Sök i Ratio Lex

Angående förvärv för kronans räkning av Akers styckebruks rekognitionsskog ra. ra

1934-02-23 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:149, Angående förvärv för kronans räkning av Akers styckebruks rekognitionsskog ra. ra

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förvärv för kronans

räkning av Akers styckebruks rekognitionsskog ra. ra.;

given Stockholms slott den 23 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sivold.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Den 16 december 1932 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet att i

samråd med kommerskollegiet och domänstyrelsen inkomma med utredning

och förslag, huruvida och i så fall på vad sätt i avseende å de skogar,

vilka för närvarande förvaltas i enlighet med bestämmelserna i förordningen

den 27 maj 1898 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens

understöd anslagna skogar, de s. k. bergverksskogarna, den

Bihang till riksdagens protokoll t93''t. 1 sami. Nr H9. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 149.

till visst bergverk upplåtna rätten kunde bringas att upphöra eller beläggas

med särskild avgift utöver vad redan nu kunde vara fallet eller ock

nyttjanderättshavaren beredas tillfälle att förvärva sig äganderätt till

hela eller viss del av den av honom nyttjade skogen.

Med anledning av nämnda uppdrag hava under år 1933 mellan representanter

för kammarkollegiet och domänstyrelsen å ena samt Södermanlands

enskilda bank i egenskap av ägare av Åkers styckebruk å andra

sidan förts förhandlingar angående avveckling av den med styckebruket

förenade rätten till viss till bergverksskog hänförlig rekognitionsskog i

Åkers, Österrekarne, Daga och Selebo härader i Södermanlands län, vare

sig på sådant sätt att brukets rätt bragtes att upphöra eller sålunda att

kronans rätt till skogen förvärvades av banken.

Vid förhandlingarna har även övervägts fråga örn förvärv för kronans

räkning av vissa under bruksägarens fria disposition varande hemman,

med vilka är förenad rätt till skogsfång och andra förmåner å rekognitionsskogen,

s. k. fria brukshemman, ävensom av ett flertal under

bruket skatteköpta fastigheter, till vilka äganderätten tillkommer bruksägaren

men brukarna äga en från tiden före skatteköpet härrörande åborätt,

s. k. åbofastigheter. Sistnämnda fastigheter äro av två kategorier,

nämligen dels sådana vilka helt eller delvis äro belägna å rekognitionsskogen

och med vilka är förenad sådan rätt till skogsfång m. m. å rekognitionsskogen,

som tillkommer förenämnda fria brukshemman, dels

ock sådana vilka äro helt belägna utom rekognitionsskogen och icke äga

någon rätt av angivna slag.

Ett särskilt skäl till upptagande av frågan örn förvärv för kronans

räkning av nyssnämnda åbofastigheter har varit, att åborna å dessa fastigheter

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 mars 1933 hemställt, att åtgärder

skyndsammast möjligt måtte vidtagas för att skatterättigheten

till de under styckebruket skatteköpta hemman, vilka innehavas av enskilda

personer under åborätt, bleve återförvärvad av kronan genom uppgörelse

med styckebruket i samband med förhandlingarna angående brukets

rekognitionsskog eller — örn detta icke kunde skyndsamligen försiggå

— i annan ordning, i avsikt att dessa hemman, sedan de återgått

till kronan, skulle kunna av åborna skatteköpas i den för skatteköp av

kronoåbohemman stadgade ordning. Över nämnda skrivelse har kammarkollegiet

den 1 februari 1934 avgivit infordrat utlåtande.

Förenämnda förhandlingar hava resulterat i ett den 14 december 1933

dagtecknat avtal, som godkänts av kammar- och kommerskollegierna

samt domänstyrelsen vid gemensamt sammanträde berörda dag och undertecknats

av kammarkollegiet för ämbetsverkens räkning samt av banken.

Avtalet har slutits under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande.

Enligt avtalet, punkten 1, skall av staten förvärvas:

dels ali den rätt, som tillkommer Åkers styckebruk till dess rekogni
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

tionsskog, i kronans jordebok redovisad såsom sex olika fastigheter i

Åkers, Länna, Barva, Ärla, Gåsinge och Taxinge socknar, med därå befintliga

odlingar och byggnader i Åkers, österrekarne, Daga och Selebo

härader,

dels ock äganderätten till

a) följande fria brukshemman:

1/i mantal Salvartorp nr 1 (l1), V4 mantal Vretatorp nr 1 (l1) eller lännviken

och 3/8 mantal Röntorp nr 1 (1!) i Länna socken, 1/8 mantal östra

Skeppmora nr 1 (l1), Vig mantal Lilla Skeppmora nr 1 (l1), x/16 mantal

Skeppmora nr 1 (l1) eller Dalen och Vig mantal Stora Bredsjönäs nr 1 (l1)

i Åkers socken, ''/i mantal Degernäs nr 1 (l1) i Barva socken samt 1U mantal

Fäboda nr 1 (l1), 1/i mantal Vasskärr nr 1 (l1) med Embreten, 3/8 mantal

Hedeberga nr 1 (l1), V, mantal Skeppmora nr 1 Stora (l1) och 3/4 mantal

Mälsätter nr 1 (X1) i Gåsinge socken,

b) följande åbohemman, helt eller delvis belägna å rekognitionsskogen,

med rätt till skogsfång m. m. därå:

v, mantal Lilla Träskaten nr 1 (l3) eller Alkärr, 1/i mantal Bjursäter

nr 1 (l1) och Vs mantal Torrmossevad nr 1 (1 j eller Gubbklinten i Ärla

socken samt 3/s mantal Rosendal nr 1 (1 ), 3/s mantal Stavtorp nr 1 (l1),

V4 mantal Ekelund nr 1 (l1), V8 mantal Degersten nr 1 (1''), Vs mantal Rännbäcken

nr 1 (l1) och 3/g mantal Dröttjan nr 1 (l1) eller Långsved i Barva

socken,

c) följande åbofastigheter utom rekognitionsskogen:

V2 mantal Merlänna nr 1 (l1), 3/4 mantal Navarstorp nr 1 (l1), Vig mantal

Norrlänna nr 1 (av l1), s/8 mantal Merlännasäter nr 1 (1'') eller Stora Sätertorp,

3/4 mantal Öråsen nr 1 (l1) samt jordlägenheten Lukastorp nr 1 (l1) i

Länna socken.

I punkterna 2—12 av avtalet angivas de särskilda villkor, varunder avtalet

slutits. Dessa punkter äro av följande lydelse:

2. Rekognitionsskogen och de försålda fastigheterna överlåtas i det

skick, de nu betinna sig, dock med följande förbehåll:

Banken äger tillgodogöra sig dels det virke å samma skog, 10,090 kubikmeter,

som jämlikt beslut av bergmästaren under åren 1931 och 1932 tilldelats

bruket och ännu ej uttagits, dels ock det virke å rekognitionsskogen,

sammanlagt 22,205.3 kubikmeter, som jämlikt bergmästarens beslut

den 31 maj, den 29 september och den 21 november 1933 tilldelats bruket.

Avverkning, bortforsling och kolning av det utsynade virket får av bruksägaren

verkställas efter tillträdesdagen, dock senast den 1 juli 1937.

I överlåtelsen av de under åborätt innehavda fastigheterna ingår icke

nuvarande avverkningsbara virkestillgången utöver husbehovet, beräknad

till cirka 8,850 kubikmeter, å de under 1 c. här ovan angivna fastigheterna,

åborna obetaget att göra gällande den rätt till träden ifråga, som

må tillkomma dem på grund av deras åborätt.

