Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen

23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:32, Med förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen; given Stockholms

slott den 13 januari 1933.

Kungl. Majit vill härmed under åberopande dels av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 6 augusti 1932 och

den 13 januari 1933, dels ock av kyrkomötets bilagda skrivelse den 29

augusti 1932, nr 14, samt av närslutna transsumt av kyrkolagsutskottets

betänkande nr 6 föreslå riksdagen att för dess del antaga härvid fogade

förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 32.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32,

Förslag

till

Lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av arrendator av boställe, som avses i 1 § ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910, må Konungen, då enskild rätt ej därigenom

förnärmas, bevilja skälig lindring i arrendevillkoren för återstoden

av arrendetiden under förutsättning,

a) att arrendeavtalet slutits under något av åren 1916—1930;

b) att arrendetiden utgår tidigast den 14 mars 1935;

c) att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas oskäligt

tyngande och arrendatorn på grund härav kan befaras bliva urståndsatt

att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet;

d) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för boställets

hållande i god hävd;

e) att erforderlig lindring icke kan erhållas enligt lagen om ändring i

arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

2 §•

Ansökning örn lindring i arrendevillkoren enligt denna lag skall för att

kunna prövas hava inkommit till ecklesiastikdepartementet, länsstyrelsen

eller stiftsnämnden före utgången av år 1933.

3 §•

Lindring i arrendevillkoren må endast avse arrendeavgiften samt årsbeloppet

för uppskattad nybyggnadskostnad, i den mån sådant belopp skall

av arrendatorn kontant erläggas. Belopp, som nu sagts, må ej nedsättas

mera än att föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar å byggnadsförskott

och lån ur kyrkofonden därmed kunna gäldas.

Arrendeavgiften skall bestämmas på sätt föreskrives i 12 § ecklesiastik

arrendeförordning den 21 november 1925.

4 §•

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators

stärbhusdelägare, konkursbo och löftesmän, som övertagit arrendet,

ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig

överlåtet före den 1 januari 1931.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majds proposition Nr 32.

5 §•

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas

sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka uppskattningen

efter ty skäligt prövas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6

augusti 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

departementschefen, statsrådet Städener:

I skrivelse den 28 maj 1932, nr 254, har riksdagen anmält, att riksdagen,

sedan sammansatt andra lag- och jordbruksutskott avgivit utlåtande nr 6, för

sin del antagit ett genom Kungl. Majda proposition den 26 februari 1932,

nr 155, framlagt förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av ecklesiastika löneboställen. Tidigare denna dag har Kungl.

Maj:t beslutat i skrivelse, nr 8, till kyrkomötet inhämta kyrkomötets yttrande,

huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.

I sin nämnda skrivelse har riksdagen tillika under åberopande av utskottsutlåtandet

hemställt, att Kungl. Maj:t, i den mån förhållandena därtill gåve

anledning, ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

angående omvärdering av arrenden i den utsträckning och

under de förutsättningar, som utskottet i sitt utlåtande angivit.

Jag anhåller nu att i anledning av riksdagens berörda hemställan få till

behandling upptaga fråga örn ytterligare åtgärder till beredande av lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

Härvid torde jag först få lämna en kort redogörelse för de författningsbestämmelser,

som äro av betydelse vid bedömandet av förevarande frågor

rörande arrendelindring.

Prästerskapets löneboställen förvaltas enligt föreskrifterna i ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910 och ecklesiastik arrendeförordning den

21 november 1925. Arrendet för löneboställe, som är avsett för jordbruk,

uppdelas i arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens fullgörande.

Arrendeavgiften skall enligt stadgande i 12 § 1 mom. arrendeförordningen

vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera

av de persedlar, som upptagas i vederbörande läns senast fastställda markegångstaxa,

att lösas med penningar efter pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Arsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens fullgörande skall vidare

enligt 18 § 1 mom. samma arrendeförordning uppskattas till visst belopp i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

penningar. Vid denna uppskattning skall hänsyn tagas å ena sidan dels

till kostnaden för den nybyggnad, som kan finnas angiven i arrendekontraktet,

dels till vad arrendatorn har att utgiva till föregående arrendatorn

för av denne verkställd nybyggnad och dels till önskvärdheten därav att,

när större nybyggnad framdeles må ifrågakomma, medel till gäldande av

lämplig del av kostnaden därför må finnas tillgängliga, och å andra sidan

till beloppet av för nybyggnadskostnadens bestridande till äventyrs tillgängliga

medel samt till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende.

Arrendeuppskattningen verkställes av vederbörande ecklesiastika boställsnämnd.

Boställsnämndens yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen,

som upprättar förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och

beskaffenheten av de bus, som skola finnas å bostället, samt innehållet i

arrendekontraktet, varefter handlingarna i ärendet överlämnas till domkapitlet.

Biträder domkapitlet vad länsstyrelsen föreslagit, skall länsstyrelsen genom

beslut, som utfärdas efter anslag, fastställa förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Örn domkapitlet däremot icke biträder länsstyrelsens förslag,

skall ärendet hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande.

Flertalet av prästerskapets löneboställen är utarrenderat enligt ecklesiastik

arrendeförordning, som trädde i kraft den 1 maj 1926. Emellertid är fortfarande

ett betydligt antal — hela antalet löneboställen uppgår enligt 1927

års prästlöneregleringssakkunniga till 3,239 stycken — utarrenderat enligt

förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen, vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1912.

Enligt denna förordnings 4 § skall förslag till utarrendering uppgöras av

på landet kronofogde eller länsman (landsfiskal) och i stad magistratsperson

i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen

beröres, samt en av pastoratet eller, då avkastningen av bostället

skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss tjänstinnehavare, av

domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden kunnig person. Arrendeavgiften

skall alltid vara utsatt i penningar. Sättet för utarrendering

överensstämmer i övrigt huvudsakligen med nu gällande bestämmelser.

Vidare finnes ett mycket ringa antal löneboställen, som äro utarrenderade

efter de före den 1 januari 1912 gällande bestämmelser eller kungl, skrivelserna

den 12 november 1858 och den 11 juli 1862. Då de sista av dessa

arrenden, som omfatta en tidrymd av tjugu år, utgå den 14 mars 1933 eller

senast den 14 mars 1934, torde de i detta sammanhang sakna intresse.

