Med förslag till lag angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap m. m
1933-01-20 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1933:45, Med förslag till lag angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr -4,5.
1
Nr 45.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap
m. m.; given Stockholms slott den 20 januari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång.
GUSTAR
K. Schlyter.
1 sami. Nr hö.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr ho.
Förslag
till
Lag
angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Yjkar i mål örn faderskap till barn utom äktenskap den som uppgives vara
fader till barnet, att undersökning skall ske för utrönande huruvida det med
hänsyn till hans samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper får anses
uteslutet att barnet avlats av honom, åge rätten, där ej modern frivilligt medverkar
till åstadkommande av undersökningen, vid vite förelägga henne att
med intyg av läkare visa, att å henne samt å barnet, såframt det står under
moderns vårdnad, tagits för ändamålet erforderliga blodprov. Har annan
vårdnaden örn barnet, skall föreläggandet givas denne, såvitt angår blodprov
från barnet.
2 §.
Ej må föreläggande enligt 1 § meddelas, såframt anledning saknas därtill,
att den uppgivne fadern haft samlag med barnets moder å tid då det kan
hava avlats, eller av utredningen framgår att han ej kan vara fader till barnet.
3 §.
Vid föreläggande skall, på därom framställt yrkande, fästas villkor att den
uppgivne fadern i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, eller ock till
barnavårdsmannen erlägger ett belopp motsvarande den gottgörelse, som i
statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger för den avsedda åtgärden
betinga sig. Skall gottgörelsen gäldas av allmänna medel, åge vad nu sagts
ej tillämpning.
4 §.
Läkare, som i anledning av föreläggande anlitas för tagande av blodprov,
har att därvid samt i fråga örn de tagna provens insändande till sakkunnig för
undersökning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen därtill förordnar.
0
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
3
Förslag
till
Lag
angående iindrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.
Härigenom förordnas, att 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång,
vilka lagrum ändrats genom lagen den 14 juni 1929 (nr 158), skola
sålunda ändras, att till 2 § fogas ett tredje stycke av nedan angivet innehåll
samt att 10 § första stycket erhåller den nya lydelse som nedan angives:
2 §•
Part, som — —• — förskjuten kostnad.
Efter ty — — — i rättegången.
Har i mål örn faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern
åtnjuter fri rättegång, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit blodprov
för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper,
skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall ej
åsättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.
10 §.
Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 2 § första och tredje styckena omförmälda förmåner, såframt
ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han
utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för
rättegången i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande
av fri rättegång i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången i hovrätten
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel
för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Där hovrätt---— allmänna medel.
Vad i —--i hovrätt.
Mot hovrätts---ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 december 1932.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, riksdagens
skrivelse den 15 april 1931, nr 135, samt i anledning därav upprättat förslag
till bestämmelser angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap.
Föredraganden anför:
Gällande »Svårigheten att åvägabringa bindande bevisning beträffande faderskap har
lagstiftning föranlett att den svenska lagstiftningen, liksom andra rättssystem, uppställt
an^skap.6r vissa bevispresumtioner örn faderskap. Bestämmelser härom återfinnas dels
i lagen den 14 juni 1917 örn äktenskaplig börd, dels i lagen samma dag om
barn utom äktenskap.
Starkast är presumtionen om den äkta mannens faderskap till hustruns
barn. Härutinnan gäller, att barn som födes under äktenskap eller å sådan
tid efter dess upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig
börd, där ej i viss angiven ordning barnet förklaras icke hava
sådan börd (lagen örn äktenskaplig börd 1 §). Presumtionens brytande kan
ske endast i rättegångsväg, och härför erfordras regelmässigt bevisning, att
barnet icke kan vara avlat av mannen; dock må, ändå att sådan bevisning
ej förebragts, talan, som föres av mannen själv, bifallas, örn utredningen giver
vid handen att barnet är avlat före äktenskapet eller under det makarna
enligt domstols beslut levat åtskilda, samt det ej göres sannolikt att makarna
haft samlag med varandra å tid, då barnet kan vara avlat (7 §).
Har barnet utomäktenskaplig börd, kan faderskapet fastställas antingen
genom erkännande eller genom dom. Örn någon enligt vissa angivna former
erkänt sig vara fader till barnet samt erkännandet på enahanda sätt har vitsordats
av modern, är erkännandet gällande, där ej visas att mannen ej är
barnets fader (lagen örn barn utom äktenskap 20 §). Väckes mot någon
Kungl. Maj :ts proposition nr 45.
5
talan om fastställande av faderskap till ett utomäktenskapligt barn, skall svaranden
anses som fader så snart det utredes, att han haft samlag med modern
å tid då barnet kan hava avlats; denna presumtion brytes allenast örn sådana
omständigheter förebringas, att det är uppenbart att barnet ej avlats vid detta
samlag (26 §). Förekommer anledning därtill att svaranden haft samlag
med modern å tid, då barnet kan hava avlats, äger rätten förelägga antingen
modern att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant
samlag ägt rum. Detta föreläggande skall givas den, åt vilken med hänsyn
till samtliga omständigheter i målet eden finnes kunna med största trygghet
anförtros (27 §).
Talan, som avser fastställande att ett barn ej har äktenskaplig börd, kan
väckas dels av mannen eller, under vissa förutsättningar, hans förmyndare
eller arvingar -— sådan talan är dock utesluten, örn mannen efter barnets
födelse erkänt det som sitt — dels ock av barnet, dess förmyndare, örn
särskild sådan finnes, eller eljest av god man, som förordnas att bevaka barnets
rätt (lagen örn äktenskaplig börd 2—5 §§). Modern kan ej väcka dylik
talan; ej heller eljest blir hon part i rättegången. Däremot skall hon höras
i målet, örn det kan ske. Rätten skall sörja för fullständig utredning (6 §).
Talan örn fastställande av faderskap till barn utom äktenskap kan väckas
ej blott av barnet självt, dess moder eller annan, som har vårdnaden örn detsamma,
utan även av den för barnet utsedde barnavårdsmannen (lagen örn
barn utom äktenskap 13 §). Rätten skall tillse, att envar som äger att för
barnet föra talan erhåller tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja för fullständig
utredning särskilt beträffande de omständigheter, som kunna vara
av betydelse för bedömande huruvida barnet kan vara avlat vid uppgivet
samlag. För utrednings vinnande äger rätten införskaffa erforderlig
bevisning. Erfordras upplysning angående omständighet, vars bedömande
förutsätter medicinsk sakkunskap, har rätten att infordra yttrande av
sakkunnig (25 §).
Har i mål örn faderskap till barn utom äktenskap rätten förordnat, att
part skall personligen inställa sig, och kommer han ej, skall han, där så finnes
lämpligt, till rätten hämtas (25 §).
Rörande den bevisning, som erfordras för brytande av presumtion örn faderskap,
förekomma närmare uttalanden i lagberedningens motiv till nyssnämnda
båda lagar.
