Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen, m. m

37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:15, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen, m. m.; given

Stockholms slott den 29 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen; och

2) lag örn handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami.

Nr 15.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

Med ändring av 21 kap. strafflagen förordnas, att överskriften skall

lyda som nedan sägs och kapitlet från och med dess 9 § hava följande

lydelse:

21 KAP.

Om rån och utpressning.

9 $.

Har någon för delaktighet i brott, som ovan i detta kapitel nämnt

är, gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 §; då må det straff ej lägre

sättas, än till straffarbete i två månader. Örn sådan delaktighet i rån,

som i 20 kap. 12 § örn stöld sägs, vare lag, som där stadgat finnes.

10 §.

Avtvingar man någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods

eller penningar eller handling, varom i 5 § förmäles, genom annat hot

örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller medelst hot att åtala eller

angiva någon för brott eller att örn någon lämna meddelande, som är

menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring

eller fortkomst, straffes, där ej gärningen skall såsom stöld anses,

för utpressning, med fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet

till sex år höjas; äro de synnerligen mildrande, må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan

kommit, straffes högst med. straffarbete i två år. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

11 *.

Den, som för brott, varom i detta kapitel förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt

2 kap. 19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

3

Förslag

till

Lag

om handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Härigenom förordnas som följer:

I mål örn ansvar för gärning som avses i 21 kap. 10 § strafflagen, må

rätten, därest målsäganden det begär eller rätten eljest finner det lämpligt,

förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sä rendun, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:

»Bland, spörsmål på strafflagstiftningens område, vilkas lösning icke

lämpligen bör anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform, har jag

tidigare — den 16 december 1932 — haft tillfälle anmäla frågan örn införande

av lagbestämmelser med straff för utpressning. Till denna ber

jag nu få återkomma.

De fall av utpressning, som mest uppmärksammats och oftast förekomma,

äro sådana då en person avtvingar en annan penningbelopp under

hot att eljest angiva honom eller någon honom närstående för ett

begånget brott eller att uppenbara en för honom ofördelaktig hemlighet,

ofta hänförande sig till det sexuella området. Ej sällan får den som

blivit utsatt för utpressning erlägga avsevärda belopp för att köpa utpressarens

tystnad, och sådana fall äro kända, då utpressningen lett till

ekonomisk ruin för den som utsatts därför eller rent av till självmord.

Det är med hänsyn till det, särskilt i storstäderna, säkerligen betydande

antalet fall av dylik utpressning av vikt att från statsmakternas sida vidtagas

åtgärder som kunna vara ägnade att motverka ifrågavarande företeelse.

Sålunda måste frågan örn införande av ett effektivt straff för utpressning

tagas under övervägande. Det har i detta avseende ofta framhållits

att den svenska strafflagen skiljer sig från flertalet strafflagar

i främmande länder därutinnan att den icke medgiver straffrättsligt

ingripande i en stor del av de fall där ett sådant ter sig

särskilt påkallat. Under det att i utländska strafflagar med få undantag

utpressning upptages såsom ett av de grövre förmögenhetsbrotten,

känner den svenska lagen över huvud icke till utpressning såsom en särskild

brottskategori. Frånvaron av straffbestämmelser för ifrågavarande

förbrytelse framstår som en allvarlig brist såväl ur nyssnämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

preventiva synpunkt som ock med hänsyn till det stötande däri att

straffåtgärder mången gång icke kunna vidtagas mot personer, vilkas

handlingssätt otvivelaktigt giver uttryck åt en synnerlig råhet och hänsynslöshet.

Utpressningsbegreppet.

Såsom utpressning i ordets mest vidsträckta betydelse torde kunna betecknas

ett förfarande, varigenom någon i avsikt att bereda sig eller annan

en orättmätig förmögenhetsförmån tvingar annan till ett för honom

eller annan ekonomiskt oförmånligt handlingssätt (handling eller underlåtenhet

varigenom förmögenhetsskada framkallas). Utpressningen såsom

juridiskt begrepp har emellertid icke i något land erhållit en sa vidsträckt

innebörd som den nu nämnda. Härvidlag är i första hand att

märka att vissa av de handlingar som omfattas av den förut uppställda

definitionen hänföras till rån. Särskilt gäller detta sådana i vilka tvånget

är av speciell svårhetsgrad (våld å person eller hot som innebär trängande

fara); gränsen mellan rån och utpressning kan dock även vara uppdragen

på annat sätt. Även bortsett från rånsfallen pläga emellertid strafflagarna

från utpressning avskilja vissa fall, vilka bliva straffria såvida de ej

kunna straffas såsom'' brott av helt annat slag. Dessa inskränkningar

olika i de särskilda lagarna — kunna hänföra sig såväl till arten av det använda

tvånget som till beskaffenheten av den framtvungna handlingen.

De ekonomiska verkningarna av tvånget kunna tydligen uppstå

genom vilken som helst framtvungen handling eller underlåtenhet

som medför skada å förmögenhet. En person kan tvingas utlämna

eller samtycka till att en annan fråntager honom penningar eller

en sak av förmögenhetsvärde som han har i sin besittning. Vidare kan

en skriftlig handling, innehållande förklaring av förmögenhetsrättslig

art, avtvingas honom, t. ex. skuldebrev, kvitto, kontrakt. Över huvud

taget kan det framtvungna bestå i företagande eller underlåtande av

rättshandlingar (även muntliga sådana t. ex. medgivande inför rätta av

ett obefogat anspråk) eller därmed likställda handlingar av rättslig kvalitet

såsom t. ex. reklamation, framställande av krav, då detta erfordras

för avbrott i löpande preskriptionstid, erbjudande av prestation vid

köp för undvikande av morapåföljd m. m. Slutligen kan förmögenhetsförlusten

uppstå därigenom att en person förmås till skadegörelse å sak

eller till att företaga en handling av rent faktisk natur, exempelvis att

yppa en affärshemlighet. Fall av sistnämnda slag torde dock höra till

dem, beträffande vilka det ur principiell synpunkt kan ifrågasättas huruvida

de böra innefattas i ett straffrättsligt utpressningsbegrepp. — Under

alla förhållanden måste fordras att förmögenhetsresultatet är orättmätigt.

Utpressning föreligger således icke, örn någon tilltvinga!1 sig betalning

för förfallen skuld, skuldebrev till bevis örn en verkligen existe
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

rande skuld eller kvitto för betalning som erlagts. I dylika fall föreligger

över huvud icke något förmögenhetsbrott.

Det tvångsmedel varigenom den förmögenhetsskadande handlingen

framkallas kan principiellt sett vara av vilket slag som helst. Våld

och grövre former av hot pläga dock såsom förut antytts medföra att

brottet behandlas som rån. Vid utpressning kan tvånget således bestå i annat

hot örn brottslig gärning än i rånsfallen. Såsom vanliga exempel

på brott varmed utpressaren hotar kunna nämnas misshandel och falskt

åtal. Vidare kan tvånget bestå i hot med en gärning som visserligen

icke är straffbar men dock är civilt rättsstridig, t. ex. att icke betala

skuld eller hyra på förfallodagen. Och slutligen kan såsom tvångsmedel

användas hot att företaga en handling som i sig själv är rättsenlig.

Av sådan natur är bland annat hot örn åtal eller angivelse för ett verkligen

begånget brott samt hot att uppenbara något för en person ofördelaktigt

eller förklenligt förhållande, såvida nämligen icke ett sådant

uppenbarande är att anse som straffbar ärekränkning, i vilket fall hotet

ju avser brottslig gärning.

I Sverige förekommande fall av utpressning.

Det möter åtskilliga svårigheter att erhålla en närmare kännedom örn

de olika former av utpressning som förekomma, här i landet och örn frekvensen

av utpressningsfallen. Orsaken härtill är i främsta rummet

den att personer som utsättas för utpressningsförsök i stor utsträckning

antingen finna sig i att betala och på så sätt köpa utpressarens tystnad

eller också vägra att inlåta sig i någon förhandling med utpressaren.

I det senare fallet, då utpressaren således inser att han icke kan nå sitt

syfte, torde han väl mera sällan sätta hotet i verkställighet, enär han i

regel endast drives av sin vinningslystnad. Den som utsatts för utpressningsförsök

önskar å sin sida ej heller bringa saken till polisens

kännedom, då han därigenom ofta skulle nödgas röja för honom

själv graverande omständigheter. Vad som ytterligare bidrager till att

polisanmälan underlåtes är att polisens möjligheter att ingripa mot utpressaren

genom atal, såsom i det följande skall visas, äro synnerligen

begränsade. Man torde därför kunna utgå från att de fall av utpressning

som bliva för myndigheterna kända endast utgöra ett fåtal av de

fall som förekomma.

Av olika anledningar inträffar emellertid att fall av utpressning

bliva kända. Har såsom medel för utpressning använts hot att angiva

eller eljest yppa brottslig handling som begåtts av den hotade händer det

ofta att, då brottet blir på annat sätt uppdagat, denne omtalar den utpressning

han varit utsatt för. Då en person begått förskingring, har det

vid några tillfällen förekommit att han som förklaring till detta brott

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Marits proposition nr 15.

uppgivit att lian varit utsatt för utpressning. Likaså Ilar vid boutredningar

framkommit att den döde varit föremål för utpressning. Vid utredning

av orsakerna till ett självmord har även hänt att det utrönts att

den döde varit i händerna på utpressare. Emellertid inträffar det också

stundom att den som blivit utsatt för utpressning eller försök därtill själv

hänvänder sig till polisen med begäran örn ingripande mot utpressaren.

I det övervägande antalet fall av utpressning som komma till polisens

kännedom har fråga varit örn utpressning mot homosexuella; utpressaren

har tilltvingat sig ekonomiska förmåner under hot att angiva någon

till åtal för homosexuella handlingar eller att för hans anhöriga, hans

förmän eller andra yppa att han gjort sig skyldig till sådana handlingar.

Ofta framställes hotet i förstucken form, skriftligen eller muntligen,

och utpressaren angiver icke vilken åtgärd han ämnar företaga

därest hans anspråk icke uppfylles. I många fall vinner utpressaren

sitt syfte endast genom att ständigt uppsöka sitt offer i bostaden eller

på arbetsplatsen och därvid skildra sitt nödläge eller genom att regelbundet

följa efter offret på gatorna. Ibland framställes hotet av

någon annan än den som den homosexuelle haft förbindelse med. Ltpressaren

uppger då, ofta i samförstånd med den som den homosexuelle

stått i förhållande till, att det kommit till hans kännedom att den hotade

gjort sig skyldig till homosexuella handlingar och begär ersättning

för sin tystnad. Det har inträffat att en homosexuell person samtidigt

varit utsatt för utpressning icke blott av den med vilken han haft förbindelse

utan även av andra som på något sätt fått kännedom därom.

Fall ha förekommit då utpressning mot en homosexuell pågått under en

lång följd av år och då denne, efter att ha utsatts för svåra psykiska lidanden

och berövats en förmögenhet, själv tagit sitt liv.

En med den förra nära besläktad grupp av utpressningsfall utmärkes

av att utpressaren tilltvingar sig penningar under hot att bekantgöra

sexuella handlingar, brottsliga eller icke brottsliga, av annat slag än

de nyss berörda. Det har sålunda förekommit att prostituerade kvinnor

eller deras sutenörer utpressat penningar av män, som under bestående

äktenskap eller dessförinnan haft förbindelse med de prostituerade,

under hot att underrätta deras anhöriga örn förhållandet. Andra fall

då utpressaren begagnat sig av sin kännedom örn någons utomäktenskapliga

förbindelse ha likaledes förekommit. Till denna grupp höra

ock de i utländsk rättspraxis förekommande fall då ett oskäligt skadestånd

utpressats för könsförbindelse som åvägabragts genom missbruk

av överordnad ställning samt för våldtäkt, otukt med minderårig och förförelse.