De till styckebruket nu hörande gruvorna skola allt framgent tillhöra

bruket under do villkor och förutsättningar, som i gällande lag stadgas;

och avstår kronan till brukets förmån från den jordägareandol, som på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

grund av skogsmarkens natur av en till bergshanteringens understöd anslagen

skog hittills tillhört bruket.

Rekognitionsskogen och övriga fastigheter tillträdas den 1 juli 1934.

3. Samtliga fastigheter försäljas fria från andra inteckningar än för

kraftledningsservitut, och skall dödning eller relaxering av nu befintliga

penninginteckningar äga rum löre den 1 oktober 1934.

4. Den över rekognitionsskogen lagda järnvägen från bruket till dess

gruvor samt nuvarande telefon- och elektriska starkströmsledningar över

samma skog må, så länge de användas för sitt ändamål, bibehållas med

sin nuvarande sträckning.

5. Bruksägaren äger för all framtid eller så lång tid lag medgiver, i

och för brukets behov av vattenkraft, hava nuvarande dammbyggnader

kvarstående i de å rekognitionsskogen varande sjöar och vattendrag och

såvitt rekognitionsskogen angår utnyttja nämnda byggnader på sätt hittills

varit brukligt.

6. För överlåtelsen av ovannämnda rätt till rekognitionsskogen och av

övriga ovannämnda fastigheter erlägger Kungl. Maj:t och kronan, mot

köpebrev, en summa i ett för allt av 675,000 kronor, varav 500,000 kronor

gäldas vid tillträdet och resten sedan ovannämnda dödning och relaxation

ägt rum.

7. Kronan övertager från och med tillträdet, med undantag för det ovan

under 2. tredje stycket omförmälda virket, brukets rättigheter och skyldigheter

gent emot arrendatorer och åbor samt andra nyttjanderättshavare

i avseende å omförmälda fastigheter ävensom brukets rättigheter

och skyldigheter gent emot kronoskogvaktarna Gustaf Axelsson och K. V.

L. Jansson.

8. Banken ansvarar för samtliga på tiden före tillträdet belöpande skatter

och enern för fastigheterna samt kronan för skatter och onera, som

belöpa på tiden efter tillträdet.

9. Samtliga med de köpta fastigheternas lagfarande förenade kostnader

bestridas av kronan. Banken tillhandahåller för lagfarts sökande erforderliga

handlingar ävensom andra i bankens ägo befintliga handlingar

och kartor som röra enbart ovan nämnda fastigheter.

10. Avtalet är ej för kronan bindande, därest ej i anslutning till detsamma

överenskommelse träffas mellan kronan och vederbörande häradsallmänningsdelägare,

vilka under viss förutsättning gjort anspråk på rekognitionsskogen.

11. Varken kronan eller banken äga framställa anspråk grundade å

här icke reglerade rättsförhållanden rörande ovan angivna fastigheter

och hänför liga till tiden före denna dag.

12. De mindre tillägg till detta avtal, som må påkallas rörande med avtalet

sammanhängande detaljer, skola bero på särskild överenskommelse

mellan parterna. I

I samband med avslutandet av omförmälda avtal hava åborna å de

däri omförmälda åbofastiglieter, som äro helt eller delvis belägna inom

gränserna för rekognitionsskogen, avgivit en den 20 januari 1934 dagtecknad

skriftlig förklaring, att, så snart de genom Kungl. Maj:ts och

kronans inköp från bruksägaren av äganderätten till respektive hemman

satts i tillfälle att förvärva denna rätt för författningsenliga skatteköpe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

skillingar, do till kronan avstode från den hemmanen tillkommande rätten

till skogsfång och andra förmåner å rekognitionsskogen.

I skrivelse den 1 februari 1934 hava omtörmälda tre ämbetsverk hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte, efter inhämtande av riksdagens medgivande,

för kronans räkning godkänna iörenämnda avtal ävensom förordna,

att rekognitionsskogen och de förvärvade fria brukshemmanen skulle,

sedan de övergått i kronans besittning, utläggas till kronopark samt ställas

under skogsstatens vård och förvaltning, samt bemyndiga domänstyrelsen

att av fonden för inköp av skogbärande mark till banken utbetala

det avtalade beloppet 675,000 kronor.

Naturen av den rätt, som författningsenligt tillkommer innehavare av

bergverksskog.

I omförmälda skrivelse hava ämbetsverken närmare uttalat sig örn naturen

av den rätt, som författningsenligt tillkommer innehavare av bergverksskog.

Efter erinran, att bergverksskogarna vore av två slag, bruksskogar,

som anslagits »bruk» — varmed sedan gammalt huvudsakligen

förståtts stångjärnshamrar och hyttor, ägnade åt järntillverkning — samt

gruvskogar, anslagna till understöd för gruvdrift, samt att man vid bedömandet

av frågan örn innehavarens rätt till dylik skog borde beakta dels

rättens varaktighet eller utsträckning i tiden och dels dess sakliga innehåll,

hava ämbetsverken vidare härutinnan aniört:

Beträffande bruksskogarna, till vilken kategori Åkers styckebruks rekognitionsskog

vore att räkna, och vilka i regel tillkommit genom anslag

av allmänningsmark till bruksinrättningar för kolfångst, hade redan vid

1747 års riksdag (Kungl. Maj:ts brev den 24 november 1747) uttalats, att de

emot skäliga skogsören (de genom Kungl. Maj:ts resolution den 14 mars

1689 införda rekognitionsavgifterna) skulle oskiljaktigt förbliva under de

hammarverk och masugnar, till vilka de blivit anslagna, varemot kronan,

som vore verklig ägare av dessa allmänningar samt allenast uppdragit

nyttjanderätten därav mot vederkänsla till järnverken, följaktligen

icke syntes kunna betagas att, sedan priset såväl på kolen som på alla

andra varor stigit och myntet blivit förhöjt, även kunna förhöja priset

på den upplåtna skogen och i så måtto fordra någon större inkomst av

allmänningarna i fråga. Rekognitionsavgifterna hade också förhöjts från

1 öre silvermynt per stavrum ved (motsvarande 18 tunnor kol) till 6 öre

för de allmänningar, »som till stångjärnssmidet och bruksägorna nyttjas»,

samt till 3 öre för deni, »vilka betjäna blåsningarna». År 1779

(Kungl. Maj:ts brev den 27 juli 1779) hade rekognitionsavgiften nedsatts

till 4 öre silvermynt för stångjärnshamrar och 2 öro för övriga verk.

Rikets ständer hade år 1809 (skrivelse den 20 december s. å.) i dä väckt

fråga örn skatteförsäljning av bruksskogarna anfört såsom en huvudsaklig

grund för alla åtgärder med dessa skogar, att staten lika litet kunde

ovillkorligen disponera örn desamma, som do kunde av bergverken utan

förbehåll örn statens äganderätt begagnas. I fråga örn sådana rekognitionsskogar,

»som igenom särskilda författningar blivit under en mera

bestämd besittningsrätt åt bergverken upplåtna», hade uttalats, att de i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 149.

detta avseende tagna författningar icke annorledes än genott!

frivillig överenskommelse kunde rubbas och således de erhållna

förmånerna, merendels en följd av något ädlare verks anläggande och

förknippade med motsvarande onera, ej förrän med upphörandet av dessa

skyldigheter kunde arbiträr! förändras. Detta håde sanktionerats genom

kungörelsen den 4 februari 1S11 angående användandet av de till bergverken

och bruken upplåtna rekognitionsskogar. Föreskrifter hade meddelats

för att tå behörigen utrett, vilka delar av skogarna borde skatteköpas

under bruken, så att återstoden måtte återkomma under kronans

fria disposition. De angivna uttalandena hade visserligen närmast avsett

de äldre bruksskogarna, men även de »i senare tid äldre bruk anslagna?,

skulle, örn de prövades böra fortfarande höra under bruken,

behandlas på enahanda sätt som de förra.

