Sök i Ratio Lex

Angående anslag till bekämpande av arbetslösheten

1933-02-15 · 58 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:216, Angående anslag till bekämpande av arbetslösheten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

1

Nr 216.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten; given Stockholms slott

den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms

slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Maj:t

på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1933/1934 beräkna

ett extra reservationsanslag av 35,000,000 kronor. Av detta anslag beräknades

ett belopp av 10,000,000 kronor bliva erforderligt för en avveckling av de

nuvarande reservarbetena, medan återstående 25,000,000 kronor avsågos till

övriga ändamål, för vilket anslaget användes, i främsta rummet statsbidrag

till kontantunderstöd åt de arbetslösa.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 216.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Gällande bestämmelser.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga denna fråga. I

samband härmed torde jag även få något beröra spörsmålet om åtgärder till

ungdomsarbetslöshetens bekämpande.

Innan jag ingår härpå ber jag att beträffande de för tiden från och med år

1921 till och med budgetåret 1931/1932 anvisade anslagen för arbetslöshetens

bekämpande och i samband därmed stående frågor få hänvisa till den redogörelse,

som av min företrädare i ämbetet lämnats i en till riksdagen den 22

april 1932 avlåten proposition, nr 250, angående anslag till bekämpande av

arbetslösheten. I denna proposition äskade Kungl. Maj:t av riksdagen ett

extra förslagsanslag örn 25,000,000 kronor till bekämpande av arbetslösheten

för budgetåret 1932/1933. I skrivelse den 8 juni 1932, nr 295, anmälde riksdagen,

att riksdagen anvisat det av Kungl. Majit äskade anslaget. Rörande

användningen av dessa medel torde jag få hänvisa till vad jag anfört i propositionen

nr 2 till innevarande års riksdag med förslag till tilläggsstat till riksstaten

för budgetåret 1932/1933 (sid. 11).

Sedan statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 14 december 1932

gjort framställning örn beredande av medel till förstärkning av det för innevarande

budgetår beviljade anslaget till bekämpande av arbetslösheten, anvisade

Kungl. Maj :t den 23 december 1932 av anslaget till oförutsedda utgifter

i allmänhet ett belopp av 8 miljoner kronor till förstärkning av arbetslöshetsanslaget.

Därjämte äskade Kungl. Majit i nyssnämnda proposition nr 2 av

riksdagen ett reservationsanslag av 42 miljoner kronor till ytterligare förstärkning

av arbetslöshetsanslaget. I skrivelse den 18 februari 1933, nr 36,

har riksdagen anmält, att riksdagen å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret

1932/1933 till bekämpande av arbetslösheten anvisat ett reservationsanslag

av 42 miljoner kronor, av vilket belopp 1 miljon kronor ställts till Kungl.

Marits förfogande för att efter prövning i enlighet med vissa av riksdagen angivna

riktlinjer användas till främjande av företagsverksamhet.

Grunderna för kontantunderstödsverksamhetens bedrivande.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp

äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som länder

till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål

utgår. Denna kungörelse undergick ändring genom kungörelse den 22 juni

1928 (nr 214), varigenom stadgandena rörande bidrag till s. k. statskommunala

arbeten jämkades.

Det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser — som i vissa delar finnas

återgivna i propositionen nr 209, bilaga G sid. 167 ff. •— är följande.

Kommun eller landsting, som anvisat medel för beredande av understöd åt

arbetslösa personer, kan enligt de i kungörelsen givna bestämmelserna erhålla

bidrag av statsmedel till utgivet understöd. Statsbidrag kan endast utgå till

understöd åt inom landet bosatt svensk medborgare jämte hans familj under

förutsättning, att han fyllt 15 år, är arbetsför inom sitt yrke, hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit arbete, på grund av oförvållad

arbetslöshet befunnits vara i behov av understöd samt icke under de senaste

sex månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, för sig eller sina

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr Otid.

3

familjemedlemmar åtnjutit annat än tillfällig fattigvård eller fattigvård, som

varit orsakad av sjukdom eller —- undantagsvis —- särskilt betungande försörjningsplikt.

Vid behovsprövningen skall hänsyn ej tagas till bohag, arbetsredskap,

smärre besparingar eller eget hem. Understöd må ej utgivas förrän

sex dagar förflutit, från det ansökningen gjordes, men beräknas dock även

för dessa dagar. Förutsättning för åtnjutande av understöd är vidare, bland

annat, iakttagande av ett ordentligt och nyktert levnadssätt, fullgörande, om

så föreskrives, av lämpligt kommunalt arbete i högst två dagar per vecka,

s. k. prestationsarbete, samt deltagande i kurs för arbetslösa, då tillfälle därtill

beredes. Örn sökanden erhåller bidrag från arbetsgivare eller arbetslöshetskassa,

kan understöd likväl utgå till honom, i den mån understödet jämte bidraget

icke uppgår till två tredjedelar av den i orten vanliga avlöningen för

arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som sökanden.

Statsbidrag kan utgå till understöd, som utgives antingen till bestridande av

oundgängliga levnadskostnader, arbetslöshetsunderstöd, eller ock till betalning

av hyra eller bestridande av vissa andra för familjens sammanhållande nödiga

utgifter, hyreshjälp.

Det lokala organ, som ombesörjer understödsverksamheten, skall i regel

utgöras av en särskilt tillsatt arbetslöshetskommitté, bestående av ordförande

och minst fyra, högst tio ledamöter. Kommun äger dock rätt att överlämna

utövandet av verksamheten åt lämplig ordinarie kommunal myndighet. Ordförande

och suppleant i arbetslöshetskommitté förordnas av länsstyrelsen för

viss tid. övriga ledamöter utses i stad av stadsfullmäktige och på landet av

kommunalfullmäktige samt skola inrymma representanter för de kommunala

myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, för den

frivilliga hjälpverksamheten i orten samt för arbetsgivarnas och arbetarnas

intressen. Därjämte skall för varje län av länsstyrelsen utses en länshjälpkommitté,

som i samråd med länsstyrelsen skall verka för samarbete mellan

de olika kommunala understödsorganen och övervaka deras verksamhet.

Den centrala ledningen av understödsverksamheten utövas av statens arbetslöshetskommission,

vilken äger meddela råd och anvisningar med avseende å

verksamheten.

Kommun eller landsting, som önskar komma i åtnjutande av statsbidrag enligt

kungörelsen, skall, innan understödsverksamheten påbörjas, inhämta arbetslöshetskommissionens

medgivande därtill samt hos kommissionen göra

ansökan örn statsbidrag. Kommissionen äger därvid besluta, örn och i vilken

omfattning statsbidrag skall utgå. Kommissionen skall vid beslutets fattande

taga hänsyn till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen eller

landstingsområdet samt beskaffenheten av där vidtagna åtgärder till arbetslöshetens

bekämpande ävensom till storleken av tillgängliga statsmedel. Har

statsbidrag beviljats, äger kommissionen, då anledning därtill föreligger, besluta,

att sådant bidrag ej vidare skall utgå.

Vid tillämpning av dessa bestämmelser har kommissionen jämväl bestämt

det antal personer, till vilka understöd med statsbidrag skall få utgå.

Arbetslöshetsunderstöd tilldelas i regel endast sökande, som är mantalsskriven

inom kommunen, men inå jämväl utgå till annan under förutsättning, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

1932 års

utredning.

han har stadigvarande uppehåll i kommunen och kan antagas där hava större

försörjningsmöjlighet än i mantalsskrivningskommunen. Vägras understöd

till någon, som är mantalsskriven i annan kommun, må han hänvisas att söka

understöd i denna kommun. I så fall kan understöd tilldelas honom till bestridande

av resekostnaden, och må statsbidrag härtill utgå med halva beloppet.

Understöd kan emellertid tilldelas sådan person av länshjälpkommittén. Statsbidrag

kan jämväl utgå till dylikt understöd.

Enligt kungörelsen utgår statsbidraget, där ej omständigheterna föranleda

lägre bidrag, för envar understödstagare med enahanda belopp, som i sådant

hänseende tilldelats honom av kommunala eller landstingsmedel, dock högst

med följande belopp nämligen 1 krona 50 öre per dag för man och hustru tillhopa,

1 krona per dag för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre per dag för

ensam person, som fyllt 15 men ej 18 år, samt 30 öre per dag för varje barn.

Statsbidrag må ej utgå för mer än sex dagar i veckan. Där synnerligen vägande

omständigheter så påkalla, må statsbidrag utgå, ehuru enahanda belopp

ej kan ställas till förfogande av kommunala eller landstingsmedel. Framställning

örn statsbidrag göres i så fall hos Konungen. Alltsedan år 1922 har arbetslöshetskommissionen

på grund av riksdagens uttalande örn huru lönesättningen

vid reservarbetena skulle tillgå bundit de utgående understöden vid

vissa maximibelopp i relation till en för varje kommun fastställd s. k. grovarbetarlön

d. v. s. den lägsta lön, för vilken i avsevärd omfattning arbete kan

beredas på öppna marknaden. Maximum för kommunalt understöd med statsbidrag

har för familjeförsörjare i enlighet med en av arbetslöshetskommissionen

fastställd tabell utgjort 4 kronor 50 öre per dag. Emellertid har fr. o. m.

den 1 januari 1932 för möjliggörande av effektivare hjälp åt barnrika familjer

tillämpats ett maximum av två tredjedelar av den fastställda grovarbetarlönen,

vilket maximum motsvarar högst 6 kronor per dag.

Hyreshjälp kan i särskilt ömmande fall utgå till sådan arbetslös familjeförsörjare,

som uppfyller betingelserna för erhållande av arbetslöshetsunderstöd.

Som hyreshjälp anses även bidrag till betalande av ränta å skuld för

eget hem ävensom till bestridande av därmed jämförliga oundgängliga utgifter

för hemmets och familjens sammanhållande. Hyreshjälp får ej utgå i de

fall, då det kan antagas, att hjälpens utdelande skulle föranleda den arbetslöse

att avstå från att söka arbete på annan ort. Statsbidrag till hyreshjälp utgår

enligt kungörelsen för envar understödstagare med enahanda belopp, som i

sådant hänseende beviljats av kommun eller landsting, men kan av arbetslöshetskommissionen

bestämmas lägre, om sådant finnes påkallat med hänsyn

till storleken av för ändamålet anvisade statsmedel.

Slutligen innehåller kungörelsen vissa bestämmelser örn statsbidrag till kommunala

arbetsföretag.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade jag den 15 oktober 1932 särskilda

sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med fortsatt behandling av

frågan om arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga överlämnade i januari

1933 »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.» De sakkunnigas

förslag innefattar bland annat en överarbetning av 1922 års kungörelse angå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

5

ende statsbidrag till arbetslöshetshjälp. I stort sett innebär förslaget härutinnan,

att understödsverksamheten skall bedrivas såsom förut, men i några hänseenden

föreslås förändringar. Beträffande den närmare motiveringen till

förslaget i denna del anhåller jag att få hänvisa till vad de sakkunniga anfört

i sin promemoria (sid. 103 ff.), vilken på sätt förut nämnts finnes såsom bilaga

G fogad till propositionen (nr 209) med förslag till förordning örn erkända

arbetslöshetskassor m. m. För de viktigare av de föreslagna ändringarna

ber jag emellertid här att få redogöra. De sakkunniga hava sammanfattat

sitt förslag i ett utkast till kungörelse angående grunder för statsbidrag till

kommunalt understöd vid arbetslöshet (propositionen nr 209, bilaga G sid.

167 ff.).

Vissa ändringar föreslås beträffande villkoren för att understöd skall kunna utgå.

Den undre åldersgränsen har i likhet med vad som föreslås inom försäkringen

satts till 16 år. Statsbidrag må utgå till understöd till utländsk medborgare,

som tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats örn ömsesidighet beträffande

hjälpåtgärder vid arbetslöshet. Principiellt skall fattigvård för den

arbetslöse eller hans familj utgöra hinder mot erhållande av understöd. Förutsättning

härför är, att fattigvården utgivits i anledning av arbetslösheten och

att detta skett inom de senaste sex månaderna, innan ansökningen örn understöd

gjordes. Viss fattigvård skall emellertid härvid ej komma i betraktande,

nämligen dels fattigvård enligt 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården d. v. s.

fattigvård, vilken bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller

annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, i viss

läkarhjälp, förlossningshjälp eller medicin eller i begravningshjälp, dels ock

fattigvård i form av vård å sjukvårdsanstalt, som meddelats någon, för vilken

den arbetslöse är att anse såsom familjeförsörjare. Vid prövningen av den arbetslöses

behov av understöd skall hänsyn tagas till inkomster och tillgångar

hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. Understöd får icke utgå under

tid, då den arbetslöse åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Åtnjuter

den arbetslöse bidrag från annan arbetslöshetskassa eller av arbetsgivare

eller är han eljest i anledning av arbetslösheten lagligen berättigad till

regelbundet utgående understöd, får understöd enligt förslaget utgå med högst

så stort belopp, att detsamma jämte sådant bidrag uppgår till vad som eljest

skulle kunna utgivas till honom. Statsbidrag utgår endast till understöd, som

icke överstiger belopp, vilket socialstyrelsen i enlighet med en vid författ,- ningsförslaget fogad tabell fastställt med hänsyn till lägsta inom kommunen

mera allmänt förekommande daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Högsta

understödet enligt denna tabell uppgår för familjeförsörjare till 4 kronor

50 öre per dag.

Vissa bestämmelser hava hämtats från förslaget till arbetslöshetsförsäkring,

bland annat de allmänna diskvalifikationsbestämmelserna. Till den, som deltager

i strejk eller är föremål för lockout, må sålunda understöd ej utgå under

den tid konflikten varar. Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt

arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat

erbjudet lämpligt arbete, får understöd ej utgivas under viss tid, minst

fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda bestämmelser,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Yttranden.

motsvarande de inom försäkringen föreslagna, reglera förutsättningarna för

att erbjudet arbete skall anses lämpligt.

Enligt sakkunnigförslaget skall understödsverksamhetens upptagande liksom

hittills vara beroende av den kommunala arbetslöshetskommitténs initiativ.

Beträffande sammansättningen av denna kommitté har föreslagits, att högsta

antalet ledamöter skall begränsas till sex, att bestämmelsen om att den frivilliga

hjälpverksamheten i orten bör vara representerad skall utgå samt att

stadgande skall införas, att, örn inom kommunen finnes offentlig arbetsförmedlingsanstalt,

en av kommitténs ledamöter bör vara ledamot av styrelsen för

eller tjänsteman hos sådan anstalt. Vidare hava bestämmelserna kompletterats

med föreskrifter örn beslutförhet och utslagsröst för ordföranden. Den

centrala ledningen av verksamheten föreslås överflyttad till socialstyrelsen.

Vissa föreskrifter i gällande kungörelse hava uteslutits i det framlagda förslaget.

Detta gäller bestämmelserna örn statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd

från landsting, örn länshjälpkommittéer, örn mantalsskrivning inom vederbörande

kommun såsom förutsättning för erhållande av understöd, örn hyreshjälp

och örn bidrag till kommunalt arbetsföretag.

De myndigheter och korporationer, vilka anbefallts eller beretts tillfälle att

yttra sig över sakkunnigförslaget, hava angivits i propositionen angående arbetslöshetsförsäkring

(nr 209 sid. 31). För innehållet i yttrandena, såvitt

de avse förevarande del av förslaget, torde jag här i ett sammanhang få lämna

följande redogörelse.

Rörande understödsverksamhetens ställning i hjälpsystemet har Överståthållarämbetet

yttrat.

Den första erinran, som Överståthållarämbetet hade mot sakkunnigförslaget,

vore den, att en bestämd förutsättning för ett fullföljande av den hittillsvarande

verksamheten syntes böra vara, att den förnämsta hjälpen mot arbetslösheten

fortfarande bleve arbetslinjen, att denna såsom nu endast borde kompletteras

med understödslinjen, och att följaktligen, utan fasthållande vid den

förra, den nu föreslagna mera fristående understödslinjen måste väcka allvarliga

betänkligheter såsom ägnad att högst väsentligt ytterligare öka de kontantunderstöddas

redan med det nuvarande fullständigare och mera effektiva

hjälpsystemet (reservarbetslinje och kontantunderstöd endast som subsidiär

hjälpform) betänkligt stora och under ständig tillväxt varande antal. Den

absoluta förutsättningen för denna del av förslaget måste sålunda vara reservarbetslinjens

bibehållande och ytterligare utveckling och icke dess mer eller

mindre fullständiga avveckling liksom sådana anordningar, att centralorganet

för denna och för kontanthjälpen såsom nu bleve ett och detsamma (statens

arbetslöshetskommission eller socialstyrelsen).

Statens arbetslöshetskommission anser, att de sakkunniga kommit till en

riktig slutsats, då de göra gällande, att det icke torde vara möjligt att, vid ett

kombinerande av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen med en arbetslinje

av det ena eller det andra slaget, bemästra arbetslöshetsproblemet under de

närmast kommande årens sannolikt bestående depression på arbetsmarknaden

utan en kontantunderstödsverksamhet.

Statskontoret har uttalat, att anordningen nied kontantunderstöd såsom

komplement till försäkringen i möjligaste mån borde undvikas, enär en sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

7

anordning för många av landets kommuner komma att medföra svårigheter,

som de icke skulle kunna övervinna utan ytterligare bidrag från statens

sida.

Frågan örn kommuns rätt att bedriva under stödsverksamhet till förmån för

arbetslösa i annan ordning än fattigvårdslagen stadgar har av socialstyrelsen

upptagits till behandling. Styrelsen erinrar, att den hittills gällande regleringen

genom flera prejudikat förklarats bereda kommunerna möjlighet att utöva

understödsverksamhet till förmån för arbetslösa utan iakttagande av fattigvårdslagens

föreskrifter och utan att emottagandet av understöden för de

understödda medförde fattigvårds verkningar. Ett villkor härför hade dock

varit, att kommunerna för understödsverksamheten begärt och erhållit statsbidrag

samt vid verksamhetens bedrivande ställt sig gällande bestämmelser i

ämnet till efterrättelse. Med 1922 års kungörelse angående statsbidrag till

arbetslöshetshjälp kunde hela den ifrågavarande understödsverksamheten anses

ha gjorts beroende av ett statligt licensförfarande. Nämnda för understödsverksamheten

väsentliga drag hade enligt styrelsens mening endast ganska

ofullständigt kommit till uttryck i det föreliggande författningsutkastet.

Av vissa närmare angivna bestämmelser att döma kunde det synas, som örn

kommunerna enligt förslaget avsetts att bliva oförhindrade att utan statligt

medgivande och utan hänsyn till fattigvårdslagen fritt bedriva understödsverksamhet

till förmån för arbetslösa i alla de fall, då verksamheten utövades

utan statsbidrag. Spörsmålet örn kontantunderstödsverksamhetens förhållande

till fattigvården och annan samhällelig vårdverksamhet borde enligt styrelsens

mening upptagas till närmare övervägande. Ville man, att kommunernas

understödsverksamhet med statsbidrag till förman för arbetslösa fortfarande

skulle få bedrivas oberoende av fattigvårdslagstiftningen och utan fattigvårds

påföljder för de understödda samt med stöd av ett statligt licensförfarande

och enligt statlig reglering, syntes det angeläget, att nu berörda önskemål

komme till tydligt uttryck i den föreslagna författningstexten. Enligt

styrelsens mening vore det påkallat, att författningen gåves karaktär av lag,

bland annat därför, att en av författningens uppgifter vore att legalisera ett

avsteg från fattigvårdslagen.

Förslaget till reglenng av understödets storlek ■— understödet skulle understiga

lägsta inom kommunen mera allmänt förekommande daghjälp från erkand

arbetslöshetskassa — har i åtskilliga yttranden blivit föremål för kritik.

Sålunda framhålles, utom annat, att denna regel på flera håll skulle nedtrycka

understöden till väl låga belopp och leda till en överflyttning å fattigvården

av många arbetslösas försörjning. Uttalanden i denna riktning hava

gjorts av socialstyrelsen, statens arbetslöshetskommission, statens inspektör för

fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län,

landssekretariatet, svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

Spörsmålet örn understödsverksamhetens avgränsning mot fattigvården har

berörts i flera yttranden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Sålunda har kammarrätten funnit den av de sakkunniga uppdragna gränsen

mellan arbetslöshetshjälpen och fattigvården — enligt förslaget skulle arbetslöshetshjälp

principiellt icke utgå jämsides med fattigvård •— stå i bestämd

motsättning till den grundläggande bestämmelsen i fattigvårdslagen, att fattigvård

skall lämnas endast, där behovet av medel till livsuppehället icke annorledes

avhjälpes. Vidare har kammarrätten framhållit, att förbudet mot understöds

utgivande i de fall, då fattigvård utginge, komme att minska den nedgång

av fattigvårdsutgifterna, som man velat vinna.

Mot kammarrättens utlåtande hava skiljaktiga meningar uttalats. Två ledamöter

anse det uteslutande vara en praktisk fråga, om ett hjälpbehov skall

fyllas genom fattigvård eller genom kommunalt understöd. En tredje ledamot

har •— efter erinran att kammarrätten avstyrkt motsvarande bestämmelser rörande

avgränsningen mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården — anfört,

att ett ersättande av daghjälp med fattigvård ur den arbetslöses synpunkt

måste te sig helt oberättigat, emedan han genom inbetalning av försäkringsavgifter

förvärvat rätt till daghjälpen, men att detta ej kunde sägas vara fallet,

då fattigvård ersatte kommunalt understöd vid arbetslöshet. Med hänsyn härtill

har denne ledamot ej funnit anledning till anmärkning mot innehållet i

sakkunnigförslaget i förevarande hänseende.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har ej ansett någon erinran

kunna framställas mot förslaget på denna punkt. Från de arbetslösas sida kan

det enligt inspektörens mening ej anses obilligt, att fattigvården får övertaga

deras försörjning, när det fastställda understödsbeloppet visas vara otillräckligt.

Inspektören framhåller, att fattigvårdshjälpen ej skiljer sig från det kommunala

understödet på annat sätt, än att ersättningsplikt föreligger, vilken

dock enligt ali erfarenhet av myndigheterna tages i anspråk med synnerlig försiktighet.

För att upprätthålla gränsen mellan kommunalt understöd och fattigvård

på sätt de sakkunniga föreslagit förordar inspektören dels införande av

bestämmelse, att understöd till arbetslös, som erhåller fattigvård, skall indragas,

dels ock anordnande av kontroll, att hjälp från båda hållen ej utgår samtidigt,

exempelvis genom föreskrift, att understödsorganet vid ansökan örn statsbidrag

skall intyga, att så ej är fallet.

Statskontoret har förklarat sig anse, att frågan örn fattigvårdens inverkan

på övriga former av hjälpverksamheten icke blivit löst på ett ur ekonomisk

och praktisk synpunkt tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till risken av att dubbelersättning utgår hava ändringar i organisationen

påyrkats.

Kammarrätten anför, att splittringen av den sociala hjälpverksamheten på

ett flertal organ utan ordnad samverkan redan under nuvarande förhållanden

gåve anledning till betänkliga missförhållanden.

De förut omförmälda två reservanterna i kammarrätten anse det kunna ifrågasättas,

örn icke direkta åtgärder erfordrades till främjande av sådant samarbete

mellan kommunernas fattigvårdsstyrelser och arbetslöshetskommittéer,

att meddelande av understöd från båda hållen åt en och samma person förhindrades.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 9

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört bland annat följande.

