Sök i Ratio Lex

Angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden lämnat förskott

19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:23, Angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden lämnat förskott

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

13

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande

av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden

lämnat förskott: given Stockholms slott den 13 januari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden

för den 6 augusti 1932 och den 13 januari 1933 samt av

kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 9, i anledning

av Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående efterskänkande av ett

för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag

ur kyrkofonden lämnat förskott, vill Kungl. Maj:t härmed

föreslå riksdagen att för dess del lämna det medgivande, som omförmäles

i föredragande departementschefens hemställan.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

augusti 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför härefter:

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 12 april 1929 har av kyrkofondens

medel förskjutits 34,000 kronor för förvärvande för fondens räkning av

Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförenings fordran

på grund av kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett

vattenavledningsföretag för reglering av Harmångersån m. m., och skulle

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

såsom villkor härför gälla, att Ströms bruks aktiebolag förbunde sig att ansvara

för att några ytterligare kostnader i anledning av boställets deltagande

i företaget icke komme att utkrävas. Vidare har Kungl. Majit genom beslut

den 31 maj 1929 förklarat, att med nämnda villkor icke avsåges redan

fördelad återbetalningsskyldighet för odlingslån eller kostnad för framtida

rensningsarbeten. Härjämte har Kungl. Maj:t genom beslut den 4 december

1931 bemyndigat statskontoret att förskottsvis av kyrkofondens medel

betala dels redan förfallna, oguldna annuiteter å kyrkoherdebostället åvilande

skuld till statens avdikningslånefond, dels ock, tills vidare och intill dess

Kungl. Majit annorlunda förordnade, därefter förfallande sådana annuiteter,

i sammanhang varmed Kungl. Majit förklarat sig vilja framdeles meddela

beslut rörande sättet för återgäldande till kyrkofonden av vad som på grund

härav samt enligt förutberörda beslut den 12 april 1929 förskjutits ur fonden.

Jag anhåller nu att få inför Kungl. Majit anmäla frågan om återgäldande

till kyrkofonden av de sålunda lämnade förskotten och lämnar då först en

redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Sj^sslomannen för Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförening

anhöll år 1910 hos domkapitlet i Uppsala örn godkännande av ingången

förening beträffande kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande i avdikningsföretag för reglering av Harmångersån m. m. Enligt

en av statens lantbruksingenjör J. Nernst lämnad, på vederbörliga synehandlingar

grundad uppgift beräknades genom nämnda vattenavledningsföretag

vinnas ett jordförbättringsvärde av 151,725 kronor. Härav belöpte

på kyrkoherdebostället 19,900 kronor 50 öre, varförutom bostället skulle

bekomma en icke obetydlig andel i landvinst av sjöbotten örn 23,is hektar.

Kostnaderna för hela företaget beräknades till 111,350 kronor, därav bostället

skulle svara för 13,529 procent.

Domkapitlet — som av handlingarna i ärendet inhämtat, att dåvarande

innehavaren av nämnda kyrkoherdeboställe, kyrkoherden Lars Rosander,

ingått i dikningsföreningen endast under villkor, att han ej personligen

komme att svara för boställets utskylder i dikningsföretaget, samt att konsistorieombudet

vid förrättningen jämväl under nämnda förutsättning underskrivit

föreningen, ävensom att Rosander och nämnda ombud sedermera

efter remiss i ärendet avstyrkt godkännande av kyrkoherdeboställets deltagande

uti ifrågavarande dikningsföretag — fann genom beslut den 26 oktober

1910 sig icke kunna under sådana förhållanden godkänna föreningen

i vad den rörde nämnda kyrkoherdeboställe.

Sedan domkapitlet härefter jämlikt föreskrift i förordningen örn deltagande

i vattenavledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord den

6 juli 1849 i skrivelse den 1 mars 1911 anmält nämnda förhållande hos

Kungl. Majit samt Rosander — under åberopande att bostället, därest båtnadsavsägelse

enligt 76 § dikningslagen ägde rum, skulle tillskyndas en

avsevärd förlust — förklarat sig villig att för k}rrkoherdeboställets räkning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

deltaga i vattenavledningsföretaget, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 22

juni 1911 den av domkapitlet gjorda anmälan icke föranleda någon Kungl.

Maj:ts vidare åtgärd; och blevo de till ärendet hörande handlingarna överlämnade

till domkapitlet för den åtgärd, som omförmäles i 1 § av nämnda

förordning den 6 juli 1849.

Under åberopande av omförmälda kungl, beslut den 22 juni 1911 meddelade

domkapitlet i skrivelse den 16 augusti 1911 till Harmångersåns och

Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförening, att, enär Rosander förklarat

sig villig att för boställets räkning deltaga i företaget, domkapitlet intet

hade att erinra mot den ingångna föreningen, i vad den rörde nämnda

kyrkoherdeboställe.

Sedan härefter nuvarande kyrkoherden i pastoratet S. Holmquist hos domkapitlet

dels anmält, att, sedan företaget fullbordats, boställets andel i kostnaderna

visat sig i verkligheten uppgå till 57,141 kronor 83 öre, att, sedan

av detta belopp 6,926 kronor 76 öre guldits genom boställets andel i statsanslag

för företagets genomförande och 16,861 kronor 21 öre bestritts med

boställets andel i odlingslån, för bostället återstode att gälda — förutom

annuitet å sagda odlingslån — 33,353 kronor 86 öre, samt att sistnämnda

belopp förfallit till betalning den 1 april 1924, från vilken dag å detsamma

löpte 6 procent årlig ränta, dels och anhållit örn närmare direktiv angående

gäldandet av ifrågavarande kostnader, anmälde domkapitlet i skrivelse till

kammarkollegiet den 10 juni 1925 vad i ärendet förekommit samt hemställde,

att kollegiet ville vidtaga de åtgärder till förvarande av boställets

rätt, som kollegiet kunde finna nödiga, eller ock meddela föreskrift, huru

i ärendet lämpligen borde förfaras.

Sedan kammarkollegiet härefter inhämtat yttranden i ärendet av Harmångers

församling, vederbörande arrendator, kontraktsprost och landsfiskal,

statens lantbruksingenjör ävensom länsstyrelsen i Gävle, underställde kollegiet

med skrivelse den 29 december 1926 ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

I sitt yttrande fritog sig församlingen från allt ansvar för den ekonomiska

situation, som inträffat på grund av sjösänkningsföretaget, och därmed

också för gäldandet av den bostället genom företaget ådragna skuldsumman,

samt uttalade som sin mening, att det ankomme på Kungl. Majit

att ekonomiskt bära ansvaret för boställets andel i sjösänkningskostnaderna.

Kammarkollegiet anförde, bland annat, följande:

Sedan ny lönereglering för prästerskapet i Harmångers och Jättendal

församlingars pastorat fastställts genom resolution den 19 augusti 1915 att

träda i kraft den 1 maj 1916, hade ifrågavarande kyrkoherdeboställe utarrenderats

för kortare tidsperioder, senast för tiden den 14 mars 1924—den

14 mars 1927 mot en årlig arrendeavgift å 200 kronor, men utan skyldighet

för arrendatorn att svara för nybyggnad eller deltaga i kostnader för

vissa allmänna företag, bland dem vattenavledningsföretag. I 1925 års fastighetstaxeringslängd

vore bostället upptaget med ett taxeringsvärde av

26,800 kronor för inägorna och 34,900 kronor för skogsmarken. I det före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

liggande fallet kunde icke någon betalningsskyldighet åläggas kyrkofonden.

