Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om blodundersökning i brottmål

14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:10, Med förslag till lag om blodundersökning i brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. J\laj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

blodundersökning i brottmål; given Stockholms slott

den 21 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn blodundersökning i brottmål.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami. Nr 10.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är någon med skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa straffarbete,

må blodprov tagas å honom för undersökning som kan äga betydelse för

utredning örn brottet.

Samma lag vare, örn någon med skäl misstänkes hava fört motorfordon eller

traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt

nödigt herravälde över sina handlingar.

2 §.

Befogenhet att föranstalta om tagande av blodprov tillkommer Konungens

befallningshavande, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom

polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad samt, i fall som i

1 § andra stycket sägs eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning.

Domstol åge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande

av blodprov.

Blodprov må tagas endast av läkare, vilken därvid har att iakttaga de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill

förordnar.

3 §.

Har åtal väckts, pröve domstolen i det slutliga utslaget, huruvida ersättning

som utgått för tagande av blodprov och undersökning därav skall gäldas

av den tilltalade.

4 §.

Yad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning å blodprov, erforderligt för

läkarundersökning som någon enligt lag eller författning är skyldig att

undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 december 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen

för justitiedepartementet statsrådet Schlyter fråga örn bestämmelser angående

blodundersökning i brottmål.

Eöredraganden anför:

»Genom bestämning av alkoholhalten i prov av en persons blod kan numera

med tillförlitlighet fastställas, huruvida och i vilken omfattning den

ifrågavarande personen under viss tid före blodprovets tagande förtärt spritdrycker.

Detta förfaringssätt har vunnit stor användning, särskilt då det gällt

att vinna utredning rörande förhandenvaron av sådan alkoholpåverkan som

avses i 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen. För nämnda metod skall i

detta sammanhang ej närmare redogöras. Anmärkas må endast, att för undersökningen

erfordras en mycket obetydlig blodmängd eller endast omkring

tre droppar, som erhållas genom enkelt instick med en lansett eller vass kniv,

vanligen i fingerblomman eller örsnibben. -—- En annan art av rättskemisk

blodundersökning avser s. k. blodgruppsbestämning. Denna, som framför allt

vunnit betydelse för utredning i faderskapsmål, har även kommit till användning

i brottmål, såsom då det gäller att undersöka huruvida å vapen eller klädesplagg

anträffade fläckar av människoblod kunna härröra från en viss

för brottet misstänkt person eller från offret för förbrytelsen o. s. v. Även i

detta fall är den för undersökningen erforderliga blodmängden helt ringa;

provet tages lämpligast genom venpunktion i armbågsvecket.

I anslutning till ett inom justitiedepartementet upprättat utkast till lag

med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål (Statens off. utredn.

1932:29) utarbetades även en promemoria angående blodprov för alkoholbestämning.

I denna anfördes bl. a. att, örn än med hänsyn till obetydligheten

av det fysiska ingrepp som erfordrades för vinnande av den för alkohoibestämning

erforderliga blodmängden det syntes kunna ifrågasättas om ej rätten

att företaga detsamma kunde anses inbegripen i rätten att anställa kroppsrannsakan,

försiktigheten likväl bjöde att anse så ej vara förhållandet. Här
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

av följde att användningen av ifrågavarande bevismedel vore helt beroende

av vederbörandes goda vilja. Vägrade någon att låta å sig taga blodprov, syntes

möjlighet att tvinga honom därtill icke föreligga. Då en dylik ordning

i vissa fall måste betecknas som otillfredsställande, syntes det angeläget att

genom särskilda bestämmelser reglera rätten att taga blodprov för ifrågavarande

ändamål, vilka bestämmelser lämpligen kunde meddelas i anslutning

till stadgandena örn kroppsrannsakan. -—- Enligt ett vid promemorian fogat utkast

till föreskrifter i ämnet, avsedda att infogas i en blivande lag örn straffprocessuella

tvångsmedel, skulle vad förutnämnda lagutkast innehölle i fråga

örn kroppsrannsakan gälla jämväl med avseende å tagande av blodprov för

undersökning huruvida någon vore påverkad av alkohol. Beträffande förutsättningarna

för anställande av kroppsrannsakan stadgades i utkastet, att örn

någon vore på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kunde följa

straffarbete eller fängelse, kroppsrannsakan finge verkställas å honom i ändamål

att upptäcka föremål, som vore underkastat beslag, eller annat som

kunde bidraga till utredning angående brottet. Batt att förordna örn kroppsrannsakan

skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet — länsstyrelse,

landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och för viss stad förordnad polisämbetsman

— ävensom domstol i mål som där handlades; när fara vore i dröjsmål,

skulle utan sådant förordnande kroppsrannsaken få företagas av polisman i

befälsställning.

