Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff

1934-02-09 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:112, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

1

Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90)

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;

given Stockholms slott den 9 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars

1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami,

Nr liz

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars lillö (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff''.

Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 7 och 8 §§ lagen den 24 mars 1916 angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, 5 § i dess lydelse enligt lagen

den 6 maj 1921 (nr 186), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Fångar, som i samma straffanstalt undergå straff varom i denna lag förmäles,

skola efter kön och olika straffart hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda

avdelningar av straffanstalten. Fånge, som vid straffets början ej fyllt

tjuguett år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre

fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet,

straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt.

4 §•

Har den, som undergår straffarbete eller fängelse varom förmäles i

3 §, vid straffets början fyllt tjuguett år, skall han hållas till straff i enrum

under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och där strafftiden

är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej fyllt tjuguett

år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där denna

icke överstiger ett år, och där strafftiden är längre, det första året. Fången

skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff i gemensamhet.

Örn fånges — -—- — 7, 8 och 9 §§.

5 §.

Fånge, som---tillfälligtvis påkallas.

Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, avtjänat tre månader

av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat sex månader,

må, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt,

cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge anförtros att

inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller

att utföra arbete gemensamt med andra fångar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

3

Grenom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att

fången träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallas

av arbete, fången har att utföra. Därjämte skola, beträffande fånge som vid

straffets början ej fyllt tjuguett år, under de tre första månaderna av strafftiden

samt, i fråga om annan fånge, under de sex första månaderna anordningar

vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom cellen att se andra

fångar.

Fånge, åt vilken anförtros att utföra arbete gemensamt med andra fångar,

må kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är

anordnad för särskilt pålitliga fångar, och skall med avseende å hans vistelse

därstädes vad i 6 § första stycket är föreskrivet lända till efterrättelse.

7 §•

önskar fånge---därtill föreligga.

Är fånges---enrum förflutit.

I fråga örn fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, må jämväl

av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med

fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen

kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum efter utgången av

den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande längsta tid för sådant

straff, dock ej utöver tre år från straffets början.

I avvaktan---under omprövning.

8 §.

Fånge må---kan befaras.

Ej heller må fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år och som

av strafftiden avtjänat tre månader, eller annan fånge, som av strafftiden avtjänat

sex månader, hållas till straff i enrum, örn det av annat skäl, än i första

stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande

till straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten

inom straffanstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida å andra

fångar eller med annan väsentlig olägenhet.

Om fånges — -—- — förordnar fångvårdsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn

ändrade bestämmelser rörande verkställighet av frihetsstraff.

Föredraganden anför:

»Enligt gällande regler om verkställighet av frihetsstraff skola fångar som

ådömts sådant straff av kortare tidslängd undergå straffet i enrum samt de

som erhållit långvarigare straff under första delen av strafftiden hållas i enrum

och under den senare delen avtjäna straffet i gemensamhet med andra

fångar. Jämte dessa båda huvudformer för straffverkställigheten — cellstraff

och straff i gemensamhet -—- finnas vissa mellanformer, vilka kännetecknas

av att den med cellstraffet förbundna stränga isoleringen i större eller

mindre utsträckning ersatts av en något vidgad rörelsefrihet för fången. De

huvudsakliga föreskrifterna rörande straffverkställigheten äro givna i lagen

den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff,

vilken i förevarande avseenden undergått viss ändring genom lag den 6 maj

1921. Beträffande frågan vilket utrymme som lämpligen bör tillerkännas

var och en av de olika verkställighetsformerna ha efter sistnämnda tidpunkt

från skilda håll framställts förslag, vilka åsyftat att inskränka användningen

av det stränga cellstraffet och samtidigt att vidga möjligheterna av

en efter de individuella fallen avpassad fångbehandling.

Innan jag lämnar en redogörelse för de nämnda förslagen, torde en kortfattad

framställning vara erforderlig rörande de överväganden som givit anledning

till gällande lagbestämmelser och i samband därmed dessa senares

närmare innehåll. För en mera ingående kännedom örn den tidigare utvecklingen

på straffverkställighetens område i vårt land och i utlandet liksom beträffande

utländska bestämmelser och reformförslag torde jag få hänvisa till

det av landshövdingen Sven Hagströmer den 16 juli 1931 avlämnade betänkandet

med ''Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska

fångvårdsväsendet’ (statens off. utredn. 1931:16).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

5

Gällande bestämmelser.

Under år 1913 överlämnades åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning

och avgiva förslag i fråga om revision av då gällande bestämmelser

örn verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. I sitt den 29 december

1914 avgivna betänkande, vilket jämväl innehöll förslag till helt ny verkställighetslag,

anförde de sakkunniga bland annat: I allmänhet syntes er
farenheten

peka därhän att fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter

kunde i regel utan skada för hälsan utstå det treåriga cellstraff, som

enligt då gällande lag vore föreskrivet. Särskilt bland brottslingar funnes

emellertid, som naturligt vore, en avsevärd del som vore andligen och kroppsligen

under medelnivån och för vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medförde

men. Dessa bleve redan enligt då gällande praxis utgallrade, till största

delen under det första cellåret. En längre tids cellstraff kunde emellertid

för fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter medföra, örn icke

men för hälsan, så dock ett kroppsligt försvagande och andlig slöhet, större

eller mindre alltefter fångarnas motståndskraft. Visserligen torde det långa

cellstraffet, sådant det dåmera vore anordnat, med yrkesarbete, ofta i särskild

arbetscell, kommande och gående av arbetsledare och fängelsetjänstemän, med

vistelse i fria luften under viss tid, och, i allt större utsträckning, gymnastik,

i nämnda avseende medföra betydligt mindre nackdelar än förr, men uteslutna

kunde de ej anses vara. En reform av gemensamhetsstraffet, som avlägsnade

åtminstone de betänkligaste av de nackdelar som vidlådde detta, vore en

förutsättning för en inskränkning av enrumsstraffet. En sådan reform måste

i viss mån bliva ett experiment, vars lyckliga utgång berodde av omständigheter

vilka ej kunde med visshet förutses. Det hade därför synts de sakkunniga

lämpligare att, i stället för att företaga en nedsättning av enrumsstraffet

över lag, föreskriva en sådan nedsättning av individuella skäl för

vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika gjorts beroende såväl

därav att viss tid förflutit från straffets början som därav att fångens

hållande till straff i gemensamhet kunde äga rum utan väsentliga olägenheter.

Därigenom bereddes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna till en varsam

utökning av gemensamhetsfångarnas antal, allteftersom de gjorda erfarenheterna

därtill föranledde. De sakkunniga ansåge för övrigt betänkligheterna

mot det treåriga cellstraffet avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga

föresloge betydande modifikationer i den med enrumsstraffet förbundna isoleringen.

En utjämning av de skarpa motsatserna mellan enrumsstraff och

gemensamhetsstraff syntes nämligen böra äga rum. De olägenheter det längre

enrumsstraffet kunde medföra borde, i den mån det vore förenligt med straffets

skärpa, förminskas, ej blott genom cellanordningar som beredde ökat utrymme,

ljus och luft, utan även genom en lättnad i isoleringen, såvida därigenom

ej äventyrades de goda resultaten av fångvårdstjänstemännens påverkan

och avskildheten från medfångarna. Gemensamhetens faror åter borde

undvikas genom att den isolering som redan ägde rum nattetid vid behov utsträcktes,

med bibehållande i huvudsak av de egenskaper hos gemensamhets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

straffet som gjorde detta till en för fången naturligare och därför i och för

sig sundare tillvarelseform.