Jämlikt bestämmelserna i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen

jord kunde arrendator medgivas lindring i arrendevillkoren genom nedsättning

med högst en tredjedel av arrendeavgiften och årsbeloppet för uppskattad

nybyggnadskostnad, dock ej för tid, som förflutit före arrendeåret

1926—1927. Förutsättning för dylik lindring var, bland annat, att arrendeavtalet

slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning ingivits till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1926, att de kontraherade

arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt

tyngande och arrendatorn på grund därav kunnat befaras bliva urståndsatt

att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad

av honom skäligen kunde påfordras för hållande av den arrenderade fastigheten

i god hävd. Länsstyrelsen skulle, där sådant för åstadkommande av

nödig utredning prövades erforderligt, på sökandens bekostnad föranstalta

örn ny arrendeuppskattning, varefter kammarkollegiet prövade och avgjorde

frågan örn arrendelindring. Tillämpningsföreskrifter till sistnämnda lag hava

meddelats i kungörelse av den 21 maj 1926. I enlighet med hithörande

bestämmelser har enligt uppgift lindring i arrendevillkoren medgivits i omkring

125 fall.

Vidare har Kungl. Majit i cirkulär den 19 februari 1932 bemyndigat länsstyrelserna

att, på därom av arrendator utav genom myndigheternas försorg

utarrenderat ecklesiastikt löneboställe gjord ansökan, bevilja anstånd med

betalning av högst hälften av under mars 1932 förfallande arrendeavgift

och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november 1932,

under villkor att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig tid

guldits, erlägger ränta från förfallodagen tills full betalning sker efter en

räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens behöriga fullgörande

till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp som ränta därå ställer

till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av länsstyrelsen

godkännes Därvid skall dock iakttagas, att anstånd må medgivas endast

i fall, då det kan anses visat, att det på grund av arrendes storlek och

arrendators ekonomiska ställning skulle bereda arrendator avsevärd svårighet

att erlägga arrendeavgift och årsbelopp i enlighet med arrendekontraktet.

Den svåra depression, varunder näringslivet och icke minst jordbruket för

närvarande lider, har medfört, att till Kungl. Majit inkommit ett flertal

framställningar örn åtgärder till stöd för arrendatorer av ecklesiastik jord.

För dessa framställningar och däröver avgivna utlåtanden finnes en utförlig

redogörelse i det vid propositionen, nr 155, till innevarande års riksdag fogade

utdraget av statsrådsprotokollet. Jag tillåter mig att i detta sammanhang

hänvisa till nämnda protokoll.

I anledning av framställningarna framlade Kungl. Majit med nämnda

proposition, nr 155, bland annat, förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

Detta förslag avsåg att öppna möjlighet för tillämpning av 1925 års utarrenderingsförordnings

bestämmelse örn sättet för arrendeavgiftens utgående

även beträffande tidigare tillkomna arrenden, i syfte att i de fall, där omständigheterna

befunnes böra därtill föranleda, viss lindring skulle kunna

medgivas i avseende å nu gällande, mera betungande arrendeavgifter. Länsstyrelserna

skulle enligt förslaget bemyndigas medgiva lindring i dessa arrén
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

devillkor på så sätt, att arrendeavgift, tidigast från och med arrendeåret

1932—1933, nedsattes intill det belopp, som uppkommer vid en omräkning

av den i kontraktet bestämda arrendeavgiften sålunda, att hälften av avgiften

förvandlas till markegångspersedlar till myckenhet enligt priserna i

litt. A i markegångstaxan det år, utarrenderingen skedde, att för återstående

arrendeår lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i

markegångstaxan. Någon ändring beträffande årsbeloppet föreslogs icke.

Bestämmelserna föreslogos skola gälla beträffande arrendeupplåtelse av

löneboställe, som avsåges i 1 § ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 och som vore utarrenderat enligt föreskrifterna i förordningen den 15

september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. Såsom

villkor för att arrendelindring enligt den föreslagna lagen skulle kunna

medgivas krävdes enligt denna, att de kontraberade arrendevillkoren, med

hänsyn till rådande förhållanden, funnes för arrendatorn tyngande och det

på grund härav kunde antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina

förbindelser enligt avtalet samt att skäl till arrendelindringen i övrigt funnes

och enskild rätt ej förnärmades.

Ifrågavarande proposition remitterades av riksdagen till andra lagutskottet,

till vilket utskott jämväl överlämnades vissa motioner i ämnet, däribland

följande inom ordinarie motionstiden väckta, nämligen nr 98 inom första

kammaren av hrr Löfvander m. fl. örn rätt för arrendator av till ecklesiastikt

ändamål anslagen jord att erhålla ny arrendeuppskattning och den därmed

likalydande motionen nr 145 inom andra kammaren av hrr Jonsson i Risinge

och Johansson i Hallagården.

I nämnda motioner yrkades under hänvisning till den för arrendatorerna

mycket svåra ekonomiska situationen, att berörda arrendatorer måtte efter

ansökan hos vederbörande länsstyrelse medgivas rätt till ny arrendeuppskattning

av sina arrenderade egendomar.

Efter överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet

hänsköts propositionen och de väckta motionerna till behandling av sammansatt

andra lag- och jordbruksutskott, som i ett sammanhang företog

propositionen och motionerna till behandling, i vad de avsågo ändring i

gällande arrendevillkor.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande fann utskottet, att det genom propositionen

framlagda förslaget till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av ecklesiastika löneboställen, såvitt utskottet kunde bedöma,

i stort sett vore väl avvägt, samt tillstyrkte riksdagen att för sin del antaga

förslaget.

Vidare förklarade sig utskottet finna, att det genom propositionen framlagda

förslaget i allmänhet öppnade möjlighet att bereda tillräckligt stora

arrendelindringar men att undantagsvis fall kunde förekomma, i vilka en

omräkning av arrendeavgiften efter de föreslagna grunderna icke skulle giva

den lindring i arrendevillkoren, som ändrade ekonomiska förhållanden otve
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

lydigt mäste anses påkalla. Enligt utskottets mening borde i sådana fall

kunna ske omvärdering av arrendet efter ansökan och företagen prövning

av åtgärdens behövlighet. Utskottet tilläte sig därför hemställa, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit i den mån

förhållandena därtill gåve anledning, ville låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser örn dylik omvärdering.

Vad utskottet sålunda hemställt, blev av riksdagen antaget.

Genom beslut den 10 juni 1982 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet

att i anledning av riksdagens sålunda gjorda anhållan inkomma med utlåtande

jämte sådant förslag, som avsåges i riksdagens anhållan.

Med utlåtande den 30 juni 1932 avgav kammarkollegiet i anledning av

remissen förslag till lag angående omvärdering av arrenden för vissa arrendatorer

av ecklesiastika boställen. Förslaget torde få fogas som bilaga vid

detta protokoll.

I sitt utlåtande har kammarkollegiet anfört i huvudsak följande.

Vid fullgörandet av det ämbetsverket lämnade uppdraget hade kollegium

att taga hänsyn därtill att förslag till lagar, innefattande en genomgripande

förändring i förvaltningen av det territoriella prästerskapets boställen, blivit

av innevarande års riksdag antagna och torde komma att föreläggas det till

dag senare under året sammankallade kyrkomötet, i följd varav det vore att

räkna med att lagar i ämnet komme att inom kort bliva utfärdade. När

sådana lagar komme att träda i kraft undandroge sig kollegii bedömande.