Genom remiss den 20 december 1932 anmodades hovrätterna, medicinalstyrelsen,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma med

utlåtanden över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian. Av

de hörda ämbetsverken och myndigheterna lämnade flertalet länsstyrelser

ävensom Överståthållarämbetet promemorian utan anmärkning. I de övriga

utlåtandena framställdes vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelserna.

Ur principiell synpunkt avvisande mot den ifrågasatta nya lagstiftningen

ställde sig endast länsstyrelsen i Blekinge län, som ansåg det berättigade i

tvångsingripandet icke vara ur allmän synpunkt fullt klarlagt i föreliggande

fall, där det huvudsakligen gällde att få material för bedömande huruvida en

person vid framförande av motorfordon varit i viss grad påverkad av starka

drycker. Då blodprovet i och för sig knappast kunde utgöra utslagsgivande

bevis för huruvida en person vid visst tillfälle ägt nödigt herravälde över sina

handlingar eller ej, samt ett antagande därutinnan helt visst finge baseras

på andra iakttagelser än den procentuella kvantiteten alkohol i blodprovet,

fann nämnda länsstyrelse det föreslagna tvångsingripandet, som mer än andra

inkräktade på den gamla habeas-corpusprincipen, icke böra lagfästas. För

den händelse en sådan bestämmelse emellertid skulle anses ofrånkomlig, syntes

den, i syfte att bereda vederbörande skydd mot infektion, böra kompletteras

med föreskrift att blodprov tvångsvis finge tagas allenast av läkare.

Sistnämnda synpunkt framfördes även av åtskilliga andra länsstyrelser liksom

av hovrätterna och medicinalstyrelsen; ett par länsstyrelser funno provtagningen

eventuellt kunna anförtros åt sjuksköterska eller person med motsvarande

utbildning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 10.

5

Svea hovrätt ansåg, att bestämmelserna angående kroppsrannsakan icke

lämpligen kunde vinna motsvarande tillämpning på tagandet av blodprov,

enär dessa båda institut vore alltför artskilda. Hovrätten fann det förtjäna

övervägas, örn icke skyldighet därjämte borde stadgas för misstänkt person

att för utrönande av alkobolpåverkan underkasta sig läkarundersökning;

för domstolen gåve en sådan undersökning bättre ledning vid avgörandet av

de ofta synnerligen tveksamma målen örn onykterhet vid förande av motorfordon

än enbart en blodundersökning. — Göta hovrätt ansåg likaledes, att

den generella hänvisningen till reglerna örn kroppsrannsakan icke vore lämplig,

samt fann det föreslagna stadgandet böra sålunda ändras, att blodprov

icke kunde tvångsvis tagas i andra fall än där med hänsyn till brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt utredning erfordrades beträffande

frågan örn huruvida den misstänkte vore i angivet hänseende påverkad eller

örn graden av dylik påverkan. — De båda nämnda hovrätterna framhöllo därjämte

behovet av föreskrifter såväl rörande förfarandet vid provtagningen och

undersökningens verkställande som ock angående de kostnader vilka föranleddes

av provtagningen och undersökningen.

Medicinalstyrelsen åberopade ett av föreståndaren för statens rättskemiska

laboratorium professorn Erik Wolff avgivet yttrande, däri denne anslöt sig

till den i promemorian intagna ståndpunkten i fråga örn förutsättningarna för

skyldighet att underkasta sig tagande av blodprov för alkoholbestämning.