De principer till vilka de sakkunniga sålunda anslutit sig vunno tillämpning

i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff. I denna lags 1 § stadgas

bland annat att fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år skall avtjäna

straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt,

där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna

i övrigt finnes olämpligt. Enligt 4 § skall den som undergår straffarbete

eller omedelbart ådömt fängelse och vid straffets början fyllt tjugu

år hållas till straff i enrum under hela strafftiden där denna icke överstiger

tre år, och, där strafftiden är längre, de tre första åren. Har fången vid

straffets början ej fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under

hela strafftiden där denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre,

det första året. Då fånge icke undergår straff i enrum, skall han hållas till

straff i gemensamhet. I 5 § första stycket stadgas att fånge som undergår

straff i enrum skall hållas innesluten i cell, där ej hans vistelse utom densamma

betingas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften

eller gymnastik eller ock av omständigheterna tillfälligtvis påkallas. Enligt

ursprungliga lydelsen av 5 § andra stycket gällde att sedan fånge som

vid straffets början ej fyllt tjugu år avtjänat fyra månader av strafftiden

samt annan fånge ett år, skulle, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller

behandling så funnes lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt

sådan fånge anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden vilka sammanhängde

med hans arbete. I samma paragrafs tredje stycke föreskrevs att

genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skulle förebyggas att fången

trädde i förbindelse med andra fångar. Beträffande fånge som vid straffets

början ej fyllt tjugu år skola därjämte — enligt 5 § tredje stycket —

under de fyra första månaderna och beträffande annan fånge under det första

året anordningar vidtagas, som förhindra honom jämväl vid vistelse utom

cellen att se andra fångar. Enligt 6 § första stycket skall straff i gemensamhet

genom fångarnas fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt så anordnas

att fara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges.

Därjämte föreskrevs enligt den ursprungliga lydelsen av förevarande

stadgande att fånge som underginge straff i gemensamhet städse skulle hållas

avstängd från andra fångar under sovtid. 6 § innehåller i övrigt dels att

örn fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts

med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen kan ske, någon

tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus, dels ock

att fånge som undergår straff i gemensamhet skall kunna sysselsättas med

arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan fången

och obehöriga därvid förhindras. I 7 § föreskrives att, örn fånge önskar att

få undergå straff i enrum även efter det den längsta enrumstiden förflutit,

detta ej må förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl

därtill föreligga. Är fånges hållande till straff i gemensamhet förenat med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

7

fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten, må fångvårdsstyrelsen

kunna förordna att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter det

den för fången gällande längsta tid för enrumsstraff förflutit. I fråga örn

fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år må jämväl av den anledning

att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för skadlig

inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen kunna förordna

att fången skall hållas till straff i enrum efter utgången av den för honom

gällande längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år. Fånges fortsatta

hållande till straff i enrum av nu nämnda anledningar skall av fångvårdsstyrelsen

minst en gång var sjätte månad tagas under omprövning. Jämlikt

8 § må fånge icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga eller

kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. Ej heller

må fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år efter fyra månader och

annan fånge efter ett år hållas till straff i enrum, om det av annat skäl än

nyss nämnts finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande

till straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten

inom anstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida å andra

fångar eller med annan väsentlig olägenhet. I 12 § föreskrives att därest men

för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller uppenbarligen kan

befaras genom tillämpning av i lagen given bestämmelse, i tillämpningen må

göras den jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av

sådant men.

De år 1921 vidtagna ändringarna i 1916 års lag tillkommo efter framställning

av fångvårdsstyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den

11 januari 1921 anförde bland annat följande: Den år 1916 utfärdade lagen

hade möjliggjort en mer individuell behandling av fångarna. De införda modifikationerna

i cellstraffet hade skapat en mellanklass av fångar. Erfarenheten

hade emellertid ådagalagt, hurusom det i många fall vore önskvärt att

för denna mellanklass något vidga friheten. Genom att för mellanklassen

medgiva arbete tillsammans med andra fångar skulle tillgodoses ett allt mera

framträdande behov av arbetskraft, användbar vid jordbruk och industri i

större mått. Styrelsen hade övervägt huruvida tiden för cellstraffet i allmänhet

kunde förminskas. Styrelsen hade emellertid, då delade meningar härom

rådde bland fängelsernas tjänstemän, ej velat föreslå en dylik inskränkning.

Om celltiden i lagen nedsattes, komme utskrivningen ur cellen att ske helt

mekaniskt utan prövning av fångens förutsättningar för den större friheten,

under det att enligt styrelsens förslag medgivandet av arbete i gemensamhet

gjordes beroende av fångens välförhållande. Tillika borde meddelas föreskrift

därom att gemensamhetsfånge, som vore intagen å med odlingsföretag förenad

anstalt, ej under sovtid måste hållas avstängd från andra fångar.

Vid granskning i lagrådet av ett i anledning av denna skrivelse upprättat

förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i 1916 års lag tillstyrktes

förslaget enhälligt av lagrådet, därvid tva av dess ledamöter såsom sin mening

uttalade, att de föreslagna bestämmelserna icke finge erhålla tillämpning

i annan mån än där sådant funnes förestavat av hänsyn till själva fangvar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

den. Detta uttalande rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna

underströks av departementschefen vid avlåtande av Kungl. Maj:ts proposition

till riksdagen i frågan.

I enlighet med propositionen bifölls förslaget av riksdagen, varefter utfärdades

lag den 6 maj 1921 örn ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen

den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Härigenom gjordes i 5 § andra stycket ett tillägg, enligt vilket — efter fyra

månaders respektive ett års strafftid — icke blott såsom dittills cellen skulle

kunna hållas öppen under arbetstid och fången kunna få i uppdrag att uträtta

ärenden som sammanhängde med hans arbete, utan även åt fången skulle

kunna anförtros att utföra arbete gemensamt med andra fångar. Stadgandet

i samma paragrafs tredje stycke därom att genom noggrann tillsyn och på annat

lämpligt sätt skulle förebyggas att fången trädde i förbindelse med andra

fångar modifierades pa det sätt att sådan förbindelse icke finge äga rum i vidare

mån än som påkallades av arbete fången hade att utföra. I 6 § infördes

den bestämmelsen att vid sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är

anordnad för särskilt pålitliga fångar, undantag må äga rum från föreskriften

att fånge, som undergår straff i gemensamhet, under sovtid städse skall

hållas avstängd från andra fångar.

Det må här anmärkas att sträf flagskommissionen i sitt den

20 februari 1923 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1923: 9) uttalade

sin anslutning till de grundsatser som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning

skola tillämpas i vart fängelseväsen och vår fångvård. Kommissionen fann

det icke vara riktigt att ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd

tid. Lagstiftaren borde möjliggöra och understödja en utveckling av

fångvården i riktning mot en mera individuell behandling av fångarna.

Tidigare ändringsförslag.

