Sök i Ratio Lex

Angående upprivning av bispåret Lövlid—Holrnselehamn vid statens järnvägar m. m

1933-02-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1933:88, Angående upprivning av bispåret Lövlid—Holrnselehamn vid statens järnvägar m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upprivning

av bispåret Lövlid—Holrnselehamn vid statens

järnvägar m. m.; given Stockholms slott den

3 februari 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Vennerström,

Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

Då statsmakterna år 1916 beslöto fortsättande av inlandsbanan norr örn

Volgsjön till Gällivare, ingick som ett led i detta företag anläggande av

bispår från lämplig punkt å sträckan Volgsjön—Stensele till Malgomajsjön,

vars sjöområde till följd av de omkringliggande trakternas bördighet ansetts

kunna bliva en viktig trafikled i kombination med inlandsbanan.

Nämnda bispår, som anlades från Lövlid å inlandsbanan till Holmselehamn

vid Malgomajsjön, har en längd av 7 kilometer och öppnades för

allmän trafik i juni 1924.

I skrivelse den 21 oktober 1932 har järnvägsstyrelsen gjort framställning

om tillstånd att nedlägga trafiken å spåret i fråga samt vid lämplig tidpunkt

uppriva detsamma. Styrelsen meddelar till en början, att trafiken alltsedan

spårets öppnande varit mycket obetydlig. Hedan år 1927 hade fråga väckts

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 88.

228 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 88.

om indragning av tågen till Holmselehamn, men den ifrågasatta åtgärden

hade fått anstå i avvaktan å resultatet av trafiken under år 1928. Då detta

år icke medfört någon förbättring, hade styrelsen den 12 april 1929 beslutat

att tills vidare nedlägga person- och styckegodstrafiken, varefter bandelen i

fråga från den 15 maj sistnämnda år varit upplåten allenast för vagnslasttrafik.

Med hänsyn till den under de sista tre åren särdeles obetydliga trafiken

och i betraktande av de transportmöjligheter, den nya vägen Vilhelmina—

Lövlid—Strömnäs erbjöde, hade distriktschefen vid statens järnvägars fjärde

distrikt i september 1931 föreslagit trafikens nedläggande och upprivning av

spåret. Av i ärendet verkställd utredning framginge, bland annat, att genom

spårets upprivning och försäljning av tillvaratagna effekter statens järnvägar

skulle tillföras ett engångsbelopp av omkring 40,000 kronor, att inlevereras

till statsverket, varjämte en årlig besparing i underhållet av omkring 7,000

kronor skulle vinnas. Dessa siffror, jämförda med de obetydliga fraktinkomsterna

— i medeltal per år 720 kronor, varav på bispårets andel 60

kronor — gåve vid handen, att ett fortsatt bibehållande av bispårstrafikeu

icke vore ekonomiskt försvarbart.

Över distriktschefens förslag har järnvägsstyrelsen inhämtat yttrande från

länsstyrelsen i Västerbottens län. För innehållet i länsstyrelsens yttrande, som

är dagtecknat den 18 mars 1932, torde jag i detta sammanhang få lämna en

redogörelse.

Länsstyrelsen erinrar örn att statsmakterna redan från början varit underkimniga

örn, att en mycket obetydlig trafik vore att påräkna. I trakten av

bispårets ändpunkt hade efter spårets anläggning så småningom industriella

anläggningar kommit till stånd. Sålunda hade anlagts en s. k. klingsåg, som

emellertid i likhet med andra sågverk under sista tiden ej varit i gång, och

nyligen hade anlagts en kalkugn och i förbindelse med denna ett tegelbruk.

Till nämnda kalkugns anläggning hade innehavaren, S. Holmgren, erhållit

ett statslån å 25,000 kronor. Länsstyrelsen funne uppenbart, att vagnslasttrafikens

upprätthållande enligt den ursprungliga planen utgjorde ett grundvillkor

för vidmakthållandet av ifrågavarande industri. Ett nedläggande av

trafiken komme med visshet att omöjliggöra fortsättande av driften, och i

sådant fall syntes förlusten av det av staten utlånade kapitalet vara oundviklig

och vad företagaren insatt gå förlorat. Det syntes kunna starkt ifrågasättas,

huruvida det kunde verka främjande för järnvägstrafiken i allmänhet,

örn så genomgripande förändringar vidtoges, att industriföretag, som anlagts

med hänsyn till på platsen förefintlig järnvägsförbindelse, tvingades att upphöra

därför att den för företaget nödvändiga kommunikationsleden slopades.

Den som anlade en industri invid statens järnvägar borde kunna räkna med

att icke behöva löpa risken av ekonomisk ruin genom järnvägsdriftens inställande.