Därvid saknade kollegium jämväl möjlighet att beräkna, huruvida ikraftträdandet

komme att ske å tid innan den av riksdagen nu ifrågasatta lagen

örn omvärdering av arrendet för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen

blivit antagen och promulgerad. Då denna senare lag på grund av sin angelägna

beskaffenhet borde träda i kraft omedelbart efter promulgerandet,

torde kollegium hava att avfatta sitt förslag så, att lagens tillämpning kunde

äga rum såväl under den tid prästboställenas förvaltning handhades enligt

nu gällande bestämmelser som under en kommande tid under antagande

att förvaltningen bleve ordnad i överensstämmelse med de av riksdagen antagna

förslagen. Det torde nämligen få anses självklart att avgörandet av

frågan örn omvärdering av bostadsarrende borde vara anförtrott den, som

vid varje tid hade inseendet över förvaltningen.

Så länge nuvarande förvaltningsordning ägde bestånd syntes avgörandet

av frågan till vilket belopp arrendeprestationerna efter omvärdering borde

bestämmas böra ske i huvudsakligen samma ordning som vore stadgad i

lagen den 21 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Måhända kunde det ifrågasättas örn det med de grunder, varpå de av

innevarande års riksdag antagna ecklesiastik boställsordning och lag örn

kyrkofond vilade, överensstämde att arrende, som efter sagda lagars ikraftträdande

uppbures av pastorat, kunde efter företagen omvärdering utan

pastoratets medgivande lindras, men riksdagens nu ifrågavarande skrivelse

måste tolkas som ett uttryck för riksdagens mening att den ifrågasatta lagen

kunde erhålla tvingande verkan även gent emot pastorat och även i fall

pastoratet finge till följd av lindringen vidkännas ökad utdebitering till sitt

prästerskaps avlöning. Med hänsyn till den begränsning i förvaltningsbe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

fogenheten, som i det antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning vore

stadgad för pastoratet, samt de befogenheter, som tillagts bostadsnämnd och

stiftsnämnd, syntes det avgörande angående omvärdering av arrende, varom

nu vore fråga, böra efter en eventuell förvaltningsreforms genomförande tillkomma,

beträffande löneboställe (i ny bemärkelse) stiftsnämnd efter pastoratets

hörande och beträffande allmänt kyrkohemman stiftsnämnd. . Visserligen

syntes avgörandet i detta senare fall rätteligen böra förläggas till statskontoret

såsom förvaltare av kyrkofonden, vilken hade det uteslutande intresset

av arrendeinkomsten från boställe tillhörande denna grupp, men en

sådan åtgärd finge anses strida mot det antagna förvaltningssystemet.

I ovannämnda lag den 21 maj 1926 funnes angiven den myndighet, kammarkollegium,

som hade att avgöra där angivna frågor örn arrendelindring.

Då den nu ifrågasatta lagen möjligen kunde komma att vara i tillämpningnågon

tid innan de ecklesiastika boställenas förvaltningsfråga bleve slutligen

löst, syntes det av formella skäl vara mindre lämpligt att i den föreslagna

lagen intaga bestämmelser om den, som skulle beklädas med befogenheten

att avgöra framställning om omvärdering av boställsarrende. Det borde

tillkomma Kungl. Majit att härom meddela bestämmelse i de särskilda föreskrifter,

som torde bliva erforderliga för lagens tillämpning.

I vilken omfattning det kunde antagas att den lindring i arrendevillkor,

som vunnits och vunnes med tillämpning av bestämmelserna dels i lagen

den 21 maj 1926 (nr 104) och dels i det av riksdagen nu antagna förslaget,

därest detta upphöjdes till lag, icke motsvarade vad de ändrade ekonomiska

förhållandena otvetydigt finge anses påkalla, saknade kollegium tillräcklig

erfarenhet för att kunna bedöma. Kollegium ville emellertid hänvisa dels

till de uttalanden, som, enligt vad Kungl. Majits proposition nr 155 närmare

upplyste, avgivits med anledning av de där omförmälda framställningarna

om arrendelindring för ecklesiastika arrendatorer, och dels till omförmälda

utskottsutlåtande. Av yttrandena ifråga finge dragas den slutsatsen

att man hade anledning att räkna med att det bleve endast i jämförelsevis

fåtaliga undantagsfall, som den arrendeprestation, vilken återstode efter erhållen

lindring i den ordning ovan nämnts, kunde anses fortfarande oskäligt

betungande. Med hänsyn såväl härtill som därtill att förliden riksdag i

flera avseenden till stöd för jordbruket vidtagit åtgärder, vilka även komme

arrendatorer till del, hade det enligt kollegii uppfattning icke saknats skäl

att ställa sig avvaktande till frågan om ytterligare lindring i arrendevillkoren.

Därest emellertid Kungl. Majit prövade förhållandena giva anledning

till åvägabringande redan nu av en lagstiftning angående omvärdering av

arrenden av ecklesiastika löneboställen i syfte att bereda arrendatorer lindring

utöver vad nyss nämnts, finge kollegium i enlighet med erhållet uppdrag

framlägga förslag till lag angående omvärdering av arrenden för vissa

arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Beträffande detta förslag ville kollegium till en början framhålla att kollegium

i anslutning till riksdagens framställning och till efterföljd av det

kollegium lämnade uppdraget ansett sig böra begränsa förslaget till ecklesiastika

jordbruksboställen, som avses i 1 § nu gällande ecklesiastika boställsordning,

det ville säga löneboställen anslagna åt det territoriella prästerskapet.

Lagförslaget hade alltså erhållit större begränsning än ovan omförmälda

lag den 21 maj 1926 (nr 104), vilken senare hade avseende å all till

ecklesiastikt ändamål anslagen, genom offentlig myndighets försorg pf\ arrende

upplåten jordbruksfastighet. Förslaget sådant det vore avfattat tunge

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

således i motsats härtill icke tillämpning å exempelvis utarrenderade biskopsboställen,

av prästänka disponerade prästänkesäten, klockarboställe!!. Det

kunde måhända anmärkas som orättvist att arrendatorer av boställen tillhörande

dessa grupper icke — nämligen i de fall då enskild rätt ej

skulle av arrendelindringen förnärmas, vilket vore förhållandet egentligen

endast beträffande boställen, vilkas avkomst inginge till biskopslöneregleringsfonden

— komme i åtnjutande av den lindring varom nu vore fråga,

lika litet som den nu antagna lagen örn ändring i arrendevillkoren för vissa

arrendatorer av ecklesiastika löneboställen ägde tillämpning å sådana boställen.

Kollegium finge emellertid härvid tillägga att, så vitt kollegium nu kunde

erinra sig, icke något fall förekommit, då arrendator av boställe tillhörande

sist omförmälda grupper sökt lindring enligt 1926 års lag.