Vid 1823 års riksdag hade statsmakterna (Kungl. Maj:ts proposition nr

16, R. St:rs skr. nr 400), under åberopande av ovannämnda beslut, förklarat

sig finna ostridigt, att nyttjanderätten till de kronan tillhöriga rekognitionsskogarna

blivit mot avgift därför till kronan bergverken försäkrad

såväl i kraft av det för deras anläggning oundgängliga behov som i

stöd av flera både i äldre och nyare tider utgivna kungl, förordningar

och rikets ständers försäkringar. Statsmakternas beslut hade jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut offentliggjorts genom kammar- och bergskollegiernas

kungörelse den 31 mars 1824 angående villkoren för rekognitionsslcogarnas

inlösen och skattläggning.

Den enskilda nyttjanderätt till skogsfång, som 1823 existerat till de

icke skatteköpta bruksskogarna — örn skatteköpta sådana vöre nu icke

fråga —• hade uppenbarligen varit betingad av att skogen verkligen varit

behövlig för åstadkommande av den privilegierade tillverkningen. Förutsättningen

härför hade i sin tur varit, att bruket drivits »på rätt bergsvis».

Där bruket nedlagts eller blott skendrift uppehållits, hade kronan

rätt att återkalla skogsanslaget (jfr N. J. A. 1908 s. 86; Kungl. Majda

dom 20 februari 1908 ang. Tuna kopparverks allmänning). Detta hade i

själva verket varit grundvalen för hela det omfattande system, som skogsanslagen

till bergshanteringens understöd bildat. Varken uraktlåtenheten

att betala rekognitionsavgift eller överskridande av nyttjanderätten

torde i och för sig hava medfört förverkande av rätten (jfr Kuylenstierna,

Örn rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman, s. 55, 56).

Härmed vore frågan örn nytt janderättens varaktighet i princip besvarad

och därmed frågan, när under nuvarande rättsläge rätten kunde

bringas att upphöra. En annan sak vore, att svårighet kunde möta att

fastslå, att bruk ej längre dreves på rätt bergsvis. Uppkommen fråga av

sådan art torde falla under allmän domstols prövning.

Vad anginge nytt janderättens sakliga innehåll vore författningarnas

utgångspunkt den, att äganderätten till skogen tillkomme kronan.

Bruksägarens rätt vore en av ägaren upplåten begränsad sakrätt, från

sin uppkomst inskränkt till det ändamål, för vilket upplåtelsen skott.

Detta hade huvudsakligen varit att bereda tillgäng till behövlig kolningsved

för den privilegierade järntillverkningen. I praxis hade rätten även

ansetts avse byggnadsvirke för bruksbyggnader och för bruksdriften avsedda

bostäder. Det syntes naturligt, att utsyningsman borde tillkomma

innehavaren även för skogvaktarboställe, som vore erforderligt för skogen.

I den män varken brukets behov eller skogens eget förvaltningsbehov

påkallade uttagande av hela virkesavkastningen tillfölle denna staten.

Utöver angivna ändamål ginge det i 1898 års förordning, § 13, pro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 7

visoriskt medgivna nyttjandet av mulbete och boslätten Någon rätt att

påfordra sådant medgivande till fri disposition, eventuellt avyttring av

skogsprodukter, som omförmäldes i § 12 av 1898 års förordning, existerade

icke.

Statsmakternas ovan nämnda uttalanden år 1823 vore bestämmande för

innebörden av nyttjanderättshavarnas rätt ur privaträttslig synpunkt.

En minskning utan medgivande av vederbörande rättsägare av den rätt,

som tillkomme dem enligt 1823 års förklaring, mötte för bruksskogarnas

del hinder i bestämmelsen i § 77 regeringsformen, att »de personer och

menigheter, som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter

nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo».

Skulle överhuvud en ensidig inskränkning i denna rätt ske, torde den

kunna äga rum blott i den ordning, som stadgades i regeringsformen § 87

l:o, och böra ske blott mot ersättning.

Vad anginge frågan huruvida en bruksskog kunde beläggas med särskild

avgift utöver vad redan vore fallet, kunde kronan givetvis tillföras

full valuta för skogsfångsträttens utövande, därest de nu utgående årliga

rekognitionsavgifterna (för Åkers styckebrirks rekognitionsskog 60 kronor

62 öre) kunde höjas i motsvarande grad. Dessa avgifter, i äldre tid ofta

benämnda skogsören eller stubbören, hade ursprungligen varit privaträttsliga

avgälder för nyttjanderätten (kolningsrätten). Det hade år 1681

varit fråga örn att förpakta kronoallmänningarna i bergslagen till den

mestbjudande, men man hade, genom Kungl. Maj:ts resolution den 7 januari

1681 »angående några ärenden rörande bergslagen», i stället stannat

vid en viss »skälig årlig avgift» av varje med skogsanslag från staten

försett bruk, vilken avgift skulle motsvara marknadspriset å ved. Såsom

ovan berörts hade statsmakterna år 1747 uttalat (Kungl. Maj:ts brev

den 24 november 1747), att rekognitionsavgiften avsåge att utgöra »skäligt

vederlag» för nyttjanderätten. Bergskollegiet hade emellertid haft

en annan mening (memorial 26 maj 1747 till riksdagens bergsdeputation).

Avsikten med avgiften hade enligt kollegiet icke varit »någon särdeles

inkomst för skogarnas nyttjande» utan snarare att skapa en kassa för

kollegiet för visst ändamål. Bruksägarna sutte redan i god tro i besittning

av rekognitionsskogarna mot den en gång fastställda årliga avgiften,

mot vars förhöjning kollegiet jämväl anförde skattepolitiska skäl.

(Såsom ovan nämnts hade dock förhöjning skett.) Är 1765 (memorial till

riksdagens bergsdeputation den 20 november) hade bergskollegiet ytterligare

tillspetsat sin ståndpunkt. Rekognitionsavgiften ansåges (i orterna)

som en »stadgad ränta», vari man icke haft orsak förvänta någon

vidare ökning, sedan den en gång höjts och med detsamma skogen och

avgiften förklarats oskiljaktig från bruksegendomarna. En ifrågasatt

ytterligare förhöjning av avgiften syntes rubba den säkerhet, som en

ägare genom köp av något järnverk »trott sig hava bevarad i privilegier

och resolutioner». Statsmakterna hade vid detta tillfälle avböjt att taga

ståndpunkt till den sålunda väckta rättsfrågan och — närmast av skattepolitiska

skäl — avvisat den föreslagna höjningen av rekognitionsavgifterna

(Kungl. Maj:ts brev den 14 november 1766). Sedan avgifterna år

1779 indragits till statsverket, hade intresset för deras reglering, som aldrig

kunde bliva av större statsfinansiell betydelse, blivit givetvis jin

mindre.

