Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för chauffören A. R. Andersson och stationskarlen J. A. Johansson från skyldighet att till statens järnvägar gälda vissa ersättningsbelopp

1934-01-03 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:18, Angående befrielse för chauffören A. R. Andersson och stationskarlen J. A. Johansson från skyldighet att till statens järnvägar gälda vissa ersättningsbelopp

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 18.

1

Nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för chauffören A. R. Andersson och stationskarlen

J. A. Johansson från skyldighet att till statens

järnvägar gälda vissa ersättningsbelopp; given Stockholms

slott den 3 januari 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

l:o.

Å den av statens järnvägar drivna omnibuslinjen Dingle—Gr a värne inträffade

den 8 februari 1930, att antalet passagerare i den omnibus, som på

morgonen utgått från Gravarne, blev så stort, att föraren fann sig böra

genom telefon till Dingle begära utsändande av en extra omnibus att möta

den ordinarie omnibusen för upptagande av de passagerare, som icke kunde

erhålla plats i densamma. I anledning härav beordrades chauffören Axel

Rudolf Andersson att med en extra omnibus köra den ordinarie omnibusen

till mötes. Denna senare hade stannat vid Berfendals hållplats för att invänta

den från Dingle begärda extra bussen.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 tami, Nr 18—20.

11178 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

Vid annalkandet till Berfendal hade Andersson så hög fart på den av

honom förda bussen, att den, då den skulle bromsas in, började sladda å

den hala, med snö belagda vägbanan. Detta hade till följd, att den ordinarie

bussen blev påkörd samt att en av dess passagerare, tivoliägaren

Svante Johansson, vilken befann sig ute på vägen, blev träffad och våldsamt

kastad emot hållplatskuren, därvid han ådrog sig synnerligen svåra

skador. Härjämte uppkommo en del skador såväl å den ordinarie som å

den extra bussen.

Vederbörande landsfiskal ställde härefter Andersson under åtal vid Bunnerviken

domsagas häradsrätt samt yrkade ansvar å honom, för det han vid

ifrågavarande tillfälle icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, samt därigenom

orsakat den inträffade olyckan. Härjämte instämde tivoliägaren Johansson

såväl Andersson som Kungl. Maj:t och kronan till förenämnda häradsrätt

med yrkande örn förpliktande för dem att en för båda och båda för en till

honom utgiva ersättning för de honom åsamkade skadorna.

Målen företogos av häradsrätten till gemensam handläggning.

Häradsrätten utlät sig i utslag den 11 juni 1930, att Andersson visserligen

icke kunde anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, men att

han likväl, särskilt med hänsyn till det vid tillfället rådande halvdunklet

och vägbanans beskaffenhet, framfört den av honom körda omnibusen med

alltför hög hastighet, så att den icke i tid kunnat stoppas, samt därigenom

icke vid sin körning iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande

av olycksfall betingats av omständigheterna. I anledning härav

dömde häradsrätten Andersson jämlikt vägtrafikstadgan för vad han sålunda

låtit komma sig till last att böta 100 kronor till kronan samt förpliktade

honom ävensom Kungl. Majit och kronan såsom ägare av den av Andersson

förda omnibusen, en för båda och båda för en, att till Johansson i skadestånd

utgiva för sveda och värk samt lyte 5,000 kronor, för vid olyckstillfället

förstörda kläder 200 kronor och för Johanssons hustrus resor till

sjukhuset 75 kronor samt för förlorad arbetsförtjänst en årlig livränta å

2,000 kronor att utgå från den 8 februari 1930 under Johanssons återstående

livstid och utbetalas i förskott för kalendermånad.

Härjämte förklarade häradsrätten, att vad Kungl. Majit och kronan kunde

på grund av utslaget få utgiva till Johansson ävensom kostnaden för Johanssons

forslande till sjukhus skulle Kungl. Majit och kronan, i den mån

summan överstege 20,000 kronor, äga att söka åter av Andersson.

Vidare förpliktade häradsrätten Andersson att såsom ersättning för kostnaderna

för reparation och transport av de skadade omnibusarna till Kungl.

Majit och kronan utgiva 1,774 kronor 41 öre.