Vidare hade kollegium ansett de förutsättningar, varunder denna ytterligare

lindring i arrendevillkoren finge medgivas, böra göras strängare än vad

som åsyftades beträffande lindringen enligt det nu antagna lagförslaget. I

annan händelse vunnes ej den av riksdagen angivna begränsningen att den

föreslagna ytterligare lindringen ägde rum endast i undantagsvis förekommande

fall.

Kollegium hade ställt sig tveksamt i frågan huruvida den lindring, som

vunnes med tillämpning av den föreslagna lagen, finge bestämmas att avse

hela återstående arrendetiden eller borde begränsas till en viss kortare tidsperiod.

Då det här rörde sig örn att nedbringa ett arrende, även om det

motsvarade vad under normala förhållanden borde kunna skäligen betingas,

till en lägre, av ogynnsamma och som man finge hoppas tillfälliga konjunkturer

beroende nivå, hade kollegium ansett övervägande skäl tala för

att lindringen för var gång den-beviljades medgåves allenast forén kortare

tid, lämpligen högst tre år, med öppen lämnad rätt för arrendatorn att i

händelse av fog göra ansökning om fortsatt lindring efter sagda tids förlopp.

De skäl, som föranlett att — enligt 67 § 4 mom. i det av riksdagen

antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning — arrendator, som åtnjöte

honom enligt lagen den 21 maj 1926 beviljad lindring, förklarats berättigad

att fortfarande under återstående arrendetiden komma i åtnjutande av enahanda

lindring, liksom de skäl, som betingat att omräkningen enligt det

antagna lagförslaget örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av ecklesiastika löneboställen komme att gälla för återstående arrendetiden,

ägde ej motsvarande giltighet beträffande den lindring varom nu vore fråga.

Under den dyrtid med höga priser på lantbruksprodukter, som inföll under

och närmast efter världskriget, slötos åtskilliga arrendeavtal angående

ecklesiastika boställen. De därvid avtalade arrendeavgifterna visade sig under

de följande åren, då priserna åter fallit, vara alltför betungande för

arrendatorerna. Statsmakterna behjärtade dessa arrendatorers nödläge genom

1926 års lagstiftning om arrendelindring. Denna lagstiftning avsåg

endast arrendeavtal, som tillkommit under åren 1917—1921. För att för

framtiden förebygga, att ecklesiastika arrendatorer ånyo genom konjunkturförsämring

försattes i ekonomiskt nödläge, stadgades i 1925 års ecklesiastika

arrendeförordning, att hälften av arrendeavgiften för prästboställe skulle bestämmas

i persedlar att lösas efter markegång. Genom denna anordning

skulle arrendatorn och den, som var berättigad till arrendeavgiften, komma

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

att ungefär till hälften var bära de förluster, som ett prisfall å lantbruksprodukter

kunde medföra.

Emellertid löpa ännu åtskilliga boställsarrenden, vilka tillkommit före 1925

års arrendeförordning. Vid dem utgår arrendeavgiften alltfort i endast

penningar. Innehavarna av dessa arrenden hava särskilt hårt drabbats av

den nuvarande ekonomiska depressionen. Kungl. Majit har i syfte att lätta

deras svårigheter för innevarande års riksdag framlagt förut omnämnda lagförslag,

enligt vilket dessa arrendatorer få erlägga sina arrendeavgifter med

de lägre belopp, som skulle hava utgått, därest avgiften från början bestämts

enligt 1925 års arrendeförordning, d. v. s. till hälften i persedlar.

Av det nu anförda framgår, att därest den av riksdagen antagna lagen örn

omräkning av äldre arrendeavgifter blir gällande, samtliga arrendatorer av

prästboställen få möjlighet till den nedsättning i arrendeavgiften, som vid

tillkomsten av gällande ecklesiastika arrendeförordning ansågs böra följa av

en försämring av jordbrukets konjunkturer. Man kan därför väl förstå den

av kammarkollegiet uttalade tveksamheten, huruvida ytterligare åtgärder för

beredande av arrendelindring verkligen vore påkallade. Som nyss nämnts,

innebar 1925 års arrendeförordning, att risken för en konjunkturförsämring

fördelades mellan arrendatorn och den som var berättigad till arrendeavgiften.

Denna riskfördelning, till vilken arrendatorn bort taga hänsyn vid

slutandet av arrendeavtalet, bör enligt mitt förmenande icke rubbas annat

än när särskilda omständigheter tvinga därtill. Denna mening synes delas

även av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som i sitt ifrågavarande

utlåtande yttrat, att lagförslaget angående omräkning av arrendeavgifterna

i allmänhet öppnar möjlighet att åstadkomma tillräckligt stora

arrendelindringar. Utskottet tillägger emellertid, att undantagsvis fall kunna

förekomma, i vilka en omräkning icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren,

som ändrade ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla.

Sistnämnda uttalandes riktighet torde icke kunna bestridas. Riktigheten

framstår tvärtom så mycket klarare i belysning av den ödesdigra

ekonomiska utvecklingen under det halvår, som förlupit, sedan förslaget angående

omräkning av arrendeavgifter framlades. Den nuvarande jordbrukskrisen

är betydligt mera svårartad än de lågkonjunkturer, man torde hava

räknat med vid utarbetandet av arrendeförordningen, och får på grund

härav anses medföra behov av en lagstiftning, som i de av utskottet omförmälda

undantagsfallen gör det möjligt att komma en av jordbrukskrisen

särskilt svårt drabbad arrendator till hjälp.

Beträffande härefter frågan vilka kyrkliga arrendeegendomar, som böra

omfattas av den föreslagna lagstiftningen, synes såsom kammarkollegiet närmare

utvecklat, lagstiftningen utan olägenhet kunna inskränkas till prästboställena.

Beträffande övriga egendomar, vilkas arrenden skulle kunna nedsättas

utan förnärmande av enskild rätt, gäller nämligen, att arrendeavgifterna

i sin helhet eller i varje fall till större del än enligt 1925 års arrende
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

förordning äro bestämda i persedlar, varför arrendatorerna av dessa egendomar

redan kommit i åtnjutande av större lindring än arrendatorerna av

prästboställena.

Kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida det kunde överensstämma med

den av riksdagen antagna ecklesiastika boställsordningen, att arrende, som

efter sagda lags ikraftträdande uppbures av pastorat, skulle kunna nedsättas

utan pastoratets medgivande. Ett visst berättigande kan icke frånkännas

den av kollegiet sålunda ådagalagda tveksamheten. Det är emellertid å

andra sidan klart, att man icke kan inställa alla förvaltningsåtgärder från

de nuvarande förvaltande myndigheternas sida i avvaktan på att förslaget

till ny boställsordning blir slutligen godkänt och träder i kraft. Den nuvarande

myndighetsförvaltningen måste fortgå, intill dess pastoraten övertaga

förvaltningen. Härav följer, att även de arrendelindringar, som äro

sakligt befogade, böra kunna medgivas på samma sätt som örn myndighetsförvaltningen

komme att fortgå. Mest tilltalande hade naturligtvis varit,

att alla framställningar om arrendelindring, som föranledas av förhållandena

under myndighetsförvaltningen, bleve avgjorda, innan pastoraten övertoge

förvaltningen, så att pastoraten blott hade att vid boställsordningens ikraftträdande

inträda i då gällande rättsförhållanden med arrendatorerna. Detta

låter sig emellertid knappast åstadkommas på grund av den tidsutdräkt.

som icke kan undgås vid prövningen av hithörande frågor. Man torde därför

nödgas räkna med, att prövningen av arrendelindringsfrågorna kan

komma att delvis äga rum efter det pastoraten övertagit boställsförvaltningen.

Principiellt sett äro de nu föreslagna arrendelindringarna, liksom omräkningen

av arrendeavgifter i persedlar, endast ett led i den nuvarande myndighetsförvaltningen

av boställena. Sedan boställsförvaltningen definitivt

övertagits av pastoraten, kan det icke gärna komma i fråga att ingripa i

rättsförhållandet mellan pastoraten och deras arrendatorer i vidare män än

boställsordningen medger.

I övergångsbestämmelserna till den av riksdagen antagna ecklesiastika boställsordningen

föreskrives, att arrendator, som vid boställsordningens ikraftträdande

åtnjuter honom enligt 1926 års lag beviljad lindring i avtalade

arrendevillkor, fortfarande under återstående arrendetiden skall komma i åtnjutande

av enahanda lindring. Grunden för detta stadgande angives av

1931 års prästlöneregleringssakkunniga vara, att bibehållandet av 1926 års

lag knappast vore förenligt med pastoratens förvaltningsbefogenhet. Det är

tydligen myndighets periodvis återkommande prövning av behovet av arrendelindring,

som de sakkunniga åsyfta. Enahanda skäl böra enligt mitt förmenande

föranleda, att de nu ifrågasatta arrendelindringarna beviljas för

återstoden av de löpande arrendeperioderna. Genom att de nedsatta arrendeavgifterna

bestämmas till hälften i persedlar blir det sörjt för att en eventuell

stegring i priserna på lantbruksprodukter kommer att medföra höjning

av arrendeavgifterna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Vid de boställen, vilkas hela avkastning ingår till kyrkofonden — de allmänna

kyrkohemmanen — skulle en nedsättning för kortare tid än återstående

arrendeperioden icke möta hinder, men tillräckliga skäl för särbestämmelser

angående dessa boställen synas icke föreligga.

Vidkommande vidare vilken myndighet, som bör få sig anförtrott att avgöra

frågor om arrendelindring enligt förevarande lagstiftning, bör man

hålla i minnet, att såsom jag nyss närmare utvecklat, sådan lindring är avsedd

att beviljas endast i undantagsfall. Prövningen av dessa frågor blir i

viss mån diskretionär. Det föreligger därför fara för att örn prövningen

anförtros lokal myndighet, olika grundsatser kunna komma att tillämpas

hos de särskilda lokala myndigheterna. Frågorna bliva säkerligen i åtskilliga

fall mycket ömtåliga. Om t. ex. en arrendator åtkommit sitt arrende

genom att överbjuda övriga spekulanter, skulle det säkerligen för dessa framstå

såsom egendomligt, örn han några år senare finge sitt arrende nedsatt

under bud, som avgivits av annan spekulant.

På grund av det anförda synes det vara lämpligt, att avgörandet i arrendelindringsfrågorna

förbehålles Kungl. Majit.

Den ifrågasatta lagstiftningen fordrar medverkan av såväl riksdag som

kyrkomöte.

Jag övergår härefter till redogörelsen för detaljerna i den ifrågasatta lagstiftningen.

Lagens rubrik torde för att angiva det väsentliga i den nya lagstiftningen

och tillika tydligt skilja sig från rubriken till 1926 års lag angående lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål

anslagen jord böra bestämmas till »lag med ytterligare föreskrifter örn lindring

i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen».

Beträffande 1 § har kammarkollegiet anfört:

Det kunde ifrågasättas huruvida arrendatorer, vilka ingått arrendeavtalet

före den egentliga kristidens inträde och som under högkonjunkturen fått

tillgodogöra sig de med jordbruksnäringen då förenade ofta betydande vinsterna,

borde komma i åtnjutande av den särskilda lindring, varom här vore

fråga. Kollegium hade funnit sig hava anledning att på det sätt beakta

denna synpunkt, att kollegium från den nu föreslagna lagens tillämpning

undantagit fall då arrendeavtalet slutits före den 1 januari 1916.

Med anledning av riksdagens uttalande och i huvudsaklig anslutning till

föreskriften i punkt 2 i nådiga brevet till domänstyrelsen den 10 juni 1932

(svensk författningssamling nr 187) hade kollegium som minimum för återstående

arrendetiden föreslagit två år.

De fordringar, som i avseende å arrendevillkorens tyngande beskaffenhet

och arrendatorns därav följande svårigheter att fullgöra sina förbindelser

enligt arrendeavtalet uppställts för rätten att söka omräkning av arrendebeloppet,

hade synts böra till nära överensstämmelse med föreskrift i lagen

den 21 maj 1926 (nr 104) skärpas, då fråga vore örn arrendes omvärdering.

hagens

rubrik.

1 §■

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Jag ansluter mig i huvudsak till vad kollegiet anfört.

I kollegiets förslag har såsom villkor för arrendelindring uppställts, att

två år skulle återstå av arrendetiden samt att denna minimitid skulle räknas

från ingivandet av framställningen örn lindring. Det synes mig vara lämpligare,

att de två åren räknas från den tidpunkt, då framställningar efter

lagens utfärdande tidigast kunna inkomma eller alltså från förra hälften av

år 1933. Arrenden, som utgå före den 14 mars 1935, böra sålunda icke

komma ifråga.

Kollegiet har såsom förutsättning för arrendelindring föreslagit, att arrendelindring

enligt 1926 års lag erhållits eller att arrendeavgiften i arrendeavtalet

eller genom omräkning blivit bestämd till hälften i persedlar. Detta

är knappast lämpligt. En arrendator, som på grund av sin förmögenhetsställning

icke erhållit lindring enligt 1926 års lag, kan nämligen vara i

behov av lindring på grund av omständigheter, som inträffat efter det tiden

för ansökan örn lindring enligt nämnda lag utgått. Däremot bör naturligtvis

ingen arrendelindring enligt förevarande lag ifrågakomma, om erforderlig

lindring kan erhållas genom omräkning av arrendet enligt den av innevarande

års riksdag antagna lagen i ämnet. Lagtexten har omredigerats i

enlighet härmed.