Däremot anvisade 62 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

den väg, som vore att i sådana fall anlita, nämligen boställets försäljning.

Det skulle därför kunna ifrågasättas att till behandling upptaga frågan om

försäljning av bostället eller att eventuellt låta rensnings- och sjösän kilin gsföreningen

skrida till åtgärder för exekutivt uttagande av sin fordran ur

bostället. Under förutsättning att det befunnes möjligt att på annat sätt

än genom försäljning helt eller delvis av bostället ordna förevarande angelägenhet,

ansåge sig emellertid kollegiet med hänsyn till pastoratets berättigade

intresse av boställets bibehållande som avlöningstillgång icke för det

dåvarande vilja förorda försäljning. Kollegiet hade tagit under övervägande,

örn det ej vore möjligt att söka ordna saken genom att låta det allmänna

träda emellan på sådant sätt, att kyrkofonden försköte det för gäldandet av

den svävande skulden erforderliga beloppet 33,353 kronor 86 öre jämte upplupen

ränta eller kanske hellre övertoge föreningens fordringsanspråk. Med

hänsyn till detta belopps storlek och det osannolika i att kyrkofonden någonsin

skulle kunna allenast av boställets arrendeavkastning göra sig betald

för sin fordran, syntes det dock ej vara möjligt att anlita nu berörda utväg

annat än under förutsättning av församlingens eller pastoratets medverkan.

Denna medverkan syntes kunna erhållas på det sätt, att pastoratet, för det

fall att kyrkofonden övertoge rensnings- och sänkningsföreningens ifrågavarande

fordran till kapital och ränta, lämnade sitt medgivande ej mindre till

att kyrkofondens fordran jämte ränta finge gäldas fonden genom anlitande

i enlighet med Kungl. Maj:ts närmare föreskrift av boställets årliga avkastning,

inklusive skogsavkastningen, än även till att, därest sådant visade sig

nödigt, försäljning till egna hem av delar av bostället, i den mån laga hinder

icke mötte, finge äga rum likaledes enligt Kungl. Majits närmare bestämmelser.

På grund av det anförda hemställde kollegiet, det Kungl. Majit

täcktes medgiva, att kyrkofonden, under nyss angivna förutsättning beträffande

medverkan från pastoratets sida, övertoge Harmångersåns och Kyrksjöns

rensnings- och sänkningsförenings ifrågavarande, på grund av boställets

deltagande i vattenavledningsföretaget uppkomna fordran å 33,353 kronor

86 öre tillika med 6 procent ränta från och med den 1 april 1924, med

rätt för kyrkofonden att i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl.

Majit komme att framdeles meddela, göra sig betald av avkastningen från

bostället och eventuellt genom försäljning av jord från bostället. Tillika

hemställde kollegiet, det täcktes Kungl. Majit anbefalla länsstyrelsen att

efter verkställd utredning samt vederbörandes hörande inkomma med yttrande

och förslag till bestämmelser om sättet, huru kyrkofonden skulle kunna

bekomma betalning för sin ifrågavarande fordran, därvid särskilt borde

undersökas, huruvida och i vilken mån försäljning av delar av bostället till

egna hem eller eljest kunde eller borde ske.

Sedan Kungl. Majit härefter lämnat Harmångers och Jättendal församlingars

pastorat tillfälle att avgiva yttrande över vad kollegiet i sin berörda

skrivelse den 29 december 1926 anfört och hemställt, överlämnade länsstyrelsen

med eget utlåtande av den 9 april 1927 utdrag ur protokoll, hållet

vid gemensam kyrkostämma med nämnda församlingar den 13 mars 1927,

utvisande att församlingarna vägrat sin medverkan till den föreliggande

frågans ordnande på frivillighetens väg i enlighet med vad kammarkollegiet

föreslagit.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Länsstyrelsen anförde för egen del, bland annat:

I avvaktan på förevarande frågas avgörande komme bostället att provisoriskt

utarrenderas på två år. I arrendeavgift under denna tid hade erbjudits

800 kronor årligen. Vederbörande boställsnämnd bade vid arrendeuppskattning

föreslagit, att bostället under den arrendeperiod, som vore

avsedd att omfatta tjugu år från den 14 mars 1929, skulle av arrendatorn

bebyggas för en beräknad kostnad av 15,000 kronor, vartill förskott skulle

bekommas ur kyrkofonden. Med hänsyn till byggnadsskyldighetens omfattning

skulle arrendatorn befrias från erläggande av arrendeavgift under de

fem första arrendeåren och därefter erlägga 300 kronor årligen förutom ett

årsbelopp till nybyggnad under hela arrendetiden av 1,105 kronor att användas

till återbetalning av förskottet från kyrkofonden. Arrendeavgiften

försloge sålunda icke ens tillnärmelsevis till gäldande av räntan å skulden

för deltagandet i vattenavledningsföretaget.

Sedan kammarkollegiet avgivit förnyat yttrande, fann Kungl. Maj:t genom

beslut den 14 juni 1928 vad i ärendet förekommit icke föranleda annan

Kungl. Maj:ts åtgärd än att domkapitlet anbefalldes att, då sådant med

hänsyn till förändrade omständigheter syntes påkallat, hos Kungl. Majit

ånyo anmäla förevarande fråga.

I skrivelse den 22 augusti 1928 anmälde domkapitlet, att enligt ett från

pastorsämbetet i Harmånger inkommet meddelande Harmångersåns och Kyrksjöns

rensnings- och sänkningsförening till betalning före den 31 juli 1928

uppsagt å bostället belöpande kostnadsandel, utgörande jämte 6 procent

ränta intill den 1 juli 1928 43,528 kronor 16 öre.

Sedan kammarkollegiet härefter genom remiss anbefallts att efter vederbörandes

hörande avgiva utlåtande i ärendet och kollegiet inhämtat yttranden

av Harmångers och Jättendal församlingars pastorat samt vederbörande

landsfiskal, anförde pastoratet i ansökning den 24 november 1928 i

huvudsak följande:

Sjösänkningsföreningen hade den 23 november 1928 ingivit ansökning

örn utmätning för uttagande av boställets andel i företagets kostnader. På

grund härav löpte pastoratet fara att alldeles utan eget förvållande förlora

bostället. Pastoratet hade emellertid inhämtat, att skogsmedel från bostället

under åren 1916—1919, då vattenavledningsföretaget utförts, tillgodokommit

kyrkofonden till ett nettobelopp av 42,275 kronor 20 öre, numera med tilllägg

av 4 Va procents ränta, utgörande 65,167 kronor 29 öre. Pastoratet

anhölle, att av detta belopp så stor del måtte få disponeras, att boställets

ifrågavarande gäld därmed kunde betalas, samt att, därest detta ej kunde

ske utan riksdags och kyrkomötes hörande, kyrkofonden med hänsyn till

utmätningsansökningen måtte genast övertaga »boställets sjösänkningsskuld»

eller åtminstone förskottera beloppet, intill dess saken slutgiltigt ordnats.

I ärendet avgåvos därefter yttranden av länsstyrelsen, domänstyrelsen,

kammarkollegiet och statskontoret, varjämte domkapitlet i Uppsala inkom

med en skrivelse i ämnet.

