Med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen
1934-01-24 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:127, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 127.
1
Nr 127.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 16 februari 1934.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga följande
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen.
§ 37.
1. Å varje---sådant bevilja.
2. Vardera kammaren---ställe inträda.
3. Därest i---kammaren tillsättas.
4. Å urtima---förekommande ärenden.
5. Valen till---beslutad stadga.
6. Ej må statsrådsledamot i annat fall än i § 46 mom. 2 sägs, ej heller
justitieråd eller regeringsråd i utskott eller val till utskott deltaga.
Ej heller —--§ 39 mom. 2 förmäles.
§ 46.
1. Finner utskott sig behöva av någon Konungens ämbetsman eller av allmänt
verk inhämta muntliga eller skriftliga upplysningar, äger utskottet att,
genom sin ordförande, hos den statsrådets ledamot, som Konungen därtill
vid varje riksdag förordnar, begära Konungens befallning till vederbörande
att de äskade upplysningarna meddela; dock böra statskontoret samt bankooch
riksgäldsverken, i frågor örn redovisning av medel, alla äskade upplysningar
omedelbarligen avgiva.
2. Då Konungens propositioner och i anledning därav väckta förslag i utskott
behandlas, äger ledamot av statsrådet, där han så önskar, efter anmälan
hos utskottets ordförande vid överläggningarna närvara och däri deltaga.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 127. ]
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
Statsrådsledamot må jämväl låta genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott
upplysningar i dylikt ärende.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:
»I riksdagsordningen § 37 mom. 6 stadgas, bland annat, förbud för ledamot
av statsrådet att i utskott eller val till utskott deltaga. Detta förbud, som
upptogs i 1810 års riksdagsordning och alltsedan dess kvarstått i grundlagen,
torde hava tillkommit närmast för att skydda riksdagen mot obehörig påtryckning
från regeringsmaktens sida. Ifrågavarande stadgande är emellertid icke
väl förenligt med den gestaltning vårt statsskick numera erhållit. Då regeringsbildningen
sker med hänsyn till representationens sammansättning, böra
så långt ske kan möjligheter beredas till förtroendefull samverkan mellan
regeringsmakten och representationen. I länder med representativt statsskick
förekommer regelmässigt ett direkt samarbete mellan regeringen och representationens
utskott. Den i förevarande hänseende gällande ordningen i vårt land
har medfört påtagliga praktiska olägenheter. Vid flerfaldiga tillfällen har
sålunda yppats behov av direkt samråd mellan statsrådsledamot och utskott,
som haft en proposition till behandling. I riksdagen hava också under de senare
åren vid ett par tillfällen väckts motioner i syfte att bereda statsrådsledamot
tillträde till utskottens förhandlingar. Dessa motioner hava dock icke
vunnit riksdagens bifall.
Då det synts mig angeläget att frågan örn statsråds tillträde till utskott
bleve närmare utredd, har jag med stöd av nådigt bemyndigande den 16 september
1933 uppdragit åt ledamoten av riksdagens första kammare professorn
C. A. Reuterskiöld, talmannen i riksdagens andra kammare ombudsmannen
Aug. Sävström och professorn Georg Andrén att såsom sakkunniga verkställa
sådan utredning. De sakkunniga hava därefter i en den 24 januari innevarande
år till mig överlämnad promemoria framlagt utredning i frågan jämte
förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen. Detta förslag
innefattar bestämmelse att, då Konungens propositioner och i anledning därav
väckta förslag i utskott behandlas, ledamot av statsrådet, där han så önskar,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
skall äga att efter anmälan hos utskottets ordförande vid överläggningarna närvara
och däri deltaga. Tillika föreslås stadgande därom, att statsrådsledamot
må genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskott upplysningar i dylikt
ärende.
Vad de sakkunniga sålunda föreslagit finner jag vara en väl avvägd lösning
av frågan och jag kan även i allt väsentligt ansluta mig till vad de sakkunniga
i promemorian anfört till motivering av sitt förslag. Jag vill därför
föreslå, att proposition med det förslag till grundlagsändring som de sakkunniga
utarbetat avlåtes till riksdagen.