Wolff — som ansåg provtagningen i regel böra utföras av läkare, undantagsvis

av sjuksköterska — fann vad i promemorian anförts örn rätten att taga

blodprov för alkoholbestämning i stort sett kunna med samma fog sägas örn

rätten att taga blodprov för vissa andra ändamål, särskilt för blodgruppsbestämning

vid utredning av brott mot 14 kap. strafflagen. Det syntes Wolff

angeläget att utredningen i ett sådant fall icke förhindrades genom en vägran

från den misstänkte att underkasta sig blodprov, i vilket sammanhang

även framhölls önskvärdheten av att bestämmelserna omfattade skyldigheten

att underkasta sig blodprovs tagande för utförande av Wassermanns reaktion

vid brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. — Medicinalstyrelsen förklarade

sig instämma med Wolff under framhållande, att den ifrågasatta nya

bestämmelsen borde givas en så vid avfattning att även andra undersökningar

i rättsmedicinskt syfte kunde bliva däri inbegripna.

I den på grundval av förutnämnda lagutkast upprättade lagen den 12 maj

1933 (nr 182) örn vissa tvångsmedel i brottmål upptogos inga bestämmelser

angående blodprov.

Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats ett utkast till lag örn

blodundersökning i brottmål. Enligt utkastet skulle, örn någon vore med skäl

misstänkt för brott varå efter lag kunde följa straffarbete, blodprov få tagas å

honom för undersökning, som kunde äga betydelse för utredning örn brottet.

Samma lag skulle vara, örn någon med skäl misstänktes ha fört motorfordon

så påverkad av starka drycker, att lian kunde antagas icke ha ägt nödigt

herravälde över sina handlingar. Vidare upptog utkastet vissa bestämmelser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

angående befogenhet att besluta om tagande av blodprov, angående förfarandet

vid provtagningen samt angående kostnaderna för blodundersökningen.

Över detta lagutkast — i det följande betecknat såsom departementsförslaget

— jämte en likaledes inom justitiedepartementet upprättad promemoria i ämnet

ha genom remiss den 8 november 1933 yttranden inhämtats från processlagberedningen

och medicinalstyrelsen.

Processlagberedningen har icke funnit hinder möta mot att införa tagande

av blodprov såsom straffprocessuellt tvångsmedel. Fastmera har beredningen

funnit starka skäl tala för den föreslagna lagstiftningens utsträckande

till alla de fall, då för utredning örn brott varå fängelse kan följa är av

betydelse att undersöka huruvida den misstänkte varit påverkad av starka

drycker. Samtidigt har dock beredningen uttalat, att därest det, särskilt med

hänsyn till lagstiftningens provisoriska natur, ansåges lämpligt att det nya

institutets användning nu begränsades till de områden där behov därav företrädesvis

funnits vara för handen, beredningen funne departementsförslaget

kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Mot förslagets detaljer har

beredningen förklarat sig intet ha att erinra ur de synpunkter beredningen

hade att beakta. •— Sin uppfattning i frågan har beredningen närmare utvecklat

sålunda:

Ehuru vid en allmän lagstiftning rörande de straffprocessuella tvångsmedlen

tagandet av blodprov lämpligen bör regleras i större sammanhang och

jämställas med vissa andra ingrepp i den enskildes integritet, kunna skäl anföras

för den uppfattningen att en provisorisk lagstiftning av den art, som nu

lfrågasättes, bör begränsas till att avse allenast blodprov. Blodundersökningar

erfordras i ett mycket stort antal fall, under det att behovet av andra därmed

jämförbara ingrepp är jämförelsevis ringa. Mera tveksamt torde vara,

huruvida, jsåsom i utkastet föreslagits, blodprov bör få tagas —- förutom vid

brott, ^vara straffarbete kan följa — allenast i fall, då någon fört motorfordon

så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt

herravälde över sina handlingar. Vill man för de fall, då fastställandet av

alkoholpåverkan är av särskild betydelse för utredningen, införa rätt att taga

blodprov jämväl för brott, varå ej kan följa straffarbete, kan det ifrågasättas,

om denna rätt bör begränsas till nämnda trafikförseelser. Behov av blodprov

torde i lika hög grad föreligga vid åtskilliga andra brott. Hit höra främst

de fall, då någon till följd av alkoholpåverkan förorsakat skada vid utövande

av annan verksamhet av den art, att i händelse av bristande omsorg eller besinning

fara lätteligen uppstår för annans liv eller hälsa. Såsom skäl för att

blodprov bör, då å brottet icke kan följa straffarbete, tillåtas allenast vid

motortrafikförseelser har i promemorian anförts, förutom dessa förseelsers allmänfarliga