Samma ar som strafflagskommissionen avlämnade sitt betänkande ingav

fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t en skrivelse i vilken hemställdes

om sådan ändring i verkställighetslagen, att de i 5 § angivna modifikationerna

i enrumsstraffet — den s. k. mellanformen -— finge komma till användning

i fråga örn fånge som vid straffets början ej fyllt 20 år, då han avtjänat

tre månader av strafftiden, samt beträffande annan fånge efter sex månaders

strafftid. I skrivelsen, som är dagtecknad den 11 december 1923, anfördes

i huvudsak följande:

I fängelserna intoges ej sällan individer, å vilka ett strängt genomfört cellstraff

under nu föreskriven tid vore skadligt såsom förslappande den spänstighet

som erfordrades för framgångsrik självverksamhet, utan att dock men för

fångens andliga eller kroppsliga hälsa visade sig inträda eller uppenbarligen

kunde befaras, på sätt lagen förutsatte för fångens överflyttande från enrumstill

gemensamhetsbehandling. Bland fångarna av den äldre åldersgruppen inninge

ett flertal som gjort sig skyldiga till mindre svåra brott. Örn de icke

ådragit sig strängare straff än ett års straffarbete, skulle de enligt nu gällande

lag hållas i strängt enrum hela strafftiden, såvida deras hälsa det medgåve.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

9

Det funnes bland sådana fångar pålitliga individer som inom straffanstalten

förhölle sig oklanderligt och som mera tillfälligt glidit in på brottets väg, utan

att deras allmänna karaktärsläggning kunde anses farlig. Det syntes ofrånkomligt

att beträffande dylika fångar möjligheten att bereda dem sysselsättning

i sällskap med andra fångar utom cellen skulle i åtskilliga fall gagna

straffändamålet. Måhända kunde detsamma sägas även örn vissa yngre fångar

vilka dömts till straff på kortare tid än fyra månader. För bägge åldersgrupperna

kunde ock hända att, där strafftiderna översköte de angivna tidsmåtten

av fyra månader för de yngre och ett år för de äldre, möjligheten

att redan före dessa tiders tilländalöpande uttagas till arbete i gemenskap

skulle vara till nytta ur såväl individens som samhällets synpunkt. En rätt

fångvård förutsatte att de sämsta elementen avskildes från samvaron med

andra, så långt förhållandena medgåve. De borde kvarhållas i enrum därest

icke på annat sätt deras skadliga inflytande kunde förebyggas. Det bleve alltså

nödvändigt att låta, efter tillräcklig tidsprövning, överflyttningen till arbete

i gemensamhet under den i lagens 5 § bestämda formen, den s. k. mellanformen,

bliva beroende av den särskilda fångens individualitet. Härvid finge

uppmärksammas att, då mellanformen innebure gemensamhet blott under arbetet,

icke under fritiden, de farligaste tillfällena till ömsesidig inverkan fångarna

emellan borde vara uteslutna och att därför, örn tillräcklig varsamhet

iakttoges, icke samma vådor vid denna strafform förelåge som vid straff

i gemensamhet i övrigt. Mellanformens fångar hölles under tider, då de icke

vore strängt sysselsatta och övervakade, i enrum avskilda från andra, då däremot

det allmänna gemensamhetsstraffet medgåve samvaro mellan fångarna

även under deras fritider eller innebure deras vistelse i så kallade nattceller

mellan vilka korrespondens ganska fritt kunde äga rum. Den av gammalt bestående

uppfattningen örn gemensamhetsstraffets vådor hänförde sig till detta

allmänna gemensamhetsstraff. Och det berättigade i denna uppfattning vore

fortfarande obestridligt. Det vore endast den oundvikliga faran av en persons

allt för långvariga avstängning från sällskap ej blott under arbetet utan kanske

än mer under fritiden, som nödvändiggjorde detta allmänna gemensamhetsstraffs

bibehållande. Då den nya verkställighetslagen utfärdades skulle

helt visst gemensamhetsstraffet redan tidigare än efter ett år för de yngre

och tre år för de äldre hava efterträtt det stränga cellstraffet, örn ej bestämmelserna

i 5 § införts. Det var behovet att än mer lätta enrumsstraffet utan

att behöva medgiva ett tidigare gemensamhetsstraff som föranledde lagändringen

den 6 maj 1921.

Det syntes styrelsen som örn den nämnda mellanformen på ett lyckligt sätt

löste frågan om cellstraff eller gemensamhetsstraff. Man uppoffrade genom

mellanformen icke helt cellstraffets avskräckande och skyddande inverkan, och

man vunne dock så mycket av gemensamhetsstraffets hälsobevarande egenskaper

som kunde vara behövligt vid ett icke allt för mångårigt straff.

I betraktande härav och under förutsättning av den noggranna, tillsyn lagen

anbefallde såsom villkor för en friare behandling ansåge styrelsen denna mellanform

böra komma till användning så snart en fånges individuella egenskaper

och förhållanden efter tillräcklig tids prövning påvisade å ena sidan det

stränga cellstraffets olämplighet och å andra sidan det allmänna gemensamhetsstraffets

obehövlighet för fångens bibehållande vid själslig och kroppslig

vigor.

Sedan Kungl. Majit anbefallt fångvårdsstyrelsen att verkställa utredning,

huruvida den av verksamheten vid fångkolonien å Singeshult vunna erfarenheten

talade för en utsträckt tillämpning av friluftsarbete för fångar under de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

former som därstädes kommit till användning, samt att inkomma med det förslag

vartill utredningen kunde giva anledning, överlämnade fångvårdsstyrelsen

till åtlydnad härav med skrivelse den 25 juli 1925 sådant förslag, vilket

utmynnade i en hemställan örn utverkande av anslag för utvidgning av Singeshultskolonien

samt örn viss ändring i verkställighetslagen för att bereda ökad

möjlighet till friluftsarbete för fångar som enligt lagens nuvarande bestämmelser

ej vore därtill berättigade. Tillika framlade styrelsen ett modifierat

förslag i anslutning till sin förut omförmälda framställning den 11 december

1923. Styrelsen anförde därvid bland annat:

En utsträckt användning av jordbruksarbetet för fångar borde i regel inskränka

sig till dem som första gången dömts till frihetsstraff. Dessa vore

emellertid till stor del att söka bland dem som dömts till straff icke överstigande

ett år. Det torde icke böra förnekas att en strafform som i mycket ägde

företräde framför ett straff inom fängelsets slutenhet väl i främsta rummet

borde försökas å dem som första gången fallit i brottslighet. Visserligen kunde

invändas att den första gången fallne borde lära sig känna skärpan av straffet

för att därigenom avskräckas från fortsättande å brottets bana. Men i regel

verkade frihetsstraffet huvudsakligen genom sin tidslängd. Huru det än

anordnades, vore det i hög grad betryckande under det första året, innan

fängelselivet övergått till vana. Från avskräckningssynpunkt torde det därför

vara av ringa betydelse örn någon del av straffet finge avtjänas utom fängelsemurarna.

Under åberopande av vad sålunda anförts förklarade fångvårdsstyrelsen sig

böra — såsom ett alternativ att förverkligas för den händelse att Kungl. Maj :t

ej ansåge sig böra bifalla styrelsens i skrivelsen av den 11 december 1923

gjorda hemställan — framlägga ett modifierat förslag, gående ut därpå att

den fullt genomförda celltiden av fyra månader skulle bibehållas för dem som

vid straffets början icke fyllt tjugu år, men nedsättas till sex månader för

övriga till fängelse eller straffarbete dömda, vilka ådragit sig omedelbart

ådömt frihetsstraff första gången. För en första gångens förbrytare — framhöll

fångvårdsstyrelsen — torde ett halvt års vistelse i enrum vara fullt tillräcklig

för väckande av eftertanke och för den påverkan i ensamhet som av

fängelsets tjänstemän utövades. Genom att i gemensamheten strängt skilja

första gångens förbrytare från andra undginge också den som dömts första

gången att i gemensamheten göra bekantskap med och neddragas genom sällskapandet

med återfallsförbrytare, bland vilka ju ofta de sämsta individerna

funnes. Det skulle enligt styrelsens mening lända till viss fördel för vårt

straffsystem, om på detta sätt skillnaden mellan engångsförbrytaren och återfallsförbrytaren

kraftigt betonades. Och den minskning i avskräckande verkan,

som enligt somligas mening den verkliga celltidens inskränkning för

förstagångsförbrytaren kunde innebära, skulle ersättas av medvetandet att

vid återfall celltiden kunde bliva dubbelt så lång.

