Angående statsförvärv av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg m. m
1933-03-17 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:217, Angående statsförvärv av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv
av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg
m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1933.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo fråga örn statsförvärv
av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg samt anför därvid:
Inledning. På grund av skärpta ekonomiska svårigheter nödgades Ostkustbanans
aktiebolag att i augusti 1932 hos Kungl. Maj:t göra framställning
örn ett statslån å 300 000 kronor, vilket belopp av bolaget beräknades
erforderligt för bestridande av de löpande utgifterna under år 1932. Vid
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 217. sessa 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
anmälan av ärendet den 30 augusti 1932 inför Kungl. Maj:t anförde dåvarande
statsministern i egenskap av t. f. chef för kommunikationsdepartementet,
att den sålunda uppkomna situationen påkallade ett omedelbart
upptagande av spörsmålet om de åtgärder, som från statens sida borde
vidtagas för bevakande av det allmännas intresse beträffande Ostkustbanan.
Vid övervägande härutinnan hade föredragande departementschefen i betraktande
av den särställning bland de enskilda järnvägarna, som Ostkustbanan
intoge i förhållande till staten, kommit till den uppfattningen, att en utredning
beträffande järnvägen, på sätt av fullmäktige i riksgäldskontoret och
järnvägsstyrelsen i avgivna yttranden ifrågasatts, skyndsamt borde verkställas
ävensom att, såsom dessa myndigheter förordat, staten i samband
därmed för att hålla skilda möjligheter till frågans lösning öppna borde bereda
bolaget utväg att i avvaktan på utredningens resultat uppehålla järnvägsdriften.
Den ifrågasatta utredningen borde i enlighet härmed avse frågan
örn Ostkustbanans ställning i hela dess vidd och leda till klarläggande av
vilka möjligheter som förelåge i fråga örn järnvägens fortsatta drift och
finansiering under nuvarande bolagsform samt lämpligaste sättet för statens
övertagande av järnvägen, därest en sådan åtgärd skulle visa sig vara oundgängligen
nödvändig. Utredningen borde anförtros åt särskilda utredningsmän,
förslagsvis tre, representerande de olika huvudintressenterna, riksgäldskontoret,
statens järnvägar och Ostkustbanan samt verkställas så skyndsamt,
att densamma kunde föreläggas 1933 års riksdag.
I enlighet med föredragande departementschefens hemställan beviljade
Kungl. Majit bolaget, för beredande av rörelsemedel, på vissa villkor ett
lån å tillhopa högst 300 000 kronor att utgå av förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter i allmänhet samt bemyndigade chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla tre personer för att verkställa sålunda förordad
utredning angående Ostkustbanan.
Sedan för utredningens verkställande tillkallats f. d. landshövdingen S. H.
Kvarnzelius, generaldirektören A. M. Granholm och fullmäktiges i riksgäldskontoret
ordförande, fil. doktorn K. E. Hildebrand, hava utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1932 års ostkustbanekommitté, den 1 mars 1933
avgivit betänkande med förslag angående statsinlösen av Ostkustbanan och
Uppsala—Gävle järnväg. Betänkandet föreligger i tryck (statens offentliga
utredningar 1933: 13).
Innan jag övergår till en redogörelse för betänkandet och däri framställda
förslag, torde jag få meddela några uppgifter örn här avsedda båda järnvägars
längd och allmänna tekniska förhållanden samt örn de ägande bolagens
kapital m. m.
Osikusibanan (Gävle—Härnösand), som i sin helhet blev öppnad för trafik
i slutet av år 1927, är normalspårig (1''43 5 meters spårvidd) och har en
trafikerad banlängd av 300''9 km samt en ägd banlängd av 295 km. Bälsvikten
i huvudspår är å sträckan Gävle—Sundsvall 34''5 kg per meter och
å sträckan Sundsvall—Härnösand 30 kg/m. Till jämförelse må nämnas
3
Kungl. Majus proposition nr 217.
att motsvarande rälsvikt å Norra stambanan upp till Ange (Bräcke) liksom
å övriga statens järnvägars huvudlinjer (ävensom banan Uppsala—Gävle)
uppgår till minst 40 kg/m.
Till Ostkustbanan hör järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö med en längd
av 19''5 km och 0''89i m spårvidd. Delen Strömma—Bergsjö, lö s km, utgör
återstoden av den för övrigt nedlagda Norra Hälsinglands järnväg.
Ostkustbanan äges av Ostkustbanans aktiebolag, för vilket bolagsordning
av Kungl. Maj:t fastställdes den 16 juni 1906. Bolagets aktiekapital uppgick
den 31 december 1931 till 33 290100 kronor, sålunda fördelat:
Stamaktier................................................................................. kr. 12 897 700: —
Preferensaktier litt. B............................................................. » 5 392 400: —
» » C, tecknade av staten ........................... » 15 000 000: —
Summa kr. 33 290 100: —
Utöver inbetalat aktiekapital å 15 000000 kronor har staten vid skilda
tillfällen till bolaget utlånat tillhopa 17 581 820 kronor, å vilken kapitalskuld
nu återstå 17 577 268 kronor 22 öre.
Stamaktierna och preferensaktierna litt. B äro till största delen tecknade
— förutom av ett flertal industriföretag — av landsting och kommuner,
varjämte märkas Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolags aktieteckningar till ett
sammanlagt belopp av 3 066 600 kronor.
Preferensaktierna av serien C äro nytecknade av staten enligt beslut av
1923 års riksdag. De äga företrädesrätt till 5 % utdelning och till täckning
ur bolagets tillgångar vid likvidation (jämväl för tidigare utebliven utdelning)
före preferensaktierna av serien B och före stamaktierna.
I bolagets styrelse äger staten ett dominerande inflytande. Av styrelsens
för närvarande 9 ledamöter utser staten 5. Av dessa tillsättes en av riksgäldsfullmäktige.
En skall — med hänsyn till Ostkustbanans egenskap av
konkurrentbana till statens järnvägar — hava erfarenhet inom den högre
järnvägsadministrationen; den sistnämnde skall dessutom vara ledamot av
trafikförbundet Uppsala—Norrlands trafikutskott.
Beträffande Ostkustbanans aktiebolags ekonomiska stiillning vid slutet
av åren 1930—1932 hänvisas till tablå å sid. 5.
Uppsala—Gävle järnväg är normalspårig och har en banlängd av 146’6 km,
därav 113''8 km å huvudsträckan Uppsala—Gävle; denna öppnades för trafik
år 1874. Bälsvikten i huvudspår är å sistnämnda huvudsträcka 40''5 kg per m,
d. v. s. densamma, som på flertalet av statens järnvägars huvudlinjer.
Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag — som äger Uppsala—Gävle järnväg
jämte grenlinjer samt arrenderar Gävle—Ockelbo järnväg — har ett aktiekapital
av 5 000 000 kronor fördelat på 50 000 aktier, varav 25 000 stamoch
25 000 preferens (B)-aktier, vilka sistnämnda hava företrädesrätt till 5 %
utdelning men ingen förmånsrätt vid en eventuell skiftning av bolagets tillgångar.
Bolaget åtnjuter icke statslån.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
I fråga om Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolags ekonomiska ställning viel
slutet av åren 1930—1932 hänvisas till tablå å sid. 6.
Beträffande aktieutdelning och aktiernas marknadsvärde må återgivas
följande uppgifter:
Å r..................
1920
1921
1922
...
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
Utdelning, stam- ........
%
6
5
5
3
5
6
2
_
5
5
_
_
» pr ef.- ........
»
6
5
5
5
5
5
5
3
5
5
5
—
Ungefär!, värde, stam-.
kr.
—
—
—
—
90
131
100
70
80
95
80
30
» » pref.-.
»
—
—
—
—
100
140
100
85
85
100
100
70
De antecknade marknadsvärdena avse ungefärliga värden vid varje års
slut (Svenska fondhandlareföreningens noteringar, byggda på uppgifter från
mäklare örn avslut under året och grundläggande för deklarationsuppgifterna).
För år 1932 uppgivas värdena vara oförändrade desamma som för
år 1931.
Tralikintensiteten vid Ostkustbanan (O. K. B.) och Uppsala—Gävle järnväg
(U. G. J.) i jämförelse med enskilda normalspåriga järnvägar i allmänhet
(tusental per år och bankm) belyses av följande sammanställning.
Å r
Person
£ m
G o d s t o n
k m
0. K. B.
U. G. J.
Normalspåriga
enskilda järn- vägar
0. K. B.
U. G. J.
Normalspåriga
enskilda järn- vägar
1928 ......
140-8
191-7
108-9
57-o
117-4
162-e
1929 ......
137-3
193-s
110-8
72i
145-3
236 ä
1930 ......
142i
221-t
113-5
73-5
116o
209-2
1931 ......
132-5
210-o
109-8
77-9
110-8
157-7
Ostkustbanan samt Uppsala—Gävle järnväg, inklusive den av Uppsala—
Gävle järnväg arrenderade Gävle—Ockelbo järnväg, hava en gemensam
trafikförvaltning, Trafilcförbundet Uppsala—Norrland. För de tre järnvägarna
finnes också bildat ett särskilt verkstadsbolag med verkstäder och
förråd i Gävle. Detta bolag, Aktiebolaget trafik förbundets veritstäder, har
ett aktiekapital av 950 000 kronor, varav hälften tecknats av Uppsala—Gävle
järnvägsaktiebolag och hälften av Ostkustbanans aktiebolag. Bland bolagets
främmande skulder märkes ett lån hos pensionsförsäkringsfonden, vilket lån
vid 1932 års utgång uppgick till 680192 kronor 44 öre. För detta lån hava
Ostkustbanans aktiebolag och Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag iklätt sig
solidarisk borgen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
5
Balans- samt Vinst- och förlusträkning för Ostkustbanans aktiebolag
vid utgången av åren 1930—1932.
Balansräkning.
Tillgångar:
Järnvägsanläggningen m. m...........
Förråd .......................................
Aktier m. m................................
Diverse fordringar.........................
Bergsjö bredspårsfond ...................
Arets förlust ................................
Skulder:
Statslån..............................
Diverse skulder ...................
Aktiekapital.........................
Reservfond .........................
Dispositionsfond...................
Fömyelsefond 1 2 ....................
Vinst- och förlusträkning.
Utgifter:
Driftunderskott å jämvägsrörelsen ..
Förnyelsefonden..............................
Räntor ..........................................
Skatter .........................................
Ersättning för omlagd samtrafiksväg
Slopningar .....................................
Inkomster:
Balanserad vinst............................
Driftöverskott å jämvägsrörelsen.....
» av automobiltrafiken..
Diverse .........................................
Förlust: årets ................................
Avgår balanserad vinst..............
Förlusten täckt genom:
Nedskrivning av dispositionsfonden..
» » reservfonden ........
1930
1931
1932
1000-tal kro
n o r
51 885
52 047
52 137
509
497
531
476
476
476
324
385
361
34
46
60
160
1004
1 1010
53 388
54 455
54575
17 758
18 648
19 886
425
337
205
33 290
33 290
33 290
1280
1280
697
581
421
—
54
479
497
53 388
54 455
54575
20
—
425
»440
850
891
938
1
1
—
—
17
59
33
—
—
884
1334
1457
139
_
_
585
320
—
—
9
16
—
1
15
299 —
1004
1 426
139 160
—
—
884
1334
1457
160
421
_
—
583
—
160
1004
—
1 Inom linjen förd avsättning till förnyelsefonden, -Uti 000 kronor ej inräknad.
2 Inom linjen balanserad avsättning till fömyelsefonden resp. 707 000, 1159 000 och
1 575 000 kronor.
8 Härav fört inom linjen 416 000 kronor. Den gjorda avsättningen å i runt tal 24 000
kronor avser motordressin för tidningstransport samt förnyelsefond för automobiltrafiken.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Balans- samt Vinst- och. förlusträkning för Uppsala Gävle järnvägsaktiebolag
vid utgången av åren 1930 1932.
