Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
1933-01-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:43, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
1
Nr 43.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å
intecknad fastighet; given Stockholms slott den 20
januari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 och 6 §§ lagen den
6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet.
GUSTAF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami.
Nr 43.
1
2
Kungl. May.ts proposition nr hS.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet skola, 3 § i nedan angivna del,
erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Örn ansvar---lånets täckande.
Vad nu sagts örn redovisning av sådan behållning och ersättning skall gälla,
ändå att överträdelsen innefattar jämväl förseelse mot annan lag än denna.
6 §.
Denna lag äger tillämpning allenast beträffande skog, som enligt lag står
under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Kungl. Maj:ts proposition nr hS.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 januari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:
»Sedan 1932 års riksdag antagit ett av Kungl. Maj:t framlagt lagförslag, avseende
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden, har lag i ämnet utfärdats den 10 juni 1932 (nr
180). Genom denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1934 och
gälla till och med den 31 december 1943, upphäves förordningen den 18 juni
1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, utom i vad förordningen angår
skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex
norra länen. Underkastade lagens bestämmelser äro, med berörda undantag,
samtliga de skogar, vilka avses i 1915 års förordning, eller praktiskt taget
alla inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län belägna, enskilda tillhöriga skogar utom allmännings-
och husbehovsskogar. Lagen innebär, oavsett bestämmelser av rent
skogsvårdande art, den ändringen i hittills bestående förhållanden, att uppsikten
över de skogar, vilka omfattas av lagen, överflyttas från domänverket
till skogsvårdsstyrelserna i vederbörande län.
Vid behandlingen av lagförslaget anförde jordbruksutskottet i utlåtande
(nr 72) bland annat, att det vore önskvärt, att lagen den 6 juni 1930 (nr 202)
om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet gjordes tilllämplig
beträffande skogarna under den föreslagna lagen.
Utfärdandet av 1930 års lag ingick såsom ett led i vissa åtgärder, avseende
införande av en ordnad primärkredit å växande skog. I samband med sagda
lag utfärdades den 6 juni 1930 dels en förordning (nr 203) örn ändrad lydelse
av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, dels ock en förordning (nr 204)
4
Kungl. Majlis proposition nr 43.
om ändrad lydelse av §§ 4, 5, 7—9, 14, 17 och 18 i förordningen den 16
maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Innebörden av bestämmelserna uti ifrågavarande lag och förordningar torde
här få, såvitt nu är i fråga, i korthet angivas.
Jordbrukets primärkredit omhänderhaves av den s. k. lanthypoteksinstitutionen,
bestående av Sveriges allmänna hypoteksbank och de med denna samhörande
hypoteksföreningarna. Institutionens organisation och verksamhet
regleras genom förenämnda båda förordningar av den 16 maj 1890. Hypoteksbanken
är centralanstalt för de däri såsom delägare ingående föreningarna.
Delägare i föreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.
Lån får av hypoteksföreningarna utlämnas allenast mot första inteckning
för fordran i jordegendom. Före den 1 januari 1931, då 1930 års omförmälda
lag och förordningar trädde i kraft, kunde lån ej beviljas till högre
belopp än hälften av den intecknade egendomens värde, därvid endast jordvärdet
men icke åbyggnader, skog eller annat, som kunde från egendomen
skiljas, finge tagas i beräkning. Genom 1930 års ändringar utvidgades lånemöjligheterna.
Sålunda må lån nu meddelas till högst femtiofem procent av
egendomens av föreningens styrelse fastställda belåningsvärde, och i detta
värde ma, såvitt omständigheterna ej till annat föranleda, inberäknas, förutom
jordvärdet, jämväl värdet av växande skog.
Hypoteksbanken ombesörjer all den upplåning, som erfordras för tillhandahållande
åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel. Upplåningen sker genom
försäljning av obligationer, som banken utger mot säkerhet i de inteckningar,
vilka lämnas såsom säkerhet för i hypoteksföreningarna erhållna lån.
Dessa inteckningar utgöra tillsammans en gemensam pant för bankens hela
obligationsskuld.
I samband med belåningsgränsens höjande och skogsbelåningens införande
lämnades vissa föreskrifter i ändamål att stärka hypoteksinstitutionens ställning.