beskaffenhet, det för dem egendomliga förhållandet, att själva den

omständighet, som skall utrönas genom blodundersökningen, alkoholpåverkan,

ingår som ett led i själva brottet. Häremot må dock erinras, att fastställandet

av en viss alkoholhalt i blodet i dessa mål ingalunda alltid är tillräckligt för

avgörande av frågan, huruvida sådan påverkan förelegat. I nu åsyftade fall

visar blodprovet endast en —- låt vara viktig — omständighet och måste därför

fullständigas med annan bevisning. Blodprovets betydelse som bevis om

påverkan av alkohol är emellertid icke begränsad till de fall, då sådan påverkan

ingår i brottsrekvisitet. Dess betydelse är i regel lika stor i sådana

fall, där anledning förekommer, att i brottsbeskrivningen ingående oaktsamhet

haft sin grund i alkoholpåverkan. Med hänsyn härtill synes det föga tillfreds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7

ställande att medgiva blodprov, då en automobilförare genom vårdslöshet varit

vållande till svår kroppskada, men ej tillåta detta, då samma brott förövats av

till exempel en förare av luftfartyg.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig i huvudsak icke ha något

att erinra mot departementsförslaget men ifrågasatt ett par jämkningar i lagtextens

formulering.

Beträffande utländsk rätt må nämnas, att varken i Norge eller i Finland

några föreskrifter finnas örn skyldighet för en för brott misstänkt person att

underkasta sig blodundersökning i utredningssyfte. Ej heller torde rättspraxis

därstädes ha löst spörsmålet. I den danska motorfordonsförordningen åter

—- vilken innehåller förbud för den, som pa grund av spritförtäring icke är

i stånd att på betryggande sätt föra motorfordon, att föra eller försöka föra

sådant fordon — stadgas, att örn anledning finnes till antagande att en person

överträtt sagda bestämmelse, polisen må inställa honom för läkare till

undersökning. Örn läkarundersökningen äger justitieministern giva närmare

föreskrifter; några sådana ha hittills ej meddelats, men av förarbetena till

det nyss återgivna stadgandet synes framgå att med detsamma åsyftats att

möjliggöra jämväl blodundersökning. Enligt den danska lagen örn motarbetande

av offentlig osedlighet och venerisk smitta äger domstol under angiven

förutsättning bestämma, att person som är åtalad för vissa i lagen

uppräknade brott skall utan sitt samtycke underkastas läkarundersökning;

för sådan undersökning synes blodprov kunna bliva erforderligt. Eör^ andra

fall än de nu nämnda saknas även i dansk rätt särskilda föreskrifter, pa vilka

kan grundas skyldighet för en för brott misstänkt person att lata a sig taga

blodprov, och de danska domstolarna torde, enligt vad inhämtats, ej ha tagit

ställning till frågan huruvida sådan skyldighet föreligger enligt allmänna

rättsregler.

I svensk lagstiftning har, såsom av det anförda framgår, frågan örn tagande

av blodprov för vinnande av utredning angående brott icke blivit föremål

för reglering. Enligt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

kan den, som ställts under atal för vissa brott eller av könssjuk

person angivits såsom smittkälla, underkastas sanitära tvångsåtgärder, bl. a.

läkarundersökning för utrönande huruvida han är behäftad med sadan sjukdom.

Det lärer få antagas att denna läkarundersökning kan innefatta även

tagande av blodprov. Detsamma gäller om den undersökning av tilltalads

sinnesbeskaffenhet, som jämlikt sinnessjuklagen kan äga rum på grund a\

domstols beslut. Den i dessa fall stadgade skyldigheten att undergå läkarundersökning

ligger emellertid uppenbarligen vid sidan av det nu förevarande

spörsmålet. Visserligen har svensk rättspraxis veterligen icke tagit ställning

till frågan huruvida enligt gällande allmänna rättsregler någon som är misstänkt

för brottslig gärning kan tvingas att låta å sig taga blodprov för åstadkommande

av utredning angående brottet, men det lärer fa antagas att så icke

är fallet.