Kammarkollegiet meddelade, att ovan omförmälda utmätningsansökning

icke blivit bifallen av vederbörande utmätningsman ävensom att talan mot

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 22—23. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

utmätningsmannens beslut icke fullföljts, samt anförde huvudsakligen följande:
Enligt

kollegiets mening vore kyrkofonden icke rättsligen skyldig att återbetala

någon del av de medel, fonden uppburit från bostället. Enligt kungörelsen

den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen

örn ecklesiastika boställsskogar skulle nämligen vad av boställets

skogsavkastning icke erfordrades för de behov, som skulle tillgodoses med

virke in natura, försäljas och därför influtna medel ingå till kyrkofonden.

Genom särskilda stadganden i kungörelsen samt i lagen örn reglering av

prästerskapets avlöning den 9 december 1910 och i lagen örn kyrkofond

samma dag angåves de ändamål, vartill fondens medel finge användas, utau

att därvid diknings- eller sjösänkningskostnader nämndes. Beträffande härefter

frågan örn vem som vöre ansvarig för boställets andel i företagets

kostnader, erinrade kollegiet till en början, att denna ansvarighet måste

grunda sig på den förening örn företaget, som kyrkoherden Rosander på

sin tid biträtt. Därigenom hade Rosander iklätt sig ansvaret för boställets

andel i kostnaderna. Däremot hade varken bostället såsom sådant, Harmångers

församling eller kronan anslutit sig till företaget och kunde förty

icke heller vara betalningsskyldiga för därav föranledda kostnader. Det vore

nämligen att märka, att vid vattenavledningsföretag enligt lagen örn dikning

och annan avledning av vatten den 20 juni 1879 de berörda fastigheterna

icke sakrättsligt svarade för företagets kostnader. På grund av 79 § i sistnämnda

lag hade först Rosanders efterträdare och sedermera efter ikraftträdande

av ny lönereglering pastoratet såsom nuvarande boställshavare blivit

pliktiga att deltaga i företaget och förty ansvariga för boställets andel

i företagskostnaden. Av lagrummet framginge vidare, att tidpunkten, då

utdebiterat kostnadsbidrag förfallit till betalning, vore avgörande för frågan

vem betalningsskyldigheten skulle drabba. I här ifrågavarande fall vore det

enligt kollegiets åsikt pastoratet i egenskap av boställshavare, som hade att

gälda de kostnader, som för boställets del förföllo till betalning den 1 april

1924. Oavsett denna omständighet ansåge emellertid kollegiet alltjämt, att

kyrkofonden borde övertaga företagets fordran. Denna ståndpunkt stödde

kollegiet på åtskilliga billighetsskäl. Pastoratet hade utan egen åtgärd direkt

på grund av lag kommit att inträda som boställshavare. Pastoratet hade

i olikhet med enskild boställshavare således icke haft möjlighet att avgöra,

huruvida det velat inträda i företaget eller icke. Redan på grund härav

måste det anses obilligt att ålägga pastoratet att svara för hela kostnaden.

Ett ytterligare skäl, varför det syntes obilligt att låta pastoratet med uttaxerade

medel betala hela vattenavledningskostnaden, läge enligt kollegiets mening

i det av pastoratet påpekade förhållandet, att under företagets utförande

boställets skog lämnat inkomst till högst betydande belopp, utan att

boställets innehavare fått uppbära någon del därav. Härmed förhölle sig

sålunda. I fastställd hushållningsplan för tiden den 1 maj 1900—den 30

april 1920 hade boställets årliga skogsavkastning beräknats till 182 kubikmeter.

Då emellertid de virkesbehov in natura, som skogen skulle tillgodose,

årligen krävde ett till 188 kubikmeter uppskattat sammanlagt virkesbelopp,

hade bostället icke ansetts kunna lämna något överskott av skogsförsäljningsmedel,

och i anledning härav hade genom kungl, brev den 13 oktober

1916 förklarats, att kyrkofonden icke kunde, såvitt anginge bostället, åläggas

att under tiden den 1 maj 1916—den 30 april 1920 till avlöning av

prästerskapet i pastoratet utgöra medel, varom förmäldes i 19 § 4 morn. i

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

lagen om reglering av prästerskapets avlöning. På grund av den under

krigstiden rådande bränslebristen och särskilt den genom bränslekommissionen

därunder tvångsvis bedrivna avverkningen hade emellertid under den

tid, det kungl, beslutet avsåg, uttagits ett betydande virkesbelopp från boställets

skogar. Nettovinsten härav, 42,106 kronor 2 öre, hade tillgodoförts

kyrkofonden. Det vore visserligen sant, att endast en del av dessa medel

örn ens något kunnat komma pastoratet till godo, därest avverkningen

varit förutsedd vid nyssnämnda beslut den 13 oktober 1916, ty pastoratet

syntes knappast under denna tid hava behövt taga skogsmedel i anspråk

till gäldande av avlöningen till sitt prästerskap. Sedermera hade pastoratet

emellertid nödgats tillgripa icke blott de skogsmedel, 2,185 kronor

årligen, som för åren 1920—1927 utgått till pastoratet, utan även sådana

utdebiterade medel, som omförmäldes i 19 § 5 mom. lagen örn reglering

av prästerskapets avlöning. Det vore emellertid klart, att därest den under

krigstiden företagna extra avverkningen icke förekommit, ett högre belopp

för närvarande skulle kunna utgå till pastoratet från kyrkofonden, dock

icke mer än som erfordrades till prästlönemedel. Av det anförda torde

framgå, att den ovannämnda forcerade avverkningen kunde i viss mån anses

som ett ingrepp i skogskapitalet, och att kyrkofonden på pastoratets

bekostnad gjort en vinst, som visserligen tillflutit fonden på grund av lagbud,

men som icke kunde anses överensstämma med grunden för lagstiftningen

rörande det prästerliga avlöningsväsendet. De billighetsskäl, som

kollegiet sålunda anfört, syntes fullt motivera, att bistånd från kyrkofonden

bereddes pastoratet till vattenavledningskostnadernas gäldande. Frågan, huru

vidsträckt detta bistånd borde bliva, vore kollegiet icke berett att besvara

för närvarande. Däremot ansåge sig kollegiet redan nu böra föreslå, att

kyrkofonden övertoge sjösänkningsföretagets fordran för boställets andel i

sänkningskostnaderna. Mellan kollegiet och ordföranden i styrelsen för Ströms

bruks aktiebolag, brukspatron C. F. Lundquist, hade nämligen underhandlingar

förts, vilka givit till resultat, att bolaget, som intoge en ledande ställning

inom företaget, genom brukspatronen Lundquist förklarat sig villigt

att medverka till att föreningen nedsatte sin fordran till 34,000 kronor

under förutsättning, att uppgörelse skedde före den 1 april 1929. Det såsom

resultat av underhandlingarna framkomna beloppet vore bestämt med hänsyn

till boställets andel i kostnaderna för företaget utan tillägg av ränta,

33,353 kronor 86 öre, ävensom till en av föreningen gulden annuitet för

boställets andel i företaget beviljat odlingslån, 665 kronor 49 öre, för vilka

kostnader föreningen alltså skulle erhålla gottgörelse. Föreningen skulle

däremot avstå från alla anspråk på ränta och medgiva, att bostället fritoges

från deltagande i alla vidare kostnader i följd av företaget.