Göta hovrätt, dit Johansson fullföljde talan, gjorde genom utslag den 2

januari 1931 icke annan ändring i häradsrättens utslag än att livräntan till

Johansson bestämdes till 2,400 kronor för år samt Kungl. Majit och kronan

förpliktades att ersätta Johansson de kostnader, han fått eller kunde komma

att få vidkännas för skälig läkar- och sjukhusvård i anledning av olycksfallet.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I skadestånd beträffande Johansson, vilken avlidit den 6 september 1932,

har järnvägsstyrelsen fått utgiva:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

kr. 5,000: —

» 200: —

» 18: —

» 1,137:42

» 75: —

» 6,342:80

Summa kronor 12,773: 22

Då nyssnämnda, av järnvägsstyrelsen utgivna belopp icke uppgå till

20,000 kronor och då Andersson icke ansetts vid det ifrågavarande tillfället

Lava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, har styrelsen, enligt kungörelsen

den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa fall av statens

regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon, denna kungörelse

sammanställd med stadgandena i 11 och 20 §§ i lagen örn trafikförsäkring

å motorfordon den 10 maj 1929, jämförda med 25 § i lagen örn försäkringsavtal

den 8 april 1927, icke någon regressfordran mot Andersson.

Såsom i det föregående angivits har Andersson emellertid omedelbart förpliktats

att till Kungl. Maj:t och kronan utgiva ersättning för kostnaderna

för reparation av de skadade omnibusarna med 1,774 kronor 41 öre.

Under hänvisning härtill har Andersson i en till järnvägsstyrelsen ingiven

skrift — under åberopande av att han saknade varje möjlighet att

gälda det utdömda beloppet samt att hans skuld till olyckan hade sin grund

i tjänstenit, nämligen hans iver att så skyndsamt som möjligt komma fram

till Berfendal samt därigenom förekomma de väntande passagerarnas för

sena ankomst till Dingle — anhållit, att styrelsen ville hos Kungl. Maj:t utverka

efterskänkande av Kungl. Maj:ts fordran hos honom enligt häradsrättens

förenämnda utslag.

Med anmälan av vad sålunda förekommit har järnvägsstyrelsen i skrivelse

den 12 maj 1933 anfört följande:

Andersson, som är född den 4 oktober 1903, blev den 8 maj 1928 antagen

såsom omnibusförare vid statens järnvägar. Denna hans anställning upphörde

den 25 juli 1930. Under tiden för sin anställning vid statens järnvägar

har Andersson gjort sig känd för ordentlig körning.

I fråga örn Anderssons ekonomiska förhållanden har landsfiskalen i Sotenäs

distrikt meddelat, att Andersson, som numera är bosatt i Hunnebostrand,

under hösten 1930 övertagit en automobiltrafikrättigliet därstädes. Han

innehade en personautomobil, vilken vore köpt på avbetalning. Automobilen

hade ett värde av 2,000 ä 3,000 kronor och å avbetalningskontraktet

återstode ett oguldet belopp av 1,000 kronor. Andersson häftade fortfarande

i skuld för övertagandet av trafikrättigheten. Hans inkomster av automobiltrafiken

vore ringa och överstege icke vad som skäligen kunde beräknas åtgå

till hans levnadskostnader. Han vore för år 1932 taxerad för inkomst av

rörelse till ett belopp av 1,560 kronor. Såvitt landsfiskalen kunnat finna

ägde Andersson ej annan utmätningsbar egendom än sin rätt på grund av

avbetalningskontraktet rörande automobilen, d. v. s. rätten att mot erläggande

av resterande köpeskilling bliva ägare till automobilen. Denna rätt

borde ju, har landsfiskalen anfort, hava ett värde, motsvarande skillnaden

mellan bilens värde och den resterande köpeskillingen. Det hade emellertid

visat sig, att en dylik rätt i regel vore svårsåld och vid en exekutiv försäljning

torde den icke betinga tillnärmelsevis så högt belopp.

för sveda och värk samt lyte..........................

» förstörda kläder.......................................

» Johanssons transporterande till sjukhus

» sjukhusvård åt Johansson .......................