I en tredje grupp av fall, som kommit till polismyndigheternas kännedom,

har utpressningen ägt rum under hot att yppa något brott av annan

natur än förut nämnts, vilket den tvungne begått eller utpressaren

påstår att han begått. Utpressning har sålunda i ett antal kända fall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

skett medelst hot om angivelse till åtal för påstått överförande av könssjukdom.

Bland smugglare liksom över huvud mellan medbrottslingar,

oberoende av beskaffenheten av deras brott, torde utpressning ej vara

ovanlig. Det är dock naturligt att fall tillhörande denna grupp endast

undantagsvis bliva kända genom anmälan av den som utsatts för

utpressningen, och det förefaller därför sannolikt att sådana fall förekomma

i betydligt större utsträckning än vad det ringa antalet upptäckta

fall kan synas giva vid banden. Från utländsk rättspraxis är

känt att personer som gjort sig skyldiga till fosterfördrivning ej sällan

utsättas för utpressning.

De fall av utpressning vilka bli föremål för behandling av polismyndigheterna

lära i stort sett vara att hänföra till någon av de föregående

tre grupperna. Emellertid torde en fjärde grupp kunna uppställas som,

ehuru delvis sammanfallande med de föregående, företer vissa särdrag.

Fall tillhörande denna grupp, vilka säkerligen äro eller åtminstone varit

tämligen ofta förekommande, utmärkas därav att utpressaren hotar

att publicera eller ombesörja publicering i tryck av uppgifter örn en

person, vilkas offentliggörande skulle vara menligt för hans goda namn

och sociala anseende eller för hans yrkesverksamhet. Uppenbarligen

kunna dessa uppgifter avse brottslig gärning eller annan handling av

den art, som hänförts till den i det föregående omnämnda andra gruppen.

De kunna emellertid även avse andra handlingar som personen i

fråga eller någon honom närstående begått eller ock något faktiskt förhållande

som berör honom eller en närstående person. Såsom exempel

må nämnas uppgifter därom att en person uppfört sig olämpligt i sin

tjänsteutövning, gjort sig skyldig till alkoholmissbruk, fört ett utsvävande

nöjesliv, handlat mindre korrekt i en affärsangelägenhet eller befinner

sig i en kritisk ekonomisk situation. Dylika utpressningsfall

bruka icke föranleda någon anmälan till polisen. I allmänhet uppgår

väl priset för utpressarens tystnad icke till större belopp än att den hotade

föredrager att betala.

Möjligheten att bestraffa utpressning enligt gällande svensk rätt.

Sambandet mellan rån och utpressning har i det föregående antytts.

För rån straffas enligt 21 kap. 1 § strafflagen den som medelst våld

å person eller användande av hot som innebär trängande fara av annan

tager gods eller penningar. Enligt 5 § i samma kapitel straffas jämväl

den för rån som överfaller annan med våld eller sådant hot som i

1 § sägs samt därigenom avtvingar honom skuldebrev, kvittobrev eller

annan dylik handling, varigenom hans eller annans egendomsrätt kränkes.

Straffet utgör enligt båda lagrummen straffarbete från och

med två till och med åtta år; äro omständigheterna synnerligen mild
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 15.

rande kan straffarbetet nedsättas till ett år. Från övriga rånsbestämmelser

i 21 kap. kan i detta sammanhang bortses.

Föreligger ej rån, kunna handlingar som innebära framtvingande av

förmögenhetsfördelar bestraffas allenast örn de äro att hänföra till de i

strafflagen angivna tillgrepps- eller frihetsbrotten. De bestämmelser

som därvid kunna komma att tillämpas äro i 20 kap. (stöldkapitlet)

4 § 6 mom. örn viss kvalificerad stöld samt i 15 kap. (örn brott

mot annans frihet) dels 22 § första stycket örn rättsstridigt tvång och

dels 23 § om hot örn brottslig gärning.

Enligt det nämnda lagrummet i 20 kap. straffas för kvalificerad stöld

bland annat den som för brottets förövande använt ringare skräckmedel

eller hot än att gärningen till rån hänföras kan. Straffet utgöres

av straffarbete i högst fyra år; dock må där det tillgripnas värde ej

överstiger 30 kronor samt omständigheterna äro synnerligen mildrande

till fängelse i högst sex månader dömas. För stadgandets tillämpning

fordras i första hand att det som man tilltvinga! sig utgjort ''gods

eller penningar’, således saker som kunna vara föremål för tjuvnad.

Tvångsmedlet torde kunna angivas sålunda att det skall bestå i hot, som

går ut på omedelbart användande av våld av lindrigare slag än vid rån.

Med hänsyn till denna begränsning av hotet kan stadgandet icke tilllämpas

på de typiska utpressningsfallen, där hotet avser åtal eller angivelse

för brott eller uppenbarande av hemlighet, utan endast på mera

sällsynta utpressningsfall.

Bestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket stadgar straff för den

som tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta. Straffet utgöres

av böter, fängelse eller straffarbete i högst två år. För att brott enligt

detta lagrum — rättsstridigt tvång — skall föreligga fordras icke

att den framtvungna handlingen etc, medför skada å förmögenhet,

den kan vara av vilket slag som helst. Tvångsmedlet anses däremot

vara på det sätt begränsat att detsamma skall omfatta, förutom hot örn

brottsliga handlingar, allenast hot örn handlingar som äro civilt rättsstridiga

(underlåten hyresbetalning etc.) eller — enligt en annan mening

— blott sådana civilt rättsstridiga handlingar som jämväl äro lagstridiga

(t. ex. lagstridig uteslutning ur sjukkassa). Hot örn handlingar

som i sig själva äro rättsenliga anses numera däremot alltid falla utanför

ifrågavarande stadgande. På grund av denna begränsning av

tvångsmedlet kan lagrummet icke komma till användning vid de typiska

utpressningsfallen. Därtill kommer att straffskalan är avpassad för

mindre allvarliga frilietsbrott, icke för förmögenhetsbrott av det slag

som utpressning.

Vad slutligen angår 23 § i 15 kap. stadgas där straff för den som hotar

annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller brottslig gärning

på sådant sätt eller under sådana omständigheter att anledning är

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att befara att botet skall verkställas. Straffet är böter eller fängelse i

högst sex månader. Även detta stadgande kan endast i mycket begränsad

omfattning komma att tillämpas på utpressningsfallen med hänsyn

till att tvånget är begränsat till bot örn brottslig gärning. Örn straffskalan

gäller detsamma som förut anmärkts beträffande 22 §.

Det må vidare framhållas att brott som avses i 15 kap. 22 § första stycket

få åtalas endast efter angivelse av målsäganden samt att brottet i 23 § icke

får åtalas av annan än målsäganden själv. Härigenom förringas ytterligare

dessa lagrums betydelse för beivrandet av utpressningsförfaranden,

då nämligen, på grund av omständigheter vilka i det föregående

ha berörts, den som blivit utsatt för utpressning i de flesta fall är ytterligt

obenägen att angiva eller åtala utpressaren.

Den enda utväg som praktiskt taget står polismyndigheten till buds,

då fall av utpressning kommer till dess kännedom, är att — örn förutsättningarna

därför föreligga — behandla utpressaren enligt lösdrivarlagen,

d. v. s. tilldela honom varning eller, örn han tidigare varnats,

ådöma honom tvångsarbete. Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling är tillämplig dels på den som sysslolös stryker omkring

från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna

ådagalägga att han söker arbete, dels ock på den som eljest, utan

att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen

försörja sig och tillika för ett sådant levnadssätt att våda därav

uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Utpressarna återfinnas

ej sällan inom någon av dessa kategorier, och där fråga är örn

en utpressare på vilken lösdrivarlagen är tillämplig kan, i brist på

andra medel, ett ingripande enligt denna lag mången gång vara effektivt.

Utländska strafflagar.

En kortfattad översikt av strafflagsbestämmelserna örn utpressning i

några främmande länder torde i detta sammanhang vara av intresse.1

Danmark. Den danska strafflagen av år 1930 uppställer ett utpressningsbrott,

för vars fullbordan icke förutsättes något resultat av det

använda tvånget. Fullbordat brott anses nämligen föreligga redan då hot

framställts i utpressningssyfte. Tvånget skall bestå i hot att företaga

viss handling, och med avseende på bland annat arten av denna handling

skiljes mellan två alternativ.

Det ena av dessa omfattar hot örn i oell för sig rättsstridiga handlingar.

Sålunda straffas för utpressning den som för att därigenom skaffa sig

eller annan en oberättigad vinning hotar någon med våld, betydande skada

å egendom eller frihetsberövande eller med att framställa en osann

1 En systematiskt uppställd redogörelse lör utpressningsbrottet i utländska strafflagar

har lämnats av Thyrén: Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen III (1920) s. 60 ff.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

11

beskyllning för ett straffbart eller ärerörigt förhållande eller med att

uppenbara ett förhållande som tillhör privatlivet. Örn hotet går ut på

omedelbart användande av våld, hänföres dock brottet under bestämmelserna

örn rån, vilket även är fallet då våld blivit begånget. Vad angår

brottsbestämningen hot örn ''betydande skada å egendom’ må framhållas

att härunder endast faller sådan skada som sker genom skadegörelse å

sak; hot örn arbetsnedläggelse, blockad eller dylikt hänföres således ej

till utpressning.

Det andra utpressningsalternativet avser hot örn i och för sig rättsenliga

handlingar. Enligt detta straffas den som hotar någon med att anmäla

eller uppenbara ett straffbart förhållande eller med att framställa

sanna äreröriga beskyllningar — vilket i dansk rätt ej är rättsstridigt —

för att därigenom skaffa sig eller annan vinning, som icke kan anses

tillbörlig med hänsyn till (''tilborlig begrundet ved’) det förhållande som

givit anledning till hotets framställande.

Gemensamt för båda de sålunda åtskilda arterna av utpressning är att

hotet skall gå ut på att framkalla en handling eller underlåtenhet av förmögenhetsskadande

natur, vilken dessutom får antagas skola ha karaktären

av en förmögenhetsdisposition. Utpressning torde icke föreligga, örn

med hotet avses t. ex. att förmå någon att förstöra sin egen sak eller

att yppa en affärshemlighet.

Beträffande syftet vid brottet märkes däremot en viss olikhet mellan

de båda alternativen. I det förra skall avsikten vara att förskaffa sig

eller annan oberättigad vinning, d. v. s. en sådan vinning vartill vederbörande

icke har någon rättsgrund. Hot örn misshandel för att framtvinga

betalning för en förfallen fordran kan således icke bestraffas såsom

utpressning, detta i motsats till vad som gällde enligt den äldre

danska strafflagen av år 1866. Vid det senare alternativet åter, där ju

hotet i och för sig icke innebär något rättsstridigt, fordras hos gärningsmannen

ett syfte att vinna något som icke är tillbörligt med hänsyn till

det förhållande som givit anledning till hotet. Vinningen skall med andra

ord icke blott vara oberättigad, den skall dessutom nied hänsyn till omständigheterna

i det föreliggande fallet framstå såsom otillbörlig. Är

så ej förhållandet, betraktas gärningen icke såsom utpressning. Vid avgörande

av frågan när en vinning icke är i nu angiven mening tillbörlig

bör enligt motiven hänsyn tagas icke blott till örn det föreligger något naturligt

samband mellan det förhållande som hotet angår och den avsedda

vinningen, utan ock till örn det föreligger en rimlig kvantitativ relation

mellan dessa båda moment.

