Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270)
1934-02-16 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:137, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
1
Nr 137.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270); given Stockholms
slott den 16 februari 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§
sjömanslagen den 15 juni 1922.
Under Hans Haj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
P. Albin Hansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 137,
195 34 1
2
Kungl. Majlis proposition nr 137.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270).
Härigenom förordnas, att 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6§-
Går fartyget---och lasten.
Örn befälhavarens rätt till hyra vid arbetslöshet, till fri hemresa med
hyra och underhåll under resan samt till ersättning för förlorade effekter
gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.
41 §.
Går fartyget---sjöförklaringen avgivits.
Yarder svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger
han rätt till hyra för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock
högst för två månader utöver den tid, för vilken han enligt första stycket
åtnjuter hyra.
Upphör till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning i
utlandet, äger han rätt att erhålla fri resa med underhåll till sin hemort
här i riket så ock hyra under resan i den mån sådan ej utgår enligt andra
stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas av
statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat fartyg
enligt vad i 28 § första stycket är stadgat.
För förlust —--Konungen fastställer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935 men äger ej tillämpning i
fall, där fartyget dessförinnan förolyckats.
Kungl. Majus proposition nr 137.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet samt
cheferna för justitie- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller:
Inom socialdepartementet har utredning sedan någon tid pågått rörande
upptagande i svensk lagstiftning av bestämmelserna i ett å den internationella
arbetsorganisationens konferens i Genua år 1920 antaget förslag till
konvention angående ersättning till sjömän för arbetslöshet vid fartygs förlisning.
Jag anhåller nu få anmäla denna fråga.
Förslaget i allmänhet.
Konventionens innehåll.
Förevarande konvention upptager i huvudsak följande bestämmelser.
Med sjöman förstås envar, som är anställd å fartyg, nyttjat i sjöfart till havs,
och med fartyg varje i allmän eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp,
av vad slag som helst, vilket nyttjas i sjöfart till havs, med undantag likväl för
krigsfartyg. Då fartyg förolyckas, skall redaren eller den, med vilken sjömannen
slutit avtal om tjänst ombord å fartyget, till varje å fartyget anställd sjöman
utge ersättning för den arbetslöshet, som förorsakas av fartygets förolyckande.
Denna ersättning skall utgå för alla de dagar, varunder sjömannen
är verkligt arbetslös, och enligt den beräkningsgrund, som gäller för
den genom avtalet bestämda hyran, men den totala ersättningen må begränsas
till ett belopp motsvarande två månaders hyra. Ersättning enligt konventionen
skall åtnjuta samma rättsliga skydd som fordran på intjänad hyra,
och skall sjömannen för dess indrivande äga anlita samma tillvägagångssätt
som beträffande sådan fordran.
Beträffande det närmare innehållet i konventionen tillåter jag mig hänvisa
till konventionstexten, som i svensk översättning torde få såsom bilaga
(B) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag. De franska och engelska
originaltexterna finnas bilagda propositionen nr 361 vid 1921 års riksdag.
Anmärkas må, att det i den svenska översättningen använda uttrycket »sjöfart
till havs» i originaltexterna motsvaras av »navigation mari tune» respektive
»maritime navigation». Olika meningar synas kunna råda, huruvida detta
uttryck avser enbart fart i öppna havet eller jämväl sådan fart, som äger
rum inomskärs eller utmed kusten. Uttrycket lärer däremot icke omfatta
fart å insjöar och floder.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
Tidigare behandling av frågan.
Proposition 1921.
Konventionen anmäldes i statsrådet den 6 maj 1921. Därvid meddelade
föredragande departementschefen, att den i konventionen fastslagna principen
upptagits i sjölagskommitténs slutliga förslag till sjömanslag samt att
detta förslag, som för det dåvarande behandlades av lagrådet, torde komma
att föreläggas 1922 års riksdag. Frågan örn Sveriges anslutning till konventionen
syntes först i samband därmed böra upptagas till slutlig prövning.
I enlighet med föredragandens hemställan beslöt Kungl. Maj:t därefter avlåta
proposition (nr 361) till riksdagen med anhållan örn yttrande angående
konventionen. Riksdagen meddelade sitt beslut i skrivelse nr 343, varav
framgick, att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot den uppfattning
departementschefen uttalat rörande konventionen.
Proposition 1922.
På sätt i nyss omförmälda proposition antagits, framlades för 1922 års
riksdag förslag till sjömanslag, propositionen nr 13. I samband med denna
lagstiftning blev frågan örn upptagande i svensk rätt av konventionens bestämmelser
föremål för en ingående behandling.
Den i konventionen stadgade principen örn rätt till ersättning för arbetslöshet
vid fartygs förolyckande innebar en nyhet. I 91 § sjölagen stadgades
endast, att då fartyg förolyckades, hyresavtalet upphörde att gälla och att
besättningen skulle erhålla hyra till och med den dag, då tjänstgöringen
upphörde. Vidare föreskrevs i 98 §, att sjöman, efter det fartyg förolyckats,
ägde rätt att på det allmännas bekostnad bliva fortskaffad till närmaste
svenska hamn eller, örn han hellre så ville, till den ort inom riket, där han
vore bosatt.
I det av sjölagslcommittén den 4 j irjii 1920 avgivna förberedande förslaget
till sjömanslag (6 och 28 §§) stadgades rätt för befälhavare respektive sjöman
att vid fartygets förolyckande bliva på redarens bekostnad fortskaffad till
sin hemort med åtnjutande av hyra under den tid, som härför åtginge. Socialstyrelsen,
som den 12 oktober 1920 avgav utlåtande över nämnda förslag, framhöll
härvid — under åberopande av stadgandena i ifrågavarande konvention —
att någon tvekan icke torde råda därom, att Sverige för sin del komme att
ratificera konventionen, samt att konventionens stadganden syntes höra
hemma i den nya sjömanslagen. I det av sjölagskommittén den 5 februari
1921 avgivna slutliga förslaget till sjömanslag (6 och 41 §§) upptogs även
i anslutning till konventionen bestämmelse, att befälhavare respektive sjöman,
som bleve arbetslös till följd av fartygets förolyckande, ägde rätt till
ersättning, motsvarande hyra för den tid, han vore utan anställning, dock
högst för två månader. I fråga örn rätten till fri hemresa företogs emellertid
den jämkningen, att denna rätt skulle gälla endast då fartyget förolyckats
å utländsk ort och att kostnaden för resan och underhållet därunder skulle
utgå av statsmedel. I båda förslagen stadgades dock för detta fall skyldig
-
Kungl. Majus proposition nr 137. 5
het för befälhavaren respektive sjömannen att under vissa villkor antaga
tjänst å annat fartyg.
I utlåtande över lagförslaget den 16 juni 1921 avstyrkte lagrådet nyss
omförmälda från konventionen hämtade bestämmelse.
Härvid åberopades av lagrådets flesta ledamöter, att principen om skyldighet
för redaren att vid fartygs förolyckande ersätta sjöman för uppkommande
arbetslöshet syntes innebära ett föga billigt betungande av redaren, vilken i
sådant fall som regel själv lede avsevärd förlust, en förlust som i allmänhet
icke torde täckas, även örn han i följd av försäkring utbekomme fartygets
fulla värde. Skulle sedermera av internationella hänsyn anses påkallat, att
Sverige biträdde konventionen, syntes stadgande härom helst böra utfärdas
såsom särskild under konventionens giltighetstid vid sidan av sjömanslagen
gällande författning.
En ledamot av lagrådet yttrade:
Mot den föreslagna bestämmelsen måste anmärkas, att den stöde föga i
överensstämmelse med principerna i förslaget i övrigt och i allt fall icke
syntes i den föreslagna utsträckningen kunna godtagas.
Avskedades sjöman utan giltigt skäl, vore han enligt förslagets 34 § berättigad
till ersättning för den förlust, han genom avskedandet lede. Denna
förlust kunde högst uppgå till belopp, motsvarande löneförmånerna under
återstående delen av den avtalade tjänstetiden jämte för visst fall fri hemresa.
Vöre, såsom förhållandet torde vara i det övervägande antalet fall,
avtalet ingånget för obestämd tid med rätt för vardera parten att uppsäga
avtalet till upphörande i svensk hamn efter 7 eller 8 dagar, kunde, örn fartyget
ginge i inrikes fart eller fart på grannländerna, ersättningen vid dylikt
avskedande i allmänhet ej uppgå högre än till vad som svarade mot löneförmånerna
under 10 ä 12 dagar. Någon skyldighet att svara för den skada,
sjömannen kunde lida därav, att han även efter den beräknade avtalstidens
slut nödgades gå arbetslös, innefattade icke förslaget, och sådan skyldighet
torde väl svårligen kunna ifrågasättas. Att den ersättning, sjömannen under
sådana omständigheter bekomme för det obefogade entledigandet, bleve relativt
ringa, vore en ofrånkomlig konsekvens av den löslighet i avseende å
anställningstiden, som i praxis genomförts och av förslaget sanktionerats.
Enligt förevarande stadgande skulle i där omförmälda fall hyra utgå för
den tid sjöman vore utan anställning, dock högst två månader utöver angiven
tid. Stadgandet torde vara avsett att tolkas sålunda, att redaren vore
skyldig att — under förutsättning givetvis att sjömannen ej kunde erhålla
ny anställning — betala hyra för dessa två hela månader, även örn den avtalade
anställningstiden skulle tidigare utlöpa. Att stadgandet måste så
tolkas, framginge av en jämförelse med avfattningen av 34 §. Såge man
saken djupare, kunde man dock knappast säga, att i dylikt fall arbetslösheten
för tiden efter det den avtalade anställningstiden utlupit vore att
anse såsom en följd av fartygets förolyckande. Detta framträdde särskilt klart
för det fall, att sjömannens anställning gällt viss resa eller fix tid, som
redaren ej ämnat förlänga.
Stadgandet i dess förberörda tolkning innebure, såsom av det anförda
framginge, att redaren hade mera omfattande skadeståndsskyldigliet gent
emot sjöman, som entledigats på grund av fartygets förolyckande, således i
fall av casus, än gent emot sjöman, som han utan laga skäl avskedat, och
detta utan att omständigheter av ömmande beskaffenhet kunde mera åbe
-
6 Kungl. Majus proposition nr 137.
ropas i det förra fallet än i det senare. Denna ståndpunkt måste anses
mindre rimlig.
