Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

1934-02-09 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:102, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den

8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap;

given Stockholms slott den 9 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och

3 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) örn vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap och förmynderskap.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami.

Nr 102.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10%.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1901 (nr

26 s. 1) örn vissa internationella räti sförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

Fråga, som — — -— mannen tillhör.

Är ena maken svensk undersåte och har han sedan minst ett år hemvist i

riket, må han likväl städse här väcka talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad,

och varde frågan huruvida orsak till skillnad är för handen prövad

allenast enligt svensk lag; dock må ej vad som inträffat under tid, då den

maken ej var svensk undersåte med hemvist i riket, åberopas till vinnande av

skillnad, med mindre det må ske enligt vad här förut är stadgat.

3 §.

Är, efter ty här förut är sagt, myndighets behörighet beroende av att part

äger hemvist inom den stat myndigheten tillhör, varde frågan omi parten där

äger hemvist prövad efter lagen i sagda stat; dock må hustru ej, i annat fall

än i 2 § andra stycket sägs, anses hava annat hemvist än mannen, där ej enligt

lagen i den stat makarne tillhöra hustrun äger hava särskilt hemvist.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1934.

1 Senaste lydelse av 2 § se SFS 1915: 436. Jfr oek 1924:340.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 102.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler,st atsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om ändring i lagen den

8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap samt anför:

»I skrivelse den 3 maj 1933 (nr 179) har riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t ville dels före den 1 december 1933 uppsäga konventionen den 12 juni

1902 för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn äktenskapsskillnad

och hemskillnad dels ock verkställa utredning av frågan örn

en revision i närmare angivna hänseenden av lagen den 8 juli 1904 örn vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda. Sedan

Kungl. Majit i anledning härav på föredragning av ministern för utrikes

ärendena den 27 oktober 1933 beslutat uppsäga ifrågavarande konvention, har

sådan uppsägning ägt rum den 4 november 1933. För Sveriges del kommer

konventionen i följd härav att upphöra att gälla den 1 juni 1934.

Innan jag närmare behandlar frågan i vilka hänseenden revision av 1904

års lag bör komma till stånd, torde jag få något beröra vissa bestämmelser i

konventionen och de däremot svarande stadgandena i lagen.

Enligt konventionen — till vilken, förutom Sverige, för närvarande följande

stater äro anslutna, nämligen den fria staden Danzig, Italien, Luxemburg, Nederländerna,

Polen, Portugal, Rumänien, Tyska riket och Ungern (Belgien,

Frankrike och Schweiz vilka tidigare varit anslutna till konventionen ha uppsagt

densamma) — må äktenskapsskillnad icke beviljas, om ej sådan skillnad

är tillåten enligt lagen i den stat makarna tillhöra samt orsak därtill är för

handen enligt nämnda lag. Detsamma gäller i fråga örn hemskillnad (art.

1—3). Talan örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad må väckas hos myndighet

som är behörig enligt makarnas nationella lag eller hos behörig myndighet

i den ort där makarna ha hemvist; ha makarna enligt sin nationella

lag icke gemensamt hemvist, må talan väckas hos behörig myndighet i svaran
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mai:ts proposition nr 102.

dens hemort. Därest den ena maken övergivit den andra eller efter det orsak

till äktenskapsskillnad eller hemskillnad uppstått ändrat hemvist må talan

väckas jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort.

Domsrätt är dock — med visst undantag som i detta sammanhang icke lär vara

av större intresse — förbehållen nationell myndighet i den mån sådan myndighet

äger uteslutande behörighet enligt den nationella lagen (art. 5). Försåvitt

angår tillämpningen av nu ifrågavarande bestämmelser skall, i det fall

att makarna äro medborgare i olika stater, lagen i den stat de sist gemensamt

tillhört anses såsom deras nationella lag (art. 8).

Nu återgivna bestämmelser i konventionen motsvaras i 1904 års lag av bestämmelserna

i 3 kap. 2 §, samma kap. 1 §, jämförd med 6 kap. 3 §, samt

6 kap. 2 §. Härvid bör dock anmärkas, att enligt sist angivna lagrum den

i konventionen upptagna regeln avseende det fall att makar äro medborgare

i olika stater (art. 8) kompletteras genom en bestämmelse av innebörd att,

därest makarna ej tillhört samma stat, såsom deras nationella lag skall anses

lagen i den stat mannen tillhör; med hänsyn till att dylikt fall icke kunde inträffa

enligt de fördragsslutande staternas lagstiftning vid tiden för konventionens

avslutande hade i densamma någon regel med avseende å ifrågavarande

fall icke ansetts erforderlig.