Straffet är gemensamt för båda grupperna av utpressningsbrott och

utgör frihetsstraff (fengsell i högst två eller vid upprepad förbrytelse

högst tre år. Vid förmildrande omständigheter kan straffet nedsättas till

det lindrigare frihetsstraffet (haefte) eller till böter eller ock helt bortfalla;

vid försvårande omständigheter kan frihetsstraffet höjas till sex år.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. May.ts proposition nr 15.

Norge. Norges strafflag av år 1902 uppdelar utpressningsbrottet i två

grader med olika straff efter beskaffenheten av det tvång som kommit

till användning. Brottet är fullbordat först då något framtvungits; försök

straffas enligt lagens allmänna försöksbestämmelse.

Den svårare arten föreligger örn någon i avsikt att därigenom skaffa

sig eller annan en oberättigad vinning genom rättsstridigt handlingssätt

eller genom hot därom tvingar någon att företaga en handling, varigenom

förmögenhetsförlust uppstår för denne eller för den på vars vägnar

han handlar. Det rättsstridiga tvång som här förutsättes får dock icke

ha karaktären av rånstvång, vilket enligt norska lagen är för handen

örn man övar våld mot en person eller sätter honom ur stånd att försvara

sig eller använder hot som framkallar fruktan för någons liv eller

hälsa. Straffet är för den svårare graden av utpressning frihetsstraff

i högst fem år.

Till den lindrigare graden, där straffet är böter eller frihetsstraff i

högst tre år, hänföras fall då någon rättsstridigt tvingar annan att företaga

en handling av nyss angivet slag genom att hota med åtal eller

anmälan för något straffbart eller med att framställa en ärekränkande

beskyllning. För att brottet skall hänföras till denna lindrigare grad

måste det man hotar med vara en i sig själv tillåten handling. Örn man

genom sådant hot söker tvinga till sig något som man ej är berättigad

till, är det emellertid icke säkert att ''rättsstridigt tvingande’ föreligger.

Huruvida så är fallet överlämnas till domaren att pröva. Vid denna

prövning lära ungefärligen samma synpunkter böra anläggas som vid

avgörandet huruvida enligt dansk rätt en vinning kan anses otillbörlig

med hänsyn till det förhållande som givit anledning till hotets framställande.

Såsom resultat av tvånget kräves för utpressningsbrottets fullbordan,

att den tvungne förmåtts företaga en förmögenhetsskadande handling

eller underlåtenhet. Någon begränsning härvidlag stadgas således icke,

men det synes framgå av motiven att skadegörelse ej åsyftas. Andra

handlingar som ej ha karaktär av rättshandlingar torde emellertid i regel

falla utanför rekvisitet, enär de ej uppfylla lagens krav att den oberättigade

vinningen omedelbart skall uppstå genom den framtvungna handlingen.

Straffet kan höjas intill det dubbla örn den som dömes för utpressning

tidigare undergått frihetsstraff för sådant brott eller för vissa

andra förmögenhetsbrott. Åtal för utpressning av den lindrigare graden

får icke ske annat än på målsägandens begäran, med mindre det

kräves av allmänna hänsyn.

Finland. Den finska strafflagen av år 1889 delar, liksom den norska,

utpressningen med avseende på tvångsmomentet i två grader. Fullbordat

brott föreligger först i och med att förmögenhetsresultat uppnåtts;

försök straffas enligt allmänna bestämmelser därom.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Den svårare graden av tvång är emellertid i motsats till vad som gäller

i norsk rätt bestämd på samma sätt som tvånget vid rån; det skall

innefatta våld å person eller hot som innebär trängande fara för liv

eller hälsa. Föreligger denna svårare art av tvång, hänföres brottet till

rån därest förmögenhetsresultatet utgöres av en sak som gärningsmannen

själv fråntager besittaren, men till utpressning örn resultatet utgör

antingen en annan förmögenlietsfördel än sak eller en sak som gärningsmannen

tvingar besittaren att själv7 utlämna. Straffet för utpressning

av denna grad är detsamma som för rån, nämligen tukthus i högst sex år.

Till den lindrigare graden hänföres allt annat hot än sådant som innebär

trängande fara för liv eller hälsa, således även hot om en i och för

sig rättsenlig handling. Straffet är tukthus i högst fyra år eller fängelse

i minst två månader.

Vad utpressaren genom hotet framtvingar skall i båda fallen vara en

oberättigad förmögenhetsfördel: ''gods eller penningar, eftergift av gäld,

förskrivning, borgesförbindelse eller annan fördel i egendom, vartill man

ej har laga rätt’. Härigenom torde det framtvungna resultatet vara begränsat

till saker och rättshandlingar.

Gärningsmannens syfte skall enligt finska lagen gå ut på att bereda

sig eller annan nytta, vilket med hänsyn till brottets egenskap av förmögenhetsbrott

måste anses liktydigt med fördel i förmögenhet.

Höjning av straffsatserna inträder vid återfall, därvid utom rån och

utpressning även tjuvnad kommer i betraktande.

Tyskland. Enligt den ännu gällande tyska strafflagen av år 1871 straffas

för utpressning den som i avsikt att skaffa sig eller annan en rättsstridig

förmögenhetsfördel tvingar annan genom våld eller hot till att

något göra, tåla eller underlåta. Försök är straffbart.

Med avseende på tvångets beskaffenhet särskiljas tre grader. Består

detta i våld å person eller hot örn något som innebär överhängande fara

för liv eller hälsa, straffas gärningsmannen såsom rånare. Rån föreligger

örn objektet är lös sak som fråntages besittaren. För utpressning genom

hot örn mord, eldsåsättande eller framkallande av översvämning är

__såframt hotet icke skall omedelbart verkställas — ett lägre straff maximum

fastställt. Är ej tvånget av den beskaffenhet som sålunda angivits,

föreligger den tredje och lindrigaste graden av utpressning. Anmärkningsvärt

är att hotet vid den sistnämnda graden icke är på något sätt

begränsat. Emellertid har såväl praxis som teori sökt undvika att tolka

bestämmelsen efter orden. Sålunda har man varit benägen att i vissa av

de fall där hotet avsett en i sig själv rättsenlig handling anse att hot i

lagens mening ej föreligger.

Enligt det av tyska riksdagens strafflagsutskott år 1930 framlagda

straff lagsförslaget, vilket beträffande utpressningsbrottet i sak överensstämmer

med de tidigare regeringsförslagen, straffas den för utpressning

som, i avsikt att orättmätigt rikta sig eller annan, tvingar någon

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. May.ts proposition nr 15,

med våld eller farligt hot till att göra, tåla eller underlåta något som

är ofördelaktigt för den tvungnes eller annans förmögenhet. ''Farligt

hot’ definieras i förslagets allmänna del såsom hot örn våld, örn brottslig

handling, örn angivelse för brott eller örn uppenbarande av ett faktum

som är ägnat att skada någons rykte. I jämförelse med den gällande

strafflagens ordalag innebär förslaget således härutinnan en begränsning.

— Den framtvungna handlingen skall vara förmögenhetsskadande.

Så är fallet icke blott då handlingen leder till minskning i någons

tillgångar eller ökning av skulderna, utan även exempelvis då någon

tvingats att avstå från sin arvsrätt. För att brottet skall vara fullbordat

fordras att skadan inträtt; det avsedda riktandet behöver däremot icke

ha realiserats. Försök är straffbart enligt allmän bestämmelse.

Frankrike. Bestämmelserna örn utpressning i Code pénal ha fått sin

nuvarande lydelse genom en lag av år 1863. Brottet är uppdelat i två

grader. Under den svårare graden hänföras fall då någon genom våld

eller medelst hot av visst svårare slag tvingar annan att underteckna

eller utgiva en dispositiv handling. Straffet utgöres av straffarbete.

Under den lindrigare graden föres den som genom hot örn äreröriga avslöjanden

eller beskyllningar tvingar eller söker tvinga någon att utgiva

penningar eller värdepapper eller ock att underteckna en handling av

nyss angivet slag. För denna form av utpressning, s. k. chantage, är

straffet fängelse i lägst ett och högst fem år, och därjämte skola böter

ådömas.

Det svårare utpressningsbrottet är, såsom framgår av det sagda, fullbordat

först genom undertecknandet eller utgivandet av handlingar, medan

däremot för den lindrigare graden icke fordras något resultat av

tvånget. Ett framtvingande av sak genom sådant grovt tvång som i

den svårare graden förutsättes är icke utpressning, men kan hänföras till

rån, nämligen örn våld använts. Vid chantage däremot kan det åsyftade

eller framtvungna resultatet utgöras jämväl av saker. För straffbarhet

lärer fordras, ehuru lagen icke innehåller något därom, att gärningsmannen

handlat i syfte att bereda sig eller annan rättsstridig förmögenhetsfördel.

Italien. Enligt strafflagen av år 1930 straffas för utpressning den som

genom våld eller hot tvingar någon till en handling eller underlåtenhet

och därigenom till annans skada skaffar sig eller annan en rättsstridig

förmögenhetsfördel. Utpressningsbegreppet har följaktligen med avseende

å såväl tvångsmedlet som förmögenhetsresultatet fått en ganska vidsträckt

innebörd. Är objektet lös sak och har gärningsmannen -_ med

användande av våld eller hot — själv tagit den från besittaren, föreligger

icke utpressning utan rån.

Straffet utgör för båda dessa brott fängelse i lägst tre och högst tio

år. Därjämte skall bötesstraff ådömas från 5,000 till 20,000 lire. Försök

straffas enligt allmän bestämmelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

England. De i engelsk rätt behandlade fallen av utpressning, vilka regleras

genom Larceny Act av år 1916, utgöras huvudsakligen av sådana där

hot eller våld användes för att framtvinga utgivandet av lös sak av värde

(property or valuable thing). För att fullbordat brott av detta slag skall

föreligga fordras icke att resultatet uppnåtts. Utom sakutpressningens

område kan straff för utpressning inträda allenast då någon i avsikt att

tillskynda annan förmögenhetsskada genom olagligt våld eller genom beskyllning

eller hot örn beskyllning för svårt brott tvingar någon att utfärda

eller företaga vissa närmare angivna åtgärder med dokument av

rättslig betydelse. I detta fall föreligger alltså utpressning först då tvånget

lett till resultat.

Tidigare förslag om utpressningens kriminalisering.

Frågan örn utpressningens kriminalisering har i Sverige icke varit

föremål för officiell behandling förrän under senare år i samband med

de av professorn J. C. W. Thyrén verkställda förarbetena till en ny strafflag.

I det av professor Thyrén år 1920 framlagda utkastet till lagförslag

rörande förmögenhetsbrotten, första delen (Förberedande utkast

till strafflag, Spec. delen III) upptagas bland annat bestämmelser örn

straff för utpressning. Utpressningsbrottet är behandlat i nära anslutning

till rånet. Gränslinjen mellan de båda brotten är bestämd med

hänsyn till beskaffenheten av det tvång som kommit till användning.

För rån straffas enligt 5 § i utkastet den som genom våld å person eller

hot som innebär omedelbar fara för person antingen avtvingar annan

främmande sak för att genom dess tillägnande åt sig eller annan bereda

orättmätig vinning eller ock eljest i sådan avsikt förorsakar skada å förmögenhet.