Såsom jag förut erinrat, meddelade Kungl. Majit nytt beslut i ärendet

den 12 april 1929 och bemyndigade statskontoret att av kyrkofondens ine

del förskjuta 34,000 kronor för förvärvande för fondens räkning av Harmångersåns

och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförenings fordran på grund

av kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i företaget, och

skulle såsom villkor härför gälla att Ströms bruks aktiebolag förbunde sig

att ansvara för att några ytterligare kostnader i anledning av boställets deltagande

i företaget icke komme att utkrävas. Tillika uppdrog Kungl. Majit

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

åt kammarkollegiet att utreda frågan, huru det ur kyrkofonden lämnade

förskottet skulle kunna till fonden återgäldas.

Med anledning av en utav Ströms bruks aktiebolag gjord framställning

förklarade Kungl. Majit genom beslut den 31 maj 1929, att med det i förutnämnda

kungl, beslut den 12 april 1929 föreskrivna villkoret, att nämnda

bolag skulle förbinda sig att ansvara för att några ytterligare kostnader i

-anledning av boställets deltagande i företaget icke komme att utkrävas, icke

avsåges redan fördelad återbetalningsskyldighet för odlingslån eller kostnad

för framtida rensningsarbeten.

Sedan ovannämnda bolag till statskontoret avlämnat föreskriven förbindelse,

utbetalades beloppet i fråga den 21 juni 1929 till sjösänkningsföreningen.

I en den 20 mars 1930 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift

anhöll kyrkoherden S. Holmquist och kamreraren N. Enocsson såsom ombud

för kyrkorådet i församlingen, att jämväl den del av de för ifrågavarande

företag beviljade odlingslån, som ännu tyngde kyrkoherdebostället,

måtte gäldas av kyrkofonden eller att den fordran, som staten på grund av

sagda lån ägde gentemot bostället, måtte förvärvas av nämnda fond.

Såsom stöd härför anfördes bland annat, att avkastningen av bostället

aldrig kunde tänkas bliva större än att den nätt och jämnt täckte räntor

och möjligen någon amortering å för behövliga nybyggnader erforderligt

kapital. Ett oeftergivligt villkor för att bostället skulle kunna på allvar

ordnas upp, byggnader uppföras och de nu i lägervall liggande delarna av

boställets jord bringas i kultur vore, att bostället befriades från odlingshult.

Över ansökningen avgåvos yttranden av vederbörande landsfiskal, kyrkoråd,

kontraktsprost, kyrkoherde, pastorat och boställsnämndsordförande samt

den 14 maj 1930 av domkapitlet, den 23 juli 1930 av länsstyrelsen i Gävle,

den 30 januari 1931 av kammarkollegiet, den 16 april 1931 av domänstyrelsen,

den 1 juli 1931 av statskontoret och den 31 oktober 1931 ånyo av

kamm arkollegiet.

I sitt den 30 januari 1931 dagtecknade utlåtande anförde kollegiet:

Kollegiet har redan den 15 februari 1929 i utlåtande i ärendet diskuterat

frågan örn bistånd från kyrkofondens sida åt Harmångers och Jättendal

församlingars pastorat till lättande av den börda, som vattenavledningskostnadernas

gäldande av pastoratet skulle innebära för detta. Kollegiet har

därvid anfört flera skäl, som tala för att sådant bistånd borde lämnas, och

får kollegiet hänvisa till vad kollegiet då anfört. Vid det förnyade övervägande

av frågan, som kollegiet till åtlydnad av Kungl. Maj:ts beslut företagit

har kollegiet icke kunnat undgå att fästa stort avseende vid det förhållande,

att samtidigt med att vattenavledningsföretaget på grund av en

av utomordentliga omständigheter förorsakad konjunktur förlöpte på ett i

ekonomiskt avseende så olyckligt sätt, boställets skogsavkastning tack vare

samma konjunktur lämnade en alldeles opåräknad ekonomisk vinst. För

en enskild jordägare skulle det i en sådan situation hava framstått såsom

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kling!. Maj:ts proposition Nr 23

naturligt, att vinsten i det ena avseendet skulle hava fått utjämna förlusten

i det andra. I förevarande fall har kollegiet i sitt tidigare utlåtande givit

uttryck åt meningen, att enligt gällande rätt pastoratet skulle vara skyldigt

bära förlusten, medan kyrkofonden komme att åtnjuta vinsten. Denna verkan

av gällande rättsregler kan emellertid icke anses hava varit vid dessas

tillkomst förutsedd utan är att betrakta såsom resultatet av att rättsreglerna

kommit att få tillämpning på förhållanden, vilkas möjlighet icke tagits i

beräkning, då den nuvarande lagstiftningen örn de ecklesiastika boställena

tillkom. Under sådana förhållanden synes större vikt böra fästas vid vad

billighet och materiell rättvisa kräva än vid det resultat, vartill man skulle

komma genom sträng tolkning av de skrivna lagbuden. I själva verket

skulle ett fasthållande vid dessa innebära, att kyrkofonden på pastoratets

bekostnad gjorde en oförtjänt — att icke säga obehörig — vinst, och enligt

kollegiets mening måste det anses obilligt att gentemot pastoratet utn}rttja

en av lagstiftningen oförutsedd situation för att tillföra kyrkofonden

en vinst, varpå den eljest icke kunnat göra anspråk.

Som bevis för att situationer sådana som den nu inträffade icke tagits i

betraktande vid lagstiftningens tillkomst må påpekas, att i författningarna

det fall, att arrendeavkastningen icke förslår till vattenavledningskostnaders

gäldande, ingenstädes regleras, och detta ehuru vattenlagen i stor utsträckning

stadgar skyldighet att deltaga i dikningsföretag.

Kollegiet underskattar visserligen icke de svårigheter, som avfattningen

av författningsbestämmelserna örn kyrkofonden och örn skogsavkastningen

från de ecklesiastika boställena medför för en lösning av frågan i enlighet

med de synpunkter, kollegiet nu utvecklat, men kollegiet håller för sin del

före, att det icke kan åligga de myndigheter, som hava fått vården om

kyrkofonden sig anförtrodd, att göra fondens rättigheter gällande på ett

sätt, som skulle anses fördömligt, om det förekomme från enskild persons

sida. Kollegiet anser därför Kungl. Maj:t oförhindrad att förordna om

efterskänkande av kyrkofondens fordran mot pastoratet, i den mån detta

skulle bliva följden av ett tillämpande av de av kollegiet nu utvecklade

synpunkterna.

Beträffande sedan frågan, i vilken omfattning gälden bör efterskänkas, så

synas de anförda synpunkterna icke kunna föranleda till att låta kyrkofonden

bestrida större belopp än det, vartill förlusten skäligen kan skattas,

vilket innebär, att den båtnad, bostället vunnit av vattenavledningen, bör

frånräknas kostnaderna därför. Endast återstoden utgör förlust för bostället.

Båtnaden uppskattades vid företagets början till ett värde av 19,900

kronor 50 öre. Med hänsyn till den prisförskjutning, som därefter inträtt,

synes den numera böra kunna beräknas till ett något högre värde, låt vara

att båtnadens nyttiggörande fordrar ett betydande och kostbart uppodlingsarbete.