Ej heller 1809 års riksdag, vid vilken frågan om rekognitionsskogarnas

skatteförsäljning blivit föremål för handläggning, hade velat gå in för

satsen örn rekognitionsavgifternas orubblighet. Mot en höjning hade då

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

anförts helt amira skäl. Den skulle ur stats!’!nansien synpunkt vara av

ringa verkan och sakna »den bestämdhet för framtiden i rättigheter och

skyldigheter, som borde vara grunden för enskildas förhållanden såväl

sinsemellan som till statsverket». Å andra sidan hade uttalats (statsutskottets

av stånden godkända utlåtande 4 oktober 1809), att »på grund av

dels billighet och rättvisa dels äldre författningar och uttalanden» det

syntes ostridigt, att staten kunde lika litet ovillkorligen disponera över

upplåtna rekognitionsskogar, som dessa kunde av bergverken utan förbehåll

av statens äganderätt begagnas». Emellertid hade i Kungl. Maj:ts

proposition (nr 16) till 1823 års riksdag angående rekognitionsskogarna

direkt uttalats, att kronans rätt att förhöja rekognitionsavgifterna, därest

skogarna (bruksskogarna) »på förra sättet» förblivit, vore ostridig. Riksdagen

(skr. nr 400) hade uppenbarligen hyst samma uppfattning.

De meddelade förklaringarna angående orubbligheten av själva innehavet

av skogarna samt den omständigheten, att höjning av rekognitionsavgifterna

ej skett under en tidrymd av snart 200 år, torde hava verkat

därhän, att avgifternas ursprungliga karaktär av vederlag för nyttjanderätt

förbleknat och avgifterna i stället övergått till de »frusna» avgäldernas

natur. Statens dubbla natur av jordägare och skattetagare torde

hava medverkat till en med hänsyn till uppbördssättet nära liggande förblandning

i den allmänna föreställningen med skatter. Akers styckebruks

rekognitionsskog vore den enda numera kvarstående bruksskog, för vilken

rekognitionsavgift utgjordes. Övriga dylika skogar vore (med undantag

av Kengis bruks kolfångstskog) skattesålda eller indragna till

staten.

Frågan huruvida rekognitionsavgift kunde kompletteras med ny avgift

avsåge, då här vore i fråga rättsförhållanden mellan kronan såsom

jordägare å ena och bruk såsom nyttjanderättshavare å andra sidan, givetvis

syftet att erhålla skäligt vederlag för nyttjanderätten. En komplettering

av rekognitionsavgiften för åt bruk anslagen rekognitionsskog

med ytterligare avgift syntes, på grund av vad förut anförts och då en

sådan komplettering i sak vore liktydig med en höjning av rekognitionsavgiften,

ej kunna äga rum utan nyttjanderättshavarens medgivande.

Därest en avveckling av systemet med skogsåns!ag till bergshanteringens

understöd befunnes vara önskvärd, kunde denna givetvis ske ej blott

genom statens inlösen av nyttjanderätterna med belopp, motsvarande deras

ekonomiska värde, utan ock så att skogsfångstberättigad finge tillösa

sig äganderätten till den skog, som disponerades av honom, efter det

värde denna representerade i statens hand, d. v. s. skillnaden mellan värdet

av äganderätten och det av nyttjanderätten i fråga. Härtill torde

jämlikt § 77 regeringsformen erfordras medverkan av riksdagen.

Vid de förda förhandlingarna angående Åkers styckebruks rekognitionsskog

hade något för kronan antagligt anbud å förvärv för brukets

eller bankens räkning av äganderätten till skogen eller del därav icke

framkommit.

Frågan tyni Åkers styckebruks rätt till brukets rekognitionsskog m. m.

I förenämnda skrivelse hava ämbetsverken vidare närmare redogjort

för den rätt, som Åkers styckebruk bör anses äga till brukets rekognitionsskog,

samt för vissa rättsförhållanden, som därmed äga samband
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maurts proposition nr 149.

Ämbetsverkens ifrågavarande redogörelse, som grundar sig a en av kammarrådet

Erik Schalling verkställd utredning i ämnet, sammanfattad

i en »P, M. angående vissa med Åkers styckebruks rekognitionsskog

sammanhängande rättsförhållanden», behandlar i första hand frågan

örn äganderätten till rekogn i t hönsskogen. Efter erinran att rekognitionsskogen

jämlikt Kungl. Maj:ts resolution den 7 maj 1802 bildats såsom förvaltningsenhet

genom utbrytning vid skiften åren 1802—1804 av den

skogsfångsträtt, som på grund av äldre kungl, brev ansetts tillkomma

Åkers styckebruk på skogstrakter, vilka i övrigt disponerats såsom allmänningar

för Åkers, Österrekarne, Daga och Selebo härader, samt att

frågan örn äganderätten till rekognitionsskogen fått en särskild aktualitet

genom att anspråk framförts från representanter för allmänningsstyrelserna

för nämnda häradsallmänningar på bättre rätt för allmänningarna

framför kronan till skogen, hava ämbetsverken vidare rörande denna

fråga anfört:

Under tiden före 1734 hade det ej sällan hänt, att mark tillhörande häradsallmänning

anslagits till gruvor och bruk till och med utan häradsbornas

hörande. I skogsordningen den 12 december 1734 punkten 14 hette

det: »---När någon allmänning finnes och utsökas kan samt hjälp

därav till någon gruva, bergs- och metallmanufakturverk begäres, skall

bergskollegium därom korrespondera med landshövdingen, vilken den anstalt

fogar att, i fall det icke redan vore skett, samma allmänning geometrice

varder avtagen och ifrån angränsande privatorum ägor lagligen

utbruten, så ock sedan i vederbörandes närvaro av jägeri-, lands- och

bergsbetjänte undersökt örn berörde allmännings beskaffenhet. Finnes och

prövas i anledning därav, att densamma eller någon del därav kan utan

landets, häradets eller socknens avsaknad umbäras, det må uppå landshövdingens

inkommande berättelse av bergskollegiet till gruvans, bergeller

metallmanufakturverkets förnödenhet anslås — — —.» Först i 1739

års förklaring över skogsordningen, punkten 9, meddelades bestämmelse

örn häradsbornas hörande för det fall, att fråga väckts örn anslag av mark

av häradsallmänning^ natur till ett bergverk. Anslaget hade emellertid

fortfarande kunnat ske även utan häradsbornas samtycke.

I det föreliggande fallet torde få anses utrett, att kronans åtminstone

från 1600-talet erkända äganderätt till Österrekarne, Åkers, Daga och

Selebo häradsallmänningar kvarstått orubbad vid den lid, då avvittringen

av brukets skog ägde rum (se utredningen). Häradenas eller deras invånares

rätt hade i varje fall vid denna tid till sin natur icke varit äganderätt.

Tillräcklig anledning att antaga, att häradena eller delägarna i de

nuvarande häradsallmänningarna hade äganderätt till den nuvarande

rekognitionsskogen, som genom avvittringen för sig utbrutits inom uppdragna

gränslinjer, föreläge enligt ämbetsverkens mening ej. I ingressen

till Kungl. Majlis kungörelse den 4 februari 1811 angående användandet

av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar

utsädes, att äganderätten till de till bergverken och bruken upplåtna

skogstrakterna »alltid blivit åt staten förvarad». Då i Kungl. Maj:ts

proposition nr 22 till 1823 års riksdag bland annat uttalats, att häradsallmänningar

borde såsom en häradets tillhörighet betraktas, att någon

försäljning därav således alldeles icke kunde äga rum, men att med

Kungl. Maj:ts och rikets ständers bifall de kunde med do villkor och efter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mårds proposition nr 149.

de grunder, som funnes billiga och lämpliga, till intressenternas disposition

under full äganderätt upplåtas, samt denna proposition av ständerna

(skr. nr 444) i huvudsak godkänts, så hade givetvis blott de skogstrakter

avetts, som då disponerades eller rätteligen borde disponerats såsom häradsallmänningar,

samt »de kronoallmänningar varå enahanda förvaltning

ägde rum». I fråga örn »rekognitions- och bergslagsskogar», som

återfallit till kronan, hade däremot i propositionen uttalats, att de »kunna

utan inskränkning av kronan disponeras». Statsmakternas beslut,

som offentliggjorts genom Kungl. Maj:ts brev den 16 mars 1824 och kammarkollegiets

cirkulär den 14 april s. å., och i huvudsak utgjorde grunden

för den rättsutveckling under 1800-talet, som lett till det nu rådande

rättsläget i avseende å häradsallmänningarna, torde alltså icke kunna

utgöra stöd för äganderättsanspråk från allmänningsdelägarnas sida å

rekognitionsskogen. Men även om man skulle utgå ifrån att häradena

eller häradsborna tidigare varit ägare till ifrågavarande allmänningar,

så hade deras ombud år 1801 erkänt Kungl. Maj:ts rättighet att tilldela

bruket en del av desamma (utredningen sid. 25). och genom lagakraftvunna

samt fastställda avvittringsförrättningar hade bruksskogarna efter

överenskommelser mellan bruket och liäradsbornas fullmäktige

fått sina områden fastställda i förhållande till häradsallmänningarna —

på sätt jordeboken utvisade jämväl i fastighetsrättsligt hänseende.

