Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270)

1934-02-16 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:137, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

1

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr 270); given Stockholms

slott den 16 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§

sjömanslagen den 15 juni 1922.

Under Hans Haj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. Albin Hansson.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 137,

195 34 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 137.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6§-

Går fartyget---och lasten.

Örn befälhavarens rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med

hyra och underhåll under resan samt till ersättning för förlorade effekter

gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

41 §.

Går fartyget---sjöförklaringen avgivits.

Yarder svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger

han rätt till hyra för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock

högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket

åtnjuter hyra.

Upphör till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning i

utlandet, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort

här i riket så ock hyra under resan i den mån sådan ej utgår enligt andra

stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas av

statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg

enligt vad i 28 § första stycket är stadgat.

För förlust —--Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935 men äger ej tillämpning i

fall, där fartyget dessförinnan förolyckats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 137.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet samt

cheferna för justitie- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller:

Inom socialdepartementet har utredning sedan någon tid pågått rörande

upptagande i svensk lagstiftning av bestämmelserna i ett å den internationella

arbetsorganisationens konferens i Genua år 1920 antaget förslag till

konvention angående ersättning till sjömän för arbetslöshet vid fartygs förlisning.

Jag anhåller nu få anmäla denna fråga.

Förslaget i allmänhet.

Konventionens innehåll.

Förevarande konvention upptager i huvudsak följande bestämmelser.

Med sjöman förstås envar, som är anställd å fartyg, nyttjat i sjöfart till havs,

och med fartyg varje i allmän eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp,

av vad slag som helst, vilket nyttjas i sjöfart till havs, med undantag likväl för

krigsfartyg. Då fartyg förolyckas, skall redaren eller den, med vilken sjömannen

slutit avtal om tjänst ombord å fartyget, till varje å fartyget anställd sjöman

utge ersättning för den arbetslöshet, som förorsakas av fartygets förolyckande.

Denna ersättning skall utgå för alla de dagar, varunder sjömannen

är verkligt arbetslös, och enligt den beräkningsgrund, som gäller för

den genom avtalet bestämda hyran, men den totala ersättningen må begränsas

till ett belopp motsvarande två månaders hyra. Ersättning enligt konventionen

skall åtnjuta samma rättsliga skydd som fordran på intjänad hyra,

och skall sjömannen för dess indrivande äga anlita samma tillvägagångssätt

som beträffande sådan fordran.

Beträffande det närmare innehållet i konventionen tillåter jag mig hänvisa

till konventionstexten, som i svensk översättning torde få såsom bilaga

(B) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. De franska och engelska

originaltexterna finnas bilagda propositionen nr 361 vid 1921 års riksdag.

Anmärkas må, att det i den svenska översättningen använda uttrycket »sjöfart

till havs» i originaltexterna motsvaras av »navigation mari tune» respektive

»maritime navigation». Olika meningar synas kunna råda, huruvida detta

uttryck avser enbart fart i öppna havet eller jämväl sådan fart, som äger

rum inomskärs eller utmed kusten. Uttrycket lärer däremot icke omfatta

fart å insjöar och floder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Tidigare behandling av frågan.

Proposition 1921.

Konventionen anmäldes i statsrådet den 6 maj 1921. Därvid meddelade

föredragande departementschefen, att den i konventionen fastslagna principen

upptagits i sjölagskommitténs slutliga förslag till sjömanslag samt att

detta förslag, som för det dåvarande behandlades av lagrådet, torde komma

att föreläggas 1922 års riksdag. Frågan örn Sveriges anslutning till konventionen

syntes först i samband därmed böra upptagas till slutlig prövning.

I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t därefter avlåta

proposition (nr 361) till riksdagen med anhållan örn yttrande angående

konventionen. Riksdagen meddelade sitt beslut i skrivelse nr 343, varav

framgick, att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot den uppfattning

departementschefen uttalat rörande konventionen.

Proposition 1922.

På sätt i nyss omförmälda proposition antagits, framlades för 1922 års

riksdag förslag till sjömanslag, propositionen nr 13. I samband med denna

lagstiftning blev frågan örn upptagande i svensk rätt av konventionens bestämmelser

föremål för en ingående behandling.

Den i konventionen stadgade principen örn rätt till ersättning för arbetslöshet

vid fartygs förolyckande innebar en nyhet. I 91 § sjölagen stadgades

endast, att då fartyg förolyckades, hyresavtalet upphörde att gälla och att

besättningen skulle erhålla hyra till och med den dag, då tjänstgöringen

upphörde. Vidare föreskrevs i 98 §, att sjöman, efter det fartyg förolyckats,

ägde rätt att på det allmännas bekostnad bliva fortskaffad till närmaste

svenska hamn eller, örn han hellre så ville, till den ort inom riket, där han

vore bosatt.

I det av sjölagslcommittén den 4 j irjii 1920 avgivna förberedande förslaget

till sjömanslag (6 och 28 §§) stadgades rätt för befälhavare respektive sjöman

att vid fartygets förolyckande bliva på redarens bekostnad fortskaffad till

sin hemort med åtnjutande av hyra under den tid, som härför åtginge. Socialstyrelsen,

som den 12 oktober 1920 avgav utlåtande över nämnda förslag, framhöll

härvid — under åberopande av stadgandena i ifrågavarande konvention —

att någon tvekan icke torde råda därom, att Sverige för sin del komme att

ratificera konventionen, samt att konventionens stadganden syntes höra

hemma i den nya sjömanslagen. I det av sjölagskommittén den 5 februari

1921 avgivna slutliga förslaget till sjömanslag (6 och 41 §§) upptogs även

i anslutning till konventionen bestämmelse, att befälhavare respektive sjöman,

som bleve arbetslös till följd av fartygets förolyckande, ägde rätt till

ersättning, motsvarande hyra för den tid, han vore utan anställning, dock

högst för två månader. I fråga örn rätten till fri hemresa företogs emellertid

den jämkningen, att denna rätt skulle gälla endast då fartyget förolyckats

å utländsk ort och att kostnaden för resan och underhållet därunder skulle

utgå av statsmedel. I båda förslagen stadgades dock för detta fall skyldig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 137. 5

het för befälhavaren respektive sjömannen att under vissa villkor antaga

tjänst å annat fartyg.

I utlåtande över lagförslaget den 16 juni 1921 avstyrkte lagrådet nyss

omförmälda från konventionen hämtade bestämmelse.

Härvid åberopades av lagrådets flesta ledamöter, att principen om skyldighet

för redaren att vid fartygs förolyckande ersätta sjöman för uppkommande

arbetslöshet syntes innebära ett föga billigt betungande av redaren, vilken i

sådant fall som regel själv lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet

icke torde täckas, även örn han i följd av försäkring utbekomme fartygets

fulla värde. Skulle sedermera av internationella hänsyn anses påkallat, att

Sverige biträdde konventionen, syntes stadgande härom helst böra utfärdas

såsom särskild under konventionens giltighetstid vid sidan av sjömanslagen

gällande författning.

En ledamot av lagrådet yttrade:

Mot den föreslagna bestämmelsen måste anmärkas, att den stöde föga i

överensstämmelse med principerna i förslaget i övrigt och i allt fall icke

syntes i den föreslagna utsträckningen kunna godtagas.

Avskedades sjöman utan giltigt skäl, vore han enligt förslagets 34 § berättigad

till ersättning för den förlust, han genom avskedandet lede. Denna

förlust kunde högst uppgå till belopp, motsvarande löneförmånerna under

återstående delen av den avtalade tjänstetiden jämte för visst fall fri hemresa.

Vöre, såsom förhållandet torde vara i det övervägande antalet fall,

avtalet ingånget för obestämd tid med rätt för vardera parten att uppsäga

avtalet till upphörande i svensk hamn efter 7 eller 8 dagar, kunde, örn fartyget

ginge i inrikes fart eller fart på grannländerna, ersättningen vid dylikt

avskedande i allmänhet ej uppgå högre än till vad som svarade mot löneförmånerna

under 10 ä 12 dagar. Någon skyldighet att svara för den skada,

sjömannen kunde lida därav, att han även efter den beräknade avtalstidens

slut nödgades gå arbetslös, innefattade icke förslaget, och sådan skyldighet

torde väl svårligen kunna ifrågasättas. Att den ersättning, sjömannen under

sådana omständigheter bekomme för det obefogade entledigandet, bleve relativt

ringa, vore en ofrånkomlig konsekvens av den löslighet i avseende å

anställningstiden, som i praxis genomförts och av förslaget sanktionerats.

Enligt förevarande stadgande skulle i där omförmälda fall hyra utgå för

den tid sjöman vore utan anställning, dock högst två månader utöver angiven

tid. Stadgandet torde vara avsett att tolkas sålunda, att redaren vore

skyldig att — under förutsättning givetvis att sjömannen ej kunde erhålla

ny anställning — betala hyra för dessa två hela månader, även örn den avtalade

anställningstiden skulle tidigare utlöpa. Att stadgandet måste så

tolkas, framginge av en jämförelse med avfattningen av 34 §. Såge man

saken djupare, kunde man dock knappast säga, att i dylikt fall arbetslösheten

för tiden efter det den avtalade anställningstiden utlupit vore att

anse såsom en följd av fartygets förolyckande. Detta framträdde särskilt klart

för det fall, att sjömannens anställning gällt viss resa eller fix tid, som

redaren ej ämnat förlänga.

Stadgandet i dess förberörda tolkning innebure, såsom av det anförda

framginge, att redaren hade mera omfattande skadeståndsskyldigliet gent

emot sjöman, som entledigats på grund av fartygets förolyckande, således i

fall av casus, än gent emot sjöman, som han utan laga skäl avskedat, och

detta utan att omständigheter av ömmande beskaffenhet kunde mera åbe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majus proposition nr 137.

ropas i det förra fallet än i det senare. Denna ståndpunkt måste anses

mindre rimlig.

Det kunde för övrigt knappast anses billigt att med utgivande av arbetslöshetsunderstöd

betunga redare, som måhända själv genom olyckan förlorat

en stor del av sin egendom. Denna omständighet spelade kanske praktiskt

mindre roll, då risken för utgivande av sådant understöd torde kunna genom

försäkring täckas. Det vore dock att märka, att redare för fartyg, som

ginge i kortare fart, ej sällan torde underlåta att helt täcka sina risker.