Det kunde för övrigt knappast anses billigt att med utgivande av arbetslöshetsunderstöd
betunga redare, som måhända själv genom olyckan förlorat
en stor del av sin egendom. Denna omständighet spelade kanske praktiskt
mindre roll, då risken för utgivande av sådant understöd torde kunna genom
försäkring täckas. Det vore dock att märka, att redare för fartyg, som
ginge i kortare fart, ej sällan torde underlåta att helt täcka sina risker.
Ett ordnande av frågan örn arbetslöshetsunderstöd för sjömän vore otvivelaktigt
synnerligen påkallat. Men att, såsom i förslaget skett, upptaga till
behandling endast en del, för övrigt relativt oviktig, av denna fråga, måste
i och för sig anses mindre tillfredsställande; och då den föreslagna lösningen
knappast kunde anses lycklig, syntes den ifrågavarande bestämmelsen
icke böra tillstyrkas.
Ansåges emellertid, på grund av önskvärdheten att främja det internationella
lagstiftningsarbetet å området, bestämmelse i förevarande hänseende
böra upptagas i vår rätt, syntes i allt fall densamma ej böra givas så vidsträckt
tillämpning, som nu föreslagits. Bestämmelsen borde alltså principiellt
endast gälla svenska sjömän. Tillämplighet å utländska sjömän borde
måhända helst göras beroende av ömsesidighet; dock torde få anses försvarligt
att göra tillämpligheten å utländska sjömän generell, därest omförmälda
konvention skulle komma att biträdas av det stora flertalet sjöfartsidkande
nationer och svenska sjömän alltså kunde förväntas i allmänhet få
åtnjuta motsvarande förmåner från utländska redares sida. Valdes det senare
alternativet, borde stadgandet avfattas så, att tillämpligheten å utländska
sjömän gjordes beroende av Konungens förordnande.
Vid anmälan av lagrådets utlåtande för Kungl. Majit åberopade föredragande
departementschefen ett av Sveriges delegation för det internationella
socialpolitiska samarbetet efter remissen till lagrådet till Kungl. Majit avgivet
utlåtande. I detta utlåtande — som avgivits i samråd med kommerskollegium
och socialstyrelsen och efter det representanter för Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälhavareförening, svenska maskinbefälsförbundet
samt svenska sjömans- och eldareunionerna beretts tillfälle att yttra sig —
anfördes i fråga örn bestämmelserna i konventionsförslaget örn rätt till ersättning
för arbetslöshet i huvudsak följande:
Bestämmelserna hade tillkommit med hänsyn till den svåra ställning, i
vilken en sjöman oftast råkade efter lidet skeppsbrott, särskilt örn förolyckandet
ägt rum långt borta från hemlandet. Begränsningen av ifrågavarande
ersättning till att avse endast den tid, sjömannen inom loppet av de närmaste
två månaderna efter fartygets förolyckande vore verkligt arbetslös,
d. v. s. ej kunde finna ny anställning, torde enligt delegationens förmenande
få anses skälig. Här stadgade understödsskyldighet torde ej heller kunna
bliva avsevärt betungande för redaren, då sjöolyckor av åsyftad art ej ofta
förekomme och risken dessutom kunde täckas genom försäkring mot en troligtvis
ganska ringa premie. Bestämmelserna hade emellertid givit anledning
till erinringar från såväl kommerskollegii som Sveriges redareförenings
sida. Av kollegium hade sålunda hävdats, att ifrågavarande ersättningsskyldighet
ej skäligen borde åläggas redaren. Från redareföreningens
sida hade gjorts gällande, att bestämmelserna skulle leda till att sjöman i
nära nog varje fall vid förlisning, oavsett när den ägde runi, skulle beredas
två månaders hyra, emedan vederbörande organisation, så länge någon annan
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
arbetslös funnes att tillgå, skulle under de två månaderna förhindra hans
påmönstring. Med hänsyn till ersättningens begränsning till den tid, då
sjömannen vore verkligt arbetslös, och till de möjligheter arbetsförmedlingen
torde äga att motverka missförhållande av berörda slag, syntes den från
redareföreningens sida framställda erinringen icke kunna tillmätas större
betydelse.
Efter att vidare hava omnämnt lagrådets utlåtande anförde departementschefen
ytterligare:
På de av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anförda skäl och med hänsyn till önskvärdheten att främja det internationella
lagstiftningsarbetet på området ifråga hade departementschefen helst sett,
att Sverige redan nu biträtt denna konvention. Såvitt emellertid kunnat
inhämtas, hade ännu icke någon stat ratificerat densamma, och det ville synas,
som örn man från dansk, finsk och norsk sida vore mest benägen att för
närvarande ställa sig avvaktande. Vid sådant förhållande och då ett ratificerande
enbart från Sveriges sida skulle medföra, att utländska sjömän å
våra fartyg erhölle arbetslöshetsunderstöd utan att motsvarande förmån tillkomme
svenska sjömän å utländska fartyg, syntes försiktigheten bjuda
att låta frågan örn Sveriges anslutning till förevarande konvention anstå
ännu någon tid, intill dess man kunde få en överblick över i vilken utsträckning
konventionen komme att ratificeras av de större sjöfarande nationerna.
Något ovillkorligt samband med antagandet av förslaget till sjömanslag
hade ej heller ratifikationsfrågan. Såsom lagrådet framhållit, kunde nämligen
stadgande örn Sveriges biträdande av konventionen mycket väl och
måhända lämpligare utfärdas såsom särskild, under konventionens giltighetstid
vid sidan av sjömanslagen gällande författning.
I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört hade den från
konventionen hämtade bestämmelsen uteslutits ur det genom propositionen
avlåtna förslaget till sjömanslag. I stället innehöll förslaget bestämmelse
(6 och 41 §§), att svensk befälhavare respektive sjöman i händelse av anställningens
upphörande i utlandet till följd av fartygets förolyckande skulle
äga rätt -— förutom till fri hemresa och underhåll — till hyra under hemresan;
och skulle denna bestämmelse, under förutsättning av ömsesidighet,
kunna utvidgas att gälla jämväl utländsk sjöman (42 §).
Propositionen vann i förevarande del riksdagens bifall.
Den 15 juni 1822 utfärdades därefter sjömanslagen.
Internationella arbetsbyrån 1.027 och
socialpolitiska delegationen 1928.
Med skrivelse den (i december 1927 överlämnade direktören för internationella
arbetsbyrån i (lenore till chefen för socialdepartementet ett memorandum,
däri han angående konventionsförslaget i huvudsak anförde följande:
De fyra nordiska länderna stiftade enligt överenskommelse sina sjömanslagar
efter huvudsakligen samma grunder. I fråga om detaljerna i gällande
lagar förefunnes dock många skiljaktigheter, och ett hänseende, i vilket lagarna
skilde sig, hänförde sig just till ifrågavarande konvention. Frågan
om upphörande av sjömans anställningsavtal vid fartygets förolyckande reglerades
i varje lags 41 §. I principiellt hänseende vore dessa bestämmelser
överensstämmande, men i det hänseende, varom fråga vore, företedde de
följande skiljaktigheter. Enligt danska lagen vore dansk sjöman berättigad
8
Kungl. Majus proposition nr 137.
till hyra under sin hemresa, dock under högst två månader örn han Tore
styrman eller maskinist och under högst en månad örn han vore vanlig sjöman.
Enligt finska lagen vore finsk sjöman berättigad till hyra för den tid
hemresan varade. Enligt norska lagen vore norsk sjöman berättigad till
hyra från tiden för fartygets förolyckande till ankomsten till hemorten, dock
under högst två månader. Enligt den svenska lagen vore svensk sjöman
berättigad till hyra under hemresan. Med dessa skiljaktigheter i gällande
bestämmelser syntes några oöverstigliga hinder icke kunna resas mot en
sådan ändring av svenska lagen att den bringades i överensstämmelse med
konventionen. Det enda som erfordrades vore en bestämmelse av innehåll,
att sjömannens hyra skulle utbetalas till honom så länge han vore arbetslös,
vilken betalning dock finge begränsas till två månaders hyra. Den ökade
ekonomiska bördan för redaren skulle sannolikt bliva mycket lätt, särskilt
som risken kunde täckas genom försäkring.
I anledning av vad som sålunda anförts avgav Sveriges delegation för
det internationella socialpolitisJca samarbetet den 26 november 1928 yttrande,
däri delegationen rörande konventionen anförde bland annat:
På begäran av delegationen hade socialstyrelsens byråassistent för sjöfartsärenden
verkställt viss utredning rörande svenska fartygs förolyckande
under åren 1923—26, sistnämnda år vore det senaste, för vilket erforderlig
statistik funnes tillgänglig, och framginge av denna utredning bland annat
följande. Antalet förolyckade fartyg, av vilkas personal några överlevat, hade
för nämnda år uppgått till respektive 28, 27, 28 och 23, och antalet överlevande,
befälhavarna däri inräknade, hade varit respektive 171, 234, 226 och
164. Det sammanlagda beloppet av en månads hyra för samtliga de överlevande
hade, med ledning av gällande kollektivavtal, för de olika åren beräknats
till ungefär respektive 26,000, 36,000, 32,000 och 24,000 kronor. Det
mot nu angivna belopp svarande genomsnittsbeloppet utgjorde 29,500 kronor,
och skulle sålunda, örn man utginge från förhållandena under här berörda
år^ och, såsom konventionen medgåve, begränsade ersättningstiden till två
månader, den genomsnittliga kostnaden för tillämpning av konventionen
komma att uppgå till högst 59,000 kronor för år1). Givetvis skulle sjöman,
som bleve arbetslös till följd av fartygets förolyckande, vara pliktig att såvitt
möjligt taga hyra å annat fartyg, varigenom här ifrågavarande ersättningsbelopp
skulle minskas. Att märka vore därjämte, att gällande lag ej
blott ålade sjöman att efter fartygets förolyckande tvärstanna mot hyra och
underhåll till dess sjöförklaring avgivits utan även, i fall då sjömannens anställning
till följd av sjöolycka upphörde i utlandet, i regel tillerkände honom
fri hemresa med hyra och underhåll under resan, varför kostnaderna i vad
de avsåge resan och underhållet dock bestredes av statsverket. Olika meningar
hade gjorts gällande i fråga örn konventionens beaktande i svensk lagstiftning.