Med anledning av fångvårdsstyrelsens sålunda gjorda framställningar upptogs

under år 1926 frågan örn ändrade bestämmelser rörande straffverkställigheten

till behandling inom justitiedepartementet. Därvid utarbetades

förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 8 §§ i straffverkställighets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

11

lagen. Förslaget innebar ändring i gällande föreskrifter såtillvida att fånge

som vid straffets början fyllt tjugu år skulle kunna under de härför angivna

förutsättningarna överflyttas till den s. k. mellanklassen av fångar redan då

han avtjänat sex månader av strafftiden. Dessutom innehöll förslaget en till

5 § såsom ett fjärde stycke fogad bestämmelse därom att fånge, åt vilken anförtroddes

att utföra arbete gemensamt med andra fångar, skulle kunna överflyttas

till sådan med odlingsföretag förenad anstalt som är anordnad för särskilt

pålitliga fångar — Singeshult — ävensom att med avseende å hans vistelse

därstädes skulle lända till efterrättelse vad i 6 § första stycket är föreskrivet

beträffande fångar som undergå straff i gemensamhet.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 9 april 1926 framhöll föredragande

departementschefen, statsrådet Nothin, till motivering av den föreslagna nedsättningen

av minimitiden för det omodifierade enrumsstraffet följande synpunkter:
Enrumsstraffet

verkade gagnande genom straffets skärpa och^fångens^ tvingande

till eftertanke; även kunde fängelsets tjänstemän lättare påverka fången

under ensamheten i cellen. Men skulle enrumsstraffet kunna lända till gagn

i angivna hänseenden finge tiden för detsamma ej vara alltför kort..

Emellertid vore cellstraffets inverkan mycket olika på olika individer. Den

isolering som vore för kort för den ene vore mer än tillräcklig för den andre.

Med fångvårdsstyrelsens förslag i denna del avsåges ej heller att göra en

schablonmässig avkortning av celltiden för alla fångar utan endast att bereda

möjlighet för fängelsemyndigheterna att, där de funne skäl därtill i särskilda

fall, medgiva en förkortning av celltiden till sex månader. En sådan möjlighet

torde ej böra möta hinder av hänsyn till det särskilda med enrumsstraffet

avsedda ändamålet. Nämnda tid torde i flertalet fall vara tillräcklig för fången

att känna enrumsstraffet i all dess stränghet, och isoleringen torde endast

under kortare begynnelsetid verka fördjupande och luttrande. Men enrumsstraffets

största fördel läge, såsom straff lagskommissionen framhållit, icke i

dess nyss antydda egenskaper utan i dess negativa funktion att hindra demoraliserande

inflytande från medfångar. Då det gällde att bedöma de faror som

härutinnan vore förknippade med gemensamhetsstraffet, finge man ej låta sitt

omdöme i alltför hög grad bestämmas av det sätt varpå detta straff tidigare

varit anordnat i vårt land. Olägenheterna av gemensamhetsstraffet i berörda

hänseende vore dock ej oundgängliga följder av detsamma utan berodde väsentligen

på det sätt varpå det anordnats. I samma mån som gemensamhetsstraffet

utfördes efter rationella principer, torde dess speciella olägenheter härutinnan

minskas. Därest de principer rörande gemensamhetsstraffets anordnande

som läge till grund för den nuvarande verkställighetslagens bestämmelser

ytterligare fullföljdes, torde några betänkligheter på grund av faran för gemensamhetsstraffets

demoraliserande verkan ej behöva utgöra hinder för en inskränkning

av den obligatoriska celltiden. Vid fångarnas fördelning i grupper

borde sålunda iakttagas, att återfallsförbrytarna hölles åtskilda från^ förstagångsförbrytarna

och att i allmänhet de sämre elementen avskildes från samvaro

med andra.

Vad anginge frågan huruvida en förkortning av celltiden borde gälla endast

förstagångsförbrytare, finge ihågkommas att enrumsstraffet under alla omständigheter

innefattade en ökning av straffets intensitet. Men den allmänna

straffskärpning som kunde inträda på grund av återfall hade synts böra

regleras genom lagbestämmelser. Verkställigheten av ett straff skulle såsom

regel vara lika för alla fångar som ådömts ett och samma straff, och den större

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

eller mindre mildheten eller strängheten i straffexekutionen inom den för alla

givna ramen skulle bero på fångens allmänna karaktär och uppförande inom

anstalten. En annan sak vore att härvidlag en fånges egenskap av återfallsförbrytare

i praktiken komme att visa sig spela en stor roll.

Beträffande förslaget i den del det rörde överflyttande av mellanklassfångar

till Singeshult yttrade departementschefen:

^ De lokala förhållandena vid Singeshult hade nödvändiggjort att fångarna

lage några tillsammans i varje rum. Någon olägenhet härav hade icke visat

sig. Endast de mest pålitliga fångarna medgåves nämligen förmånen att vistas

vid denna anstalt, där största möjliga frihet tilldelades fångarna. För att bringa

verkställighetslagen i överensstämmelse med denna nya form för avtjänande

av frihetsstraff infördes genom lagen den 6 maj 1921 ett tillägg i 6 § första

stycket, sista punkten, vilket innebar att undantag från bestämmelsen, att

under sovtid fånge som undergår straff i gemensamhet städse skall hållas

avskild från andra fångar, må äga rum vid sådan med odlingsföretag förenad

anstalt, som är anordnad för särskilt pålitliga fångar. Då den nu ifrågasatta

ändringen i 5 § andra stycket bland annat motiverades av lämpligheten att

använda mellanklassfångar i jordbruksarbete och då därjämte förhållandena

vid Singeshult omöjliggjorde fångarnas fullständiga avskiljande ej blott under

sovtid utan även under övrig fritid, hade det synts lämpligt att en bestämmelse

meddelades i lagen av innehåll att mellanklassfånge må överflyttas till jordbrukskoloni

och att han under sin vistelse därstädes skall behandlas såsom gemensamhetsfånge.

Några betänkligheter häremot torde ej föreligga, enär, såsom

nämnt, å sådan koloni endast intoges särskilt pålitliga fångar. Då en

mellanklassfånge vore att hänföra till enrumsfångarnas klass, torde denna bestämmelse

böra införas såsom ett tillägg till 5 §.

Vid föredragning i lagrådet lämnades förslaget utan anmärkning. Emellertid

blev detsamma ej förelagt riksdagen.

I det förut omnämnda, av landshövdingen Hagströmer i egenskap

av sakkunnig inom justitiedepartementet år 1931 avgivna betänkandet

med ''Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet’

har ett stort utrymme ägnats frågan örn frihetsstraffets verkställande.

Den därutinnan gjorda undersökningen har utmynnat i ett utkast

till vissa ändringar i gällande lagbestämmelser (betänkandet sid. 85—-87).

Utkastet åsyftar i huvudsak dels en förkortning av minimitiden för den obligatoriska

enrumsbehandlingen och dels ett minskat utrymme för den nuvarande

helgemensamheten. Åldersgränsen mellan äldre och yngre fångar höjes

enligt utkastet från 20 till 21 år. Lagens stadganden rörande verkställighetsformerna

ha erhållit en såtillvida ändrad uppställning att såsom huvudformer

upptagits straff i enrum samt -— under beteckningen straff i gemensamhet

— den nu i lagen såsom modifierat enrumsstraff behandlade verkställighetsform,

vilken innebär att fången får arbeta gemensamt med andra fångar,

men skall hållas avstängd från dem under måltider, fritid och sovtid.