Den omförmälda promemorian jämte en särskild promemoria angående samarbetet
mellan regeringsledamöter och representationens utskott i vissa främmande
länder, vilken de sakkunniga låtit upprätta, torde såsom bilaga få åtfölja
detta protokoll.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46
riksdagsordningen samt hemställer, att förslaget måtte föreläggas riksdagen
till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Kungl. May.ts proposition nr 127.
5
Bilaga.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.
Sedan undertecknade tillkallats att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet
biträda med utredning av, bland annat, frågan om statsråds tillträde
till utskott, få vi härmed överlämna bifogade promemoria med utredning i
denna fråga jämte förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen.
Såsom sekreterare beträffande denna utredning har hovrättsassessorn
B. Hagström biträtt de sakkunniga. Stockholm den 24 januari 1934.
C. A. REUTERSKIÖLD. AUG. SÄVSTRÖM.
GEORG ANDRÉN.
B. Hagström.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
Promemoria
med utredning rörande frågan om statsråds tillträde till
utskott.
Författningen av 1809—1810 tillkom under ett väsentligt inflytande av
maktfördelningsläran. Konungen skulle ensam styra riket, och statsrådsledamöterna,
vilka skulle vara Konungens förtroendemän vid riksstyrelsens utövande,
ansågos icke i denna egenskap böra få deltaga i riksdagsarbetet. Vid
tillkomsten av 1810 års riksdagsordning ifrågasattes också att förbjuda statsrådsman!
ot att utöva riksdagsmannaskap. Bestämmelse härom kom dock icke
att inflyta i riksdagsordningen, men förbud meddelades för statsråd att deltaga
i utskott eller val till utskott. Som statsrådsledamot ej i denna egenskap
ägde rätt att uppträda i riksdagen, kunde han deltaga i riksdagsdebatterna
endast därest han var ledamot av något stånd och då endast inom detta. Då
statsråden i regel tillhörde adeln, blev det i allmänhet endast på riddarhuset
regeringen direkt kunde framföra sina synpunkter. Till en början uppträdde
även här statsrådsledamöterna mera sällan och då närmast såsom enskilda
riksdagsmän. Efter hand framträdde statsråden oftare på riddarhuset och
till försvar för regeringens förslag. Sedan vid 1856—1858 års riksdag möjlighet
till gemensam överläggning mellan stånden införts, tillerkändes emellertid
statsråd vid 1859—1860 års riksdag rättighet att i denna egenskap deltaga
i sådan överläggning.
Enligt 1866 års riksdagsordning fingo statsråden närvara vid kamrarnas
sammanträden och deltaga i överläggningarna. Däremot upptogs i § 43 riksdagsordningen
det numera till § 37 mom. 6 överflyttade stadgandet örn förbud
för statsråden att deltaga i utskottsbehandlingen av ärendena. Tanken att
upphäva detta förbud kom under den nuvarande riksdagsordningens första tid
till uttryck i den statsvetenskapliga litteraturen, men först år 1928 framfördes
frågan i riksdagen genom en motion i ämnet (nr 247 i första kammaren av
herr Möller). I denna motion yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla örn förslag till sådan ändring av grundlagen, att regeringens ledamöter
fingo rätt att deltaga i utskottens överläggningar men icke i deras beslut.
I samband härmed yrkades jämväl, att riksdagen skulle begära förslag
till sådan grundlagsändring, att statsrådsledamot bleve berättigad att vid
kamrarnas och utskottens överläggningar låta sig företrädas av statssekreterare.
I motionen framhölls den utveckling till parlamentarism vårt statsskick
genomgått samt att förbudet för statsråd att deltaga i utskottsförhandlingar,
Kungl. Majlis proposition nr 127.