Emellertid hade såväl socialstyrelsen och den förutvarande socialpolitiska
delegationen som även sjölagskommittén uttalat sig till förmån
därför. Anmärkas finge även, att det svenska arbetsgivarombudet å konferenssammanträdet
i Genua röstat för antagande av konventionen. Tolv
stater, varibland England, Italien, Spanien, Belgien och Kanada, hade ratificerat
konventionen. Med hänsyn till det behjärtansvärda syftet med konventionen,
den relativt obetydliga kostnad dess genomförande skulle medföra
samt den vårt land åliggande förpliktelsen att såvitt möjligt främja
internationella arbetsorganisationens verksamhet ansåge sig delegationen böra
förorda anslutning för Sveriges del till konventionen.
b Jfr senare utredning avseende åren 1927—1932. sid. 13.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 137. 9
Ifrågavarande memorandum av internationella arbetsbyråns direktör ledde
emellertid icke till någon ratifikation av konventionen.
Frågans återupptagande hösten 1932.
Sedan jag tillträtt mitt nuvarande ämbete hösten 1932, blev frågan örn
införande i vår rätt av konventionsbestämmelserna föremål för nytt övervägande
inom socialdepartementet, och i januari 1933 inhämtades hos regeringarna
i Danmark, Finland och Norge upplysning, dels huruvida regeringarna
tagit ställning till frågan örn konventionens ratificering dels ock — därest
tanken på ratificering ej slutligt avvisats — huruvida regeringarna hyste intresse
för en överläggning med svenska regeringen och eventuellt övriga nordiska länders
regeringar örn åstadkommande av erforderlig lagändring för möjliggörande
av ratificering. A den gjorda förfrågan inkommo svar under våren 1933. Den
danska regeringen meddelade härvid, att den icke ansåge tiden lämplig för anslutning
till konventionen, utan holle före att spörsmålet härom borde anstå i
avbidan på väsentlig förbättring av förhållandena inom sjöfarten. Finska regeringen
fann, att konventionen icke borde för Finlands del ratificeras. Norska
regeringen slutligen tillkännagav, att regeringen, som icke tagit slutgiltig
ståndpunkt till frågan örn konventionens ratificering, gärna såge, att detta
spörsmål ävensom spörsmålet örn eventuellt erforderliga lagändringar gjordes
till föremål för gemensamt dryftande och gemensam förberedelse mellan de
nordiska länderna.
Från svensk sida meddelades härefter de övriga nordiska ländernas regeringar,
att frågan örn Sveriges anslutning till konventionen ytterligare skulle
utredas och lagförslag utarbetas samt att det vore den svenska regeringens
avsikt att, så snart dylikt lagförslag förelåge, till gemensamt dryftande med
den norska regeringen upptaga frågan örn ratificering av konventionen och
vidtagande av de lagändringar, som betingades därav.
Inom departementet upprättades sedermera en promemoria jämte ett
utkast till lag örn ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen. Lagutkastet
innebar, att befälhavare och sjömän, som till följd av förlisning bleve
arbetslösa, skulle äga rätt till ersättning, motsvarande hyra för den tid arbetslösheten
funnes vara orsakad av olyckan, dock högst för två månader.
Lagutkastet torde få såsom bilaga (C) åtfölja detta protokoll.
Över promemorian och lagutkastet hava, efter remiss i november 1933,
yttranden avgivits av kommerskollegium och socialstyrelsen samt Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening och svenska
sjöfolksförbundet.
Därjämte hava promemorian och lagutkastet tillställts den norska regeringen.
10 Kungl. Majus proposition nr 137.
Nu föreliggande förslag.
1933 urs utredning.
Allmänna synpunkter.
I promemorian erinrades till en början om att konventionen ratificerats
av 19 stater, nämligen Belgien, Bulgarien, England, Estland, Frankrike,
Grekland, Irland, Italien, Jugoslavien, Kanada, Kolumbia, Kuba, Lettland,
Luxemburg, Polen, Rumänien, Spanien, Tyskland oell Uruguay b samt att
konventionen därjämte godkänts av behörig statsmyndighet i Nederländerna.
Sedan i promemorian framhållits, att bland de stater, som biträtt konventionen,
funnes flera av de större sjöfartsidkande nationerna, anfördes vidare
följande:
För en anslutning till konventionen talade i främsta rummet dess syfte
att bereda sjömän hjälp i den belägenhet, vari de råkade efter lidet skeppsbrott.
Vid fartygs förolyckande förfölle såväl befälhavarens som besättningens
tjänsteavtal omedelbart (6 och 41 §§ sjömanslagen). Helt oförberedda
ställdes de skeppsbrutna utan anställning. De ägde visserligen rätt
till ersättning för förlorade effekter samt, då avtalet upphört i utlandet,
rätt till fri hemresa med hyra och underhåll under resan. Men härigenom
syntes knappast allt det bistånd, varpå sjömännen skäligen kunde göra
anspråk, vara tillförsäkrat dem. Önskvärdheten att bringa skeppsbrutna
hjälp framträdde ej minst i tider sådana som de nuvarande, då en omfattande
arbetslöshet rådde såväl inom sjöfartsnäringen som inom andra yrkesgrenar.
En ratificering från svensk sida av konventionen skulle vidare i
sin mån stödja strävandena att främja den internationella lagstiftningen till
fromma för de arbetande klasserna i olika länder.
I de avgivna yttrandena har konventionens ratificering tillstyrkts av socialstyrelsen
samt svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening
och svenska sjöfolksförbundet, varjämte Sveriges fartygsbefälsförening uttalat
sin tillfredsställelse över en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med konventionens bestämmelser. Däremot har konventionens ratificering
avstyrkts av kommerskollegium samt Sveriges redareförening och Sveriges
segelfartygsförening.
Socialstyrelsen har åberopat sitt utlåtande den 12 oktober 1920 över sjölagskommitténs
förberedande förslag till sjömanslag, däri styrelsen uttalat
sig för konventionens ratificering, samt till stöd för sin ånyo framförda tillstyrkan
härav särskilt påpekat det förhållandet, att konventionen numera
ratificerats av ett stort antal stater, bland dem England, Tyskland och
Frankrike.
Svenska maskinbefälsförbundet har funnit det självklart, att då konventionen
biträtts av ett flertal stater, Sverige ej skulle undandraga sig skyldigheten
att ratificera densamma. Särskilt har framhållits, att man därigenom bidroge
till att få de ekonomiska förpliktelserna i dylika avseenden likartade för de
olika ländernas redare samt att dessa på grund härav bleve i möjligaste
mån jämställda i konkurrensen.
Svenska sjöfolksförbundet har framhållit, att bland de 19 stater, som ratificerat
konventionen, funnes sådana, vilkas sjöfart kraftigt konkurrerade med
*) Konventionen har numera ratificerats jämväl av Argentina.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
den svenska sjöfartsnäringen, saint att arbetsgivare mbud från vissa av de
stater, som numera godkänt konventionen, vid Genuakonferensen röstat mot
densamma, medan för Sveriges vidkommande såväl arbetar- som arbetsgivarombuden
ävensom statens representant varit ense därom, att konventionen
ur social synpunkt vore berättigad.
Sveriges redareförening har anfört bland annat:
Bland de skäl, som åberopades för en anslutning från svensk sida till
konventionen, framkölles rimligheten därav, att sjöman, som genom skeppsbrott
råkat i oförskylld arbetslöshet, bereddes understöd åtminstone viss tid
därefter. Huru behjärtansvärd en dylik hjälp till sjömannen än kunde vara, torde
det dock vara oriktigt, att redaren vid en fartygsförlisning, som utan hans
förvållande medfört ett upphörande av tjänsteavtalet, skulle förpliktas att
utgiva ersättning till det på grund av förlisningen arbetslösa sjöfolket. Föreningen
kunde för sin del helt instämma i det uttalande, som år 1921 gjordes
av en ledamot i lagrådet, nämligen att det vore mindre rimligt att redaren
skulle lia en mera omfattande skadeståndsskvldighet gentemot sjöman, som
entledigats på grund av fartygets förolyckande, således i fall av casus, än
gentemot sjöman, som han utan laga skäl avskedat, och detta utan att omständigheter
av ömmande beskaffenhet kunde mera åberopas i det förra fallet
än i det senare.
Hänsynen till ett främjande av den internationella lagstiftningen borde
enligt föreningens mening icke tillmätas den betydelse i ratificeringsfrågan,
som i promemorian gjordes gällande, ty de internationella konventionerna
finge icke anses såsom självändamål. Häremot ansåge föreningen det förhållandet,
att såväl danska som finska regeringen tagit avstånd från samarbetet
de nordiska länderna emellan i syfte att ernå en samtidig ratificering av
konventionen, utgöra skäl, som talade mot en anslutning till densamma från
svensk sida.
Det svenska arbetsgivarombudet å konferenssammanträdet i Genua år
1920 hade visserligen röstat för antagandet av konventionen, men sedan dess
hade förhållandena avsevärt förändrats. Bland annat hade tillkomsten av
1922 års sjömanslag medfört sådana fördelar för de ombord anställda, att de
i socialt hänseende måste betraktas såsom synnerligen väl tillgodosedda.
Denna lag hade även för rederinäringen medfört omfattande kostnader. Ett
antal övriga författningar av social innebörd hade sedan dess jämväl antagits,
varigenom utgifterna för näringen successivt ökats.
Under senare år hade omfattande åtgärder vidtagits av statliga och kommunala
myndigheter för att med allmänna medel bereda understöd åt arbetslösa.
Dessa åtgärder innefattade även sjöfolket. Det förefölle föreningen
rimligt, att de allmänna reglerna för bibringandet av arbetslöshetslijälp tilllämpades
jämväl i de fall, då arbetslöshet uppstode till följd av fartygs förlisning,
helst som — vilket redan framhållits — arbetsgivaren i dylikt fall
vore helt oförskylld till att sjömannens tjänsteavtal upphörde.
Slutligen ville föreningen framhålla, att tidpunkten nu mindre än någonsin
torde vara ägnad att utfärda föreskrifter, som betungade Sveriges sjöfart
med ytterligare utgifter eller förpliktelser, i synnerhet när det gällde
sådana områden av den sociala sjömanslagstiftningen, inom vilka redan förefintliga
bestämmelser sörjde för att de ombord anställda bleve val tillgodosedda,
något som obestridligen torde vara fallet med sjömanslagen i dess
nuvarande lydelse.
Sveriges segelfartygsf(hening har i huvudsak anfört följande:
12
Kungl. Majus proposition nr 137.