» Johanssons hustrus resor till sjukhus

i livränta...........................................................

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Majus proposition nr 18.

Några anmärkningar mot Anderssons skötsamliet och redbarhet hade icke

kommit till landsfiskalens kännedom.

Ordföranden i municipalnämnden i Hunnebostrand har uppgivit, att inkomsterna

av automobilkörningar å platsen vore ringa; och det förefölle

därför vara svårt för en trafikchaufför med automobil på avbetalning att

kunna intjäna tillräckligt till sitt uppehälle. Andersson vore skötsam och

redbar och hade icke varit myndigheterna till någon last.

Järnvägsstyrelsen har vidare såsom sin mening uttalat, att det icke torde

förefinnas någon egentlig utsikt, att Kungl. Majit och kronan framdeles skall

kunna utfå sin ifrågavarande fordran hos Andersson. Vid sådant förhållande

och då Anderssons vållande till den inträffade olyckan väsentligen torde

hava haft sin grund i tjänstenit från Anderssons sida, har styrelsen, under

framhållande att riksdagen i ett flertal liknande fall medgivit efterskänkande

av statens fordringsanspråk, hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva, att Kungl. Majits och kronans förenämnda fordran hos

Andersson finge efterskänkas samt ur statens järnvägars räkenskaper avskrivas.

I utlåtande den 21 juli 1933 har statskontoret anfört:

De rörande chauffören Anderssons ekonomiska förhållanden införskaffade

uppgifterna synas statskontoret giva vid handen, att utsikterna att av honom

kunna utfå det belopp, varmed han häftar i skuld till statens järnvägar, äro

synnerligen små. Med hänsyn härtill och då, såsom järnvägsstyrelsen angiver,

Anderssons vållande till ifrågavarande olyckshändelse väsentligen synes

hava haft sin grund i tjänstenit från Anderssons sida, anser sig statskontoret

— under erinran tillika, att liknande efterskänkande tidigare i åtskilliga

fall ägt runi (jfr prop. nr 82 till 1927 års riksdag, sid. 5) — kunna tillstyrka

bifall till järnvägsstyrelsens förevarande framställning.

Med hänsyn till de ringa utsikterna att någonsin utfå statens fordran hos

Andersson och i betraktande av vad järnvägsstyrelsen i övrigt anfört vill

jag tillstyrka, att Andersson befrias från skyldighet att gälda det honom

ådömda ersättningsbeloppet, 1,774 kronor 41 öre.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att chauffören Axel Rudolf Andersson må befrias från honom

jämlikt Sunnervikens domsagas häradsrätts utslag den 11 juni

1930 åliggande skyldighet att till Kungl. Majit och kronan utgiva

ersättning med etttusensjuhundrasjuttiofyra kronor 41 öre;

samt

att ifrågavarande fordran hos Andersson må ur statens järnvägars

räkenskaper avskrivas.

2:o.

Den 18 november 1930 tjänstgjorde stationskarlen nr 1318 John Arvid

Johansson såsom vägvakt vid en å Kruthusgatan i Göteborg mellan Göteborgs

centralstation och Olskrokens järnvägsstation belägen järnvägsövergång.

Johansson, som härvid hade till huvudsakligt åliggande att i god tid

före tågs och lokomotivs passerande av övergången fälla därstädes befintliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 18.

bommar, underlät att före ankomsten av ett från Olskrokens station mot

centralstationen framfört persontåg fälla bommarna med påföljd att en av

chauffören G. H. W. Börjesson vid tillfället å gatan över järnvägsspåren

framförd lastautomobil påkördes av tåget. Genom påkörningen förstördes

automobilen och därå befintligt gods, varjämte Börjesson erhöll, förutom

andra kroppsskador, så svåra skador å vänstra handen och vänstra underarmen,

att armen sedermera måste amputeras. Automobilen, som efter påkörningen

släpades med av lokomotivet, tornade därunder emot en å platsen

befintlig, statens järnvägar tillhörig semafor med påföljd att semaforen avbröts

och föll mot en av ledningarna för den elektriska tågdriften å västra

stambanan, så att ledningstråden avbrändes samt hinder i tågdriften uppstod.

Johansson ställdes sedermera under åtal vid Göteborgs rådhusrätt med

yrkande örn ansvar å honom för det han ouppsåtligen genom försummelse

varit vållande till skada å statens järnvägars egendom och fara för järnvägstrafiken

samt svår kroppsskada och skada å enskild egendom. Rådhusrätten

utlät sig i utslag den 12 maj 1931:

På grund av vad i målet förekommit och då Johansson genom berörda

underlåtenhet ouppsåtligen genom försummelse i tjänsten varit vållande till

den inträffade skadan ävensom till att fara uppstått för begagnande av järnvägen,

prövade rådhusrätten, som fann omständigheterna i målet vara för

Johansson mildrande, lagligt döma Johansson att för vad han sålunda låtit

komma sig till last böta 500 kronor till kronan. Dock förordnade rådhusrätten,

jämlikt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, att

med det Johansson sålunda ådömda straffet skulle anstå och att på villkor,

som i samma lag angåves, skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

Johansson förpliktades att till statens järnvägar utgiva skadestånd

med i sådant avseende fordrade 3,277 kronor 50 öre, vilket belopp

statens järnvägar nödgats utgiva till ägaren av den vid kollisionen ^skadade

lastautomobilen, ävensom ersätta poliskammaren i Göteborg med 15 kronor

för anskaffande av läkarutlåtande angående chauffören Börjesson. Johansson

skulle dessutom dels återgälda statsverket vad som visades^ vara på grund

av rättens beslut i målet av allmänna medel utgivet till på åklagarens begäran

i målet hörda vittnen i ersättning för deras inställelse och dels gottgöra

Börjesson för dennes inställelser vid rätten med 100 kronor.

Rådhusrättens utslag har lämnats utan ändring såväl av Göta hovrätt (utslag

den 30 juli 1931) som av Kungl. Maj:t (utslag den 27 mars 1933).

I en till järnvägsstyrelsen ingiven skrift har stationskarlen Johansson

hemställt, att järnvägsstyrelsen ville vidtaga åtgärder i syfte att han måtte

befrias från såväl den honom genom berörda utslag åliggande skyldigheten

att utgiva ersättning till statens järnvägar med omförmälda belopp, 3,277

kronor 50 öre, som ock den ersättningsskyldighet, han i övrigt på grund

av ifrågavarande olyckshändelse kunde anses hava gentemot statens järnvägar.

Till stöd härför har Johansson med åberopande av bifogat intyg från

vederbörande fattigvårdsmyndighet anfört, att han icke förfogade över andra

tillgångar än dem, som inflöte av hans anställning som stationskarl, samt

att han sålunda vore urståndsatt att fullgöra ifrågavarande betalningsskyldighet

till statens järnvägar. Icke heller förelåge några utsikter att han

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

framdeles skulle komma i sådan ekonomisk ställning, att möjlighet härtill

skulle kunna inträda. Under dylika förhållanden skulle ett kvarstående av

statens järnvägars fordran mot Johansson komma att utgöra en ständig påminnelse

örn den av honom ouppsåtlig! vållade olyckshändelsen och innebära

ett allvarligt hinder för honom i hans omsorger örn sig och de sina.

Distriktschef en i andra distriktet har meddelat, att Johanssons avlöning,

efter avdrag av pensionsavgift, för närvarande utginge med 281 kronor 75

öre i månaden. Då Johansson, som vore gift och hade två minderåriga

barn, saknade utsikt att kunna fullgöra omförmälda betalningsskyldighet till

statens järnvägar och då han beträffande sin tjänstgöring, bortsett från den

vid kollisionstillfället visade försumligheten, erhållit goda vitsord för skötsamhet

och ordentlighet, tillstyrkte distriktschef en ansökningen.

Med skrivelse den 8 november 1933 har järnvägsstyrelsen till Kungl. Majit

överlämnat berörda ansökning jämte till ärendet hörande handlingar.

Beträffande statens järnvägars ersättningsanspråk på Johansson framgår

följande.

Den statens järnvägar i målet tillerkända ersättningen, 3,277 kronor 50 öre,

avser, som förut nämnts, gottgörelse för vad statens järnvägar nödgats betala

ägaren av den vid kollisionen skadade lastautomobilen.

Till den vid olyckan skadade chauffören Börjesson har järnvägsstyrelsen

hittills utgivit dels 3,425 kronor 14 öre som ersättning för sveda och värk, förstörda

kläder, lyte och mistad arbetsförtjänst för tiden 19 november 1930—31

oktober 1931, dels ock 100 kronor 88 öre per månad för tiden efter den 31

oktober 1931, vilken ersättning styrelsen bestämt skola utgå tills vidare såsom

ersättning för mistad arbetsförtjänst.

Härutöver hava statens järnvägar i anledning av Börjessons vid olyckan

ådragna skador utgivit till ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land

och Sjö, varest Börjesson varit försäkrad mot olycksfall i arbete, engångsbelopp

för sjukvård m. m. med tillhopa 1,540 kronor 27 öre, varjämte styrelsen

förbundit sig att gottgöra bolaget dess kostnader för Börjesson från

och med den 1 augusti 1931 tills vidare till och nied den 30 september

1938 tillerkänd årlig livränta av 1,333 kronor 34 öre.

Statens järnvägars fordran å Johansson vid utgången av år 1933 uppgick

sålunda till:

Kronor

utdömd ersättning för en förstörd lastautomobil m. m................... 3,277: 50

engångsersättning till Börjesson ......................................................... 3,425: 14

månatlig ersättning till Börjesson för tiden Vn 1931—31/i2 1933... 2,622: 88

engångsersättning till olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö 1,540: 27

ersättning till olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö för utbetald

livränta för tiden Vs 1931—31/j2 1933 ............................... 3,222: 29

Summa kronor 14,088: 08

Enligt vad handlingarna utvisa, är Johansson född den 22 augusti 1897

och sedan den 1 januari 1920 ordinarie stationskarl vid statens järnvägar.

Då av handlingarna i ärendet framginge, att statens järnvägars ersättningsfordringar

å Johansson praktiskt sett vore värdelösa, och då Johansson

enligt distriktschefens vitsord, frånsett här ifrågavarande försummelse,

visat sig skötsam i tjänsten samt ett kvarstående av ersättningsskyldigheten

av naturliga skäl måste verka nedtryckande på Johansson, har järnvägs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

styrelsen hemställt, att Kungl. Majit ville till riksdagen göra framställning

örn dess medgivande, i likhet med vad i åtskilliga tidigare liknande fall

lämnats, att statsverkets här omförmälda ersättningsanspråk finge efterskänkas

och fordringarna avföras ur statens järnvägars räkenskaper.

Statskontoret har i utlåtande den 8 december 1933 framhållit, att förmildrande

omständigheter syntes föreligga och att utsikter knappast torde

förefinnas att av Johansson utfå det belopp, varmed han häftade i skuld

till statens järnvägar, samt på grund härav och under erinran tillika, att

liknande efterskänkande tidigare i åtskilliga fall ägt rum, tillstyrkt bifall till

ansökningen, på sätt järnvägsstyrelsen hemställt.

Såväl på grund av vad som upplysts örn Johanssons ekonomiska ställning,

vilket gör det antagligt, att ett fasthållande vid statens fordran å honom

skulle vara ändamålslöst, som med hänsyn till att, såsom av rådhusrättens

utslag framgår, omständigheterna vid olyckstillfället varit för Johansson

mildrande, finner jag mig böra tillstyrka, att statens järnvägars ersättningsanspråk

på Johansson med anledning av berörda kollisionsolycka må

efterskänkas.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att stationskarlen vid statens järnvägar John Arvid Johansson

må befrias från den ersättningsskyldighet till statens järnvägar,

som åvilar honom på grund av omförmälda, den 18

november 1930 inträffade kollisionsolycka i Göteborg, samt

att statens järnvägars av nämnda anledning uppkomna

fordran hos Johansson må ur statens järnvägars räkenskaper

avskrivas.

Till vad departementschefen under punkterna Ilo och

2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt förordnar,

att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Departements
chefen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:17 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för chauffören A. R. Andersson och stationskarlen J. A. Johansson från skyld a1 i texten