7
som tillkommit för att skydda riksdagen mot regeringsmaktens påtryckningar,
numera saknade fog. Enligt parlamentarismens idé vore det självfallet, att regering
och riksdag skulle samarbeta och icke betrakta varandra som två principiellt
åtskilda, i vissa avseenden konkurrerande statsmakter. Hos oss kunde
emellertid i utskotten, där den egentliga sakbehandlingen i riksdagen ägde
rum, träffas uppgörelse i en genom proposition framlagd fråga helt utan vederbörande
statsråds medverkan. Denne komme därigenom att stå inför ett
mer eller mindre fullbordat faktum. Statsråden plägade väl under band
skaffa sig upplysningar örn frågornas läge i utskotten och samråda med utskottsledamöter
örn eventuella jämkningar i propositionerna, men detta innebure
en betungande och onödig omväg. Genom statsrådens närvaro i utskotten
skulle även missförstånd, som kunde uppkomma angående statsrådets intentioner
med ett förslag, snabbt uppklaras. Man kunde vänta sig att den
sakliga behandlingen av många ärenden skulle vinna på att statsråden finge
närvara i utskotten. Till lättande av statsrådens arbetsbörda borde vidare
statssekreterare erhålla rätt att i kamrarna och utskotten företräda statsråden.
Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 19) avstyrkte emellertid motionen, som
avslogs av båda kamrarna. Utskottet framhöll att med det i motionen väckta
förslaget avsetts att stärka regeringsmaktens ställning. Utskottet vore emellertid
icke övertygat, örn icke förslaget tvärtom skulle framkalla större beroende
än nu för regeringen i förhållande till riksdagen och dess utskott. De
praktiska olägenheterna med det nuvarande systemet hade av motionären tillmätts
för stor betydelse. Nödvändigheten för regeringsledamöterna att i stor
utsträckning närvara vid kamrarnas sammanträden vore för övrigt så pass
betungande och tidsödande, att det vore olämpligt att införa ett institut, som
ytterligare i hög grad skulle taga tid i anspråk för riksdagsförhandlingar på
bekostnad av den tid, som krävdes för regeringsärendenas beredning. Vad anginge
frågan örn statssekreterarnas tillträde till kamrar och utskott ansåge
utskottet, att i varje fall endast statsråden, som hade konstitutionellt ansvar
inför riksdagen, borde tillåtas att där uppträda. Utskottet ville dessutom
erinra därom, att utskotten, såsom ej sällan skedde, kunde inbjuda statssekreterare
liksom andra personer att inför utskottet föredraga viss fråga eller lämna
upplysningar.
År 1930 framfördes ånyo i motion (nr 239 i första kammaren av herr Möller
m. fl.) förslag i samma hänseenden som 1928, denna gång i samband med
åtskilliga andra reformförslag. Förslaget avstyrktes även nu av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 20) under åberopande av de år 1928 anförda skälen.
Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av kamrarna.
Beträffande de i riksdagen framförda förslagen att bereda statsråd tillträde
till utskott har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, anförts att en
sådan reform kunde förändra regeringens och riksdagens inbördes maktställning.
Härvidlag hava dock förmodanden om reformens verkningar gjorts
8
Kungl. Maj:ts proposition nr l£7.
i rakt motsatta riktningar. Emellertid torde en reform, varigenom statsråden
beredas tillfälle att deltaga i utskottens överläggningar men icke i deras beslut
och som ej innebär skyldighet för statsråd att infinna sig i utskott, icke kunna
på något avgörande sätt inverka på regeringens politiska maktställning. I den
mån förskjutningar ske i maktbalansen mellan regering och riksdag torde de
bero på allmänpolitiska omständigheter och personförhållanden, och icke på en
teknisk arbetsanordning som den ifrågasatta. Däremot torde en dylik reform
vara ägnad att befrämja en saklig och fullständig granskning av propositionerna
i riksdagen. I länder med representativt statsskick förekommer också
regelmässigt ett direkt samarbete mellan regeringen och representationens utskott.
Härutinnan må hänvisas till den redogörelse för samarbetet mellan regeringsledamöter
och representationens utskott i vissa främmande länder, vilken
bifogas denna promemoria.