Då fartyg förliste, vore det en olyckshändelse, som redaren oell besättningen
råkat ut för. Med vilken rätt kunde då ansvaret kastas på redaren,
så att lian skulle ersätta sjöfolket med två månaders hyra och samtidigt till
dem utgiva ersättning för förlorade effekter? Följande exenrpel kunde framhållas.
Två fartyg vore på resa till svensk hamn. Båda stöde inför möjligheten
att lägga upp. Sjöfolket skulle dock icke uppsägas, förrän fartygen
anlöpt destinationsorten. Det ena fartyget kornme i hamn och avmönstrade,
varvid besättningen bleve arbetslös men erhölle intet understöd av redaren.
Det andra fartyget förliste. Besättningen, som även här bleve arbetslös,
skulle emellertid enligt konventionen äga rätt till två månaders hyra. Båda
fartygens besättningar bleve således samtidigt arbetslösa, men besättningsmännen
och redarna bleve ej likställda inför lag. Ansåge staten, att sjömän
som förliste vore i större behov av underhåll än de som uppsagts och
avmönstrats, borde staten träda emellan och bevilja anslag till en assuransfond
samt föranstalta om en assurans med sjöfolksorganisationerna såsom
delägare, där varje sjöman själv för en billig premie kunde försäkra sig mot
arbetslöshet vid förlisning.
Brunne en fabrik ned eller finge stoppa till följd av annan olyckshändelse,
bleve arbetsgivaren därigenom icke skyldig underhålla sina arbetare.
I sådant fall finge stat och kommun träda till. Samma borde förhållandet
vara, när sjöman genom förlisning bleve arbetslös.
Kommerskollegium — som vid avgivande av sitt utlåtande haft tillfälle att
taga del av de yttranden, vilka avgivits av Sveriges segelfartygsförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges
radiotelegrafistförening och svenska sjöfolksförbundet — har såsom skäl för
sitt avstyrkande av Sveriges anslutning till konventionen anfört bland annat:
Kollegium hade redan i samband med socialpolitiska delegationens behandling
av den föreliggande frågan haft tillfälle uttala sig i ämnet. Härvid
hade kollegium hävdat, att nu ifrågavarande ersättningsskyldighet ej skäligen
borde åläggas redaren. Kollegium kunde icke finna, att sedan dess något
förekommit, som kunde föranleda kollegium att frångå denna ståndpunkt.
En omständighet av otvivelaktig betydelse för bedömandet av frågan örn
konventionens ratificering för Sveriges del vore visserligen, att densamma
numera ratificerats av 19 stater och därvid bland annat av England, Italien,
Belgien, Estland, Frankrike, Lettland och Tyskland. Men förutom att ett
flertal av de större sjöfartsidkande länder, som ratificerat konventionen, tillhörde
den råd av länder, som i beaktansvärd utsträckning subventionerade
sin sjöfart, ville kollegium framhålla, att det måste beträffande en lag, vilken
såsom sjömanslagen tillkommit i interskandinaviskt samarbete, tillmätas den
största betydelse, att såväl Danmark som Finland avvisat tanken på att för
närvarande införliva konventionen med sin lagstiftning, vartill komme, att
Norge, kollegium veterlig!, ännu icke tagit slutlig ställning till frågan. Det
syntes kollegium böra föreligga mycket tvingande skäl, innan Sverige ginge
att i förhållande till de skandinaviska länderna mer eller mindre isolerat
genomdriva en ändring i sjömanslagen av här ifrågasatt art.
Kollegium utvecklar vidare, att sådana skäl syntes kollegium icke hava
förebragts. Härjämte har kollegium funnit ganska stora vanskligheter vara
förbundna med varje försök att ur sitt allmänna sammanhang utbryta en
mindre del av arbetslöshetsproblemet. Vidare har kollegium framhållit, att
den föreslagna lagstiftningen knappast kunde anses stå i god överensstämmelse
med principerna för gällande lagstiftning i övrigt rörande redares
13
Kungl. Majis proposition nr 137.
och sjöfolks ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Härutinnan erinrar
kollegium särskilt om det förut berörda uttalandet inom lagrådet, att redare
enligt förslaget skulle få mera omfattande skadeståndsskyldighet gent emot
sjöman i fall av casus än redare hade vid olaga avskedande. Därvid påpekar
kollegium, att förslaget visserligen i full anslutning till konventionen
begränsade redarens ersättningsskyldighet till den del av maximitiden för
ersättningens utgående, varunder sjömannens arbetslöshet verkligen funnes
vara orsakad av fartygets förolyckande, men att detta förhållande likväl icke
berörde själva principfrågan.
Katificeringens ekonomiska betydelse
för redarna.
En av de främsta invändningarna mot en lagstiftning i enlighet med konventionens
bestämmelser har varit, att lagstiftningen skulle bliva oskäligt
betungande för redarna. I detta hänseende är förut nämnt, att enligt en
inom socialstyrelsen verkställd utredning rörande svenska fartygs förolyckande
under åren 1923—1926 den genomsnittliga kostnaden för beredande av
hyra åt skeppsbrutna under två månader skulle uppgå till högst 59,000 kronor
örn året (jfr s. 8). Inom kommerskollegium och socialstyrelsen har utredning
nu verkställts rörande svenska fartygs förolyckande under åren 1927—
1932.
Denna utredning visar följande:
1927
1928
1929
1930
1931
1932
Antalet förolyckade fartyg 33
42
35
25
23
19
» överlevande 192
355
266
163
196
125
De överlevandes hyra
under 2 månader 60,500
125,200
83,000
55,600
65,000
48,000
Genomsnittliga kostnaden för hela tioårsperioden 1923—1932 skulle således
utgöra omkring 67,300 kronor.
I promemorian framhölls, att vid bedömandet av förevarande invändning
till en början vore att märka, att den kostnad, rederinäringen i sin helhet
skulle få vidkännas, därest två månaders hyra bereddes åt skeppsbrutna, ej
torde komma att uppgå till något mera betydande belopp. Denna kostnad
antogs i promemorian — vid vars upprättande den förut berörda utredningen
förelåg färdig allenast i fråga örn åren 1927 och 1928 — på vissa skäl med all
sannolikhet komma att stanna vid ett belopp föga överstigande 60,000 kronor.
Vidare anfördes i promemorian:
Ej ens en kostnad av sålunda angiven storlek syntes emellertid för rederinäringen
vara av den betydelse, att hinder för ratificering av konventionen
ur ekonomisk synpunkt skulle kunna anses föreligga. Men härtill komme,
att kostnaden i själva verket torde bliva icke oväsentligt lägre. Det angivna
beloppet vore nämligen beräknat efter en ersättningstid i varje fall
av två månader, medan enligt konventionens bestämmelser ersättningstiden
i åtskilliga fall på sätt i det följande komme att närmare belysas måste
bliva avsevärt kortare.
Örn sålunda ekonomiska skäl för redarna, tagna som en helhet, näppeligen
syntes kunna med fog åberopas mot ett biträdande från svensk sida
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
av konventionell, torde förhållandet vara enahanda jämväl för de enskilda
redarnas vidkommande. Vid ett större fartygs förolyckande skulle visserligen
arbetslöshetsersättningen kunna uppgå till flera tusentals kronor. Men
av de fartyg, som förolyckades, utgjorde de större blott ett fåtal, och då
ett dylikt fartyg förolyckades, spelade en ersättning av nämnda omfattning
ringa roll för redaren. Vid mindre fartygs förolyckande åter torde ersättningen
i allmänhet ej utgöra något avsevärt belopp, och beträffande sådana
fartyg, särskilt smärre skutor vilka torde utgöra det övervägande antalet av
de fartyg som förolyckades, vore dessutom att märka, att befälhavarna
ävensom i icke ringa utsträckning besättningarna ofta vore delägare i fartyget
Vid
uppskattningen av de ekonomiska verkningarna för redarna av en
lagstiftning i enlighet med konventionens bestämmelser torde jämväl böra
uppmärksammas, att i de fall, fartygets förolyckande ägt rum i utlandet och
de å fartyget anställda svenska sjömännen således enligt gällande lag vore
berättigade till hyra under hemresa, sådan hyra vid en tillämpning av konventionen
uppenbarligen __ skulle utgå allenast i den mån ersättning för arbetslöshet
ej åtnjötes. An ytterligare vore att märka, att redarna torde
kunna skydda sig mot den ökade risken genom försäkring till en sannolikt
ringa premie.
Socialstyrelsen har framhållit, att man knappast — i synnerhet vid nu
rådande förhållanden inom sjöfarten — med fog kunde påstå, att vid större
fartygs förolyckande utgivandet av den i promemorian angivna ersättningen
skulle spela ringa roll för redaren. Särskilt örn redaren eller rederiet endast
ägde ett eller ett par större fartyg, vilket mycket väl kunde inträffa, torde
en utgift av berörda storlek ofta bli ganska kännbar. Vore risken ifråga
täckt genom försäkring, kunde förhållandet naturligen bli ett annat.
Svenska sjöfolksförhundet bär ansett av utredningen framgå, att de ekonomiska
förpliktelserna för redarna i förevarande fall ej behövde bli särdeles
betungande, örn hänsyn toges till att de belopp, som årligen för ändamålet
behövde utbetalas, utgjorde en mycket ringa del av det för handelsflottan utgående
totala lönebeloppet. Premien för försäkring mot denna risk borde
därför bli synnerligen ringa.
Sveriges redareförening har anfört följande:
Aven örn de totala kostnaderna för den svenska rederinäringen i händelse
av en ratificering av konventionen, fördelade på tonnaget i dess helhet, icke
förefölle vara betungande, kunde de dock för den enskilde redaren uppgå
till väsentliga belopp. Örn exempelvis ett motorfartyg av ungefärligen 3,000
d. w. tons till följd av sjöolycka ginge förlorat, skulle de totala utgifterna
för redaren i form av hyresersättning under två månader uppgå till omkring
9,500 kronor. Motsvarande kostnader för ett ångfartyg örn cirka 8,000 d. w.
tons skulle uppgå till omkring 14,000 kronor.
För mötande av dessa utgifter ansäges emellertid redaren kunna försäkra
sig. Även örn möjlighet därtill förefunnes, medförde en dylik försäkring en
utgiftsökning för redaren i form av försäkringspremier. I dessa tider, då
redaren nödgades vidtaga alla besparingar för att nedbringa den förlust,
som rörelsen i många fall medförde, vore även en dylik premieutgift kännbar.
Föreningen funne i övrigt icke, att en dylik argumentering kunde åberopas
till stöd för genomförandet av en lagstiftning, allra minst då denna i
sig själv måste såsom i detta fall anses mindre befogad.