Straffet utgör fängelse i minst ett år eller tukthus i högst

tolv år. Utpressningsbrottet, som regleras i 8 §, är uppdelat i två grader

med hänsyn till arten av det använda tvånget. Utpressning av den

svårare graden föreligger, örn man genom annat hot örn brottslig gärning

än det i 5 § nämnda utövar sådant tvång som där omtalas (d. v. s. avtvingande

av främmande sak eller framtvingande av annan skada å förmögenhet

i förut angiven avsikt). Den lindrigare graden föreligger örn

utpressningen sker genom hot att, på sätt icke enligt lag är straffbart,

åtala eller angiva någon för brott eller örn någon lämna meddelande som

är förklenligt för hans ära eller medborgerliga anseende eller ägnat att

skada hans näring eller fortkomst. Brottet straffas i förra fallet med

fängelse i minst sex månader eller med tukthus i högst åtta år. I senare

fallet utgör straffet fängelse eller böter, eller örn brottet utövas yrkesmässigt,

fängelse eller ock tukthus i högst åtta år. Försök skall straffas

enligt bestämmelser, vilka förutsättas fastställda i en ny strafflags allmänna

del i enlighet med därom utarbetat förslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Med avseende på de fall, då det använda tvånget utgöres av hot om

gärning som icke i och för sig är brottslig, har som synes lagutkastet

begränsat brottsrekvisitet till hot örn åtal eller angivelse för brott samt

hot örn lämnande av vissa meddelanden, de s. k. chantagefallen, beträffande

vilka, såsom ock i motiveringen framliålles, det praktiska behovet

av kriminalisering huvudsakligen framträtt. ''Kunde än skäl uppsökas’,

anföres det vidare i motiven, ''för att på ena eller andra sättet vidga

straffbarheten utöver den av utkastet föreslagna, så torde det dock vara

tillrådligt att, då det här gäller ett hos oss hittills icke kriminaliserat

område, hellre medtaga för litet än för mycket.’

Vad åter angår förmögenhetsresultatet, har detsamma i det av professor

Thyrén framlagda utkastet givits en synnerligen vid omfattning i fråga

örn såväl utpressning som rån, i det att varje på förut angivna sätt framtvungen

handling eller underlåtenhet som medför skada å förmögenhet

uppfyller brottsrekvisiten, sålunda exempelvis även skadegörelse å sak

samt företagande av en rent faktisk handling (yppande av affärshemlighet

etc.).

Inom justitiedepartementet upprättade lagutkast samt däröver

avgivna yttranden.

Inom justitiedepartementet har under innevarande år av tillkallad sakkunnig,

hovrättsassessorn Maths Heuman, verkställts utredning rörande

frågan örn införande av bestämmelser örn straff för utpressning samt på

grundval av utredningen utarbetats utkast dels till lag örn ändring i

vissa delar av 21 kap. strafflagen och dels till lag örn handläggning inom

stängda dörrar av mål örn utpressning.

Enligt det förstnämnda utkastet har föreslagits att överskriften till

21 kap. strafflagen skall erhålla lydelsen ''Örn rån och utpressning’ samt

att beträffande kapitlets innehall skola vidtagas — förutom ett par mindre

redaktionella jämkningar — sådana ändringar att nuvarande 10 §

betecknas 11 § och en ny 10 § införes av följande lydelse:

Avtvingar man annan gods eller penningar eller handling, varom i

5 § förmäles, genom annat hot örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller

medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn någon lämna

meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen

skall såsom stöld anses, för utpressning, med fängelse eller straffarbete

i högst fyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må

tiden för straffarbetet till sex år höjas: äro de synnerligen mildrande;

må till böter dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan

kommit, dömes högst till straffarbete i två år.

I det senare lagutkastet har upptagits stadgande av innehåll att i mål

örn ansvar för gärning, som avses i den föreslagna nya 10 §, rätten må,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 15.

17

därest målsägande!! det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna

att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Över lagutkasten lia, efter remiss, utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län

ävensom av Sveriges advokatsamfund och Svenska kriminalistföreningen,

den sistnämnda genom sin styrelse. Överståthållarämbetet har vid sitt

utlåtande fogat infordrat yttrande från polismästaren i Stockholm. Läns

styrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från poliskamrarna i

Malmö och Hälsingborg.

I de avgivna utlåtandena tillstyrkes en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med de remitterade utkasten.

Örn behovet av straffbestämmelser mot utpressning anför

övers tåthållaräm betet:

Varje åtgärd, som möjliggör ett effektivt bekämpande av de allt talrikare

förekommande utpressningsfallen, måste enligt överståthållarämbetets

förmenande hälsas med tillfredsställelse. Bland förmögenhetsbrotten

i gällande lag är kanske intet så för rättskänslan stötande och till sin

karaktär motbjudande som utpressningen i dess allvarligare — och vanligaste

— former. Det är en betänklig brist i nuvarande lagbestämmelser

eller rättspraxis att gärningar av denna art i stor utsträckning äro strafffria,

och det är förvisso synnerligen befogat att åtgärder vidtagas för

avhjälpande härav.

Polismästaren i Stockholm uttalar, att lagutkastet synes väl ägnat att

läggas till grund för en av behovet i hög grad påkallad lagstiftning örn

utpressning. Särskilt en stor stads kriminalpolistjänstemän visste av erfarenhet

huru utomordentligt nödvändig en sådan lag vore.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det sedan länge framstått

såsom en betänklig brist i lagstiftningen att utpressning och försök därtill

icke varit belagda med straff. Framförandet av denna fråga till ett

avgörande måste därför anses i hög grad påkallat.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Behovet och önskvärdheten av en lagstiftning som medför straff för utpressning

torde ligga i öppen dag. Sverige lär vara ett av de få civiliserade

länder, där de farliga och motbjudande gärningar som inrymmas under

begreppet utpressning icke äro föremål för särskilda straffbestämmelser

utan oftast bliva straffria och eljest kunna bestraffas blott enligt lagrum

vilkas straffskalor icke äro avpassade med hänsyn till dessa gärningars

samhällsfarliga beskaffenhet. Advokatsamfundet hade därför med

tillfredsställelse erfarit att lagstiftning i ämnet blivit förberedd.

Vissa anmärkningar som dock ej röra förslagens principer framställas

i yttrandena. För de viktigaste av dessa bör lämpligen en redogörelse i

detta sammanhang lämnas. Några detaljspörsmål som i yttrandena blivit

berörda torde däremot kunna anstå till den följande framställningen.

I fråga örn tvångsmedlets beskaffenhet hemställa Överståthållarämbetet

och advokatsamfundet örn sådan omarbetning av utkastet

att till straffbar utpressning bomme att hänföras fall då någon hotar att

Bihang till riksdagens protokoll 193 i. i sami. Nr 15.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

lämna meddelande om annan persons personliga förhållanden utan att

likväl meddelandet är menligt i något av de avseenden som i lagutkastet

angivits.

Överståthållarämbetet anför sålunda: Den använda formuleringen kan

komma att medföra straffrihet vid vissa ofta förekommande, i hög grad

motbjudande utpressningsfall, exempelvis då en person, som stått i könslig

förbindelse med ene kontrahenten i ett förestående äktenskap (eller

som före äktenskapet stått i dylik förbindelse med ene maken i ett nu

bestående äktenskap), i utpressningssyfte hotar vederbörande att för

medkontralienten omtala förhållandet. Ett dylikt hot torde icke vara hänförligt

till någon av de i förslaget upptagna grupperna; vad särskilt

gäller den tredje av dessa grupper kan ett förhållande av antydd art —

särskilt då fråga är örn män, vilket väl i regel är fallet — näppeligen

anses menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, åtminstone

enligt hittillsvarande tolkning av detta uttrycks innebörd. Att

hot av angiven art emellertid bör, där de subjektiva förutsättningarna

äro fyllda, drabbas av straff synes Överståthållarämbetet uppenbart.

Advokatsamfundet finner det irppenbart att visst hot att yppa privatlivets

hemligheter kan förekomma, som icke — eller åtminstone icke med

säkerhet — faller under den sålunda föreslagna brottsbeskrivningen men

likväl är förtjänt av att bestraffas som utpressning. Från annat område

än privatlivets har samfundet anfört som exempel det fall att en person

i yngre år varit ansluten till viss politisk riktning som han senare frångått;

sedan saken fallit i glömska kunde ett yppande därav vara ett sådant

faktum att hot därom kunde användas i utpressningssyfte. Den

mest karakteristiska faktorn i ett utpressningsbrott läge enligt samfundets

mening icke i det som tvångsmedel använda hotets närmare beskaffenhet

utan däri att gärningsmannen faktiskt genom sitt hot utövat

eller haft anledning att tro sig kunna utöva ett inflytande på den tvungne

och därigenom bereda sig vinning. Medlet för detta inflytande kunde

vara av den mångskiftande natur att lagstiftaren vid brottets beskrivning

icke nådde sitt syfte genom en mer eller mindre kasuistisk uppräkning

utan syntes böra använda ett så allmänt uttryck att under brottet

verkligen inbegrepes åtminstone alla fall ur privatlivets skyddade område.

Att i brottsbeskrivningen upptaga varje meddelande örn någons

enskilda liv skulle emellertid måhända föra för långt. Man syntes naturligen

böra inskränka sig till att iipptaga meddelanden av sådan natur

att deras lämnande skulle strida mot vad som bör anses vara god sed.

Advokatsamfundet påpekar vidare såsom till karaktären fullt jämförligt

med utpressning det fall att den som angivit någon för brott tilltvingar

sig orättmätig förmån mot att han återkallar angivelsen. Samfundet

hemställer örn komplettering av lagbestämmelserna så att dylika

förfaranden kunna beivras såsom utpressning.

Kriminalistföreningen ifrågasätter huruvida icke utpressning riktad

mot anhörig till avliden person genom hot att lämna meddelande som är

nedsättande för den avlidnes minne borde straffas lika som utpressning

jämlikt den föreslagna 10 §.

Den i utkastet föreslagna begränsningen av för mogen hetsr esultatet

till gods och penningar samt skriftliga handlingar av viss be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. 19

skaffenliet finner advokatsamfundet alltför snäv. Samfundet yttrar härutinnan

följande:

Enligt utkastet föreligger straffbar utpressning allenast vid avtvingande

av gods eller penningar eller sådan skriftlig handling som avses

i 21 kap. 5 § strafflagen. Förmögenhetsresultatet kan sålunda icke vara

ett förvärv av t. ex. en anställning, ej heller erhållandet av vetskap om

affärshemlighet, ej heller den vinning som kan uppkomma genom att den

hotade förmås avstå från att vidtaga en rättshandling för tillvaratagande

av någon sin rätt, och ej heller oberättigad vinning av annat dylikt slag.

Utkastets författare har säkerligen icke förbisett, att den föreslagna lagbestämmelsen

i detta avseende ej fyller de krav som principiellt böra ställas

på densamma, men han har tydligen funnit övervägande skäl tala

för att i en partiell strafflagstiftning hålla sig till den för rånsbrottet

nu föreliggande beskrivningen av förmögenhetsskada!!. Samfundet är

härvid av annan mening och tvivlar på att den föreslagna nya lagstiftningen

(även örn hänsyn tages till den supplerande bestämmelsen i 15

kap. 22 § strafflagen) kominer att fylla sitt ändamål, örn den i utkastet

föreslagna begränsningen bibehålies. Alltför vidsträckta möjligheter

lämnas då för dem som vilja undgå ansvar för utpressning att i stället

för gods eller penningar eller sådan skriftlig handling som ovan nämnts

tilltvinga sig förmögenhetsförmåner av annat slag. Samfundet hemställer

därför örn sådan ändring att lagstadgandet må, i den utsträckning

som vid dess närmare utarbetande befinnes lämplig, omfatta även andra

förmögenhetsresultat än avtvingandet av gods eller penningar eller skriftlig

handling. I den mån detta önskemål tillgodoses måste givetvis tillses

att som rån eller utpressning bestraffas åvägabringandet av dessa

andra förmögenhetsresultat genom våld eller s. k. rånshot.

Beträffande frågan örn för mögenhets resultatets orättmätighet

förekomma följande uttalanden.