I sitt till grund för nyssnämnda riksdagsskrivelse liggande utlåtande (nr

41) har första lagutskottet — med åberopande av nu anförda bestämmelser

i konventionen och lagen samt under framhållande att t. ex. enligt italiensk

lag äktenskapsskillnad över huvud icke kunde medgivas •—- anfört i huvudsak

följande. I sådant fall då makarna vore italienska medborgare eller då de

senast gemensamt varit medborgare i Italien vore möjlighet utesluten att

döma till skillnad i deras äktenskap, och detta även i sådana fall, då hustrun

ursprungligen varit medborgare i annan konventionsstat och utan hinder

av giftermålet bibehållit sitt ursprungliga medborgarskap vid sidan av det

genom detsamma förvärvade medborgarskapet i Italien eller efter giftermålet

återförvärvat sitt ursprungliga medborgarskap. Utskottet som hade inhämtat att

även för vårt lands del fall förekommit, då svenskfödd kvinna icke kunnat

erhålla önskad skillnad i äktenskap med en italienare, ansåge det otillfredsställande,

att svensk domstol på grund av ifrågavarande konvention och därav

föranledda stadganden i 1904 års lag icke under några omständigheter kunde

döma till skillnad i äktenskap mellan en svensk kvinna och en italienare. Med

hänsyn till att ifrågavarande bestämmelser i 1904 års lag gällde även i avseende

å personer som vore medborgare i icke-konventionsstat — med undantag

endast för Danmark, Finland, Island och Norge — kunde svårigheter jämväl

i fråga örn andra staters medborgare uppkomma på grund av såväl lagens bestämmelser

örn forum som dess fordran på att skillnadsorsak skulle vara för

handen enligt makarnas nationella lag. De svårigheter vid tillämpningen av

bestämmelserna i 1904 års lag som sålunda visat sig föreligga även i förhållande

till andra stater — utskottet nämner härvid särskilt England och Amerikas

förenta stater — understödde i väsentlig grad kravet på uppsägning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

5

av konventionen. Utskottet hade därvid utgått från att en enhetlig reglering

i avseende å förhållandet till konventionsstater och icke-konventionsstater, frånsett

de nordiska länderna, borde bibehållas. Den revision av 1904 års lag

som efter konventionens uppsägning borde äga rum syntes höra ha till huvudsakligt

syfte att bereda ökade möjligheter för svensk domstol att döma till

äktenskapsskillnad, när det måste anses avsevärt avvikande från svensk rättsuppfattning

att makarna fortfarande skulle vara i äktenskap förenade med

varandra.

Det spörsmål som avses i riksdagens skrivelse har — såsom också påpekats i

utskottets utlåtande -—• varit föremål för ingående överläggningar vid Haaykonferensen

för internationell privaträtt vid dess sammanträden åren 1925 och

1928. Frågan upptogs sålunda på initiativ av schweiziska regeringen på förhandlingsprogrammet

för 1925 års sammanträde. Från schweizisk sida föreslogs

därvid ett tillägg till konventionen, innebärande att när kvinna genom

äktenskap med utlänning förlorat sitt ursprungliga medborgarskap men efter

vunnen hemskillnad återförvärvat detsamma äktenskapsskillnad skulle kunna

beviljas enligt hennes hemlands lag även örn sådan skillnad ej vore medgiven

enligt makarnas sista gemensamma nationella lag; den stat i vilken

mannen vore medborgare skulle emellertid vara oförhindrad att vägra att erkänna

skillnadsbeslutet. Förslaget understöddes av den svenska delegationen

som emellertid yrkade, att vid detsammas utformning måtte beaktas det enligt

1924 års svenska medborgarskapslag möjliga fallet, att hustrun utan hinder

av att hon genom giftermålet förvärvat medborgarskap i mannens hemland

vid sidan därav bibehållit sitt ursprungliga medborgarskap. Någon lösning

av frågan uppnåddes emellertid icke vid detta sammanträde av konferensen.