Från båtnaden bör å andra sidan avräknas en belastning å bostället

av 17,425 kronor 31 öre till återbetalning av andel i odlingslån. På bostället

belöper emellertid också andel i ett för vattenavledningens genomförande

beviljat statsanslag, vilken andel uppgår till 0,926 kronor. Med hänsyn

till att detta anslag beviljats till stöd för boställets jordbruk och använts

för gäldande av en del av de på bostället belöpande kostnaderna för

företaget, synes man kunna räkna bostället jämväl detta belopp till godo.

Summan av vad sålunda gottskrivits bostället uppgår till 24,351 kronor 31

öre. I det av kyrkofonden förskjutna beloppet ingår visserligen en annuitet

av odlingslånet, men den minskning i det bostället tillgodoräknade beloppet,

som borde föranledas härav, skulle bliva av ringa betydelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Såsom av utredningen i ärendet och i tidigare ärenden angående förevarande

sak framgår, är det förknippat med betydande svårigheter att

uppskatta den varaktiga förmån, som beretts bostället genom företaget,

och de från olika håll meddelade åsikterna härom äro också synnerligen

skiftande. Med hänsyn härtill och till ovan antydda synpunkt torde man

icke kunna på ett mera tillfredsställande sätt beräkna värdet å båtnaden än

genom att till det ursprungligen beräknade förbättringsvärdet lägga en av

allmänna prisnivåns förskjutning betingad förhöjning av omkring 25 procent.

För enkelhetens skull torde det under sådana förhållanden vara lämpligast

att beräkna, att båtnaden uppgått till det belopp, som enligt vad nyss utvecklats

bör gottskrivas bostället såsom genom odlingslån och statsbidrag

gulden kostnad för företaget. På grund härav finner kollegiet sig kunna

föreslå, att det av kyrkofonden förskjutna beloppet i sin helhet efterskänkes.

Kollegiet har inhämtat, att bostället för närvarande är utarrenderat för

tiden till den 14 mars 1932 mot ett nybyggnadsbelopp av 600 kronor årligen

men utan skyldighet för arrendatorn att gälda arrende eller annuiteter

för odlingslånet. Härigenom uppkommer fråga, huru dessa annuiteter, som

uppgå till 1,134 kronor 78 öre, skola kunna gäldas. I detta avseende erinrar

kollegiet örn att odlingslånen i motsats mot vattenavledningskostnaderna i

övrigt sakrättsligt häfta vid bostället och att detta följaktligen bör kunna

tagas i anspråk för lånens betalning. Under sådana förhållanden lärer tvekan

icke kunna råda örn att även skogsmedel från bostället må tillgripas för

annuiteternas gäldande. I vilken proportion arrendemedel och skogsmedel

användas för ändamålet, torde sakna betydelse, då varken pastoratets eller

kyrkofondens rätt röner inverkan därav. Fråga om bestämmande av det

i 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen omförmälda årliga skogsavkastningsbeloppet

är nämligen för närvarande — jämlikt övergångsbestämmelserna

till kollegiets instruktion — beroende på kollegiets prövning, varför

hänsyn kan tagas till att skogsmedel från bostället kunna komma att åtgå

för gäldande av odlingslånen. Då behållna skogsavkastningen från bostället

enligt domänstyrelsens beräkning kommer att uppgå till omkring 1,480 kronor

årligen, torde man ej behöva befara, att medel till gäldande av odlingslånen

skola komma att saknas. Då skogsavkastningen emellertid måhända

kommer att inflyta ojämn, synes det vara lämpligt, att utöver arrendeavkastningen

för odlingslåneannuiteternas gäldande erforderliga medel förskjutas

av kyrkofonden, vilken i sin tur erhåller gottgörelse för dessa förskott genom

att beloppen jämlikt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen bestämmas

motsvarande mindre.

Av vad kollegiet anfört framgår, att kollegiet icke anser sig kunna tillstyrka

Holmquists och Enocssons framställning.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Harmångers och Jättendal församlingars

pastorat guldit fyra odlingslåneannuiteter. Egentligen borde pastoratet

äga anspråk att ur boställets avkastning erhålla ersättning härför.

Då emellertid pastoratet redan uppburit hela boställsavkastningen för de år,

de guldna annuiteterna avsett, samt något bidrag ur kyrkofonden enligt

21 § prästlöneregleringslagen icke skolat utgå, därest boställsavkastningen

fått av pastoratet användas för annat ändamål än prästlönernas bestridande,

lärer pastoratet icke kunna anses berättigat till ersättning för de utgivna

annuiteterna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:is proposition Nr 23.

Vid ärendets föredragning i kollegiet uttalade generaldirektören Berglöf

följande särskilda mening:

Majoritetens förslag rörande gäldandet av annuiteterna å ifrågavarande

odlingslån biträdes av mig.

Vidkommande bestridandet av boställets skuld, 34,000 kronor, till kyrkofonden

finner jag på de av majoriteten anförda skäl skogsavkastningen från

bostället böra bidraga därtill.

Vid bestämmandet av bidragets belopp synes man, med hänsyn jämväl

till de principer, som i allmänhet torde tillämpas vid bestridandet av boställets

utgifter av ifrågavarande slag, böra utgå från, att arrendeavkastningen

från bostället i första hand bör tagas i anspråk för gäldandet av

boställets andel i kostnaderna för vattenavledningsföretaget. Först i den

mån sagda avkastning ej lämnar tillgång därtill torde skogsmedel böra anlitas.

Boställets kostnadsandel i företaget uppgår tillhopa till 58,351 kronor

31 öre. Härav hava bestritts genom odlingslån 17,425 kronor 31 öre samt

genom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet 6,926 kronor. Örn sistnämnda

båda belopp, tillhopa 24,351 kronor 31 öre, fråndragas totalkostnaderna,

återstå 34,000 kronor eller sålunda den summa, som förskjutits

av kyrkofonden. Beträffande gäldandet av odlingslånen har här ovan framlagts

förslag. Detta innebär. att, i den mån arrendemedlen från bostället

ej förslå till annuiteternas gäldande, resten fylles av årsavkastningen från

boställets skog. Av den utav majoriteten gjorda, beräkningen angående det

belopp, varmed kyrkofonden skulle behöva ingripa, synes framgå, att statsbidraget

å 6,926 kronor skulle återbetalas till pastoratet. En dylik återbetalning,

innebärande en fördubbling av statens gåva, torde emellertid icke

böra ifrågakomma. Vad slutligen angår betalandet av kyrkofondens förskott,

kan arrendeavkastningen från bostället, utgörande allenast 600 kronor, icke

— även örn viss ökning i avkastningen torde framdeles kunna påräknas

på grund av större utbyte från vinstjorden och gynnsammare utarrenderingsförhållanden

— förslå till gäldande av annuiteterna å odlingslånen och än

mindre till inbetalning inom överskådlig framtid av sagda förskott. På

grund härav torde ingen annan utväg stå öppen än att anlita skogsmedel

för täckande av kyrkofondens fordran 34,000 kronor.

Härvid torde kunna ifrågasättas att till fonden redan influtna skogsmedel

tågås i användning. Enär de fonden under kristiden från skogsavkastningen

å bostället tillförda belopp väl torde förslå till täckande av nämnda summa,

skulle från dylik synpunkt hinder icke finnas för en avskrivning av fordringen.