Kriminalistföreningen finner det vara erforderligt att i lagtexten uttryckligen

angives att avtvingandet av gods eller penningar skall vara

sådant varigenom förmögenhetsförlust tillskyndas. På så sätt markeras

det rekvisit för handlingens brottslighet som innebär att förmögenhetsresultatet

skall vara orättmätigt. Emellertid anför föreningen vidare:

Förslaget har tydligen tagit avstånd från att, i enlighet med viss modern

strafflagstiftning å området, för de fall då gärningen innefattar

hot örn en i sig rättsenlig handling i brottsrekvisitet inrycka ett krav på

att gärningen skall ha gått ut på att bereda sig eller annan en vinning,

som icke kan anses såsom tillbörlig med hänsyn till det förhållande som

givit anledning till hotets framställande. En dylik vag formulering av

ett brottsbegrepp lärer ej heller kunna anses vara för svensk rättsuppfattning

tilltalande. En begränsning av brottsområdet synes dock böra

göras så till vida att en målsägande ej bör för hot att åtala eller angiva

någon för brott straffas i annat fall än då det genom hotet ernådda resultatet

står i uppenbart missförhållande till vad han skäligen kunnat fordra.

Eljest är att befara att målsägande i många fall av fruktan för utpressningsstraff

kommer att hindras från att taga initiativ till uppgörelse

utan rättegång med den som kränkt honom genom brottslig handling.

Härvid må särskilt framhållas att en dylik uppgörelse i ekonomiskt

hänseende rimligtvis kan innefatta icke blott skadestånd utan även

upprättelse och ersättning för kostnader för uppgörelsens träffande och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

att det uppenbarligen bör lämnas målsäganden en ganska vid marginal

inom vilken det skall stå honom fritt att av den brottslige begära ersättning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län samt advokatsamfundet — vilka beträffande

sistberörda spörsmål utveckla synpunkter som i stort sett överensstämma

med kriminalistföreningens — förorda dock, i motsats till denna,

uppställande såsom villkor för straffbarhet då såsom tvångsmedel använts

hot om rättsenliga åtgärder att utpressarens avsikt skall lia varit

att bereda sig eller annan en vinning som icke kan anses tillbörlig eller

som uppenbarligen icke kan anses skälig med hänsyn till det förhållande

som givit anledning till hotets framställande. Gentemot den

uppfattning som kommit till uttryck i kriminalistföreningens yttrande,

att en dylik brottsbeskrivning vore för vag för att kunna verka för

svensk rättsuppfattning tilltalande, yttrar advokatsamfundet att denna

anmärkning enligt samfundets uppfattning icke bör tillmätas avgörande

betydelse. Utpressningsbrottet vore till sin natur sådant och förekomme

i så växlande former att man icke kunde på en gång uppnå den däremot

riktade lagstiftningens syfte oell vinna trygghet mot att detta överskredes,

med mindre man åt domstolarna lämnade en tämligen vidsträckt

diskretionär prövningsrätt rörande vad som i de enstaka fallen vore att

anse som tillbörligt eller straffvärt. — Enligt advokatsamfundet borde i

lagstadgandet uttryckligen angivas att straffbarhet skulle föreligga allenast

örn förmögenhetsresultatet är rättsstridigt. Detta syntes samfundet

så mycket nödvändigare som det krav på rättsstridighet vilket borde uppställas

för straffbarhet icke torde vara detsamma vid alla de olika slag

av hot som kunde ifrågakomma. Samfundet yttrar härom vidare: Till belysning

av den antydda skillnaden erinrades örn det ej ovanliga fall att

en person, som genom ett mot honom begånget brott erhållit fordran på

skadestånd men på grund av brottslingens insolvens saknade utsikt att av

honom utfå detta, vände sig till en brottslingens släkting och under hot

att åtala den brottslige förmådde släktingen att å dennes vägnar betala

det skadestånd målsäganden hade att fordra. Ett dylikt förfarande borde

givetvis icke föranleda straff för utpressning. Örn däremot det tänkta

fallet ändrades på sådant sätt, att målsäganden jämte eller i stället för

hotet med åtal använde sig av hot med t. ex. ringare misshandel mot den

brottslige eller släktingen, syntes utpressningsbrott föreligga.

Rörande straffet lia olika meningar framkommit i de över förslaget

avgivna yttrandena.

Överståthållarämbetet anser bötesstraff icke böra ingå i strafflatituden

vid försök i andra fall än då omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Krim inalist föra ningen finner straffmaximum i försöksskalan böra sättas

till fyra år vid synnerligen försvårande omständigheter, detta i betraktande

av att vid ifrågavarande brottstyp mestadels allenast försök

torde bliva föremål för beivran och med hänsyn till den kategori av utpressare

som yrkes- eller vanemässigt ägnar sig åt utpressning. Å andra

sidan anser kriminalistföreningen icke erforderligt att straffmaximum

vid fullbordad utpressning bestämmes högre än fyra år ens vid synnerligen

försvårande omständigheter.

Advokatsamfundet yttrar att det med hänsyn till de många växlande

former vari utpressning kan förekomma synes samfundet att bötesstraff

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition nr 15.

bör ingå i straffskalan för det fullbordade brottet ej blott i fall då omständigheterna

äro synnerligen mildrande. Särskilt vore en sådan ändring

påkallad örn lagutkastet ändrades i enlighet med samfundets förslag

att såsom straffbar utpressning medtaga fall då någon hotat att i strid

mot god sed röja något förhållande som angår annan persons privatliv,

men även örn så ej skedde, torde enligt samfundets mening på grund av

utpressningsbegreppets beskaffenhet många gränsfall komma att föreligga,

där domstolen endast med yttersta tvekan finner visst brottsrekvisit

vara täckt och där det därför kunde vara önskvärt att låta påföljden

stanna vid bötesstraff även om gärningen i övrigt är sådan att omständigheterna

ej kunna sägas vara synnerligen mildrande.

Öv riga yttranden innehålla icke någon anmärkning mot de i utkastet

föreslagna straffbestämmelserna.

Vad som inledningsvis anförts torde ådagalägga det starkt framträdande oepartebeliovet

av straffbestämmelser mot utpressning för vårt lands vidkom- mentschefen

mande ävensom giva vid handen efter vilka huvudsakliga riktlinjer en

lagstiftning i ämnet bör uppbyggas.

Vid den närmare utformningen av lagbestämmelserna erbjuda sig naturligen

olika möjligheter, framför allt i fråga örn räckvidden av kriminaliseringen

och örn straffsatserna. Därjämte uppställer sig frågan

vilken plats i systemet de nya stadgandena böra erhålla. Det bör redan

nu framhållas att besvarandet av de berörda spörsmålen ej kan undgå

att till en viss grad röna inflytande av det förhållandet att den ifrågasatta

lagstiftningen måste få karaktären av en partiell reform på

straffrättens område, avseende att i ett bestående rättssystem infoga ett

för detsamma hittills okänt brottsinstitut. För undvikande av konflikt

med lagbestämmelser på angränsande områden, främst dem som röra tillgreppsbrotten

vilka det nu knappast lärer böra komma i fråga att rubba,

torde en viss begränsning bliva erforderlig vid utarbetandet av de nya

bestämmelserna. Dessa måste i viss mån anpassas efter den gällande

rätten. En fullständig och i systematiskt hänseende fullt tillfredsställande

reglering av utpressningsbrottet torde sålunda icke kunna genomföras

förrän i samband nied en mera genomgripande strafflagsreform.

Dock synes det vara ställt utom tvivel att även med iakttagande av sålunda

nödig begränsning regler kunna uppställas vilka i huvudsak tillgodose

det omedelbara praktiska behovet av medel för ingripande mot

utpressning i dess svårare och allmännaste former.

Vad angår spörsmålet huruvida de nya stadgandena böra erhålla formen

av en fristående lag, såsom skett i fråga örn det närbesläktade institutet

ocker, eller ock införas i något av strafflagens kapitel, torde

böra beaktas att utpressning är att anse som ett brott av den art att

straffarbete av relativt betydande tidslängd måste ingå i den normala

straffskalan. Vid sådant förhållande torde övervägande skäl tala för

att brottet inarbetas i något av strafflagskapitlen. Utpressningsbrottet

inrymmer angrepp såväl mot annans frihet som mot annans förmögen
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

bet. Det är emellertid det senare angreppet som är det dominerande och

som föranlett att utpressningsbrottet i främmande rättssystem genomgående

behandlats såsom förmögenhetsbrott. I valet mellan de kapitel

i strafflagen vilka behandla dylika brott synes rånkapitlet (21 kap.) i

första hand böra ifrågakomma. Utpressningsbestämmelserna böra i sådant

fall, såsom ock i det omförmälda utkastet föreslagits, erhålla sin

plats närmast efter 9 § i nämnda kapitel och sammanfattas i en paragraf

med nummer 10. Nuvarande 10 § blir därmed nedflyttad till en

11 §. Kapitlet bör efter denna förändring erhålla rubriken ''Örn rån och

utpressning’.

Frågan i vilken utsträckning straff för utpressning bör stadgas innefattar

i huvudsak följande tre spörsmål av beskaffenhet att böra särskilt

uppmärksammas, nämligen: 1) huru det tvång skall vara beskaffat

som skall kunna giva upphov till ett utpressningsbrott, 2) vilket förmögenhetsi^esultat

som skall erfordras för straffbarhet, samt 3) vilket

uppsåt som skall förefinnas hos gärningsmannen.

Beträffande tvångsmedlet må först erinras örn de för rån uppställda

förutsättningarna, att antingen våld å person eller ock hot som

inneburit trängande fara kommit till användning.

Utanför rånstvångets område faller sålunda såsom en första grupp allt

annat hot örn brottslig gärning än sådant som innebär trängande fara.

Till denna grupp hör alltså hot som går ut på omedelbart användande

av våld men icke innefattar fara för livet eller för svår kroppsskada, så

ock hot örn svårare våld vilket icke framstår såsom omedelbart överhängande.

Men även hot örn vilken som helst annan brottslig gärning faller

härunder, t. ex. om frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning, skadegörelse

m. m. Otillräckligheten av de å dessa fall tillämpliga stadgandena i 15

kap. strafflagen har förut berörts. Den omständigheten att dessa fall redan

nu föranleda straff enligt nämnda kapitel såsom innebärande brott mot

annans frihet utgör uppenbarligen intet hinder att, då desamma dessutom

lia karaktären av utpressning, överföra dem till förmögenhetsbrotten och

bestraffa dem efter en särskild strängare måttstock. Detta synes fastmera

vara erforderligt ur såväl principiell som saklig synpunkt. Däremot

kunde möjligen ifrågasättas att begränsa utpressningsrekvisitet på

så sätt att man, i likhet med den danska strafflagen, medtager endast

hot örn vissa särskilt angivna brottsliga gärningar av svårare beskaffenhet.

För en dylik inskränkning torde dock icke några starkare skäl

kunna åberopas. Därest hot örn brottslig gärning användes i utpressningssyfte,

lärer nämligen detta i stort sett alltid vara av den art att det

bör föranleda straff för utpressning. Ett avskiljande av vissa brottskategorier

som i regel icke kunna begagnas i tvångssyfte synes i allt

fall sakna praktisk betydelse. På grund av nu angivna omständigheter

torde till utpressning böra hänföx-as alla de fall där gärningsmannen

såsom medel för framtvingande av förmögenhetsresultatet använder

annat hot örn brottslig gärning än i 21 kap. 1 § är sagt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Till en särskild grupp av tvångsmedel kan, såsom förut anmärkts,

hänföras hot örn visserligen icke brottslig men dock civilt rättsstridig

handling. Då sådant hot kommit till användning för framtvingande av

orättmätig förmögenhetsfördel, är emellertid att beakta att, därest hotet

verkställes, de civila rättsverkningar som äro knutna härtill i de flesta

fall synas bereda den angripne tillräckligt rättsskydd. Därest salunda

exempelvis en hyresgäst hotar att icke betala hyra på förfallodagen örn

icke hyresvärden ombesörjer en reparation som hyresgästen icke skäligen

äger fordra, har värden möjlighet att, örn hotet verkställes, göra gällande

de civilrättsliga anspråk som äro knutna till underlåten hyresbetalning.