Vid konferensens sammanträde år 1928 återupptogs spörsmålet i samband

med frågan örn införandet av nya bestämmelser i de åren 1902 och 1905 avslutade

konventionerna på äktenskaps- och förmynderskapsrättens område med

hänsyn till sådana fall, då fråga är örn personer som sakna medborgarskap

eller äro medborgare i mera än en stat eller örn makar som äro medborgare i

skilda stater. Beträffande sistnämnda fråga innehåller, såsom framgår av

vad förut anförts, 1902 års konvention örn äktenskapsskillnad och hemskillnad

endast den regeln att beträffande makar som ej hava samma medborgarskap

lagen i den stat de sist gemensamt tillhört skall anses såsom deras nationella

lag. Enligt det förslag till konventionstext som antogs vid konferensen

skulle den nu gällande regeln endast äga tillämpning i sådana fall, där

endast den ena maken förvärvat nytt medborgarskap. Örn makarna aldrig tillhört

samma stat eller väl gjort det men sedermera vunnit medborgarskap i

skilda stater, skulle ej få dömas till skillnad med mindre detta in casu kunde

ske enligt vardera makens nationella lag. Det vid föregående sammanträde

av konferensen från schweizisk sida med understöd från svensk sida framställda

yrkandet ansågs sålunda icke kunna godtagas i konventionstexten emedan

det kunde befaras, att örn så skedde konventionen icke skulle vinna en

mera allmän anslutning. Ifrågavarande yrkande vann emellertid så till vida

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

Departe

ments
chefen.

beaktande som spörsmålet gjordes till föremål för två särskilda tilläggsprotokoll

till konventionen. Det ena av dessa protokoll avsåg det fall att en kvinna,

oaktat sitt giftermål med medborgare i en annan stat, bibehållit medborgarskap

i sitt hemland och har hemvist där. Det andra protokollet avsåg det

fall att en kvinna har hemvist i det land hon tillhörde då hon ingick äktenskap

med en utlänning och att hon efter vunnen hemskillnad återförvärvat medborgarskap

i detta land. Enligt båda protokollen skall den stat kvinnan tillhör

kunna tillåta henne att inför hemlandets myndigheter föra talan örn äktenskapsskillnad,

i förstnämnda fall även hemskillnad, även örn orsak till sådan

skillnad endast vore för handen enligt detta lands lag. Den stat i vilken mannen

är medborgare och varje annan stat skall emellertid vara oförhindrad att

vägra erkännande av en sålunda meddelad skillnadsdom.

De vid konferensen antagna konventionstexterna och protokollen ha emellertid

hittills icke undertecknats för någon stat och såvitt kan bedömas torde

i varje fall vad angår protokollen utsikt knappast föreligga att de komma

att undertecknas. Schweiz, för vilket land denna fråga har en avsevärd betydelse

med hänsyn till det stora antal fall i vilka äktenskap mellan italienare

och schweiziskor förekomma, uppsade konventionen under hösten 1928.

Haagkonventionen för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner

i fråga örn äktenskapsskillnad och hemskillnad, liksom ock de mot konventionen

svarande bestämmelserna i 1904 års internationella äktenskapslag, bygger

på den grundsatsen att talan örn äktenskapsskillnad och hemskillnad endast

må föras i land, vars myndigheter kunna påräkna erkännande såsom internationellt

behöriga att upptaga sådan talan, samt vidare att de lagbestämmelser

som gälla i makarnas hemland skola beaktas vid prövning av frågan huruvida

sådan talan må bifallas. Mot denna grundsats, som redan lång tid före

konventionens tillkomst allmänt omfattats av den internationellt privaträttsliga

doktrinen i de länder, vilkas rättsordning bygger på den s. k. nationalitetsprincipen,

och även i stor utsträckning iakttagits i praxis inom dessa länder,

lärer någon principiell invändning icke kunna göras. Det torde icke heller

kunna bestridas att det innebär en fullt konsekvent tillämpning av denna

grundsats, när i det vid 1928 års sammanträde av Haagkonferensen för internationell

privaträtt antagna konventions förslaget föreskrives att, i det fall då

makar aldrig tillhört samma stat eller väl gjort det men därefter vunnit nytt

medborgarskap i olika stater, skillnad ej må beviljas med mindre detta in casu

må ske enligt vardera makens nationella lag. Det är också förklarligt att,

när det överhuvud gällt en konventionell reglering av dessa frågor, motstånd

rests mot förslag att myndighet i fördragsslutande stat i vilken den ena maken

är medborgare skulle kunna bevilja äktenskapsskillnad, ehuru enligt

lagen i den fördragsslutande stat i vilken den andra maken är medborgare

äktenskapsskillnad överhuvud eller in casu icke kan beviljas. Det måste nämligen

med hänsyn till äktenskapets ömsesidiga karaktär framträda som oegentligt,

att den ena maken enligt sitt hemlands lag anses som frånskild under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

7

det den andra maken enligt lagen i sitt hemland anses såsom fortfarande i

äktenskap förenad med den förra maken.