1930
1931
1932 1
Balansräkning.
1000-tal kronor
Tillgångar:
Järnvägsanläggningen m. m..............................
19 900
19 951
20 006
Förråd ............................................................
395
337
366
Aktier m. m. 1 2 3.................................................
3 214
3 214
3 214
Diverse fordringar............................................
256
360
386
Reserverade tillgångar.......................................
99
—
—
Årets förlust s...................................................
—
—
57
23 864
23 862
24 029
Skulder:
Obligationer, utelöpande....................................
8 435
4 910
4 820
Reverslån i statens järnvägars änke- och pupill-
kassa ..........................................................
—
3 500
3 423
Andra reverslån...................................
2 700
2 900
3 033
Diverse skulder ................................................
258
119
133
Aktiekapital......................................................
5 000
5 000
5 000
Pensionsfond ...............................
1399
1329
1255
Reservfond ...................................................
806
806
806
Dispositionsfond.............................................
725
725
725
Förnyelsefond.....................................
4 249
4 544
4 834
Kvarstående vinst ..............................
25
67
—
Årets vinst .........................................
267
—
_
Avgår årets förlust ..........................................
—
— 38 29
-
23 864
23 862
24 029
Vinst- och förlus t räkning.
iUtgifter:
Avskrivning å aktier.......................................
37
—
_
Fömyelsefonden...............................................
4
300
302
Räntor ..................................................
591
573
577
Skatter ............
3
4
2
Furuviksparken .........................................
11
8
3
Till förfogande ................................................
292
29
—
938
914
884
Inkomster:
Balanserad vinst.....................
25
67
29
Drifts överskott å järnvägsrörelsen .....................
907
820
770
» av automobiltrafiken ..................
6
13
6
Diverse ..................................................
—
14
22
Förlust: årets ......... .........................
—
—
86
avgår: balanserad vinst ........................
—
—
- 29 57
938
914
884
Disponibla medels användning:
Till preferensaktieägare ...........................
125
—
—
» förnyelsefonden ..............
100
—
—
Balanseras........................................................
67
29
—
292
29
—
1 Enligt preliminära uppgifter.
2 Varav för 3 066 600 kronor (bokförda till 2 700 000 kronor) i Ostkustbanans aktiebolag
och 475 000 kronor i Aktiebolaget trafikförbundets verkstäder samt för 146 900 kronor i
Gävle—Ockelbo järnvägsaktiebolag (bokförda till 36,725 kronor).
3 Efter avdrag av kvarstående vinst från 1931 å 29 000 kronor.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i
1932 års ostkustbanekommittés betänkande.
1932 års ostkustbanekommitté. Till grund för sina slutledningar om de
ekonomiska verkningarna av ett förstatligande av Ostkustbanan och Uppsala^—Gävle
järnväg har kommittén lagt resultaten av vissa av järnvägsstyrelsen
verkställda utredningar angående de beräkningsbara inkomsterna och
utgifterna vid nämnda järnvägar efter deras införlivande med statens järnvägar.
Resultaten av dessa utredningar, som företagits med utgående från
ett normalår (1931 års trafikomfattning, godstrafiken dock ökad med 10 procent),
äro sammanfattade i följande tabell, i vilken till jämförelse angivas av
trafikförbundet Uppsala—Norrland under likartade förutsättningar beräknade
inkomster och utgifter för järnvägarna i enskild regi:
I
enskild regi
I S. J. regi
Öknin
g (+)
0. K. B.
U.G.J.
O.K.B. +
U. G. J.
0. K. B.
O.K.B. +
U. G. J.
minskning (—)
(alt. a)
(alt. b)
alt. a
alt. b
1000
-tal kronor
Inkomster.
Persontrafik.....................
1689
1522
3 211
1 646
2 711
— 43
— 500
Posttrafik ........................
165
87
252
165
252
—
— 206
Godstrafik........................
1963
1579
3 542
1885
3 336
- 78
Extra och diverse ..........
47
53
100
65
127
+ 18
+ 27
Summa
3 864
3 241
7105
3 761
6 426
-103
— 679
Utgifter.
Administrativa avdelningen
207
152
359
113
194
— 94
— 165
Banavdelningen .............
601
302
903
680
1061
+ 79
+ 158
Trafikavdelningen ............
Maskinavdelningen och
1 050
654
1704
914
1436
2 319
— 136
— 51
— 268
+ 59
verkstaden ..................
1418
842
2 260
1 367
Lok- och vagnshyror .......
Avsättning till förnyelse-
40
14
54
716
40
54
772
~
+ 56
fond ..................
425
291
425
—
Diverse ...........................
15
4
19
15
15
—
— 4
Summa
3 7561
2 259''
6015''
3 554
5 851
— 202
— 164
Överskott (exkl. räntor)......
108
982
1090
207
575
+ 99
-515
Räntor (år 1931)2 ..........
891
575
1466
(891)
(575)
1 Enligt en sedermera den 12 januari 1933 från trafikförbundet lämnad uppgift skulle
trafikförbundets kostnader för driften av samma järnvägar kunna under vissa förutsättningar
minskas sålunda:
O. K. B. U.G.J.
Nedläggande av Gävle södra station ............................................. 12 900 37 300
Koncentration av loktjänsten vid Gävle södra................................. 5 000 5 000
Anordnande av viss samtrafik beträffande lok och personvagnar å
linjen Långsele—Härnösand—Sundsvall .................................... 13 000 —
Summa kronor 30 900 42 300
2 Kommittén förutsätter, att åtminstone tillsvidare ingen förräntningsskyldighet skall
följa med statens järnvägars övertagande av O. K. B.; dessutom förutsattes att den å
U. G. J. vilande räntebördan skall efter ett förstatligande kunna nedbringas genom nuvarande
lånens konvertering efter hand.
8
Kungl. Majus proposition nr 217.
I anslutning till återgivna tabell yttrar kommittén bland annat:
Beträffande utgifterna må anföras, att den administrativa avdelningen
ställer sig betydligt billigare efter ett förstatligande, i det att Ostkustbanan
och eventuellt båda järnvägarna utan nämnvärda utgiftsökningar kunna infogas
i den nuvarande statsbaneförvaltningen; beträffande driftsavdelningarna
gäller att banavdelningen kostnader bliva något högre, att utgifterna vid
trafikavdelningen beräknas nedgå rätt avsevärt, bland annat genom en centralisering
av stationsanordningarna i Gävle, samt att maskinavdelningens
kostnader likaledes gå ned på grund av centralisering och rationalisering
av lok- och vagntjänsten samt överflyttning av den rullande materielens
underhåll till statens järnvägars huvudverkstäder.
Enligt vad järnvägsstyrelsen anfört synes sålunda Ostkustbanan kunna
införlivas med statens järnvägar utan någon ekonomisk uppoffring för statsbaneaffären,
detta dock givetvis endast under förutsättning, att statens järnvägar
icke behöva övertaga någon förräntningsskyldigliet för de statslån,
som nu belasta företaget. Be med ett banans uppgående i statens järnvägar
följande besparingarna å utgiftssidan skulle med andra ord komma trafikanterna
helt till godo i form av lägre biljett- och fraktavgifter. Bet bör
emellertid, framhåller styrelsen vidare, i detta sammanhang beaktas, att
den sprängning av trafikförbundets järnvägssystem, som i sådant fall komme
att äga niny måste för Uppsala—Gävle järnvägs del medföra en sannolikt
högst väsentlig försämring av dess här ovan i enskild regi beräknade driftresultat.
Ett förstatligande endast av Ostkustbanan syntes nämligen komma
att inverka på Uppsala—Gävle järnvägs trafikmängd av transitotransporter,
och framför allt syntes järnvägen, driven fristående, icke kunna hålla utgifterna
inom den ram, som under förutsättning av bibehållen samförvaltning
med Ostkustbanan antagits. Härvidlag hade järnvägsstyrelsen dock
saknat anledning för sin del att förebringa närmare utredning.
Skulle även Uppsala—Gävle järnväg genom inköp i någon form införlivas
med statens järnvägar samtidigt med Ostkustbanan, komme banornas sammanlagda
driftresultat att företagsmässigt sett i väsentlig grad försämras.
I viss mån berodde detta på — anför järnvägsstyrelsen — att i detta fall
icke lika stora utgiftsbesparingar syntes vara att förvänta, men främst dock
på att de vid oförändrad trafikfrekvens beräkningsbara inkomstminskningarna
tedde sig så avsevärt mycket större. Betta förhållande, som ju visserligen
vöre till favör för trafikanterna, borde nog medföra någon trafikstegring och
någon därmed följande inkomstkompensation, men det vore likväl tydligt,
att statens järnvägar icke skulle kunna förränta någon mera avsevärd kontant
köpeskilling för Uppsala—Gävle järnväg. Vad som kunde åstadkommas
syntes vara i stort sett inskränkt till mötande av den kalkylerade inkomstminskningen
på framemot 700 000 kronor och täckande samtidigt av den
fortsatta förräntningen av de järnvägsföretaget för närvarande åvilande
skulderna.
En gångs utgifter na för nödiga anpassningar till mera ändamålsenliga och
ekonomiska driftsformer än de nuvarande hava vid enbart Ostkustbanans
förstatligande beräknats uppgå till 48 000 kronor för statens järnvägars del
(varav 40 000 kronor för i varje fall erforderliga nya manskapslokaler vid lokstallarna
i Gävle) och vid ett förstatligande av både Ostkustbanan och Uppsala—Gävle
järnväg till c:a 300 000 kronor (avseende ombyggnader m. m.
vid Gävle central och Gävle norra samt ersättning med 75 000 kronor för
nytt]anderätten till Gävle norra station). I båda fallen uppvägas dock dessa
kapitalutlägg av realisationsvärden i form av försäljningsbar tomtmark, överflödiga
vagnar m. m.
9
Kungl. Majds proposition nr 217.
Att den ännu blott i cirka fem år fullt trafikerade Ostkustbanan under en
ekonomisk kris oell en järnvägskris av sådan styrka som den nuvarande råkar
i finansiella svårigheter måste, framhåller kommittén, i och för sig anses
förklarligt och kan i varje fall ej anföras såsom motivering för driftens nedläggande.
Till närmare utveckling av det befogade däri, att staten för driftens
fortsatta upprätthållande övertager Ostkustbanan, anföres bland annat
följande:
Banans stora betydelse som en av liuvudsamfärdslederna — särskilt för
persontrafiken på nedre Norrlands kustland — lärer vara tämligen allmänt
erkänd, och kommittén vill för sin del redan här inledningsvis hava uttalat,
att sedan nu ostkustbaneföretaget under statsmakternas alldeles särskilda
medverkan en gång åstadkommits, en nedläggning av bandriften måste ur
olika synpunkter anses utesluten. Banans trafikområde är visserligen med
sin knappa avgränsning mellan norra stambanan och kusten ej stort i kvadratkilometer
räknat, men utmärkes å andra sidan av ett rikt och utvecklingskraftigt
näringsliv med stor produktionsförmåga. Banan genomlöper industridistrikt,
som tack vare sin produktion av trävaror, pappersmassa och andra
viktigare exportprodukter räknas bland landets viktigaste; banan går samtidigt
fram genom folkrika jordbruksbygder, vilka i klimatiskt avseende få
betraktas som bland de gynnsammaste i nedre Norrland. Och även rent
trafikekonomiskt lärer, enligt vad i det följande skall visas, ett fortsatt upprätthållande
av bandriften kunna försvaras, låt vara under ändrad drifts- och
förvaltningsform, samt med utpräglad resignation beträffande avkastningen
på de kapitalbelopp, vilka från olika håll tillskjutits för banbyggnadens utförande
i avsedd full utsträckning under en för dylika byggnadsföretags bedrivande
ej helt lämplig tid.
Banföretaget står emellertid ej minst av denna orsak för närvarande med
en undergrävd ekonomi, som nödvändiggör omedelbara statsingripanden.
