Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om bevisning genom sakkunnig, m. m

1934-02-16 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:124, Med förslag till lag om bevisning genom sakkunnig, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

1

Nr 124.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

bevisning genom sakkunnig, m. m.; given Stockholms

slott den 16 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn

fri rättegång.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1984

1 sami.

Nr 124.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj :ts proposition nr 124.

Förslag

till

Lag

örn bevisning genom sakkunnig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes i mål, som är vid domstol anhängig!, nödigt att för prövning av

fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap anlita biträde av sakkunnig,

åge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne frågan

rörer, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i

ämnet kända personer att avgiva yttrande.

Ej må den vara sakkunnig som är jävig att vittna i målet eller eljest till

saken eller till någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet

därigenom kan anses förringad.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle beredas parterna att yttra sig i frågan.

Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig

och hinder därför ej möter; rätten obetaget att därjämte utse annan.

2 §•

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda såsom sakkunnig

eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig

att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må

han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande; tredskas han, äge

rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §•

Erfordras för fullgörande av sakkunnigs uppgift att han verkställer besiktning

av föremål eller annat som är för besiktning tillgängligt, äge rätten

därom förordna.

Finnes lämpligt att parterna äro närvarande vid besiktning som verkställes

av sakkunnig, må rätten föreskriva att de skola genom den sakkunniges försorg

kallas till förrättningen. Har part kallats, utgöre hans utevaro ej hinder

för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas vilka vid förrättningen

närvarit och vad därvid förekommit.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

3

4 §.

Örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå

med yttrande, gälle vad särskilt är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, örn ej rätten annorlunda förordnar, avgiva skriftligt

utlåtande. Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, skall han ändock

höras muntligen, örn part yrkar det och hans hörande ej uppenbarligen saknar

betydelse, eller örn rätten eljest finner det erforderligt.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter på vilka det däri givna

omdömet är grundat.

5 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt

att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån därom

kan vara särskilt stadgat. Annan sakkunnig åge rätt till ersättning för kostnad,

som han haft för uppdragets fullgörande, samt för tidsspillan och arbete efter

vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande. Hava

båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande eller har rätten självmant förordnat

därom, skall ersättningen gäldas av parterna en för håda och båda för en.

I mål, däri enligt lag eller författning ersättning till den som enligt domstols

förordnande inkallats såsom vittne skall utgå av allmänna medel, skall ock

ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel, i brottmål dock allenast såframt

den sakkunnige anlitats i fråga som är av betydelse för prövning av

åklagarens talan.

I det slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättning som utgått av

allmänna medel skall av part återgäldas till statsverket. Ej må allmän åklagare

därtill förpliktas med mindre åtalet anställts utan skäl.

6 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten

eller, då rätten ej sitter, dess ordförande prövar skäligt.

Mot beslut angående förskott må talan ej föras.

7 §.

Örn sakkunnig skall, såvitt särskilda bestämmelser ej meddelats i denna

lag, i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat.

8 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet örn sakkunnigs hörande i visst

fall skall lända till efterrättelse.

9 §•

Denna lag äger icke tillämpning beträffande sakkunnig som icke utsetts

av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Fö rslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 967) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, vilket

lagrum senast ändrats genom lagen den 26 maj 1933 (nr 230), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift

i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola

gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens

beslut, av vilket motparten skall erhålla del, för inkallelse av och ersättning

till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar för målets

utredning erforderligt, samt för ersättning till sakkunnig som utsetts av

rätten, om ersättningen enligt lag skall gäldas av parten, så ock ersättning

till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten

kostnad.

Efter ty---i rättegången.

Har i —---undersökningen avgives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.j

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn bestämmelser

angående bevisning genom sakkunnig.

Eöredraganden anför:

»Till domstolarnas prövning föreligga ej sällan frågor för vilkas rätta bedömande

erfordras särskild fackkunskap, som ej kan förutsättas vara företrädd

hos domstolsledamöterna. För vissa slag av mål, t. ex. vattenmålen,

har detta behov tillgodosetts genom en särskild organisation av domstolen, i

det att sakkunniga bisittare deltaga i målens avgörande. En förutsättning

för att en sådan anordning skall kunna ifrågakomma lärer emellertid vara att

mål, vilka påkalla samma slags sakkunskap, förekomma i tillräckligt stor utsträckning.

För flertalet mål är anordningen icke genomförbar. I stället

måste här den erforderliga fackkunskapen ställas till domstolens förfogande

från fall till fall medelst bevisning genom sakkunniga.

Gällande svensk rätt saknar generella bestämmelser örn sakkunnigbeviset.

Endast för sådana fall där behov av föreskrifter varit alldeles

särskilt framträdande, såsom i vissa specialmål samt i fråga örn rättsmedicinska

och rättskemiska undersökningar, har en mer eller mindre fullständig

reglering kommit till stånd, delvis genom administrativa författningar.

I övrigt tillämpas lagens stadganden örn vittnen i huvudsak även på

sakkunniga. Härav följer, att dessas tillkallande i allmänhet ankommer på

parterna; möjligheterna för domstolen att självmant inhämta yttrande av sakkunnig

äro enligt gällande ordning mycket begränsade.