Genom den vidlyftiga och noggranna utredning, som i vårt land lämnas i propositionerna
eller åtföljer dessa, erhålla visserligen utskotten i regel ett fastare
underlag för sitt arbete än som är vanligt i främmande länder. Men det måste
likväl betraktas som en olägenhet med vår nuvarande ordning, att den statsrådsledamot,
som närmast bär det konstitutionella ansvaret för en propositions
framläggande, är förhindrad att direkt inför det beredande utskottet framlägga
sina synpunkter och lämna erforderliga upplysningar. Utskottens rätt att hos
Kungl. Majit begära upplysningar från verk eller ämbetsmän samt den ofta
tillämpade praxis att inbjuda ämbetsmän och sakkunniga till utskotten för att
föredraga frågor eller lämna meddelanden kunna icke anses tillfyllest för
att alltid klarlägga regeringens avsikt.
Det måste även anses önskvärt, att statsråden erhålla tillfälle att i utskotten
förhandla om ifrågasatta ändringar och modifikationer i de framlagda propositionerna.
Ofta föreslå utskotten betydelsefulla ändringar i en framlagd proposition
och regeringen är då hänvisad till att i kamrarna försvara sitt förslag
och kommer därigenom i efterhand gentemot utskottsmajoriteten. Väl
kunna statsråden genom enskilda utskottsledamöter erhålla underrättelser örn
en frågas läge i utskott samt genom privata förhandlingar medverka vid modifikationer
och ändringar i propositioner. Ett sådant underhandsförfarande,
som framtvingas av det nuvarande förbudet för statsråd att deltaga i utskottsförhandlingarna,
kan emellertid med vidsträckt tillämpning medföra åtskilliga
vanskligheter. En svårlöst frågas sakliga behandling och allsidiga belysning
torde bäst främjas genom en officiell förhandling mellan vederbörande statsråd
och utskottets samtliga ledamöter. Vid en sådan förhandling skulle vederbörande
statsråd även kunna i en ömtålig fråga lämna upplysningar, vilka
icke vore möjliga att meddela i propositionen.
En rätt för statsrådsledamöter att närvara i utskott synes emellertid böra
begränsas till de fall, då i utskottet behandlas propositioner ävensom motioner,
som väckts i anledning av propositioner, och andra på grund av propositioner
framställda förslag. Statsråden böra sålunda icke få rätt att deltaga i
överläggningarna angående motioner som väckts utan samband med proposition.
De ovan anförda skälen för statsråds rätt att närvara vid propositioners
behandling gälla icke beträffande sistnämnda slag av motioner.
Kungl. May.ts proposition nr 127.
9
Vad sålunda anförts om rätt för statsrådsledamot att deltaga i utskottens
överläggningar avser närmast departementschef, som kontrasignerat en proposition,
men även andra statsrådsledamöter böra, då anledning därtill finnes,
kunna närvara och deltaga i överläggningarna.
Mot de tidigare motionsvis framförda förslagen angående rätt för statsråd att
närvara i utskott har anmärkts, att reformen skulle alltför mycket inkräkta på
statsrådens redan förut synnerligen upptagna tid. Härvidlag må emellertid
erinras, att det endast är fråga örn en rätt för statsråd att, när han efter egen
omprövning finner det nödigt, bevista överläggningarna angående propositioner
och i samband därmed behandlade frågor. I praktiken torde ej heller rätten
att närvara i utskott komma att tagas i anspråk i andra fall än då mera betydelsefulla
propositioner behandlas eller eljest särskild anledning föreligger. Ej
sällan torde för övrigt den tid en statsrådsledamot komme att tillsätta för att i
utskott klarlägga sin uppfattning i en fråga och underhandla örn dess lösning
komma att uppvägas av tid, som han skulle vinna genom att i mindre utsträckning
behöva förhandla med enskilda utskottsledamöter.
Till lättande av statsrådens arbetsbörda och för att befrämja utskottens fullständiga
kännedom örn ärendena synes det emellertid lämpligt, att statsråden
erhålla rättighet att genom ämbets- eller tjänstemän, som deltagit i ärendenas
beredning inom departementen eller eljest besitta sakkunskap i det föreliggande
ämnet, lämna utskotten upplysningar. I främsta rummet lärer härför böra
anlitas vederbörande statssekreterare eller motsvarande befattningshavare, som
närmast under departementschefen förestår riksdagsärendenas beredning i departementet.