I varje fall syntes det betänkligt, om staten genom utlämnande

av lån verksamt bidroge till uppammandet av en industri, som inom kort

genom ett statsorgans förvållande nödgades upphöra. Då länsstyrelsen hade

den uppfattningen, att det icke kunde verka stimulerande på företagsamheten,

örn befolkningen i orterna irriterades av ifrågasatta trafikindragningar,

och då det syntes vara ett allmänt intresse, att företagsamheten i stället

främjades genom beredande av tillfredsställande kommunikationer, finge

länsstyrelsen avstyrka distriktschefens framställning. Vagnslasttrafiken borde

följaktligen alltjämt pågå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

I anslutning till vad länsstyrelsen sålunda anfört yttrar järnvägsstyrelsen

i fortsättningen av sin förenämnda skrivelse i huvudsak följande:

Det ville förefalla järnvägsstyrelsen, som hade länsstyrelsen icke beaktat

den omvälvning, som under de två senaste årtiondena försiggått inom transportväsendet.

Då inlandsbanan genom lappmarken planerades, eftersträvades

en sådan linjesträckning, att förbindelse skulle erhållas med samtliga de

stora sjösystemen. Sjöfartslederna å dessa beräknades få i stort sett samma

uppgifter som i andra landsdelar förefintliga bibanor. De sålunda planerade

kombinerade järnvägs- och sjöfartslederna betraktades vid denna tidpunkt

fortfarande såsom de enda transportleder, vilka man hade att räkna med,

då det gällde att mot rimliga kostnader tillgodose berörda bygders trafikbehov.

Järnvägsstyrelsen hade vid inlandsbanans planering icke förväntat,

att den totala trafiken å bispåret skulle bliva mycket obetydlig, utan blott

att detta skulle bli fallet med den trafik, som kunde tillföras Holmselehamn

på annat sätt än i förbindelse med sjöfarten. Det påpekades ju också, att

avståndet från Lövliden till Storholmen (Holmselehamn) vore så kort, att

bispåret icke skulle behöva trafikeras enbart för sagda trafik.

Det vore visserligen sant, att vid berörda tid — åren näi-mast före världskrigets

utbrott — motortrafiken å landsvägarna redan befunnit sig i utveckling.

Ingen syntes emellertid hava förutsett, att densamma inom ett fåtal

år skulle utvecklas till en för järnvägarna och den inländska sjöfarten i vissa

hänseenden överlägsen medtävlare. Sjöfarten å de inre vattenvägarna hade

därvid, som bekant, drabbats särskilt hårt och detta även i förbindelser med

långt gynnsammare isförhållanden än de lappländska.

Vad beträffade Malgomajsjön syntes det vara allmänt erkänt, att någon

sjötrafik å densamma i anslutning till järnvägen numera icke vore tänkbar.

Den trafik, för vars besörjande bispårei främst anlagts, vore följaktligen numera

ej alls att räkna med.

Det framginge av den förebragta utredningen, att sågverksrörelsen icke i

någon mån och kalktillverkningen, för vilken järnvägen hittills icke kommit

till användning, endast under viss förutsättning — ändrade fraktbestämmelser

rörande jordbrukskalk — vore beroende av spårets befintlighet. Det framginge

vidare, att kalkbruket under alla förhållanden icke syntes vara en affär

med utsikt till ekonomisk bärighet. Antagas kunde således, att det av Holmgren

disponerade statslånet, oberoende av bispårets bibehållande, helt eller

delvis vore tillspillogivet.

Järnvägsstyrelsen ville i detta sammanhang framhålla, att man, då det

gällde att bedöma, huruvida en järnvägslinje skulle bibehållas eller ej, icke

kunde inskränka sig till att undersöka, örn ett sådant bibehållande kunde

vara till fördel för trafikanterna. Det måste ovillkorligen järnv:d fordras en

någorlunda rimlig proportion mellan denna fördel och de kostnader, som

det allmänna iklädde sig för trafikens upprätthållande.

Såsom av förut angivna siffror framginge, kunde detta villkor ingalunda

anses uppfyllt i förevarande fall; mot en beräknad genomsnittlig fraktinkomst

av 60 kronor årligen — vilken väl kunde tjäna som ett slags mätare jämväl

å fördelarna för trafikanterna samt trafikens samhällsekonomiska nytta —

stöde en utgift av 7,000 kronor.

Med ett sådant förhållande mellan trafikomfattning och utgifter skulle

enligt järnvägsstyrelsens uppfattning ett upprätthållande av trafiken å bispåret

icke hava varit försvarligt ens under förhållanden, sådana som förkrigstidens;

med nuvarande möjligheter till landsvägsbefordran framstode orimligheten

däri ännu mycket tydligare. Vid den beskärning av trafikapparaten, vars

genomförande inom en nära framtid vore nödvändig, försåvitt samhällets

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

totala kostnader för transportväsendet skulle bringas ned till rimlig storlek,

syntes nedläggandet av sådana linjer som den omskrivna böra komma i allra

första rummet.