Det kunde befaras, att det nu framlagda förslagets realiserande skulle ytterligare

befästa det redan nu gängse missförhållandet, att två å samma ort befintliga

understödsorgan lämnade hjälp åt arbetslösa efter olika principer och

kanske till samma personer samtidigt. Örn nu understödsverksamhet i stor

utsträckning skulle anordnas — vilket vore nödvändigt, örn arbete ej kunde erbjudas

— måste åtgärder vidtagas för att förhindra nyssnämnda olägenheter.

I förslaget syntes man ej ha behjärtat denna sak tillräckligt. Visserligen

medgåve detsamma indirekt, att fattigvårdsstyrelsen finge tjänstgöra som kommunal

understödskommitté, något som redan på sina håll tillämpats med gott

resultat och som inspektören för sin del ville förorda såsom varande det lämpligaste.

Innan de av Kungl. Maj :t tillsatta organisationssakkunniga fullgjort

sitt uppdrag angående åstadkommande av största möjliga enhetlighet inom

hjälpverksamheten, vore det givetvis ej lämpligt föreskriva, hur den blivande

organisationen borde vara beskaffad. Men det torde vara lämpligt, att i författningen

direkt utsädes —- i analogi med bestämmelserna örn nykterhetsnämnden

— att fattigvårdsstyrelsen skulle utgöra arbetslöshetskommitté, där ej särskild

sådan kommitté tillsatts. Någon motivering för en sådan anordning torde

ej erfordras. Fattigvårdsstyrelsen hade ju förvärvat sig erfarenhet i fråga

örn en mångsidig understödsverksamhet och vore särskilt förtrogen med behovsprövningen,

som, enligt de sakkunnigas mening, den kommunala understödsverksamheten

skulle noggrant fasthålla vid. Att tillsynsmyndigheten skulle

tillse, att fattigvårdens hjälp till de arbetslösa hölles helt skild från dess

övriga verksamhet, läge ju i öppen dag.

För den händelse emellertid kommunen önskade, att särskild arbetslöshetskommitté

skulle tillsättas, borde föreskrivas, att två av dess medlemmar skulle

tillhöra fattigvårdsstyrelsen. Och för att även på annat sätt möjliggöra ett intimt

samarbete med det ordinarie understödsorganet i kommunen, borde gemensamt

register anordnas och samma personal användas för alla nödiga utredningar.

Att bristen på dylikt samarbete vållat kommunerna onödiga kostnader

och lett till svårigheter av olika slag, vore välkänt. I allt flera av våra

större samhällen hade den bristfälliga organisationen föranlett en omläggning

av nyss antydd art, exempelvis helt nyligen i Stockholm, varför i en blivande

författning borde införas bestämmelser, ägnade att främja en effektiv organisation

överallt, där statsbidrag för arbetslöshet meddelades.

Svenska stadsförbundet har genom sin styrelse framhållit, att enligt styrelsens

mening särskilda svårigheter mötte åtminstone för städerna att bemästra

organisationsproblemet, då det gällde att få ordning och reda beträffande kontantunderstöden

åt de arbetslösa och deras anhöriga. Den förutsatta gränsen

mellan fattigvårdsklientelet och de av arbetslösheten »tillfälligtvis» hemsökta

vore en ren fiktion, och det hade visat sig nödvändigt att söka åstadkomma en

brygga mellan understödsorganen. På ena hållet hade man sökt att organisera

gemensam utredning av fallen, på det andra att få ett samarbete till stånd också

vid fattandet av besluten. Under tiden lede städerna utan tvivel stora förluster

genom att prövningen av ansökningarna icke kunde göras effektiv nog

samtidigt som för den nödställde hjälpen stundom torde fördröjas tack vare den

bristande smidigheten i organisationen. Även om de organisatoriska svårigheterna

kunde med tiden väntas i vart fall något neutraliserade, hade man

.säkerligen ändock all anledning att fråga sig, örn ur många synpunkter det

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

icke vore lämpligare att låta dubbelorganisationen försvinna. Det syntes

styrelsen särdeles önskvärt, att vid den pågående utredningen genom de s. k.

organisationssakkunniga örn centralisering av kommunernas understödsverksamhet

frågan örn arbetslöshetsunderstödets ställning i ett modernt understödssystem

upptoges till ingående övervägande och att man kunde komma till ett

snabbt resultat. I avvaktan på en omläggning måste man emellertid tydligen

fortgå på den inslagna vägen. Det vore därför med tillfredsställelse styrelsen

konstaterade, att de sakkunniga starkt betonat nödvändigheten att få största

möjliga stadga i den nuvarande metoden. För sin del måste styrelsen likväl,

med hänsyn till de erfarenheter, man haft i städerna, ställa sig mycket skeptisk

mot möjligheterna att få fram effektiva och lämpliga metoder för understödsverksamheten

bland de arbetslösa, så länge nuvarande splittring av den

kommunala understödsverksamheten fortfore.

I fråga örn uteslutandet av bestämmelserna örn understöd åt arbetslösa, som

icke äro mantalsskrivna inom uppehåll skommunen, har statens inspektör för

fattigvård och barnavård yttrat.

Ifrågavarande personer vore de allra sämst ställda av de arbetslösa. De

hade visserligen rätt att söka hjälp i vistelsekommunen, men endast i sällsynta

fall erhölle de, som ej hade minderåriga barn, arbete eller understöd någonstädes.

Uppehålls- eller mantalsskrivningskommunen lämnade understöd

allenast åt minderåriga barn, för vilkas understöd hemortskommunen vore ersättningsskyldig;

ungkarlarna finge intet. Det vore visserligen sant, att nu

gällande bestämmelser ej hade varit till någon större nytta, men det

föreliggande förslaget innebure ej heller någon lösning av problemet och vore

snarast sämre än gällande praxis. Och dock måste något sätt för en rättelse

av nuvarande missförhållanden utfinnas. Det förefölle nämligen rimligt, att,

örn en arbetslös person ej kunde erhålla arbete eller understöd vare sig i sin

hemortskommun eller i mantalsskrivningskommunen, han i allt fall bleve hjälpt.

Måhända kunde landstingen med tillhjälp av de anslag, de beviljat till arbetslöshetens

lindrande, träda till genom att bidraga med halva understödsbeloppet.

Statskontoret anser, att uteslutandet av bestämmelserna ifråga torde komma

att medföra svårigheter såväl för de kommunala organen som för de arbetslösa

själva, såvida icke närmare bestämmelser meddelades.

Frågan örn bibehållande av länshjälpkommittéerna samt av bestämmelserna

örn statsbidrag till understödsverksamhet av landstingen har upptagits till

behandling i några yttranden.

Statens arbetslöshetskommission förordar förslaget, att länshjälpkommittéerna

skola avskaffas. Kommissionen anför, att dessa kommittéer ända sedan

åren 1921—1923 med några få undantag saknat egentlig betydelse för

hjälpverksamheten. Kommissionen hade blivit nödsakad att träda i direkt

förbindelse med de kommunala arbetslöshetsorganen, och länshjälpkommittéernas

uppgift att sammanhålla och leda den kommunala hjälpverksamheten i

länen hade därför efter hand praktiskt taget upphört.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller å andra sidan, att länshjälpkommittén

i länet med stort nit och intresse ägnat sig åt sina uppgifter. Länsstyrelsen

kunde omöjligen påtaga sig dessa uppgifter, varför följden av en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

11

indragning av kommittén skulle bliva, att ett ej ringa antal framställningar

eller förfrågningar från arbetslösa eller arbetslöshetskommittéer måste överlämnas

till den centrala tillsynsmyndigheten. Detta vore kanske icke alltid

lyckligt med hänsyn till svårigheten att på större avstånd bedöma föreliggande

situationer. Länets landsting hade beaktat länshjälpkommitténs stora

betydelse och till bestridande av dess administrationskostnader ställt till förfogande

ett förslagsanslag örn 2,000 kronor för vartdera av åren 1932 och

1933. I vart fall borde det stå länsstyrelse öppet att utse länshjälpkommitté

med uppgifter och organisation i enlighet med nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län omnämner, att 1932 års landsting i länet

anslagit 50,000 kronor till arbetslöshetens bekämpande. Någon erinran emot

länsbidragens bortfallande kunde enligt länsstyrelsens förmenande icke göras,

då landstingens uppgift såsom anslagsbeviljande i kampen mot arbetslösheten

vid sidan av primärkommunerna och staten vore ur praktisk synpunkt obetydlig

och principiellt sett svagt motiverad. Tvekan syntes däremot råda, örn

icke länshjälpkommittéerna borde bibehållas och eventuellt erhålla något bidrag

av statsmedel till gäldande av sammanträdeskostnaderna. Dessa kommittéer

borde med lämplig sammansättning bliva av värde såsom rådgivande

organ i arbetslöshetsfrågor åt såväl vederbörande länsstyrelse som den centrala

myndigheten. Skulle statens betydelsefulla och kostsamma kamp mot

arbetslösheten giva bästa möjliga resultat, fordrades, att ledningen vid sidan

av de siffermässiga upplysningar, som kunde inhämtas av arbetsförmedlingsorganens

rapporter och statistiken angående kommunernas ekonomi, hade tillgång

till en konkret och personlig men objektiv kännedom örn de lokala förhållandena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, att länshjälpkommittéer,

eventuellt i modifierad form, alltjämt borde bibehållas, därest

landstingen, på sätt inspektören ifrågasatt, bidroge till understöd, som av kommun

lämnades personer, vilka icke vore mantalsskrivna i kommunen.

Slutligen må beröras ett par detaljanmärkningar.

I fråga örn bestämmelsen, att den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, ej

må erhålla understöd under minst fyra veckor därefter — vilken bestämmelse

har sin motsvarighet i förslaget till arbetslöshetsförsäkring — har länsstyrelsen

i Malmöhus län anfört, att tiden borde utsträckas, enär det framstode

såsom mera rättvist, att påföljden ifråga bleve strängare för den, som icke

vore medlem av erkänd arbetslöshetskassa, än för medlem av sådan kassa.

Beträffande sammansättningen av de kommunala arbetslöshetskommittéerna

uttalar socialstyrelsen tvekan, örn det vore lämpligt att bestämma det högsta

antalet ledamöter till sex i stället för såsom nu tio. I de fall, då kommunen

hade stor omfattning eller folkmängd eller vore starkt industrialiserad, torde

kravet på en tillfredsställande representation knappast kunna tillgodoses med

högst sex ledamöter.

I här icke åberopade yttranden hava sakkunnigförslagets grunder lämnats

utan erinran.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:is proposition nr %16.

Departe
ments
chefen.

Såsom jag närmare utvecklat vid anmälan av förslaget till beredskapsarbeten

till motverkande av arbetslöshet beräknas detta förslag under nästkommande

budgetår i genomsnitt kunna medföra arbete åt omkring 90,000 arbetare i

månaden. Ett genomförande av förslaget till arbetslöshetsförsäkring kan däremot

icke för samma budgetår väntas bliva av någon praktisk betydelse för

bekämpandet av arbetslösheten. Med hänsyn till nämnda omständigheter och

i betraktande av arbetslöshetens utbredning lärer det för ifrågavarande budgetår

vara nödvändigt att räkna med ett ej obetydligt antal personer, för vilka

en kontantunderstödsverksamhet måste anordnas. Självfallet skall emellertid

arbetslinjen vara den förnämsta hjälpen mot arbetslösheten. Härutinnan torde

jag få hänvisa till förslaget till beredskapsarbeten, vilket innebär en betydande

utvidgning av arbetslinjen. Framhållas må ock, att jämväl med det

sålunda föreslagna systemet betryggande möjlighet att pröva arbetsvilligheten

föreligger.

Vad angår regleringen av understödets storlek innebär sakkunnigförslaget,

att statsbidrag utgår allenast under förutsättning, att understödet icke uppgår

till visst belopp, som bestämts med hänsyn till lägsta inom'' kommunen mera

allmänt förekommande daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Genomförandet

av arbetslöshetsförsäkringen skulle därför leda till en på vissa punkter

icke oväsentlig nedsättning av de nuvarande kontantunderstödsbeloppen. I

propositionen i detta ämne (nr 209) har jag redan uttalat (sid. 149), att ett

dylikt samordnande av kontantunderstödets belopp och daghjälpens storlek

principiellt måste vara en nödvändig konsekvens av försäkringens genomförande

med betydande statsbidrag. Jag har emellertid tillika anfört, att det

enligt min mening icke kunde vara rimligt, att de nya statsbidragsgrunderna till

kontantunderstöden trädde i tillämpning redan vid en tidpunkt, då man kunde

förutse, att försäkringen icke alls eller endast i ringa omfattning trätt i verksamhet.

Med hänsyn härtill har jag i nämnda proposition förutskickat, att

jag komme att förorda, att nuvarande grunder för statsbidrag till kontantunderstöd

finge vara i tillämpning under så lång tid, att arbetslöshetskassor inom

de olika yrkena rimligen kunde antagas hava blivit bildade, i den mån intresse

för saken funnes, samt att nuvarande regler alltså syntes böra få gälla exempelvis

i fyra år. Med den uppfattning, jag sålunda givit tillkänna, lärer det

icke vara nödigt, att jag nu yttrar mig örn den närmare innebörden av den regel

rörande kontantunderstödets storlek, som måste uppställas, sedan försäkringen

vunnit en mera allmän anslutning. Jag anser mig emellertid böra framhålla,

att en undersökning torde böra ske angående verkningarna av sakkunnigförslaget

beträffande daghjälpens storlek och angående möjligheten att

variera daghjälpen efter dyrorterna, innan nya grunder i anslutning till försäkringen

fastställas. Intill dess dylika grunder blivit bestämda, torde nuvarande

praxis böra bibehållas och eventuellt komma till uttryck i statsbidragsförfattningen.

En viktig fråga är det i flera yttranden berörda spörsmålet om kontantunderstödsverksamhetens

avgränsning mot fattigvården. Samma problem har

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

13

också mött inom arbetslöshetsförsäkringen. I de sakkunnigas förslag till försäkring

och till understödsverksamhet var denna fråga reglerad på likartat sätt:

principiellt skulle daghjälp eller kontantunderstöd icke få utgå samtidigt som

fattigvård. Örn en person icke kunde reda sig på daghjälpen eller understödet,

skulle således hela hans försörjning övertagas av fattigvården. För

försäkringens del har jag emellertid, på sätt närmare framgår av propositionen

nr 209 (sid. 96 ff.), icke ansett mig böra följa sakkunnigförslaget. Skälet

härtill har framför allt varit, att det för de försäkrade kan te sig obilligt, att

de skulle förlora gagnet av försäkringen, till vilken de bidragit genom sina

avgifter, då behovet av bistånd blivit så stort, att de utöver daghjälpen vore

nödsakade att anlita fattigvården. Detta skäl föreligger emellertid icke här.

Vid sådant förhållande tillstyrker jag i princip de sakkunnigas förslag. I en

detalj synes mig förslaget emellertid böra ändras. Den från gällande kungörelse

hämtade bestämmelsen, att understöd ej får utgivas, örn sökanden under de senaste

sex månaderna, innan ansökan örn understöd gjorts, åtnjutit fattigvård

av annat än visst slag, tillkom för att förhindra, att kommunerna vid införandet

av rätt att få statsbidrag till kontantunderstöd skulle överflytta någon del av

fattigvårdsklientelet till denna understödsform. Sedan lång tid tillbaka har bestämmelsen

ej tillämpats, och den torde på grund härav böra utgå. I enlighet

med vad sålunda anförts torde stadgandet örn avgränsningen mot fattigvården

böra erhålla den innebörden, att understöd icke må utgå samtidigt med fattigvård,

såframt fattigvården icke är av det speciella slag, som i förslaget angivits.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har ifrågasatt upptagandet i

författningen av vissa föreskrifter i syfte att förhindra dubbelersättning. Det

sålunda framförda uppslaget synes mig vid författningens slutliga utformning

böra tagas under övervägande.

Ett spörsmål, som äger nära samband med frågan örn upprätthållandet av

en sådan gräns mellan fattigvård och understödsverksamhet, att icke på en

gång både fattigvård och understöd må utgå, avser organisationen av nämnda

båda hjälpformer. I detta hänseende hava flera, olika långt gående förslag

framställts. För min del är jag emellertid icke beredd att nu tillstyrka några

nya, gentemot kommunerna tvingande bestämmelser rörande formerna för kontantunderstödsverksamhetens

ordnande. Det må erinras örn att, såsom i flera

yttranden påpekats, frågan om den samhälleliga understödsverksamhetens

lämpliga organisation för närvarande är föremål för en ingående undersökning

av de s. k. organisationssakkunniga. I årets riksdagsberättelse meddelas (sid.

29), att de sakkunniga hos Kungl. Majit utverkat bemyndigande att låta företaga

en undersökning av vissa kommuners understödsverksamhet, särskilt den

som föranledes av arbetslöshet. Sedan undersökningen uppdragits åt viss person,

har denne enligt uppgjord plan utfört lokalundersökningar inom 14 kommuner

och däröver avgivit preliminära redogörelser. I berättelsen meddelas

vidare, att de sakkunnigas arbete beräknas komma att slutföras under innevarande

år. I avbidan på att en reform eventuellt kommer till stånd torde det

centrala arbetslöshetsorganet böra låta sig angeläget vara att följa understöds
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

verksamheten i förevarande hänseende och i möjligaste mån söka förekomma,

att understöd utan giltig anledning utgår till samma person såväl i form av

arbetslöshetsunderstöd som i form av fattigvård.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit till frågan örn organisationen

av understödsverksamheten och då denna fråga äger nära samband med

verksamhetens ordnande i övrigt, har jag icke ansett mig böra, på sätt socialstyrelsen

förordat, till närmare övervägande upptaga spörsmålet örn fastare

och mera fullständig reglering av kommunernas understödsverksamhet.

Vidkommande det föreslagna uteslutandet av bestämmelserna örn inskränkning

i rätten att giva understöd åt arbetslösa, som icke äro mantalsskrivna inom

uppehållskommunen, har jag efter övervägande av olika på frågan inverkande

omständigheter ansett mig böra stanna vid att tillstyrka sakkunnigförslaget.

Detta innebär, att en kommun har att fritt pröva, huruvida understöd, till vilket

statsbidrag utgår, skall tilldelas den, som ej är mantalsskriven inom kommunen,

eller icke. Till understöd, som sålunda beviljas en i kommunen icke

mantalsskriven person, skall kommunen kunna erhålla statsbidrag på vanligt

sätt. Erinras må, att den sålunda föreslagna vägen redan i viss mån beträtts.

Arbetslösa sjömän hava nämligen oavsett försörjningsplikt från och med senhösten

1932 enligt Kungl. Maj :ts beslut kunnat komma i åtnjutande av arbetslöshetsunderstöd

i Stockholm och Göteborg, oaktat de icke varit mantalsskrivna

där. Huru den nu förordade regleringen kommer att verka i praktiken, är svårt

att mera bestämt förutse. Självfallet kunna särskilt storstäderna, där många

arbetssökande samla sig, ej utan vidare bevilja understöd åt behövande, i staden

icke mantalsskrivna personer, enär svårigheterna på grund av tillströmning

av arbetslösa snart nog kunde bliva städerna övermäktiga, men å andra

sidan lärer det kunna förväntas, att i många fall understöd komma att beviljas.

Här som på andra likartade områden torde det böra ankomma å det centrala

arbetslöshetsorganet att uppmärksamma praxis och med till buds stående

medel verka för en riktig tillämpning.

Förslaget att borttaga de nuvarande bestämmelserna örn länshjälpkommittéerna

och landstingsbidragen synes mig böra tillstyrkas. Såsom framgår av

yttrandena har arbetslöshetskommissionen så gott som överallt trätt i direkt

förbindelse med de kommunala arbetslöshetsorganen, i följd varav länshjälpkommittéerna

allmänt förlorat sin betydelse. Landstingsbidrag till kontantunderstöd

åt enskilda hava även, frånsett undantagsfall, kommit ur bruk. På

de allra flesta håll innebär således förslaget i själva verket allenast ett fastslående

av den utveckling, som redan ägt rum. Å andra sidan lärer hinder ej

möta för en länsstyrelse eller ett landsting att utse ett arbetslöshetsorgan för

länet, där så skulle befinnas lämpligt. Detta kan tänkas bliva fallet, örn det

centrala arbetslöshetsorganet av särskilda skäl skulle för något läns vidkommande

önska erhålla ett länsorgan till bistånd vid verksamhetens utövande i

länet. Till ett sådant organs administrationskostnader skulle naturligen landstinget

äga bevilja anslag, liksom landstinget skulle kunna, på sätt nu förekommer,

anslå medel till åtgärder till arbetslöshetens bekämpande. Särskilt

statsbidrag därtill skulle emellertid ej utgå.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

15

Vad angår de detaljanmärkningar, som i det föregående omförmälts, får

jag nämna, att jag ej kan biträda länsstyrelsens i Malmöhus län hemställan

örn utsträckning av den diskvalifikationstid av minst fyra veckor, som är föreslagen

för det fall, att en arbetslös person avvisar erbjudet, lämpligt arbete.

Framhållas må, att författningen lika litet här som eljest ålägger kommunerna

att lämna understöd och att kommunerna följaktligen redan på grund härav

kunna utsträcka den föreskrivna minsta diskvalifikationstiden. Däremot förordar

jag i anslutning till vad socialstyrelsen anfört, att nuvarande bestämmelse örn

antalet ledamöter i arbetslöshetskommitté bibehålies. Kommittén torde böra

vara beslutför, då ordföranden och minst hälften av övriga ledamöter eller, örn

deras antal ej är jämnt, minst hälften av närmast högre tal äro närvarande.

Av skäl, motsvarande dem jag tidigare anfört beträffande kontantunderstödets

storlek, anser jag förslaget till arbetslöshetsförsäkring icke nu behöva föranleda

uteslutande av gällande bestämmelser örn hyreshjälp. På grund av

den nuvarande arbetslöshetens omfattning och långvarighet har denna hjälpform

under den allra senaste tiden ånyo tagits i bruk. Liksom i fråga örn arbetslöshetsunderstöd

torde statsbidrag till hyreshjälp böra efter Kungl. Maj :ts

medgivande få utgå med högre andel än hälften av vad kommunen för ändamålet

beviljat.

I de hänseenden, i vilka sakkunnigförslaget här förut ej berörts, ansluter

jag mig i huvudsak till detsamma. Särskilt må framhållas, att jag i likhet

med de sakkunniga tillstyrker, att de inom försäkringen föreslagna bestämmelserna

örn avstängning från understöd vid arbetskonflikter och självförvållad

arbetslöshet samt om erbjudet arbetes lämplighet skola äga motsvarande tilllämpning

jämväl vid förevarande understödsform.

Det torde få ankomma å Kungl. Maj :t att utforma de ändringar i förslaget

till författning i ämnet, som föranledas av vad jag här anfört, ävensom att

eljest vidtaga de jämkningar i förslaget, vilka må befinnas lämpliga.

Till beräkning av det belopp, som erfordras för understödsverksamhetens bedrivande

under nästa budgetår, återkommer jag i det följande.

Ungdomsarbetslösheten.