Enahanda förhållande gäller vid hot örn arbetsinställelse, blockad, bojkott

eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, därest densamma är att anse

såsom rättsstridig. I detta sammanhang må erinras att jämlikt lagen den

22 juni 1928 örn kollektivavtal stridsåtgärd av nyss angivet slag under

vissa omständigheter icke får av part vidtagas under den tid kollektivavtalet

är gällande samt att vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträder

enligt de särskilda regler som i nämnda lag givas. Ett införande av straff

för utpressning skulle f. ö. i många hithörande fall kunna leda till att den

straffande myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett

rent civilrättsligt anspråk. Till det sagda kommer att den subjektiva beskaffenheten

hos gärningsmannen vid användande av hot av detta slag

oftast icke är sådan som kännetecknar den typiske utpressaren. I regel

torde det nämligen förhålla sig så att angriparens krav härlett sig ur eller

haft samband med ett anspråk som för angriparen själv framstått såsom

åtminstone moraliskt befogat. På grund härav saknas merendels hos angriparen

det motbjudande moment av vinningslystnad och lömskhet som

givit utpressningsbrottet dess diffamerande karaktär. Övervägande skäl

synas därför tala för att hot av ifrågavarande art icke bör medtagas då

det gäller att utforma utpressningsbegreppet.

Såsom tvångsmedel i utpressningssyfte kan slutligen användas hot att

företaga en i sig själv tillåten handling. Sådant hot kan vara av en

mångfald olika slag, men för det praktiska behovet torde vara tillräckligt

att till behandling upptaga följande tre typer, nämligen dels hot att

åtala eller angiva någon för begånget brott, dels hot att uppenbara en

hemlighet och dels hot att företaga rättsenliga åtgärder av rent ekonomisk

natur, vilkas genomförande omedelbart framkallar ekonomisk förlust

för annan (strejk, lockout, blockad, bojkott, såvida nämligen icke dylik

åtgärd är rättsstridig, uppsägning av fordran eller hyresavtal m. m.).

Vad de nu nämnda typerna angår torde den sistnämnda, som omfattar

hot örn företagande av rättsenliga åtgärder av ekonomisk natur,

icke böra betraktas såsom ett sådant tvångsmedel att dess begagnande

skall kunna medföra straff för utpressning. Visserligen har det inträf

fat fall då hot om företagande av stridsåtgärder av nyss angivna slag

använts för uppnående av orättmätiga förmögenhetsfördelar. I dessa fall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

torde emellertid vad nyss sagts om den subjektiva beskaffenheten lios angriparen

vid hot örn rättsstridiga ekonomiska stridsåtgärder äga motsvarande

tillämpning.

Beträffande de återstående båda grupperna — hot örn åtal eller angivelse

för begånget brott samt hot örn yppande av hemlighet — lärer

någon tvekan icke kunna råda därom att dylikt hot bör straffas såsom

utpressning, då det användes för att ernå en orättmätig förmögenhetsfördel.

Såsom förut framhållits äro dessa slag av hot kännetecknande för de

allmännast förekommande och mest svårartade utpressningsfallen. Spörsmålet

rör sig därför här huvudsakligen örn den närmare bestämningen

av dessa grupper.

Den förra erbjuder härutinnan icke någon svårighet. Den i det rempler

ade utkastet upptagna bestämmelsen ’hot att åtala eller angiva någon

för brott’ synes sålunda kunna godtagas för att beteckna nu ifrågavarande

fall, nämligen sådana där någon hotar att, på sätt icke enligt lag är

straffbart, angiva eller åtala en annan person för brott. Utgör angivelsen

eller åtalet varmed gärningsmannen hotar en i och för sig straffbar

handling, föreligger uppenbarligen hot örn brottslig gärning varom

förut talats. För utpressningens rättsliga bedömande är emellertid nu

nämnda skillnad icke av betydelse, enär såsom av det följande skall

lramgå en gemensam straffskala i överensstämmelse med vad utkastet

innehåller avses skola gälla för samtliga fall av utpressning oberoende

av hotets art.

Även där hotet gar ut pa att i annan form än genom åtal eller angivelse

lämna meddelande örn någon för en person i ett eller annat avseende menlig

omständighet kan naturligtvis ett verkställande av hotet ofta innefatta

straffbar ärekränkning och hotet därmed falla under begreppet

hot örn brottslig gärning. I många fall kan emellertid straff för ärekränkning

icke inträda. Så är exempelvis fallet örn meddelandet går ut

på att någon begått brott och beskyllningens sanning kan bevisas. Ärekränkning

behöver heller icke föreligga örn meddelandet rör något som endast

är ägnat att skada en persons ekonomiska intresse, t. ex. att vederbörandes

ekonomiska ställning är undergrävd. På grund härav måste

det anses vara av praktisk betydelse att även fall där hotet går ut på att

lämna ett meddelande som icke i sig självt innebär ärekränkning — där

hot örn brottslig gärning alltså icke föreligger — inbegripas under utpressning.

Därest såsom i utkastet skett hotet angives såsom ''hot att

örn någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och

medborgerliga anseende, yrke, uäring eller fortkomst’, torde därmed hotet

erhålla en bestämning varigenom i stort sett hithörande fall av

Praktisk betydelse komma att bliva straffbara såsom utpressning. Det

Ilar av Överståthållarämbetet anmärkts att bestämmelsen kunde giva anledning

till misstolkning på grund av de motsvarande ordalagen i 16

kap. 8 § strafflagen. Att för tillämpningen av det föreslagna stadgan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. May.ts proposition nr 15.

det, i motsats till nyssnämnda stadgande i 16 kap., icke erfordras att meddelandet

avser ''gärning eller last’ framgår emellertid omedelbart vid jämförelse

mellan stadgandena. Det är således tillräckligt att meddelandet rörett

faktum som är menligt i något av de hänseenden som angivits. Beträffande

frågan när så skall anses vara fallet torde ledning kunna hämtas

från rådande, såvitt känt är enhetliga praxis vid tillämpningen av 16 kap.

8 §. Det kan ur denna synpunkt vara en viss fördel att avfattningen ansluter

sig till nämnda lagrum.

Det återstår härefter att överväga huruvida till straffbar utpressning

skall hänföras det fall då det använda tvångsmedlet utgöres av hot att

lämna meddelande som visserligen icke i och för sig innebär något menligt

för vederbörandes ära etc. men dock rör någon omständighet som han

kan ha intresse av att dölja. Främst komma härvid i betraktande

vissa förhållanden som tillhöra privatlivet. Överståthållarämbetet och

Sveriges advokatsamfund ha såsom icke ovanliga exempel härpå åberopat

sådana fall då en person, som haft könsförbindelse med den ene

kontrahenten i ett förestående äktenskap, i utpressningssyfte hotar att

omtala förhållandet för medkontrahenten, eller då någon hotar en gift

person att för andra maken yppa en förbindelse som ägt rum före äktenskapet.

Det har framhållits att dylika utpressningsförfaranden

stundom icke skulle kunna drabbas av påföljd därest tvångsmedlet bestämdes

på sätt som i det föregående angivits. Även örn någon skillnad

mellan dylika fall och de förut behandlade vanligen icke föreligger såvitt

angår de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, kan det dock

ur andra synpunkter anföras vissa betänkligheter mot den ifrågasatta

utvidgningen. Ett hot att meddela något förhållande som icke allmänt

eller ens inom vederbörandes egen samhällskrets anses vara för honom

förklenligt och som ej heller kan skada hans yrkesverksamhet, synes sålunda

mera sällan vara ägnat att förmå den för hotet utsatte till nämnvärda

ekonomiska uppoffringar. Utpressaren torde i flertalet fall icke

vinna sitt syfte av den anledning att vederbörande icke fäster något avseende

vid hotet. Något allmännare samhällsintresse lärer icke kräva

att dylika fall beläggas med utpressningstraff. För att såvitt möjligt

förbehålla beteckningen utpressning för förfaranden av mera allvarlig

natur synes det därför befogat att utesluta fall av hithörande slag.

Ett ytterligare skäl härtill är svårigheten att giva dessa fall en bestämning

vilken icke föranleder ovisshet och ojämnhet i rättstillämpningen.

Erinras må ock att själva lämnandet av meddelanden som röra privatlivet

icke enligt svensk rätt, i motsats till vad som gäller i vissa främmande

länder, är straffbart såvida icke ärekränkning föreligger.

Med den bestämning som utpressningshotet enligt det föregående skulle

erhålla hänföres under stadgandet icke det fall att utpressning riktas

mot anhörig till en avliden person genom hot att lämna meddelande som,

därest den avlidne levat, skulle ha varit förklenligt för hans medborger
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

liga allseende eller sorn eljest är nedsättande för den avlidnes minne,

förutsatt naturligtvis att meddelandet icke kan anses menligt för den

anhöriges eget anseende. Kriminalistföreningen har ifrågasatt huruvida

icke ett dylikt förfarande horde medföra straffpåföljd i likhet med annan

utpressning. Beträffande sådana förfaranden, vilka väl i praktiken icke

äro särdeles vanliga, torde kunna anläggas enahanda synpunkter som på

de senast berörda fallen, därvid även hör beaktas att svensk rätt saknar

bestämmelser örn straff för kränkning av död mans ära.

De av advokatsamfundet anmärkta fallen där en person tilltvingar sig

en orättmätig förmån mot det att han återkallar en redan gjord angivelse

synas icke vara av den praktiska betydelse att de påkalla straffrättslig

reglering, i varje fall icke vid en partiell reform av nu ifrågasatt

slag. Uppenbarligen föreligga dessutom svårigheter att konstruera

dessa fall såsom arter av utpressning, då ju de ekonomiska prestanda här

framstå mera såsom gottgörelse för en erbjuden oförtjänt förmån än såsom

eftergift för ett psykiskt tvång.

Beträffande förmögenketsresultatet, d. v. s. effekten av det

tvång som förutsättes för utpressning, må följande framhållas.

Bestämmelsen örn rån i 21 kap. 1 § strafflagen ansluter sig såvitt angår

föremålet för brottet helt till tjuvnadsbestämmelserna i 20 kap.

Objektet för rån är således ''gods eller penningar’ eller m. a. o. sak av

penningvärde. Bestämmelsen i 21 kap. 5 § innehåller en utvidgning av

rånsobjektet såtillvida att lagrummet därunder inbegriper även ''skuldebrev,

kvittobrev eller annan dylik handling’. Under de nämnda lagrummen

kan följaktligen icke hänföras gärning, varigenom någon tvingas

att underlåta en handling vars företagande varit rättsligen erforderlig

för bevarande av en förmögenhetsrätt eller varigenom någon förmås att

företaga en muntlig rättshandling. Ej heller kunna dit hänföras framtvingande

av skadegörelse eller handling av rent faktisk natur.