Sålunda framhöll lagberedningen, att den i lagen örn äktenskaplig börd
fordrade bevisningen örn att barnet ej kan vara avlat av mannen måste anses
föreligga, örn det utretts, antingen att makarna ej haft könsumgänge med
varandra under konceptionstiden eller att sådant umgänge ej kunnat verka
befruktande. I detta sammanhang anmärktes, att tillfyllestgörande utredning
i förstnämnda hänseende sällan torde kunna anses förebragt, såvida det ej blivit
styrkt att makarna vistats å skilda orter eller att mannen varit av naturen
vanför. Bland omständigheter, som kunde vederlägga antagandet om befruktning,
nämndes sterilitet hos mannen och bristande konceptionsförmåga hos
hustrun på grund av redan förefintligt havandeskap vid tiden för det äktenskapliga
umgänget. Särskilt erinrades hurusom den omständigheten, att
6
Kungl. Maj:ts proposition nr i5.
hustrun haft könsumgänge jämväl med annan man, icke i och för sig vore tillräckligt
bevis; därmed vore möjligheten av mannens faderskap icke utesluten.
Beträffande brytande av presumtionen örn faderskap till barn utom äktenskap
anförde lagberedningen såsom exempel på omständigheter, som kunde åberopas
i syfte att styrka att barnet icke kunnat avlas vid uppgivet samlag, följande:
att mannen vid tiden för samlaget varit impotent, att modern redan före sitt
umgänge med honom varit havande, eller att barnet företedde rasegendomligheter,
som med säkerhet visade att fadern icke kunde tillhöra den ifrågavarande
mannens ras. Börande frågan, huruvida och i vilken mån betydelse
skulle tillerkännas den omständigheten att modern under konceptionstiden haft
samlag med flera, framhölls, att örn det vore möjligt att med någorlunda säkerhet
bedöma, huruvida större sannolikhet förefunhes för den enes eller den
andres faderskap, det skulle kunna överlåtas åt domstolen att på sådan
grund välja mellan konkumbenterna. Då emellertid de medicinska myndigheterna
förklarat sig anse, att under inga omständigheter hänsyn borde i lagstiftningen
tagas till möjligheten att utröna vilken bland flera män, som
under konceptionstiden haft samlag med modern, vore att anse som fader till
barnet, syntes en dylik regel icke kunna upptagas. Enligt beredningens mening
mötte ock övervägande betänkligheter såväl mot den i Tyskland, Frankrike,
Schweiz m. fl. länder gällande ordningen, enligt vilken styrkt invändning
örn flera konkumbenter under konceptionstiden (exceptio plurium) i regel
föranleder att faderskapet anses outrett och att underhållsskyldighet ej
kan åläggas lägersmannen, som ock mot den av de danska och norska lagarna
valda utvägen, innebärande att väl ingen av konkumbenterna anses som
fader men de alla få betala underhållsbidrag på grund av den möjlighet
till faderskap, som beträffande dem alla förefinnes. Av dessa och i övrigt
anförda skäl fann sig beredningen böra bibehålla den i svensk praxis dåmera
undantagslöst tillämpade regeln, enligt vilken den omständigheten att utom
svaranden jämväl annan under konceptionstiden haft umgänge med kvinnan
saknar rättslig betydelse; härav följer, såsom ock i betänkandet framhölls, att
bevisning till stöd för exceptio plurium icke må av domstolen tillstädjas.
Beträffande domstolens plikt att företaga utredning i mål av förevarande
art uttalade, lagberedningen i sin motivering till lagen örn barn utom äktenskap,
att då ifrågavarande rättegång vore att anse såsom en statusprocess,
det torde vara givet att parterna icke ägde samma dispositionsrätt som vanligen
tillkomme parter i tvistemål, utan borde det tillkomma rätten att ex officio
bevaka det offentligas intresse. Med avseende å lagen örn äktenskaplig börd
framhölls, hurusom det offentliga hade intresse i att barnets börd fastställdes
i enlighet med det verkliga förhållandet, i följd varav parternas dispositionsrätt
i rättegången borde vara utesluten.
Nyare I lagberedningens den 22 december 1925 avgivna betänkande med förslag till
^forskning3 *ag om arv m- m- berördes även frågan örn den medicinska forskningens ställning
till faderskapsbevisningen. Beredningen erinrade örn att undersökningar
då påginge nied vilka avsåges att fastställa, huruvida möjlighet förelåge att
under vissa förhållanden på medicinsk väg i fråga om en eller flera av konkumbenterna
visa att faderskap till barnet ej kunde föreligga. De forskningar,
som i förevarande hänseende bedrivits, syntes emellertid ej hava förts
fram till en sådan punkt att särskild hänsyn till dem för det dåvarande borde
tagas i lagstiftningen. I den mån ett bestämt uttalande i berörda riktning i
ett särskilt fall kunde givas, förelåge redan enligt 26 § lagen örn barn utom
äktenskap möjlighet till dess beaktande. Eljest måste, då umgänge med flera
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
7
män ägt runi under konceptionstiden, det fortfarande i regel antagas, att
i fråga om var ock en av dem möjlighet förelåge att han vore fader till
barnet.
De senaste årens forskningar på blodundersökningens område hava lett till
att de medicinska auktoriteterna i vissa fall anse sig kunna draga tillförlitliga
slutsatser angående möjligheten av en viss mans faderskap till ett visst barn.
Beträffande denna fråga torde få hänvisas till en av föreståndaren för statens
rättskemiska laboratorium professorn E. Wolff samt assistenten vid nämnda
laboratorium medicine doktorn B. Lindberger avlåten promemoria angående
blodundersökningar i faderskapsmål och deras bevisvärde, vilken finnes återgiven
i Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1930, s. 219 ff. Av promemorian
framgår att man, efter undersökning av moderns, barnets och den presumtive
faderns blod samt bestämning av den s. k. blodgrupp envar av dem tillhör, i
vissa fall kan med säkerhet utesluta den utpekade mannens faderskap. Någon
bindande slutsats i positiv riktning —- d. v. s. att en viss man är fader
till barnet — medgiver metoden däremot icke.
I vårt land har frågan om blodundersökningens värde såsom bevismedel Svensk
för brytande av presumtion örn faderskap vid flera tillfällen varit föremål för r^sPraxlshögsta
domstolens prövning. Domstolen intog till en början en avvisande
ställning. Sålunda har domstolen i tre utslag åren 1927 och 1928 i mål angående
faderskap till barn utom äktenskap funnit sig ej kunna godtaga blodundersökning
såsom uteslutningsbevis.1 I ett utslag år 1928 i liknande mål har
högsta domstolen såsom skäl för mannens befriande från underhållsskyldighet
åberopat utgången av blodundersökning, enligt vilken mannen ej kunde vara
fader till barnet, allenast i förening med annan uppgiven omständighet (impotens)
som innebar stor sannolikhet för att mannen ej vore fader.2 Rörande
äktenskaplig börd föreligger ett rättsfall från år 1929; i detta mål hade den,
som verkställt blodundersökningen, förklarat det kunna med en till visshet
gränsande sannolikhet uteslutas att den äkta mannen kunde vara fader till
barnet, men högsta domstolen fann — i motsats till underdomstolarna - - det
icke hava blivit tillförlitligen styrkt att barnet icke kunde hava avlats av
honom.3
I ett utslag den 26 mars 1930 i mål angående faderskap till barn utom
äktenskap har emellertid högsta domstolen tillerkänt blodundersökning vitsord
såsom ensamt uteslutningsbevis. I målet hade medicinalstyrelsen på grund
av företagen blodundersökning avgivit utlåtanden av innehåll, att det med
en sannolikhet, som gränsade till visshet, kunde anses att den utpekade mannen
icke kunde vara fader till barnet, varjämte åberopats förenämnda av
professorn Wolff och medicine doktorn Lindberger upprattade promemoria.
