Med förslag till kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m
1934-02-23 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:162, Med förslag till kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 162.
1
Nr 162.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter
m. m.; given Stockholms slott den 23 februari
1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, dels inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse angående handel med
farmacevtiska specialiteter dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag
i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 19.34. 1 sami. Nr 162.
86» 34 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
Förslag
till
kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Med farmacevtisk specialitet förstås i denna kungörelse läkemedel, som i
allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes än å apoteksinrättning
och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning, vari det
levererats av tillverkaren.
Såsom farmacevtisk specialitet anses icke
1. läkemedel, som innehåller endast ett verksamt ämne och detta i en myckenhet,
ej överstigande en hundratusendel av läkemedlets vikt;
2. läkemedel, som tillverkats å svensk apoteksinrättning och allenast å
samma apoteksinrättning försäljes till enskild förbrukare.
När särskilda skäl därtill äro, äger medicinalstyrelsen förklara, att läkemedel,
som under 2. avses, skall anses såsom farmacevtisk specialitet.
2 §.
Farmacevtisk specialitet må icke försäljas, med mindre specialiteten är upptagen
i ett för ändamålet fört register.
Å medicinalstyrelsen ankommer att pröva fråga örn specialitets registrering.
Registret föres hos styrelsen. För att biträda styrelsen vid prövning av
registreringsärenden skall finnas en nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka
utses av Kungl. Majit efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat, äger styrelsen medgiva försäljning
av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas
av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav viss person visas vara i
behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd.
3 §.
Ansökan örn registrering av farmacevtisk specialitet skall göras av tillverkaren
eller, där fråga är örn specialitet som framställes utom riket, av här
i riket bosatt ombud för tillverkaren.
4 §.
Ansökningen skall innehålla uppgift å
1. tillverkarens och, där fråga är örn specialitet som framställes utom riket,
jämväl ombudets namn eller firma samt postadress;
2. specialitetens benämning;
3. specialitetens art eller sammansättning;
3
Kungl. Maj:ta proposition nr 162.
4. specialitetens beredningsformer;
5. storleken av de förpackningar, i vilka specialiteten skall försäljas;
6. specialitetens pris vid försäljning till apoteksinrättning.
Specialitetens art eller sammansättning skall angivas på sätt i § 10 apo
teksvarustadgan
föreskrives.
Vid ansökningen skola fogas
1. prov å påskrift eller etikett å specialiteten samt text till anslag, skylt,
annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större antal personer
avsett meddelande rörande specialiteten, vari sökanden ämnar göra reklam för
densamma;
2. därest registrerat varumärke skall användas vid specialitetens försäljning,
en kopia av detsamma samt bevis örn dess registrering;
3. såframt medicinalstyrelsen ej annorlunda förordnar, två förpackningar av
specialiteten eller, örn den är avsedd att försäljas i olika beredningsformer, två
förpackningar av varje beredningsform;
4. ett belopp av tjugu kronor i ansökningsavgift;
5. i fråga örn specialitet, som framställes utom riket, fullmakt för sökanden
att själv eller genom annan svara i alla saker, som angå specialiteten.
Skall registrerat varumärke användas vid försäljning av specialiteten, och
är varumärket icke registrerat, då ansökningen göres, skall kopia av varumärket
jämte bevis örn dess registrering insändas till styrelsen inom en månad
från registreringens kungörande.
5 §.
Vid prövning av ansökan skall medicinalstyrelsen särskilt taga hänsyn till
1. huruvida uppgiften örn specialitetens art eller sammansättning är riktig;
2. huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är av ändamålsenlig
beskaffenhet;
3. huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom
eller sjukdomssymtom hos människor eller djur;
4. huruvida specialitetens pris är skäligt;
5. huruvida den reklam, som föreslagits för specialiteten, är lämplig.
Finner styrelsen prövning av ansökan erfordra särskild sakkunskap, skall
styrelsen samråda med den nämnd, som i 2 § andra stycket sägs. Ej må ansökan
avslås, med mindre styrelsen samrått med nämnden.
Kan styrelsen ej nöjaktigt pröva, huruvida uppgiften örn specialitets art
eller sammansättning är riktig, må specialiteten ändock registreras, såframt
tillverkaren förbinder sig att medgiva av styrelsen utsedd person rätt att på
tillverkningsplatsen undersöka specialitetens framställning, eller styrelsen av
annan anledning finner ansökningen böra beviljas. Kostnad för undersökningen
skall gäldas av tillverkaren eller, där fråga är om specialitet som framställes
utom riket, av ombudet för tillverkaren.
Upplysningar rörande tillverkningsmetoder, som av sökanden lämnats till
ledning för prövning av ansökningen eller som inhämtats vid undersökning
varom i föregående stycke sägs, må ej ohehörigen nyttjas eller röjas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
6 §.
Farmacevtisk specialitet, som till sin sammansättning helt eller huvudsakligen
överensstämmer med läkemedel, upptaget i gällande farmakopé eller i
samling av läkemedelsformler vilka av medicinalstyrelsen godkänts, må icke
registreras, med mindre styrelsen för särskilt fall det medgiver.
7 §.
Beviljas ansökan örn registrering, skall specialiteten upptagas i registret
under särskilt nummer samt tillverkarens och, där fråga är örn specialitet som
framställes utom riket, jämväl ombudets namn eller firma och postadress antecknas
i registret.
Avslås ansökningen, skall beslutet innehålla skälen därtill.
Medicinalstyrelsen åligger att underrätta sökanden örn styrelsens beslut.
8 §.
Vid försäljning av farmacevtisk specialitet skall utöver vad i § 10 apoteksvarustadgan
är föreskrivet iakttagas, att å förpackningen och därtill hörande
ogenomskinligt omslag finnas angivna tillverkarens namn eller firma samt
specialitetens registernummer, så ock, därest specialiteten utgöres av läkemedel
som lätt undergår sönderdelning eller förändring, den dag efter vilken specialiteten
icke lämpligen bör användas.
9 §.
Undersökning, som i 5 § tredje stycket sägs, så ock annan undersökning
av registrerad farmacevtisk specialitet må av medicinalstyrelsen företagas,
när styrelsen finner anledning därtill föreligga.
10 §.
Medicinalstyrelsen äger medgiva ändring av registrerad farmacevtisk specialitets
sammansättning eller beredningsform, såframt icke specialiteten därigenom
väsentligen förändras. Styrelsen må ock meddela tillstånd till ändring
beträffande storleken av specialitets förpackning och i fråga örn specialitets
pris. Beslutet träder i tillämpning å dag, som av styrelsen bestämmes. Därefter
må specialiteten ej försäljas till annat pris än det sålunda bestämda. Sedan
en tid av sex månader förflutit från nämnda dag, må specialiteten ej heller
försäljas med annan sammansättning eller beredningsform eller i förpackning
av annan storlek än den i beslutet angivna.
Angående ändring, som i första stycket sägs, skall anteckning i registret
verkställas utan dröjsmål.
Det åligger styrelsen att lämna den som ansökt om ändring underrättelse
örn styrelsens beslut.
11 §.
överlåter tillverkare av farmacevtisk specialitet, som framställes inom riket,
tillverkningsrätten å annan eller skaffar sig tillverkare av specialitet, som
framställes utom riket, nytt ombud, skall anmälan därom genast göras hos
5
Kungl. Maj-.ta proposition nr 162.
medicinalstyrelsen. I fall, som sist nämnts, skall vid anmälan fogas fullmakt
för det nya ombudet att själv eller genom annan svara i alla saker, som anga
specialiteten.
Angående anmälan skall anteckning i registret verkställas utan dröjsmål.
12 §.
Vill tillverkare av farmacevtisk specialitet eller, där fråga är örn specialitet
som framställes utom riket, ombud för tillverkaren, att registreringen skall
upphöra, skall anmälan härom göras hos medicinalstyrelsen.
Angående anmälan skall anteckning i registret verkställas utan dröjsmål.
Sedan ett år förflutit, efter det anteckningen skett, är registreringen utan
verkan.
13 §.
Finner medicinalstyrelsen, att farmacevtisk specialitet i fråga örn art, sammansättning,
beredningsform eller förpackning avviker fran de uppgifter härutinnan,
som legat till grund för registreringen, eller att specialiteten icke har
tillräcklig hållbarhet, eller att den är skadlig eller onyttig eller att den betingar
oskäligt pris, äger styrelsen återkalla specialitetens registrering.
Registrering må ock återkallas, därest avgift enligt 15 § eller kostnad, som
i 5 § tredje stycket sägs, icke erlägges å föreskriven tid eller därest tillverkaren
eller ombud för tillverkaren i påskrift eller etikett å specialiteten eller genom
anslag, skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annat för ett större
antal personer avsett meddelande lämnat oriktig, överdriven eller missvisande
uppgift, ägnad att framkalla en felaktig uppfattning om specialitetens egenskaper.
Återkallelse av registrering träder omedelbart i tillämpning, såframt ej
styrelsen annorlunda förordnar.
Angående återkallelse av registrering skall anteckning i registret verkställas
utan dröjsmål.
14 §.
Det åligger medicinalstyrelsen att med regelbundna mellanrum lämna apoteksföreståndare
samt, i den utsträckning styrelsen finner erforderligt, jämväl
läkare, veterinärer och tandläkare meddelande örn registrering av farmacevtisk
specialitet samt örn de anteckningar, som i registret verkställts i fråga örn
ändring beträffande specialitet eller registrerings trädande ur kraft.
15 §.
Tillverkare av farmacevtisk specialitet eller, där fråga är örn specialitet
som framställes utom riket, ombud för tillverkaren åligger att å tid, som av
medicinalstyrelsen bestämmes, till styrelsen erlägga en avgift av femton kronor
för varje år eller del av år, varunder specialiteten är registrerad.
Avgiften skall utgå från och med året näst efter det, varunder specialiteten
registrerats.
