Angående utbetalning förskottsvis av statsbidrag till vägbeläggningar med begränsad varaktighet
1934-02-16 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:131, Angående utbetalning förskottsvis av statsbidrag till vägbeläggningar med begränsad varaktighet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
1
Nr 131.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbetalning
förskottsvis av statsbidrag till vägbeläggningar
med begränsad varaktighet; given Stockholms
slott den 16 februari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 16 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:
I skrivelse den 7 februari 1934 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
med anledning av en av mig under hand gjord förfrågan, i vilken omfattning
material förelåge för bedömande av spörsmålet, huruvida en utsträckt användning
av vägbeläggningar med begränsad varaktighet, s. k. halvpermanenta
vägbeläggningar, kunde komma till stånd, framlagt utredning och
förslag i sådant hänseende.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 131.
370 84
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Majus proposition nr 131.
Innan jag redogör för vad styrelsen anfört, vill jag erinra att i 1931 års
sjätte huvudtitel av dåvarande departementschefen upptogos till behandling
vissa förhållanden, beträffande vilka ett reglerande eller kontrollerande ingripande
från statens sida i syfte att begränsa vägunderhållskostnaderna
kunde ifrågasättas. Med avseende å vägbeläggningar med begränsad varaktighet
— indränkningar av vägmaterialet med asfalt, tjära eller annat
bindemedel samt ytbehandling av vägbanan med dylika medel — anförde
departementschefen i nämnda sammanhang (sid. 53):
I den mån dylika beläggningar förekomma, torde utgifterna för desamma
avföras såsom underhållskostnader. Då en beläggning av ifrågavarande slag;
närmast torde kunna betraktas såsom en form av förstärkt underhåll, bör
häremot icke vara något att i och för sig erinra. Dylika beläggningar kunna
under vissa förutsättningar vara väl motiverade; i utlandet lära de på manga
håll användas även på starkt trafikerade vägar. Dessa beläggningar äro
emellertid ekonomiskt berättigade först när trafiken nått en jämförelsevis
stor omfattning. Av särskild vikt är, att beläggningarna utföras under sakkunnig
ledning. För att förebygga att ifrågavarande beläggningar komma
till användning i fall, där detta icke kan anses vara ekonomiskt riktigt, och
att de utföras på olämpligt sätt synes böra införas bestämmelse — att gälla
såsom villkor för utgifternas inräknande i underhållskostnaden — dels att,
innan beträffande viss vägsträcka beläggning av förevarande art kommer till
användning, medgivande därtill skall hava lämnats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
dels ock att beläggningens anbringande skall hava skett enligt
av styrelsen meddelade anvisningar samt under tillsyn av vederbörande vägingenjör
eller annan person, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill
godkänt. Härvid förutsattes, att styrelsen kommer att utfärda normalbestämmelser
för ifrågavarande vägbeläggningars utförande och underhåll.
Mot vad sålunda anförts uttalade riksdagen icke någon erinran (skrivelse
nr 201).
I anslutning härtill utfärdades sedermera den 21 maj 1931 kungörelse
(nr 230) örn ändrad lydelse av de vid kungörelsen den 22 oktober 1927
(nr 383) angående dispositionen av anslag till bidrag till vägunderhållet på
landet m. lii. fogade anvisningarna. Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli
1931. De sålunda ändrade anvisningarna innehålla under punkten 6 följande:
I kostnadsunderlaget för beräkning av bidrag till vägunderhåll må ej inräknas
kostnad för indränkningar av vägmaterialet med asfalt, tjära eller
annat bindemedel eller för ytbehandling av vägbanan med dylika medel (vägbeläggningar
med begränsad varaktighet) med mindre dels, innan beträffande
viss vägsträcka beläggning av förevarande art kommer till användning, medgivande
därtill lämnats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels ock beläggningens
anbringande skett enligt av styrelsen meddelade anvisningar
samt under tillsyn av vederbörande vägingenjör eller annan person, som
styrelsen därtill godkänt.
Bland arbeten av nu nämnt slag ingå alltså icke åtgärder allenast för
bindande av damm; kostnaderna för dylika åtgärder må enligt punkt 7 i
samma anvisningar utan särskilt medgivande ingå i kostnadsunderlaget för
underhållsbidrags beräknande.
3
Kungl. Majus proposition nr 131.
I sin förenämnda skrivelse har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit,
att den omfattning, vari vägbeläggningar med begränsad varaktighet kommit
till användning inom de skilda länen, vore mycket skiftande; i vissa län
hade under de år, då sådana arbeten på nyss angivet sätt kontrollerats,
alltså åren 1931—1933, några sådana alls icke kommit till utförande. Sammanlagt
hade dock ökningen av dylika beläggningar under nämnda år varit
avsevärd. Medan totalkostnaderna för beläggningar, utförda med styrelsens
medgivande, år 1931 uppgått till 295,800 kronor och ar 1932 till 2,030,100
kronor, hade motsvarande kostnad för år 1933 utgjort 2,476,600 kronor.
Totallängden vid 1932 års utgång av vägar, försedda med halvpermanent
beläggning, kunde med ledning av uppgifter från svenska väginstitutet angivas
till 392 kilometer. Längden av befintliga vägar med grusunderhåll, där med
hänsyn till underhållskostnadernas storlek deras förseende med beläggning
skulle vara ekonomiskt lönande, hade uppskattats till omkring 1,000 kilometer,
varvid tagits i beräkning vägar med en trafik av mer än 400 fordon per
dygn. I fråga örn dessa vägar komme en halvpermanent beläggning att
medföra förbilligat framtida underhåll och därmed direkt ekonomisk vinst.
Dessutom kunde en avsevärd trafikvinst beräknas uppkomma genom minskad
åtgång av drivmedel och minskat slitage å fordonen. Slutligen borde beaktas
fördelen av att vägarna bleve dammfria, vilket vore av särskild betydelse
i tättbebyggda samhällen och i odlade trakter.
Härefter yttrar sig styrelsen närmare örn förutsättningar och möjligheter
för utförande av halvpermanenta vägbeläggningar. Om den rent tekniska
sidan av saken anför styrelsen:
Under senare år hade svenska väginstitutet på skilda platser i landet
utfört provvägar, varvid dylika beläggningar i stor utsträckning blivit utförda
och undersökta. De erfarenheter, som därvid vunnits, vöre delvis
redan publicerade i väginstitutets meddelanden, varjämte beskrivning av
vissa beläggningstypers utförande för närvarande vore under utarbetande.
Halvpermanenta beläggningar utfördes huvudsakligen med hjälp av bituminösa
bindemedel: av asfalt eller tjära, av asfalt- eller tjärlösningar eller
av asfalt- eller tjäremulsioner. De allmännast förekommande utföringssätten
vore i korthet följande, angivna i ungefärlig kostnadsföljd: 1) vägbanans
impregnering och därpå följande ytbehandling; 2) beläggningsmaterialets
blandning på vägen (s. k. hyvelblandning); 3) indränkning av utbrett makadamlager
och ytbehandling; 4) utläggning av färdigblandad beläggningsmassa
(oftast tillverkad invid arbetsplatsen).
De båda förstnämnda beläggningstyperna hade, såsom varande de billigaste,
under de senaste åren tillvunnit sig allt större intresse. Impregnering och
ytbehandling kunde utföras för en kostnad av endast 60 ä 75 öre per kvadratmeter.
Sådan beläggning, med tjära såsom bindemedel, hade under de sistförflutna
tvenne åren utförts inom Värmdö skeppslags väghållningsdistrikt i
en förhållandevis stor utsträckning och enligt hittills vunnen erfarenhet med
gott resultat. Örn denna och därmed i kostnadshänseende jämställda beläggningar
infriade de förhoppningar, som man nu hade anledning ställa på
desamma, skulle för en måttlig kostnad ännu större delar av landsbygdens
vägnät än som i det föregående angivits kunna förses med en för lättare
trafik lämplig beläggning och vägarna därigenom bliva dammfria.
4
Kungl. Majus proposition nr 131.
Så kallad kyvelblandning torde enligt de försök, som verkställts vid svenska
väginstitutets provvägar, kunna utföras till ett pris av omkring dubbla den
nyssnämnda kostnaden. Denna beläggning ansåges under vissa betingelser
erbjuda stora fördelar men hade ännu icke kommit till utförande i någon
större omfattning inom landet.
Indränkning av utbrett makadamlager, vilken vore den allmännast utförda
typen av halvpermanent beläggning, brukade kosta 2: 50 ä 3: 50 kronor per
kvadratmeter, beroende på beläggningens tjocklek m. m.
Den fjärde halvpermanenta beläggningstypen slutligen, utläggning av i
blandare tillverkad beläggningsmassa, hade dittills endast i mindre utsträckning
kommit till användning inom landet. Beläggningskostnaden vore obetydligt
högre än kostnad för en motsvarande indränkning, men metoden
syntes lämna ett mera tillförlitligt resultat än indränkningsförfarandet.