Sveriges scgelfartygsförening har framhållit följande:
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
Av vad i promemorian anförts i fråga örn de ekonomiska verkningarna
för de enskilda redarnas del vid ett biträdande av konventionen syntes kunna
utläsas, att vid förlisning ägare till mindre fartyg lättare skulle kunna utgiva
ersättning än ägare till större fartyg. Förliste ett mindre fartyg, där
befälhavaren och en del av besättningen ägde fartyget, gjorde dessa emellertid
alltid en stor förlust, då fartyg icke kunde försäkras till sitt fulla värde.
Vanligen finge ägaren stå en femtedel såsom självrisk. Mindre fartyg inköptes
i åtskilliga fall av personer, som under många år seglat såsom sjömän.
Vid inköpen satsades de sparade medlen, varjämte lån erhölles genom anhörigas
borgen. Genom förlisning bleve många av dessa fartygsägare helt
utblottade. Den del av besättningen, som vore delägare i fartyget, vore i
lika stort behov av hjälp som de övriga.
Vid lagstiftning borde man icke enbart taga sikte på den ena partens
intresse. Myndigheterna borde även beakta de mindre fartygsägarnas belägenhet
och göra allt för att stödja en självförsörjande befolkning och icke genom
nya pålagor försvåra deras existens. Skulle en lagstiftning sådan som den ifrågasatta
genomföras i Sverige, måste undantag göras för alla fartyg under 300
bruttoton.
Kommerskollegium uttalar sig på följande sätt:
Kollegium kunde icke, särskilt icke under nu rådande förhållanden, utan
vidare anse ett belopp å 67,300 kronor — vartill den genomsnittliga ersättningen
för år beräknats under tioårsperioden 1923—1932, därest konventionen
varit genomförd — vara av mindre betydelse för rederinäringen. För ett
säkert bedömande av betydelsen av en uppkommande ny kostnadspost i en
näringsverksamhet vore det icke tillräckligt att endast beakta storleken av
denna enstaka post såsom sådan, utan denna måste ställas i relation till
näringsverksamhetens ifråga räntabilitet överhuvudtaget, och för sjöfartens
vidkommande torde denna sida av spörsmålet särskilt för närvarande erbjuda
en del moment av ganska ömtålig karaktär. An mindre syntes det kollegium
möjligt att godtaga den i promemorian framförda argumenteringen,
som åsyftade att påvisa, att i de enskilda fallen en ersättning av här föreslagen
omfattning skulle spela en ringa roll för redaren.
Kollegium har härefter erinrat, hurusom i promemorian framhölles, att
redarna syntes kunna skydda sig mot den ökade risken genom försäkring
till en sannolikt ringa premie, samt vidare anfört, att det vore uppenbart^
att försäkring för den nu ifrågavarande risken skulle medföra minskad ekonomisk
belastning i vissa av de enskilda fall, som vid fartygs förolyckande
skulle drabbas av lagstiftningens köp sek veil ser. I detta sammanhang har
kollegium åberopat en skrivelse från försäkringsaktiebolaget Fylgia rörande
försäkring för sådan risk, varom vore fråga. Enligt denna skrivelse, som
bygger på ett uttalande i ämnet av ledamöter i den för sjöförsäkringsbolagen
gemensamma tariffkommittén, skulle hinder icke möta mot erhållande av
dylik försäkring i svenska försäkringsbolag, och premierna skulle kunna
sättas lika med gällande satser vid försäkring mot totalförlust av intresse,
fordran och dylikt i olika fartyg, vilka utgjorde mellan D/o—8*/j % per år å
försäkringssumman beroende på fartygets beskaffenhet och ålder samt fartområde
lii. m. Beträffande såväl däcks- som maskinbefäl förelåge dock möjlighet
för att lägre premier skulle kunna beräknas. Härefter yttrar kollegium vidare:
Med ledning av den genomsnittliga årliga uppbörden av hyresavgifter till
sjömanshusen, utgående i stort sett med 1 % av utbetalade hyresbelopp
16
Kungl. Majus proposition nr 137.
(§ 22 i förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i riket samt
sjöfolks på- och avmönstring m. m.), kunde liyresavlöningen till det å svenska
fartyg i utrikes fart anställda sjöfolket beräknas lia uppgått i genomsnitt för
åren 1931 och 1932 till i runt tal 35,500,000 kronor per år eller sålunda för
två månader till omkring 5,900,000 kronor. Med utgångspunkt från en premie
för försäkring av detta intresse å i genomsnitt 2 ä 2‘/2 % skulle den årliga
premiekostnaden för det i utrikes sjöfart använda tonnaget kunna beräknas
till det i och för sig icke ringa beloppet av 118,000 respektive 147,500 kronor.
Med utgångspunkt åter från att de preliminärt beräknade premierna måhända
vore högre än de i verkligheten komme att gestalta sig och att det därför
kanske kunde vara befogat att räkna med en genomsnittlig premie, uppgående
allenast till den lägsta ifrågasatta, nämligen l1/, %, skulle den årliga
premiekostnaden för motsvarande tonnage likväl uppgå till 88,500 kronor.
Med hänsyn till den genomsnittligt sett ganska höga åldern på den svenska
trampflottan och den avsevärt högre premiesatsen för vissa fartygskategorier,
torde denna summa icke vara för högt beräknad, vartill komme, att hänsyn
vid beräkningen icke tagits till det i enbart inrikes fart använda tonnaget.
För bedömande av den relativa storleken av nu angivet premiebelopp
kunde det vara av intresse att anställa en jämförelse mellan den på redarna
belöpande årliga kostnaden för försäkring mot förevarande specialfall av
arbetslöshet samt den årliga kostnad, som kunde beräknas högst lia ifrågakommit
för redarna vid genomförande av det i propositionen nr 209 vid
1933 års riksdag framlagda förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.
Enligt samtidigt framlagt förslag till lag angående bidrag från
arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen skulle nämligen varje
arbetsgivare, som i sin verksamhet använde arbetare i sådan omfattning, att
de motsvarade ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo
sysselsatta arbetare, erlägga en avgift med tre kronor för arbetare, därvid
avgiften skulle beräknas efter det antal i genomsnitt för kalenderår till fullo
sysselsatta arbetare, som de under nästföregående år i verksamheten använda
arbetarna motsvarade. Med utgångspunkt från en genomsnittlig
bemanning för seglationstiden å de i han delssjöfart (in- och utrikes fart)
använda svenska fartygen örn 20 nettoton och däröver, befintliga vid årets
slut, av sammanlagt omkring 25,000 personer (år 1930: 24,760 personer och
år 1931: 24,114 personer), skulle de sammanlagda på redarna i in- och utrikes
sjöfart belöpande årliga bidragen till genomförande av den föreslagna frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen uppgå till omkring 75,000 kronor eller sålunda
till mindre belopp i samband med hela denna försäkring än avgifterna
för försäkring mot arbetslöshet i anledning av fartygs förolyckande i
utrikes fart.
Kommerskollegium har vidare uttalat, att kollegium måhända icke skulle hava
med hänsyn till allenast nu anförda förhållanden motsatt sig genomförande
av den föreslagna lagstiftningen, örn densamma icke tillika synts kollegium
knappast kunna anses stå i god överensstämmelse med principerna för
gällande lagstiftning i övrigt rörande redares och sjöfolks ömsesidiga rättigheter
och förpliktelser. Kollegiets uttalande i denna del är förut berört
(s. 12—13).
Missbruk av ersättningsr ätten
I
promemorian framhölls, att mot konventionens ratificering från rederihåll
anförts jämväl den invändningen, att en rätt till ersättning för arbets
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 137-
17
löshet skulle obehörigen utnyttjas från sjöfolkets sida. Berörda farhåga —
anfördes det i promemorian — torde emellertid vara överdriven och syntes
i allt fall kunna verksamt motarbetas genom åtgärder från arbetsförmedlingens
sida, därest missbruk skulle yppa sig.
Socialstyrelsen har uttalat, att det i promemorian gjorda påståendet om
möjligheten att motarbeta missbruk måhända kunde äga fog för sig beträffande
sjömän, som uppehölle sig inom riket, men att man även i dessa fall
nog finge räkna med vissa svårigheter vid tillämpningen. I fråga örn sjömän,
som vistades utom riket under tiden för ersättningens utgående, syntes
man däremot ha små utsikter att kunna förhindra missbruk av ersättningsrätten.
Sveriges redareförening anför härutinnan:
Den offentliga sjömansförmedlingen i Sverige kunde icke såsom förmedlare
av arbetskraft anses hava uppfyllt de förväntningar, man från början ställt
på densamma. Erinringar härutinnan hade vid olika tillfällen från föreningens
sida framställts, utan att dock ändring kunnat åvägabringas. Åtminstone
å vissa platser utövade manskapets organisation en sådan kontroll över anställandet
av sjöfolk, att anstaltens verksamhet förrycktes, såväl då det
gällde att med oväld betjäna platssökande svenska medborgare, oavsett örn
de vore organiserade eller ej, som då fråga vore att upprätthålla arbetsgivarnas
rätt att fritt välja sin besättning. Att under sådana omständigheter
kunna förvänta, att sjömansförmedlingen skulle vara i stånd kontrollera
att rätten till ersättning för arbetslöshet i ifrågavarande fall icke obehörigen
utnyttjades från sjöfolkets sida ansåge föreningen vara uteslutet. Föreningen
nödgades därför vidhålla sitt till den socialpolitiska delegationen gjorda uttalande
i detta hänseende (jfr s. 6—7).
På liknande sätt har Sveriges segelfartygsförening yttrat sig.
Kommerskollegium har funnit, att visst fog icke kunde frånkännas berörda
farhåga och i detta hänseende åberopat ett utlåtande, som kollegium den 21
februari 1933 avgivit över då föreliggande förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring
m. m. och vari kollegium i princip tillstyrkt detta även sjöfarten
avseende förslag. I utlåtandet hade kollegium i samband med dryftandet
av frågan örn eventuella svårigheter att skilja mellan ofrivillig och självförvållad
arbetslöshet framhållit bland annat följande:
Det syntes kollegium uppenbart, att i den mån som otillfredsställande
förhållanden i fråga örn arbetsförmedlingens organisation förelåge, effektiva
åtgärder måste vidtagas till åstadkommande av rättelse. Det hade emellertid
icke undgått kollegium, att stadgandet i 19 § av utkastet till förordning örn
erkända arbetslöshetskassor'') — enligt vilket stadgande i regel såsom villkor
för daghjälp förutsattes företeende av intyg örn att den arbetslöse den dag,
varom fråga vore, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt arbete
samt örn det besked, som därvid lämnats honom — i själva verket
syntes kunna förväntas verka till förbättring av de påtalade förhållandena
vid arbetsförmedlingsanstalterna såtillvida, som nämnda stadgande måste
medföra, att vederbörande arbetssökande verkligen effektivt ställde sig till
förfogande för vinnande av anställning. Han riskerade ju eljest att gå arbetslöshetshjalpen
förlustig.