När statsrådsledamot ej är närvarande, synas dylika upplysningar
regelmässigt ej böra meddelas genom annan än statssekreterare eller i varje
fall ej annat än i närvaro av denne. Även statssekreteraren bör därvid endast
lämna rent sakliga upplysningar; endast statsråden bör det tillkomma att deltaga
i överläggningar av mera politisk natur. De invändningar, vilka framställts
mot de tidigare väckta förslagen att tillåta statssekreterare att uppträda
i riksdagen, torde i främsta rummet hava avsett statssekreterares uppträdande
i kamrarna såsom ersättare för statsrådsledamot. En reform, som
endast giver statssekreterare rätt att yttra sig i utskott för meddelande av
sakliga upplysningar, torde icke vara ägnad att ingiva betänkligheter. Statssekreterarnas
ställning blir i princip icke annan än övriga ämbets- och tjänstemäns,
vilka på statsrådsledamots uppdrag meddela utskott upplysningar. Den
föreslagna rätten att använda ämbets- och tjänstemän för upplysningars meddelande
anknyter till den förut berörda praxis, att sådana personer av utskott
inbjudas i dylikt syfte. I denna praxis avses icke att göra någon ändring
genom den nu ifrågasatta reformen.
Bestämmelser om statsråds tillträde till utskott synas lämpligen kunna införas
i § 46 riksdagsordningen. Därvid synes jämväl böra stadgas, att statsrådsledamot
skall vara skyldig att i förväg hos utskottets ordförande anmäla,
att han önskar närvara vid utskottets överläggningar. Därest härutöver särskilda
ordningsföreskrifter skulle anses erforderliga, exempelvis angående skyldighet
att låta underrätta departementschef när proposition skall behandlas i
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
utskott, kan riksdagen införa sådana bestämmelser i de reglementariska föreskrifter
riksdagen jämlikt § 78 riksdagsordningen äger fastställa. I § 37
mom. 6 riksdagsordningen, däri stadgas förbud för statsrådsledamot att i utskott
eller val till utskott deltaga, synes böra insättas en hänvisning till det
i § 46 riksdagsordningen föreslagna undantaget från denna regel.
De sakkunniga hava i enlighet med vad sålunda anförts upprättat förslag
till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen, vilket bifogas.1
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade grundlagsförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
11
P. M.
angående samarbetet mellan regeringsledamöter och representationens
utskott i vissa främmande länder.
I främmande länder hava ministrarna i regel tillträde till förhandlingarna i
representationens utskott. Oftast är dock någon rätt för ministrarna i sådant
hänseende icke fastslagen i författningen. Örn bestämmelser i fråga örn samarbetet
mellan regeringen och utskotten över huvud äro givna, förekomma de i
regel i kamrarnas arbetsordningar; ej sällan är samarbetet helt oreglerat.
Nämnda förhållande sammanhänger därmed, att i de flesta främmande länder
utskottsväsendet över huvud endast är flyktigt eller på enstaka punkter reglerat
i författningen och att de närmare bestämmelserna örn utskottsväsendet i allmänhet
lämnas i förefintliga arbetsordningar.
Genom utrikesdepartementets försorg hava införskaffats upplysningar angående
rättsregler och praxis å ifrågavarande område i vissa främmande länder.
Huvudsakligen med ledning av dessa upplysningar må följande anmärkas.
I Danmark finnas inga stadganden angående ministrarnas tillträde till utskotten.
Likväl förekommer ett synnerligen livligt direkt samarbete mellan
ministrarna och utskotten. Vid så gott som alla viktigare frågors utskottsbehandling
äger sålunda samråd rum med vederbörande minister. Särskilt ofta
förekommer sådant mellan ministrarna och folketingets budgetutskott. I
regel tages initiativ till samråd från utskottens sida; utskottsordfbranden
anhåller, att ministern skall komma tillstädes vid en frågas behandling. Initiativet
kan emellertid även utgå från ministern, örn han önskar giva utskottet
särskilda upplysningar, t. ex. sådana, som icke lämpa sig för offentligheten.