Med hänsyn till det resultat, som vunnits vid blodundersökningen, samt
medicinalstyrelsens utlåtanden fann högsta domstolen det vara uppen
-
1 N. J. A. 1927: 380, 1928: 80, 83.
2 N. J. A. 1928: 84.
s N. J. A. 1929: 25.
Tidigare
förslag
i ämnet.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr
bart, att barnet icke avlats vid samlag mellan modern och den ifrågavarande
mannen.1
Frågan om ändring av gällande bestämmelser örn fastställande av faderskap
med särskild hänsyn till den vetenskapliga forskningens framsteg på
blodundersökningens område var redan vid 1927 års riksdag föremål för prövning.
I en då väckt motion (andra kammaren, nr 179) yrkades sålunda, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag till sådan
ändring av gällande lag att faderskapsbevisning medelst blodundersökning
erhölle en mera bestämd ställning i rättsskipningens tjänst. Till stöd för
motionen anfördes bland annat följande:
Då domstolarnas praxis uppenbarligen utvecklade sig i riktning mot en allt
oftare förekommande användning av blodundersökningen som bevismedel, syntes
det vara på tid att ge blodundersökningen en fastare och bestämdare infogning
i rättsskipningen. Domstolen hade ju rätt att föranstalta örn blodundersökning,
men en part hade ingen lagligt fixerad skyldighet att underkasta
sig sådan. Det kunde knappast anses tillfredsställande, att användningen
av ett sa viktigt bevismedel skulle vara beroende av parternas goda eller
dåliga vilja att ställa sig till förfogande. Det borde därför undersökas, örn icke
parternas skyldighet att underkasta sig dylik undersökning kunde bliva i lag
fastslagen. Vidare borde en part kunna få sin rätt att begära blodundersökning
lagligt fastställd. Slutligen borde ett övervägande ske, huruvida icke
blodprovets^ laga beviskraft kunde i lag fastställas, något som ju dock kunde
ske även på prejudikatvägen. Man borde kunna förvänta, att enbart vetskapen
örn att faderskapsbevisning med blodundersökning vore ett obligatoriskt
rättsinstitut inverkade så, att en part berövades all lust att av själviska beräkningar
framställa påtagligt falska påståenden.
Första lagutskottet, dit motionen hänvisades, fann (utlåtande nr 27) av
vad i ärendet förekommit framgå, att blodundersökningsmetoden icke ännu
vore så vetenskapligt utredd att det kunde anses lämpligt att i lagstiftningen
taga hänsyn till densamma, och ansåg sig på grund därav icke för det dåvarande
kunna tillstyrka åtgärd i motionens syfte. Motionen avslogs härefter
av kamrarna.
I en vid 1931 års riksdag väckt motion (andra kammaren, nr 188) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta anhålla hos regeringen om sakkunnig
utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag att blodprov vid
fastställande av faderskap finge en preciserad, berättigad och tillfredsställande
ställning i rättsskipningens tjänst.
över motionen avgavs utlåtande av medicinalstyrelsen, som tillika överlämnade
särskilda yttranden i ärendet av medlemmarna av vetenskapliga rådet
professorerna Gunnar Hedrén och Einar Sjövall samt förenämnde professorn
Wolff.
Professorn Hedrén framhöll, hurusom faderskapsfastställande i rättsliga
tvistemål ej blott gagnade enskilda intressen utan jämväl vore ett samhälleligt
intresse av den betydelse, att möjlighet att tvångsålägga parterna att under
-
1 N. J. A. 1930: 218.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
9
kasta sig blodgruppsbestämning måste anses önskvärd, varför en utredning av
dithörande frågor syntes böra vinna tillstyrkan. Till stöd för sin mening anförde
Hedrén:
Genom blodgruppsbestämning kunde faderskap aldrig fastställas men väl
faderskap uteslutas. Blodgruppsbestämningens negativa karaktär i bevishänseende
inskränkte sålunda visserligen kvantitativt dess praktiska betydelse
men ej dess bevisvärde. Blodgruppsbestämning vid tvistemål rörande faderskap
vore därför att anse såsom ett synnerligen betydelsefullt framsteg på ett
rättsområde, där man dittills måst i bevishänseende åtnöja sig med uteslutande
möjligheter. Så länge emellertid en blodgruppsbestämning vid ifrågavarande
rättsfall vore beroende av parternas goda vilja, kunde dock densamma icke
komma till användning i önskvärd utsträckning.
Professorn Sjövall fann det med hänsyn till de resultat som uppnåtts på
ifrågavarande område utan tvivel vara befogat framhålla, att blodgruppsbestämningen
kunde bidraga att öka trygghetskänslan vid domstolsförhandlingarna
i faderskapsmål, samt uttalade som sin uppfattning, att det med den
vikt blodgruppsbestämningen dåmera ägde syntes vara ett tydligt samhällsintresse,
att denna bestämning genom erforderliga åtgärder från statsmakternas
sida erhölle en preciserad och tillbörlig ställning i rättsskipningens tjänst. I
utlåtandet anfördes bland annat följande:
Beträffande blodgruppsbestämningens vetenskapliga värde kunde närmast
framhållas, att sedan forskningen i större omfattning gripit sig an med detta
problem, densamma snabbt fört fram till vissa fullt säkra resultat. Speciellt
kunde betonas, att det aldrig kunnat bevisas att sjukdom, röntgenbestrålning,
behandling med olika medikament eller elektricitet eller annan yttre eller inre
påverkan förmått ändra blodgruppstypen hos en person; tidigare uppgifter
därom kunde utan undantag anses bero på otillfredsställande tekniskt utförande
av bestämningen. Givetvis vore tillbörlig vetenskaplig och teknisk förtrogenhet
med dessa undersökningar en grundläggande fordran på den som utförde
dem. En därav föranledd, i olika länder iakttagbar strävan att centralisera
undersökningarna hade i Sverige kommit till uttryck i en medicinalstyrelsens
cirkulärskrivelse till domhavandena m. fl. den 12 juni 1929. Med
sådan organisation kunde inom angivna gränser vetenskapligt pålitliga och
för faderskapsbevisning fullt säkra bestämningar erhållas. Den stora betydelsen
därav förringades icke därigenom att vissa spörsmål på ifrågavarande
område ännu icke kunde med full bestämdhet sägas hava nått sin vetenskapliga
lösning. Pågående forskningar bure närmast karaktären av en fortsatt
utbyggnad av kännedomen om och tolkningen av denna märkliga, individuella
egenart, med möjlighet att framdeles kunna lägga nya, praktiskt användbara
bestämningar till de redan säkerställda.
Det som därvid redan uppnåtts kunde emellertid utan tvekan betraktas som
tillräcklig grund för önskan att i så stor utsträckning som möjligt införa dessa
bestämningar för faderskapsbevisning i rättstvister. Omfattande sammanställningar
av blodgruppsbestämningar i paternitetsärenden belyste betydelsen
in föro av dessa undersökningar; möjligheten att på denna väg utesluta faderskap
hade i medeltal visat sig vara för handen i nära 8 %. Givetvis växlade
denna siffra i olika undersökningsserier, bland annat beroende på den olika
graden av mödrarnas sanningsenlighet vid utpekande av barnafader.