Ide förslag till nya bestämmelser om bevisning inför rätta,

som tid efter annan framlagts i samband med arbetet på en allmän rättegångsreform,

behandlas regelmässigt sakkunnigbeviset såsom ett från vittnesbeviset

skilt bevismedel. Redan lag kommitténs förslag till allmän civillag av

år 1826 upptager under ett särskilt kapitel i rättegångsbalken (25 kap.) utförliga

bestämmelser örn sakkunnigas åtgärd och utlåtande. Enligt detta för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr lSJf.

slag skulle vid behov av upplysning om särskild vetenskap eller konst rätten

äga att därom inhämta upplysning från vederbörande ämbetsmän; funnes ej

ämbetsmän förordnade i ämnet eller erfordrades underrättelse örn handelsbruk,

sjöfart, handaslöjd eller annat dylikt, skulle rätten höra minst två andra personer

som ägde kunskap däri. Parterna ägde också ena sig örn en eller flera

sakkunniga. Mot sakkunnig skulle de för vittnen stadgade jäven gälla, och

där annan än edsvuren ämbets- eller tjänsteman tillkallats eller hörts, skulle

han avlägga ed, örn någon av parterna det äskade. Utebleve enskild man som

varit kallad att höras i egenskap av sakkunnig, medförde detta för honom ansvars-

eventuellt hämtningspåföljd. Kostnaden för sakkunnigas åtgärd vore

den för vars talan upplysning skulle hämtas av åtgärden pliktig att genast

gälda. — Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag upptog i rättegångsbalken

ett generellt stadgande örn skyldighet för ämbetsman eller annan att

i brottmål tillhandagå domstolen med sakkunnigutlåtande (6 kap. 27 §).

De av lagkommittén föreslagna bestämmelserna återfinnas i huvudsak oförändrade

i äldre lagberedningens år 1849 framlagda förslag till rättegångsbalk

(förra delen 25 kap., senare delen 6 kap. 28 §).

Nya lagberedningen framhöll i sitt år 1884 avgivna principbetänkande angående

rättegångsväsendets ombildning, i fråga om sakkunnigs anlitande i

tvistemål (andra delen XVI kap.), att domstolen måste äga på ämbetets vägnar,

oberoende av parts yrkande, förordna örn sakkunnigas hörande och bestämma

valet av dem, när domstolen funne sådant biträde erforderligt; vid

sidan därav borde det dock kunna stå part öppet att själv inkalla personer

av vilkas hörande såsom sakkunniga han förväntade upplysningar till fromma

för sin sak. Örn parterna enade sig örn att föreslå viss person, borde

denne anlitas, därest ej synnerligen viktiga skäl lade hinder i vägen därför.

Beträffande jäv mot sakkunnig skulle gälla väsentligen samma regler som i

fråga örn vittnen. Dessutom borde emellertid domstolen särskilt iakttaga,

att till sakkunnig ej utsåges annan än den som vore känd för redbarhet samt

ej stöde i beroende av någondera parten eller med part läge i uppenbar delo

eller tävlan såsom yrkesidkare eller dylikt. Den sakkunnige skulle som regel

höras på ed inför rätten. Grundsatsen att även annan än den som hade till

ämbetsplikt eller yrke att lämna biträde som sakkunnig vore skyldig att tjänstgöra

i sådan egenskap upprätthölls, dock med den modifikationen att tvång ej

förelåge, örn uppdraget skulle för vederbörande medföra olägenhet och nödig

upplysning kunde på annat sätt vinnas utan oskälig kostnad eller svårighet.

I fråga örn ersättning för sakkunnigs bestyr och kostnader hänvisades till

grunderna för ersättning till vittne. — Örn sakkunniga i brottmål skulle enligt

betänkandet (tredje delen XVI kap. D) i allmänhet enahanda regler gälla som

i tvistemål.

De i nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning inför rätta av

år 1889 upptagna bestämmelserna om sakkunniga (III kap.), vilka avse både

tvistemål och brottmål, avvika i åtskilliga hänseenden från vad beredningen

föreslagit i principbetänkandet. Lagförslaget -— som utgick från grundsatsen

örn fri bevisprövning — uppställde sålunda inga bestämda jäv mot sakkunniga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

7

utan innehöll endast en anvisning för rätten att vid valet taga hänsyn till varje

förhållande som kunde anses innefatta skälig grund att förutsätta partiskhet

i målet. Skyldighet att avgiva yttrande såsom sakkunnig skulle icke föreligga

för annan än den som på ämbetets vägnar eller eljest på grund av allmänt

uppdrag hade att avgiva sådant yttrande; hade någon åtagit sig sakkunniguppdrag,

finge han emellertid ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess

fullgörande, och rätten ägde, i fall av tredska, meddela vitesföreläggande.

Problemet huru den sakkunniges arbete skulle tillgodoföras rättegången löstes

i lagförslaget sålunda, att örn till sakkunnig nämndes någon som icke på grund

av ämbete, tjänst eller annat allmänt uppdrag hade att avgiva yttrande i frågan,

rätten skulle förordna huruvida han hade att avgiva skriftligt utlåtande

eller muntligen meddela upplysning vid rätten. Sådan sakkunnig skulle höras

på ed, örn rätten så förordnade. Ersättning till den sakkunnige skulle förskjutas

av käranden, resp. klaganden; i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens

vägnar förde talan, skulle ersättningen förskottsvis utgå av allmänna medel.

De av nya lagberedningen föreslagna bestämmelserna angående sakkunniga

återfinnas, i allt väsentligt oförändrade, uti de förslag till bevisningslagar som

vid åtskilliga tillfällen under åren 1893—1908 förelädes riksdagen dels genom

propositioner, dels motionsvis. Inom riksdagen framställdes inga särskilda erinringar

mot ifrågavarande stadganden, vilka i större sammanhang godkändes

av lagutskottet åren 1893, 1897, 1902, 1903 och 1907. Till följd av att reformförslagen

i sin helhet ej vunno bifall kommo emellertid inga bestämmelser i

förevarande ämne till stånd. I anledning av ny motion vid 1915 års riksdag

örn antagande av berörda lagförslag anförde lagutskottet (utlåtande nr 36)

såsom ett tänkbart alternativ vid frågans lösning en begränsning av lagstiftningen

till några särskilt viktiga delar, där behovet av lagbestämmelsernas

fullständigande och modernisering gjort sig gällande med allt större styrka;

i sådant hänseende framhöll utskottet bl. a. förslagets bestämmelser örn bevisning

genom sakkunniga.