Ett ordnande av frågan örn arbetslöshetsunderstöd för sjömän vore otvivelaktigt

synnerligen påkallat. Men att, såsom i förslaget skett, upptaga till

behandling endast en del, för övrigt relativt oviktig, av denna fråga, måste

i och för sig anses mindre tillfredsställande; och då den föreslagna lösningen

knappast kunde anses lycklig, syntes den ifrågavarande bestämmelsen

icke böra tillstyrkas.

Ansåges emellertid, på grund av önskvärdheten att främja det internationella

lagstiftningsarbetet å området, bestämmelse i förevarande hänseende

böra upptagas i vår rätt, syntes i allt fall densamma ej böra givas så vidsträckt

tillämpning, som nu föreslagits. Bestämmelsen borde alltså principiellt

endast gälla svenska sjömän. Tillämplighet å utländska sjömän borde

måhända helst göras beroende av ömsesidighet; dock torde få anses försvarligt

att göra tillämpligheten å utländska sjömän generell, därest omförmälda

konvention skulle komma att biträdas av det stora flertalet sjöfartsidkande

nationer och svenska sjömän alltså kunde förväntas i allmänhet få

åtnjuta motsvarande förmåner från utländska redares sida. Valdes det senare

alternativet, borde stadgandet avfattas så, att tillämpligheten å utländska

sjömän gjordes beroende av Konungens förordnande.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande för Kungl. Majit åberopade föredragande

departementschefen ett av Sveriges delegation för det internationella

socialpolitiska samarbetet efter remissen till lagrådet till Kungl. Majit avgivet

utlåtande. I detta utlåtande — som avgivits i samråd med kommerskollegium

och socialstyrelsen och efter det representanter för Sveriges redareförening,

Sveriges fartygsbefälhavareförening, svenska maskinbefälsförbundet

samt svenska sjömans- och eldareunionerna beretts tillfälle att yttra sig —

anfördes i fråga örn bestämmelserna i konventionsförslaget örn rätt till ersättning

för arbetslöshet i huvudsak följande:

Bestämmelserna hade tillkommit med hänsyn till den svåra ställning, i

vilken en sjöman oftast råkade efter lidet skeppsbrott, särskilt örn förolyckandet

ägt rum långt borta från hemlandet. Begränsningen av ifrågavarande

ersättning till att avse endast den tid, sjömannen inom loppet av de närmaste

två månaderna efter fartygets förolyckande vore verkligt arbetslös,

d. v. s. ej kunde finna ny anställning, torde enligt delegationens förmenande

få anses skälig. Här stadgade understödsskyldighet torde ej heller kunna

bliva avsevärt betungande för redaren, då sjöolyckor av åsyftad art ej ofta

förekomme och risken dessutom kunde täckas genom försäkring mot en troligtvis

ganska ringa premie. Bestämmelserna hade emellertid givit anledning

till erinringar från såväl kommerskollegii som Sveriges redareförenings

sida. Av kollegium hade sålunda hävdats, att ifrågavarande ersättningsskyldighet

ej skäligen borde åläggas redaren. Från redareföreningens

sida hade gjorts gällande, att bestämmelserna skulle leda till att sjöman i

nära nog varje fall vid förlisning, oavsett när den ägde runi, skulle beredas

två månaders hyra, emedan vederbörande organisation, så länge någon annan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

arbetslös funnes att tillgå, skulle under de två månaderna förhindra hans

påmönstring. Med hänsyn till ersättningens begränsning till den tid, då

sjömannen vore verkligt arbetslös, och till de möjligheter arbetsförmedlingen

torde äga att motverka missförhållande av berörda slag, syntes den från

redareföreningens sida framställda erinringen icke kunna tillmätas större

betydelse.

Efter att vidare hava omnämnt lagrådets utlåtande anförde departementschefen

ytterligare:

På de av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anförda skäl och med hänsyn till önskvärdheten att främja det internationella

lagstiftningsarbetet på området ifråga hade departementschefen helst sett,

att Sverige redan nu biträtt denna konvention. Såvitt emellertid kunnat

inhämtas, hade ännu icke någon stat ratificerat densamma, och det ville synas,

som örn man från dansk, finsk och norsk sida vore mest benägen att för

närvarande ställa sig avvaktande. Vid sådant förhållande och då ett ratificerande

enbart från Sveriges sida skulle medföra, att utländska sjömän å

våra fartyg erhölle arbetslöshetsunderstöd utan att motsvarande förmån tillkomme

svenska sjömän å utländska fartyg, syntes försiktigheten bjuda

att låta frågan örn Sveriges anslutning till förevarande konvention anstå

ännu någon tid, intill dess man kunde få en överblick över i vilken utsträckning

konventionen komme att ratificeras av de större sjöfarande nationerna.

Något ovillkorligt samband med antagandet av förslaget till sjömanslag

hade ej heller ratifikationsfrågan. Såsom lagrådet framhållit, kunde nämligen

stadgande örn Sveriges biträdande av konventionen mycket väl och

måhända lämpligare utfärdas såsom särskild, under konventionens giltighetstid

vid sidan av sjömanslagen gällande författning.

I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört hade den från

konventionen hämtade bestämmelsen uteslutits ur det genom propositionen

avlåtna förslaget till sjömanslag. I stället innehöll förslaget bestämmelse

(6 och 41 §§), att svensk befälhavare respektive sjöman i händelse av anställningens

upphörande i utlandet till följd av fartygets förolyckande skulle

äga rätt -— förutom till fri hemresa och underhåll — till hyra under hemresan;

och skulle denna bestämmelse, under förutsättning av ömsesidighet,

kunna utvidgas att gälla jämväl utländsk sjöman (42 §).

Propositionen vann i förevarande del riksdagens bifall.

Den 15 juni 1822 utfärdades därefter sjömanslagen.

Internationella arbetsbyrån 1.027 och

socialpolitiska delegationen 1928.

Med skrivelse den (i december 1927 överlämnade direktören för internationella

arbetsbyrån i (lenore till chefen för socialdepartementet ett memorandum,

däri han angående konventionsförslaget i huvudsak anförde följande:

De fyra nordiska länderna stiftade enligt överenskommelse sina sjömanslagar

efter huvudsakligen samma grunder. I fråga om detaljerna i gällande

lagar förefunnes dock många skiljaktigheter, och ett hänseende, i vilket lagarna

skilde sig, hänförde sig just till ifrågavarande konvention. Frågan

om upphörande av sjömans anställningsavtal vid fartygets förolyckande reglerades

i varje lags 41 §. I principiellt hänseende vore dessa bestämmelser

överensstämmande, men i det hänseende, varom fråga vore, företedde de

följande skiljaktigheter. Enligt danska lagen vore dansk sjöman berättigad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 137.

till hyra under sin hemresa, dock under högst två månader örn han Tore

styrman eller maskinist och under högst en månad örn han vore vanlig sjöman.

Enligt finska lagen vore finsk sjöman berättigad till hyra för den tid

hemresan varade. Enligt norska lagen vore norsk sjöman berättigad till

hyra från tiden för fartygets förolyckande till ankomsten till hemorten, dock

under högst två månader. Enligt den svenska lagen vore svensk sjöman

berättigad till hyra under hemresan. Med dessa skiljaktigheter i gällande

bestämmelser syntes några oöverstigliga hinder icke kunna resas mot en

sådan ändring av svenska lagen att den bringades i överensstämmelse med

konventionen. Det enda som erfordrades vore en bestämmelse av innehåll,

att sjömannens hyra skulle utbetalas till honom så länge han vore arbetslös,

vilken betalning dock finge begränsas till två månaders hyra. Den ökade

ekonomiska bördan för redaren skulle sannolikt bliva mycket lätt, särskilt

som risken kunde täckas genom försäkring.

I anledning av vad som sålunda anförts avgav Sveriges delegation för

det internationella socialpolitisJca samarbetet den 26 november 1928 yttrande,

däri delegationen rörande konventionen anförde bland annat:

På begäran av delegationen hade socialstyrelsens byråassistent för sjöfartsärenden

verkställt viss utredning rörande svenska fartygs förolyckande

under åren 1923—26, sistnämnda år vore det senaste, för vilket erforderlig

statistik funnes tillgänglig, och framginge av denna utredning bland annat

följande. Antalet förolyckade fartyg, av vilkas personal några överlevat, hade

för nämnda år uppgått till respektive 28, 27, 28 och 23, och antalet överlevande,

befälhavarna däri inräknade, hade varit respektive 171, 234, 226 och

164. Det sammanlagda beloppet av en månads hyra för samtliga de överlevande

hade, med ledning av gällande kollektivavtal, för de olika åren beräknats

till ungefär respektive 26,000, 36,000, 32,000 och 24,000 kronor. Det

mot nu angivna belopp svarande genomsnittsbeloppet utgjorde 29,500 kronor,

och skulle sålunda, örn man utginge från förhållandena under här berörda

år^ och, såsom konventionen medgåve, begränsade ersättningstiden till två

månader, den genomsnittliga kostnaden för tillämpning av konventionen

komma att uppgå till högst 59,000 kronor för år1). Givetvis skulle sjöman,

som bleve arbetslös till följd av fartygets förolyckande, vara pliktig att såvitt

möjligt taga hyra å annat fartyg, varigenom här ifrågavarande ersättningsbelopp

skulle minskas. Att märka vore därjämte, att gällande lag ej

blott ålade sjöman att efter fartygets förolyckande tvärstanna mot hyra och

underhåll till dess sjöförklaring avgivits utan även, i fall då sjömannens anställning

till följd av sjöolycka upphörde i utlandet, i regel tillerkände honom

fri hemresa med hyra och underhåll under resan, varför kostnaderna i vad

de avsåge resan och underhållet dock bestredes av statsverket. Olika meningar

hade gjorts gällande i fråga örn konventionens beaktande i svensk lagstiftning.