'') Liknande bestämmelse har upptagits i 19 § av förslaget i ämnet till 1934 års riksdag
(propositionen nr 38).
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 137. 195 34 2
18
Departe
ments
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 137.
Härefter yttrar kollegium:
Det syntes kollegium alldeles uppenbart, att då det läge i de arbetssökandes
eget skön att för erhållande av ny anställning anmäla sig vid förmedlingsanstalt
eller icke oell en reglering av efterfrågan på arbete alltså
faktiskt kunde komma till stånd genom organisationernas ingripande, varje
som helst ersättning för arbetslöshet såsom sådan måste bygga på ett stadgande
av angivna innebörd. Utan ett dylikt stadgande kunde farhågan för
obehörigt utnyttjande av bestämmelserna icke avvisas. Ett stadgande av
huvudsakligen enahanda innebörd borde meddelas till förhindrande av obehörigt
utnyttjande av rätt till arbetslöshetsersättning för tiden efter det
vid fartygs förolyckande överlevande sjömän ankommit till Sverige.
Ett fartygs förolyckande medför som regel enligt svensk lag att tjänsteavtalen
för de ombord anställda omedelbart upphöra att gälla. Helt naturligt
måste de skeppsbrutna bereda sig på en längre eller kortare väntetid,
innan de kunna erhålla någon ny anställning. Den belägenhet, vari de sålunda
råka, har också i vissa hänseenden beaktats av lagstiftningen. Något
särskilt understöd i anledning av förlusten av anställning har emellertid icke
tillerkänts sjöfolket. Såsom den föregående framställningen givit vid handen,
har under en internationell konferens i Genua år 1920 enighet vunnits örn en
konvention, enligt vilken befälhavare och sjömän i så måtto beredas hjälp
vid fartygs förolyckande, att de av redaren erhålla ersättning för den av
olyckan förorsakade arbetslösheten med belopp, som dock må begränsas till
två månaders hyra. De svenska ombuden vid Genuakonferensen — ej allenast
sjömännens representant utan även såväl regeringens som redarnas ombud —
röstade för det ifrågavarande konventionsförslagets antagande. Sjölagskommittén
upptog också konventionsbestämmelserna i sitt slutliga förslag till sjömanslag.
Att det oaktat föreskrifter i enlighet med konventionen icke kommo
att inflyta i sjömanslagen hade enligt föredragande departementschefens uttalande
till statsrådsprotokollet vid sjömanslagens framläggande för riksdagen
närmast sin grund däri, att vid nämnda tidpunkt — år 1922 — icke någon enda
stat ratificerat konventionen. Härutinnan har numera en väsentlig ändring inträtt,
i det att icke mindre än 20 stater, däribland flera betydande sjöfartsidkande
nationer, med vilka Sverige står i ganska livlig förbindelse, biträtt
konventionen. Denna omständighet utgör enligt min mening ett vägande
skäl att även i vårt land söka förverkliga konventionens föreskrifter och
därigenom bereda skeppsbrutna det bistånd i deras svåra belägenhet, som
föreskrifterna innebära.
Att konventionen numera vunnit anslutning från ett stort antal stater
har även hos dem, som ställt sig avvisande mot en lagstiftning i enlighet
med konventionen, tillmätts betydelse, men större vikt har ansetts böra
läggas vid det förhållandet, att av de nordiska länderna Danmark och
Finland avböjt svenska regeringens inbjudan till samarbete för eventuell
ratifikation av konventionen samt Norge ännu icke tagit ställning till frågan
örn anslutning. Självfallet hade det varit önskvärt, örn förevarande regler
kunnat samtidigt upptagas i den nordiska lagstiftningen. Det är emellertid
att märka, att på detta område redan nu — på sätt i den lämnade redo
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
görelsen (s. 7—8) antytts — en viss rättsolikhet råder de skilda länderna
emellan, varför något principiellt hinder mot den ifrågasatta lagstiftningens
genomförande endast för Sveriges del icke synes föreligga.
Mot ett upptagande i svensk rätt av föreskrifter örn skyldighet för redare
att ersätta befälhavare och sjömän för arbetslöshet vid fartygs förlisning
hava emellertid framställts flera invändningar. I principiellt hänseende har
sålunda anmärkts, att de allmänna reglerna för beredande av arbetslöshetslijälp
borde vara tillämpliga jämväl i förevarande fall, helst som redaren,
helt utan skuld till arbetslösheten, ej ensam borde bära därav föranledd
kostnad. I anledning av denna invändning får jag till en början erinra, att
Kungl. Majit genom propositionen nr 38 för riksdagen ånyo framlagt förslag
att i försäkringens form och med stöd av det allmänna bereda arbetslöslietshjälp
åt lönearbetare i gemen och således även åt sjömän. Med hänsyn
härtill torde frågan närmast gälla, örn det kan anses befogat, att ur
sitt sammanhang utbryta förevarande del av spörsmålet örn understöd vid
arbetslöshet och med avseende därå låta särskilda regler bliva tillämpliga.
Denna fråga synes mig böra besvaras jakande. Vid fartygs förlisning lära
förhållandena få anses så säregna, att en avvikelse från vad i allmänhet
gäller i fråga örn beredande av arbetslöslietshjälp är väl försvarlig. Erinras
må, att redare i vissa, det nu avhandlade närstående fall har längre gående
förpliktelser mot sjöfolket än arbetsgivare i land har mot sina anställda.
Detta är händelsen exempelvis vid sjukdom och skada, som sjömannen utan
vare sig eget eller redarens förvållande ådragit sig. Med avseende å det
understöd, som enligt förslaget till arbetslöshetsförsäkring skall utgå, må
här nämnas, att i detta förslag upptagits bestämmelser i syfte att förhindra
utgivande av understöd, i den mån ersättning för arbetslöshet av annan
anledning — såsom i förevarande fall — åtnjutes.
En annan invändning, som ur principiell synpunkt anförts mot en lagstiftning
enligt konventionen, går ut på att redaren skulle kunna få en mera
omfattande ersättningsskyldighet mot en sjöman, som till följd av fartygets
förolyckande och således utan hans förvållande blivit arbetslös, än mot en
sjöman, som redaren utan laga skäl avskedat. Denna invändning hänför sig
närmast till det inom sjöfarten vanliga förhållandet, att avtal ingås för obestämd
tid med rätt för parterna att uppsäga avtalet till upphörande i svensk
hamn efter 7 k 8 dagars uppsägning. Vid olaga avskedande skulle redaren
i dessa fall icke vara skyldig betala hyra för längre tid än uppsägningstiden
jämte tiden för resa till svensk hamn, medan enligt konventionen hyra vid
fartygs förlisning skulle utgå för två månader. Den omständigheten att berörda
olikhet skulle uppkomma synes icke i och för sig böra utgöra hinder
att i lagstiftningen införa regeln örn ersättning för arbetslöshet vid fartygs
förolyckande, då en sådan regel eljest är av behovet påkallad och äger goda
skäl för sig. Det gäller här en bestämt avgränsad grupp av fall, som utbrutits
till särskild reglering i en internationell konvention. Att göra anslutningen
till denna internationella sociallagstiftning beroende av att jämväl
ersättningsregeln för fall av olaga avskedande göres mera gynnsam för
de anställda, synes icke nödvändigt.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
De betänkligheter mot konventionens förverkligande i vår lagstiftning,
som måhända framförallt tillerkänts betydelse, hänföra sig emellertid till
de ekonomiska verkningarna av den ifrågasatta ersättningsskyldigheten. I
flera yttranden har sålunda gjorts gällande, att kostnaderna vid en tillämpning
av konventionen skulle bliva oskäligt betungande för redarna. De undersökningar,
som verkställts i detta hänseende, giva vid handen, att den genomsnittliga
årliga kostnaden för rederinäringen efter en ersättningstid av två
månader kan beräknas till endast omkring 67,000 kronor. På sätt den av
kommerskollegium åberopade utredningen visar, kunna redarna skydda sig
mot förevarande risk genom försäkring mot en relativt obetydlig premie.
Premien har nämligen i genomsnitt skattats till 2 ä 21/2 % av försäkringssumman.
Enligt vad redareföreningen uppgivit skulle för ett stort fartyg försäkringssumman
kunna uppgå till omkring 14,000 kronor. Årliga premien
skulle i sådant fall belöpa sig till omkring 300 kronor. Pör smärre fartyg,
där försäkringssumman kan skattas till några hundra kronor, skulle årliga
premien stanna vid 10 ä 20 kronor. Det lärer utan vidare vara klart, att i ett
fartygs driftkostnader belopp som här nämnts spela en helt underordnad roll.
Då ett genomförande i vår lagstiftning av bestämmelser i enlighet med
konventionen skulle bereda sjöfolket en väl befogad hjälp vid fartygs förlisning,
samt de erinringar, som framställts mot konventionens ratificering,
icke synts mig avgörande, anser jag att Sverige bör ansluta sig till konventionen.
Till denna fråga anhåller jag senare få återkomma. Jag övergår nu
till frågan örn de lagändringar, som påkallas av en ratificering.
Förslagets detaljer.
1933 års utredning.
Översikt över lagändringarna.
Angående de lagstiftningsåtgärder, som skulle erfordras i händelse av
Sveriges anslutning till konventionen anfördes i promemorian följande:
I likhet med vad sjölagskommittén år 1921 föreslog torde de för konventionens
ratificering erforderliga bestämmelserna böra upptagas i sjömanslagen.
Denna lag reglerade sjömannens anställningsavtal och svårighet syntes
icke förefinnas att inarbeta konventionens huvudstadgande i lagen.