De av kollegiet föreslagna bestämmelserna örn ny arrendeuppskattning,

om gäldandet av kostnaderna härför samt örn borgen torde böra iakttagas

av Kungl. Majit vid lagens tillämpning och hava därför uteslutits.

Övriga avvikelser från kollegiets förslag äro redaktionella.

Kammarlcollegiet har om 2 § anfört:

Med hänsyn till den föreslagna lagens karaktär av kristidslagstiftning

hade kollegium ansett lagen böra erhålla allenast en begränsad giltighetstid,

på sätt framginge av bestämmelse i 3 § av kollegiets lagförslag. I anslutning

härtill hade i förevarande 2 § föreslagits bestämmelse rörande viss tid,

inom vilken ansökan om omvärdering av arrende skulle vara ingiven för

att kunna upptagas till prövning.

Förslaget om begränsad ansökningstid biträdes av mig. Såsom ett tillägg

till den av kollegiet anförda motiveringen vill jag hänvisa till vad jag tidigare

yttrat örn angelägenheten av att icke ingripa i pastoratens blivande boställsförvaltning.

Med hänsyn härtill har ansökningstiden upptagits något

kortare än i kollegiets förslag. Den torde likväl komma att omfatta omkring

tre fjärdedels år efter lagens utfärdande.

Kammarlcollegiet har i fråga örn 3 § anfört:

Med utgångspunkt från gällande arrendeavtal och med stöd av ecklesiastika

arrendeförordningen och lagen den 21 november 1925 (nr 448) om förskott

ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen

hade av myndigheterna ofta vidtagits dispositioner beträffande såväl

årsbelopp som arrendebelopp. Det hade synts kollegium ofrånkomligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

att dessa dispositioner ej rubbades genom en efterföljande omvärdering av

arrende, bland annat därför att utlämnade förskotts behöriga återbetalning

därigenom kunde äventyras.

Det hade vidare synts nödigt att sätta en viss minimigräns för den lindring,

som kunde genom omvärderingen uppstå. Kollegium hade i sådant

avseende ansett nedsättningen böra begränsas på det sätt att det återstående

arrendebeloppet motsvarade minst 2/ä av ursprungligen kontrahera^ arrendeavgift

och årsbelopp. Det finge erinras därom att den nedsättning, som

begärts i de i proposition nr 155 omförmälda ansökningarna avsett en tredjedel

eller en fjärdedel av arrendebeloppen.

Genom att den nya arrendeavgiften — såsom lämpligt syntes vara —- utsattes

till hälften i markegångspersedlar, finge arrendatorerna tillgodonjuta

kompensation i händelse av ytterligare sjunkande pris å löneboställets produkter,

men vidkännas någon förhöjning i händelse av stigande pris.

På grund av den föreslagna lagens förut berörda karaktär av kristidslagstiftning

hade kollegium såsom förut berörts, ansett medgiven lindring böra

äga bestånd allenast en kortare tid, högst 3 år. Förlängning på samma

eller förändrade villkor borde dock kunna sökas och medgivas, var gång

likaledes för högst 3 år. Ny arrendeuppskattning torde uppenbarligen ej

behöva föregå beslut örn förlängning, därest ej sökande arrendatorn ansåge

sådan behövlig. Rätten att söka förlängning borde upphöra efter viss kort

tid, av kollegium föreslagen till 6 år. Skulle förhållandena visa sig påkalla

lagens giltighet även efter sagda tids utgång, syntes beslut härom kunna

fattas efter prövning av Konungen och riksdagen, till vilka följaktligen

kyrkomötet i detta fall skulle överlåta sin medbestämmanderätt.

Jag instämmer med kollegiet däri, att års- och arrendebelopp, som blivit

genom meddelade beslut disponerade, icke böra bliva föremål för nedsättning.

Enahanda bestämmelse gällde enligt 1926 års lag.

I frågan, huruvida arrendelindring bör avse vissa år eller beviljas för

återstående delen av arrendeperioden, har jag tidigare uttalat mig.

Kollegiet har i sitt förslag velat begränsa nedsättningen till en tredjedel

av ursprungligen avtalade belopp. Samma begränsning var stadgad i 1926

års lag. Kollegiets förslag skulle alltså innebära, att den nu föreslagna

lagen icke skulle innebära någon vidgad möjlighet till arrendelindring för

de arrendatorer, på vilka 1926 års lag är tillämplig. Detta kan icke vara

lämpligt. Syftet med den nya lagen är ju att i de undantagsfall, då erforderlig

lindring icke kan erhållas enligt andra lagar, möjliggöra sådan lindring.

Den nya lagen synes därför icke böra vara alltför snäv. Man torde

kunna helt slopa den av kollegiet föreslagna inskränkningen. Vådan härav

blir säkerligen ringa, då lagens handhavande förbebålles Kungl. Majit. Jag

erinrar också örn att intet förbehåll av ifrågavarande slag av innevarande

års riksdag uppställdes, då riksdagen bemyndigade Kungl. Majit att utfärda

föreskrifter om omvärdering av arrenden å kronodomänerna.

Då det kan förutses, att alla ärenden angående arrendelindring enligt

ifrågavarande lag icke hunnit avgöras, förrän av riksdagen antagna förslå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

gen till ny boställsordning och ny kyrkofondslag träda i kraft, kan det inträffa

att arrendelindring beviljas efter det uppskattning av normalavkastning

för vederbörande boställe fastställts. I sådant fall blir det nödvändigt

att jämka uppskattningen efter beslutet örn arrendelindring. Jämkningen

synes kunna verkställas av stiftsnämnden utan föregående handläggning i

boställsnämnd. Föreskrifter i detta syfte hava intagits i paragrafen.

Angående 5 § i kammarkollegiets lagförslag, vilken paragraf innehöll bemyndigande

för Kungl. Majit att utfärda tillämpningsföreskrifter, har kollegiet

anfört:

I de särskilda föreskrifterna torde böra intagas bestämmelse örn den, till

vilken ansökan i ämnet skulle ingivas, ävensom, såsom i det föregående

berörts, vem som hade att pröva och avgöra ansökningarna. I övrigt torde

kollegium icke hava att nu yttra sig beträffande innehållet i dessa särskilda

föreskrifter, vilka hade sin motsvarighet i kungörelsen den 21 maj 1926

(nr 106). Det kunde dock måhända förtjäna att redan nu framhållas, hurusom

även andra omständigheter än de, som antyddes i sagda kungörelses

§ 2, tredje styckets andra punkt (»att utreda = : = tjänstbarheter»), vore

att beakta såsom ledande till minskat behov av lindring, exempelvis att

arrendator uppbär relativt stora avgälder av lägenheter eller att arrendator

byggt mera eller dyrare än han varit skyldig och så vidare. Jämväl torde

böra erinras om de åtgärder till stöd för jordbruket, som redan vidtagits

eller komme att ytterligare vidtagas.