Tillika vidtogos vissa ändringar i reglerna örn fördelningen av ansvaret
för bankens och föreningarnas förbindelser, gående ut på bland annat att förening,
som ej utövar skogsbelåning, ställes i efterhand vid uttaxering på grund
av förlust, som orsakats av att lån genom skogens inräknande i egendomsvärdet
lämnats till högre belopp än eljest kunnat ske, samt att delägare, som
ej belånat skog, fritages från personligt ansvar för dylik förlust. Slutligen
lämnades bestämmelser i syfte att säkerställa innehavare av obligationer,
som utgivits före ändringarnas genomförande, mot förluster, som orsakats av
att egendom belånats till högre belopp än som varit medgivet vid obligationernas
utgivande.
För att emellertid skogen, på sätt förut nämnts, må kunna utgöra underlag
för den fasta primärkrediten, har det ansetts nödvändigt, att den belånade
skogens värde såsom pant befästes genom viss reglering av skogshushållningen.
I detta syfte har stadgats, att vid belåning av växande skog lånesökanden
skall avgiva förklaring, att rörande rätten att avverka skogen skola
gälla de bestämmelser hypoteksföreningens styrelse finner påkallade i och för
Kungl. Maj:ts proposition nr -43.
5
skogsvärdets vidmakthållande. Säkerhet för bestämmelsernas efterlevnad herodes
genom den anordning, som regleras av förenämnda lag den 6 juni 1930.
Där stadgas, att om de mellan hypoteksföreningen och fastighetsägaren överenskomna
bestämmelserna ej strida mot grunderna för god skogsvård, vederbörande
skogsvårdsstyrelse äger på begäran av föreningen meddela föreskrift,
att bestämmelserna skola lända till efterrättelse med viss verkan, som närmare
angives i lagen. Innan sådan föreskrift meddelats, får det sökta lånet
ej utlämnas. Enligt lagen skola de genom skogsvårdsstyrelsens föreskrift i
avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna med visst undantag gälla
mot envar. Örn ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift
och om fullföljd av talan mot dess beslut gäller enligt 3 § i lagen vad i 6
och 7 kapitlen skogsvårdslagen är stadgat beträffande ansvar för avverkning
i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag, och beträffande
fullföljd av talan mot beslut om dylik föreskrift. Behållning, som uppkommer
genom försäljning av förbrutet virke, och utdömd ersättning för virke,
som undgått beslag, skall dock i första hand användas till lånets täckande.
Så skall enligt andra stycket i 3 § ske, ändå att överträdelsen innefattar
jämväl förseelse mot skogsvårdslagen. Uppsikt över meddelad föreskrifts
efterlevnad skall utövas av skogsvårdsstyrelsen.
Lagen den 6 juni 1930 äger enligt dess 6 § tillämpning allenast beträffande
skog, som enligt skogsvårdslagen står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Då hypoteksföreningarna vid belåning av skog ej få utlämna lånet utan
att föreskrift meddelats enligt nyssnämnda lag, finnes alltså möjlighet till
skogsbelåning endast där skogsvårdslagen är tillämplig. Lagen bygger i allt
väsentligt på ett förslag, avgivet av särskilda sakkunniga i betänkande den
27 december 1929 angående primär jordbruks- och skogskredit (stat. off. utr.
1929: 36). I de sakkunnigas förslag upptogs föreskrift, att lagen skulle äga
tillämpning allenast beträffande skog, som stöde under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, men angavs ej, att denna uppsikt skulle vara en följd av bestämmelse
i skogsvårdslagen. I sin motivering framhöllo de sakkunniga, att begränsningen
av lagens tillämpningsområde betingades av att föreskrifts meddelande
och tillämpande lagts i skogsvårdsstyrelsernas händer. Särskilda åtgärder
för att möjliggöra belåning av skogar, vilka ej stodo under skogsvårdsstyrelsens
uppsikt, hade de sakkunniga ej ansett påkallade. Beträffande sådana
skogar kunde visserligen, anförde de sakkunniga, skogskapitalet sägas vara
bättre säkerställt än å vanliga skogar, men å andra sidan vore de i allmänhet
mindre lämpade som kreditföremål. I viss mån jämförliga med dessa skogar
vore de, vilka underkastats skogsvårdslagens bestämmelser örn svårföryngrade
skogar. Någon anledning att undantaga dessa från lagens tillämpning
hade likväl ej synts föreligga.