De bestämningar som dittills företagits hade tillkommit genom frivilligt
medgivande från parterna. Hur ofta en vägran förekommit torde undandraga
sig säkert omdöme. Att sådant inträffat vore däremot väl känt; såväl ovillig
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
het i sak som motvilja eller oförmåga att bestrida de med undersökningen
förenade kostnaderna hade därvid spelat in. Därmed aktualiserade sig den
i motionen framhållna önskan örn laglig rätt för part att få begärd bestämning
utförd. Därom kunde ytterligare följande anföras. Den för undersökningen
erforderliga blodmängden erhölles, när det lilla ingreppet utfördes av läkare,
utan olägenhet för personen i fråga. Naturligen syntes detta ingrepp vara
att jämföra med likartade helt ofarliga, diagnostiska ingrepp på sjuka. I sådant
fall skedde ingreppet i sjukvårdens tjänst, här i rättssäkerhetens. I
båda fallen företoges ingreppet med den klara indikationen att det behövdes
för utförandet av vetenskapligt tillräckligt prövade och praktiskt värdefulla
undersökningar. Nyttan för den enskilde patienten i det ena fallet, samhällsnyttan
i det andra hildade den tillbörliga motiveringen för ingreppet.
Professorn Ti of// hänvisade till en början till av honom tidigare gjorda uttalanden
i ämnet, bland annat en uppsats i Svensk Juristtidning 1929, häfte 4,
samt tilläde, att såväl de vetenskapliga forskningsresultat, vilka sedan dess
vunnits, som ock de praktiska erfarenheter, som samlats, varit ägnade att ytterligare
styrka uppfattningen om dessa undersökningar såsom det värdefullaste
objektiva bevismedel som funnes att tillgå i faderskapsfrågor.
I sitt yttrande påpekade Wolff vidare, hurusom pågående forskningar torde
komma att väsentligt öka möjligheterna att genom blodgruppsundersökning
åstadkomma uteslutningsbevisning.1 Härom anfördes i huvudsak:
En olägenhet med blodgruppsundersökningarna vore som bekant, att de även
vid falskeligen uppgivet faderskap endast i ett relativt fåtal fall möjliggjorde
en uteslutningsbevisning. Det förtjänade därför att påpekas, att genom nobelpristagaren
Landsteiners upptäckt av vissa nya faktorer och påvisandet av
dessas ärftlighet efter bestämda lagar uteslutningsmöjligheterna i dessa fall
torde komma att ökas ungefär till det dubbla. Undersökningarna av dessa
faktorer vore visserligen ganska komplicerade och ärftlighetsgången ännu icke
till fullo utredd, varför man icke redan nu kunde rättsmedicinskt tillämpa de
nya rönen, men det vore dock endast en tidsfråga, när så kunde bliva fallet.
Beträffande den rättsliga ställningen av blodgruppsundersökningen i faderskapsbevisningens
tjänst uttalade Wolff följande:
Det torde icke vara önskvärt att på något vis binda domstolarnas fria prövningsrätt
beträffande resultatet av dylika undersökningar, lika litet som i
fråga örn andra undersökningar eller utlåtanden av sakkunniga. Däremot
kunde det va,ra ett praktiskt önskemål att icke ena parten genom vägran att
underkasta sig blodundersökning förhindrade den objektiva utredningen i målet.
Man kunde därför tänka sig en lagbestämmelse örn skyldighet för part i
faderskapsmål att underkasta sig blodundersökning antingen på motpartens
begäran eller eventuellt endast efter beslut av domstolen. Skulle en dylik bestämmelse
icke anses genomförbar, borde åtminstone stadgas, att edgång icke
kunde anförtros åt part som vägrat att underkasta sig blodundersökning. Ett
ståndpunkttagande till spörsmålet om särskilda lagbestämmelser i berörda hänseende
tillkomme dock närmast den juridiska sakkunskapen.
Av nu anförda skäl fann Wolff den i motionen begärda utredningen livligt
kunna förordas.
1 Anmärkas må i detta sammanhang, att Wolff i nämnda uppsats förklarat möjligheterna för
en falskeligen uppgiven barnafader att genom blodprov fritaga sig från faderskapet f. n. högst
uppgå till 15 %.
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf5.
11
Under hänvisning till dessa yttranden förklarade sig medicinalstyrelsen för
sin del tillstyrka den i motionen föreslagna hemställan örn anordnandet av sakkunnig
utredning i angivet syfte.
Första lagutskottet framhöll i anledning av motionen (utlåtande nr 20), hurusom
blodundersökningsmetoden dåmera blivit sa vetenskapligt utredd att
dess resultat i många fall måste anses fullt säkra, i vilka fall, såsom framginge
av högsta domstolens utslag den 26 mars 1930, hinder icke funnes för
domstolarna att låta blodundersökningens resultat bliva avgörande. Emellertid
funne utskottet den nuvarande ordningen, enligt vilken i mål om faderskap till
barn utom äktenskap kvinnan genom vägran att underkasta sig eller barnet
blodundersökning kunde betaga mannen möjligheten att åstadkomma bevisning
till sin förmån, icke vara tillfredsställande. En utredning borde därför ske, huruvida
icke domstolen borde äga att stadga påföljd för part som vägrade medverka
till dylik undersökning, i samband varmed även frågan örn kostnaden för
blodundersökningen borde tagas under övervägande. Till utveckling av dessa
synpunkter anförde utskottet:
Företagandet av blodundersökning vore enligt gällande rätt beroende, på parternas
goda vilja. Då blodundersökning aldrig kunde leda till det positiva resultatet,
att den av kvinnan utpekade mannen vore fader till barnet, utan endast
— i vissa fall — därtill att denne man icke vöre fader till barnet, hade
kvinnan i mål om faderskap till barn utom äktenskap icke något, direkt intresse
av att blodundersökning verkställdes. Det kunde därför i sådana mål. inträffa
att kvinnan vägrade att underkasta sig och barnet blodundersökning.
Hade mannen bestritt samlag under konceptionstiden och uppstode på grund
därav fråga om edgång i målet, kunde visserligen kvinnan genom en sådan
vägran riskera att domstolens tilltro till henne minskades och att mannen .fördenskull
anförtroddes eden. För någon annan påföljd torde hon emellertid icke
genom sin vägran utsätta sig. Och hade kvinnan anförtrotts ed och avlagt
denna, eller hade det av mannen medgivits eller eljest blivit utrett att samlag
ägt runi under konceptionstiden, syntes kvinnan med avseende å målets utgång
icke hava något att riskera genom en vägran att underkasta sig och ^barnet
blodundersökning. Mannen måste i sådant fall i regel förklaras såsom
fader, under det att han, därest kvinnan medgåve blodundersökning, hade. en
möjlighet att därigenom bevisa att han icke vore fader. En dylik ordning
kunde, såsom ock i de till utskottet inkomna utlåtandena framhållits, icke anses
tillfredsställande. Enligt utskottets mening borde därför .undersökas örn
icke möjlighet borde beredas domstolarna att. stadga^ någon påföljd för part,
som vägrade att medverka till blodundersökning. Pa sättet för lösningen av
denna fråga ansåge sig utskottet icke böra ingå, utan torde detta få ankomma
på en närmare utredning. Vid en sådan utredning borde tydligen även frågan
örn kostnaden för blodundersökningen tågås under övervägande. Då det måste
betecknas såsom ett viktigt samhällsintresse att i förevarande slag av. mål
utredningen bleve så fullständig som möjligt, borde enligt utskottets mening i
görligaste mån tillses att kostnaden för en blodundersökning icke lade hinder
i vägen för dess företagande.