Förslag till speciella åtgärder i anledning av arbetslösheten bland ungdomen

har avgivits av de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 12 juni 1931 tillkallades av chefen för ecklesiastikdepartementet

för att biträda med utredning dels örn utvägar att med hänsyn till förefintlig

arbetslöshet bland ungdomen för densamma underlätta förvärvandet av

yrkesutbildning dels ock örn möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling

för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen

ännu icke ernått effektiv organisation. Det av nämnda sakkunniga, de s. k.

ungdomsarbetslöshetssakkunniga, nu avgivna förslaget innefattas i en den

15 februari 1933 dagtecknad promemoria, vilken torde få såsom bilaga fogas

till detta protokoll. Härutöver hava framställningar i ämnet gjorts av Sveriges

socialdemokratiska ling doms förbund den 3 februari 1933, av teologie

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Unadoms
arbetslös
hetssak
kunnigas
förslag.

doktorn Natanael Beskow m. fl. den 18 februari 1983 och av svenska kvinnors

vänsterförbunds centralstyrelse den 14 mars 1933.

Jag torde nu i ett sammanhang få redogöra för omförmälda förslag och

framställningar även i sådana delar, som ej här äro av direkt intresse, samt för

de yttranden, som avgivits i ärendet.

Vad först angår ungdomsarbetslöshetssakkunnigas promemoria hava de sakkunniga

däri förklarat, att de, som ursprungligen haft för avsikt att i ett sammanhang

fullgöra det dem meddelade uppdraget, med anledning av 1932 års

arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas förslag rörande den offentliga arbetsförmedlingen,

ansett sig nu böra avgiva fristående förslag beträffande den del

av sakkunniguppdraget, som rör arbetsförmedlingen för ungdom. I enlighet

härmed innehåller promemorian allenast förslag, avseende denna del av

uppdraget.

Sakkunniga framhålla, att de unga över 18 år tillhöra det vuxna klientelet

och att bristerna i arbetsförmedlingen för dem i stort sett äro desamma

som bristerna i arbetsförmedlingen över huvud. Såsom den mest i ögonen

fallande bristen framhålles avsaknaden av stadigvarande organ i en rad ganska

betydande orter. De tillfälliga ombud, som under kristiden tillkommit i

en mängd kommuner, vore föga effektiva. De sakkunniga uttala, att, därest

försäkringssakkunnigas förslag rörande arbetsförmedlingen genomfördes, bristerna

i fråga örn anstaltsnätets utbredning skulle försvinna.

De sakkunniga anföra vidare följande.

Vare sig arbetslöshetsförsäkring genomfördes eller ej, vore det i högsta grad

angeläget, att stadigvarande organ för arbetsförmedlingen — antingen kontor

eller ombud -—- inrättades på de större bruks- och industriorter, där sådana organ

nu saknades. Initiativ till dylik utbyggnad borde utgå från huvudkontoren

i länen, dock borde socialstyrelsen i ämnet meddela råd och anvisningar.

Staten borde vidare uppmuntra utbyggnad av arbetsförmedlingsorganisationen

genom lämnande av högre statsbidrag. Sålunda tillstyrkte de sakkunniga, att

statsbidrag, även för den händelse förslaget örn arbetslöshetsförsäkring ej

genomfördes, borde utgå enligt de grunder, som föreslagits av försäkringssakkunniga,

dock att i de fall, där enligt dessas förslag statsbidraget skulle

utgå med hälften av arbetsförmedlingsanstalternas utgifter, bidraget syntes

böra bestämmas till en fjärdedel av nämnda utgifter.

På de flesta håll behövde ej nya kontor inrättas, utan vore det tillräckligt

med stadigvarande ombud, som borde kunna erhållas även mot små arvoden.

De sakkunniga påpeka även, att alla åtgärder för utökning av antalet organ

bliva betydelselösa, örn det ej tillses, att förmedlingen vinner ökat förtroende

och i högre grad anlitas. I anslutning härtill anföra de sakkunniga.

En förutsättning för skapande av dylikt förtroende vore, att förmedlingen

hade tillräcklig, fullt kompetent personal. Detta vore särskilt viktigt för ungdomens

del, då personalen borde kunna lämna råd och anvisningar rörande

yrkesval och möjlighet till yrkesutbildning.

Det vore nödvändigt, att socialstyrelsen erhölle minst den befogenhet vid tillsättandet

av personal vid arbetsförmedlingen, som försäkringssakkunniga föreslagit.

De ändrade statsbidragsvillkoren skulle ock medföra förbättring i fråga örn

personalen. Personalfrågan vore dock ej blott av ekonomisk art. Det torde

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

ofta vara möjligt att fa personer, som atoge sig ombudskap i viss mån som

förtroendeuppdrag (t. ex. tjänstemän vid bruken).

Det vore även av stor betydelse, att socialstyrelsen sattes i tillfälle att fortsätta

de konferenser med representanter för arbetsförmedlingskontorens personal,

som styrelsen tidigare anordnat i form av instruktionsmöten. Dylika

möten borde även liksom hittills men i vidgad utsträckning och örn möjligt varje

år anordnas länsvis med avdelningskontorens personal och ombud.

Bland andra åtgärder ägnade att stärka förtroendet för arbetsförmedlingen

hava de sakkunniga framhållit upply sning sverksamhet bland yngre vuxna arbetare

genom orienterande föredrag för värnpliktiga och genom anlitande av

folkliga bildningsorganisationer. Samarbete borde äga rum mellan arbetsförmedlingen

å ena sidan samt arbetarnas bildningsförbund, jordbrukarungdomens

förbund och liknande organisationer å den andra.

De sakkunniga hava även understrukit betydelsen av att bryta den passivitet,

som understundom kännetecknat arbetsförmedlingen. Ambulatorisk förmedlingsverksamhet

borde gynnas och uppmuntras. Gällande begränsning av

möjligheterna till statsbidrag till resekostnader för tjänstemän vid arbetsförmedlingsanstalter

borde upphävas. Dylik verksamhet syntes i vissa fall kunna

onödiggöra anställandet av nya ombud.

De sakkunniga hava vidare uttalat sig för en utbyggnad av det samarbete

mellan skolan och arbetsförmedlingen, som för några år sedan blivit igångsatt.

I detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit följande.

Vid sidan av arbetsförmedlingens styrelse borde tillsättas ett rådgivande

organ, ett s. k. »ungdomsråd» med uppgift bland annat att ordna samarbetet

mellan skola och arbetsförmedling. Ungdomsrådet borde tillhandagå med hjälp

i fråga örn yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom samt i allmänhet vid förmedlingens

rådgivande verksamhet såväl beträffande minderåriga som ungdom

över 18 år. I rådet borde insättas representanter för skolmyndigheter och

näringslivet samt enskilda för ungdomsarbetet intresserade personer.

I kommande författning örn den offentliga arbetsförmedlingen borde stadgas,

att ungdomsråd skulle finnas vid såväl huvud- som avdelningskontor, att ungdomsrådens

sammansättning och uppgifter skulle angivas i anstalternas reglementen,

att ungdomsråden skulle utses av de kommunala organen och att beträffande

medlemskap borde gälla vad i kommunallagarna vore stadgat om

kommunala förtroendeuppdrag.

Socialstyrelsen borde lämna närmare anvisningar rörande ungdomsrådens

sammansättning och uppgifter.

Örn socialstyrelsen saknade tillräcklig personal för de vidgade uppgifterna,

borde hos styrelsen, åtminstone tillfälligt, anställas en ungdomskonsulent.

Häröver har statens inspektör för fattigvård och barnavård — efter samråd

med vissa ledamöter i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet -—

den 28 februari 1933 avgivit yttrande. Inspektören har däri anfört i huvudsak

följande.

Mot de sakkunnigas uttalanden rörande bättre ordnande av personalfrågan

vid arbetsförmedlingen, bättre samarbete mellan skola och arbetsförmedling,

anlitande av folkbildningsorgan för spridande av kännedom örn arbetsförmedlingen

ävensom rörande brytande av förmedlingens passivitet vore icke något

att erinra.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 216.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 216.

Beträffande ungdomsråden föresloges följande ändringar. Dessa råd borde

ej blott syssla med ungdomsförmedling och yrkesrådgivning (vilket i nuvarande

tid ej kunde få stor praktisk betydelse) utan borde även biträda vid beredande

av arbete på annat sätt åt de unga. De borde erhålla mera allsidig

sammansättning än de sakkunniga föreslagit. I desamma borde nämligen finnas

representanter såväl för skolor och arbetsförmedling som för barnavårdsnämnd,

det för arbetslöshetens bekämpande tillsatta organet och enskilda.

Tillsvidare och i avbidan på närmare erfarenhet borde inrättas blott ett

ungdomsråd i varje län respektive stad, som ej deltoge i landsting. Varje råd

skulle hava sin ungdomsbyrå. Visst antal medlemmar i rådet skulle utses

av länsstyrelsen. I den mån så befunnes lämpligt och behövligt kunde ytterligare

råd eller ombud för rådet tillsättas, därvid tjänstemän vid större arbetsplatser

och ledamöter eller tjänstemän hos barnavårdsnämnder eller andra

kommunala myndigheter syntes kunna medverka.

Någon egentlig erfarenhet örn dylika ungdomsråd funnes ej. Dock kunde

hänvisas till den verksamhet, som bedrivits av ungdomsbyrån i Stockholm (sedan

1932 övertagen av barnavårdsnämnden) och av de ungdomsråd, som funnes

i flera av Stockholms församlingar. Ungdomsbyrån i Stockholm hade

från början inriktats på att främja arbetsförmedling och yrkesrådgivning för

ungdom och hade särskilt samarbetat med skolorna och arbetsförmedlingsanstalten

i sådant syfte. Den hade lämnat hjälp och råd åt unga arbetslösa.

Ungdomsbyrån hade bland annat i samarbete med Stockholms stads arbetslöshetskommitté

anordnat reservkurser för arbetslös ungdom under 1932.

Statens arbetslöshetskommission, som den 3 mars 1933 yttrat sig över de

sakkunnigas förslag, har därvid anfört följande.

Redan på ett tidigt stadium av arbetet till arbetslöshetens bekämpande hade

genomförts den anordningen, att de lokala arbetslöshetsorganen betroddes med

arbetsförmedlande uppgifter. Organisatoriskt hade detta kommit till uttryck

däri, att ledamot i arbetslöshetskommitté även fungerade såsom arbetsförmedlingsombud.

Systemet hade fungerat någorlunda väl, ehuru det vore behäftat

med vissa brister.

Vare sig hjälpverksamheten för de arbetslösa komme att i fortsättningen bedrivas

i dittills tillämpade former eller ej, skulle det vara av stort värde, örn1

den offentliga arbetsförmedlingen bleve förstärkt. Kommissionen hade därför

i princip intet att invända mot de sakkunnigas förslag. Dock ville kommissionen

ej uttala någon bestämd mening rörande lämpligheten av de föreslagna

ungdomsråden.

Socialstyrelsen har den 11 mars 1933 avgivit utlåtande över de sakkunnigas

promemoria. Styrelsen, som berett styrelserna för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

tillfälle att yttra sig i anledning av promemorian, anför

däri inledningsvis, att arbetsförmedlingsanstalterna uttalat den uppfattningen,

att ungdomsarbetslösheten för närvarande vore mycket stor, framför allt

i städer och industricentra. Socialstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning

men framhåller, att man med hänsyn till den nedgång, som ägt rum i nativiteten,

kan hysa förhoppning örn att nu rådande svåra arbetslöshet inom de

yngre åldersklasserna under de kommande åren skall minskas. Styrelsen anför

vidare följande.

Huru utvecklingen än komme att gestalta sig, framstode det naturligen såsom

angeläget att tillvarataga de möjligheter den offentliga arbetsförmedlingen

erbjöde för att underlätta den yngre arbetskraftens inplacerande på ar
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SIG.

19

betsmarknaden. Med avseende härå hade också de sakkunniga framhållit vissa

beaktansvärda synpunkter och önskemål. I vad dessa anginge åtgärder för

arbetsförmedlingens vidgade lokala utbredning samt för dess kvalitativa förbättrande

finge styrelsen hänvisa till sin av de sakkunniga åberopade, i arbetslöshetsförsäkringssakkunnigas

promemoria återgivna utredning i ämnet

ävensom till sitt utlåtande den 6 mars 1933 över nämnda promemoria. Enligt

den däri framlagda organisationsplanen skulle en betydande ökning av arbetskrafterna

komma till stånd vid större arbetsförmedlingskontor. Därigenom

yppades större möjligheter för förmedlingsarbetets specialisering och uppdelning

på flera avdelningar, varvid givetvis borde beaktas behovet av särskilda

anordningar för ungdomens omhändertagande. Det syntes också kunna förväntas,

att landstingen skulle vara villiga att tillgodose de krav, som skäligen

kunde ställas på kontorens utrustande med anordningar för den yngre arbetskraftens

omhändertagande på lämpligt sätt. De av arbetslöshetsförsäkringssakkunniga

föreslagna statsbidragsbestämmelserna vore ju även ägnade att

stödja tillsynsmyndighetens strävanden i sådant avseende. Tydligtvis måste

emellertid dessa strävanden väsentligen underlättas i samma mån man i orterna

vunne stöd och förståelse från närmast intresserade kretsar.

Beträffande förslaget örn inrättande av särskilda ungdomsråd har socialstyrelsen

uttalat sig väsentligen sålunda.

De sakkunnigas förslag örn ungdomsrådens organisation syntes förutsätta

vissa bestämmelser i den blivande lagen örn offentlig arbetsförmedling. Det

kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det kunde vara lämpligt att även på

orter, där aktivt intresse för denna uppgift icke givit sig till känna och där

måhända de åsyftade ungdomsorganisationerna icke övade verksamhet, tvångsvis

upprätta organ, som sannolikt icke skulle komma att bliva verksamma. På

sina håll, särskilt i vissa trakter med övervägande jordbruksbetonat näringsliv,

syntes för övrigt ungdomsarbetsförmedlingen åtminstone under mera normala

konjunkturer få endast mycket begränsade uppgifter att fylla. Annorlunda

ställde sig förhållandena i större städer och industrisamhällen, där ungdomsarbetslöshet

starkt framträdde och medförde sådana svårigheter, att

strävandena för verksamma åtgärder med anledning av densamma kunde påräkna

stöd av en bredare opinion. Styrelsen föreställde sig därför, att man

för närvarande icke borde anlita lagstiftningstvång för ungdomsrådens organiserande,

utan att för deras upprättande och utveckling finge litas till en

propaganda från tillsynsmyndighetens sida, som anknöte sig till intresset hos

andra myndigheter samt lämpliga organisationer. Även örn ungdomsråden

finge sådan frivillig karaktär, syntes det få förutsättas, att, i den mån arbetsförmedlingen

påkallade direkt medverkan från déras sida vid förmedlingsoch

rådgivningsarbetet, statsbidrag skulle kunna påräknas till täckande av

de nödvändiga kostnader, som därigenom åsamkades arbetsförmedlingen.

Enligt styrelsens uppfattning vore det för övrigt angeläget, att ej blott genom

ungdomsråden utan även eljest samverkan eftersträvades med de olika

myndigheter och organisationer, som vore berörda och intresserade av arbetsförmedlingens

verksamhet. För tillsynsmyndighetens del erbjöde sig här en

betydelsefull uppgift, vars fullgörande på ändamålsenligt sätt emellertid sammanhängde

med frågan örn dess utrustande med tillräckliga arbetskrafter.

Med avseende å den av de sakkunniga ifrågasatta ungdomskonsulenten har

socialstyrelsen yttrat sig på följande sätt.

Det kunde visserligen tänkas, att behovet av en sådan befattningshavare

skulle bliva mindre framträdande efter en viss övergångstid, under vilken

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 216.

ungdomsråd kommit till stånd i större utsträckning och större erfarenhet vunnits

rörande de för ungdomsförmedlingen och rådgivningen uppkommande problemen

och lämpliga metoderna. Emellertid borde icke förbises, att enligt det

föreliggande förslaget rörande kommunal understödsverksamhet särskilda kurser

för arbetslös ungdom förutsattes komma att bedrivas även i fortsättningen.

De uppgifter, som därvid förelåge för det centrala arbetslöshetsorganet,

syntes göra det angeläget, att detsamma hade omedelbar tillgång till en med

dylika spörsmål väl förtrogen arbetskraft. Därigenom skulle saväl samarbetet

med vederbörande skolmyndigheter underlättas som ock större möjligheter

beredas för styrelsen att beakta de olika uppslag och strävanden, som keit

visst i fortsättningen komme att framträda i anledning av den i särskild grad

bekymmersamma och svårlösta frågan örn ungdomsarbetslöshetens bekämpande.

Styrelsen finge därför förorda inrättandet av en befattning som ungdomskonsulent,

och syntes denna befattning med hänsyn till kraven på innehavarens

utbildning och allmänna kvalifikationer icke böra placeras lägre än i lönegraden

B 24.

Skolöverstyrelsen, som den 28 februari 1933 avgivit gemensamt utlåtande

över ungdomsarbetslöshetssakkunnigas förslag samt framställningarna a\

doktor Beskow m. fl. och socialdemokratiska ungdomsförbundet, har anfort

bland annat följande.

Styrelsen hade i huvudsak icke något att erinra mot ungdomsarbetslöshetssakkunnigas

förslag örn utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen men

ville framhålla de ökade kostnader och statsbidrag, som mäste bil en följd av

förslagets genomförande. „ , , <•••<.■>

Det vore befogat, att staten bereddes ökat inflytande pa valet av föreståndare

för arbetsförmedlingsanstal terna och att åtgärder vidtoges för ökande av

kompetensen hos personalen vid nämnda anstalter.

Förslaget om ungdomsråd mötte ej erinran, dock ville styrelsen med hänsyn

till betydelsen av systematisk yrkesutbildning framhålla vikten av att i detta

råd förefintliga skolor för ungdomsutbildning bleve lämpligt representerade

Det vore vidare av betydelse, att personlig bearbetning ägde rum pa ort och

ställe. Därför vore förslaget med ungdomskonsulent väl motiverat, förutsatt att

socialstyrelsen ej eljest hade tillräcklig personal för ändamålet. Konsulenten

borde hava ett levande intresse för uppgiften, god kännedom om arbetslivet och

skolorna samt god förhandlingsförmåga. Han borde vara ansluten till socialstyrelsen

men i frågor, som berörde skolväsendet, sta i förbindelse med skolöverstyrelsen.

Han borde helt kunna ägna sig åt uppgiften. Instruktion för

honom borde utfärdas.

Framställ- I den av doktor Beskow m. fl. gjorda framställningen har anförts, att minina

från varande möjligheter för de unga att på nyttigt sätt använda sin tid vore

beskow otillräckliga, att folkhögskolorna vore överfyllda, att yrkesskolorna hade bern.

A- gränsade resurser samt att de särskilda kurser, som anordnades genom arbetslöshetskommissionen,

hade en tillfällig karaktär och ej lämpade sig för ynglingar,

som saknade hem eller annan anknytning till passande miljö.

I skrivelsen hemställes, att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens medgivande

att av de medel, som komme att beviljas för arbetslöshetens bekämpande,

få använda ett belopp, som Kungl. Maj :t funne erforderligt, till särskilda åtgärder

till mildrande av ungdomsarbetslöshetens verkningar.

De åtgärder, som i skrivelsen förordats, äro följande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

21

1) Statsunderstöd borde lämnas till arbetskolonier, i vilka de unga dels kunde

erhålla någon teoretisk undervisning dels och framför allt skulle sysselsättas

med praktiskt arbete såsom slöjd, trädgårdsskötsel och jordbruksarbete. Såsom

exempel på dylik koloni framhålles den av förbundet för kristet samhällsliv

inrättade arbetskolonien å Broby gård i Uppsala län för arbetslösa ynglingar

i åldern 16—22 år.

Staten borde bidraga med 2/3 av lärarlönerna och någon del av driftkostnaderna

i övrigt.

2) Statsunderstöd borde lämnas till på enskilt initiativ upprättade hem för

arbetslösa och hemlösa ynglingar, där de kunde erhålla bostad och mat, handledning

i hantverk samt även någon teoretisk undervisning.

Givetvis måste en del av utgifterna för arbetskolonier och ungdomshem bekostas

av kommuner och enskilda, men statligt understöd vore nödvändigt och

skulle stimulera den enskilda offervilligheten.

3) Det borde övervägas, örn ej vid de allmänna arbeten, som anordnades av

staten eller av staten och kommunerna —- i de bygder, där ungdomsarbetslösheten

hade stor omfattning — vissa arbeten lämpligen kunde avskiljas för att

utföras av ungdom under 25 år.

Därvid måste sörjas ej blott för goda bostäder utan även för god, fostrande

ledning. Viss del av dagen borde anslås till undervisning. Förslag i denna

riktning hade i november 1931 framlagts av ungdomsarbetslöshetssakkunniga

men hade då ansetts ej lämpligen kunna genomföras. Förnyat övervägande i

frågan borde emellertid äga rum.

I anledning av denna framställning har statens arbetslöshetskommission den

3 mars 1933 yttrat sig på följande sätt.

Mera varaktig förbättring på arbetsmarknaden för den ungdomliga arbetskraften

kunde ej motses förrän i samband med allmän ekonomisk återhämtning.

Det vore ostridigt, att varje tillförlitligt mått saknades på omfattningen

av den nuvarande ungdomsarbetslösheten. Ej heller visste man något örn dess

fördelning å olika åldrar eller yrken eller om fördelningen mellan land och

stad. Sannolikt hade arbetslösheten huvudsakligen varit koncentrerad till

vissa industrisamhällen och vissa skogskommuner m. m. Genom kurser för

arbetslös ungdom kombinerade med kontantunderstöd hade kommissionen sökt

motverka arbetslöshetens deprimerande inflytande. Kurserna syntes i stort

sett ha fyllt sin uppgift.

Kommissionen kunde icke i sin verksamhet koppla in handläggningen av

socialpedagogiska och allmänna uppfostringsfrågor. Den statliga arbetslöshetspolitiken

måste fullfölja sina bestämda syften.

Förutsättning för positiva åtgärder måste vara en någorlunda säker kännedom

örn ungdomsarbetslöshetens utbredning och numerär. Kommissionen

hade infordrat uppgifter i ämnet och komme att längre fram meddela resultatet

av utredningen jämte redogörelse för kursverksamheten. Med stöd härav

ämnade kommissionen upptaga frågan örn lämpliga åtgärder. Kommissionen

återkomme alltså framdeles till dessa frågor.

Socialstyrelsen har med anledning av samma framställning den 13 mars

1933 avgivit yttrande av huvudsakligen följande innehåll.

När det ifrågasattes, att från statens sida skulle tillhandahållas bidrag till

driftkostnaderna för ett system av arbetskolonier för ungdom, syntes nödig

förtänksamhet kräva, att närmare riktlinjer fastställdes för deras organiserande

och verksamhet. De upplysningar härom, som stöde att hämta från

den i framställningen omförmälda Brobykolonien, kunde icke grundas på läng
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Sveriges

socialdemokratiska

ungdomsförbunds

skrivelse.

re tids erfarenhet. Man saknade sålunda närmare kännedom bl. a. örn lämpliga

normer för urvalet av elever, örn undervisningens och utbildningens anordnande,

örn den tid, under vilken den borde pågå, örn formerna för anstalternas

organisation och förvaltning samt om grunderna för statsbidragens beräknande.

Såvitt känt förelåge ej heller några hållpunkter för ett bedömande

av huruvida några arbetskolonier av den föreslagna typen kunde förväntas

inom den närmaste tiden komma till stånd.