När särskilda skäl därtill äro, må styrelsen medgiva nedsättning i eller befrielse
från avgiften.
6
Kungl. Majus proposition nr 162.
16 §-
Försäljer någon farmacevtisk specialitet, som icke är registrerad, utan att
fall föreligger som avses i 2 § tredje stycket, straffes med dagsböter.
Nyttjar eller röjer någon obehörigen upplysningar, som avses i 5 § sista
stycket, straffes, där ej förseelsen är belagd med straff i allmänna strafflagen,
med dagsböter.
Den som bryter mot föreskrifterna i 8 §, 10 § första stycket eller 11 §
första stycket straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.
17 §.
Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
kungörelse fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas till
de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.
18 §.
Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres
och utföres av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt kungörelsen, tillfalla kronan,
böternas gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1934.
Utan hinder av vad i 2 § första stycket är stadgat må farmacevtisk specialitet,
som vid kungörelsens ikraftträdande hålles till salu å apoteksinrättning,
försäljas under tiden till och med den 31 december 1934. Göres ansökan örn
registrering av sådan specialitet senast sistnämnda dag, må specialiteten jämväl
därefter försäljas i avbidan å ansökningens prövning. Angående de specialiteter,
örn vilkas registrering ansökan sålunda gjorts, skall medicinalstyrelsen så
snart ske kan efter den 31 december 1934 lämna meddelande till apoteksföreståndare
samt, i den utsträckning styrelsen finner erforderligt, jämväl till
läkare, veterinärer och tandläkare.
Specialitet, som nyss är nämnd, må registreras utan hinder av vad i 6 §
är stadgat. Beviljas ansökan örn registrering, skola föreskrifterna i 8 § icke
lända till efterrättelse, förrän ett år förflutit efter registreringen.
vid allmän domstol
Saknas tillgång till
Kungl. Majas proposition nr 162.
7
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller p,nmäler ett av apotekssakkunniga
av år 1931 avgivet förslag rörande åtgärder för kontroll av vissa läkemedel
samt anför:
Inledning.
Ben 20 juli 1932 avgåvo apotekssakkunniga av år 1931 — generaldirektören
N. Hellström, ordförande, numera statsrådet H. V. Leo, borgmästaren
G. A. Björkman, byråchefen E. Matérn, apotekaren S. J. Gullström, apotekaren
L. A. E. Welander och direktören K. F. Kjellander — ett med biträde
av apotekaren filosofie doktorn A. A. Hising utarbetat betänkande med förslag
till förordning angående handel med farmacevtiska specialiteter (statens
offentliga utredningar 1932: 20).
Med farmacevtiska specialiteter avses sådana apoteksvaror, som försäljas i
originalförpackningar och alltså av apoteken utlämnas till förbrukarna i det
skick, vari de av tillverkarna levereras till apoteken. Huvudsakligen åsyftas
med förslaget att införa kontroll i vissa avseenden beträffande nämnda apoteksvaror,
nämligen i fråga örn varornas art eller sammansättning, deras medicinska
berättigande, prisen å desamma samt den reklam, som bedrives för dem.
över förslaget hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen efter hörande
av apotekarsocietetens direktion samt styrelserna för Sveriges apotekarförbund,
Sveriges farmacevtförbund, svenska läkarsällskapet, Sveriges läkareförbund,
svenska veterinärläkareföreningen och svenska tandläkarsällskapet, av kommerskollegium
efter hörande av Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges
färghandlares riksförbund och rikets handelskammare, av patent- och registreringsverket
samt av tekniska högskolan.
Förslaget i allmänhet.
Speclalitetshandelns uppkomst och
utveckling.
De sakkunniga hava lämnat en redogörelse för specialiteternas uppkomst
och handeln med desamma. I dessa avseenden anföra de sakkunniga bland
annat:
8
Kungl. Majus proposition nr 162.
Under senare delen av förra århundradet hade kemiens snabba utveckling
lett till utexperimenterandet av ett stort antal nya läkemedel, som snart i avsevärd
utsträckning började uttränga många av de förut brukliga läkemedlen.
Dessa nya läkemedel hade tillverkats av kemiska fabriker, lagda på storindustriell
basis. _Väl rustade med vetenskaplig arbetskraft och under intimt samarbete
med sjukhus och kliniker, hade de lyckats åstadkomma ett stort antal
läkemedel, som räknades till den praktiska medicinens mest värdefulla och
oftast nyttjade tillgångar. Naturligt var, att man sökt merkantilt utnyttja
forskningsarbetets resultat. Så länge så varit fallet med de företag, som genom
egen forskningsverksamhet bidragit till läkemedelsvetenskapens utveckling,
hade häremot intet varit att invända. Men andra företag hade kommit till, som
begynt kommersiellt utnyttja det nya område för teknisk företagsamhet, vilket
sålunda öppnats, utan att samtidigt ikläda sig det vetenskapliga ansvar, som
kännetecknat de första företagen. Dessa nya företag, som icke önskat offra
tid och kapital på dyrbara och tidsödande forskningsuppgifter, hade valt vägar,
som snabbare lett till de eftertraktade vinsterna. Man hade tillsatt indifferenta
eller icke alltid oskadliga ämnen till de läkemedel, som efter vederhäftigt forskningsarbete
framställts av de banbrytande företagen, eller förfärdigat varianter
av gamla välkända läkemedel. Dessa preparat hade sänts ut i handeln såsom
nya och epokgörande upptäckter på medicinens område. Ett överflöd av fabriksframställda
läkemedel såldes för närvarande från de svenska apoteken. De
vore av mycket skiftande värde för medicinen. Jämsides med läkemedel av den
allra största medicinska betydelse såldes sålunda förpackningar av rena humbugspreparat.
De sakkunniga framhålla vidare, att konkurrensen mellan inbördes ekvivalenta
preparat lett till en dyrbar och omfattande reklamverksamhet, som i sin
tur medfört dels en höjning av läkemedelsprisen till förfång för de sjuka, dels
ock en läkemedelsförbrukning, vilken icke vore skälig eller motiverad av något
verkligt behov. Härutinnan anföra de sakkunniga ytterligare:
Det läge förvisso i åtskilliga läkemedelsfabrikanters intresse att uppamma
en dylik överdriven förbrukning av läkemedel. Marknaden översvämmades
därför av »kraftmedel» av olika slag, medel mot »lungsjukdomar», medel mot
»magsjukdomar», »sårsalvor», de universalmedel, som benämndes »radiumsalt»,
m. m. Det läge likaledes i dessa fabrikanters intresse att i reklamen föregiva
läkemedlen vara av större värde än de ägde, örn de över huvud taget hade
något värde alls såsom läkemedel. Reklamen och framför allt då den reklam,
sorn.skedde genom »läkarböcker», inriktade sig med förkärlek på vissa mindre
välsituerade befolkningslager. Fabrikanterna visste, att dessa lätt påverkades
av en väl upplagd läkemedelsreklam och gärna använde sig av behandlingsmetoder,
som förefölle vara billigare och förespeglades giva bättre och säkrare
resultat än en sakkunnig av läkare ledd behandling.
Av intresse i detta sammanhang är den omfattning, vari försäljningen av
specialiteter för närvarande äger rum. Det beräknas, att under år 1932 från
apoteken försåldes omkring 3,200 olika specialiteter, fördelade på ungefär
5,700 olika förpackningsstorlekar. Apotekens inköp av specialiteter omfattade
nämnda år en summa av närmare 9,000,000 kronor, och deras försäljning därav
beräknas samma år hava uppgått till ett belopp väsentligt överstigande
12,000,000 kronor. Större delen av dessa preparat importeras från utlandet.
Antalet specialiteter befinner sig i ständigt stigande. Årligen antagas omkring
100 nya specialiteter tillkomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
9
Gällande bestämmelser.
Enligt Kungl. Maj:ts medicinalordningar den 30 oktober 1688 åligger det
apotekare att kontrollera beskaffenheten av de läkemedel, som försäljas från
apoteken. Denna apotekarnas ansvarighet för utlämnade läkemedel har av
medicinalstyrelsen vid upprepade tillfällen inskärpts, bland annat i ett cirkulär
den 27 mars 1924, däri styrelsen erinrar apoteksföreståndarna, att det dem
åvilande ansvaret för beskaffenheten av läkemedel, som utlämnas från apoteken,
även gällde läkemedel, som såldes i originalförpackningar. Apotekarnas
nämnda skyldighet har lett till inrättandet av ett för rikets apotek gemensamt
och av apotekarna själva anordnat undersökningslaboratorium, apotekens kontrollaboratorium.
Den viktigaste författningen rörande handeln med läkemedel över huvud
taget och alltså även med farmacevtiska specialiteter är apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308).
Stadgan meddelar bestämmelser bland annat rörande tillverkning av och
grosshandel med apoteksvaror samt föreskriver för sådan näringsutövning viss
kompetens och viss anmälningsskyldighet.
Av särskild betydelse i förevarande hänseenden äro §§ 9—12 i stadgan.
§ 9 föreskriver skyldighet för den, som fabriksmässigt för avsalu tillverkar
apoteksvara eller idkar grosshandel därmed, att underkasta sig den särskilda
inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj:t kan komma att förordna, samt
att i den ordning, som kan komma att föreskrivas, bestrida kostnaderna härför.
År 1919 framlade medicinalstyrelsen förslag örn införande av dylik kontroll,
men förslaget föranledde icke någon åtgärd.
Enligt § 10 i stadgan skall å apoteksvara genom påskrift eller bifogad
deklaration i varje fall och på visst sätt angivas varans art eller sammansättning.
Dessa föreskrifter utgöra underlaget för apotekarnas och det allmännas
kontroll av läkemedlen i fråga.
§ 11 normerar prisets skälighet. Där föreskrives, att apoteksvara, utgörande
beredning och icke upptagen i gällande medicinaltaxa, ej må vid försäljning
åsättas högre pris än som på grund av uti densamma ingående ämnens art och
mängd ävensom heredningsformen skall för motsvarande vara, tillredd å inrikes
apoteksinrättning, beräknas enligt grunderna för apoteksvarors taxering.