Utskottet tilläde, att av en blivande utredning jämväl torde få bero huruvida
de lagstiftningsåtgärder i angivet syfte, som beträffande mål om barn
utom äktenskap kunde finnas lämpliga, borde få avseende jämväl å de jämfö
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
relsevis sällsynta mål, vilka vöre att bedöma jämlikt lagen om äktenskaplig
börd.
På grund av vad salunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående möjlighet för domstol att
stadga påföljd för parts vägran av blodundersökning i mål örn faderskap samt
örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav den
av mig nu anmälda riksdagsskrivelsen avläts.
Främmande Med avseende å främmande rättssystems ställning till frågan örn blodundersökning
såsom bevismedel i mål angående faderskap har utredning införskaffats
från följande länder, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Frankrike.
Italien, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien och
Irland, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern och Österrike ävensom vissa av
Amerikas förenta stater.
Såvitt^ av de erhållna upplysningarna framgår, finnes i intet av nämnda
länder någon särskild lagstiftning på ifrågavarande område. Framhållas må
i detta sammanhang, att i följd av den principiella ståndpunkt lagstiftningen
i Belgien, Frankrike och Italien intager i fråga om faderskapstalan -— sådan
talan må där föras allenast under vissa i respektive lagar uppräknade förutsättningar
-— blodundersökning såsom bevismedel icke kunnat komma till användning
i dessa tre länder.
Någon stadgad rättspraxis synes föreligga endast i ett fåtal länder. I Danmark
har Höjesteret godtagit blodgruppsbestämning såsom uteslutningsbevis,
oansett att den påstådde fadern erkänt sig hava haft samlag med barnets moder
under konceptionstiden, och föreskrifter om utförandet av blodundersökningar
för rättsligt bruk hava meddelats i administrativ ordning. Beträffande
Polen uppgives, att högsta domstolen där på senaste tid i ett faderskapsmål
förklarat, att blodprov som giver ''negativt’ resultat skall anses utslagsgivande,
varemot provet vid ''positiv’ utgång av analysen blott föranleder presumtion
för att faderskap föreligger. Såväl i Österrike som i Tjeckoslovakien
har vederbörande högsta domstol principiellt godkänt blodprov såsom ett bevismedel,
ägnat att bryta presumtion örn faderskap till barn utom äktenskap.
I sistnämnda land anses rätten under vissa förutsättningar äga att ex officio
föranstalta om blodundersökning. Vad angår Tyskland synes blodundersökningsmetoden
numera där vara allmänt erkänd av domstolarna såsom ett tjänligt
medel att fastställa omöjligheten av ett barns härstamning från en viss
man.
Jämväl i Norge hava domstolarna i några fall ex officio låtit företaga blodundersökning
i faderskapsmål. Någon fast praxis i fråga om blodprovens bevisvärde
synes emellertid icke hava utbildat sig därstädes. I Schweiz — enligt
vilket lands lagstiftning faderskapspresumtion på grund av samlag under
konceptionstiden bortfaller så snart fakta påvisats, vilka ''rättfärdiga starka
tvivel örn svarandens faderskap’ — har Bundesgericht uttalat sig för upptagande
av blodundersökning som medel att fastställa ett dylikt, faktum men
samtidigt förklarat sig icke tillmäta undersökningens resultat avgörande betydelse;
de kantonala domstolarna uppgivas ock i åtskilliga fall hava ställt
sig avvisande mot metoden. Ej heller i Ungern torde rättspraxis ännu hava
stadgat sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
13
I Finland och Nederländerna liksom i Storbritannien och Irland synes ifrågavarande
bevismetod hittills hava fått endast ringa användning, och i. Spanien
har, såvitt kunnat utrönas, något bruk av densamma icke förekommit vid
domstol, ehuru lagstiftningen icke torde lägga principiella hinder i vägen härför.
Vad beträffar Amerikas förenta stater hava uppgifter erhållits från Kalifornien,
Illinois, Minnesota och New York; praxis på området torde saknas i
dessa stater med undantag av den förstnämnda, där emellertid något större bevisvärde
ej heller synes tillmätas blodproven.
Vad härefter angår frågan huruvida möjlighet förefinnes för vederbörande
domstol att stadga påföljd, för den händelse någon av de personer vilkas medverkan
erfordras för anställande av blodundersökning vägrar härtill, har icke
i något av de utav utredningen omfattade främmande länderna, såvitt av de
erhållna uppgifterna framgår, en dylik vägran ansetts kunna medföra verkan
i processuellt avseende. Ej heller synes — på ett undantag när -—- dessa länders
rättspraxis medgiva användande av tvångsmedel för genomförande av
blodundersökning i faderskapsmål. På några håll har denna avvisande uppfattning
kommit till uttryck i prejudicerande avgöranden. Sålunda har i Danmark
Höjesteret i en dom rörande underhåll åt barn utom äktenskap fastslagit,
att det på grund av vägran från moderns sida att underkasta sig och barnet
blodundersökning icke må anses som om den därigenom hindrade undersökningen
lämnat bevis mot den utpekade mannens faderskap. Att tvång icke
må utövas mot den vägrande har uttalats av högsta domstolarna i Polen, Tjeckoslovakien
och Tyskland.
En i visst avseende avvikande ställning intager rättspraxis i Österrike. Då
detta lands grundlag tillförsäkrar medborgaren personlig frihet, varunder inbegripes
kroppslig integritet, är från författningens ståndpunkt ett fysiskt ingrepp
utan vederbörande individs samtycke olagligt. Också har landets högsta
domstol principiellt som sin uppfattning uttalat, att ett utövande av tvång
mot den person som är objekt för blodprovet saknar stöd i lag, även om det
blott rör sig örn ett obetydligt ingrepp. Samtidigt har domstolen framhållit
att frågan om de påföljder, en eventuell vägran kunde hava för den fortsatta
rättegången, komme under bedömande först i händelse av en dylik vägran.
Emellertid hava, då fråga varit om tagande av blodprov å minderåriga personer,
de österrikiska underdomstolarna utan avseende å den av högsta domstolen
sålunda uttalade grundsatsen låtit underkasta barnet ifrågavarande ingrepp,
såvida förmynderskapsdomstolen därtill givit sitt samtycke, och dylikt
samtycke har i regel lämnats, därest från läkares sida inga betänkligheter yppats
mot åtgärden. Trots att högsta domstolen, enligt vad förut framhållits,
principiellt förkastar varje tvångsmedel, har densamma, tydligen av lämplighetsskäl,
i ett fall godkänt det av underdomstolarna sålunda tillämpade förfarandet.
Vad beträffar frågan örn vem som har att bära kostnaden för blodundersökningen,
synas härutinnan inom respektive länder tillämpas samma regler
som gälla beträffande rättegångskostnad i allmänhet, d. v. s. att den regelmässigt
i sista hand drabbar den tappande parten. Anmärkas må, att i Norge
ifrågavarande kostnad enligt uppgift bestrides av allmänna medel, därest rätten
finner undersökningen nödvändig för utredningen i målet.