Efter år 1930 hava några räntebetalningar å ostkustbanebolagets till över 17
milj. kronor uppgående statslån ej kunnat fullgöras. Yad år 1932 beträffar,
skulle ej ens de löpande driftsutgifterna kunnat mötas, örn ej staten lämnat
en tillfällig försträckning på 300 000 kronor, som helt lyfts och delvis
även förbrukats. 1932 års ekonomiska resultat har emellertid ofördelaktigt
påverkats av den under c:a fyra månader pågående trämassekonflikten och
andra arbetskonflikter, men den beräknade godstrafikförlusten därigenom
uppgick dock endast till 130 000 kronor, d. v. s. icke till ett belopji av storleksordning
att rubba omdömet örn den verkliga ställningen.
Kommittén anför vidare, att den tagit de på det ekonomiska resultatet
av Ostkustbanans drift inverkande faktorerna under allvarlig omprövning
och därvid kommit till den slutsatsen, att järnvägsbolagets ekonomi vore allt
för svag för att det skulle med någon trygghet för en rationell drifts upprätthållande
och kommunikationsledens rätta utveckling kunna bestå som fristående
enskilt företag. Landsting, kommuner samt enskilda företag och
personer, vilka tidigare tecknat aktier i bolaget till betydande belopp, kunde
vid eventuella ytterligare behov ej förväntas vilja tillskjuta nya medel för
investeringar eller driftsunderstöd.
Då bandriften alltjämt borde upprätthållas, fortsätter kommittén, syntes
största tryggheten stå att vinna örn banan införlivades med statens järnvägar.
Ett dylikt statligt övertagande av banan, nu genom omständigheterna
framtvunget, hade ju också i själva verket långt tidigare och redan i samband
10
Kungl. Majus proposition nr 217.
med koncessionens beviljande förutsatts en gång böra ske. Ostkustbanans
omedelbara införlivning med statsbanenätet måste framstå som desto naturligare,
då staten vore buvudfordringsägare och huvudintressent i Ostkustbanan
samt en dylik samdrift med statens järnvägar, enligt vad utredningarna
nu utvisade, måste medföra ej oväsentliga totalbesparingar och andra fördelar
av samhällelig natur. Kommittén ansåge alltså, att Ostkustbanan borde
införlivas med statens järnvägar och att detta borde kunna ske oberoende
av örn man samtidigt skrede till ett förverkligande av den gamla tanken att
förvärva även Uppsala—Gävle järnväg och med denna länk tillagd statens
järnvägar sluta tillsammans systemet till en yttre stambana genom nedre
Norrland.
Det av omständigheterna påskyndade förstatligandet av Ostkustbanan
måste emellertid draga med sig ett förnyat övervägande även av denna
tidigare i liknande sammanhang beaktade fråga, och kommittén har, såsom
i fortsättningen närmare angives, funnit sig böra även framlägga direkt
förslag örn samtidigt statsinköp av Uppsala—Gävle järnväg.
Kommittén har efter detta sitt ställningstagande beträffande Ostkustbanan
ansett sig böra undersöka, under vilka juridiska former ett statligt övertagande
av densamma lämpligen bör ske. Härutinnan anför kommittén
bland annat följande:
En i bolagsfrågor sakkunnig jurist, som kommittén rådfrågat, har i detta
hänseende framhållit, att för en avveckling av Ostkustbanebolaget konkurs
syntes vara den enda praktiskt taget framkomliga vägen.
Detta uttalande har då gjorts med utgångspunkt från att i första hand
endast Ostkustbanan, men ej Uppsala—Gävle järnväg skulle övertagas av
staten.
Ett helt annat läge uppstår örn — på sätt kommittén som nämnt vill
föreslå — jämväl Uppsala—Gävle järnväg samtidigt inlöses till staten. Härvid
inträder nämligen staten i stället för Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
som part i sistnämnda bolags olika rättsförhållanden till Ostkustbanans
aktiebolag, och härmed kunna de båda järnvägarnas sinsemellan träffade
överenskommelser utan vidare avvecklas.
Skulle i enlighet med kommitténs förslag ett samtidigt förstatligande av
Uppsala—Gävle järnväg äga rum, synes därför en avveckling av Ostkustbanans
affärer utan konkurs vara tänkbar. Och då staten överhuvud ej har anledning
påyrka exekutivt förfarande, därest banföretagets övergång i statens hand
och därmed dess fortsatta bestånd utan dylikt förfarande kan på samma villkor
tryggas, bör enligt kommitténs mening frivillighetens väg åtminstone i
första hand försökas. Härvid skulle Ostkustbanans aktiebolag å staten som
prioriterad fordringsägare överlåta all den bolaget tillhöriga banegendomen,
häri inbegripet dess rullande materiel, inventarier, förråd samt bolagets
anpart i verkstadsbolaget. Det förutsattes också då, att Ostkustbanans
aktiebolag i samband med nämnda överlåtelse träder i likvidation. Skulle
ej bindande beslut örn en avveckling på nu angivet sätt kunna genom bolagsstyrelsens
och bolagsstämmans försorg i vederbörlig tid, som här då lämpligen
skulle vara den 1 juli 1933, åstadkommas, lärer man från statsmaktens
sida få förutsätta anlitande av det exekutiva förfarandets väg.
Beträffande eventuella förräntningskrav och erforderliga bokföring såtgärder
i samband med Ostkustbanans införlivning med statens järnvägar yttrar
kommittén till en början följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 11
I riksräkenskaperna förekomme följande tillgångsposter avseende Ostkustbanans
aktiebolag:
Aktieinnehav.............................................................................. kr. 15 000 000: —
Fordran på grund av lån från riksgäldskontoret.................. » 17 277 268:22
» » » » » » statskontoret ...................... » 300 000: —
Tillhopa kr. 32 577 268: 22
Förestående poster vore formellt av olika natur. Vad först anginge den
mot aktieinnehavet svarande tillgångsposten, torde densammas avförande i
samband med bolagets likvidering icke kunna undvikas. Enär banan praktiskt
taget saknade affärsvärde eller i varje fall något mera betydande sådant,
syntes nämligen vid ett statsförvärv, vare sig detta skedde frivilligt eller
icke, köpeskillingen ej kunna sättas till högre belopp än statsverkets prioriterade
fordran. Någon tilldelning åt aktieägarna komme vid sådant förhållande
likvidationen icke att lämna, varför aktiepostens automatiska försvinnande
såsom tillgång skedde utan kompensation.
I fonden för statsskuldens amortering funnes emellertid ej längre medel
till sålunda ifrågasatt avskrivning. Fondens medel hade nämligen numera
till största delen tagits i anspråk för budgetändamål, varför avskrivning
endast kunde ske medelst nya anslag att utgå av andra medel än lånemedel.
Anslagsbeloppet syntes kunna fördelas på ett flertal år och tillgångsposten
torde tillsvidare kunna stå kvar i statskontorets bokföring.
Vidkommande i övrigt i Ostkustbanan nedlagt statskapitals redovisning
anför kommittén härefter följande:
Vad sedan beträffar statsverkets kapitalfordringar på grund av lån, är att
märka, att lånet från statskontoret anvisats av anslag att utgå av andra statsinkomster
än lånemedel och att detsamma torde kunna genom Kungl. Maj:ts
försorg bliva avskrivet. Någon anledning att inräkna detta lån i köpeskillingen
synes alltså knappast finnas. Samma gäller örn statsverkets här ej
upptagna räntefordringar, vilka torde kunna avskrivas, såsom flerfaldiga
gånger skett beträffande enskilda järnvägar som kommit i trångmål.
Kvar står alltså förenämnda fordran på grund av lån från riksgäldskontoret,
kronor 17 277 268: 22. I samband med banans statsförvärv bör detta
belopp i den centrala statsbokföringen omföras från vederbörande lånefond
till statens järnvägars fond.
Enär jämlikt beslut av 1929 års riksdag statens järnvägars konto för det
investerade statskapitalet är uppdelat å tre rubriker, nämligen:
a) Lånekapital att finansieras med trafikinkomster
b) Lånekapital att finansieras med andra medel samt
c) Annat kapital
gäller slutligen att träffa bestämmelse rörande det omförda kapitalets fördelning
å sagda rubriker.
Då beloppet ifråga utgått av lånemedel, och då räntekostnaden därför
under de senaste åren bestritts med andra medel än inkomster av järnvägstrafik
— alldenstund bolaget icke till statsverket inbetalt några räntor —
vill det synas kommittén, som skulle en bokföring under rubriken »Lånekapital
att finansieras med andra medel» av tillsvidare hela det sistnämnda
beloppet i sak innebära den minsta rubbningen gentemot bestående förhållanden,
och får kommittén alltså förorda en sådan bokföring.
Kommittén vill emellertid samtidigt framhålla, att denna bokföring endast
bör vara provisorisk. Vid eventuellt inträffande gynnsammare konjunkturer
för järnvägarna synes nämligen frågan örn Ostkustbanans räntabilitet såsom
12
Kungl. Majus proposition nr 217.
länk i statsbanenätet böra upptagas till förnyad prövning på grundval av då
föreliggande erfarenheter samt med ledning av därvid erhållet resultat omföring
till konto Lånekapital att finansieras med trafikinkomster ske av ett
belopp, motsvarande banans beräknade avkastning.
I fråga örn Uppsala—Gävle järnväg redogör kommittén för ett till
densamma inkommet, den 17 februari 1933 dagteeknat anbud från aktieägare,
vilka tillsammans disponerade 44 000 av de 50 000 aktier, varav aktiekapitalet
bestode. I detta avseende och beträffande förvärvet i övrigt anför kommittén
bland annat följande:
Enligt detta anbud erbjudes staten förvärva Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolags
samtliga tillgångar, främst själva järnvägsanläggningen, mot det
att staten övertager bolagets samtliga skulder och förpliktelser och därutöver
erlägger en köpeskilling av 2 500 000 kronor. Köpeskillingen må erläggas
i statsobligationer av senast emitterade statsräntelån till ett värde,
som enligt medelkursen under juli månad 1933 motsvarar det kontanta köpeskillingsbeloppet;
i händelse av nyemission omedelbart före likviddagen skall
emissionskursen gälla. Likvid- och tillträdesdag är den 1 augusti 1933 och
anbudet är bindande till och med den 15 juli 1933. Det belopp staten
enligt detta anbud skall betala för anläggningen kan, på sätt i det följande
närmare utvecklas, beräknas uppgå till i runt tal 13 250 000 kronor.
Innebörden av det lämnade anbudet belyses av efterföljande granskning
av bolagets tillgångar och skulder enligt en preliminär balansräkning den
31 december 1932.
Järnvägsanläggningen inklusive rullande materiel och ofullbordade anlägg
-
ningar har vid senaste årsskifte ett bokfört värde av ......... kr. 19 831 692
För att få det bokförda dagsvärdet skall härifrån dragas förnyelsefonden
å........................................................................ » 4 724 986
Järnvägens bokförda värde blir sålunda .................................... kr. 15 106 706
Det pris, staten skulle betala, utgöres av de skulder, som staten övertagit,
med avdrag av tillgångar, vilka ej höra till järnvägsanläggningen, samt
2 500 000 kronor, motsvarande halva aktiekapitalet.
Staten övertager obligationslån till .........
........ kr.
4 820 000
reverslån » .........
....... »
6 456 000
diverse skulder » .........
........ »
132 222 n 408 222
Härifrån avgå bokförda tillgångar:
Furuviksparken ......................................
.. kr.
110 680
med avdrag av förnyelsefond ..............
»
95 500
15180
Automobiltrafiken....................................
.. kr.
59 896
med avdrag av förnyelsefond
13 480
46 416
Bankräkningar ........................................
...... kr.
43 631
Fraktkrediter m. m..............................
...... »
60 848
Balanserade arbeten för främmande ....
..... »
4161
Fordringar av andra järnvägar m. fl.
137 262
Förråd.......................................................
...... »
36b 574 673 072
Skulder utöver tillgångar............................
......... kr. 10 735150
Härtill kommer köpeskillingen ...............