Emellertid hade såväl socialstyrelsen och den förutvarande socialpolitiska

delegationen som även sjölagskommittén uttalat sig till förmån

därför. Anmärkas finge även, att det svenska arbetsgivarombudet å konferenssammanträdet

i Genua röstat för antagande av konventionen. Tolv

stater, varibland England, Italien, Spanien, Belgien och Kanada, hade ratificerat

konventionen. Med hänsyn till det behjärtansvärda syftet med konventionen,

den relativt obetydliga kostnad dess genomförande skulle medföra

samt den vårt land åliggande förpliktelsen att såvitt möjligt främja

internationella arbetsorganisationens verksamhet ansåge sig delegationen böra

förorda anslutning för Sveriges del till konventionen.

b Jfr senare utredning avseende åren 1927—1932. sid. 13.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 137. 9

Ifrågavarande memorandum av internationella arbetsbyråns direktör ledde

emellertid icke till någon ratifikation av konventionen.

Frågans återupptagande hösten 1932.

Sedan jag tillträtt mitt nuvarande ämbete hösten 1932, blev frågan örn

införande i vår rätt av konventionsbestämmelserna föremål för nytt övervägande

inom socialdepartementet, och i januari 1933 inhämtades hos regeringarna

i Danmark, Finland och Norge upplysning, dels huruvida regeringarna

tagit ställning till frågan örn konventionens ratificering dels ock — därest

tanken på ratificering ej slutligt avvisats — huruvida regeringarna hyste intresse

för en överläggning med svenska regeringen och eventuellt övriga nordiska länders

regeringar örn åstadkommande av erforderlig lagändring för möjliggörande

av ratificering. A den gjorda förfrågan inkommo svar under våren 1933. Den

danska regeringen meddelade härvid, att den icke ansåge tiden lämplig för anslutning

till konventionen, utan holle före att spörsmålet härom borde anstå i

avbidan på väsentlig förbättring av förhållandena inom sjöfarten. Finska regeringen

fann, att konventionen icke borde för Finlands del ratificeras. Norska

regeringen slutligen tillkännagav, att regeringen, som icke tagit slutgiltig

ståndpunkt till frågan örn konventionens ratificering, gärna såge, att detta

spörsmål ävensom spörsmålet örn eventuellt erforderliga lagändringar gjordes

till föremål för gemensamt dryftande och gemensam förberedelse mellan de

nordiska länderna.

Från svensk sida meddelades härefter de övriga nordiska ländernas regeringar,

att frågan örn Sveriges anslutning till konventionen ytterligare skulle

utredas och lagförslag utarbetas samt att det vore den svenska regeringens

avsikt att, så snart dylikt lagförslag förelåge, till gemensamt dryftande med

den norska regeringen upptaga frågan örn ratificering av konventionen och

vidtagande av de lagändringar, som betingades därav.

Inom departementet upprättades sedermera en promemoria jämte ett

utkast till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen. Lagutkastet

innebar, att befälhavare och sjömän, som till följd av förlisning bleve

arbetslösa, skulle äga rätt till ersättning, motsvarande hyra för den tid arbetslösheten

funnes vara orsakad av olyckan, dock högst för två månader.

Lagutkastet torde få såsom bilaga (C) åtfölja detta protokoll.

Över promemorian och lagutkastet hava, efter remiss i november 1933,

yttranden avgivits av kommerskollegium och socialstyrelsen samt Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening,

svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening och svenska

sjöfolksförbundet.

Därjämte hava promemorian och lagutkastet tillställts den norska regeringen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Majus proposition nr 137.

Nu föreliggande förslag.

1933 urs utredning.

Allmänna synpunkter.

I promemorian erinrades till en början om att konventionen ratificerats

av 19 stater, nämligen Belgien, Bulgarien, England, Estland, Frankrike,

Grekland, Irland, Italien, Jugoslavien, Kanada, Kolumbia, Kuba, Lettland,

Luxemburg, Polen, Rumänien, Spanien, Tyskland oell Uruguay b samt att

konventionen därjämte godkänts av behörig statsmyndighet i Nederländerna.

Sedan i promemorian framhållits, att bland de stater, som biträtt konventionen,

funnes flera av de större sjöfartsidkande nationerna, anfördes vidare

följande:

För en anslutning till konventionen talade i främsta rummet dess syfte

att bereda sjömän hjälp i den belägenhet, vari de råkade efter lidet skeppsbrott.

Vid fartygs förolyckande förfölle såväl befälhavarens som besättningens

tjänsteavtal omedelbart (6 och 41 §§ sjömanslagen). Helt oförberedda

ställdes de skeppsbrutna utan anställning. De ägde visserligen rätt

till ersättning för förlorade effekter samt, då avtalet upphört i utlandet,

rätt till fri hemresa med hyra och underhåll under resan. Men härigenom

syntes knappast allt det bistånd, varpå sjömännen skäligen kunde göra

anspråk, vara tillförsäkrat dem. Önskvärdheten att bringa skeppsbrutna

hjälp framträdde ej minst i tider sådana som de nuvarande, då en omfattande

arbetslöshet rådde såväl inom sjöfartsnäringen som inom andra yrkesgrenar.

En ratificering från svensk sida av konventionen skulle vidare i

sin mån stödja strävandena att främja den internationella lagstiftningen till

fromma för de arbetande klasserna i olika länder.

I de avgivna yttrandena har konventionens ratificering tillstyrkts av socialstyrelsen

samt svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening

och svenska sjöfolksförbundet, varjämte Sveriges fartygsbefälsförening uttalat

sin tillfredsställelse över en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med konventionens bestämmelser. Däremot har konventionens ratificering

avstyrkts av kommerskollegium samt Sveriges redareförening och Sveriges

segelfartygsförening.

Socialstyrelsen har åberopat sitt utlåtande den 12 oktober 1920 över sjölagskommitténs

förberedande förslag till sjömanslag, däri styrelsen uttalat

sig för konventionens ratificering, samt till stöd för sin ånyo framförda tillstyrkan

härav särskilt påpekat det förhållandet, att konventionen numera

ratificerats av ett stort antal stater, bland dem England, Tyskland och

Frankrike.

Svenska maskinbefälsförbundet har funnit det självklart, att då konventionen

biträtts av ett flertal stater, Sverige ej skulle undandraga sig skyldigheten

att ratificera densamma. Särskilt har framhållits, att man därigenom bidroge

till att få de ekonomiska förpliktelserna i dylika avseenden likartade för de

olika ländernas redare samt att dessa på grund härav bleve i möjligaste

mån jämställda i konkurrensen.

Svenska sjöfolksförbundet har framhållit, att bland de 19 stater, som ratificerat

konventionen, funnes sådana, vilkas sjöfart kraftigt konkurrerade med

*) Konventionen har numera ratificerats jämväl av Argentina.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

den svenska sjöfartsnäringen, saint att arbetsgivare mbud från vissa av de

stater, som numera godkänt konventionen, vid Genuakonferensen röstat mot

densamma, medan för Sveriges vidkommande såväl arbetar- som arbetsgivarombuden

ävensom statens representant varit ense därom, att konventionen

ur social synpunkt vore berättigad.

Sveriges redareförening har anfört bland annat:

Bland de skäl, som åberopades för en anslutning från svensk sida till

konventionen, framkölles rimligheten därav, att sjöman, som genom skeppsbrott

råkat i oförskylld arbetslöshet, bereddes understöd åtminstone viss tid

därefter. Huru behjärtansvärd en dylik hjälp till sjömannen än kunde vara, torde

det dock vara oriktigt, att redaren vid en fartygsförlisning, som utan hans

förvållande medfört ett upphörande av tjänsteavtalet, skulle förpliktas att

utgiva ersättning till det på grund av förlisningen arbetslösa sjöfolket. Föreningen

kunde för sin del helt instämma i det uttalande, som år 1921 gjordes

av en ledamot i lagrådet, nämligen att det vore mindre rimligt att redaren

skulle lia en mera omfattande skadeståndsskvldighet gentemot sjöman, som

entledigats på grund av fartygets förolyckande, således i fall av casus, än

gentemot sjöman, som han utan laga skäl avskedat, och detta utan att omständigheter

av ömmande beskaffenhet kunde mera åberopas i det förra fallet

än i det senare.

Hänsynen till ett främjande av den internationella lagstiftningen borde

enligt föreningens mening icke tillmätas den betydelse i ratificeringsfrågan,

som i promemorian gjordes gällande, ty de internationella konventionerna

finge icke anses såsom självändamål. Häremot ansåge föreningen det förhållandet,

att såväl danska som finska regeringen tagit avstånd från samarbetet

de nordiska länderna emellan i syfte att ernå en samtidig ratificering av

konventionen, utgöra skäl, som talade mot en anslutning till densamma från

svensk sida.

Det svenska arbetsgivarombudet å konferenssammanträdet i Genua år

1920 hade visserligen röstat för antagandet av konventionen, men sedan dess

hade förhållandena avsevärt förändrats. Bland annat hade tillkomsten av

1922 års sjömanslag medfört sådana fördelar för de ombord anställda, att de

i socialt hänseende måste betraktas såsom synnerligen väl tillgodosedda.

Denna lag hade även för rederinäringen medfört omfattande kostnader. Ett

antal övriga författningar av social innebörd hade sedan dess jämväl antagits,

varigenom utgifterna för näringen successivt ökats.

Under senare år hade omfattande åtgärder vidtagits av statliga och kommunala

myndigheter för att med allmänna medel bereda understöd åt arbetslösa.

Dessa åtgärder innefattade även sjöfolket. Det förefölle föreningen

rimligt, att de allmänna reglerna för bibringandet av arbetslöshetslijälp tilllämpades

jämväl i de fall, då arbetslöshet uppstode till följd av fartygs förlisning,

helst som — vilket redan framhållits — arbetsgivaren i dylikt fall

vore helt oförskylld till att sjömannens tjänsteavtal upphörde.

Slutligen ville föreningen framhålla, att tidpunkten nu mindre än någonsin

torde vara ägnad att utfärda föreskrifter, som betungade Sveriges sjöfart

med ytterligare utgifter eller förpliktelser, i synnerhet när det gällde

sådana områden av den sociala sjömanslagstiftningen, inom vilka redan förefintliga

bestämmelser sörjde för att de ombord anställda bleve val tillgodosedda,

något som obestridligen torde vara fallet med sjömanslagen i dess

nuvarande lydelse.

Sveriges segelfartygsf(hening har i huvudsak anfört följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 137.

Då fartyg förliste, vore det en olyckshändelse, som redaren oell besättningen

råkat ut för. Med vilken rätt kunde då ansvaret kastas på redaren,

så att lian skulle ersätta sjöfolket med två månaders hyra och samtidigt till

dem utgiva ersättning för förlorade effekter? Följande exenrpel kunde framhållas.

Två fartyg vore på resa till svensk hamn. Båda stöde inför möjligheten

att lägga upp. Sjöfolket skulle dock icke uppsägas, förrän fartygen

anlöpt destinationsorten. Det ena fartyget kornme i hamn och avmönstrade,

varvid besättningen bleve arbetslös men erhölle intet understöd av redaren.

Det andra fartyget förliste. Besättningen, som även här bleve arbetslös,

skulle emellertid enligt konventionen äga rätt till två månaders hyra. Båda

fartygens besättningar bleve således samtidigt arbetslösa, men besättningsmännen

och redarna bleve ej likställda inför lag. Ansåge staten, att sjömän

som förliste vore i större behov av underhåll än de som uppsagts och

avmönstrats, borde staten träda emellan och bevilja anslag till en assuransfond

samt föranstalta om en assurans med sjöfolksorganisationerna såsom

delägare, där varje sjöman själv för en billig premie kunde försäkra sig mot

arbetslöshet vid förlisning.

Brunne en fabrik ned eller finge stoppa till följd av annan olyckshändelse,

bleve arbetsgivaren därigenom icke skyldig underhålla sina arbetare.

I sådant fall finge stat och kommun träda till. Samma borde förhållandet

vara, när sjöman genom förlisning bleve arbetslös.

Kommerskollegium — som vid avgivande av sitt utlåtande haft tillfälle att

taga del av de yttranden, vilka avgivits av Sveriges segelfartygsförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges

radiotelegrafistförening och svenska sjöfolksförbundet — har såsom skäl för

sitt avstyrkande av Sveriges anslutning till konventionen anfört bland annat:

Kollegium hade redan i samband med socialpolitiska delegationens behandling

av den föreliggande frågan haft tillfälle uttala sig i ämnet. Härvid

hade kollegium hävdat, att nu ifrågavarande ersättningsskyldighet ej skäligen

borde åläggas redaren. Kollegium kunde icke finna, att sedan dess något

förekommit, som kunde föranleda kollegium att frångå denna ståndpunkt.

En omständighet av otvivelaktig betydelse för bedömandet av frågan örn

konventionens ratificering för Sveriges del vore visserligen, att densamma

numera ratificerats av 19 stater och därvid bland annat av England, Italien,

Belgien, Estland, Frankrike, Lettland och Tyskland. Men förutom att ett

flertal av de större sjöfartsidkande länder, som ratificerat konventionen, tillhörde

den råd av länder, som i beaktansvärd utsträckning subventionerade

sin sjöfart, ville kollegium framhålla, att det måste beträffande en lag, vilken

såsom sjömanslagen tillkommit i interskandinaviskt samarbete, tillmätas den

största betydelse, att såväl Danmark som Finland avvisat tanken på att för

närvarande införliva konventionen med sin lagstiftning, vartill komme, att

Norge, kollegium veterlig!, ännu icke tagit slutlig ställning till frågan. Det

syntes kollegium böra föreligga mycket tvingande skäl, innan Sverige ginge

att i förhållande till de skandinaviska länderna mer eller mindre isolerat

genomdriva en ändring i sjömanslagen av här ifrågasatt art.

Kollegium utvecklar vidare, att sådana skäl syntes kollegium icke hava

förebragts. Härjämte har kollegium funnit ganska stora vanskligheter vara

förbundna med varje försök att ur sitt allmänna sammanhang utbryta en

mindre del av arbetslöshetsproblemet. Vidare har kollegium framhållit, att

den föreslagna lagstiftningen knappast kunde anses stå i god överensstämmelse

med principerna för gällande lagstiftning i övrigt rörande redares

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majis proposition nr 137.

och sjöfolks ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Härutinnan erinrar

kollegium särskilt om det förut berörda uttalandet inom lagrådet, att redare

enligt förslaget skulle få mera omfattande skadeståndsskyldighet gent emot

sjöman i fall av casus än redare hade vid olaga avskedande. Därvid påpekar

kollegium, att förslaget visserligen i full anslutning till konventionen

begränsade redarens ersättningsskyldighet till den del av maximitiden för

ersättningens utgående, varunder sjömannens arbetslöshet verkligen funnes

vara orsakad av fartygets förolyckande, men att detta förhållande likväl icke

berörde själva principfrågan.

Katificeringens ekonomiska betydelse

för redarna.

En av de främsta invändningarna mot en lagstiftning i enlighet med konventionens

bestämmelser har varit, att lagstiftningen skulle bliva oskäligt

betungande för redarna. I detta hänseende är förut nämnt, att enligt en

inom socialstyrelsen verkställd utredning rörande svenska fartygs förolyckande

under åren 1923—1926 den genomsnittliga kostnaden för beredande av

hyra åt skeppsbrutna under två månader skulle uppgå till högst 59,000 kronor

örn året (jfr s. 8). Inom kommerskollegium och socialstyrelsen har utredning

nu verkställts rörande svenska fartygs förolyckande under åren 1927—

1932.

Denna utredning visar följande:

1927

1928

1929

1930

1931

1932

Antalet förolyckade fartyg 33

42

35

25

23

19

» överlevande 192

355

266

163

196

125

De överlevandes hyra

under 2 månader 60,500

125,200

83,000

55,600

65,000

48,000

Genomsnittliga kostnaden för hela tioårsperioden 1923—1932 skulle således

utgöra omkring 67,300 kronor.

I promemorian framhölls, att vid bedömandet av förevarande invändning

till en början vore att märka, att den kostnad, rederinäringen i sin helhet

skulle få vidkännas, därest två månaders hyra bereddes åt skeppsbrutna, ej

torde komma att uppgå till något mera betydande belopp. Denna kostnad

antogs i promemorian — vid vars upprättande den förut berörda utredningen

förelåg färdig allenast i fråga örn åren 1927 och 1928 — på vissa skäl med all

sannolikhet komma att stanna vid ett belopp föga överstigande 60,000 kronor.

Vidare anfördes i promemorian:

Ej ens en kostnad av sålunda angiven storlek syntes emellertid för rederinäringen

vara av den betydelse, att hinder för ratificering av konventionen

ur ekonomisk synpunkt skulle kunna anses föreligga. Men härtill komme,

att kostnaden i själva verket torde bliva icke oväsentligt lägre. Det angivna

beloppet vore nämligen beräknat efter en ersättningstid i varje fall

av två månader, medan enligt konventionens bestämmelser ersättningstiden

i åtskilliga fall på sätt i det följande komme att närmare belysas måste

bliva avsevärt kortare.

Örn sålunda ekonomiska skäl för redarna, tagna som en helhet, näppeligen

syntes kunna med fog åberopas mot ett biträdande från svensk sida

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

av konventionell, torde förhållandet vara enahanda jämväl för de enskilda

redarnas vidkommande. Vid ett större fartygs förolyckande skulle visserligen

arbetslöshetsersättningen kunna uppgå till flera tusentals kronor. Men

av de fartyg, som förolyckades, utgjorde de större blott ett fåtal, och då

ett dylikt fartyg förolyckades, spelade en ersättning av nämnda omfattning

ringa roll för redaren. Vid mindre fartygs förolyckande åter torde ersättningen

i allmänhet ej utgöra något avsevärt belopp, och beträffande sådana

fartyg, särskilt smärre skutor vilka torde utgöra det övervägande antalet av

de fartyg som förolyckades, vore dessutom att märka, att befälhavarna

ävensom i icke ringa utsträckning besättningarna ofta vore delägare i fartyget
Vid

uppskattningen av de ekonomiska verkningarna för redarna av en

lagstiftning i enlighet med konventionens bestämmelser torde jämväl böra

uppmärksammas, att i de fall, fartygets förolyckande ägt rum i utlandet och

de å fartyget anställda svenska sjömännen således enligt gällande lag vore

berättigade till hyra under hemresa, sådan hyra vid en tillämpning av konventionen

uppenbarligen __ skulle utgå allenast i den mån ersättning för arbetslöshet

ej åtnjötes. An ytterligare vore att märka, att redarna torde

kunna skydda sig mot den ökade risken genom försäkring till en sannolikt

ringa premie.

Socialstyrelsen har framhållit, att man knappast — i synnerhet vid nu

rådande förhållanden inom sjöfarten — med fog kunde påstå, att vid större

fartygs förolyckande utgivandet av den i promemorian angivna ersättningen

skulle spela ringa roll för redaren. Särskilt örn redaren eller rederiet endast

ägde ett eller ett par större fartyg, vilket mycket väl kunde inträffa, torde

en utgift av berörda storlek ofta bli ganska kännbar. Vore risken ifråga

täckt genom försäkring, kunde förhållandet naturligen bli ett annat.

Svenska sjöfolksförhundet bär ansett av utredningen framgå, att de ekonomiska

förpliktelserna för redarna i förevarande fall ej behövde bli särdeles

betungande, örn hänsyn toges till att de belopp, som årligen för ändamålet

behövde utbetalas, utgjorde en mycket ringa del av det för handelsflottan utgående

totala lönebeloppet. Premien för försäkring mot denna risk borde

därför bli synnerligen ringa.

Sveriges redareförening har anfört följande:

Aven örn de totala kostnaderna för den svenska rederinäringen i händelse

av en ratificering av konventionen, fördelade på tonnaget i dess helhet, icke

förefölle vara betungande, kunde de dock för den enskilde redaren uppgå

till väsentliga belopp. Örn exempelvis ett motorfartyg av ungefärligen 3,000

d. w. tons till följd av sjöolycka ginge förlorat, skulle de totala utgifterna

för redaren i form av hyresersättning under två månader uppgå till omkring

9,500 kronor. Motsvarande kostnader för ett ångfartyg örn cirka 8,000 d. w.

tons skulle uppgå till omkring 14,000 kronor.

För mötande av dessa utgifter ansäges emellertid redaren kunna försäkra

sig. Även örn möjlighet därtill förefunnes, medförde en dylik försäkring en

utgiftsökning för redaren i form av försäkringspremier. I dessa tider, då

redaren nödgades vidtaga alla besparingar för att nedbringa den förlust,

som rörelsen i många fall medförde, vore även en dylik premieutgift kännbar.

Föreningen funne i övrigt icke, att en dylik argumentering kunde åberopas

till stöd för genomförandet av en lagstiftning, allra minst då denna i

sig själv måste såsom i detta fall anses mindre befogad.

Sveriges scgelfartygsförening har framhållit följande:

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Av vad i promemorian anförts i fråga örn de ekonomiska verkningarna

för de enskilda redarnas del vid ett biträdande av konventionen syntes kunna

utläsas, att vid förlisning ägare till mindre fartyg lättare skulle kunna utgiva

ersättning än ägare till större fartyg. Förliste ett mindre fartyg, där

befälhavaren och en del av besättningen ägde fartyget, gjorde dessa emellertid

alltid en stor förlust, då fartyg icke kunde försäkras till sitt fulla värde.

Vanligen finge ägaren stå en femtedel såsom självrisk. Mindre fartyg inköptes

i åtskilliga fall av personer, som under många år seglat såsom sjömän.

Vid inköpen satsades de sparade medlen, varjämte lån erhölles genom anhörigas

borgen. Genom förlisning bleve många av dessa fartygsägare helt

utblottade. Den del av besättningen, som vore delägare i fartyget, vore i

lika stort behov av hjälp som de övriga.

Vid lagstiftning borde man icke enbart taga sikte på den ena partens

intresse. Myndigheterna borde även beakta de mindre fartygsägarnas belägenhet

och göra allt för att stödja en självförsörjande befolkning och icke genom

nya pålagor försvåra deras existens. Skulle en lagstiftning sådan som den ifrågasatta

genomföras i Sverige, måste undantag göras för alla fartyg under 300

bruttoton.

Kommerskollegium uttalar sig på följande sätt:

Kollegium kunde icke, särskilt icke under nu rådande förhållanden, utan

vidare anse ett belopp å 67,300 kronor — vartill den genomsnittliga ersättningen

för år beräknats under tioårsperioden 1923—1932, därest konventionen

varit genomförd — vara av mindre betydelse för rederinäringen. För ett

säkert bedömande av betydelsen av en uppkommande ny kostnadspost i en

näringsverksamhet vore det icke tillräckligt att endast beakta storleken av

denna enstaka post såsom sådan, utan denna måste ställas i relation till

näringsverksamhetens ifråga räntabilitet överhuvudtaget, och för sjöfartens

vidkommande torde denna sida av spörsmålet särskilt för närvarande erbjuda

en del moment av ganska ömtålig karaktär. An mindre syntes det kollegium

möjligt att godtaga den i promemorian framförda argumenteringen,

som åsyftade att påvisa, att i de enskilda fallen en ersättning av här föreslagen

omfattning skulle spela en ringa roll för redaren.

Kollegium har härefter erinrat, hurusom i promemorian framhölles, att

redarna syntes kunna skydda sig mot den ökade risken genom försäkring

till en sannolikt ringa premie, samt vidare anfört, att det vore uppenbart^

att försäkring för den nu ifrågavarande risken skulle medföra minskad ekonomisk

belastning i vissa av de enskilda fall, som vid fartygs förolyckande

skulle drabbas av lagstiftningens köp sek veil ser. I detta sammanhang har

kollegium åberopat en skrivelse från försäkringsaktiebolaget Fylgia rörande

försäkring för sådan risk, varom vore fråga. Enligt denna skrivelse, som

bygger på ett uttalande i ämnet av ledamöter i den för sjöförsäkringsbolagen

gemensamma tariffkommittén, skulle hinder icke möta mot erhållande av

dylik försäkring i svenska försäkringsbolag, och premierna skulle kunna

sättas lika med gällande satser vid försäkring mot totalförlust av intresse,

fordran och dylikt i olika fartyg, vilka utgjorde mellan D/o—8*/j % per år å

försäkringssumman beroende på fartygets beskaffenhet och ålder samt fartområde

lii. m. Beträffande såväl däcks- som maskinbefäl förelåge dock möjlighet

för att lägre premier skulle kunna beräknas. Härefter yttrar kollegium vidare:

Med ledning av den genomsnittliga årliga uppbörden av hyresavgifter till

sjömanshusen, utgående i stort sett med 1 % av utbetalade hyresbelopp

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 137.

(§ 22 i förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i riket samt

sjöfolks på- och avmönstring m. m.), kunde liyresavlöningen till det å svenska

fartyg i utrikes fart anställda sjöfolket beräknas lia uppgått i genomsnitt för

åren 1931 och 1932 till i runt tal 35,500,000 kronor per år eller sålunda för

två månader till omkring 5,900,000 kronor. Med utgångspunkt från en premie

för försäkring av detta intresse å i genomsnitt 2 ä 2‘/2 % skulle den årliga

premiekostnaden för det i utrikes sjöfart använda tonnaget kunna beräknas

till det i och för sig icke ringa beloppet av 118,000 respektive 147,500 kronor.

Med utgångspunkt åter från att de preliminärt beräknade premierna måhända

vore högre än de i verkligheten komme att gestalta sig och att det därför

kanske kunde vara befogat att räkna med en genomsnittlig premie, uppgående

allenast till den lägsta ifrågasatta, nämligen l1/, %, skulle den årliga

premiekostnaden för motsvarande tonnage likväl uppgå till 88,500 kronor.

Med hänsyn till den genomsnittligt sett ganska höga åldern på den svenska

trampflottan och den avsevärt högre premiesatsen för vissa fartygskategorier,

torde denna summa icke vara för högt beräknad, vartill komme, att hänsyn

vid beräkningen icke tagits till det i enbart inrikes fart använda tonnaget.

För bedömande av den relativa storleken av nu angivet premiebelopp

kunde det vara av intresse att anställa en jämförelse mellan den på redarna

belöpande årliga kostnaden för försäkring mot förevarande specialfall av

arbetslöshet samt den årliga kostnad, som kunde beräknas högst lia ifrågakommit

för redarna vid genomförande av det i propositionen nr 209 vid

1933 års riksdag framlagda förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

Enligt samtidigt framlagt förslag till lag angående bidrag från

arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen skulle nämligen varje

arbetsgivare, som i sin verksamhet använde arbetare i sådan omfattning, att

de motsvarade ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo

sysselsatta arbetare, erlägga en avgift med tre kronor för arbetare, därvid

avgiften skulle beräknas efter det antal i genomsnitt för kalenderår till fullo

sysselsatta arbetare, som de under nästföregående år i verksamheten använda

arbetarna motsvarade. Med utgångspunkt från en genomsnittlig

bemanning för seglationstiden å de i han delssjöfart (in- och utrikes fart)

använda svenska fartygen örn 20 nettoton och däröver, befintliga vid årets

slut, av sammanlagt omkring 25,000 personer (år 1930: 24,760 personer och

år 1931: 24,114 personer), skulle de sammanlagda på redarna i in- och utrikes

sjöfart belöpande årliga bidragen till genomförande av den föreslagna frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen uppgå till omkring 75,000 kronor eller sålunda

till mindre belopp i samband med hela denna försäkring än avgifterna

för försäkring mot arbetslöshet i anledning av fartygs förolyckande i

utrikes fart.

Kommerskollegium har vidare uttalat, att kollegium måhända icke skulle hava

med hänsyn till allenast nu anförda förhållanden motsatt sig genomförande

av den föreslagna lagstiftningen, örn densamma icke tillika synts kollegium

knappast kunna anses stå i god överensstämmelse med principerna för

gällande lagstiftning i övrigt rörande redares och sjöfolks ömsesidiga rättigheter

och förpliktelser. Kollegiets uttalande i denna del är förut berört

(s. 12—13).

Missbruk av ersättningsr ätten
I

promemorian framhölls, att mot konventionens ratificering från rederihåll

anförts jämväl den invändningen, att en rätt till ersättning för arbets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 137-

17

löshet skulle obehörigen utnyttjas från sjöfolkets sida. Berörda farhåga —

anfördes det i promemorian — torde emellertid vara överdriven och syntes

i allt fall kunna verksamt motarbetas genom åtgärder från arbetsförmedlingens

sida, därest missbruk skulle yppa sig.

Socialstyrelsen har uttalat, att det i promemorian gjorda påståendet om

möjligheten att motarbeta missbruk måhända kunde äga fog för sig beträffande

sjömän, som uppehölle sig inom riket, men att man även i dessa fall

nog finge räkna med vissa svårigheter vid tillämpningen. I fråga örn sjömän,

som vistades utom riket under tiden för ersättningens utgående, syntes

man däremot ha små utsikter att kunna förhindra missbruk av ersättningsrätten.

Sveriges redareförening anför härutinnan:

Den offentliga sjömansförmedlingen i Sverige kunde icke såsom förmedlare

av arbetskraft anses hava uppfyllt de förväntningar, man från början ställt

på densamma. Erinringar härutinnan hade vid olika tillfällen från föreningens

sida framställts, utan att dock ändring kunnat åvägabringas. Åtminstone

å vissa platser utövade manskapets organisation en sådan kontroll över anställandet

av sjöfolk, att anstaltens verksamhet förrycktes, såväl då det

gällde att med oväld betjäna platssökande svenska medborgare, oavsett örn

de vore organiserade eller ej, som då fråga vore att upprätthålla arbetsgivarnas

rätt att fritt välja sin besättning. Att under sådana omständigheter

kunna förvänta, att sjömansförmedlingen skulle vara i stånd kontrollera

att rätten till ersättning för arbetslöshet i ifrågavarande fall icke obehörigen

utnyttjades från sjöfolkets sida ansåge föreningen vara uteslutet. Föreningen

nödgades därför vidhålla sitt till den socialpolitiska delegationen gjorda uttalande

i detta hänseende (jfr s. 6—7).

På liknande sätt har Sveriges segelfartygsförening yttrat sig.