Det lärer sålunda finnas skäl att anse, att de i 1902 års konvention fastställda

bestämmelserna i ämnet, kompletterade med de vid 1928 års sammanträde

av Haagkonferensen föreslagna, innebära en konsekvent utformning av

reglerna för lösande av hithörande lag- och jurisdiktionskonflikter. Därmed

är emellertid icke sagt, att svensk domstol bör vara bunden att under alla

förhållanden beakta den främmande lag som enligt dessa regler är tillämplig.

Det torde sålunda inom den internationella privaträtten vara en allmänt

erkänd sats, att under särskilda omständigheter tillämpningen av främmande

lag som är för visst rättsförhållande principiellt avgörande kan inskränkas

eller uteslutas. Så kan bl. a. vara fallet då den främmande lagens innehåll

är sådant, att dess tillämpning skulle framträda såsom stötande för det allmänna

rättsmedvetandet i den stat inför vars domstolar eller myndigheter

fråga örn sådan tillämpning uppkommer. Det är naturligt att fall ofta kunna

inträffa då denna synpunkt skall göra sig gällande, när fråga är örn ett

rättsområde sådant som det förevarande där, med hänsyn till såväl olikhet i

tradition som skiljaktigheter i betraktelsesätt i religiösa och sociala ämnen,

djupa motsättningar föreligga mellan olika staters rättsordningar.

Dessa motsättningar, som förefunnos redan vid tiden för tillkomsten av

1902 års konvention, hava sedan dess ytterligare skärpts. I katolska länder

gäller sålunda allt fortfarande i stor utsträckning, att äktenskapet är oupplösligt,

I ortodoxa länder är visserligen äktenskapsskillnad tillåten men kan

endast komma i fråga i undantagsfall och på skäl som i varje fall hos oss sällan

åberopas. Detsamma kan sägas i stort sett vara fallet inom området för

den anglosaxiska rätten. I de nordiska länderna, där äktenskapsskillnad sedan

gammalt varit tillåten, torde utvecklingen få anses ha gått i den riktningen

att det alltmera för det allmänna rättsmedvetandet framstår som stötande,

att ett äktenskap ej skulle kunna lagligen upplösas när den äktenskapliga

sammanlevnaden upphört på grund av söndring mellan makarna

och det icke kan förutsättas, att den åter skall upptagas. Det lärer också

vara klart, att den utveckling som i många stater ägt rum på medborgarskapslagstiftningens

område och som medfört att gift kvinna i långt större utsträckning

än tidigare kan vara medborgare i annan stat än mannen, givit

ökad aktualitet åt det spörsmål som här avses.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har det synts mig föreligga skäl

att söka bereda möjlighet till vinnande av skillnad i vissa fall vid svensk

domstol även då detta icke skulle kunna ske enligt den nu uppsagda konventionen

eller enligt för närvarande gällande svensk lag.

En given förutsättning för att i strid med hittills antagna regler talan om

skillnad skall kunna tillåtas här i riket bör emellertid vara, att den make av

vilken talan föres har en varaktig anknytning till Sverige. Att det måste

krävas att han är svensk medborgare torde vara självfallet, men därjämte

synes också böra fordras att han har hemvist i riket. Så mycket större anledning

till uppställande av även detta senare villkor torde föreligga som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

en dom meddelad av svensk domstol, när fråga är örn make vilken har hemvist

utomlands, under här föreliggande omständigheter i regel icke skulle

vinna erkännande i hemvistlandet. För vinnande av garanti att fråga är örn

ett varaktigt hemvist i Sverige torde böra uppställas krav på att vederbörande

här har hemvist sedan minst ett år; det skulle knappast vara tillfredsställande,

om den make som har svenskt medborgarskap, kanske vid sidan

av medborgarskap i den andra makens hemland, genom att rent tillfälligt

taga bostad i Sverige skulle, i strid med hemvistlandets lagstiftning,

kunna i Sverige erhålla dom på äktenskapsskillnad. Det kunde

också ifrågasättas oml icke denna rätt att i strid med nu gällande regler

föra talan här i riket borde förbehållas make som vid äktenskapets ingående

var svensk medborgare. Det synes emellertid föreligga övervägande skäl

för att icke fastställa en inskränkning i rätten att föra talan av nu angivna

innebörd. Med hänsyn till det krav på hemvist under avsevärd tid, som i regel

gäller som förutsättning för att en icke svenskfödd utlänning skall kunna

naturaliseras i Sverige, torde en hit inflyttad person redan då han upptages

till svensk medborgare få anses äga en så varaktig anknytning till Sverige,

att det framstår som naturligt att han i detta avseende icke erhåller en undantagsställning

i förhållande till svenska medborgare i övrigt. En sådan inskränkning

skulle för övrigt medföra den icke önskvärda konsekvensen att

t. ex. en svensk-amerikansk kvinna, som redan innan hon ingått äktenskap

upptagits till amerikansk medborgare, även efter sin återinflyttning till Sverige

och efter att ha återförvärvat svenskt medborgarskap skulle vara utesluten

från rätten att i nu ifrågavarande ordning föra talan örn äktenskapsskillnad.