Ehuru styrelsen under sådana förhållanden icke kunde tillstyrka bifall till

den nu gjorda framställningen, ansåge styrelsen det synnerligen önskvärt, örn

statsmedel kunde ställas till förfogande för den anstalt, arbetskolonien å Broby

gård, som redan kommit till stånd och vars fortsatta verksamhet därigenom

skulle väsentligt underlättas. De personliga krafter, som uppbure densamma,

utgjorde utan tvivel tillräcklig garanti för att medlen skulle komma till gagnande

användning. Och de erfarenheter, som vid denna anstalt kunde vinnas,

bleve säkerligen också av stort värde för den fortsatta behandlingen av den

synnerligen betydelsefulla frågan örn anordningar för ungdomsvård. Styrelsen

förutsatte nämligen, att denna fråga allmänt tillmättes sådan vikt, att

den snarast borde upptagas till ingående prövning.

Skolöverstyrelsen har i sitt förut berörda utlåtande betonat nyttan av en

betydande utvidgning av anstalterna för ungdomens utbildning både med hänsyn

till ungdomens omedelbara behov av sysselsättning och för framtiden.

Styrelsen har i denna del framhållit betydelsen av att framför allt utbildningsanstalter

av stadigvarande art understöddes, särskilt vissa typer av anstalter

för yrkesutbildning, samt uttalat sitt beklagande av de reduceringar,

som föreslagits beträffande anslagen till vissa anstalter för yrkesundervisning

och till understöd åt behövande elever vid dessa anstalter (verkstadsskolor

och liknande skolor) ävensom vid folkhögskolorna.

Styrelsen har vidare påpekat, att enligt gällande bestämmelser statsunderr

stöd kunnat lämnas till den del av undervisningen vid arbetskolonien Broby,

som kunde betraktas såsom yrkesundervisning i yrkesskolestadgans mening.

Styrelsen anför slutligen följande.

Upprättandet av nya anstalter och skolhem kunde icke ske utan större statsbidrag.

Örn det icke läte sig göra att för den närmaste tiden höja anslagen till understöd

åt anstalter för yrkesundervisning och till understöd åt elever vid dessa

anstalter, vore det högeligen önskligt, att av de medel, som beviljades till arbetslöshetens

bekämpande, ett icke allt för ringa belopp gjordes tillgängligt för understöd

åt anstalter för yrkesundervisning och andra ungdomsskolor samt till

hjälp åt medellösa ungdomar, som med allvar och flit begagnade sig av undervisningen

därstädes.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har i sin skrivelse framhållit

behovet av snara och genomgripande åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

Förbundet anser, att icke oväsentliga resultat skulle stå att uppnå genom ett

effektivare utnyttjande av den lagstiftning och de möjligheter, som stå till

huds. I sådant hänseende har förbundet framhållit bland annat följande.

De uppgifter, som beträffande ungdom under 18 år tillkomme barnavårdsnämnderna,

hade ej tillräckligt tillvaratagits. Arbetsförmedlingen måste bättre

tillgodose de yngre årsklassernas behov. Det samarbete, som skulle etable
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

23

ras mellan folk- och fortsättningsskolor å ena sidan samt arbetsförmedlingen

å den andra, hade blott ofullständigt och ojämnt realiserats. Vidgat samarbete

borde äga rum mellan barnavårdsnämnder och anordnare av kurser för arbetslös

ungdom.

På dessa områden förordade förbundet administrativt ingripande från regeringens

sida dels i syfte att för statens egna myndigheter och organ framhålla

betydelsen av att förefintliga möjligheter utnyttjades, dels i syfte att för kommunala

myndigheter fästa uppmärksamheten på föreliggande arbetsuppgifter.

Härutöver har förbundet förordat en omfattande och skyndsam undersökning

(eventuellt genom särskild kommitté) rörande det sätt, varpå lämpliga arbetstillfällen

skola kunna beredas arbetslös ungdom.

Förbundet har därvid framhållit följande synpunkter:

1) Vid tillsättande av det av statsmakterna inrättade organet för arbetslöshetens

bekämpande borde upprättas en särskild avdelning för ungdom med representanter

för skola, sociala verk, arbetsgivare- och arbetarorganisationer

samt ungdomsorganisationer.

2) Arbetena finge ej inkräkta på allmänna arbetsmarknaden och borde om

möjligt anordnas i hemorten.

3) I den mån de unga sammanfördes i förläggningar borde sörjas för goda

bostäder.

4) Vidare borde sörjas för lämplig inåt, beklädnad, fysisk och intellektuell

fostran och möjlighet till föreningsliv.

5) Lämplig ersättning borde utgå för arbetet. Möjlighet borde finnas till

uppmuntran för flit och intresse.

Förbundet har vidare hemställt om regeringens medverkan, när frågan örn

ungdomsarbetslösheten bomme att upptagas till behandling av den internationella

arbetskonferensen.

Förbundet har även hemställt, att vid utformningen av förslaget rörande

arbetslöshetsförsäkringen måtte beaktas den ställning, de unga arbetare komme

att intaga, som aldrig erhållit någon egentlig anställning i ett yrke.

Med anledning av förbundets framställning har statens inspektör för fattigvård

och barnavård — efter samråd med vissa ledamöter i svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet — den 28 februari 1933 yttrat sig på bland

annat följande sätt.

Beträffande barnavårdsnämnderna påpekade inspektören, att de enligt 2 §

2 morn. i barnavårdslagen frivilligt kunde »vidtaga åtgärder till barns och

ungdoms välfärd» men att skyldighet härtill ej förelåge samt att åldersgränsen

för nämndernas ingripande vore 16 år, vid vanart 18 år. Barnavårdsnämnderna

borde dock medverka till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

Detta hade ock framhållits i meddelande från socialdepartementet i januari

1929, däri utsagts, att ungdomsarbetslöshetens bekämpande visserligen folie

utanför barnavårdsnämndens uppgifter men att nämnden borde fästa skolmyndigheters

och arbetsgivares uppmärksamhet på vikten av nödhjälpsarbeten

eller yrkeskurser för arbetslös ungdom.

Beredande av arbete åt de unga vore emellertid huvudsaken. I likhet med

ungdomsförbundet vore inspektören av den uppfattningen, att vid anordnande

av dessa arbeten de unga ej borde sammanföras med äldre, att de om möjligt

borde få arbete i hemorten samt att särskild hänsyn borde tagas till de unga

med avseende å kosthåll, kläder och förläggningar.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Skrivelse av

svenska

kvinnors

vänsterförbunds

centralstyrelse.

Inspektören har vidare förordat vissa nya åtgärder för beredande av sysselsättning

åt unga arbetslösa. I denna del innehåller yttrandet följande.

Efter samråd mellan de av inspektören föreslagna länsorganen (ungdomsråden)

och det centrala statsorganet samt den där anställde ungdomskonsulenten

borde inom de olika länen i svenska former omsättas den tanke, som i

Tyskland kommit till uttryck i den där inrättade »frivilliga arbetstjönsten».

Denna arbetstjänst stöde i Tyskland öppen för alla personer under 25 år,

dock främst för dem, som längre tid varit arbetslösa. Endast sådana arbeten

finge utföras, som ej kunde komma till utförande i den fria marknaden eller

såsom nödhjälpsarbeten, men som ändock vore samhällsnyttiga, t. ex. anläggande

av egnahem eller koloniträdgårdar. Arbetena leddes av enskilda eller

organisationer (ungdomsföreningar, sportklubbar). Man begagnade sig antingen

av öppna arbetsläger eller av slutna förläggningar. Förutom arbete förekomme

även yrkesundervisning, varjämte tillfälle till sport bereddes de

arbetande. Arbetsgivaren betalade 2/5 av kostnaden. Staten bidroge med

visst belopp per dag och arbetare. Arbetena pågingo under en tid av 20 å

40 veckor.

Inspektören har därjämte uttalat, att vid sidan av de föreslagna arbetena

s. k. reservkurser alltjämt borde anordnas, särskilt med hänsyn därtill att det

vid vissa tider på året vore svårt att anskaffa lämpligt arbete.

Statens arbetslöshetskommission har i ett den 3 mars 1933 med anledning

av förbundets framställning avgivet yttrande anfört, att därest Kungl. Majit

funne skäl föreligga för ett skyndsamt utformande av riktlinjer för ungdomsarbetslöshetens

bekämpande, kommissionen funne det lämpligast, att direktiven

för ungdomsarbetslöshetssakkunniga vidgades därhän, att de sakkunniga

även betroddes med uppdraget att- verkställa ifrågavarande utredning.

Socialstyrelsen, som den 13 mars 1933 avgivit utlåtande över ungdomsförbundets

framställning, har däri i huvudsak hänvisat till styrelsens i det föregående

berörda yttranden rörande den offentliga arbetsförmedlingen, arbetsförmedlingen

för ungdom samt lämpliga åtgärder i övrigt för bekämpande av

arbetslösheten.

Såsom förut nämnts har skolöverstyrelsen avgivit utlåtande, avseende bland

annat förevarande framställning. Rörande innehållet i utlåtandet hänvisas

till vad förut återgivits ur detsamma.

Vad slutligen angår den av svenska kvinnors vänsterförbunds centralstyrelse

ingivna skrivelsen, över vilken yttranden icke blivit inhämtade, anföres

däri, att arbetsförmedlingen borde specialiseras så, att särskilda avdelningar

ordnades för den arbetssökande ungdomen. Dylika avdelningar borde införas

vid alla arbetsförmedlingar i städer och större industrisamhällen, och i deras

uppgifter borde ingå att i möjligaste mån söka motarbeta den fara, som särskilt

för ungdomen läge i sysslolösheten under väntetiden. Anstalterna borde

därför hava tillgång till arbetslokaler, där den väntande ungdomen kunde på

lämpligt sätt sysselsättas för att hålla uppe sin arbetsförmåga och energi och

även i möjligaste mån öka sin yrkesskicklighet. Sådana arbetslokaler kunde

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

25

ordnas antingen inom själva anstalten eller kanske hellre genom nära anslutning

till annat kommunalt eller privat företag.

Tvekan lärer icke på något håll råda därom, att ett av de mest beklämmande

dragen i bilden av det nuvarande arbetslöshetstillståndet utgöres av

läget för de unga, som uppnått arbetsför ålder men ännu icke lyckats få fast

anställning i något yrke. Arbetslöshetens skadeverkningar kunna för dessa

grupper av arbetslösa sträcka sig över hela deras liv, i det de aldrig få tillfälle

att förvärva erforderlig yrkesskicklighet samt ofta komma att lida av

de skador i psykiskt hänseende, som den tvungna sysslolösheten medför.

Enighet torde också därför råda örn att denna sida av arbetslöshetsfrågan

måste ägnas en alldeles särskild uppmärksamhet. Härpå tyder ju också, att

från de mest skilda håll och åsiktsriktningar enträgna framställningar gjorts

örn åtgärder i ämnet. Jag ansluter mig helt till den uppfattningen, att sådana

åtgärder äro i högsta grad påkallade. När det gäller att skrida till praktiska

åtgärder, visar det sig emellertid icke så lätt att påvisa medel, varigenom

man kan vinna några mera påtagliga resultat. Detta gäller enligt min mening

även örn de nya uppslag, som framlagts i de nu föreliggande framställningarna.

Jag är därför — såsom jag redan förut denna dag antytt i samband

med anmälan av frågan örn nyorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen

— icke beredd att nu taga ståndpunkt till dessa förslag utan hyser

den uppfattningen, att saken endast kan vinna på att desamma i ett sammanhang

med det snaraste upptagas till närmare skärskådande, i syfte att förslag

i ämnet må kunna föreläggas nästa års riksdag. Detta utesluter emellertid

efter min mening icke, att man bör söka att genom intensivt arbete enligt de

linjer, som hittills anlitats, omedelbart nå till så goda resultat som möjligt.

Dessa linjer innebära dels inrättande av särskilda anordningar för arbetsförmedling

för ungdomen, dels samarbete mellan arbetsförmedlingen och undervisningsväsendet

och dels kursverksamhet för arbetslös ungdom. I alla dessa

hänseenden hava under den sista tiden beaktansvärda framsteg gjorts, men

mycket återstår säkert ännu att därvidlag uträtta. Det är min uppfattning, att

statsmakterna böra på allt sätt gynna en utveckling, varigenom de bidrag av

statsmedel, som kunna erhållas för ändamålet, i önskvärd omfattning komma

att utnyttjas. Jag har för avsikt att även i fortsättningen hos vederbörande

myndigheter verka för att i dessa avseenden allt åtgöres, som kan vara möjligt.

I vad frågan berör kursverksamhet för arbetslös ungdom, återkommer jag i

viss mån därtill i det följande vid anslagsberäkningen för nästa budgetår.

I övrigt kan det förtjäna påpekas, att, örn allmänna eller med statsbidrag utförda

arbeten komma till stånd i den omfattning som föreslås i propositionen

nr 211, ungdomsarbetslöshetens problem lärer förlora åtskilligt av sin nuvarande

betydelse.

Anslagsberäkningen för budgetåret 10:13/1934.

Jag övergår härefter till uppskattningen av anslagsbehovet för budgetåret

1933/1934. Medel erfordras till följande ändamål, nämligen utförande av re
-

Departt
ments
cheftn.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

servarbeten, kontantunderstödsverksamhet, löner till lärare vid kurser för arbetslösa,

hyreshjälpverksamhet, så kallade sociala förmåner åt arbetare vid

arbeten för arbetslösa, arbetslöshetskommissionens administrationskostnader

samt arbetslöshetsutredningen. Därjämte bör hänsyn tagas till behovet av

så kallad medelsreserv, motsvarande arbetslöshetskommissionens utestående

fordringar samt dess inventariers bokförda värde. Med den omläggning av

arbetslöshetspolitiken, som nu är åsyftad, är det däremot icke erforderligt att

under förevarande anslag upptaga medel för främjande av företagsverksamhet,

ej heller påkallas höjning av den till arbetslöshetskommissionens förfogande

stående så kallade väglånefonden.

Till en början får jag något beröra utvecklingen å arbetsmarknaden under

den senaste tiden. Därefter torde jag få lämna vissa uppgifter till belysande

av medelsbehovet för de särskilda ändamålen för att sedermera i ett sammanhang

angiva min egen åsikt angående anslagsbehovet.

Tidigare i dag har jag i samband med anmälan av fråga örn anslag till beredskapsarbeten

lämnat en närmare framställning angående det nuvarande arbetslöshetsläget

i Sverige (propositionen nr 211 sid. 19 ff.). Därjämte får jag

erinra, att arbetslöshetskommissionen i förut omförmälda skrivelse den 14 december

1932 meddelat en utförlig översikt rörande arbetsmarknadens läge,

kommissionens verksamhet och arbetslöshetens utbredning tillika med omfattande

tabeller till belysninjg av hithörande förhållanden. Denna skrivelse är

såsom bilaga fogad till propositionen nr 2 till innevarande års riksdag med

förslag till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1932/1933. Till de

redogörelser i ämnet, som sålunda föreligga, torde jag här få hänvisa. Sammanfattningsvis

ber jag emellertid få anföra några siffror.

Antalet ansökningar örn arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingarna

utgjorde under oktober 1932 395, november 1932 661, december

1932 689, januari 1933 569 och februari 1933 565. De båda senaste

siffrorna äro preliminära. I medeltal uppgick motsvarande antal år 1929 till

169, år 1930 till 178, år 1931 till 236 och år 1932 till 413.

Antalet arbetslösa inom fackföreningarna i procent av hela det redovisade

medlemsantalet utgjorde enligt nu föreliggande uppgifter 31/i0 1932 22.1, so/u

1932 24.1, 31/12 1932 31.0 samt 31/i 1933 28.5. Sistnämnda siffra är preliminär.

I medeltal uppgick procenten år 1929 till 10.2, år 1930 till 11.9, år 1931 till

16.8 och år 1932 till 22.4.

Antalet hjälpsökande arbetslösa utgjorde enligt arbetslöshetskommissionens

rapporter i avrundade tal

31/10 1932 ..... 123,600 31/12 1932 ..... 161,150

30/11 1932 ..... 147,000 31/1 1933 .....189,225

Medeltalet hjälpsökande per månad utgjorde enligt kommissionens rapporter

i avrundade tal år 1929 10,200, år 1930 13,725, år 1931 46,540 och år

1932 113,900. Under sistnämnda år nåddes maximum i december med omkring

161,150 anmälda arbetslösa och minimum i juli med nära 94,700 anmälda

arbetslösa.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

27

I anledning av en av mig till arbetslöshetskommissiönen riktad hemställan

om uttalande angående den omfattning, arbetslösheten kunde antagas erhålla

under budgetåret 1933/1934, har arbetslöshetskommissiönen framhållit, att

utgångsläget för år 1933 vore betydligt ogynnsammare än för år 1932, nämligen

cirka 189,000 anmälda i januari 1933 mot cirka 103,000 i januari 1932.

Kommissionen antager på grund härav, att 1933 års genomsnittssiffra skall

komma att ligga betydligt högre än den nyss för år 1932 angivna, och att arbetslösheten

sålunda i vart fall under större delen av nästa budgetår skall visa

betydligt högre siffror än under det löpande. Approximativt har den anmälda

genomsnittliga arbetslösheten per månad under budgetåret 1933/1934 synts

kommissionen böra uppskattas till cirka 150,000 personer.

Yad angår behovet av medel för utförande av reservarbeten, får jag erinra

örn mina uttalanden i propositionen angående beredskapsarbeten (propositionen

nr 211 sid. 88 ff.). I fråga örn de statliga reservarbetena anförde

jag huvudsakligen, att nämnda arbeten borde, i den mån så kunde ske, snarast

möjligt efter den 1 juli 1933 överlåtas till statligt organ eller till vägdistrikt

och kommuner, att lönerna vid kvarvarande reservarbeten från tidpunkt, som

Kungl. Majit skulle bestämma, successivt borde bringas till överensstämmelse

med de i orten gängse lönerna för ifrågavarande arbeten samt att i samband

därmed de så kallade sociala förmånerna till arbetarna i princip skulle upphöra

att utgå. Det borde icke vara absolut uteslutet, att nya arbeten även

efter den 1 juli 1933 upptoges av arbetslöshetskommissiönen. De statskommunala

arbetena skulle övertagas av vederbörande kommuner, dock att arbeten,

vilka kommunerna icke vore villiga att slutföra i annan form än den

nu tillämpade, borde fortsättas under nuvarande villkor endast med den jämkningen,

att villkoret örn reservarbetarlön bortfölle och utfästelsen örn statsbidrag

jämkades i förhållande därtill. I annat sammanhang yttrade jag (sid.

126), att det enligt min mening icke borde vara uteslutet att av anslaget till beredskapsarbeten

ställa visst belopp till förfogande även för arbetslöshetskommissionen

för utförande eller fullföljande av statliga arbeten i enlighet med

de ändrade grunder, som förordats beträffande kommissionens verksamhet

efter ingången av nästa budgetår. I vad män en sådan överföring kunde

befinnas nödvändig, komme uppenbarligen framför allt att bliva beroende på

den takt, i vilken det lyckades att få till stånd beredskapsarbeten enligt det

nya systemet.

Hos arbetslöshetskommissiönen har jag begärt upplysning örn storleken av

det belopp, kommissionen beräknar för avveckling av reservarbetena i enlighet

med de i propositionen nr 211 angivna riktlinjerna. I anledning härav har

kommissionen meddelat följande.

Uppskattningsvis torde arbetsstyrkan vid de statliga reservarbetena den 30

nästinstundande juni komma att uppgå till i runt tal 20,000 man. Örn härifrån

eliminerades det antal av cirka 2,000 arbetare, som vid halvårsskiftet

antoges hava sysselsättning vid av kommissionen utförda arbeten åt domänstyrelsen

och andra statliga myndigheter, och vilket antal arbetare till

följd av beredskapslinjens genomförande efter den 1 juli icke längre komme

att kvarstå såsom reservarbetare i detta uttrycks nuvarande bemärkelse,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 21G.

skulle viel det nya budgetårets ingång i runt tal 18,000 man komma att vara

placerade vid sådana arbeten, som vore ämnade att utföras av kommissionen

åt vägstyrelser och diverse andra uppdragsgivare än statliga myndigheter.

Under större delen av budgetåret torde det, med hänsyn till gällande kontrakt

mellan kommissionen och dess nuvarande uppdragsgivare ävensom vissa andra

förhållanden, icke bliva möjligt att nämnvärt nedbringa denna arbetsstyrka.

Densamma kunde dock beräknas komma att successivt minskas under

utvecklingens gång ned till inemot hälften av antalet anställda vid budgetårets

början. Förbises finge härvid icke, att arbetsstyrkan under vintermånaderna

måhända måste av rent tekniska skäl bliva avsevärt lägre än under övriga

delar av året, varigenom den i det följande angivna genomsnittssiffran

15,000 bleve för hög, eftersom även kommissionen under avvecklingsskedet

syntes bliva nödsakad att bedriva sina arbeten under beaktande av vanliga

entreprenörssynpunkter, såvida Kungl. Maj :t icke funne gott föreskriva vissa

modifikationer härutinnan i anseende till angelägenheten av de sociala momentens

beaktande även under avvecklingstiden.

Efter en summarisk beräkning skulle den genomsnittliga arbetsstyrkan under

hela budgetåret 1933/1934 komma att uppgå till 15,000 man. Med utgångspunkt

härifrån och en beräknad bruttokostnad av 12 kronor per dagsverke

samt 24 arbetsdagar i månaden örn 8 timmar per dag, kunde kostnaderna

för de av kommissionen bedrivna arbetena under nästa budgetår uppskattas

till 51,840,000 kronor. Vid nämnda preliminära fixering av dagsverkskostnaden

hade hänsyn tagits till, å ena sidan, att lönen från den 1 juli 1933 skulle

bliva den öppna marknadens och, å andra sidan, att sådana kostnader icke

längre skulle ifrågakomma, som hänförde sig till olika slags sociala förmåner.

Materialkostnaderna hade givetvis medtagits i kalkylen.

I totalsumman hade icke inlagts något särskilt belopp för sådana arbeten,

som kommissionen kunde tänkas komma att engagera sig för efter den 1 juli

1933, enär omfattningen av dylika åtaganden och därmed förbundna kostnader

för närvarande undandraga sig varje bedömande. Skulle emellertid visst

belopp även beräknas därför, torde den angivna siffran lämpligen böra höjas

med cirka 1,000,000 kronor, varigenom sålunda totalkostnaden för de i kommissionens

regi bedrivna arbetena under nästa budgetår komme att stanna vid

siffran 53 miljoner kronor.

Till belysande av medelsbehovet för kontantunderstödsverksamheten må

meddelas följande uppgifter för tiden oktober 1932—januari 1933 angående

dels antalet hjälpsökande, dels antalet hjälpta, fördelade alltefter det sätt, på

vilket hjälp beretts.

Tidpunkt

(avser den släta

i varje månad)

Hela antalet

hjälp- sökande

arbetslösa

Antalet i

statliga

reservarbeten

sysselsatta

Antalet i

statskoni- munala

reservarbeten

sysselsatta

Antalet

arbetslösa

uppbärande

statligt

understöd

Antalet i

kommunala

reservarbeten

anställda

Antalet

arbetslösa

uppbärande

eobart

kommunalt

understöd

1932:

oktober . . .