Då emellertid, även örn det må anses att jämväl skogsavkastningen

från bostället bort få anlitas för täckande av boställets ifrågavarande skuld,

någon ovillkorlig rätt till sagda avkastnings användande för sådant ändamål

icke föreligger samt med hänsyn i övrigt till kyrkofondslagens bestämda

föreskrifter rörande de ändamål, för vilka fonden må anlitas och bland vilka

icke förekommer något, varmed nu föreslagna disposition av fonden må

kunna jämföras, torde vara påkallat att riksdagens och kyrkomötets medgivande

till dispositionen i vederbörlig ordning inhämtas. Detta synes så

mycket mera motiverat på grund av den prejudicierande betydelse dispositionen

skulle erhålla. Den sålunda ifrågasatta ordningen synes emellertid

förenad med vissa principiella betänkligheter, och därmed förenad omgång

gör densamma svårframkomlig. ^

En annan utväg som må kunna ifrågasättas består däri, att Kungl. Majit

medgiver, att årsavkastningen av skogen jämte extra skogsuttag användes

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

för betäckandet av fondens fordran. Ett anlitande enbart av den årliga

avkastningen skulle, jämväl med hänsyn därtill att en del av avkastningen

behöver tågås i anspråk för annuiteterna å odlingslånen, medföra en alltför

lång återbetalningstid. Tillägg genom extra avverkning synes fördenskull

påkallat, men förutsättes en undersökning, huruvida skogstillgången

å bostället lämnar tillgång därtill.

I detta avseende anförde domänstyrelsen följande:

Enligt för kyrkoherdebostället 15/32 mantal krono Prästgården nr 1 och

komministersbostället 35/i28 mantal skatte Backen nr 1 i Harmångers socken

upprättad gemensam skogshushållningsplan, avseende tiden 1920 Vs 1936,

uppgår årliga virkesavkastningen från båda nämnda boställen till 508 kubikmeter,

varav 32 kubikmeter torrskog och skog å impediment. Med detta

årliga virkesuttag som utgångspunkt har domänstyrelsen i skrivelse till

kammarkollegium den s/12 1928 beräknat behållna skogsavkastningen från

ifrågavarande boställen under tiden 1929 Vs 1936 till 10,392 kronor. Styrelsen

har härvid räknat med ett försäljningsvärde å virket av 7 kronor

per kubikmeter å rot. Med hänsyn till inträdd försämring i läget å trävarumarknaden,

som kan förväntas bli rådande jämväl under de närmaste

åren, torde emellertid rotvärdet å ifrågavarande virke numera knappast

kunna beräknas högre än 6 kronor per kubikmeter, varigenom den behållna

skogsavkastningen under åren 1929 Vs 1936 skulle nedgå till omkring 8,200

kronor. Med hänsyn till skogens nuvarande beskaffenhet beräknas under

skogshushållningsplanens återstående giltighetstid eller åren 1930 Vs 1936

kunna, utöver den fastställda skogsavkastningen, å kyrkoherdeboställets

skog uttagas cirka 3,000 kubikmeter virke med ett beräknat rotvärde av

6x3,000 = 18,000 kronor. A detta virke belöpande kostnader för stämpling

och skogsodling med mera samt skatter torde kunna uppskattas till i runt

tal 3,000 kronor och behållningen sålunda till 15,000 kronor.

Vid ett uttagande under skogshushållningsplanens återstående tillämpningstid

av 3,000 kubikmeter utöver fastställd avverkning skulle sålunda

behållna skogsavkastningen för tiden 1929 l/s 1936 kunna beräknas till cirka

23,000 kronor. Tillägges nu förefintlig, ännu odisponerad behållning i virkesavkastningen

från de närmast föregående åren cirka 3,000 kronor, skulle

för tiden intill den Vs 1936 under angivna förutsättningar kunna räknas

med ett sammanlagt överskott av 26,000 kronor. Härav kan å kyrkoherdebostället,

med ledning av avverkningens fördelning å de båda boställena,

beräknas belöpa cirka 23,000 kronor.

Domänstyrelsen har för sin del intet att erinra mot att den behållning,

som med tillgripande av extra utsyning i nämnd omfattning kan för tiden

intill den Vs 1936 uppkomma i skogsavkastningen vid Harmångers kyrkoherdeboställe,

tages i anspråk för gäldande av kyrkofondens ifrågavarande

fordran. Då ordnandet av frågan härvid likväl skulle komma att draga ut

på tiden avsevärt och i varje fall hela kyrkofondens fordran ej täckes med

den behållning i skogsförsäljningsmedel, som, enligt vad styrelsen härovan

anfört, kan beräknas uppkomma för tiden intill den V» 1936, får styrelsen

för sin del förorda att ifrågavarande fordran må, på sätt kammarkollegiets

majoritet föreslagit, avskrivas, därest ett sådant förfarande ej omöjliggöres

av gällande lagbestämmelser.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Statskontorets yttrande var av följande lydelse:

Av föreliggande utredning framgår, att boställets avkastning — å såväl

inägor som skogsmark — icke förslår till gäldande av de skulder, som för

bostället uppkommit genom ifrågavarande vattenavledningsföretag. Möjligen

skulle statens avdikningslånefonds fordran, vilken för närvarande uppgår

till 16,809 kronor 56 öre jämte 3,6 procent ränta å 8,988 kronor 6 öre

från och med den 23 januari 1928 och å 7,821 kronor 50 öre från och

med den 2 december 1928 till och med betalningsdagen, kunna i vederbörlig

ordning återbetalas genom utnyttjande av boställets skogsavkastning.

Någon utsikt att genom boställets avkastning inom överskådlig framtid

täcka och förränta det förskott å 34,000 kronor, som kyrkofonden jämlikt

kungl, brev den 12 april 1929 utgivit för förvärvande av sänkningsföreningens

fordran på grund av boställets deltagande i företaget, syntes däremot

icke förefinnas.

En avskrivning, såsom kammarkollegium föreslagit, av kyrkofondens sålunda

förvärvade fordran torde med hänsyn till kyrkofondens förpliktelser

gentemot rikets övriga församlingar icke böra ifrågakomma. Det förhållandet,

att kyrkofonden under åren 1916—1920 av boställets skog erhållit en

opåräknad inkomst å 42,106 kronor 2 öre, utan att boställets innehavare

fått uppbära någon del därav, torde icke kunna godtagas såsom skäl för

den föreslagna avskrivningsåtgärden, då, såvitt handlingarna i ärendet utvisa,

endast en del av dessa medel — örn ens något — kunnat komma

pastoratet till godo, därest inkomsten varit förutsedd. Pastoratet lärer nämligen

under denna tid knappast hava behövt taga skogsmedel i anspråk till

gäldande av avlöningen till sitt prästerskap.

Att kyrkofonden i den nu uppkomna situationen träder emellan torde

emellertid vara ofrånkomligt, även örn de utgifter, fonden härvid måste

ikläda sig, förmodligen aldrig bliva täckta.