Av den förut lämnade redogörelsen för den svenska lagstiftningens innehåll
i fråga örn förfarandet i mål angående faderskap framgår, att en vägran
att medverka till anställande av blodundersökning icke medför någon påföljd
med avseende å parternas ställning i rättegången. Ej heller finnes nå
-
Departe
mentsr
lie fen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.
gon bestämmelse på vilken kan grundas rätt för domstolen att framtvinga en
dylik medverkan. Det i såväl lagen om äktenskaplig börd som lagen örn barn
utom äktenskap upptagna stadgandet, att rätten skall sörja för fullständig
utredning och äger att för sådant ändamål införskaffa erforderlig bevisning,
lärer icke kunna givas en så vidsträckt tolkning, att domstolen med stöd därav
skulle hava befogenhet att mot någons vilja förordna örn blodundersökning
och t. ex. vid vite ålägga honom att underkasta sig eller en under hans
vårdnad stående person tagandet av blodprov. I enlighet med denna uppfattning
har Svea hovrätt år 1930 i ett mål angående faderskap och underhåll till
barn utom äktenskap, sedan underrätten i sitt utslag förklarat sig icke kunna
enligt den uppgivne barnafaderns yrkande vid vite ålägga modern att med barnet
inställa sig hos läkare för tagande av blodprov samt därefter bifallit käromalet,
pa mannens besvär fastställt detta utslag.1 Väl har uppgift erhållits
örn underrättsbeslut, enligt vilka parterna i dylik rättegång ålagts att inom
viss tid låta taga blodprov å sig, respektive å sig och barnet, men i dessa fall
har parternas samtycke till undersökningens anställande förelegat.
Då blodundersökning aldrig leder till ett positivt bevis för faderskap men
väl kan giva vid handen att den uppgivne mannen icke är fader till barnet,
kan, när fråga är örn barn utom äktenskap, en vägran att medverka till undersökningen
ej gärna tänkas förekomma från mannens sida. För denne bör
det under alla förhållanden vara önskvärt, att den möjlighet till uteslutningsbevisning,
som blodundersökningen erbjuder, tillvaratages. Beträffande modern
eller annan person, som i rättegången har att bevaka barnets rätt, ställer
sig saken annorlunda. Något avsevärt stöd för denna parts talan kan ej
vinnas genom undersökningen, utan parten riskerar tvärtom — förutsatt att
en annan man än svaranden i målet i verkligheten är fader till barnet -—
att på grund av blodundersökningen förlora rättegången. Vad sålunda anförts
rörande mål örn barn utom äktenskap gäller jämväl beträffande sådana
mål enligt lagen örn äktenskaplig börd, som anhängiggjorts av den äkta mannen.
I de mål enligt sistnämnda lag åter, där barnet eller dess representant
är kärande, är en vägran från den presumtive faderns — den äkta mannens —
sida tänkbar, därest denne har något intresse av att varda bibehållen vid sin
ställning som barnets legale fader.
Bevisning genom blodgruppsbestämning förutsätter på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt i regel medverkan av samtliga de tre ifrågavarande personerna,
barnet, modern och den man vars faderskap är omtvistat. Ej minst
med hänsyn till det intresse det allmänna har i att barnets börd fastställes
i överensstämmelse med det verkliga förhållandet är uppenbarligen den nuvarande
ordningen, enligt vilken medverkan till blodundersökning kan godtyckligt
vägras, icke tillfredsställande. Särskilt starkt torde olägenheterna härav
framträda, då fråga är örn fastställande av faderskap till utomäktenskapliga
barn. För att dylik faderskapstalan ej skolat praktiskt taget omöjliggöras, har
lagstiftningen, såsom förut nämnts, nödgats tillgripa en presumtion och för
dennas brytande fordrat en motbevisning, som med de medel vilka tidigare
1 Se N. J. A. 1931: 311.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
15
stått till buds kunnat presteras endast i sällsynta undantagsfall. Redan i förarbetena
till gällande lag har framhållits hurusom den möjlighet, kvinnan
med gällande lagstiftning har att bland flera konkumbenter välja den som
underhållsskyldigheten skall drabba, kan av henne missbrukas, och det torde
vara en ganska allmänt utbredd åsikt att sådant missbruk ej sällan förekommer.
Då nu genom vetenskapens framsteg vunnits ett fullt tillförlitligt bevismedel,
som bereder en med orätt såsom fader utpekad man en, låt vara begränsad,
möjlighet att fritaga sig från det honom påbördade faderskapet, synes
det därför angeläget att någon åtgärd vidtages i syfte att motverka, att
detta bevismedels användning utan giltiga skäl förhindras. Den omständigheten
att ännu så länge blodgruppsbestämningen endast i relativt få fall verkligen
leder till bindande bevisning — utsikterna för en med orätt utpekad
barnafader att fria sig genom blodprov synas för närvarande motsvara ungefär
1 på 6 — torde icke i och för sig vara ägnad att väcka betänkligheter
mot en dylik åtgärd, helst det enligt sakkunnigas uppgifter endast synes vara
en tidsfråga innan en avsevärd utsträckning, kvantitativt sett, av metodens
praktiska betydelse är att förvänta.
Mot en lagstiftning i nu angiven riktning kunde invändas, att tagandet
av den för blodgruppsbestämning erforderliga blodmängden innebär ett
kroppsligt ingrepp, som den enskilde icke bör tvingas att underkasta sig.
Den avvisande ståndpunkt, man flerstädes i utlandet intagit gent emot
tanken att tillämpa tvångsmedel på ifrågavarande område, synes ock i allmänhet
vara motiverad därav att utövandet av sadant tvang ansetts strida
mot grundsatsen om medborgarens kroppsliga okränkbarhet. Denna grundsats
kan emellertid icke strängt upprätthållas. Vår lagstiftning erbjuder redan
fall då densamma åsidosatts till förmån för samhällsintresset. Såsom
exempel härpå må anföras bestämmelserna örn skyddskoppympning och örn
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Det operativa ingrepp, tagandet
av blodprov förutsätter, är enligt sakkunnigas samstämmiga uppgifter synnerligen
obetydligt samt, örn det utföres av kompetent person, ofarligt och
förenat med ringa obehag. Med hänsyn till det starka intresse det allmänna
har i att en så fullständig utredning som möjligt erhålles angående faderskapet,
synas därför de nyss berörda betänkligheterna böra vika.
Det nu anförda torde, såsom förut antytts, i första hand äga giltighet i
fråga örn fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Vad åter angår
de mål däri talan föres enligt lagen örn äktenskaplig börd, har visserligen
även beträffande dem officialprincipen vunnit tillämpning i det att bestämmelser
meddelats avseende att utesluta parternas dispositionsrätt i fråga
örn utredningen. Principen har emellertid här ej lika strängt genomförts. Sålunda
saknas i lagen örn äktenskaplig börd motsvarighet till det i lagen örn
barn utom äktenskap upptagna stadgandet örn befogenhet för domstolen att
tvinga part till personlig inställelse. Överhuvud kan ifrågasättas, huruvida
beträffande nu förevarande slag av mål kärandens talan, vilken städse går
ut på att ett i äktenskap fött barn skall förklaras icke hava äktenskaplig
börd, representerar ett allmänt intresse av sadan styrka, att en vid äventyr
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
i en eller annan form stadgad skyldighet för part eller annan — jag erinrar
om att barnets moder icke kan vara part i målet — att underkasta sig blodundersökning
därav kan motiveras. Med hänsyn härtill finner jag försiktigheten
bjuda att vid införandet av det nya institutet ej göra det tillämpligt
jämväl beträffande mål om äktenskaplig börd. Härvidlag må ock framhållas,
att dessa mål i praktiken icke äga tillnärmelsevis samma betydelse som
målen angående fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.