Departe
ments
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Vid övervägande av frågan om införande av bestämmelser i ämnet må till

en början framhållas, att det operativa ingreppet vid blodprovtagning är helt

obetydligt samt, örn det utföres av kompetent person, förenat med föga obehag

och praktiskt taget ofarligt. Särskilt gäller detta tagandet av den synnerligen

ringa blodmängd som erfordras för alkoholbestämning. I betraktande

härav bör den enskildes krav på kroppslig integritet rimligen icke få utgöra

hinder för ett ingrepp av ifrågavarande art, därest dess företagande ur rättssäkerhetens

synpunkt finnes önskvärt. I detta sammanhang må för övrigt

erinras örn den nya lagstiftningen angående blodundersökning i mål örn barn

utom äktenskap, varigenom skyldigheten att medverka till åstadkommande av

blodundersökning för utredning rörande faderskap till sådant barn i princip

fastslagits.

Vad brottmålen beträffar äger bevisning genom blodprov tydligen sin

ojämförligt största praktiska betydelse i mål om ansvar enligt 41 § 2 mom.

motorfordonsförordningen, vilket lagrum i sin gällande lydelse stadgar straff

för den som för motorfordon så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Mot införande av

blodprovstvång i dessa mål har anförts, att blodprovet i och för sig

knappast kunde vara utslagsgivande då det gällde att avgöra huruvida

en person vid visst tillfälle ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller

ej, samt att ett antagande härutinnan finge grundas på andra iakttagelser

än blodprovets alkoholhalt. Även örn detta uttalande måste tillerkännas

visst fog — olika individer kunna naturligen i någon mån röna

olika påverkan av samma alkoholmängd — synes dock otvivelaktigt, att blodets

alkoholhalt i de flesta fall utgör ett bevisdatum av stort värde, då det

gäller att avgöra huruvida straff enligt berörda lagrum bör inträda. Vid ett

stort antal individuella undersökningar har nämligen befunnits, att då blodets

alkoholhalt uppgått till ett visst mått, de undersökande läkarna i övervägande

flertalet fall — på grund av andra symptom än blodundersökningens

resultat ansett alkoholpåverkan föreligga. Blodundersökningarnas stora

betydelse lör utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan i motorfordonsförordningens

mening är sålunda uppenbar. I så gott som varje fall

är blodanalysen ägnad att lämna tillförlitlig upplysning ej blott örn den minimimängd

alkohol som förtärts utan även örn den för individens påverkan viktiga

alkoholhalten i blodet. Det synes därför angeläget att åtgärder vidtagas

till motverkande av att detta bevismedels användning utan giltiga skäl

förhindras genom vederbörandes vägran att låta sig undersökas.

Emellertid torde en lagstiftning örn införande av blodprovstvång icke böra begränsas

till nu avhandlade fall. Även då det gäller andra slag av brott än de

nyssnämnda trafikförseelserna kan det för utredningen vara av vikt att undersökning

rörande den misstänktes alkoholpåverkan äger rum. Vidare kunna,

såsom i det föregående antytts, stundom för utredning örn brott värdefulla

upplysningar vinnas genom blodundersökning för annat ändamål''än alkoholbestämning,

nämligen för bestämning av den misstänktes blodgruppsegenskaper.

Uteslutet är ej att framdeles även andra former av blodundersökning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

kunna komma i betraktande i sådant sammanhang. Örn än dessa undersökningar,

såsom jämförelsevis sällan förekommande, icke spela samma roll i det

praktiska rättslivet som de förstnämnda, synes det likväl böra tillses att bevismedlets

användning ej heller i dessa fall förhindras genom godtycklig vägran

från den misstänktes sida. Lämpligen torde en allmän bestämmelse böra

meddelas om rätt för offentlig myndighet att å den som är med skäl misstänkt

för brott låta taga blodprov för undersökning som kan äga betydelse för utredning

örn brottet.