''Processkommissionen har i sitt betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning (1926) givit sakkunnigbeviset en fullständig reglering med avseende

såväl å tvistemål (tredje delen 18 kap.) som å brottmål (andra delen

21 kap.). Bestämmelserna äro utarbetade efter i huvudsak samma grunder

som 1889 års förslag, ehuru den av kommissionen förordade nya rättegångsordningen

naturligen föranlett vissa utbyggnader. Enligt kommissionens förslag

skulle, om det funnes nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande

av sakkunnig, rätten äga över frågan höra myndighet, tjänsteman eller

annan, som vore satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga

åt en eller flera andra sakkunniga att avgiva yttrande. Till sakkunnig finge

ej utses någon som till saken eller någondera parten stöde i sådant förhållande

att hans tillförlitlighet kunde anses förringad. Tillfälle skulle såvitt möjligt

beredas parterna att uttala sig örn valet av sakkunnig, och därest i tvistemål

parterna enade sig om viss sakkunnig, borde rätten utse denne, örn han vore

lämplig och hinder eljest ej mötte. Den som icke å tjänstens vägnar vore skyldig

att tjänstgöra såsom sakkunnig eller vore satt att tillhandagå med ytt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts pro position nr ISi.

rande kunde ej mot sin vilja förpliktas att utföra sakkunniguppdrag, men

hade han åtagit sig uppdraget och tredskades att fullgöra det, ägde rätten

förelägga honom vite. Sakkunnig skulle regelmässigt avgiva skriftligt utlåtande;

muntligt förhör skulle emellertid — frånsett de fall då utlåtande avgivits

av ämbetsverk eller offentlig institution — därjämte hållas, i tvistemål

örn part påyrkade det eller rätten prövade det nödigt, och i brottmål örn ej

rätten beslutade att sådant förhör ej skulle äga rum. Då sakkunnig hördes,

skulle han avlägga ed eller försäkran, som dock i tvistemål kunde av parterna

eftergivas. Ersättning till sakkunnig skulle i tvistemål gäldas av part som

påyrkat sakkunnigs tillkallande eller, örn rätten självmant tillkallat den sakkunnige,

av part i vars intresse åtgärden vidtagits, och i brottmål utgå av allmänna

medel. Bestämmelser skulle meddelas om rätt för sakkunnig att få förskott

å sin ersättning. Slutligen stadgades, att örn part ville åberopa någon

som sakkunnig, skulle beträffande denne huvudsakligen tillämpas vad som

föreskrivits örn vittne.

över huvudgrunderna i processkommissionens betänkande avgåvos utlåtanden

av bl. a. samtliga domhavande och rådhusrätter samt hovrätterna och

lagrådet. Yttranden inkommo även från föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund. I dessa

yttranden framställdes ingen erinran mot de föreslagna bestämmelserna angående

bevisning genom sakkunniga. Svea hovrätt uttalade, att de principer

kommissionen i denna del framlagt syntes väl ägnade att läggas till grund för

lagstiftning.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform berördes även frågan örn bevisning genom

sakkunniga. Det framhölls där såsom en allvarlig brist att vår lag — bortsett

från speciallagstiftningen — saknade bestämmelser i ämnet. Beträffande

de erforderliga föreskrifternas innehåll gjordes uttalanden endast i fråga örn

vissa huvudgrunder, varutinnan departementschefen anslöt sig till vad processkommissionen

föreslagit. De riktlinjer för lagstiftningen örn sakkunnigbevis,

vilka särskilda utskottet framlade uti sitt i denna del av riksdagen gillade

utlåtande (nr 1) i anledning av propositionen, innefattade jämväl i huvudsak

ett godtagande av grunderna för processkommissionens förslag. Sålunda fann

utskottet uppdrag såsom sakkunnig i allmänhet böra meddelas av domstolen,

som, innan den utsåge sakkunnig, borde lämna parterna tillfälle att framföra

sina önskemal rörande valet. Därest parterna enade sig örn viss person syntes,

åtminstone i tvistemål och sådana brottmål däri talan fördes endast av målsägande,

den sålunda föreslagne böra utses. Möjlighet borde även finnas för

part att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. Den omständigheten att sakkunnig

utsåges av domstolen borde självfallet icke leda till att kostnaden för

hans tillkallande i tvistemål och därmed jämställda brottmål skulle bestridas

av det allmänna; denna kostnad borde i regel bäras av part.

I åtskilliga främmande rättssystem äro bestämmelser meddelade

angående bevisning genom sakkunniga. Så är exempelvis fallet i dansk och

norsk samt i tysk och österrikisk rätt. Beträffande förutsättningarna för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12h.

9

sakkunnigs tillkallande gäller här i allmänhet att domstolen äger förordna

därom självmant; i Danmark är dock såvitt angår tvistemålen domstolens befogenhet

härutinnan beroende av parts yrkande. — Skyldighet att i visst mål

mottaga sakkunniguppdrag åligger enligt dansk och norsk rätt principiellt

envar som är pliktig att vittna i målet. I Tyskland och Österrike är sakkunnigtvång

stadgat för den som är offentligen satt att avgiva utlåtande av

begärt slag, eller som offentligen såsom näring utövar den vetenskap eller

konst eller det yrke vari sakkunskap erfordras för utlåtandet, eller som offentligen