......... » 2 500 000
Summa kronor 13 235 150
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Vad staten skulle betala understiger järnvägsanläggningens bokförda värde
med kronor 1 871 556, med vilket belopp nedskrivning av värdet kan ske.
Härvid bör i första hand till nedskrivning ifrågakomma ett i bokförda värdet
å järnvägsanläggningen, kronor 19 831 692, ingående belopp av kronor
1 048 668, utgörande räntor under byggnadstiden.
Av de bokförda tillgångarna äro följande ej i det föregående upptagna
till något värde:
Aktier i främmande bolag (Ostkustbanan, Gävle—Ockelbo järn
-
väg, trafikförbundets verkstäder) ............................................. kr. 3 211 725
Andelar i främmande företag .....................i.............................. » 2 301
Skuldförbindelser av trafikförbundets verkstäder ..................... » 50 955
Trafikförbundet Uppsala—Norrland, rörelsemedel..................... » 93 237
Summa kronor 3 358 218
Av skulderna hava ej medtagits:
Reservfond................................................................................... kr. 806 000
Dispositionsfond 1.......................................................................... » 668 188
Pensionsfond.................................................................................. » 1 255 590
Summa kronor 2 729 778
Huruvida de medtagna tillgångarna kunna uppföras till bokförda värden
(Furuviksparken, förråd) är svårt att säga och då det är fråga örn jämförelsevis
små belopp, har kommittén ej ansett nödvändigt att anskaffa en värdering.
Eftersom det slutliga övertagandet skall ske först den 1 augusti 1933 måste
ju också under järnvägens fortsatta drift till denna tid vissa förskjutningar
uppstå. Det angivna priset å järnvägen, kronor 13 235 150, äger sålunda blott
ungefärlig men dock mycket nära riktighet. Någon preciserad siffra kan
emellertid ej för närvarande uppgivas. Det kan för övrigt tänkas, att tillgångar,
vilka ej medtagits i kalkylen, komma att ge någon behållning, exempelvis
lånet till trafikförbundet, vilket i så fall konstateras vid förbundets avveckling.
I detta sammanhang har synts riktigast att ej räkna med något värde.
Med det pris, varom det nu är fråga, må jämföras det av 1918 års järnvägskommitté
tillstyrkta anbudet å 220 kronor per aktie av aktiemajoriteten.
Örn även minoritetsaktierna skulle lia inlösts till samma pris, skulle staten
för aktierna lia betalat 11 milj. kronor och dessutom fått övertaga skulder
och tillgångar i egenskap av den störste eller enda aktieägaren. Tiderna
lia ju ändrats sedan dess, men skillnaden i pris är också betydande.
Med det nu begärda priset, 2 500 000 kronor, jämföres också ett år 1932
gjort anbud att förvärva c:a 41000 aktier till ett pris av 30 kronor för
stam- och 85 kronor för preferensaktie. Detta anbud — vilket ej heller
avsåg själva järnvägsanläggningen utan allenast en aktiemajoritet med därmed
följande synnerligen ovissa förfoganderätt över företaget — representerade
en totalkostnad av 2 875 000 kronor vid förvärv av samtliga aktier i
bolaget.
Med avseende å den äriftsekonomisha betydelsen av ett förstatligande av
Uppsala—Gävle järnväg erinrar kommittén till en början, att utgifterna för
järnvägen i enskild drift beräknades — efter ett statsförvärv av enbart
Ostkustbanan — uppgå till i runt tal 2 600 000 kronor under ett normalår.
Motsvarande siffra reducerades, örn jämväl Uppsala—Gävle järnväg förstatligades,
till 2 300000 kronor eller alltså med 300 000 kronor. Utgiftsminsk
-
Med avdrag av den 31/12 1(2 balanserad förlust, 56 812 krono
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
ningen hänförde sig i huvudsak till bortfallande administrationskostnader
och sänkta kostnader för stations-, verkstads- och förrådsdrift.
Såsom belysande för de ekonomiska verkningarna av ett förstatligande
återgivas av kommittén följande siffror, avseende det ekonomiska resultatet
under ett normalår (1931 års trafikomfattning, beträffande godstrafiken dock
ökad med 10 %):
Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg.
Inkomster.
I enskild regi
I statlig regi
Ökning (-4-)
eller
minskning (—)
vid förstat- ligande
Persontrafik...................................................
Godstrafik och andra inkomster.........................
3 211 000
3 894 000
2 711 000
3 715 000
— 500 000
— 179 000
Summa kronor
Utgifter.
7105000
6 426 000
— 679000
Samtliga utgifter (utom förnyelsefondsavsättning
och räntor) ...................................................
Förnyelsefondsavsättning .................................
5 299 000
716 000
5 079 000
772 000
— 220 000
+ 56 000
Summa kronor
6 015 000
5 851 000
- 164 000
överskott (exkl. räntor '')....................................
1 090 000
575 000
— 515 000
I anslutning härtill anför kommittén:
Förenämnda driftsöverskott på de förstatligade Ostkust- och Uppsala—
Gävlebanorna visade av en händelse en exakt motsvarighet till den beräknade
räntekostnaden för Uppsala—Gävle järnvägs nuvarande lån, vilken
styrelsen upptagit till samma belopp som 1931 års ränteutgift, i runt tal
575 000 kronor.
Trots de förbilliganden inom såväl förvaltningen som driftstjänstens olika
områden, vilka järnvägsstyrelsen ansett sig kunna räkna med såsom en följd
av sammanslagningen med statens järnvägar, syntes driftresultatet i statlig
regi alltså bliva svagt. Det ogynnsamma utfallet hade sin grund däri, att
vid ett införlivande icke blott utgifterna utan jämväl och i än högre grad
inkomsterna beräknats nedgå, enär med nu gällande taxebestämmelser sammanslagningen
automatiskt medförde en kraftig nedsättning av tarifferna för
såväl person- som godstrafikbefordran i många och viktiga stationsförbindelser.
Den totala nedgången i trafikinkomster hade beräknats till i runt tal 700 000
kronor för Ostkustbanans, Uppsala—Gävle järnvägs samt statens järnvägars
nuvarande linjer tillhopa.
Med hänsyn till sannolikheten av att ränteutgifterna skulle kunna nedbringas
samt att taxesänkningarna i viss utsträckning skulle motvägas av
en härigenom framkallad trafikstegring och i betraktande av andra angivna
faktorer finge emellertid enligt kommitténs mening det begärda priset ur
rent järnvägsaffärsmässig synpunkt betraktas som väl försvarbart.
Synnerligen starka skäl av järnvägspolitislc och socialékonomisk natur talade
också för ett förstatligande av Uppsala—Gävle järnväg. I detta avseende
anför kommittén bland annat följande: 1
1 Räntorna beräknades år 1931 till 1 466 000 kronor, varav 891 000 kronor för O. K. B.
och 575 000 kronor för U. G. J.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Ur allmän fusionssynpunkt måste ett statsförvärv av Uppsala—Gävle järnväg
självklart framstå som önskligt, i all synnerhet sedan numera Härnösand—Sollefteå
järnväg övertagits av staten. Redan vid beviljande av koncession
å Ostkustbanan ansågs ett förstatligande av hela kustbanelinjen Långsele
(Sollefteå)—Härnösand—Uppsala (Stockholm) som en framtidstanke, värd
att förverkligas. Genom att Uppsala—Gävle järnväg samtidigt med Ostkustbanan
statligt förvärvades undginge man också de svårigheter övergången av
Ostkustbanan till statens järnvägars system tvivelsutan måste medföra för
Uppsala— Gävlebanan.
För trafikanterna blir en införlivning av båda järnvägarna med statens
järnvägar uteslutande en fördel. Det må härvid till en början erinras örn de
inträdande taxelättnaderna, vilka uppskattats för person- och godstransporter
sammanlagt representera ett värde av inemot 700 000 kronor årligen; motsvarande
siffra vid ett förstatligande av Ostkustbanan ensam uppgår till
en betydligt mindre summa eller allenast c:a 200 000 kronor. Beträffande
persontransporterna må exempelvis antecknas, att biljettpriset, III klass,
Stockholm—Sundsvall, nu 21 kronor, sänkes till kronor 16: 50; denna sänkning
beror på att nuvarande avbrott vid Gävle och Uppsala i den genomgående
zontaxeberäkningen komma att bortfalla. Och oavsett örn godset
till och från Ostkustbanan befordras över Angelinjen skall detsamma tarifferas
som örn det direkt framfördes över den ända ned till Uppsala förstatligade
kustbanan. Efter ett samlande av de norrländska järnvägslinjerna på en hand
torde godstrafiken med vinst i befordringstider bliva i stor utsträckning koncentrerad
till Norra stambanan med dess stora transportkapacitet och rationaliserade
driftsanordningar. Av betydelse ur den nationella kommunikationshusliållningens
synpunkt är härvidlag givetvis också denna banas förestående
elektrifiering. Genom att godset till och från Ostkustbanan på detta sätt
i större omfattning än vid gällande samtrafiksordning kan äga rum ledes
in på Norra stambanan, kunna slutligen till följd av den senare banans relativt
små självkostnader för nytillkommande trafik ökade möjligheter öppnas
att tillmötesgå trafikanterna jämväl med större individuella taxenedsättningar
i fall, där sådana kunna vara påkallade.
Sammanfattningsvis yttrar kommittén, att den efter ingående prövning av
frågan alltså kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande anbud på
Uppsala—Gävle järnväg, inbegripet bolagets samtliga tillgångar och skulder,
borde av staten antagas. I samband med förvärvet borde Uppsala—Gävle
järnväg införlivas med statens järnvägars nät. Härvid borde som räntepliktigt
kapital (lånekapital att finansieras med trafikinkomster) uppföras å
statens järnvägars fond järnvägsföretagets skulder utöver tillgångarna vid
övertagandet, beräknade till 10 735 150 kronor, samt den kontanta köpeskillingen
2 500 000 kronor eller alltså sammanlagt 13 235150 kronor.
Beträffande erforderliga övergångsåtgärder vid förstatligande av Ostkustbanan
och Uppsala—Gävle järnväg gör kommittén huvudsakligen följande
uttalanden:
Med avseende å personalen har kommittén till en början framhållit, att
redan ingångna löneavtal liksom åtagna pensioneringsförpiiktelser borde av
staten respekteras och övertagas. I övrigt borde såsom grundläggande tilllämpas
de normer, som nu senast, år 1032, kommit till användning vid förstatligandet
av Härnösand—Sollefteå järnväg.
Enligt dessa normer skulle icke-ordinarie personal samt till ordinarie
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
under år 1931 eller senare befordrad personal kunna uppsägas, vilket beräknats
böra ske med ett antal av omkring 70 personer. Av deli före nämnda
år till ordinarie befordrade personalen skulle de kunna övertagas i statens
järnvägars tjänst, som befunnes vara för de övertagna järnvägarnas drift erforderliga.
Övriga skulle kunna entledigas mot skälig förtidspension. Vidare
skulle den övertagna personalen få åtnöjas med sådan anställning hos statens
järnvägar, som så vitt möjligt motsvarar vars oell ens tidigare löneförhållanden.
Vid tillämpning av dessa normer bleve vissa av kommittén närmare
angivna övergångskostnader oundvikliga. Dessa kostnader uppskattades för
övertalig personal till c:a 195 000 kronor för år och för förtidspensioneringen
till omkring 40 000 kronor för år. Härtill lomme viss annau pensioneringskostnad
för Uppsala—Gävle järnvägs nuvarande personal, till vilken kostnad
hänsyn ej tagits vid driftkostnadskalkylernas uppgörande. Delina kostnad
finge under de första åren uppskattas till c:a 91,000 kronor för år.
Beträffande samtliga dessa övergångskostnader gällde dock, att de efter
vissa övergångsår helt bortfölle. Det borde också beaktas att de i viss
mån motvägdes av, att det allmänna löneläget vid de övertagna banorna för
ett avsevärt antal befattningshavare endast efter hand nådde upp till de
vid driftsberäkningarna rörande förstatligandet antagna något högre genomsnittslönerna.