Kommerskollegium har funnit, att visst fog icke kunde frånkännas berörda

farhåga och i detta hänseende åberopat ett utlåtande, som kollegium den 21

februari 1933 avgivit över då föreliggande förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring

m. m. och vari kollegium i princip tillstyrkt detta även sjöfarten

avseende förslag. I utlåtandet hade kollegium i samband med dryftandet

av frågan örn eventuella svårigheter att skilja mellan ofrivillig och självförvållad

arbetslöshet framhållit bland annat följande:

Det syntes kollegium uppenbart, att i den mån som otillfredsställande

förhållanden i fråga örn arbetsförmedlingens organisation förelåge, effektiva

åtgärder måste vidtagas till åstadkommande av rättelse. Det hade emellertid

icke undgått kollegium, att stadgandet i 19 § av utkastet till förordning örn

erkända arbetslöshetskassor'') — enligt vilket stadgande i regel såsom villkor

för daghjälp förutsattes företeende av intyg örn att den arbetslöse den dag,

varom fråga vore, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete

samt örn det besked, som därvid lämnats honom — i själva verket

syntes kunna förväntas verka till förbättring av de påtalade förhållandena

vid arbetsförmedlingsanstalterna såtillvida, som nämnda stadgande måste

medföra, att vederbörande arbetssökande verkligen effektivt ställde sig till

förfogande för vinnande av anställning. Han riskerade ju eljest att gå arbetslöshetshjalpen

förlustig.

'') Liknande bestämmelse har upptagits i 19 § av förslaget i ämnet till 1934 års riksdag

(propositionen nr 38).

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 137. 195 34 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Departe
ments
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 137.

Härefter yttrar kollegium:

Det syntes kollegium alldeles uppenbart, att då det läge i de arbetssökandes

eget skön att för erhållande av ny anställning anmäla sig vid förmedlingsanstalt

eller icke oell en reglering av efterfrågan på arbete alltså

faktiskt kunde komma till stånd genom organisationernas ingripande, varje

som helst ersättning för arbetslöshet såsom sådan måste bygga på ett stadgande

av angivna innebörd. Utan ett dylikt stadgande kunde farhågan för

obehörigt utnyttjande av bestämmelserna icke avvisas. Ett stadgande av

huvudsakligen enahanda innebörd borde meddelas till förhindrande av obehörigt

utnyttjande av rätt till arbetslöshetsersättning för tiden efter det

vid fartygs förolyckande överlevande sjömän ankommit till Sverige.

Ett fartygs förolyckande medför som regel enligt svensk lag att tjänsteavtalen

för de ombord anställda omedelbart upphöra att gälla. Helt naturligt

måste de skeppsbrutna bereda sig på en längre eller kortare väntetid,

innan de kunna erhålla någon ny anställning. Den belägenhet, vari de sålunda

råka, har också i vissa hänseenden beaktats av lagstiftningen. Något

särskilt understöd i anledning av förlusten av anställning har emellertid icke

tillerkänts sjöfolket. Såsom den föregående framställningen givit vid handen,

har under en internationell konferens i Genua år 1920 enighet vunnits örn en

konvention, enligt vilken befälhavare och sjömän i så måtto beredas hjälp

vid fartygs förolyckande, att de av redaren erhålla ersättning för den av

olyckan förorsakade arbetslösheten med belopp, som dock må begränsas till

två månaders hyra. De svenska ombuden vid Genuakonferensen — ej allenast

sjömännens representant utan även såväl regeringens som redarnas ombud —

röstade för det ifrågavarande konventionsförslagets antagande. Sjölagskommittén

upptog också konventionsbestämmelserna i sitt slutliga förslag till sjömanslag.

Att det oaktat föreskrifter i enlighet med konventionen icke kommo

att inflyta i sjömanslagen hade enligt föredragande departementschefens uttalande

till statsrådsprotokollet vid sjömanslagens framläggande för riksdagen

närmast sin grund däri, att vid nämnda tidpunkt — år 1922 — icke någon enda

stat ratificerat konventionen. Härutinnan har numera en väsentlig ändring inträtt,

i det att icke mindre än 20 stater, däribland flera betydande sjöfartsidkande

nationer, med vilka Sverige står i ganska livlig förbindelse, biträtt

konventionen. Denna omständighet utgör enligt min mening ett vägande

skäl att även i vårt land söka förverkliga konventionens föreskrifter och

därigenom bereda skeppsbrutna det bistånd i deras svåra belägenhet, som

föreskrifterna innebära.

Att konventionen numera vunnit anslutning från ett stort antal stater

har även hos dem, som ställt sig avvisande mot en lagstiftning i enlighet

med konventionen, tillmätts betydelse, men större vikt har ansetts böra

läggas vid det förhållandet, att av de nordiska länderna Danmark och

Finland avböjt svenska regeringens inbjudan till samarbete för eventuell

ratifikation av konventionen samt Norge ännu icke tagit ställning till frågan

örn anslutning. Självfallet hade det varit önskvärt, örn förevarande regler

kunnat samtidigt upptagas i den nordiska lagstiftningen. Det är emellertid

att märka, att på detta område redan nu — på sätt i den lämnade redo
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

görelsen (s. 7—8) antytts — en viss rättsolikhet råder de skilda länderna

emellan, varför något principiellt hinder mot den ifrågasatta lagstiftningens

genomförande endast för Sveriges del icke synes föreligga.

Mot ett upptagande i svensk rätt av föreskrifter örn skyldighet för redare

att ersätta befälhavare och sjömän för arbetslöshet vid fartygs förlisning

hava emellertid framställts flera invändningar. I principiellt hänseende har

sålunda anmärkts, att de allmänna reglerna för beredande av arbetslöshetslijälp

borde vara tillämpliga jämväl i förevarande fall, helst som redaren,

helt utan skuld till arbetslösheten, ej ensam borde bära därav föranledd

kostnad. I anledning av denna invändning får jag till en början erinra, att

Kungl. Majit genom propositionen nr 38 för riksdagen ånyo framlagt förslag

att i försäkringens form och med stöd av det allmänna bereda arbetslöslietshjälp

åt lönearbetare i gemen och således även åt sjömän. Med hänsyn

härtill torde frågan närmast gälla, örn det kan anses befogat, att ur

sitt sammanhang utbryta förevarande del av spörsmålet örn understöd vid

arbetslöshet och med avseende därå låta särskilda regler bliva tillämpliga.

Denna fråga synes mig böra besvaras jakande. Vid fartygs förlisning lära

förhållandena få anses så säregna, att en avvikelse från vad i allmänhet

gäller i fråga örn beredande av arbetslöslietshjälp är väl försvarlig. Erinras

må, att redare i vissa, det nu avhandlade närstående fall har längre gående

förpliktelser mot sjöfolket än arbetsgivare i land har mot sina anställda.

Detta är händelsen exempelvis vid sjukdom och skada, som sjömannen utan

vare sig eget eller redarens förvållande ådragit sig. Med avseende å det

understöd, som enligt förslaget till arbetslöshetsförsäkring skall utgå, må

här nämnas, att i detta förslag upptagits bestämmelser i syfte att förhindra

utgivande av understöd, i den mån ersättning för arbetslöshet av annan

anledning — såsom i förevarande fall — åtnjutes.

En annan invändning, som ur principiell synpunkt anförts mot en lagstiftning

enligt konventionen, går ut på att redaren skulle kunna få en mera

omfattande ersättningsskyldighet mot en sjöman, som till följd av fartygets

förolyckande och således utan hans förvållande blivit arbetslös, än mot en

sjöman, som redaren utan laga skäl avskedat. Denna invändning hänför sig

närmast till det inom sjöfarten vanliga förhållandet, att avtal ingås för obestämd

tid med rätt för parterna att uppsäga avtalet till upphörande i svensk

hamn efter 7 k 8 dagars uppsägning. Vid olaga avskedande skulle redaren

i dessa fall icke vara skyldig betala hyra för längre tid än uppsägningstiden

jämte tiden för resa till svensk hamn, medan enligt konventionen hyra vid

fartygs förlisning skulle utgå för två månader. Den omständigheten att berörda

olikhet skulle uppkomma synes icke i och för sig böra utgöra hinder

att i lagstiftningen införa regeln örn ersättning för arbetslöshet vid fartygs

förolyckande, då en sådan regel eljest är av behovet påkallad och äger goda

skäl för sig. Det gäller här en bestämt avgränsad grupp av fall, som utbrutits

till särskild reglering i en internationell konvention. Att göra anslutningen

till denna internationella sociallagstiftning beroende av att jämväl

ersättningsregeln för fall av olaga avskedande göres mera gynnsam för

de anställda, synes icke nödvändigt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

De betänkligheter mot konventionens förverkligande i vår lagstiftning,

som måhända framförallt tillerkänts betydelse, hänföra sig emellertid till

de ekonomiska verkningarna av den ifrågasatta ersättningsskyldigheten. I

flera yttranden har sålunda gjorts gällande, att kostnaderna vid en tillämpning

av konventionen skulle bliva oskäligt betungande för redarna. De undersökningar,

som verkställts i detta hänseende, giva vid handen, att den genomsnittliga

årliga kostnaden för rederinäringen efter en ersättningstid av två

månader kan beräknas till endast omkring 67,000 kronor. På sätt den av

kommerskollegium åberopade utredningen visar, kunna redarna skydda sig

mot förevarande risk genom försäkring mot en relativt obetydlig premie.

Premien har nämligen i genomsnitt skattats till 2 ä 21/2 % av försäkringssumman.

Enligt vad redareföreningen uppgivit skulle för ett stort fartyg försäkringssumman

kunna uppgå till omkring 14,000 kronor. Årliga premien

skulle i sådant fall belöpa sig till omkring 300 kronor. Pör smärre fartyg,

där försäkringssumman kan skattas till några hundra kronor, skulle årliga

premien stanna vid 10 ä 20 kronor. Det lärer utan vidare vara klart, att i ett

fartygs driftkostnader belopp som här nämnts spela en helt underordnad roll.

Då ett genomförande i vår lagstiftning av bestämmelser i enlighet med

konventionen skulle bereda sjöfolket en väl befogad hjälp vid fartygs förlisning,

samt de erinringar, som framställts mot konventionens ratificering,

icke synts mig avgörande, anser jag att Sverige bör ansluta sig till konventionen.

Till denna fråga anhåller jag senare få återkomma. Jag övergår nu

till frågan örn de lagändringar, som påkallas av en ratificering.

Förslagets detaljer.

1933 års utredning.

Översikt över lagändringarna.

Angående de lagstiftningsåtgärder, som skulle erfordras i händelse av

Sveriges anslutning till konventionen anfördes i promemorian följande:

I likhet med vad sjölagskommittén år 1921 föreslog torde de för konventionens

ratificering erforderliga bestämmelserna böra upptagas i sjömanslagen.

Denna lag reglerade sjömannens anställningsavtal och svårighet syntes

icke förefinnas att inarbeta konventionens huvudstadgande i lagen.

Vid införandet i sjömanslagen av konventionens bestämmelser torde sjölagskommitténs

förslag i ämnet i huvudsak böra följas. Sålunda syntes i 41 § —

såsom ett andra stycke — böra upptagas en föreskrift i anslutning till huvudstadgandet

i konventionen samt i 6 § en bestämmelse, enligt vilken befälhavaren

vid fartygets förolyckande skulle äga samma rätt till ersättning som

sjöman. Utom å befälhavaren och den egentliga besättningen torde de nya

bestämmelserna böra äga tillämpning å sådana ombord anställda personer,

som vore antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhörde den

egentliga besättningen. Så bleve på grund av innehållet i 70 § sjömanslagen

utan vidare förhållandet vid ett införande av huvudstadgandet i 41 §.

Med hänsyn till vår sjömanslagstiftnings allmänna ställning till sådana ombord

anställda personer, som icke vore antagna av redaren eller befälhavaren,

torde däremot föreskrifterna i konventionen icke böra vara tillämpliga å

denna grupp av besättningen. 71 § sjömanslagen, däri de fall vore angivna,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr lii?''.

i vilka sjömanslagens bestämmelser skulle vara tillämpliga å sistnämnda

grupp av besättningen, borde således lämnas orubbad. Yad anginge de

anställdas nationalitet syntes stadgandena i konventionen ännu så länge

principiellt endast böra gälla svenska sjömän oell tillämplighet å utländska

sjömän bliva beroende av ömsesidighet. På grund av innehållet i 42 §

sjömanslagen vunnes detta genom att låta föreskriften i 41 § andra stycket

avse blott svenska sjömän. Härvid förutsattes det emellertid, att arbetslöshetsersättningen

tillförsäkrades sjömän i de länder, som beredde svenska

sjömän denna förmån. Beträffande konventionens undantag för krigsfartyg

torde någon uttrycklig bestämmelse ej erfordras, då sjömanslagen överhuvud

taget ej hade avseende å dylika fartyg. Att för fordran å ersättning i förevarande

hänseende panträtt i fartyg och frakt ävensom förmånsrätt åtnjötes,

framginge av 268 § punkt 2 och 267 § sjölagen (jfr lagen den 18 maj 1928,

nr 161, örn ändring i vissa delar av sjölagen 267 § punkt 2 och 269 §).

I fråga örn den i gällande lag stadgade rätten för sjöman att i fall, då

hans anställning till följd av fartygets förolyckande upphörde i utlandet,

åtnjuta hyra under hemresa syntes i detta sammanhang allenast den jämkning

vara påkallad, som betingades därav att sådan hyra uppenbarligen

borde utgå allenast i den mån ersättning för arbetslöshet ej åtnjötes. Den

nuvarande bestämmelsen i andra stycket av 41 § sjömanslagen, vilket stycke

hädanefter skulle bilda paragrafens tredje stycke, torde i överensstämmelse

härmed böra ändras.

Orsakssammanhanget mellan arbetslösheten

och förlisningen.

Till närmare förklaring av innebörden i det föreslagna stadgandet i 41 §

andra stycket anfördes i promemorian bland annat:

Rätten till ersättning i förevarande hänseende hade i första hand begränsats

till den tid arbetslösheten funnes vara orsakad av olyckan. Detta

hade skett i överensstämmelse med föreskriften i konventionen örn skyldighet

för redaren att utgiva ersättning för den arbetslöshet, som förorsakades

av fartygets förolyckande. Begränsningen innebure, att ersättning ej skulle

utgå för tid, efter det tjänsteavtalet skulle hava utlupit, därest olyckan ej

inträffat.

Fastställandet av tidpunkten, när avtalet skulle hava utlupit, finge ske

med stöd av den utrecfning, som därom kunde förebringas i varje särskilt

fall. Då sjömannens anställning gällt viss resa eller fix tid, som redaren ej

ämnat förlänga, vore tidpunkten given, likaså, örn tjänsteavtalet varit ingånget

för obestämd tid och uppsägning i syfte att tjänsteavtalet skulle upphöra

ägt rum före fartygets förolyckande.

Svenska maskinbefäls förbundet anför:

I flertalet fall torde det vara mycket svårt att avgöra, huruvida arbetslösheten

förorsakats av olyckan. Hänsyn finge nämligen tagas till nu rådande

praxis inom sjöfarten, där anställningsavtalen i regel träffades på obestämd

tid med viss uppsägningstid med lämnande av tjänsten i svensk hamn.

Denna uppsägningstid hade för befälets vidkommande gjorts beroende av

huruvida fartyget bomme att uppläggas, i vilket fall uppsägningstiden vore

kortare. Det torde emellertid vara ganska vanskligt att efter inträffad sjöolycka

avgöra, huruvida fartyget efter avslutad resa var avsett att uppläggas,

åtminstone i de fall då icke en ny frakt redan varit avtalad. Men bortsett

från dessa omständigheter vore det omöjligt att avgöra, när det varit redarens

avsikt att efter skedd uppsägning entlediga sjömannen. Man tillämpade

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nämligen numera i stor utsträckning den praxis, att besättningen uppsades,

för den händelse fartyget skulle komma att uppläggas, varigenom redaren

kunde undgå att betala hyra för uppsägningstiden. Därest uppläggningen

icke komme till stånd, prolongerades tjänsteavtalet vid fartygets besök i

svensk hamn automatiskt, men då företoges vanligen ny uppsägning omedelbart

som den gamla utlupit. På så sätt komme besättningen att vara permanent

uppsagd, utan att det varit redarens avsikt att entlediga den. Det

vore således tydligt, att den omständigheten, att sjömannen varit upjrsagd för

avmönstring i viss hamn, icke därför innebure, att han skulle komma att

bli avmönstrad i nämnda hamn, och således vore det omöjligt att säga, när

hans tjänsteavtal skulle ha upphört, därest icke fartyget förolyckats. Under

dessa omständigheter ansåge förbundet den gjorda inskränkningen komma

att medföra indragning av arbetslöshetsersättningen även i ett stort antal

fall, då arbetslösheten förorsakats av fartygets förlisning. Det funnes därför

ej anledning att införa sådan inskränkning i sjömanslagen.

I liknande riktning har Sveriges far tygsbefäl sförening uttalat sig. Föreningen

framhåller, att under rådande depression såväl befäl som manskap särskilt

å fartyg i nord- och östersjöfart ginge under ständig uppsägning. På grund

härav har föreningen föreslagit, att 41 § andra stycket måtte förtydligas

därhän, att arbetslöshetsersättning skulle utgå, oavsett örn uppsägning ägt

rum eller ej. Denna utsträckning av understödsplikten ansåg föreningen

icke bliva av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för redaren men däremot

av största betydelse för de ombord anställda.

Jämväl kommerskollegium har berört den av sammanslutningarna framhållna

olägenheten, att de anställda liölles ständigt uppsagda.

Skyldigheten att taga ny anställning.

I promemorian anfördes:

I lagutkastet 41 § andra stycket hade i fråga örn tiden för arbetslöshetsersättningens

utgående den ytterligare begränsningen stadgats, som läge i

skyldigheten för sjömannen att taga ny anställning, varmed han skäligen

kunde åtnöjas. Denna begränsning, som torde vara självfallen, hade i konventionen

kommit till uttryck i bestämmelsen, att ersättning skulle utgå för

de dagar, varunder sjömannen vore verkligt arbetslös. Den i lagutkastet

föreskrivna skyldigheten syntes böra avse även anställning för kortare tid,

blott anställningen eljest kunde anses likvärdig med den förra. Skulle den

nya anställningen från början vara avsedd att upphöra, innan den stadgade

tvåmånaderstiden skulle hava utlupit, syntes ersättning böra utgå jämväl för

tiden efter anställningens upphörande. I vad mån ersättning eljest borde

utgå, därest den nya anställningen upphörde medan angivna tid av två månader

löpte, torde få bero på omständigheterna i de särskilda fallen.

Socialstyrelsen har funnit det motiverat, att bestämmelsen örn skyldighet

för sjöman att antaga ny anställning, varmed han skäligen kunde åtnöjas,

skärptes därhän, att sjömannen skulle vara skyldig att snarast möjligt söka

erhålla ny anställning.

Svenska sjö/olles förbundet har såsom sin mening framhållit, att den ifrågavarande

bestämmelsen skulle, därest ej ett mera konkret uttryck än »skäligen»

kunde rrttinnas, komma att medföra, att sjöman, som varit anställd såsom

matros å ett fartyg, vilket förlist, med all sannolikhet bleve erbjuden an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majds proposition nr 137.

ställning som lättmatros eller jungman å ett annat fartyg. I ett dylikt fall

försämrades avlöningsförhållandena avsevärt, men avlöningen som lättmatros

lämnade i varje fall en inkomst, vilken möjligen kunde jämföras med den,

som erliölles vid nödhjälpsarbete eller såsom arbetslöshetsunderstöd i vissa

kommuner. Då sjöman emellertid vid förlisning, oaktat bestämmelserna örn

ersättning för förlorade effekter, otvivelaktigt gjorde en förlust utöver den

som kunde ersättas enligt det föreslagna stadgandet, borde den avlöning

han haft ombord å det förlista fartyget tillförsäkras honom, tills den i lagen

fastställda maximitiden vore tilländalupen.

Övriga frågor.

Såväl socialstyrelsen som kommerskollegium har uttalat sig för en sådan

avfattning av lagtexten, att därav tydligt framginge, att skyldigheten att

betala ersättningen vid arbetslöshet ålåge redaren.

Svenska > n askén b efal sföi-bundet har ifrågasatt, att ersättningsbestämmelsen

skulle erhålla tvingande natur. Förbundet anför härom:

Enligt vad det visat sig, försökte redarna mer och mer genom särskilda

avtal undgå den ersättningsplikt, som ålåge dem enligt sjömanslagen. Särskilt

i tider av stor arbetslöshet vore det mycket svårt för sjömannen att

värja sig mot dylika strävanden. Han riskerade nämligen att icke få någon

anställning, därest han vägrade att gå med på dylika inskränkningar i de

rättigheter, som tillkomme honom enligt sjömanslagen, och han toge då

risken att förlora denna ersättning hellre än att gå arbetslös, särskilt som

han vanligen — optimistisk som sjömannen i allmänhet vore — hoppades

att ingen sjöolycka skulle inträffa. Förbundet ansåge därför, att bestämmelsen

örn rätt till ersättning vid arbetslöshet borde göras tvingande, så att avtal

som strede däremot vore i detta avseende ogiltigt.