är satt eller har tillstånd att utöva berörda vetenskap, konst eller

yrke; enligt den tyska lagen är ock annan som inför rätten förklarat sig

villig att mottaga sakkunniguppdrag skyldig fullgöra detsamma. — Formen

för utlåtandet är i Danmark och Norge regelmässigt skriftlig, men den sakkunnige

kan i stället eller därjämte höras muntligen. Den tyska processordningen

föreskriver som regel muntligt förhör; skriftligt utlåtande kan dock

förekomma i tvistemål, liksom även vid den förberedande förhandlingen i

brottmål. I Österrike är muntlig form regel åtminstone i tvistemål. — örn

ersättning till sakkunnig gälla i allmänhet olika bestämmelser för tvistemål

och för brottmål. Enligt dansk och norsk rätt skall i tvistemål ersättningen

gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande eller i vars intresse

åtgärden vidtagits; samma princip gäller i Österrike. I Norge äger av rätten

förordnad sakkunnig därjämte möjlighet att vända sig mot det allmänna

för utfående av sin ersättning. I Tyskland utgår ersättningen städse av

statsmedel. Kostnaden för sakkunnigs hörande i brottmål bestrides av statsmedel

i samtliga de nämnda länderna, i Norge dock allenast såvitt angår

mål däri talan föres av åklagare; beträffande andra brottmål gäller där samma

regel som i tvistemål.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att frågan örn en mera fullständig

reglering i svensk rätt av sakkunnigbeviset sedan länge varit föremål

för uppmärksamhet. Det har ofta framhållits att avsaknaden av allmänna

bestämmelser på detta område utgör en av de mest framträdande bristerna i

vår bevisningsrätt. Uppenbarligen är det av den största betydelse att de

sakkunniga som anlitas intaga en opartisk ställning i rättegången. Det för

närvarande i stor utsträckning använda förfarandet att sakkunnigutredning

förebringas genom parternas försorg är ur denna synpunkt föga tillfredsställande.

Endast örn rätten själv har möjlighet att tillkalla sakkunniga, vinnes

erforderlig säkerhet för att dessa i sina utsagor komma att vara fullt

opartiska. De på parternas initiativ tillkallade sakkunniga intaga nämligen

mången gång icke en tillräckligt oberoende ställning i förhållande till sina

huvudmän. Deras utlåtanden ha ej sällan karaktär av rena partsanföranden,

föga ägnade att förse domstolen med de behövliga upplysningarna.

De brister som äro förknippade med den nuvarande ordningen äro av den

art att de synas böra snarast möjligt avhjälpas. En fullt rationell reglering

av sakkunnigbeviset lärer visserligen förutsätta genomgripande ändringar av

gällande rätt även på vissa andra områden, särskilt i fråga om vittnesbeviset

Departe
ments
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12h.

och editionsplikten. Emellertid torde, såsom vid frågans tidigare behandling

flera gånger uttalats, hinder ej möta att, i avvaktan på en allmän processreform,

genom en lagstiftning av provisorisk karaktär inom ramen av bestående

rättegångsordning ernå en tillfredsställande lösning av frågan.

Vad som i främsta rummet lagt hinder i vägen för en ändamålsenlig utveckling

av sakkunnigbeviset på rättstillämpningens väg torde vara avsaknaden

av bestämmelser örn ersättning till sakkunnig, som anlitas av domstol.

Vid sådant förhållande kunde ifrågasättas att begränsa den föreliggande lagstiftningsuppgiften

till att meddela erforderliga regler härutinnan. Emellertid

synas övervägande skäl tala för att lagstiftningen i ämnet gives en fylligare

utformning, så att densamma kommer att omfatta jämväl vissa andra

hithörande frågor vilkas reglering funnits av behovet påkallad; i detta sammanhang

må särskilt framhållas stadganden rörande utseende av sakkunnig

och skyldighet att mottaga sakkunniguppdrag samt örn formen för sakkunnigs

utlåtande. Härvid torde till grund för de nya bestämmelserna i allt väsentligt

kunna läggas processkommissionens i sina huvudgrunder av riksdagen

gillade förslag i ämnet. Vissa jämkningar däri äro naturligen betingade av

hänsyn till den gällande rättegångsordningen, vari de nya bestämmelserna

skola inpassas.

Det har redan i det föregående framhållits som en grundläggande princip

vid sakkunnigbevisets utformande att domstolen äger befogenhet att självmant

besluta örn sakkunnigs tillkallande. Detta betingas redan av sakkunnigbevisets

uppgift att utfylla en brist på fackinsikter hos domstolens ledamöter.

Domstolen är uppenbarligen själv bäst skickad att avgöra huruvida

i ett visst mål behov av sakkunnigt biträde föreligger. Nämnda grundsats

utesluter dock icke rätt för part att, om han så finner nödigt, fästa domstolens

uppmärksamhet på lämpligheten av att sakkunnigutredning införskaffas

eller att framställa yrkande därom. Lämnas partens framställning utan bifall,

må det ankomma på honom att själv tillkalla den sakkunnige som han

vill ha hörd. Detsamma gäller för den händelse domstolen inhämtat yttrande

av sakkunnig men part önskar höra en annan. De nu berörda fallen synas

emellertid icke böra omfattas av den nya lagen. — Vilka förutsättningar

som böra vara förhanden för att rätten skall äga tillkalla sakkunnig torde,

med hänsyn till förhållandenas skiftande art, ej vara lämpligt om ens möjligt

att närmare angiva. Man måste härvidlag lita till domstolens omdöme.

Särskilt i fall då sakkunnigs tillkallande föranleder kostnad samt parterna

motsätta sig den ifrågasatta åtgärden bör domstolen tydligen iakttaga stor

försiktighet. Att införa en självständig klagorätt beträffande beslut rörande

sakkunnigförordnande synes icke böra ifrågakomma. Är part missnöjd med

att sakkunnig tillkallats, torde, för den händelse målet därigenom enligt hans

förmenande onödigt uppehålles, bestämmelsen i 16 kap. 12 § rättegångsbalken

lämna erforderligt utrymme för talans fullföljande. Innefattar beslutet

avslag å parts begäran örn sakkunnigutredning, står det, på sätt nyss erinrats,

parten fritt att själv inkalla den sakkunnige till rätten.