I § 12 stadgas, att örn det befinnes, att fabriksmässigt tillverkad apoteksvara
till sammansättning och innehåll väsentligen avviker från meddelad signatur
eller deklaration, förbud mot varans införsel och försäljning kan meddelas
av Kungl. Majit på framställning av medicinalstyrelsen. På samma sätt kan
förbud meddelas, örn apoteksvara försäljes till oskäligt pris, eller om i avseende
på viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter yppa sig, att dess
vidare saluhållande inom landet är att anse såsom onyttigt och skadligt.
Apoteksvarustadgan motarbetar således handeln med humbugsmedicin på i
huvudsak tre linjer: genom förbud mot hemlighållande av salubjudna varors
sammansättning, genom förbud mot försäljning av läkemedelsberedningar till
högre pris än det pris de skulle hava betingat vid tillredning å apotek samt
10
Kungl. Majus proposition nr 162.
slutligen genom rätt för Kungl. Maj :t att på framställning av medicinalstyrelsen
i vissa fall förbjuda försäljning av apoteksvara.
Av bestämmelserna i apoteksvarustadgan må jämväl beröras § 8. Enligt
denna paragraf skola å apoteksinrättningar i tillräckliga förråd saluföras alla
i gällande farmakopéer ock medicinaltaxa upptagna varor, för vilka ej medicinalstyrelsen
medgivit att de endast på läkares begäran beböva anskaffas.
Har ej apoteksföreståndare apoteksvara på lager, är han skyldig att på därom
framställd begäran snarast möjligt anskaffa densamma,, under förutsättning att
varan ifråga är deklarerad enligt § 10 och att hinder enligt stadgan eljest icke
möter för varans försäljning. Har ej apotekaren möjlighet att, örn beredning tillverkats
annorstädes än å säljarens apotek, inköpa varan till sådant pris, att
han vid försäljning erhåller skälig handelsvinst utan överskridande av det
högsta pris, han enligt § 11 får betinga sig, behöver han ej efterkomma dylik
framställning. § 8 innebär således med antydda undantag skyldighet för apotekare
att tillhandahålla specialiteter av olika slag, även dem som äro av
humbugsmedicins karaktär.
Slutligen finnas i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens föreskrifter, som kunna förhindra reklam, örn den uppträder under
illojala former. I 1 § i lagen stadgas nämligen straff — böter eller vid synnerligen
försvårande omständigheter fängelse — för den som i utövning av
näringsverksamhet genom vissa angivna meddelanden, avsedda för ett större
antal personer, i uppenbar strid mot god affärssed angående utbjudna varor
lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt
anbud.
Brister i gällande bestämmelser.
De sakkunniga anföra efter erinran om de rådande otillfredsställande förhållandena
på specialitetsmarknaden:
Dessa förhållanden gåve med erforderlig tydlighet vid handen, att apoteksvarustadgans
bestämmelser icke varit tillräckligt effektiva. Visserligen hade
apotekarnas ansvar för av dem försålda läkemedels sammansättning samt den
i § 10 i stadgan föreskrivna deklarationsplikten beträffande sådana varor underlättat
upprätthållandet av en kontroll från apotekens sida av specialiteternas
beskaffenhet och även av deras pris, varigenom erbjudits viss säkerhet mot försäljning
av läkemedel av dålig kvalitet och till oskäligt pris. Allteftersom
specialitetsproduktionen tilltagit, hade emellertid apotekens svårigheter att
bära ansvaret för specialiteternas riktiga beskaffenhet vuxit. § 10 apoteksvarustadgan
hade till huvudsaklig del gjort slut på handeln med s. k. hemliga
läkemedel, men den hade hittills icke kunnat helt hindra försäljandet av preparat,
som visserligen uppträdde under en formell deklaration men som hade
en annan sammansättning än den på deklarationen angivna. Vad stadgans bestämmelser
örn prismaximering i § 11 anginge, hade det i många fall visat sig
svårt att effektivt kontrollera specialiteternas pris. Av förarbetena till apoteksvarustadgan
framginge, att meningen varit att § 12 i stadgan skulle utgöra ett
kraftigt värn emot humbugsmedicinen. Det vore emellertid en tung administrativ
apparat, som måste verka, innan där stadgat förbud mot varas försäljning
kunde meddelas. Medicinalstyrelsen hade att göra framställning i ärendet och
11
Kungl. Majis proposition nr 162.
Kungl. Majit skulle meddela beslut om förbud. Åtskilliga myndigheter förutsattes
på vanligt sätt skola avgiva yttranden. Det torde vara förklarligt, att
medicinalstyrelsen endast i uppenbara ytterlighetsfall tillgrepe denna tunga
apparat.
Sedan de sakkunniga därefter framhållit, att med den utveckling specialitetsindustrien
nu fått det vore svårt för medicinalstyrelsen att äga tillräcklig överblick
över landets specialitetsförråd, fortsätta de sakkunniga:
Det torde kunna fastslås, att såsom förhållandena gestaltat sig det väsentligen
vore apotekarna själva och apotekarnas organisationer, som utövade kontrollen
över specialiteterna. Den mäste pa grund av arbetsfältets stora vald
huvudsakligen koncentreras på de uppenbart mest tvivelaktiga preparaten och
inriktas på att stickprovsvis kontrollera de minst pålitliga företagens produktion.
Den omfattade allenast preparatens sammansättning och i någon man
deras pris. Deras skadlighet, nyttighet eller behövlighet vöre icke föremål för
bedömande och kunde så ej heller bliva vid en ensidigt farmacevtisk kontroll.
Kontrollens bristande enhetlighet och likformighet samt dess begränsade omfattning
syntes de sakkunniga vara väsentliga nackdelar i det nuvarande kontrollsystemet.
Än mer uppenbar vore emellertid olägenheten av att kontrollen
endast skedde i efterhand, sedan preparaten väl förts i marknaden och börjat
försäljas. Först då kunde preparaten underkastas granskning. Yunna erfarenheter
hade ådagalagt, att frånvaron av en förhandskontroll kunde föranleda
läkemedelstillverkarna att icke iakttaga tillräcklig noggrannhet och
försiktighet vid tillverkningen och saluförandet av läkemedel. Statens farmacevtiska
laboratorium hade verkställt undersökningar av åtskilliga preparat,
rörande vilka vid införseln till landet tvekan uppstått, huruvida» de i tullhänseende
skulle behandlas såsom apoteksvaror eller icke. Analyserna hade
ej sällan utvisat, att preparaten redan vid denna första införsel saknat väsentliga
beståndsdelar, som de i deklarationen uppgivits innehålla.
Någon begränsning av specialitetsproduktionen hade icke heller vunnits
genom nuvarande bestämmelser. Vid en kritisk granskning av dessa borde
uppmärksammas stadgandet i § 8 apoteksvarustadgan, enligt vilket en apotekare
i allmänhet vore skyldig införskaffa läkemedel, som han icke hade på lager.
Denna bestämmelse inbjöde obestridligen till en ur medicinsk synpunkt onödig
produktion av överflödiga läkemedel. Holle sig ett läkemedel inom ramen för
stadgans föreskrifter rörande deklaration och överensstämde dess verkliga sammansättning
nöjaktigt med den deklarerade, förefunnes i regel inga hinder för
varans försäljning från apotek.
De sakkunniga anföra slutligen i avseende a reklamen för specialiteterna,
att förut omförmälda missförhållanden pa detta område tydligt utvisade, att
gällande lagbestämmelser i fråga örn illojal reklam icke vore tillräckligt
effektiva.
I vissa av de inkomna yttrandena göres gällande, att nuvarande bestämmelser
innefattade medel att förhindra handel med icke önskvärda specialiteter.
Sålunda framhålles särskilt, att den i § 9 apoteksvarustadgan avsedda kontrollen
ännu icke kommit till utförande.
Kommerskollegium påpekar därjämte, att § 12 i stadgan innefattade möjlighet
att råda bot på missförhållandena men att författningsrummet icke bringats
i tillämpning. Kollegium anför vidare:
Så länge direkt erfarenhet ej givit vid handen, att restriktiva åtgärder med
stöd av denna paragraf visat sig i tillämpningen otillräckliga eller eljest
12
Kungl. Majus proposition nr 162.
olämpliga, funne sig kollegium sakna anledning att förorda ny lagstiftning mot
s. k. humbugsmedicin. Först sedan man definitivt misslyckats i allvarliga
försök att med utnyttjande av de medel, gällande lagstiftning lämnade statsmakten,
bekämpa sagda och liknande företeelser, torde frågan örn nya och
skarpare vapen i denna kamp bliva aktuell.
A några håll anföres, att lagen mot illojal konkurrens, förslagsvis utvidgad
med bestämmelse örn självständig angivelse- eller åtalsrätt för medicinalstyrelsen,
borde vara tillräckligt effektiv vid beivrandet av olämplig reklam.
Medicinalstyrelsen ansluter sig i huvudsak till den av de sakkunniga i denna
del uttalade åsikten samt anför härom bland annat:
§ 12 i stadgan hade styrelsen funnit praktiskt oanvändbar. Med insikt
härom hade styrelsen ansett det gagnlöst att tillämpa författningsrummet.
Denna uppfattning hade jämväl delats av skilda föreståndare för statens farmacevtiska
laboratorium.
Såsom de sakkunniga framhållit skedde den nuvarande kontrollen i efterhand,
således först sedan preparaten väl förts i marknaden och börjat försäljas.
Styrelsen funne det föga ändamålsenligt, att åtgärder för förhindrande
av försäljningen av ett utav en enskild fabrikant tillskapat läkemedel skulle
kunna vidtagas först efter det läkemedlet genom inhämtade, kanske dyrköpta
erfarenheter befunnits skadligt. Icke alla läkemedelsfabrikanter underkastade
preparaten klinisk prövning, innan de släpptes ut i marknaden. Det syntes
styrelsen härvidlag icke kunna vara tillräckligt att enbart lita till fabrikanternas
ansvarskänsla. Jämväl borde beaktas, att flertalet av dessa läkemedel
tillverkades i utlandet och att tillverkningsförhållandena vid dessa fabriker
under nuvarande omständigheter icke kunde från svensk sida kontrolleras.
Huvudgrunderna av sakkunnig förslaget.
Förslaget innebär, att specialiteter av sådan beskaffenhet, att deras försäljning
i detalj som regel må äga rum allenast å apotek, icke få saluföras, innan
de av medicinalstyrelsen efter prövning godkänts och registrerats. För undersökning
av specialiteterna står statens farmacevtiska laboratorium till styrelsens
disposition. Vid prövning av dessa frågor skall styrelsen kunna rådgöra
med en särskilt för ändamålet inrättad nämnd.
Vid den i samband med registreringen verkställda undersökningen skall
enligt förslaget särskild hänsyn tagas till riktigheten av uppgiften örn specialitetens
art eller sammansättning ävensom till specialitetens i farmacevtiskt hänseende
ändamålsenliga beskaffenhet, dess medicinska berättigande, dess behövlighet
och pris samt arten av den reklam, som föreslås för densamma. Befinnes
preparatet olämpligt, avslås ansökningen örn registrering. Preparatets saluförande
är därmed förbjudet och överträdelse av försäljningsförbudet är belagt
med straff. Registreras däremot preparatet, får detsamma försäljas under iakttagande
av meddelade föreskrifter rörande försäljning och kontroll.
Efter vunnen registrering är specialitet enligt förslaget icke fritagen från
kontroll. När så finnes vara av behovet påkallat, skall den underkastas efterprövning.
Registrering kan av medicinalstyrelsen återkallas, om specialitet
saluhålles eller försäljes av annan beskaffenhet eller i annan förpackning än
den, varunder den registrerats, om den befinnes hava otillräcklig hållbarhet,
vara åsatt oskäligt pris eller vara skadlig eller onyttig eller om reklamen för
densamma innehåller oriktig, överdriven eller missvisande uppgift, ägnad att
13
Kungl. Majus proposition nr 162.
framkalla en felaktig uppfattning örn specialitetens egenskaper. Återkallelse
av registrering bör dock enligt förslaget i regel föregås av en erinran till
registernumrets innehavare.
Registrering skall enligt förslaget förnyas vart femte år.
Utgifterna för specialitetskontrollen skola täckas genom avgifter å specialiteterna,
och det allmänna skall således icke vidkännas några kostnader för ändamålet.
Avgifterna föreslås skola utgå i form av en engångsavgift vid ansökan
om registrering å 125 kronor för varje specialitet; härtill kommer för vara, som
anmäles i olika förpackningsstorlekar eller olika beredningsformer, en avgift
av 10 kronor för varje enskilt slag av förpackning utöver en. Avgiften vid förnyelse
av registrering skall enligt förslaget utgöra 50 kronor. Vidare föreslås
en avgift av 25 kronor vid ändring av sammansättning eller beredningsform
samt vid ändring av förpackningars storlek eller pris.
Rörande förslaget anföra de sakkunniga:
En efter förslagets huvudgrunder anordnad förhandskontroll torde enligt de
sakkunnigas åsikt erbjuda säkra garantier för en likformig och noggrann prövning
av de farmacevtiska specialiteterna.
Den kontroll, som här föresloges skola av medicinalstyrelsen utföras, vöre
icke avsedd att substituera den apotekarna i vart fall åvilande kontrollskyldigheten.
Specialitetsförordningens bestämmelser vore avsedda att fylla existerande
luckor i kontrollen och att giva system och större effektivitet åt den nu
praktiserade kontrollen.
De sakkunniga ingå därefter på de frågor medicinalstyrelsens prövning av
specialiteterna särskilt skulle avse eller varornas medicinska berättigande och
behövlighet, deras sammansättning och pris samt reklamen för dem. De framhålla
därvid bland annat, att den skillnad, som av dem blivit gjord mellan en
specialitets medicinska berättigande och dess behövlighet, motiverades därav,
att en specialitet, som genom sin verkan väl vore medicinskt berättigad, icke
därför nödvändigtvis vore behövlig, enär samma specialitet redan kunde förekomma
i en eller flera varianter. Därjämte anföra de sakkunniga:
En god hjälp för medicinalstyrelsen vid dess granskningsarbete torde bliva
styrelsens snabbt förvärvade kännedom örn olika läkemedelsfabrikanters allmänna
pålitlighet och vetenskapliga ambition. Åtskilliga fabrikanter hade förvärvat
anseende som synnerligen vederhäftiga företagare, vilket väl borde
kunna beaktas vid prövningen av de av dem till inregistrering anmälda preparaten.
Medicinalstyrelsen erhölle vidare god vägledning av de resultat, motsvarande
utländska kontrollinstitut uppnått i sin granskning av internationellt
försålda specialiteter.
De sakkunniga vore övertygade örn att de specialiteter, som anmäldes till
inregistrering efter specialitetsförordningens ikraftträdande, till sammansättningen
komme att visa sig vara tämligen tillförlitliga. Vidare torde det visa
sig, att antalet till inregistrering anmälda specialiteter understege antalet inom
riket förut försålda specialiteter. Ett stort antal tvivelaktiga preparat anmäldes
med all säkerhet icke till inregistrering av fabrikanter, som vore övertygade
örn att preparaten icke bleve efter prövning godkända.
Yttranden Ören sakkunnig första get k
huvudgrunder.
Av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna tillstyrka
flertalet förslaget. Kommerskollegium och vissa handelskamrar samt Sveriges
14 Kungl. Majus proposition nr 162.
kemiska industrikontor och Sveriges färghandlares riksförbund ställa sig däremot
avvisande.
Sveriges kemiska industrikontor anmärker särskilt på bestämmelsen, att
medicinalstyrelsen vid prövning av ansökan om specialitets registrering skall
taga hänsyn till specialitetens behövlighet och pris. De principer, som kommit
till uttryck i denna bestämmelse, innebära enligt kontorets mening ett kraftigt
ingrepp i den fria näringsverksamheten.
Av de handelskamrar, som avstyrka förslaget, anför en, att det föreslagna
kontrollsystemet vore överdrivet stelt och schablonmässigt och att det därigenom
skulle pålägga industrien och handeln onödiga bördor. Några handelskammare
befara, att den relativt nya inhemska läkemedelsindustrien skulle komma i ett
mindre gynnsamt läge än den utländska och att systemet kunde leda till en
mindre önskvärd monopolställning för vissa tillverkare. Från flera håll framställes
därjämte anmärkning mot prövningen av en specialitets behövlighet.
Kommerskollegium anför bland annat:
Vid bedömandet av detta förslag torde det vara av vikt att fasthålla, att
tillverkning av och grosshandel med apoteksvaror jämlikt §§ 4—7 apoteksvarustadgan
för närvarande vore att räkna som fria näringsgrenar. Förslaget innebure
uppenbarligen väsentliga inskränkningar i denna genom stadgan medgivna
näringsfrihet.
Utvecklingen av en inhemsk, fabriksmässig apoteksvarutillverkning hade i
vårt land gått långsamt och mött många svårigheter, ehuru på senare år mera
framgångsrika bemödanden vore att iakttaga. Utomlands hade som bekant
läkemedelstillverkningen, särskilt i vissa länder med högt stående kemisk
industri, tagit en betydande omfattning. En av de omständigheter, som torde
hava hämmat en motsvarande utveckling i Sverige, vore ovissheten rörande
läkemedelshandelns ordnande. Under trycket av den utdragna behandlingen av
hithörande författnings- och organisationsfrågor hade företagsamheten uppenbarligen
sett sig nödsakad att intaga en avvaktande hållning. De sakkunnigas
betänkande syntes giva uttryck åt en allmän misstro mot den fabriksmässiga
apoteksvarutillverkningens förmåga att tillhandahålla läkemedel, som utan en
ytterst detaljerad och restriktiv kontroll från statens och apoteksinnehavarnas
sida kunde av apoteken utminuteras. Under starkt betonande av de svenska
apotekarnas tjänsteansvar för av dem utlämnade läkemedel syntes förslagsställarna
vilja bana väg för en viss återgång till det äldre system, under vilket
beredning av de läkemedel, som endast finge säljas å apoteken, företrädesvis
skedde på apoteken själva. Att fabriksberedda specialiteter numera även av
läkare i stigande omfattning förskreves å recept i stället för apoteksberedd
medicin förefölle tydligen de sakkunniga som ett ganska betänkligt sakernas
tillstånd. Ämbetsverket ville för sin del i en sund utveckling av fabriksmässig
läkemedelstillverkning se ett betydelsefullt led i strävandena att sänka läkemedelsprisen
genom en rationalisering av läkemedelstillverkningen.
För vinnande av sitt syfte, som bland annat betecknades såsom begränsning
av »en ur medicinsk synpunkt onödig produktion av överflödiga läkemedel»,
föreslogo de sakkunniga anordnandet av en fullständig statlig planhushållning
i fråga örn farmacevtiska specialiteter, utförd genom medicinalstyrelsens försorg
och bekostad genom en kraftig beskattning av de företagare, som i in- och
utlandet bedreve tillverkning av eller grosshandel med nämnda slags varor.
Omständigheterna motiverade enligt kollegii mening ingalunda ett så starkt
ingrepp i näringslivet. Kollegium kunde icke förstå, huru det av de sakkunniga
föreslagna kontrollsystemet skulle kunna undgå att i längden hämma utveck
-
Kungl. Majus proposition nr 162.
15
lingen åtminstone av den svenska fabrikationen av apoteksvaror. Förhandsprövningen
och kontrollarbetet komme också sannolikt att giva anledning till
växande svårigheter. Kollegium hade därför kommit till den uppfattningen, att
förslaget kommit ganska långt utanför den praktiska möjlighetens och lämplighetens
gränser. Kollegium avstyrkte alltså bestämt det remitterade förslaget.
A potekarsocietetens direktion samt styrelserna för Sveriges apotekar fårhund
och Sveriges farmacevtförbund äro med de sakkunniga ense därom, att de nuvarande
förhållandena å ifrågavarande område, i trots av kontrollen genom
apoteken och deras kontrollaboratorium, i flera avseenden vore otillfredsställande.
De tillstyrka därför livligt genomförandet av den beramade lagstiftningen.
De framhålla emellertid, att lagstiftningen, genom av densamma
troligen föranledd minskning av läkemedelsförbrukningen samt prissänkning
beträffande vissa av specialiteterna, måste antagas komma att menligt inverka
på apotekens genom taxesänkningar och depression kännbart påverkade ekonomi.
Svenska läkarsällskapet tillstyrker förslaget samt förklarar, att sällskapet
är övertygat örn nödvändigheten av en lagstiftning, som motarbetade saluförandet
av talrika värdelösa s. k. läkemedel, vilka för närvarande till allmänhetens
förvillande och sjukvårdens förfång förekomme i marknaden. Sakkunnigförslaget
vore väl avvägt och ägnat att tillvarataga såväl det allmännas och
allmänhetens som den vederhäftiga och ansvarskännande läkemedelsfabrikantens
rätt.
I enahanda riktning uttala sig styrelserna för Sveriges läkareförbund, svenska
veterinärläkar ef öreningen och svenska tandläkarsällskapet.
Medicinalstyrelsen, som före avgivandet av sitt utlåtande haft tillfälle taga
del av övriga inkomna yttranden, framhåller följande:
De stridiga uppfattningarna i ämnet syntes vara grundade på två förment
motsatta principiella utgångspunkter. Den ena uppfattningen syntes hålla före,
att läkemedelstillverkningen såsom varande en ur merkantil synpunkt lika
legitim näringsgren som varje annan näringsverksamhet borde lämnas frihet att
utan onödiga restriktioner utveckla sig. Den andra uppfattningen såge i en
okontrollerad produktion av läkemedel en allvarlig fara för sjukvården. Styrelsen
funne för sin del dessa båda uppfattningar ingalunda oförenliga. Båda hade
fastmer redan kunnat sammanföras i gällande apoteksvarustadga. I denna hade
den fabriksmässiga tillverkningen av och grosshandeln med apoteksvaror anförtrotts
åt den fria näringsverksamheten, under villkor dock att densamma med
hänsyn till de allmänna intressen, som här krävde hänsyn, ålagts vissa restriktioner
i form av viss anmälningsskyldighet, viss kompetens hos tillverkaren,
viss prismaximering och skyldighet att underkasta sig inspektion och kontroll
från det allmännas sida. Det berättigade i att det allmänna förbehölle sig rätt
att utöva kontroll över den fabriksmässiga läkemedelstillverkningen och grosshandeln
med apoteksvaror torde vara allmänt erkänt. Lika uppenbart torde det
emellertid vara, att denna kontroll borde göras i möjligaste grad effektiv.
Visade det sig därför, att gällande bestämmelser i ämnet icke vore ur det allmännas
synpunkt tillfredsställande, erfordrades mer verksamma föreskrifter.
De sakkunniga hade på ett övertygande sätt motiverat behövligheten av dylika
föreskrifter.
Förslaget borde enligt styrelsens mening främst bedömas ur synpunkten i
vad mån det vore ägnat att skydda allmänheten mot underhaltiga och orimligt
dyra läkemedel samt eventuellt mot en onödig och därför skadlig läkemedels
-
16
Kungl. Majus proposition nr 162.
konsumtion. Åtskilliga av de invändningar, som från de merkantila intressenas
representanter anförts emot detsamma, syntes styrelsen bottna i en undervärdering
av de allmänna intressen, som här trädde i förgrunden, och styrelsen
måste från de synpunkter, styrelsen hade att företräda, anse det principiellt
oriktigt, att ifrågasatta åtgärder gentemot mindre önskvärda läkemedel gjordes
beroende av arten av de i verksamheten engagerade merkantila intressena.
Dylika invändningar syntes böra tillmätas beaktande, endast i den mån det
kunde påvisas, att de ifrågasatta åtgärderna kunde äventyra några av de fördelar,
som vore förknippade med en sund utveckling av den fabriksmässiga
tillverkningen av läkemedel.
För styrelsen framstode det såsom ett ur synpunkten av kontrollens praktiska
värde oeftergivligt krav, att kontrollen bleve en förhandskontroll av de
farmaeevtiska specialiteterna, alltså innan de fördes ut i marknaden. Det av
de sakkunniga föreslagna registreringsförfarandet skulle på ett lämpligt sätt
möjliggöra dylik förhandskontroll. Styrelsen ville därför förorda, att kontrollen
anordnades efter denna huvudprincip.
Då det väl ej kunde antagas, att styrelsen skulle hava något intresse av att
stäcka en lovande svensk läkemedelsindustri, vore det givet, att styrelsen vid
tillämpningen av den föreslagna kontrollanordningen skulle komma att förfara
med den allra största försiktighet. Enligt vad styrelsen inhämtat hade i Norge
genomförd specialitetskontroll endast i undantagsfall stött på svårigheter från
läkemedelsfabrikanternas sida. I allmänhet hade samarbetet mellan det därvarande
kontrollaboratoriet och fabrikanterna varit mycket gott.
Förslagets inverkan på läkemedels
pr
iser na.
De sakkunniga framhålla, att de avgifter, som påläggas de till registrering
anmälda preparaten — 125 kronor i engångsavgift vid ansökan örn registrering
och 50 kronor vid registrerings förnyelse vart femte år — bliva så små i förhållande
till specialiteternas försäljningssumma inom landet, att ingen risk
förefinnes för att avgifterna komma att höja prisen på ifrågavarande läkemedel.
Några handelskammare däremot uttala farhågor för att de i förslaget avsedda
avgifterna skola verka fördyrande å läkemedelspriserna.
Kommerskollegium anser likaledes, att den föreslagna kontrollen bör medföra
en höjning av priserna på läkemedlen.
Medicinalstyrelsen framhåller, att nämnda farhågor icke synas motiverade
samt anför härom:
Enligt verkställda beräkningar skulle de av de sakkunniga föreslagna avgifterna
ej bliva större än att för en specialitet, som nu kostade 3 kronor,
apotekspriset skulle höjas med i genomsnitt högst 9 öre och för en specialitet,
som nu kostade 8 kronor, med i genomsnitt högst 13 öre, ifall läkemedelsfabrikanterna
skaffade sig ersättning för avgiftskostnaderna genom förhöjning av
apotekens inköpspris.
Styrelsen funne det ej sannolikt, att dessa obetydliga prisförhöjningar skulle
företagas, och ville därtill framhålla, att genom den effektivare priskontrollen
priserna på ett ej ringa antal specialiteter med all säkerhet komme att sänkas.
Styrelsen föreslår emellertid den förändringen i de sakkunnigas förslag, att
vid ansökan örn registrering av specialitet avgiften skall utgöra allenast 20
kronor och att samma belopp därefter skall utgå årligen under de fyra följande
åren, varefter årsavgiften skulle sjunka till 10 kronor.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
förslagets samband med en blivande
revision av apoteksvarustadgan.
Styrelsen för Sveriges färghandlares riksförbund framhåller, att man genom
den föreslagna specialitetskontrollens genomförande skulle föregripa den realprövning
av gränserna mellan apoteksmonopol och fri handel, som en gång
måste av statsmakterna utföras. Genom ett sådant föregripande skulle möjligheten
till fri prövning från statsmakternas sida av denna — bland annat
för läkemedlens förbilligande — vitala fråga bliva betydligt reducerad. Styrelsen
avstyrker alltså, att förslaget om specialitetskontroll lösryckes ur sitt
sammanhang och föreslår i stället, att det slutbehandlas i samband med
frågan örn revision av apoteksvarustadgan.
Kommerskollegium instämmer i nämnda uttalande samt framhåller, att förslaget
syntes på alltför många punkter beröra själva grunderna för stadgan för
att lämpligen lösgöras ur sitt sammanhang med densamma och slutbehandlas
separat. Kollegium hemställer, att samtliga inkomna yttranden måtte överlämnas
till apotekssakkunniga av år 1931 att tagas i övervägande vid deras
fortsatta arbete å apoteksvarustadgans revision.
Medicinalstyrelsen anser det icke påkallat, att vid behandlingen av förslaget
inlåta sig på frågan om gränsen mellan apoteksmonopolet och den fria
handeln. Styrelsen finner ej heller, att ärendet i övrigt på något avgörande
sätt står i samband med frågan örn revision av apoteksvarustadgan.
Utredningen i ärendet giver klart vid handen, att åtskilliga missförhållanden
för närvarande äro rådande inom den betydande del av läkemedelshandeln,
som representeras av de farmacevtiska specialiteterna eller de merendels fabriksframställda
läkemedel, vilka tillhandahållas å apoteken i de förpackningar,
vari de levererats till apoteken. Särskilt må framhållas den avsevärda mängd
mindervärdiga eller skadliga preparat, som finues i marknaden, de ej sällan
alltför höga pris varorna betinga och den ovederhäftiga men ofta nog framgångsrika
reklam, varunder de utbjudas till de sjuka. De bestämmelser, som
i främsta rummet skulle förhindra uppkomsten och fortvaron av berörda missförhållanden,
apoteksvarustadgan och lagen mot illojal konkurrens, synas icke
för ändamålet tillräckligt effektiva. Visserligen meddelas i apoteksvarustadgan
föreskrifter i § 10 örn deklaration av varas art eller sammansättning, i § 11
om varas pris och i § 12 örn förbud under vissa förutsättningar mot varas försäljning.
Bestämmelserna äro emellertid, på sätt av de sakkunniga och medicinalstyrelsen
närmare utvecklats, behäftade med åtskilliga brister. Särskilt
kan anmärkas, att varas art eller sammansättning icke kan kontrolleras, innan
den släpx>es ut i marknaden, samt att meddelande av förbud mot varas försäljning
är förenat med en rätt omständlig administrativ procedur. Nämnas må
också, att § 9 apoteksvarustadgan förutsätter, att bestämmelser om särskild
inspektion och kontroll skola av Kungl. Majit utfärdas men att sådana ännu
ej kommit till stånd. Vad lagen mot illojal konlmrrens beträffar, torde av hittills
vunna erfarenheter att dilma ett verksamt ingripande med stöd av nämnda
lag knappast vara att förvänta, detta till synes närmast beroende på en obenägenhet
att påkalla åtal.
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 162. sos u 2
Departementschefen.
18
Kungl. Majlis proposition nr 162.
Vad sålunda anförts lärer ådagalägga, att en skärpning av gällande bestämmelser
i förevarande hänseenden är av behovet starkt påkallad. Det förslag,
som av de sakkunniga i sådant syfte framlagts, har från medicinskt och farmacevtiskt
håll livligt förordats, medan kommerskollegium och företrädare för
industri och handel anfört vissa betänkligheter emot detsamma. För egen del
har jag funnit förslagets huvudprinciper väl ägnade att förebygga missförhållanden
på specialitetshandelns område. Särskilt vill jag betona värdet av
att äga tillgång till en effektig kontroll å förevarande läkemedel, innan de
utlämnas till förbrukning. Jag är således beredd att tillstyrka utfärdande av
en författning i anslutning till de sakkunnigas förslag. Vissa bestämmelser,
som särskilt torde hava givit anledning till kritik från näringshåll, hava vid
den överarbetning sakkunnigförslaget undergått inom socialdepartementet
antingen uteslutits eller blivit föremål för ändringar. Stadgandet att vid
prövning av ansökan örn registrering av specialitet särskild hänsyn skall
tagas till dennas behövlighet har sålunda utgått ur det förslag till kungörelse
i ämnet, som utgör resultatet av överarbetningen inom departementet. Vidare
har en väsentlig beskärning ägt rum av de avgifter, som av de sakkunniga
föreslagits med hänsyn till kontrollen. I departementsförslaget har den
avgift, som skall erläggas vid ansökningen örn specialitets registrering, bestämts
till 20 kronor, och den årliga avgiften har satts till 15 kronor. Andra
avgifter än de sålunda angivna skola icke förekomma. Någon förnyelse av
registrering skall enligt förslaget ej äga rum. Avgifterna hava utmätts så, att
de skola kunna täcka kostnaderna för kontrollen. Självfallet möta svårigheter
att på förhand mera exakt uppskatta såväl beloppet av inflytande avgifter som
storleken av de kostnader, kontrollen skall medföra, men jag har ansett mig för
närvarande ej behöva räkna med större avgifter än de nämnda. En ytterligare
föreskrift av beskaffenhet att minska intrånget på den fria näringsutövningen
är den i departementsförslaget upptagna bestämmelsen örn skyldighet för medicinalstyrelsen
att innan ansökan örn registrering avslås höra den specialitetsnämnd,
som skall inrättas och däri näringsintresset skall bliva representerat.
I detta sammanhang må också framhållas, att besvär över medicinalstyrelsens
beslut i registreringsärenden enligt min mening böra prövas av regeringsrätten.
Förslag rörande den ändring i regeringsrättslagen, som på grund härav torde
böra vidtagas, lärer chefen för justitiedepartementet komma att anmäla. Med
de ändringar, sakkunnigförslaget på sätt nu nämnts undergått, lära knappast
befogade invändningar ur näringssynpunkt vidare kunna resas mot förslaget.
Erfarenheten från främmande länder, exempelvis Norge där en strängare
reglering än den nu hos oss föreslagna sedan flera år tillbaka är genomförd,
lämnar också ett klart vittnesbörd därom, att den lojala tillverkningen och handeln
med specialiteter ingalunda känner sig besvärad av sådan kontroll, som här
ifrågasättes. Å andra sidan äro de i sakkunnigförslaget vidtagna förändringarna
icke av sådan art, att de kännbart påverka möjligheten att avlägsna olägenheterna
inom specialitetshandeln.
Att de avgifter, som nu föreslås för kontrollen av specialiteterna, äro utan
betydelse för läkemedelsprisen ligger i öppen dag. I själva verket lärer det
19
Kungl. Majus proposition nr 162.
kunna förväntas, att en specialitetsförfattning sadan som den nu ifrågasätta
skall bidraga till en sänkning av enskildas och sjukvårdsinrättningars utgifter
för läkemedelsinköp dels genom den skärpta kontrollen a varornas pris dels
ock på grund av de bestämmelser, som på sätt i det följande skall beröras upptagits
i departementsförslaget i syfte att förhindra, att nya specialiteter, överensstämmande
med farmakopévaror och därmed jämförliga billiga läkemedel,
varda registrerade. En minskning av allmänhetens kostnader för läkemedel kan
jämväl emotses av den anledningen, att ur marknaden kommer att försvinna en
del humbugsmedicin, som apoteken nu mäste tillhandahålla och som allmänheten,
måhända företrädesvis den mindre bemedlade, i ej obetydlig omfattning
inköper.
I likhet med medicinalstyrelsen finner jag ej anledning att i detta sammanhang
inlåta mig på frågan örn gränsen mellan apoteksmonopolet samt den fria
handeln och anser också, att ärendet ej på något avgörande sätt står i samband
med frågan om apoteksvarustadgans revision.
Utfärdandet av en författning sådan som den här ifrågavarande lärer falla
inom Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsbefogenhet. Det synes mig
emellertid lämpligt, att riksdagen beredes tillfälle att giva sin mening tillkänna
rörande förslaget. Erinras må, att innan apoteksvarustadgan utfärdades,
riksdagens yttrande inhämtades över ett förslag till stadga. Utom rörande
själva den grundläggande principen i förslaget, registrering av specialitet såsom
förutsättning för specialitets försäljning, synes framför allt pakallat att
begära riksdagens yttrande angående sådana föreskrifter, som sakna motsvarighet
i apoteksvarustadgan, nämligen bestämmelserna i 5 §, att vid registrering
av specialitet hänsyn särskilt skall tagas till specialitetens medicinska
berättigande och till specialitetsreklamen, samt stadgandet i 6 §, att som specialitet
icke må registreras farmakopévara m. fl. varor. En fråga, som jämväl
påkallar riksdagens medverkan, avser de ekonomiska konsekvenserna av specialitetskontrollen.
Jag anhåller nu få något närmare beröra de här senast angivna spörsmålen.
Särskilda frågor rörande förslaget.
Prövning av specialiteternas
medicinska berättigande.
Såsom förut framhållits skall medicinalstyrelsen enligt sakkunnig förslaget
vid prövning av ansökan örn specialitets registrering taga särskild hänsyn till
specialitetens medicinska berättigande.
De sakkunniga anföra bland annat, att till registrering icke i allmänhet
torde böra ifrågakomma andra preparat än sådana, som verkligen innebure en
vad verkan och användningssätt beträffade lämplig läkemedelskombination. Det
borde därför vara sökanden angeläget, att vid registreringen genom intyg örn
klinisk prövning eller på annat sätt giva belägg för att specialiteten vöre av
värde för medicinen.
Stockholms handelskammare har ansett någon kritik i och för sig icke kunna
20
Departementschefen.
Kungl. Majus proposition nr 162.
riktas mot denna bestämmelse men har anmärkt, att i de sakkunnigas motivering
icke uppdragits några fasta och klara gränsbestämningar för begreppet
medicinskt berättigande.
Medicinalstyrelsen anför, att någon klar avgränsning av prövningen i detta
hänseende icke gärna stöde att vinna. En dylik gräns syntes heller icke hava
genomförts i något annat land. Pa grund av förefintliga missförhållanden
måste denna faktor beaktas. Redan i § 12 apoteksvarustadgan hade för övrigt
genom bestämmelserna örn förbud mot »skadliga» och »onyttiga» preparat viss
hänsyn tagits bland annat till ifrågavarande faktor, varför bestämmelsens upptagande
i specialitetsförordningen icke innebure någon nyhet i förhållande till
nu gällande föreskrifter.
Att en specialitet, som ur medicinsk synpunkt saknar berättigande, icke
bör registreras synes mig tydligt, och sakkunnigförslagets ståndpunkt i detta
hänseende har ej heller i princip rönt motsägelse i de avgivna yttrandena. T
departementsförslaget har emellertid bestämmelsen att hänsyn skall tagas till
specialitetens medicinska berättigande ändrats därhän, att prövningen skall
avse, huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom
eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. Dessa ordalag, som äro hämtade
från § 1 apoteksvarustadgan, torde i viss mån precisera innebörden av
begreppet medicinskt berättigande.
Kontroll över specialitetsreklamen.
Enligt sakkunnig förslaget skola vid ansökan örn registrering lämnas vissa
uppgifter örn den reklam, som tillverkaren eller hans ombud ämnar bedriva
för specialiteten. Redan vid ansökningens prövning kan medicinalstyrelsen
alltså få en uppfattning om beskaffenheten av nämnda reklam. Örn emellertid
efter vunnen registrering tillverkaren eller hans ombud bedriver reklam, som
innehåller oriktig, överdriven eller missvisande uppgift, ägnad att framkalla
en felaktig uppfattning örn den farmacevtiska specialitetens egenskaper, kan
registreringen återkallas.
De sakkunniga framhålla bland annat:
Det hade icke synts lämpligt att kopiera de utländska författningarnas föreskrifter
i fråga om kontroll av reklamen. Dessa författningar gåve myndigheterna
en mycket vidsträckt befogenhet, innebärande exempelvis möjlighet att
meddela förbud mot icke godkänd reklam eller mot reklam i andra tidskrifter
än facktidskrifter m. m. Bestämmelser av nyssnämnda art kunde i vårt land
icke genomföras utan ändring av tryckfrihetsförordningen. Dylik ändring hade
de sakkunniga icke föreslagit, bland annat emedan uppskov med ärendets avgörande
därav skulle föranledas. De sakkunniga hade i stället föreslagit vissa
bestämmelser i nära anslutning till vad som stadgades i lagen mot illojal
konkurrens.
I inkomna yttranden hava i allmänhet ej framförts några erinringar emot
de sakkunnigas förslag i denna del.
Stockholms handelskammare, som ej velat motsätta sig förslaget härutinnan,
har dock framhållit svårigheterna att redan vid ansökningen örn registrering
lämna några mer uttömmande uppgifter rörande den tillämnade reklamen, var
-
21
Kungl. Majus proposition nr 162.
till komme, att en företagare ej gärna ville på förhand offentliggöra arten av
en reklamkampanj. Handelskammaren förutsatte emellertid, att från styrelsens
sida ej skulle uppställas alltför stränga fordringar, då det gällde avvikelser
från de för reklamen en gång uppdragna riktlinjerna.
Av de sakkunnigas betänkande och flertalet yttranden framgår, att ett av
de svåraste missförhållandena i fråga örn handeln med farmacevtiska specialiteter
är den ovederhäftiga och ohämmade reklam, som för närvarande bedrives
för nämnda läkemedel. Lagen mot illojal konkurrens, som skulle erbjuda de
verksammaste medlen att motarbeta nämnda reklam, har såsom jag redan anfört
icke visat sig vara tillfyllest i förevarande hänseende. De nu föreslagna bestämmelserna
synas möjliggöra ett stävjande av den icke önskvärda reklamen
utan att samtidigt innebära någon egentlig olägenhet för tillverkarna eller
andra. På grund härav förordar jag förslaget i denna del. Framhållas må, att
medicinalstyrelsens prövning av det vid ansökningen fogade förslaget till
reklam icke är avsedd att uppdraga några bindande riktlinjer för den tillämnade
reklamen. Det är alltså vederbörande obetaget att efter registreringen
göra avvikelser från den företedda reklamen. Blir emellertid reklamen ovederhäftig
eller vilseledande, riskeras återkallelse av registreringen.
Försäljning såsom specialiteter av
farmakopépreparat m. m.
Enligt § 6 i sakkunnigförslaget må läkemedel, som till sammansättning helt
eller i huvudsak överensstämmer med läkemedel, intaget i gällande farmakopé
eller i samling av läkemedelsformler, som av medicinalstyrelsen godkänts, icke
registreras såsom farmacevtisk specialitet, såvida icke medicinalstyrelsen i visst
fall finner skäl föreligga därtill.
De sakkunniga hava påpekat, att den samling läkemedelsformler, som här
avses, är en av medicinalstyrelsen utarbetad handbok, däri styrelsen förordat
en serie läkemedelsberedningar, vilka i allmänhet räknas till de billiga läkemedlen.
Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att förhindra, att i farmakopén
och nämnda handbok upptagna läkemedel kopieras och försäljas såsom
specialiteter. Genom dylikt förfarande skulle ett flertal likvärdiga preparat
komma att saluhållas, bland vilka den sjuke skulle få svårt att välja det
billigaste.
Sveriges kemiska industrikontor yttrar:
Kontoret befarade, att genom denna bestämmelse den enskilde tillverkarens
avsättning skulle bliva helt beroende av apotekens gottfinnande och att apoteken
i ökad omfattning skulle bereda preparaten i den mån det vore möjligt.
Kontoret påyrkade på det bestämdaste, att dessa bestämmelser helt uteslötes.
Däremot skulle kontoret i princip icke motsätta sig, att medicinalstyrelsen finge
rätt att förhindra saluförandet av farmakopé- och formelsamlingsvaror under
ett av tillverkaren speciellt för ifrågavarande produkt uppfunnet fantasinamn.
Kontoret skulle ej heller hava något att invända emot att rätten att använda
dylikt namn i viss mån begränsades, även när det gällde annan specialitet, som
icke hade sådan sammansättning, att den kunde anses vara ett nytt självständigt
preparat. Dessa frågor borde emellertid i så fall utredas och under alla
förhållanden givetvis de varumärkesskyddade namn, som nu användes, tillåtas
även i framtiden.
Departemenis
chefen.
22
Kungl. Majus proposition nr 162.
Departementschefen.
Medicinalstyrelsen yttrar:
Motsvarande bestämmelse förekomme, ehuru ofta i skärpt avfattning, i flera
utländska författningsförebilder. Grunden till densamma torde vara de ofta
upprepade klagomålen mot att från apoteken försåldes varor under skilda namn
men med enahanda sammansättning — å ena sidan den på apoteket enligt
Kungl. Maj:ts och medicinalstyrelsens föreskrifter utförda beredningen, å
andra sidan ett namnskyddat och fabrikstillverkat stundom dyrare preparat.
Riksdagens revisorer hade vid två skilda tillfällen -— i berättelserna till 1927
och 1931 års riksdagar — fäst uppmärksamheten på detta förhållande. Den
föreslagna bestämmelsen torde vara väl motiverad och gåve samtidigt genom
sin avfattning medicinalstyrelsen möjlighet att i särskilda fall bevilja dispens.
För närvarande förekommer ofta, att samma eller likvärdiga läkemedel tillhandahållas
å apoteken under olika namn och till olika pris. Sålunda kunna
utom det i farmakopén eller i medicinalstyrelsens samling av läkemedelsformler
upptagna läkemedlet finnas flera specialiteter, vilka alla innehålla berörda
läkemedel men under andra benämningar och ofta till högre pris. Såsom från
olika håll anförts medför nämnda omständighet onödiga utgifter för allmänheten,
som på grund av bristande kunskap härom ofta inköper de dyrare
varorna. Emot det till förekommande av här berörda missförhållande föreslagna
förbudet att registrera farmakopévara m. m. såsom specialitet synes mig
icke vara något att erinra. För att förbudet icke skall få tillbakaverkande
kraft, bör förbudet emellertid icke avse vara, som redan vid författningens
ikraftträdande förekommer i handeln, utan sådan vara bör kunna registreras
såsom specialitet. Uttryckligt stadgande härom har införts bland övergångsbestämmelserna
i departementsförslaget. Detta upptager icke motsvarighet till
6 § andra stycket sakkunnigförslaget. Självfallet lärer vara, att den omständigheten
att en registrerad specialitet intages i farmakopén eller läkemedelssamlingen
icke inverkar på registreringen.
Kostnader för förslagets
genomförande.
Medicinalstyrelsen har närmare beräknat de kostnader, som förslagets genomförande
skulle föranleda.
Styrelsen framhåller, att ökade utgifter skulle uppkomma för statens farmacevtiska
laboratorium och för styrelsen.
I fråga örn de å statens farmacevtiska laboratorium belöpande kostnaderna
anför styrelsen bland annat:
För närvarande vore på laboratoriet under normala förhållanden anställda,
förutom föreståndaren, en assistent och ett vetenskapligt biträde samt en vaktmästare
med halvtidstjänstgöring, vilken senare befattningshavare ej avlönades
å laboratoriets stat. Laboratoriets nuvarande personal finge förutsättas vara
behövlig för den hittillsvarande verksamheten. Vid bedömandet av det genom
specialitetskontrollen ökade personalbehovet torde hänsyn böra tagas till den
hjälp, laboratoriet kunde erhålla av bland annat apotekens kontrollaboratorium
vid analytiska undersökningar av olika slag. Vidare borde beaktas, att statens
farmacevtiska laboratorium kunde tillgodogöra sig det av apotekens kontrolllaboratorium
redan utförda arbetet på detta område och slutligen kunde laboratoriets
nuvarande personal, som redan nu i begränsad omfattning utförde specialitetskontroll,
under tider av forcerat arbete helt sysselsättas med dylikt arbete.
Kungl. Majus proposition nr 162.
23
För specialitetsliontrollen beräknades följande ökning av laboratoriets personal
vara erforderlig: 2 assistenter, 1 kvinnligt skrivbiträde, 1 vaktmästare
och, därest antalet registrerade specialiteter bleve väsentligt större än i det följande
beräknats (2,200), ett vetenskapligt biträde.
Den nya personalen bör anställas tillsvidare. Den mer kvalificerade nya
personalen syntes därför böra få anställning såsom assistenter, vilka anställdes
t. v. för högst tre år i sänder av medicinalstyrelsen. Dessa assistenter
borde helst vara legitimerade apotekare. Lönen borde tillmätas med hänsyn
härtill och med hänsyn jämväl tagen till önskvärdheten att få väl kvalificerad
arbetskraft. Lönen borde därför ej sättas lägre än 6,500 kronor, vartill sedan
komme dyrtidstillägg. Den föreslagna ersättningen motsvarade ungefärligen
lönen för en å apotek anställd laborant.
Laboratoriets nuvarande lokaler torde vara tillräckliga utan några ändringseller
inredningsarbeten.
Utgifterna för de ändamål, som nu i laboratoriets stat betecknades med
»övriga omkostnader» torde komma att något stegras. Utgifterna för förbrukningsartiklar
beräknades ökade med 2,000 kronor och härtill torde få läggas
kostnaderna för biologiska undersökningar m. m. med 3,000 kronor. Med hänsyn
till svårigheten att redan nu exakt bedöma de blivande kostnaderna torde
det sammanlagda beloppet av dessa utgifter böra ökas med 500 kronor.
Styrelsen framhåller härefter, att laboratoriets stat skulle få följande ut
-
seende:
Avlöning åt föreståndare ..................
Gällande
stat
9,540
Ökade
kostnader
Blivande
stat
9,540
Arvode åt assistenter ....................
4,500
13,000
17,500
Vikariatsersättningar......................
500
960
1,460
Tillfälliga biträden samt renskrivning m. m.
4,000*)
—
4,0000
Kvinnligt skrivbiträde ....................
—
2,000
2,000
Vaktmästare ............................
—
2,000
2,000
övriga kostnader (elektricitet, gas, vatten, städ- ning och rengöring, instrument, apparatur
och reagens; böcker, tidskrifter, skrivmate- rialier, förbrukningsartiklar och diverse, däri
inbegripet kostnad för inköp av speciali- teter för efterkontroll) ..................
5.960
5.540
11,500
24,500 23,500 48,000
Styrelsen yttrar vidare:
I denna stat hade icke upptagits ersättning åt det eventuellt erforderliga
vetenskapliga biträdet, vilken ersättning torde böra beräknas till 3,000 kronor.
Av för specialitetskontrollen avsedda medel skulle sålunda på laboratoriets
stat anvisas 23,500 kronor. Till denna summa borde emellertid läggas utgifter
för dyrtidstillägg för den nyanställda personalen, förslagsvis 2,000 kronor.
Summan torde sålunda böra upptagas till 25,500 kronor.
Vad angår de å medicinalstyrelsen belöpande kostnaderna framhåller styrelsen:
Det
löpande expeditionsarbetet på apoteksbyrån komme att ökas. Byråns
nuvarande personal torde få anses erforderlig för byråns hittillsvarande uppgifter.
För utförande av det med specialitetskontrollen förenade expeditionsarbetet
torde därför erfordras en heltidsamanuens, vars avlöning inklusive dyrtidstillägg
kunde beräknas till 4,500 kronor.
’) Häri ingär lönen till nuvarande vetenskapliga biträdet.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
Ersättningen åt specialitetsnämndens ledamöter vore svår att till sitt sammanlagda
belopp uppskatta. Det syntes emellertid ej böra beräknas lägre än
2,000 kronor per år.
Utgifterna för tryckning (specialitetsregistret), skrivmateriel och förbrukningsartiklar
komme att något ökas i förhållande till nuvarande kostnader. För
tryckningskostnader m. m. hade beräknats, att 2,000 kronor per år erfordrades.
De ökade kostnaderna för medicinalstyrelsen beräknades sålunda till 8,500
kronor per år.
Styrelsen anför sammanfattningsvis, att de totala kostnaderna för förslagets
genomförande skulle belöpa sig till 34,000 kronor. Till detta belopp skulle
komma 6,000 kronor för oförutsedda utgifter, däri inbegripet lön och dyrtidstillägg
till ett vetenskapligt biträde, som eventuellt ytterligare skulle erfordras
å laboratoriet.
Medicinalstyrelsen har vidare framlagt förslag till beräkning av inkomsterna.
I fråga om den budgettekniska anordningen yttrar styrelsen slutligen, att
specialitetsavgifterna lämpligen torde böra förvaltas av statskontoret samt att
därav varje år torde böra å statsverkets inkomstsida anvisas det belopp, som
motsvarade samtliga nämnda genom specialitetskontrollen förorsakade merutgifter
för statslaboratoriet och medicinalstyrelsen.
I sistnämnda hänseende har en promemoria upprättats inom socialdepartementet,
varö ver yttranden inhämtats från statskontoret och riksräkenskapsverket.
I promemorian anfördes:
Fråga hade uppstått på vad sätt specialitetsavgifterna skulle tillgodoföras
statsverket.
Ett sätt syntes vara att betrakta avgifterna såsom uppbörd i statens verksamhet
och låta dem ingå direkt å riksstatens inkomstsida. I så fall finge de
under femte huvudtiteln upptagna anslagen till laboratoriet och medicinalstyrelsen
höjas med respektive 23,500 och 6,000 kronor. Höjning av femte huvudtitelns
anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. samt till provisoriskt
dyrortstillägg och till dyrtidstillägg förefölle däremot icke vara erforderlig.
Ett annat sätt skulle måhända vara, att för laboratoriet och styrelsen upprätta
utgifts- och inkomststater samt att upptaga anslagen med de belopp, varmed
utgifterna beräknades överstiga inkomsterna.
Statskontoret anför i yttrande häröver:
Ehuru summan av de ansöknings- och registreringsavgifter, som skulle
komma att inflyta för handeln med de farmacevtiska specialiteterna, vore
relativt ringa •— ungefär 35,000 kronor örn året — funne dock statskontoret
med hänsyn till avgifternas allmänna karaktär lämpligast, att de upptoges
under särskild post på riksstatens inkomstsida under rubriken »Uppbörd i
statens verksamhet». En följd härav bleve, att kostnaderna för registrering
och kontroll m. m. komme att belasta anslagen till medicinalstyrelsen och
statens farmacevtiska laboratorium, och att dessa anslag därför borde ökas med
erforderliga belopp. Jämväl femte huvudtitelns expensanslag syntes i samband
därmed komma att belastas med vissa nya utgifter, vilka dock icke torde
vara av den storleksordning, att detta anslag behövde höjas. Ej heller ssuites
någon ökning vara påkallad på grund av de ganska obetydliga merkostnader,
som komme att drabba samma huvudtitels anslag till provisoriskt dyrortstillägg
och till dyrtidstillägg.
Jämväl riksräkenskapsverket har funnit avgifterna vara att hänföra till
sådana statens inkomster, som böra redovisas å riksstatens inkomstsida under
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
rubriken »Uppbörd i statens verksamhet». I enlighet härmed har ämbetsverket
förordat, att för ändamålet under nämnda rubrik uppfördes en ny inkomsttitel,
vilken lämpligen syntes böra givas beteckningen »Avgifter för kontroll
å handel med farmacevtiska specialiteter».
Medicinalstyrelsens utgiftskalkyler synas mig i stort sett kunna godtagas. DepartementsDe
årliga utgifterna skulle således kunna uppskattas till 34,000 kronor. chefen.
Såsom förut framhållits är det meningen, att dessa utgifter i överensstämmelse
med föreskrifterna i § 9 apoteksvarustadgan skola bekostas av inflytande
avgifter. Verkställda beräkningar giva vid handen, att specialiteternas antal
första året efter en genomförd kontroll kan antagås komma att uppgå till omkring
2,200, varefter en ökning av inemot 100 örn året torde kunna emotses.
Med hänsyn härtill skulle en årlig avgift av 15 kronor vara tillfyllest för
täckande av kostnaderna. Vad angår ansökningsavgifterna, som samtidigt äro
att anse såsom avgifter för första registreringsåret, torde de böra sättas något
högre än årsavgifterna, förslagsvis till 20 kronor. I fråga örn båda dessa avgifter
får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet, i anslutning
till vad i den till statskontoret och riksräkenskapsverket utremitterade promemorian
i första hand föreslagits och av ämbetsverken tillstyrkts, förorda, att
de må upptagas å riksstatens inkomstsida. Närmare förslag härutinnan torde
chefen för finansdepartementet senare komma att anmäla. De för medicinalstyrelsen
och statens farmacevtiska laboratorium uppkommande utgifterna
synas böra täckas genom höjning av anslagen till dem. I samband härmed lärer
ock anslaget till laboratoriet, som nu är av bestämt anslags natur, böra förändras
till förslagsanslag.
Vad angår budgetåret 1934/1935, torde de under detta år inflytande avgifterna
— på grund av förslagets övergångsbestämmelser i huvudsak allenast
ansökningsavgifter — kunna beräknas till omkring 44,000 kronor. Utgifterna
under samma budgetår hava av medicinalstyrelsen uppskattats till 34,000
kronor. Enligt vad jag inhämtat, komma emellertid härtill vissa engångskostnader
bland annat för anskaffande av specialitetsregistret och apparatur för
laboratoriet. Skillnaden, 10,000 kronor, torde kunna täcka dessa engångskostnader
och därjämte utgöra marginal för den osäkerhet, som vidlåder såväl
inkomst- som utgiftsberäkningen.
Enligt medicinalstyrelsens kalkyler skulle utgifterna för specialitetskontrollen
fördela sig med 8,500 kronor å medicinalstyrelsen och 25,500 kronor å
laboratoriet. I dessa belopp ingå emellertid vissa utgifter, vilka böra belasta
femte huvudtitelns anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m., till
provisoriskt dyrortstillägg och till dyrtidstillägg. Utgifterna äro dock icke av
den storleksordning att någon höjning av dessa anslag synes nödvändig. De
belopp, som böra gäldas från anslagen till medicinalstyrelsen och till laboratoriet
kunna uppskattas till 6,000 respektive 23,500 kronor. Angående den förstärkning
av anslaget till medicinalstyrelsen, som härav påkallas, kommer jag
att i annat sammanhang göra framställning1). Vad angår anslaget till labora
'')
Se propostionen nr 177.
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 162. atia 31 3
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 162.
toriet, till vilket Kungl. Majit i årets statsverksproposition (V p. 44) äskat ett
extra anslag av 24,500 kronor, torde jag här böra hemställa om anvisande — i
stället för berörda extra anslag — av ett extra förslagsanslag av 48,000 kronor.
Föredraganden uppläser det upprättade författningsförslaget samt erinrar
örn sitt tidigare gjorda uttalande, att riksdagens yttrande bör inhämtas över
förslaget.
Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte besluta
dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget,
dels och föreslå riksdagen att till statens farmacevtiska laboratorium
för budgetåret 1984/1935 — i stället för det i statsverkspropositionen
(Y p. 44) äskade extra anslaget av 24,500 kronor —
anvisa ett extra förslagsanslag av 48,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bertil Wirseen.
Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (6)
6 kopplingar.
- Rskr. 1934:418 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris framställning angående anslag till statens farmacevtiska laboratorium. a1 i texten
- SU 1934:153 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till medicinalstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner. s. 10 i texten
- SU 1934:154 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag till statens farmacevtiska laboratorium. s. 14 i texten
- Rskr. 1934:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m. ävensom en a1 i texten
- 2LU 1934:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 2 i texten