Angående biträden åt ärkebiskopen
1934-02-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:133, Angående biträden åt ärkebiskopen
Dokumentets text
Kungl. May.ts proposition Nr 133.
1
Nr 133.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående biträden åt ärkebiskopen;
given Stockholms slott den 16 februari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ar thiir Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Engberg anför:
Sedan Kungl. Majit i proposition den 10 mars 1933, nr 202, föreslagit
riksdagen medgiva, att för anställande för tiden intill utgången av budgetåret
1933/1934 av en sekreterare hos ärkebiskopen finge ur biskopslöneregleringsfonden
utgå härför erforderliga medel, anmälde riksdagen i skrivelse
den 16 maj 1933, nr 220, att riksdagen bifallit propositionen.
Beträffande de skäl, som legat till grund för Kungl. Majits förslag och
riksdagens beslut, tillåter jag mig att i huvudsak hänvisa till handlingarna.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 133 134. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Såsom sammanfattning vill jag dock erinra örn, vad jag till stöd för
förslaget anförde vid dess anmälande inför Kungl. Majit den 10 mars 1933.
Jag uttalade därvid till en början följande:
Under senare år hade på grund av kända förhållanden ärkebiskopens
arbetsbörda utöver de honom såsom stiftschef åliggande göromålen — ej
minst på grund av de nyupptagna internationella förbindelserna — kommit
att ökas på ett sätt, som ej kunnat förutses för blott några tiotal år sedan.
Den i ärendet förebragta utredningen bestyrkte tillfullo nödvändigheten av
att ärkebiskopen erhölle särskilt biträde för dessa och andra göromål, vilka
med tidens lopp kommit att i allt högre utsträckning läggas på innehavaren
av ärkebiskopsstolen. Dessa göromål syntes nämligen varken kunna eller
böra handhavas av domkapitlets personal, vilken blott beräknats för de
ordinarie stiftsgöromålen. Det borde alltså med styrka betonas, att det föreliggande
förslaget toge sikte allenast på de ärkebiskopen i denna hans egenskap
åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna och att följaktligen från övriga
biskopars sida något motsvarande krav ej med fog kunde resas.
Såsom kammarkollegiet och statskontoret framhållit i ett uti ärendet avgivet
utlåtande den 28 februari 1933, syntes det — med hänsyn till att här
förevarande behov finge antagas vara av stadigvarande beskaffenhet — vara
principiellt oriktigt att kräva, att ärkebiskopen skulle av sina löneinkomster,
vilka icke blivit beräknade för en sådan utgift, bekosta ett dylikt biträde,
vilket framförallt motiverats av den säregna beskaffenheten av de ärkebiskopen
tillkommande ämbetsåliggandena. Förhållandena i detta hänseende
syntes ej bliva förändrade, örn och när den av riksdagen vid flera tillfällen
begärda nya löneregleringen för biskoparna genomfördes. Det torde nämligen
ej vara att förvänta, att vid genomförandet av en dylik lönereglering
enligt moderna löneregleringsprinciper löneförmånerna för ärkebiskopen skulle
komma att utmätas med hänsyn tagen till att ärkebiskopen för sitt ämbetes
behöriga skötsel vöre i behov av stadigvarande biträde.
Med hänsyn till vad jag sålunda anförde fann jag mig böra uttala min
anslutning till den av kammarkollegiet och statskontoret i berörda utlåtanden
framförda uppfattningen, att avlöning åt den ifrågasatta sekreteraren borde
utgå av allmänna medel.