123,584

16,055

7,418

22,275

10,744

5,897

november . .

146,981

15,713

7,975

28,269

12,689

7,688

december . .

161,155

14,590

8,494

35,475

13,481

10,238

1933:

januari . . .

189,225

16,253

8,483

43,110

16,785

20,213

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

29

Av de för januari månad hjälpsökande 189,225 arbetslösa bistod staten sålunda

å arbetslinjen 24,736 och å understödslinjen 43,110. Då kommunerna

beredde hjälp åt tillhopa 36,998, uppgick hela antalet hjälpta till 104,844.

De, som lämnats utan varje arbetslöshetshjälp, utgjorde följaktligen icke

mindre än 84,381 personer.

Under de i tablån angivna fyra månaderna har arbetslöshetskommissionen

i statsbidrag till kontantunderstöd utbetalat respektive 763,290, 719,380,

783,808 och 1,063,796 kronor. Att märka är emellertid, att dessa belopp icke

utgöra de statsbidrag till kontantunderstöd, vartill kommunerna äro berättigade

för ifrågavarande månader, utan de under månaderna utbetalade statsbidragen.

Statsbidraget till kontantunderstödet har under de tre månaderna

december 1932—februari 1933 i genomsnitt per arbetslös och dag utgjort

1 krona 45 öre. Kommunandelen utgjorde i genomsnitt 84 öre, vadan understödet

i dess helhet uppgick till 2 kronor 29 öre per arbetslös och dag.

Till ledning för beräkning av det belopp, som erfordras till löner åt lärare

vid kurser för arbetslösa, må nämnas, att arbetslöshetskommissionen i sina

»råd och anvisningar» framhållit, att kurserna ej böra omfatta längre tid än tre

månader, att antalet undervisningstimmar per vecka bör uppgå till omkring

25 och i allt fall ej understiga 20 samt att lärararvodena i regel torde böra

utgå med 2 å 5 kronor per timme, undantagsvis högre. För närvarande deltaga

omkring 8,000 arbetslösa i dessa kurser.

Arbetslöshetskommissionen har meddelat, att örn kursverksamheten under

nästa budgetår komme att hava samma omfattning som för närvarande och

kurserna anordnades i samma former och under i övrigt de förutsättningar,

som nu tillämpades, verksamheten torde draga en kostnad av cirka 1/2 miljon

kronor. Därest man åter utginge ifrån att kursverksamhet bedreves enligt

nu gällande villkor men för cirka 15,000 deltagare och att varje deltagare åtnjöte

undervisning under cirka fem månader, torde kostnaden härför böra angivas

till cirka 1 1/2 miljon kronor. Kommissionen har framhållit, att dessa

beräkningar vore grundade på den förutsättningen, att kommunerna komme

att göra framställningar örn kursverksamhets anordnande.

I fråga örn medelsbehovet för liyreshjälpverksamheten må nämnas, att

200.000 kronor ställts till arbetslöshetskommissionens förfogande för bedrivande

av hyreshjälpverksamhet under första kvartalet av innevarande år samt

att kommissionen i skrivelse den 10 mars 1933 hemställt örn anvisande av

250.000 kronor för samma verksamhet under andra kvartalet.

Vad angår de sociala förmånerna åt arbetarna vid arbeten för arbetslösa får

jag erinra, att jag i propositionen nr 211 rörande beredskapsarbeten uttalat

(sid. 66), att kommunerna borde kunna bestrida de tillskott till lönerna, motsvarande

de nuvarande hyresbidragen och ortstilläggen, som eventuellt skulle

utgå till sådana arbetare, vilka vore bosatta på orter med högre lönenivå men

nödgades taga arbete vid beredskapsarbeten, förlagda till orter med lägre lönenivå.

Jag yttrade emellertid jämväl, att örn erfarenheten under nästa vinter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Departe
ments
chefen.

skulle visa, att jag här missräknat mig i fråga örn de bördor dylika tillskott

kunde åsamka kommunerna, Kungl. Maj:t torde kunna erhålla rätt att från

anslaget till arbetslöshetens bekämpande få ersätta vederbörande kommuner.

Vidare har jag i nämnda proposition (sid. 89) framhållit, att arbetare vid reservarbeten,

som av en eller annan anledning med hänsyn till omläggningen

av arbetena ville lämna sitt arbete, uppenbarligen borde komma i åtnjutande

av samma förmån av fri hemresa, som för närvarande gällde i vissa fall.

Rörande arbetslöshetskommissionens administrationskostnader för nästa

budgetår får jag erinra, att kommissionens verksamhet under nämnda år skall

begränsas till att avse slutförandet av den nuvarande arbetslinjen. Kommissionen

bar meddelat mig, att storleken av dessa kostnader kunna skattas till

V2 miljon kronor, därvid kommissionen framhållit, att beräkningen är förenad

med stora vanskligbeter.

Kostnaderna för arbet slö shet sutredning en hava för innevarande budgetår

beräknats till 50,000 kronor. Den 20 januari 1933 har Kungl. Maj :t medgivit,

att utredningens arbete må fortgå tills vidare intill utgången av år 1933.

En uppskattning av medelsbebovet för här ifrågavarande olika ändamål

möter självfallet de största svårigheter. Redan den grundläggande faktorn

för anslagsberäkningen, nämligen arbetslöshetens omfattning under budgetåret

1933/1934, beror av så många och svårbedömda förhållanden, att endast

en mycket ungefärlig uppskattning lärer kunna åstadkommas. Den av arbetslöshetskommissionen

angivna siffran å antalet anmälda arbetslösa i genomsnitt

per månad, 150,000, anser jag mig emellertid kunna godtaga såsom motsvarande

antalet av dem, vilka icke utan åtgärder från det allmännas sida

kunna erhålla arbete.

För utförandet under budgetåret 1933/1934 — under vilket år arbetslöshetskommissionens

verksamhet är avsedd att i huvudsak avvecklas —• av reservarbeten,

som kontrakterats före den 1 juli 1933, har kommissionen räknat med

omkring 52 miljoner kronor, vartill eventuellt skulle komma ett belopp av förslagsvis

1 miljon kronor, för den händelse nya arbeten skulle enligt Kungl.

Maj:ts beslut upptagas av kommissionen efter den 1 juli 1933. Förstnämnda

siffra är enligt min mening för hög. Kommissionen uppskattar arbetsstyrkan

vid de statliga reservarbetena den 30 instundande juni till 20,000 man, varav

emellertid 2,000 beräknas vara sysselsatta vid arbeten, som skulle överföras

till beredskapsarbeten, utförda åt statliga myndigheter. Att med utgångspunkt

från en arbetsstyrka vid avvecklingsårets början av 18,000 man vid de

återstående arbetena antaga, att arbetsstyrkan i genomsnitt under året skall

utgöra 15,000 man, innebär efter min uppfattning, att avvecklingen beräknas

hke i alltför långsamt tempo. Jag anser mig kunna räkna med en genomsnittlig

arbetsstyrka under året av högst 12,000 man, detta särskilt med hänsyn till

att jag utgår från att vägstyrelser och kommuner tidigare och i större utsträckning

än vad kommissionen synes antaga skola själva övertaga arbeten. Vid

denna uppskattning har jag utgått från att vid de kvarstående reservarbetena,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Slö.

31

liksom vid de föreslagna beredskapsarbetena, förkortad arbetstid i regel bör

tillämpas och antalet arbetsdagar per arbetare sålunda beräknas till 300 om

året vid en arbetstid av 40 timmar i veckan, vilket motsvarar 250 arbetsdagar

per arbetare örn året vid en arbetstid av 48 timmar i veckan.

Vad därefter angår den av kommissionen beräknade bruttokostnaden per

dagsverke, 12 kronor, kan jag ej heller godtaga denna kalkyl. I den till propositionen

nr 211 fogade bilagan L finnes intaget ett sammandrag av kostnaderna

för arbetslöshetskommissionens centralförvaltning och arbetsplatser under

tiden juli—oktober 1932 (se propositionen nr 211, bilagor sid. 342). Enligt

detta sammandrag belöpte sig kommissionens bruttokostnad för centralförvaltning

och arbetsplatser under nämnda tid till 6 kronor 84 öre per arbetsdag.

Av nämnda belopp uppgingo arbetslönerna å arbetsplatserna till 4 kronor

38 öre per arbetsdag och arbetarnas förmåner till 50 öre per arbetsdag. Kostnaderna

i övrigt, inbegripna materialkostnaderna, utgjorde således 1 krona

96 öre per arbetsdag. Såsom förut erinrats skall i samband med genomförandet

av arbetsanskaffningsprogrammet den förändringen vid reservarbetena inträda,

att arbetslönerna från tidpunkt efter den 1 juli 1933, som Kungl. Majit bestämmer,

successivt skola bringas till överensstämmelse med de i orten gängse

lönerna för ifrågavarande arbeten och de sociala förmånerna i samband därmed

principiellt upphöra att utgå. Vid beredskapsarbetena har arbetsförtjänsten

uppskattats till genomsnittligt 6 kronor 50 öre å 7 kronor 50 öre per man och

dag (se propositionen nr 211 sid. 50 samt bilagorna sid. 268), och det torde icke

vara rimligt att vid reservarbetena beräkna dagsförtjänsten till mer än sistnämnda

belopp. Nyssberörda omläggning av reservarbetena kan icke föranleda någon

förändring av arbetslöshetskommissionens kostnader för den centrala ledningen

eller andra dess utgifter å arbetsplatserna än löner och förmåner till

arbetarna. Per arbetsdag räknat kan däremot kostnaden för den centrala ledningen

på grund av verksamhetens minskade omfattning antagas bliva något

högre. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter skulle kostnaderna för de

statliga reservarbetena under nästa budgetår kunna uppskattas till omkring

(1.96 + 7.50) 9 kronor 46 öre, vilket belopp till vinnande av en säkerhetsmarginal

synes mig lämpligen böra avrundas uppåt till 10 kronor.

I enlighet med nu angivna grunder uppskattar jag arbetslöshetskommissionens

kostnader för de statliga reservarbetena under nästa budgetår till i runt

tal (12,000 X 250 X 10) 30 miljoner kronor. Skulle denna beräkning emellertid

icke hålla streck utan genomsnittliga antalet arbetare under året bliva större

än jag här antagit, innebär ju detta icke annat än att viss del av det hjälpbehov

genom arbetslinjen, för vilket beredskapsanslaget avsetts, tillgodoses genom

reservarbeten. På sätt jag anfört i propositionen nr 211 (sid. 126) torde därför

Kungl. Majit böra äga att av de till beredskapsarbeten anvisade medlen

använda det belopp, som ytterligare erfordras för slutförandet av reservarbetena.

Det motsvarande lärer böra gälla, för den händelse Kungl. Majit skulle finna

nödigt förordna örn upptagande av något arbete genom arbetslöshetskommissionen

efter den 1 juli 1933; något belopp har därför icke här beräknats för

sådana arbeten. I samband härmed må erinras örn mitt uttalande i nyssnämnda

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

proposition (sid. 88), att det synes mig ligga i sakens natur, att de arbetsföretag,

som redan påbörjats till arbetslöshetens bekämpande, fortfarande skola

utnyttjas för detta ändamål.

De kostnader, som under nästa budgetår må uppkomma för staten för slutförandet

av de statskommunala arbetena i nuvarande former, torde kunna antagas

bliva jämförelsevis obetydliga, och något särskilt belopp lärer icke behöva

beräknas för ändamålet. Vad jag nyss anfört rörande möjligheten att

örn så erfordras använda beredskapsanslaget för avvecklingen av de statliga

reservarbetena torde böra äga tillämpning jämväl beträffande de statskommunala

arbetena.

Vad härefter angår behovet av medel för kontantunderstödsverksamheten

har jag som nämnts uppskattat antalet av dem, som under nästa budgetår icke

utan åtgärder från det allmännas sida kunna erhålla arbete, till i genomsnitt

150,000 per månad. Ett genomförande av förslaget rörande beredskapsarbeten

torde, på sätt jag anfört i propositionen nr 211 (sid. 51), under nämnda budgetår

leda till sysselsättning för ett antal arbetare, som genomsnittligt icke bör

komma att understiga 90,000 per månad. Antalet vid reservarbeten sysselsatta

har jag i det föregående antagit utgöra i medeltal 12,000. Sammanlagt

kan arbetslinjens genomförande alltså beräknas under budgetåret medföra arbete

åt något över 100,000 man, varvid emellertid är att beakta, att särskilt

bland dem, som indirekt erhålla sysselsättning genom beredskapsarbetena,

kunna tänkas komma att i någon mån ingå arbetare, som icke innefattas i nyssnämnda

siffra 150,000. Vid beräkningen av det antal arbetslösa, som komma

i fråga till erhållande av kontantunderstöd med statsbidrag, bör hänsyn tagas

dels till den ökning i arbetstillfällen, som kan väntas uppstå genom den av beredskapsanordningen

föranledda ökade köpkraften hos ett mycket betydande

antal arbetare, dels ock till den omständigheten, att vissa kommuner även under

nästa budgetår kunna komma att bereda arbetslöshetshjälp utan statsbidrag.

Följaktligen torde man icke behöva räkna med statsbidrag till understöd

åt så många arbetslösa som 50,000. För min del anser jag mig kunna

uppskatta deras antal till 40,000. Storleken av statsbidraget, räknat per arbetslös

och år, uppskattar jag till 500 kronor. Medelsbehovet för kontantunderstödsverksamheten

skulle alltså för nästa budgetår uppgå till (40,000 X 500)

20 miljoner kronor.

Kursverksamheten för arbetslösa, särskilt för ungdomen, synes mig böra i

största möjliga omfattning utvidgas. Denna verksamhet utgör för visso, rätt

bedriven, ett värdefullt medel till motverkande av de vådor, arbetslösheten medför

för de unga, samtidigt som den bereder dem ökad möjlighet att vinna sin

försörjning. Med hänsyn härtill och då jag anser mig kunna räkna med att

kommuner i erforderlig omfattning skola göra framställning örn anordnandet av

kurser, vill jag förorda, att ett belopp av 1 1j2 miljon kronor upptages för detta

ändamål.

För bedrivande av hyreshjälpverksamhet under första kvartalet av innevarande

år har Kungl. Maj :t som nämnts ställt 200,000 kronor till arbetslöshetskommissionens

förfogande, och kommissionen har begärt 250,000 kronor för

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

33

andra kvartalet. Då, särskilt med hänsyn till arbetslöshetens långvarighet,

behov av hyreshjälp kan väntas föreligga i stor omfattning, detta även bland

dem, som åtnjuta kontantunderstöd, samt en fortsatt försämring av kommunernas

ekonomi torde vara att befara, kan en utvidgning av statens understödjande

verksamhet i förevarande hänseende bliva av nöden. På grund härav

synes mig ett belopp av 1 V2 miljon kronor böra för ändamålet upptagas för

nästa budgetår.

För att — i anslutning till förut återgivna uttalande — bereda Kungl. Majit

möjlighet att ersätta kommuner deras kostnader för eventuellt beviljade sociala

förmåner åt arbetare vid arbeten för arbetslösa torde ett belopp av 1 miljon

kronor böra beräknas för nästa budgetår.

Arbetslöshetskommissionens uppskattning av administrationskostnaderna

för nästa budgetår till 1l-2 miljon kronor anser jag mig kunna biträda.

För slutförandet av arbetslöshetsutredningens arbete, inklusive tryckningskostnader,

synes kunna beräknas ett belopp av 35,000 kronor.

I överensstämmelse med vad här anförts skulle medelsbehovet för nu omförmälda

ändamål för nästa budgetår böra angivas till (30,000,000 +

20,000,000 + 1,500,000 + 1,500,000 + 1,000,000 + 500,000 + 35,000)

54,535,000 kronor.

Enligt vad jag inhämtat, beräknar arbetslöshetskommissionen, att ett belopp

av 22 miljoner kronor den 1 juli 1933 skall återstå av de för löpande budgetår

beviljade medlen till arbetslöshetens bekämpande. I berörda summa ingår

icke vad som vid nämnda budgetårs utgång kan beräknas motsvara utestående

fordringar och inventariers bokförda värde. Detta betydande överskott beror

uppenbarligen därpå, att antalet arbetslösa, som erhållit eller väntas erhålla

hjälp under första halvåret 1933, väsentligen understiger det antal, med vilket

jag kalkylerade i propositionen nr 2.

För nästa budgetår skulle på grund härav, jämväl med beaktande av behovet

av så kallad medelsreserv, erfordras (54,535,000—22,000,000) 32,535,000

kronor. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningen torde nämnda belopp böra

avrundas uppåt till 35,000,000 kronor eller det i statsverkspropositionen preliminärt

beräknade beloppet.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret

1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag av 35,000,000

kronor,

dels ock godkänna de av mig förordade ändringarna i grunderna

för anslagets användning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
-

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 sami. Nr 216.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bilaga.

V. P. M.

till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

I skrivelse deri 17 april 1931, nr 8 A, i anledning av dels vissa utav Kungl.

Majit i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,

dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner anhöll

riksdagen under punkt 253 i anledning av en i ämnet väckt motion (II:

140), att Kungl. Majit måtte låta skyndsamt verkställa utredning rörande utvägarna

att med hänsyn till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen

för densamma underlätta förvärvandet av yrkesutbildning, ävensom för riksdagen

framlägga berörda utredning och det förslag, vartill densamma kan giva

anledning.

Riksdagen anförde därvid bland annat följande: Vad angår motionärer
nas

hemställan om utredning rörande utvidgning av yrkesutbildningsanstalterna

med särskild hänsyn till arbetslös ungdom, anser riksdagen, att den

rådande arbetslösheten bland ungdomen måste betraktas såsom en allvarlig

samhällsfara, vars skadeverkningar statsmakterna hava all anledning att söka

med lämpliga medel avvärja eller minska. Ett sådant lämpligt medel utgör

otvivelaktigt beredandet i största möjliga utsträckning åt denna ungdom utan

yrkesanställning av ökade möjligheter till förkovran inom yrkena. Örn rätta

sättet att vinna detta mål är en utvidgning av ifrågavarande anstalter eller

syftet bättre vinnes på någon annan väg, därom kan riksdagen icke nu yttra

sig. I varje fall synes under nuvarande förhållanden i hög grad påkallat,

att en utredning skyndsamt äger rum rörande utvägarna att med hänsyn

till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta

förvärvandet av yrkesutbildning.

Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 20 maj 1931, nr 223, angående

en förbättrad arbetsförmedling för ungdom m. m., örn utredning angående

möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å

orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation.

Riksdagen anförde till stöd för sistberörda framställning bland annat följande:

Uti skrivelse den 14 januari 1931 till statsrådet och chefen för socialdepartementet

har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund gjort framställning

örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. I denna skrivelse, varför

redogörelse lämnats i Kungl. Maj:ts proposition nr 201, angående anslag till

bekämpande av arbetslösheten, har särskilt framhållits önskvärdheten bland

Utred
ningens
tillkomst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

annat av att för ungdomens vidkommande arbetsförmedlingen göres mera effektiv.

Över denna framställning hava sedermera, på sätt av nyssberörda

proposition framgår, avgivits infordrade utlåtanden av bland andra arbetslöshetskommissionen

den 13 mars 1931 och socialstyrelsen den 18 mars 1931. I

båda dessa utlåtanden har framhållits förutom vikten av att den arbetslösa

ungdomen beredes tillfälle till yrkesutbildning, betydelsen av anordnandet av

en förbättrad arbetsförmedling för ungdom över 18 år. Riksdagen vill också

hänvisa till vad statsrådet och chefen för socialdepartementet i sitt yttrande

till berörda proposition uttalat i ämnet. Av det anförda framgår, att den nu

rådande starka arbetslösheten bland ungdomen allmänt erkännes vara ett synnerligen

allvarligt samhällsont, med vilket det är av största vikt, att statsmakterna

snarast söka att komma till rätta. Genom sitt beslut i anledning av

motionen 11:140 har även riksdagen vidtagit en åtgärd i sådant syfte. Enligt

arbetslöshetskommissionens mening är det emellertid av stor betydelse, att

ökade utbildningsmöjligheter för ungdom — vartill riksdagens nämnda beslut

siktar — kompletteras med en förbättrad arbetsförmedling för unga personer

över 18 år. Önskvärdheten härav har även kommit till uttryck i socialstyrelsens

åberopade utlåtande. Inom riksdagen har visserligen yppats viss tveksamhet

rörande möjligheterna att genom här avsedda åtgärder kunna vinna det

åsyftade resultatet, enär ju ungdomsarbetslösheten liksom arbetslöshet i allmänhet

ytterst bottnar i brist på arbetstillfällen, som ej kan avhjälpas vare

sig genom yrkesutbildning eller en förbättrad arbetsförmedling. Med hänsyn

till den utomordentliga vikten av att ungdomsarbetslösheten på allt sätt bekämpas,

synas emellertid alla de vägar böra undersökas, som kunna tänkas

vara framkomliga, varför riksdagen håller före, att den föreslagna utredningen

örn en förbättrad arbetsförmedling för här avsedda ungdom bör komma till

stånd. Den omständigheten, att den föreliggande frågan delvis sammanhänger

med andra under utredning varande spörsmål angående arbetslösheten,

synes icke böra utgöra hinder för att den upptages till övervägande särskilt

för sig. Skulle nämligen frågan komma att behandlas endast såsom en detalj

i det synnerligen omfattande utredningsarbete, som för närvarande pågår

beträffande arbetslösheten, torde någon åtgärd i avsett syfte icke kunna förväntas

inom rimlig tid.

I anledning av dessa skrivelser bemyndigade Kungl. Majit den 12 juni 1931

chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att

inom departementet biträda med utredning av frågorna rörande utvägarna

att med hänsyn till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma

underlätta förvärvandet av yrkesutbildning samt angående möjligheterna

till förbättrad arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter,

varest den offentliga arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation.

Såsom sakkunniga tillkallade dåvarande departementschefen den 1 juli

1931 t. f. byråchefen i socialstyrelsen Rudolf Kurt Ansgar Bergström, rektorn

vid Bergslagets praktiska skolor Gösta Jakob Ekelöf, ledamoten av

riksdagens andra kammare, kyrkoherden Johan Adolf Bertil Mogård, leda
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

motea av riksdagens andra kammare, rektorn Gustav Adolf Mosesson och örnbudsmannen

hos järnbruksförbundet Karl Knutsson Wistrand. Åt Mosesson

uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Den 15 september 1931 uppdrogs åt Bergström att tillika tjänstgöra som

sekreterare åt de sakkunniga.

Sedan Bergström på därom gjord ansökan den 20 september 1932 entledigats

från omförmälda sakkunnig- och sekreterareuppdrag, tillkallades samma dag

såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens andra kammare, undervisningsrådet

och ledamoten av skolöverstyrelsen Arthur Natanael Thomson. Åt Thomson

uppdrogs tillika att tjänstgöra såsom sekreterare åt de sakkunniga.

De sakkunniga hava antagit benämningen ungdomsarbetslöshetssakkionniga.