Det remitterade utkastet har i förevarande avseende intagit den ståndpunkt

som redan på grund av stadgandets placering i omedelbar anslutning

till rånparagraferna ligger närmast till hands, nämligen att begränsa

brottsobjektet till gods och penningar samt handling som i 5 §

omförmäles. Det torde ock med fog kunna göras gällande att en dylik

bestämning i det stora hela motsvarar den föreslagna lagstiftningens

syfte att giva myndigheterna medel till straffrättsligt ingripande mot

de i praktiken vanliga formerna av utpressning. Att såsom advokatsamfundet

i sitt yttrande uttalat den sagda begränsningen av förmögenhetsresultatet

till sak eller skriftlig handling skulle lämna en utpressare

alltför stora möjligheter att undgå straff för utpressning därigenom att

han i stället kunde inrikta sig på förmögenhetsförmåner av annat slag

torde svårligen behöva befaras. Omständigheterna lära nämligen endast

mycket sällan kunna vara sådana att utpressaren skulle ha möjlighet till

eller gagn av att tilltvinga sig något som ej omfattas av det i utkastet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angivna brottsobjektet. En utsträckning av stadgandets tillämpliglietsområde

beträffande förmögenhetsresultatet måste sålunda anses Ania a\

underordnad praktisk vikt. Och örn än principiella skäl för en viss

utvidgning kunna anföras, synas dessa i lika mån äga tillämpning på

rånparagraferna, vilka dock nu lära böra lämnas orubbade. Det synes

således vara befogat att stanna vid den lösning av frågan som utkastet

innehåller. Härigenom kommer dessutom det föreslagna lagrummet att

på ett naturligt sätt sammansmälta med kapitlets övriga delar.

I utpressningens egenskap av förmögenhetsbrott ligger att dess ekonomiska

verkningar skola vara orättmätiga. Utpressning i straff].ättslig

mening föreligger därför icke, örn man genom hot tilltvinga]’ sig betalning

för förfallen fordran, kvitto å betalning som eriagts, skälig ersättning

för skada som tillskyndats genom brott o. s. v. Såsom orättmätigt

torde resultatet kunna betecknas, när något rättsfaktum icke finnes ur vilket

det kan härledas såsom en befogad rättslig verkan. Något orättmätigt

förmögenhetsresultat föreligger exempelvis icke, örn en person som genom

brott eller eljest tillfogats skada tilltvinga]'' sig skadestånd, eventuellt också

ersättning för anlitande av juridiskt biträde, såvida icke beloppet är oskäligt

och målsägande]] inser detta. Med hänsyn till svårigheten för målsäganden

att bedöma vilket skadeståndsbelopp en domstol i händelse

av rättegång skulle komma att tilldöma honom, lärer sålunda straff

för utpressning eller försök därtill endast komma att inträda i sådana

fall då det som målsäganden erhåller respektive begär är att anse såsom

uppenbart oskäligt. Att såsom kriminalistföreningen och advokatsamfundet

föreslagit i lagtexten införa en bestämmelse av innebörd att förmögenhetsresultatet

i dessa fall skall stå i uppenbart missförhållande till vad

som skäligen kunnat fordras synes icke vara av behovet påkallat för att

skydda målsägandens legitima intresse.

Emellertid har i det av advokatsamfundet över utkastet avgivna yttrandet

ifrågasatts en ytterligare begränsning i fråga örn förmögenhetsresultatets

bestämmande av innebörd att vid hot örn handlingar som i

och för sig äro tillåtna, i enlighet med vad som gäller enligt dansk rätt,

straff för utpressning endast skulle inträda då förmögenhetsresultatet voro

att anse icke blott såsom orättmätigt utan jämväl, med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet, såsom otillbörligt. Advokatsamfundet

synes härvid lia haft i sikte — förutom de nyss nämnda fallen där

målsägande i sitt krav överskrider gränsen för det objektivt skäliga

utan att hans krav dock kan betecknas såsom uppenbart oskäligt —

sådana fall där någon verklig rättsgrund visserligen icke föreligger för

det framställda anspråket men där likväl särskilda skäl kunna åberopas

för sträf frihet. Såsom exempel har anförts att en person, som genom ett

mot honom begånget brott erhållit fordran på skadestånd men på grund

av brottslingens insolvens saknade utsikt att av honom utfå detta, i stället

vände sig till en brottslingens släkting och under hot att åtala den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

brottslige förmådde släktingen att betala beloppet. För att icke även

dylika fall skulle kunna komma att bänföras till straffbar utpressning

har advokatsamfundet förordat, att man efter mönster från danska strafflagen

skulle upptaga ett stadgande av innehåll att vid hot örn åtal eller

angivelse för verkligen begånget brott, eventuellt även vid hot örn lämnande

av vissa andra sanna meddelanden, straff skulle inträda allenast

örn man använt hotet för att skaffa sig eller annan en vinning som uppenbarligen

icke kunde anses skälig med hänsyn till det förhållande som

givit anledning till hotets framställande. I samma riktning har länsstyrelsen

i Malmöhus län uttalat sig. Kriminalistföreningen har däremot

funnit en dylik vag formulering vara för svensk rättsuppfattning mindre

tilltalande. — Det synes otvivelaktigt att en brottsbeskrivning sådan som

den anförda, vilken helt anknyter straffbarheten till en moralisk värdering

av det särskilda fallet, skulle vid brott av förevarande slag te sig

främmande för vår uppfattning. Och det kan ifrågasättas huruvida ur

praktisk synpunkt något stöde att vinna med en dylik formulering; även

utan densamma lärer domaren erhålla nödigt utrymme för prövning huruvida

omständigheterna i det föreliggande fallet böra leda till strafffrihet.

Det torde alltså få anses befogat att för straffbarhet uppställa som

generellt villkor allenast att det framtvungna förmögenhetsresultatet skall

vara orättmätigt.

Kriminalistföreningen har i sitt utlåtande framhållit att förmögenhetsresultatets

orättmätigliet borde uttryckligen angivas i lagtexten. För egen

del har jag ställt mig tveksam till denna fråga men dock stannat för att

det bäst överensstämmer med kapitlets redigering i övrigt att icke i beskrivningen

av brottsrekvisitet intaga förmögenhetsresultatets orättmätighet.

På sätt tidigare uttalats lärer nämligen denna förutsättning ligga

innesluten i själva utpressningsbegreppet, I den mån utpressningsobjektet

utgöres av skriftlig handling som omförmäles i 21 kap. 5 §, har genom

hänvisning i 10 § till nämnda paragraf — vari förutsättes att genom

handlingen den rånades eller annans egendomsrätt skulle kränkas — kravet

på förmögenhetsresultatets orättmätighet även vid utpressning redan

kommit till uttryck. Skulle detta krav uttryckligen angivas i lagtexten

även för det fall att utpressningsobjektet utgöres av gods eller

penningar, synes konsekvensen fordra att det även införes i kapitlets 1 §,

en omredigering utan saklig innebörd som i detta sammanhang icke synes

lämplig.

För att rån eller tjuvnad skall föreligga förutsättes i svensk rätt icke

blott en kränkning av annans förmögenhetsrätt; brottshandlingen skall

därjämte för den brottslige eller annan medföra en förmögenhetsfördel

på den angripnes bekostnad. Båda dessa moment skola ingå i gärnin

g sm anne ns uppsåt vid brottets begående. För utpressning böra

samma krav uppställas. Det är således icke nog att gärningsmannen

åsyftar att tillfoga en annan person förmögenhetsförlust; även en däremot

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

svarande ekonomisk fördel för honom själv eller annan mäste vara avsedd.

Den senare av dessa subjektiva förutsättningar hos brottslingen Ilai

i det av professor Thyrén utarbetade utkastet angivits — lika för stöld,

rån, utpressning och andra förmögenhetsbrott — såsom ''avsikt att

åt sig eller annan berecia orättmätig vinning’. På liknande sätt har uppsåtet

bestämts i ett flertal främmande lagar. Då det vid provning av

frågan, huruvida vissa gränsfall äro att betrakta som utpressning eliel

icke, såsom av det redan sagda framgår ofta just kommer an på örn

uppsåtet varit av nu angivna art eller ej, skulle det obestridligen inneburit

ett förtydligande av lagtexten, örn nämnda subjektiva rekvisit där

uttryckligen angivits. Emellertid möta häremot samma betänkliglietei

med hänsyn till kapitlets redigering i övrigt som nyss åberopats mot att

i lagtexten uttryckligen upptaga förmögenhetsresultatets orättmätighet.

Motsvarande subjektiva rekvisit finnes nämligen icke upptaget vale sig i

1 eller 5 §. Det lärer därför ur redaktionell synpunkt vara riktigast att

icke heller upptaga detsamma i 10 §.

I de fall då utpressning lett till åsyftat resultat är av skäl som förut berörts

den mot vilken utpressningen riktats ofta nog föga benägen att söka

få till stånd något ingripande mot utpressaren. Härutinnan torde knappast

kunna förväntas någon egentlig ändring genom utpressningens kriminalisering.

Detta förhållande, som helt naturligt i många fall även

står klart för utpressaren, förminskar uppenbarligen i ej ringa mån straffbestämmelsernas

betydelse såsom medel att förhindra utpressningsbrott.

Det är därför av största vikt att straff stadgas för försök till sådant

brott. Vetskapen om att straff kan komma att inträda redan på grund av

framställande av hot i utpressningssyfte torde nämligen vara i hög grad

ägnad att från utpressning avhålla den som eljest kunde vara sinnad därtill.

— Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida icke

försök till utpressning borde konstrueras såsom ett självständigt fullbordat

brott, såsom i dansk rätt är fallet. Denna fråga, som närmast lärer

vara av lagteknisk art, torde kunna besvaras med hänvisning till vår

gällande strafflags struktur, med vilken bäst synes överensstämma att

betrakta brottet som fullbordat först då hotet lett till åsyftat förmögenhetsresultat.

I fråga örn straffet för fullbordad utpressning har i lagutkastet

föreslagits ett minimum av en månads fängelse samt ett maximum av fyra

års straffarbete, dock att vid synnerligen mildrande omständigheter

bötesstraff skulle kunna ifrågakomma samt vid synnerligen försvårande

omständigheter tiden för straffarbetet skulle kunna höjas till sex år. Vad

sålunda föreslagits har icke föranlett erinringar i vidare mån än att advokatsamfundet

ansett att bötesstraff borde ingå i den normala straffskalan

samt att kriminalistföreningen funnit det icke vara erforderligt att

maximum bestämdes högre än fyra år ens vid synnerligen försvårande

omständigheter. Båda anmärkningarna åsyfta sålunda, ehuru i olika

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

avseenden, en mildring av straffskalan. Beträffande minimum synes

dock utpressningsbrottets allmänna karaktär tala emot införandet av

bötesstraff i den för normala fall avsedda latituden. Advokatsamfundets

yrkande i denna del har i viss mån anknutits till samfundets förslag

att till det straffbara området hänföra utpressning som skett medelst

hot att röja förhållanden som angå privatlivet. Såsom förut utvecklats

har emellertid en dylik utvidgning ansetts icke böra ske. Vad

sedan angår maximistraffet må särskilt framhållas det av erfarenheten

bestyrkta förhållandet att de ekonomiska konsekvenserna liksom även

det psykiska lidandet ofta äro för utpressarnas offer synnerligen allvarliga.

Likaså kan tvångsmomentet i och för sig vara av betydande svårhetsgrad.

Den normala strafflatituden synes följaktligen böra utsträckas

till straffarbete intill fyra år. Men för särskilt svåra fall, vilka enligt

vad inledningsvis omnämnts icke äro alldeles sällsynta, torde möjlighet

böra hållas öppen att ytterligare höja straffet. Detta torde även få anses

påkallat med hänsyn till eventuella fall av iteration samt till den kategori

som utövar utpressning yrkes- eller vanemässigt. Det synes därför

befogat att såsom maximum vid synnerligen försvårande omständigheter

fastställa straffarbete i sex år.

Försöksstraffet skulle enligt utkastet utgöra lägst böter och högst

straffarbete i två år. Överståthållarämbetet har uttalat sig för en

skärpning såtillvida att böter skulle förbehållas fall då omständigheterna

äro synnerligen mildrande. Kriminalistföreningen har å sin sida

föreslagit fastställande av maximistraff vid synnerligen försvårande

omständigheter till fyra års straffarbete, men har i övrigt godtagit utkastets

ståndpunkt i fråga örn försöksstraffet. Övervägande skäl synas

tala för den av kriminalistföreningen anförda meningen. En ändring i

utkastet i denna del bör därför vidtagas.