Beträffande härefter frågan örn vilka medel, som borde anlitas för ändamålet,
anförde jag, under framhållande av betänkligheter mot att kyrkofonden
— såsom varande avsedd att befrämja enbart det territoriella prästerskapets
verksamhet — skulle komma i fråga därför, i huvudsak följande:
Jag ville däremot ansluta mig till den av omförmälda ämbetsverk uttalade
uppfattningen, att biskopslöneregleringsfonden, åtminstone provisoriskt, kunde
anlitas för ändamålet. Med hänsyn till dels ovissheten rörande biskopslöneregleringsfondens
ekonomiska bärkraft, dels ock det förhållandet, att utredning
påginge om denna fonds sammanförande med kyrkofonden och örn
denna senares övertagande av uppgiften att utgöra avlöningstillgång även
för biskoparna, ansåge jag mig böra förorda ett framkommet förslag, att
medgivandet att för det ifrågavarande ändamålet anlita biskopslöneregleringsfonden
för närvarande begränsades till och med utgången av budgetåret
1933/1934. Frågan, huru kostnaderna för sekreterarbefattningen därefter
lämpligen borde bestridas, finge framdeles upptagas till prövning.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Den 9 juli 1933 anmäldes härefter riksdagens beslut för Kungl. Majit,
som därvid medgav, att en sekreterare finge anställas hos ärkebiskopen på
biskopslöneregleringsfondens bekostnad för tiden till och med den 30 juni
1934.
Tillika föreskrev Kungl. Majit rörande ifrågavarande sekreterare i huvudsak
följande: Sekreteraren skulle tillhöra svenska kyrkan och hava avlagt
väl vitsordad teologie kandidat- eller licentiatexamen samt äga fullgod skicklighet
att i tal och skrift behandla minst två av engelska, tyska och franska
språken. Förordnande såsom sekreterare skulle meddelas av ärkebiskopen
utan befattningens ledigförklarande. Sekreteraren skulle hava att efter ärkebiskopens
närmare anvisningar och direktiv biträda denne i fråga örn ärenden,
som dels sammanhängde med svenska kyrkans förbindelser med andra
tros- eller kyrkosamfund inom eller utom landet, dels berörde svenska utlandsförsamlingar,
vilka erhållit av Kungl. Majit stadfäst kyrkoordning, dels
anginge missionsstyrelsen, sjömansvårdsstyrelsen och diakonistyrelsen, dels
berörde förbindelserna inom det svenska episkopatet, dels och i övrigt sammanhängde
med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda
ämbetsförpliktelserna. — Sekreteraren skulle äga bekomma dels arvode av
3,400 kronor för år räknat samt därutöver — för det fall att befattningen
tillsattes med prästerlig innehavare — två ålderstillägg å 300 kronor årligen
efter fem respektive tio års väl vitsordad prästerlig tjänstgöring, dels dyrtidstillägg
å arvode och ålderstillägg såsom till s. k. ständig adjunkt, dels
och ersättning för bostad och vivre tills vidare och intill dess annorlunda
förordnades med 3,000 kronor för år räknat.
Slutligen anmodade Kungl. Majit ärkebiskopen att, därest behov av sekreterare
förelåge jämväl efter utgången av budgetåret 1933/1934 före den 1
november 1933 till Kungl. Majit inkomma med framställning härom.
I skrivelse den 27 september 1933 har nu ärkebiskopen anmält, att han
jämväl efter utgången av budgetåret 1933/1934 oundgängligen bomme att
behöva den hjälp en sekreterare kunde lämna.
I en sedermera till ecklesiastikdepartementet inkommen promemoria har
ärkebiskopen närmare utvecklat sitt behov av arbetsbiträde och därvid anfört
i huvudsak följande:
På grund av de erfarenheter, ärkebiskopen gjort under den tid, sekreterare
hittills stått till hans förfogande, ansåge han sig nu böra anmäla, att
han skulle finna en annan anordning av den hjälp, varav han även framdeles
vore i oundgängligt behov, avgjort mera rationell och praktisk.
Vad ärkebiskopen i allra främsta rummet behövde, vore nämligen en
driven och språkkunnig stenograf, för vilken uppgift en teologiskt bildad
sekreterare ej utan vidare hade kvalifikationer. Stenografen borde anställas
med heltidstjänstgöring. — Vidare förelåge behov av tillgång till biträde
av en juridiskt bildad person, som kunde stå ärkebiskopen till tjänst vid
uppsättande av handlingar och utlåtanden m. m. Ett dylikt biträde behövde
tagas i anspråk endast för ett begränsat antal ärenden. — Slutligen skulle
ärkebiskopen hava mycket god användning för en prästerlig medhjälpare
av högre teologisk utbildning och med god förfarenhet i de viktigaste kulturspråken.
Denne borde därvid biträda med korrespondensen med kyrkosamfund
i utlandet, vid besök av främmande kyrkomän och så vidare.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
Därest detta biträde befriades från direkt skrivarbete och uppsättandet av
utlåtanden, torde hans tjänst böra kunna erhålla karaktären av bisyssla.
Kostnaden för det av ärkebiskopen sålunda ifrågasatta kansliet kunde
beräknas till ett årligt maximibelopp av 7,000 kronor, därav till stenografen
3,000 kronor, till det juridiska biträdet 1,500 kronor samt till en prästman
2,500 kronor.
På grund av det sålunda anförda anhåller nu ärkebiskopen att — i stället
för medel till avlönande av en sekreterare — ett årligt anslag ställes till
hans förfogande till bestridande av kostnaderna för ovannämnda kanslipersonal.
I ett den 6 februari 1934 dagtecknat utlåtande hava kammarkollegiet och
statskontoret ansett anslag till sekreterarhjälp åt ärkebiskopen fortfarande
vara erforderligt, därvid de icke haft något att erinra mot att sekreterartjänsten
finge utbytas mot särskilda biträden på sätt ärkebiskopen ifrågasatt,
då kostnaderna för dessa syntes bliva i huvudsak desamma som för en
sekreterare.
I utlåtandet hava ämbetsverken utförligt uppehållit sig vid spörsmålet
angående sättet för ifrågavarande kostnaders bestridande.
Med avseende å biskopslöneregleringsfondens nuvarande ställning hava
ämbetsverken därvid till en början anfört följande:
Biskopslöneregleringsfondens inkomster utgjorde budgetåren 1931/1932 och
1932/1933 omkring 172,000 kronor respektive 159,000 kronor och dess utgifter
samma år omkring 114,000 kronor respektive 336,000 kronor. Fonden
utvisade en behållning den 30 juni 1932 av i runt tal 1,611,000 kronor och
den 30 juni 1933 av i runt tal 1,435,000 kronor. Minskningen i fondens
kapitalbehållning hade föranletts av en på grund av Kungl. Maj:ts domar
den 30 juni 1932 angående skogsavkastningen vid biskopens i Växjö boställshemman
verkställd utbetalning å cirka 204,000 kronor.
Sagda utgiftspost utgjorde visserligen en engångskostnad, men på grund
av Kungl. Maj:ts särskilda brev den 19 maj 1933, varigenom föreskrivits,
att försäljningsmedel för uppkomna och framdeles uppkommande virkesöverskott
vid vissa biskoparna i Skara och Västerås på lön anslagna fastigheter
skulle tillfalla vederbörande tjänstinnehavare, torde ytterligare utbetalningar
från fonden komma att ske. Vilken minskning i fondens tillgångar
dessa utbetalningar kunde föranleda vore för närvarande ej möjligt att bedöma
annat än beträffande de biskopen i Skara tilldelade skogsmedlen,
vilka beräknades komma att uppgå till omkring 5,000 kronor. Vidare funnes
anledning antaga, att framställningar örn utbekommande av skogsavkastning
för förfluten tid beträffande andra biskopslönehemman framdeles komme
att göras. Då vederbörande biskopar berättigats eller torde bliva berättigade
att uppbära all behållen skogsavkastning från dem anslagna fastigheter, vore
det i varje fall att räkna med att fondens framtida tillväxt genom skogsmedel
komme att upphöra eller åtminstone starkt avtaga.
Med bortseende från utgiftsposten rörande skogsförsäljningsmedlen från
biskopens i Växjö lönehemman skulle sistlidet budgetår fondens inkomster
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
hava överstigit dess utgifter med omkring 28,000 kronor eller, om man
undantoge skogsförvaltningen, med omkring 15,000 kronor, vilket överskott
vore betydligt mindre än inkomstöverskottet budgetåret 1931/1932, då motsvarande
siffror vore i runda tal 58,000, respektive 21,000 kronor. Fondens
inkomster torde framdeles komma att ytterligare minskas, då fondens kapitalbehållning
efter förutsatta utbetalningar för fallen skogsavkastning torde
komma att nedgå och i följd därav dess räntemedel (frånsett den sjunkande
räntefoten) att minska. Det syntes fördenskull föga troligt att fonden, utan
att dess kapitalbehållning toges i anspråk, kunde beräknas lämna tillgång,
förutom för övriga utgifter, jämväl för ifrågavarande anslag. Vid sådant
förhållande borde i överensstämmelse med vad ämbetsverken uttalat i utlåtandet
den 28 februari 1933 fonden icke längre anlitas för ändamålet, utan
borde i stället statsmedel tagas i anspråk därför.
Kammarkollegiet och statskontoret anföra emellertid härefter följande:
Ämbetsverken hade i ett den 23 december 1933 avgivet utlåtande angående
biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det högre
och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar framlagt förslag om
överförande av biskopslöneregleringsfonden och dess årliga inkomster till
kyrkofonden, från vilken biskoparnas avlöning och de biskopslöneregleringsfonden
åliggande utgifter, bland annat nu ifrågavarande kostnad, därefter
skulle bestridas. Därest detta förslag kunde förväntas bliva genomfört inom
en nära framtid, borde med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens ekonomi
hinder icke föreligga för anlitande redan nu av fondens inkomster för
nu ifrågavarande ändamål.
I avvaktan på vinnande av närmare klarhet beträffande lösningen av
biskoparnas löneregleringsfråga och bättre översikt över fondens ekonomiska
bärkraft syntes likväl fondens medel för denna gång kunna tagas i anspråk
för ifrågavarande jämförelsevis obetydliga kostnadsbelopp. Därest det skulle
visa sig, att kostnaden för ifrågavarande ändamål icke vidare kunde bestridas
ur biskopslöneregleringsfonden och att någon sammanslagning av denna
fond med kyrkofonden icke inom den närmaste tiden kunde komma till
stånd, torde anslag i fortsättningen få äskas av riksdagen.
Under åberopande av vad som sålunda anförts hemställa slutligen ämbetsverken,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att ur biskopslöneregleringsfonden
finge utgå erforderliga medel, högst 7,000 kronor, för
anställande intill utgången av budgetåret 1934/1935 hos ärkebiskopen av
en person, kunnig i maskinskrivning och stenograf!, samt för anlitande av
ett prästerligt och ett juridiskt bildat biträde.
I likhet med ämbetsverken anser jag fortsatt anslag till biträde åt ärkebiskopen
erforderligt. Jag har därvid icke något att erinra mot att den för
innevarande budgetår medgivna sekreterarbefattningen för framtiden utbytes
mot särskilda biträden på sätt ärkebiskopen föreslagit. Kostnaderna för det
allmänna synas därigenom icke komma att ökas.
Beträffande sättet för ifrågavarande kostnaders bestridande anser jag mig
böra i likhet med ämbetsverken begränsa min hemställan att avse budget
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 133.
året 1934/1935. Frågan huruvida biskopslöneregleringsfonden må kunna
för framtiden för ändamålet anlitas eller huruvida man bör välja en annan
lösning av denna anslagsfråga — eventuellt genom ett realiserande av det
utav ämbetsverken framlagda förslaget örn sammanslagning av biskopslöneregleringsfonden
och kyrkofonden — torde få bliva föremål för vidare övervägande.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid meddela de
närmare bestämmelserna och villkoren för det nu ifrågasatta anslagets
utbetalande.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att ur biskopslöneregleringsfonden må under
budgetåret 1934/1935 i enlighet med de närmare villkor
och bestämmelser, Kungl. Majit kunde finna skäl fastställa,
utgå ett belopp av högst 7,000 kronor till anställande av
biträden åt ärkebiskopen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Einar Sprinchorn.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:123 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen. < V. . a1 i texten
- 1LU 1934:31 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden åt ärkebiskopen. s. 5 i texten