De sakkunniga vilja till en början erinra därom, att de den 17 november De sakkun1931

i en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet avgiven ''jj''

V. P. M. föreslagit vissa åtgärder för omedelbart lindrande av verkningarna november

utav arbetslösheten bland ungdom. I sagda P. M. framhöllo de sakkunniga

— vilka tidigare under hand anmält sig då ännu icke vara i tillfälle att avgiva

slutligt förslag till sådana åtgärder, som sakkunniguppdraget åsyftade

— att den för det dåvarande relativt omfattande och till synes alltfort växande

arbetslösheten i allt större utsträckning hotade att drabba ungdomen. De sakkunniga

hade därför velat preliminärt bringa vissa åtgärder under departementschefens

övervägande, åtgärder vilka torde kunna förverkligas redan under

den då instundande vintern utan riksdagens särskilda hörande. Dessa åtgärder

åsyftade att med anlitande av medel ur arbetslöshetsanslaget i vidgad

omfattning bereda arbetslös ungdom tillfälle att förkovra sina insikter och

färdigheter och att därunder, i mån av behov, bereda dem livets nödtorft i

form av arbetslöshetshjälp. De sakkunniga framlade i nämnda P. M. förslag

till en sådan utvidgad kursverksamhet med statsbidrag från arbetslöshetskommissionen.

Då de sakkunniga nu gå att avgiva slutligt yttrande beträffande en del av

det åt dem lämnade uppdraget, vilja de till en början betona detta uppdrags

begränsade natur. Åt de sakkunniga har sålunda icke uppdragits att utreda

ungdomsarbetslöshetsproblemet i hela dess vidd. Inom de sakkunnigas

uppdrag faller alltså icke frågan örn orsakerna till sagda arbetslöshet överhuvud

taget, ej heller spörsmålet örn samtliga de åtgärder, som skulle kunna

motverka uppkomsten av eller lindra verkningarna av ungdomsarbetslösheten.

Exempelvis må nämnas, att det icke legat inom området för de sakkunnigas

uppdrag att undersöka, huruvida en förlängning av den obligatoriska

skoltiden icke vore ett av de effektivaste medlen att minska ungdomsarbetslösheten.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang även erinra örn riksdagens ovannämnda

uttalande i den skrivelse, vari riksdagen begärde den utredning rörande

förbättrad arbetsförmedling, de sakkuninga lia att verkställa. De sakkunniga

finna i likhet med riksdagen, att tveksamhet kan råda rörande möj
-

Innebörden

av de sakkunnigas

uppdrag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Innebörden

av det nu

avgivna

utlåtandet.

Historik.

ligheten att genom sådana åtgärder som dem, den då ifrågasatta utredningen

skulle omfatta, kunna vinna det åsyftade resultatet, enär ju ungdomsarbetslösheten

liksom arbetslöshet i allmänhet bottnar i brist på arbetstillfällen, som

ej kan avhjälpas vare sig genom yrkesutbildning eller en förbättrad arbetsförmedling.

Det har emellertid icke legat inom området för de sakkunnigas

uppdrag att undersöka möjligheterna att mera direkt bereda arbete åt de

unga arbetslösa.

De sakkunnigas uppdrag har begränsats till utredning av dels spörsmålet

örn utvägarna att med hänsyn till den förefintliga arbetslösheten bland ungdom

för densamma underlätta förvärvandet av yrkesutbildning, dels frågan

om möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling för ungdom över 18 år och

å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv

organisation.

Vid fullgörandet av det på angivet sätt begränsade uppdraget ha de sakkunniga

kommit till den uppfattningen, att de två spörsmål, uppdraget omfattar,

i viss mån sammanhänga med varandra. De sakkunniga ha därför

haft för avsikt att i ett sammanhang avgiva utlåtande beträffande båda de

nämnda spörsmålen. Då de sakkunniga nu ansett sig böra frångå denna plan

för att — fastän de icke hunnit slutföra utredningsuppdraget, i vad detta avser

yrkesutbildning — redan nu avgiva utlåtande ifråga örn arbetsförmedling,

beror detta på följande förhållande.

I den P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m., vilken avgivits

av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring, ingå även vissa förslag

till väsentlig utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen och delvis till

förändring av bestämmelserna rörande denna. Såsom ungdomsarbetslöshetssakkunniga

nedan skola visa, beröra emellertid dessa förslag även de spörsmål

rörande arbetsförmedlingen, vilka falla inom de sakkunnigas uppdrag.

Med hänsyn härtill och då proposition till innevarande års riksdag i anslutning

till nämnda förslag torde vara att förvänta, ha de sakkunniga ansett sig

böra nu avgiva utlåtande rörande det åt dem i nämnda avseende lämnade

uppdraget.

Att åtgärder för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom

ingå som viktiga delar av den offentliga arbetsförmedlingens uppgifter,

har alltifrån dennas tillkomst stått klart. Sålunda berördes detta spörsmål

redan i den proposition (1906: 116), varigenom frågan örn anslag till befrämjande

och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket

första gången bragtes under riksdagens prövning. Föredragande departementschefen

anförde i det till sagda proposition fogade statsrådsprotokollet

bland annat följande: »Den kännedom örn arbetsförhållandena och konjunkturerna

på olika orter samt inom de särskilda yrkena, som genom arbetsförmedlingsanstalternas

registreringssystem kan vid varje tidpunkt erhållas, bör

särskilt bliva av betydelse för avhjälpandet av de allt större svårigheter, som

möta det uppväxande släktet vid valet av levnadsbana. Liksom i vissa andra

länder bör det därför även hos oss bliva en viktig uppgift att genom en v

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

lämpliga former anordnad lärlingsanvisning regelbundet tillföra yrkena ett

passande tillskott av de från folkskolorna utgående barnen. Genom systematisk

observation av arbetsförhållandena kunna ock anstalterna i viss mån

bidraga till lösningen av den för samhället liksom för den enskilde utomordentligt

viktiga frågan om arbetskraftens rätta fördelning mellan olika arbetsområden.

» (s. 38.)

Visserligen infördes till en början i kungörelsen örn statsbidrag till arbetsförmedlingen

ingen särskild bestämmelse örn denna s. k. ungdomsförmedling.

Men då en av de grundläggande förutsättningarna för statsbidrag kom att

bli, att förmedlingen skulle avse allt slags arbete, innebar detta givetvis, att

förmedling även skulle ske av arbete åt ungdom. Alltifrån början ha också

alla den offentliga arbetsförmedlingens kontor och ombud stått den arbetssökande

ungdomen till tjänst i enlighet med de riktlinjer för denna verksamhet,

vilka angåvos i ovannämnda departementschefsuttalande. Den egentliga

ungdomsförmedlingen, d. v. s. arbetsförmedling för ungdom under 18 år,

förutsatte emellertid, därest den skulle göras verkligt effektiv, dels samarbete

mellan skola och arbetsförmedling, dels specialanordningar inom den senare.

I viss mån ha också åtgärder i dessa hänseenden sedermera vidtagits. Salunda

innehåller § 10 av 1918 års fortsättningsskolestadga (Svensk författningssamling

nr 1001) följande föreskrift: »I samband med arbetet i fortsättningsskolan

bör åt lärjungarna givas behövlig ledning för val av yrke, varjämte

lämpliga åtgärder böra vidtagas, för att skolan i samförstånd med den offentliga

arbetsförmedlingens organ må kunna medverka till lärjungarnas anställande

inom de arbetsområden, för vilka de kunna antagas äga de bästa förutsättningarna.

»

Det skulle emellertid dröja länge, innan inom arbetsförmedlingen specialanordningar

med hänsyn till förmedling av arbete at ungdom kommo till

stånd. Den första s. k. ungdomsförmedlingen (i Stockholm) upprättades år

1924, och år 1928 framfördes i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln sid.

14 ff.) förslag till speciella åtgärder inom arbetsförmedlingen för yrkesval

och arbetsanvisning åt ungdom. Framställningen hade föranletts av ett utav

kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt den 10

mars 1927 avgivet utlåtande i lärlingsfragan (tryckt i Sociala meddelanden

1927, h. 4 sid. 259 ff.) samt en underdånig skrivelse från socialstyrelsen den

13 december 1927. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle åtgärder för arbetsförmedling

och vägledning vid yrkesval för ungdom i statsbidragshänseende

jämställas med vissa av arbetsförmedlingen omhänderhavda specialuppgifter.

Med hänsyn till att anordningen närmast skulle ha karaktären av försök,

föreslogs dock, att högst 10,000 kronor skulle fa användas för ändamalet.

Riksdagen biföll förslaget. De sålunda beslutade förändringarna i fråga örn

statsbidrag till arbetsförmedlingen meddelades genom kungörelse (nr 193)

den 8 juni 1928, vari föreskrevs, att statsunderstöd kunde med ett sammanlagt

belopp av högst 10,000 kronor utgå »till bestridande av kostnaderna

för särskilda anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning

åt ungdom».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Genom beslut vid 1931 års riksdag borttogs i enlighet med Kungl. Maj:ts

förslag maximeringen av anslaget (kungörelsen, nr 99, den 15 maj 1931).

Någon större omfattning har dock den särskilda ungdomsförmedlingen hittills

ej erhållit. Vid slutet av ar 1932 förefunnos särskilda anordningar för

yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom vid ett tiotal arbetsförmedlingar, av

vilka 2 upprättat fasta, fristående ungdomsförmedlingar. Närmare anvisningar

för verksamheten och för samarbetet mellan arbetsförmedling och skola

lia givits genom en av socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i april 1929 gemensamt

utfärdad cirkulärskrivelse.

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen, kan enligt gällande statsbidragsbestämmelser

(senaste lydelse: kungörelsen, nr 99, den 15 maj 1931)

särskilt statsunderstöd utgå till arbetsförmedlingsanstalt »för bestridande av

kostnaderna -— --för de särskilda anordningar, som vidtagits---

för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom». Ehuru

detta icke utsagts, torde av det ovan anförda framgå, att med ungdom i detta

fall endast avses personer under 18 år.

Vad beträffar av arbetsförmedling vidtagna speciella anordningar med

hänsyn till ungdom över 18 år, kan emellertid i ett fall särskilt statsbidrag

utgå, nämligen för speciella anordningar, som vidtagits för anställande i arbete

av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén eller marinen efter

avslutad militärtjänstgöring. Liksom frågan örn den egentliga ungdomsförmedlingen

var även nu föreliggande spörsmål föremål för uppmärksamhet,

redan då fragan örn statsbidrag till arbetsförmedlingen första gången underställdes

riksdagens prövning. Sålunda framhöll föredragande departementschefen

i det till propositionen i ämnet fogade statsrådsprotokollet (1906: 116

sid. 37), att behovet av lämpliga anordningar för arbetsförmedling syntes

särskilt framträdande med avseende å de värnpliktiga, som efter övningstidens

slut skulle återtaga sin borgerliga verksamhet. Några åtgärder från

statens sida att uppmuntra till speciella anordningar inom arbetsförmedlingen

i nu nämnda syfte vidtogos emellertid icke förrän vid 1914 års andra lagtima

riksdag, då frågan av Kungl. Majit underställdes riksdagens prövning (proposition

1914 B: 154). I anledning av riksdagens därefter fattade beslut utfärdades

kungörelse (nr 143) den 5 februari 1915, vari föreskrevs, att arbetsförmedlingsanstalt

kunde erhålla särskilt statsbidrag »till bestridande av kostnaderna

--— för de särskilda anordningar, som vidtagits —• --för an
ställande

i arbete av värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och

marinen efter avslutad militärtjänstgöring» (nuvarande lydelse: kungörelsen,

nr 99, den 15 maj 1931). Under tiden närmast efter tillkomsten av 1915 års kungörelse

företogos en del åtgärder i här berörda syfte, men med undantag för

Boden torde för närvarande inom arbetsförmedlingsanstalterna specialanordningar

av föreliggande slag icke förekomma i sådan omfattning, att de

äro av någon egentlig betydelse.

*

Vid 1927 års arbetslöshetsräkning visade det sig, att 41.3 % av de i undersökningen

medtagna arbetslösa befunno sig i en ålder av högst 25 år (6 % i ål
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

dern 14—17 år, 13.6 % i åldern 18—20 år och 21.7 % i åldern 21—25 år).

Den överhuvud starkast företrädda åldersgruppen utgjordes av 22-åringarna,

som räknade bortåt 3,200 arbetslösa eller 5.3 % av hela antalet (c:a 60,000).

I andra rummet kommo 20-åringarna med nära 3,000 arbetslösa eller 4.9 %.

Att den mellanliggande årsklassen (21 år) var mindre talrikt representerad

(3.8 %), berodde tydligen därpå, att en del av denna åldersklass vid tiden för

arbetslöshetsräkningen var inkallad till värnpliktstjänstgöring. För varje

åldersgrupp från 18 till 26 år var antalet arbetslösa över 2,000, ett antal som

i övrigt icke uppnåddes av någon åldersgrupp. Ungefär en tredjedel av de

arbetslösa i åldern 14—20 år hade ännu aldrig lyckats få anställning i något

yrke. Problemet örn arbetslösheten i nämnda åldrar syntes ha proportionsvis

större räckvidd i landskommunerna och speciellt i industriorterna på landsbygden

än i städerna. Om man däremot utsträckte åldersgränsen till och

med 25 år, blev resultatet, att en tredjedel av storstadsklientelet tillhörde

ungdomsgruppen.

I anledning av bland annat de sålunda erhållna resultaten upptogs från

olika håll frågan örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Utöver vad som

ovan nämnts rörande arbetsförmedling för ungdom under 18 år, åsyftade de

ifrågasatta åtgärderna emellertid förbättrad yrkesutbildning, varför de sakkunniga

i detta sammanhang icke skola ingå på desamma.

Spörsmålet örn speciella åtgöranden från statsmakternas sida beträffande

arbetsförmedling för ungdom över 18 år kom emellertid att upptagas, sedan

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund i en till statsrådet och chefen

för socialdepartementet ställd skrivelse den 14 januari 1931 gjort framställning

örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. I nämnda skrivelse, för vars

innehåll redogörelse lämnats i proposition nr 201 till 1931 års riksdag, framförde

förbundet önskvärdheten av att man dels skapade arbetstillfällen och

ordnade yrkesutbildning för den arbetslösa ungdomen, dels gjorde arbetsförmedlingen

för ungdomens vidkommande mera effektiv.

över framställningen avgåvos yttranden av bland annat socialstyrelsen den

18 mars 1931 och arbetslöshetskommissionen den 13 mars 1931. I båda yttrandena,

för vilkas innehåll redogörelse lämnats i ovannämnda proposition,

upptogs särskilt frågan om yrkesutbildningen. Beträffande arbetsförmedlingen

framhöll socialstyrelsen, att förmedlingsorganens medverkan vid motarbetande

av ungdomsarbetslösheten vore av den största betydelse. Socialstyrelsen

erinrade i detta sammanhang örn det förslag, som av 1926 års arbetslöehetssakkunniga

framlagts i syfte att förstärka den offentliga arbetsförmedlingens

organisation. Enligt socialstyrelsen vore en dylik förstärkning önskvärd,

men frågan härom syntes med hänsyn till dess samband med andra

under utredning varande frågor angående arbetslösheten icke för närvarande

kunna upptagas till behandling. Dessutom erinrade socialstyrelsen om de åtgärder,

som vidtagits rörande arbetsförmedling för ungdom under 18 år. Vidare

uttalade socialstyrelsen som sin mening, att man snart syntes böra

till övervägande upptaga frågan, huruvida icke arbetsförmedlingsanstalterna

borde utrustas med mera utvecklade och förfinade hjälpmedel än dem, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

nu stöde till buds, för fyllande av deras individuellt inriktade uppgifter, särskilt

i vad rörde ungdomens yrkesrådgivning.

Arbetslöshetskommissionen erinrade därom, att även den ungdom, som vore

utrustad med goda fackinsikter och villig arbetshåg, kunde bli dömd till fortsatt

overksamhet, om den icke bjödes möjlighet att vinna placering i produktivt

arbete. Till underlättande av gynnsammare förhållanden härutinnan syntes

det vara av synnerlig betydelse, att staten genomförde en förbättring av

den offentliga förmedlingen av ungdomlig arbetskraft. Kommissionen sammanfattade

på följande sätt sitt yttrande: »En rationellt lagd och effektivt

genomförd yrkesutbildning'' i görligaste mån anpassad efter arbetsmarknadens

olika möjligheter, kompletterad med en förbättrad arbetsförmedling för

ungdomen över 18 år, synes, såvitt kommissionen kan finna, vara den väg,

på vilken för närvarande bästa resultaten kunna ernås för att förhjälpa den

arbetslösa ungdomen till bättre villkor.»

Frågan örn åtgärder i nu nämnda syfte hade redan dessförinnan underställts

1931 års riksdags prövning genom en motion i andra kammaren (nr 143) av

herr Mogård m. fl., vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjligheterna till förbättrad

arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga

arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation.

I motionen åberopades den motivering, som av samma motionärer anförts i

motion nr 140, vari bland annat följande framhållits. Av det material, som

förebragtes i såväl 1927 års arbetslöshetsräkning som i ovannämnda skrivelse

från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund franninge, att ungdomsarbetslösheten

vore ett problem, som allvarligt berörde både städer och landsbygd,

både industri och jordbruk. Motionärerna underströko särskilt de moraliska

vådorna av denna arbetslöshet och betonade, att det vore för samhället

ett livsvillkor att komma till rätta med ungdomsarbetslöshetens problem. Svårigheterna

inställde sig emellertid, då det gällde att anvisa gångbara framkomstvägar

för att nå syftet. Ungdomens arbetslöshet vore en del av det

allmänna arbetslöshetsproblemet och kunde näppeligen lösas isolerat. Ej heller

torde det vara lätt att nyskapa arbetstillfällen för unga arbetare. För

den ungdom, som befunne sig i åldern över 18 år, kunde väl i allmänhet de av

statsmakterna uppdragna linjerna för arbetslöshetens bekämpande anses böra

komma till användning. Deras effektivitet liksom humanitet i tillämpningen

vore emellertid underkastade tvivel, vilka med särskild vikt kunde gälla deras

tillämplighet å arbetare inom yngre ålderskategorier. Vid den verkliga tilllämpningen

hade det också visat sig, att de i stort sett betytt synnerligen litet

i fråga örn bekämpandet av ungdomsarbetslösheten. Enligt motionärernas

uppfattning borde inskridandet från samhällets sida till den arbetslösa ungdomens

hjälpande i stor utsträckning inriktas å åtgärder för underlättande

av denna ungdoms framtida möjligheter att vinna en tryggad inkomst. Motionärerna

föresloge därför ökade understöd till stipendier åt arbetslösa, som

ville genomgå folkhög- och lantmannaskolor samt yrkesutbildningsanstalter.

Dessutom ifrågasatte motionärerna en utvidgning av de sistnämnda anstalter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

nas verksamhet. Slutligen, framhöllo motionärerna, att det torde vara av behovet

påkallat att undersöka, i vad mån åtgärderna för underlättande av arbetsförmedling

och anvisande av arbete åt ungdom skulle kunna utvecklas. Redan

hade åtskilliga mycket värdefulla och betydelsefulla åtgärder vidtagits för

att skaffa arbete åt de unga, som lämnade skolan, genom ett samarbete mellan

skolmyndigheterna och arbetsförmedlingsanstalterna. Särskilt gällde detta de

stora städerna. Det återstode dock åtskilligt, särskilt vad beträffade arbetsförmedling

åt den ungdom, som icke kommit till arbetsförmedlingen direkt

från skolan, samt ungdomen å våra bruksplatser och samhällen, varest arbetsförmedlingsanstalter

i deras mera effektiva form saknades. Även i detta hänseende

torde en närmare undersökning måhända kunna vara av värde vid kampen

mot ungdomsarbetslösheten.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades,

anförde i sitt utlåtande (nr 3) häröver — sedan utskottet bl. a. redogjort för

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds ovannämnda framställning samt

socialstyrelsens och arbetslöshetskommissionens däröver avgivna utlåtanden —

bland annat följande.

Den rådande starka arbetslösheten bland ungdomen erkändes allmänt vara

ett synnerligen allvarligt samhällsont, med vilket det vore av största vikt,

att statsmakterna snarast sökte att komma till rätta. Genom sitt beslut i

anledning av motionen II: 140 (se ovan s. 1) hade riksdagen vidtagit en åtgärd

i detta syfte. Enligt arbetslöshetskommissionens mening vore det emellertid

av stor betydelse, att ökade utbildningsmöjligheter för ungdom — vartill riksdagens

nämnda beslut siktade — kompletterades med en förbättrad arbetsförmedling

för unga personer över 18 år. önskvärdheten härav hade även kommit

till uttryck i socialstyrelsens utlåtande i anledning av socialdemokratiska

ungdomsförbundets ovannämnda framställning.

Inom utskottet hade visserligen yppats viss tveksamhet rörande möjligheten

att genom här avsedda åtgärder kunna vinna det åsyftade resultatet, enär ju

ungdomsarbetslösheten liksom arbetslöshet i allmänhet ytterst bottnade i brist

på arbetstillfällen, som ej kunde avhjälpas vare sig genom yrkesutbildning

eller en förbättrad arbetsförmedling. Med hänsyn till den utomordentliga

vikten av att ungdomsarbetslösheten på allt sätt bekämpades, syntes emellertid

alla de vägar böra undersökas, som kunde tänkas vara framkomliga, varför

utskottet enats om att tillstyrka den föreslagna utredningen.

Den omständigheten, att den föreliggande frågan delvis sammanhängde med

andra under utredning varande spörsmål angående arbetslösheten, syntes icke

böra utgöra hinder för att den upptoges till övervägande särskilt för sig.

Skulle frågan komma att behandlas endast som en detalj i det synnerligen omfattande

utredningsarbete, som för närvarande påginge beträffande arbetslösheten,

torde någon åtgärd i avsett syfte icke kunna förväntas inom rimlig tid.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan. Sedan därefter första kammaren

till sitt första tillfälliga utskott hänvisat andra kammarens inbjudan

att biträda sagda beslut, anförde nämnda utskott i sitt i anledning härav avgivna

utlåtande (nr 12) följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utskottet, som anslöte sig till vad andra kammarens utskott i ärendet anfört,

funne det önskvärt, att arbetsförmedling åt ungdom över 18 år gåves den

mest ändamålsenliga organisation. Förefintliga brister, som starkast framträdde

i sådana samhällen, varest en effektiv arbetsförmedling icke inrättats,

borde således snarast avhjälpas.

Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan att biträda andra

kammarens beslut, avlät riksdagen ovan (s. 1 f.) omnämnda underdåniga skrivelse

i ärendet (1931:223).

EnquUe

rörande åtgärder

mot

ungdomsarbetslösheten.

De sakkunniga anordnade i september 1931 en enquéte bland ett antal personer

inom skolväsendet, näringslivet, fackföreningsrörelsen m. m., vilka kunde

förutsättas ha haft anledning att ägna uppmärksamhet åt ungdomsarbetslösheten,

med anhållan örn uttalanden rörande problemet samt örn eventuella uppslag

till positiva åtgärder. I de inkomna svaren berördes endast i undantagsfall

frågan örn den offentliga arbetsförmedlingen. Ur de gjorda uttalandena

vilja de sakkunniga anföra följande.

Överingenjören vid Fagersta bruk E. Wijkander framhöll, att han för sin

del ej trodde mycket på att en förbättrad offentlig arbetsförmedling kunde

råda bot på ungdomsarbetslösheten, i varje fall icke på landsbygden, där varje

industriområde, socken eller bygd mer eller mindre blivit hänvisad till sig

själv. Arbetarna själva hade också drivit det dithän, att deras sammanslutningar

så långt det överhuvud taget vore möjligt sökte hindra personer såväl

från annan lokalavdelning eller annat fackförbund som från annan ort, vore

det även endast grannsocknen, att erhålla arbete. Ett veritabelt skråväsen,

som tyvärr ofta dreves in absurdum. Det vore emellertid möjligt, att den

föreslagna åtgärden skulle ha någon verkan i de större städerna.