Jämväl i fråga örn valet av sakkunnig bör åt domstolen lämnas vidsträckt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12-i-.

11

frihet, så att om möjligt städse den anlitas som i det särskilda fallet kan

antagas mest lämplig såsom sakkunnig. Finnes den erforderliga sakkunskapen

hos offentlig myndighet eller tjänsteman, lärer det i allmänhet ligga närmast

till hands att förskaffa sig nödig upplysning från sådant håll, men rätten

torde icke böra förbindas därtill. Tvivelsutan kan stundom tillförlitlig

upplysning lättare stå att vinna annorstädes. Huruvida en eller flera sakkunniga

skola tillkallas lärer ock böra överlåtas åt rätten att bestämma. Naturligen

bör dock alltid vid val av sakkunnig tillses att rättegången icke onödigtvis

fördyras. — De skäl som föranlett, att från vittnesmål uteslutits personer

vilka stå i visst förhållande till saken eller till parterna personligen,

göra sig med ökad styrka gällande i fråga örn sakkunniga; dels lärer det för

en person i dylik ställning vara svårare att avgiva ett opartiskt omdöme än

att riktigt återgiva en iakttagelse, dels är faran för att domstolen blir missledd

här desto större som domstolen på grund av bristande insikt i ämnet

ofta saknar förutsättning att pröva värdet av den sakkunniges uttalanden.

Processkommissionen har, liksom förut nya lagberedningen i sitt förslag till

bevisningslag, avstått från att närmare angiva de omständigheter som ur nu

berörda synpunkt böra utesluta en person från sakkunnigförordnande och i

stället meddelat allenast den föreskriften, att till sakkunnig ej må utses någon

som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet

kan anses förringad. I vad kommissionen sålunda föreslagit lärer

vid den nu ifrågasatta provisoriska lagstiftningen en jämkning vara betingad

av gällande bestämmelser angående vittnesjäv. Då en person som är jävig

att vittna i ett visst mål tydligen icke heller bör kunna förordnas att däri

biträda såsom sakkunnig, torde en ovillkorlig regel av denna innebörd böra

upptagas i den nya lagen. Nämnda regel synes emellertid lämpligen kunna

kompletteras med ett sådant allmänt stadgande som processkommissionen förordat.

Innan rätten utser sakkunnig, bör — med hänsyn till önskvärdheten av att

den sakkunnige omfattas med förtroende av parterna -— tillfälle beredas dessa

att yttra sig örn valet av sakkunnig, såvida ej på grund av ärendets brådskande

natur eller annan anledning detta är uteslutet. Äro parterna ense örn

att en viss sakkunnig skall anlitas, torde uppdraget böra lämnas denne, örn

rätten finner honom lämplig och hinder därför ej möter, exempelvis på grund

av jävsförhållande. Enligt processkommissionens förslag skulle sistnämnda

regel gälla endast i tvistemål. Med hänsyn till den prövningsrätt, som enligt

vad nyss sagts skall tillkomma domstolen, lärer emellertid någon olägenhet

ej behöva befaras av att låta regeln gälla även för brottmålens del. En sådan

anordning synes även 1931 års riksdagsutskott ha ansett kunna ifrågakomma.

Har den av parterna sålunda föreslagne förordnats, torde det likväl

böra stå domstolen öppet att tillkalla även annan sakkunnig vid hans sida.

En annan fråga av stor betydelse gäller sakkunnig pliktens omfattning.

Uppenbarligen må ej den som å tjänstens vägnar har att mottaga uppdrag

såsom sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande undandraga sig

att på begäran av rätten tjänstgöra i sådan egenskap. Beträffande sakkun
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

nigpliktens utsträckande till jämväl andra personer föreligga delade meningar.

Dansk och norsk lag stadgar principiellt sakkunnigplikt i samma utsträckning

som vittnesplikt. Medan de äldre svenska förslagen åtminstone

för vissa fall föreskrevo skyldighet att biträda såsom sakkunnig, skulle enligt

nya lagberedningens förslag till bevisningslag ingen kunna mot sin vilja förpliktas

att avgiva yttrande som sakkunnig, därest icke sådant ålåge honom

såsom tjänsteplikt. Hade han frivilligt åtagit sig uppdrag, finge han emellertid

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att fullfölja det; tredskades han,

ägde rätten halla honom därtill medelst vite. Till denna ståndpunkt har även

processkommissionen anslutit sig. Kommissionen framhåller den väsentliga

skillnad som i det ifrågavarande hänseendet föreligger mellan sakkunnig och

vittne. Under det att vittnet endast har att återgiva sina iakttagelser, måste

den sakkunnige vanligen företaga tidsödande undersökningar eller andra förarbeten.

Om skälig ersättning lämnas för arbetet, torde utan att tvångsåtgärder

behöva tillgripas sakkunniga stå till förfogande, vilka äro villiga att

utföra erforderliga utredningar. — De av processkommissionen sålunda förordade

bestämmelserna synas väl grundade och torde böra godtagas. Såsom

kommissionen ock påpekat, följer därav ingen skyldighet för domstolen att

bruka tvång mot en försumlig sakkunnig; ofta lärer det befinnas lämpligare

att ersätta en sakkunnig, som visat så föga intresse för sitt uppdrag, med

en annan.