Att Åkers styckebruk ej erhållit rekognitionsskogen med äganderätt

torde framgå av Kungl. Maj:ts dom den 11 oktober 1907 i mål mellan f. d.

envoyén Audley Charles Gosling och hans hustru Augusta Gosling, född

Hägerflycht, sökande, samt Kungl. Maj:t och kronan, svarande (utredningen

sid. 131). Genom domen hade sökandenas talan ogillats, enär av den

utredning som i saken förekommit framginge, att den rätt, Åkers styckebruk

hade till ifrågavarande rekognitionsskog^'', icke vore av den beskaffenhet,

att rekognitionsskogarna på grund av densamma finge anses

undantagna från de för förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd

anslagna skogar enligt förordningen den 27 maj 1898 i allmänhet

gällande bestämmelser. Annan än kronan syntes därför ej kunna vara

ägare till skogsmarken i fråga.

Ämbetsverken hava härefter närmare uttalat sig örn den rätt till rekoynitionsskogen,

som tillkommer Akers styckebruk, och i detta avseende anfört:
Av

kammarrådet Schallings utredning framginge, att Åkers styckebruks

rätt på häradsallmänningarna i Södermanland tidigare varit av

prekär natur, men att den omkring mitten av 1700-talet kunde anses hava

vunnit den styrka, att den, såsom kammar- och bergskollegierna den 30

mars 1801 uttryckt sig, kunde anses lagligen befästad. En faktisk,

sedermera ökad inskränkning i häradsbornas nyttjande av de odelade

allmänningarna hade den emellertid alltid utgjort. Att utvidgningen av

brukets rätt icke mött effektivare opposition än som blivit fallet förklarades

ej blott av den i Södermanland accepterade åskådningen örn allmänningarna

såsom kronans egendom samt det statens särskilda intresse,

som bjudit, att bruket skulle tillgodoses, utan även därav, att menigheternas

och deras jordägande medlemmars rättigheter icke varit närmare

fixerade utan i princip utgjort blott en varierande behovsrätt för vissa,

företrädesvis publika ändamål och för skoglösa hemman (skogsordningen

den 10 december 1793 § 2, utredningen sid. 66). Brukets rätt hade också

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majlis proposition nr 149.

varit en behovsrätt, örn ock närmare bestämd med hänsyn till dess skyldigheter

mot kronan. Avvittringen åren 1802—1804 kunde med skäl likställas

med ett skifte av en samfällighet, där de olika delägarna, häradsmeniglieterna

och bruket, genom förening godkänt sättet för skiftets

genomförande. Att skiftet så till vida icke blivit fullständigt, som å styckebrukets

andel kommit att kvarstå skogsfångst- och betesrättigheter för

vissa hemman, som ägt sådan på grund av den oskiftade allmänningens

natur av ej blott bruks- utan även häradsallmänning, förändrade ej det

faktum, att den bruket tillskiftade rekognitionsskogen upphört att äga

häradsallmännings natur. I Kungl. Maj:ts beslut den 12 mars 1816 angående

sökt förklaring av kungl, resolutionen den 7 maj 1802 hade förklarats,

att Åkers styckebruk »genom flera tid efter annan utfärdade

privilegier och författningar — — —- alltid blivit bibehållet vid

dess av ålder innehavda rättighet till skogsfång från allmänningsskogarna

utan att käradsbornas föregivna större eller mindre behov

av skog på något sätt förmått verka ändring uti den bruket sålunda tilllagda

förmån» (utredningen sid. 33, 34). Genom denna förklaring torde

från kronans sida hava med full tydlighet uttalats, att styckebrukets rätt

vore för kronan privaträttsligt bindande.

Av omförmälda utredning torde vidare framgå, att rättsgrunden för

styckebrukets anspråk på kolning och skogsfång eller dess ekvivalent,

skogstilldelning å häradsallmänningarna, hade varit det ömsesidiga

rättsförhållande mellan kronan och bruket, som sammanhängde med

styckegjutningen. Då kammar- och bergskollegierna den 18 mars 1802

yttrat sig angående grunden för skogstilldelningen, hade de förutsatt, att

"bruksägaren »såväl hädanefter som hittills bör vara förbunden att, enär

någon rekvisition av kanoner och ammunition för Kungl. Majlis och kronans

behov göres, då i den mån inställa all annan tillverkning, att Kungl.

Majit och kronan i rättan tid erhåller sin beställning» (utredningen sid.

27, 28). Ämbetsverken ansåge sig därför och med hänsyn till omständigheterna

i övrigt kunna instämma i kammarkollegiets i utredningen (sid. 40)

omförmälda uttalande den 25 oktober 1898, att de avsatta skogstrakterna

innehades med en på visst sätt bestämd och begränsad nyttjanderätt, vars

fortsatta åtnjutande vore beroende icke allenast av bruksägarens beredvillighet

att mot ersättning till gällande pris utföra kronans beställningar

utan jämväl av den omständigheten, att bruksdriften uppehölles i sådan

omfattning, att i händelse av behov en tillverkning av minst 1,500 skepppund

gjutgods årligen kunde för kronans räkning från styckebruket erhållas.

Då bruket ännu torde drivas »på rätt bergsvis», vore därmed

frågan örn rättens varaktighet besvarad.

Förutom angivna skyldighet samt åliggandet att utgöra krono- och kommunalutskylder

för rekognitionsskogen, ålåge det bruksägaren att årligen

till kronan utgöra den för skogen bestämda rekognitionsavgiften, vilken

så mycket mindre torde kunna bliva föremål för höjning som brukets

rätt torde få anses »lagligen befästad».

Vad anginge det sakliga innehållet av styckebrukets nyttjanderätt,

torde detta vara bestämt av brukets behov av kolnings- och rostved

för sin tillverkning samt av timmer till byggnadsvirke för bruksbyggnaderna

oell till för bruksdriften i dess helhet avsedda bostäder ävensom av

behovet av husbehovsvirke till för skogens skötsel avsedda bostäder. Virke,

som icke erfordrades för angivna behov, skulle försäljas, och de behållna

försäljningsmed len tillföras statsverkets skogsmedel (1898 års förordning

§ 11). Givetvis kundo brukets virkesbehov under skiftande tillverknings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 149.

konjunkturer variera och därmed överskottsvirket tillfalla domänverket

med olika myckenhet — såsom ock varit fallet de senaste åren. Då brukets

skyldighet att leverera 1,500 skeppund styckegods icke syntes kunna

utkrävas i bättre vara än som kunnat år 1802 vid bruket tillverkas och

prestation av denna fortfarande torde kunna av bruket fullgöras på begäran,

syntes för upphörande av brukets nyttjanderätt till rekognitionsskogen

man vara hänvisad till överenskommelse med brukets ägare.