Ombudsmannen A. Hagård i Borås erinrade örn socialstyrelsens och skolöverstyrelsens

ovan (s. 6) omnämnda cirkulärskrivelse till skolmyndigheter

och arbetsförmedlingsanstalter och anförde därefter bland annat följande:

Det läge i sakens natur, att de i skrivelsen antydda anordningarna blivit

synnerligen vagt formulerade, då ämbetsverken hade givit sig ut på ett område,

som för svenska förhållanden var nytt och oprövat. Det föreföll, som

om denna uppfattning fortplantat sig till dem, det närmast skulle åligga att

omsätta de lämnade anvisningarna i praktiken. Det kunde icke förnekas, att

aktionen från de centrala ämbetsverken haft sin betydelse därutinnan, att den

riktat skolvärldens och arbetsförmedlingspersonalens uppmärksamhet på problemet,

och säkerligen hade den vidtagna åtgärden varit av betydelse, fastän

dess verkningar icke kunde mätas med några mått. örn man undantoge de

större städerna, hade några mera omfattande organisatoriska anordningar icke

kommit till stånd.

I den »Redogörelse för i anslutning till inspektion av arbetsförmedlingsanstalter

verkställd undersökning rörande lämpliga åtgärder till främjande av

ungdomens yrkesval och arbetsförmedling för ungdom», som herr Hagård i

april 1928 avgivit till socialstyrelsen och vari grundlinjerna för anvisningarna

i omnämnda cirkulärskrivelse uppdragits, hade till sist bl. a. anförts: »Slut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

ligen torde böra framhållas---, att det för det framtida arbetet på detta

område, därest något resultat skall ernås, är av synnerligen stor betydelse,

att stöd och medverkan från centralt håll alltjämt lämnas. Beträffande socialstyrelsen

torde byråassistenten för arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor

lämpligen vid sina inspektioner av arbetsförmedlingsanstalterna kunna

medverka till att sammanhålla denna verksamhet, och särskilt å de olika orterna

tillvarataga och inrikta det intresse, som finnes på detta område. Det

torde emellertid vara av vikt att även inom skolöverstyrelsens arbetsområde

liknande verksamhet förekommer. Lämpligen torde statens folkskolinspektörer

kunna åläggas att vid sina inspektioner lämna råd och anvisningar i hithörande

avseenden.»

Av allt att döma hade — framhåller herr Hagård vidare i sitt enquétesvar

—- från de centrala verkens sida ingenting i denna angelägenhet blivit åtgjort,

sedan cirkulärskrivelsen utsändes. Statens folkskolinspektörer, vilkas

verksamhet i hög grad vore av konsulterande art, syntes icke hava blivit närmare

informerade örn saken, och även socialstyrelsen syntes hava lämnat detta

spörsmål att av egen inneboende kraft utveckla sig.

En del andra samverkande orsaker hade också bidragit till att det synliga

resultatet dittills blivit ringa. Man finge icke glömma, att skolans personal,

vars medverkan i första rummet ifrågasatts, vore övervägande teoretiskt inriktad

och i allmänhet stöde ganska främmande för uppgiften att medverka

till ungdomens inställning på praktiska yrken. Det torde i regeln vara så inom

denna del av vårt skolväsen, att när en förmåga upptäckts bland eleverna,

ginge tanken helst till de levnadsbanor, där övervägande teoretisk insikt vöre

nödig. De praktiska begåvningarna bleve icke på samma sätt tillvaratagna

och uppmuntrade.

Vad vidare arbetsförmedlingspersonalen beträffade, vore förhållandena på

detta område sådana, att någon större effektivitet från dess sida knappast

vore att förvänta. Detta vore dock icke beroende på bristande intresse. Örn

man undantoge de större städernas och några enstaka läns arbetsförmedlingar,

saknades i allmänhet hos personalen de personliga förutsättningarna för

ett verksamt ingripande. Den relativt svaga avlöningen, tendensen att göra

män i politisk förtroendeställning till arbetsförmedlingsföreståndare och den

svaga ställningen i övrigt gjorde dem knappast skickade för denna nya uppgift.

I vardagslag bleve arbetsförmedlingen på många platser i allt för hög

grad blott och bart en registreringsbyrå, där det personliga intresset för förmedlingsverksamheten

alltför lätt trubbades av.

Därest en förbättrad arbetsförmedling för ungdom skulle kunna komma till

stånd, torde det bliva nödvändigt att först och främst gjuta nytt liv i den

offentliga arbetsförmedlingen och härför fordrades icke mindre än en omorganisation

av densamma. I händelse arbetslöshetsförsäkring i någon form komme

att införas, måste den offentliga arbetsförmedlingen utbyggas och reformeras.

Intill dess torde väl knappast någon omläggning kunna ifrågasättas.

Uppenbart vore dock, att redan i de gamla formerna något skulle kunna

åstadkommas. I stort sett torde detta kunna ske genom ett fortsatt byggande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

på den grund, som lagts genom ovan berörda cirkulär av april 1929. Skulle

emellertid därvid inom socialstyrelsen och skolöverstyrelsen icke finnas tillgänglig

arbetskraft för den konsulterande verksamhet, som vore nödvändig,

syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke tillfälligt borde anställas

en ungdomskonsulent, som kunde av de båda ämbetsverken och statens arbetslöshetskommission

gemensamt användas för verksamheten beträffande

förbättrad arbetsförmedling och yrkesutbildning.

De sakkunniga vilja vidare meddela, att byråchefen Bergström, även sedan

han erhöll entledigande från här ifrågavarande sakkunniguppdrag, tillhandagått

de sakkunniga med upplysningar angående den offentliga arbetsförmedlingen.

Likaledes ha sådana lämnats av t. f. byråassistenten i socialstyrelsen

Sven Skogh.

* *

*

Arbetsför- Ovan har erinrats örn den begränsade omfattningen av de sakkunnigas upp
ungdom

över ^ra£ över huvud. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att den del av

18 år. uppdraget, som avser frågan om arbetsförmedling för ungdom, begränsats till

vissa speciella sidor av detta spörsmål. I de sakkunnigas förevarande uppdrag

ingår sålunda icke vad man brukar benämna ungdomsförmedling, d. v. s.

yrkesrådgivning och arbetsförmedling för ungdom under 18 år. De sakkunniga

vilja dock framhålla, att vissa spörsmål rörande ungdomsförmedlingen

på ett sådant sätt sammanhänga med frågan örn yrkesutbildningen, att de sakkunniga

anse sig böra upptaga dessa spörsmål i samband med den utredning

rörande yrkesutbildningen, de sakkunniga jämlikt sitt uppdrag senare komma

att avgiva. För närvarande vilja de sakkunniga emellertid begränsa sig till

att avgiva utlåtande rörande de speciella sidor av arbetsförmedlingsfrågan,

vilka mera direkt angivits såsom börande göras till föremål för de sakkunnigas

utredning, nämligen möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling för

ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen ännu

icke ernått effektiv organisation.

De sakkunniga vilja då till en början erinra därom, att unga personer över

18 år ur arbetsmarknadssynpunkt icke äro minderåriga. De tillhöra således

inom arbetsförmedlingsverksamheten det vuxna klientelet. Detta innebär, att

i den mån brister förefinnas beträffande den offentliga arbetsförmedlingens

effektivitet, i vad gäller förmedling av arbete åt ungdom över 18 år, det i allmänhet

blir fråga örn brister i arbetsförmedlingens effektivitet överhuvud taget.

Dessa brister kunna emellertid framträda särskilt påfallande eller vara

särskilt ödesdigra just i fråga örn de yngre personerna inom det vuxna klientelet.

Det torde icke heller kunna förnekas, att arbetsförmedlingsorganisationen

är behäftad med åtskilliga sådana brister.

Emellertid möter arbetsförmedlingen icke blott i fråga örn minderåriga utan

i viss mån även beträffande ungdom över 18 år speciella problem, som icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

kunna anses föreligga i fråga om äldre arbetssökande. En stor del ungdom

i åldern över 18 år har ännu icke kunnat vinna inträde i något bestämt yrke

eller överhuvud erhålla någon stadigvarande sysselsättning (jämför ovan

s. 7). En del andra unga personer, som efter slutad skolgång erhållit sysselsättning

som springpojkar och dylikt, förlora i åldern 18—20 år denna

sysselsättning och ha då att — utan att ha erhållit utbildning för något bestämt

yrke — söka sig sin utkomst. Även örn man beträffande dylik ungdom

— då den, såsom ovan nämnts, dock är att räkna till arbetsförmedlingens

vuxna klientel — på det hela taget icke kan vidtaga sådana speciella anordningar

som dem, vilka ovan omnämnts i fråga örn arbetsförmedling för minderåriga,

synes det dock böra undersökas, örn arbetsförmedlingen i sitt nuvarande

skick kan fylla de speciella uppgifter, som möta i fråga örn sagda ungdom

över 18 år, eller örn särskilda åtgärder härför böra vidtagas.

Den mest iögonenfallande bristen i den nuvarande arbetsförmedlingsorganisationen

överhuvud taget är avsaknaden av organ för den offentliga arbetsförmedlingen

på en rad ganska betydande orter. (För närvarande finnas sammanlagt

36 huvudkontor och 100 avdelningskontor. Dessutom har arbetsförmedlingen

ombud på en del platser, där kontor ej finnas.)

De sakkunniga vilja här erinra örn vissa uttalanden i nämnda avseende

av 1926 års arbetslöshetssakkunniga. I sitt A-förslag, vilket avsåg obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, utgingo dessa från att antalet av arbetsförmedlingens

avdelningskontor på landsbygden skulle behöva utökas från de dåvarande

49 till 189. (Inalles beräknades antalet avdelningskontor behöva ökas

med 147, d. v. s. från 139 till 286.) Denna utökning var givetvis motiverad

av de uppgifter i fråga om kontroll, utbetalning av daghjälp åt arbetslösa

m. m., som vid den obligatoriska försäkringen skulle åvila arbetsförmedlingen,

och kan icke betraktas som ett uttryck för den utvidgning av anstaltsnätet,

som kan vara motiverad enbart ur arbetsmarknadssynpunkt. Å andra

sidan utgick nämnda förslag från att arbetslöshetsförsäkringen icke skulle

omfatta jordbruks- och skogsarbetare, vilka givetvis måste medräknas vid

bedömande av arbetsförmedlingens effektivitet ur arbetsmarknadssynpunkt.

Tilläggas bör dock, att socialstyrelsen i sitt till 1932 års sakkunniga för

arbetslöshetsförsäkring avgivna och av dessa upptagna förslag rörande utbyggnad

av arbetsförmedlingen vid genomförandet av det utav sagda sakkunniga

utarbetade förslaget till frivillig försäkring, vilket även skulle omfatta

skogs- och jordbruksarbetare, räknat med att antalet avdelningskontor

sammanlagt skulle behöva ökas endast med 103. Socialstyrelsen räknar

emellertid dessutom med ett antal ombud av 1,300 mot 1,000 enligt 1926

års arbetslöshetssakkunnigas förslag. (P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring

m. m. s. 224 f.)

Vad ungdomsarbetslöshetssakkunniga vilja fästa uppmärksamheten på är

emellertid, att 1926 års sakkunniga funno det anmärkningsvärt, att de 140

nya avdelningskontor, som de antogo skulle bliva erforderliga å landsbygden,

i genomsnitt komme att ha 1,150 försäkrade, en siffra, som föga understege

Utvidgning

av arbetsförmedlingsorganisationen.

Effektiv

arbetsförmedling

å

orter, aär

sådan nu

saknas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

genomsnittliga antalet försäkrade vid vart och ett av de förut existerande

49 kontoren på landsbygden. Detta förhållande tydde, enligt de arbetslöshetssakkunniga,

på att det funnes ett icke ringa antal orter inom landet, beträffande

vilka behovet av arbetsförmedlingskontor kunde förmodas vara lika

stort som å orter, där kontor redan inrättats (1926 års arbetslöshetssakkunnigas

betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling

och reservarbeten; Statens offentliga utredningar 1928:9 sid. 426).

Huru härmed än må förhålla sig, synes det i varje fall vara en avgjord

brist i förmedlingsorganisationen att, såsom ovan framhållits ■— åtminstone i

normala tider — varje organ för den offentliga arbetsförmedlingen saknas på

en rad betydande bruks- och industriorter. Bristen på dylika effektivt arbetande

förmedlingsorgan i kontakt med motsvarande organ på andra platser,

synes vara en av orsakerna till att, speciellt vad en del bruksorter beträffar,

de unga kvarstanna i hemorten, även örn möjligheten att där erhålla arbete

är relativt liten, under det att bättre försörjningsmöjligheter förefinnas på

andra örte]''. Då en av arbetsförmedlingens uppgifter just är att bidraga till

arbetskraftens rörlighet, ligger det i sakens natur, att avsaknaden av arbetsförmedlingsorgan

kommer att medverka till sagda resultat. Den vid 1927

års arbetslöshetsräkning konstaterade relativt stora ungdomsarbetslösheten på

bruksorter och i industrisamhällen på landsbygden torde åtminstone delvis lia

sin förklaring i nämnda förhållande.

Vad som här sagts örn bristerna i fråga om förmedlingsverksamhetens omfattning,

gäller — såsom ovan påpekats — för normala tider. Under tider av

stor arbetslöshet sker nämligen en utvidgning av antalet organ för arbetsförmedlingen

genom utökning av antalet ombud. Dessa — i viss mindre utsträckning

finnas sådana även under normala tider -— ha att på orter, där

förmedlingsverksamheten anses mindre omfattande, fullgöra de uppgifter,

som eljest åvila arbetsförmedlingskontor. Under den stora arbetslösheten

1921—1922 var maximiantalet dylika ombud cirka 350 för att därefter fram

till år 1930 hålla sig vid högst ett femtiotal. Under den därefter alltmer tilltagande

arbetslösheten ökades antalet betydligt för att för närvarande uppgå

till cirka 525. Den starka ansvällningen av förmedlingsorganens antal under

tider, då stor brist på arbetstillfällen förefinnes, sammanhänger emellertid

mindre med arbetsförmedlingssynpunkter än med bestämmelserna rörande det

allmännas arbetslöshetshjälp. Inom alla kommuner, som lämna dylik, måste

nämligen finnas organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Därest ordinarie

organ ej finnas, tillsättas provisoriska ombud. Det har emellertid visat sig,

att effektiviteten av denna provisoriska ombudsorganisation oftast blir relativt

liten. Denna bristande effektivitet kommer till uttryck, redan då det blir

fråga om möjligheten för arbetsförmedlingen att fullgöra sina uppgifter i

samband med det allmännas arbetslöshetshjälp. Det må sålunda framhållas,

att det antal kommuner, som under svårare arbetslöshetstider bedrivit hjälpverksamhet

för arbetslösa och i anledning därav trätt i förbindelse med statens

arbetslöshetskommission, ofta varit betydligt större än antalet kommuner,

som stått i förbindelse med vederbörande arbetsförmedling inom länet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Antalet kommuner, som varit försedda med kontor eller ombud för den offentliga

arbetsförmedlingen, har sålunda varit betydligt mindre än antalet kommuner,

som avgivit rapporter till arbetslöshetskommissionen. Under det att

de förras antal för närvarande är cirka 660, är de senares cirka 1,000.

Vida betydelsefullare är emellertid den bristande effektiviteten ur arbetsförmedlingssynpunkt

av denna tillfälliga ombudsorganisation. Härtill kommer,

att då arbetsförmedlingsorgan finnas endast under tider, då de i regel

icke kunna giva anvisning på arbete, följden blir, att särskilt de unga arbetslösa

måste få den uppfattningen, att arbetsförmedlingens egentliga uppgift är

att vara en institution, som man anlitar för erhållande av arbetslöshetsunderstöd,

och icke att vara ett organ för förmedling av arbete. På de orter, där

i normala fall arbetsförmedlingsorgan icke finnas, framträder sålunda i särskilt

hög grad den förskjutning i fråga örn arbetsförmedlingens uppgifter, som

blivit en följd av dess sammankoppling med det allmännas arbetslöshetshjälp.

Beträffande denna förskjutning vilja de sakkunniga hänvisa till följande uttalande

av arbetslöshetsutredningen :

»Upprättandet och understödjandet av offentliga arbetsförmedlingsanstalter

hade avsett att underlätta den enskildes sökande efter för honom lämpligt

arbete; i och med arbetsförmedlingens sammankoppling med understödsverksamheten

innebar en anmälan hos arbetsförmedlingen icke längre enbart ett

efterhörande av arbete, utan dylik anmälan kom i många fall att betraktas

endast såsom en etapp på vägen fram till arbetslöshetsunderstöd. Från att

ursprungligen lia varit en ren arbetsmarknadsinstitution blev arbetsförmedlingen

numera frekventerad av sökandegrupper, vilka i många fall betraktade

den som ett ofrånkomligt och kanske till och med besvärande led i understödsproceduren.

Då arbetsgivarna under tider av överflöd på arbetskraft knappast

behövde vända sig till arbetsförmedlingen med sina beställningar, kom

denna institution att ensidigt överhopas med arbetslösa utan att äga större

tillgång till arbetstillfällen på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingssiffrorna

kommo under sådana förhållanden mindre att giva uttryck åt

arbetsmarknadssituationen än åt anspråken på den allmänna arbetslöshetshjälpen

— och förhoppningarna örn hjälp -—- vilket gav en ny prägel åt dess

statistiska material. Medan den arbetslöse tidigare i många fall besökt arbetsförmedlingen

först i den mån hans egna bemödanden att skaffa sig önskat

arbete misslyckats, blev det nu ett intresse för den arbetslöse att genom anmälan

hos arbetsförmedlingen omedelbart efter inträffad arbetsbrist trygga

den eventuella understödsrätten, i den händelse arbete icke där stöde till buds,

oberoende av örn den arbetslöse genom egna ansträngningar hade några utsikter

att skaffa sig arbete.» (Arbetslöshetsutredningens betänkande I, Arbetslöshetens

omfattning, karaktär och orsaker; Statens offentliga utredningar 1931:

20 sid. 34.)

Såsom ovan framhållits, ha nu 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring

framlagt ett förslag till en väsentlig utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen

i samband med genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäkring.

Ungdomsarbetslöshetssakkunniga sakna givetvis anledning att taga

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 sami. Nr 216. 4

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

ställning till frågan om lämpligheten eller genomförbarheten av detta förslag.

De sakkunniga vilja endast framhålla, att de ovan påtalade bristerna i fråga

örn anstaltsnätets utbredning i och med genomförande av förslaget skulle försvinna.

De sakkunniga vilja tillägga, att det synes dem i högsta grad angeläget

att — oavsett örn arbetslöshetsförsäkringen genomföres eller ej — de ovan

påtalade bristerna i frågan örn den offentliga arbetsförmedlingen avhjälpas.

Åtgärder böra sålunda vidtagas för att få till stånd mera stadigvarande organ

för arbetsförmedlingen — vare sig i form av avdelningskontor eller ombud

-—• på de större bruks- och industriorter, där sådana organ nu saknas.

Med den karaktär av kommunalinstitution, som arbetsförmedlingen har, skulle

emellertid initiativet till denna utbyggnad av förmedlingsverksamheten behöva

utgå från huvudkontoren i de olika länen. Den statliga inspektionsmyndigheten

— socialstyrelsen — synes dock i sin ledande och rådgivande verksamhet

i fråga örn arbetsförmedlingen böra kunna giva länskontoren råd och anvisningar

rörande en sådan utbyggnad av förmedlingsverksamheten. Det torde

emellertid böra tagas under övervägande, huruvida icke staten även på annat

sätt borde uppmuntra till åtgärder i berörda riktning. Den utväg, som härvid

närmast kommer i betraktande, är en ökning av statsbidragen till arbetsförmedlingsanstalterna.

I § 2 av kungörelsen den 30 juni 1916 (nr 320) — i dess nu gällande lydelse

— stadgas följande grunder för statsunderstöd till den offentliga arbetsförmedlingen:
»Mom.

1. Understöd må erhållas till bestridande av samtliga för arbetsförmedlingen

nödvändiga utgifter för:

a) postporto;

b) abonnemang å rikstelefon;

c) telegram och interurbana telefonsamtal; samt

d) tryckning av formulär och blanketter.

Mom. 2. Efter prövning i varje fall kan därjämte erhållas understöd till

bestridande av kostnaderna dels för avlöning av sådan personal, som särskilt

anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock för

de särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens

behov, för samarbetet mellan anstalterna, för anställande i arbete av värnpliktiga

och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad militärtjänstgöring

samt för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt

ungdom.

Understöd kan även erhållas till bestridande av kostnader för rese- och

traktamentsersättning, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats till

tjänsteman vid arbetsförmedlingsanstalt. Storleken av dylikt understöd bör

bestämmas med ledning av den ersättning, som av vederbörande tjänsteman

uppburits, dock under iakttagande att gottgörelse icke må lämnas med högre

belopp, än som enligt gällande allmänna resereglemente skulle i motsvarande

fall hava utgått vid resa för förrättning i statens ärenden, och icke heller

må utgå efter förmånligare grunder än dem, vilka gälla för tjänsteman, som

hänförts till rese- och traktamentsklass II C i nämnda reglemente. Under
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

stöd för här avsedda ändamål må sammanlagt utgå med högst 3,000 kronor

för budgetår.»

Såsom framgår av dessa bestämmelser, skulle vid en sådan utbyggnad av

arbetsförmedlingen, som ovan angivits, kostnaderna för avlöning av personal

eller för arvoden åt ombud helt och hållet komma på vederbörande arbetsförmedlingsanstalt.

Att detta förhållande motverkar den ifrågasatta utbyggnaden

ligger i sakens natur. Nu innebär emellertid det av 1932 års sakkunniga

för arbetslöshetsförsäkring utarbetade förslaget till nya bestämmelser angående

arbetsförmedlingen, att arbetsförmedlingsanstalt skulle — utöver bidrag

till samtliga de utgifter, som angives i ovan anförda § 2 mom. 1 av nu gällande

kungörelse, samt till 3/4 av vissa utgifter för arbetssökandes resor till

anvisad anställning å annan ort — kunna till övriga utgifter, i den mån de

kunde anses vara av behovet påkallade, åtnjuta statsbidrag med hälften av

det utgivna beloppet. (För utgifter för vissa specialanordningar skulle förmedlingsanstalt,

där Kungl. Maj :t med hänsyn till särskilt förhållande så prövade

skäligt, av statmedel kunna erhålla mer än hälften.)

De skäl, som av nämnda sakkunniga anförts för ifrågavarande omläggning

av anslagsvillkoren, sammanhänga med de nya uppgifter arbetsförmedlingen

skulle få i samband med genomförandet av arbetslöshetsförsäkringen. Ungdomsarbetslöshetssakkunniga

vilja icke heller ifrågasätta en så betydande höjning

av statsunderstöden, därest försäkringen icke skulle komma till stånd.

Däremot vilja de sakkunniga, under nämnda förutsättning, förorda ett genomförande

av förslaget med den begränsning, att — såsom 1926 års arbetslöshetssakkunniga

föreslogo — statsbidraget till vad som ovan kallats »övriga

utgifter» må kunna utgå med en fjärdedel.