Ej sällan erfordras för att den sakkunnige skall kunna fullgöra sitt uppdrag

att han verkställer besiktning av ett föremål eller en fastighet eller av en

plats där viss händelse inträffat. Svårigheter kunna tydligen härvidlag uppkomma,

örn den som innehar egendom som skall besiktigas icke godvilligt ställer

densamma till förfogande. För brottmålens del lära gällande stadganden angående

beslag och husrannsakan bereda vissa möjligheter att framtvinga dess

tillhandahållande. Vad tvistemålen beträffar saknas allmänna bestämmelser

örn skyldighet för innehavaren av ett föremål, som rätten finner nödigt taga

i skärskådande, att förete detta i rättegången. Otvivelaktigt föreligger här

en brist i gällande lagstiftning. Frågan örn editionsplikten har emellertid

ansetts stå i så nära samband med vittnesplikten att den, såsom förut anmärkts,

icke lärer böra upptagas till behandling i detta sammanhang. I den

man likväl föremal eller annat, vars besiktning genom sakkunnig finnes erforderlig,

är för sådan åtgärd tillgängligt har rätten att förordna om besiktning.

Stundom kan det befinnas lämpligt att parterna äro närvarande vid

besiktningen, och rätten bör då äga föreskriva att de skola genom den sakkunniges

försorg kallas till förrättningen. Däremot torde tillräckliga skäl

ej föreligga att stadga inställelseplikt för parterna; den omständigheten att

part, som erhållit kallelse, utebliver från förrättningen bör alltså icke utgöra

hinder för dennas företagande. — över besiktning som verkställes av sakkunnig

torde protokoll böra föras, vari antecknas vilka vid förrättningen närvarit

och vad därvid förekommit.

Vad beträffar formen för sakkunnigs utlåtande lära några bestämmelser

rörande utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

13

handagå med yttrande, icke i detta sammanhang vara erforderliga. Vad i

detta hänseende är föreskrivet i vederbörande instruktioner eller i annan ordning

eller eljest må vara vedertaget bör lända till efterrättelse; i regel torde

härvid endast skriftlig form ifrågakomma. Annan sakkunnig skulle enligt

processkommissionens förslag avgiva skriftligt utlåtande, örn ej rätten annorlunda

förordnade. Den skriftliga formen för utlåtandet beredde enligt kommissionens

mening möjlighet för domstolarna i de olika instanserna liksom

för parterna att mera grundligt intränga i och överväga de spörsmål som

den sakkunnige behandlat. Mot vad sålunda anförts synes ingen erinran vara

att göra. Undantagsvis kan emellertid, såsom processkommissionen ock beaktat,

kravet på skriftlighet ej behöva eller böra upprätthållas; domstolen bör

därför kunna i särskilt fall dispensera därifrån. — För att rätten skall kunna

bedöma värdet av den sakkunniges utlåtande och parterna bliva i tillfälle att

bemöta utlåtandet torde detta böra innehålla ej blott de slutsatser vartill den

sakkunnige kommit utan även de skäl och omständigheter som lett till de

nämnda slutsatserna.

Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, kan det likväl ofta vara önskvärt

att muntligt förhör med honom anställes. Parterna kunna sålunda finna

sig föranlåtna att genom frågor till den sakkunnige få spörsmålet ytterligare

belyst eller det avgivna utlåtandet i något avseende korrigerat. En begäran

från part örn muntligt förhör med den sakkunnige bör därför rätten vara

skyldig att villfara, såvida ej det påkallade förhöret uppenbarligen saknar

betydelse. Nämnda inskränkning i parternas rätt att få till stånd muntligt

förhör synes nödvändig till undvikande av onödiga kostnader och besvär; särskilt

i fall då den sakkunnige redan en gång hörts muntligen torde yrkande örn

förnyat förhör med honom icke böra bifallas utan att skäl föreligga till antagande

att något nytt därigenom skall framkomma. Naturligen skall rätten äga

att självmant föranstalta örn muntligt förhör med den sakkunnige; vid sådant

förhållande synes det ej av nöden att, på sätt processkommissionen förordat,

som regel stadga sådant förhör i brottmål. ■—- Rörande tillvägagångssättet

vid det muntliga förhöret torde några särskilda föreskrifter ej vara behövliga.

Vad örn vittnesförhör är stadgat synes lämpligen kunna vinna tillämpning

å förhör med sakkunnig. Även örn behovet av edlig bekräftelse ej

kan sägas vara lika framträdande som beträffande vittne, lärer den sakkunnige

dock principiellt böra vid muntligt förhör avlägga ed; den i

fråga örn vittne förefintliga möjligheten till eftergivande av edgång kan

naturligen även här i särskilt fall komma till användning. Någon anledning

att beträffande edstemat göra skillnad mellan sådana sakkunniga som förordnats

av rätten och andra sakkunniga — vilka ju enligt rådande praxis

höras på vittnesed — torde icke föreligga.

Såsom förut antytts är frågan örn ersättning till sakkunnig som förordnats

av rätten av väsentlig betydelse för det nya institutets tillämpning. Endast

för det fall att den sakkunnige avgivit sitt yttrande å tjänstens vägnar eller

eljest på grund av allmänt uppdrag lärer någon särskild bestämmelse härom

icke behöva meddelas. I sådant fall blir frågan örn hans rätt till ersättning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

att bedöma efter vad som för särskilda fall gäller med avseende å fullgörandet

av sådana åligganden. Annan sakkunnig torde, i väsentlig överensstämmelse

med vad processkommissionen förordat, böra tillförsäkras rätt till ersättning

för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för tidsspillan

och arbete efter vad rätten prövar skäligt.