Det ingripande, som här synes vara av nöden, bör emellertid enligt statskontorets

mening icke ske på det sätt, att därigenom uteslutes varje möjlighet

för fonden att erhålla framtida gottgörelse för det avskrivna fordringsbeloppet,

medan pastoratet, vilket icke velat påtaga sig några ekonomiska

uppoffringar för bostället, efter en dylik åtgärd skulle i en framtid kunna

komma att åtnjuta inkomst av bostället. Med hänsyn härtill och till övriga

församlingars intresse av att kyrkofondens utlägg för bostället om möjligt

bliva återburna till fonden, anser statskontoret, att, därest kyrkofonden skall

avstå de övertagna fordringsanspråken, detta icke böra ske under annan

förutsättning än att boställets hela behållna avkastning för framtiden ingår

till kyrkofonden. Under denna förutsättning synes kyrkofonden även lämpligen

böra i vederbörlig ordning gälda boställets skuld till statens avdikningslånefond.

Statskontoret föreslår sålunda, att kyrkofonden övertager betalningsansvaret

för boställets skuld till statens avdikningslånefond samt att ovanberörda

förskott avskrives ur kyrkofondens räkenskaper, mot det att kyrkofonden

framdeles får åtnjuta all boställets avkastning å såväl inägor som

skogsmark.

Skogsförsäljningsmedel enligt 19 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen

skulle således icke vidare för bostället utgå till pastoratet, liksom pastoratet

ej heller för framtiden skulle äga gottgöra sig boställets arrendeavkastning

såsom avlöningstillgång.

En lösning av förevarande spörsmål i enlighet med statskontorets sålunda

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

framlagda förslag förutsätter givetvis medgivande härtill av riksdag oell

kyrkomöte. Med hänsyn till den tidsutdräkt ett inhämtande av dylikt medgivande

skulle medföra torde det emellertid vara erforderligt, att åtgärder

vidtagas för att å avdikningslånen redan förfallna och intill ärendets slutliga

avgörande förfallande annuiteter i vederbörlig ordning bliva erlagda.

I detta hänseende vill statskontoret föreslå, att ämbetsverket av Kungl.

Maj:t bemyndigas att tillsvidare förskottsvis från kyrkofonden gälda ifrågavarande

annuiteter.

De annuiteter å ifrågavarande lån, som pastoratet redan guldit, anser

statskontoret i likhet med kammarkollegiet icke böra ersättas.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört yttrade kammarkollegiet

i sitt den 31 oktober 1931 dagtecknade utlåtande:

Av den numera av domänstyrelsen verkställda utredningen angående den

omfattning, vari boställets skogstillgång skulle kunna lämna bidrag till gäldande

av kyrkofondens fordran, framgår, att skogsavkastningen, även med

anlitande av extra avverkning, icke förslår därtill inom rimlig tid.

Det tidigare av kollegiet framlagda förslaget örn efterskänkande av fondens

fordran har statskontoret på närmare anförda skäl ansett icke böra

ifrågakomma. Ej heller kollegiet anser sig numera böra tillstyrka, att

nämnda fordran utan vidare avskrives.

Av statskontoret har föreslagits, att kyrkofonden skulle övertaga betalningsansvaret

för boställets skuld till statens avdikningslånefond samt att

kyrkofondens förskott å 34,000 kronor skulle avskrivas ur fondens räkenskaper

mot det att fonden framdeles Hnge åtnjuta all boställets avkastning

av såväl inägor som skogsmark. Härmed torde statskontoret emellertid

icke hava åsyftat en indragning av bostället till fonden för alltid utan blott

intill den tidpunkt, då fondens fordran jämte ränta blivit till fullo likviderad.

En likartad lösning av frågan har av kollegiet tidigare i dess utlåtande

i ärendet den 29 december 1926 upptagits till behandling, såvitt

angick det numera av fonden övertagna fordringsanspråket. Församlingen

vägrade emellertid då sin medverkan till frågans ordnande på frivillighetens

väg i enlighet med det framlagda förslaget. Med hänsyn till församlingens

sålunda tidigare intagna avvisande hållning, torde utsikt knappast förefinnas

att församlingen nu skulle lämna sitt frivilliga medgivande till statskontorets

nyssnämnda förslag.

Under sådana omständigheter att församlingen icke vill ikläda sig några

som helst ekonomiska uppoffringar för bostället, borde rätteligen något ytterligare.

bistånd från kyrkofondens sida icke lämnas, utan församlingen, då

i varje fall odlingslåneskulden sakrättsligt häftar vid bostället, nödgas taga

de konsekvenser, som en exekutiv försäljning av bostället skulle innebära.

Emellertid torde sist antydda utväg trots allt icke böra anvisas.

I anslutning till det anförda anser sig kollegiet — som finner det förskotterade

beloppet fortfarande böra redovisas i kyrkofondens räkenskaper,

i den mån detsamma må utestå oguldet — böra i övrigt biträda det av

statskontoret framlagda förslaget, innebärande att kyrkofonden skulle övertaga

betalningsansvaret för boställets skuld till statens avdikningslånefond

och erhålla gottgörelse såväl härför som för det tidigare lämnade förskottet

av boställets avkastning av såväl inägor som skogsmark, vilken avkastning

skulle i sin helhet tillföras fonden intill dess fonden blivit tillfullo täckt

för de gjorda utläggen jämte ränta.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

För en disposition av boställets avkastning på nu föreslaget sätt lärer

erfordras samtycke av såväl riksdag som kyrkomöte.

Beträffande gäldandet av redan förfallna och intill tiden för ärendets

avgörande förfallande låneannuiteter biträder kollegiet statskontorets därutinnan

gjorda hemställan. Vad angår de av pastoratet guldna annuiteterna

lärer, såsom tidigare i ärendet framhållits, utgifterna härför icke böra ersättas

pastoratet.

Såsom jag redan erinrat, bemyndigade Kungl. Majit den 4 december 1931

statskontoret att förskottsvis av kyrkofondens medel betala dels redan förfallna,

oguldna annuiteter å den kyrkoherdebostället åvilande skulden till

statens avdikningslånefond, dels och, tills vidare och intill dess Kungl. Majit

annorlunda förordnade, därefter förfallande sådana annuiteter, varjämte

Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles meddela beslut rörande sättet

för återgäldande till kyrkofonden av vad som på grund härav samt enligt

förutberörda beslut den 12 april 1929 förskjutits ur fonden.

Med anledning av vad statskontoret och kammarkollegiet i sina två sistberörda

utlåtanden anfört och föreslagit i fråga om disponerandet av kyrkoherdeboställets

avkastning för återgäldande till kyrkofonden av sagda förskott

har yttrande inhämtats från Harmångers och Jättendal församlingar,

som anfört:

Genom statskontorets och kammarkollegiets yttranden synas åter mörka

skuggor komma att falla över såväl boställets som pastoratets framtidsväg.

Av nämnda utlåtanden synes nämligen framgå, som skulle man här

vara benägen att belasta bostället och pastoratet för all framtid med den

samlade skuldbördan av ej blott avdikningslånet, 16,195 kronor 72 öre,

utan också själva sjösänkningsskulden, 34,000 kronor, genom att helt enkelt

beröva bostället ali avkastning från såväl jorden som skogen under oöverskådlig

tid. När pastoratet på det bestämdaste motsätter sig en sådan lösning

av skuldfrågan, är det företrädesvis av två skäl.

Pastoratet har, såsom förut flera gånger påpekats, under åren 1916—1920

till kyrkofonden inlevererat skogsmedel till ett belopp av 42,106 kronor

2 öre, således just under den tid, då bostället kom i ekonomiskt nödläge,

icke på grund av någon pastoratets åtgärd, utan på grund av det sjösänkningsföretag,

vari bostället, utan pastoratets hörande, kom att dragas in.