De sakkunniga vilja erinra därom, att samtliga kostnader för arbetsförmedlingen

under år 1931 utgjorde cirka 1,100,000 kronor och att statsanslaget

för ändamålet i riksstaten för innevarande budgetår upptagits till 260,000 kronor.

En omläggning av anslagsvillkoren på detta sätt skulle icke blott medföra,

att den ovanberörda utbyggnaden av arbetsförmedlingen med större säkerhet

skulle kunna beräknas komma till stånd, då kostnaderna för densamma

i högre grad, än som skulle bliva fallet enligt gällande bestämmelser, skulle

bäras av staten. De nya anslagsvillkoren skulle dessutom befordra den effektivisering

av arbetsförmedlingen i övrigt, de sakkunniga i det följande

skola beröra.

De sakkunniga äro medvetna därom, att man mot ett tillskapande av nya

ordinarie förmedlingsorgan under tider av stor arbetslöshet kan rikta samma

anmärkning som mot den provisoriska ombudsorganisation, vilken betingats av

arbetsförmedlingens uppgifter i samband med arbetslöshetshjälpen, nämligen

att förmedlingsorganens enda uppgift bleve att konstatera, att intet arbete

fanns att anvisa. Men dels torde dessa ordinarie organ i regel kunna utföra

ett mera effektivt arbete än de mera provisoriska, dels torde det i varje fall

taga en avsevärd tid, innan utbyggandet i önskvärd omfattning av förmedlingsverksamheten

hinner genomföras. Slutligen vilja de sakkunniga på nytt

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra åtgärder

att

göra arbetsförmedlingen

mera

effektiv, med

särskild

hänsyn till

ungdom över

18 år.

erinra därom, att det skulle ankomma på socialstyrelsen att pröva, huruvida

de utgifter vartill statsbidrag begärdes, kunde anses vara av behovet påkallade.

Socialstyrelsen komme då givetvis redan i sin rådgivande verksamhet

att tillse, att nya avdelningskontor eller ombud icke tillkommo i andra fall,

än då så kunde anses behövligt. De sakkunniga vilja dessutom betona, att

det även i fortsättningen understundom kan visa sig mest ändamålsenligt

med en mera provisorisk utvidgning av arbetsförmedlingsorganisationen, och

att socialstyrelsen även bör tillse, att förmedlingsorgan indragas, därest de

icke längre skulle anses erforderliga med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden.

Även örn de sakkunniga sakna möjlighet att mera i detalj bedöma, i vilka

fall de nya arbetsförmedlingsorgan, som skulle komma till stånd, borde vara

avdelningskontor eller ombud — det skulle, såsom ovan angivits, närmast ankomma

på socialstyrelsen att slutligt avgöra denna fråga — vilja de sakkunniga

som sin uppfattning uttala, att man i de flesta fall torde kunna nöja sig

med ombud. De sakkunniga vilja erinra därom, att socialstyrelsen i sitt

ovan (sid. 13) omnämnda utlåtande ansett 103 nya avdelningskontor och

1,300 ombud bliva behövliga vid ett genomförande av frivillig arbetslöshetsförsäkring

enligt det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uppgjorda

förslaget. Likaledes vilja de sakkunniga framhålla, att socialstyrelsen

räknar med en medelkostnad för varje nytt avdelningskontor av 5,000

kronor per år och för varje ombud av 300 kronor per år. Dessa avdelningskontor

och ombud skulle dock även omhänderhava de uppgifter, som skulle

åläggas arbetsförmedlingen i samband med genomförandet av försäkringen.

De sakkunniga vilja tillägga, att -— såsom de nedan skola närmare påvisa —

det i de flesta fall icke torde böra bereda några större svårigheter att erhålla

effektivt arbetande ombud, även örn relativt ringa arvoden erbjudas såsom ersättning

för det sålunda utförda arbetet.

De åtgärder, de sakkunniga i det föregående förutsatt i fråga örn utökningen

av antalet förmedlingsorgan, taga — i överensstämmelse med vad de

sakkunniga ovan anfört rörande förmedling av arbete för ungdom över 18 år

— icke speciellt sikte på denna ungdom. Emellertid är, såsom ovan framhållits,

en dylik utvidgning i främsta rummet påkallad med hänsyn till de

yngre åldersklasserna bland arbetsförmedlingens vuxna klientel. Den torde

också komma att i särskild grad bliva till fördel för dessa.

Arbetslöshetsförmedlingsinstitutionen lider emellertid icke blott av den

ovannämnda bristen, att den saknar organ på ett antal platser, där sådana

kunna anses behövliga. Även ur andra synpunkter är dess effektivitet mindre,

än som kan anses önskvärt. Främst visar sig detta däri, att det endast är

inom jordbruk, handel och samfärdsel samt i fråga örn grovarbete och husligt

arbete, som någon mera avsevärd del av omsättningen på arbetsmarknaden

går genom den offentliga arbetsförmedlingen. Däremot har denna, vad industrien

beträffar, spelat en mindre framträdande roll för platstillsättningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Arbetsgivarna inom industrien, speciellt inom den till landsbygden lokaliserade,

ha i regel ej ansett sig behöva vända sig till arbetsförmedlingen för att

anskaffa arbetskraft. Bland industriarbetarna åter har man dels förmenat,

att man erhöll bättre arbete utanför än genom arbetsförmedlingen, dels har

man i en del fall föredragit att ombesörja rekryteringen till arbetsplatserna

genom av vederbörande fackförening själv ordnad platsförmedling. Slutligen

må det — i anslutning till arbetslöshetsutredningens ovan (sid. 15) anförda

uttalande — erinras därom, att sammankopplingen av arbetsförmedlingen med

den offentliga arbetslöshetshjälpen icke bidragit till att hos arbetarna höja

arbetsförmedlingens anseende, i vad angår dennas egentliga uppgift som förmedlare

av arbete.

Huruvida ett genomförande av arbetslöshetsförsäkringen skulle medföra en

förstärkning av arbetsförmedlingen i nu nämnda avseenden, undandrar sig de

sakkunnigas bedömande. De vilja endast erinra därom, att det inom 1926 års

arbetslöshetssakkunniga rådde olika meningar i nämnda fråga. 1932 års

sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring ha däremot ansett övervägande skäl

tala för att en sådan förstärkning skulle bli en följd, därest det av nämnda

sakkunniga utarbetade förslaget bomme att genomföras.

Ungdomsarbetslöshetssakkunniga vilja emellertid betona, att alla åtgärder

för utökning av antalet arbetsförmedlingsorgan bli utan betydelse, därest

arbetsförmedlingen icke tillvinner sig ett större förtroende, så att den i högre

grad än hittills anlitas för platstillsättningen.

En av förutsättningarna härför synes vara, att arbetsförmedlingens personalfråga

ordnas på ett bättre sätt än hittills. Delvis torde bristen på förtroende

för arbetsförmedlingen nämligen bero därpå, att arbetsförmedlingen ofta

ej förfogat över tillräcklig, fullt kompetent personal. Följden har blivit, att

— örn man undantager arbetsförmedlingsanstalterna på de större platserna —

de arbetssökande i många fall kommit att behandlas mera schablonmässigt.

Eörmedlingsarbetet har blivit endast expeditionsåtgärder, och möjligheten att

erhålla individuella råd och upplysningar har i många fall varit ytterst begränsad.

I anslutning till socialstyrelsens ovan (sid. 7) anförda uttalande

vilja de sakkunniga betona vikten av att arbetsförmedlingen göres mera effektiv

i nu nämnda avseenden.

Såsom ovan (sid. 12) framhållits, möter arbetsförmedlingen härvid vissa

speciella problem i fråga örn de yngre arbetssökande. Då det gäller dessa

—• icke blott de minderåriga utan i åtskilliga fall även ungdom över 18 år,

alltså de yngre bland det vuxna klientelet — är det av största vikt, att arbetsförmedlingen

förfogar över personal, som icke blott har en ingående kännedom

om arbetsmarknadens förhållanden och de olika fordringar, som kunna uppställas

för anställning i skilda yrken, utan också äger intresse och förmåga att

undersöka den arbetssökandes kvalifikationer för olika arbetsuppgifter samt

att med hänsyn härtill lämna honom råd och anvisningar rörande yrkesval och

möjligheterna att förskaffa sig yrkesutbildning. Då fråga är om ungdom över

18 år, böra dylika anvisningar icke lämnas blott, då den arbetssökande ännu

ej erhållit någon sådan utbildning men kan förutsättas ha behov av och möj
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

lighet att tillägna sig dylik, utan även i sådana fall, då fråga kan vara om

en omskolning med hänsyn till nya arbetsmetoder eller för övergång till annat

yrke.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga även understryka vikten av att

systemet med fackarbetsanvisningar kommer till vidare utveckling. Den möjlighet

härtill, som man velat bereda genom den 1916 i statsbidragskungörelsen

(jfr ovan sid. 16) införda bestämmelsen örn speciellt statsunderstöd till bestridande

av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts

för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, har hittills i alltför

ringa grad utnyttjats.

För att arbetsförmedlingens personal skall kunna fylla sådana krav som

de här angivna, är det givetvis i första rummet angeläget, att man vid anställande

av densamma tillser, att den besitter nödiga kvalifikationer. Enligt

de sakkunnigas mening bör därför under alla omständigheter socialstyrelsen

erhålla minst de befogenheter vid tillsättningen av dylik personal, vilka ingå i

det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring utarbetade förslaget.

Det torde emellertid icke kunna förnekas, att frågan i åtskilliga fall måste bli

av ekonomisk natur, d. v. s. ett spörsmål örn bättre avlöning och bättre anställningsförhållanden

än de hittillsvarande. Såsom de sakkunniga ovan framhållit,

skulle förbättringar i dessa avseenden befordras, örn statsbidragsvillkoren

omändrades på sätt de sakkunniga ovan ifrågasatt.

De sakkunniga vilja emellertid som sin mening uttala, att den nämnda frågan

ingalunda är av enbart ekonomisk natur. Sålunda gäller det vid tillsättande

av ombud för arbetsförmedlingen i främsta rummet att erhålla personer,

som kunna förutsättas äga såväl auktoritet som verklig kontakt med

arbetsmarknaden. Det torde därvid ofta vara möjligt att till ombud få personer,

som åtaga sig ombudskapet i viss mån som ett förtroendeuppdrag. Även

en mindre ersättning torde i så fall vara tillräcklig. Exempelvis torde det på

en bruksort ofta vara lämpligt, att man söker få någon av tjänstemännen vid

bruket till ombud för arbetsförmedlingen.

De sakkunniga vilja dessutom starkt understryka vikten av att största omsorg

nedlägges på att informera de inom arbetsförmedlingen på det ena eller

andra sättet anställda rörande de uppgifter, som åvila dem. Det är därför

av stor betydelse, att socialstyrelsen sättes i stånd att fortsätta de konferenser

med representanter för arbetsförmedlingskontorens personal, som styrelsen

tidigare anordnat. Konferenserna torde i regel lämpligast få formen av instruktionsmöten.

Sådana böra även, liksom hittills men i vidgad utsträckning

och om möjligt varje år, anordnas länsvis med avdelningskontorens personal

och ombuden.

Örn sålunda ett bättre ordnande av arbetsförmedlingens personalfråga framstår

som en av de primära förutsättningarna för att skapa större förtroende

för institutionen, synas även andra åtgärder kunna vidtagas för att nå detta

syfte. De sakkunniga vilja i detta avseende erinra därom, att i den mån ett

samarbete, i enlighet med de i ovan (sid. 6) omnämnda cirkulär från socialstyrelsen

och skolöverstyrelsen angivna principerna, verkligen kommer till

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

stånd mellan skola och arbetsförmedling — ett spörsmål, som de sakkunniga

i annat sammanhang skola upptaga till närmare övervägande (jfr ovan sid.

12) —• och ungdomen sålunda redan i skolan erhåller nödig kännedom örn arbetsförmedlingen,

kan man påräkna, att dennas betydelse kommer att ingå i

det allmänna medvetandet. Dessutom synes man bland särskilt de yngre av

de vuxna arbetarna böra bedriva upplysningsverksamhet rörande arbetsförmedlingen.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra därom, att i den

ovannämnda propositionen till 1914 års riksdag (1914 B: 154) angående särskilda

anordningar inom arbetsförmedlingen för värnpliktigas anställande i

arbete efter slutad militärtjänstgöring bland annat föreslogs, att orienterande

föredrag i ämnet skulle anordnas för de värnpliktiga enligt anvisningar, som

skulle tillhandahållas från socialstyrelsen. En sådan upplysningsverksamhet

torde emellertid numera endast i undantagsfall förekomma. Enligt de sakkunnigas

mening vore det emellertid skäl att i detta såväl som i andra avseenden

bättre söka utnyttja de möjligheter, som redan nu förefinnas till särskilda

åtgärder i fråga örn arbetsförmedling för ungdom i värnpliktsåldern.

Härutöver synes man böra genom de folkliga bildningsorganisationerna kunna

sprida kännedom örn arbetsförmedlingen. De sakkunniga vilja i detta avseende

särskilt rekommendera ett samarbete mellan arbetsförmedlingen och

sådana organisationer som speciellt nå de unga, såsom arbetarnas bildningsförbund

(A. B. F.), jordbrukarungdomens förbund (J. U. F.) och liknande

organisationer. I den mån arbetsförmedlingen förfogar över kvalificerad personal,

torde denna kunna tillhandagå nämnda organisationer med råd och upplysningar

för studiecirkelverksamhet kring arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor,

yrkesval m. m. och eventuellt själv deltaga i ledningen av dylik

verksamhet.

De åtgärder av olika slag, de sakkunniga nu berört, ha till syfte att giva

arbetsförmedlingen en mera central ställning på arbetsmarknaden, än den för

närvarande innehar. I enlighet härmed är det även av största betydelse, att

man bryter med den passivitet, som understundom karakteriserat arbetsförmedlingen.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör arbetsförmedlingen, särskilt

under arbetslöshetstider, icke nöja sig med att förmedla det arbete, som

utan dess åtgöranden erbjudes densamma. Erfarenheterna från den verksamhet,

som tidvis bedrivits av arbetsförmedlingen i ett par län på så sätt, att

föreståndaren vid resor i länet sökt uppleta arbetstillfällen, ger vid handen,

att vissa icke föraktliga resultat kunna på detta sätt ernås för anskaffande av

arbete åt speciellt yngre arbetskraft. I detta sammanhang vilja de sakkunniga

fästa uppmärksamheten på de möjligheter till statsbidrag för dylika resor, som

erbjuda sig från och med år 1930 (§ 2 mom. 2 andra stycket i gällande statsbidragskungörelse;

se ovan sid. 16). Begränsningen av de medel, som få användas

härför — till en början sammanlagt 2,000 kronor, numera sammanlagt

3,000 kronor — försvårar emellertid, att anordningen får någon större omfattning.

Den ambulatoriska förmedlingsverksamhet, som på detta sätt skulle

uppmuntras, har därför egentligen kommit att få större betydelse blott inom

Norrbottens län, där en särskild tjänsteman avdelats för dylik verksamhet i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

fråga om skogsarbetet. Erfarenheterna av denna verksamhet äro emellertid

synnerligen gynnsamma och uppmuntra till en fortsatt utveckling av anordningen.

En nödvändig förutsättning är emellertid, att maximeringen av anslagsposten

borttages. De sakkunniga vilja här betona, att en dylik anordning

i vissa fall torde kunna ersätta den utbyggnad av speciellt ombudsinstitutionen,

som — i enlighet med vad de sakkunniga ovan anfört — eljest synes nödvändig.

Då det gäller att öka arbetsförmedlingens möjligheter att bereda ungdom över

18 år sysselsättning — genom vare sig arbete eller yrkesutbildning — synes

emellertid ännu en utväg att förstärka arbetsförmedlingen böra tagas under

övervägande. De sakkunniga åsyfta ett vidare utbyggande av den anordning,

som socialstyrelsen och skolöverstyrelsen föreslogo i ovan (sid. 6) omnämnda

cirkulärskrivelse i fråga örn organiserandet av samarbetet mellan skolan och

arbetsförmedlingen. I fråga örn den åsyftade anordningen hette det i en till

nämnda skrivelse fogad P. M. från socialstyrelsen till den offentliga arbetsförmedlingen

:

»Arbetsförmedlingsstyrelsen söker förbindelse med de lokala skolmyndigheterna

för gemensamt dryftande av de lämpliga formerna för samarbete. Åj

en hel del orter torde det vara önskvärt att bilda en särskild samarbetskommitté

för ifrågavarande ändamål. Där så är fallet, bör arbetsförmedlingens styrelse

inbjuda skolmyndigheterna i orten att utse ledamöter i kommittén samt för

egen del vidtaga motsvarande åtgärd. Det bör givetvis från båda hållen tillses,

att kommittén erhåller sådan sammansättning, att den kan anses skickad representera

de båda institutionernas synpunkter. Även utomstående personer,

som kunna utgöra ett krafttillskott för samarbetet, exempelvis representanter

för hantverket, torde kunna inbjudas att ingå såsom ledamöter. I allmänhet

torde det vara lämpligt, att ordföranden i styrelsen för arbetsförmedlingen ingår

i kommittén och fungerar såsom dess ordförande.

Kommittén planlägger det organisatoriska samarbetet mellan skolmyndigheter

och arbetsförmedling och gör för sådant ändamål de framställningar, vartill

förhållandena föranleda. Kommittéledamöterna böra göra sig personligen

förtrogna med anordningarna för ungdomsförmedling. Framhållas må, att

kommittén enligt sakens natur ej har att fatta några för dess respektive uppdragsgivare

bindande beslut.

När arbetsförmedlingens styrelse för sin del har att behandla frågor örn

åtgärder för yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom, beredes tillfälle även

för samarbetskommitténs utanför styrelsen stående ledamöter att genom deltagande

i överläggningarna (ej i besluten) framföra sin mening.»

Såsom framgår av det anförda, åsyftades genom denna anordning icke någon

förändring i sammansättningen av styrelsen för arbetsförmedlingsanstalt.

De sakkunniga vilja för sin del icke heller ifrågasätta någon ändring i de

härutinnan gällande bestämmelserna, att styrelsen skall — utom av en opartisk

ordförande — bestå av lika många representanter för arbetsgivare- och

arbetarintressena. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid vid sidan av

styrelsen tillsättas ett rådgivande organ efter mönster av de adjungerade leda
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

möter, som — vid sidan av ordföranden och det lika antalet representanter

för arbetsgivare och arbetare — finnas i styrelserna för de engelska arbetsförmedlingsanstalterna.

Detta rådgivande organ — här benämnt ungdomsråd

— bör bland annat ha till uppgift att ordna samarbetet mellan skola och

arbetsförmedling; ungdomsrådet skall alltså ersätta ovannämnda samarbetskommitté.

Det ifrågavarande samarbetet bör även gälla de yrkesundervisningsanstalter,

som kunna bereda utbildning åt ungdom över 18 år. överhuvud

bör rådet tillhandagå med hjälp vid arbetsförmedlingens verksamhet i

fråga örn yrkesval och arbetsanvisning åt ungdom samt i allmänhet vid dennas

rådgivande verksamhet i fråga örn icke blott minderåriga utan även ungdom

över 18 år. På grund härav bör i rådet insättas ej blott representanter

för olika skolmyndigheter utan även enskilda personer, som kunna vara intresserade

för ungdomsarbetet. Det bör dessutom vara angeläget att till medlemmar

i rådet förvärva representanter för näringslivet, överhuvud bör man

söka giva detsamma en för dess speciella uppgifter så representativ sammansättning

som möjligt. Rådets olika medlemmar böra då ■— utöver vad som

ovan sagts rörande samarbetet med skolor av skilda slag — kunna bistå arbetsförmedlingens

personal såväl då det under svårare arbetslöshetstider är

fråga om att giva anvisning på latenta arbetstillfällen, som då det gäller att

bistå ungdom vid yrkesrådgivning eller att genom besök hos arbetsgivare förvissa

sig örn hur ett yrkesval eller en arbetsanvisning utfallit.

De sakkunniga vilja betona vikten av att sådana ungdomsråd komma till

stånd icke minst på de platser, varest det — vid ett genomförande av ovannämnda

utav 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring utarbetade förslag

till lag örn offentlig arbetsförmedling — endast skulle finnas avdelningskontor.

Vid ett dylikt skulle nämligen personalen sakna det stöd i förmedlingsverksamheten,

som man vid huvudkontoret kan påräkna från styrelsens

ledamöter. Enligt de sakkunnigas förmenande bör det ankomma på socialstyrelsen

att lämna närmare anvisningar rörande sammansättningen av och

uppgifterna för ungdomsråden. Dessutom synes i en blivande författning om

den offentliga arbetsförmedlingen böra insättas en bestämmelse, att vid såväl

huvud- som avdelningskontor skola finnas ungdomsråd, vilkas sammansättning

och uppgifter skola vara angivna i anstaltens reglemente. Ungdomsråden

böra utses av vederbörande beslutande kommunala organ, och beträffande

medlemskap bör gälla, vad i kommunallagarna är stadgat örn kommunala förtroendeuppdrag.

Bestämmelser härom synas böra införas i nyssnämnda författning.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang betona, att vissa av de nu berörda

spörsmålen sammanhänga med frågan örn förbättrad yrkesutbildning.

De sakkunniga ämna därför — såsom ovan (sid. 12) framhållits — vid avgivandet

av sitt utlåtande rörande sistnämnda spörsmål återkomma till här

föreliggande frågor, i den mån de beröra yrkesutbildningsproblemet.

De sakkunniga sakna möjlighet att bedöma, huruvida socialstyrelsen förfogar

över tillräcklig personal för de vidgade uppgifter, som — enligt vad

ovan föreslagits — skulle åvila styrelsen. Skulle så icke vara fallet, synes

Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. Nr Slö. 5

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

man böra taga under övervägande, huruvida icke — på sätt herr Hagård föreslagit

i sitt ovan (sid. 12) omnämnda yttrande — inom socialstyrelsen borde,

åtminstone tillfälligt, anställas en ungdomskonsulent.

* *

*

Med hänvisning till vad de sakkunniga sålunda anfört, få de vördsamt

hemställa,

dels att — därest de förslag rörande den offentliga arbetsförmedlingen,

vilka framlagts i 1932 års sakkunnigas för arbetslöshetsförsäkring

ovanberörda P. M., komma att föranleda till någon Kungl.

Maj:ts åtgärd — de av ungdomsarbetslöshetssakkunniga här ovan

angivna synpunkterna härvid måtte vinna beaktande, dels aéle att

— därest en omorganisation av arbetsförmedlingen icke på nämnda

sätt skulle komma till stånd — åtgärder likväl måtte vidtagas för

genomförande av de utav ungdomsarbetslöshetssakkunniga ovan avgivna

förslagen.

Stockholm den 15 februari 1933.

GUST. MOSESSON.

GÖSTA EKELÖF. BERTIL MOGÅRD.

KARL WISTRAND. A. THOMSON.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330538

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till socialstyrelsen m. m. a1 i texten
  2. Rskr. 1933:356 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i propositionerna nr 211, 212 och 216 gjorda framställningar angående andag till arbeten till motverkande a s. 1 i texten
  3. SärU 1933:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211, 212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslöshe s. 1 i texten