Ministrarna åtföljas emellanåt i utskotten av ämbetsmän, som kunna lämna
tekniska upplysningar eller vara behjälpliga vid ändringsförslags utarbetande.
Vad beträffar Norge finnes icke någon annan bestämmelse om statsrådens
deltagande i utskottens arbete än en i stortingets arbetsordning intagen föreskrift
rörande överläggning mellan regeringen samt utrikes- och konstitutionsutskottet
i utrikespolitiska frågor. Detta utskott motsvarar på berörda
område ej blott konstitutionsutskottet utan även utrikesnämnden i Sverige och
dess ställning beträffande utrikespolitiken liknar nämndens. Även utanför
det utrikespolitiska området förekommer emellertid i Norge liksom i Danmark
samarbete mellan regeringen och representationens utskott, ehuru några
uttryckliga stadganden därom ej finnas. I Norge synes dock samarbetet
ej vara fullt så livligt som i Danmark, och någon bestämd praxis för dess
former har ej utbildat sig. Varje år förekommer det emellertid flera gånger,
att statsråden — med eller utan biträde av departementstjänstemän •— deltaga
i det ena eller andra utskottets sammanträden för överläggning i förekommande
frågor. Initiativet till statsrådens deltagande i utskottens arbete utgår
än från statsrådens, än från utskottens sida. Det förekommer även ofta, att
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
departementstjänstemän på utskottens anmodan, utan att statsråd är närvarande,
deltaga i utskottens sammanträden för meddelande av sakliga upplysningar
och för att lämna biträde vid den tekniska utformningen av ändringsförslag.
I Finland, vilket lands författning alltjämt uppvisar betydande likhet med
vår, regleras riksdagens arbetsformer, liksom hos oss, i huvudsak genom en
riksdagsordning av grundlags karaktär, i vilken även givas bestämmelser örn
utskottsorganisationen och statsrådsledamöternas ställning till utskotten. I
44 § av 1928 års riksdagsordning stadgas sålunda, att medlem av statsrådet
ej må vara ledamot i utskott. Tillika föreskrives emellertid i 52 §, att statsrådets
medlemmar må deltaga i utskottens sammanträden och överläggningar,
där icke utskottet i något fall annorlunda beslutar. Statsrådsmedlem anses
ha rätt att till utskott medtaga biträden. I detta sammanhang må även anmärkas,
att riksdagen enligt riksdagsordningens 53 §, som utgör en nära
motsvarighet till vår riksdagsordnings nuvarande 46 §, har rätt att av myndighet
erhålla skriftliga och muntliga upplysningar. I praxis hava statsrådets
ledamöter endast i förhållandevis ringa utsträckning deltagit i utskottssammanträden
och detta i regel blott när viktigare frågor varit före. Flitigast
har kommunikation mellan regeringen och utskott ägt rum i utrikespolitiska
frågor. Utrikesministern har ganska ofta efter framställning av utrikesutskottet
bevistat dettas sammanträden, därvid ej sällan åtföljd av en eller
flera medhjälpare som representerat särskild sakkunskap. Slutligen må
anmärkas, att år 1933 biträdande finansministern på regeringens initiativ, i
strid mot tidigare sedvänja, regelbundet närvarit i statsutskottet vid budgetens
behandling, och att det uppgivits, att den nuvarande regeringen anser det böra
bliva praxis, att finansministern eller biträdande finansministern följer budgetens
utskottsbehandling.
Vad Tyskland angår hade enligt 1919 års författning riksministrarna obegränsad
rätt att vara närvarande i utskotten och när som helst där erhålla
ordet, även utom dagordningen, och de hade även skyldighet att på utskotts
begäran infinna sig där. Ministrarna hade även rätt att i utskotten låta sig
företrädas av andra samt att vid personlig närvaro anlita medhjälpare. Samarbetet
mellan regeringen och utskotten har intill år 1933 varit synnerligen
livligt. Med nuvarande förhållanden i Tyskland sakna emellertid ifrågavarande
bestämmelser all aktualitet.
Enligt den i Österrike efter kriget antagna författningen gällde i detta
land liknande regler som i Tyskland. Även i Österrike var samarbetet mellan
regeringen och riksdagsutskotten utomordentligt omfattande, men liksom i
Tyskland sakna efter diktaturens införande 1933 författningens bestämmelser
i förevarande hänseende aktualitet.