Vid införandet i sjömanslagen av konventionens bestämmelser torde sjölagskommitténs
förslag i ämnet i huvudsak böra följas. Sålunda syntes i 41 § —
såsom ett andra stycke — böra upptagas en föreskrift i anslutning till huvudstadgandet
i konventionen samt i 6 § en bestämmelse, enligt vilken befälhavaren
vid fartygets förolyckande skulle äga samma rätt till ersättning som
sjöman. Utom å befälhavaren och den egentliga besättningen torde de nya
bestämmelserna böra äga tillämpning å sådana ombord anställda personer,
som vore antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhörde den
egentliga besättningen. Så bleve på grund av innehållet i 70 § sjömanslagen
utan vidare förhållandet vid ett införande av huvudstadgandet i 41 §.
Med hänsyn till vår sjömanslagstiftnings allmänna ställning till sådana ombord
anställda personer, som icke vore antagna av redaren eller befälhavaren,
torde däremot föreskrifterna i konventionen icke böra vara tillämpliga å
denna grupp av besättningen. 71 § sjömanslagen, däri de fall vore angivna,
21
Kungl. Majus proposition nr lii?''.
i vilka sjömanslagens bestämmelser skulle vara tillämpliga å sistnämnda
grupp av besättningen, borde således lämnas orubbad. Yad anginge de
anställdas nationalitet syntes stadgandena i konventionen ännu så länge
principiellt endast böra gälla svenska sjömän oell tillämplighet å utländska
sjömän bliva beroende av ömsesidighet. På grund av innehållet i 42 §
sjömanslagen vunnes detta genom att låta föreskriften i 41 § andra stycket
avse blott svenska sjömän. Härvid förutsattes det emellertid, att arbetslöshetsersättningen
tillförsäkrades sjömän i de länder, som beredde svenska
sjömän denna förmån. Beträffande konventionens undantag för krigsfartyg
torde någon uttrycklig bestämmelse ej erfordras, då sjömanslagen överhuvud
taget ej hade avseende å dylika fartyg. Att för fordran å ersättning i förevarande
hänseende panträtt i fartyg och frakt ävensom förmånsrätt åtnjötes,
framginge av 268 § punkt 2 och 267 § sjölagen (jfr lagen den 18 maj 1928,
nr 161, örn ändring i vissa delar av sjölagen 267 § punkt 2 och 269 §).
I fråga örn den i gällande lag stadgade rätten för sjöman att i fall, då
hans anställning till följd av fartygets förolyckande upphörde i utlandet,
åtnjuta hyra under hemresa syntes i detta sammanhang allenast den jämkning
vara påkallad, som betingades därav att sådan hyra uppenbarligen
borde utgå allenast i den mån ersättning för arbetslöshet ej åtnjötes. Den
nuvarande bestämmelsen i andra stycket av 41 § sjömanslagen, vilket stycke
hädanefter skulle bilda paragrafens tredje stycke, torde i överensstämmelse
härmed böra ändras.
Orsakssammanhanget mellan arbetslösheten
och förlisningen.
Till närmare förklaring av innebörden i det föreslagna stadgandet i 41 §
andra stycket anfördes i promemorian bland annat:
Rätten till ersättning i förevarande hänseende hade i första hand begränsats
till den tid arbetslösheten funnes vara orsakad av olyckan. Detta
hade skett i överensstämmelse med föreskriften i konventionen örn skyldighet
för redaren att utgiva ersättning för den arbetslöshet, som förorsakades
av fartygets förolyckande. Begränsningen innebure, att ersättning ej skulle
utgå för tid, efter det tjänsteavtalet skulle hava utlupit, därest olyckan ej
inträffat.
Fastställandet av tidpunkten, när avtalet skulle hava utlupit, finge ske
med stöd av den utrecfning, som därom kunde förebringas i varje särskilt
fall. Då sjömannens anställning gällt viss resa eller fix tid, som redaren ej
ämnat förlänga, vore tidpunkten given, likaså, örn tjänsteavtalet varit ingånget
för obestämd tid och uppsägning i syfte att tjänsteavtalet skulle upphöra
ägt rum före fartygets förolyckande.
Svenska maskinbefäls förbundet anför:
I flertalet fall torde det vara mycket svårt att avgöra, huruvida arbetslösheten
förorsakats av olyckan. Hänsyn finge nämligen tagas till nu rådande
praxis inom sjöfarten, där anställningsavtalen i regel träffades på obestämd
tid med viss uppsägningstid med lämnande av tjänsten i svensk hamn.
Denna uppsägningstid hade för befälets vidkommande gjorts beroende av
huruvida fartyget bomme att uppläggas, i vilket fall uppsägningstiden vore
kortare. Det torde emellertid vara ganska vanskligt att efter inträffad sjöolycka
avgöra, huruvida fartyget efter avslutad resa var avsett att uppläggas,
åtminstone i de fall då icke en ny frakt redan varit avtalad. Men bortsett
från dessa omständigheter vore det omöjligt att avgöra, när det varit redarens
avsikt att efter skedd uppsägning entlediga sjömannen. Man tillämpade
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
nämligen numera i stor utsträckning den praxis, att besättningen uppsades,
för den händelse fartyget skulle komma att uppläggas, varigenom redaren
kunde undgå att betala hyra för uppsägningstiden. Därest uppläggningen
icke komme till stånd, prolongerades tjänsteavtalet vid fartygets besök i
svensk hamn automatiskt, men då företoges vanligen ny uppsägning omedelbart
som den gamla utlupit. På så sätt komme besättningen att vara permanent
uppsagd, utan att det varit redarens avsikt att entlediga den. Det
vore således tydligt, att den omständigheten, att sjömannen varit upjrsagd för
avmönstring i viss hamn, icke därför innebure, att han skulle komma att
bli avmönstrad i nämnda hamn, och således vore det omöjligt att säga, när
hans tjänsteavtal skulle ha upphört, därest icke fartyget förolyckats. Under
dessa omständigheter ansåge förbundet den gjorda inskränkningen komma
att medföra indragning av arbetslöshetsersättningen även i ett stort antal
fall, då arbetslösheten förorsakats av fartygets förlisning. Det funnes därför
ej anledning att införa sådan inskränkning i sjömanslagen.
I liknande riktning har Sveriges far tygsbefäl sförening uttalat sig. Föreningen
framhåller, att under rådande depression såväl befäl som manskap särskilt
å fartyg i nord- och östersjöfart ginge under ständig uppsägning. På grund
härav har föreningen föreslagit, att 41 § andra stycket måtte förtydligas
därhän, att arbetslöshetsersättning skulle utgå, oavsett örn uppsägning ägt
rum eller ej. Denna utsträckning av understödsplikten ansåg föreningen
icke bliva av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för redaren men däremot
av största betydelse för de ombord anställda.
Jämväl kommerskollegium har berört den av sammanslutningarna framhållna
olägenheten, att de anställda liölles ständigt uppsagda.
Skyldigheten att taga ny anställning.
I promemorian anfördes:
I lagutkastet 41 § andra stycket hade i fråga örn tiden för arbetslöshetsersättningens
utgående den ytterligare begränsningen stadgats, som läge i
skyldigheten för sjömannen att taga ny anställning, varmed han skäligen
kunde åtnöjas. Denna begränsning, som torde vara självfallen, hade i konventionen
kommit till uttryck i bestämmelsen, att ersättning skulle utgå för
de dagar, varunder sjömannen vore verkligt arbetslös. Den i lagutkastet
föreskrivna skyldigheten syntes böra avse även anställning för kortare tid,
blott anställningen eljest kunde anses likvärdig med den förra. Skulle den
nya anställningen från början vara avsedd att upphöra, innan den stadgade
tvåmånaderstiden skulle hava utlupit, syntes ersättning böra utgå jämväl för
tiden efter anställningens upphörande. I vad mån ersättning eljest borde
utgå, därest den nya anställningen upphörde medan angivna tid av två månader
löpte, torde få bero på omständigheterna i de särskilda fallen.
Socialstyrelsen har funnit det motiverat, att bestämmelsen örn skyldighet
för sjöman att antaga ny anställning, varmed han skäligen kunde åtnöjas,
skärptes därhän, att sjömannen skulle vara skyldig att snarast möjligt söka
erhålla ny anställning.
Svenska sjö/olles förbundet har såsom sin mening framhållit, att den ifrågavarande
bestämmelsen skulle, därest ej ett mera konkret uttryck än »skäligen»
kunde rrttinnas, komma att medföra, att sjöman, som varit anställd såsom
matros å ett fartyg, vilket förlist, med all sannolikhet bleve erbjuden an
-
23
Kungl. Majds proposition nr 137.
ställning som lättmatros eller jungman å ett annat fartyg. I ett dylikt fall
försämrades avlöningsförhållandena avsevärt, men avlöningen som lättmatros
lämnade i varje fall en inkomst, vilken möjligen kunde jämföras med den,
som erliölles vid nödhjälpsarbete eller såsom arbetslöshetsunderstöd i vissa
kommuner. Då sjöman emellertid vid förlisning, oaktat bestämmelserna örn
ersättning för förlorade effekter, otvivelaktigt gjorde en förlust utöver den
som kunde ersättas enligt det föreslagna stadgandet, borde den avlöning
han haft ombord å det förlista fartyget tillförsäkras honom, tills den i lagen
fastställda maximitiden vore tilländalupen.
Övriga frågor.
Såväl socialstyrelsen som kommerskollegium har uttalat sig för en sådan
avfattning av lagtexten, att därav tydligt framginge, att skyldigheten att
betala ersättningen vid arbetslöshet ålåge redaren.
Svenska > n askén b efal sföi-bundet har ifrågasatt, att ersättningsbestämmelsen
skulle erhålla tvingande natur. Förbundet anför härom:
Enligt vad det visat sig, försökte redarna mer och mer genom särskilda
avtal undgå den ersättningsplikt, som ålåge dem enligt sjömanslagen. Särskilt
i tider av stor arbetslöshet vore det mycket svårt för sjömannen att
värja sig mot dylika strävanden. Han riskerade nämligen att icke få någon
anställning, därest han vägrade att gå med på dylika inskränkningar i de
rättigheter, som tillkomme honom enligt sjömanslagen, och han toge då
risken att förlora denna ersättning hellre än att gå arbetslös, särskilt som
han vanligen — optimistisk som sjömannen i allmänhet vore — hoppades
att ingen sjöolycka skulle inträffa. Förbundet ansåge därför, att bestämmelsen
örn rätt till ersättning vid arbetslöshet borde göras tvingande, så att avtal
som strede däremot vore i detta avseende ogiltigt.