Därest med hänsyn till vad förut anförts en lagstiftning i angiven riktning
far anses vara av behovet påkallad såvitt angår mål rörande faderskap
till utomäktenskapliga barn, uppställer sig frågan, vilken påföljd
en eventuell vägran av blodundersökning lämpligen bör medföra i rättegången.
Närmast till hands lage måhända att en dylik vägran föranledde upphävande
av i lag stadgad presumtion örn faderskap. En sådan lösning torde
emellertid knappast kunna godtagas. Genom de rättsregler som gälla i fråga
om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap har man i första hand
velat tillgodose barnets rätt, ej moderns. Modern äger ej heller disponera över
processen, utan rättsordningen har sörjt för att en särskild, med självständig
talerätt utrustad funktionär, barnavårdsmannen, skall finnas för att å det
allmännas vägnar tillse att barnet erhåller vad rätteligen tillkommer det. Modern
behöver ej ens vara part i målet och kan rentav i vissa fall önska medverka
till ogillande av en faderskapstalan, anhängiggjord av barnavårdsmannen.
Vid dessa förhållanden synes det föga överensstämmande med lagens
anda att låta en vägran från moderns sida att underkasta sig eller barnet blodundersökning
föranleda till att käromålet ogillas. Även den omständigheten
att endast i relativt få fall blodundersökningens resultat kan bliva avgörande
för rättegången torde tala mot att låta kvinnans vägran hava en sådan påföljd.
Ej heller kan jag förorda en föreskrift av innehåll, att örn domstolen funnit
blodundersökning böra förekomma, målet ej finge avgöras förrän dylik
undersökning ägt ruin. Härigenom skulle visserligen modern kunna påverkas
till att gå med på undersökningen. Emellertid möta mot en dylik anordning
samma betänkligheter som nyss nämnts, eller i främsta rummet att den skulle
bereda möjlighet för part eller t. o. m. en person, som icke är part, att disponera
över processen. Härtill kommer, att en bestämmelse av antytt innehåll
uppenbarligen icke kunde göras tillämplig på sådana mål, i vilka mannen
anhängiggjort klander av ett i föreskriven form avgivet och vitsordat erkännande
av faderskap till ett utomäktenskapligt barn.
I ett av de till första lagutskottet överlämnade utlåtandena har föreslagits,
att därest en bestämmelse om skyldighet för part i faderskapsmål att underkasta
sig blodundersökning icke anses genomförbar, det åtminstone borde
stadgas, att edgång icke kunde anförtros part som vägrat undergå sådan undersökning.
Med anledning härav må erinras, att redan nu en dylik vägran
från moderns sida i många fall torde av domstolarna betraktas som ett indicium
mot hennes trovärdighet och följaktligen medverka till att eden ej anförtros
henne. Även om det måste anses önskvärt att vid meddelandet av edgångsföreläggande
tillbörlig hänsyn städse tages jämväl till nu berörda för
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
hållande, lärer det dock ej vara lämpligt att genom ett uttryckligt lagbud
binda domstolarna härutinnan.
En lösning av ifrågavarande spörsmål synes vara, att beträffande mål örn
faderskap till barn utom äktenskap stadgas rätt för domstolen att, örn modern
vägrar medverka till blodundersökning, vid vite förelägga henne att med intyg
av läkare visa, att för undersökningen erforderliga blodprov tagits å
henne ävensom, där vägran avser barnet, å detta. Har annan än modern eller
den uppgivne fadern vårdnaden örn barnet bör, såvitt fråga är örn undersökning
av blodprov från detta, vad nu sagts örn modern i stället gälla den under
vars vårdnad barnet står. Att meddela särskild bestämmelse för de sällsynta
fall, då barnet nått den ålder att det ej står under någons vårdnad, synes ej
vara av nöden. En sträng tillämpning av officialprincipen skulle måhända
leda till att berörda tvångsförfarande borde tillämpas, så snart ej mannens
faderskap på annat sätt visades vara uteslutet. En dylik anordning torde
emellertid förutsätta, att de med undersökningen förenade kostnaderna finge
utgå av allmänna medel. Att åsamka statsverket denna utgift lärer knappast
kunna ifrågakomma. Örn däremot domstolens rätt att giva föreläggande mskränkes
till de fall då undersökning begärts av mannen — en begränsning
som icke torde vara ägnad att väcka betänkligheter, helst det, enligt vad jag
inhämtat, praktiskt taget aldrig inträffar att initiativ till dylik undersökning
tages av modern — synes det kunna pafordras, att mannen i första hand svarar
för kostnaderna med skyldighet för honom att, där sadant yrkas, förskjuta
ersättningen till läkare för tagande av blodprov å modern och barnet.
Ådagalägges genom undersökningen att mannen ej kan vara barnets fader,
äger han naturligen rätt till ersättning av motparten för sina ifrågavarande
utgifter såsom för annan rättegångskostnad.
Emellertid torde, oavsett kostnadsfrågan, av mannen framställd begäran
örn vitesföreläggande icke böra obetingat äga vitsord. Örn i ett faderskapsmål
av den vanligen förekommande typen, där alltså den uppgivne fadern är
svarande, käromålet redan pa för handen varande skäl - bristande utredning
örn samlag, av svaranden förebragt bevisning örn impotens eller dylikt
skall ogillas utan edgång, innebure uppenbarligen blodundersökning en onödig
omgång. Detsamma gäller, då mannen efter stämning klandrat ett av
honom givet erkännande av faderskap och av annan utredning framgar att
han ej är barnets fader. I dessa fall bör föreläggande ej ifrågakomma. Men
även eljest torde det ankomma på domstolen att pröva den äskade åtgärdens
lämplighet. Sålunda bör med hänsyn därtill, att hos barn som äro under fyra
månader vissa blodegenskaper ännu äro svagt utvecklade, som regel iakttagas,
att blodundersökning ej företages förrän barnet nått nämnda ålder. Förebringas
eljest särskilda skäl för vägran av undersökning, såsom att tagandet
av blodprov i visst fall skulle medföra fara för vederbörandes hälsa, bör tydligen
detta beaktas av domstolen.
Vad beträffar själva undersökningsförfarandet må anmärkas, att medicinalstyrelsen
i cirkulär den 11 januari 1928 till samtliga läkare i riket
meddelat anvisningar angående tagande, insändande och undersökning av
Bihang till riksdagens protokoll 1083. 1 sami. Nr 45. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
blodprov för faderskapsbevisning. Häri har bland annat föreskrivits, att de
tagna proven m. m. skola av läkaren insändas till den specialist som skall
göra blodundersökningen. Vidare bär medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 15 juni 1932 till läkarna samt till domhavandena i rikets samtliga domsagor
och borgmästarna i städer med egen jurisdiktion tillkännagivit, att
blodundersökningar för nu ifrågavarande ändamål böra utföras å statens
rättskemiska laboratorium i Stockholm eller kunna, örn så anses lämpligt,
verkställas å bakteriologiska avdelningen av patologiska institutionen vid universitetet
i Lund. Styrelsen har tillika förklarat sig vid handläggning av
frågor om faderskapsbevisning ej taga hänsyn till blodundersökning, som
verkställts av annan institution än nu nämnts eller av enskild vetenskapsidkare.