Utvidgning av gemensamheten till en omfattning som motsvarar det nuvarande

gemensamhetsstraffet skall enligt utkastet kunna äga rum allenast i

en mera begränsad utsträckning. En dylik även fritiderna omfattande gemensam

samvaro avses sålunda i första hand skola förbehållas fångar som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr liz.

13

under längre tid förhållit sig väl och beträffande vilka det kan antagas att

de icke skola inverka ofördelaktigt på medfångarna. Dessutom skall denna

vidsträcktare gemensamhet kunna ifrågakomma, oaktat de nyssnämnda förutsättningarna

icke äro för handen, då på grund av strafftidens längd en

tids hållande i helgemensamhet före frigivningen anses erforderligt såsom en

övergång till friheten. Utkastet innehåller i övrigt stadganden, genom vilka

avsetts att bereda möjlighet att i större utsträckning än enligt gällande rätt

jämka straffverkställigheten efter vad i varje särskilt fall kan anses lämpligt;

bland annat har den mot nuvarande 12 § i verkställighetslagen svarande

bestämmelsen örn avvikelse från lagens föreskrifter i utkastet erhållit en mera

allmänt hållen formulering.

Beträffande den närmare utformningen av utkastets bestämmelser i sist berörda

delar och de överväganden som legat till grund för dessa bestämmelser

torde jag få hänvisa till betänkandet. Vad åter angår de föreslagna stadgandena

som åsyfta en förkortning av det obligatoriska cellstraffet torde

en något utförligare redogörelse för dessa böra här meddelas.

I utkastet (5 §) föreslås att de nuvarande verkställighetsreglerna i fråga

om enrumsstraffet ändras på så sätt att fånge, som har att avtjäna straffarbete

eller omedelbart ådömt fängelse, skall hållas i enrum, örn lian vid

straffets början ej fyllt 18 år, under hela strafftiden, i fall denna icke överstiger

två månader, men eljest under de två första manaderna; örn han vid

straffets början fyllt 18 men ej 21 år, under hela strafftiden, örn denna icke

överstiger fyra månader, men eljest under de fyra första månaderna, samt,

örn fången vid straffets början fyllt 21 år, under hela strafftiden, i fall denna

icke överstiger sex månader, men eljest under de sex första månaderna. —

överflyttning av fånge från straff i enrum till straff i gemensamhet, d. v. s.

arbetsgemensamhet, skall enligt utkastet (6 §) äga rum efter utgången av

den för cellstraffet bestämda minimitiden, där ej anstaltens styresman finner

fångens hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för ordningen

eller säkerheten inom anstalten eller ock eljest, med hänsyn till återstående

strafftids korthet, fångens uppförande eller av annan anledning, uppenbarligen

olämpligt, örn dubbla minimitiden gått till ända utan att fangen blivit

överflyttad till arbetsgemensamhet, skall det åligga styresmannen att underställa

frågan fångvårdsstyrelsens prövning. Under vissa omständigheter kan

fånge återflyttas från gemensamhet till cell. — Den i gällande lag stadgade

möjligheten att modifiera det stränga cellstraffet genom cellens öppenhållande

under arbetstid och fångens uträttande av ärenden inom anstalten Ilar bibehållits

i utkastet (7 §). Sådan förmån skall kunna medgivas efter utgången

av den förutnämnda minimitiden för cellstraffet, ehuru överflyttning till arbetsgemensamhet

ej skett, där med hänsyn till fangens vård, arbete eller behandling

så finnes lämpligt.

Att cellstraffets minimitid för fångar under 18 år satts till endast två månader

motiveras därmed att de allra yngsta fangarna kunna antagas vara

mera känsliga för strängheten i enrumsbehandlingen. Höjningen av åldersgränsen

mellan äldre och yngre fångar från 20 till 21 år har grundats därpå

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

att sistnämnda ålder redan nu i praktiken är bestämmande för huruvida en

fånge skall sändas till s. k. ungdomsfängelse och där bli föremål för en efter

hans ålder lämpad särbehandling.

I övrigt anföres beträffande förslaget i denna del huvudsakligen följande:

Förhållandena i främmande länder visade, huru under senare tiden inträffat

en påtaglig omsvängning i uppfattningen om cellstraffet och dess betydelse.

Enrumsstraffets segertåg genom världens flesta kulturländer utgjorde

på sin tid en naturlig och välbehövlig reaktion mot de vådor som det äldre

gemensamhetsstraffet med dess besmittande umgänge fångarna emellan förde

med sig särskilt i sedligt avseende. Men liksom det numera torde ganska allmänt

erkännas att denna reaktion kommit att, särskilt i vissa länder såsom

Belgien och Nederländerna med deras hart när obegränsade cellstrafftid, taga

sig alltför kraftiga uttryck, så torde man kunna starkt sätta i fråga huruvida

icke den tendens i motsatt riktning, således mot cellstraffet, som under senaste

tiden gjort sig gällande litet varstans i utlandet, hotade att i sin tur

gå till överdrift. Det förefölle som om företrädarna för nämnda tendens

skulle i alltför hög grad underskatta de företräden framför en mer eller

mindre utpräglad gemensamhet, vilka dock faktiskt vore förbundna med cellstraffet.

I sådant avseende kunde framhållas — förutom den möjlighet

cellstraffet, så länge det varade, erbjöde till förebyggande av medfångars

fördärvliga inflytande på fången och till skydd för honom mot att

bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa -— följande med enrumsstraffet

förknippade huvudsakliga fördelar, nämligen: det tillfälle enrumsvistelsen

gåve fången till en tids självrannsakan i lugn och ro, en nog

i de flesta fall nödvändig förutsättning för vinnande av framgång med fångvårdsarbetets

fortsatta uppbyggande verksamhet; den bättre möjlighet som

cellstraffet, åtminstone till en tid, erbjöde fångvårdspersonalen att studera

och närmare lära känna fångens psyke, förståndsutveckling, anlag o. s. v.

som utgångspunkt för ett närmare bestämmande av fångens behandling i

fortsättningen; samt, sist men icke minst, cellstraffets framstående för fångarna

— frånsett undantagsfall — som en strängare form av straffverkställighet

samt dess därav följande egenskap att förstärka frihetsstraffets karaktär

av en allvarlig näpst. Det kunde vara i viss mån sant, såsom från

vissa håll gjorts gällande, att själva frihetsberövandet i och för sig med allt

vad detta förde med sig — den starkt inskränkta rörelsefriheten och självbestämmanderätten,

skilsmässan från anhöriga, avstängandet från det myckna

som det fria livet hade att erbjuda av vederkvickelse och förströelse, den

stränga fängelsedisciplinen o. s. v. — för fången innebure lidande nog, så

att man ej dessutom behövde tillföra straffet den skärpning som en tids enrumsbehandling

ostridigt i regel innebure. Men man finge å andra sidan se

till att man ej genom cellstrafformens fullständiga bannlysande från eller

alltför kraftiga reducering vid det långvariga frihetsstraffet, så ''förvekligade’

detta, att det förlorade i avskräckningsförmåga och däremot svarande

allmänpreventiv verkan. Man borde, syntes det, vara så mycket försiktigare

härutinnan, som vår nu gällande strafflag vid straffsatsernas utmätande

torde hava utgått ifrån att frihetsstraffen ej skulle vid sitt verkställande

sakna detta skärpande moment. Härtill komme ännu en omständighet att

taga i betraktande. Det bjöde emot att med bibehållande av cellstraffet såsom

strafform vid de för de lindrigare förbrytelserna ådömda kortare frihetsstraffen

— och att sådant bibehållande borde ske, därom torde icke föreligga

någon tvekan — låta denna strängare strafform icke alls eller i allt fall i

mindre utsträckning än vid korttidsstraffen komma till användning vid de

för de grövre förbrytelserna ådömda långvariga frihetsstraffen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

15

Emellertid vore cellstraffet även förbundet med avsevärda nackdelar. Den

viktigaste av dessa torde bestå däri att cellstraffet, örn det förlängdes utöver

det tidsmått som fångens individuella egenskaper tilläte, vore ägnat att

förslöa fången på ett sätt som icke endast vore menligt för stunden, utan

kunde sträcka sina oförmånliga verkningar långt fram i tiden. En annan

med cellstraffet förbunden olägenhet läge i den, i förhållande till arbetsgemensamheten,

minskade möjlighet som enrumsvistelsen i regel erbjöde i fråga örn

fångens upplärande i ett visst arbete eller yrke.