Då talan i nu avsedda fall upptages av svensk domstol, lärer frågan huruvida

orsak till skillnad är för handen böra prövas allenast enligt svensk lag.

Det kunde visserligen synas stå i bättre överensstämmelse med de synpunkter

av vilka den nu föreslagna undantagsbestämmelsen från hittills gällande

regler betingas, därest den främmande lagen uteslötes från tillämpning endast

i sådana fall då enligt densamma skillnad överhuvud icke vore medgiven

eller då skillnad endast kunde medgivas under särskilt stränga villkor och

av orsaker som vid svensk domstol endast i sällsynta fall åberopas. Då en

sådan ordning dock svårligen låter sig praktiskt genomföra, synes det lämpligast

att stanna vid den lösningen att svensk lag bör uteslutande tillämpas. I

nära överensstämmelse med vad som gäller enligt 3 kap. 2 § andra stycket

i 1904 års lag lärer emellertid böra stadgas, att vad som inträffat under tid

då den make av vilken talan föres ej var svensk medborgare med hemvist i

riket ej må åberopas till vinnande av skillnad, med mindre det må ske enligt

vad i lagen i övrigt är stadgat. Av nu anförda regel skulle följa, att t. ex.

make för vinnande av äktenskapsskillnad enligt giftermålsbalken 11 kap. 4

och 5 §§ ej finge åberopa den tid varunder makarna levat åtskilda innan han

vunnit svenskt medborgarskap eller tagit hemvist i riket.

I enlighet med nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 102.

9

8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap.

Vid förslagets utarbetande har det ansetts naturligt att anknyta de nya

bestämmelserna till den genom lagens 6 kap. 2 § redan meddelade regeln för

lösande av lag- och jurisdiktionskonflikter för det fall att makar icke äro

medborgare i samma stat. För att det genom lagförslaget avsedda syftet helt

skall kunna uppnås har det emellertid även ansetts erforderligt att i 3 § i

samma kap. införa en undantagsbestämmelse från den där meddelade regeln,

avseende det fall att hustru enligt lagen i den stat makarna tillhöra — och

såsom sådan stat skall på grund av bestämmelsen i 2 §, i den del dess lydelse

bibehålies oförändrad, anses den stat makarna sist gemensamt tillhört eller,

örn de ej tillhört samma stat, den stat mannen tillhör — ej skulle kunna äga

annat hemvist än mannen.

Anmärkas må, att den nya bestämmelsen i 2 § andra stycket icke kommer

att ha någon inverkan å de i lagens 3 kap. 4 och 5 §§ meddelade bestämmelserna

angående erkännande av främmande myndigheters beslut i

skillnadsmål. Ett beslut örn äktenskapsskillnad eller hemskillnad, vilket tillkommit

i sådant fall som avses i den nu föreslagna nya regeln, lärer i flertalet

länder icke vinna erkännande och det synes med hänsyn härtill icke

vara skäl att utan ytterligare utredning genomföra någon jämkning i nyss

anförda lagrum, innebärande att av främmande myndighet under motsvarande

förhållanden meddelat skillnadsbeslut skulle erkännas här i riket. Någon större

praktisk betydelse har frågan för övrigt icke, då den make som under sådana

förhållanden vunnit äktenskapsskillnad alltid har möjlighet att ingå

nytt äktenskap i sitt hemland. Till återgång av detta senare äktenskap skulle

i varje fall endast i speciella undantagsfall kunna dömas i Sverige enligt

nu gällande bestämmelser. Anledning att till förnyat övervägande upptaga

detta spörsmål kan emellertid uppkomma i samband med förhandlingar med

främmande stat örn en överenskommelse i detta ämne.»

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag av den lydelse

bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 102.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mattts proposition nr 102.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 31 januari

1934.

Närvarande:

jnstitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Gredberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Hajd Konungen i statsrådet den 26 januari

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av utrikesrådet

F. Malmar.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet :

Hagnar Kihlgren.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 102.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagradets den 31 januari

1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli

1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap; därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:88 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och Österrike slutet handelsoch sjöf''artsavtal. " s. 4 i texten
  2. 1LU 1934:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli 1904 s. 1 i texten