Beträffande spörsmålet örn vem som i första hand skall gälda ersättningen till

den sakkunnige ha olika lösningar anvisats i de tidigare framlagda förslagen

till bestämmelser i ämnet. Enligt nya lagberedningens förslag till bevisningslag

skulle ersättningen förskjutas i tvistemål av käranden eller klaganden

samt i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar förde talan, av

allmänna medel. Processkommissionen fann ersättningen till sakkunnig i

tvistemål böra gäldas av part som påyrkat sakkunnigs tillkallande eller, örn

rätten självmant tillkallat den sakkunnige, av part i vilkens intresse åtgärden

vidtagits; i alla brottmål skulle ersättningen utgå av allmänna medel. 1931

års riksdagsutskott uttalade, att kostnaden i tvistemål och därmed jämställda

brottmål i regel borde bäras av part. — Uppenbarligen kan det ej ifrågakomma

att låta det allmänna vidkännas kostnaden för ersättning åt sakkunnig i varje

mål där sådan behöver anlitas. Endast i mål där rätten har att självmant

sörja för fullständig utredning torde staten böra svara för ersättningen. Härvid

synas gällande bestämmelser därom att i vissa mål ersättning till vittne

skall utgå av allmänna medel lämpligen böra vinna motsvarande tillämpning.

I detta hänsende erinras att enligt 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål rätt till ersättning av sådana medel

tillkommer den som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för

talan, blivit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne. Detta stadgande

har genom sedermera utfärdade författningar erhållit utsträckt tilllämplighetsområde.

Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken, 6 § lagen den

14 juni 1917 örn äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag örn adoption, 25 §

lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den 11 juni 1920 örn

barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap

skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga delar gälla beträffande

ersättning av allmänna medel åt den som enligt rättens förordnande inkallats

såsom vittne i vissa uti dessa lagrum avsedda mål. I sådant mål torde

alltså ersättning till sakkunnig som förordnats av rätten böra utgå av allmänna

medel. För brottmålens del synes likväl denna regel böra gälla allenast örn

den sakkunnige anlitats i fråga, som är av betydelse för prövning av åklagarens

talan. -— I övriga fall bör kostnaden för rättens sakkunniga bäras av part.

Har endera parten begärt att rätten skall anlita sakkunnig, lärer kostnaden i

första hand böra drabba honom. När båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande

eller ock rätten självmant förordnat därom, synes ersättningen böra gäldas

av parterna en för båda och båda för en. — På vem ersättningen slutligen

skall stanna lärer vara att avgöra enligt gällande grunder för parts skyldighet

att ersätta den andres rättegångskostnad. Har ersättningen helt eller delvis

utgått av allmänna medel, bör det åligga rätten att i det slutliga utslaget

pröva, huruvida denna kostnad skall av part återgäldas till statsverket; all
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l&h. 15

män åklagare lärer dock ej skola förpliktas därtill med mindre åtalet anställts

utan skäl.

Det synes lämpligt att sakkunnig berättigas erhålla skäligt förskott å sin

ersättning. Därigenom torde möjligheterna för rätten att för sakkunniguppdrag

förvärva skickliga fackmän väsentligen ökas. En sådan anordning är

ägnad att säkerställa den sakkunniges ersättning samt att för den sakkunnige

underlätta uppdragets fullgörande i fall då detta är förenat med mera betydande

utlägg. Det torde böra ankomma på rätten eller, då rätten ej sitter,

dess ordförande att meddela beslut angående förskott. Med hänsyn till

syftet med ifrågavarande anordning lärer det vara lämpligt föreskriva

att talan mot sådant beslut ej må föras. — Att förskottet skall gäldas av den

som enligt förut angivna regler har att utgiva ersättning till den sakkunnige,

torde vara tydligt utan särskilt stadgande. Det ligger ock i sakens natur

att meddelat beslut örn förskott icke är i något avseende bindande för rättens

framtida prövning av ersättningsfrågan.

Åtnjuter part fri rättegång i målet, torde — i analogi med vad som finnes

stadgat angående ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas

hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt — av allmänna medel

böra gäldas kostnad för ersättning till sakkunnig som förordnats av rätten,

örn ersättningen enligt förut angivna regler skall gäldas av parten. Under en

bestämmelse av sådant innehåll — vilken förutsätter ändring i lagen örn fri

rättegång — torde inbegripas jämväl förskott.

Utöver vad i det föregående angivits lära några särskilda föreskrifter angående

sakkunniga ej erfordras. I övriga avseenden synes om sakkunnig böra

i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat. Bland bestämmelser

som därigenom bliva tillämpliga å sakkunniga må framhållas — förutom

vissa stadganden örn tillvägagångssättet vid vittnesförhör, varom förut talats

— föreskrifterna i 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken angående

talan mot beslut örn ersättning åt vittne ävensom vissa regler rörande

beslut örn ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål och ordningen

för sådan ersättnings utbetalning.

Genom den ifrågasatta nya lagstiftningen avses ej att göra ändring i vad

som finnes stadgat örn sakkunnigs hörande i vissa fall, t. ex. i 6 kap. sinnessjuklagen,

11 kap. 45 § vattenlagen och 21 kap. 13 § lagen örn delning av jord

å landet. En särskild erinran härom synes böra införas i lagtexten.

Den nu förordade lagstiftningen torde icke komma att medföra nämnvärt

ökade kostnader för det allmänna. Endast i undantagsfall lärer på grund av

de nya föreskrifterna ersättning av allmänna medel till sakkunnig kunna förväntas

ifrågakomma i brottmål och därmed jämställda tvistemål. Visserligen kan

någon ytterligare belastning av anslaget till kostnader, som enligt lagen om

fri rättegång skola gäldas av sådana medel, vara att emotse till följd av den

föreslagna ändringen i nämnda lag, men denna utgiftsökning torde dock kunna

antagas stanna vid obetydligt belopp. — Jag anser mig för övrigt böra i detta

sammanhang erinra örn Kungl. Majda cirkulär den 24 november 1932 (nr

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lZå.