Vad särskilt anginge personalen på övergångsstat motvägdes
de därjämte redan från början i viss mån av värdet av det arbete, som
kunde uttagas av nämnda personal.
I samband med övriga transaktioner för Ostkustbanans och Uppsala—
Gävle järnvägs förvärv borde beaktas, att aktierna i Aktiebolaget trafikförbundets
verkstäder överginge på staten. Ehuru formellt fristående borde nämligen
verkstadsföretaget betraktas som en del av järnvägsanläggningen. Frågan
om själva aktieinnehavet syntes kunna ordnas enligt förebild från andra liknande
fall. Med förvärvet av verkstaden följde emellertid övertagande av
verkstadsbolagets lån ur folkpensioneringsfonden, för vilket lån de båda
järnvägsbolagen iklätt sig borgen.
Vad den vid verkstaden sysselsatta personalen beträffade, syntes denna
kunna till ett antal av omkring 20 man, fackutbildade för personvagnsunderhåll,
genast beredas anställning vid statens järnvägar, och skulle de därvid
förflyttas till olika statens järnvägars huvudverkstäder för upptagande av
merarbete med underhåll och reparationer därstädes av de från Uppsala—
Gävle järnväg och Ostkustbanan övertagna personvagnarna. De övriga c:a
100 man arbetarepersonal skulle, såvitt nu kunde förutses och i den mån
de ej på grund av ålder eller andra orsaker kunde bliva föremål för pensionering,
kunna få påräkna fortsatt arbete vid Gävleverkstaden i gradvis
avtagande antal under en avvecklingstid några år framåt. Järnvägsstyrelsen
skulle nämligen, örn verkstadsföretaget komme att läggas till styrelsens
förvaltning, vilja tänka sig att söka träffa enkla tekniska anordningar i verkstadslokalen
för ett anpassande av driften därstädes, så att dit skulle kunna
förläggas nytillverkning i lämplig omfattning av vissa statens järnvägars årligen
till anskaffning förekommande enklare täckta och öppna godsvagnar.
Yad till sist Gävle—Ockelbo järnväg beträffade, vore denna bana genom
ett till och med 1935 gällande arrendeavtal trafikerad av Uppsala—Gävle
järnväg; kommittén hade i samråd med järnvägsstyrelsen förvissat sig örn att
även vid ett statens förvärv av Uppsala—Gävle järnväg nuvarande arrendeform
för driften av Gävle—Ockelbo järnväg kunde bibehållas, i första
hand under giltighetstiden för det i kraft varande avtalet mellan Uppsala—
Gävle järnväg och Gävle—Ockelbo järnväg. Något uttalande därutöver angående
Gävle—Ockelbo banans framtid och formerna för dess fortsatta trafikering
funne ej kommittén vara påkallat. Den arrendeavgift U. G. J. hade att
Kungl. Majda proposition nr 217. 17
erlägga till G. O. J., 32 000 kronor för år räknat, måste emellertid också
den beaktas som en övergångskostnad för statens järnvägar.
Under åberopande av vad kommittén sålunda oell i övrigt i olika avseenden
anfört, har kommittén gjort följande hemställan, nämligen
1) att staten såsom ensam prioriterad fordringsägare i Ostkustbanans aktiebolag
må, i samband med bolagets avveckling, förvärva nämnda bana;
2) att staten må med Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag träffa avtal örn
förvärv av bolagets samtliga tillgångar mot det att staten övertager bolagets
samtliga skulder och förpliktelser samt därutöver erlägger en köpeskilling av
2 500 000 kronor, vilken köpeskilling skall likvideras med statsobligationer;
3) att Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg må, efter sålunda skedda
statsförvärv, införlivas med statens järnvägar.
Avgivna yttranden. Över betänkandet hava järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret och riksräkenskapsverket avgivit utlåtanden,
varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för Ostkustbanans
aktiebolag yttrat sig.
Järnvägsstyrelsen har anfört bland annat följande:
Det kunde starkt ifrågasättas, huruvida det icke vore järnvägsekonomiskt
mer fördelaktigt att stanna vid ett statsförvärv av Ostkustbanan ensam, i
vilket fall ett överskott på 207 000 kronor beräknats uppkomma. Lades härtill
den endast till det större alternativet (statsinlösen jämväl av Uppsala—
Gävle järnväg) hänförliga räntan på den kontanta köpeskillingen, 2 500 000
kronor, komme man till en kalkylatorisk skillnad till det mindre alternativets
fördel av cirka 310 000 kronor. Den sålunda gjorda jämförelsen vore emellertid
icke fullt rättvisande. Ifråga örn det större alternativet kunde nämligen,
som kommittén närmare utvecklat, anföras vissa skäl för en väsentlig
förbättring av beräkningsresultaten, för det mindre alternativet gällde dessa
skäl delvis ej alls, delvis i mindre grad. Av särskild betydelse vore därvid,
att den angivna inkomstminskningen vore rent kalkylatorisk, d. v. s. räknad
under förutsättning, att taxesänkningen icke vållade någon trafikstegring, ett
antagande, vilket särskilt ifråga örn persontrafiken erfarenhetsmässigt inneslöte
en säkerhetsmarginal.
Ä andra sidan torde emellertid eventuella järnvägsekonomiska vinster ej
gärna kunna bliva så stora, att desamma ensamma kunde motivera en så
omfattande och givetvis med risker förenad affärsuppgörelse.
Vid sådant förhållande måste uppenbarligen vid ställningstagandet till
föreliggande förslag allmänekonomiska synpunkter komma att spela in och
hänsyn tagas till att en av järnvägarnas och särskilt statsbanornas huvuduppgifter
vore att tjäna såsom instrument till fyllande av det allmänna samhällslivets
behov och till befordrande av näringarnas utveckling. Från samhällsekonomisk
synpunkt vore det givetvis icke likgiltigt, huruvida ett visst
överskott av rörelsen erhölles med låga eller höga taxor. Den av kommittén
angivna avgiftssänkningen på cirka 700 000 kronor årligen utgjorde tydligen
en obestridlig vinst för banornas trafikanter och därmed för samhället, alldeles
oavsett i vad mån järnvägsekonomisk kompensation erhölles genom
trafikökning. Aven de möjligheter att — för övrigt med samtidig god driftsekonomi
— tillhandahålla bättre transportlägenheter, vilka vunnes genom
samtliga linjers sammanförande i en förvaltning, måste givetvis bli av betydelse
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 217. soli 83 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
för trafikområdet. Järnvägsstyrelsen finge alltså också för sin del tillstyrka,
att icke blott Ostkustbanan utan även Uppsala—Gävle järnväg förvärvades
av staten på de villkor, som funnes angivna i kommitténs betänkande.
Ifråga örn finansieringen av statsförvärvet ställde sig förhållandena givetvis
högst olika för de båda banorna. Beträffande Ostkustbanan, där staten
vore innehavare av samtliga prioriterade fordringar och ingen kontant köpeskilling
skulle förekomma, hade styrelsen intet att tillägga utöver vad kommittén
anfört under rubriken »förräntningskrav på statens järnvägar».
Yad åter anginge Uppsala—Gävle järnväg syntes det vara mest rationellt
och i bästa överensstämmelse med förfaringssättet vid tidigare banförvärv,
att såsom köpeskilling räknades summan av det vid övertagandet erlagda
kontanta beloppet, 2 500 000 kronor, och de övertagna lånens kapitalbelopp
enligt senaste bokslut 11 276 000 kronor men vid tidpunkten för övertagandet
beräknat nedamorterat till i runt tal 11 190 000 kronor, d. v. s. tillsammans
13 690 000 kronor. Det anläggningsvärde, som slutligen komme att
ingå i statens järnvägars räkenskaper, bleve beroende icke blott av utvecklingen
av bolagets rörelse under de närmaste månaderna intill övertagandet
utan jämväl och framför allt därpå, huru angivna realisationsvinster och
engångskostnader i praktiken komme att ställa sig; sagda fråga måste därför
givetvis lämnas öppen. Detta sakförhållande syntes emellertid icke behöva
påverka de nödiga formaliteterna vid köpets avslutande.
Yad beträffade de bokföringstransaktioner, som sammanhängde med den
därpå följande avvecklingen av bolagets rörelse, syntes man böra skilja
mellan den relativt snabbt försiggående kassamässiga avvecklingen av övertagna
rörliga tillgångar och skulder och den på något längre sikt inställda
avvecklingen av stationsförliållandena m. m. i Gävle.
Ifråga örn den förra ville styrelsen föreslå, att uppkommande inkomster
och utgifter tillsvidare måtte balanseras å ett för ändamålet särskilt upplagt
konto i statens järnvägars räkenskaper, samt att vid avvecklingstidens slut
föreliggande överskott måtte inlevereras till riksgäldskontoret och användas
för nedbringande av förenämnda å de övertagna lånen belöpande kapitalbelopp.
Vad åter anginge avvecklingen av stationsförliållandena m. m. i Gävle,
ville styrelsen till en början erinra, att enligt föreliggande utredningar densamma
tämligen omedelbart föranledde vissa utgifter för centrali seringsåtgärder,
under det att likviderna för därigenom frigjorda markområden och
byggnader givetvis kunde påräknas först i efterhand. Enär emellertid det
samlade resultatet av operationerna ifråga med säkerhet måste bli ett överskott,
syntes några särskilda anslagsmedel icke böra äskas för ändamålet,
utan finge styrelsen föreslå, att uppstående kostnader för ombyggnader m. m.
bestriddes med redan anvisade medel för markförvärv, samt att sagda medels
konto sedermera på vanligt sätt tillfördes inflytande likvider för ifrågavarande
markområden, byggnader m. m.
Yad beträffade stationsanordningarna i Gävle, kunde styrelsen meddela,
att av Gävle—Dala järnvägsaktiebolag under hand godkända villkorliga avtal
upprättats angående en sådan sammanslagning, som omförmäldes i kommittébetänkandet.
Av kommittén beräknade besparingar genom berörda
rationalisering syntes alltså vara i möjlig mån säkerställda. En ytterligare
förutsättning härför vore emellertid, att järnvägsstyrelsen erhölle Kungl.
Maj:ts bemyndigande att helt nedlägga Gävle södra station, för vilket lämplig
tidpunkt då skulle vara den 1 januari 1934.
Beträffande Ostkustbanans och Uppsala—Gävle järnvägs personal såge
sig styrelsen nödsakad påyrka sådan modifikation i detaljbestämmelserna
örn personalens bibehållande vid oförminskade löneförmåner, att hänsyn
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
härvid endast skulle tagas till de väsentliga och egentliga löneförmånerna,
d. v. s. fasta lönen, dyrorts- och dyrtidstillägg samt bostadsförmån ävensom
till vissa särskilda ersättningar för diverse uppdrag, såsom hållplats- och
postarvode. Det hade nämligen visat sig, att hittills praktiserade system
vid övertagande av inköpta banors personal, enligt vilket hänsyn toges även
till sådana småfaktorer som skiljaktigheter mellan förmånerna vid statens
järnvägar och den inköpta banan ifråga örn semesterrätt, avlöning vid sjukdom,
fri läkarvård, begravningshjälp m. m. dylikt, dels ställde sig ytterst
besvärligt i tillämpningen och kontrollen och dels ledde till stridigheter
mellan personal och befäl ifråga örn rätta tolkningen.
Med dessa modifikationer ansåge styrelsen kontraktet angående inköpet
av Härnösand—Sollefteå järnväg lämpligen kunna, i vad anginge personalövertagandet,
läggas till grund för blivande kontrakt angående inköp av
Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg.