Av Kungl. Majlis resolution den 7 maj 1802 torde framgå, att de dåvarande

hemman, som komme att ligga å rekognitionsskogen, vare sig de

tillhörde bruksägaren eller ej, bade rätt till utsyning för husbehov

å rekognitionsskogen men däremot icke finge »hämta något

av deras skogsiornödenheter å de kvarblivande allmänningarna».

Denna deras rätt utgjorde alltså en inskränkning i styckebrukets nyttjanderätt

och kronans äganderätt. Sådana hemman torde finnas i Åkers,

österrekarne och Daga härader. Vid 1800-talets början hade endast skoglösa

hemman haft rätt till skogsfång a käradsallmänningarna och blott

till husbehov. Sedan häradsallmänningarna överlämnats till intressenterna

själva och dessa numera såsom delägare övertagit förvaltningen,

hade den gamla naturatilldelningen upphört. Den årliga skogsavkastningen

försåldes, och de inflytande försäljningsmedeln fördelades mellan

alla delägarna. Bland dessa hade tidigare inräknats hemmanen å rekognitionsskogen;

i Åkers härad stöde dessa hemman fortfarande i röstlängderna

för delägare i häradsallmänningen, men deras innehavare erhölle

efter utgången av år 1932 ingen kontantutdelning från allmänningen; i

österrekarne hade sådana hemman från och med år 1930 avförts ur intressentlängderna.

Vad anginge Daga häradsallmänning, som jämlikt kungl,

brev den 3 augusti 1838 delats mellan häradets socknar efter oförmedlat

mantal, dock att de olika socknarnas andelar fortfarande ägde karaktär

av häradsallmänning, torde hemman av angivna slag belägna å rekognitionsskogen

förekomma blott i Gåsinge socken, och dessa hade sedan gammalt

icke ansetts äga någon rätt till skogsavkastningen från socknens andel

i den mellan häradets olika socknar fördelade häradsallmänningen.

För den föreliggande frågan torde icke vara utan betydelse, huruvida

hemmanen i fråga verkligen ägde andel i häradsallmänningarna, nämligen

för bedömande av frågan örn naturen av den rätt, som tillkomme dem

på rekognitionsskogen. Tillräckliga skäl syntes föreligga tor antagandet,

att någon rätt till respektive häradsallmänningar icke tillkomme hemman,

som läge å rekognitionsskogen och där hade skogsfångsträtt. Kungl.

Maj:ts förordnande härom läge till grund för hemmanens behandling vid

1802—1804 års skiftesförrättningar. Hade hemmanen ingen rätt till allmänningarna,

torde man fä antaga, att deras rätt å rekognitionsskogen

vore av samma innebörd, som den rätt varit, vilken 1802 tillkommit dem

å häradsallmänning. Vad innehåll hade dä denna haft! Det syntes uppenbart,

att den ej kunde betecknas såsom andel (äganderätt) i en samfällighet.

Kronans rätt hade varit av den omfattning, att varken häradet

eller dess hemman ägt en sådan rätt. Däremot torde hemmanens rätt

kunna betecknas såsom en begränsad sakrätt i annans fasta egendom, ett

servitut omfattande en av husbehovet begränsad rätt till skogsfång, samt,

även örn detta ej uttryckligen utsagts, till mulbete (och till fiske). Innebörden

av 1802—1804 års förrättningar hade varit, att servitutsrätten för

de då varande hemmanens vidkommande lokaliserats till viss del av den

gamla häradsallmänningen, nämligen den nuvarande rekognitionsskogen.

De då existerande lägenheterna å de delar av de gamla häradsallmän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

ningarna, som sedermera bildade rekognitionsskogen, torde, i den mån de

tillkommit i vederbörlig ordning och följaktligen skattlagts, hava ägt

motsvarande rätt som hemman.

I fråga örn de anspråk, som framförts från Åkers, Österrekarne, Daga

och Selebo häradsallmänningar på bättre rätt för allmänningarna framför

kronan till rekognitionsskogen, hava ämbetsverken framhållit, att,

så länge styckebrukets rätt till skogen existerade, anspråken från häradsallmänningarnas

sida torde sakna varje utsikt att bliva realiserade. Ämbetsverken

hava därjämte uppgivit, att allmänningsstyrelserna — som

ansåge, att en avlösning av brukets rätt skulle möjliggöra framgång för

en talan från deras sida örn bättre rätt till rekognitionsskogen — vidtagit

åtgärder i syfte att undanröja den betänksamhet, som ämbetsverken

måste hysa för att förorda ett avtal örn sådan avlösning under det hot,

som en rättegång av angiven innebörd skulle innebära. För ändamålet

torde styrelserna komma att föreslå respektive allmänningsdelägare att

avgiva en utfästelse av ungefärligen följande innebörd:

Därest den rekognitionsskog, som avsåges i det den 14 december 1933

mellan Södermanlands enskilda bank, å ena, samt kammar- och kommerskollegierna

och domänstyrelsen, å andra sidan, träffade överlåtelseavtal

rörande Åkers styckebruks rekognitionsskog m. m., skulle helt eller delvis

bliva i laga ordning förklarad tillhöra allmänningsdelägarna, förbunde

sig dessa att ersätta Kungl. Majit och kronan de ersättnings- och köpeskillingsmedel

samt andra kostnader, som det enligt avtalet tillkomme

Kungl. Majit och kronan att utgiva för rekognitionsskogen och andra i

avtalet angivna fastigheter ävensom i övrigt, mot övertagande av nämnda

överlåtelseavtal med undantag för de i avtalet avsedda fastigheterna under

åborätt.

Ämbetsverken hava erinrat, att den i avtalet med banken under punkt

10 intagna villkorsbestämmelsen sammanhängde med frågan örn nämnda

utfästelse.

De s. k. fria bruk shemmanen.

Beträffande de i avtalet den 14 december 1933 avsedda fria brukshemmanen

hava ämbetsverken i förenämnda skrivelse anfört:

Bland de å rekognitionsskogen helt eller delvis belägna hemman, vilka

vid rekognitionsskogens utbrytning varit särskilda fastigheter och fördenskull

enligt Kungl. Majits resolution den 7 maj 1802 hade rätt till utsyning

för husbehov å rekognitionsskogen, inginge följande tio genom

ifrågavarande avtal från banken förvärvade hemman under brukets fria

disposition (de s. k. fria brukshemmanen): V» mantal Sätartorp nr 1,

1/i mantal Vretatorp nr 1 eller Finnviken och 3/s mantal Bontorp nr 1

i Länna socken, V« mantal östra Skeppmora nr 1, 1h» mantal Lilla Skeppmora

nr 1 och 1lm mantal Skeppmora nr 1 eller Dalen i Åkers socken,

V* mantal Degernäs nr 1 i Barva socken samt V» mantal Fäboda nr 1, V»

mantal Vasskärr nr 1 med Rovvreten och V* mantal Skeppmora nr 1

Stora i Gåsinge socken.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj;ts proposition nr 149.

Av de återstående tre fria hemman, som avsåges i avtalet, Vie mantal

Stora Bredsjönäs nr 1 i Åkers socken samt 1U mantal Hedeberga nr 1 och

V* mantal Mälsätter nr 1 i Gåsinge socken, hade Stora Bredsjönäs utgjort

en gammal skattlagd lägenhet, vilken nyskattlagts såsom hemman den 23

augusti 1836. Skattläggningen hade fastställts av kammarkollegiet den

6 februari 1838, och hemmanet hade skatteköpts av enskild person den 7

juni 1845. Skattläggningsinstrumentet upplyste ej, att hemmanet ägde

vare sig skogsfång, mulbete eller fiske å rekognitionsskogen, men i instrumentet

över en den 29 juni 1836 verkställd uppmätning av lantmätare uppgåves:

»Utom någon lövskog har lägenheten ingen skogstillgång, varför

utsyning å torpets behov av virke erhålles på Åkers styckebruks rekognitionsskog.