Slutligen har socialstyrelsen framhållit, att den i lagutkastet gjorda begränsningen
av ersättningsrätten till svenska sjömän knappast kunde anses stå
i överensstämmelse med konventionen.
Angående de lagstiftningsåtgärder, som erfordras för Sveriges ratificering
av konventionen, kan jag väsentligen ansluta mig till vad i promemorian
härutinnan anförts. Enligt min mening böra de regler, som i förevarande
avseende skola upptagas i svensk lagstiftning, icke begränsas till sjöfart till
havs Titan avse all sjöfart, såväl yttre som inre fart.
I anledning av de farhågor, som i yttrandena uttalats därom, att rätten
till ersättning skulle bliva illusorisk genom att befälhavare och sjömän
hölles ständigt uppsagda, anser jag mig böra framhålla, att en sådan uppsägning
i förevarande fall blott undantagsvis lärer kunna tillerkännas verkan.
Endast då det av omständigheterna framgår, att redarens avsikt med en
uppsägning verkligen varit, att sjömannen vid uppsägningstidens utgång
skulle avmönstra, synes uppsägningen hava betydelse i det hänseende,
varom nu är fråga.
Den i lagutkastet 41 § andra stycket upptagna bestämmelsen örn skyldighet
för sjöman att taga ny anställning, varmed han skäligen kan åtnöjas,
Departe
ments
chefen.
24
Kungl. Majus proposition nr 137.
synes mig icke erforderlig. Härav följande begränsning i rätten för sjöman
att åtnjuta ersättning torde ligga i sakens natur och framgår för övrigt av
den i förslaget uppställda fordran å orsakssammanhang mellan arbetslösheten
och förlisningen. Bestämmelsen fanns ej heller i sjölagskommitténs
förslag.
Andra stycket av 41 § i lagutkastet har jämväl i övrigt undergått omredigering,
därvid syftet bland annat varit att förtydliga, att ersättningsskyldigheten
åvilar redaren.
En ersättningsbestämmelse av förevarande natur bör icke genom avtal
kunna försättas ur tillämpning till skada för befälhavare och besättning.
Då emellertid sjömanslagen i allmänhet överlämnat åt rättstillämpningen att
i varje särskilt fall avgöra frågan örn avtalsfrihetens begränsning, torde en
föreskrift örn bestämmelsens tvingande natur ej heller här behöva upptagas.
I olikhet med socialstyrelsen anser jag hinder icke behöva möta mot en
ratificering av konventionen på grund därav, att ersättningsbestämmelsens
direkta tillämplighet är begränsad till svenska sjömän, örn blott sjömän i
de länder, som bereda vårt lands sjömän arbetslöshetsersättning, tillerkännas
motsvarande förmån. På sätt i promemorian framhållits, torde en dylik
ömsesidighet få förutsättas komma till stånd.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med
det anförda upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270) av den lydelse bilaga (A)1) till detta
protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
V>. Spångberg.
'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
bar bär uteslutits.
Kungl. Majda proposition nr 137.
25
Översättning.
Bilaga B.
Förslag till konvention angående ersättning för arbetslöshet Tid fall
av fartygs förolyckande.1)
§ I
Med
»sjöman» förstås vid tillämpning av denna konvention en var, som
är anställd å fartyg, nyttjat i sjöfart till havs.
Med »fartyg» förstås vid tillämpning av denna konvention varje i allmän
eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp, av vad slag som helst,
vilket nyttjas i sjöfart till havs, med undantag likväl för krigsfartyg.
§ 2.
Då fartyg förolyckas, skall redaren eller den, med vilken sjömannen slutit
avtal örn tjänst ombord å fartyget, till varje å fartyget anställd sjöman utgiva
ersättning för den arbetslöshet, som förorsakas av fartygets förolyckande.
Denna ersättning skall utgå för alla de dagar, varunder sjömannen är
verkligt arbetslös och enligt den beräkningsgrund, som gäller för den genom
avtalet bestämda hyran, men må den totala ersättningen begränsas till
ett belopp motsvarande två månaders hyra.
§ 3.
Ersättning, som här avses, skall åtnjuta samma rättsliga skydd som
fordran på intjänad hyra, och skall sjömannen för dess indrivande äga anlita
samma tillvägagångssätt som beträffande sådan fordran.
§ 4
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar
och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under
följande förbehåll:
a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena
äro omöjliga att tillämpa;
b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning
efter de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.
Varje medlem skall till internationella arbetsbyrån meddela det beslut,
som den fattar med avseende å varje koloni, besittning och protektorat,
vilka icke hava full självstyrelse.
§ 5.
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919, traktaten
i St. Germain den 10 september 1919; traktaten i Neuilly den 27 november
1919 och traktaten i Le Grand Trianon den 4 juni 1920, delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.
'') Ingressen här utesluten.
Bihang till riksdagens protokoll 11)31. 1 sami. Nr 131.
195 34 3
26
Kungl. Majus proposition nr 137.
§ 6.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.
§
Denna konvention skall träda i kraft den dag, sådan notifikation, som
nyss nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men
skall endast vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin
ratifikation hos sekretariatet. Därefter träder konventionen i kraft beträffande
varje annan medlem den dag, dennes ratifikation inregistrerats hos
sekretariatet.
§ 8.
Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 7 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att bringa dess bestämmelser i
verkställighet senast den 1 juli 1922 och att vidtaga erforderliga åtgärder
för att göra dem effektiva.
§ 9.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förfiutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år
efter det den inregistrerats hos sekretariatet.
§ io.
Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år
tillställa generalkonferensen en redpgörelse för denna konventions tillämpning
och skall taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning
bör upptagas frågan örn revision av eller ändringar i konventionen.
§ 1L
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
Kungl. Majus proposition nr 137.
27
Bilaga C.
Utkast
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 (nr 270).
Härigenom förordnas, att 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922
skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6§-
Går fartyget--— och lasten.
Örn befälhavarens rätt till ersättning vid arbetslöshet, till fri hemresa
med hyra och underhåll under resan samt till ersättning för förlorade
effekter gäller vad i 41 § är stadgat för sjöman.
41 §.
Går fartyget---sjöförklaringen avgivits.
Blir svensk sjöman arbetslös till följd av fartygets förolyckande, äger han
rätt till ersättning, motsvarande hyra för den tid arbetslösheten finnes vara
orsakad av olyckan, dock högst för två månader utöver den tid, för vilken
hyra åtnjutes enligt första stycket; och är sjömannen pliktig att antaga ny
anställning, varmed han skäligen kan åtnöjas.
Upphör till följd av fartygets förolyckande svensk sjömans anställning i
utlandet, äger han rätt att erhålla fri resa till sin hemort här i riket med
hyra och underhåll under resan, hyra i den mån ersättning ej utgår enligt
andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall bestridas
av statsmedel. Sjömannen är dock pliktig att antaga tjänst å annat
fartyg enligt vad i 28 § första stycket är stadgat.
För förlust---Konungen fastställer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935 men äger ej tillämpning i
fall, där fartyget dessförinnan förolyckats.
28
Kungl. Majus proposition nr 137.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
7 februari 1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 februari 1934, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag orri
ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Ove Hesselgren.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitierådet Forssman, med vilken justitierådet Eklund och regeringsrådet
Aschan instämde:
De invändningar, som år 1921 inom lagrådet riktades mot en lagstiftning
enligt konventionen, torde alltjämt äga fog. Med hänsyn till det mellanfolkliga
samarbetet kan det måhända ändock anses lämpligt att Sverige biträder
konventionen, till vilken numera tjugu stater redan anslutit sig. För
det fall att så finnes böra ske, föranleder det nu föreliggande lagförslagets
utformning ingen erinran.
Justitierådet Grefberg:
Det torde icke kunna förnekas, att de betänkligheter mot en lagstiftning
som den ifrågavarande, varåt man inom lagrådet år 1921 gav uttryck, alltjämt
äga giltighet. Beaktansvärda invändningar mot förslaget hava, såsom
remissprotokollet utvisar, jämväl framförts av Sveriges redareförening, Sveriges
segelfartygsförening och kommerskollegiet. Som konventionen emellertid
numera ratificerats av ett tjugutal stater, samt såväl Sveriges representant
som de svenska arbetsgivar- och arbetarombuden vid Genuakonferensen röstat
för konventionsförslagets antagande, böra måhända berörda betänkligheter
och invändningar icke få utgöra hinder mot konventionens biträdande och
den därav föranledda lagstiftningens genomförande. Ifrågasättas kan dock,
om man icke under nu rådande depression inom sjöfartsnäringen borde,
därest icke alldeles särskilda skäl för ett motsatt förfarande i det speciella
fallet förelåge, avhålla sig från varje åtgärd som bomme att ytterligare belasta
samma näring. Då sådana särskilda skäl knappast äro för handen i före
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
varande fall, skulle man alltså låta anstå med den nu ifrågasatta reformen
till en ur ekonomisk synpunkt lämpligare tid. Med hänsyn till reformens
av allt att döma relativt ringa betydelse i ekonomiskt avseende för redarna
vill jag emellertid icke bestämt påyrka att så sker.
Lagförslagets utformning giver icke anledning till någon anmärkning.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1334. 1 sand. Nr 137.
195 84 4
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 137.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 februari 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Erman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för justitie- och handelsdepartementen anmäler statsministern i
egenskap av tillförordnad chef för socialdepartementet lagrådets den 7
februari 1934 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen
den 15 juni 1922 nr (270) och anför:
Lagrådets samtliga ledamöter hava funnit de invändningar, som år 1921
inom lagrådet riktades mot en lagstiftning enligt konventionen, alltjämt äga
fog. Tre ledamöter hava emellertid tillika uttalat, att det med hänsyn till
det mellanfolkliga samarbetet måhända ändock kunde anses lämpligt, att
Sverige biträdde konventionen. Jämväl den återstående ledamoten av lagrådet
har intagit en likartad ställning men av särskilt skäl ansett det kunna
ifrågasättas, att med reformen finge anstå till en senare tidpunkt. Denne
ledamot har emellertid icke velat bestämt påyrka, att så skedde. Samtliga
ledamöter hava funnit lagförslagets utformning icke giva anledning till
erinran.
Under framhållande att vad sålunda yttrats inom lagrådet icke syntes
böra föranleda ändring i den ståndpunkt till berörda spörsmål, som kommit
till uttryck vid remissen till lagrådet, hemställer föredraganden, att lagförslaget
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Å. Nordwall.
Stockholm 1984. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1934:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 s. 1 i texten
- 1LU 1934:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 s. 1 i texten