Insändandet av de tagna blodproven till den sakkunnige, som skall utföra
undersökningen och däröver meddela utlåtande, lärer alltjämt böra ombesörjas
av vederbörande läkare. Erforderliga föreskrifter rörande provtagning och
provens insändande torde lämpligen meddelas av Konungen eller den myndighet
Konungen därtill förordnar. Av praktiska skäl synes därvid böra
stadgas, att blodprov, som tagits på grund av domstols förordnande, alltid
skola insändas till statens rättskemiska laboratorium för undersöknings verkställande.
Såsom första lagutskottet framhållit, bör i detta sammanhang uppmärksamhet
jämväl ägnas fragan örn en begränsning av kostnaderna för undersökningsförfarandet.
Dessa kostnader utgöras av dels arvode till den läkare
som verkställer provtagningen, dels ersättning för själva blodgruppsbestämningen
jämte utlåtandet däröver. Det synes böra tagas under övervägande
att fastställa ett maximum för den ersättning, i statens eller kommuns tjänst
anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov jämte honom i samband
därmed åliggande bestyr. Kostnaden för blodgruppsbestämning å
statens rättskemiska laboratorium jämte utlåtande utgör enligt medicinalstyrelsens
föreskrift för närvarande i allmänhet 25 kronor förutom stämpel. Bestämmandet
av denna ersättning, vilken helt tages i anspråk för laboratoriets
verksamhet, synes jämväl i fortsättningen kunna överlåtas åt medicinalstyrelsen.
Har fri rättegång beviljats mannen, torde av allmänna medel böra gäldas
ersättning till tjänsteläkare för tagande av blodprov å mannen själv samt å
modern och barnet, varjämte han bör vara fri från stämpel å utlåtande som
avgives i anledning av blodundersökningen. Likaledes synes i fall, som nu
avses, den undersökning som verkställes å statens rättskemiska laboratorium
böra ske kostnadsfritt; föreskrift härom torde — i motsats till de förut föreslagna
bestämmelserna vilka förutsätta ändring i lagen om fri rättegång —
meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn till önskvärdheten av att även
efter den nya lagstiftningens genomförande frågan örn blodundersöknings företagande
i största möjliga utsträckning löses genom frivillig överenskommelse,
böra de nämnda förmånerna få tillgodonjutas oavsett huruvida undersökningen
sker i anledning av domstols beslut eller ej.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
19
Där ersättning till läkare enligt vad nyss sagts skall utgå av allmänna medel,
kan tydligen befrielse medgivas mannen från honom eljest åliggande skyldighet
att förskjuta kostnad för tagande av blodprov å modern och barnet.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till
1) lag angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.
över dessa förslag jämte en likaledes inom justitiedepartementet upprättad
promemoria —- innefattande en framställning av svensk och utländsk lagstiftning
och rättspraxis, nyare vetenskaplig forskning samt tidigare förslag i
förevarande ämne av samma innehåll som den, jag i det föregående lämnat,
ävensom en redogörelse för enahanda synpunkter i övrigt, åt vilka jag nu givit
uttryck — har medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, däri styrelsen
förklarat sig icke hava något att erinra mot de framställda förslagen.
Jag tillåter mig slutligen framhålla, att den av mig nu förordade lagstiftningen
icke torde föranleda krav på nya eller ökade anslag från det allmänna.
Visserligen kan någon ytterligare belastning av anslaget till kostnader, som
enligt lagen örn fri rättegång skola gäldas av allmänna medel, vara att förvänta,
därest, såsom jag ifrågasatt, ersättningen till läkare för tagande av
blodprov i vissa fall skall gäldas av dylika medel, men denna utgiftsökning
torde, enligt verkställda beräkningar, stanna vid obetydligt belopp. Ej heller
finnes, enligt vad jag inhämtat, anledning till antagande att till följd av de
ifrågasatta anordningarna i fråga örn blodgruppsbestämning skall uppkomma
något behov av anslagshöjning för rättskemiska laboratoriet.»
Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilagor
till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
H. Sief enson.
20
Kungl. Majlis proposition nr -45.
Förslag
till
Lag
angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Påfordrar i mål örn faderskap till barn utom äktenskap den som uppgives
vara fader till barnet, att undersökning skall ske för utrönande huruvida det
med hänsyn till hans samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper får anses
uteslutet att barnet avlats av honom, och vill ej modern medverka till åstadkommande
av dylik undersökning, åge rätten vid vite förelägga henne att med
intyg av läkare visa, att å henne samt å barnet, där det står under moderns
vårdnad, tagits för ändamålet erforderliga blodprov.
Då annan än modem eller den uppgivne fadern har vårdnaden örn barnet,
skall, såvitt fråga är örn undersökning av blodprov från detta, vad i första
stycket stadgas om modern i stället gälla örn den under vars vårdnad barnet
står.
2 §.
Ej må föreläggande enligt 1 § meddelas, såframt anledning saknas därtill,
att den uppgivne fadern haft samlag med barnets moder å tid då det kan
hava avlats, eller av utredningen framgår att han ej kan vara fader till barnet.
3 §.
Föreläggande skall, på särskild framställning, göras beroende därav att den
uppgivne fadern i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, eller ock till barnavårdsmannen
erlägger ett belopp motsvarande den gottgörelse, i statens eller
kommuns tjänst anställd läkare äger för den avsedda åtgärden betinga sig;
dock skall vad nu sagts ej hava tillämpning, där enligt särskilda bestämmelser
sådan gottgörelse skall gäldas av allmänna medel.
4 §.
Det åligger läkare, som i anledning av föreläggande varom i denna lag sägs
anlitas för tagande av blodprov, att därvid samt i fråga örn de tagna provens
insändande till sakkunnig för undersökning ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
Kungl. Maj.ts proposition nr 45.
21
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång.
Härigenom förordnas, att 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång,
vilka lagrum ändrats genom lagen den 14 juni 1929 (nr 158), skola
sålunda ändras, att till 2 § fogas ett tredje stycke av nedan angivet innehåll
samt att 10 § första stycket erhåller den nya lydelse som nedan angives:
2 §•
Part, som---förskjuten kostnad.
Efter ty--- — i rättegången.
I mål örn faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern
beviljats fri rättegång, skall ock av allmänna medel gäldas ersättning till i
statens eller kommuns tjänst anställd läkare för tagande av erforderliga blodprov
för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper;
och vare han fri från stämpel å utlåtande som i anledning av undersökningen
avgives.
10 §.
Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 2 § första och tredje styckena omförmälda förmåner, såframt
ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han
utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för
rättegången i hovrätten. Part åge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande
av fri rättegång i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången i hovrätten
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga
medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.
Där hovrätt---allmänna medel.
Vad i---i hovrätt.
Mot hovrätts ---ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari
1933.
N ärvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16 december
1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag angående blodunder sökning i mål om barn utom äktenskap samt
till lag angående ändrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl Romberg.
Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den
19 januari 1933 avgivna utlåtande över de den 16 december 1932 till lagrådet
remitterade förslagen till lag angående blodundersökning i mål örn barn utom
äktenskap samt lag angående ändrad lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni
1919 (nr 367) örn fri rättegång.
Under förmälan att i förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur hemställer föredraganden, att
förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilagor till
detta protokoll utvisa.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1933:126 Skrivelse till Konungen med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för hudgetåret 1932/1933. a1 i texten
- 1LU 1933:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap m. m., dels ock en i ämnet s. 1 i texten