Särskilda undantagsbestämmelser erfordrades emellertid dels för personalen
vid Gävle södra station dels ock för den personal, som skulle uppföras
på övergångsstat. Då förstnämnda personal vore avsedd att vid nedläggandet
av Gävle södra station delvis övertagas av Gävle—Dala järnväg — utan
att dock ännu kunde avgöras, vilka personer sådant övertagande komme att
avse — måste i blivande kontrakt stadgas, att personalen vid nämnda station
komme intill tidpunkten för nedläggandet av stationen att dels bibehållas
vid nuvarande anställnings- och lönevillkor dels ock kunna, i den mån den
övertages av Gävle—Dala järnväg, uppsägas ur statens järnvägars tjänst,
oavsett ordinarieskap och tjänstetid vid Uppsala—Gävle järnväg. Och vad
anginge personalen å övergångsstat syntes det rimligt att denna, så länge
densamma kvarstode å sådan stat, bibeliölles vid de anställnings- och avlöningsvillkor,
densamma åtnjöte enligt vid övertagandet gällande bestämmelser
för respektive enskild bana. I kontraktet borde förty inflyta stadgande
härom ävensom därom att sagda personal framdeles kunde — på sätt kommittén
förutsatt — förtidspensioneras enligt samma grunder som sådan personal,
vilken erhölle förtidspension redan i samband med statsinköpet av
banorna.
Styrelsen förbisåge här ingalunda de stora övergångskostnader, som vållades
staten och främst statens järnvägar genom dylika förpliktelser emot
personal, vilken vid en sammanslagning av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle
järnväg med statens järnvägar ej längre bleve behövlig för upprätthållandet
av driften å berörda linjesystem. Det gåves här ett starkt belysande exempel
på den svåra misshushållning inom järnvägsväsendet i vårt land, som medföljde
dess splittring i den befintliga mängden av större eller mindre från
varandra fristående ekonomiska enheter. Trots det att trafikförbundet Uppsala—Norrland
vore en för svenska förhållanden skäligen stor enhet, och
trots det att dess personalst.yrka syntes vara väl avvägd för dess inre behov,
uppvisade företaget en så högst betydande mycket större numerär av förvaltnings-
och driftspersonal än som vore erforderlig, även för mera normala
trafikkonjunkturer, ifall dess linjer inlemmades i det angränsande större företaget,
statsbanan.
Det hade givetvis varit ett statens järnvägars företagarintresse att med
Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg få övertaga endast den personal,
vilken varit strängt erforderlig flir att täcka det merarbete i statsbanans förvaltning
och drift, som beräknats uppträda genom systemets ökning med Ostkustbanans
och Uppsala—Gävle järnvägs linjer. Styrelsens principiella
inställning härvidlag vore givetvis, att personalen vid ett enskilt järnvägsföretag,
som saknade möjligheter att bestå, ej borde kunna få räkna med
fortsatt tryggad anställning mer än vad fallet iir vid andra enskilda företag,
opaginerad Kontrollera mot PDF
■20
Kungl. Majis proposition nr 217.
som för insolvens måste inställa sin drift. I Ostkustbanans fall vore emellertid
statens ställning en särskild i betraktande av den roll staten spelat
vid banans tillkomst och personalens engagerande vid en förhållandevis sen
tidpunkt, då utsikterna för banans bestånd som privat företag redan varit
skäligen ovissa. Och vad Uppsala—Gävle järnväg beträffade, vore ju det
föreslagna köpeavtalets innebörd, att staten skulle övertaga även järnvägsbolagets
förpliktelser, och dit måste då uppenbarligen höra även rimliga förpliktelser
mot personalen.
Vad anginge trafikeringen av smalspårslinjen Harmånger—Bergsjö samt
förhållandet till Bergsjöbanans intressenter, ville det synas järnvägsstyrelsen
vara med billigheten överensstämmande, att — oavsett formen för Ostkustbanans
övertagande — statens järnvägar trädde i ostkustbanebolagets ställe.
Järnvägsstyrelsen syntes också böra hava möjlighet att inom ramen för statens
järnvägars driftkostnadsstat reglera ostkustbanebolaget påvilande, till den
löpande driften hörande svävande skulder, bland vilka endast de i anledning
av samtrafiken uppkomna torde spela någon avsevärdare roll.
I och med förvärvet av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg komme,
såsom kommittén framhållit, praktiskt taget samtliga aktier i Aktiebolaget
trafikförbundets verkstäder att övergå till staten. Enligt järnvägsstyrelsens
förmenande behövde denna omständighet icke föranleda, att bolaget omedelbart
trädde i likvidation, utan skulle fastmer vissa fördelar vara att vinna genom
en omläggning och därefter successiv avveckling av verksamheten på sätt i
kommitténs betänkande utvecklats. Yad kommittén härutinnan anfört anslöte
sig till av styrelsen gjorda uttalanden. Styrelsen förutsatte, att aktieposterna
överlämnades till järnvägsstyrelsen för förvaltning.
Beträffande den av de båda järnvägsbolagen tecknade borgensförbindelsen
för verkstadsbolagets lån ur folkpensioneringsfonden skulle staten ävenledes
träda i bolagens ställe, och skulle statens järnvägar därför tillsvidare påtaga
sig likvideringen av annuiteterna, alltefter som desamma förfölle till betalning.
Man torde emellertid kunna anse tämligen säkerställt, att full täckning
för utgifterna ifråga och måhända något överskott därutöver komme
att erhållas vid bolagets framtida likviderande. Hithörande poster borde
alltså i och för framtida avräkning föras å ett särskilt konto.
Slutligen ville styrelsen meddela, att den numera träffat överenskommelse
med Gävle—Ockelbo järnvägsaktiebolag örn vissa av de nya förhållandena
betingade förenklingar i det till och med år 1935 gällande arrendeavtalet
angående bolagets järnväg.
Under åberopande av det anförda har järnvägsstyrelsen hemställt örn
Ostkustbanans och Uppsala—Gävle järnvägs förvärvande av staten och införlivning
med statens järnvägar i enlighet med kommitténs förslag, varjämte
styrelsen begärt bemyndigande att vidtaga vissa i samband härmed
erforderliga övergångsåtgärder.
Yid behandlingen av detta ärende inom järnvägsstyrelsen har järnvägsfullmäktigen
Johansson anmält skiljaktig mening och därvid i avgiven reservation
anfört följande:
Till järnvägsstyrelsens förslag angående förvärv av Ostkustbanan och
Uppsala—Gävle järnväg ansluter jag mig.
Jag anser likväl, att det ekonomiska tidsläget kräver att de för de ifrågavarande
järnvägarna nu gällande taxorna bibehållas under en övergångstid
av förslagsvis fem år. Statens järnvägar skulle med tillämpande av dessa
taxor tillförsäkras en merinkomst, som siffermässigt beräknas till cirka sju
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
hundratusen kronor per år. Även om man tar hänsyn till att den sålunda
beräknade merinkomsten i verkligheten bleve något mindre, genom den ökning
i trafiken som en lägre taxa torde medföra, kvarstår dock med all
säkerhet en ej oväsentligt större inkomst för statsbanorna örn de nu gällande
taxorna bibehållas, än örn statens järnvägars taxa omedelbart kommer
att tillämpas.
För trafikanterna måste det vara en fördel att kunna räkna med, att efter
en viss övergångstid komma i åtnjutande av de förmåner, som statens järnvägars
taxa innebär. Något befogat krav på att denna taxa omedelbart skall
komma att tillämpas, kan väl knappast framställas från dem, då ortsbanorna
med tillämpning av högre taxor lämnat sådant underskott, att de beräknas
få svårigheter att över huvud taget kunna uppehålla trafiken. Det bör således
för trafikanterna vara en fördel att trafiken på järnvägarna genom
statens järnvägars mellankomst säkerställes. Erhålla trafikanterna dessutom
vetskap om, att taxorna inom viss tid komma att justeras efter samma
grunder, som gälla för statens järnvägar, torde med fog kunna påstås, att
tillbörlig hänsyn tagits till trafikanternas intressen.
Den merinkomst det här rör sig örn, synes mig böra behållas av statens
järnvägar, även av det skälet, att statens järnvägars förpliktelser till personalen
komma att i viss mån belasta statens järnvägar till förmån för de
orter, inom vilka Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg gå fram.
•I äril vä gsf u ] 1 m äk ti ge s uppl e a n t e n Falkman, som även närvarit vid överläggningarna
i ärendet, har uttalat med järn vägsfullmäktigen Johanssons reservation
sammanfallande mening, varvid han jämväl velat hänvisa till vad
överrevisorerna vid statens järnvägar uttalat beträffande driften vid av statens
järnvägar övertagna enskilda järnvägar.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förmält sig ej hava något att erinra
mot kommitténs förslag.
Statskontoret har anfört följande:
Då, såsom framgår av de sakkunnigas utredning, Ostkustbanans aktiebolags
ekonomiska ställning är sådan, att fortsatt enskild drift synes utesluten,
lärer någon annan lösning icke vara möjlig än ett förstatligande av
banan; statskontoret får därför tillstyrka de sakkunnigas förslag, att staten
i samband med bolagets avveckling förvärvar banan och införlivar den med
statens järnvägar. Om Ostkustbanan förvärvas av staten, synes det statskontoret,
att härmed även bör följa övertagandet av Uppsala—Gävle järnväg.
Beträffande statens aktieinnehav i Ostkustbanans aktiebolag, som finnes
uppfört såsom tillgång å »fonden för statens aktier» med 15 000 000 kronor,
hava de sakkunniga utgått från, att likvidationen icke lämnar någon utdelning
åt aktieägarna, varför aktiepostens försvinnande såsom tillgång kommer
att ske utan kompensation. Tillgångsposten skulle tills vidare stå kvar i
statskontorets bokföring samt avskrivas genom anlitande av andra medel än
lånemedel, fördelade på ett flertal år. Med anledning härav får statskontoret
framhålla att, då efter upphörandet av Ostkustbanans aktiebolag ifrågavarande
tillgångspost icke längre motsvaras av något aktieinnehav, densamma icke i
fortsättningen lämpligen kan bokföras såsom tillgång å »fonden för statens
aktier». Statskontoret vill därför ifrågasätta, att denna tillgångspost å fonden,
i likhet med statsverkets fordran hos bolaget på grund av lån i riksgäldskontoret,
överföres till statens järnvägars fond.
Yad angår det lån å 300 000 kronor, som statskontoret jämlikt kungl, brev
den 30 augusti 1932 utbetalt till bolaget från förslagsanslaget till oförutsedda
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
utgifter i allmänhet, samt därå resterande ränta, lärer avskrivningen av denna
fordran böra för riksdagen anmälas.
RilcsräkensJcapsverTcet har i själva sakfrågan anfört:
Riksräkenskapsverket vill ansluta sig till kommitténs uppfattning, att Ostkustbanan
bör införlivas med statens järnvägar, oberoende av örn Uppsala—
Gävle järnväg samtidigt förvärvas för statens räkning. Vad åter angår förslaget,
att jämväl sistnämnda järnväg skall införlivas med statsbanenätet,
måste riksräkenskapsverket ställa sig mycket betänksamt. Kommitténs uppfattning
att ur rent järnvägsaffärsmässig synpunkt det begärda priset för
denna bana kan betraktas såsom väl försvarbart kan riksräkenskapsverket
icke dela. Kommittén har framdragit vissa omständigheter, som kunna
tänkas förbättra driftresultatet vid järnvägen. Däremot har icke tagits hänsyn
till sådana förhållanden — exempelvis skärpt konkurrens från automobiltrafiken,
utebliven konjunkturförbättring för vissa industrier o. dyl. —
vilka kunna komma att verka i motsatt riktning. Under sådana förhållanden
synes det riksräkenskapsverket i varje fall icke föreligga tillräckliga skäl att
vid statsinlösen av Uppsala—Gävle järnväg utom övertagandet av skulderna
jämväl erlägga kontant köpeskilling för banan.