Med hänsyn till att enligt mitt förslag prövningen av framställningar om

arrendelindring skall tillhöra Kungl. Majit samt att sådan lindring anses

erforderlig endast i undantagsfall torde några tillämpningsföreskrifter icke

bliva erforderliga. Jag har därför låtit det av kollegiet föreslagna bemyndigandet

utgå ur lagtexten. Skulle det, t. ex. på grund av en ytterligare

försämring av jordbrukets konjunkturer, visa sig att föreskrifter angående

den förberedande handläggningen av ifrågavarande ärenden eller örn verkställighet

av Kungl. Majits beslut däri bliva erforderliga, kunna sådana

föreskrifter utfärdas utan särskilt bemyndigande.

Föredragande departementschefen uppläser härefter

förslag till lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen

samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå kyrkomötet att för dess

del antaga berörda lagförslag.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar

Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att skrivelse

i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar

skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

C. A. O. Charpentier.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 32.

17

Bilaga till statsrådsprotokollet den 6 augusti 1932.

Kammarkollegiets förslag till lag angående omvärdering av arrenden

för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

1 §•

1. Arrendator av löneboställe, vilket avses i 1 § ecklesiastik boställsordning

den 9 december 1910 och vilket är för jordbruksändamål utarrenderat enligt

föreskrifterna i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen, må, på därom gjord ansökning, kunna, då

enskild rätt ej därigenom förnärmas, efter förnyad arrendevärdering, som

äger rum på sökandens bekostnad, erhålla lindring i arrendevillkoren under

förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits efter den 1 januari 1916,

b) att vid tiden för ansökningens ingivande av arrendetiden återstå minst

två år,

c) att arrendatorn antingen åtnjuter lindring i arrendevillkoren jämlikt

bestämmelserna i lagen den 21 maj 1920 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord

eller ock, i enlighet med vad därom är eller varder stadgat, erhållit sådan

ändring i arrendevillkoren att hälften av den avtalade arrendeavgiften blivit

med tillämpning av priserna enligt litt. A i länets markegångstaxa det år

avtalet slutits omräknade i en eller flera markegångspersedlar att lösas med

penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, men

att de sålunda ändrade arrendevillkoren likväl befinnas oskäligt tyngande

och arrendatorn på grund därav kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra

sina förbindelser enligt avtalet,

d) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande

av den arrenderade fastigheten i god hävd, samt

e) att borgensmännen för arrendet skriftligen förklarat den av dem ingångna

borgensförbindelsen äga giltighet även med den föreslagna ändringen

i arrendevillkoren.

2) Vad i 1 mom. stadgats äger motsvarande tillämpning å arrendator av

löneboställe, vilket avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 9 december

1910 och vilket är för jordbruksändamål utarrenderat enligt föreskrifterna

i ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925, under de i mom. 1

under b), d) och e) angivna förutsättningarna samt under villkor tillika dels

att arrendevillkoren befinnas oskäligt tyngande och arrendatorn på grund

därav kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt av

talet dels och att arrendeavtalet slutits före den 1 januari 1931.

Bidrag till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 32. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

2 §•

Ansökan om omvärdering av arrende skall, för att kunna upptagas till

prövning, ingivas till vederbörande före utgången av arrendeåret 1933—1934.

3 §•

Vid bestämmande av de nya arrende- och årsbeloppen skall iakttagas att

arrendebeloppet och årsbeloppet för uppskattad nybyggnadskostnad icke

nedsättas mera, än att arrendatorn är i stånd att med återstående beloppen

fullgöra föreskrivna avbetalningar eller att redan medgivna avkortniugar

kunna tillgodoräknas arrendatorn, och i alla händelser ej till sammanlagt

lägre belopp än som motsvarar 2/s av summan av ursprungligen kontraherade

arrendeavgift och årsbelopp.

Arrendebeloppet utsättes till hälften i penningar och till hälften i en eller

flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med

penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

De nya arrendevillkoren skola fastställas att gälla under viss tid, högst

tre år från och med det arrendeår, varunder ansökning örn omvärdering

göres, arrendatorn obetaget att i händelse av fog göra framställning om

tillgodonjutande av fortsatt lindring i arrendevillkoren, varje gång under

högst tre år. Rätt att göra sådan framställning upphör med utgången av

sjätte arrendeåret, räknat från och med det, då denna lag träder i kraft,

därest ej Konungen och riksdagen besluta förlängning av sagda tid.

4§-

Vad i denna lag stadgas beträffande arrendator äger jämväl tillämpning

å arrendators sterbhusdelägare, konkursbo och löftesman, som övertagit arrendet,

ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet

på sig överlåtet.

5 §•

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

6 §•

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

19

Bilaga.

Kungl. May.ts skrivelse till kyrkomötet, nr 12, med förslag till lag

med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen; given

Stockholms slott den 6 augusti 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå kyrkomötet

att för dess del antaga härvid fogade förslag till lag med ytterligare föreskrifter

örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika

boställen.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 14, i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag till lag med ytterligare föreskrifter om

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

ecklesiastika boställen.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 6.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 6 augusti 1932, nr 12, har Eders Kungl.

Majit, under åberopande av skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet

för den 6 augusti 1932, föreslagit kyrkomötet att för sin del antaga vid

skrivelsen fogat förslag till lag med ytterligare föreskrifter om lindring i

arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande nr 6, varav tryckt

exemplar här bifogas.

Under åberopande av utskottets betänkande får kyrkomötet i underdånighet

anmäla, att kyrkomötet för sin del antagit ifrågavarande lagförslag.

Stockholm den 29 augusti 1932.

Underdånigst.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Kyrkolagm t sko i tets betänkande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts

skrivelse med förslag till lag med ytterligare föreskrifter

om lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av

ecklesiastika boställen.

Genom en den 6 augusti 1932 dagtecknad, till kyrkolagsutskottets behandling

hänskjuten skrivelse, nr 12, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet för den 6 augusti 1932,

föreslagit kyrkomötet att för sin del antaga nedan intagna förslag till lag

med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer

av ecklesiastika boställen.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de omständigheter, som föranlett det genom Kungl. Maj:ts

skrivelse framlagda förslaget, vill utskottet i korthet anföra följande men

hänvisar i övrigt till det skrivelsen bifogade protokollsutdraget m. m.

I proposition till innevarande års riksdag, nr 155, framlade Kungl. Majit

förslag till lag om vissa lindringar i arrendevillkoren för arrendatorer av

ecklesiastika boställen. Sedan sammansatt andra lag- och jordbruksutskott

över förslaget avgivit utlåtande nr 6, antogs detsamma av riksdagen. Genom

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 till kyrkomötet har förslaget framlagts för

kyrkomötet. Utskottet, till vilket skrivelsen hänvisats, har tidigare denna

dag i betänkande nr 5 förordat förslagets godkännande. Förslaget innebar,

att omräkning av arrendeavgifter möjliggjordes under vissa förutsättningar.