I den vid departementsförslaget fogade promemorian har anförts, att en

sådan allmän bestämmelse som nu ifrågasatts borde — med hänsyn till att

det för blodprovets tagande erforderliga ingreppet trots sin obetydlighet likväl

principiellt syntes vara att betrakta som ett starkare våld å den personliga

friheten än kropprannsakan — åtminstone för närvarande begränsas

till att gälla svårare brott eller med andra ord sådana varå efter lag kunde

följa straffarbete, samt att ett stadgande av dylikt innehåll tillfyllest torde

motsvara det praktiska behovet; genom detsamma skulle blodprovstvång införas

bl. a. vid svårare misshandelsbrott och kvalificerat vållande till annans

död liksom även vid stöld, inbrott och rån. I detta sammanhang har i promemorian

vidare uttalats, att den särställning som, därest en sådan allmän

regel gåves, skulle tillkomma de förut omförmälda trafikförseelserna — å

vilka ej kan följa svårare straff än fängelse — syntes tillräckligt motiverad

av dels dessa förseelsers allmänfarliga beskaffenhet och dels det för dem

egendomliga förhållandet, att själva den omständighet som skall utrönas genom

blodundersökningen, nämligen den misstänktes alkoholpåverkan, utgör

ett brottsrekvisit. — Processlagberedningen har ställt sig tveksam i fråga om

den i departementsförslaget sålunda intagna ståndpunkten och funnit det

kunna sättas i fråga, huruvida rätten att taga blodprov för alkoholbestämning

i anledning av brott varå ej kan följa straffarbete bör inskränkas till

nämnda trafikförseelser. Enligt beredningens mening förelåge behov av blodprov

i lika hög grad vid åtskilliga andra brott; blodprovets betydelse som

bevis örn påverkan av alkohol vore icke begränsad till de fall då sådan påverkan

inginge i brottsrekvisitet, utan vore i regel lika stor i sådana fall där

anledning förekomme att i brottsbeskrivningen ingående oaktsamhet haft sin

grund i alkoholpåverkan. Den av processlagberedningen framförda synpunkten

förtjänar tvivelsutan beaktande. Uppenbarligen kan i de av beredningen

åsyftade fallen ofta vara av vikt att få utrönt huruvida och i vilken omfattning

den för brottet misstänkte förtärt starka drycker. Å andra sidan synes

det knappast kunna bestridas, att en undersökning i nämnda syfte som regel

måste äga väsentligt större betydelse för utredningen i de fall, då förhandenvaron

av en viss —- jämförelsevis ringa —- grad av alkoholpåverkan

utgör en ovillkorlig förutsättning för straffets inträdande, än då även en

bevislig sådan påverkan endast innefattar ett indicium örn brottslighet eller

inverkar enbart på straffmätningen. Det torde vid sådant förhållande få

anses befogat att — i avbidan på den enhetliga reglering av de straffprocessuella

tvångsmedlen som kan förväntas komma till stånd i samband

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

nied en allmän rättegångsreform — vid det nya rättsinstitutets införande begränsa

dess tillämplighet till, förutom de grövre brotten, sådana fall där dess

praktiska betydelse enligt vad nyss sagts kan anses särskilt framträdande.

Något hinder för en dylik lösning torde, enligt vad processlagberedningen

framhållit, ej heller föreligga. Såsom ett mindre tillfredsställande resultat

av den i departementsförslaget gjorda gränsdragningen har visserligen beredningen

påpekat det förhållandet, att blodprov skulle medgivas, då en automobilförare

genom vårdslöshet varit vållande till svår kroppsskada, men däremot

ej vara tillåtet, därest samma brott förövats av exempelvis en förare av luftfartyg.

Härtill må dock erinras att den anmärkta skiljaktigheten har sin

motsvarighet redan i gällande lagstiftning, enligt vilken förandet av motorfordon

under alkoholpåverkan kriminaliserats, medan något sådant icke ansetts

av behovet påkallat i fråga örn andra slag av samfärdsmedel. — Med hänsyn

till vad sålunda anförts har jag funnit mig kunna tillstyrka ett godtagande

av departementsförslagets bestämmelser i förevarande del.

Befogenhet att besluta om tagande av blodprov skall enligt departementsförslaget,

i överensstämmelse med vad örn kroppsrannsakan är stadgat, tillkomma

administrativ häktningsmyndighet samt domstol i mål som där handlägges

ävensom, där fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning. Någon

saklig anmärkning mot denna bestämmelse har icke framställts, och den synes

alltså böra bibehållas. •— I enlighet med vad från medicinalstyrelsens m. fl.

myndigheters sida yrkats och jämväl stadgats i departementsförslaget synes,

till skydd för den å vilken blodprov skall tagas, böra föreskrivas att provtagningen

må utföras endast av läkare. Erforderliga föreskrifter angående provtagningen

torde lämpligen utfärdas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill förordnar. Anmärkas må, att medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse

den 8 juni 1932 till samtliga läkare och polismyndigheter i riket meddelat

anvisningar för tagande och insändande till rättskemisten av blodprov

för alkoholbestämning. Dessa anvisningar torde i huvudsak kunna läggas till

grund för administrativa föreskrifter i ämnet.