I utlåtande över de sakkunnigas förslag anförde skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län, att det med hänsyn till den stora omfattningen av de skogar,
som hörde under 1915 års förordning angående utsyning å viss skog inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, och på
den grund att jordbruksvärdet å fastigheterna i dessa trakter vore relativt
6
Kunni. Maj:ts proposition nr 48.
ringa i förhållande till skogsvärdet, vore synnerligen påkallat att nämnda
skogar icke undantoges från de ifrågasatta belåningsmöjligheterna. Dessa
skogar borde, med hänsyn till för dem redan gällande lagbestämmelser och
under förutsättning att de brandförsäkrades, vara synnerligen väl lämpade
som kreditföremål. — Liknande uttalande gjordes av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Norrbottens län.
I det till lagrådet remitterade lagförslaget hade såsom 6 § upptagits en
bestämmelse av enahanda lydelse som den av de sakkunniga beträffande lagens
tillämpningsområde föreslagna. Vid ärendets föredragning den 7 mars
1930 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att det syntes honom
naturligt och riktigt att bygga på skogsvårdsstyrelsernas medverkan,
samt att han därför i princip anslöte sig till förslaget. Det torde ej vara
lämpligt eller påkallat, yttrade departementschefen vidare, att nu anordna
ett särskilt förfarande i avseende å skogar, vilka ej stöde under skogsvårdsstyrelses
uppsikt.
Efter förslagets granskning i lagrådet, som ej i sitt yttrande framställde
någon erinran beträffande 6 §, vidtogos vissa redaktionella jämkningar, därvid
6 § erhöll sin nuvarande lydelse, enligt vilken lagen skall äga tillämpning
allenast beträffande skog, som enligt skogsvårdslagen står
under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Med anledning av jordbruksutskottets förenämnda uttalande vid 1932 års
riksdag har inom jordbruksdepartementet upprättats en promemoria jämte förslag
till sådan ändring av 6 § i 1930 års lag, att lagen förklaras skola äga
tillämpning beträffande skog, som enligt skogsvårdslagen eller lagen örn vård
av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden står under skogsvårdsstyrelses uppsikt. I promemorian andres,
efter redogörelse för innebörden av nuvarande bestämmelser och förarbetena
till desamma, följande:
Genom lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden ställas även de skogar, vilka äro underkastade
bestämmelserna i sistnämnda lag, under uppsikt av skogsvårdsstyrelserna.
^ En. naturlig följd härav torde vara att, såsom jordbruksutskottet vid
1932 års riksdag föreslagit, lagen den 6 juni 1930 göres tillämplig jämväl beträffande
ifrågavarande skogar. En dylik åtgärd överensstämmer med de
principer, vilka ligga till grund för de åtgärder, avseende utökning av hypoteksföreningarnas
belåningsrätt, för vilka tidigare redogjorts. I själva verket
torde den ändring, som erfordras för utvidgningen av lagens tillämpningsområde
i angivet hänseende, väsentligen kunna anses vara av formell natur.
Förarbetena till lagen giva stöd för denna åsikt. Därest icke vid den slutliga
överarbetningen av lagförslaget vidtagits den jämkning av ordalydelsen
i 6 §, som förut påtalats, skulle lappmarksskogarna kommit att omfattas av
lagens bestämmelser redan i och med att de ställdes under tillsyn av skogsvårdsstyrelse.
Med hänsyn till det anförda torde, ehuru genom den nu föreslagna
lagändringen ökad skogsbelåning hos hypoteksföreningarna möjliggöres,
och sålunda uppenbarligen risken blir större såväl för föreningarna och
deras delägare som för hypoteksbanken och innehavarna av bankens obligationer,
berörda ändring ej behöva föranleda särskilda föreskrifter till tryg
-
Kungl. Maj:ts preposition nr 43.
7
gande av obligationsinnehavarnas samt icke skogsbelånande föreningars oell
delägares intressen, motsvarande dem, vilka ansågos erforderliga, då skogsbelåningsinstitutet
år 1930 infördes. Framhållas må, att om lappmarksskogarna,
i stället för att, såsom nu skett, underkastas en särskild lagstiftning,
inordnats under skogsvårdslagen, och örn berörda skogar sålunda, utan
att någon ändring av 1930 års lag vidtagits, kommit att omfattas av sagda
lag, föreskrifter av det slag, som nyss angivits, uppenbarligen ej skulle hava
ifrågasatts.