Till följd av det i utpressningsbrottet ingående tvångsmomentet måste

understundom konkurrens komma att föreligga med 22 eller 23 § i 15

kap. strafflagen. Tillämpning av nämnda lagrum är dock i sådana fall

utesluten. Enligt lydelsen av 22 § kan densamma nämligen tillämpas

allenast da där avsedd gärning icke är särskilt belagd med svårare

straff; och straffskalan föreslås i den ifrågasatta utpressningsbestämmelsen,

såsom framgår av det föregående, skola bliva avsevärt strängare

än i 15 kap. 22 §. Av 23 § framgår likaledes att densamma icke

kan komma att tillämpas på utpressningsfall där hot örn företagande av

brottslig gärning använts som tvångsmedel.

Ett förfarande som skulle komma att hänföras till straffbar utpressning,

därest bestämmelsen härom erhåller det innehåll som förut angivits,

skulle i vissa fall samtidigt kunna vara att anse som sådan kvalificerad

stöld som omförmäles i 20 kap. 4 § 6 mom. strafflagen. Detta är fallet

örn gärningsmannen under användande av ''ringare skräckmedel eller

hot än att gärningen till rån hänföras kan’ tvingar någon att utlämna

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

gods eller penningar. Enligt utkastets avfattning (klär ej gärningen

skall såsom stöld anses’) skulle straff för utpressning i dylikt fall icke

ifrågakomma. I denna del Ilar av Överståthållarämbetet anmärkts att

vad sålunda föreslagits syntes kunna leda till mindre tilltalande konsekvenser;

utpressning som verkställts medelst hot av nyss angivna slag

skulle nämligen, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande,

likväl icke. kunna komma att straffas så strängt som utpressningsparagrafen

för sådana fall skulle medgiva. Det må emellertid erinras att

försvårande omständigheter av det slag som stundom föreligga vid utpressning

av chantagetypen — de utpressade beloppens storlek, långvarig

själslig tortyr etc. — svårligen kunna tänkas äga motsvarighet vid brott

som äro att hänföra under 20 kap. 4 § strafflagen. Dessutom bör märkas

att det i sistnämnda lagrum stadgade maximum av fyra års straffarbete

kan jämlikt återfallsbestämmelserna i 20 kap. väsentligen överskridas vid

upprepad brottslighet. Några praktiska olägenheter synas därför icke

vara att befara, därest gärning som avses i nämnda lagrum undantages

från den nu ifrågasatta bestämmelsens tillämpningsområde.

Med hänsyn till utpressningsbrottets karaktär synes det uppenbart att

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen bör inträda för en

utpressare som ådömes så högt straff att dylik påföljd enligt nämnda lagrum

kan ifrågakomma. Bestämmelse härom bör intagas i den mot nuvarande

10 § svarande 11 §.

Det må anmärkas att 9 § i 21 kap. strafflagen, som reglerar vissa frågor

rörande delaktighet i rån, bör i första punkten undergå viss jämkning,

enär ett bibehållande av den nuvarande lydelsen efter orden skulle

medföra att stadgandet bleve tillämpligt även för utpressning.

Av utpressningsbrottets egenskap av grovt förmögenhetsbrott torde

böra följa att detsamma skall höra under allmänt åtal. Att låta

den offentliga åtalsrätten bliva beroende av målsägandens angivelse skulle

i alltför hög grad minska den föreslagna lagstiftningens effektivitet. En

dylik begränsning i allmän åklagares talerätt förekommer — med undantag

för vissa utpressningsfall enligt norsk rätt — icke heller i de utländska

lagarna.

Den olägenhet som består däri att genom rättegång mot en utpressare

ökad offentlighet gives åt de förhållanden vilka målsäganden velat

dölja böra emellertid i möjligaste mån förebyggas. Härvid erbjuder sig

möjligheten att berättiga domstolarna att h a n d 1 ä g g a mål örn utpressning

inom stängda dörrar, då framställning därom

göres av målsäganden eller rätten eljest finner det lämpligt. Stadganden

av sådan innebörd ha som bekant tidigare givits i fråga örn äktenskapsmål,

mål örn faderskap och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap, mål

örn äktenskaplig börd samt mål örn omyndighetsförklaring eller sådan förklarings

hävande. Även lagen den 22 juni 1918 om villkorlig straffdom

medgiver domstolen för visst fall en motsvarande rätt. Bestämmelser av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angivna slag rörande mål om utpressning synas böra erhålla sin plats i en

särskild lag av enahanda innehåll som förut omförmälda, inom departementet

upprättade utkast i ämnet.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till dels lag om ändring i vissa

delar av 21 kap. strafflagen dels ock lag örn handläggning inom stängda

dörrar av mål örn utpressning av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar samt hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 Det senare lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade

lagförslag, har här uteslutits.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

33

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 21 kap. strafflagen skall

lyda som nedan sägs, dels att 9 § i kapitlet skall erhålla nedan angivna

ändrade lydelse, dels att nuvarande 10 § i kapitlet skall med nedan angivna

ändrade lydelse betecknas 11 §, dels ock att i kapitlet skall införas

en ny paragraf, betecknad 10 §, av den lydelse nedan sägs:

21 KAP.

Om rån och utpressning.

9 $.

Har någon för delaktighet i brott, som ovan i detta kapitel nämnt är,

gjort sig skyldig till straff efter 3 kap. 4 då må det straff ej lägre sättas,

än till straffarbete i två månader. Örn sådan delaktighet i rån, som i 20

kap. 12 § örn stöld sägs, vare lag, som där stadgat finnes.

10 §.

Avtvingar man annan gods eller penningar eller handling, varom i 5 §

förmäles, genom annat hot örn brottslig gärning än i 1 § är sagt, eller medelst

hot att åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna

meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst, straffes, där ej gärningen skall såsom

stöld anses, för utpressning, med fängelse eller straffarbete i högst

lyra år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för

straffarbetet till sex år höjas; äro de synnerligen mildrande, må till böter

dömas.

Har någon gjort försök till utpressning utan att brottet till fullbordan

kommit, straffes högst med straffarbete i två år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

11 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 §, skall

ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Lag samma vare, örn någon efter

9 eller 10 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Bihang till riksdagens protokoll 19Si. 1 sami. Nr 15.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Mayts lagråd den 22 december

1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8

december 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen; samt

2) lag om handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Maths Heuman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen.

10 $.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Eklund instämde:

Av uttalande i remissprotokollet framgår att paragrafen är avsedd att

tolkas sålunda, att avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning

erfordras för att förfarande skall vara straffbart såsom utpressning eller

försök därtill. Saknas åter sådan avsikt, blir förfarandet efter omständigheterna

— särskilt det använda tvångsmedlets beskaffenhet — antingen

straffbart endast enligt stadganden i 15 kap. strafflagen eller ock helt

straffritt. Anledningen till att lagtexten likväl icke giver uttryck för

nämnda förutsättning har närmast varit av lagteknisk natur. Man har

ansett att då i lagens beskrivning å rån samma förutsättning ej är uttalad,

utan underförstådd, konsekvensen borde bliva att sammalunda förfares

i fråga örn utpressningsbrottet.

Detta skäl synes mig dock ej böra tillmätas avgörande betydelse. Att i

rånarens uppsåt ingår beredande av orättmätig vinning står ju alltför

fast i rättsuppfattningen för att denna skulle kunna rubbas och missledas

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

därigenom att lagen uttryckligen nämner detta moment i uppsåtet vid sin

beskrivning å utpressning, ehuru det förbigåtts med tystnad i stadgandena

örn rån. Å andra sidan synes man i fråga örn utpressning icke böra nöja

sig med att, såsom i remissprotokollet sker, hänvisa till att förmögenhetsresultatets

orättmätighet ligger innelyckt i själva utpressningsbegreppet.

Vad detta begrepp är avsett att innebära, sådant det nu som en nyhet införes

i svensk straffrätt, torde just i förevarande avseende böra i lagen

angivas, till förekommande särskilt därav att brottsbegreppet i den icke

lagfarnes föreställning får en vidare omfattning än fallet är och i följd

därav fullt tillåtliga underhandlingar och uppgörelser få över sig ett falskt

sken av brottslighet.

Kriminalistföreningen har hemställt att i lagtexten uttryckligen såsom

brottsrekvisit upptages att avtvingandet tillskyndar förmögenhetsförlust

samt vidare att målsägande ej för hot med åtal eller angivelse straffas

1 annat fall än då resultatet står i uppenbart missförhållande till vad han

skäligen kunnat fordra. Det vill synas som örn bland annat de syftemål föreningen

härvid fullföljer skulle kunna på enklaste sätt och dock tillfredsställande

uppfyllas, örn paragrafens inledningsord finge lyda exempelvis salunda:

Avtvingar man någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods

eller penningar o. s. v. Då med denna lokution orättmätighet erfordras

såväl i det objektiva resultatet som i gärningsmannens uppsåt, torde en

sådan bestämmelse icke drabbas av den invändning, som kriminalistföreningen

med visst fog framställt mot en i dansk lag använd formulering.

11 §.

Lagrådet:

Sedan dödsstraff för brott mot 21 kap. icke längre är för något fall stadgat,

lärer intet hinder förefinnas att giva bestämmelsen örn påföljd enligt

2 kap. 19 § samma enkla lydelse som i exempelvis 20 och 22 kapitlens slutparagrafer.

Då flyttning under nytt paragrafnummer nu sker, hemställes

att sådan jämkning i samband härmed vidtages. Därav betingas ändrad

redaktion även av förslagets ingress, åt vilken emellertid i allt fall lämpligen

bör givas en enklare avfattning.

Förslaget till lag om handläggning inom stängda dörrar av mål örn

utpressning.

Lagrådet lämnar förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets

den 22 december 1933 avgivna utlåtande över de den 8 december

1933 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar

av 21 kap. strafflagen och lag om handläggning inom stängda dörrar av

mål örn utpressning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Två av lagrådets ledamöter hava förordat sådan avfattning av den

ifrågasatta nya 10 §, att redan av ordalagen otvetydigt skulle framgå

att för dess tillämplighet erfordras såväl att gärningsmannen handlat

i uppsåt att bereda sig eller annan orättmätig vinning som ock att vid

fullbordad utpressning orättmätighet skall föreligga även i det objektiva

resultatet av utpressningsförfarandet. Då lagförslaget remitterades

till lagrådet gav jag i mitt yttrande till remissprotokollet uttryck

åt en viss tveksamhet huruvida en dylik redigering vore tillrådlig med

hänsyn till den bristande överensstämmelse i redaktionellt avseende

som därigenom skulle uppstå mellan de olika lagrummen i 21 kapitlet,

men framhöll samtidigt betydelsen av ett förtydligande av lagtexten f

den antydda riktningen. Då nu två lagrådsledamöter funnit nämnda

betänkligheter icke böra tillmätas avgörande vikt, anser jag mig böra

ansluta mig till den av dessa ledamöter uttalade meningen i fråga om

paragrafens avfattning. Den av dem föreslagna ändringen i paragrafens

inledningsord har fördenskull vidtagits.

Vad lagrådet hemställt i fråga örn ändrad redaktion av 11 § och av

förslagets ingress har jag ansett böra vinna beaktande och har i enlighet

därmed vidtagit ändringar i dessa delar av förslaget.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom

proposition jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

ifrågavarande båda lagförslag, det ena jämkat i enlighet med vad nu

anförts.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. 37

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till nästkommande års riksdag skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr 15.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:362 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen m. ra. a1 i texten
  2. 1LU 1934:68 Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten