månader, som följa på dagen för ansökningen

om understöd. Försäkringsåret sträcker sig från 1 juli till 30 juni.

Den föreslagna regeln medför, att en arbetare, som under de fem sistförflutna

försäkringsåren betalat samtliga veckoavgifter, tillhopa 260, och icke

under samma tid uppburit något understöd, blir berättigad till ytterligare 26

veckors understöd. Maximala understödstiden under ett understödsår blir sålunda

39 veckor.

Vidare föreslår kommissionen, att en arbetslös, som uppburit allt understöd,

vartill han varit berättigad, skall kunna kvalificera sig för erhållande av nytt

understöd under påföljande understödsår genom att erlägga 10 avgifter.

2) Den hjälpsökande skall kunna visa, att han gjort framställning om understöd

på föreskrivet sätt och alltsedan dagen för framställningen varit kontinuerligt

arbetslös.

Begreppet kontinuerligt arbetslös, för vilket redogörelse lämnats i 1928 års

betänkande, har icke undergått någon förändring. Karenstiden utgör sålunda

sammanlagt sex dagar.

En följd av regeln är, att en korttidsarbetare kan erhålla understöd för dagar,

då han icke arbetar, fastän förtjänsten under arbetsdagarna kan vara mycket

stor. Kommissionen föreslår därför, att det beträffande dessa arbetare

skall införas en prövning av deras arbetsförtjänster vid begäran om understöd

(»earnings test»). Däremot skall någon allmän behovsprövning icke ske.

3) Den hjälpsökande skall vara arbetsduglig och användbar för arbete.

4) Den hjälpsökande skall visa, att han är oförmögen att erhålla passande

arbete.

Kommissionen anser det icke vara lämpligt att återinföra det gamla villkoret,

att den hjälpsökande skall allvarligt bemöda sig om att finna arbete

(»genuinely seeking work»).

5) Därest en arbetslös förelagts att deltaga i en särskild ordnad undervisningskurs,

skall han visa, att han verkligen deltagit i kursen.

Kommissionen föreslår att myndigheterna skola kunna indraga understödet

för högst sex veckor, därest den arbetslöse utan skäl vägrar att deltaga i kursen

eller om han på grund av dåligt uppträdande måst avlägsnas från kursen.

Beträffande de nuvarande diskvalifikationsgrunderna föreslår kommissionen

icke någon väsentlig förändring.

Med avseende på det allmänna hjälpsystemet utanför försäkringen föreslår

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209. 25

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

1932 års utredning.

kommissionen, att kommunerna skola tillsätta en särskild nämnd, Unemployment

Assistance Committee, för behandling av hithörande frågor. Hjälpen

skall lämnas enligt följande principer:

1) hjälpen gives efter behovsprövning;

2) den hjälpsökandes behov skall bedömas med hänsyn till resurserna inom

det hushåll, varav han är medlem;

3) det belopp, som utbetalas, skall vara lägre än lönen;

4) den standard, som bör upprätthållas, skall vara den, som erfarenheten

utvisar vaTa erfordlig för att avhjälpa nöden.

Systemet skulle, såsom förut omtalats, omfatta alla arbetsföra arbetare, vilka

önska förtjäna sitt uppehälle genom arbete såsom anställda men icke kunna

erhålla sådant arbete och vilkas arbetslöshet icke täckes av försäkringen. Som

åldersgräns föreslås 65 år.

Övriga arbetslösa, vare sig sjuka, arbetsovilliga eller över 65 år, hänvisas

liksom för närvarande till fattigvården.

För att kunna komma i åtnjutande av hjälp från det nya systemet fordras,

att den arbetslöse har anmält sig hos och uppehåller ständig kontakt med arbetsförmedlingen.

Vidare får arbetslösheten ej vara beroende på arbetstvist.

Utbetalningarna göras av den kommunala nämnden.

Systemet skulle stå under överinseende av arbetsministern, som dock ej skulle

taga befattning med något enskilt fall. Ett beslut av the Unemployment

Assistance Committee angående beviljande av understöd eller avslag å gjord

ansökning är sålunda slutgiltigt.

Beträffande behovsprövningen föreslår kommissionen utförliga regler, innebärande

att viss del av hushållsmedlems arbetsinkomst skall undantagas från

beräkningen, så att driften att söka arbete ej skall minskas. Hänsyn skall

endast tagas till kapitaltillgångar, om de överstiga 50 pund, och då efter viss

skala. Därest någon medlem av hushållet åtnjuter pension av visst uppräknat

slag, skall en del av pensionen undantagas från beräkningen.

Kommissionen föreslår, att huvudparten av kostnaderna skola bäras av staten

men att kommunerna skola deltaga med 4 d. per pund. Kommunerna bliva

härigenom ekonomiskt intresserade av att hålla kostnaderna nere. Man kan

ej säga, att någon ny börda härigenom lägges på kommunerna, då det nya

systemet kommer att övertaga en mängd fall, som förut åvilat fattigvården.

Kommissionen rekommenderar, att de redan nu befintliga undervisnings- och

träningskurserna för såväl unga som vuxna arbetslösa skola utvidgas och rationaliseras.

Kommissionen är jämväl intresserad av att nödhjälpsarbeten anordnas

— Sverige åberopas som exempel på framgångsrik verksamhet härutinnan

—■ men kommissionen anser, att kostnaderna skulle bli för höga vid

ett mera allmänt anordnande av dylika arbeten. Däremot rekommenderas ordnandet

av offentliga arbeten på basis av frivilligt deltagande av arbetslösa utan

annan lön än understödet.

Kommissionen beräknar, att försäkringen skall bli självförsörjande, om de

nuvarande avgifterna från arbetsgivare, arbetare och staten bibehållas och endast

mindre justeringar göras å understöden. Beträffande försäkringsfondens

skuld om 115 miljoner pund föreslår kommissionen, att räntefoten med hänsyn

till det ändrade ränteläget nedsättes till 3V2 procent, varvid skulden kan förräntas

och på 65 år amorteras genom ett årligt belopp av 4V2 miljoner pund.

Då en del av skulden uppkommit genom att försäkringsfonden intill år 1930

belastats med utbetalningen av extended och transitional benefits, föreslår kommissionen,

att sistnämnda belopp skall fördelas mellan statskassan och försäkringsfonden,

så att statskassan skall bära 3 miljoner pund och försäkringsfonden

l1/2 miljon pund årligen. — Vid beräknandet av försäkringens finanser

för nästkommande budgetår har kommissionen utgått från en genomsnittlig

s. 209 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

209

arbetslöshetssiffra av 3 miljoner, vilket överstiger den nuvarande nivån. Beräkningen

synes sålunda vara försiktigt gjord. För kommande år skall den

rådgivande kommissionen inkomma med förslag till balansering av försäkringens

budget.

Yttrande av minoriteten.

Särskilt yttrande har avgivits av två ledamöter av kommissionen. De förklara,

att de icke kunna finna någon orsak, varför de arbetslösa skulle indelas

i två klasser, av vilka den ena skulle erhålla understöd från försäkringen såsom

en rätt och den andra skulle erhålla understöd först efter behovsprövning.

Minoriteten anser, att arbetslösheten är en alldeles för svår och oberäknelig

risk för att kunna mötas genom en försäkring. Det är omöjligt att kunna förutse

variationerna i arbetslösheten, och någon säker kalkyl om en försäkrings

finanser kan därför ej göras. Skulle en försäkring verkligen göras självförsörjande,

d. v. s. icke mottaga något understöd från statskassan, komme bördan

för industrien att bli odlidligt stor.

Eftersom man icke kan lägga skulden för arbetslösheten på de arbetslösa,

måste staten anses skyldig att sörja för deras uppehälle, tills arbete ånyo kan

beredas dem. Alla arbetslösa skola hava samma rätt att bliva hjälpta, och

understöd skall utgå, intill dess arbete ånyo erhållits. Särskilda åtgärder måste

vidtagas för att vidmakthålla arbetsdugligheten hos de arbetslösa.

Minoriteten föreslår därför, att ett allmänt hjälpsystem inrättas enligt följande

grunder.

Alla anställda personer inom »the industrial field» över skolåldern och intill

65 år med undantag av icke kroppsarbetande personer med mer än 350

punds årslön innefattas i planen. Avgifter erläggas av samtliga arbetare och

arbetsgivare med fixerat belopp, icke överstigande 6 d. i veckan per arbetare,

vilket uttages genom märkessystem. Överskjutande kostnad bäres av statskassan.

Understöden återställas till nivån före sänkningen i november 1931.

För jordbrukets del fastställas särskilda lägre avgifter och understöd. Villkoren

för erhållande av understöd — med undantag av fordringen på erlagda

avgifter — och olika diskvalifikationsgrunder bliva i huvudsak desamma, som

av majoriteten föreslagits inom försäkringen. Något skäl för införande av en

behovsprövning efter viss tid finnes icke. Därest arbetslösheten är stor, böra

staten och kommunerna anordna allmänna arbeten med avtalsenliga löner.

Tyskland.

Lagen om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i Tyskland trädde

i kraft den 1 oktober 1927. Under förarbetena till lagen beräknades, att

medeltalet av de arbetslösa skulle utgöra omkring 700,000. Detta visade sig

emellertid redan från början vara för lågt räknat. Medeltalet av de arbetslösa

utgjorde 1928 1.66 miljoner, 192 9 2.02 miljoner, 1930 3.48 miljoner och

1931 4.57 miljoner. I februari 1932 hade antalet stigit till 6.13 miljoner. Som

följd härav blevo alla finansiella beräkningar rörande försäkringen kullkastade,

och genom upprepade lagändringar, ofta i form av nödförordningar,

nödgades man höja avgifterna, minska förmånerna och vidtaga olika inskränkningar

för att om möjligt balansera försäkringens inkomster och utgifter.

Detta har dock endast varit möjligt att åstadkomma genom betydande tillskott

och lån från statskassan för varje år. Härjämte har det allmänna att

svara för de utförsäkrade arbetslösa och för dem, som aldrig kunnat förvärva

rätt till understöd från försäkringen. Kostnaderna för de arbetslösa stego

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

1932 års utredning.

till enorma belopp, och då såväl statens som kommunernas finanser genom

den rådande depressionen alltmer försämrades, blevo nedskärningar på det

sociala området en tvingande nödvändighet och för varje år allt längre gående.

— Genom de senast vidtagna nedskärningarna är det emellertid meningen

att försäkringen skall bli självförsörjande, och i statsbudgeten upptages

icke längre något belopp för den egentliga försäkringen.

Under år 1928 blevo i genomsnitt 67 procent av de arbetslösa hjälpta genom

understöd från försäkringen. Detta tal har för varje år sjunkit, och i februari

1932 voro endast 30 procent berättigade till försäkringsunderstöd. Däremot

har antalet av dem, som blivit hjälpta genom det s. k. krisunderstödet,

stigit från 7 procent 1928 till 27 procent i februari 1932. Vidare understöddes

sistnämnda månad omkring 30 procent av de arbetslösa genom fattigvården,

medan återstoden voro ohjälpta.

En av regeringen i januari 1931 tillsatt kommission för utredande av arbetslöshetsfrågan

(efter sin ordförande vanligen benämnd Braun-kommissionen)

meddelade emellertid, att, ehuru försäkringens betydelse som understödsform

avtagit, fortfarande (maj 1931) två tredjedelar av alla understödstagare

före hela försäkringsrättens uttömmande ånyo erhållit arbete.

Genom en den 12 oktober 1929 utfärdad lag utvidgades försäkringens omfattning

genom att bland de försäkrade upptogos förvaltningspersonal med

lön icke överstigande 8,400 mark om året. Personal med högre avlöning kan

emellertid frivilligt ansluta sig till försäkringen.

Enligt den ursprungliga försäkringslagen voro de försäkrade indelade i 11

olika löneklasser. För var och en av dessa klasser bestämdes en enhetslön.

Avgifterna till försäkringen bestämdes till viss procentsats av dessa enhetslöner,

att utgå till hälften av arbetsgivaren och till hälften av den försäkrade.

Avgifterna hava sedermera flera gånger höjts, senast den 30 september 1930,

och utgå numera med 6V2 procent av enhetslönen. I förening med avgifterna

till socialförsäkringens övriga grenar utgöra dessa avgifter en så betydande

belastning på folkhushållningen, att man ej ansett sig kunna vidtaga ytterligare

höjningar.

För att bli berättigad till understöd erfordras att under det närmast förflutna

året hava varit anställd i försäkringspliktigt yrke under 26 veckor.

Genom 1929 års lag ändrades denna bestämmelse beträffande de arbetslösa,

som första gången begära understöd, så att dessa arbetslösa under de närmast

förflutna två åren måste hava varit anställda i försäkringspliktigt yrke under

52 veckor.

Karenstiden, som från början utgjorde 7 dagar med vissa undantag, har genom

nödförordningen den 5 juni 1931 bestämts till 21 dagar för arbetslösa

utan försörjningsplikt, till 14 dagar för arbetslösa med högst tre familjemedlemmar

och till 7 dagar för övriga arbetslösa. Dessa tider kunna under vissa

omständigheter reduceras.

Genom nödförordningen den 5 juni 1931 erhöll styrelsen för riksanstalten

befogenhet att med riksregeringens samtycke höja försäkringsavgifterna, nedsätta

understödsbeloppet (dock ej under krisunderstödets belopp) och förkorta

understödstiden. Genom beslut den 1 oktober 1931 nedsatte styrelsen

härefter understödstiden för vanliga arbetslösa från 26 till 20 veckor och för

säsongarbetslösa från 20 till 16 veckor. Krisunderstödsperioden förlängdes

dock med samma tid som den försäkringsmässiga understödstiden förkortades.

Förvaltningsrådet för riksanstalten har den 27 augusti 1931 utfärdat en

förordning rörande arbetslöshetsunderstöd åt korttidsarbetare. Varje arbetare,

som omfattas av försäkringen och sysselsättes i ett företag om minst 10 arbetare,

är berättigad till ersättning för partiell arbetslöshet, därest han är

utan arbete under tre, fyra eller fem hela arbetsdagar i samma vecka. Helg
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

211

dagar betraktas som arbetslöshetsdagar för det fall, att enligt korttidsplanen

arbete icke skulle ha förekommit å dessa dagar. Något individuellt understödsvillkor,

hänförande sig till viss tids försäkringspliktig sysselsättning,

gäller icke för korttidsunderstöd, och sådant kan utgå även till dem, som

uttömt sin rätt till vanligt arbetslöshetsunderstöd. I stället fordras, att inom

företaget eller en avdelning därav minst åtta hela arbetsdagar under en sammanhängande

följd av kalenderveckor och under varje vecka minst två hela

arbetsdagar bortfallit för flertalet anställda arbetare. Ej heller gäller någon

maximal understödsperiod för korttidsarbetare. Ansökan om understöd

ingives till vederbörande arbetsförmedlingsanstalt och skall åtföljas av plan

över korttidsarbetets anordning.

Det till säsongarbetare utgående arbetslöshetsunderstödet har under de

gångna åren varit föremål för skiftande bestämmelser. På sätt ovan angivits

är understödstiden numera begränsad till 16 veckor. Vidare utgår understödet

under den döda säsongen endast efter krisunderstödets nivå. En arbetslös

skall hänföras till säsongyrke, om han under 26 veckor under det sist

förflutna året varit anställd i sådant yrke.

Ordföranden i en landsanstalt kan enligt stadgande i nödförordningen av

den 6 oktober 1931 förordna om understöds beviljande i de fall, då en del av

arbetsstyrkan permitteras för att lämna plats åt arbetslösa, s. k. »Krumpersystern».

Uppgörelse härom skall innefatta plan för regelbundet utbyte av

arbetskraft minst en gång i månaden. Understöd utgår till de permitterade

med högst hälften av eljest utgående belopp och detta även om anställningsförhållandet

icke löses och de permitterade sålunda icke äro att betrakta såsom

arbetslösa i egentlig mening. Såsom villkor för understöd gäller bland

annat, att arbetsstyrkan i företaget, under den tid systemet praktiseras, icke

må understiga vad den utgjort på sista tiden.

I syfte att bereda ökade arbetstillfällen åt arbetslösa har riksregeringen genom

nödförordningen den 5 juni 1931 tillagts befogenhet att med riksrådets

samtycke reducera arbetstiden till 40 timmar i veckan i företag, där en sådan

reduktion är tekniskt och ekonomiskt genomförbar. Företag, som sysselsätta

mindre än 10 arbetare eller anställda, äro undantagna från förordningens bestämmelser.

Vidare innehåller förordningen bestämmelser om frivillig arbetstjänst,

d. v. s. beredande av tillfällen för arbetslösa, som äro därtill villiga, att med

bibehållande av understödsrätten åtaga sig visst allmännyttigt arbete. Bidrag

till arbetet kan lämnas av riksanstalten och storleken är beroende av

det antal arbetslösa, som deltaga i arbetet. Bidraget får endast utgå till arbeten

av allmännyttig karaktär, som annars icke skulle ha kommit till utförande

ens som nödhjälpsarbete. Arbetsministern kan ålägga de kommunala

myndigheterna att ombesörja kost och logi för de frivilliga arbetarna..

Enligt 1927 års lag voro arbetslösa under 21 år, vilka voro i besittning av

försäkringsunderstöd, ävensom alla, som uppburo krisunderstöd, skyldiga att

förrätta visst arbete av allmännyttig karaktär (»Pflichtarbeit»). Denna

skyldighet utsträcktes genom nödförordningen den 5 juni 1931 till alla arbetslösa

personer i besittning av understöd. Jämväl må de arbetslösa kunna

tilldelas arbete, som tillhör »en löntagares regelbundna_verksamhet».

Enligt 1927 års lag utgingo arbetslöshetsunderstöden i förhållande till enhetslönen

inom de 11 olika lönehlasserna efter särskild för varje klass bestämd

procentsats. Genom särskilda kungörelser av den 16 och 17 juni 1932, utfärdade

med stöd av nödförordningen den 14 juni 1932, hava tre olika skalor införts

för olika distrikt i landet. Tillämpningen av viss skala har gjorts beroende

dels av storleken av det till riksförvaltningens tjänstemän utgående

ortstillägget å orten i fråga och dels av om orten är en större, medelstor eller

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

1982 års utredning.

mindre stad. I allmänhet kommer den lägsta skalan att tillämpas på platser

med mindre än 10,000 invånare. De två högre skalorna omfatta endast sex

understödsklasser och den tredje skalan åtta, allt i stället för de elva olika

klasser, som förut svarade mot de elva löneklasserna.

Bortsett från familjetilläggen varierar understödsbeloppet enligt den första

skalan mellan 5.10 och 11.70 mark i veckan, enligt den andra mellan 5.10 och

9.90 mark i veckan och enligt den tredje mellan 4.50 och 8.40 mark i veckan.

De sålunda bestämda understöden representera en betydande minskning emot

förut utgående belopp. Understödsbeloppen hade jämväl förut vid flera tillfällen

reducerats kraftigt. Styrelsen för riksanstalten har tillagts befogenhet

att föreskriva, att understödet intill en tredjedel av dess belopp kan utgå in

natura.

Genom nödförordningen den 5 juni 1931 bestämdes, att arbetslösa under

21 år, vilka äro berättigade till understöd enligt civillagen, icke längre skulle

erhålla arbetslöshetsunderstöd. Detta ändrades den 6 oktober 1931 i så måtto,

att understödet skall indragas endast om de verkligen erhålla understöd av

familjen. Arbetslösa, som äro i besittning av pensioner, få numera understödet

reducerat i den mån pensionen överstiger 25 mark i månaden.

Enligt 1927 års lag skulle det utsträckta understödet eller krisunderstödet

utbetalas först efter behovsprövning i varje särskilt fall. Genom ovannämnda

nödförordning den 5 juni 1931 infördes dylik behovsprövning jämväl inom

försäkringens område beträffande alla gifta kvinnor. Och genom nödförordningen

den 14 juni 1932 infördes denna behovsprövning för samtliga arbetslösa

fr. o. m. sjunde understödsveckan. Behovsprövningen skall tillämpas

enligt de regler, som gälla för erhållande av kommunalt understöd, och

sålunda verkställas av kommunalmyndigheterna. Dessas beslut äro bindande

för arbetsförmedlingsanstalterna. — Det inom den kommunala understödsverksamheten

använda kriteriet på medellöshet grundar sig på den principen,

att en familjs tillgångar disponeras gemensamt, så att ingen hjälp får lämnas

i de fall, då inkomsten för en eller flera av de till samma hushåll hörande

personerna är tillräcklig för att lämna hela familjen ett minimiunderhåll.

Detta minimum är exempelvis i Leipzig fastställt till 20 mark i månaden för

varje i arbete varande person, 10 mark för vuxna arbetslösa, 8 mark för varje

barn i skolåldern och 6 mark för varje barn under skolåldern.

Genom ett den 11 oktober 1930 utfärdat dekret har arbetsministern utsträckt

rätten till krisunderstöd till alla yrken med undantag av jordbruksarbetare

och personer i huslig tjänst. Arbetslösa under 21 år äga icke rätt till

krisunderstöd. Krisunderstödet kunde ursprungligen utgå under 39 veckor

för arbetslösa under 40 års ålder och 52 veckor för arbetslösa över sagda ålder.

Genom nyssnämnda dekret begränsades understödstiden till respektive

32 och 45 veckor. I samband med nedsättandet av understödstiden inom den

egentliga försäkringen bestämdes, att den sammanlagda tiden för utbetalande

av arbetslöshetsunderstöd och krisunderstöd skulle uppgå till 58 veckor. Därest

läget på arbetsmarknaden skulle så nödvändiggöra, kan ordföranden i riksanstalten

i fråga om arbetslösa över 40 år medgiva utbetalning av krisunderstöd

för en ytterligare period om 13 veckor. De genom nödförordningen den

14 juni 1932 inom försäkringen införda understödssatserna äro jämväl tillämpliga

å krisunderstöd, varvid de emellertid betraktas som maximisatser, som må

kunna minskas allt efter den arbetslöses nödställda läge. Krisunderstödet

må icke i något fall överstiga kommunalt understöd. Sistsagda understöd

sänktes genom nämnda förordning med 15 procent.

s. 213 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

213

Danmark.

Den 23 juni 1932 har i Danmark utfärdats ny lag om arbetsanvisning och

arbetslöshetsförsäkring m. m. Vidare har samma dag utfärdats lagar om förlängd

stadgeenlig hjälp till arbetslösa medlemmar av statserkända arbetslöshetskassor

och om tillfälligt statsbidrag till kommunerna för arbetslöshetsunderstöd.

Lagen om arbetsanvisning och arbetslöshetsförsäkring är i huvudsak fotad

på förut gällande lag av den 1 juli 1927. Bland de vidtagna förändringarna

må nämnas följande.

Till en erkänd arbetslöshetskassa skall årligen från staten utbetalas bidrag,

som beräknas i förhållande till de ersättningsberättigade medlemmarnas

avgifter under föregående finansår. Bidragsprocentens storlek fastställes i

förhållande till genomsnittliga arbetsförtjänsten hos arbetarna inom kassans

fack eller område enligt följande skala:

Genomsnittlig årsförtjänst Statsbidrag i förför

fackets (områdets) hållande till

arbetare medlemsbidraget

Intill 2,000 kr........................90 %

2.000 » till 2,250 kr.................85 %

2.250 > > 2.500 > 80 %

2.500 » > 2,750 > 75 %

2.750 > » 3,000 » 70 %

3.000 > » 3,250 > 65 %

3.250 > > 3,500 > 55 %

3.500 » » 3,760 > 45 %

3.750 > » 4,000 » 30 %

över 4,000 ......................... 15 %

Skalan gäller emellertid endast om kassan har upprättat en s. k. fortsättningskassa

(se nedan). I annat fall reduceras procenttalet med 10. — Kommunerna

ersätta sedermera staten 1/3 av de utbetalade bidragen, varvid varje

kommun bidrager i förhållande till antalet ersättningsberättigade medlemmar

av arbetslöshetskassan, som uppehöllo sig inom kommunen den sist förflutna

31 mars. Däremot utgår numera ej direkt bidrag från kommunerna till

kassorna.

Maximibeloppet av daghjälpen har fastställts till 4 kr. för familjeförsörjare

och 3 kr. för icke familjeförsörjare. Därjämte har föreskrivits, att V3 av

ovannämnda maximibelopp skall på visst sätt regleras per den 1 april varje

år med hänsyn till prisnivån.

I kassornas stadgar skall utsättas den tidrymd, inom vilken en medlem högst

skall kunna uppbära fullt årligt understöd. Denna tidrymd må icke överstiga

4 år.

Rätten till understöd bortfaller, om en medlem icke haft arbete som lönearbetare

under 26 veckor inom förenämnda tidrymd, därest denna fastställts

till 3 år, och under 39 veckor, därest tiden bestämts till 4 år. För att åter

bliva berättigad till understöd måste vederbörande arbetare hava varit medlem

av kassan i ytterligare 12 månader och under denna tid haft arbete i minst

26 veckor.

De genom 1927 års lag införda bestämmelserna om utbetalande av understöd

vid arbetskonflikter hava ändrats väsentligt. Liksom förut får understöd

icke utgivas till personer, som omfattas av en strejk eller lockout. Härutöver

skall understödet numera endast indragas för de arbetare inom det

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

1932 års utredning.

fack, som omfattas av konflikten, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning

till de av konflikten berörda arbetsplatserna.

Genom 1927 års lag infördes rätt för varje erkänd arbetslöshetskassa att

upprätta en s. k. kriskassa, från vilken vid extraordinär arbetslöshet understöd

kunde utbetalas. Dessa kassor benämnas i den nya lagen fortsättningskassor.

Medlemmarnas avgifter till fortsättningskassan skola utgöra minst

20 % av avgifterna till arbetslöshetskassan, därest icke arbetsdirektören medgiver

en lägre avgift. Fortsättningskassorna erhålla årligt statsbidrag efter

enahanda grunder som arbetslöshetskassorna. Därjämte erhålla fortsättningskassorna

årligen bidrag av arbetslöshetsfonden med hälften av den under föregående

räkenskapsår utbetalade fortsättningshjälpen. Staten giver vidare

genom arbetslöshetsfonden ett engångsbidrag vid etablerandet av en fortsättningskassa

med 25, 20 eller 15 kr. per medlem, beroende på årslönens storlek

inom vederbörande fack. Fortsättningskassans medel skola hållas avskilda

från arbetslöshetskassans. ■— Fortsättningskassan träder i verksamhet efter beslut

av arbetslöshetskassans styrelse och under förutsättning att arbetslösheten

bland kassans medlemmar överstiger den normala arbetslösheten i kassan med

viss i lagen fastställd procentsats, varierande mellan 70 och 20. Även eljest

kan fortsättningskassan efter medgivande från arbetsdirektören öppnas, när över

40 % av arbetslöshetskassans arbetslösa medlemmar förbrukat sin rätt till understöd

och arbetslöshetsprocenten är minst 7 l/2 (för kassor under 200 medlemmar

10 procent) eller minst 50 procent av kassans medlemmar äro arbetslösa.

Fortsättningskassans understöd utgives efter samma regler och i samma

storlek och omfång som kassans ordinarie daghjälp, dock att understöd

under 12 på varandra följande månader icke kan utgivas under mer än 70

dagar.

Arbetslöshetsfondens medel användas till årliga bidrag till de erkända arbetslöshetskassornas

fortsättningskassor, till bidrag till nödhjälpsarbeten, som

igångsättas av staten, kommunerna eller privata institutioner, som åtnjuta offentligt

stöd, till kurser för arbetslösa samt till lån till arbetslöshetskassor vid

extraordinärt stor arbetslöshet. Vidare kan av fondens ränteinkomster intill

20 procent användas till bidrag till icke erkända arbetslöshetskassor. Därest

fondens ekonomi tillåter det, kan vid stor arbetslöshet bidrag lämnas till föreningar

och institutioner, som verka till de arbetslösas nytta. — Arbetsgivarna

äro skyldiga att bidraga till fonden enligt bestämmelser, som motsvara de i

1927 års lag givna. Bidragsplikten upphör, därest fondens behållning stiger

över 12 miljoner, men träder åter i kraft, när behållningen sjunkit till 10 miljoner.

Staten lämnar numera ej något bidrag till fonden, men om fondens

medel skulle visa sig otillräckliga för att uppfylla fondens förpliktelser, må

fondens styrelse hos socialministern hemställa om tillfälligt lån av statsmedel.

För tiden till den 31 mars 1933 beräknas bidragen till arbetslöshetskassorna

efter förut gällande lag. Först den 1 april 1933 inträder rätt till engångsbidrag

för etablerande av fortsättningskassor.

Enligt lagen om förlängd stadgeenlig hjälp till arbetslösa medlemmar av

statserkända arbetslöshetskassor äger en arbetslöshetskassa rätt att utan hänsyn

till kassans stadgar föröka understödsdagarna under 12 på varandra följande

månader till det dubbla. Förlängningen må dock ej överstiga 70 dagar.

Rätten härtill gäller endast under tiden från den 1 oktober 1932 till den

1 april 1933. En medlem av en arbetslöshetskassa, som förbrukat sin rätt

till understöd antingen därför att den föreskrivna maximitiden för understöd

överskridits eller därför att han ej innehaft arbete under föreskriven tid, är

berättigad att utfå understöd enligt ovan. Rätten att utgiva dylikt förlängt

understöd är emellertid beroende av att arbetslöshetskassan senast den 1 oktober

1932 har upprättat en fortsättningskassa. och att fortsättningskassan har

s. 215 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

215

bestämts att träda i verksamhet senast den 1 oktober 1933. Staten återgäldar

80 procent av arbetslöshetskassans utgifter enligt ifrågavarande lag. Av

statens bidrag gäldar arbetslöshetsfonden 1/6 och kommunerna 1/6.

Enligt lagen om tillfälligt statsbidrag till kommunerna med anledning av

hjälp till arbetslösa, vilken lag gäller intill den 1 maj 1933, återgäldas kommunernas

utgifter enligt lagen till 2/3 av staten. Statens utgifter pa grund

härav må dock icke överstiga 10 miljoner kronor.

Lagen avser hjälp till

1) arbetslösa medlemmar av erkända arbetslöshetskassor, vilka hava förbrukat

rätten till understöd såväl från kassan som från dennas krisfond eller

äro utan rätt till understöd, enär rätten upphört eller ännu icke inträtt, eller

enär arbetslöshetskassan till följd av särskild stadgebestämmelse icke verkställer

utbetalningar,

2) arbetslösa, som utan att vara medlemmar av erkända arbetslöshetskassor

normalt söka sin utkomst som lönearbetare och som äro anmälda som arbetslösa

vid offentligt arbetsförmedlingskontor.

De kommunala myndigheterna bestämma storleken av understödet med hänsyn

till vederbörandes försörjningsplikt m. m. Understödet må dock icke överstiga,

vad vederbörande kunnat erhålla som medlem av en arbetslöshetskassa.

Kommunerna äro berättigade att hänvisa arbetslösa, som söka hjälp enligt lagens

bestämmelser, till särskilda arbeten, som igångsatts med anledning av arbetslösheten,

därvid understödet utgar som lön. I sadant fall återgäldar emellertid

staten endast 2/B av utgifterna. .

Understödet utgives av den kommun, där den arbetslöse fast uppehållit sig

— om han är medlem av arbetslöshetskassa — under de sist förflutna 3 manaderna

och eljest under de sist förflutna 6 månaderna. Dessa tidsfrister kunna

av kommunerna nedsättas till hälften.

Understödet medför ej rättsverkningar enligt fattigvårdslagen.

Schweiz.

Den för landet i sin helhet gällande lagen om arbetslöshetsförsäkring har efter

ikraftträdandet den 15 april 1925 allenast undergått smärre förändringar genom

särskilda den 20 december 1929 och den 26 september 1932 utfärdade tilllämpningsförordningar.

Bidrag från förbundet utbetalas numera endast till kassor med minst 200''

medlemmar. Undantag får ske för nyupprättade kassor under viss övergångstid,

för kassor, vilkas medlemsantal blott tillfälligtvis understiger 200, och

för kassor, vilkas medlemmar icke kunna försäkra sig i en annan kassa.

Erkännandet kan återkallas för kassor, vilkas finansiella läge icke erbjuder

någon säkerhet för fullgörandet av deras förpliktelser.

Som förutsättning för erhållande av understöd gällde tidigare, att den hjälpsökande

varit medlem i kassan under minst 180 dagar och betalat avgifter^för

denna tid. Numera behöver den understödsökande under det sist förflutna aret

hava innehaft arbete allenast 150 dagar. För medlemmar, som under tre på

varandra följande år mottagit understöd under längsta i lagen medgivna tid,

skola kassans prestationer under det fjärde aret nedsättas minst till hälften.

Självständiga företagare kunna undantagsvis inbegripas i försäkringen, såvida

deras sysselsättning är besläktad med osjälvständiga arbetstagares och om

förutsättningarna för erhållande av understöd äro möjliga att fastställa.

Den arbetslöse är icke berättigad till understöd oin

1) arbetsgivaren pa grund av avtal är skyldig att Halla arbetaren skadeslös

vid inträffad arbetsbrist;

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

1932 års utredning.

2) arbetsinställelsen är att betrakta som ferie;

3) arbetsinställelsen är beroende på inventering, reparation eller liknande

orsak;

4) arbetsinställelsen faller på helgdagar;

5) den försäkrade är arbetsoförmögen (»nicht vermittlungsfähig»).

Om arbetslösheten är beroende på allenast lindrigare förvållande från den

arbetslöse, kan rätt till understöd erhållas efter en frist av fyra veckor. För

övriga fall av vållande gäller såsom förut, att understöd skall vägras.

Beträffande säsongarbetslösheten föreskrives, att socialdepartementet äger

utfärda föreskrifter, som skola gälla enhetligt för bestämda yrken eller vissa

orter och hänföra sig till karenstid, inskränkning av understödsrätten under

årstider med god sysselsättning och de försäkrades avgifter. Vidare stadgas,

att kassorna icke må utbetala understöd, om den säsongarbetslöse icke allvarligt

strävar att skaffa sig annat arbete under den döda säsongen. Om understöd

utbetalas, skall daghjälpen beräknas på den förtjänst, som den försäkrade kan

erhålla vid normal sysselsättning vid den tidpunkt, då han sökte understödet.

_ De offentliga kassorna äro pliktiga att på vanliga i stadgarna föreskrivna

villkor som medlemmar upptaga personer, som frivilligt utträtt ur annan

erkänd kassa eller utan eget vållande blivit därifrån uteslutna, såvida vederbörande

vid tillfället i fråga icke äro arbetslösa. Såväl de offentliga som privata

kassorna äro skyldiga att, sedan den från annan kassa överflyttade medlemmen

under fyra veckor betalat sina avgifter i den nya kassan, låta honom

komma i åtnjutande av samma rättigheter som kassans övriga medlemmar.

Kvalificeringstiden för erhållande av understöd och understödstidens längd bestämmas

med hänsyn jämväl till de avgifter, som den försäkrade betalat redan

i den förra kassan. — Kassor, vilkas medlemmar skola arbeta i visst yrke eller

viss grupp av yrken, äro, då medlem utan eget vållande förlorat sitt medlemskap,

skyldiga att under ytterligare ett års tid fullgöra sina stadgeenliga

prestationer till den forne medlemmen. Samma förpliktelse åligger paritetiska

kassor emot medlemmar, som förlora sitt medlemskap genom att arbetsgivaren

utträder ur kassan. Om den försäkrade i dylika fall inträder i en ny kassa,

är denna kassa icke skyldig att utbetala understöd, så länge den gamla kassans

förpliktelse består. Om den nya kassan frivilligt övertager prestationsskyldigheten,

upphör den försäkrades anspråk emot den förra kassan. Kassorna kunna

bestämma, att från andra kassor överflyttade medlemmar, som ännu inte i den

nya kassan betalat avgifter för sammanlagt ett år men som redan erhållit daghjälp,

icke äga utträda ur kassan, förrän premier betalats för ett helt år. Varje

kassa är skyldig att till utträdande medlemmar meddela bevis om tiden för

medlemskapet, erlagda premier och under sista året erhållna understöd.

Daghjälpen beräknas efter den lön, som den försäkrade vid tiden för understödets

begärande kunnat erhålla vid normal sysselsättning.

En försäkrad, som lämnar sin forna vistelseort under arbetslöshetstiden, är

endast berättigad till understöd, om förflyttningen sker med arbetsförmedlingens

tillstånd och icke inverkar på förvärvsutsikterna.

Paritetiska kassor kunna medgiva arbetare, vilkas arbetsavtal upphöra, att

under tre års tid fortfarande tillhöra kassan.

En arbetslös, som vägrar att bevista av myndigheterna anordnad utbildningskurs,

uteslutes från understöd.

Genom 1924 års lag bestämdes den maximala understödstiden till 90 dagar

per år. Då arbetslösheten till följd av depressionen stigit i oroväckande grad,

utsträcktes understödstiden genom beslut av förbundsrådet, så att den för vissa

industrier utgjorde ända till 210 dagar av året. För att lätta kassornas ställning

genomfördes 1931 en återgång till de ursprungligen fastställda 90 dagarna

-— i vissa fall kan en utsträckning ske med 60 dagar -—• och beviljades i

s. 217 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

217

samband därmed ett extraordinärt krisunderstöd till de arbetslösa i de mest

beträngda industrierna. Jämväl under år 1932 har en höjning av bidragen

visat sig erforderlig. Förbundsrådet har sålunda beslutat höja bidraget från

förbundet till kassorna inom vissa industrier med 5 procent till offentliga

och paritetiska kassor och med 10 procent till övriga privata kassor, så att

bidragen sammanlagt uppgå till respektive 45 och 40 procent av de utbetalade

understöden. Därjämte har bestämts, att, därest förbundsbidragen jämte övriga

av det allmänna beviljade bidrag sammanlagt skulle uppgå till mer än 90 procent

av de utbetalade understöden, förbundets bidrag skall minskas med det

belopp, varmed sagda gräns överstigits.

Av de särskilda kantonerna hava under de senaste åren flera övergått till

obligatorisk försäkring inom sina respektive områden i huvudsaklig överensstämmelse

med de principer, som vunnit tillämpning i kantonen Basel-Stadt,

och varom redogörelse lämnats i 1928 års betänkande.

Stockholm i januari 1933.

Ernst Bexelius.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

1982 års utredning.

Bilaga C.

Ändringar i fackförbundens regler angående arbetslöshets
hjälp.

Angående reglerna för rätt till understöd inom de av åtskilliga fackförbund

upprättade arbetslöshetskassorna hänvisas till den av socialstyrelsen år 1931

utgivna publikationen: »Arbetslösheten inom fackförbunden samt därmed sammanhängande

bestämmelser i förbundsstadgar och kollektivavtal.»

Under tiden efter publicerandet av socialstyrelsens undersökning hava ändringar

i reglerna för rätt till understöd gjorts inom följande fackförbund.

Svenska Handelsarbetarförbundet.

Vid kongress i juni 1931 har handelsarbetarförbundet beslutat följande ändringar

i stadgarna för förbundets arbetslöshetskassa.

Till personal vid biografer och andra nöjesetablissement utgår icke understöd

i något fall, då anställningen är av typisk säsongkaraktär. Agenter kunna

icke erhålla understöd med mindre förbundsstyrelsen därom beslutat.

Medlemmar, som övergått från halv- till helbetalande, erhöllo tidigare understöd

som helbetalande efter att hava erlagt 39 veckoavgifter som helbetalande.

Denna tid ändrades vid ovannämnda kongress till 26 veckor.

Svenska Textilarbetarförbundet.

Textilarbetarförbundet har tidigare icke haft fristående arbetslöshetskassa,

utan understöden hava utbetalats direkt från förbundskassan. Vid kongress

i september 1931 beslöt emellertid förbundet att göra arbetslöshetskassan fristående

och antog särskilda stadgar för densamma.

Avgifterna till kassan bestämdes till 25 öre i veckan för manlig medlem

över 18 år, 20 öre i veckan för kvinnlig medlem över 18 år och 15 öre i veckan

för manlig och kvinnlig medlem under 18 år. Understöd utgår endast för

söckendagar och icke vid kortare arbetslöshet än 12 söckendagar i följd. För

de första 6 söckendagarna utgår icke understöd.

Understöd utgår under samma tid och med samma storlek som tidigare (se

socialstyrelsens tabell i Arbetslösheten inom fackförbunden s. 132 och 133).

Enda skillnaden är, att barnbidraget bestämts till 25 öre om dagen för barn

under 14 år.

Svenska Metallindustriarbetarförbundet.

Förbundet har vid kongress i augusti 1932 beslutat följande ändringar i

stadgarna för förbundets arbetslöshetskassa.

^ Minsta arbetslöshetstiden för erhållande av understöd har bestämts till 12

på varandra följande arbetsdagar (förut 14 dagar). Medlem, vars sammanlagda

arbetslöshet under 4 veckor eller kortare tid uppgår till 12 arbetsdagar,

är berättigad till understöd för 7 dagar. Då understöd erhållits, avbrytes

understödsperioden och börjar ny räkning av dagar första arbetslösa dag därefter.

s. 219 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

219

Sedan en medlem uppburit understöd i 70 dagar, skall han, innan ny understödsperiod

kan inträda, inbetala 12 veckoavgifter (förut 8). Efter 120 dagars

understöd måste 24 veckoavgifter inbetalas (förut 16) för att ånyo bliva

berättigad till understöd.

Svenska Gruvindustriarbetarförbundet.

Efter förbundets ordinarie kongress den 29 augusti—3 september 1932 gälla

följande bestämmelser för arbetslöshetskassan.

Medlem, som erlagt minst 50 veckoavgifter är berättigad till understöd från

och med trettonde söckendagen efter gjord anmälan om arbetslöshet, därest arbetslösheten

varar 18 på varandra följande söckendagar. Om sammanlagda

arbetslösheten under 8 veckor uppgår till minst 24 dagar, kan understöd erhållas

under 12 dagar.

Efter 1 års medlemstid och 50 erlagda veckoavgifter utgår helt understöd

med 1 krona om dagen, efter 5 års medlemstid och 200 erlagda avgifter med

1 krona 50 öre om dagen och efter 10 års medlemstid och 400 erlagda avgifter

med 2 kronor om dagen.

Understöd utbetalas ej för mera än 70 dagar under loppet av 12 på varandra

följande månader.

Medlem, som under 12 på varandra följande månader uppburit understöd i

50 dagar eller däröver, kan ej på nytt uppbära understöd, förrän han haft arbete

i och betalat avgifter för minst 8 veckor, räknat från sista utbetalningen

av understöd. Medlem, som under 24 på varandra följande månader uppburit

120 dagars understöd eller däröver, erhåller ej ytterligare understöd, förrän

han haft arbete i och betalat avgifter för minst 34 veckor, räknat från sista

utbetalningen av understöd. Medlem, som under 60 på varandra följande månader

eller kortare tid uppburit tillsammans 250 dagars understöd eller däröver,

äger ej uppbära ytterligare understöd, förrän 2 år förflutit sedan han sist

uppbar understöd och han erlagt minst 50 veckoavgifter.

Svenska Sko- och Läderindustriarbetarförbundet.

Från den 1 januari 1932 gälla följande bestämmelser för förbundets arbetslöshetskassa.

För rätt till understöd erfordras att hava varit medlem i förbundet de senaste

18 månaderna och hava er lagt minst 75 veckoavgifter. Understöd erhålles ej

för de första 8 söckendagarna av arbetslösheten, räknat från och med den dag

anmälan gjorts till förbundet.

Efter 75 erlagda avgifter utgår understödet för dag i olika klasser med

1:50 — 1:10 — 0:75 -—- 0:50 kr. Efter 300 erlagda avgifter utgår understödet

per dag i klasserna med 2:50 — 1: 80 — 1:25 kr.

Understöd erhålles under loppet av 12 månader i högst 50 dagar. Sedan

50 dagars understöd erhållits, inträder förnyad understödsrätt ett år efter det

medlemmen första gången erhöll understöd, under förutsättning att minst 25

veckors kontingenter äro erlagda, sedan sista understödsbeloppet erhölls; dock

skall tiden för sjukdom och fullgörande av värnplikt inräknas.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

1932 års utredning.

Bilaga D.

Stockholm den 28 december 1932.

P. M.

till 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring.

I skrivelse den 22 november 1932 hava de inom socialdepartementet år

1932 tillkallade sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring, under förmälan att

de sakkunniga hade att utreda frågan om en arbetslöshetsförsäkring, som

bland andra kategorier av arbetare jämväl omfattade lånt- och skogsarbetare

samt affärsanställda, anhållit, att socialstyrelsen snarast möjligt ville verkställa

utredning och till de sakkunniga inkomma med vissa uppgifter rörande

utbyggandet vid en sådan försäkring av den offentliga arbetsförmedlingen,

att densamma komme att omspänna hela landet och att möjliggöra prövning

av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad uppehölle sig. Med anledning härav

må anföras följande.

Till en början må meddelas, att styrelsen för behandling av den föreliggande

frågan inkallat sociala rådets sektion för arbetsförmedling ävensom föreståndarna

för vissa huvudkontor i olika delar av landet, nämligen i Stockholms

stad, Stockholms län, Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle och Östersund.

Ett sådant organisativt utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen,

att densamma komme att motsvara de ökade krav, som vid genomförandet av

en arbetslöshetsförsäkring skulle ställas på densamma, är i väsentlig mån beroende

av den utformning, som försäkringssystemet kan tänkas erhålla. Även

om den offentliga arbetsförmedlingen icke komme att stå som den organisatoriska

bäraren av själva försäkringssystemet, måste den dock under alla förhållanden

påtaga sig en mångfald uppgifter, som direkt sammanhänga med

försäkringen. Var gränserna för dessa uppgifter äro att draga, kan icke med

säkerhet angivas med mindre man i detalj känner de förutsättningar, efter

vilka försäkringssystemet skulle tänkas uppbyggt.

Styrelsen har i de följande beräkningarna utgått från två huvudförutsättningar,

nämligen att den offentliga arbetsförmedlingen dels skulle bibehålla

och i mån av behov utveckla det egentliga förmedlingsarbetet mellan arbetsgivare

och arbetstagare och dels fungera såsom försäkringssystemets kontrollinstans

ur arbetsmarknadssynpunkt. Vidare har styrelsen givetvis haft att

beakta den av de sakkunniga angivna förutsättningen, att det ifrågasatta försäkringssystemet

— detta i motsats till de av 1926 års arbeslöshetssakkunniga

föreslagna systemen — skulle omfatta jämväl lånt- och skogsarbetare

samt affärsanställda och sålunda behöva omspänna praktiskt taget hela landet.

Vad först angår den allmänna läggningen av en arbetsförmedling, som arbetar

under samverkan med ett arbetslöshetsförsäkringssystem, lärer erfarenheten

från utlandet visa, att väsentligt ökade krav måste ställas på förmedlingens

organisation ur teknisk synpunkt. I och med att de arbetssökandes

så att säga legitimationshandling hos arbetsförmedlingen förvandlas till ett

grundläggande rättsligt dokument mellan försäkringstagaren och försäkrings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

22]

organisationen och de vitsord, som däri genom s. k. stämpling eller annorledes

av förmedlingen lämnas rörande tillgång eller bristande tillgång på

arbete inom olika yrken, komma att bilda underlaget för slutsatser av betydelse

för den försäkrades hela ekonomiska existens, måste synnerliga anspråk

ställas på förmedlingens snabbhet och precision samt på de lämnade uppgifternas

exakthet och tillförlitlighet. Fullständiga och detaljerade kortregister

lära behöva uppläggas och stor omsorg nedläggas på verifieringen av de meddelade

uppgifterna, särskilt i vad rör arten och graden av den arbetssökandes

kompetens. Styrelsen kan icke frigöra sig från den uppfattningen, att frågan

om den tekniska intensifiering av arbetsförmedlingen och det både kvalitativa

och kvantitativa utbyggande av organisationen, som redan av detta skäl

skulle påkallas vid en arbetslöshetsförsäkring, icke blivit fullt tillräckligt

beaktade vid de beräkningar, som 1926 års sakkunniga verkställt i förevarande

spörsmål.

Man torde vidare kunna utgå ifrån att vid en arbetslöshetsförsäkring stora

grupper av den kvalificerade arbetskraften komme att omfattas av försäkringen.

Till icke ringa del skötes arbetsanvisningsarbetet för denna arbetskraft

nu genom fackorganisationerna. Om den enskildes arbetsmarknadslegitimation,

som blir avgörande för försäkringen, lämnas av den offentliga arbetsförmedlingen,

så lärer denna arbetskraft, som nu står utanför arbetsförmedlingen,

av omständigheternas makt behöva hänvända sig till denna. Får

arbetsförmedlingen sålunda i sin hand att kunna lämna anvisning på den ofta

till och med mest kvalificerade arbetskraften, lärer arbetsgivarparten i längden

icke komma att underlåta att där, i allt fall i väsentligt större utsträckning

än nu, söka sig den kvalificerade arbetskraft, som den behöver. I den

väsentligt ändrade situation, som härvid skulle inträda, vore det av synnerlig

betydelse, att — vilka tekniska krav som än komme att resas på den offentliga

arbetsförmedlingen såsom kontrollinstans i försäkringssystemet — den

verkliga förmedlingen mellan arbetsgivare och arbetare av förefintliga arbetstillfällen

alltjämt bevarades såsom arbetsförmedlingens huvuduppgift. Men

för att kunna fylla denna måste arbetsförmedlingen också göras rustad att

övertaga denna förmedling av kvalificerad arbetskraft. Det får därvid ej

förbises, att förmedling av platser åt yrkesarbetare, där arbetsgivaren uppställt

ett flertal detaljerade villkor om den kompetens, som erfordras, är långt

mera tidskrävande än att förmedla tillfälliga arbetsanställningar åt motsvarande

antal grovarbetare. Det må visst icke bestridas, att arbetsförmedlingen

redan nu i stor utsträckning förmedlar även kvalificerad arbetskraft, där arbetsgivaren

uppställt detaljerade krav rörande kompetensen; styrelsen vill endast

göra gällande, att på här anförda skäl förmedling av denna tids- och följaktligen

personalkrävande natur kommer att väsentligt öka i omfattning.

Med det anförda har styrelsen velat understryka, att man vid genomförandet

av en arbetslöshetsförsäkring har att räkna med behovet av ett omfattande

utbyggande även av de befintliga kontoren i riktning mot större specialisering

och intensifiering.

Slutligen må här beröras en principfråga, nämligen om hela arbetsförmedlingspersonalens

ställning. Denna fråga har avseende å såväl tjänstemännen

vid redan befintliga eller nya kontor som ombuden ute i bygderna. Personalen

måste äga förtrogenhet med näringslivet och arbetsmarknaden och genomgående

besitta en icke ringa tjänstemannarutin. Härjämte måste också, främst

givetvis av personal i mera ledande ställning, fordras en icke obetydlig fond

av initiativ, förmåga av överblick, auktoritet och övriga sådana speciella kvalifikationer,

som benilmnas chefsegenskaper.

Det kan emellertid icke fördöljas, att personalen vid utövande av sin uppgift

att vara kontrollinstans inom en arbetslöshetsförsäkring kommer att stål
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

1982 års utredning.

las även på andra, hårda prov. Starka personliga och lokala intressen göra

sig enligt sakens natur gällande vid en ekonomisk verksamhet av denna omfattning

och innebörd, och man kan ej utgå från att dessa intressen å ena

sidan och de försäkringsmässigt sakliga eller riksintressena å den andra städse

komma att harmoniera. Av förmedlingens hela personal måste krävas, att

den i denna sin uppgift städse handlar efter strängt objektiva normer. Den

känsla av tjänstemannaansvar, som ett sådant handlande förutsätter, måste

enligt styrelsens mening också ha stöd i en så långt möjligt självständig tjänstemannaställning.

Denna får ej uppgivas ens beträffande ombuden ute i

bygderna, vilka tvärtom ofta torde råka i besvärande situationer, där det till

följd av nära personliga relationer samt mera påtagliga lokalintressen kan

vara svårare än för tjänstemän vid större anstalter att med självständighet

hävda saklighetens synpunkter.

De fordringar både på tillräcklig personlig duglighet och förmåga av rakryggad

hållning, som sålunda måste ställas på arbetsförmedlingens personal

efter hela linjen, böra tagas i betraktande vid bedömandet av de grunder,

efter vilka ekonomisk gottgörelse skall utmätas.

Den offentliga arbetsförmedlingen är för närvarande organiserad i länsanstalter

med centrum i ett huvudkontor och med därunder sorterande avdelningskontor

och eventuellt ortsombud. Några avvikelser förekomma från detta

schema. Särskilt må i sådant hänseende erinras om förhållandena inom vårt

sydligaste län, där förmedlingen är organiserad i flera från varandra fristående

kommunala kontor utan någon sammanhållande länsanstalt. Göteborgs

stads arbetsförmedling är ett fristående kontor och ingår ej i länsanstalten för

Göteborgs och Bohus län, vilken har sitt huvudkontor i Uddevalla. Slutligen

är att nämna, att länsanstalterna och fristående kontor i sin tur äro samorganiserade

i sex distrikt, där de största huvudkontoren (Stockholm, Linköping,

Malmö, Göteborg, Örebro och Gävle) samtidigt utgöra distriktskontor. Hela

antalet kontor i landet är 136, därav 36 huvudkontor och 100 avdelningskontor.

Styrelsen föreställer sig, att man vid det organisativa utbyggandet av arbetsförmedlingen

i allt väsentligt har att anknyta till denna den nuvarande

organisationen. Vissa jämkningar finge väl företagas i syfte att ernå full

uniformitet, exempelvis i vad rör länsanstaltsorganisationen. Huruvida och

i vad mån jämväl den högre indelningen i distrikt skulle bibehållas, eventuellt

utvecklas —- mycket talar för bevarandet jämväl av dylika större enheter —

är styrelsen icke för närvarande beredd att slutligt bedöma och frågan är

knappast avgörande för de föreliggande kostnadskalkylerna.

Dessa kalkyler måste främst avse att klargöra behovet å ena sidan av de

redan befintliga kontorens utvecklande och stärkande och å andra sidan av

organisationsnätets utsträckande genom inrättande av dels nya avdelningskontor

av väsentligen hittillsvarande typ och dels ombud i de orter, där lokala

organ visserligen erfordras men fullt utbyggda kontor ej påkallas.

Vid den betydande ansvällning av arbetsförmedlingen, som uppenbarligen

erfordras, är det av synnerlig vikt, att personalen både såsom tjänstemän vid

kontor och såsom ombud ute i bygderna dels förvärvar och upprätthåller den

aktiva inställningen till huvuduppgiften, nämligen platsförmedlingen, och den

förtrogenhet med näringslivets arbetskraftsbehov och arbetsmarknadens funktioner,

som denna förutsätter, och dels vid inregistrering, rapportverksamhet

och andra dylika löpande arbetsuppgifter besitter fullgod tjänstemannarutin.

Styrelsen kan med stöd av sin hittillsvarande verksamhet vitsorda de svårigheter,

som yppat sig att redan vid nuvarande betydligt enklare förhållanden

få dessa krav fyllda. Vid förmedlingens utbyggande och vid kravens väsent
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

223

liga skärpning måste svårigheterna härför avsevärt växa. Man nödgas därför

räkna med att inom den regionala indelningen, vare sig denna kommer att anknytas

till distrikt eller län — en viss länsindelning lärer städse behöva upprätthållas

i någon form •— en kvalificerad tjänsteman kan helt frigöras från

de egentliga förmedlingsuppgifterna för att ägna sig åt de organisativa spörsmålen,

samarbetet mellan kontor och ombud, samt — under tjänsteresor ■—• åt

en fortlöpande information och kontroll inom verksamhetsområdet. I detta

sammanhang må nämnas, att ett visst antal tjänstebilar uppenbarligen behöva

ställas till den offentliga arbetsförmedlingens förfogande för att överhuvud

taget möjliggöra denna informations- och inspektionsverksamhet ute i orterna

såväl genom nu berörda tjänstemän som av den centrala uppsiktsmyndigheten.

För upprätthållande av uniformiteten och den sakliga riktigheten i verksamheten

torde det vara nödvändigt att föreståndare för avdelningskontor samt

ombud tid efter annan, förslagsvis minst en gång vartannat år, samlas till informationskurser

och gemensamma överläggningar vid huvudkontoret. Jämväl

torde föreståndarna för huvudkontoren årligen behöva samlas för utbytande

av erfarenheter under personliga överläggningar.

Den offentliga arbetsförmedlingens samtliga utgifter under år 1931 ivppgingo

till 1,103,813:19 kronor. Den effektivisering av de redan befintliga kontoren,

som nu berörts, lärer föranleda ett väsentligt överskridande av denna

kostnadsram. Här liksom eljest låta några exakta beräkningar sig icke genomföra,

men styrelsen föreställer sig, att man har att räkna med ungefär 75

procent ökning. Man torde böra räkna med ett avrundat totalbelopp av

1,800,000 kronor.

Innan socialstyrelsen övergår till frågan om organisationsnätets lokala utbyggande

över landsbygden, kan styrelsen icke underlåta att uttala sin tvekan,

huruvida det låter sig genomföra att i vårt vidsträckta land med dess

ofantligt växlande befolkningstäthet överhuvud taget utbygga ett arbetsförmedlingssystem,

som motsvarar rimliga krav på förmedlingens och den därmed

förknippade kontrollens effektivitet. Det råder enligt styrelsens mening intet

tvivel om att försäkringens utsträckande till lånt- och skogsarbetare kommer

att föranleda organisativa svårigheter för arbetsförmedlingens vidkommande

av en helt annan, vida större omfattning än de försäkringssystem, som 1926

års sakkunniga förordade och där dessa arbetargrupper just av hänsyn till de

organisativa svårigheterna icke an sågos kunna medtagas. Även om nu berörda

arbetargrupper i verkligheten icke skulle komma att mera allmänt ansluta sig

till försäkringen och man givetvis i görligaste mån bör söka undvika en organisation

på papperet, vilken i verkligheten icke skulle fylla positiva arbetsuppgifter

men som det oaktat skulle föranleda vissa kostnader, så lärer man

dock ej kunna underlåta att skapa möjligheter till kontroll. Det vore nämligen

enligt styrelsens mening utomordentligt betänkligt, om just den bristande

kontrollen skulle bliva en faktor av betydelse för den anslutning, försäkringen

skulle vinna.

De största organisativa svårigheterna yppa sig tvivelsutan i Mellan-Svcriges

och Norrlands glesbebyggda skogsområden. Det klientel, som försäkringen här

främst skulle åsyfta att nå, är givetvis skogs- och flottningsarbetarna, alltså

en arbetarkategori, som dels utmärker sig för synnerlig rörlighet och dels mer

än de flesta andra arbetstagargrupper har att kämpa med de svårigheter, som

härflyta ur arbetstillfällenas intermittens. Det är icke uteslutet, att dessa arbetarkategorier

komme att i försäkringen se en väg icke blott att skydda sig

mot följderna av de ostadiga anställningsförhållandena utan också att nå en

allmän förbättring av sina nu i förhållande till åtskilliga andra arbetargrupper

onekligen ganska hårda levnadsvillkor och att de på sådana skäl kollektivt

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209. 26

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

1932 års utredning.

och allmänt anslöte sig till försäkringen. Uppenbarligen får därför organisationen

ej ens i de mera avlägsna skogsbygderna göras alltför svag.

I sina beräkningar över den erforderliga organisationens utbyggande har

styrelsen gått tillväga på följande sätt. Vid den inom styrelsen hållna rådplägningen

hava förutsättningarna för förmedlingsverksamhetens allmänna

struktur ingående diskuterats. De vid konferensen närvarande arbetsförmedlingsföreståndarna

hava sedan med ledning av dels den förda diskussionen och

dels sin ingående lokala kännedom om förhållandena inom respektive län uppgjort

kartor, där enligt deras mening antingen kontor eller förmedlingsombud

skulle erfordras. De sålunda vunna resultaten hava sedan gemensamt diskuterats

och i görligaste mån sammanjämkats. I denna väg hava alltså vunnits

på ingående lokalkännedom fotade överslag över landsändar av växlande och

representativ struktur med hänsyn till de näringsgeografiska förhållandena,

exempelvis över det tättbefolkade Malmöhus län med dess högt utvecklade

jordbruk och kraftiga industriella liv, över Bohuslän med bland annat dess

fiskebefolkning och egenartade topografi, över Örebro läns jordbruks- och

bergslagsbygder, Gävleborgs läns bruks-, skogs- och småbondebefolkning samt

över Jämtlands läns i viss mån för stora delar av Norrland representativa glesbefolkade

skogsbygder.

Hänsyn har även tagits till befolkningens vanor och åskådningar. Sålunda

torde exempelvis befolkningen i Jämtlands och Härjedalens skogsbygder finna

det naturligt att röra sig på större distanser än befolkningen i städer och

tättbebyggda jordbrukstrakter. Ett föreläggande för denna skogsbefolkning

att med vissa mellanrum i kontrollsyfte tillryggalägga en väg av en eller

annan mil torde där med hänsyn till rådande vanor icke te sig orimligt, under

det att lika långt gående krav i en tättbebyggd ort aldrig skulle kunna i

praktiken uppfyllas.

Emellertid ligger det i sakens natur, att man icke ens bland den mest rörliga

skogsbefolkningen kan ställa sådana krav, att den under arbetslöshet i väsentlig

mån skulle utfylla sin tid med anmälningsskyldighetens fullgörande. Den

erforderliga tätheten av ombudsnätet blir därför i dessa bygder i väsentlig

mån beroende av villkoren för anmälningsskyldighetens fullgörande. Ehuruväl

alla eftergifter i riktning mot glesare anmälningar äro ägnade att försvaga

kontrollens effektivitet och att därmed eludera dess syfte, anser styrelsen

sig dock kunna konstatera, att i dylika områden en daglig anmälningsskyldighet

icke i praktiken kan upprätthållas.

Med ledning av de vid konferensen vunna uppgifterna för vissa län har styrelsen

efter mera summariska överslagsberäkningar för landet i övrigt kommit

till den uppfattningen, att man tills vidare skulle kunna åtnöjas med 103

nya avdelningskontor utöver de 100 nu befintliga. Sammanlagda antalet kontor

—- 36 huvudkontor inberäknade —• skall därmed komma att uppgå till 239.

Med avseende å de nya avdelningskontoren har styrelsen alltså kommit till en

lägre siffra än 1926 års sakkunniga, som i sitt betänkande (sid. 422) räknat

med ett behov av 147 nya kontor.

För ett 100-tal erforderliga nya avdelningskontor torde kostnaden icke kunna

sättas lägre än till 5,000 kronor per kontor och år eller i avrundat tal

500.000 kronor.

Vad angår ombudens antal har styrelsen stannat vid siffran 1,293 eller i

avrundat tal 1,300. Erinras må, att 1926 års sakkunniga räknat med 1,000

ombud. Styrelsen har, såsom nämnts, räknat med 44 färre nya kontor, vadan

nettoökningen av antalet erforderliga nya lokalorgan skulle vara, i avrundat

tal, 250 i förhållande till det av nämnda sakkunniga beräknade. Enligt styrelsens

mening är den sålunda kalkylerade ökningen fullt motiverad med hänsyn

till den stora geografiska utvidgning av verksamhetsområdet, som föran
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning. 225

ledes av, att försäkringen skulle öppnas för lantarbetare samt skogs- och flottningsarbetare.

Kostnaderna för ombuden torde enligt sakens natur icke med säkerhet kunna

beräknas. Styrelsen har emellertid utgått ifrån ett krav som oavvisligt,

nämligen tillgången till telefon. Kostnaderna härför har approximativt uppskattats

till 100 kronor per ombud och år, inskrivnings- och s. k. ledningskostnader,

som torde krävas i ganska stor utsträckning, däri inberäknade.

Ombudens arbetsbörda torde bli i hög grad varierande och i de uppgjorda

kalkylerna har man, såsom nämnts, på en hel del håll trott sig kunna åtnöjas

med ombud, där 1926 års sakkunniga räknat med utbyggda avdelningskontor.

Givetvis måste ombud med sådana arbetsuppgifter, som närma sig ett fullt

utbyggt kontors, erhålla väsentligt större gottgörelse än ombud i avlägsna, glest

befolkade bygder, där arbetsuppgifterna bleve av så ringa omfattning, att

kanske enbart fri telefon skulle betraktas såsom en eftersträvansvärd förmån

och fullt tillräcklig gottgörelse.

Styrelsen beräknar de genomsnittliga kostnaderna till 300 kronor per år

eller för 1,300 ombud i avrundat tal 400,000 kronor.

Slutligen lärer man under första tiden hava att räkna med extraordinära

kostnader för den nya organisationens uppbyggande. Dessa kostnader hava

uppskattats till 100,000 kronor för år.

Sammanfattningsvis skulle alltså totalkostnaderna per år uppgå till föl
-

jande belopp, nämligen för:

Nuvarande kontor, förstärkta ............................ 1,800,000 kr.

Organisationsnätets utbyggande med:

nya avdelningskontor . . ................................ 500,000 »

ortsombud ............................... 400,000 »

Organisationskostnader (tillfälliga under första tiden) ....._._100,000 »

Summa 2,800,000 kr.

Nuvarande totalkostnader (i runt tal) .................... 1,100,000 kr.

Beräknad total kostnadsökning............................ 1,700,000 »

Det lärer icke ankomma på socialstyrelsen att i detta sammanhang beröra

frågan om totalkostnadernas fördelning. Framhållas må dock vikten av

att den ekonomiska basen för hela den offentliga arbetsförmedlingen göres

enhetlig och noga fixeras.

Vid det förhållandet, att den centrala inspektionsmyndigheten för arbetsförmedlingen

vid ett genomförande av försäkringen jämväl lärer få andra,

nya uppgifter sig anförtrodda, har styrelsen ej ansett sig kunna verkställa

några överslagsberäkningar rörande kostnaderna för denna centrala uppsikt,

i vad den avser enbart förmedlingen.

Slutligen får styrelsen erinra, att den offentliga arbetsförmedlingen sedan

länge erhåller ersättning — av medel ur det statliga arbetsförmedlingsanslaget

(sv. förf. saml. 320/1916, § 2 mom. 1) —- för sina portokostnader. Principen

att staten påtager sig hela ansvaret för denna utgiftspost synes böra bibehållas,

men då själva anordningen medför en hel del praktiska olägenheter

och omgång, förordar styrelsen, att den utbytes mot tjänstebrevsrätt för institutionen.

GUNNAR HUSS.

Kurt Bergström.

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

1932 års utredning.

Bilaga E.

P. M.

ANGÅENDE EN ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRINGS

EFFEKTIVITET

UNDERSÖKNING VERKSTÄLLD MED UTGÅNGSPUNKT FRÅN 1928 ÅRS

FÖRSLAG TILL OBLIGATORISK ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING

av

Fil. Lic. T. H e s sl er

I. Undersökningens omfattning och utförande.

Genom arbetslöshetsförsäkring är en person i händelse av iråkad ofrivillig

arbetslöshet tillförsäkrad visst understöd för tid, under vilken han icke

kan erhålla arbetsanställning. Det har härvid beträffande den tid, för vilken

dylikt försäkringsmässigt understöd skall utgå, av olika anledningar

visat sig erforderligt att införa vissa begränsningar. Sålunda brukar i allmänhet

intet understöd erhållas under de första dagarna av ett arbetslöshetsfall.

Det har jämväl ansetts nödvändigt vidtaga vissa begränsningar av den

tid, för vilken understöd högst må kunna utgå. Man har sålunda brukat införa

en bestämmelse, att understöd från försäkringen får erhållas under högst

ett bestämt antal dagar under viss angiven tid. Den omfattning, i vilken

de arbetslösa erhålla understöd från försäkringen, blir sålunda i första rummet

beroende på de begränsningar, som härvid införts. Men härjämte kommer

tydligen försäkringens effektivitet under en viss tid att även bero på i

vilken utsträckning de försäkrades understödstid blivit begränsad genom redan

tidigare från försäkringen erhållet understöd. För att undersöka en arbetslöshetsförsäkrings

effektivitet under viss tid måste sålunda föreligga uppgifter

jämväl om före denna tid erhållet understöd. Det är tydligt, att dylika

uppgifter, för att kunna läggas till grund för här avsedda beräkningar

måste vara individuella, och att beräkning rörande försäkringens effektivitet

jämväl bör verkställas individuellt.

Vidare har visat sig erforderligt, att för erhållande av understödsrätt

uppställa krav på vissa motprestationer från de försäkrades sida, exempelvis

ett under en tid av viss angiven längd erlagt minsta antal försäkringsavgifter.

På grund härav kommer effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring

jämväl att bliva beroende av i vad mån de försäkrade kunnat uppfylla de sålunda

fordrade motprestationerna.

För att undersöka en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet fordras tydligen

uppgifter för varje särskild försäkrad person rörande dennes arbetslöshet under

olika tider ävensom, med hänsyn till karensbestämmelsema, arbetslöshetsfallens

antal. Härjämte böra tydligen föreligga individuella uppgifter rörande

dels det antal försäkringsavgifter, vederbörande under viss tid före och

under den tid undersökningen avser erlagt, dels det antal dagar, för vilka

han tidigare liksom under undersökningstiden åtnjutit understöd från försäk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

227

ringen. Enbart med kännedom om arbetslöshetens omfattning under en viss

tid kan således effektiviteten av en försäkring icke undersökas. ^

Av de kommittéer och sakkunniga, som tidigare handlagt frågan om förslag

till arbetslöshetsförsäkring ha endast 1926 års arbetslöshetssakkunniga

mera ingående prövat, i vilken omfattning ett förslag till arbetslöshetsförsäkring

skulle komma att understödja rådande arbetslöshet. Det material, på

vilket dessa sakkunniga stödde sina undersökningar i denna. fråga, utgjordes

— förutom av socialstyrelsens månatligen publicerade statistik rörande arbetslösheten

inom vissa fackorganisationer — av 1927 års arbetslöshetsräkning1

ävensom av en på föranstaltande av de sakkunniga företagen undersökning

av arbetslösheten inom Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svenska

grov- och fabriksarbetareförbundet.2 De sakkunniga stödde^sina antaganden

rörande det sannolika antal personer, som i medeltal varje år beräknades

komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd, i huvudsak på den företagna

arbetslöshetsräkningen. Kalkylerna rörande den omfattning, i vilken dessa skulle

komma att bliva understödda, grundade sig på undersökningen av arbetslösheten

inom de båda nämnda fackorganisationerna. Enär intet av dessa material

var ägnat att belysa alla de omständigheter, vilka, såsom ovan inledningsvis berörts,

inverka på effektiviteten av den försäkringsmässiga arbetslöshetshjalpen,

voro de sakkunniga tvungna att i sina undersökningar utgå från vissa förutsättning

ar och antaganden. Detta kom naturligen att medföra, att resultaten

av de sålunda gjorda undersökningarna blevo osäkra.

I det av socialstyrelsen den 13 juni 1931 avgivna utlåtandet över 1926

års sakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring återgivas vissa inom

styrelsen företagna undersökningar över den sannolika effektiviteten av

en arbetslöshetsförsäkring. Dessa kalkyler grundade sig väsentligen på den

av socialstyrelsen företagna undersökningen av arbetslösheten inom fackförbunden.

3 Ehuru detta material väl var ägnat att giva en god bild av arbetslöshetens

omfattning och karaktär inom fackförbunden, innehöll detsamma

emellertid icke alla de uppgifter, som erfordrades för att lämna ett

direkt svar på frågan, huru stor del av arbetslösheten, som skulle ha kommit

att understödjas från en försäkring. De av socialstyrelsen utförda beräkningarna

stödde sig på ett flertal antaganden, rörande vilka siffermässiga

belägg icke kunde förebringas.

Båda de ovan omnämnda undersökningarna avsågo i huvudsak effektiviteten

av en försäkring, utformad enligt det av nämnda sakkunniga år 1928

framlagda förslaget till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Enligt detta skulle

i lag stadgade veckoavgifter erläggas till försäkringen under tid, då den försäkrade

innehade arbetsanställning. För att komma i åtnjutande av understöd

skulle fordras att under de föregående fyra kvartalen till försäkringen ha erlagt

minst 26 dylika avgifter. Understöd skulle utgå under en tid av högst

15 veckor (enligt vissa sakkunniga 20 veckor) under fyra på varandra följande

kvartal. Under arbetslöshetens första vecka, den s. k. karensveckan,

skulle intet understöd utgå. (Närmare redogörelse för nämnda sakkunnigeförslag

återfinnes å sid. 11.)

De av 1926 års sakkunniga företagna undersökningarna gåvo till resultat,

att vid understödstidens maximering till 15 veckor omkring 55 % av samtliga

arbetslösa dagar skulle understödjas från försäkringen; sattes understödstiden

till högst 20 veckor räknade de sakkunniga med en effektivitet av omkring

1 Sveriges officiella statistik: Socialstatistik: Arbetsl8shetsräkningen ocli de lokala arbetslösbetsnndersökningarna

i Sverige år 1927; utg. i maj 1928 av socialstyrelsen.

2 Återgiven i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande: Statens offentliga utredningar 1928: 9

sid. 427 ff.

3 Sveriges officiella statistik: Socialstatistik; ntg. av socialstyrelsen i juni 1931.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

1932 års utredning.

65 %. De sakkunnigas undersökningar avsågo ett sannolikt genomsnitt för ett

flertal år; det material, som legat till grund för beräkningarna hänförde sig

emellertid i huvudsak till år 1925. Socialstyrelsens undersökningar, som

främst hänförde sig till år 1929, gåvo till resultat, att nämnda år omkring

38 % av arbetslöshetstiden skulle ha understötts, därest understödstiden maximerades

till högst 15 veckor. För alternativet 20 veckor utförde socialstyrelsen

icke särskilda kalkyler. För år 1931 räknade socialstyrelsen med en

effektivitet av 31 %.

De olika resultaten av 1926 års sakkunnigas och socialstyrelsens undersökningar

torde väsentligen vara att hänföra till den olika omfattning, i vilken

man räknat, att de försäkrade skulle komma att diskvalificeras från understöd^

antingen på grund av ej uppfyllda stadgade motprestationer till försäkringen

(26 erlagda avgifter) eller på grund av redan erhållet maximalt

understöd (15_ veckor). De olika utgångspunkterna torde åter kunna förklaras

av att intet material förefanns, som belyste den utsträckning, i vilken

de^ arbetslösa kunde beräknas erhålla understödsrätt från försäkringen. De

svårigheter, som såväl 1926 års sakkunniga som socialstyrelsen härvid haft

att övervinna, kunna belysas med ett exempel. Om en mot arbetslöshet försäkrad

person blir arbetslös under fjärde kvartalet 1930, blir han understödsberättigad

för det fall han under de föregående fyra kvartalen, d. v. s. fjärde

kvartalet 1929, första, andra och tredje kvartalen 1930, erlagt minst 26 veckoavgifter.

Men detta har han kunnat göra, endast om han under denna tid

haft arbetsanställning minst det nämnda antalet veckor. Såväl sjukdom, arbetslöshet

som arbetskonflikter bidraga härvid att diskvalificera honom från

understödsrätt. Den tid, under vilken han kan komma i åtnjutande av understöd

vid det ovan antagna arbetslöshetsfallet beror vidare på, i vilken utsträckning

han tidigare under året erhållit understöd. Varje dylik understödsvecka

minskar nämligen den högsta understödstid, han i det här antagna fallet kan

erhålla. Men den utsträckning, i vilken han tidigare under året erhållit understöd,

beror tydligen på, om han då uppfyllt sina förpliktelser gentemot försäkringen,

ävensom i vad mån han då uttagit det understöd han högst må ha

kunnat erhålla. På detta sätt blir understödsrätten vid varje arbetslöshetsfall

beroende på vederbörandes arbetslöshets- och understödstider under lång tid

tillbaka. I brist på individuella uppgifter rörande dessa förhållanden måste

alla undersökningar rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring, i

vilken understödsrätten begränsats med hänsyn till tidigare erhållet understöd

eller erlagda avgifter, komma att bliva synnerligen osäkra.

De olika resultaten av 1926 års sakkunnigas och socialstjmelsens undersökningar

ävensom vikten av att erhålla säkrare kännedom om en arbetslöshetsförsäkrings

effektivitet, föranledde 1932 års sakkunniga att i skrivelse den

14 november 1932 till Chefen för socialdepartementet anhålla om tillstånd att

verkställa viss ytterligare undersökning rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring.

I skrivelse den 18 november 1932 erhöll 1932 års sakkunniga Chefens för

socialdepartementet bemyndigande att verkställa sålunda begärd ytterligare

utredning.

Såsom i de sakkunnigas skrivelse framhållits, borde en dylik undersökning

kunna begränsas till Svenska metallindustriarbetareförbundet och Svenska

grov- och fabriksarbetareförbundet. Dessa förbund torde nämligen vara representativa

för flertalet av de arbetaregrupper, som kan antagas komma att

omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. Enär vidare inom Metallindustriarbetareförbundet

rymmas arbetaregrupper med förhållandevis jämn arbetstillgång

under årets olika delar, under det att i Grov- och fabriksarbetareförbun
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

1V32 års utredning.

229

det ingå arbetaregrupper, vars arbetsförhållanden äro relativt starkt säsongbetonade,

skulle undersökningen jämväl kunna belysa, i vad mån effektiviteten

av en försäkring påverkas i den ena eller andra riktningen av säsongbetonade

variationer i arbetslöshetens omfattning.

Genom tillmötesgående från Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet

och Svenska metallindustriarbetareförbundet ställdes erforderligt material till

förfogande. De uppgifter, som legat till grund för den efterföljande undersökningen

ha hämtats ur vederbörande förbunds medlemsregister. Inom Grovoch

fabriksarbetareförbundet utgöres detta av ett kortsystem. A varje kort

finnes, förutom vederbörande medlems namn, medlemsnummer, den avdelning

han tillhör m. m., plats för redovisning av medlemsavgifter under ett. visst

antal år. För var och en av årets 52 veckor finnes en ruta, i vilken å förbundsexpeditionen

antecknas den avgift, medlemmen erlagt, eller, om så icke

varit förhållandet, orsaken till att han medgivits avgiftsbefrielse, d.v.s.

fristämplats från erläggande av avgift. Enligt förbundets stadgar äro medlemmarna

skyldiga att erlägga avgifter endast under tid, då de inneha arbetsanställning.

Vid arbetslöshet, sjukdom, konflikt eller värnplikt beviljas fristämpling.

De veckor, för vilka en medlem erhåller fristämpling för arbetslöshet,

komma sålunda att motsvara vederbörandes arbetslöshetstid.

Fristämpling från erläggande av veckoavgift beviljas vid arbetslöshet, då

medlemmen varit arbetslös under minst 3 av veckans 6 arbetsdagar. Detta

medför sålunda, att en för arbetslöshet fristämpkd vecka . i verkligheten motsvarar

1/2—1 V2 arbetslöshetsvecka. Det är sannolikt, att till följd härav den i

undersökningen redovisade arbetslösheten något överstiger den verkliga.

Andra omständigheter ha emellertid medfört, att den redovisade arbetslösheten

blivit något mindre än den verkliga. För årets första och sista veckor

är sålunda allmän avgiftsbefrielse stadgeenligt medgiven. Till följd liärav

komma uppgifterna för dessa båda veckor att bliva bristfälliga och ha för

den skull icke medtagits i undersökningen. Ett år avser sålunda i det följande

jämnt 50 veckor. Enär arbetslösheten såsom regel är förhållandevis stor just

under den tid på året, där dessa s. k. friveckor äro belägna, medför detta, att

arbetslöshetens genomsnittliga omfattning under ett år av. denna anledning 1

undersökningen redovisats såsom något lägre än den verkliga. De här påpekade

omständigheterna upphäva tydligen åtminstone delvis varandra.

Svenska metallindustriarbetareförbundets medlemsregister utgöres av lösa

blad. vart och ett avseende en tid av 10 år. Varje år har två kolumner, varvid

i den ena redovisas de avgifter, som vederbörande medlem erlagt, och 1

den andra orsaken till fristämpling. Antalet redovisningsveckor utgör 50.

Under den tid, som den förevarande undersökningen omfattar, ha de båda

s. k. friveckorna utgjorts av årets båda sista veckor.

På grund av vissa olikheter inom förbunden har urvalet av de medlemmar,

som ingå i undersökningen, kommit att företagas på något avvikande sätt.

För att beräkna arbetslöshetsprocenten har varit nödvändigt att känna dels

hela antalet till förbundet redovisade veckor, d. v. s. summan av erlagda avgifter

och av antalet fristämplade veckor, dels. antalet för arbetslöshet fristämplade

veckor. Det senare antalet erhalles direkt ur den företagna utredningen.

Det först nämnda antalet åter kan för Metallindustriarbetareförbundet

erhållas ur de sammanställningar, som månatligen upprättas av de olika

avdelningarnas redovisningslistor till förbundet. För Grov- och fabriksarbetareförbundet

föreligga icke för det förevarande ändamålet lämpade sammanställningar

av dylikt slag. Då det varit nödvändigt att begränsa omfattningen

av utredningens material, men det samtidigt varit av betydelse att 1 undersökningen

låta såvitt möjligt ingå endast medlemmar, som drabbats av

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

1932 års utredning.

arbetslöshet, har för Metallindustriarbetareförbundet medtagits allenast sådana

personer. För Grov- och fabriksarbetareförbundet åter har undersökningen

måst läggas så, att den omfattat medlemmar, oberoende av om dessa

drabbats av arbetslöshet eller e.j.

På grund av den korta tid, som stått till förfogande för undersökningens

utförande, har det, såsom redan anmärkts, varit nödvändigt att begränsa densamma

till att omfatta endast en del av de båda förbundens medlemmar. Den

delvis heterogena sammansättningen av Grov- och fabriksarbetareförbundet

gjorde det härvid nödvändigt för erhållande av ett i möjligaste mån representativt

urval att för detta förbund medtaga en förhållandevis större del än för

Metallindustriarbetareförbundet, inom vilket arbetsförhållandena äro mera likartade.

De sakkunniga beslöto, att vad Grov- och fabriksarbetareförbundet

beträffar, hälften av samtliga medlemmar borde medtagas i undersökningen.

För Metallindustriarbetareförbundet, för vilket ett mindre urval ansåges kunna

göras utan att representativiteten därav skulle bliva lidande, bestämdes

proportionen till en tredjedel.

Enär en arbetslöshetsförsäkring väsentligen avser att bereda hjälp under

tider med förhållandevis normal arbetslöshet, borde undersökningen i främsta

rummet avse år, som icke kännetecknas av särskilt hög arbetslöshet. Enär

emellertid det jämväl vore av intresse att undersöka effektiviteten under ett

krisår borde åtminstone för ett av förbunden undersökningen sträckas så pass

långt, att den nu rådande stora arbetslösheten skulle komma att beröras. Med

hänsyn härtill bestämdes, att för Metallindustriarbetareförbundet undersökningen

skulle omfatta åren 1929, 1930 och 1931, medan för Grov- och fabriksarbetareförbundet

densamma ansåges kunna inskränkas till åren 1929 och

1930.

Av naturliga skäl är effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring olika under

tiden omedelbart efter dess ikraftträdande — då de försäkrades understödsrätt

är oförbrukad och bestämmelsen om 26 erlagda avgifter för erhållande av

understödsrätt verkar i förhållandevis stor omfattning diskvalificerande — och

senare, då försäkringen varit i kraft någon tid. För att ej erhålla missvisande

resultat bör man till följd härav utgå från den förutsättningen, att arbetslöshetsförsäkringen

varit i kraft redan någon tid före undersökningsperiodens

början. Man beslöt härvid att antaga, att arbetslöshetsförsäkring hade införts

från den 1 januari 1928 för här nämnda organisationer. Enligt detta antagande

skulle sålunda medlemmarna tänkts erlägga avgifter till försäkringen från

och med ingången av nämnda år. Enär vidare undersökningen skulle avse

verkningarna av en försäkring, utformad efter 1928 års obligatoriska förslag,

och enligt denna understödsrätt förvärvas efter 26 under fyra kvartal erlagda

veckoavgifter, har understöd tänkts kunna utgå under senare hälften av 1928.

De i undersökningen ingående personerna ha sålunda vid början av den tid, undersökningen

avser, tänkts i vederbörlig ordning ha erhållit visst understöd

från försäkringen. Deras understödsrätt är med andra ord vid undersökningsperiodens

början icke oförbrukad.

I den företagna undersökningen ingår alltså ur Grov- och fabriksarbetareförbundet

hälften av de personer, som under åren 1929 och 1930 varit medlemmar

av organisationen åtminstone under någon tid; för dessa ha uppgifter

inhämtats för de tre åren 1928—1930. Ur Metallindustriarbetareförbundet

ingår en tredjedel av de medlemmar, som — oavsett den tid de tillhört

organisationen — åtminstone någon gång under tiden 1929—1931 drabbats

av arbetslöshet. För dessa ha uppgifter inhämtats för de fyra åren 1928—

1931.

s. 231 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

231

Själva urvalet har förrättats så, att ur Grov- och fabriksarbetareförbundet

medtagits alla, vars medlemsnummer slutat på jämn siffra. För Metallindustri

ar b e ta r e f ö r b u n d e t har tillvägagångssättet vid urvalet varit följande. I

medlemsregistret, vari medlemsbladen äro ordnade efter medlemsnumren och

sammanförda i grupper om femtio, har var tredje dylik grupp genomgåtts.

Alla de medlemmar, som i de sålunda utvalda grupperna någon gång varit

arbetslösa under ovannämnda tid, ha medtagits i undersökningen. För personer,

som lämnat organisationen, och vilkas medlemsblad på grund härav

borttagits ur medlemsregistren, har urvalet skett på så sätt, att var tredje

dylik person, som någon gång under åren 1929—1931 tillhört förbundet, särskilts,

varefter av dessa urtagits de, som under nämnda tid någon gång drabbats

av arbetslöshet.

Enär 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är så utformat,

att såväl understödsrätt som tid, för vilken en medlem kan åtnjuta understöd

från försäkringen, bestämmas vid ingången av varje kvartal och under

detta sedermera icke förändras, behöva tydligen uppgifter rörande arbetslöshetsförhållanden

m. m. icke inhämtas för varje särskild vecka, utan kan

man inskränka sig till att kvartalsvis sammanföra de erforderliga uppgifterna.

Dessa böra tydligen avse 1) det antal veckor, vederbörande medlem fristämplats

på grund av arbetslöshet, 2) det antal veckor, för vilka han av

andra anledningar än arbetslöshet fristämplats för erläggande av avgift till

vederbörande organisation, 3) det antal gånger han under varje kvartal drabbats

av arbetslöshet och 4) det antal avgifter vederbörande kan beräknas ha

erlagt. Detta senare antal kan tydligen även direkt uträknas, om man känner

hela antalet fristämplade veckor. Föreligga för varje medlem och för varje

särskilt kvartal ovannämnda uppgifter, kan tydligen för varje inträffat arbetslöshetsfall

beräknas såväl, om vederbörande vid detsammas inträffande

skulle ha fullgjort sina skyldigheter gentemot en tänkt försäkring, som den

tid, för vilken han i ett dylikt fall skulle erhållit understöd.

Förutom dessa för undersökningen nödvändiga uppgifter ansågs emellertid

värdefullt att samtidigt inhämta sådana uppgifter, att i möjligaste mån en

fördelning av materialet efter yrke kunde verkställas. Särskilt måste detta

vara av betydelse för Grov- och fabriksarbetareförbundet, till vilket äro anslutna

personer, tillhörande ett flertal olika yrkeskategorier. Härvid har den

fördelning, som inom förbundet brukar begagnas, kommit till användning.

Medlemmarna ha sålunda uppdelats på följande yrkesgrupper:

1. Byggnadsindustri.

2. Byggnadsämnesindustri.

3. Glasindustri.

4. Glödlampsindustri.

5. Gummiindustri.

6. Kol- och lerindustri.

7. Konservindustri.

8. Konstgödningsindustri.

9. Porslinsindustri.

lOk. Sockerindustri: kampanjarbetare.

lOå. » : årsarbetare.

11. Torvindustri.

12. Tändsticksindustri.

13. Tvättinrättningar.

14. Mekaniska verkstäder.

15. Olika slag av fabriker.

16. Olika slag av arbete.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

1932 års utredning.

Grov- och Fabriksarb.-förbundet. Nr .......... Grupp

År

i och

Fristämplade veckor

på grund av

Påbör-

jade

Erl.

vecko-

b

ai

ui

V 2

kvartal

a-

sj-

övr.

perio-

der

avg.

i

JA.

,.J.

/

0

—

—

—

—

28 |

.........

. !

13

--

—

—

—

4

U

1

9

J

/

0

-

/

3

/

29 2

..A.

//

-

..A...

1

i

v 3

i/

i

//

-

0

0

0

4

71

0

-

Ti

f

/o

1

.....t...

/

/

.....z

0

0

0

301

/

/

/

-

(a

It

i

/

/i

/

0

0

0

4

/

/

7

f

0

0

0

1929

u

3 1

3 \U

—

ll

/f

10

1930

10

/ 1

3 \l9

JA

0

(,

b

Mg. 1. Exempel på, kartolin, som kommit till användning för material från Grov- och Fabriksarbtareförbundet.

(A den här reproducerade kartolinen har medlemsnnmret icke återgivits.)

I allmänhet ha alla medlemmar i en avdelning kunnat hänföras till en viss

yrkesgrupp. För vissa större avdelningar har dock förekommit, att medlemmar

varit fördelade på flera av de ovannämnda yrkesgrupperna. Genom tillmötesgående

från förbundets sida har det emellertid varit möjligt, att jämväl i

dessa fall verkställa erforderlig uppdelning av avdelningens medlemmar på

de olika yrkesgrupperna. De till yrkesgrupp nr 14, mekaniska verkstäder,

hänförda arbetarna utgöras av vissa inom mekaniska verkstadsindustrien anställda

hjälparbetare. Numera äro dessa överförda till Metallindustriarbetareförbundet.

För Metallindustriarbetareförbundet har på samma sätt begagnats den yrkesgruppering,

som har brukat komma till användning, nämligen följande:

1. Järnbruk.

2. Mekaniska verkstäder.

3. Rörarbetare.

Jämväl här har genom förbundets förmedling yrkesfördelningen kunnat verkställas

med hänsyn till det företag, vid vilket vederbörande varit anställd.

Det första skedet av undersökningen har varit att från förbundens medlemsregister

inhämta ovannämnda uppgifter. Dessa ha antecknats å kartoliner av

utseende, som framgår av fig. 1 och 2.

I kartolinens första kolumn äro angivna år och kvartal. I de tre följande

ha ifyllts de antal veckor, vederbörande fristämplats till följd av arbetslöshet

(=a.), sjukdom (=sj.) och övriga orsaker (=övr.). I den därpå föl
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

233

Metallindustriarbetareförbundet. Nr...............Grupp

Ar

och

Fristämplade veckor

på grund av

Påbör*

jade

Erl.

vecko-

b

°i

71,

u2

kvartal

a.

si.

övr.

der

avg.

i

Z

1

/

9

—

—

—

—

283

Z

II

—

—

—

—

3

16

4

1

/

10

-

0

0

0

1

3

Z

10

—

...../...

/

/

2

29 3

/

n

.....L.

Z

Z

3

-

/

_L

/

4

//

1

z

...1

...../..

H

—

/

/

/

30?

O

..........

13

lo

/

J...

-

f

f\

4

10

/

-

/t

9

to\

1

3

...../.

f

1

6

0

0

O, 2

°1 3

.....t

...t.

/

(,

X

(t.

0

0

f

0

4

3

/

(

3

0

0

0

1929

6

3

i

y/

— .

Z

Z

z

1930

l&

7 1

z

Z5

-

IL

IS

U

1931

15

1

f

Z5

/$

L

1

S

Fig. 2. Exempel påo kartolin, som kommit till användning för material från Metallindustriarbetareförbundet.

(A den bär reproducerade kartolinen bar medlemsnumret icke återgivits.)

jande kolumnen har antecknats antalet under varje kvartal nypåbörjade arbetslöshetsperioder.

Har en arbetslöshetsperiod direkt fortsatt från ett föregående

kvartal, har anteckning om period icke skett. Detta har varit av betydelse för

en riktig beräkning av antalet karensveckor.

Detta första skede har helt utgjorts av avskrivningsarbete. Härefter har

vidtagit det andra skedet av undersökningen, nämligen uträknandet för varje

medlem av det understöd, varav han skulle ha kommit i åtnjutande, därest arbetslöshetsförsäkring

varit införd. Tillvägagångssättet har härvid varit följande.

I den första kolumnen till höger om det grova mittstrecket har ifyllts det

antal avgifter var och en har kunnat erlägga. Detta antal är tydligen lika

med det antal veckor i ett kvartal, som återstår, sedan de veckor fråndragits,

för vilka fristämpling skett.

För varje inträffat arbetslöshetsfall har härefter undersökts, huruvida vederbörande

under de fyra föregående kvartalen erlagt minst 26 avgifter. Har

så icke varit förhållandet, har i den med »6» betecknade kolumnen uppförts

hela antalet arbetslöshetsveckor, d. v. s. det i kolumnen »a» antecknade vecko
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

1932 års utredning.

antalet. Kolumn »6» kommer sålunda att angiva det antal arbetslöshetsveckor,

för vilka understöd icke kunnat erhållas till följd av att vederbörande icke erlagt

stadgat antal veckoavgifter. Samtidigt med att i »b» antecknats nämnda antal

veckor, ha i de två följande kolumnerna antecknats siffran 0, vilket angivit,

att understöd icke kunnat utgå.

I den följande kolumnen, betecknad med »ax», har härefter i den mån densamma

icke redan kommit att bliva ifylld, antecknats antalet arbetslöshetsveckor,

minskat med antalet nypåbörjade arbetslöshetsperioder. Härigenom har

karensveckorna avdragits.

I kolumn »Mj» har sedan antecknats det antal veckor, för vilka understöd

skulle ha utgått, därest den maximala understödstiden uppgått till högst 15

veckor under 4 på varandra följande kvartal. De i denna kolumn antecknade

siffrorna bliva tydligen lika med »at» under förutsättning att summan av fyra

på varandra följande tal icke överstigit 15. Har detta emellertid varit fallet,

ha, talen i »%» reducerats med hänsyn härtill. Skillnaden mellan »ax» och

»Wn» kommer tydligen att utgöra den minskning i understödstiden, som uppstår

på grund av densammas maximering till 15 veckor.

Ha nedskärningar i understödstiden skett på grund av densammas maximering,

har härefter jämväl den med »u2» betecknade kolumnen ifyllts. Härvid

har antagits, att den maximala understödstiden uppgått till 20 veckor under

4 på varandra följande kvartal. Har åter kolumnerna »ax» och »ux» varit lika,

har detta inneburit, att en höjning av maximeringen från 15 till 20 veckor icke

skulle medfört ytterligare understöd. Kolumnen »u2» har härvid icke

ifyllts.

Såsom understödstidens beräkning här blivit utförd, har tydligen först de

arbetslöshetsveckor fråndragits, vilka diskvalificerats från understöd på grund

av ej erlagda 26 avgifter; därefter ha karensveckorna frånräknats och sist har

bestämmelsen om understödstidens maximering till 15 resp. 20 veckor tänkts

verka. Det är emellertid tydligt, att en viss arbetslöshetsvecka kan bliva diskvalificerad

från understöd av flera anledningar, exempelvis såväl på grund av ej

erlagda 26 avgifter som till följd av karensbestämmelserna. Med det tillvägagångssätt,

som här kommit till användning, har man i ett dylikt fall först låtit

den förstnämnda diskvalifikationsgrunden verka och först därefter, om denna

icke diskvalificerat, den senare. På samma sätt ha karensbestämmelserna fått

verka före bestämmelserna om understödstidens maximering. Det följer härav

att undersökningen icke kan giva svar på frågan, huru många understödsveckor,

som skulle tillkomma, därest exempelvis bestämmelsen om de 26 erlagda

avgifterna slopades, enär en del av de till följd av denna bestämmelse diskvalificerade

veckorna skulle komma att falla för karensbestämmelserna och andra

åter för bestämmelserna om understödstidens maximering.

Kolumnerna »ux» och »m2» giva svar på frågan, för vilket antal veckor vederbörande

hade erhållit understöd från en arbetslöshetsförsäkring, därest dylik

varit införd. Kolumnen »a» angiver antalet arbetslöshetsveckor och »5» det

antal dylika veckor, som diskvalificeras på grund av ej erlagda 26 avgifter. Om

med k betecknas antalet karensveckor erhålles antalet på grund av karensbestämmelserna

från understöd diskvalificerade veckor ur följande ekvation:

k = a — b — ax.

Det må här påpekas, att enligt 1928 års förslag till arbetslöshetsförsäkring ny

karensvecka icke skulle räknas i de fall, då arbetslös, som uppbär understöd

från försäkringen, erhåller arbetsanställning av kortare varaktighet än 18

dagar. På grund av de ytterligare uppgifter, som skulle ha erfordrats för ett

hänsynstagande till denna bestämmelse, och då sannolikt densamma i endast

s. 235 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning. 235

obetydlig grad skulle ha inverkat på antalet understödda veckor, har i utredningen

bortsetts härifrån.

Antalet på grund av understödstidens maximering diskvalificerade veckor

erhålles slutligen genom att från ax subtrahera ult därest man avser 15 veckors

maximalt understöd, och i annat fall u2 (20 veckor).

Undersökningens tredje skede har bestått i de individuella uppgifternas hopsummering.

För varje yrkesgrupp och kvartal har med tillhjälp av en arbetstabell

gjorts erforderliga sammanställningar. Materialet har härvid för varje

dylik yrkesgrupp och kvartal först fördelats efter antalet arbetslöshetsveckor.

Dessa delgrupper ha sedan fördelats efter de i kolumnerna »5», »cti», »Mi» och

»u2» angivna antalen veckor.

Under arbetets gång uppkom behov av att undersöka verkningarna av vissa

ändringar i de bestämmelser, som 1926 års sakkunniga föreslagit, och vilka

legat till grund för huvudundersökningen. Framför allt visade det sig vara

av intresse att undersöka verkningarna av ändringar i det antal avgifter, vilka

minst borde ha erlagts för erhållande av understödsrätt. Dessa undersökningar

ha utförts så, att materialet omräknats med hänsyn till de ändrade förutsättningarna,

varefter en ny hopsummering av materialet verkställts. På

grund av de tidskrävande räkneoperationerna ha dessa kompletterande undersökningar,

för vilka närmare redogöras i det följande, i allmänhet _ fått inskränkas

till att avse allenast en del av det i undersökningen eljest ingående

materialet eller till ett eller annat kvartal.

II. Effektiviteten av den av 1926 års sakkunniga föreslagna

obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

1. Definitioner.

I det följande förstås med »medlemmar» antalet personer, reducerat med

hänsyn till den tid, de tillhört försäkringen. Antalet medlemmar ett visst år

har sålunda beräknats såsom antalet under året genomlevda veckor, dividerat

med 50. På samma sätt har medlemsantalet för ett kvartal beräknats såsom

det under denna tid genomlevda antalet veckor, dividerat med det antal veckor,

kvartalet innehåller.

Med »arbetslös person» förstås en av arbetslöshet drabbad individ, oavsett

antalet arbetslöshetsfall. Med »understödda personer» förstås individer, som

erhållit understöd från försäkringen, oavsett den tid, för vilket understöd utgått.

Arbetslösa veckor och understödda veckor torde icke tarva närmare definition.

Med »diskvalificerade veckor» förstås arbetslöshetsveckor, för vilka understöd

icke utgått.

Med »diskvalificerade veckor på grund av ej erlagda 26 avgifter» förstås

det antal arbetslöshetsveckor, för vilka understöd icke utgått till följd av att

vederbörande icke under nästföregående fyra kvartal haft 26 veckoavgifter

erlagda.

Med »karensveckor» förstås det antal arbetslöshetsveckor, vilka — utan att

samtidigt vara diskvalificerade på grund av ej erlagda 26 avgifter — diskvalificerats

för understöd på grund av karensbestämmelserna.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

1932 års utredning.

Med »diskvalificerade veckor på grund av understödstidens maximering»

förstås det antal arbetslöshetsveckor, vilka — utan att samtidigt vara diskvalificerade

på grund av ej erlagda 26 veckoavgifter eller av karensbestämmelserna

-—• diskvalificerats för understöd på grund av att understödstiden

under fyra på varandra följande kvartal begränsats till högst ett visst antal

veckor (15 resp. 20 veckor).

Med »arbetslöshetsprocent» avses, såvida icke annat särskilt angives, antalet

arbetslösa veckor i procent av genomlevda veckor.

Med »understödsprocent» förstås antalet understödda veckor i procent av antalet

arbetslösa veckor.

2. Arbetslöshetens omfattning.

Den förevarande undersökningen omfattar en tidsperiod, som att börja med

kännetecknas av förhållandevis låg arbetslöshet, vilken dock vid mitten av

år 1930 visar tecken till stegring för att under år 1931 allt mer ökas.

Tab. 1. Arbetslösheten åren 1929—1931.

Ar, kvartal

Utredningens arbetslöshets- procent

Socialstyrelsens arbetslöshetsprocent

Grov- o.

fabriksarb.- förbundet

Metall-

industriarb.

förbandet

Grov- o.

fabriksarb.- förbnndet

Metall-

indnstriarb.-

förbundet

Samtliga

fackorganisa-

tioncr

1929 1 .........

35.0

10.9

32.3

8.8

15.4

2.........

21.5

5.8

21.4

6.1

10.6

3.........

16.3

3.9

14.3

4.5

7.0

4.........

22.4

4.0

21.3

5.6

10.9

1930 1 .........

31.4

10.1

28.7

7.5

14.3

2.........

22.9

7.2

20.0

7.0

10.1

3.........

19.1

6.6

16.1

7.4

8.7

4.........

28.8

9.3

25.8

13.9

15.3

1931 1 .........

20.6

34.4

17.7

20.5

2

•

15.1

22.8

15.8

15.9

3.........

13.3

18.6

14.4

13.1

4.........

15.4

27.6

20.0

19.5

1929 ..........

23.4

5.8

21.9

6.1

10.7

1930 ..........

25.3

8.2

22.4

9.4

12.2

1931..........

15.8

25.5

17.1

17.2

Tab. 1 torde främst giva en bild av utvecklingen på arbetsmarknaden enligt

material, hämtat från fackorganisationerna. Arbetslösheten inom gruppen

»samtliga fackorganisationer» börjar stiga med tredje kvartalet 1930. Från och

med nämnda kvartal är nämligen arbetslösheten större än under motsvarande

tid det föregående året. Samma bild erhålles i det närmaste av arbetslöshetens

utveckling inom Grov- och fabriksarbetareförbundet och Metallindustriarbetareförbundet.

Under år 1930 är stegringen dock förhållandevis liten. Arbetslösheten

ligger under senare hälften av nämnda år blott någon eller några

procent över siffrorna för 1929. Den stora arbetslöshetsvågen bryter in med

år 1931, då arbetslöshetssiffrorna, dock med undantag för Grov- och fabriksarbetareförbundet,

äro avsevärt högre än år 1930. — Arbetslösheten inom

s. 237 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

237

Grov- och fabriksarbetareförbundet är vidare 3—4 gånger högre än inom

Metallindustriarbetareförbundet. Det förra förbundet uppvisar en arbetslöshet,

som under åren 1929—1930 är omkring dubbelt så stor som genomsnittet

för samtliga fackförbund. För Metallindustriarbetareförbundet är arbetslösheten

under 1929 blott något mer än hälften av samtliga organisationers. Under

1930 ligger den något lägre och mot slutet av år 1931 överstiger den genomsnittet.

Under den tid, den förevarande utredningen avser, har arbetslösheten

inom Grov- och fabriksarbetareförbundet sålunda rört sig parallellt med

genomsnittet för alla förbund. Inom Metallindustriarbetareförbundet åter har

stegringen varit starkare än den genomsnittliga.

Tab. 1 må även tjäna att jämföra den på grundval av den förevarande utredningen

beräknade arbetslöshetsprocenten med den av socialstyrelsen månatligen

publicerade. Denna senare arbetslöshetsprocent angiver antalet vid en

viss månads slut arbetslösa personer i procent av samtliga. Den avser vidare

endast de avdelningar, som till socialstyrelsen insända erforderliga rapporter;

dessa presentera omkring 2/3 av samtliga organiserade arbetare. De i tab. 1

återgivna procenttalen ur socialstyrelsens statistik äro beräknade på grundval

av de i »Sociala meddelanden» häfte 3 varje år sammanställda uppgifterna

rörande arbetslösheten under föregående år. Kvartalssiffrorna ha beräknats

såsom det aritmetiska mediet av fyra på varandra följande månadstal.

Vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar är överensstämmelsen god.

Utredningens arbetslöshetsprocent ligger hela tiden något högre än socialstyrelsens.

Detta förhållande torde närmast antyda, att arbetslösheten inom de

avdelningar, som icke rapportera till socialstyrelsen, är högre än inom övriga.

För Metallindustriarbetareförbundet är överensstämmelsen något mindre god.

Detta torde sammanhänga med att till grund för den av utredningen beräknade

arbetslöshetsprocenten legat avdelningarnas redovisningslistor till förbundet.

Det har visat sig, att det redovisade antalet veckor starkt varierat mellan olika

månader, varvid särskilt under årets första del ett förhållandevis lågt antal

veckor redovisats; det redovisade antalet har sedan stegrats och nått sitt maximum

under årets sista månader. 3

3. Understödstid.

Resultaten av de gjorda undersökningarna rörande effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring

äro sammanställda i tabellbilaga 1. Nedan i tabell 2

återgivas i sammandrag vissa huvudresultat för Grov- och fabriksarbetareförbundet.

I tab. 2 meddelas särskilda uppgifter för Grov- och fabriksarbetareförbundet

med frånskiljande av tvenne kategorier arbetare, nämligen sockerindustriens

kampanjarbetare och torvindustriens arbetare. Båda dessa arbetaregrupper sysselsättas

så kort tid av året, att, åtminstone för det fall frivillig arbetslöshetsförsäkring

skulle komma att införas, de med sannolikhet icke skulle komma

att ansluta sig till en arbetslöshetskassa. På grund av att dessa arbetaregrupper

såsom regel sysselsättas endast under några få veckor per år och de under

återstoden av året fristämplats såsom arbetslösa, är antalet arbetslöshetsveckor

inom båda grupperna synnerligen stort. Denna fristämpling för arbetslöshet

torde emellertid i dessa fall icke motsvaras av en verklig arbetslöshet, enär

arbetarna med sannolikhet i stor utsträckning haft arbetsanställningar inom

andra yrken. Understödstiden måste inom dessa yrkesgrupper naturligen bliva

ytterligt ringa. Vid ett bedömande av den sannolika effektiviteten av en

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 1932 års utredning.

Tal). 2. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet inom Grov- O. fabriksarbetareförbimdel.

Ar, kvartal

Samtliga yrkesgrupper

Samtliga yrkesgrupper (utom

grupperna 10 k och ll1)

Arbetslösa veckor

da

Ar-

bets-

lös-

hets-

pro-

cent

Arbetslösa veckor

Ar-

bets-

lös-

hets-

pro-

cent

Hela

antalet

Därav understöd

Hela

antalet

Därav understödda

vid 15 v.

maximal uu- derstödstid

vid 20 v.

maximal un- derstödstid

vid 15 v.

maximal un- derstödstid

vid 20 v.

maximal un- derstödstid

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1929 1 .....

107,756

30,315

28.1

31,291

29.0

35.0

99,090

30,125

30.4

31.101

31.4

33.1

2.....

73,658

10,435

14.2

12,133

16.5

21.5

64,933

10,351

15.9

12,014

18.5

19.5

3.....

58,627

8,241

14.1

9,082

15.5

16.3

50,497

8,232

16.3

9,067

18.0

14.4

4.....

76,560

13,963

18.2

15,256

19.9

22.4

72,014

13,928

19.3

15,219

21.1

21.6

1930 1 .....

108,591

29,374

27.1

31,245

28.8

31.4

100,750

29,290

29.1

31,155

30.9

29.8

2.....

88,195

15,761

17.3

18,178

20.6

22.9

80,680

15,738

19.5

18,140

22.5

21.5

3.....

75,366

15,022

19.9

16,670

22.1

19.1

67,992

14,941

22.0

16,589

24.4

17.6

4.....

106,431

26,715

25.1

29,482

27.7

28.8

102,841

26,604

25.9

29,368

28.6

28.5

1929 ......

316,601

62,954

19.9

67,762

21.4

23.4

286,534

62,636

21.9

67,401

23.5

21.8

1930 ......

378,583

86,872

22.9

95,575

25.2

25.3

352,263

86,573

24.6

95,252

27.0

24.1

arbetslöshetsförsäkring torde därför lämpligen böra bortses från dessa båda

arbetarekategorier.

För det fall att arbetslöshetsförsäkring hade varit införd åren 1929 och 1930,

skulle, såsom framgår av tabellen, vid en maximal understödstid av 20 veckor

23.5 resp. 27.0 % av den sammanlagda arbetslösheten understötts från försäkringen.

Medräknas jämväl sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustriens

arbetare, sjunka procenttalen med omkring 2 procent. I avrundat tal

kan sålunda sägas, att, enligt ovanstående, inom detta förbund en fjärdedel av

hela arbetslösheten skulle ha absorberats av en försäkring. Det framgår emellertid

vidare, att arbetslöshetsförsäkringens effektivitet varit synnerligen olika

under olika delar av året. Medan under första kvartalet 1929 vid 20 veckors

maximal understödstid det procentuella antalet understödda veckor uppgick

till 31.4 %, sjönk det under tredje kvartalet samma år till 18.0 % eller till endast

något mer än hälften.

Såsom framgår av tab. 3 skulle effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring

inom Metallindustriarbetareförbundet varit genomsnittligt större än inom G-rovoch

fabriksarbetareförbundet; differensen uppgår i genomsnitt till mellan 8

och 10 °/o. Omkring en tredjedel av arbetslösheten skulle inom det förra förbundet

ha kommit att understödjas från en arbetslöshetsförsäkring. Även för

Metallindustriarbetareförbundet föreligga variationer i effektiviteten under olika

delar av året. Under vinterkvartalen är effektiviteten större än på sommaren.

Detta förhållande torde ha flera förklaringsgrunder. Arbetare, som under

vintern drabbats av arbetslöshet, torde sålunda i förhållandevis stor utsträckning

ha kunnat under de föregående sommarmånaderna till försäkringen inbetala

erforderligt antal avgifter och härigenom kvalificera sig för understödsrätt;

härigenom ha de vinterarbetslösa även i relativt stor omfattning kunnat

erhålla understöd från försäkringen. På sommaren åter är understödsrätten

1 10 k och 11 beteckna sockerindustriens kampanj arbetare och torvindustrien.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning. 239

Tub. 3. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet.

År, kvartal

A r b

Hela

antalet

e t s 1 ö s a

Därav un

vid 15 v. maxi- mal understöds- tid

veckor

derstödda

vid 20 v. maxi- mal understöds- tid

Arbets-

löshets-

procent

Antal

%

Antal

%

1929 1 ..............

35,174

12,035

34.2

12,513

35.6

10.9

2..............

21,233

4,956

23.3

6,120

28.8

5.8

3..............

16,231

3,555

21.9

3,925

24.2

3.9

4..............

17,009

4,135

24.3

4,555

26.8

4.0

1930 1 ..............

36,192

11,346

31.3

11,961

33.0

10.1

2..............

29,701

9,641

32.6

10,896

36.7

7.2

3..............

29.555

8,999

30.4

10,032

33.9

6.6

4..............

42,205

16,988

40.3

18,186

43.1

9.3

1931 1 ..............

72,082

28,231

39.2

32,276

44.8

20.6

2..............

63,187

17,045

27.0

21,083

33.4

15.1

3..............

59,742

17.241

28.9

19,311

32.3

13.3

4..............

71,988

23,547

32.7

26,588

36.9

15.4

1929 ................

89,647

24,681

27.6

27,113

30.2

5.8

1930 ................

137,653

46,974

34.1

51,075

37.1

8.2

1931................

266,999

86,064

32.2

99,258

37.2

15.8

efter vinterns högre arbetslöshet uttömd, varför effektiviteten sjunker. En

annan förklaringsgrund är, att de, som drabbas av arbetslöshet under sommaren,

i allmänhet ha osäkra anställningsförhållanden och större arbetslöshetsrisk

än de övriga, varför till följd härav de sommararbetslösa endast i mindre

utsträckning kunna förvärva understöd från försäkringen. Sannolikt torde

båda dessa omständigheter samverka. De föreliggande resultaten visa i varje

fall, att arbetare, vars arbetslöshet företrädesvis koncentrerar sig till en del av

året, inom de här förevarande yrkena kunna beräknas erhålla understöd från

försäkringen i förhållandevis stor omfattning. Försäkringens effektivitet inom

de här berörda fackorganisationerna belyses närmare av diagram 1.

Arbetslösheten inom Grov- och fabriksarbetareförbundet uppvisar typiska

säsongvariationer, medan detta åter, åtminstone icke i samma grad, kan sägas

vara förhållandet för Metallindustriarbetareförbundet. Såsom redan påpekats,

är, vad det förra förbundet beträffar, försäkringens effektivitet större under

de delar av året, då normal säsongarbetslöshet är rådande. Materialet visar

emellertid, att det icke endast är den normala säsongarbetslösheten, som på

ett förhållandevis effektivt sätt absorberas av försäkringen. Det har redan

nämnts, att arbetslösheten från och med det tredje kvartalet 1930 visade tecken

till stegring; den sedermera inbrytande lågkonjunkturen börjar vid denna tid

att kunna spåras å arbetsmarknaden. Arbetslöshetssiffrorna för såväl Grovoch

fabriksarbetareförbundet som Metallindustriarbetareförbundet äro även

från och med det tredje kvartalet 1930 högre än för motsvarande tid föregående

år. Även denna inbrytande konjunkturarbetslöshet medför en stegring i

understödsprocenten; försäkringens effektivitet inom denna nytillkomna del av

arbetslösheten är tydligen större än den genomsnittliga. För Grov- och fabriksarbetareförbundet

utgör skillnaden mellan försäkringens effektivitet under

å ena sidan tredje och fjärde kvartalet 1930 och under å andra sidan mot
Bihang

Ull riksdagens protokoll 10SS. 1 samt. Nr 209. 27

opaginerad Kontrollera mot PDF

240

1932 års utredning.

1 oo90

- 80- 70- 60- 30- GO"

30- 20- 10- ol

<f}rou-4-T&l?r. arb. förb. Metall in d. arb. förb.

(utom qr\ 10te&.il) 1

\\\\\V|

|\\\w\v>]

f\x\\w|

19 2 9

19 3 0

*929

19 3 0

19 3 1

Diagram 1. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor inom Grov- och FabriksarbetarefCrbnndet

och Metallindustriarbetareförbundet. Heisvarta staplar angiva understödsprocenten vid 15

veckors maximal understödstid; streckade staplar angiva understödsprocentens ökning vid den maximala

understödstidens utsträckning till 20 veckor.

svarande kvartal föregående år 7—8 %. — För Metallindustriarbetareförbundet

visar arbetslösheten redan från och med det andra kvartalet 1930 tendens att

stiga. Understödsprocenten är detta kvartal 7.9 % högre än fjolårssiffran. Den

stigande vågen av arbetslöshet absorberas även under de följande kvartalen

förhållandevis väl. Under tredje kvartalet 1930 är understödsprocenten 9.7 %

och under fjärde kvartalet 16.3 % högre än under fjolåret. Under första kvartalet

1931 skulle försäkringens effektivitet ha nått ett maximum; den skulle

vid denna tid ha absorberat omkring 45 % av hela den samlade arbetslösheten

inom Metallindustriarbetareförbundet. Efter denna tidpunkt minskas emellertid

åter effektiviteten. De försäkrade ha nu i viss mån uttömt sin understödstid,

och den stegrade arbetslösheten har medfört, att de icke längre i erforderlig

omfattning kunna erlägga de stadgade 26 veckoavgifterna för bevarandet

av understödsrätten.

För att närmare belysa sambandet mellan den av den inbrytande krisen förorsakade

stegringen i arbetslösheten och de därav förorsakade förändringarna

i arbetslöshetsförsäkringens effektivitet torde de av de normala säsongvariationerna

betingade förändringarna i understöds- och arbetslöshetsprocenten

böra elimineras. Under år 1929 torde åtminstone icke i större omfattning konjunkturbetonade

förskjutningar i arbetslösheten ha ägt rum. Sedan flera år

hade sålunda arbetslösheten sjunkit och den hastighet, varmed detta skett,

torde år 1929 väsentligen minskat eller till och med avstannat. Genom att antaga,

att förändringarna i arbetslösheten, ävensom variationerna i försäkringens

effektivitet under detta år, äro att hänföra till i huvudsak normala säsongvariationer,

skulle tydligen verkningar av dessa kunna elimineras.

I efterföljande sammanställning ha understöds- resp. arbetslöshetsprocenten

s. 241 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

241

för vart och ett av de fyra kvartalen år 1929 satts lika med 100, varefter motsvarande

procenttal för åren 1930 och 1931 omräknats med hänsyn härtill.

Understödsprocenten avser effektiviteten vid en maximal understödstid om 20

veckor.

Kvartal

Grov- och fabriksarbetareför- bundet (utom grupperna 10 k

och 11)

Metallindustriarbetareförbundet

Understöds-

procent

Arbetslöshets-

procent

Understöds-

procent

Arbetslöshets-

procent

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1.....

100

98

100

90

100

93

136

100

93

189

2.....

100

122

100

110

100

127

116

100

124

260

3.....

100

136

100

122

100

140

133

100

169

341

4.....

100

136

100

132

100

161

138

100

233

385

Ökningen i försäkringens effektivitet för Grov- och fabriksarbetareförbundet

är som synes relativt kraftigare än arbetslöshetens stegring. Mot slutet

av året mattas emellertid den stigande tendensen i effektiviteten, medan arbetslösheten

fortsätter att stiga. — Tabellen torde emellertid ha sitt största intresse

vad Metallindustriarbetareförbundet beträffar, då här även år 1931 ingår.

Under hela år 1930 stegras såväl försäkringens effektivitet som arbetslösheten.

Med första kvartalet 1931 inträffar en mindre sänkning, men härefter

stiger arbetslösheten allt mer. Variationerna i försäkringens effektivitet

äro emellertid nu mera svaga. Effektiviteten har sjunkit under det föregående

årets nivå; den betydande ökningen i arbetslösheten detta år orsakar blott en

mindre höjning. De ständigt nya arbetare, som under detta år drabbas av arbetslöshet

hålla emellertid effektiviteten uppe hela året på en nivå, som

med närmare 40 % överstiger 1929 års siffra.

De gjorda utredningarna tyckas sålunda angiva, att en ökning av arbetslösheten

inom en grupp arbetare medför en mer än proportionell stegring i det

understödda antalet veckor. Denna stegrade effektivitet av försäkringen synes

emellertid räcka endast en viss tid, efter vilken densamma åter sjunker. Denna

tidsperiod, under vilken en till följd av ökad arbetslöshet stegrad effektivitet

av försäkringen är rådande, synes emellertid räcka så lång tid, att försäkringen

i huvudsak kan upptaga säsongarbetslösheten. För att närmare belysa denna

fråga har nedan i tab. 4 för var och en av de olika yrkesgrupperna inom Grovoch

fabriksarbetareförbundet i och för jämförelse sammanförts uppgifter rörande

försäkringens effektivitet med uppgifter rörande arbetslöshetens storlek.

För att mera tydligt åskådliggöra samvariationen mellan understödsprocent

och arbetslöshetsprocent ha resultaten för de olika yrkesgrupperna grafiskt

återgivits i diagram 2. I diagram 3 ha resultaten för hela Grov- och fabriksarbetareförbundet

och Metallindustriarbetareförbundet sammanställts.

De för hela Grov- och fabriksarbetareförbundet beräknade siffrorna visa, såsom

även framgått av föregående tab. 2, en synnerlig god överensstämmelse.

Att understödsprocenten under senare hälften av 1930 stiger hastigare än arbetslöshetsprocenten,

beror, såsom påpekats, på den inbrytande krisarbetslösheten,

som medför en förhållandevis stark stegring i försäkringens effektivitet.

Inom förbundets olika yrkesgrupper är emellertid, såsom även framgår av diagrammet,

samvariationen mellan understödsprocent och arbetslöshetsprocent

olika god. Yrkesgrupperna byggnadsindustri och byggnadsämnesindustri, vilka

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

1932 års utredning.

Tab. 4. Arbetslöshetsförsäkringens effektivitet vid en maximal nnderstödstid om 20

veckor inom olika yrkesgrupper av Grov- och fabriksarbetareförbundet i jämförelse

med arbetslöshetens omfattning.

Yrkesgrupp

(Jnderstöds- procent = a

Arbets- löshets- procent = a

1

9 2 9

1

9 3 0

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

Hela

året

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

Hela

året

Byggnadsindustri.....

u

32.0

17.9

14.7

22.9

23.7

32 9

23.0

22.7

29.3

27.7

a

47.9

25.9

18 8

30.2

30.0

42.4

28.5

23.6

37.6

32.7

Byggnadsämnesindustri . .

u

37.4

20.8

9.5

17.0

25.4

32.2

19.6

14.2

23.5

24.4

a

51.0

19.3

11.1

30.7

27.1

42.4

19.8

14.6

36.1

27.6

Glasindustri.......

u

38.3

12.4

32.6

18.5

27.0

34.2

46.4

49.5

41.8

43.6

a

11.2

6.3

8.0

8.8

8.5

11.1

14.9

15.2

20.1

15.0

Glödlampsindustri.....

u

1.6

14.5

5.3

—

7.0

—

24.0

60.5

20.0

31.1

a

19.9

45.3

15.7

10.2

18.5

10.7

21.6

16.8

3.5

13.6

Gummiindustri......

u

19.2

15.9

37.6

26.8

24.1

34.3

16.7

37.7

16.6

26.3

a

12.0

21.3

15.5

9.6

14.9

18.1

20.7

11.2

7.9

14.5

Kol- och lerindustri ....

u

30. o

17.1

23.3

17.6

21.7

32.4

27.5

45.7

59.9

52.0

a

3.2

2.6

1.8

3.3

2.7

4.5

2.7

7.7

27.8

10.4

Konservindustri......

u

3.9

4.9

5.6

7.9

5.3

16.6

10.1

13.2

5.4

12.2

a

39.2

31.5

27.4

19.4

28.9

41.9

33.5

29.5

20.2

31.0

Konstgödningsindustri . . .

u

19.9

13.7

8.2

16.0

14.8

17.4

13.2

16.0

28.6

19.8

a

19.4

151

13.4

17.8

16.3

16.6

16.5

18.3

26.2

19.3

Porslinsindustri......

u

23.3

18.6

53.5

13.7

30.5

16.3

12.3

51.6

25.1

27.3

a

6.4

12.5

12.4

6.2

9.5

6.2

11.5

10.3

7.9

9.1

Sockerindustri: kampanjarb.

u

1.7

1.0

0.1

0.6

0.9

0.9

0.4

0.1

1.0

0.5

a

99.2

97.7

93.7

52.4

86.6

97.8

93.2

88.7

37.3

79.6

Sockerindustri: årsarbetare.

u

22.0

28.6

32.8

38.5

29.6

21.6

28.7

30.0

31.7

27.6

a

27.8

31.5

23.2

18.9

25.4

24.7

31.4

17.8

14.6

22.2

Torvindustri.......

u

5.5

5.3

1.6

1.9

3.8

2.7

2.0

8.4

8.8

5.7

a

92.3

55.6

47.5

65.2

64.3

83.2

40.7

56.5

68.5

61.6

Tändsticksindustri ....

u

9.6

2.4

4.6

14.6

6.2

15.4

4.6

32.5

35.9

20.2

a

2.3

3.7

2.5

1.3

2.4

1.2

6.1

2.7

4.9

3.7

Tvättinrättningar.....

u

24.2

11.9

16.9

35.9

23.5

40.1

5.7

6.2

11.1

16.8

a

22.2

9.1

13.2

15.3

14.6

20.4

11.3

12.6

14.3

14.2

Mekaniska verkstäder . . .

u

20.5

12.6

17.2

6.7

14.1

19.2

18.1

28.1

25.5

22.9

a

14.0

8.5

6.6

11.4

10.0

14.8

14.7

13.8

17.9

15.3

Olika slag av fabriker. . .

n

25.0

22.4

17.9

21.0

21.8

26.2

25.3

28.0

18.6

24.2

a

22.2

18.0

15.2

17.8

18.2

21.9

19.3

18.3

24.3

20.9

Olika slag av arbete . . .

u

19.0

8.5

8.3

12.4

12.2

21.1

13.6

15.6

19.5

17.5

a

33.8

28.3

24.6

26.2

28.0

30.6

29.1

27.5

34.9

30.4

Samtliga yrkesgrupper . . .

u

29.0

16.5

15.5

19.9

21.4

28.8

20.6

22.1

27.7

25.2

a

35.0

21.5

16.3

22.4

23.4

31.4

22.9

19.1

28.8

25.3

Samtliga yrkesgrupper utom

sockerindustriens kampanj- arbetare och torvindustri .

u

31.4

i 18.5

18.0

21.1

23.5

30.9

22.5

24.4

28.6

27.0

a

| 33.1

,19.5

14.4

21.6

21.8

29.8

21.5

I 17.6

;28.5

24.1

tillsammans omfatta över hälften av förbundets medlemsantal, uppvisa båda

härvidlag en mycket god överensstämmelse. Jämväl kol- och lerindustrien,

konstgödningsindustrien och tvättinrättningar ävensom de båda grupperna

»olika slag av fabriker» och »olika slag av arbete» kännetecknas av rätt god

s. 243 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

243

SO
40
-

/o

o
-

fitw- 4- T^il?T*i^5a.rV>etar<2.f5rbunui<2.t .

^BgqqnaaSLndLLstri- • JBqqqnadsamr^LndustrL • Q Las indus ltl.

...ILJ

\

,

\

- A

/

/

\

\

/

/

v

v y.

:.....

i

.. ''

r 4-r-

JO
20-
/O
0-
-

£^Lod.ta-rrip5i.n<luitrL -

- ~ - j - '' -r i j

’ i '' ''M'' | i-.

A.

/ \

/ \

/ \

/ \

/ \

t \ 1

/ \

aW

"■N

\

/v::/

\

t^onscr o Industri. - l^onstqödnraqsindustrL • FbrsLLnsLndustrL

öoctez.rLnd.: årsföretaq -TSncUtidisuad-ustri. • TbattLnrdttnLnqar

&

so.

90- oo20->o

o ■

Mcbnni “ibn uerfcntöder • Olika itaa Q12 fabr-, ■ Olika slnq au arb.

7025

1930

Diagram 2. Jämförelse mellan understödsprocent vid 20 veckors maximal nnderstödstid (-).och

arbetslöshetsprocent (___) för Grov- och fabriksarbetareförbundets olika yrkesgrupper (med un
dantag

för sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustrien).

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

1932 års utredning.

<qrou-a^Tbbr. art?, förb.

o/ (u.torn qr. lOte&-1l)

1929 1930

Mata I U.njd. arb. fort».

si

"S—-

123412341234

1929 1930 1931

Diagram 3. Jämförelse mellan understödsprocent vid 20 veckors maximal understödstid (-) och

arbetslöshetsprocent (---) inom Grov- och fabriksarbetareförbnndet (utom sockerindustriens kam
panjarbetare

och torvindustrien) och Metallindustriarbetareförbundet.

överensstämmelse mellan variationen i arbetslösheten och försäkringens effektivitet.

Samvariationen är visserligen icke lika god, men de båda kurvornas

huvudutveckling är dock även i de sistnämnda fallen i allt väsentligt densamma.

Inom andra yrkesgrupper åter, exempelvis glasindustrien, gummiindustrien,

sockerindustrien och tändsticksindustrien kan emellertid icke något som

helst direkt samband spåras. Kurvorna å diagrammet skära varandra ofta; en

höjning av arbetslösheten svarar ofta mot en sänkning i effektiviteten och

tvärtom.

Det är tydligt, att det påpekade sambandet mellan variationen i arbetslöshetens

omfattning och försäkringens effektivitet icke äger giltighet för alla

yrkesgrupper. Däremot synes i fack, vilka uppvisa starkt säsongbetonad arbetslöshet,

understödsprocenten förhållandevis väl följa arbetslöshetens variationer.

Sambandet mellan arbetslösheten och försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet

åskådliggöres i diagram 3. I stort sett föreligger

även här en god överensstämmelse mellan effektivitet och arbetslöshet. I synnerhet

är samvariationen under åren 1929 och 1931 mycket god. Däremot synes

som vore detta icke fallet under första—tredje kvartalen 1930; understödsprocenten

stiger, men arbetslösheten sjunker. Förklaringen till denna till

synes bristande överensstämmelse torde vara den med andra kvartalet vid denna

tid inbrytande krisen. Arbetare, som normalt torde ha kunnat påräkna

arbete, drabbas av arbetslöshet. Dessas understödsrätt är emellertid oförbrukad,

varför deras arbetslöshet även omedelbart absorberas av försäkringen.

Detta torde väsentligen få förklara den vid nämnda tidpunkt inträffade ökningen

i det procentuella antalet understödda veckor.

Av det hittills anförda framgår sålunda, att, om inom en viss grupp arbetare

en säsongbetonad stegring i arbetslösheten inträffar, detta vanligen, dock

icke alltid, medför en motsvarande stegring i försäkringens effektivitet. Mera

långvariga, konjunkturbetonade stegringar i arbetslösheten medföra temporära

ökningar i effektiviteten.

s. 245 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

245

Om sålunda inom en och samma arbetaregrupp en vid en viss tidpunkt rådande

hög arbetslöshet vanligen motsvaras av en förhållandevis hög effektivitet

i försäkringen framgår emellertid av tabell 4 att vid jämförelser olika

yrkesgrupper sinsemellan ett liknande förhållande icke kan spåras.

För en viss arbetaregrupp är tydligen förändringarna i försäkringens effektivitet

sammanhängande med variationerna i arbetslöshetens omfattning. Själva

storleken av effektiviteten, eller med andra ord den nivå på vilken dessa

variationer äga rum, måste emellertid intimt sammanhänga med de vanligen

för varje yrkesgrupp specifika dragen i arbetslöshetens karaktär. Rekryteras

de arbetslösa inom en viss yrkesgrupp av i huvudsak samma personer, d. v. s.

är rörligheten inom yrket liten, måste tydligen försäkringens effektivitet även

bliva låg. Inom fack med utpräglade säsongvariationer råder åter härvid en

betydande rörlighet. Såsom regel är även inom dylika yrkesgrupper effektiviteten

större än inom grupper, för vilka arbetslösheten icke företer dylika variationer.

Jämföres i tabell 4 försäkringens effektivitet inom Grov- och

fabriksarbetareförbundets olika yrkesgrupper framgår även, att inom grupper,

karakteriserade av typisk säsongarbetslöshet, såsom byggnadsindustrien och

byggnadsämnesindustrien, försäkringen har en förhållandevis hög effektivitet.

Understödsprocenten ligger för båda dessa grupper högre än genomsnittet för

hela förbundet. Övriga yrkesgrupper utmärkas i stort sett icke av säsongartade

variationer i arbetslöshetens omfattning. Jämföras dessa senare yrkesgrupper

sinsemellan, torde ett visst om än ingalunda fullt regelbundet

sammanhang kunna spåras mellan arbetslöshetens storlek och försäkringens

effektivitet. I stort sett är nämligen försäkringens effektivitet hög inom yrkesgrupper

med låg arbetslöshet och tvärtom. Tänker man sig i diagram 2

de olika yrkesgrupperna, med undantag för de båda nämnda grupperna inom

byggnadsindustrien, ordnade med hänsyn till arbetslöshetens omfattning, finner

man, att ju lägre den prickade linjen (d. v. s. arbetslöshetsprocenten) ligger,

desto högre ligger i allmänhet den heldragna linjen (understödsprocenten).

De företagna undersökningarna kunna sägas ha givit vid handen, att uppkommer

inom en viss yrkesgrupp en ökning i arbetslösheten, försäkringens

effektivitet i allmänhet stegras, men att om arbetslöshetens genomsnittliga

nivå är hög, försäkringens effektivitet ligger genomsnittligt lågt.

Att samband råder mellan arbetslöshetens karaktär och försäkringens effektivitet

är av flera omständigheter naturligt. Äro nämligen arbetslöshetsfallen

korta, exempelvis blott en eller annan vecka, måste karensbestämmelserna

komma att diskvalificera från understöd i förhållandevis stor utsträckning.

Äro arbetslöshetsfallen åter mycket långvariga eller tätt återkommande, uppstå

svårigheter för de försäkrade att fullgöra skyldigheterna gentemot försäkringen.

I tabellbilaga 3 har försäkringens effektivitet för arbetslöshetsperioder1

av olika längd beräknats. Nämnda tabell har uppgjorts på följande sätt.

Samtliga de under ett kvartal förekommande arbetslöshetsfallen ha fördelats i

grupper med hänsyn till sin längd under samma kvartal. De längsta arbetslöshetsperioderna

komma tydligen att omfatta 12 resp. 13 veckor allt efter

kvartalet haft 12 eller 13 redovisningsveckor. Härefter ha antalet understödsveckor

inom varje dylik grupp arbetslöshetsperioder satts i procent av arbetslöshctstiden.

Efterföljande tabell 5 utgör en sammanfattning av nämnda tabellbilaga. För

Grov- och fabriksarbetareförbundet har emellertid grupperna torvindustri och

sockerindustriens kampanjarbetare frånskilts.

1 Med »arbetslöshetsperiod» förstås här deri del av ett arbetslöshetsfall, som ligger inom ett visst

kvartal. Ett arbetslöshetsfall består sålunda av lika många perioder, som arbetslöshetsfallet berör antal

kvartal.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

1932 års utredning.

Tab. 5. Understödda veckor i procent ay arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder

av olika varaktighet. 20 veckors maximal understödstid.

Antal arbetslöshetsveckor

per kvartal och arbetslös- hetsperiod

Grov- o. fabriksarbetare- förbundet (utom grupperna

10 k o. 11)

Metallindustriarbetareförbundet

1929

1930

1929

1930

1931

1...........

7.4

8.7

5.4

3.6

5.3

2...........

25.6

25.7

27.9

28.0

24.2

3...........

31.8

36.0

37.5

37.9

31.7

4...........

34.4

36.7

43.0

45,0

38.7

5...........

34.2

38.0

47.5

46.3

44.1

6...........

35.1

39.4

45.8

52.2

47.2

7..........

31.8

37.7

42.8

54.6

50.5

8...........

27.8

34.5

42.0

51.1

50.3

9...........

29.0

33.9

44.5

47.1

49.8

10...........

27.2

32.2

40.4

48.7

48.4

11..........

26.8

28.8

23.5

40.1

36.5

12...........

18.8

20.5

43.7

47.6

45.0

13...........

7.4

11.4

20.6

22.9

30.2

Alla arbetslöshetsperioder

23.5

27.0

30.2

37.1

37.2

. Såsom framgår av tabellen är för mycket korta arbetslöshetsperioder effektiviteten

låg. Går arbetslöshetsperioden upp mot 12—13 veckor under ett kvartal,

vilket vanligen innebär, att den under kvartalet redovisade arbetslöshetsperioden

^ tillhör ett mycket långvarigt fall av arbetslöshet, är jämväl effektiviteten

låg. Om man emellertid bortser från de korta och de långa arbetslöshets
%
-

''

FjntaL cu^Ge.tsLoitietapg.cteor*

u.ncbzr'' 1rZvar talet.

Diagram 4. Grov- och fabriksarbetareförbundet: Understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid

i procent av arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder av olika varaktighet.

Ar 1929: -: år 1930-_____

s. 247 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

247

fintal ar’U2l3Lösta.<z»t3v<icft.or

* h ivoH^yi io 1 in nfo I /? t"

1 undUtr Itu antalet..

Diagram 5. Metallindustriarbetareförbundet: Understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid

i procent av arbetslösa veckor för arbetslöshetsperioder av olika varaktighet. Ar 1929: ;

år 1930:____; år 1931: j j j j.. (För att eliminera vissa nppkomna ojämnheter äro kur
vorna

i intervallet 11—13 veckor utjämnade.1

perioderna, skulle man härigenom eliminera de arbetslöshetsfall, för vilka försäkringen

är minst effektiv. Enär denna del av arbetslösheten i det föregående

har medräknats, har härigenom understödsprocenten kommit att bliva

lägre än vad fallet skulle ha varit, om man kunnat bortse från densamma.

Resultaten åskådliggöras i diagram 4 och 5, som tydligt visa olikheten i försäkringens

effektivitet för arbetslöshetsperioder av olika längd.

Det framgår av tabell 5, att, då man frånräkna!'' arbetslöshetsperioder

under 4 veckor och (iver 10 veckor, effektiviteten i allmänhet för Grov- och

fabriksarbetareförbundet uppgått till omkring 35 % och för Metallindustriarbetareförbundet

till mellan 45 och 50 % vid en maximal understödstid av 20 veckor.

Av de i tabellbilagan återgivna mera detaljerade siffrorna framgår vidare

den olika effektiviteten under de olika tiderna av året. Inom båda organisationerna

visar såsom regel årets första kvartal den högsta effektiviteten.

Enär uppgifter om antalet redovisade veckor icke kunnat erhållas för de

skilda yrkesgrupperna inom Metallindustriarbetareförbundet, har det icke varit

möjligt att för var och en av dessa grupper beräkna arbetslöshetsprocenten.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

1982 års utredning.

För dessa yrkesgrupper har därför någon jämförelse mellan arbetslöshets- och

understödsprocent icke kunnat göras. Det torde emellertid vara av intresse

att något närmare studera försäkringens effektivitet just för detta förbund,

enär, i motsats mot vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar, till detsamma

äro anslutna arbetare med i stor utsträckning stadigvarande sysselsättning

och med under normala tider förhållandevis låga arbetslöshetsrisker.

Tal). 6. Försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundets olika yrkesgrupper

vid 15 veckors och vid 20 veckors maximal understödstid.

Understödsprocent.

År, kvartal

Järnbruk

Mekaniska verk- städer

Rörarbetare

15 veckor

20 veckor

15 veckor

20 veckor

15 veckor

20 veckor

1929 1 ...........

23.9

24.3

34.8

36.5

44.9

45.4

2...........

14.8

16.4

24.2

30.0

30.5

40.2

3...........

19.6

20.3

22.6

25.2

14.7

16.5

4...........

26.4

27.9

24.5

27.3

16.3

17.6

1930 1 ...........

30.5

31.0

29.9

32.1

41.3

42.4

2...........

31.1

34.1

32.6

36.8

35.3

42.4

3...........

31.7

34.5

30.6

34.3

16.8

22.8

4...........

35.8

37.9

42.3

45.4

34.1

37.9

1931 1 ...........

37.7

41.7

39.0

45.2

43.9

48.4

2...........

23.7

28.5

27.8

34.4

29.2

38.5

3...........

25.8

28.0

30.3

34.1

14.2

18.2

4...........

28.5

31.4

34.2

38.8

28.7

31.8

1929 .............

21.7

22.6

28.0

31.0

35.4

38.5

1930 .............

32.5

34.6

34.5

37.8

35.6

39.4

1931.............

29.1

32.5

33.0

38.4

34.1

39.5

Det framgår, att betydliga olikheter råda mellan de skilda facken. Mekaniska

verkstädernas arbetare uppvisa utan tvivel de fastaste anställningsförhållandena.

Den understödda delen av arbetslösheten stiger här år 1929 till

31.0 % och för åren 1930 och 1931 till 37.8 resp. 38.4 % vid 20 veckors maximal

understödstid. Försäkringens effektivitet varierar här icke alls i samma omfattning

som framför allt inom vissa grupper av Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Ett typiskt säsongyrke utgör den tredje gruppen, rörarbetare. Detta

bidrager utan tvivel till den relativt höga genomsnittliga effektiviteten, i det

närmaste 40 °/°. Detta förhållande torde utgöra ett belägg för att starka säsongvariationer,

genom den rörlighet som de skapat, bidraga till stor effektivitet.

Det torde vara värt att påpeka den anmärkningsvärt ringa skillnad i effektivitet,

som uppnås vid 15 och vid 20 veckors maximal understödstid. Om

man utgår från den först nämnda understödstiden, skulle exempelvis inom Metallindustriarbetareförbundet

år 1929 27.5 % av arbetslösheten ha understötts.

ökas den maximala understödstiden med 5 veckor, d. v. s. med icke mindre än

33Va % ökas försäkringens effektivitet blott från 27.5 till 30.2 %. Antalet

understödda veckor stiger från 24,681 till 27,113 eller med endast cirka 10 %.

Försäkringens ökade effektivitet belyses för vart och ett av förbunden i nedanstående

tabell.

s. 249 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

249

Tab. 7. Jämförelse mellan försäkringens effektivitet vid understödstidens maxiniering

till högst 15 veckor och högst 20 veckor under fyra på varandra följande kvartal.

Kvartal

Grov- och fabriksarbetare- förbundet

(utom grupperna 10 k och 11)

Metallindustriarbetareförbundet

1929

1930

1929

1930

1931

15

veckor

20

veckor

15

veckor

20

veckor

15

veckor

20

veckor

15

veckor

20

veckor

15

veckor

20

veckor

1.....

30.4

31.4

29.1

30.9

34.2

35.6

31.3

33.0

39.2

44.8

2.....

15.9

18.5

19.5

22.5

23.3

28.8

32.5

36.7

27.0

33.4

3.....

16.3

18.0

22.0

24.4

21.9

24.2

30.4

33.9

28.9

32.3

4.....

19.3

21.1

25.9

28.6

24.3

26.8

40.3

43.1

32.7

36.9

Hela året

21.9

23.5

24.6

27.0

27.5

30.2

34.1

37.1

32.2

37.2

Den mycket obetydliga skillnaden mellan försäkringens effektivitet vid 15

och vid 20 veckors maximal understödstid innebär, att det blott är ett relativt

litet antal personer, som erhålla understöd för så lång tid som 15 veckor. I

allmänhet är understödstiden tydligen väsentligt kortare, vilket även belyses av

den efterföljande sammanställningen, i vilken angives medelantalet understödda

veckor per år och understödd person.

År

1929

1930

1931

Understödstiden per understödd person uppgår, såsom framgår av tabellen,

till mindre än hälften av den maximala. Flertalet personer måste sålunda ha

haft helt få veckors understöd. Detta medför även, att en höjning av understödstidens

maximum får förhållandevis liten effekt. Såsom synes av ovanstående

blir även den genomsnittliga ökningen av medelunderstödstiden endast

0.5—0.6 veckor per år.

Av tabell 7 framgår även, att den största skillnaden i försäkringens effektivitet

vid 15 och vid 20 veckors maximal understödstid föreligger under årets

andra kvartal. Detta förhållande sammanhänger med säsongvariationerna i

arbetslösheten. De vinterarbetslösa ha på vårsidan erhållit upp till 15 veckors

understöd, och komma nu i åtnjutande av den längre understödstid, som 20- veckorsgränsen innebär.

Grov- och fabriksarbetareförbundet

(utom

grupperna 10 k och 11)

15 veckors 20 veckors

maximal maximal

understödstid understödstid

. . . 6.8 7.3

. . . 6.9 7.5

Metallindustriarbetare
förbundet
-

15 veckors

maximal

understödstid

6.0

6.3

7.2

20 veckors

maximal

understödstid

6.5

6.8

8.2

Enligt det förslag till arbetslöshetsförsäkring, vars effektivitet här har

gjorts till föremål för undersökning, skall en arbetslös för att erhålla understöd

från försäkringen under de föregående fyra kvartalen ha erlagt minst

26 veckoavgifter. Före arbetslöshetsfallets inträffande skall han alltså ha

antingen haft minst J/2 års oavbruten arbetsanställning, eller ock, för det fall

han varit försäkrad under längre tid än ett halvt år, under det sista året haft

arbetsanställning i sammanlagt minst Vs år. En dylik bestämmelse måste i

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

1982 års utredning.

särskilt hög grad verka diskvalificerande på den mera rörliga delen av arbetskraften.

Särskilt i ett fack sådant som grovarbetarens måste därför bestämmelsen

om de 26 erlagda avgifterna komma att verka i förhållandevis hög grad

diskvalificerande. Men härtill kommer en annan omständighet.

Den företagna undersökningen har begränsats till två särskilda förbund.

Ett utträde ur vederbörande förbund har likställts med ett utträde ur försäkringen.

Personer, som under den här undersökta tidsperioden inträtt i eller

utträtt ur organisationen flera gånger — och dylika äro vad Grov- och fabriksarbetareförbundet

beträffar ingalunda sällsynta — har härvid räknats, som

om de inträtt i resp. utträtt ur försäkringen ett motsvarande antal gånger.

För denna kategori måste tydligen bestämmelsen om de erlagda 26 veckoavgifterna

i särskilt hög grad ha verkat diskvalificerande. Om emellertid i verkligheten

arbetslöshetsförsäkring hade varit införd, är det ingalunda säkert, att

en dylik person, på sätt här har måst antagas, även kommit att utträda ur

försäkringen, då det i ett stort antal fall måste ha inträffat, att han under

tiden haft arbetsanställning inom ett annat försäkrat yrke och inom detta kunnat

uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringen. På samma sätt ha personer,

som endast helt kort tid tillhört vederbörande förbund, kommit att i

utredningen bliva diskvalificerade från understöd i mycket stor utsträckning,

enär de för förvärvande av understödsrätt först måst antagas efter sitt inträde

i organisationen ha erlagt 26 veckoavgifter. Det är emellertid sannolikt,

att en dylik person kan, därest försäkring varit införd, redan vid inträdet i de

här undersökta organisationerna, ha förvärvat full understödsrätt.

Dessa omständigheter komma tydligen att medföra, att de företagna undersökningarna

giva något ogynnsammare resultat än en i verkligheten införd

försäkring skulle ha givit. Hänsyn torde jämväl böra tagas till, att de enskilda

medlemmarna, därest arbetslöshetsförsäkring införes, komma att vara särskilt

angelägna att vårda sitt medlemskap i försäkringen. I varje fall torde det

kunna inträffa att arbetare, exempelvis tillhörande Grov- och fabriksarbetareförbundet,

som för närvarande icke har särskild arbetslöshetskassa, i viss utsträckning

skola komma att sköta sina förpliktelser gentemot en arbetslöshetsförsäkring

bättre än gentemot organisationen.

För att undersöka i vad mån de anförda omständigheterna kunna tänkas

ha verkat sänkande på de erhållna resultaten har för första och tredje kvartalen

år 1930 verkställts en specialundersökning. Härvid ha särskilts alla de, som

före det kvartal undersökningen avsett, haft en oavbruten medlemstid i vederbörande

organisation av 1 år. Dessa komma tydligen att representera den del

av medlemmarna, som inneha mera stadigvarande sysselsättningar ävensom

sådana, vilka »skött» sitt medlemskap i förbundet. De övriga åter komma att

utgöras av nytillträdda medlemmar ävensom av den del av arbetskraften, vilken

såsom regel innehar mindre stadigvarande arbetsanställningar. Resultaten

äro återgivna i tabellbilaga 4. I efterföljande tabell 8 har gjorts en sammanställning

av vissa av undersökningens resultat.

Försäkringens effektivitet är som synes synnerligen olika inom de båda här

undersökta grupperna. För de till Grov- och fabriksarbetareförbundet anslutna

arbetarna skulle som synes olikheten ha blivit mest påtaglig. För hela

förbundet (med bortseende av sockerindustriens kampanjarbetare och torvindustriarbetarna)

skulle enligt de här tidigare verkställda undersökningarna

30.9 % av samtliga arbetslöshetsveckor ha understötts första kvartalet 1930.

Bortskiljes emellertid personer med kortare medlemstid än ett år skulle försäkringens

effektivitet ha för den återstående delen utgjort 38.7 %. För tredje

kvartalet samma år utgöra motsvarande siffror 24.4 resp. 30.0 %. För Metallindustriarbetareförbundet

skulle skillnaden ha blivit mindre, beroende bland

s. 251 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

251

Tab. 8. Jämförelse mellan en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet för personer med

olika medlemstid. Understödda veckor i procent av arbetslösa. Första och tredje

kvartalen 1930.

Grupp

Ar,

Grov- ocb fabriksar- betareförbundet (utom

grupperna 10 k och 11)

Metallindustriarbetare-

förbundet

kvartal

15 v. maxi- mal under- stödstid

20 v. maxi- mal under- stödstid

15 v. maxi- mal under- stödstid

20 v. maxi- mal under- stödstid

I. Personer med 1 års oavbruten med- lemstid ............

1930 1

36.3

38.7

36.5

38.7

3

26.9

30.0

34.2

38.4

II. Övriga personer........

1930 1

9.2

9.5

13.1

13.1

3

4.7

4.9

10.7

11.0

annat på att antalet korttidsmedlemmar inom denna organisation är förhållandevis

litet. För tredje kvartalet 1930 skulle effektiviteten på samma sätt ha

stegrats från 33.9 till 38.4 % eller med 4.5 %.

Den här företagna undersökningen kan sägas i viss mån giva svar på frågan,

huru hög försäkringens effektivitet högst skulle ha varit, om de ovan

påpekade felkällorna icke hade påverkat utredningens resultat. I gruppen

I ingå endast personer med minst ett års oavbrutet medlemskap i vederbörande

organisation. Ingen av de i denna grupp ingående har sålunda på grund

av andra orsaker än arbetslöshet, sjukdom och konflikter o. d. varit förhindrad

att erlägga avgift till försäkringen. Då det alltid i en försäkring kommer

att finnas åtminstone en viss mindre del, som — i likhet med gruppen II

i den förevarande undersökningen -—- endast helt kort tid tillhört försäkringen

eller ock tillhört den i olika kortare repriser, måste tydligen en försäkring med

de här gjorda förutsättningarna och under den här förevarande tidsperioden

ha haft en något lägre effektivitet än vad undersökningen givit vid handen för

gruppen I. Å andra sidan är det såsom redan påpekats sannolikt, att en

försäkrings verkliga effektivitet skulle ligga högre än de tidigare först återgivna

resultaten. Det skulle sålunda vara möjligt, att med ledning av resultaten

i tabell 8 innestänga en försäkrings sannolika effektivitet mellan tvenne

gränser. Om övriga förutsättningar, å vilka den förevarande utredningen vilar,

varit oförändrade, skulle sålunda under första kvartalet 1930 den verkliga

effektiviteten vid 20 veckors maximal understödstid ha kommit att för

arbetarekategorier tillhörande grovarbetarefacket ligga mellan 30.9 och 38.7 %

och för tredje kvartalet mellan 24.4 och 30.0 %. _

För de här undersökta kvartalen uppgår skillnaden mellan de båda gränsvärdena

till 7.8 resp. 5.6 %. Sannolikheten talar för att under vinterkvartalen,

då försäkringens effektivitet i allmänhet är högre, avståndet mellan de

här avsedda gränsvärdena är större än under sommarkvartalen. _ Man torde i

varje fall kunna antaga, att för gruppen I den genomsnittliga ökningen i effektiviteten

för ett helt år icke skall bli mera gynnsam än för vinterkvartalen.

Detta skulle innebära, att man för år 1930 skulle kunna innestänga den

sannolika effektiviteten av en verklig försäkring till mellan 27.0 och 34.8 %.

För arbetare tillhörande Metallindustriarbetareförbundet skulle på liknande

sätt den verkliga effektiviteten kunna för samma år inneslutas mellan gränserna

37.1 och 42.8 %.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

1932 års utredning.

I den mån det är möjligt att generalisera resultaten skulle de gjorda undersökningarna

giva vid handen att för arbetare tillhörande grovarbetarefacket

omkring 30 % av arbetslösheten skulle ha understötts från en arbetslöshetsförsäkring.

För arbetare inom metallindustrien skulle effektiviteten ha uppgått

till omkring 40 %.

Det må erinras om, att vid uträknandet av antalet till följd av karensbestämmelserna

diskvalificerade veckor hänsyn ej tagits till, att vid arbetstillfällen

av kortare varaktighet än 18 arbetsdagar, ny karensvecka icke enligt

1928 års förslag skall behöva räknas. I någon mån har detta naturligen

medfört, att ett för högt antal veckor blivit diskvalificerade för understöd.

Dock torde detta antal åtminstone i genomsnitt för hela materialet vara så

obetydligt, att det icke nämnvärt skulle ha påverkat resultaten, därest hänsyn

hade tagits till den nämnda modifieringen av karensbestämmelserna.

Understödsprocenten mäter den understödda tiden i relation till hela den

sammanlagda arbetslöshetstiden. Däremot kan den ej tjäna såsom mått på

den omfattning, i vilken en viss grupp skulle ha erhållit understöd från försäkringen.

För detta ändamål bör tydligen den understödda tiden sättas i relation

till antalet medlemmar.

Tab. 9. Antal understödda veckor per medlem inom Grov- och fabriksarbetareförbnndet

och Metallindustriarbetareförbundet.

PA. Grov- och fabrilcsarbetareförbundet.

15 veckors maximal

20 veckors maximal

Yrkesgrupp

understödstid

understödstid

1929

1930

1929

1930

Byggnadsindnstri...............

3.3

4.1

3.6

4.5

Byggnadsämnesindustri............

3.2

3.1

3.4

3.4

Glasindnstri.................

1.1

3.1

1.1

3.3

Glödlampsindustri...............

0.6

2.0

0.6

2.1

Gummiindnstri................

1.7

1.8

1.8

1.9

Kol- och lerindustri.............

0.2

2.6

0.3

2.7

Konservindustri................

0.8

1.8

0.8

1.9

Konstgödningsindustri.............

1.1

1.7

1.2

1.9

Porslinsindustri................

1.4

1.2

1.4

1.2

Sockerindustri: kampanjarbetare........

0.3

0.2

0.4

0.2

> årsarbetare ..........

3.5

2.8

3.8

3.1

Torvindustri.................

1.2

1.8

1.2

1.8

Tändsticksindustri..............

0.1

0.3

0.1

0.4

Tvättinrättningar...............

1.6

1.0

1.7

1.2

Mekaniska verkstäder.............

0.7

1.6

0.7

1.7

Olika slag av fabriker............

1.8

2.2

2.0

2.6

> > > arbete .............

1.7

2.4

1.7

2.7

Samtliga yrkesgrupper............

Samtliga yrkesgrupper utom sockerindustriens kam-

2.3

2.9

2.5

3.2

panj arbetare och torvindustri........

2.4

3.0

2.6

3.3

B. Metallindustriarbetareförbundet.

15 veckors maximal

20 veckors maximal

understödstid

understödstid

1929

1930

1931

1929

1930

1931

Hela förbundet............

0.8

1.4

2.5

0.9

1.5

2.9

s. 253 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

253

Byggnadsindustriens arbetare skulle sålunda ur en försäkring erhållit mera

understöd än någon annan av de här förevarande arbetaregrupperna. Vid 20

veckors maximal understödstid skulle sålunda antalet understödda dagar per

medlem ha uppgått år 1929 till 22 och år 1930 till icke mindre än 27. För

Metallindustriarbetareförbundet skulle på samma sätt de understödda dagarnas

antal för åren 1929, 1930 och 1931 ha uppgått till resp. 5, 9 och 17. Åren 1929

och 1930 skulle vidare de arbetaregrupper, som hänförts till Grov- och fabriksarbetareförbundet

erhållit understöd i mer än dubbelt så stor utsträckning som

arbetare inom Metallindustriarbetareförbundet.

4. Understödda personer.

I det föregående har försäkringens effektivitet mätts med antalet understödda

veckor i relation till hela antalet arbetslösa veckor. Såsom mått på

den del av den samlade arbetslösheten, som understödes genom en arbetslöshetsförsäkring

är otvivelaktigt det nämnda relationstalet även det mest rationella.

Av intresse kan emellertid jämväl vara att undersöka, huru stor del

av de arbetslösa, som överhuvud erhålla något understöd från försäkringen.

Förhållandet mellan antalet understödda personer och antalet av arbetslöshet

drabbade kommer tydligen att ange, huru stor del av de arbetslösa, som

bringats någon hjälp. Medan understödsprocenten i viss mån kan sägas vara

en mätare på i vilken utsträckning försäkringen har kunnat bringa full hjälp,

sett ur samhällets synpunkt, kan det sägas, att antalet understödda personer

mäter försäkringens effektivitet mera sett ur den enskilda individens synpunkt.

Tab. 10. Antal arbetslösa och understödda personer inom Gror- och fabriksarbetareförbundet

och Metallindustriarbetareförbundet.

Grov- och fabriksarbetareförbundet

(utom grupperna 10 k och 11)

Å r,

kvartal

Antal av

arbets- löshet

drabbade

personer

Understödda personer

Antal av

Understödda personer

15 v. maximal

understödstid

20 v. maximal

understödstid

arbets-

löshet

drabbade

personer

15 v. maximal

understödstid

20 v. maximal

understödstid

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1929

1 . . . .

13,969

5,224

37.4

5,224

37.4

6,653

2,493

37.6

2,504

37.6

2 . . . .

12.806

3,088

24.1

3,223

25.2

4,001

1,374

34.3

1,450

36.2

''6 ... .

10,025

2,664

26.6

2,769

27.6

3,372

1,076

31.9

1,116

33.1

4 ... .

12,332

3,639

29.5

3,780

30.7

3,355

1,169

34.8

1,212

36.1

1930

1 . . . .

14,375

5,706

39.7

5,760

40.1

8,161

2,833

34.7

2,875

35.2

2 ... .

16,394

4,332

26.4

4,557

27.8

5,646

2,515

44.5

2,588

45.8

3 . . . .

12,834

4.659

36.3

4,821

37.6

5,771

2,528

43.8

2,616

45.3

4 ... .

16,752

6,416

38.3

6,613

39.5

8,055

3,986

49.5

4,103

50.9

1931

1 . . . .

—

_

_

_

_

12,167

5,763

47.4

5,898

48.5

2 ... .

—

—

—

—

—

11,652

4,621

39.7

5,011

43.0

3 ... .

—

—

—

—

—

10,925

4,490

41.1

4,680

42.8

4 . . . .

—

—

—

—

—

12,563

5,322

42.4

5,580

44.4

1929

21,406

9.221

43.1

9,221

43.1

9,351

4,131

44.2

4,141

44.3

1930

.....

25,511

12,608

49.4

12,643

49.6

13,357

7,487

56.1

7,511

56.2

1931

—

—

—

—

—

20,333

12,022

59.1

12,124

59.6

Metallindustriarbetareförbundet

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

1932 års utredning.

Det är naturligt, att det procentuella antalet hjälpta personer såsom regel

skall vara icke obetydligt högre än understödsprocenten. I övrigt ger ovanstående

tabell samma bild av variationerna i försäkringens effektivitet som

understödsprocenten. En jämförelse mellan det procentuella antalet understödda

veckor och personer göres även i diagram 6, av vilket framgår, att

& T

so --

HO ■■

30 - 20

10- O -

Qroi?-éu"F&jbn arta fört?,

(utom. q it lOte Å-11)

Meta.lLLn.cL.

Diagram 6. Jämförelse mellan understödsprocent (-

personer (-1_!_!_L). 20 veckors maximal nnderstödstid.

.) och procentuella antalet understödda

en förhållandevis god överensstämmelse är rådande mellan de båda kurvornas

utveckling. Dock synas variationerna i understödsprocenten vara något

kraftigare än i antalet understödda personer i procent av arbetslösa. Särskilt

under sommarkvartalen synes skillnaden mellan kurvorna vidgas. Antalet understödda

veckor sjunker sålunda kraftigare än antalet understödda personer,

vilket tydligen innebär, att den genomsnittliga understödstiden per understödd

person under sommarkvartalen är kortare än under den övriga delen av året.

Det relativa antalet inom de olika yrkesgrupperna understödda personer

framgår av efterföljande tabell 11, i vilken även till jämförelse medtagits antalet

understödda veckor i procent av arbetslösa veckor.

Jämväl inom de särskilda yrkesgrupperna är såsom regel det procentuella

antalet understödda personer högre än understödsprocenten. Innebörden av

detta förhållande kan förklaras på flera sätt. Sålunda kan förklaringen vara,

att det i huvudsak är de långa arbetslöshetsfallen, som diskvalificerats. för

understöd, men det kan även betyda att diskvalifikationsbestämmelserna icke

ensidigt träffat vissa personer utan mera jämnt spritt sig bland arbetslöshetsfallen.

Med sannolikhet är framför allt den först nämnda förklaringsgrunden

orsaken till de högre procenttalen för understödda personer.

Någon gång föreligger ett undantag, exempelvis för tändsticksindustnen

år 1930. Detta torde stå i samband med. de inom denna näringsgren företagna

inskränkningarna i arbetstiden. Vissa arbetare ha haft regelbundna

korta arbetslöshetsperioder, avbrutna av kortare anställningstider. Härigenom

har till följd av karensbestämmelserna arbetslösheten praktiskt taget helt

blivit diskvalificerad från understöd.

s. 255 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

255

Tab. 11. Antalet understödda personer i procent av antalet av arbetslöshet drabbade

personer. Understödsprocent. 5

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Understödda personer

Understödda

veckor vid 20

veckors maximal

understö dstid

Yrkesgrupp

vid 15 veckors

maximal under- stödstid

vid 20 veckors

maximal under- stödstid

1929

1930

1929

1930

1929

1930

Byggnadsindustri..........

46.5

52.1

46.5

52.3

23.7

27.7

Byggnadsämnesiudustri.......

43.1

44.8

43.4

44.8

25.4

24.4

Glasindustri............

39.5

64.7

39.5

64.7

27.0

43.6

Glödlampsindustri..........

14.1

43.8

14.1

43.8

7.0

31.1

Gummiindustri...........

47.7

71.8

47.7

71.8

24.1

26.3

Kol- ock lerindustri.........

35.5

83.5

35.5

83.5

21.7

52.0

Konservindustri...........

24.1

26.9

24.1

26.9

5.3

12.2

Konstgödningsindnstri........

39.2

44.8

39.2

44.8

14.8

19.8

Porslinsindustri...........

50.6

42.8

50.6

43.1

30.5

27.3

Sockerindustri: kampanj arbetare . . .

2.4 ''

2.8

2.4

2.8

0.9

0.5

> : årsarbetare ......

50.4

46.0

50.4

46.8

29.6

27.6

Torvindustri............

9.2

22.3

9.2

22.3

3.8

5.7

Tändsticksindustri..........

4.6

9.5

4.6

9.5

6.2

20.2

Tvättinrättningar..........

30.8

21.0

30.8

21.4

23.5

16.8

Mekaniska verkstäder........

26.5

41.8

26.5

41.8

14.1

22.9

Olika slag av fabriker.......

39.7

42.6

39.7

43.0

21.8

24.2

> > > arbete........

37.8

46.7

37.8

47.1

12.2

17.5

Samtliga yrkesgrupper........

41.6

oö

41.6

48.3

21.4

25.2

Samtliga yrkesgrupper utom sockerindu- striens kampanj arbetare ocb torv- industri .............

43.1

49.4

43.1

49.6

23.5

27.0

B. Metallindustriarbetareförbundet.

Yrkesgrupp

Understödda personer

Understödda veckor

vid 20 veckors maxi- mal nnderstödstid

vid 15 veckors maxi- mal nnderstödstid

vid 20 veckors maxi- mal nnderstödstid

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1929

1930

1931

Järnbruk..........

40.1

59.3

62.8

40.1

59.4

63.1

22.6

34.6

32.5

Mekaniska verkstäder ....

44.5

54.6

58.0

44.6

54.9

58.5

31.0

37.8

38 4

Rörarbetare.........

52.3

57.3

60.2

52.5

57.3

60.7

38.5

39.4

39.5

Samtliga yrkesgrupper ....

44.2

56.1

59.1

44.3

56.2

59.6

30.2

37.1

37.2

5. Verkningarna av de olika diskvaliflkationsbestämmelsorna.

Den förevarande utredningen har givit till resultat att i genomsnitt 30—

40 % av den samlade arbetslösheten inom Grov- och fabriksarbetareförbundet

och Metallindustriarbetareförbundet skulle ha understötts av en arbetslöshetsförsäkring,

därest dylik hade varit införd. Man kan då fråga sig: Vilken är

orsaken till denna begränsning i försäkringens effektivitet, och vilken bestämmelse

har framför allt verkat diskvalificerande?

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

28

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

1982 års utredning.

I tabellbilaga 2 redovisas för varje särskild yrkesgrupp och för varje kvartal

veckornas fördelning med hänsyn till de tre förefintliga diskvalifikationsgrunderna.

I efterföljande tabell 12 lämnas en sammanställning av huvudresultaten

för dessa undersökningar.

Tab. 12. De olika diskvaliilkationsbestämmelsernas verkningar. Procent.

Diskvalifikations-

bestämmelse

Grov- o. fabriksarbetare- förbandet (atom grupperna

10 k ocb 11)

Metallindustriarbetareförbundet

vid 15 vec- kors maximal

anderstödstid

vid 20 vec- kors maximal

nnderstödstid

vid 15 veckors maxi- mal nnderstödstid

vid 20 veckors maxi- mal understödstid

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1) Ej erlagda 26 avgifter

65

61

65

61

54

42

40

54

42

40

2) Karensbestämmelser .

3) Understödstidens

10

10

10

10

14

18

18

14

18

18

maximering.....

3

4

1

2

4

6

10

2

3

5

Diskvalificerade veckor

78

75

76

73

72

66

68

70

63

63

Understödda veckor . .

22

25

24

27

28

34

32

30

37

37

Summa

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

Det må här först erinras om den innebörd, som givits de olika diskvalifikationsbestämmelserna.

Såsom diskvalificerade för ej erlagda 26 veckoavgifter

ha sålunda räknats alla de veckor, för vilka understöd ej utgått av denna

anledning, oberoende av om jämväl annan diskvalifikationsgrund förelegat.

Såsom diskvalificerade på grund av karensbestämmelserna ha sedan räknats

alla de arbetslösa veckor, för vilka understöd icke utgått, och som diskvalificerats

på grund av karensbestämmelserna, men ej till följd av den förut nämnda

diskvalifikationsgrunden. Såsom diskvalificerade på grund av understödstidens

maximering ha till slut räknats de arbetslösa veckor, för vilka understöd

icke utgått och vilka uteslutande diskvalificerats på grund av bestämmelserna

omjiss högsta tid, för vilken understöd erhålles.

Det framgar av tabell 12, att den avgjort viktigaste diskvalifikationsgrunden

varit bestämmelsen om de erlagda 26 veckoavgifterna. För Grov- och

fabriksarbetareförbundet skulle 61—65 % ha diskvalificerats av denna anledning.

För Metallindustriarbetareförbundet varierar antalet rätt betydligt;

å-r 1^.9 hade 54 % och åren 1930—31 40—42 % diskvalificerats av denna

anledning.

Det är påfallande i vilken förhållandevis ringa utsträckning bestämmelsen

om understödstidens maximering verkat diskvalificerande, ett förhållande,

som uppenbart sammanhänger med vad ovan anfördes om den relativt obetydliga

skillnaden mellan försäkringens effektivitet vid understödstidens

maximering till 15 och till 20 veckor. Pa grund av det sätt, varpå de diskvalificerade

arbetslöshetsveckorna redovisats, skulle tydligen försäkringens effektivitet,

därest alla bestämmelser om understödstidens maximering strökos,

ökas med det under denna diskvalifikationsgrund redovisade antalet veckor.

Detta skulle tydligen innebära, att den enda diskvalifikationsgrund, som,

sedan vederbörande en gång blivit understödsberättigad, skulle verka’ vore

kravet på 26 erlagda avgifter under de senaste 4 kvartalen. Den högsta individuella

understödstiden skulle tydligen i sådant fall uppgå till 39 veckor

under fyra på varandra följande kvartal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1.

M-zLa 11 i ..nä

arb, fo

fiz tall i nd. orl>, fcrl

r 1 e h
-

tmåsåm

rkla.LLi nc

lind. art'' rörö.

HilLa

O ir'' ? ''

mm.

I ^ ’ *\ jjrj

■HMS* Iföl

§IÄjS

8W»P

Af H ,*Vav --V^ •;•?*''.■“''■ >.

sti-v■

■V.Ö

:rf#yaSS;

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

1932 års utredning.

I stort sett kan sägas, att inom varje särskild yrkesgrupp antalet veckor,

som diskvalificerats till följd av ej erlagda 26 avgifter, varierar i motsatt

riktning mot antalet understödda veckor. Detta belyses även av diagram 7,

i vilket för de båda förbunden ävensom några av de större yrkesgrupperna

grafiskt återgivits procentuella antalet understödda veckor, till följd av ej

erlagda 26 veckoavgifter diskvalificerade veckor och övriga ej understödda

veckor.

Inom gruppen järnbruk har såsom synes av ovanstående diagram antalet av

andra orsaker än ej erlagda 26 avgifter diskvalificerade veckor varit förhållandevis

stort. Detta sammanhänger med ett till följd av ofta återkommande

korta arbetslöshetsfall stort antal karensveckor. I allmänhet är emellertid

sambandet mellan de understödda veckorna och antalet veckor, som diskvalificerats

på grund av ej erlagda 26 avgifter, starkt. Det är tydligt, att det i

fTämsta rummet är denna bestämmelse, som inverkar på försäkringens effektivitet.

Inom skilda näringsgrupper verka diskvalifikationsbestämmelserna emellertid

synnerligen olika. Detta belyses av efterföljande tabell 13.

Tab. 13. Diskvaliflkationsbestämmelsemas betydelse inom olika yrkesgrupper. Diskvalificerade

veekor i procent av arbetslösa veckor. 20 veckors maximal understödstid.

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Yrkesgru

P P

Ej erlagda

26 avgifter

Karens-

bestämmelser

U nderstöds- tidens

maximering

1929

1930

1929

1930

1929

1930

Byggnadsindustri......

66

63

9

8

1

1

Byggnadsämnesindnstri . . .

64

64

10

11

1

1

Glasindustri........

55

27

18

28

0

1

Glödlampsindustri ...

87

59

6

10

—

0

Gummiindustri.......

52

51

23

21

1

2

Kol- och lerindustri.....

70

24

6

23

2

1

Konservindustri......

90

81

5

6

0

1

Konstgödningsindustri ....

79

72

5

7

1

1

Porslinsindnstri......

42

47

27

24

0

2

Sockerindustri: kampanjarbetare . . .

99

99

0

0

0

0

årsarbetare .

60

62

8

8

2

2

Torvindnstri........

95

91

1

3

0

0

Tändsticksindustri.....

45

41

48

38

1

1

Tvättinrättningar......

64

67

10

12

2

4

Mekaniska verkstäder ....

74

67

12

9

0

1

Olika slag av fabriker . . .

68

62

8

9

2

5

> > > arbete ....

81

74

6

7

1

1

Samtliga yrkesgrupper ....

69

63

9

10

1

2

Samtliga yrkesgrupper utom sockerindustriens

kam-

panjarbetare och torvindnstri . .

65

61

10

10

1

2

B.

Metallindustriarbetareförbundet.

Ei erlagda 26

Karens

Understödstidens

Yrkesgrupp

avgifter

bestämmelser

maximering

1929

1930

1931

1929

1930

1931

1929

1930

1931

Järnbruk ..........

51

29

36

25

35

29

1

1

2

Mekaniska verkstäder ....

55

46

40

11

13

16

3

3

6

Rörarbetare.........

52

50

47

9

8

8

0

3

5

Samtliga yrkesgrupper ....

54

42

40

14

18

18

2

3

5

s. 259 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

259

Bestämmelsen om understödstidens maximering är tydligen, då längsta individuella

understödstid sättes till 20 veckor, såsom diskvalifikationsgrund i

det närmaste betydelselös. I några få fall ha karensbestämmelserna i större

omfattning verkat diskvalificerande. Främst må omnämnas det redan tidigare

påpekade fallet inom tändsticksindustrien. Jämväl inom glasindustrien

och porslinsindustrien ha tydligen regelbundna permitteringar förekommit.

Vad Metallindustriarbetareförbundet beträffar är för järnbruken antalet karensveckor

av samma anledning stort. Det är tydligt, att, därest arbetslöshetstiden

hade sammanförts i mera långa perioder, den av försäkringen understödda

delen av arbetslösheten skulle ha stigit. Vilken inverkan på försäkringens

effektivitet detta skulle haft, tillåter materialet inga slutsatser. Det

får nämligen ihågkommas, att en del av de veckor, vilka redovisats såsom

diskvalificerade på grund av karensbestämmelserna, utan tvivel skulle diskvalificerats

till följd av understödstidens maximering, därest man antager att

arbetslösheten fördelats på färre men längre arbetslöshetsfall.

Vid beräknandet av understödsprocenten ha de understödda veckorna satts

i relation till samtliga arbetslöshetsveckor. Om man härvid bortser från

karensveckorna erhålles tydligen ett något högre värde på en sålunda beräknad

understödsprocent.

De såsom karensveckor i utredningen redovisade arbetslöshetsveckorna utgöra

visserligen endast en del av hela det antal veckor, å vilka karensbestämmelserna

varit tillämpliga, enär en del av karensveckorna redovisas bland de

till följd av ej erlagda 26 avgifter diskvalificerade veckorna. Då det främst

äro de mycket långa arbetslöshetsfallen, som kommit att diskvalificeras av

sistnämnda bestämmelse, är det emellertid sannolikt, att antalet karensveckor

inom den sålunda för understöd diskvalificerade delen av arbetslösheten är

förhållandevis lågt. Det är därför antagligt, att om man bortser från de

karensveckor, vilka icke i utredningen redovisats såsom sådana, man knappast

torde komma att begå ett mera betydande fel. I nedanstående tab. 14

ha antalet understödda veckor vid 20 veckors maximal understödstid satts i

relation till antalet arbetslöshetsveckor, minskat med karensveckorna.

Tal). 14. Understödda veckor, vid 20 veckors maximal understödstid i relation till

arbetslöshetstiden, minskad med karensveckorna.

Å r

Grov- o. fabriksarbetareförbundet

(ntom grupperna 10 k o. 11)

Metallindustriarbetareförbundet

Understödda

veckor

Arbetslösa

veckor

•/. karensveckor

%

Understödda

veckor

Arbetslösa

veckor

''/. karensveokor

%

1929 ....

67,401

257,603

26.2

27,113

77,503

35.0

1930 ....

95,252

315,501

30.2

51,075

112,237

45.5

1931 ....

—

—

—

99,258

218,203

45.5

För Grov- och fabriksarbetareförbundet ligga sålunda beräknade understödsprocent

omkring 3 % högre än tidigare beräknade; för Metallindustriarbetareförbundet

uppgår skillnaden till mellan 6 och 8 %.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

1932 års utredning.

III. Verkningar av vissa ändringar i bestämmelser, som

reglera understödsrätten från en arbetslöshetsförsäkring.

De föregående undersökningarna ha givit till resultat, att en arbetslöshetsförsäkring

enligt 1928 års förslag skulle under åren 1929—1931 ha understött

30—40 % av den samlade arbetslösheten inom de här undersökta förbunden.

Det har även visat sig, att till följd av svårigheterna för de försäkrade

att under fyra på varandra följande kvartal erlägga veckoavgifter för

halva denna tid, 50—60 % av arbetslösheten blivit diskvalificerad från understöds

erhållande. Den frågan har därför uppkommit, i vad mån man genom

vissa förändringar i dessa bestämmelser kunde underlätta uppnåendet av understödsrätt.

Härvid finge man dock, huru än bestämmelserna formulerades,

uppehålla kravet, att de försäkrade — för att kunna komma i åtnjutande av

understöd -— alltid borde ha uppfyllt vissa motprestationer till försäkringen.

Enligt 1928 års förslag hade man tänkt, att en försäkrad för att erhålla

understödsrätt skulle under de föregående fyra kvartalen ha erlagt avgifter

under minst halva denna tid. Ett sätt varigenom man eventuellt skulle underlätta

uppnåendet av understödsrätt, vore att utsträcka nämnda tid. Det

kunde nämligen tänkas, att det för de försäkrade vore lättare, att exempelvis

under åtta på varandra följande kvartal erlägga avgifter för 52 veckor

än under fyra kvartal för 26 veckor. För att undersöka verkningarna av

en dylik bestämmelse har för en yrkesgrupp av Grov- och fabriksarbetareförbundet,

nämligen byggnadsämnesindustrien, utförts en särskild undersökning.

Man har härvid, såsom nämnts, utgått från, att de försäkrade för ernående av

understödsrätt skulle under de åtta nästföregående kvartalen ha erlagt minst

52 veckoavgifter. Enär försäkringen tänkts träda i kraft den 1 januari 1928

var det med hänsyn till dessa bestämmelser nödvändigt att inskränka undersökningen

till år 1930.

För att undersökningen icke skulle giva missvisande resultat borde tydligen

hänsyn tagas till att en stor del av den ganska rörliga arbetskraften inom

byggnadsämnesindustrien icke tillhört Grov- och fabriksarbetareförbundet så

lång tid, att de haft möjlighet att draga nytta av den föreslagna ändringen i

här förevarande bestämmelse. Med hänsyn härtill delades medlemmarna upp

i två grupper, A och B. Till den första gruppen fördes alla med en oavbruten

medlemstid av minst 2 år och till gruppen B alla övriga. Det är tydligen

verkningarna för gruppen A, som närmast angiva den utsträckning, i vilken

de ändrade bestämmelserna skulle underlätta understödsrättens uppnående.

Resultaten av undersökningen äro sammanförda i tabellbilaga 5. Nedan i

tabell 15 redovisas mera överskådligt undersökningens huvudresultat.

Den verkställda undersökningen visar, att för gruppen A en förändring av

de förevarande bestämmelserna på sätt här föreslagits, i stället för att underlätta

ernåendet av understödsrätt skulle ha verkat i viss mån försvårande.

Differensen i effektivitet är för gruppen A visserligen icke stor. Vid 20

veckors maximal understödstid uppgår skillnaden blott till 2.1 %. För gruppen

B åter blir olikheten betydande. Medan här endast 4.6 % av arbetslösheten

skulle ha understötts, därest villkoret för understödsrätt varit 52 erlagda

avgifter under 2 år, blir effektiviteten med de ursprungligen tänkta bestämmelserna

13.7 %; skillnaden uppgår till 9.1 %. För hela den här undersökta

yrkesgruppen skulle de föreslagna bestämmelserna ha medfört en sänkning

av försäkringens effektivitet från 24.5 till 19.6 %.

s. 261 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

261

Tab. 15. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor, då understödsrätt förvärvas

efter 1) 52 erlagda avgifter under åtta på varandra följande kvartal, 2) 26 erlagda

avgifter under fyra på varandra följande kvartal. Arbetslöshetsprocent.

Grov- och fabriksarbetare förbundet: Byggnadsämnesindustri. År 1930.

Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor

om kravet på understödsrätt uppnås vid

52 erlagda avg. under 8

26 erlagda avg. under 4

Arbetslös-

kvartal

kvartal

betsprocent

15 v. maxi-

20 v. maxi-

15 v. maxi-

20 v. maxi-

mal under-

mal under-

mal under-

mal under-

stödstid

stödstid

stödstid

stödstid

A. Personer med 2 års

oavbruten medlemstid.

1 kv........

38.6

40.1

41.1

42.9

38.8

2 kv........

18.9

22.9

20.5

25.2

18.2

3 kv........

15.8

17.9

15.9

18.4

12.3

4 kv........

25.0

28.6

26.3

30.0

31.0

Hela året........

27.5

30.2

29.1

32.2

24.5

B. Övriga personer.

1 kv........

7.0

7.2

15.3

15.9

49.5

2 kv........

2.1

2.6

9.2

11.1

22.8

3 kv........

1.5

1.7

8.4

9.0

19.0

4 kv........

4.2

4.3

14.4

14.9

46.2

Hela året........

4.4

4.6

12.9

13.7

33.6

Samtliga.

1 kv........

26.1

27.1

30.9

32,2

42.4

2 kv........

12.2

14.9

16.0

19.6

19.8

3 kv........

9.5

10.7

12.6

14.2

14.6

4 kv........

16.0

18.0

21.1

23.5

36.1

Hela året........

17.9

19.6

22.4

24.5

27.6

I förbigående må erinras om den ovan å sid. 250 relaterade undersökningen

av försäkringens effektivitet för de grupper, som tillhört vederbörande organisation

oavbrutet minst 1 år. Det här senast gjorda urvalet bör tydligen

representera en ännu mera fast del av arbetarestammen än vad i nämnda fall

var fråga om. Resultaten jämföras i den följande tablån.

År,

kvartal

Personer med 2 års oavbruten

medlemstid

Personer med 1 års oavbruten

medlemstid

Understödsprocent

Arbets-

löshets-

procent

Understödsprocent

Arbets-

löshets-

procent

15 v. maxi- mal under- stödstid

20 v. maxi- mal under- stöd stid

15 v. maxi- mal under- stödstid

20 v. maxi- mal under- stödstid

1930: 1..........

3.........

41.1

15.9

42.9

18.4

38.8

12.3

39.6

15.8

41.2

18.0

39.9

13.7

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

1982 års utredning.

Det framgår, att den grupp, som har 2 års medlemstid, har lägre arbetslöshet.

Skillnaden är visserligen icke stor, men uppgår dock till 1.1 resp. 1.4 %

för här ifrågavarande kvartal. Understödsprocenten åter är högre, nämligen

under första kvartalet 1930 1.7 % och under tredje kvartalet 0.4 % vid 20 veckors

maximal understödstid.

En ökad effektivitet uppnås tydligen icke genom utsträckning av den tid,

under vilken antalet avgifter får erläggas, om man samtidigt låter detta senare

växa proportionellt. Uppenbart är emellertid, att om man minskar antalet

avgifter och behåller tidsperioden konstant, en större del av arbetslösheten

måste komma att absorberas av försäkringen, enär en dylik förändring

innebär en påtaglig mildring av diskvalifikationsgrunderna.

För att belysa effekten av en sänkning av avgiftsantalet har företagits

en serie undersökningar. Man har härvid låtit kravet på under föregående

fyra kvartal erlagda avgifter successivt sjunka från 26 till 20. På grund av

denna undersöknings tidskrävande karaktär har densamma vad hela materialet

beträffar blott kunnat genomföras för ett kvartal, nämligen första kvartalet

1930. För att dock icke helt bygga undersökningarna på ett enda tidsavsnitt,

för vilket speciella omständigheter ha kunnat inverka, har för Metallindustriarbetareförbundet

en liknande undersökning företagits jämväl för tredje

kvartalet 1931.

Resultaten av dessa undersökningar äro sammanställda i tabellbilaga 6.

Huvudresultaten återgivas i den efterföljande tabellen 16.

Tal). 16. Förändringar i understödsprocenten vid successiva sänkningar av antalet

för nnderstödsrätt erforderliga veckoavgifter.

Antal erlagda avgifter

Grov- o. fabriks- arbetareförbundet

(utom grupperna

10 k o. 11)

Metallindustriarbetareförbundet

Första kvartalet

1930

Första kvartalet

1930

Tredi e kvartalet

1931

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

26 avgifter under 4

kvartal . .

29.1

30.9

81.3

33.0

28.9

32.3

25 > > »

> . .

31.3

33.2

32.0

33.8

29.5

33.1

24 > »

» . .

33.4

35.4

34.5

36.3

30.1

33.8

23 > > »

) . .

35.2

37.3

35.6

37.5

30.8

34.6

22 » > >

> . .

36.9

39.1

36.8

38.6

31.3

35.2

21 » »

» . .

39.1

41.2

37.8

39.7

31.9

35.8

20 > > >

> . .

41.1

43.3

38.8

40.7

32.5

36.5

För det fall att kravet på antalet erlagda avgifter för understödsrätts förvärvande

skulle sättas så lågt som till 20 skulle vad Grov- och fabriksarbetareförbundet

beträffar ytterligare omkring 12 % av antalet arbetslöshetsveckor

ha blivit understödda. I stort sett kan sägas, att understödsprocenten

växer ganska jämnt med sänkningen av kravet på de erlagda

avgifterna. För varje veckas avgift sålunda, varmed de ursprungligen

föreslagna 26 sänkes, stiger försäkringens effektivitet inom det förevarande

intervallet med omkring 2 %. Vad Metallindustriarbetareförbundet

beträffar är stegringen betydligt mindre. För första kvartalet 1930 skulle

effektiviteten vid 20 veckors maximal understödstid ha stigit med endast

opaginerad Kontrollera mot PDF

1982 års utredning. 268

7.7 %. För det tredje kvartalet 1931 skulle stegringen ha blivit än mindre,

nämligen blott 4.2 %.

En annan omständighet är värd att noteras. Med det ursprungliga kravet

på erlagda veckoavgifter (26 under 4 kvartal) skulle vid 20 veckors maximal

understödstid 30.9 % av arbetslösheten blivit understödd inom Grov- och fabriksarbetareförbundet

och 33.0 % eller 2.1 % mera inom Metallindustriarbetareförbundet.

För det fall att kravet på erlagda avgifter hade sänkts till 20

skulle försäkringen blivit mera effektiv för Grov- och fabriksarbetareförbundet

än för Metallindustriarbetareförbundet. En mildring av den förevarande

diskvalifikationsgrunden skulle tydligen framför allt ha gynnat arbetaregrupper

inom grovarbetareyrket.

En sänkning av kravet på erlagda avgifter från 26 till 20 skulle enligt ovanstående

för Grov- och fabriksarbetareförbundet ha medfört en stegring i effektivitet

från 30.9 till 43.3 % eller med 12.4 %. För Metallindustriarbetareförbundet

skulle, såsom även anförts, stegringen blivit 7.7 % för första kvartalet

1930 och 4.2 % för tredje kvartalet 1931. I vad mån kunna dessa stegringar

i försäkringens effektivitet sägas svara mot sänkningen i de fordrade motprestationerna?
Det

är tydligt, att, om exempelvis för understödsrätt hade fordrats 50 erlagda

avgifter under fyra kvartal, försäkringens effektivitet skulle ha blivit

mycket låg, antagligen endast några få procent. Hade åter något krav på

erlagda avgifter icke alls förelegat för förvärvande av understödsrätt, skulle

naturligen effektiviteten blivit mycket hög. Undersökningar, som företagits,

och som återgivas nedan, ha givit vid handen, att man vid 20 veckors maximal

understödstid i detta senare fall torde få räkna med en effektivitet av mellan

65—70 %. Om en sänkning av kravet på erlagda avgifter från 50 till 0 medfört

en stegring av effektiviteten från blott en eller annan procent upp till 70 %

skulle detta innebära, att, då kravet på erlagda avgifter ändras med 1 veckoavgift,

effektiviteten i genomsnitt ändras med 1.3—1.4 %. Mot en sänkning

med 6 veckoavgifter skulle därför svara en stegring av försäkringens effektivitet

med 7.8—8.4 %. För Grov- och fabriksarbetareförbundet har tydligen

den verkligen inträffade stegringen varit större än den man haft anledning

vänta. För Metallindustriarbetareförbundet åter har, särskilt vad tredje

kvartalet 1931 beträffar, densamma varit avsevärt lägre.

För att närmare undersöka orsakerna till detta, ävensom belysa verkningarna

av förändringar i bestämmelserna rörande antalet erlagda avgifter har

för de här berörda kvartalen verkställts undersökning rörande de försäkrades

fördelning efter antalet erlagda avgifter ävensom omfattningen av den arbetslöshet,

de försäkrade under resp. kvartal drabbats av.

Det framgår av tabell 17, att en förhållandevis stor del av arbetslösheten

är samlad hos personer, som icke till försäkringen skulle ha erlagt någon avgift.

Detta förhållande gäller för båda de här undersökta förbunden. Det

framgår vidare, att för Metallindustriarbetareförbundet antalet personer med

stort antal erlagda avgifter är mycket högt, ett förhållande, som förklarar försäkringens

högre effektivitet för detta förbund än för Grov- och fabriksarbetareförbundet.

För detta senare förbund märkes i stället kring mitten av skalan en ej obetydlig

anhopning, vilket tydligen är en av orsakerna till att en sänkning av

kravet på erlagda avgifter för detta förbund får större verkan än inom Metallindustriarbetareförbundet.

Förklaringsgrunden är emellertid jämväl en annan.

I tabellbilaga 7 äro sammanställda uppgifter rörande dels de arbetslösa personernas

dels arbetslöshetsveckornas fördelning med hänsyn till varje särskild

erlagd veckoavgift. Om kravet på erlagda avgifter för förvärvande av under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

to

05

tf**

Tab. 17. Arbetslöshet och arbetslösa personer, fördelade efter antalet erlagda avgifter.

Grov- och fabriksarbetareförbundet

(utom grupp 10 k och 11)

Metallindustria

rbetareförbun

det

Antal

Första kvartalet 1930

Första kvartalet 1930

Tredje kvartalet 1931

Klass-

erlagda

avgifter

bredd

Arbetslösa personer

Arbetslösa veckor

Arbetslösa

personer

Arbetslösa veckor

Arbetslösa

personer

Arbetslösa veckor

Antalet

Antalet

Antalet

Antalet

Antalet

Antalet

dividerat

dividerat

dividerat

dividerat

dividerat

dividerat

Antal

%

med

Antal

*

med

Antal

%

med

Antal

%

med

Antal

%

med

Antal

%

med

klass-

klass-

klass-

klass-

klass-

klass-

bredden

bredden

bredden

bredden

bredden

bredden

0

1

966

6.7

966

8,373

8.3

8,373

588

7.2

588

4,612

12.8

4,612

617

5.6

617

5,933

9.9

5,933

1-5

5

556

3.9

111

5,828

5.8

1,166

99

1.2

20

935

2.6

187

228

2.1

46

2,140

3.6

428

6-10

5

1,157

8.0

231

11,396

11.3

2,279

230

2.8

46

2,026

5.6

405

369

3.4

74

3,264

5.5

653

11—15

5

1,316

9.1

263

11,604

11.5

2,321

415

5.1

83

2,668

7.4

534

594

5.4

119

4,748

7.9

950

16—19

4

987

6.9

247

9,143

9.1

2,286

224

2.7

56

1,965

5.4

491

451

4.1

113

3,588

6.0

897

20-25

6

1,894

13.2

316

15,327

15.2

2,555

579

7.1

97

3,764

10.4

627

884

8.1

147

6,400

10.7

1,067

26-30

5

1,393

9.7

279

10,214

10.1

2,043

302

3.7

60

1,967

5.4

393

794

7.3

159

4,871

8.2

974

31-35

5

1,696

11.8

339

10,640

10.6

2,128

478

5.9

96

2,641

7.3

528

1,009

9.2

202

5,362

9.0

1,072

36-40

5

1,495

10.4

299

7,854

7.8

1,571

790

9.7

158

3,708

10.2

742

1,230

11.3

246

5,979

io.o

1,196

41—45

5

1,374

9.6

275

5,497

5.6

1,099

1,107

13.6

221

4,046

11.2

809

1,840

16.9

368

7,587

12.7

1,517

46—50

5

1,541

10.7

308

4,874

4.8

975

3,349

41.0

670

7,860

21.7

1,572

2,909

26.6

582

9,870

16.5

1,974

Summa

—

14,375

100.0

—

100,750

100.0

—

8,161

100.0

—

36,192

100. o

—

10,925

100.0

—

59,742

100.0

—

Anm. I tabellen förekommer en ojämnhet i klassbredderna. Detta har skett för att erhålla siffror för den i detta sammanhang betydelsefnlla klassen

veckoavgifter. För att eliminera den påpekade ojämnheten har antalet personer, resp. antalet veckor, dividerat med klassbredden, särskilt

i tabellen angivits.

1932 års utredning.

s. 265 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

265

stödsrätt sänkes exempelvis från 26 till 25 komma tydligen de arbetslösa, som

haft 25 erlagda avgifter, att förvärva understödsrätt från försäkringen. Den

arbetslöshet, som de äro bärare av, blir tydligen understödd i den mån som

den icke blir diskvalificerad av karensbestämmelserna eller av bestämmelserna

rörande understödstidens maximering. Försäkringens ökade _ effektivitet

vid sänkningen av antalet erlagda avgifter sammanhänger tydligen jämväl

med den omfattning i vilken dessa båda senare diskvalifikationsgrunder medgiva

understöds utgående. I efterföljande tabell 18 ha sammanställts uppgifter

rörande dels arbetslöshetsveckornas fördelning efter erlagda avgifter i

klassintervallet 20—26 veckoavgifter, dels det antal understödsveckor, som

tillkommer för varje sänkning av kravet på erlagda avgifter.

Det visar sig att för Metallindustriarbetareförbundet de veckor, som på detta

sätt »frigöras», i större omfattning än för Grov- och fabriksarbetareförbundet

diskvalificeras för understöd. Inom först nämnda förbund bli vad tredje

kvartalet 1931 beträffar endast 40 % av dessa arbetslöshetsveckor understödda;

det må erinras om, att det var för detta kvartal som ökningen i försäkringens

effektivitet vid avgiftsantalets sänkning till 20 endast blev 4.2 %.

Tab. IS. Fördelning av arbetslösa veckor och understödda veckor efter erlagda avgifter.

20 veckors maximal nnderstödstid.

Grov- o. fabriksarbetare- förbundet (utom grupperna

10 k o. 11)

. Metallindustriarbetareförbundet

Erlagda

Första kvartalet 1930

Första

kvartalet 1930

Tredje

kvartalet 1931

avgifter

U nderst.

Underst.

Underst.

Arbets-

Under-

veckor i

Arbets-

Under-

veckor i

Arbets-

Under-

veckor i

lösa

stödda

% av ar-

lösa

stödda

% av ar-

lösa

stödda

% av ar-

veckor

veckor

betslösa

veckor

veckor

betslösa

veckor

veckor

betslösa

veckor

veckor

veckor

25 ... .

2,991

2,342

78.3

371

261

70.4

1,040

445

42.8

24 ... .

2,715

2,171

80.0

1,240

924

74.5

1,349

441

32.7

23 ... .

2,346

1,951

83.2

621

411

66.2

1,030

458

44.5

22 ... .

2,216

1,759

79.4

572

421

73.6

992

388

39.1

21 ... .

2,600

2,165

83.3

473

373

78.9

904

340

37.6

20 ... .

2,459

2,088

84.9

487

380

78.0

1,085

442

40.7

Summa

15,327

12,476

81.4

3,764

2,770

73.6

6,400

2,514

39.3

Den effekt, som en sänkning av kravet på erlagda avgifter kan medföra,

är tydligen beroende av såväl de arbetslösas fördelning efter erlagda avgifter

som övriga diskvalifikationsgrunders verkningar. Är effektiviteten inom en

arbetaregrupp redan förhållandevis hög, verka övriga diskvalifikationsgrunder,

d. v. s. karensbestämmelser och understödstidens maximering, kraftigare,

än då effektiviteten varit förhållandevis låg.

Det har hittills antagits, att det fordrade antalet avgifter skall ha varit

erlagt under nästföregående fyra kvartal. Man kan fråga sig, vilken inverkan

ett utsträckande av denna tid till fem kvartal skulle ha. Det kunde

tänkas, att denna förlängning av tiden skulle, framför allt för arbetaregrupper

med säsongbetonade variationer i arbetslöshetens omfattning, underlätta

uppnåendet av det stadgade antalet avgifter. 30 avgifter under fem kvartal

motsvara sålunda 24 avgifter under fyra kvartal, medan 26 avgifter un
-

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

1982 års utredning.

der fem kvartal på samma sätt motsvara 20.8 avgifter under fyra kvartal.

Den längre tiden medför emellertid, att de försäkrade vid beräknandet av understödsrätten

exempelvis för det av sin höga arbetslöshet karakteriserade

första kvartalet av ett år får räkna avgifter erlagda under en tid, i vilken inryckts

ett kvartal med genomsnittligt lägre arbetslöshet än årets första. I

varje fall torde man kunna vänta, att chanserna för att under en period om

fem kvartal, vilken är lagd på så sätt, att den genomsnittliga arbetslösheten

för denna är lägre än för en period om fyra kvartal, skall erbjuda större möjligheter

för de försäkrade att uppfylla de ifrågavarande motprestationerna.

För att belysa detta har för första och tredje kvartalen år 1930 för byggnadsindustriens

och konstgödningsindustriens arbetare inom Grov- och fabriksarbetareförbundet

gjorts en undersökning rörande verkningarna av de förevarande

bestämmelsernas utformning till 30 resp. 26 avgifter under fem på varandra

följande kvartal. Resultaten äro återgivna i tabellbilaga 8. I efterföljande

tabell 19 ha vissa av de uppnådda resultaten sammanställts.

Tal). 19. Jämförelse mellan arbetslöshetsförsäkringens effektivitet vid vissa förändringar

i bestämmelserna för understödsrättens ernående. Ilnderstödsprocent. Första

och tredje kvartalen 1930.

Byggnadsindustri

Konstgödningsindustri

IB veckors

20 veckors

15 veckors

20 veckors

maximal

maximal

maximal

maximal

understöds-

understöds-

understöds-

understöds-

tid

tid

tid

tid

Första kvartalet 1930.

30 avg. under 5 kvartal .......

30.8

32.9

17.4

19.4

26 > >5 > ......

35.7

38.2

21.5

23.8

26 > > 4 > .......

30.9

32.9

15.2

17.4

Tredje kvartalet 1930.

30 avg. under 5 kvartal........

20.5

23.8

15.6

18.0

26 > > 5 » .......

23.8

27.5

17.8

19.9

26 . »4 » .......

20.0

22.7

13.8

16.0

Det visar sig, att effektiviteten vid 30 avgifter under fem kvartal blir praktiskt

taget densamma, som vid 26 avgifter under fyra kvartal. Såsom ovan

redan påpekats motsvara 30 avgifter under fem kvartal 24 avgifter under

fyra kvartal. Enligt tabellbilaga 6 skulle emellertid försäkringens effektivitet

vid detta senare fall ha för yrkesgruppen byggnadsindustri varit 37.3 % vid

20 veckors maximal understödstid, d. v. s. icke mindre än 4.4 % högre. Det är

tydligt, att enbart det högre antalet avgifter verkat försvårande. På samma

sätt visa sig 26 avgifter under fem kvartal giva mindre effekt än 21 avgifter

under fyra kvartal.

De gjorda undersökningarna ha sålunda givit vid handen, att en ökning i försäkringens

effektivitet icke kan ernås genom ett utsträckande av den tid, under

vilken det fordrade antalet avgifter skall vara erlagt, om samtidigt härmed

avgifternas antal proportionellt ökas. Hålles förhållandet mellan antalet

avgifter och den ifrågavarande tidsperioden konstant, ökas effektiviteten med

avgiftsantalets minskning.

Man har i det föregående utgått från, att de försäkrade skulle äga att betala

försäkringsavgifter endast för tider, då de innehaft arbetsanställning.

s. 267 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

267

Skulle emellertid den bestämmelsen införas, att avgiftsplikt förelåge för årets

alla veckor, oberoende av om den försäkrade har arbete eller ej, skulle tydligen

kravet på ett visst antal erlagda avgifter försvinna som diskvalifikationsgrund,

om man härvid bortser från de nytillträdande. De ovan återgivna utredningarna

giva icke någon ledning för bedömandet av en dylik försäkrings effektivitet.

Det kan emellertid vara av värde att undersöka de båda övriga diskvalifikationsgrundernas

inverkan i ett dylikt fall. Det har sålunda antagits, att

avgiftsplikt förelegat för alla veckor, och att understöd utgått för arbetslöshet

endast med de begränsningar, som ligga i karensbestämmelserna och understödstidens

maximering. Med dessa utgångspunkter har materialet för en

av Grov- och fabriksarbetareförbundets yrkesgrupper, nämligen byggnadsämnesindustrien,

omräknats. Resultaten återfinnas sammanställda i tabellbilaga

9. I efterföljande tabell 20 återgivas huvudresultaten.

Tab. 20. Understödda yeckor i procent av arbetslösa veckor, då understödstiden begränsas

uteslutande ay karensbestämraelser och understödstidens maximering.

Grov- och fabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri.

År, kvartal

15 veckors

maximal

understöds- tid

20 veckors

maximal

understöds- tid

1929 1 ................

85.6

85.6

2................

56.4

79.2

3................

27.4

39.2

4................

36.1

49.3

1930 1 ................

75.3

82.0

2................

40.4

54.0

3................

33.9

42.7

4................

49.1

60.8

1929 .................

59.6

68.8

1930 .................

54.5

64.3

Såsom väntat skulle en arbetslöshetsförsäkring under dessa förhållanden

bliva synnerligen effektiv. Icke mindre än 2/3 av hela den samlade arbetslösheten

hade kommit att bliva understödd. Jämväl under de här antagna förhållandena

skulle emellertid effektiviteten komma att variera betydligt under

årets olika delar. — Byggnadsämnesindustrien är ett typiskt säsongfack; under

vintern stiger arbetslösheten till inemot 50 % medan den under sommaren håller

sig vid omkring 15 %. Det visar sig, att även därest en arbetslöshetsförsäkring

hade ordnats på sätt, som här antagits, säsongarbetslösheten skulle ha

absorberats mera effektivt än den övriga arbetslösheten. I det här förevarande

fallet beror detta tydligen på, att de vinterarbetslösa icke på grund av tidigare

erhållet understöd uttömt sin understödsrätt, och att de sålunda vid arbetslöshetens

början i stor utsträckning ha sin rätt obeskuren. Den mycket höga

effektiviteten under årets första och andra kvartal torde emellertid åtminstone

till en del få tillskrivas en annan omständighet. Vid undersökningens utförande

har det antagits, att icke något understöd utgått före 1 januari 1929.

Vid denna tidpunkt var sålunda samtligas understödsrätt obeskuren. Detta

torde främst förklara den mycket höga understödsprocenten för nämnda kvartal

och även i någon mån för andra kvartalet 1929. Att så förhåller sig, fram
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

198% års utredning.

går av att vid 15 veckors maximal understödstid understödsprocenten sjunker

från 85.6 till 56.4 %, medan åter vid 20 veckors maximal understödstid motsvarande

sänkning blott utgör 6.4 %. Med första kvartalet 1930 inträda alla

de helårsarbetslösa åter med full understödsrätt. Dessa helårsarbetslösa, som

under tredje och fjärde kvartalen 1929 icke ha erhållit understöd och till följd

härav ha verkat sänkande på försäkringens effektivitet, erhålla nu sina 15

resp. 20 veckors arbetslöshetsunderstöd. De här påpekade förhållandena måste

tydligen i viss mån medverka till den mycket höga understödsprocenten detta

kvartal.

I det förslag till arbetslöshetsförsäkring, vars effektivitet här har varit

föremål för undersökning, har understödsrätten tänkts skola prövas vid varje

kvartalsskifte. Detta medför tydligen, att alla de, som ej vid kvartalsskiftena

haft 26 erlagda avgifter under de fyra föregående kvartalen, bliva diskvalificerade

från erhållande av fortsatt understöd. Enligt det förslag till arbetslöshetsförsäkring,

som 1932 års sakkunniga framlägga, skall understödsrätten

prövas allenast vid tiden för arbetslöshetsfallets inträffande. Den omständigheten,

att en försäkrad, medan understödet utgår, icke längre uppfyller det

krav på erlagda avgifter, som vid arbetslöshetsfallets inträffande fordrades för

understöds erhållande, inverkar icke på dennes understödsrätt. Det är tydligt,

att en dylik utformning av villkoren för understöd innebär en mildring, och att

till följd härav bestämmelserna rörande antalet erlagda avgifter icke komma

att verka diskvalificerande i samma omfattning, som varit fallet i en arbetslöshetsförsäkring

enligt 1928 års förslag. Det följer härav, att den arbetslöshetsförsäkring,

som av 1932 års sakkunniga föreslås kan väntas bliva något

mera effektiv och sålunda absorbera en något större del av arbetslösheten

än den här undersökta försäkringen skulle ha gjort.

opaginerad Kontrollera mot PDF

TABELLBIL ÄGOR

TILL

BILAGA E

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

1982 års utredning.

Tabellbilaga 1. Effektiviteten av en obligatorisk arbetslöshetsförsäk
-

Av arbetslöshet drabbade personer

Därav understödda

År,

kvart

Antal

vid 15 veckors

vid 20 veckors

Yrkesgrupp

al

med-

Hela

antalet

maximal

maximal

lemmar*

understödstid

understödstid

antal

%

antal

%

A. Grov- och fabriks-

Byggnadsindustri.....

1929

i

8,929

6,708

2,760

41.1

2,760

41.1

2

9,211

5,354

1,460

27.3

1,548

28.9

3

9,895

4,431

992

22.4

1,057

23.9

4

10,189

6,225

2,046

32.9

2,095

33.7

1930

1

10,319

7,142

3,079

43.1

3,100

43.4

2

10,680

6,987

2,159

30.9

2,287

32.7

3

11,135

5,804

1,840

31.7

1,941

33.4

4

11,389

7,854

3,061

39.0

3,157

40.2

1929

9,656

9,449

4,397

46.5

4,397

46.5

1930

10,882

10,790

5,624

52.1

5,638

52.3

Byggnadsåmnesindustri . . .

1929

1

4,353

3,188

1,423

44.6

1,423

44.6

2

4,467

2,367

641

27.1

678

28.6

3

4,873

1,647

220

13.4

233

14.1

4

4,973

3,011

794

26.4

855

28.4

1930

1

5,062

3,255

1,320

40.6

1,321

40.6

2

5,234

3,009

696

23.1

742

24.7

3

5,555

2,485

489

19.7

517

20.8

4

5,596

3,714

1,279

34.4

1,325

35.7

1929

4,667

4,292

1,862

43.4

1,862

43.4

1930

5,363

4,931

2,208

44.8

2,209

44.8

Glasindustri........

1929

1

1,925

613

296

48.3

296

48.3

2

1,924

366

89

24.3

93

25.4

3

1,935

499

166

33.3

166

33.3

4

1,958

644

118

18.3

118

18.3

1930

1

1,996

644

249

38.7

249

38.7

2

2,013

924

504

54.5

511

55.3

3

2,013

967

590

61.0

596

61.6

4

2,015

1,315

536

40.8

549

41.7

1929

1,935

1,229

486

39.5

486

39.5

1930

2,061

1,645

1,065

64.7

1,065

64.7

Glödlampsindustri.....

1929

1

26

15

1

6.7

1

6.7

2

27

26

9

34.6

9

34.6

3

65

60

7

11.7

7

11.7

4

74

12

—

—

—

—

1930

1

87

18

_

_

_

_

2

86

78

7

9.0

7

9.0

3

87

54

37

68.5

37

68.5

4

84

6

2

33.3

2

33.3

1929

48

71

10

14.1

10

14.1

1930

86

89

39

43.8

39

43.8 |

Beräknat på grundval av antalet genomlevda veckor.

s. 271 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

271

ring enligt 1928 års förslag. Understödstid och understödda personer.

Arbetslösa veokor

Arbets-

löshets-

procent1

År,

kvartal

Yrkesgrupp

Hela

antalet

vid ]

m

und(

antal

D

5 veckc

aximal

srstödst

%

irav understödda

>rs vid

m

id undf

per

med- antal

lem

0 veckors

aximal

Jrstödstid

per

% j med- lem

arbetareförbundet.

51,377

15,837

30.8

1.8

16,452

32.0

1.8

47.9

1929

1

Byggnadsindustri.

31,065

4,725

15.2

0.5

5,570

17.9

0.6

25.9

2

24,219

3,137

13.0

0.3

3,569

14.7

0.4

18.8

3

i 36,885

7,869

21.3

0.7

8,433

22.9

0.8

30.2

4

52,463

16,208

30.9

1.6

17,236

32.9

1.7

42.4

1930

1

1 39,587

7,689

19.4

0.7

9,108

23.0

0.9

28.5

2

34,223

6,861

20.0

0.6

7,755

22.7

0.7

23.6

3

51,449

13,555

26.3

1.2

15,051

29.3

1.3

37.6

4

• 143,546

31,568

22.0

3.3

34,024

23.7

3.6

30.0

1929

177,722

44,313

24.9

4.1

49,150

27.7

4.5

32.7

1930

26,665

9,731

36.5

2.2

9,981

37.4

2.3

51.0

1929

1

Byggnadsämnes-

11,198

1,862

16.0

0.4

2,327

20.8

0.5

19.3

2

industri.

, 7,026

602

8.6

0.1

664

9.5

0.1

11.1

3

1 18,331

2,689

14.7

0.5

3,110

17.0

0.6

30.7

4

25,748

7,967

30.9

1.6

8,300

32.2

1.6

42.4

1930

1

13,471

2,156

16.0

0.4

2,642

19.6

0.5

19.8

2

10,539

1,327

12.6

0.2

1,501

14.2

0.3

14.6

3

24,273

5,133

21.1

0.9

5,694

23.5

1.0

36.1

4

63,220

14,884

23.5

3.2

16,082

25.4

3.4

27.1

1929

74,031

16,583

22.4

3.1

18,137

24.5

3.4

27.6

1930

2,590

978

37.8

0.5

993

38.3

0.5

11.2

1929

1

Glasindustri.

1,584

171

10.8

0.1

196

12.4

0.1

6.3

2

2,009

644

32.1

0.3

654

32.6

0.3

8.0

3

2,064

364

17.6

0.2

382

18.5

0.2

8.8

4

2,663

884

33.2

0.4

910

34.2

0.5

11.1

1930

1

3,911

1,740

44.5

0.9

1,813

46.4

0.9

14.9

2

3,984

1,840

46.2

0.9

1,971

49.5

0.9

15.2

3

4,851

1,879

38.7

0.9

2,027

41.8

1.0

20.1

4

8,247

2,157

26.2

1.1

2,225

27.0

1.1

8.5

1929

15,409

6,343

41.2

3.1

6,721

43.6

3.3

15.0

1930

62

1

1.6

0.0

1

1.6

O.o

19.9

1929

1

Glödlampsindustri.

159

23

14.5

0.9

23

14.5

0.9

45.3

2

133

7

5.3

0.1

7

5.3

0.1

15.7

3

91

—

—

—-

—

—

—

10.2

4

112

_

_

_

_

_

_

10.7

1930

1

242

58

24.0

0.7

58

24.0

0.7

21.0

2

190

108

56.8

1.2

115

60.5

1.3

16.8

3

35

n

t

20.o

0.1

7

20.o

0.1

3.5

4

445

31

7.0

0.6

31

7.0

0.G

18.5

1929

579

173

29.0

2.0

180

31.1

2.1

13.5

1930

1 Arbetslösa veckor i procent av genomlovda veckor.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 saml. Nr 209. 29

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

1932 års utredning.

Y rkesgrupp

År,

kvartal

Antal

med-

lemmar

Av a

Hela

antalet

rbetslöshet drabb

Därav un

vid 15 veckors

maximal

understödstid

ade personer

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

O/

/o

antal

0/

/o

Gummiindustri......

1929

1

1,267

796

84

10.6

84

10.6

2

1,303

1,097

141

12.9

141

12.9

3

1,295

784

463

59.1

467

59.6

4

1,233

257

102

39.7

102

39.7

1930

1

1,146

873

361

41.4

361

41.4

2

1,111

880

116

13.2

118

13.4

3

1,140

632

464

73.4

465

73.6

4

1,113

189

54

28.6

55

29.1

''

1929

1,274

1,204

574

47.7

574

47.7

1930

1,127

1,073

770

71.8

770

71.8

Kol- och lerindustri ....

1929

1

1,141

52

18

34.6

18

34.6

2

1,208

60

12

20.0

13

21.7

3

1,271

43

9

20.9

9

20.9

4

1,317

73

17

23.3

18

24.7

1930

1

1,318

90

40

44.4

40

44.4

2

1,311

71

21

29.6

27

38.0

3

1,289

360

280

77.8

280

77.8

4

1,278

798

648

81.2

650

81.5

1929

1,234

110

39

35.5

39

35.5

1930

1,299

878

733

83.5

733

83.5

Konservindustri......

1929

1

380

225

30

13.3

30

13.3

2

377

195

31

15.9

31

15.9

3

406

192

14

7.3

14

7.3

4

451

221

35

15.8

35

15.8 !

1930

1

445

296

76

25.7

76

25.7

2

435

243

62

25.5

64

26.3

3

470

240

52

21.7

53

22.1

4

477

219

22

10.0

23

10.5

1929

403

291

70

24.1

70

24.1

1930

457

372

100

26.9

100

26.9

Konstgödningsindustri . . .

1929

1

576

176

60

34.1

60

34.1 1

2

601

161

35

21.7

36

22.4 |

3

605

157

34

21.7

35

22.3

4

605

162

45

27.8

46

28.4

1930

1

630

180

42

23.3

42

23.3

2

646

212

45

21.2

47

22.2

3

649

232

70

30.2

73

31.5

4

643

238

97

40.8

97

40.8

1929

597

265

104

39.2

104

39.2

1930

642

346

155

44.8

155

44.8

s. 273 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

273

Hela

antalet

Arbetslösa v

Därav un

vid 15 veckors

maximal

understödstid

eckor

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

Arbets- löshets- procent

År,

kvartal

Yrkesgrupp

antal

%

per

med-

lem

antal

%

per

med-

lem

1,821

349

19.2

0.3

349

19.2

0.3

12.0

1929

1

Gummiindustri.

3,611

541

15.0

0.4

575

15.9

0.4

21.3

2

2,609

929

35.6

0.7

980

37.6

0.8

15.5

3

1,419

317

22.3

0.3

380

26.8

0.3

9.6

4

2,487

820

33.0

0.7

853

34.3

0.7

18.1

1930

1

2,987

428

14.3

0.4

500

16.7

0.5

20.7

2

1,665

602

36.2

0.5

627

37.7

0.6

11.2

3

1,057

154

14.6

0.1

175

16.6

0.2

7.9

4

9,460

2,136

22.6

1.7

2,284

24.1

1.8

14.9

1929

8,196

2,004

24.5

1.8

2,155

26.3

1.9

14.5

1930

440

110

25.0

0.1

132

30.0

0.1

3.2

1929

1

Kol- och lerindustri.

415

54

13.0

0.0

71

17.1

0.1

2.6

2

296

60

20.3

0.0

69

23.3

0.1

1.8

3

524

78

14.9

0.1

92

17.6

0.1

3.3

4

716

222

31.0

0.2

232

32.4

0.2

4.5

1930

1

465

89

19.1

0.1

128

27.5

0.1

2.7

2

1,290

571

44.3

0.4

590

45.7

0.5

7.7

3

1

4,262

2,466

57.9

1.9

2,551

59.9

2.0

27.8

4

1,675

302

18.0

0.2

364

21.7

0.3

2.7

1929

6,733

3,348

49.7

2.6

3,501

52.0

2.7

10.4

1930

1,788

70

3.9

0.2

70

3.9

0.2

39.2

1929

1

Konservindustri.

1,543

75

4.9

0.2

75

4.9

0.2

31.5

2

1,446

81

5.6

0.2

81

5.6

0.2

27.4

3

1,050

83

7.9

0.2

83

7.9

0.2

19.4

4

2,236

366

16.4

0.8

371

16.6

0.8

41.9

1930

1

1,892

178

9.4

0.4

192

10.1

0.4

33.5

2

1,804

219

12.1

0.5

239

13.2

0.5

29.5

3

1,157

54

4.7

0.1

62

5.4

0.1

20.2

4

5,827

309

5.3

0.8

309

5.3

0.8

28.9

1929

7,089

817

11.5

1.8

864

12.2

1.9

31.0

1930

1,340

259

19.3

0.4

266

19.9

0.5

19.4

1929

1

Konstgödnings-

1,182

128

10.8

0.2

162

13.7

0.3

15.1

2

industri.

1,052

75

7.1

0.1

86

8.2

0.1

13.4

3

1,290

198

15.3

0.3

207

16.0

0.3

17.8

4

1,255

191

15.2

0.3

218

17.4

0.3

16.6

1930

1

1,388

172

12.4

0.3

183

13.2

0.3

16.5

2

1,541

213

13.8

0.3

246

16.0

0.4

18.3

3

2,022

521

25.8

0.8

579

28.0

0.9

26.2

4

4,864

660

13.6

1.1

721

14.8

1.2

16.3

1929

6,206

1,097

17.7

1.7

1,226

19.8

1.9

19.3

1930

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

1982 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Antal

med-

lemmar

Av a

Hela

antalet

rbetslöshet drabbi

Därav un

vid 15 veckors

maximal

unders tödstid

ide personer

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

O/

/o

antal

O/

/o

Porslinsindustri......

1929

1

729

177

48

27.1

48

27.1

2

752

600

77

12.8

77

12.8

3

760

415

309

74.5

309

74.5

4

770

169

19

11.2

19

11.2

1930

1

816

167

29

17.4

32

19.2

2

849

722

56

7.8

56

7.8

3

847

362

272

75.1

274

75.7

4

863

164

47

28.7

47

28.7

1929

753

692

350

50.6

350

50.6

1930

844

782

335

42.8

337

43.1

Sockerindustri: kampanjar-

1929

1

634

631

12

1.9

12

1.9

betare

2

629

626

11

1.8

11

1.8

3

613

603

1

0.2

1

0.2

4

592

583

5

0.9

5

0.9

1930

1

579

575

6

1.0

6

1.0

2

572

556

4

0.7

5

0.9

3

563

533

3

0.6

3

0.6

4

580

552

12

2.2

13

2.4

1929

617

695

17

2.4

17

2.4

1930

573

654

18

2.8

18

2.8

Sockerindustri: årsarbetare .

1929

1

1,562

750

186

24.8

186

24.8

2

1,539

1,053

370

35.1

371

35.2

3

1,516

631

254

40.3

265

42.0

4

1,546

599

227

37.9

255

42.6

1930

1

1,559

541

146

27.0

167

30.9

2

1,552

1,089

328

30.1

338

31.0

3

1,524

545

214

39.3

218

40.0

4

1,570

589

218

37.0

226

38.4

1929

1,540

1,334

673

50.4

673

50.4

1930

1,551

1,299

597

46.0

608

46.8

Torvindustri.......

1929

1

101

101

7

6.9

7

6.9

2

102

93

6

6.5

6

6.5

3

108

100

4

4.0

4

4.0

4

105

101

4

4.0

5

5.0

1930

1

105

104

6

5.8

6

5.8

2

111

111

7

6.3

7

6.3

3

120

119

20

16.8

20

16.8

4

121

116

21

18.1

21

18.1

1929

104

120

11

9.2

11

9.2

1930

114

130

29

22.3

29

22.3

s. 275 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

275

Arbetslösa veckor

Därav understödda

Hela

antalet

vid 15 veckors

maximal

understödstid

vid 20 veckors

maximal

understödstid

Arbets-

löshets-

procent

År,

kvartal

Yrkesgrupp

antal

%

per

med-

lem

antal

0/

/o

per

med-

lem

562

121

21.s

0.2

131

23.3

0.2

6.4

1929 1

Porslinsindustri.

1,220

221

18.1

0.3

227

18.6

0.3

12.5

2

1,223

644

52.7

0.8

654

53.5

0.9

12.4

3

571

67

11.7

0.1

78

13.7

0.1

6.2

4

609

80

13.1

0.1

99

16.3

0.1

6.2

1930 1

1,274

145

11.4

0.2

157

12.3

0.2

11.5

2

1,137

568

50.0

0.7

587

51.6

0.7

10.3

3

816

189

23.2

0.2

205

25.1

0.2

7.9

4

3,576

1,053

29.4

1.4

1,090

30.5

1.4

9.5

1929

3,836

982

25.6

1.2

. 1,048

27.3

1.2

9.1

1930

7,547

•

129

1.7

0.2

129

1.7

0.2

99.2

1929 1

Sockerindustri:

7,988

45

0.6

0.1

80

1.0

0.1

97.7

2

kampanjarbetare.

7,463

2

O.o

O.o

4

0.1

O.o

93.7

3

3,724

21

0.6

O.o

21

0.6

O.o

52.4

4

6,793

56

0.8

0.1

62

0.9

0.1

97.8

1930 1

6,928

11

0.2

O.o

26

0.4

O.o

93.2

2

6,492

7

0.1

O.o

7

0.1

O.o

88.7

3

2,596

25

1.0

0.0

27

1.0

O.o

37.3

4

26,722

197

0.7

0.3

234

0.9

0.4

86.6

1929

22,809

99

0.4

0.2

122

0.5

0.2

79.6

1930

5,213

1,146

22.0

0.7

1,146

22.0

0.7

27.8

1929 1

Sockerindustri:

6,293

1,659

26.4

1.1

1,802

28.6

1.2

31.5

2

årsarbetare.

4,577

1,338

29.2

0.9

1,501

32.8

1.0

23.2

3

3,503

1,246

35.6

0.8

1,350

38.5

0.9

18.9

4

4,629

814

17.6

0.5

1,001

21.6

0.6

24.7

1930 1

6,337

1,722

27:2

1.1

1,820

28.7

1.2

31.4

2

3,530

997

28.2

0.7

1,059

30.0

0.7

17.8

3

2,749

814

29.6

0.5

871

31.7

0.6

14.6

4

19,586

5,389

27.5

3.5

5,799

29.6

3.8

25.4

1929

17,245

4,347

25.2

2.8

4,751

27.6

3.1

22.2

1930

1,119

61

5.5

0.6

61

5.5

0.6

92.3

1929 1

Torvindustri.

737

39

5.3

0.4

39

5.3

0.4

55.6

2

667

7

1.0

0.1

11

1.6

0.1

47.5

3

822

14

1.7

0.1

16

1.9

0.2

65.2

4

1,048

28

2.7

0.3

28

2.7

0.3

83.2

1930 1

587

12

2.0

0.1

12

2.0

0.1

40.7

2

882

74

8.4

0.6

74

8.4

0.6

56.5

3

994

86

8.7

0.7

87

8.8

0.7

68.5

4

3,345

121

3.6

1.2

127

3.8

1.2

64.3

1929

3,511

200

5.7

1.8

201

5.7

1.8

61.6

1930

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

1932 års utredning.

yrkesgrupp jJ^al

Antal

med-

lemmar

Av

Hela

antalet

arbetslöshet drabb

Därav ur

vid 15 veckors

maximal

unders tödstid

ade personer

iderstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

0/

/o

antal

O/

/o

Tändsticksindustri..... 1929 1

1,619

209

7

3.3

7

3.3

2

1,689

543

8

1.5

8

1.5

3

1,735

353

11

3.1

11

3.1

4

1,863

48

12

25.0

12

25.0

1930 1

1,989

76

9

11.8

9

11.8

2

2,050

941

32

3.4

33

3.5

3

2,007

129

44

34.1

44

34.1

4

1,967

310

65

21.0

66

21.3

1929

1,726

741

34

4.6

34

4.6

1930

2,004

1,200

114

9.5

114

9.5

Tvättinrättningar..... 1929 1

191

104

17

16.3

17

16.3

2

213

56

8

14.3

8

14.3

3

216

50

12

24.0

12

24.0

4

218

55

21

38.2

21

38.2

1930 1

253

87

36

41.4

37

42.5

2

325

147

7

4.8

8

5.4

3

335

90

10

11.1

10

ll.i

4

336

90

15

16.7

16

17.8 1

1929

210

146

45

30.8

45

30.8

1930

313

224

47

21.0

48

21.4

Mekaniska verkstäder . . . 1929 1

430

137

52

38.0

52

38.0 ''

■'' 1 2

435

153

18

11.8

18

11.8

3

473

88

23

26.1

24

27.3 1

4

503

117

12

10.3

12

10.3 ''

1930 1

491

158

42

26.6

42

26.6

2

503

179

47

‘26.3

47

26.3

3

520

139

51

36.7

51

36.7

4

510

166

62

37.3

66

39.8.

1929

460

321

85

26.5

85

26.5

1930

506

318

133

41.8

133

41.8

Olika slag av fabriker . . . 1929 1

1,309

535

165

30.8

165

30.8

2

1,357

499

145

29.1

148

29.7

3

1,386

426

102

23.9

112

26.3 |

4 i

1,436

443

120

27.1

121

27.3

1930 1

1,479

537

174

32.4

179

33.3

2

1,490

581

173

29.8

190

32.7 !

3

1,536

505

172

34.1

183

36.2

4

1,607

715

178

24.9

199

27.8

1929

1,372

822

326

39.7

326

39.7

1 1930 i

1,527

1,044

445

42.6

449

43.0

opaginerad Kontrollera mot PDF

1032 års utredning.

277

Arbetslösa veckor

Arbets-

löshets-

procent

År,

kvartal

Yrkesgrupp

Hela

antalet

Därav understödda

vid 15 veckors

maximal

understödstid

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

1

O/

/o

per

med-

lem

antal

%

per

med-

lem

438

37

8.4

0.0

42

9.6

0.0

2.3

1929

1

Tändstieksindustri.

818

15

1.8

0.0

20

2.4

0.0

3.7

2

563

26

4.6

0.0

26

4.6

0.0

2.5

3

288

42

14.6

0.0

42

14.6

0.0

1.3

4

292

43

14.7

0.0

45

15.4

O.o

1.2

1930

1

1,617

65

4.0

0.0

75

4.6

0.0

6.1

2

695

221

31.8

0.1

226

32.5

0.1

2.7

3

1,153

349

30.3

0.2

414

35.9

0.2

4.9

4

2,107

120

5.7

0.1

130

6.2

0.1

2.4

1929

3,757

678

18.0

0.3

760

20.2

0.4

3.7

1930

509

114

22.4

0.6

123

24.2

0.6

22.2

1929

1

Tvättinrättningar.

253

25

9.9

0.1

30

11.9

0.1

9.1

2

372

63

16.9

0.3

63

16.9

0.3

13.2

3

401

130

32.4

0.6

144

35.9

0.7

15.3

4

619

213

34.4

0.8

248

40.1

1.0

20.4

1930

1

477

17

3.6

0.1

27

5.7

0.1

11.3

2

549

27

4.9

0.1

34

6.2

0.1

12.6

3

576

54

9.4

0.2

64

11.1

0.2

14.3

4

1,535

332

21.6

1.6

360

23.5

1.7

14.6

1929

2,221

311

14.0

1.0

373

16.8

1.2

14.2

1930

721

148

20.5

0.4

148

20.5

0.4

14.0

1929

1

Mekaniska verkstä-

478

60

12.6

0.1

60

12.6

0.1

8.5

2

der.

408

59

14.5

0.1

70

17.2

0.1

6.6

3

688

43

6.3

0.1

46

6.7

0.1

11.4

4

870

167

19.2

0.3

167

19.2

0.3

14.8

1930

1

963

160

16.6

0.3

174

18.1

0.3

14.7

2

936

243

26.0

0.5

263

28.1

0.5

13.8

3

1,097

240

21.9

0.5

280

25.5

0.5

17.9

4

2,295

310

13.5

0.7

324

14.1

0.7

10.0

1929

3,866

810

21.0

1.6

884

22.9

1.7

15.3

1930

3,488

830

23.8

0.6

873

25.0

0.7

22.2

1929

1

Olika slag av fabri-

3,181

628

19.7

0.5

712

22.4

0.5

18.0

2

ker.

2,742

417

15.2

0.3

492

17.9

0.4

15.2

3

3,063

575

18.8

0.4

643

21.0

0.4

17.8

4

3,890

914

23.5

0.6

1,020

26.2

0.7

21.9

1930

1

3,740

824

22.0

0.6

947

25.3

0.0

19.3

2

3,664

834

22.8

0.5

1,025

28.0

0.7

18.3

3

4,690

722

15.4

0.4

870

18.6

0.5

24.3

4

12,474

2,450

19.6

1.8

2,720

21.8

2.0

18.2

1929

1 15,984

3,294

20.6

1 2.2

3,862

1 24.2

1 2.5

20.9

1930

opaginerad Kontrollera mot PDF

278

1982 års utredning.

Yrkesgrupp

|

År,

kvartal

Antal

med-

lemmar

Av a

Hela

antalet

i-rbetslöshet drabb

Därav ui

vid 15 veckors

maximal

understödstid

ade personer

iderstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

0/

/o

antal

%

Olika slag av arbete ....

1929

1

512

284

77

27.1

77

27.1

2

526

276

44

15.9

44

15.9

3

569

249

48

19.3

48

19.3

4

588

296

71

24.0

71

24.0

1930

1

589

311

103

33.1

105

''33.8

2

616

331

79

23.9

82

24.8

3

629

290

74

25.5

79

27.2

4

633

385

132

34.3

135

35.1

1929

549

439

166

37.8

166

37.8

1930

617

520

243

46.7

245

47.1

Samtliga yrkesgrupper . .

1929

1

25,684

14,701

5,243

35.7

5,243

35.7

2

26,360

13,525

3,105

23.0

3,240

24.0

3

27,721

10,728

2,669

24.9

2,774

25.9

4

28,421

13,016

3,648

28.0

3,790

29.1

1930

1

28,863

15,054

5,718

38.0

5,772

38.3

2

29,584

17,061

4,343

25.5

4,569

26.8

3

30,419

13,486

4,682

34.7

4,844

35.9 1

4

30,782

17,420

6,449

37.0

6,647

38.2

1929

27,045

22,221

9,249

41.6

9,249

41.6

1930

29,966

26,295

12,655

48.1

12,690

48.3

Samtliga yrkesgrupper utom

1929

1

24,949

13,969

5,224

37.4

5,224

37.4

sockerindustriens kampanj-

2

25,629

12,806

3,088

24.1

3,223

25.2

arbetare och torvindustrien

3

27,000

10,025

2,664

26.6

2,769

27.6

4

27,724

12,332

3,639

29.5

3,780

30.7

1930

1

28,179

14,375

5,706

39.7

5,760

40.1

2

28,901

16,394

4,332

26.4

4,557

27.8

3

29,736

12,834

4,659

36.3

4,821

37.6

4

30,081

16,752

6,416

38.3

6,613

39.5

1929

26,324

21,406

9,221

43.1

9,221

43.1

1930

29,279

25,511

12,608

49.4

12,643

49.6

B.

Metallindustri-

Järnbruk.........

1929

1

1,418

463

32.7

463

32.7

2

859

220

25.6

221

25.7

3

718

233

32.5

237

33.0

4

914

348

38.1

354

38.7

1930

1

2,105

859

40.8

861

40.9

2

1,772

789

44.5

794

44.8

3

1,901

901

47.4

915

48.1

4

2,524

1,206

47.8

1,224

48.5

1931

1

3,160

1,527

48.3

1,550 1

49.1

2

2,928

1,150

39.3

1,205 j

41.2

3

2,989

1,319

44.1

1,345

45.0

4

2,960

1,214

41.0

1,244

42.0

1929

1,914

768

40.1

768

40.1

1930

3,482

2,066

59.3

2,067

59.4

1931

4,377

2,749

62.8

2,763

63.1

s. 279 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

279

Arbetslösa veckor

Arbets-

löshets-

procent

År,

kvartal

Yrkesgrupp

Hela

antalet

Därav un

vid 15 veckors

maximal

understödstid

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

0/

/o

per

med-

lem

antal

0/

/o

per

med-

lem

2,076

394

19.0

0.8

394

19.o

0.8

33.8

1929

1

Olika slag av arbete.

1,933

164

8.5

0.3

164

8.5

0.3

28.3

2

1,822

150

8.2

0.3

151

8.3

0.3

24.6

3

1,846

227

12.3

0.4

229

12.4

0.4

26.2

4

2,161

401

18.6

0.7

455

21.1

0.8

30.6

1930

1

2,329

295

12.7

0.5

316

13.6

0.5

29.1

2

2,245

310

13.8

0.5

351

15.6

0.6

27.5

3

2,654

467

17.6

0.7

518

19.5

0.8

34.9

4

7,677

935

12.2

1.7

938

12.2

1.7

28.0

1929

9,389

1,473

15.7

2.4

1,640

17.5

2.7

30.4

1930

107,756

30,315

28.1

1.2

31,291

29.0

1.2

35.0

1929

1

Samtliga yrkes-

73,658

10,435

14.2

0.4

12,133

16.5

0.5

21.5

2

grupper.

58,627

8,241

14.1

0.3

9,082

15.5

0.3

16.3

3

76,560

13,963

18.2

0.5

15,256

19.9

0.5

22.4

4

108,591

29,374

27.1

1.0

31,245

28.8

1.1

31.4

1930

1

88,195

15,761

17.9

0.5

18,178

20.6

0.6

22.9

2

75,366

15,022

19.9

0.5

16,670

22.1

0.5

19.1

3

106,431

26,715

25.1

0.9

29,482

27.7

1.0

28.8

4

316,601

62,954

19.9

2.3

67,762

21.4

2.5

23.4

1929

378,583

86,872

22.9

2.9

95,575

25.2

3.2

25.3

1930

99,090

30,125

30.4

1.2

31,101

31.4

1.2

33.1

1929

1

Samtliga yrkes-

64,933

10,351

15.9

0.4

12,014

18.5

0.5

19.5

2

grupper utom soc-

50,497

8,232

16.3

0.3

9,067

18.0

0.3

14.4

3

kerindustriens kam-

72,014

13,928

19.3

0.5

15,219

21.1

0.6

21.6

4

panj arbetare och

100,750

29,290

29.1

1.0

31,155

30.9

1.1

29.8

1930

1

torvindustrien.

80,680

15,738

19.5

0.5

18,140

22.5

0.6

21.5

2

67,992

14,941

22.0

. 0.5

16,589

24.4

0.6

17.6

3

102,841

26,604

25.9

0.9

29,368

28.6

1.0

28.5

4

286,534

62,636

21.9

2.4

67,401

23.5

2.6

21.8

1929

352,263

86,573

24.6

3.0

95,252

27.0

3.3

24.1

1930

arbetareförbundet.

5,717

1,367

23.9

1,388

24.3

1929

1

Järnbruk.

3,345

496

14.8

550

16.4

2

2,750

539

19.6

559

20.3

3

3,311

873

26.4

924

27.9

4

8,064

2,460

30.5

2,502

31.0

1930

1

7,201

2,236

31.1

2,454

34.1

2

8,427

2,671

31.7

2,910

34.5

3

10,381

3,715

35.8

3,931

37.9

4

14,997

5,661

37.7

6,256

41.7

1931

1

13,637

3,232

23.7

3,883

28.5

2

14,800

3,816

25.8

4,141

28.0

3

14,739

4,194

28.5

4,628

31.4

4

15,123

3,275

21.7

3,421

22.6

1929

34,073

11,082

32.5

11,797

34.6

1930

58,173

16,903

29.1

18,908

32.5

1931

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

1932 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Antal

med-

lemmar1)

Av a

Hela

antalet

rbetslöshet drabb

Därav un

vid 15 veckors

maximal

understödstid

ide personer

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

%

antal

%

Mekaniska verkstäder . . .

1929

1

4,681

1,752

37.4

1,762

37.6

2

2,775

974

35.1

1,034

37.3

3

2,570

827

32.2

861

33.5

4

2,199

760

34.6

794

36.1

1930

1

5,470

1,689

30.9

1,729

31.6

2

3,436

1,496

43.5

1,554

45.2

3

3,670

1,568

42.7

1,636

44.6

4

5,071

2,574

50.8

2,660

52.5

1931

1

8,204

3,793

46.2

3,900

47.5

2

8,053

3,157

39.2

3,455

42.9

3

7,691

3,126

40.6

3,281

42.7

4

8,925

3,828

42.9

4,041

45.3

1929

6,732

2,994

44.5

3,004

44.6

1930

8,996

4,914

54.6

4,940

54.9

1931

14,819

8,588

58.0

8,676

58.5

Rörarbetare........

1929

1

554

278

50.2

279

50.4

2

367

180

49.0

195

53.1

3

84

16

19.0

18

21.4

4

242

61

25.2

64

26.4

1930

1

586

285

48.6

285

48.6

2

438

230

52.5

240

54.8

3

200

59

29.5

65

32.5

4

460

206

44.8

219

47.6

1931

1

803

443

55.2

448

55.8

2

671

314

46.8

351

52.3

3

245

45

18.4

54

22.0

4

678

280

41.3

295

43.5

1929

705

369

52.3

370

52.5

1930

879

504

57.3

504

57.3

1931

1,137

685

60.2

690

60.7

Samtliga yrkesgrupper . .

1929

1

24,777

6,653

2,493

37.5

2,504

37.6

2

28,156

4,001

1,374

34.3

1,450

36.2

3

31,804

3,372

1,076

31.9

1,116

33.1

4

38,987

3,355

1,169

34.8

1,212

36.1

1930

1

27,495

8,161

2,833

34.7

2,875

35.2

2

31,875

5,646

2,515

44.5

2,588

45.8

3

34,385

5,771

2,528

43.8

2,616

45.3

4

41,442

8,055

3,986

49.5

4,103

50.9

1931

1

26,953

12,167

5,763

47.4

5,898

48.5

2

32,290

11,652

4,621

39.7

5,011

43.0

3

34,650

10,925

4,490

41.1

4,680

42.8

4

42,437

12,563

5,322

42.4

5,580

44.4

1929

30,609

9,351

4,131

44.2

4,141

44.3

1930

33,494

13,357

7,487

56.1

7,511

56.2

1931

33,748

20,333

12,022

59.1

12,124

59.6

1 */, av förbundets medlemsantal, beräknat på grundval av antalet redovisade veckor.

s. 281 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

281

Arbetslösa veckor

Arbets-

löshets-

procent1)

År,

kvartal

Yrkesgrupp

Hela

antalet

Därav un

vid 15 veckors

maximal

understödstid

derstödda

vid 20 veckors

maximal

understödstid

antal

%

per

med-

lem

antal

0/

/o

per

med-

lem

25,351

8,823

34.8

9,261

36.5

1929

1

Mekaniska verkstä-

15,876

3,847

24.2

4,762

30.0

2

der.

13,058

2,954

22.6

3,296

25.2

3

12,610

3,085

24.5

3,439

27.3

4

24,022

7,192

29.9

7,718

32.1

1930

1

19,662

6,403

32.6

7,239

36.8

2

20,123

6,159

30.6

6,893

34.3

3

29,415

12,451

42.3

13,343

45.4

4

50,566

19,711

39.0

22,867

45.2

1931

1

45,195

12,542

27.8

15,525

34.4

2

43,840

13,268

30.3

14,969

34.1

3

53,353

18,233

34.2

20,723

38.8

4

66,895

18,709

28.0

20,758

31.0

1929

93,222

32,205

34.5

35,193

37.8

1930

192,954

63,754

33.0

74,084

38.4

1931

4,106

1,845

44.9

1,864

45.4

1929

1

Rörarbetare.

2,012

613

30.5

808

40.2

2

423

62

14.7

70

16.5

3

1,088

177

16.3

192

17.6

4

4,106

1,694

41.3

1,741

42.4

1930

1

2,838

1,002

35.3

1,203

42.4

2

1,005

169

16.8

229

22.8

3

2,409

822

34.1

912

37.9

4

6,519

2,859

43.9

3,153

48.4

1931

1

4,355

1,271

29.2

1,675

38.5

2

1,102

157

14.2

201

18.2

3

3,896

1,120

28.7

1,237

31.8

4

7,629

2,697

35.4

2,934

38.5

1929

10,358

3,687

35.6

4,085

39.4

1930

15,872

5,407

34.1

6,266

39.5

1931

35,174

12,035

34.2

0.5

12,513

35.6

0.5

10.9

1929

1

Samtliga yrkes-

21,233

4,956

23.3

0.2

6,120

28.8

0.2

5.8

2

grupper.

16,231

3,555

21.9

0.1

3,925

24.2

0.1

3.9

3

17,009

4,135

24.3

0.1

4,555

26.8

0.1

4.0

4

36,192

11,346

31.3

0.4

11,961

33.0

0.4

10.1

1930

1

29,701

9,641

32.5

0.3

10,896

36.7

0.3

7.2

2

29,555

8,999

30.4

0.3

10,032

33.9

0.3

6.6

3

42,205

16,988

40.3

0.4

18,186

43.1

0.4

9.3

4

72,082

28,231

39.2

1.0

32,276

44.8

1.2

20.6

1931

1

63,187

17,045

27.0

0.5

21,083

33.4

0.7

15.1

2

59,742

17,241

28.9

0.5

19,311

32.3

0.6

13.3

3

71,988

23,547

32.7

0.6

26,588

36.9

0.6

15.4

4

89,647

24,681

27.5

0.8

27,113

30.2

0.9

5.8

1929

137,653

46,974

34.1

1.4

51,075

37.1

1.5

8.2

1930

266,999

86,064

32.2

2.5

99,258

37.2

2.9

15.8

1931

Arbetslösa veckor i procent av hela antalet redovisade veckor.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

1982 års utredning.

Tabellbilaga 2. Effektiviteten av en obligatorisk arbetslöshetsförsäk

Arbetslöshetsveckor, absolut antal

Diskvalificerade på grund av

Understödda

i *

unders tö dstidens

Yrkesgrupp

»

Hela

ka-

rens-

best.

maximering

vid 15

vid 20

ej er- lagda

26 avg.

veckors

maximal

under-

stödstid

veckors

maximal

under-

stödstid

-

antalet

vid 15

veckors

maximal

under-

vid 20

veckors

maximal

under-

stödstid

stödstid

A. Grov- och

fabriks-

Byggnadsindustri ....

1929

1

61,377

31,377

3,409

754

139

15,837

16,452

2

31,065

22,874

2,125

1,341

496

4,725

5,570

3

24,219

18,511

1,822

749

317

3,137

3,569

4

36,885

22,534

5,413

1,069

505

7,869

8,433

1930

1

52,463

31,662

3,151

1,442

414

16,208

17,236

2

39,587

25,511

4,000

2,387

968

7,689

9,108

3

34,223

22,747

2,862

1,753

859

6,861

7,755

4

51,449

31,502

3,948

2,444

948

13,555

15,051

1929

143,546

95,296

12,769

3,913

1,457

31,568

34,024

1930

177,722

111,422

13,961

8,026

3,189

44,313

49,150

Byggnadsämnesindustri . .

1929

1

26,665

13,800

2,763

371

121

9,731

9,981

2

11,198

7,765

933

638

173

1,862

2,327

3

7,026

5,611

681

132

70

602

664

4

18,331

13,129

1,953

560

139

2,689

3,110

1930

1

25,748

15,609

1,761

411

78

7,967

8,300

2

13,471

8,570

1,864

881

395

2,156

2,642

3

10,539

7,580

1,338

294

120

1,327

1,501

4

24,273

15,406

2,856

878

317

5,133

5,694

1929

63,220

40,305

6,330

1,701

503

14,884

16,082

1930

74,031

47,165

7,819

2,464

910

16,583

18,137

Glasindustri.......

1929

1

2,590

1,127

466

19

4

978

993

2

1,584

1,162

212

39

14

171

196

3

2,009

1,006

347

12

2

644

654

4

2,064

1,256

423

21

3

364

382

1930

1

2,663

1,223

521

35

9

884

910

2

3,911

1,096

975

100

27

1,740

1,813

3

3,984

848

1,107

189

58

1,840

1,971

4

4,851

1,068

1,682

222

74

1,879

2,027

1929

8,247

4,551

1,448

91

23

2,157

2,225

1930

15,409

4,235

4,285

546

168

6,343

6,721

Glödlampsindustri ....

1929

1

62

54

7

—

_

1

1

2

159

123

13

—

—

23

23

3

133

122

4

—

—

7

7

4

91

90

1

—

—

—

—

1930

1

112

112

—

—

_

—

—

2

242

136

48

—

—

58

58

3

190

70

4

8

1

108

115

4

35

25

3

—

—

7

7

1929

445

389

25

—

—

31

31

1930

579

343

55

8

1

173

180

s. 283 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

283

ring enligt 1928 års förslag. Verkan av olika diskvalifikationsgrunder.

Arbetslöshetsveokor, relativt antal

År,

kvartal

Yrkesgrupp

1

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

arbetareförbundet.

100

61

7

1

31

100

61

7

0

32

1929

1

Byggnadsindu-

100

74

7

4

15

100

74

7

1

18

2

stri.

100

76

8

3

13

100

76

8

1

15

3

100

61

15

3

21

100

61

15

1

23

4

100

60

6

3

31

100

60

6

1

33

1930

1

100

65

10

6

19

100

65

10

2

23

2

100

67

8

5

20

100

67

8

2

23

3

100

61

8

5

26

100

61

8

2

29

4

100

66

9

3

22

100

66

9

1

24

1929

100

63

8

4

25

100

63

8

1

28

1930

100

52

10

1

37

100

52

10

1

37

1929

1

Byggnadsäm-

100

69

8

6

17

100

69

8

2

21

2

nesindustri.

100

79

10

2

9

100

79

10

1

10

3

100

71

11

3

15

100

71

11

1

17

4

100

61

7

1

31

100

61

7

0

32

1930

1

100

64

14

6

16

100

64

14

2

20

2

100

72

13

2

13

100

72

13

1

14

3

100

63

12

4

21

100

63

12

1

24

4

100

64

10

2

24

100

64

10

1

25

1929

100

64

11

3

22

100

64

11

1

24

1930

100

44

18

0

38

100

44

18

0

38

1929

1

Glasindustri.

100

73

13

3

11

100

73

13

2

12

2

100

50

17

1

32

100

50

17

0

33

3

100

61

20

1

18

100

61

20

0

19

4

100

46

20

1

33

100

46

20

0

34

1930

1

100

28

25

2

45

100

28

25

1

46

2

100

21

28

5

46

100

21

28

1

50

3

100

22

35

4

39

100

22

35

1

42

4

100

55

18

1

26

100

55

18

0

27

1929

100

27

28

4

41

100

27

28

1

44

1930

100

87

11

—

2

100

87

11

_

2

1929

1

Glödlamps-

100

77

8

—

15

100

77

8

—

15

2

industri.

100

92

3

—

5

100

92

3

—

5

3

100

99

1

—

100

99

1

—

—

4

100

100

—

_

_

100

100

—

—

—

1930

1

•

100

56

20

—

24

100

56

20

—

24

2

100

37

2

4

57

100

37

2

0

61

3

100

71

9

—

20

100

71

9

—

20

4

100

87

6

_

7

100

87

6

—

7

1929

100

59

10

1

30

100

59

10

0

31

1930

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

1932 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Ar

betslöshetsveckor, abso

lut antal

Hela

antalet

Diskvalificerade på grund av

Understödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

understödstidens

maximering

vid 15

veckors

maximal

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

vid 15

veckors

maximal

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

Gummiindustri.....

1929

1

1,821

976

496

349

349

2

3,611

1,664

1,364

42

8

541

575

3

2,609

1,399

203

78

27

929

980

4

1,419

880

142

80

17

317

380

1930

1

2,487

1,207

407

53

20

820

853

2

2,987

1,267

1,153

139

67

428

500

3

1,665

946

36

81

56

602

627

4

1,057

779

93

31

10

154

175

1929

9,460

4,919

2,205

200

52

2,136

2,284

1930

8,196

4,199

1,689

304

153

2,004

2,155

Kol- och lerindustri . . .

1929

1

440

266

30

34

12

110

132

2

415

296

31

34

17

54

71

3

296

213

13

10

1

60

69

4

524

401

23

22

8

78

92

1930

1

716

448

34

12

2

222

232

2

465

255

32

89

50

89

128

3

1,290

360

318

41

22

571

590

4

4,262

517

1,181

98

13

2,466

2,551

1929

1,675

1,176

97

100

38

302

364

1930

6,733

1,580

1,565

240

87

3,348

3,501

Konservindustri.....

1929

1

1,788

1,649

69

70

70

2

1,543

1,407

61

—

—

75

75

3

1,446

1,294

69

2

2

81

81

4

1,050

864

103

—

—

83

83

1930

1

2,236

1,700

165

5

_

366

371

2

1,892

1,552

147

15

1

178

192

3

1,804

1,486

59

40

20

219

239

4

1,157

1,032

54

17

9

54

62

1929

5,827

5,214

302

2

2

309

309

1930

7,089

5,770

425

77

30

817

864

Konstgödningsindustri . .

1929

1

1,340

1,001

66

14

7

259

266

2

1,182

943

53

58

24

128

162

3

1,052

908

54

15

4

75

86

4

1,290

975

91

26

17

198

207

1930

1

1,255

968

59

37

10

191

218

2

1,388

1,089

114

13

2

172

183

3

1,541

1,116

140

72

39

213

246

4

2,022

1,294

129

78

20

521

579

1929

4,864

3,827

264

113

52

660

721

1930

6,206

4,467

442

200

71

1,097

1,226

s. 285 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

285

Arbetslöshetsveckor, relativt a

intal

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under- stöds- tidens

maxi- mering

100

54

27

19

100

54

27

19

100

46

38

1

15

100

46

38

0

16

100

54

7

3

36

100

54

7

1

38

100

62

10

6

22

100

62

10

1

27

100

49

16

2

33

100

49

16

1

34

100

42

39

5

14

100

42

39

2

17

100

57

2

5

36

100

57

2

3

38

100

73

9

3

15

100

73

9

1

17

100

52

23

2

23

100

52

23

1

24

100

51

21

3

25

100

51

21

2

26

100

60

7

8

25

100

60

7

3

30

100

71

8

8

13

100

71

8

4

17

100

72

5

3

20

100

72

5

0

23

100

77

4

4

15

100

77

4

1

18

100

63

5

1

31

100

63

5

0

32

100

55

7

19

19

100

55

7

10

28

100

28

25

3

44

100

28

25

1

46

100

12

28

2

58

100

12

28

0

60

100

70

6

6

18

100

70

6

2

22

100

24

23

3

50

100

24

23

1

52

100

92

4

4

100

92

4

_

4

100

91

4

—

5

100

91

4

—

5

100

89

4

1

6

100

89

4

1

6

100

82

10

—

8

100

82

10

—

8

100

76

7

1

16

100

76

7

_

17

100

82

8

1

9

100

82

8

0

10

100

83

3

2

12

100

83

3

1

13

100

89

5

1

5

100

89

5

1

5

100

90

5

0

5

100

90

5

0

5

100

81

6

1

12

100

81

6

1

12

100

75

5

1

19

100

75

5

0

20

100

80

4

5

11

100

80

4

2

14

100

87

5

1

7

100

87

5

0

8

100

76

7

2

15

100

76

7

1

16

100

77

5

3

15

100

77

5

1

17

100

79

8

1

12

100

79

8

0

13

100

72

9

5

14

100

72

9

3

16

100

64

6

4

26

100

64

6

1

29

100

79

5

2

14

100

79

5

1

15

100

72

7

3

18

100

72

7

1

1 20

År,

kvartal

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929

1930

1929 1

2

3

4

1930

1929

1930

1929

1930 1

o

1 1929

1930

Yrkesgrupp

Gummi
industri.

Kol- och lerindustri.

Konserv
industri.

Konstgödnings
industri.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

1932 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Arbetslöshetsveckor, absolut antal

Hela

antalet

Diskvalificerade på grund av

Understödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

understödstidens

maximering

vid 15

veckors

maximal

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

vid 15

veckors

maximal

under-

stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

Porslinsindustri.....

1929

1

562

304

118

19

9

121

131

2

1,220

428

565

6

221

227

3

1,223

443

119

17

7

644

654

4

571

327

149

28

17

67

78

1930

1

609

368

111

50

31

80

99

2

1,274

486

627

16

4

145

157

3

1,137

464

61

44

25

568

587

4

816

494

111

22

6

189

205

1929

3,576

1,502

951

70

33

1,053

1,090

1930

3,836

1,812

910

132

66

982

1,048

Sockerindustri: kampanj-

1929

1

7,547

7,409

9

_

129

129

arbetare

2

7,988

7,872

7

64

29

45

80

3

7,463

7,442

17

2

2

4

4

3,724

3,698

5

—

21

21

1930

1

6,793

6,724

1

12

6

56

62

2

6,928

6,890

1

26

11

11

26

3

6,492

6,480

5

—

—

7

7

4

2,596

2,552

17

2

—

25

27

1929

26,722

26,421

38

66

29

197

234

1930

22,809

22,646

24

40

17

99

122

Sockerindustri: årsarbetare

1929

1

5,213

3,741

325

1

1

1,146

1,146

2

6,293

3,696

681

257

114

1,659

1,802

3

4,577

2,655

293

291

128

1,338

1,501

4

3,503

1,709

294

254

150

1,246

1,350

1930

1

4,629

3,291

165

359

172

814

1,001

2

6,337

3,502

899

214

116

1,722

1,820

3

3,530

2,287

136

110

48

997

1,059

4

2,749

1,548

271

116

59

814

871

1929

19,586

11,801

1,593

803

393

5,389

5,799

1930

17,245

10,628

1,471

799

395

4,347

4,751

Torvindustri......

1929

1

1,119

1,048

10

61

61

2

737

690

4

4

4

39

39

3

667

649

7

4

—

7

11

4

822

794

11

3

1

14

16

1930

1

1,048

1,008

12

_

_

28

28

2

587

558

16

1

1

12

12

3

882

758

50

—

—

74

74

4

994

871

36

1

—

86

87

1929

3,345

3,181

32

11

5

121

127

1930

3,511

3,195

114

2

1

200

201

s. 287 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

287

Arbetslöshetsveokor, relativt antal

År,

kvartal

Yrkesgrupp

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

100

54

21

3

22

100

54

21

2

23

1929

1

Porslins-

100

35

46

1

18

100

35

46

—

19

2

industri.

100

36

10

1

53

100

36

10

0

54

3

100

57

26

5

12

100

57

26

3

14

4

100

61

18

8

13

100

61

18

5

16

1930

1

100

38

49

2

11

100

38

49

1

12

2

100

41

5

4

50

100

41

5

2

52

3

100

60

14

3

23

100

60

14

1

25

4

100

42

27

2

29

100

42

27

0

31

1929

100

47

24

3

26

100

47

24

2

27

1930

100

98

0

_

2

100

98

0

_

2

1929

1

Sockerindustri:

100

98

0

1

1

100

98

0

1

1

2

kampanj-

100

100

0

0

0

100

100

0

—

0

3

arbetare.

100

99

0

—

1

100

99

0

—

1

4

100

99

0

0

1

100

99

0

0

1

1930

1

100

100

0

0

0

100

100

0

0

0

2

100

100

0

—

0

100

100

0

—

0

3

100

98

1

0

1

100

98

1

—

1

4

100

99

0

0

1

100

99

0

0

1

1929

100

99

0

1

0

100

99

0

0

1

1930

100

72

6

0

22

100

72

6

0

22

1929

1

Sockerindustri:

100

59

11

4

26

100

59

11

1

29

2

årsarbetare.

100

58

7

6

29

100

58

7

2

33

3

100

49

8

7

36

100

49

8

4

39

4

100

71

3

8

18

100

71

3

4

22

1930

1

100

55

14

4

27

100

55

14

2

29

2

100

65

4

3

28

100

65

4

1

30

3

100

56

10

4

30

100

56

10

2

32

4

100

60

8

4

28

100

60

8

2

30

1929

100

62

8

5

25

100

62

8

2

28

1930

100

93

1

_

6

100

93

1

_

6

1929

1

Torvindustri.

100

93

1

1

5

100

93

1

1

5

2

100

97

1

1

1

100

97

1

—

2

3

100

97

1

0

2

100

97

1

0

2

4

100

96

1

_

3

100

96

1

_

3

1930

1

100

95

3

0

2

100

95

3

0

2

2

100

86

6

—

8

100

86

6

—

8

3

100

88

3

0

9

100

88

3

—

9

4

100

95

1

0

4

100

95

1

0

4

1929

100

91

3

0

6

100

91

3

0

6

1930

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209. 30

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

1982 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Arbetslöshetsveekor, absolut antal

Hela

antalet

Diskvalificerade på grund av

Understödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

understödstidens

maximering

vid 15

veokors

maxima]

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

vid 15

veckors

maximal

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

Tändsticksindustri ....

1929

1

438

218

176

7

2

37

42

2

818

299

499

5

—

15

20

3

563

222

302

13

13

26

26

4

288

212

27

7

7

42

42

1930

1

292

201

46

2

_

43

45

2

1,617

471

1,066

15

5

65

75

3

695

386

75

13

8

221

226

4

1,153

495

233

76

11

349

414

1929

2,107

951

1,004

32

22

120

130

1930

3,757

1,553

1,420

106

24

678

760

Tvättinrättningar ....

1929

1

509

301

71

23

14

114

123

2

253

178

41

9

4

25

30

3

372

280

18

11

11

63

63

4

401

226

31

14

—

130

144

1930

1

619

255

76

75

40

213

248

2

477

272

126

62

52

17

27

3

549

479

33

10

3

27

34

4

576

471

37

14

4

54

64

1929

1,535

985

161

57

29

332

360

1930

2,221

1,477

272

161

99

311

373

Mekaniska verkstäder . .

1929

1

721

480

93

148

148

2

478

317

101

—

—

60

60

3

408

291

38

20

9

59

70

4

688

607

35

3

—

43

46

1930

1

870

618

85

_

_

167

167

2

963

665

110

28

14

160

174

3

936

599

72

22

2

243

263

4

1,097

710

84

63

23

240

280

1929

2,295

1,695

267

23

9

310

324

1930

3,866

2,592

351

113

39

810

884

Olika slag av fabriker . .

1929

1

3,488

2,299

299

60

17

830

873

2

3,181

2,148

265

140

56

628

712

3

2,742

1,902

256

167

92

417

492

4

3,063

2,144

228

116

48

575

643

1930

1

3,890

2,479

282

215

109

914

1,020

2

3,740

2,237

386

293

170

824

947

3

3,664

2,226

238

366

175

834

1,025

4

4,690

3,030

527

411

263

722

870

1929

12,474

8,493

1,048

483

213

2,450

2,720

1930

15,984

9,972

1,433

1,285

717

3,294

3,862

s. 289 Kontrollera mot PDF

1982 drs utredning.

289

Arbetslöshetsveckor, r

elativt antal

Ar,

kvartal

Yrkesgrupp

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

100

50

40

2

8

100

50

40

0

10

1929

1

Tändsticka-

100

37

61

0

2

100

37

61

—

2

2

industri.

100

39

54

2

5

100

39

54

2

5

3

100

74

9

2

15

100

74

9

2

15

4

100

69

16

0

15

100

69

16

_

15

1930

1

100

29

66

1

4

100

29

66

0

5

2

100

55

11

2

32

100

55

11

1

33

3

100

43

20

7

30

100

43

20

1

36

4

100

45

48

1

6

100

45

48

1

6

1929

100

41

38

3

18

100

41

38

1

20

1930

100

59

14

5

22

100

59

14

3

24

1929

1

Tvättinrätt-

100

70

16

4

10

100

70

16

2

12

2

ningar.

100

75

5

3

17

100

75

5

3

17

3

100

56

8

4

32

100

56

8

—

36

4

100

41

12

13

34

100

41

12

7

40

1930

1

100

57

26

13

4

100

57

26

11

6

2

100

87

6

2

5

100

87

6

1

6

3

100

82

6

3

9

100

82

6

1

11

4

100

64

10

4

22

100

64

10

2

24

1929

100

67

12

7

14

100

67

12

4

17

1930

100

67

12

_

21

100

67

12

_

21

1929

1

Mekaniska

100

66

21

—

13

100

66

21

—

13

2

verkstäder.

100

71

9

5

15

100

71

9

3

17

3

100

88

5

1

6

100

88

5

—

7

4

100

71

10

_

19

100

71

10

_

19

1930

1

100

69

11

3

17

100

69

11

2

18

2

100

64

8

2

26

100

64

8

0

28

3

100

64

8

6

22

100

64

8

2

26

4

100

74

12

0

14

100

74

12

0

14

1929

100

67

9

3

21

100

67

9

1

23

1930

100

66

8

2

24

100

66

8

1

25

1929

1

Olika slag av

100

68

8

4

20

100

68

8

2

22

2

fabriker.

100

70

9

6

15

100

70

9

3

18

3

100

70

7

4

19

100

70

7

2

21

4

100

64

7

5

24

100

64

7

3

26

1930

1

100

60

10

8

22

100

60

10

5

25

2

100

61

6

10

23

100

61

6

5

28

3

100

65

11

9

15

100

65

11

5

19

4

100

68

8

4

20

100

68

8

2

22

1929

100

62

9

8

21

100

62

9

5

24

1930

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

1982 års utredning.

Yrkesgrupp

År,

kvartal

Arbetslöshetsveokor, absolut antal

Hela

antalet

Diskvalificerade på grund av

Understödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

understödstidens

maximering

vid 15

veckors

maximal

under- stödstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

vid 15

veckors

maximal

under- stö dstid

vid 20

veckors

maximal

under- stödstid

Olika slag av arbete . . .

1929

1

2,076

1,530

127

25

25

394

394

2

1,933

1,661

107

1

1

164

164

3

1,822

1,572

82

18

17

150

151

4

1,846

1,462

151

6

4

227

229

1930

1

2,161

1,530

147

83

29

401

455

2

2,329

1,779

188

67

46

295

316

3

2,245

1,752

114

69

28

310

351

4

2,654

1,892

215

80

29

467

518

1929

7,677

6,225

467

50

47

935

938

1930

9,389

6,953

664

299

132

1,473

1,640

Samtliga yrkesgrupper

1929

1

107,756

67,580

8,534

1,327

351

30,315

31,291

2

73,658

53,523

7,062

2,638

940

10,435

12,133

3

58,627

44,520

4,325

1,541

700

8,241

9,082

4

76,560

51,308

9,080

2,209

916

13,963

15,256

1930

1

108,591

69,403

7,023

2,791

920

29,374

31,245

2

88,195

56,336

11,752

4,346

1,929

15,761

18,178

3

75,366

50,584

6,648

3,112

1,464

15,022

16,670

4

106,431

63,686

11,477

4,553

1,786

26,715

29,482

1929

316,601

216,931

29,001

7,715

2,907

62,954

67,762

1930

378,583

240,009

36,900

14,802

6,099

86,872

95,575

Samtliga yrkesgrupper

1929

1

99,090

59,123

8,515

1,327

351

30,125

31,101

utom sockerindustriens

2

64,933

44,961

7,051

2,570

907

10,351

12,014

kampanj arbetare och

3

50,497

36,429

4,301

1,535

700

8,232

9,067

torvindustrien

4

72,014

46,816

9,064

2,206

915

13,928

15,219

1930

1

100,750

61,671

7,010

2,779

914

29,290

31,155

2

80,680

48,888

11,735

4,319

1,917

15,738

18,140

3

67,992

43,346

6,593

3,112

1,464

14,941

16,589

4

102,841

60,263

11,424

4,550

1,786

26,604

29,368

1929

286,534

187,329

28,931

7,638

2,873

62,636

67,401

1930

352,263

214,168

36,762

14,760

6,081

86,573

95,252

B.

Metallindustri-

Järnbruk........

1929

1

5,717

2,830

1,489

31

10

1,367

1,388

2

3,345

1,995

747

107

53

496

550

3

2,750

1,466

701

44

24

539

559

4

3,311

1,462

912

64

13

873

924

1930

1

8,064

2,485

3,038

81

39

2,460

2,502

2

7,201

2,368

2,266

331

113

2,236

2,454

3

8,427

2,345

3,032

379

140

2,671

2,910

4

10,381

2,667

3,679

320

104

3,715

3,931

1931

1

14,997

4,131

4,367

838

243

5,661

6,256

2

13,637

4,959

4,096

1,350

699

3,232

3,883

3

14,800

5,823

4,604

557

232

3,816

4,141

4

14,739

6,022

3,815

708

274

4,194

4,628

1929

15,123

7,753

3,849

246

100

3,275

3,421

1930

34,073

9,865

12,015

1,111

396

11,082

11,797

1931

58,173

20,935

16,882

3,453

1,448

16,903

18,908

s. 291 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

291

Arbetslö

shetsveckor, relativt antal

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Därav diskvalifi-

Därav diskvalifi-

År,

kvart

Hela

eerade på grund av

Hela

eerade på grund av

al

Yrkesgrupp

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav

under-

stödda

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

mering

100

74

6

i

19

100

74

6

i

19

1929

i

Olika slag av

100

85

6

0

9

100

85

6

0

9

2

arbete.

100

86

5

1

8

100

86

5

1

8

3

100

79

9

0

12

100

79

9

0

12

4

100

71

7

3

19

100

71

7

1

21

1930

1

100

76

8

3

13

100

76

8

2

14

2

100

78

5

3

14

100

78

5

1

16

3

100

71

8

3

18

100

71

8

1

20

4

100

81

6

1

12

100

81

6

1

12

1929

100

74

7

3

16

100

74

7

1

18

1930

100

63

8

1

28

100

63

8

0

29

1929

1

Samtliga yr-

100

72

10

4

14

100

72

10

1

17

2

kesgrupper.

100

76

7

3

14

100

76

7

1

16

3

100

67

12

3

18

100

67

12

1

20

4

100

64

6

3

27

100

64

6

1

29

1930

1

100

64

13

5

18

100

64

13

2

21

2

100

67

9

4

20

100

67

9

2

22

3

100

60

11

4

25

100

60

11

1

28

4

100

69

9

2

20

100

69

9

1

21

1929

100

63

10

4

23

100

63

10

2

25

1930

100

60

9

1

30

100

60

9

0

31

1929

1

Samtliga yr-

100

69

11

4

16

100

69

11

1

19

2

kesgrupper

100

72

9

3

16

100

72

9

1

18

3

utom sockerin-

100

65

13

3

19

100

65

13

1

21

4

dustriens kam-

100

100

61

61

7

14

3

5

29

20

100

100

61

61

7

14

1

2

31

23

1930

1

2

panjarbetare

och torvindu- strien.

100

64

10

4

22

100

64

10

2

24

3

100

59

11

4

26

100

59

11

1

29

4

100

65

10

3

22

100

65

10

1

24

1929

100

61

10

4

25

100

61

10

2

27

1930

arbetareförbundet.

100

50

26

0

24

100

50

26

0

24

1929

1

Järnbruk.

100

60

22

3

15

100

60

22

2

16

2

100

53

25

2

20

100

53

25

2

20

3

100

44

28

2

26

100

44

28

0

28

4

100

30

38

1

31

100

30

38

1

31

1930

1

100

33

31

5

31

100

33

31

2

34

2

100

28

36

4

32

100

28

36

1

35

3

100

26

35

3

36

100

26

35

1

38

4

100

28

29

5

38

100

28

29

1

42

1931

1

100

36

30

10

24

100

36

30

5

29

2

100

39

31

4

26

100

39

31

2

28

3

100

41

26

4

29

100

41

26

2

31

4

100

51

25

2

22

100

51

25

1

23

1929

100

29

35

3

33

100

29

35

1

35

1930

100

36

29

6

29

100

36

29

2

33

1931

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

1932 års utredning.

Arbetslöshetsveokor, absolut antal

Diskvalificerade på grund av

Understödda

År,

kvart

understödstidens

Yrkesgrupp

al

Hela

ka-

rens-

best.

maximering

vid 15

vid 20

ej er- lagda

26 avg.

veckors

maximal

under-

stödstid

veckors

maximal

under-

stödstid

antalet

vid 15

veckors

maximal

under-

vid 20

veckors

maximal

under-

stödstid

stödstid

Mekaniska verkstäder . .

1929

1

25,351

12,047

3,772

709

271

8,823

9,261

2

15,876

9,224

1,143

1,662

747

3,847

4,762

3

13,058

7,631

1,601

872

530

2,954

3,296

4

12,610

7,851

1,112

562

208

3,085

3,439

1930

1

24,022

11,515

4,311

1,004

478

7,192

7,718

2

19,662

9,684

2,024

1,551

715

6,403

7,239

3

20,123

9,536

2,784

1,644

910

6,159

6,893

4

29,415

11,768

3,400

1,796

904

12,451

13,343

1931

1

50,566

17,286

7,930

5,639

2,483

19,711

22,867

1

2

45,195

18,457

7,511

6,685

3,702

12,542

15,525

3

43,840

19,522

7,180

3,870

2,169

13,268

14,969

4

53,353

22,379

7,967

4,774

2,284

18,233

20,723

1929

66,895

36,753

7,628

3,805

1,756

18,709

20,758

1930

93,222

42,503

12,519

5,995

3,007

32,205

35,193

1931

192,954

77,644

30,588

20,968

10,638

63,754

74,084

Rörarbetare.......

1929

1

4,106

1,828

414

19

_

1,845

1,864

2

2,012

1,049

110

240

45

613

808

3

423

324

24

13

5

62

70

4

1,088

749

119

43

28

177

192

1930

1

4,106

1,970

390

52

5

1,694

1,741

2

2,838

1,346

156

334

133

1,002

1,203

3

1,005

668

58

110

50

169

229

4

2,409

1,157

278

152

62

822

912

1931

1

6,519

2,609

577

474

180

2,859

3,153

2

4,355

2,054

237

793

389

1,271

1,675

3

1,102

728

95

122

78

157

201

4

3,896

2,094

417

265

148

1,120

1,237

1929

7,629

3,950

667

315

78

2,697

2,934

1930

10,358

5,141

882

648

250

3,687

4,085

1931

15,872

7,485

1,326

1,654

795

5,407

6,266

Samtliga yrkesgrupper

1929

1

35,174

16,705

5,675

759

281

12,035

12,513

2

21,233

12,268

2,000

2,009

845

4,956

6,120

3

16,231

9,421

2,326

929

559

3,555

3,925

4

17,009

10,062

2,143

669

249

4,135

4,555

1930

1

36,192

15,970

7,739

1,137

522

11,346

11,961

2

29,701

13,398

4,446

2,216

961

9,641

10,896

3

29,555

12,549

5,874

2,133

1,100

8,999

10,032

4

42,205

15,592

7,357

2,268

1,070

16,988

18,186

1931

1

72,082

24,026

12,874

6,951

2,906

28,231

32,276

2

63,187

25,470

11,844

8,828

4,790

17,045

21,083

3

59,742

26,073

11,879

4,549

2,479

17,241

19,311

4

71,988

30,495

12,199

5,747

2,706

23,547

26,588

1929

89,647

48,456

12,144

4,366

1,934

24,681

27,113

1930

137,653

57,509

25,416

7,754

3,653

46,974

51,075

1931

266,999.106,064

48,796

26,075

12,881

86,064

99,258

s. 293 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

293

Arbetslo

ähetsveckor, r

elativt antal

År,

kvartal

Yrkesgrupp

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

Hela

ant.

arbets-

lösa

veckor

Därav diskvalifi- cerade på grund av

Därav

under-

stödda

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

ej er- lagda

26 avg.

ka-

rens-

best.

under-

stöds-

tidens

maxi-

mering

100

47

15

3

35

100

47

15

1

37

1929

1

Mekaniska

100

58

7

11

24

100

58

7

5

30

2

verkstäder.

100

59

12

6

23

100

59

12

4

25

3

100

62

9

4

25

100

62

9

2

27

4

100

48

18

4

30

100

48

18

2

32

1930

1

100

49

10

8

33

100

49

10

4

37

2

100

47

14

8

31

100

47

14

5

34

3

100

40

12

6

42

100

40

12

3

45

4

100

34

16

11

39

100

34

16

5

45

1931

1

100

41

16

15

28

100

41

16

9

34

2

100

45

16

9

30

100

45

16

5

34

3

100

42

15

9

34

100

42

15

4

39

4

100

55

11

6

28

100

55

11

3

31

1929

100

46

13

6

35

100

46

13

3

38

1930

100

40

16

11

33

100

40

16

6

38

1931

100

45

10

0

45

100

45

10

_

45

1929

1

Rörarbetare.

100

52

5

12

31

100

52

5

3

40

2

100

76

6

3

15

100

76

6

1

17

3

100

69

11

4

16

100

69

11

2

18

4

100

48

10

1

41

100

48

10

0

42

1930

1

100

47

6

12

35

100

47

6

5

42

2

100

66

6

11

17

100

66

6

5

23

3

100

48

12

6

34

100

48

12

2

38

4

100

40

9

7

44

100

40

9

3

48

1931

1

100

47

6

18

29

100

47

6

8

39

2

100

66

9

11

14

100

66

9

7

18

3

100

54

10

7

29

100

54

10

4

32

4

100

52

9

4

35

100

52

9

0

39

1929

100

50

8

6

36

100

50

8

3

49

1930

100

47

8

11

34

100

47

8

5

40

1931

100

48

16

2

34

100

48

16

0

36

1929

1

Samtliga yr-

100

58

9

10

23

100

58

9

4

29

2

kesgrupper.

100

58

14

6

22

100

58

14

4

24

3

100

59

13

4

24

100

59

13

1

27

4

100

44

22

3

31

100

44

22

1

33

1930

1

100

45

15

7

33

100

45

15

3

37

2

100

43

20

7

30

100

43

20

3

34

3

100

37

18

5

40

100

37

18

2

43

4

100

33

18

10

39

100

33

18

4

45

1931

1

100

40

19

14

27

100

40

19

8

33

2

100

44

20

7

29

100

44

20

4

32

3

100

42

17

8

33

100

42

17

4

37

4

100

54

14

4

28

100

54

14

2

30

1929

100

42

18

6

34

100

42

18

3

37

1930

100

40

18

10

32

100

40

18

5

37

1931

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

1932 års utredning.

Tabellbilaga 3. Understödda veckor i procent av arbetslösa veckor för

arbetslöshetsperioder av olika varaktighet.

A. Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Arbetslöshets-

15 veckors maximal understödstid

20 veckors maximal understödstid

aktighet i

1929

1930

1929

1930

kvartal

1

2

3

4

1

2

3

4

1

2

3

4

1

2

3

4

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

kv.

1.......

3.6

6.1

16.6

1.8

8.3

2.9

23.5

2.9

3.6

6.5

16.6

1.8

8.4

3.0

23.6

3.0

2.......

29.5

19.8

29.4

25.3

34.2

13.4

32.7

28.9

29.5

20.6

29.6

26.0

34.4

13.8

33.6

29.3

3.......

40.8

31.2

22.9

26.8

40.3

32.5

33.6

32.3

40.8

32.4

24.1

28.0

40.4

33.9

34.6

33.8

4.......

43.0

31.5

28.0

28.7

41.3

32.9

31.3

33.3

43.0

33.9

29.3

30.4

41.9

35.6

32.2

34.6

5.......

45.4

29.9

21.4

29.0

45.0

32.2

32.8

32.5

45.5

32.5

23.2

30.8

45.4

35.4

34.0

34.3

6.......

45.9

26.3

23.8

29.2

42.0

30.5

29.1

38.8

46.2

29.8

26.1

31.2

43.1

34.2

31.9

40.9

7.......

41.0

24.1

21.5

24.1

43.4

29.9

28.9

35.2

41.3

26.6

23.1

26.3

44.5

33.4

30.7

37.3

8.......

40.9

17.6

17.7

21.0

39.2

24.4

24.5

33.8

41.0

22.7

19.8

23.2

40.0

29.0

27.6

36.5

9.......

41.6

18.5

16.1

21.3

36.2

22.3

25.9

34.7

42.4

22.0

18.1

23.9

37.7

26.1

28.3

38.8

10.......

39.6

13.3

12.5

18.0

35.1

21.5

22.5

28.4

40.4

17.0

14.7

20.3

37.0

25.4

26.7

32.0

11.......

36.0

11.0

18.9

20.2

33.6

21.5

17.9

24.4

37.2

14.9

20.2

22.2

36.1

24.8

21.0

28.1

12.......

19.0

7.5

12.4

9.1

17.7

16.9

14.0

14.6

20.3

9.9

13.6

10.4

19.9

21.0

16.6

17.5

CO

tH

—

4.1

3.5

—

—

6.2

6.6

—

—

5.6

4.8

—

—

8.6

9.0

—

Alla arbetslös-

hetsperioder

28.1

14.2

14.1

18.2

27.1

17.9

19.9

25.1

29.0

16.5

15.5

19.9

28.8

20.6

22.1

27.7

B. Metallindustriarbetareförbundet.

Arbetslös-

hetsperio-

15 veckors maximal understödstid

aktighet i

1929

1930

1931

kvartal

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 . . . .

1.6

12.4

4.3

5.8

0.9

8.0

3.0

5.1

2.4

6.9

6.7

4.7

2 ... .

24.9

29.4

31.0

25.8

26.3

29.7

29.9

25.8

24.3

26.0

22.8

21.5

3 ... .

36.3

40.6

34.4

34.7

35.8

40.3

38.9

35.8

34.0

32.4

29.1

27.7

4 . . . .

43.7

42.1

38.9

38.5

42.5

44.7

43.0

44.7

40.1

36.5

35.3

36.2

5 . . . .

48.2

45.6

38.1

45.4

46.1

49.7

39.2

45.1

47.1

41.9

38.6

41.0

6 . . . .

48.1

39.8

37.3

40.7

47.4

49.8

44.7

55.8

49.3

43.1

43.0

44.2

7 ... .

51.4

36.0

35.9

33.6

54.0

43.8

47.9

57.3

56.3

40.0

43.8

49.1

8 ... .

48.5

28.8

33.0

34.0

50.4

50.3

43.0

49.6

57.2

44.3

40.3

43.1

9 ... .

53.2

31.8

32.1

41.3

45.9

39.2

38.4

49.8

56.7

36.2

38.3

45.7

10 ... .

48.1

26.4

29.3

32.3

43.6

47.4

39.1

45.7

55.6

35.8

40.2

40.9

11 ... .

49.1

19.5

31.7

11.6

38.9

38.6

44.9

34.7

57.5

39.6

38.4

25.8

12 ... .

45.6

37.8

25.0

—

42.9

38.9

46.2

—

45.0

31.3

37.2

13 ... .

24.9

9.7

10.1

—

19.7

17.8

16.1

—

32.4

13.6

16.0

—

Alla arbets-

löshets-

perioder

34.2

23.3

21.9

24.3

31.3

32.5

30.4

40.3

39.2

27.0

28.9

32.7

s. 295 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

295

Arbetslös-

hetsperio-

20 veckors maximal understödstid

aktigbet i

1929

1930

1931

veckor per

kvartal

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 kv.

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1 . . . .

1.6

12.7

4.4

6.1

0.9

8.2

3.3

5.2

2.4

7.3

7.0

4.9

2 ... .

25.1

30.0

31.9

26.7

26.5

30.4

30.2

26.2

24.7

26.8

23.5

22.0

3 ... .

36.4

42.5

35.6

35.5

35.9

41.5

39.3

36.6

34.2

34.0

30.4

28.5

i ... .

43.7

47.2

39.3

41.2

43.2

46.3

44.2

46.0

40.5

39.9

36.9

37.7

5 ... .

48.3

49.9

40.8

48.9

46.9

51.0

40.8

47.0

48.0

45.4

41.0

42.8

6 ... .

48.3

46.6

39.0

43.1

47.9

52.5

47.5

57.4

50.6

47.8

45.3

45.7

1 ... .

51.7

42.0

39.3

34.9

54.4

48.4

50.5

60.5

58.5

45.3

45.9

51.6

8 ... .

48.7

39.8

37.1

36.7

51.7

53.6

46.2

52.3

60.5

51.4

43.6

46.9

9 ... .

54.2

39.0

33.2

42.6

46.8

44.6

41.5

52.7

61.0

45.3

43.0

50.3

10 ... .

49.0

34.3

33.4

34.5

46.6

53.8

43.3

50.5

59.5

43.5

45.9

45.3

11 ... .

50.1

24.8

37.9

14.9

40.8

45.2

49.8

38.9

62.7

48.3

43.5

32.4

12 ... .

48.4

46.2

27.1

—

46.5

45.6

52.3

—

51.9

40.2

42.1

—

13 ... .

27.3

15.2

12.7

—

22.8

23.9

21.8

—

41.9

22.3

20.7

—

Alla arbets-

lösbets-

perioder

35.6

28.8

24.2

26.8

33.0

36.7

33.9

43.1

44.8

33.4

32.3

36.9

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

1932 års utredning.

Tabellbilaga 4. Jämförelse mellan antalet understödda personer och

understödda veckor för I) personer med 1 års oavbruten medlemstid

och II) övriga personer.

Första och tredje kvartalen 1930.

Av arbetslöshet drabbade personer

Arbetslösa veckor

Yrkesgrupp

År,

Kvar-

tal

Hela

antalet

Därav understödda

Hela

antalet

Därav understödda

Ar- bets- lös- hets- pro- cent2

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

vid 15 v.

maximal

under- stöd stid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

*

A. Grov- och Fabriksarbetareförbundet.

iydu

I)

Personer med 1

års oavbruten medlemstid.

l1......

i

5,222

2,819

54.0

2,840

54.4

37,113

14,656

39.5

15,645

42.2

39.7

3

4,465

1,776

39.8

1,877

42.0

26,494

6,586

24.9

7,471

28.2

23.2

2......

1

2,448

1,246

50.9

1,247

50.9

19,000

7,521

39.6

7,834

41.2

39.9

3

1,896

470

24.8

498

26.3

7,940

1,257

15.8

1,431

18.0

13.7

3......

1

575

245

42.6

245

42.6

2,389

867

36.3

890

37.3

11.1

3

891

579

65.0

585

65.7

3,665

1,802

49.2

1,930

52.7

15.3

4......

1

6

—

—

—

—

61

—

—

—

_

31.8

3

40

37

92.5

37

92.5

140

108

77.1

115

82.1

21.1

5......

1

768

345

44.9

345

44.9

2,229

776

34.8

809

36.3

18.8

3

567

459

81.0

460

81.1

1,414

597

42.2

622

44.0

10.8

6......

1

45

23

51.1

23

51.1

327

152

46.5

157

48.0

2.5

3

320

270

84.4

270

84.4

1,061

522

49.2

538

50.7

7.0

7......

1

207

74

35.7

74

35.7

1,557

352

22.6

357

22.9

39.1

3

169

48

28.4

49

29.0

1,208

194

16.1

214

17.7

26.2

8......

1

132

36

27.3

36

27.3

907

153

16.9

180

19.8

13.9

3

189

68

36.0

71

37.6

1,172

208

17.7

241

20.6

15.7

9......

1

125

27

21.6

30

24.0

505

67

13.3

86

17.0

6.3

3

315

265

84.1

267

84.8

992

561

56.6

580

58.5

10-7

10 k.....

1

502

6

1.2

6

1.2

5,941

56

0.9

62

1.0

97.5

3

463

2

0.4

2

0.4

5,633

2

0.0

2

0.0

88.1

10 å.....

1

468

146

31.2

167

35.7

4,146

814

19.6

1,001

24.1

24.9

3

436

195

44.7

199

45.6

2,676

871

32.5

933

34.9

15.3

11......

1

86

6

7.0

6

7.0

859

28

3.3

28

3.3

82.3

3

91

20

22.0

20

22.0

626

74

11.8

74

11.8

52.3

12......

1

54

8

14.8

8

14.8

224

40

17.9

42

18.8

1.2

13......

3

77

38

49.4

38

49.4

382

183

47.9

188

49.2

1.8

1

56

26

46.4

27

48.2

369

138

37.4

164

44.4

18.5

14......

3

47

10

21.3

10

21.3

275

27

9.8

34

12.4

11.6

1

102

41

40.2

41

40.2

507

166

32.7

166

32.7

11.1

15......

3

102

47

46.1

47

46.1

671

229

34.1

249

37.1

12''7

1

403

160

39.7

165

40.9

2,809

794

28.3

900

32.0

20.4

16......

3

386

162

42.0

173

44.8

2,981

796

26.7

972

32.6

18.9

1

244

92

37.7

94

38.5

1,776

332

18.7

381

21.5

31.6

3

224

70

31.3

75

33.5

1,773

286

16.1

327

18.4

26.7

Samtliga yrkes-

grupper

1

11,443

5,300

46.3

5,354

46.8

80,719

26,912

33.3

28,702

35.6

29.4

3

10,678

4,516

42.3

4,678

43.8

59,103

14,303

24.2

15,921

26.9

18.3

Samtliga yrkes-

grupper utom

10 k och 11 .

1

10,855

5,288

48.7

5,342

49.2

73,919

26,828

36.3

28,612

38.7

27.6

3

10,124

4,494

44.4

4,656 |

46.0

52,844

14,227

26.9]

15,845

30.0

16.8

1 Yrkesgruppernas beteckning: 1. Byggnadsindustri. 2. Byggnadsämnesindustri. 3. Glasindustri.

4. Glödlampsindustri. 5. Gnmmiindustri. 6. Kol- och lerindustri. 7. Konservindustri. 8. Konst
gödningsindustri.

9. Porslins industri. 10 k. Sockerindustriens kampanj arbetare. 10 å. Sockerindustriens

årsarbetare. 11. Torvindustri. 12. Tändsticksindustri. 13. Tvättinrättningar. 14. Mekaniska

verkstäder. 15. Olika slag av fabriker. 16. Olika slag av arbete. — 2 Arbetslösa veckor:

i procent av genomlevda veckor.

s. 297 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

297

Av arbetslöshet drabbade personer

Arbetslösa veckor

År,

Därav understödda

Därav understödda

Ar-

vid 15 v.

vid 2

0 v.

vid 15

V.

vid 20

Y.

betti-

1ÖB-

Yrkesgrupp

Kvar-

maximal

maximal

maximal

maximal

hets-

tal

under-

under-

antalet

under-

under-

pro-

stödstid

stödstid

stödstid

stödstid

cent

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1930

II) Övriga personer.

1......

1

1,920

260

13-5

260

13.5

15,350

1,552

10.1

1,591

10.4

50.7

3

1,339

64

4.8

64

4.8

7,729

275

3.6

284

3.7

25.1

2......

1

807

74

9.2

74

9.2

6,748

446

6.6

466

6.9

51.6

3

589

19

3.2

19

3.2

2,599

70

2.7

70

2.7

18.0

3......

1

69

4

5.8

4

5.8

274

17

6.2

20

7.3

11.7

3

76

11

14.5

11

14.5

319

38

11.9

41

12.9

14.1

4......

1

12

_

_

_

_

51

—

—

—

—

6.0

3

14

—

—

—

—

50

—

—

—

—

10.7

5......

1

105

16

15.2

16

15.2

258

44

17.1

44

17.1

13.7

3

65

5

7.7

5

7.7

251

5

2.0

5

2.0

15.0

6......

1

45

17

37.8

17

37.8

389

70

18.0

75

19.3

13.9

3

40

10

25.0

10

25.0

229

49

21.4

52

22.7

15.2

7......

1

89

2

2.2

2

2.2

679

14

2.1

14

2.1

50.1

3

71

4

5.6

4

5.6

596

25

4.2

25

4.2

39.5

8......

1

48

6

12.5

6

12.5

348

38

10.9

38

10.9

33.7

3

43

2

4.7

2

4.7

369

5

1.4

5

1.4

37.3

9......

1

42

2

4.8

2

4.8

104

13

12.5

13

12.5

5.8

3

47

7

14.9

7

14.9

145

7

4.8

7

4.8

8.4

10 k.....

1

73

_

_

_

—

852

—

—

—

—

100.0

3

70

1

1.4

1

1.4

859

5

0.6

5

0.6

93.1

10 ä.....

1

73

_

_

_

_

483

—

_

—

—

23.5

3

109

19

17.4

19

17.4

854

126

14.8

126

14.8

37.5

11......

1

18

_

_

_

_

189

—

—

—

—

87.5

3

28

—

—

—

—

256

—

—

—

—

70.3

12......

1

22

1

4.5

1

4.5

68

3

4.4

3

4.4

1.3

3

52

6

11.5

6

11.6

313

38

12.1

38

12.1

6.2

13......

1

31

10

32.3

10

32.3

250

75

30. o

84

33.6

23.9

3

43

—

—

—

—

274

—

—

—

—

14.0

14......

1

56

1

1.8

1

1.8

363

i

0.3

1

0.3

27.8

3

37

4

10.8

4

10.8

265

14

5.3

14

5.3

18.2

15......

1

134

14

10.4

14

10.4

1,081

120

11.1

120

11.1

27.3

3

119

10

8.4

10

8.4

683

38

5.6

53

7.8

16.2

16......

1

67

11

16.4

11

16.4

385

69

17.9

74

19.2

26.5

3

66

4

6.1

4

6.1

472

24

5.1

24

5.1

30.8

Samtliga yrkes-

grupper . . .

1

3,611

418

ll.fi

418

11.6

27,872

2,462

8.8

2,543

9.1

39.0

3

2,808

166

5.9

166

5.9

16,263

719

4.4

749

4.6

22.2

Samtliga yrkes-

grupper utom

10 k och 11 .

1

3,520

418

11.9

418

11.9

26,831

2,462

9.2

2,543

9.5

38.1

3

2,710

165

6.1

165

6.1

15,148

714

4.7

744

4.9

21.1

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

1932 drs utredning.

Yrkesgrupp

År,

Kvar-

tal

Av arbetslöshet drabbade personer

Arbetslösa veckor

Hela

antalet

Därav understödda

Hela

antalet

Därav understödda

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1930

B. Metallindustriarbetareförbundet.

I)

Personer mec

1 års oavbruten medlemstid.

1 1........

1

1,838

821

44.7

823

44.8

6,871

2,316

33.7

2,358

34.3

3

1,735

873

50.3

887

51.1

7,578

2,563

33.8

2,799

36.9

2.........

1

4,375

1,519

34.7

1,559

35.6

18,714

6,459

34.5

6,985

37.3

3

2,902

1,461

50.3

1,526

52.6

16,431

5,767

35.1

6,491

39.5

3.........

1

402

259

64.4

259

64.4

2,579

1,516

58.8

1,563

60.6

3

157

57

36.3

63

40.1

787

160

20.3

220

28.0

Samtliga yrkesgrunner

1

6,615

2,599

39.3

2,641

39.9

28,164

10,291

36.5

10,906

38.7

3

4,794

2,391

49.9

2,476

51.6

24,796

8,490

34.2

9,510

38.4

II)

Övriga personer.

1.........

1

267

38

14.2

38

14.2

1,193

144

12.1

144

12.1

3

166

28

16.9

28

16.9

849

108

12.7

111

13.1

2........

1

1,095

170

15.5

170

15.5

5,308

733

13.8

733

13.8

3

768

107

13.9

110

14.3

3,692

392

10.6

402

10.9

3.........

1

184

26

14.1

26

14.1

1,527

178

11.7

178

11.7

3

43

2

4.7

2

4.7

218

9

4.1

9

4.1

Samtliga yrkesgrupper

1

1,546

234

15.1

234

15.1

8,028

1,055

13.1

1,055

13.1

3

977

137

14.0

140

14.3

4,759

509

10.7

522

11.0

1 Yrkesgruppernas beteckning: 1. Järnbruk. 2. Mekaniska verkstäder. 3. Rörarbetare.

s. 299 Kontrollera mot PDF

1932 drs utredning.

299

Tabellbilaga 5. Understödda personer och understödstid då understöds''

rätt förvärvas vid 1) 52 erlagda avgifter under 2 år 2) 26 erlagda av

gifter under 1 år.

Grov- ocli Fabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri. År 1930.

K,v a r t a 1

Antal

med-

lemmar1

Av arbetslöshet drabbade personer

Hela

antalet

Där

av u n c

erstödda

vid 15 veckors

maximal understödstid

vid 20 veckors

maximal understödstid

antal

%

antal

%

A. Personer med minst 2 års oavbruten medlemstid.

1. 52 erlagda avgifter under 2 är.

1............

3,348

2,038

1,032

50.6

1,032

50.6

2............

3,430

1,913

525

27.4

562

29.4

3............

3,670

1,499

368

24.5

384

25.6

4............

3,693

2,292

932

40.7

980

42.8

2. 26 erlagda avgifter under 1 år.

1............

3,348

2,038

1,078

52.9

1,079

52.9

2............

3,430

1,913

557

29.1

601

31.4

3............

3,670

1.499

382

25.5

408

27.2

4............

3,693

2,292

954

41.6

999

43.6

B. Övriga.

1. 52 erlagda avgifter under 2 år.

1............

1,714

1,217

103

8.5

103

8.5

2............

1,804

1,096

32

2.9

32

2.9

3............

1,885

986

23

2.3

23

2.3

4............

1,903

1,422

105

7.4

105

7.4

2. 26 erlagda avgifter under 1 år.

1............

1,714

1,217

242

19.9

242

19.9

2 . . :.........

1,804

1,096

139

12.7

141

12.9

3............

1,885

986

107

10.9

109

11.1

4............

1,903

1,422

325

22.9

326

22.9

Samtliga.

1. 52 erlagda avgifter under 2 år.

1............

5,062

3,255

1,135

34.9

1,135

34.9

2............

5,234

3,009

557

18.5

594

19.7

3............

5,555

2,485

391

15.7

407

16.4

4............

5,596

3,714

1,037

27.9

1,085

29.2

2. 26 erlagda avgifter under 1 år.

1............

5,062

3,255

1,320

40.6

1,321

40.6

2............

5,234

3,009

696

23.1

742

24.7

3............

5,555

2,485

489

19.7

517

20.8

14..- .........

5,596

3,714

1,279

34.4

1,325

35.7

1 Beräknat pä grundval av antalet genomlevda veckor.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

1982 års utredning.

Kvartal

A r b

e t s 1

ö a a

v e c k o

r

Arbets- lös- bets- procent1

Hela

antalet

D

ära

v u n

1 e r s t

ödd

ä

vid 15 veckora

maximal understödstid

vid 20 veckors

maximal understödstid

antal

%

per

medlem

antal

%

per

medlem

A. Personer med minst 2 års oavbruten medlemstid.

1. 52 erlagda avgifter under 2 år.

1............

15,576

6,010

38.6

1.8

6,246

40.1

1.9

38.8

2............

8,124

1,533

18.9

0.4

1,864

22.9

0.5

18.2

3............

5,880

931

15.8

0.3

1,055

17.9

0.3

12.3

4............

13,726

3,429

25.0

0.9

3,921

28.6

1.1

31.0

Summa

43,306

11,903

27.5

3.4

13,086

30.2

3.7

24.5

2.

26 erlagda avgifter under 1 år.

1............

15,576

6,409

41.1

1.9

6,682

42.9

2.0

38.8

2............

8,124

1,666

20.5

0.5

2,050

25.2

0.6

18.2

3............

5,880

937

15.9

0.3

1,081

18.4

0.3

12.3

4............

13,726

3,611

26.3

1.0

4,124

30. o

1.1

31.0

Summa

43,306

12,623

29.1

3.6

13,937

32.2

3.9

24.5

B. Övriga.

1.

52 erlagda avgifter under 2 år.

1............

10,172

710

7.0

0.4

729

7.2

0.4

49.5

2............

5,347

114

2.1

0.1

137

2.6

0.1

22.8

3............

4,659

72

1.5

O.o

77

1.7

0.0

19.0

4............

10,547

447

4.2

0.2

454

4.3

0.2

46.2

Summa

30,725

1,343

4.4

0.7

1,397

4.5

0.8

33.6

2.

26 erlagda avgifter under

1 år.

1............

10,172

1,558

15.3

0.9

1,618

15.9

0.9

49.5

2............

5,347

490

9.2

0.3

592

11.1

0.3

22.8

3............

4,659

390

8.4

0.2

420

9.0

0.2

19.0

4............

10,547

1,522

14.4

0.8

1,570

14.9

0.8

46.2

Summa

30,725

3,960

12.9

2.2

4,200

13.7

2.3

33.6

Samtliga.

1.

52 erlagda avgifter under 2 år.

1............

25,748

6,720

26.1

1.3

6,975

27.1

1.4

42.4

2............

13,471

1,647

12.2

0.3

2,001

14.9

0.4

19.8

3............

10,539

1,003

9.5

0.2

1,132

10.7

0.2

14.6

4............

24,273

3,876

16.0

0.7

4,375

18.0

0.8

36.1

Summa

74,031

13,246

17.9

2.5

14,483

19.6

2.7

27.6

2.

26 erlagda avgifter under 1 år.

1............

25,748

7,967

30.9

1.6

8,300

32.2

1.6

42.4

2............

13,471

2,156

16.0

0.4

2,642

19.6

0.5

19.8

3............

10,539

1,327

12.6

0.2

1,501

14.2

0.3

14.6

4............

24,273

5,133

21.1

0.9

5,694

23.5

1.0

36.1

Summa

74,031

16,583

22.4

3.1

18,137

24.5

3.4

27.6

1 Arbetslösa veckor procent av genomlevda veckor.

s. 301 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

301

Tabellbilaga 0. Verkan av successiva sänkningar av det antal erlagda

avgifter, som skall fordras för understödsrätt från en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring enligt 1928 års förslag.

Understödda veckor, därest kravet på. antal erlagda avgifter under

nästföregående fyra kvartal sättes till

Yrkesgrupp.

26

25

24

23

22

21

20

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

A. Gror- och Fabriksarbetareförbundet.

Första kvartalet 1930.

i) 15 veckors maximal understödstid.

1 . . . .

16,208

30.9

17,406

33.2

18,455

35.2

19,299

36.8

20,171

38.4

21,245

40.5

22,256

42.4

2 ... .

7,967

30.9

8,668

33.7

9,345

36.3

10,152

39 4

10,791

41.9

11,465

44.5

12,158

47.2

3 ... .

884

33.2

920

34.5

965

36.2

980

36.8

994

37.3

1,045

39.2

1,076

40.4

4 ... .

—

—

—

—

7

6.3

8

7.1

8

7.1

8

7.1

8

7.1

3 ... .

820

33.0

852

34.3

854

34.3

863

34.7

873

35.1

897

36.1

915

36.8

3 ... .

222

31.0

242

33.8

242

33.8

244

34.1

248

34.6

248

34.6

256

35.8

1 ... .

366

16.4

439

19. S

477

21.8

540

24.2

559

25.0

644

28.8

710

31.8

3 ... .

191

15.2

199

15.9

217

17.3

241

19.2

264

21.0

285

22.7

292

23.3

9 ... .

80

13.1

83

13.6

95

15.6

96

15.8

96

15.8

98

16.1

100

16.4

10 k . . .

56

0.8

64

0.9

75

1.1

75

1.1

86

1.3

93

1.4

104

1.5

10 å . . .

814

17.6

870

18.8

977

21.1

1,023

22.1

1,109

24.0

1,214

26.2

1,333

28.8

11 ... .

28

2.7

55

5.2

89

8.5

95

9.1

129

12.3

160

15.3

171

16.3

12 ... .

43

14.7

43

14.7

43

14.7

43

14.7

44

15.1

44

15.1

50

17.1

13 ... .

213

34.4

219

35.4

240

38.8

240

38.8

240

38.8

260

42.0

271

43.8

14 ... .

167

19.2

182

20.9

204

23.4

226

26.0

246

28.3

246

28.3

260

29.9

15 ... .

914

23.5

1,001

25.7

1,039

26.7

1,047

26.9

1,072

27.6

1,118

28.7

1,161

29.8

16 ... .

401

18.6

419

19.4

459

21.2

501

23.2

504

23.3

539

24.9

574

26.6

Samtliga yr-

kesgrupper

29,374

27.1

31,662

29.2

33,783

31.1

35,673

32.9

37,434

34.5

39,609

36.5

41,695

38.4

Samtliga yr-

kesgrupper

utom grup-

perna 10 k

och 11

29,290

29.1

31,543

31.3

33,619

33.4

35,503

35.2

37,219

36.9

39,356

39.1

41,420

41.1

b) 20 veckors maximal understödstid.

1 . . . .

17,236

32.9

18,476

35.2

19,574

37.3

20,459

39.0

21,377

40.7

22,466

42.8

23,489

44.8

2 ... .

8,300

32.2

9,029

35.1

9,718

37.7

10,531

40.9

11.146

43.3

11,820

45.9

12,515

48.6

3 ... .

910

34.2

946

35.5

991

37.2

1,006

37.8

1,020

38.3

1,071

40.2

1,102

41.4

i ... .

—

—

—

—

7

6.3

8

7.1

8

7.1

8

7.1

8

7.1

b ... .

853

34.3

888

35.7

897

36.1

906

36.4

916

36.8

940

37.8

958

38.5

3 ... .

232

32.4

252

35.2

252

35.2

259

36.2

268

37.4

268

37.4

276

38.5

7 ... .

371

16.6

444

19.9

482

21.6

545

24.4

564

25.2

650

29.1

716

32.0

8 ... .

218

17.4

228

18.2

246

19.6

270

21.5

293

23.3

314

25 0

321

25.6

9 ... .

99

16.3

102

16.7

118

19.4

119

19.5

119

19.5

121

19.9

123

20.2

10 k . . .

62

0.9

74

1.1

85

1.3

85

1.3

96

1.4

103

1.5

114

1.7

10 å ...

1,001

21.6

1,057

22.8

1,174

25.4

1,235

26.7

1,332

28.8

1,449

31.3

1,578

34.1

11 ... .

28

2.7

55

5.2

89

8.5

95

9.1

129

12.3

160

15.3

171

16.3

12 ... .

45

15.4

45

15.4

45

15.4

45

15.4

46

15.8

46

15.8

52

17.8

13 ... .

248

40.1

254

41.0

275

44.4

275

44.4

275

44.4

295

47.7

306

49.4

14 ... .

167

19 2

182

20.9

204

23.4

226

26.0

246

28.3

246

28.3

260

29.9

15 ... .

1,020

26.2

1,121

28.8

1,172

30.1

1,180

30.3

1,210

31.1

1,256

32.3

1,299

33.4

16 ... .

455

21.1

473

21.9

513

23.7

555

25.7

558

25.8

593

27.4

628

29.1

Samtliga yr-

kesgrupper

31,245

28.8

33,626

31.0

35,842

33.0

37,799

34.8

39,603

36.5

41,806

38.5

43,916

40.4

Samtliga yr-

kesgrupper

utom grup-

perna 10 k

! och 11

31,155

30.9

33,497

33.2

35,668

35.4

37,619

37.3

39,378

39.1

41,543

41.2

43,631

43.3

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

1982 års utredning.

Understödda veckor, därest kravet pä antal erlagda avgifter under

nästföregående fyra kvartal sättes till

26

25

24

23

22

21

20

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

B.

Metallindnstriarbetareförbnndet.

Första kvartalet 1930.

a) 15 veckors maximal understödstid.

1.....

2,460

30.5

2,508

31.1

2,576

31.9

2,636

32.7

2,692

33.4

2,736

33.9

2,751

34.1

2.....

7,192

29.9

7,344

30.6

7,884

32.8

8,121

33.8

8,411

35.0

8,594

35.8

8j892

37.0

3.....

1,694

41.3

1,734

42.2

2,034

49.6

2,134

52.0

2,203

53.7

2,334

56.8

2,401

58.5

Summa

11,346

31.3

11,586

32.0

12,494

34.5

12,891

35.6

13,306

36.8

13,664

37.8

14,044

38.8

b) 20 veckors maximal understödstid.

1.....

2,502

31.0

2,565

31.8

2,635

32.7

2,700

33.6

2,756

34.2

2,800

34.7

2,815

34.9

2.....

7,718

32.1

7,876

32.8

8,421

35.1

8,662

36.1

8,958

37.3

9,151

38.1

9''449

39.3

3.....

1,741

42.4

1,781

43.4

2,090

50.9

2,195

53.5

2,264

55.1

2,400

58.5

2;467

60.1

Summa

11,961

33.0

12,222

33.8

13,146

36.3

13,557

37.5

13,978

38.6

14,351

39.7

14,731

40.7

Tredje kvartalet 1931.

a) 15 veckors maximal understödstid.

1.....

3,816

25.8

3,975

26.9

4,172

28.2

4,346

29.4

4,508

30.5

4,617

31.2

4,777

32.3

2.....

13,268

30.3

13,482

30.8

13,671

31.2

13,884

31.7

14,030

32.0

14,225

32.4

14453

33.0

3.....

157

14.2

161

14.6

165

15.0

172

15.6

188

17.1

200

18.1

214

19.4

Summa

17,241

28.9

17,618

29.5

18,008

30.1

18,402

30.8

18,726

31.3

19,042

31.9

19,444

32.6

b) 20 veckors maximal understödstid.

1.....

4,141

28.0

4,324

29.2

4,541

30.7

4,734

32.0

4,928

33.3

5,044

34.1

5,207

35.2

2.....

14,969

34.1

15,224

34.7

15,439

35.2

15,697

35.8

15,875

36.2

16,087

36.7

16,351

37.3

3.....

201

18.2

20S

18.9

217

19.7

224

20.3

240

21.8

252

22.9

''267

24.2

Summa

19,311

32.3

19,756

33.1

20,197

33.8

20,655

34.6

21,043

35.2

21,383

35.8

21,825

36.6

s. 303 Kontrollera mot PDF

1982 års utredning.

303

Tabellbilaga 7. Antal arbetslösa personer och arbetslösa veckor, fördelade

efter antalet erlagda avgifter under nästföregående fyra kvartal.

Er- lagda

vecko- av- gifter

Grov- o.

fabriksarbe- tareförbandet

(atom gr.

10 k o. 11)

Metallindustri-

arbetareförbundet

Er-

lagda

vecko-

av-

gifter

Grov- o.

fabriksarbe- tareförbundet

(utom gr.

10 k o. 11)

Metallindustri-

arbetareförbundet

lista kvar- talet 1930

lista kvar- talet 1930

3:dje kvar- talet 1931

lista

talet

kvar-

1930

lista kvar- talet 1930

3:dje

talet

kvar-

1931

antal

per-

soner

antal

veckor

antal

per-

soner

antal

veckor

antal

per-

soner

antal

veckor

antal

per-

soner

antal

veckor

antal

per-

soner

antal

veckor

antal

per-

soner

antal

veckor

0

966

8,373

588

4,612

617

5,933

26

260

1,988

47

324

215

1,289

1

57

629

12

123

35

316

27

284

2,273

52

320

126

828

2

97

1,040

16

161

35

358

28

258

1,884

59

427

150

965

3

104

1,101

26

262

41

398

29

290

2.056

69

473

144

863

4

162

1,698

23

227

62

577

30

301

2,013

75

423

159

926

5

136

1,360

22

162

55

491

31

327

2,124

81

518

170

999

6

220

2,286

23

232

56

526

32

317

2,132

78

474

174

1,004

7

170

1,701

37

364

51

425

33

400

2,402

95

441

200

1,026

8

256

2,560

56

457

80

677

34

317

2,063

97

552

211

1,078

9

240

2,264

50

435

86

784

35

335

1,919

127

656

254

1,255

10

271

2,585

64

538

96

852

36

334

1,842

190

949

254

1,212

11

237

2,160

279

1,434

90

798

37

285

1,648

202

863

250

1,106

12

456

3,396

35

337

152

1,281

38

338

1,764

107

493

214

1,082

13

205

2,025

37

354

154

1,031

39

263

1,343

133

653

238

1,165

14

198

1,888

27

233

97

825

40

275

1,257

158

750

274

1,414

15

220

2,135

37

310

101

813

41

261

1,253

159

643

290

1,247

16

255

2,479

53

491

96

785

42

253

1,174

186

799

334

1,531

17

225

2,112

54

498

109

907

43

287

1,151

222

800

328

1,216

18

233

2,010

63

574

125

986

44

276

987

214

772

405

1,646

19

274

2,542

54

402

121

910

45

297

1,032

326

1,032

483

1,947

20

272

2,459

58

487

147

1,085

46

416

1,233

372

1,012

420

1,465

21

30J

2,600

60

473

127

904

47

267

909

468

1,225

509

1,665

22

258

2,216

92

572

130

992

48

365

1,179

611

1,358

522

1,690

23

285

2,346

93

621

147

1,030

49

238

688

770

1,572

572

1,880

24

350

2,715

223

1,240

175

1,349

50

255

865

1,128

2,693

886

3,170

25

428

2,991

53

371

158

1,040

Summa

14,375

100,750

8,161

36,192

10,925

59,742

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 saml. Nr 209.

31

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

1982 års utredning.

Tabellbilaga 8. Jämförelse mellan antalet understödda personer och

veckor i en försäkring med understödsrätt efter 26 erlagda avgifter

under nästföregående 4 kvartal (Alt. A); 30 erlagda avgifter under nästföregående

5 kvartal (Alt. B); och 26 erlagda avgifter under nästföregående

5 kvartal (Alt. C).

Forsla och tredje kvartalet 1930. Byggnadsindustri och konstgödningsindnstri.

Av arbetslöshet drabbade

personer

Arbetslösa veckor

Därav understödda

Därav understödda

Hela

an-

talet

vid 15 v.

maximal

under- stödstid

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

Hela

an-

talet

vid 15 v.

maximal

under- stöd sti d

vid 20 v.

maximal

under- stödstid

an-

tal

%

an-

tal

%

an-

tal

%

Pr

med-

lem

an-

tal

%

pr

med-

lem

Byggnadsindustri.

Första kvartalet 1930.

Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.

7,142

3,079

43.1

3,100

43.4

52,463

16,208

30.9

1.6

17,236

.

32.9

1.7

Alt. B. 30 > >5 kv.

7,142

3,085

43.2

3,124

43.7

52,463

16,134

30.8

1.6

17,247

32.9

1.7

Alt. C. 26 » >5 kv.

7,142

3,462

48.5

3,503

49.0

52,463

18,739

35.7

1.8

20,036

38.2

1.9

Tredje kvartalet 1930.

Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.

5,804

1,840

31.7

1,941

33.4

34,223

6,861

20 0

0.6

7,755

22.7

0.7

Alt. B. 30 > >5 kv.

5,804

1,899

32.7

2,054

35.4

34,223

7,009

20.5

0.6

8,153

23.8

0.7

Alt. C. 26 > >5 kv.

5,804

2,149

37.0

2,313

39.9

34,223

8,128

23.8

0.7

9,422

27.5

0.8

Konstgödningsindnstri.

Första kvartalet 1930.

Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.

180

42

23.3

42

23.3

1,255

191

15.2

0.3

218

17.4

0.3

Alt. B. 30 > »5 kv.

180

46

25.6

46

25.6

1,255

218

17.4

0.3

244

19.4

0.4

Alt. C. 26 > >5 kv.

180

57

31.7

57

31.7

1,255

270

21.5

0.4

299

23.8

0.5

Tredje kvartalet 1930.

Alt. A. 26 erl. avg. 4 kv.

232

70

30.2

73

31.5

1,541

213

13.8

0.3

246

16.0

0.4

Alt. B. 30 > »5 kv.

232

74

31.9

78

33.6

1,541

240

15.6

0.4

278

18.0

0.4

Alt. C. 26 > >5 kv.

232

80

34.5

83

35.8

1,541

267

17.3

0.4

306

19.9

0.5

s. 305 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

305

Tabellbilaga 9. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då premiebetalning''sker

under samtliga veckor oberoende av innehavd arbetsanställning,

men då i övrigt bestämmelserna i 1928 års obligatoriska förslag gälla.

Grov- ochlFabriksarbetareförbundet: Byggnadsämnesindustri.

Å r,

kvartal

Av arbetslöshet drabbade personer

Hela

antalet

Därav un

1 e r s t ö d

d a

vid 15 veckors maximal

unders tödstid

vid 20 veckors maximal

understödstid

antal

%

antal

%

1929 1 .........

3,J88

2,811

88.2

2,811

88.2

2......

2,367

1,841

77.8

1,841

77.8

3.........

1,647

620

37.6

889

54.0

4.........

3,011

1,504

50.0

1,988

66.0

1930 1 .........

3,255

2,772

85.2

2.835

87.1

2.........

3,009

1,614

53.6

1,725

57.3

3.........

2,485

1,216

48.9

1,442

58.0

4.........

3,714

2,413

65.0

2,761

74.3

A

b e t s

lösa

veck

o r

i r,

Därav un

ierstödda

kvartal

Hela

vid 15 veckors maximal

vid 20 veckors maximal

antalet

understödstid

understödstid

antal

%

antal

%

1929 1 .........

26,665

22,835

85.6

22,835

85.6

2.........

11,198

6,311

56.4

8,870

79.2

3..........

7,026

1,928

27.4

2,755

39.2

4.........

18,331

6,618

36.1

9,038

49.3

1930 1 .........

25,748

19,377

75.3

21,107

82.0

2.........

13,471

5,447

40.4

7,271

54.0

3.........

10,539

3,576

33.9

4,495

42.7

4.........

24,273

11,929

49.1

14,766

60.8

1929 ...........

63,220

37.692

59.6

43,498

68.8

1930 ...........

74,031

40,329

54.5

47,639

64.3

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

1982 års utredning.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL DE SAKKUNNIGAS

PROMEMORIA.

Sid.

Inledning.............................. ®

Historik 4. — Utlandet 18. — Verkställda utredningar 18.

I. Arbetslöshetsförsäkring.

A. Allmänna synpunkter......................20

B. Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Viktigare punkter i förslaget,..................23

Lönearbetarebegreppet 24. — Yrkeskassor 26. — Begreppet lämpligt arbete 27.

— Arbetskonflikter 30. — Daghjälpens storlek. Avgränsning gentemot fattigvården

32. — Avgifter och fonder 35. — Avgiftsbetalning och understödsrätt

38. — Karenstid och säsongarbetslöshet 43. — Understödstidens längd 45. —

Skogsarbetare 46. — Lantarbetare 48. — Kontors- och affärsanställda 49. —

Sjöfolket 51.

Specialmotivering......................52

C. Särskilda författningar.

Viss ändring i lagen om understödsföreningar..........69

Viss ändring i lagen om fattigvården..............69

Viss ändring i lagen om försäkringsavtal............70

D. Försäkringens finansiering.

Statens bidrag .......................71

Daghjälpsbidrag 71. — Förvaltningsbidrag 76. — Bestämmelser rörande statsbidrag

80.

Bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

m. .........................83

E. Kostnadsberäkning.......................87

Inledning 87. — Försäkringens omfattning 88. — Arbetslöshetsprocenten 89.

— Understödsprocenten 90. — Daghjälpens belopp 98. — Resultatet av kostnadsberäkningen

99.

II. Kommunala understöd med statsbidrag................103

III. Den offentliga arbetsförmedlingen...... 112

IV. Den centrala organisationen.......>.............121

V. Sammanfattning angående kostnaderna ................125

VI. Författningsutkast.

Utkast till förordning om erkända arbetslöshetskassor..........127

Utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om

understödsföreningar......................149

Utkast till lag om viss ändring i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 151

Utkast till lag om viss ändring i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal

.............................

152

s. 307 Kontrollera mot PDF

1932 års utredning.

307

Sid.

Utkast till lag om offentlig arbetsförmedling.............153

Utkast till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor .... 159

Utkast till lag angående bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen m. m...................

Utkast till förordning angående uppbörd av avgifter jämlikt lagen angående

bidrag från arbetsgivare till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

Utkast till förordning angående viss ändring i förordningen den 31 mars

1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsan
-

stalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.......166

Utkast till kungörelse angående grunder för statsbidrag till kommunalt understöd

vid arbetslöshet.....................167

Bilaga A. Sammanställning av yttranden, som avgivits över 1928 års betänkande 179

Bilaga B. Arbetslöshetsförsäkringens utveckling inom vissa länder under de senaste

åren.........................201

England 201. — Tyskland 209. — Danmark 213. — Schweiz 215.

Bilaga C." Ändringar i fackförbundens regler angående arbetslöshetshjälp . . . 218

Bilaga D. P. M. av socialstyrelsen angående den offentliga arbetsförmedlingen . 220

Bilaga E. P. M. angående en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet. Undersökning

verkställd med utgångspunkt från 1928 års förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

.......................226

Undersökningens omfattning och utförande 226. — Effektiviteten av den av 1926

års sakkunniga föreslagna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen 235. — Verkningar

av vissa ändringar i bestämmelser, som reglera understödsrätten från en arbetslöshetsförsäkring

260. — Tabellbilagor 269.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Bilaga II till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

V. P. M.

till Herr Statsrådet och Chefen för K. Socialdepartementet

angående effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring.

Enligt det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda

förslaget till förordning om erkända arbetslöshetskassor skulle understödsrätt

förvärvas, då vederbörande till kassan under det senaste året före arbetslöshetens

inträdande erlagt avgifter för 26 veckor. Hade medlemmen icke tidigare

åtnjutit understöd från erkänd arbetslöshetskassa, skulle understödsrätten

förvärvas, om vederbörande erlagt 52 avgifter under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna två åren.

De förevarande undersökningarna ha avsett att belysa, vilka förändringar

effektiviteten av en arbetslöshetsförsäkring undergår, om den tidsperiod, under

vilken de ovannämnda avgifterna skola vara erlagda, ökas från 1 resp. 2

är till 1 V2 resp. 3 år.

De föreslagna förändringarna innebära en sänkning av de motprestationer,

som de försäkrade skola ha att fullgöra för att förvärva och bibehålla

understödsrätt från en arbetslöshetskassa. Medan enligt det tidigare förslaget

minsta antalet erlagda avgifter för understödsrätts förvärvande utgjorde

genomsnittligt 6.5 per kvartal, blir motsvarande antal enligt det förevarande

förslaget 4Vs. De nu föreslagna grunderna för understödsrättens förvärvande

innebära emellertid jämväl i ett annat avseende en betydelsefull förändring.

Medan enligt sakkunnigeförslaget den tidsperiod, under vilken berörda 26 avgifter

skola ha varit erlagda, utgjorde ett resp. två år, skulle enligt förevarande

förslag denna tidsperiod utsträckas att omfatta förutom det senaste

året jämväl hälften av det föregående året. Denna förändring av grunderna

för understödsrätt kommer tydligen att verka något olika för arbetargrupper

med säsongartade variationer i arbetslösheten och för andra grupper. Eör

säsongarbetare komma de förändrade bestämmelserna att främst vid tiden för

den normala arbetssäsongens slut verka synnerligen förmånligt. Den tidsperiod,

under vilken de föreslagna 26 avgifterna skola vara erlagda, omfattar

nämligen två högsäsonger och en dödsäsong. Vid tiden för den normala

arbetssäsongens början åter kommer samma tidsperiod att omfatta blott en

högsäsong men i stället två dödsäsonger. Den här föreslagna förändringen

i grunderna för understödsrätten kommer tydligen i dylika fall att verka

olika under olika delar av året.

De nu företagna statistiska undersökningarna ha avsett att beljrsa en arbetslöshetsförsäkrings

effektivitet, dels då villkoren för understödsrätt äro

26 erlagda avgifter under 6 kvartal, dels då samma villkor äro 52 avgifter

under 12 kvartal. I övrigt ha bestämmelserna i 1928 års förslag tänkts

skola gälla. Den maximala understödstiden har varit 20 veckor under fyra

på varandra följande kvartal.

Till grund för undersökningen har legat det av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga

införskaffade materialet. På grund av den korta tid, som stått till

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förfogande, har det icke varit möjligt att verkställa en omräkning av hela

detta material. Undersökningen har måst begränsas till att avse endast vissa

yrkesgrupper. Det har ej heller varit möjligt att låta undersökningen avse

hela den tid, som den av nämnda sakkunniga verkställda utredningen omfattade.

I allmänhet har sålunda den förevarande undersökningen måst begränsas

till allenast två kvartal, nämligen ett sommar- och ett vinterkvartal.

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas

vid 26 erlagda avgifter under 6 på varandra följande kvartal.

Den av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga verkställda utredningen omfattade

tvenne fackförbund, nämligen Grov- och fabriksarbetareförbundet och

Metallindustriarbetareförbundet. För den förevarande undersökningen ha ur

det förra förbundet utvalts följande yrkesgrupper, nämligen byggnadsämnesindustri,

konstgödningsindustri, mekaniska verkstäder och tvenne grupper, omfattande

diverse olika arbetare, i utredningen benämnda »olika slag av fabriker»

och »olika slag av arbete». Den förstnämnda yrkesgruppen, byggnadsämnesindustri,

omfattade år 1930 5,363 medlemmar, de fyra sistnämnda omfattade

samma år tillsammans 3,292 medlemmar. Sammanlagt uppgår medlemsantalet

i de i undersökningen ingående yrkesgrupperna från detta förbund

till 8,655 medlemmar, eller till i det närmaste 30 % av det i arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas

utredning ingående materialet.

De utvalda fem yrkesgrupperna omfatta fack såväl med som utan säsongbetonade

variationer i arbetslösheten. I förevarande fall representerar den förhållandevis

stora gruppen byggnadsämnesindustri säsongfacken; de fyra

andra grupperna åter representera fack utan dylika variationer. Arbetslöshetens

omfattning i de nämnda yrkesgrupperna framgår av efterföljande

tab. 1.

Tal». 1. Arbetslöshetens omfattning år 1980 Inom vissa yrkesgrupper tillhörande Grov
och

fabriksarbetareförbnndet.

Procent.

Yrkesgrupp

1

K v a

2

r t a 1

3

4

Hela

året

1. Byggnadsämnesindustri.....

. . 42.4

19.8

14.6

36.1

27.6

2. Konstgödningsindustri.....

. . 16.6

16.5

18.3

26.2

19.3

3. Mekaniska verkstäder.....

, . . 14.8

14.7

13.8

17.9

15.3

4. Olika slag av fabriker.....

. . 21.9

19.3

18.3

24.3

20.9

5. Olika slag av arbete......

. . 30.6

29.1

27.5

34.9

30.4

Yrkesgrupperna 2—5.......

. . 22.7

19.9

20.4

25.7

21.5

Det framgår av tabellen, att säsongvariationerna inom yrkesgrupperna 2—5

äro helt obetydliga i jämförelse med byggnadsämnesindustrien, där arbetslösheten

under första kvartalet är omkring 3 gånger så stor som under det tredje

kvartalet.

Ur det i Metallindustriarbetareförbundet ingående materialet ha utvalts de

båda yrkesgrupperna järnbruksarbetare och arbetare vid de mekaniska verkstäderna.

Dessa båda grupper omfatta sammanlagt praktiskt taget hela nämnda

förbund, som i utredningen ingår med tillsammans 33,748 medlemmar under

år 1931. Enligt föreliggande material för Metallindustriarbetareförbundet

uppvisar arbetslösheten inom detta förbund vissa ehuru icke mera betydande

säsongvariationer, vilket även framgår av tab. 2.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

Tab. 2. Arbetslösheten inom Metallindustriarbetareförbundet enligt socialstyrelsens

statistik.

Procent.

s Kvartal Hela

A r 1 2 3 4 året

1930 ............ 7.5 7.0 7.4 13.9 9.4

1931 ............ 17.7 15.8 14.4 20.0 17.1

Undersökningen har, såsom redan nämnts, måst begränsas till allenast två

kvartal. Vad Grov- och fabriksarbetareförbundet beträffar ha valts första och

tredje kvartalen år 1930, medan för Metallindustriarbetareförbundet motsvarande

kvartal för år 1931 valts. I båda fallen har sålunda valts det sista år,

för vilket material förelegat.

I efterföljande tabell 3 ha huvudresultaten av de företagna undersökningarna

återgivits. Till jämförelse ha även medtagits uppgifter för försäkringens effektivitet,

därest understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 4

kvartal.

Tab. 3. Jämförelse mellan en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt

förvärvas vid 26 erlagda avgifter under nästföregående a) 6 kvartal, alt. A, och b)

4 kvartal, alt. B.

(Uppgifterna avse för Grov- och fabriksarbetareförbundet år 1930 och för

Metallindustriarbetareförbundet år 1931.)

I. Arbetslösa personer.

Arbetslösa personer

Yrkesgrupp

Kvar-

Därav understödda enligt

tal

Hela

antalet

Alt.

A1

Alt

B2

Antal

%

Antal

*

A. Grov- och fabriksarbetare- förbundet.

Byggnadsämnesindustri........

1

3,255

1,840

56.5

1,321

40.6

3

2,485

660

26.6

517

20.8

Konstgödningsindustri.........

1

180

68

37.8

42

23.8

3

232

94

40.6

73

31.5

Mekaniska verkstäder.........

1

158

51

32.3

42

26.6

3

139

53

38.1

51

36.7

Olika slag av fabriker.........

1

537

229

42.7

179

33.3

3

505

225

44.6

183

36.2

Olika slag av arbete.........

1

311

120

38.6

105

33.8

3

290

100

34.5

79

27.2

B. Metallindustriarbetareförbundet.

Järnbruk ...............

1

3,160

1,749

55.3

1,550

49.1

3

2,989

1,599

53.5

1,345

45.0

Mekaniska verkstäder.........

1

8,204

4,277

52.1

3,900

47.5

2

8,053

3,853

47.8

3,455

42.9

3

7,691

3,774

49.1

3,281

42.7

4

8,925

4,812

53.9

4,041

45.3

1 Alt. A innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 6 kvartal.

2 Alt. B innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter nnder 4 kvartal.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

II. Arbetslösa veckor.

Arbetslösa veckor

Yrkesgrupp

Kvar-

Därav understödda enligt

tal

Hela

antalet

Alt

A1 2

Alt.

B*

Antal

%

Antal

%

A. Grov- och fabriksarbetare- förbundet.

Byggnadsämnesindustri........

1

25,748

12,808

49.7

8,300

32.2

3

10,539

1,959

18.6

1,501

14.2

Konstgödningsindustri.........

1

1,255

361

28.8

''218

17.4

3

1.541

351

22.8

246

16.0

Mekaniska verkstäder.........

1

870

230

26.4

167

19.2

Olika slag av fabriker.........

3

936

275

29.4

263

28.1

1

3,890

1,274

32.8

1,020

26.2

Olika slag av arbete.........

3

3,664

1,217

33.2

1,025

28.0

1

2,161

555

25.7

455

21.1

3

2,245

469

20.9

351

15.6

B. Metallindustriarbetare förbundet

Järnbruk ...........

1

14,997

7,262

48.4

6,256

41.7

Mekaniska verkstäder ....

3

14,800

5,329

36.0

4,141

28.0

1

50,566

25,560

50.5

22,867

45.2

2

45,195

17,773

39.3

15,525

34.4

3

43,840

17,234

39.3

14,969

34.1

4

53,353

24,968

46.8

20,723

38.8

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet torde lämpligen främst böra mätas

i antalet understödda veckor i relation till hela antalet arbetslösa veckor. Ifrågavarande

relationstal, uttryckt i procent, kallas i det följande understödsprocent.

Såsom väntat skulle försäkringens effektivitet ha stigit, därest den tidsperiod,

under vilken de berörda 26 avgifterna skulle ha erlagts, ökats med två

kvartal från fyra till sex. ökningen i effektiviteten har emellertid varit förhållandevis

olika inom olika yrkesgrupper. Till närmare belysande härav har

i efterföljande tab. 4 understödsprocenten enligt alt. A, d. v. s. understödsrätt

vid 26 erlagda avgifter under 6 kvartal, satts i direkt relation till motsvarande

understödsprocent enligt alt. B.

1 Alt. A innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 6 kvartal.

2 Alt. B innebär, att understödsrätt förvärvas efter 26 erlagda avgifter under 4 kvartal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

5

Tab. 4. Jämförelse mellan understödsprocenten, då understödsrätt förvärras efter 26

erlagda avgifter nnder a) 6 kvartal, alt. A, och b) 4 kvartal, alt. B.

Yrkesgrupp

Understödsprocent

Index

(Alt. B = 100)

Första kvartalet

1930

Tredje kvartalet

1930

Första

kvartalet

1930

Tredje

kvartalet

1930

Alt. A

Alt. B

Alt. A

Alt. B

1. Byggnadsämnesindustri......

49.7

32.2

18.6

14.2

154.3

131.0

2. Konstgödningsindustri......

28.8

17.4

22.8

16.0

165.5

142.5

3. Mekaniska verkstäder......

26.4

19.2

29.4

28.1

137.5

104.6

4. Olika slag av fabriker......

32.8

26.2

33.2

28.0

125.2

118.6

5. Olika slag av arbete.......

25.7

21.1

20.8

15.6

121.8

134.0

Yrkesgrnpper 2—5..........

29.6

22.7

27.6

22.5

130.4

122.7

Kvartal

Understödsprocent

Index

år 1931

(Alt. B = 100)

Alt. A

Alt. B

6. Järnbruk............

1

48.4

41.7

116.0

3

36.0

28.0

128.6

7. Mekaniska verkstäder.......

1

50.5

45.2

111.7

2

39.3

34.4

114.2

3

39.3

34.1

115.2

4

46.8

38.8

120.6

Särskilt markerad är ökningen av effektiviteten för byggnadsämnesindustrien.

Dock är, såsom framgår av tabellen, ifrågavarande ökning olika för

första och tredje kvartalen. Orsaken till detta har redan tidigare berörts. Vid

bedömandet av understödsrätten för det tredje kvartalet ingå nämligen i de 6

kvartalen 2 tidsperioder, under vilka normalt mycket stor arbetslöshet i förevarande

yrke är rådande. Trots detta blir emellertid den genomsnittliga ökningen

i försäkringens effektivitet för byggnadsämnesindustrien mycket stor.

Grupperna 2—5 torde få representera yrkesgrupper, som sakna säsongvariationer.

Då var och en av de fyra grupperna är så liten, att tillfälliga omständigheter

kunna förorsaka avvikelser i olika riktningar, angives en genomsnittlig

understödsprocent för dessa grupper. Det framgår, att ökningen i effektiviteten

i detta fall är betydligt lägre än vad byggnadsämnesindustrien beträffar.

Dör Metallindustriarbetareförbundet, som vad säsongvariationerna beträffar

torde intaga en viss mellanställning mellan de grupper, som representeras å

ena sidan av byggnadsämnesindustrien och å andra sidan de fyra små yrkesgrupperna

2—-5, är effekten en något annan. Vid bedömandet av resultaten

torde emellertid främst böra erinras om att uppgifterna för detta förbund

hänföra sig till ett annat år än uppgifterna för Grov- och fabriksarbetareförbundet,

nämligen år 1931. Några direkta jämförelser mellan uppgifterna

för Grov- och fabriksarbetareförbundet och Metallindustriarbetareförbundet

torde därför icke böra göras. Det framgår emellertid, att ökningen i försäkringens

effektivitet för detta senare förbund varit genomsnittligt lägre än

för det förra. Det är icke osannolikt, att detta förhållande kan förklaras av

att försäkringens effektivitet inom Metallindustriarbetareförbundet redan en
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ligt det föregående förslaget (alt. B.) varit väsentligt högre än inom Grovoch

fabriksarbetareförbundet.

Av visst intresse äro resultaten för gruppen »mekaniska verkstäder» inom metallindustrien.

För denna grupp har nämligen undersökningen genomförts för

alla fyra kvartalen av år 1931. Nämnda år karakteriserades, såsom redan påpekats,

av en kraftigt stigande arbetslöshet. I redogörelsen för den av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga

företagna utredningen (sid. 241 av de sakkunnigas

promemoria) berördes sambandet mellan variationen i arbetslösheten och

försäkringens effektivitet under nämnda år. Det konstaterades härvid, att den

inbrytande krisen omedelbart medförde en förhållandevis stark stegring i försäkringens

effektivitet men att relativt snart stegringen i effektiviteten började

att bli allt långsammare och att, vad genomsnittet för Metallindustriarbetareförbundet

beträffar, försäkringens effektivitet under 1931 var något lägre än

år 1930. Av ifrågavarande redogörelse framgick även, att den förnämsta

diskvalifikationsgrunden utgjordes av ej erlagda 26 avgifter. Den förändrade

utformning, som bestämmelsen om de erlagda avgifterna nu erhållit, medför

tydligen, att krisarbetslösheten, åtminstone för ett år beläget i krisens början,

bättre kan absorberas än enligt föregående förslag. Indextalen för de fyra

kvartalen 1931 visa en jämn stegring från 112 till 121.

De utförda beräkningarna avse i allmänhet endast ett halvt år. Det torde

emellertid vara berättigat att låta det aritmetiska mediet av indextalen för de

båda kvartalen angiva den genomsnittliga ökningen för hela året. I efterföljande

tab. 5 ha de sålunda beräknade indextalens genomsnitt återgivits.

Tab. 5. Beräknad ökning av en arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt

förvärvas vid 26 avgifter under 6 kvartal.

(Effektiviteten vid 26 avgifter under 4 kvartal = 100.)

Index.

Yrkesgrupp Medeltal

1. Byggnadsämnesindustri.................142.6

2. Konstgödningsindustri..................154.0

3. Mekaniska verkstäder (Grov- k fabriks.)..........121.1

4: Olika slag av fabriker..................121.9

5. Olika slag av arbete...................127.9

Yrkesgrupperna 2—5....................126.0

6. Järnbruk........................122.4

7. Mekaniska verkstäder (Metallind.).............115.4

De gjorda undersökningarna ha givit vid handen, att ökningen av försäkringens

effektivitet kommer att bliva olika stor inom olika yrkesgrupper. För

säsongfacken synes ökningen komma att bliva förhållandevis betydande, medan

inom andra åter stegring i effektiviteten är relativt liten. För de förra

grupperna torde man sålunda böra räkna med en stegring på omkring 40 %,

medan inom de övriga av allt att döma stegringen blir väsentligt lägre. För

yrkesgrupper av grovarbetartyp utan säsongvariationer torde man få räkna

med en procentuell ökning av 25 %. Inom yrkesgrupper, där på grund av

arbetslöshetens karaktär försäkringen redan enligt 1928 års förslag skulle

ha varit förhållandevis effektiv, kan man vidare blott räkna med en ännu

lägre stegring.

Enär hälften av Grov- och fabriksarbetareförbundets medlemmar tillhöra

yrkesgrupper med säsongarbetslöshet, torde man kunna räkna med att för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

7

detta förbund effektiviteten skulle stegras med aritmetiska genomsnittet av

indextalen för de fyra smågrupperna och byggnadsämnesindustrien. Den

sannolika understödsprocenten för Grov- och fabriksarbetareförbundet blir på

detta sätt

1.35 -27.0 = 36.5

\ 1,426 + 1,2661

L1-” = -2-----J

För Metallindustriarbetareförbundet bör tydligen räknas med en lägre

stegring, antagligen endast omkring 20 %. Här skulle försäkringens effektivitet

sålunda ha uppgått till

1.2-37.2 = 44.6

Det är givetvis omöjligt att uteslutande på grundval av de nu gjorda undersökningarna

med större grad av noggrannhet beräkna den sannolika understödsprocenten

i en arbetslöshetsförsäkring, utformad på sätt här har tänkts.

Det må emellertid erinras, att de av de sakkunniga utförda kostnadsberäkningarna

inneburo, att genomsnittligt 30.5 % av arbetslösheten inom de försäkrade

skulle understödjas från en arbetslöshetsförsäkring. Om understödsprocenten

för Metallindustriarbetareförbundet stegras med 20 % och för Grovoch

fabriksarbetareförbundet med omkring 35 %, torde man kunna räkna med

att ökningen sannolikt kommer att ligga någonstans mellan dessa båda gränser.

Antages ökningen bliva 25 %, skulle försäkringens genomsnittliga effektivitet

bliva 38.1 %. Kan man åter räkna med en stegring av 30 %, vilket dock

torde vara mindre sannolikt, skulle understödsprocenten uppgå till 39.7 %.

De utförda undersökningarna ha sålunda givit till resultat, att försäkringens

effektivitet, därest understödsrätt förvärvas vid 26 erlagda avgifter under

6 kvartal, blir större än om försäkringen utformas på sätt sakkunniga föreslagit.

Medan dessa räknat med en effektivitet av 30.5 %, torde de föreslagna

bestämmelserna kunna motivera ett antagande om en sannolik effektivitet av

omkring 38—39 %. Det har jämväl framgått, att ökningen i effektiviteten är

större för säsongyrken och mindre för andra yrken. Inom yrken, där försäkringen

främst till följd av låg arbetslöshet kännetecknas av en hög effektivitet,

kommer ökningen att bliva förhållandevis låg.

I det föregående har endast berörts, i vad mån den understödda tiden kommer

att ökas. I tab. 3 ha jämväl återgivits vissa siffror för antalet understödda

personer. Då emellertid materialet i detta avseende torde i allt väsentligt

lämna samma resultat som med avseende på understödstiden, torde frågan

om ökningen av antalet understödda personer kunna i detta sammanhang

förbigås.

En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas

vid 52 erlagda avgifter under nästföregående 3 år.

Den av 1932 års sakkunniga verkställda utredningen avsåg jämväl försäkringens

effektivitet för det fall, att understödsrätt förvärvas efter 52 erlagda

avgifter under 2 år. Nämnda undersökning, som omfattade yrkesgruppen

byggnadsämnesindustri inom Grov- och fabriksarbetareförbundet, gav till resultat,

att försäkringens effektivitet, därest ett dylikt villkor hade varit gällande

för understödsrätt, något skulle hava sjunkit. Ifrågavarande undersökning

utfördes på det sättet, att yrkesgruppen uppdelades i tvenne delar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Till den ena fördes de, som varit medlemmar av organisationen under en tid av

minst 2 år, medan alla övriga hänfördes till den andra delen. Det visade

sig, att för den först nämnda delen försäkringen under år 1930 skulle haft en

effektivitet av 30.2 %, därest villkoret för understödsrätt varit 52 avgifter under

2 år, medan effektiviteten skulle ha uppgått till 32.2 %, om understödsrätten

förvärvats efter 26 avgifter under 1 år. Såsom synes skulle för denna

del skillnaden hava varit helt obetydlig. För den andra delen åter, d. v. s.

sådana, som varit medlemmar av Grov- och fabriksarbetareförbundet kortare

tid än 2 år, visade sig däremot en betydande olikhet föreligga. Det förevarande

villkoret, 52 avgifter på 2 år, var sålunda, såsom kunde väntas, förhållandevis

svårt att uppfylla för den mera rörliga delen av förbundets medlemmar.

För hela den undersökta yrkesgruppen visade sig, att effektiviteten vid införande

av villkoret 52 avgifter under 2 år skulle undergått en sänkning med

omkring 20 %. Det torde dock härvid böra framhållas, att, därest arbetslöshetsförsäkring

införes, medlemmarna i en arbetslöshetskassa komma att låta

sig angeläget vara att icke utan tvingande skäl utträda ur en kassa. Med

hänsyn härtill är det sannolikt, att skillnaden mellan en försäkrings effektivitet

vid 52 avgifter under 2 år och 26 avgifter under 1 år icke skall bliva så

stor, som den förevarande undersökningen givit vid handen.

Det är naturligt, att, därest ifrågavarande 52 avgifter kunna erläggas under

en tidrymd av 3 år, en ökning av försäkringens effektivitet åstadkommes. —

Enär materialet för Grov- och fabriksarbetareförbundet endast omfattar en tid

av 3 år, har det icke varit möjligt att för den ovannämnda yrkesgruppen,

byggnadsämnesindustrin, verkställa en undersökning av försäkringens effektivitet

vid införande av förevarande villkor för understödsrätt. Emellertid torde

det med stöd av de ovan relaterade resultaten trots detta icke vara omöjligt

att med en viss grad av säkerhet beräkna den sannolika effektivitetsökningen.

Av skäl, som anförts, har undersökningen om försäkringens effektivitet vid

52 avgifter under 3 år måst inskränkas till material uteslutande avseende

Metallindustriarbetareförbundet. De erhållna resultaten ha sammanställts i

efterföljande tab. 6. I

Tab. 6. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, då understödsrätt förvärvas efter a)

26 avgifter under 6 kvartal, alt. A, b) 26 avgifter under 4 kvartal, alt. B, och 52 avgifter

under 12 kvartal, alt. C.

(Järnbruksarbetare. År 1931.)

Kvartal

Arbetslöshetsveckor

Hela

antalet

Därav nnderstödda vid

Alt. A

Alt. B

Alt. C

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1............

3............

14,997

14,800

7,262

5,329

48.4

36.0

6,256

4,141

41.7

28.0

6,572

5,323

43.8

36.0

I jämförelse med alt. A (26 avgifter under 6 kvartal) har alt. C (52 avgifter

under 12 kvartal) en något lägre effektivitet, vad det första kvartalet

beträffar. För tredje kvartalet åter blir effektiviteten lika stor. Genomsnittligt

torde man emellertid böra räkna med en något lägre effektivitet vid

alt. C än alt. A.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

9

Den ovan omnämnda av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga verkställda utredningen

gav vid handen, att försäkringens effektivitet vid 52 avgifter under

2 år uppgick till omkring 80 % av effektiviteten vid 26 avgifter under

1 år. För gruppen järnbruksarbetare skulle försäkringens effektivitet ha

uppgått till 32.5 % år 1931, därest understödsrätt vunnits vid 26 avgifter under

1 år. Under antagande, att jämväl för denna grupp samma sänkning i

effektiviteten inträder vid övergång från 26 avgifter under 1 år till 52 avgifter

under 2 år, som ovan hade konstaterats för yrkesgruppen byggnadsämnesindustri,

skulle försäkringens effektivitet vid 52 avgifter under 2 år

kunna beräknas genom att multiplicera nämnda understödsprocent, 32.5 %, med

0.8. Härigenom erhålles till resultat 26.0 %.

De här utförda undersökningarna gåvo till resultat, att försäkringens effektivitet

enligt alt. C under första kvartalet 1931 skulle uppgått till 43.8 %

och under tredje kvartalet samma år till 36.0 %. Aritmetiska mediet av dessa

procenttal, 39.9, torde i det närmaste motsvara den genomsnittliga effektiviteten

för hela år 1931.

Om den tid, under vilken ifrågavarande 52 avgifter skola vara erlagda, utsträckes

från 2 till 3 år, skulle försäkringens effektivitet sålunda ökas från

26.0 °/° till 39.9 %. Om i och för jämförelse det först nämnda procenttalet

sättes lika med 100, kan det senare, d. v. s. effektiviteten vid 52 avgifter under

3 år, uttryckas med relationstalet 153.5.

Det beräknades ovan, att arbetslöshetsförsäkringen skulle erhålla en effektivitet

av 38—39 %, därest understödsrätt förvärvas vid 26 erlagda avgifter

under 6 kvartal. Av undersökningen har vidare framgått, att villkoret 52

avgifter under 3 år är något svårare att uppfylla än 26 avgifter under 11/2

år. Med hänsyn härtill torde man, framför allt under försäkringens första tid,

böra räkna med en något lägre effektivitet än den nyss nämnda.

I detta sammanhang torde avslutningsvis böra erinras om de av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga

företagna undersökningarna rörande verkningarna

av vissa förändringar i de bestämmelser, som reglera understödsrätten från en

arbetslöshetsförsäkring. Bland annat undersöktes sålunda den sannolika effektiviteten

av en försäkring, där understödsrätt uppnås vid 20 erlagda avgifter

under 4 kvartal. Tyvärr föreligga, vad Grov- och fabriksarbetareförbundet

beträffar, resultat endast för ett kvartal, nämligen första kvartalet

1930. Dessa ha återgivits i tabell 7, i vilken även angivits försäkringens effektivitet

enligt vissa andra alternativ.

Tall. 7. En arbetslöshetsförsäkrings effektivitet, flå understödsrätt förvärras vid

1) 20 avgifter under 6 kvartal, alt. A, 2) 26 avgifter under 4 kvartal, alt. B, och

3) 20 avgifter under 4 kvartal, alt. I).

(Första kvartalet 1930.)

Yrkesgrupp

Understödsprocent

Index (Alt. B = 100)

Alt. A

Alt. B

Alt. D

Alt. A

Alt. D

1. Byggnadsämnesindustri .......

49.7

32.2

48.6

154.3

150.9

2. Konstgödningsindustri........

28.8

17.4

25. G

165.6

147.1

3. Mekaniska verkstäder........

26.4

19.2

29.9

137 6

155.7

4. Olika slag av fabriker........

32.8

26.2

33.4

125.2

127.5

5. Olika slag av arbete.........

25.7

21.1

29.1

121.8

137.9

Yrkesgrupper 2—5...........

29.G

22.7

30.7

130.4

135.2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För yrkesgrupperna 2—5, d. v. s. fack utan säsongkaraktär, blir ökningen

i effektivitet större enligt alt. D än alt. A; för det typiska säsongfacket byggnadsämnesindustrien

åter är förhållandet omvänt. Det anförda tyder på att

alternativet 20 avgifter under 4 kvartal ger en mera jämn ökning av försäkringens

effektivitet än 26 avgifter på 6 kvartal. Visserligen öka säsongfacken

jämväl enligt alt. D kraftigare än de övriga, men olikheten är dock icke

så påtaglig som vid alt. A. De båda alternativen torde under tider med förhållandevis

normal arbetslöshet komma att genomsnittligt giva ungefär samma

effektivitet. Det må härvid erinras om att 20 avgifter under 4 kvartal

motsvara genomsnittligt 5 avgifter per kvartal, medan 26 avgifter på 6 kvartal

motsvara 4 1\-å avgifter per kvartal.

För år 1931, som karakteriseras av en inbrytande kris, blir åter alt. A något

effektivare än alt. D, vilket även framgår av följande sammanställning

av olika understödsprocent.

Järnbruk

Mekaniska

verkstäder

26 avgifter 6 kvartal

26 avgifter 4 kvartal

20 avgifter 4 kvartal

36.0

39.8

28.0

34.1

35.2

37.3

Om emellertid alt. A av skäl, som tidigare anförts, är effektivare i början

av en kris, följer emellertid även, att alt. D vid slutet av krisen sannolikt är

effektivare än alt. A.

Stockholm den 28 februari 1933.

T. Hesslcr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Innehållsförteckning till propositionen.

Sid.

Propositionen............................. 1

Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar 2

Förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen

........................... 4

Förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor.......... 7

Förslag till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt

lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen 19

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen angående uppbörd

av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete..................20

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 mars 1988.

Inledning.............................21

Sakkunnigförslaget.........................22

Yttranden över sakkunnigförslaget...................91

Allmän översikt 31. — I princip tillstyrkande yttranden 31. — Yttranden utan bestämt

ståndpunktstagande 34. — Avstyrkande yttranden 46.

Allmän motivering........................65

Allmänna synpunkter 65. — Invändningar av principiell natur 68. — Tiden för försäkringens

genomförande 77. — Obligatorisk eller frivillig försäkring 78.

Särskilda punkter i förslaget.....................80

Försäkringens omfattning med hänsyn till särskilda yrkesgrupper 80. — Klassindelning

89. — Uteslutning ur kassa av subjektiv orsak 91. — Förhållandet till fattigvården 92. —

Korttidsarbete 99. — Säsongarbetslösheten 103. — Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn

till lönens storlek , 104. — Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till pågående arbetskonflikt

108. — Arbetskonflikter inverkan på utgivande av understöd 112. —

Daghjälpens storlek 123. — Sparsystem 125. — Förstärkning av försäkringens effektivitet

genom ändring av bestämmelserna om erlagda avgifter för rätt till understöd 127. —

Karenstidsbestämmelserna 132. — Understödstidens längd 133. — Arbetsgivareintyg

133. — Tillsynsmyndighetens ställning 133. — Statsbidragsgrunderna 135. — Arbetsgivarebidrag

144. — Ikraftträdandet 149.

Kostnadsberäkningar.........................150

Specialmotivering........ 153

Ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar........154

Lag om arbetsgivarebidrag.....................154

Förordning om erkända arbetslöshetskassor..............157

Statsbidragsgrunder.......................168

Förordning angående riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter enligt lagen

om arbetsgivarebidrag....................168

Ändring i viss del av förordningen angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen . . . 169

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. Nr 209. 32

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Sid.

Ändring i lagen om försäkringsavtal ..................169

Departementschefens hemställan....................169

Bilagor till statsrådsprotokollet den 3 mars 19S3.

Bilaga A. Förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar

......................170

» B. Förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av

statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den

offentliga arbetsförmedlingen................172

» C. (Likalydande med motsvarande å sid. 7 ff. intagna författningsförslag

och därför här utesluten.)

» D. Förslag till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor . 174

Bilagor E—F. (Likalydande med motsvarande å sid 19 £ intagna författningsförslag

och därför här uteslutna.)

Utdrag av lagrådets protokoll den 16 mars 1933 ..............176

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 mars 1933 .........177

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 (sid. 1—307; se särskild innehållsförteckning).

Bilaga H till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 (sid. 1—10).

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330608

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1933:370 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta a1 i texten
  3. SärU 1933:26 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets utlåtande nr 18 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 209 med förslag till fö s. 1 i texten
  4. SärU 1933:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 209 med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta motion s. 1 i texten
  5. SärU 1933:19 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition nr 210 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 a1 i texten