Även vad Tjeckoslovakien angår finnes i den efter kriget antagna författningen
bestämmelser av nästan samma innebörd som i Tysklands och Österrikes
författningar. I regel deltager vederbörande minister i utskottsbehandlingen
av varje viktigare fråga, oftast på eget initiativ men någon gång efter
framställning av vederbörande utskott. Ministrarna låta sig även ofta företrädas
av någon departementstjänstemän.
I Nederländerna regleras samarbetet mellan regeringen och riksdagens utskott
i kamrarnas arbetsordningar. De beredande utskotten i vardera kammaren
kunna framställa motiverad anhållan örn muntlig överläggning med en
minister eller skriftligen begära upplysningar av honom. Ministrarna äga
medtaga biträden till utskottssammanträdena. Utskotten äro skyldiga att i
sina utlåtanden redogöra för sina förhandlingar med regeringen. Utrikesutskottet
och budgetutskottet havn närmare reglerade befogenheter att av ministrarna
begära alla de upplysningar, de anse nödiga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
13
Även i Belgien förekommer samarbete mellan ministrarna och utskotten.
I Frankrike stadgas i senatens arbetsordning, att utskott äger träda i omedelbar
förbindelse med ministrarna genom sin ordförande eller därtill särskilt
utsedda ledamöter. I deputeradekammarens arbetsordning lämnas ingen föreskrift
om samarbetet mellan ministrarna och utskotten, ehuru utskottens arbetsformer
äro noga reglerade. I praxis överlägga emellertid ministrarna
emellanåt såväl med senatens som med deputeradekammarens utskott; dock
synes detta ej ske i större utsträckning utan endast vid viktigare avgöranden,
såsom vid behandling av budgeten, betydelsefulla utrikespolitiska frågor, förslag
till allmänna arbeten av större omfattning o. s. v. Initiativet till samråd
utgår än från ministrarnas, än från utskottens sida. Utskotten anses hava
rätt att vid behandling av regeringsförslag genom sin ordförande tillkalla vederbörande
minister för att av denne erhålla kompletterande förklaringar och upplysningar.
Ministern äger emellertid i dylikt fall utsätta sammanträffandet
med utskottet till »den med hänsyn till statens intressen lägligaste tidpunkten».
En minister anses även hava rätt att påkalla utskottssammanträde för meddelande
av upplysningar, som han anser böra komma till utskottets kännedom.
Ministrarna äga medtaga biträden till utskottens sammanträden. Vanligen
åtföljes ministern av någon högre funktionär inom vederbörande regeringsdepartement.
Vad England angår är utskottsväsendet i den bemärkelse, som avses i vårt
land, förhållandevis litet utvecklat, ehuru det på senare år vuxit i betydelse.
Numera hänskjutas sålunda i regel inom underhuset lagfrågor till »standing
committees». Ministrarnas ställning till utskotten regleras, liksom deras förhållande
till parlamentet, i överensstämmelse med engelsk tradition endast
genom sedvanerätt. Ministrarna hava icke i sådan egenskap någon rätt att
uppträda i parlamentet, men enligt sedvanerätt måste de tillhöra detsamma som
ledamöter. Ej heller kunna de uppträda i utskott utan att tillhöra detta. Vederbörande
minister inväljes emellertid regelmässigt i det utskott, som behandlar
ett av honom framlagt förslag. Liksom premiärministern leder underhusets
arbete, leder vederbörande minister utskottets. Ministern anlitar i allmänhet
ett eller oftast flera biträden vid utskottsbehandlingen.
Slutligen må nämnas, att även i Amerikas förenta stater, där det icke finnes
något parlamentariskt styrelsesätt och där ministrarna icke äga tillträde till
kongressens hus, ett inofficiellt samarbete i viss utsträckning äger rum mellan
ministrarna och utskotten.
B. Hagström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:291 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen. s. 1 i texten
- KU 1934:22 Konstitutionsutskottets memorial Nr 22 s. 1 i texten