Slutligen har socialstyrelsen framhållit, att den i lagutkastet gjorda begränsningen

av ersättningsrätten till svenska sjömän knappast kunde anses stå

i överensstämmelse med konventionen.

Angående de lagstiftningsåtgärder, som erfordras för Sveriges ratificering

av konventionen, kan jag väsentligen ansluta mig till vad i promemorian

härutinnan anförts. Enligt min mening böra de regler, som i förevarande

avseende skola upptagas i svensk lagstiftning, icke begränsas till sjöfart till

havs Titan avse all sjöfart, såväl yttre som inre fart.

I anledning av de farhågor, som i yttrandena uttalats därom, att rätten

till ersättning skulle bliva illusorisk genom att befälhavare och sjömän

hölles ständigt uppsagda, anser jag mig böra framhålla, att en sådan uppsägning

i förevarande fall blott undantagsvis lärer kunna tillerkännas verkan.

Endast då det av omständigheterna framgår, att redarens avsikt med en

uppsägning verkligen varit, att sjömannen vid uppsägningstidens utgång

skulle avmönstra, synes uppsägningen hava betydelse i det hänseende,

varom nu är fråga.

Den i lagutkastet 41 § andra stycket upptagna bestämmelsen örn skyldighet

för sjöman att taga ny anställning, varmed han skäligen kan åtnöjas,

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 137.

synes mig icke erforderlig. Härav följande begränsning i rätten för sjöman

att åtnjuta ersättning torde ligga i sakens natur och framgår för övrigt av

den i förslaget uppställda fordran å orsakssammanhang mellan arbetslösheten

och förlisningen. Bestämmelsen fanns ej heller i sjölagskommitténs

förslag.

Andra stycket av 41 § i lagutkastet har jämväl i övrigt undergått omredigering,

därvid syftet bland annat varit att förtydliga, att ersättningsskyldigheten

åvilar redaren.

En ersättningsbestämmelse av förevarande natur bör icke genom avtal

kunna försättas ur tillämpning till skada för befälhavare och besättning.

Då emellertid sjömanslagen i allmänhet överlämnat åt rättstillämpningen att

i varje särskilt fall avgöra frågan örn avtalsfrihetens begränsning, torde en

föreskrift örn bestämmelsens tvingande natur ej heller här behöva upptagas.

I olikhet med socialstyrelsen anser jag hinder icke behöva möta mot en

ratificering av konventionen på grund därav, att ersättningsbestämmelsens

direkta tillämplighet är begränsad till svenska sjömän, örn blott sjömän i

de länder, som bereda vårt lands sjömän arbetslöshetsersättning, tillerkännas

motsvarande förmån. På sätt i promemorian framhållits, torde en dylik

ömsesidighet få förutsättas komma till stånd.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med

det anförda upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr 270) av den lydelse bilaga (A)1) till detta

protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

V>. Spångberg.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

bar bär uteslutits.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 137.

25

Översättning.

Bilaga B.

Förslag till konvention angående ersättning för arbetslöshet Tid fall

av fartygs förolyckande.1)

§ I
Med

»sjöman» förstås vid tillämpning av denna konvention en var, som

är anställd å fartyg, nyttjat i sjöfart till havs.

Med »fartyg» förstås vid tillämpning av denna konvention varje i allmän

eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp, av vad slag som helst,

vilket nyttjas i sjöfart till havs, med undantag likväl för krigsfartyg.

§ 2.

Då fartyg förolyckas, skall redaren eller den, med vilken sjömannen slutit

avtal örn tjänst ombord å fartyget, till varje å fartyget anställd sjöman utgiva

ersättning för den arbetslöshet, som förorsakas av fartygets förolyckande.

Denna ersättning skall utgå för alla de dagar, varunder sjömannen är

verkligt arbetslös och enligt den beräkningsgrund, som gäller för den genom

avtalet bestämda hyran, men må den totala ersättningen begränsas till

ett belopp motsvarande två månaders hyra.

§ 3.

Ersättning, som här avses, skall åtnjuta samma rättsliga skydd som

fordran på intjänad hyra, och skall sjömannen för dess indrivande äga anlita

samma tillvägagångssätt som beträffande sådan fordran.

§ 4

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna

konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar

och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under

följande förbehåll:

a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena

äro omöjliga att tillämpa;

b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning

efter de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.

Varje medlem skall till internationella arbetsbyrån meddela det beslut,

som den fattar med avseende å varje koloni, besittning och protektorat,

vilka icke hava full självstyrelse.

§ 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919, traktaten

i St. Germain den 10 september 1919; traktaten i Neuilly den 27 november

1919 och traktaten i Le Grand Trianon den 4 juni 1920, delgivas nationernas

förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.

'') Ingressen här utesluten.

Bihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 sami. Nr 131.

195 34 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 137.

§ 6.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen

inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds

generalsekreterare därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.

§

Denna konvention skall träda i kraft den dag, sådan notifikation, som

nyss nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men

skall endast vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin

ratifikation hos sekretariatet. Därefter träder konventionen i kraft beträffande

varje annan medlem den dag, dennes ratifikation inregistrerats hos

sekretariatet.

§ 8.

Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 7 förbinder sig varje

medlem, som ratificerar denna konvention, att bringa dess bestämmelser i

verkställighet senast den 1 juli 1922 och att vidtaga erforderliga åtgärder

för att göra dem effektiva.

§ 9.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förfiutit

från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma

genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år

efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

§ io.

Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år

tillställa generalkonferensen en redpgörelse för denna konventions tillämpning

och skall taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning

bör upptagas frågan örn revision av eller ändringar i konventionen.

§ 1L

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 137.

27

Bilaga C.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922 (nr 270).

Härigenom förordnas, att 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

6§-

Går fartyget--— och lasten.

Örn befälhavarens rätt till ersättning vid arbetslöshet, till fri hemresa

med hyra och underhåll under resan samt till ersättning för förlorade

effekter gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.

41 §.

Går fartyget---sjöförklaringen avgivits.

Blir svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han

rätt till ersättning, motsvarande hyra för den tid arbetslösheten finnes vara

orsakad av olyckan, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken

hyra åtnjutes enligt första stycket; och är sjömannen pliktig att antaga ny

anställning, varmed han skäligen kan åtnöjas.

Upphör till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning i

utlandet, äger han rätt att erhålla fri resa till sin hemort här i riket med

hyra och underhåll under resan, hyra i den mån ersättning ej utgår enligt

andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas

av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat

fartyg enligt vad i 28 § första stycket är stadgat.

För förlust---Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935 men äger ej tillämpning i

fall, där fartyget dessförinnan förolyckats.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 137.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

7 februari 1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 februari 1934, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag orri

ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Forssman, med vilken justitierådet Eklund och regeringsrådet

Aschan instämde:

De invändningar, som år 1921 inom lagrådet riktades mot en lagstiftning

enligt konventionen, torde alltjämt äga fog. Med hänsyn till det mellanfolkliga

samarbetet kan det måhända ändock anses lämpligt att Sverige biträder

konventionen, till vilken numera tjugu stater redan anslutit sig. För

det fall att så finnes böra ske, föranleder det nu föreliggande lagförslagets

utformning ingen erinran.

Justitierådet Grefberg:

Det torde icke kunna förnekas, att de betänkligheter mot en lagstiftning

som den ifrågavarande, varåt man inom lagrådet år 1921 gav uttryck, alltjämt

äga giltighet. Beaktansvärda invändningar mot förslaget hava, såsom

remissprotokollet utvisar, jämväl framförts av Sveriges redareförening, Sveriges

segelfartygsförening och kommerskollegiet. Som konventionen emellertid

numera ratificerats av ett tjugutal stater, samt såväl Sveriges representant

som de svenska arbetsgivar- och arbetarombuden vid Genuakonferensen röstat

för konventionsförslagets antagande, böra måhända berörda betänkligheter

och invändningar icke få utgöra hinder mot konventionens biträdande och

den därav föranledda lagstiftningens genomförande. Ifrågasättas kan dock,

om man icke under nu rådande depression inom sjöfartsnäringen borde,

därest icke alldeles särskilda skäl för ett motsatt förfarande i det speciella

fallet förelåge, avhålla sig från varje åtgärd som bomme att ytterligare belasta

samma näring. Då sådana särskilda skäl knappast äro för handen i före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

varande fall, skulle man alltså låta anstå med den nu ifrågasatta reformen

till en ur ekonomisk synpunkt lämpligare tid. Med hänsyn till reformens

av allt att döma relativt ringa betydelse i ekonomiskt avseende för redarna

vill jag emellertid icke bestämt påyrka att så sker.

Lagförslagets utformning giver icke anledning till någon anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1334. 1 sand. Nr 137.

195 84 4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Erman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt

cheferna för justitie- och handelsdepartementen anmäler statsministern i

egenskap av tillförordnad chef för socialdepartementet lagrådets den 7

februari 1934 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922 nr (270) och anför:

Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit de invändningar, som år 1921

inom lagrådet riktades mot en lagstiftning enligt konventionen, alltjämt äga

fog. Tre ledamöter hava emellertid tillika uttalat, att det med hänsyn till

det mellanfolkliga samarbetet måhända ändock kunde anses lämpligt, att

Sverige biträdde konventionen. Jämväl den återstående ledamoten av lagrådet

har intagit en likartad ställning men av särskilt skäl ansett det kunna

ifrågasättas, att med reformen finge anstå till en senare tidpunkt. Denne

ledamot har emellertid icke velat bestämt påyrka, att så skedde. Samtliga

ledamöter hava funnit lagförslagets utformning icke giva anledning till

erinran.

Under framhållande att vad sålunda yttrats inom lagrådet icke syntes

böra föranleda ändring i den ståndpunkt till berörda spörsmål, som kommit

till uttryck vid remissen till lagrådet, hemställer föredraganden, att lagförslaget

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Å. Nordwall.

Stockholm 1984. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 s. 1 i texten
  2. 1LU 1934:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 s. 1 i texten