Såsom förut nämnts tagas för närvarande blodprov för alkoholbestämning

i stor utsträckning på frivillighetens väg. Kostnaden härför torde, i den mån

åtgärden icke enligt åtagande bekostas av enskild person, i likhet med andra

utgifter för förundersökning angående brott bestridas på landet med statsmedel

och i stad av kommunen.. För rättsligt bruk avsedda blodanalyser för

alkoholbestämning utföras sedan den 1 juli 1932 vid statens rättskemiska

laboratorium, i vars omkostnadsstat ersättningarna för dessa undersökningar

upptagits som inkomst med visst beräknat belopp. Enligt medicinalstyrelsens

cirkulär den 11 mars 1933 skall sådan analys ersättas av den som

begärt analysen med 10 kronor eller det belopp vartill inkomsten av varje

undersökning beräknats i rättskemiska laboratoriets stat. — Därest bestämmelser

örn blodprovstvång komma till stånd, torde vissa skäl tala för att nu

ifrågavarande kostnader i likhet med exempelvis vittnesersättning i brottmål

städse skola utgå av statsmedel. Det lärer dock för närvarande knappast

böra ifrågakomma att belasta statsverket med denna utgift. Emellertid äro

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 10.

11

berörda kostnader av beskaffenhet att böra i vissa fall ersättas av den person

å vilken undersökningen verkställts. På grund härav upptog departementsförslaget

för det fall att åtal väckts en bestämmelse örn skyldighet för domstolen

att i slutliga utslaget pröva huruvida kostnaderna skulle gäldas av den

tilltalade. Detta stadgande, som lämnats utan erinran i de inkomna utlåtandena,

synes böra bibehållas.

De nu ifrågasatta bestämmelserna äro tydligen icke avsedda att äga tilllämpning

å blodprov, erforderligt för sådan läkarundersökning som någon enligt

tidigare omnämnda eller andra författningar är skyldig undergå. Till undanröjande

av möjlighet till missförstånd vid rättstillämpningen synes det

lämpligt att, på sätt ock skett i departementsförslaget, en erinran härom intages

i lagtexten.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri blodundersökning i

brottmål av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar samt hemställer, att

lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Är någon med skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa straffarbete,

må blodprov tagas å honom för undersökning som kan äga betydelse för

utredning örn brottet.

Samma lag vare, örn någon med skäl misstankes hava fört motorfordon så

påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar.

2 §•

Rätt att föranstalta örn tagande av blodprov tillkomme Konungens befallningshavande,

landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom

polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad samt, i fall som i

1 § andra stycket sägs eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning.

Domstol åge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande

av blodprov.

Blodprov må tagas endast av läkare, vilken därvid har att iakttaga de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill

förordnar.

3 §•

Har åtal väckts, pröve domstolen i det slutliga utslaget, huruvida ersättning

som utgått för tagande av blodprov och undersökning därav skall gäldas

av den tilltalade.

4 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning å blodprov, erforderligt för

läkarundersökning som någon enligt lag eller författning är skyldig att

undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 december

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1 december

1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om blodundersökning i brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att, för vinnande av överensstämmelse

med 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen, i 1 § andra stycket

borde jämte motorfordon upptagas även traktortåg.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter lagrådets den 18 december

1933 avgivna utlåtande över det den 1 december 1933 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn blodundersökning i brottmål.

Under förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan annan erinran än att,

för vinnande av överensstämmelse med 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen,

i 1 § andra stycket borde jämte motorfordon upptagas även traktortåg,

hemställer föredraganden att förslaget, efter ändring i det av lagrådet angivna

hänseendet samt ytterligare ett par jämkningar av redaktionell natur,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till nästkommande

års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

332841

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag. a1 i texten
  2. 1LU 1934:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om blodundersökning i brottmål. s. 1 i texten