Beträffande detaljerna i förslaget får utskottet hänvisa till sitt nyssnämnda

betänkande nr 5.

Såsom skäl för de föreslagna arrendelindringarna har vid ärendets behandling

anförts de nu rådande tryckta ekonomiska förhållandena på jordbrukets

område.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet har i sitt omförmälda

utlåtande, däri förslagets genomförande tillstyrktes, yttrat jämväl följande:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Såvitt kan bedömas öppnar det framlagda förslaget i allmänhet möjlighet

att bereda tillräckligt stora arrendelindringar men undantagsvis kunna fall

förekomma, i vilka en omräkning av arrendeavgiften efter de föreslagna

grunderna icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren, som ändrade

ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla. Enligt utskottets

mening bör i sådana fall kunna ske omvärdering av arrendet efter ansökan

och företagen prövning av åtgärdens behövlighet.

På utskottets hemställan beslöt sedermera riksdagen, förutom att för sin

del antaga förslaget, att hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit, i den

mån förhållandena därtill gåve anledning, ville låta utarbeta och framlägga

förslag till lagbestämmelser angående omvärdering av arrenden i den utsträckning

och under de förutsättningar, som utskottet i sitt utlåtande angivit.

Initiativet till förevarande, genom Kungl. Majits skrivelse till kyrkomötet

framlagda förslag har sålunda utgått från riksdagen.

I detta sammanhang må omnämnas, att innevarande års riksdag genom

skrivelse, nr 253, bemyndigat Kungl. Majit att i viss utsträckning och under

vissa förutsättningar meddela bestämmelser angående omvärdering av arrendeavgifter

för kronans utarrenderade jordbruksdomäner.

I motiveringen till lagförslaget har departementschefen angående förslagets

innebörd anfört:

Under den dyrtid med höga priser på lantbruksprodukter, som inföll

under och närmast efter världskriget, slötos åtskilliga arrendeavtal angående

ecklesiastika boställen. De därvid avtalade arrendeavgifterna visade sig

under de följande åren, då priserna åter fallit, vara alltför betungande för

arrendatorerna. Statsmakterna behjärtade dessa arrendatorers nödläge genom

1926 års lagstiftning örn arrendelindring. Denna lagstiftning avsåg endast

arrendeavtal, som tillkommit under åren 1917—1921. För att för framtiden

förebygga, att ecklesiastika arrendatorer ånyo genom konjunkturförsämring

försattes i ekonomiskt nödläge, stadgades i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning,

att hälften av arrendeavgiften för prästboställe skulle bestämmas

i persedlar att lösas efter markegång. Genom denna anordning skulle

arrendatorn och den, som var berättigad till arrendeavgiften, komma att

ungefär till hälften var bära de förluster, som ett prisfall å lantbruksprodukter

kunde medföra.

Emellertid löpa ännu åtskilliga bostadsarrenden, vilka tillkommit före

1925 års arrendetörordning. Vid dem utgår arrendeavgiften alltfort i endast

penningar. Innehavarna av dessa arrenden hava särskilt hårt drabbats av

den nuvarande ekonomiska depressionen. Kungl. Majit har i syfte att lätta

deras svårigheter för innevarande års riksdag framlagt förut omnämnda

lagförslag, enligt vilket dessa arrendatorer få erlägga sina arrendeavgifter

med de lägre belopp, som skulle hava utgått, därest avgiften från början

bestämts enligt 1925 års arrendeförordning, d. v. s. till hälften i persedlar.

Av det nu anförda framgår, att därest den av riksdagen antagna lagen

om omräkning av äldre arrendeavgifter blir gällande, samtliga arrendatorer

av prästboställen få möjlighet till den nedsättning i arrendeavgiften, som

vid tillkomsten av gällande ecklesiastika arrendeförordning ansågs böra följa

av en försämring av jordbrukets konjunkturer. Man kan därför väl förstå

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

av kammarkollegiet uttalad tveksamhet, huruvida ytterligare åtgärder för

beredande av arrendelindring verkligen vore påkallade. Som nyss nämnts,

innebar 1925 års arrendeförordning, att risken för en konjunkturförsämring

fördelades mellan arrendatorn och den som var berättigad till arrendeavgiften.

Denna riskfördelning, till vilken arrendatorn bort taga hänsyn vid slutandet

av arrendeavtalet, bör enligt mitt förmenande icke rubbas annat än när särskilda

omständigheter tvinga därtill. Denna mening synes delas även av

sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som i sitt ifrågavarande

utlåtande yttrat, att lagförslaget angående omräkning av arrendeavgifterna i

allmänhet öppnar möjlighet att åstadkomma tillräckligt stora arrendelindringar.

Utskottet tillägger emellertid, att undantagsvis fall kunna förekomma,

i vilka en omräkning icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren,

som ändrade ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla.

Sistnämnda uttalandes riktighet torde icke kunna bestridas. Riktigheten

framstår tvärtom så mycket klarare i belysning av den ödesdigra ekonomiska

utvecklingen under det halvår, som förlupit, sedan förslaget angående omräkning

av arrendeavgifter framlades. Den nuvarande jordbrukskrisen är

betydligt mera svårartad än de lågkonjunkturer, man torde hava räknat med

vid utarbetandet av arrendeförordningen, och får på grund härav anses

medföra behov av en lagstiftning, som i de av utskottet omförmälda undantagsfallen

gör det möjligt att komma en av jordbrukskrisen särskilt svårt

drabbad arrendator till hjälp.

Förslaget innebär, att en tämligen vidsträckt befogenhet att medgiva arrendelindring

anförtros Kungl. Maj:t. Då fall kunna tänkas, i vilka erforderlig

arrendelindring icke kan erhållas enligt 1926 års lag örn arrendelindring

och icke heller genom den av utskottet i dess betänkande, nr 5,

förordade lagen, anser utskottet lämpligt, att en befogenhet av ifrågavarande

innebörd anförtros Kungl. Majit. Denna befogenhet bör emellertid enligt

utskottets mening uppfattas såsom en reservutväg, som bör användas endast

i undantagsfall, nämligen då arrendelindring, som framstår såsom uppenbart

berättigad, icke kan erhållas på annat sätt.

Mot detaljerna i förslaget har utskottet intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att kyrkomötet måtte för sin del antaga ifrågavarande lagförslag.

Stockholm den 22 augusti 1932.

På kyrkolagsutskottets vägnar:

G. SEDERHOLM.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

23

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13

januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigfokss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, kyrkomötets

underdåniga skrivelse den 29 augusti 1932, nr 14, i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i

arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen. Föredraganden

uppläser omförmälda, av kyrkomötet för dess del antagna lagförslag

samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anna Meurling.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.