De angivna kostnaderna för respektive beläggningar inbegrepe icke kostnad
för grundförstärkning, underberedning o. d., som kunde erfordras i samband
med beläggningsarbetet.
Då utförandet av vägbeläggningar med begränsad varaktighet numera
kunde anses hava kommit över experimentstadiet, syntes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
önskvärt, att dylika beläggningar bomme till användning
i alla de fall, då anledning funnes att frångå det rena grus- och makadamunderhållet,
vare sig beläggningen ifråga betingades av trafikens omfattning
eller påkallades av andra orsaker, såsom av hygieniska hänsyn, behov av
dammbindning och dylikt. Å andra sidan vore ur ekonomisk synpunkt av
vikt att beläggningar icke i någon större omfattning komme till utförande,
där nu berörda förutsättningar icke vore förhanden.
I fortsättningen av sin skrivelse nämner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att styrelsen ämnade i samråd med svenska väginstitutet till länsstyrelserna
och vägdistrikten utsända en upplysande broschyr örn användningen av
dessa beläggningar samt att styrelsen avsåge att, i den mån så befunnes
påkallat, göra framställning örn beredande av tillfälle för vissa vägingenjörer
och andra såsom kontrollanter lämpliga ingenjörer att i Skåne och Danmark
bedriva studier på området.
För att kunna överblicka behovet av ifrågavarande slag av beläggningar
inom de olika länen och för att möjliggöra en planmässig och ändamålsenlig
användning av härför tillgängliga medel hade styrelsen föranstaltat örn
upprättande genom vägingenjörer na av flerårsplaner för halvpermanenta beläggningar
för treårsperioden 1934—1936, vilka planer beräknades inkomma
till styrelsen före utgången av instundande mars månad. I dessa flerårsplaner
skulle företagen inom varje vägdistrikt ordnas så vitt möjligt efter
de år, under vilka de avsåges komma till utförande, med kortfattad uppgift
örn arbetenas beskaffenhet, huruvida särskild underberedning av vägkroppen
erfordrades m. m. Enhetliga normer för utförandet av vissa vägbeläggningstyper
vore för närvarande under utarbetande inom styrelsen, avseende bland
annat vissa standardtyper av de här ifrågavarande beläggningarna.
Vidare yttrar styrelsen, att frågan örn utförandet av halvpermanenta beläggningar
genom anlitande av entreprenörer eller i vägdistriktens egen regi
borde med hänsyn till de lokala förhållandena prövas av väg- och vatten
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
byggnadsstyrelsen; för att ett dylikt beläggningsarbete nied fördel skulle
kunna utföras i distriktens egen regi måste det nämligen avse så stora
beläggningsytor, att det lönade sig att anskaffa utbildad personal och erforderlig
maskinell utrustning. Av särskild vikt vore att beläggningarnas
utförande komme under sakkunnig kontroll. I besparingssyfte bomme styrelsen
att söka genomföra ett sådant kontrollsystem, att en och samma
kontrollant finge sig anförtrodda alla företag inom visst område, s. k. kretskontroll.
Beträffande de halvpermanenta beläggningarnas finansiering anför väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen följande:
Då till grund för statsbidrag till vägunderhållet lägges nästföregående
års verkliga kostnad för underhållet, kommer ett vägdistrikt, som visst år,
efter medgivande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utfört beläggning med
begränsad varaktighet, att först nästkommande år utfå statsbidraget till beläggningen.
Vägdistriktet får sålunda förskottera statsbidraget till beläggningen
antingen medelst tillgängliga medel eller genom upptagande av tillfälligt
lån. Detta förhållande torde i viss mån bidraga till att många vägdistrikt
icke äro benägna att i större omfattning utföra halvpermanenta beläggningar.
Även örn en dylik beläggning efter ett par år kommer att medföra
minskad underhållskostnad, blir nämligen första årets kontantutlägg
relativt stort.
En utväg att hjälpa vägdistrikten över finansieringssvårigheterna vore, att
distrikten finge åtnjuta förskott å det under nästkommande år utgående
statsbidraget. Vid dylikt förskottsförfarande skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äga rätt att på vägdistriktets rekvisition efter intyg av vägingenjören
om utfört arbete i mån av arbetets fortgång utbetala belopp intill 75
procent av kostnaden för beläggningsarbetet under det år arbetet utförts,
dock med innehållande förslagsvis av 10 procent av statsbidraget, tills arbetet
godkänts och den verkliga kostnaden blivit känd. När sedermera vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen nästkommande år på vägingenjörens intyg utbetalar
underhållsbidraget till vägdistrikt, skulle förskotten ersättas.