—--Åboens kreatur beta å rekognitionsskogen.---

Fiske intet att räkna på.» Då fastigheten existerat såsom självständig

lägenhet, örn också ej såsom hemman, vid meddelandet av resolutionen

den 7 maj 1802, torde man få anse, att resolutionen vore å densamma tilllämplig,

vilket även bestyrktes av uttalandet i lantmäteriinstrumentet

1836. Hemmanet torde alltså äga rätt till skogsutsyning på rekognitionsskogen.

Hedeberga hade på grund av en länsstyrelsens resolution den 2 februari

1773 skattlagts den 30 juli 1806, och skattläggningen hade fastställts av

kollegiet den 12 mars 1816, varefter hemmanet skatteköpts av enskild person

den 26 oktober 1819. Det torde kunna göras gällande, att, då hemmanet

tillkommit på grund av beslut, som i tiden läge före 1802 års resolution,

denna resolution vore å detsamma tillämplig. En sådan uppfattning

vunne även stöd av skattläggningsinstrumentet, som upplyste: »Skog

haver detta nybygge ingen annan än på omkringliggande kronallmänning

efter föregånget tillstånd lika med andra skoglösa hemman i häradet.»

Instrumentet över en den 2 maj 1791 verkställd lantmäteriuppmätning

(i och för skattläggning) uppgå ve också: »Skog på allmänningen. Mulbete

gott, fiske intet.» Man torde därför få anse, att även Hedeberga

ägde rätt till skogsutsyning till husbehov å rekognitionsskogen.

Hemmanet Mälsätter vore icke beläget å rekognitionsskogen men syntes

äga sammanblandade ägor med hemmanet Skeppmora nr 1 Stora, varför

båda hemmanen erhållit gemensamt taxeringsvärde.

Förvärvet av nämnda s. k. fria hemman vore så tillvida av ett direkt

intresse för kronan, som de i stor utsträckning läge med sina skiften insprängda

på rekognitionsskogen och där bildade enklaver, samt de skogsfångstservitut,

vilka vore med hemmanen (utom Mälsätter) förbundna

och vilka för rekognitionsskogens disposition såsom kronopark medförde

avsevärd olägenhet, kunde på ett enkelt sätt bringas att upphöra, sedan

hemmanen kommit i kronans ägo. Därtill komme, att hemmanens mark

delvis vore tjänlig till skogsbörd och alltså lämpad att utläggas till kronopark

samt delvis kunde användas för ändamål, som sammanhängde med

skötseln av rekognitionsskogen såsom kronopark.

Åbo fastigheter na.

I fråga örn de åbofastigheter, som ingå i avtalet den 14 december 1933,

hava ämbetsverken i skrivelsen yttrat:

Sagda åbofastigheter hade samtliga vid nedan angivna tidpunkter

skatteköpts till understöd för Åkers styckebruk under förbehåll om oskilj
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

aktighet från bruket (detta dock ej uttryckligt beträffande hemmanet

Rosendal) samt örn odrivenhet för åborna:

a) Helt eller delvis belägna å rekognitionsskogen och förty berättigade

till skogsfång därå:

Va mantal Lilla Träskaten nr 1 eller Alkärr, den 22 juni 1779; 1U mantal

Bjursäter nr 1, den 25 september 1792; 1/s mantal Torrmossevad nr 1 eller

Gubbklinten, den 22 juni 1779; 3/a mantal Rosendal nr 1, den 8 november

1859; Va mantal Stavtorp nr 1, den 4 november 1773; V» mantal Ekelund

nr 1, den 4 november 1773; Vs mantal Degersten nr 1, den 4 november 1773;

Ve mantal Rännbäcken nr 1, den 4 november 1773; Vs mantal Drott jan nr 1

eller Långsved, den 4 november 1773.

b) Belägna utom rekognitionsskogen och icke berättigade till skogsfång

å densamma:

1h mantal Merlänna nr 1, den 25 november 1756; V* mantal Navarstorp

nr 1, den 1 april 1760; Vin mantal Norrlänna nr 1, den 25 november 1756;

Va mantal Merlännasäter nr 1, deli 1 april 1760; V* mantal Öråsen nr 1,

den 26 februari 1761; jordlägenheten Lukastorp nr 1, den 26 februari 1761.

Alla under b) angivna fastigheter vore belägna i Länna socken.

Samtliga fastigheter under a) och b) hade, efter medgivande av Kungl.

Majit den 26 januari 1923 och den 15 maj 1925, jämte andra under bruket

lydande fastigheter, samtliga ägande fideikommissnatur, blivit intecknade

till säkerhet för lån, som lämnats de dåvarande bruksägare.

I skrivelse till kammarkollegiet den 9 februari 1933 hade Södermanlands

enskilda bank förmält, att banken vid exekutiv auktion den 20 december

1932 inköpt Åkers styckebruk med därtill hörande fastigheter i Åkers och

Länna socknar (dock ej förut angivna fastigheter i Länna socken) och

vid auktion den 24 januari 1933 de till bruket hörande fastigheterna inom

Gåsinge socken samt den 2 januari 1933 fullgjort likviden för den förstnämnda

auktionen. Banken vore (dåmera) enda innehavare av de på sin

tid med Kungl. Maj:ts tillstånd uttagna inteckningarna i två grupper av

de till bruket hörande fastigheter, som nied ett undantag fortfarande brukades

av åbor, och banken förutsatte, att den vid kommande exekutiva

auktioner (utsatta till den 18 februari 1933 beträffande fastigheterna under

b ovan och den 20 februari 1933 beträffande fastigheterna under a

ovan) skulle bliva ägare jämväl till dessa fastigheter. Utgående från att

banken såsom ägare till det icke nedlagda bruket komme att, under förutsättning

av inköp, bliva innehavare av bruksägaren förut tillkommande

rättigheter, avgäve banken den förklaring, att banken i sådan egenskap

komme att respektera åbornas nuvarande rätt.

Vid de utsatta auktionerna hade banken förvärvat brukets rätt till fastigheterna,

i samband varmed förklaringar av bankens ombud avgivits av

förut angivna innehåll beträffande åbornas rätt.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förbud den 11 december 1766 mot flyttning av

smiden och hammarskatt gällde, att, då bruk nedlades, de därunder skatteköpta

hemman, sönå innehades under åborätt, hemfölle till kronan.

Skulle så bliva förhållandet med ifrågavarande fastigheter under åborätt,

bleve emellertid kronans fördel därav ringa, enär åborna då ägde att,

mot stadgade skatteköpeskillingar -— tio års grundräntor — lösa

fastigheterna till skatte. Något direkt ekonomiskt intresse att förvärva

fastigheterna från banken-bruksägaren kunde därför kronan icke anses

äga. Ett påtagligt intresse av ett dylikt förvärv från kronans sida ägde

däremot åborna, som därigenom skulle bliva fria från den fara som hotade

dem vid en realisation av i deras hemman meddelade inteckningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Ehuru skäl syntes tala för uppfattningen, att även en utmätning av

bruksägares rätt lämnade åbornas rätt oberörd, vore det givet, att, då

frågan ej prövats av domstol, en högst oläglig osäkerhet för närvarande

rådde härutinnan. Ej mindre på grund av den inverkan Kungl. Maj:ts

beslut angående medgivande till upptagande av inteckningarna fått för

rättsläget än även med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste mån

bringa ur världen det egenartade institut, som åborätt på under bruk

skatteköpta hemman utgjorde, syntes avtalet beträffande dessa fastigheter

— även bortsett från fördelen att den vissa av fastigheterna tillkommande

rätten till husbehovsvirke m. m. på rekognitionsskogen bortfölFe —

medföra gagn för det allmänna.