Från statsfinansiell synpunkt vore det obestridligen vida förmånligare att

omedelbart medgiva kalkbruksägare!! Holmgren begärd lindring ifråga örn statslånet,

vars kapital i varje fall torde kunna betraktas såsom förlorat, än att

bibehålla berörda bispår. Man syntes därvid också kunna tänka sig en sådan

anordning, att det inkomstbelopp, som erhölles genom försäljning av vid

spårets upprivning tillvaratagna effekter och vilket beräknats till 40,000 kronor,

finge till behövlig del användas för bestridande av statsverkets kostnader för

berörda lindring i lånevillkoren.

Under åberopande av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen örn medgivande

att nedlägga trafiken å bispåret Lövlid—Holmselehamn samt att

vid tidpunkt, som styrelsen finner lämplig, uppriva spåret ifråga.

Över järnvägsstyrelsens framställning hava utlåtanden infordrats från lantbruksstyrelsen

och riksräkenskapsverket, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret

yttrat sig.

Lantbruksstyrelsen, vars utlåtande är dagtecknat den 21 november 1932,

uttalar sig i fråga om det av Holmgren innehavda kalkbruket och anför

därom:

Styrelsen har under hand inhämtat, att omförmälda bispår åtminstone

under instundande vinter icke torde bliva av någon betydelse för kalkbruket.

Under sådana förhållanden synes hinder icke möta för ett nedläggande av

trafiken vintertid å ifrågavarande bispår.

Jämväl sommartid är trafiken för närvarande liten. Framhållas må emellertid

att, därest gällande bestämmelser om statsbidrag till fraktlindring för

kalk skulle ändras eller dylikt bidrag icke längre utgå, befruktningen av kalk

å ifrågavarande bispår kan komma att ökas, åtminstone sommartid.

Med hänsyn till den obetydliga trafiken å ifrågavarande bandel samt osäkerheten

ifråga örn kalkproduktionens ökning och därmed stegrat trafikbehov

synes någon erinran mot järnvägsstyrelsens förslag örn total nedläggning av

banan knappast vara befogad.

Enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat har Holmgren, som för utförande

av omförmälda kalkbruk genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juli 1927 beviljats

ett låneunderstöd av 25,000 kronor, vid anläggningens planläggning

räknat med de befraktningsmöjligheter, som ifrågavarande bandel erbjöde.

Då nämnda möjligheter skulle bortfalla genom banans nedläggning, torde

billigheten kräva, att Holmgren hålles skadeslös för det men, som härigenom

tillskyndas honom. Lantbruksstyrelsen vill för sin del föreslå, att detta sker

under den formen, att järnvägsstyrelsen anbefalles att av vad som må inflyta

genom försäljning av vid spårets upprivning tillvaratagna effekter inbetala

skälig del till riksgäldskontoret såsom avbetalning å berörda lån, vars nedsättning

till 12,500 kronor av Holmgren påyrkats hos riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande lämnat redogörelse

för Holmgrens lån, vilket utgått av det å riksstaten för budgetåret 1923/

1924 upptagna anslaget till lån åt företag för framställning av jordbrukskalk,

ävensom för av honom i fråga örn lindring i betalningsskyldigheten

gjorda framställningar. I detta ämne torde jag få hänvisa till vad chefen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 88.

5

för jordbruksdepartementet senare i dag kommer att anföra vid anmälan av

fråga om nedskrivning av berörda lån. Fullmäktige, som på de skäl, lantbruksstyrelsen

anfört, icke hava något att erinra mot att trafiken å bispåret

Lövlid—Holmselehamn nedlägges, tillstyrka tillika, att järnvägsstyrelsen

måtte anbefallas att av vad som må kunna inflyta genom försäljning av de

effekter, som tillvaratagas vid spårets upprivning, inbetala skälig del till

riksgäldskontoret såsom avbetalning å det till Holmgren utlämnade låneunderstödet,

i vilket hänseende fullmäktige föreslå ett belopp, motsvarande

vad som erfordras för återbetalning av hälften av låneunderstödet och för

likviderande av de från och med den 1 december 1930 till och med inbetalningsdagen

upplupna räntorna å lånet.

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande anfört följande:

Enligt från järnvägsstyrelsen inhämtade upplysningar har anläggningskostnaden

för bispåret Lövlid—Holmselehamn uppgått till 811,294 kronor

40 öre. Angivna belopp har bestritts från de av riksdagen för år 1917 och

följande år av lånemedel anvisade anslagen till inlandsbanan.

Vid ett nedläggande av järnvägstrafiken å bispåret samt spårets upprivning

och de tillvaratagna effekternas försäljning skulle enligt järnvägsstyrelsens

beräkning omkring 40,000 kronor kunna återvinnas.