Vid vägande mot varandra av dessa cellstraffets fördelar och olägenheter

förefölle det, å ena sidan, som örn starka skäl talade för att vid de långvariga

frihetsstraffen bibehölles den nuvarande anordningen att strafftiden inleddes

med en period, under vilken fången höljes i enrum, men, å andra sidan, som

om — för att nu till en början endast taga hänsyn till äldre fångar —^den

nuvarande minimitiden för enrumsbehandlingen av ett år skulle vara för lång.

Ett års inneslutning i cell så väl dag som natt torde även med de modifikationer

i cellstraffct, som kunde komma i fråga och vilka redan vår nuvarande

rätt i viss utsträckning tillstadde, icke kunna undgå att även på vanliga ''normala’

fångar inverka ofördelaktigt i fysiskt och psykiskt hänseende. Det

räckte nog icke att i detta avseende lita till fångvårdspersonalens och främst

då fängelseläkarens utsago i de särskilda fallen. Man torde i regel ej kunna

sluta sig till enrumsvistelsens ofördelaktiga verkningar förrän dessa tagit sig

mera påtagliga uttryck, och då kunde det ofta vara för sent. Den ^nu stadgade

minimitiden syntes därför böra göras kortare. Vad. anginge frågan hur

mycket den borde förkortas, så torde man kunna utgå ifrån att ett pär av

de med cellstraffet förbundna fördelarna — nämligen de som bestode i den

bättre möjlighet enrumsvistelsen erbjöde för fången att liksom ’gå in i sig

själv’ under en tids välbehövlig självrannsakan och för fångpersonalen att

lära närmare känna fången — i regel kunde i erforderlig utsträckning utnyttjas

även om cellstrafftiden sattes relativt kort. Då det gällde att reglera själva

tidsmåttet för cellstraffet, torde därför övriga i det föregående omnämnda

synpunkter få bli avgörande, hänsynen till cellstraffets skärpande förmåga

samt den omständigheten att, om cellstraffet utmättes utöver en viss gräns,

det kunde befaras komma att verka i förslöande och nedbrytande, riktning;

och av nära till hands liggande skäl finge väl härvidlag denna sistnämnda

synpunkt bli den i första hand bestämmande. Den nu ifrågavarande cellstrafftiden

borde därför icke sättas längre än att man kunde anses vara

någorlunda på den säkra sidan i fråga örn undvikandet av enrumsvistelsens

menliga verkningar. Även örn vid uppdragandet av en lämplig gräns .härutinnan

fångarna givetvis icke kunde ''skärås över en karn’, utan individuella

hänsyn härvidlag gjorde sig i hög grad gällande, samt det alltså ur principiell

synpunkt skulle kunna ifrågasättas att åt vederbörande fängelseförvaltning

uppdraga att i varje särskilt fall bestämma den stränga cellvi.stelsens längd,

torde det dock, för undvikande av en alltför oenhetlig tillämpning härutinnan

vid de olika fångvårdsanstalterna med därav följande stötande av elen allmänna

rättskänslan, vara lämpligt att liksom nu stadga en viss minimilängd

för den obligatoriska enrumsbehandlingen. Att minimitiden, från alla de synpunkter

som enligt vad förut sagts överhuvud taget motiverade en tids enrumsbehandling

vid strafftidens början, borde sättas kortare för de. ungdomliga

fångarna med deras oftast känsligare och mera lättillgängliga sinnen än för

de till mogen ålder komna fångarna, torde utan vidare vara klart.

Den såsom arbctsgcmcnsamhct, betecknade strafformens tillämplighetsområde

skulle komma att avsevärt utvidgas, därest cellstraffets minimitider bleve

bestämda på föreslaget sätt. Då de resultat som vunnits genom inrättandet

av denna mellanform, att döma av uttalandena av fångvårdsstyrelsen och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr liz.

fängelsedirektörerna, varit ur fångvårdssynpunkt synnerligen goda, syntes

denna följd av cellstrafftidens minskande ej kunna betraktas annat än som en

stor fördel, ägnad framför allt att öka möjligheten för fångarna att under

fängelsetiden förvärva sig en arbetsskicklighet som borde kunna bliva dem

till stor hjälp vid utträdet i det fria livet. Det borde dock framhållas att

en överflyttning till arbetsgemensamhet givetvis ej städse borde ske omedelbart

efter minimitidens utgång, utan spörsmålet därom fortfarande såsom för

närvarande avgöras efter individuella grunder och överflyttandet sålunda göras

beroende av bland annat fångens uppförande och flit.

över landshövdingen Hagströmers betänkande, såvitt det rörde förslag till

ändringar i gällande straffverkställighetslag, har efter remiss utlåtande avgivits

av fångvårdsstyrelsen den 6 maj 1933. Beträffande den

obligatoriska celltidens längd vidhöll styrelsen den mening styrelsen uttalat

i sin förut omnämnda skrivelse den 11 december 1923, nämligen att minimitiden

för cellstraffet borde vara sex månader för äldre och tre månader för

yngre fångar. Den av Hagströmer föreslagna uppdelningen av de yngre

fångarna på två åldersgrupper avstyrktes sålunda. Däremot hade styrelsen

intet att erinra mot att åldersgränsen för ''unga’ fångar höjdes från 20 till

21 år. I fråga om det nuvarande gemensamhetsstraffet ansåg styrelsen att

en begränsning av detta på sätt föreslagits icke borde vidtagas. I övrigt

anslöt sig styrelsen i allt väsentligt till förslaget.

Utkast till nya bestämmelser.

Inom justitiedepartementet har under år 1933 upprättats ett utkast till lag

örn ändrad lydelse av 1, 4, 5, 7 och 8 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Detta utkast ansluter sig

till det tidigare departementsutkastet liksom till de av fångvårdsstyrelsen och

landshövdingen Hagströmer framställda förslagen därutinnan att minimitiden

för det obligatoriska stränga cellstraffet inskränkts till sex månader

för äldre fångar. Hör yngre fångar har denna tid satts till tre månader. I

detta avseende överensstämmer utkastet således med fångvårdsstyrelsens år

1923 gjorda och sedermera upprepade framställning. I likhet med landshövdingen

Hagströmers förslag har utkastet — genom ändring av samtliga

nyssnämnda lagrum, i vilka olikhet mellan äldre och yngre fångar är föreskriven

med avseende å behandlingen — såsom allmän gräns mellan de båda

åldersgrupperna stadgat uppnådd ålder av 21 år vid straffets början. Däremot

har någon uppdelning av de yngre fångarna på två grupper icke skett i

utkastet. Detta innehåller i likhet med det tidigare departementsförslaget ett

tillägg till 5 § av innehåll att fånge, åt vilken anförtrotts att utföra arbete

gemensamt med andra fångar, må kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag

förenad anstalt som är anordnad för särskilt pålitliga fångar samt att

med avseende å hans vistelse därstädes skall lända till efterrättelse vad i 6 §

första stycket är föreskrivet beträffande fångar som undergå straff i gemensamhet.