I avseende å den budgettekniska behandlingen av de ifrågasatta transaktionerna
beträffande Ostkustbanan innehåller riksräkenskapsverkets utlåtande
följande:
Riksräkenskapsverket har ej haft något att erinra mot att det Ostkustbanan
under år 1932 lämnade lånet å 300 000 kronor, som anvisats från
anslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet och alltså utgått av skattemedel,
utan vidare avskrives, varvid dock förutsättes att riksdagen härtill lämnar
sitt bifall. På enahanda sätt kan enligt riksräkenskapsverkets mening också
förfaras med de obetalda räntor, som upplupit å de med lånemedel bestridda
låneunderstöd, vilka lämnats bolaget. De kapitalfordringar på grund av sistberörda
låneunderstöd, vilka ännu utestå, torde, anför ämbetsverket vidare,
på sätt kommittén föreslagit och tidigare i liknande fall tillämpats, böra
utanför riksstaten omföras från fonden för låneunderstöd till statens järnvägars
fond.
Riksräkenskapsverket tillstyrker emellertid, på närmare angivna skäl, att
ej endast det i riksgäldskontoret å fonden för låneunderstöd bokförda kapitalbeloppet
17 277 268 kronor 22 öre utan även det i statskontoret å fonden
för statens aktier redovisade beloppet 15 000 000 kronor, avseende aktier i
Ostkustbanans aktiebolag, omföres till statens järnvägars fond. I anslutning
till kommitténs uttalande beträffande låneunderstödsdelen framhåller riksräkenskapsverket,
att jämväl det överförda beloppet i övrigt torde böra i
statens järnvägars räkenskaper redovisas såsom »lånekapital att finansieras
med andra medel».
Vad beträffar kommitténs yttrande angående anvisande av anslag å riksstaten
för ersättande av de lånemedel, som investerats i merberörda aktier,
bör denna fråga enligt riksräkenskapsverkets uppfattning behandlas på
samma sätt som frågan örn ersättande av det i statens järnvägar i allmänhet
nedlagda oräntabla lånekapitalet. Därest den vid 1929 års riksdag antagna
planen för nedskrivning av dylikt kapital anses böra fullföljas, bör fördenskull,
uttalar riksräkenskapsverket, antingen den årliga avsättningen för ändamålet
ökas eller amorteringstiden förlängas i motsvarande mån. Något beslut
härom torde emellertid ej böra fattas i nu förevarande sammanhang.
23
Kungl. Majda proposition nr 217.
Riksräkenskapsverket övergår härefter till spörmålet om den budgettekniska
behandlingen av ett eventuellt statsförvärv av Uppsala—Gävle järnväg
samt Aktiebolaget trafikförbundets verkstäder, i vilket avseende anföres
följande:
Det torde få antagas, att kommittén avsett, att åtminstone den del av
köpeskillingen för nämnda järnväg, 2 500 000 kronor, vilken enligt förslaget
skall erläggas i statsobligationer, skulle uppföras såsom anslag å riksstaten.
I fråga örn förfarandet beträffande den övriga delen av köpeskillingen, vilken
motsvaras av järnvägsbolagets skulder utöver vissa särskilda tillgångar eller
10 735 150 kronor, torde få framhållas följande.
Genom förvärvet av Uppsala—Gävle järnväg ökas statens kapitaltillgångar
med ett belopp motsvarande köpeskiliingen. Detta belopp har icke förut
— i motsats till vad fallet varit beträffande låneunderstöden till och aktieteckningen
i Ostkustbanan — passerat riksstaten och budgetredovisningen.
På sätt riksdagen på sin tid framhöll i samband med förvärvet av Mora—
Vänerns järnväg (skrivelse 1916:186) bör riksstaten vara ett såvitt möjligt
fullständigt uttryck för statshushållningen under budgetåret och fördenskull
uppvisa, vilket kapital som under året nedlägges i statens produktiva fonder.
Med tillämpande av dessa grundsatser, vilka härleda sig från 1911 års riksstatsreform,
bör jämväl den del av köpeskillingen för Uppsala—Gävle järnväg,
vilken ej är avsedd att erläggas i statsobligationer, uppföras såsom
anslag å riksstaten. .......
I vad män överförandet på staten av Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolags
skulder bör föranleda anslag på riksstatens utgiftssida för förräntning och
amortering av de övertagna lånen, saknar riksräkenskapsverket möjlighet
att bedöma.
I och med det förvärv av Aktiebolaget trafikförbundets verkstäder, som
automatiskt följer av statsinlösen av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg,
måste staten övertaga det lån, som verkstadsbolaget erhållit ur folkpensioneringsfonden.
Rätteligen kommer detta lån — den 31 december 1932
uppgående till 680 192 kronor 44 öre — att öka statens kostnader för de
båda järnvägarnas förvärvande. Jämväl sistnämnda belopp bör uppföras
såsom anslag å riksstaten.
Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att vad kommittén anfört angående
Ostkustbanan ej givit fullmäktige anledning till någon erinran, samt
anföra i övrigt:
Fullmäktige delade sålunda kommitténs mening, att i Ostkustbanebolagets
nuvarande läge någon annan utväg näppeligen funnes än att, på sätt kommittén
föreslagit, förvärva järnvägen i fråga för statens räkning och införliva
densamma med statens järnvägar. Fullmäktige hade ej heller funnit något
att erinra mot vad kommittén uttalat i fråga örn förräntningskraven på statens
järnvägar efter ett införlivande med desamma av Ostkustbanan. Örn skäligheten
av den ifrågasatta köpeskillingen för Uppsala—Gävle järnväg vöre det
givetvis svårt för fullmäktige att bilda sig en självständig uppfattning. Då
emellertid fullmäktige ansåge sig kunna uppfatta kommitténs uttalande angående
statens järnvägars förrän tningsskyldighet såsom ett uttryck för järnvägsstyrelsens
uppfattning i denna fråga, funne fullmäktige däri en garanti
för, att det nu föreliggande anbudet, som vore för staten förmånligare än
tidigare lämnade erbjudanden, borde av statsmakterna kunna godtagas. Anmärkas
finge för övrigt att det, såsom kommittén påvisat, ej funnes någon
annan framkomlig väg för ett statsförvärv av ifrågavarande järnväg än en
24
Kungl. Maj:U proposition nr 217.
överenskommelse med dess ägare. Då fullmäktige delade kommitténs uppfattning
örn lämpligheten av att Uppsala—Gävle järnväg förvärvades av staten
samtidigt med Ostkustbanan, ville fullmäktige sålunda förorda nu förevarande
anbuds antagande. Från fullmäktiges sida vore ej något att erinra mot att
riksgäldskontoret övertoge betalningsskyldigheten för Uppsala—Gävle jä.rnvägsaktiebolags
skulder. Det i köpeanbudet angivna sättet för beräknande
av kursen å de statsobligationer, som bomme att lämnas som likvid för den
kontanta köpeskillingen, hade ej heller givit fullmäktige anledning till erinran.
Styrelsen för Ostkustbanans aktiebolag har, under erinran örn bolagets
skuldförhållande till staten, anfört följande:
Staten torde _ alltså äga juridisk rätt att försätta bolaget i konkurs och
att gå i författning om exekutiv försäljning av bolagets egendom. Styrelsen
har emellertid med tillfredsställelse funnit, att kommittén förordat ett likvidatio
iisförfarande, försåvitt staten övertager både Ostkustbanan och Uppsala—Gävle
järnväg. Enligt styrelsens mening borde möjligheten av samma
form för avvecklingen i händelse av enbart Ostkustbanans införlivande med
statens järnvägar noga undersökas Skulle därvid för staten antagbara villkor
för överlåtelsen icke kunna uppnås, kvarstår alltjämt möjligheten för
staten att anlita det exekutiva förfarandet.
Då bolagets enskilda aktiekapital, såvitt nu kan bedömas, icke torde
kunna åsättas något värde, är det alltså staten, som praktiskt taget är den
enda ekonomiska intressenten i företaget. Frågan örn den lämpligaste formen
för driften av banan torde därför böra väsentligen prövas med hänsyn till
statens intressen, varvid dock rimligen bör tillses, att trafikanternas berättigade
anspråk bliva i möjligaste mån tillgodosedda på grund av de betydande
ekonomiska uppoffringar, som av kommuner, industriföretag och enskilda
personer inom Ostkustbanans trafikområde blivit gjorda för att möjliggöra
dess tillkomst.
Ett statsförvärv av både Uppsala—Gävle järnväg och Ostkustbanan skulle,
såsom framgår av kommitténs utredning, medföra så stora fördelar icke blott
för staten utan även för Ostkustbanans trafikanter, att styrelsen för sin del
anser sig böra biträda kommitténs förslag härom.
Skulle Uppsala—Gävle järnväg icke förvärvas av staten, kommer frågan
örn ett statsövertagande av Ostkustbanan i ett väsentligen annat läge.
Kommittén har kommit till det resultat, att ett förstatligande av enbart
Ostkustbanan skulle medföra en minskning av driftkostnaderna med omkring
200 000 kronor per år, vilken utgiftsminskning emellertid enligt kommittén
kompenseras till omkring hälften genom inträdande minskning av inkomsterna.
Enligt av bolagets verkställande direktör gjorda beräkningar skulle
driftkostnaderna bliva ungefär lika i statlig och i enskild regi, och det ekonomiska
resultatet alltså vid statens övertagande av banan försämras så
mycket, som svarar mot inkomstminskningen eller med omkring 100 000
kronor årligen. I vilketdera fallet som helst kan övertagandet av Ostkustbanan
ensam näppeligen motiveras med, att statens järnvägar skulle tillföras
någon ekonomisk fördel. Kommittén har också väsentligen anfört andra
skäl för statens övertagande av Ostkustbanan ensam.
Vid styrelsens ställningstagande till frågan örn övertagandet från statens
sida av endast Ostkustbanan måste bolagets likviditet ägnas särskilt beaktande.
I sin skrivelse till Kungl. Majit den 22 augusti 1932 med hemställan
örn anslag för det fortsatta upprätthållandet av Ostkustbanans drift anförde
bolaget bland annat följande: »Huruvida tillskott av rörelsemedel kan komma
att erfordras jämväl för tiden efter ingången av år 1933, är för närvarande
icke möjligt att bedöma. En del omständigheter tala visserligen för en lättnad
25
Kungl. Majus preposition nr 217.
i läget härvidlag, samhörande framför allt med utsikterna till en förbättring
av de allmänna konjunkturerna och särskilt en mera normal drift vid de
stora industrierna längs Ostkustbanan.»
Visserligen har, sedan bolaget avlät denna skrivelse, bolagets ekonomiska
ställning såtillvida förbättrats, att det direkta driftunderskottet, som för
tiden januari—juli 1932 uppgick till omkring 104 000 kronor, under de därpå
följande månaderna minskades, så att det för hela året 1932 utgjorde endast
omkring 20,000 kronor, men läget har under den senaste tiden åter försämrats.
Sålunda blir Ostkustbanans trafikresultat för detta års två första
månader sannolikt till och med något sämre än resultatet under motsvarande
månader föregående år. Då den alltjämt fortgående depressionens utveckling
ännu icke kan med någon sannolikhet bedömas, synes det styrelsen icke uteslutet,
att järnvägens verksamhet i enskild regi kommer att kräva ytterligare
tillskott av rörelsemedel. Då styrelsen icke vågar förutsätta, att staten skall
befinnas villig lämna sådant tillskott, finner sig styrelsen böra biträda förslaget
örn statens övertagande av Ostkustbanan, även för den händelse att
Uppsala—Gävle järnväg icke kommer att samtidigt förvärvas av staten.
Styrelsen utgår härvid från den förutsättningen, att staten kommer att,
på sätt kommittén föreslagit, visa all möjlig hänsyn till Ostkustbanans personal
och därvid bland annat övertaga bolagets ingångna förbindelser.
Om kommitténs förslag vinner Kungl. Maj:ts bifall, kommer styrelsen
att omedelbart inkalla extra bolagsstämma för ärendets avgörande i vad på
bolaget beror.
Slutligen har jag att anmäla, att J. W. Lind m. fl. såsom ombud för den
av förevarande fråga berörda personalen i en till chefen för kommunikationsdepartementet
ingiven skrift gjort vissa uttalanden, utmynnande i önskemålet
att all personal övertoges av staten samt hänfördes till mot tjänsten
svarande lönegrader vid statens järnvägar.