513) till domstolarna angående iakttagande av största möjliga sparsamhet

vid bestämmande av vissa av statsmedel utgående ersättningar.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn

fri rättegång.

Lagförslagen ha utarbetats i samråd med processlagberedningen och i överensstämmelse

med grunder som av beredningen godkänts.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

17

Förslag

till

Lag

om bevisning genom sakkunnig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Finnes i mål, som är vid domstol anhängig!, nödigt att för prövning av

fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap anlita biträde av sakkunnig,

åge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne frågan

rörer, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i

ämnet kända personer att avgiva yttrande.

Såsom sakkunnig må ej anlitas den som är jävig att vittna i målet eller

eljest till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande att hans

tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle beredas parterna att yttra sig örn valet

av sakkunnig. Ena sig parterna om sakkunnig, skall uppdraget lämnas

honom, örn han finnes lämplig och hinder därför ej möter; rätten obetaget

att därjämte utse annan.

2 §•

Den som icke å tjänstens vägnar har att mottaga uppdrag såsom sakkunnig

eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande

pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag,

må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande; tredskas han,

åge rätten hålla honom därtill medelst vite.

3 §.

Erfordras för fullgörande av sakkunnigs uppdrag att han verkställer

besiktning av föremål eller annat som är för besiktning tillgängligt, äge rätten

därom förordna.

Finnes lämpligt att parterna äro närvarande vid besiktning som verkställes

av sakkunnig, må rätten föreskriva att de skola genom den sakkunniges försorg

kallas till förrättningen. Har part kallats, utgöre hans utevaro ej hinder

för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas vilka vid förrättningen

närvarit och vad därvid förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll ISSA. 1 sami. Nr 124.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 12b.

4 §•

Örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå

med yttrande, gälle vad särskilt är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten annorlunda förordnar, avgiva skriftligt

utlåtande. Har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, skall han ändock

höras muntligen, örn part yrkar det och hans hörande ej uppenbarligen saknar

betydelse, eller om rätten eljest finner det erforderligt.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter på vilka det däri givna

omdömet är grundat.

5 §.

Om ersättning åt sakkunnig som avgivit yttrande å tjänstens vägnar eller

eljest på grund av allmänt uppdrag gälle vad särskilt är stadgat. Annan

sakkunnig äge rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets

fullgörande, samt för tidsspillan och arbete efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall gäldas av part som påkallat sakkunnigs anlitande. Hava

båda parterna påkallat sakkunnigs anlitande eller har rätten självmant förordnat

därom, skall ersättningen gäldas av parterna en för båda och håda för en.

I mål, däri enligt lag eller författning ersättning till den som enligt domstols

förordnande inkallats såsom vittne skall utgå av allmänna medel, skall ock

ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel, i brottmål dock allenast såframt

den sakkunnige anlitats i fråga som är av betydelse för prövning av

åklagarens talan.

I det slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättning som utgått av

allmänna medel skall av part återgäldas till statsverket. Ej må allmän åklagare

därtill förpliktas med mindre åtalet anställts utan skäl.

6 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten

eller, då rätten ej sitter, dess ordförande prövar skäligt.

Mot beslut angående förskott må talan ej föras.

7 §.

Örn sakkunnig skall, såvitt särskilda bestämmelser ej meddelats i denna

lag, i tillämpliga delar gälla vad örn vittne är stadgat.

8 §.

Vad i lag eller författning är föreskrivet örn sakkunnigs hörande i visst

fall skall lända till efterrättelse.

9 §.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande sakkunnig som icke förordnats

av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 124.

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri

rättegång.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, vilket

lagrum senast ändrats genom lagen den 26 maj 1933 (nr 230), skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift

i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola

gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens

beslut, av vilket motparten skall erhålla del, för inkallelse av och ersättning

till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar för målets

utredning erforderligt, samt för ersättning till sakkunnig som förordnats av

rätten, örn ersättningen enligt lag skall gäldas av parten, så ock ersättning

till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten

kostnad.

Efter ty---i rättegången.

Har i--— undersökningen avgives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 13 februari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag örn bevisning genom sakkunnig; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

örn fri rättegång.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet

Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan annan erinran än att i förslaget till lag

örn bevisning genom sakkunnig lagtexten syntes böra jämkas dels i 1—3 §§

för att undvika att uttrycket uppdrag kommer att omfatta jämväl fall, då

utlåtande inhämtas av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå

med yttrande, dels ock i 5 § första punkten för att tydligare utmärka

att, då utlåtande avgivits av myndighet eller annan som nu nämnts, ersättning

ej skall utgå i vidare mån än därom kan vara särskilt stadgat.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 124.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärva rande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 13 februari

1934 avgivna utlåtande över de den 26 januari 1934 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om bevisning genom sakkunnig samt lag angående ändrad

lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång.

Under förmälan att lagrådet mot förstnämnda lagförslag framställt allenast

ett par erinringar av formell natur, vilka syntes böra iakttagas, samt att båda

förslagen i samband därmed funnits böra undergå ytterligare några redaktionella

jämkningar hemställer föredraganden, att förslagen efter ändring i nu

angivna hänseenden måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Doktrin (1)

  1. Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga, JT 1992/93 nr 3 s. 529, på s. 536

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1934:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om bevisning genom sakkunnig m. m. s. 1 i texten

Doktrin (3)

3 kopplingar.

  1. JT 2017/18 s. 802 s. 804 i texten · dokumentnivå
  2. JT 2016/17 s. 319 s. 346 i texten · dokumentnivå
  3. JT 1992/93 s. 529 Henrik Edelstam, Om användningen av psykologer som sakkunniga s. 536 i texten