I övrigt ha ändringar av saklig innebörd icke vidtagits. Ej heller i

formellt hänseende har någon omarbetning av straffverkställighetslagen ägt

rum.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 112.

17

Sedan fångvårdsstyrelsen genom remiss den 3 juni 1933 anbefallts att avgiva

utlåtande över utkastet, har styrelsen i underdånig skrivelse den 21 i

samma månad anfört: Styrelsen hade icke något att erinra mot de föreslagna

lagändringarna. Genomförandet av dessa påkallade emellertid avsevärd ökning

av de för gemensamhetsarbete nu anordnade lokaler. Med hänsyn härtill

och då lagändringarna icke borde träda i kraft förrän det erforderliga

lokalbehovet blivit fyllt, syntes bestämmelse böra meddelas därom att de

föreslagna ändringarna skulle träda i kraft å dag som Kungl. Majit agde

bestämma.

De i den föregående redogörelsen omnämnda förslagen till lagändringar på

straffverkställighetens område överensstämma med varandra därutinnan att

de åsyfta en förkortning av den tid under vilken straffarbets- och fängelsefångar

i normala fall skola avtjäna straffet i enrum utan åtnjutande av de

särskilda lättnader däri som enligt verkställighetslagen kunna komma i fråga.

Dessa lättnader kunna, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår,

åstadkommas antingen på det sätt att celldörren hålles öppen under fångens

arbetstid eller därigenom att åt fången anförtros att inom anstalten uträtta

ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller ock därigenom att fangen

får arbeta gemensamt med andra fångar. Det är framför allt åt denna sista

form av straffverkställighet — gemensamt arbete samt i övrigt cellvistelse —

som förslagen avsett att giva vidsträcktare tillämpning på bekostnad av den

strängare isolering som enrumsstraffet eljest innebär.

Det torde råda en tämligen enhällig mening bland fackmännen däroin att

förslagen i nämnda avseende bygga på en riktig uppfattning rörande fångvårdens

mål och medel och att deras förverkligande skulle innebära ett betydande

steg i riktning mot en mera ändamålsenlig och samtidigt en humanare

behandling av fångarna. För egen del vill jag instämma i det uttalande i. denna

fråga som år 1926 gjordes av dåvarande departementschefen vid det då upprättade

förslagets remitterande till lagrådet. Detta förslag avsåg endast att

för fångar över 20 år bereda ökad möjlighet till modifikation av cellbehandlingen

efter sex månaders strafftid, d. v. s. en nedsättning för sådana fångar

till hälften av den i lagen stadgade tiden. Vad angår de yngre fångarna synes

emellertid en begränsning av den obligatoriska stränga isoleringen jämväl vara

i hög grad påkallad, såsom torde framgå av de i det föregående refererade

uttalandena. För dessa fångar synes den ursprungligen av fångvårdsstyrelsen

föreslagna tidsgränsen av tre månader vara lämplig. I samband med att dessa

ändringar vidtagas torde även sådan jämkning i verkställighetslagen böra ske

att till yngre fångar hänföras de som vid straffets början icke fyllt 21 år.

Att de framförda förslagen icke hittills lett till ändring i verkställighetslagen

har säkerligen till stor del sin grund däri, att de nuvarande straffanstal1erna

på grund av byggnadssätt, inredning och utrymmen i allmänhet icke äro

sådana att de kunna motsvara de anspråk som skulle ställas på dem i händelse

en omläggning av fångbehandlingen komme till stånd i full överensstämmelse

med förslagens intentioner. Flera fängelser äga icke det lokalutrymme att

Bihang till riksdagens protokoll 193Jf. 1 sami. Nr 112.

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

verkstadsarbete därstädes kan anordnas ens i sådan omfattning som verkställighetslagens

nuvarande bestämmelser medgiva och som av fängelsemyndigheterna

själva anses önskvärd. Ej sällan föranleda dessa förhållanden att

fångar transporteras från ett fängelse till ett annat, där arbetsmöjligheter av

lämpligt slag stå till buds. Men stundom måste en fånge kvarhållas i cell trots

att det ur olika synpunkter varit önskvärt att bereda honom arbete i verkstad

eller trädgård. I dylika fall inskränker sig hans uppflyttning i mellanklassen

därtill att celldörren hålles öppen och att han får utföra de uppdrag inom

fängelsets område vartill hans arbete kan giva anledning. Även annat handräckningsarbete

kan naturligtvis för sådan fånge ifrågakomma.

Sambandet mellan en lagändring åsyftande i huvudsak att inskränka minimitiden

för den stränga enrumsbehandlingen samt spörsmålet örn de nuvarande

straffanstalternas modernisering är redan av det nu sagda uppenbart. Sistnämnda

fråga har också varit föremål för speciell uppmärksamhet under senare

aren. Den har behandlats vid den av landshövdingen Hagströmer verkställda

utredningen, vilken hade till huvudsyfte att undersöka förutsättningarna

för en koncentration av fångvårdsväsendet och främst av själva fångvårdsanstalterna.

Enligt det på grundval av utredningen framlagda förslaget

— vilket såsom förut anförts även åsyftade en ökad användning av gemensamhetsarbete

i fängelserna -— skulle bland annat ett nytt större centralfängelse

och ett ungdomsfängelse uppföras. Härigenom och efter vissa förändringar

beträffande de nuvarande anstalterna skulle möjlighet vinnas att, i den omfattning

förslaget avsåg, bereda fångarna sysselsättning i gemensamt verkstadsarbete

och även arbete utomhus, främst trädgårdsarbete. Sedermera har

statens organisationsnämnd i anledning av Kungl. Maj:ts beslut därom den 21

augusti 1931 verkställt utredning angående fångvårdens framtida ordnande

och vad därmed äger samband. Resultatet av utredningen föreligger i ett den

11 oktober 1933 avlämnat betänkande. Organisationsnämnden har i motsats till

den förutnämnde sakkunnige icke till prövning upptagit frågan örn ändring av

gällande bestämmelser örn straffverkställighet, men har enligt vad i betänkandet

anföres i den mån så varit möjligt tagit hänsyn till de lagändringar som

på grundval av i ämnet avgivna yttranden kunde antagas komma till stånd.

Att härmed åsyftas en inskränkning av tiden för cellstraffet framgår av betänkandet.

Emellertid är nämndens förslag i huvudsak byggt på nuvarande bestämmelser

på området. Såsom skäl härtill har nämnden, jämte det ovissa

läge vari spörsmålet örn straffverkställigheten befunne sig, framhållit att genomförandet

av vissa förslag, som väckts av tillkallade sakkunniga för utredning

av frågan örn organisationen av det frivilliga skydds- och lijälparbetet

beträffande frigivna fångar, skulle kunna inverka på bedömandet av nu ifrågavarande

spörsmål. Medan en inskränkning av cellstraffet måste leda till

ökat behov av utrymmen och anordningar för arbetsdriften inom straffanstalterna,

kunde ett förverkligande av vissa av sistnämnda sakkunniga framställda

förslag — åtgärder för ökad användning av villkorlig straffdom och

villkorlig frigivning m. m. — medföra en minskning av fångantalet och därmed

ett minskat behov av utrymmen i fängelserna. Organisationsnämnden har

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

därför ansett att ett fullständigt förslag om den slutliga organisationen av

anstaltsväsendet borde anstå till dess de nämnda frågorna blivit avgjorda och

sedan verkningarna av eventuella ändringar gjort sig märkbara under så lang

tid att storleken av fångantalet och de olika kategorierna av fångar kunde

beräknas med någon bestämdhet. Nämndens nu framlagda förslag går ut pa,

bland annat, att en ny fångvårdsanstalt uppföres, avsedd för 150 ungdomsfångar

och 100 andra fångar, att två av de nuvarande anstalterna (straffangelserna

i Gävle och Jönköping), vilka för närvarande helt eller delvis sakna

gemensamhetsverkstäder, utrustas med dylika samt att vissa mindre betydande

av de nuvarande anstalterna nedläggas.