Vad fastigheterna under gruppen a) beträffade hade åborna å desamma

avgivit den förklaring, att, så snart de genom Kungl. Maj:ts och kronans

inköp av äganderätten till deras hemman satts i tillfälle att förvärva

denna rätt för författningsenliga skatteköpeskillingar, de till kronan

avstode från den hemmanen tillkommande rätten till skogsfång och

andra förmåner å rekognitionsskogen. Förutsättningen för denna förbindelse

vore, att åborna finge disponera hela den växande skogen å sina

fastigheter. Denna inginge jämlikt 2 punkten första stycket i avtalet i

kronans förvärv. Avståendet av servitutsrätten i fråga måste anses vara

av avsevärt värde för kronan såsom rekognitionsskogens ägare.

Beträffande gruppen b) av ovan angivna åbofastigheter hade kronan

icke förvärvat motsvarande skogskapital (se 2 punkten tredje stycket i

avtalet), och det hade bland annat på grund härav ansetts icke skäligen

kunna krävas något särskilt vederlag av åborna å dessa fastigheter.

De förmåner, förvärvet av åbofastigheterna medförde för kronan och

det allmänna, syntes fullt svara mot den förhöjning av köpeskillingen enligt

avtalet, som fastigheternas medtagande i detsamma kunde anses hava

föranlett. Förbehållet vid skatteköp örn oskiljaktighet från bruket utgjorde

icke något hinder för kronans förvärv.

Värdet å de rättigheter och fastigheter, som enligt avtalet den 14 december

1933 skola förvärvas av kronan, m. rn.

Ämbetsverken hava i skrivelsen dea 1 februari 1934 lämnat uppgifter å

de taxeringsvärden, som vid senaste fastighetstaxering åsatts rekognitionsskogen

och övriga i avtalet avsedda fastigheter. Av dessa uppgifter

framgår följande:

Taxeringsvärdet å rekognitionsskogen, som genom avtalet skulle komma

under kronans fria disposition, utgör enligt 1933 års fastighetstaxering

...................................... kronor 1,158,800,

varav jordbruksvärde 196,300 kronor och skogsvärde

893,900 kronor; årliga skogsavkastningen beräknas i

den av domänstyrelsen fastställda särskilda hushållningsplanen

till 24,000 nr av en kubikmassa örn 648,658

m3 (över 20 cm brösthöjd 439,506 m3, inom bark 539,650

m3);

taxeringsvärdet å särskilt taxerade lägenheter å rekog
-

nitionsskogen utgör .................................. » 75,000

taxeringsvärdet å de fria brukshemmanen utgör........ » 130,100

samt å åbofastigheterna ............. » 273,700

(varav de å rekognitionsskogen belägna 139,800 kronor).

Summa kronor 1,637,600.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 149. 17

Ämbetsverken hava framhållit, att i följd av avtalets karaktär av affärsuppgörelse

någon närmare specifikation icke kunde lämnas å de särskilda

värden, varmed de i avtalet avsedda rättigheter och fastigheter inginge

under den överenskomna köpesumman 675,000 kronor.

Såsom sammanfattning av de skäl, som talade för godkännande från

kronans sida av ifrågavarande avtal, hava ämbetsverken anfört:

Med hänsyn till å ena sidan den rätt, som tillkomme Åkers styckebruk

till rekognitionsskogen, och å andra sidan dennas betydande skogs- och

markvärde ävensom det betydande värdet av de hemman, som skulle med

äganderätt tillkomma kronan, samt av den förmån vid rekognitionsskogens

brukande, som förvärvet av de därå belägna åbofastigheternas rätt

till skogsfång m. m. innebure, funne ämbetsverken uppenbart, att ifrågavarande

uppgörelse vore att betrakta såsom för kronan förmånlig. Uppgörelsens

värde höjdes ytterligare genom den möjlighet, som därigenom

bereddes staten att utan större uppoffring frigöra ett stort antal åbofastigheter

från deras beroende av bruket i syfte att åborna skulle kunna förvärva

äganderätten (»skatterätten») till sina fastigheter.

Utan att vilja ingå på frågan örn beskaffenheten av den rätt, som kan Deva**°™nts''

tillkomma Åkers styckebruk till dess rekognitionsskog, synes det mig obestridligt,

att betydande fördelar stå att vinna med en avveckling av nu

bestående förhållanden. Frågan torde erhålla en tillfredsställande lösning

genom godkännande från statsmakternas sida av det avtal örn förvärv

för kronans räkning av styckebrukets rätt till rekognitionsskogen

samt av vissa brukshemman och åbofastigheter, som den 14 december 1933

träffats mellan å ena sidan kammar- och kommerskollegierna samt domänstyrelsen

och å andra sidan Södermanlands Enskilda Bank. Genom avtalet

skulle därjämte möjlighet beredas åborna å de i avtalet angivna åbofastigheter

att för stadgade skatteköpeskillingar förvärva äganderätten till

fastigheterna och sålunda befrias från den beroende ställning, som åborna

nu intaga i förhållande till innehavaren av styckebruket.

Frågan örn godkännande av ifrågavarande avtal torde, såsom ämbetsverken

föreslagit, böra underställas riksdagens prövning.

Med hänsyn till det anspråk på bättre rätt till rekognitionsskogen, som

framställts från styrelserna för Åkers, Österrekarne och Selebo häradsallmänningar

samt de allmänningar, vari Daga häradsallmänning uppdelats,

torde, på sätt bestämmelsen i punkten 10 i avtalet åsyftar, såsom villkor

för avtalets godkännande från kronans sida böra uppställas, att delägarna

i sagda allmänningar förbinda sig att, därest rekognitionsskogen

skulle helt eller delvis i laga ordning förklaras tillhöra allmänningsdelägarna,

gottgöra kronan de ersättnings- och köpeskillingsmedel samt andra

kostnader, som kronan enligt avtalet har att utgiva, mot övertagande av

kronans rättigheter och skyldigheter enligt avtalet utom såvitt angår de

däri avsedda fastigheterna under åborätt. Det torde böra ankomma å

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr Vt9.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Majit att närmare utforma ifrågavarande villkor, sedan frågan

örn avtalets godkännande prövats av riksdagen.

Vad angår ämbetsverkens förslag, att rekognitionsskogen och de i avtalet

ingående fria brukshemmanen skola, sedan de övergått i kronans

besittning, utläggas till kronopark samt ställas under skogsstatens vård

och förvaltning, torde sagda förslag böra bliva föremål för Kungl. Marits

bedömande, sedan frågan örn avtalets godkännande behandlats av riksdagen.

Slutligen förutsätter jag, att det för inköpet erforderliga beloppet av

675,000 kronor får utgå ur fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbol

tjänlig mark.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att under förenämnda villkor godkänna ifrågavarande

den 14 december 1933 dagtecknade avtal örn förvärv

för kronans räkning av Åkers styckebruks rätt

till brukets rekognitionsskog samt de i avtalet angivna

brukshemman och åbofastigheter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

340502 Stockholm, Isaac Marcus Bok tryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:127 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen av s s. 1 i texten
  2. JoU 1934:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för kronans räkning av Akers styckebruks rekognitionsskog m. m. s. 16 i texten