I överensstämmelse med den uppfattning, som riksräkenskapsverket hävdat

i utlåtande den 14 december 1932 i fråga örn järnvägsstyrelsens förslag att

nedlägga Svartälvs järnväg, vill ämbetsverket förorda, att de vid nedläggandet

av nu ifrågavarande järnvägslinje inflytande försäljningsmedlen utnyttjas för

återbetalning å de för anläggningen anvisade anslagen samt att den del av

det till bispåret hänförliga lånemedelskapitalet, som icke härigenom erhåller

täckning, inräknas i det statens järnvägars lånemedelskapital, som på grund

av den beslutade och delvis genomförda nedskrivningen av statens järnvägars

lånekapital ersatts med annat kapital än lånemedelskapital. Het mot angivna,

i samband med järnvägsanläggningens slopande icke återbetalade kapitalet

bör därefter genom avskrivning avföras ur statens järnvägars räkenskaper.

Järnvägsstyrelsens förslag, att av inflytande försäljningsmedel viss del

skulle få disponeras för nedskrivning av det i remissen omhandlade, av riksgäldskontoret

utlämnade låneunderstödet för kalkugnsanläggningen vid Storholmen,

kan riksräkenskapsverket sålunda icke tillstyrka. I den mån nedskrivning

av berörda låneunderstöd vid järnvägsdriftens nedläggande anses

böra medgivas, synes täckning härför böra beredas från fonden för statsskuldens

amortering.

Av de i ärendet lämnade uppgifterna framgår, att ifrågavarande, till in- Departementslandsbanan

anslutna bispår mellan Lövlid och Holmselehamn i och för sig chefen,

icke kan anses hava att fylla någon trafikuppgift, som i skälig mån svarar

mot de jämförelsevis dryga underhållskostnaderna. Ehuru i betraktande av

den korta tid — icke fullt tio år — under vilken banan varit öppen för

trafik, frågan örn banans nedläggande måhända kan synas väl tidigt väckt,

torde det dock vara uppenbart, att bandelen icke fått den örn ock begränsade

betydelse, som man vid beslutet om dess anläggande tillmätt densamma.

Icke minst är härvid att beakta den nya vägförbindelse, som på senare år

anordnats utmed södra stranden av Malgomajsjön. Med den kombination

mellan sjöfart och järnvägstrafik, som utgjorde den huvudsakliga grundvalen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majits proposition nr 88.

för beslutet om spårets anläggning, synes i varje fall icke längre vara att

räkna.

Yad särskilt angår den i ärendet omförmälda kalkugnen, kunna visserligen

de av länsstyrelsen i Västerbottens län framförda synpunkterna synas beaktansvärda.

Då emellertid driften vid kalkugnen, såsom även framgår av

en av dess ägare till riksgäldskontoret ingiven skrift örn betalningsanstånd,

icke lärer vara i första hand beroende av spårets bibehållande — kalkleveranserna

synas av handlingarna att döma hava utförts med lastautomobil

— utan fastmer av andra omständigheter och då detsamma även torde gälla

annan verksamhet i den berörda trakten, synes något bärande skäl för trafikens

upprätthållande icke föreligga.

Jag vill alltså tillstyrka järnvägsstyrelsens framställning örn nedläggande av

trafiken å ifrågavarande bispår. I enlighet härmed finner jag ock spåret böra upprivas

vid tidpunkt, som må befinnas lämplig, vartill riksdagens medgivande bör

inhämtas. Efter upprivningen av järnvägen torde tillvaratagna effekter få försäljas.

Vad beträffar den till banan hörande marken lärer, enligt vad jag

inhämtat från järnvägsstyrelsen, frågan örn försäljning härav icke vara aktuell.

Beträffande dispositionen av inflytande försäljningsmedel biträder jag riksräkenskapsverkets

uppfattning, att dessa böra användas till återbetalning av

till bispåret hänförliga lånemedel. Likaså tillstyrker jag riksräken skaps verkets

förslag i fråga örn sättet för bandelens avförande ur statens järnvägars

räkenskaper. I nu berörda hänseenden torde Kungl. Maj:t vid bifall till

förslaget örn spårets upprivning framdeles meddela beslut.

Såsom jag redan antytt kommer chefen för jordbruksdepartementet att

senare i dag anmäla frågan örn nedskrivning av det S. Holmgren för anordnande

av kalktillverkning beviljade låneunderstödet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att bispåret Lövlid—Holmselehamn må vid lämplig tidpunkt

upprivas och därvid tillvaratagna effekter försäljas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1933:87 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utarbetande av nytt förslag till sterilisering slag. s. 9 i texten
  2. SU 1933:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprivning av bispåret Lövlid—Holmselehamn vid statens järnvägar m. m. s. 8 i texten
  3. JoU 1933:28 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående nedskrivning av ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av kalktillverkning. s. 4 i texten