över organisationsnämndens förslag lia vederbörande myndigheter och sammanslutningar

genom remiss anbefallts eller lämnats tillfälle att inkomma

med utlåtanden. På grund av utredningens vidlyftighet kunna remissvaren

icke väntas inkomma till justitiedepartementet så snart att utredningen kan

fullföljas inom den närmaste tiden. Något förslag rörande riktlinjerna för

den framtida organisationen av fångvårdsanstalterna kan av nämnda anledning

icke nu framläggas. Däremot har jag — såsom framgår av uttalande i

statsverkspropositionen till innevarande års riksdag i samband med frågorna

örn anslag för kapitalökning — för avsikt att, sedan igångsatt utredning

hunnit avslutas örn uppförande av verkstadsbyggnader vid centralfängelserna

i Malmö och å Härlanda, varest de nu befintliga verkstadslokalerna visat

sig otillräckliga och för sitt ändamål mindre lämpliga, föreslå Kungl. Maj.t

att avlåta proposition till innevarande års riksdag med äskande örn anslag för

uppförande av dylika byggnader. I avbidan härå har för ändamålet i statsverkspropositionen

beräknats vissa belopp.

Det möter uppenbarligen stora svårigheter att exakt beräkna vilka krav som

genom en nedsättning av minsta tiden för cellstraffet komma, att ställas på

straffanstalterna i fråga om dessas utrustning för arbetsdrift. Först och

främst bör beaktas att det icke nu ifrågasättes att över lag inskränka cellstrafftiden.

Det gäller fastmera att, i nära anslutning till den utveckling

som under de senaste årtiondena ägt rum, överlämna åt fängelsemyndigheterna

en ökad befogenhet att avpassa behandlingen efter vad i de särskilda fallen

kan anses lämpligt för uppnående av fångvårdens syften. Den omständigheten

att minimitiden för det strängare cellstraffet minskas behöver således

icke i och för sig innebära att alla eller flertalet fångar, vilka avtjänat den

kortare tid som kan bliva bestämd, av fängelsemyndigheterna anses böra överflyttas

till arbetsgemensamhet. Visserligen har 1921 års lagändring, varigenom

en dylik överflyttning blev för normala fall tillåten efter ett års respektive

fyra månaders cellvistelse, efter hand medfört att fangarna i största

möjliga utsträckning utföras i gemensamt arbete redan efter nämnda tids förlopp,

och denna praxis torde också numera äga stöd i den allmänna uppfattningen

bland fängelsernas styresmän såsom ägnad att befordra en god fångvård.

Men det torde fördenskull icke kunna tagas för givet att en ytterligare

nedsättning av nämnda tid till sex respektive tre månader skulle komma att

föranleda att arbetsgemensamhet anses böra regelmässigt ifrågakomma redan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

efter denna minimitids utgång. En dylik omedelbar omläggning av straffverkställigheten

synes icke heller vara önskvärd. Utvecklingen bör, i likhet

med den som ägt ram efter införandet av 1921 års lagbestämmelser, ske efter

hand och byggas på de erfarenheter som vinnas genom en till en början mera

begränsad inskränkning av tiden för det stränga cellstraffet.

Emellertid lärer det vara otvivelaktigt att fängelsernas delvis otillräckliga

utrustning med lokaler för gemensamhetsarbetets bedrivande kommer att bliva

ännu mera framträdande än för närvarande, sedan de nu ifrågasatta lagändringarna

genomförts. Fångvårdsstyrelsen har funnit denna omständighet

böra föranleda anstånd med lagändringarnas ikraftträdande till dess ökning

av de nu befintliga arbetslokalerna kunnat åstadkommas. Därest ändringarna

innebure en obligatorisk utvidgning av gemensamhetsarbetet, skulle

ett dylikt anstånd uppenbarligen vara nödvändigt. Så är emellertid icke nu

fallet. Det bör icke heller förbises att de föreliggande förslagen åsyfta icke

blott att möjliggöra ett tidigare överförande av fångarna till gemensamt arbete

utan jämväl att på ett tidigare stadium än för närvarande mildra isoleringen

genom öppen celldörr och genom tillåtelse för fången att för särskilda

uppdrag vistas utom cellen. Ehuru till synes mindre betydande torde dock

dessa modifikationer i cellstraffet vara av ej ringa värde ur fångvårdssynpunkt

samt av fångarna betraktas såsom i hög grad eftersträvansvärda. Men

även bortsett härifrån synes det icke vara lämpligt att låta lagändringarna

vila till dess nya eller utvidgade verkstadslokaler blivit färdigställda. Det

torde icke finnas någon anledning att på grund av bristande verkstadsutrymme

vid vissa anstalter uppskjuta de nya bestämmelsernas tillämpning vid sådana

anstalter där utrymmet tilläventyrs tillåter gemensamhetsarbete i ökad

omfattning. Härtill kommer den förut anmärkta svårigheten att på förhand

beräkna det erforderliga utrymmet. Såsom organisationsnämnden ock framhållit

är därför en viss tids erfarenhet av de nya bestämmelsernas praktiska

verkningar av synnerlig vikt för ett slutligt ställningstagande till spörsmålet

örn den allmänna organisationen av anstaltsväsendet. Några avgörande hinder

mot att omedelbart genomföra ändrade bestämmelser av ifrågasatt innebörd

synas således icke föreligga.

En mera genomgripande reformering av verkställighetslagen är otvivelaktigt

önskvärd, men torde dock böra ansta till dess spörsmålen örn fångvårdens

framtida organisation kommit närmare sin slutliga lösning. Vissa av de

mera betydelsefulla fragorna, främst den som rör det nuvarande helgemensamhetsstraffet,

synas för övrigt icke ännu vara mogna för avgörande.

Vad angår den närmare utformningen av de nu ifrågasatta bestämmelserna

har jag, med hänsyn bland annat till nyss anförda omständigheter, ansett

det vara tillfyllest att vidtaga allenast de formellt obetydliga ändringar

i verkställighetslagen som äro oundgängligen nödvändiga för vinnande av de

syften jag tidigare angivit. Härtill ansluter sig det redan i 1926 års departementsförslag

upptagna tillägget till 5 § i lagen, enligt vilket fånge, som på

grund av samma lagrum tillåtes arbeta i gemensamhet, må överföras till fångkoloni

och därstädes behandlas såsom gemensamhetsfånge enligt 6 §.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr liz.

21

På nu anförda grunder anser jag att straffverkställighetslagen bör undergå

de ändringar som föreslagits enligt det under år 1933 inom justitiedepartementet

upprättade lagutkastet ävensom att något anstånd med dessa ändringars

ikraftträdande icke är erforderligt.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar här

uteslutits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 7 februari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari

1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående

verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Carl Gustaf Hellquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets

den 7 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den

24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;

därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats

utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 a1 i texten
  2. 1LU 1934:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 s. 1 i texten