Förskottsmedlen till utförande av halvpermanenta beläggningar skulle,
anför styrelsen vidare, kunna utgå av statens automobilskattemedelsfond.
Av en i skrivelsen intagen tablå framginge, att automobilskattemedelsfonden
under tiden 1 juli 1932—30 november 1933 icke vid något tillfälle understigit
15,000,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har slutligen framhållit, att styrelsen
vid utövandet av sin befogenhet att medgiva tillstånd till halvpermanenta
beläggningars utförande på underhållskontot givetvis komme att alltefter
behovet av dylika beläggningar bedöma det belopp, som av underhållsmedlen
borde få användas för ändamålet.
Styrelsen hemställer, att erforderliga åtgärder för genomförande av här
återgivna förslag till förskottsförfarande måtte vidtagas.
lUksräkenskapsverket har i utlåtande den 9 februari 1934 icke funnit skäl
till erinran mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om utlämnande
av förskott å statsbidrag till halvpermanenta vägbeläggningar.
6
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 131.
Under senare år hava, såsom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning
närmare framgår, vägbeläggningar med begränsad varaktighet,
s. k. halvpermanenta vägbeläggningar, även i vårt land börjat komma till
användning. Yad styrelsen anfört visar ock, att det finnes betydande
vägsträckor, där halvpermanent beläggning skulle med hänsyn till trafikintensiteten
och de därmed sammanhängande, jämförelsevis höga grusunderhållskostnaderna
ställa sig ekonomiskt fördelaktig, enär den i längden
medför minskning av underhållskostnaderna och därmed även minskning av de
statliga och kommunala bidragen till vägunderhållet. Verkningarna i sådant
hänseende av en mera vidsträckt användning av de halvpermanenta beläggningarna
kunna förväntas bliva mycket betydande. Men icke endast rent
underhållsekonomiska skäl tala för ökad användning av halvpermanenta vägbeläggningar;
de äro även ägnade att bidraga till en förbättrad trafikekonomi
genom minskning av slitage å fordonen och minskning av drivmedelsåtgången.
Härtill kommer, att man beträffande de vägsträckor, som försetts
med beläggning, undgår den för vägfarande och för alla invid vägen boende
besvärliga samt för odlingen menliga dammplågan.
Orsakerna till att de halvpermanenta vägbeläggningarna icke redan i
större utsträckning än som skett kommit till användning synas vara att finna
däri, att kännedomen örn de nuvarande metoderna för dylika beläggningars
utförande och beläggningarnas företräde i många fall framför de vanliga
grus- eller makadamvägarna icke är tillräckligt spridd inom vägdistrikten,
vartill komma de finansieringssvårigheter, i vilka vägdistrikten särskilt under
den för närvarande starkt ökade vägbyggnadsverksamheten ofta nog befinna
sig.
I syfte att befrämja användningen av halvpermanenta vägbeläggningar
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bland annat för avsikt att tillställa
länsstyrelserna och vägstyrelsema en upplysande broschyr i ämnet. Enligt
vad jag inhämtat kommer broschyren, som torde kunna distribueras under
instundande mars månad, att i huvudsak innehålla tekniska och ekonomiska
upplysningar rörande halvpermanenta beläggningar, redogörelse för beläggningstypernas
lämplighet i olika fall, uppgifter örn anläggnings- och underhållskostnader,
anvisning örn vilka vägar som i första hand böra förses med
halvpermanent beläggning ävensom upplysningar rörande villkoren för statsbidrag
m. m. Den sålunda planerade åtgärden synes välbetänkt. För att
de halvpermanenta vägbeläggningarna skola komma till utförande i önskvärd
utsträckning torde emellertid, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, staten även böra lämna sin medverkan till underlättande av beläggningarnas
finansiering.
På sätt redan framhållits, må utgifterna för halvpermanenta vägbeläggningar
under vissa förutsättningar inräknas i den kostnad, som ligger till
grund för beräknandet av författningsenligt statsbidrag till vägunderhållet,
normalt utgörande tillhopa 75 procent. Detta vägunderhållsbidrag utgår
under ett visst år dels med 30 procent enligt 60 § i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet och dels med 45
7
Kungl. Majus proposition nr 131.
procent enligt 3 § 1 inom. a) i förordningen den 16 maj 1930 (nr 161) örn
fördelning av automobilskattemedel, i båda fallen beräknat å vägdistriktets
verkliga kostnad för dylikt underhåll under nästföregående år. Bidraget å
45 procent utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen så snart nästföregående
års underhållskostnad inom vederbörande distrikt blivit känd och
vederbörligen styrkt; det för 30-procentbidraget å riksstaten upptagna anslaget
till bidrag till vägunderhållet på landet m. m. bliver däremot icke tillgängligt
förrän den 1 juli det år, bidraget avser.
Ehuru alltså det statsbidrag, som sålunda utgår, utgör bidrag till det
löpande årets underhållskostnad och icke ett bidrag i efterskott å det nästföregående
årets kostnad — denna har allenast legat till grund för bidragets
bestämmande — är det likväl tydligt, att detta system, då en mera betydande
engångskostnad exempelvis för lialvpermanent vägbeläggning påkallas,
kan medföra finansieringssvårigheter, i det att mot den havda utgiften svarande
statsbidragsbelopp utfaller avsevärt senare, nämligen först under påföljande
år och delvis icke förr än efter den 1 juli.
Enligt det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda förslaget skulle
eventuella olägenheter av detta slag avhjälpas på sådant sätt att det vägunderhållsbidrag,
som enligt gällande bestämmelser skulle under året efter
arbetets utförande utgå med belopp, normalt motsvarande 75 procent av
beläggningskostnaden, finge i stället utgå redan under arbetsåret allt efter
arbetets fortskridande och i viss av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen närmare
angiven ordning. Vid utbetalning påföljande år i stadgad ordning av
vägunderhållsbidrag skulle då det förskottsvis utbekomna beloppet avräknas
å det vederbörande vägdistrikt tillkommande bidraget.
Till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda föreslagit vill jag giva
min anslutning. Begleringen av detta förskottsförfarandes omfattning skulle
alltså ankomma på styrelsen, vars medgivande är en av förutsättningarna
för att dylika arbeten skola få utföras pä underhållskontot. Jag förutsätter
givetvis, att styrelsen ägnar erforderlig uppmärksamhet åt att medel icke tagas
i anspråk för halvpermanenta beläggningar i större omfattning än som ur skilda
synpunkter kan anses skäligt och lämpligt. Medel till bestridande av ifrågavarande
förskott finnas, såsom styrelsen upplyst, tillgängliga i statens automobilskattemedelsfond.
De för statsbidrags åtnjutande föreskrivna villkoren,
innebärande, förutom inhämtande av Aräg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande
till arbetets utförande, att beläggningen skall anbringas enligt av
styrelsen meddelade anvisningar och under särskild kontroll, torde innefatta
tillräckliga garantier för ett från ekonomiska och tekniska synpunkter
lämpligt utförande av beläggningarna. Med avseende å frågan örn beläggningarnas
utförande genom entreprenörer eller i vägdistriktens egen regi
vill jag understryka vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat om angelägenheten
av att det senare förfarandet icke kommer till användning annat
än då så kan anses från ekonomiska synpunkter befogat. Styrelsen torde
ock vid prövningen av inkomna ansökningar tillse, att beläggningarnas utförande
är planerat på ett även i sådant hänseende tillfredsställande siitt.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 131.
Med hänsyn till den ordning, vari bestämmelserna örn vägunderhållsbidragens
åtnjutande tillkommit, torde riksdagens medgivande till här ifrågasatt
förskottsförfarande böra inhämtas.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för utförande av sådan
vägbeläggning med begränsad varaktighet, för vilken anläggningskostnaden
enligt gällande bestämmelser må inräknas i
kostnadsunderlaget för beräkning av statsbidrag till vägunderhåll,
må med anlitande av statens automobilskattemedelsfond
till vederbörande vägdistrikt i mån av arbetets fortgång utbetala
högst det belopp, varmed vägdistriktet under påföljande
år skall på grund av nämnda arbete tillgodoföras statsbidrag
till vägunderhåll; skolande sålunda förskottsvis utbetalat belopp
ersättas i samband med utanordnandet av vägdistriktet
nämnda år tillkommande statsbidrag till vägunderhåll.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1934:44 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbetalning förskottsvis av statsbidrag till vägbeläggningar med begränsad varaktighet. a1 i texten