Det måste då anses såsom en rättfärdighetssak, att kyrkofonden gäldar

denna skuld med de medel, som från bostället inlevererats, även om för en

sådan åtgärd skulle erfordras riksdagens och kyrkomötets medverkan. Att

de inlevererade medlen mer än väl måste räcka till för gäldande av hela

skulden, får väl anses utan vidare givet, då väl dessa medel i kyrkofonden

ej legat alldeles oräntade under de mer än 10 år, som sedan dess förflutit.

Någon fara för att kyrkofonden härigenom skulle komma att få några mera

vittgående förpliktelser gentemot andra församlingar i riket torde ej behöva

befaras, då oss veterligt intet ecklesiastikt boställe kommit i ett sådant ekonomiskt

nödläge som Harmångers men samtidigt självt till kyrkofonden

inlevererat ett belopp, tillräckligt stort att hjälpa detsamma upp ur detta

nödläge.

Ett andra skäl, varför pastoratet måste avvisa statskontorets och kammarkollegiets

förslag, är, att pastoratet därigenom skulle komma att berövas

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

ej blott sina boställsintäkter utan, vad värre är, allt sitt intresse för boställets

ekonomiska framtid. Där ingen behållning finns att utvinna, där

dör också självfallet själva intresset. Har bostället under åren efter sjösänkningens

avslutande på ett betänkligt sätt kommit i lägervall, såsom

också boställsnämndens ordförande tillräckligt tydligt framhållit, så kommer

säkerligen inte tillståndet att förbättras under de år eller årtionden, som

nu skulle komma att följa. Bostället, som för närvarande är utarrenderat

till en närboende hemmansägare, enär det självt saknar arrendatorsbostad,

behöver snarast möjligt bebyggas för att rationellt kunna brukas, något

som givetvis aldrig komme att bli fallet, därest bostället ej bleve helt befriat

från sin sjösänkningsskuld. I valet mellan att låta kyrkofonden helt

gälda boställets skuld med de medel, som från bostället självt en gång inlevererats^

varigenom också bostället snart nog skulle kunna bebyggas och

på ett rationellt sätt uppodlas och skötas, och å andra sidan nödgas se detta

boställe, som dock en gång varit en prydnad för bygden, mer och mer förfalla,

borde avgörandet ej vara svårt att träffa.

Med anledning av vad ovan framhållits vill pastoratet fördenskull, med

avstyrkande av statskontorets och kammarkollegiets förslag, hemställa, att

boställets sjösänkningsskuld måtte få helt gäldas av kyrkofonden för att

bostället självt därigenom må kunna lyftas upp ur den försumpning, vari

det genom nämnda skuld kommit.

Ecklesiastika boställen hava, enligt vad erfarenheten visat, i ett flertal

fall genom deltagande i vattenavledningsföretag åsamkats stora förluster,

i det att kostnaderna för boställets deltagande i vederbörande företag kommit:

att, ofta avsevärt, överstiga nyttan för bostället av företaget. I här

föreliggande fall uppgå kostnaderna till mer än dubbla beloppet av den

beräknade vinsten. Den av pastoratet såsom stöd för ansökningen örn befrielse

för bostället från betalningsskyldighet framhållna omständigheten,

att medan bostället genom den ekonomiska krisen vållats denna stora förlust,

kyrkofonden samtidigt genom skogsförsäljning från bostället kunnat,

likaledes på grund av krisen, göra en opåräknad vinst av ungefär motsvarande

storlek, synes innebära ett starkt billighetsskäl för beaktande av

församlingens önskemål, och kammarkollegiet har också i sitt utlåtande den

30 januari 1931 uttalat sig för efterskänkande av kyrkofondens då förskotterade

belopp, ehuru kollegiet i sitt senaste utlåtande ansett sig böra frånträda

denna uppfattning.

Vad som särskilt talar till förmån för ett efterskänkande av det från

kyrkofonden förskotterade beloppet är, såsom kammarkollegiet betonat, den

omständigheten att boställets skogsavkastning lämnat en opåräknad ekonomisk

vinst, och detta tack vare samma konjunkturer, som förorsakade den

i ekonomiskt avseende olyckliga utgången av vattenavledningsföretaget.

Aven om pastoratet formellt är skyldigt att bära förlusten, anser jag, att

man i ett fall som detta bör fästa större vikt vid vad billigheten kräver.

Härtill kommer vidare en omständighet, som i det föreliggande fallet bör

tillerkännas en ej oväsentlig betydelse. Därest man nämligen följde stats
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

kontorets och kammarkollegiets senare förslag, skulle pastoratet för en avsevärd

tid framåt förlora ej endast alla avkomster av bostället, vilka skulle

helt åtgå att täcka förskottet, utan även varje intresse för en framtida rationell

skötsel av bostället. Jag är sålunda benägen förorda åtgärder, som

innebära att kyrkofonden skulle helt gälda boställets förevarande skuld

man skulle kunna säga med medel, som bostället redan en gång inlevererat

till fonden — och att bostället därigenom skulle beredas möjlighet att förbättras

och iståndsättas till en för pastoratet ekonomiskt gagnelig drift.

Då samtycke av kyrkomöte och riksdag erfordras för ett bifall till den

av mig föreslagna anordningen, hemställer jag nu, att Kungl. Majit måtte

inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del medgiver,

att av kyrkofonden jämlikt Kungl. Majits beslut den 12

april 1929 förskjutet belopp å 34,000 kronor för kostnader

för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande

i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag

må efterskänkas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att skrivelse i ämnet av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till kyrkomötet.

Ur protokollet:

C. A. O. Charpentier.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet, nr 10, angående efterskänkande

av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden

lämnat förskott; given Stockholms slott den 6

augusti 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del lämnar det medgivande, som

omförmäles i föredragande departementschefens hemställan.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 9, angående efterskänkande

av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden

lämnat förskott.

(Särskilda utskottets betänkande nr 6.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 6 augusti 1932, nr 10, har Eders Kungl.

Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,

huruvida kyrkomötet för sin del medgiver, att av kyrkofonden jämlikt

Eders Kungl. Majits beslut den 12 april 1929 förskjutet belopp å 34,000

kronor för kostnader för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag

må efterskänkas.

Kyrkomötet har vid behandling av Eders Kungl. Majits skrivelse icke

funnit anledning till erinran mot densamma och får alltså i underdånighet

anmäla, att kyrkomötet för sin del medgivit, att av kyrkofonden jämlikt

Eders Kungl. Majits beslut den 12 april 1929 förskjutet belopp å 34,000

kronor för kostnader för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande

i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag må

efterskänkas.

Stockholm den 26 augusti 1932.

Underdånigst.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

31

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13

januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ä-rendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anmäler härefter

kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 9, i anledning

av Kungl. Maj:ts skrivelse angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets

i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag

ur kyrkofonden lämnat förskott samt hemställer, att genom proposition måtte

inhämtas riksdagens yttrande, huruvida riksdagen för sin del medgiver,

att av kyrkofonden jämlikt Kungl. Majits beslut den 12

april 1929 förskjutet belopp å 34,000 kronor för kostnader

för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande

i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och

sänkningsföretag må efterskänkas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anna Meurling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:48 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i e s. 1 i texten
  2. 1LU 1933:10 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledn s. 3 i texten