Den direkta anledningen till att frågan om Ostkustbanans och Uppsala— DepartementsGävle
järnvägs förstatligande nu föreligger till behandling är Ostkustbane- chefen,
bolagets iråkade ekonomiska svårigheter. Bolaget har sedan en tid tillbaka
befunnit sig i ett finansiellt sett synnerligen vanskligt läge. Räntorna till
riksgäldskontoret, cirka 900 000 kronor för år, hava under år 1930 endast
delvis och under åren 1931 och 1932 ej alls kunnat betalas. Vad år 1932
beträffar hade driften överhuvud ej kunnat upprätthållas, örn ej staten försträckt
bolaget ett belopp av 300 000 kronor. Osannolikt synes ej heller,
efter de av bolagets styrelse gjorda uttalandena att döma, att därutöver
redan under den närmaste tiden skall uppkomma behov av ytterligare tillskott
av kontanta driftsmedel.
Bland samtliga dem, som hörts i ärendet — i detta hänseende kan också
åberopas en enhällig meningsyttring från bolagets egen styrelse — synes
enighet råda därom, att den enda praktiskt framkomliga vägen för ett tryggande
av Ostkustbanans fortbestånd är, att staten övertager banan och
införlivar den med statens järnvägar.
För egen del finner jag det ej erforderligt ingå på de olika skälen — järnvägsekonomiska
och andra — för att i statsbanenätet inkorporera Ostkustbanan.
Jag vill här endast erinra, att staten redan nu står som huvudintressent
i ostkustbaneföretaget; av det i järnvägsanläggningen nedlagda
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
aktie- oell lånekapitalet, cirka 50 miljoner kronor, uppgår den statliga kapitalinsatsen
(obetalda räntor oräknat) till över 32''6 miljoner kronor. Omnämnas
må ock, att järnvägsstyrelsen redan i samband med koncessionens
beviljande år 1903 framhöll som sannolikt ett banans framtida förstatligande;
den tänktes därvid byggd som en länk i en blivande statsbana Uppsala—
Gävle—Härnösand—Sollefteå (Långsele).
Under hänvisning i övrigt till kommittébetänkandet tillstyrker jag alltså
kommitténs förslag örn Ostkustbanans förstatligande och införlivning med
statens järnvägar. Då staten i egenskap av fordringsägare övertager banan,
erfordras intet särskilt anslag för banans förvärvande.
Det sålunda nu av omständigheterna framtvingade förstatligandet av Ostkustbanan
drager emellertid — på sätt kommittén närmare utvecklat — med
sig ett förnyat övervägande av frågan örn statsförvärv jämväl av Uppsala—Gävle
järnväg. Med avseende å möjligheterna till statsinlösen av nämnda järnväg
är att märka, att koncessionsvillkoren ej innefatta någon rätt till dylik inlösen.
Ett i samband med finansieringen av Ostkustbanan träffat avtal örn
rätt för staten att efter värdering förvärva banan synes ej heller numera
kunna läggas till grund för en tvångsinlösen; vad som i första hand anses
göra, att detta avtal från statens sida knappast kan tillämpas, är den i avtalet
förekommande bestämmelsen örn skyldighet att samtidigt med bananläggningen
övertaga samtliga av Uppsala-—Gävle järnvägsaktiebolag i Ostkustbanans
aktiebolag tecknade aktier till det för dem inbetalade beloppet
—- cirka 2 700 000 kronor — jämte ränta. Emellertid har i samband med
frågan örn Ostkustbanans övergång till staten — och måhända under intryck
av det driftekonomiskt försämrade läge, som för Uppsala—Gävle järnväg
skulle uppkomma genom att Ostkustbanan trädde ut ur den för de båda
banorna gemensamma trafikförvaltningen — framkommit ett försäljningsanbud,
som kommittén tillstyrkt till antagande.
Av de i ärendet hörda myndigheterna har endast riksräkenskapsverket
ställt sig betänksamt mot ett statsförvärv av Uppsala—Gävle järnväg; och
ämbetsverket har ansett tillräckliga skäl i varje fall icke föreligga för att
staten skulle erlägga någon köpeskilling utöver övertagandet av skulderna,
cirka 11 200 000 kronor. Att, på sätt riksräkenskapsverket synes förutsätta,
aktieägarna skulle kunna förmås avstå från järnvägen utan någon som helst
ersättning, måste jag finna föga troligt. Det nu begärda beloppet, 2 500 000
kronor, motsvarar 50 kronor för aktie eller hälften av varje akties nominella
värde. Även örn hänsyn tages till all järnvägsdrifts nuvarande vanskligheter
synes detta pris godtagligt, i all synnerhet som banan på sätt nyss
nämnts ej kan utan frivillig överlåtelse statligt förvärvas.
Av kommittén har utförligt utvecklats de järnvägs- och samhällsekonomiska
fördelar, som förvärvet skulle medföra. Genom detsamma skulle,
sedan nu enligt beslut av 1932 års riksdag Härnösand—Sollefteå järnväg
(med dess anknytning till Norra stambanan uppe vid Långsele) införlivats
med statsbanenätet, förverkligas den gamla tanken örn en genomgående
stats- och stambana utmed nedre Norrlands kustland. För trafikanterna
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
medför förstatligandet stora fördelar både med avseende å befordringstider
och taxor. Jag förutsätter härvid, att såväl Ostkustbanan som Uppsala—
Gävle järnväg på sätt eljest plägat ske med statsinköpta järnvägar helt införlivas
med statsbanenätet, varmed skulle följa helt genomförd tillämpning
av statens järnvägars vanliga tariffer för befordran av såväl passagerare som
gods. Erinras bör måhända, att såväl Ostkustbanan som Uppsala—Gävle
järnväg redan nu i huvudsak tillämpa statens järnvägars taxor, med vissa
avvikelser dock beträffande persontaxan vid Uppsala—Gävle järnväg. Taxelättnaderna
vid en införlivning med statens järnvägar utgöra därför så gott
som helt en följd av den genomgående zontaxans tillämpning utan taxeavbrott
vid nuvarande övergångsstationer. Närmast i anledning av den vid
järnvägsstyrelsens behandling av ärendet framkomna reservationen vill jag
alltså hava uttalat, att tillräckliga skäl ej synas föreligga för en avvikelse
från den beträffande hela det övriga statsbanenätet iakttagna grundsatsen örn
enhetliga tariffer, vilken enhetlighet finnes genomförd oavsett de olika bandelarnas
karaktär av huvudbanor eller bibanor och utan hänsyn till deras
belägenhet eller sättet för deras tillkomst.
Jag vill alltså tillstyrka, att avtal träffas med Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
örn förvärv av bolagets samtliga tillgångar i enlighet med det
gjorda anbudet samt att ifrågavarande järnväg införlivas med statens järnvägar.
Något kontant utlägg för banans förvärvande erfordras icke, då förenämnda
belopp av 2 500 000 kronor må erläggas i statsobligationer och då
bolagets lån, vid tidpunkten för övertagandet uppgående till i runt tal
11 200 000 kronor, äro avsedda att övertagas av riksgäldskontoret. Av budgetskäl
bör dock, på sätt riksräkenskapsverket framhållit, köpeskillingen redovisas
över riksstaten, därvid anslaget i överensstämmelse med tidigare tilllämpat
förfarande torde böra upptagas med 13 700 000 kronor. Anmärkas
må i detta sammanhang, att utgifterna för detta kapitals förräntning beräknas
komma att uppvägas av en motsvarande ökning av inkomsten från statens
järnvägar.
Yad Gävle—Ockelbo järnväg beträffar förutsättes nu endast, att statens
järnvägar tillsvidare övertaga den för närvarande av Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
omhänderhavda driften av nämnda järnväg, varvid nuvarande
arrendeform med vissa förenklingar i avtalet skulle bibehållas.
På sätt riksräkenskapsverket tillstyrkt synes det i Ostkustbanan av staten
investerade lånemedelskapitalet, tillhopa 32 277 268 kronor 22 öre, böra omföras
från respektive fonder till statens järnvägars fond och där tillsvidare
redovisas såsom »Lånekapital att finansieras med andra medel»; såsom kommittén
förutsatt, torde framdeles böra övervägas, om och i vad mån omföring
till kontot »Lånekapital att finansieras med trafikinkomster» må äga rum.
Yad åter angår den bolaget lämnade, av skattemedel bestridda försträckningen
å 300 000 kronor, torde densamma, därest riksdagen ej däremot framställer
erinran, få omedelbart avskrivas; på enahanda sätt torde få förfaras
med bolagets ränteskuld på grund av statslånen.
Det belopp, varmed Uppsala—Gävle järnväg skall redovisas i statens järn
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
vägars räkenskaper, nu beräknat till 13 700 000 kronor, torde såsom i ärendet
föreslagits böra upptagas å kontot »Lånekapital att finansieras med trafikinkomster».
Vad järnvägsstyrelsen anfört beträffande redovisnings- och bokföringsåtgärder
i övrigt synes icke giva anledning till erinran.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, att jämväl det för Ostkustbanan och
Uppsala—Gävle järnväg gemensamma verkstadsbolagets lån ur pensionsförsäkringsfonden,
cirka 680 000 kronor, skulle redovisas å budgeten. Ett dylikt
förfarande synes knappast av omständigheterna påkallat. Verkstadsföretaget
är nämligen avsett att alltjämt drivas som ett formellt fristående företag i
aktiebolags form. De årliga låneannuiteterna kunna därvid betraktas som
en löpande driftutgift, för vilken visserligen statens järnvägar subsidiärt har
att svara men för vars betalning i sista hand — enligt järnvägsstyrelsens
uppskattning — finnes täckning genom en realisation av bolagets tillgångar.
Med avseende å övergångsanordningarna för de båda järnvägsföretagens
personal hava normerande för kommittén varit de bestämmelser, som tillämpades
vid förstatligandet år 1932 av Härnösand—Sollefteå järnväg. För egen
del anser jag att vad som sålunda föreslagits i stort sett är av beskaffenhet
att böra godtagas. Järnvägsstyrelsen har dels föreslagit vissa särskilda bestämmelser
beträffande personal vid Gävle södra station samt i fråga örn
den personal, som skulle uppföras på övergångsstat, dels ock påyrkat en
mindre jämkning, avseende att i fråga örn semesterrätt, avlöning vid sjukdom
o. s. v. skola på den övertagna personalen tillämpas statens järnvägars
bestämmelser, även örn dessa bestämmelser förete vissa mindre skiljaktigheter
i förhållande till de nu vid de båda privatbanorna gällande. Yad styrelsen
sålunda föreslagit har jag funnit mig böra biträda. I anslutning till
vad styrelsen för Ostkustbanans aktiebolag anfört utgår jag i övrigt från att
all möjlig hänsyn skall tagas till den vid de skilda företagen anställda
personalen.
Under åberopande av vad i det föregående anförts, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
ej mindre medgiva,
dels att staten såsom prioriterad fordringsägare i Ostkustbanans
aktiebolag må, i samband med bolagets avveckling, förvärva
nämnda bana;
dels ock att staten må med Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag
träffa avtal örn förvärv av bolagets järnväg och övriga
tillgångar mot det att staten övertager bolagets samtliga skulder
och förpliktelser samt därutöver erlägger ett belopp av
2 500 000 kronor, att likvideras med statsobligationer;
allt i huvudsaklig överensstämmelse med de särskilda grunder,
som av mig i det föregående förordats;
än även, vid bifall till vad sålunda beträffande Uppsala—
Gävle järnväg föreslagits,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
dels till förvärvande av Uppsala—Gävle järnväg m. m. för
budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning, I. Statens
affärs verksamhet, C. Statens järnvägar anvisa ett reservationsanslag,
att utgå av lånemedel,
av .................................................................... kronor 13 700 000;
dels oclc höja den i förslaget till riksstat för budgetåret
1933/1934 under rubriken F. Lånemedel upptagna inkomstposten
»Övriga lånemedel» med ett belopp av 13 700 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.