över promemorian jämte lagförslaget hava efter remiss utlåtanden avgivits
av fullmäktige för riksgäldskontoret, av arbetsutskottet inom centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund samt av styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank,
som vid sitt utlåtande fogat inhämtade yttranden i ärendet från
Gävle-Dala hypoteksförening och Norrlands hypoteksförening. I de avgivna
yttrandena har någon erinran mot förslaget icke i vidare mån framförts, än
att sistnämnda hypoteksförening, med vilken styrelsen över hypoteksbanken
instämt, ifrågasatt, huruvida icke, med hänsyn särskilt till den provisoriska
naturen av 1932 års lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, 6 § i 1930 års lag borde givas
en avfattning, som, utan att hänvisning gjordes till viss eller vissa lagar, innebure,
att lagen skulle äga tillämpning allenast beträffande skog, som stöde
under skogsvårdsstyrelses uppsikt.
Anledningen till begränsningen i tillämpningsområdet för 1930 års lag torde
vara att söka i den omständigheten allenast, att betryggandet av den växande
skogens värde som pant grundats å medverkan av skogsvårdsstyrelserna och
att det för här avsedda skogar, som vid lagens tillkomst icke stodo under skogsvårdsstyrelses
uppsikt och vilka ur kreditsynpunkt tillmätts mindre betydelse,
icke ansetts påkallat att vidtaga en särskild reglering, allrahelst frågan
örn ändrad lagstiftning för dessa skogar redan då var föremål för utredning.
Vid deras speciella karaktär lärer eljest ej hava fästs avseende, vilket bl. a.
framgår därav att svårföryngrade skogar icke ansetts böra undantagas
från lagens tillämpning. Den i 6 § i samband med propositionens avlåtande
vidtagna ändringen synes icke hava grundats å någon avsikt att i sak utsäga
mer än i det ursprungliga förslaget åsyftats — nämligen att begränsa tillämpningen
till skogar som överhuvudtaget hörde till skogsvårdsstyrelsernas allmänna
verksamhetsområde — utan snarare förestavats av en önskan att markera
en motsättning till skogsvårdsstyrelsernas i 1930 års lag omhandlade, på
enskild överenskommelse grundade uppsikt, varvid man i formuleringen utgått
från det faktiska förhållandet vid lagens utarbetande att skogsvårdsstyrelserna
ej hade att taga befattning med andra skogar än de under skogsvårdslagen hörande.
Efter det skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utsträckts utöver skogsvårdslagens
ram, kommer alltså 6 § i 1930 års lag att innebära en begränsning i lagens
tillämpningsområde, som icke överensstämmer med det därmed avsedda
syftet. En ändring i paragrafens avfattning synes därför påkallad. I överensstämmelse
med vad Norrlands hypoteksförening och styrelsen över hypo
-
Departe
ments
chefen.
8
Kungl. Maurts proposition nr 48.
teksbanken anfört torde emellertid ej vara lämpligt att hänvisa till vissa angivna
författningar, utan bör i stället lagens tillämplighet göras beroende enbart
av huruvida den skog, varom fråga är, enligt lag står under uppsikt
av skogsvårdsstyrelse. Härvid må erinras att, förutom de skogar vilka
lyda under skogsvårdslagen eller lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, från och med den
1 januari 1934 jämväl skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar,
komma under skogsvårdsstyrelses överinseende. Möjligheten
till belåning av häradsallmänning blir emellertid även efter ändring i 1930
års lag utesluten, enär häradsallmänning enligt stadgande i lagen örn häradsallmänningar
ej får belastas med inteckning.
Den föreslagna ändringen av 6 § torde betinga en motsvarande jämkning i
3 § andra stycket.»
Föredraganden uppläser härefter ett i överensstämmelse med vad nu anförts
upprättat förslag till lag orri ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930
(nr 202) orri begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet av
den lydelse, bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari
1933.
Närvarande:
justitieråd en Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 januari
1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag orri ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om
begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Knut Elliot.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami. Nr 4.3.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 43.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 januari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets
den 19 januari 1933 avgivna utlåtande över det den 13 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den
6 juni 1930 (nr 202) örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet; därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
innevarande års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
330188
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1933:24 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 a1 i texten
- 1LU 1933:7 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 s. 8 i texten