Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen

1934-02-28 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:188, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen; given Stockholms

slott den 28 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

1 sami.

Nr 188.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

13 §.

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som sårar tukt och sedlighet, eller föremål som är avsett för

otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, örn man genom

annan gärning sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för

andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål som är avsett att

förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider, eller eljest

genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom

annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ändå att gärningen

ej är sådan som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 16 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn ändring i 18

kap. 13 § strafflagen samt anför:

£ '' l. Tillkomsten av den s. k. preventivlagen.

I 18 kap. 13 § strafflagen enligt dess ursprungliga lydelse belädes med

straff utspridande av skrift, målning, teckning eller bild som sårade tukt och

sedlighet, liksom ock annan gärning som sårade tukt och sedlighet så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse därav uppkom.

Med anledning av en särskilt inom huvudstaden livlig propaganda i syfte

att utbreda kännedom örn s. k. preventiva medel och mana till deras användning,

utarbetades i början av år 1910 inom justitiedepartementet ett förslag

till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag

skulle till nämnda paragraf fogas ett andra moment av innehåll, att den som

offentligen utställde eller förevisade föremål, som vore avsett för otuktigt

bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, eller genom offentligt

tillkännagivande till salu utbjöde eller själv eller genom annan till försäljning

kringförde sådana föremål, eller offentligen, vare sig muntligen eller genom

utspridande av skrift, sökte förleda till användande av föremål som nu sagts,

eller meddelade anvisning örn sättet för deras användande, skulle, ändå att

gärningen ej vore sådan som i 1 mom. sades, dömas efter ty där stadgades.

I samband därmed föreslogs en höjning av det i 1 mom. stadgade straffmaximum.

Vid ärendets behandling i statsrådet den 29 april 1910 anförde dåvarande

chefen för justitiedepartementet, efter att hava lämnat en redogörelse för den

i nyss nämnda lagrum enligt dess då gällande lydelse givna bestämmelsen:

Visserligen torde det icke lida något tvivel, att offentligt föredrag örn preventiva

medel, särskilt örn det hålles inför en okritisk publik och innefattar

öppen eller förtäckt uppmaning till deras användande, kan träffas av den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:is proposition nr 188.

angivna lagbestämmelsen och sålunda redan nu bliva bestraffat. Men möjligt

är ock, att föredrag med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga

form, att det faller utom de för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, även

örn faran för att andra därav förledas till sedeslöshet må vara än så stor.

Vidare torde ett utbjudande till salu av preventiva medel, deras utställande

för allmänheten och annonsering därom endast sällan ske på sådant sätt, att

ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men även ett dylikt

offentligt utbjudande innefattar otvivelaktigt en fara för andras förförelse,

som icke bör lämnas ur sikte och som tvivelsutan är stor nog för att gälla såsom

grund för ett med straffhot förenat förbud mot dylikt offentligt salubjudande

eller utställande.

Sedan medicinalstyrelsen och den s. k. reglementeringskommittén avgivit

infordrade utlåtanden över förslaget, remitterades detta till lagrådet. Av dess

ledamöter förenade sig justitieråden friherre Marks von Wurtemberg och

Petrén samt regeringsrådet Wall om följande yttrande:

Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit

här i landet, har från ett visst håll bedrivits under sådana former, att

den otvivelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför

stora skaror av män eller kvinnor hava i fråga örn dessa medel hållits

föredrag, i vilka det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt, som varit i hög

grad anstötligt och ägnat att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig

och ansvarslös åskådning i fråga örn de för individerna såväl som för

samhället betydelsefulla sexuella problemen och därmed sammanhängande

ämnen. ^

Det är under dylika omständigheter förklarligt, örn hos mången väckts tankar

på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att stävja eller förhindra

nämnda propaganda, och örn dessa tankar tagit form i ett förslag, sådant

som det nu föreliggande.

Innan en lagstiftningsåtgärd av ifrågavarande art kommer till stånd, bör

emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda till det åsyftade

målet, som ock huruvida den icke tilläventyrs är förenad med vådor

och olägenheter, vilka mera än uppväga de fördelar man tror sig uppnå. En

undersökning härav är desto mera angelägen, som förslaget tillkommit i anledning

av ett individuellt, nyss inträffat fall och under det omedelbara intrycket

av den stämning det framkallat.

Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot offentliga, i

tal och skrift förekommande yttranden, vilka åsyfta förledande till bruk av

preventiva medel eller innefatta meddelande av anvisning i fråga örn deras

begagnande.

Medan enligt gällande lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen sådana yttranden

kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, skola de, enligt

vad i förslaget uttalas, beläggas med straff även när de ej kunna anses

i nyssnämnda mening sårande för tukt och sedlighet.

Härvid är dock att märka hurusom den föreslagna bestämmelsen icke skulle

kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I avseende å dessa

måste nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens bestämmelser,

enligt vilka för straffbarhet erfordras, att tukt och sedlighet sårats. Det

torde visserligen få antagas vara åsyftat, att tryckfrihetsförordningen framdeles

skulle uti ifrågavarande hänseende bringas till överensstämmelse med

den nu föreslagna lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen; men även örn en dylik

grundlagsändring skulle efter någon tid komma till stånd, måste det be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr LSS.

5

traktas såsom i viss mån oegentligt och menligt för lagens helgd, att under

mellantiden yttranden av här förutsatta art ansåges tillåtna där de spredes i

tryck, men straffades när de förekomme i muntlig framställning.

Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, . som låta sig

anföra mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande

preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Det

borde knappt behöva framhållas, att spörsmålet härom ingalunda sammanfaller

med frågan örn dessa medels skadlighet ur samhällets synpunkt. Det

betraktas i vår tid icke såsom en statens sak att undertrycka varje mening,

vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar

hava tillräckligt ådagalagt de sorgliga konsekvenserna av en sådan uppfattning

rörande samhällsmaktens uppgift. I varje tidevarv, men framför allt i

en brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa, att uppfattningen

örn vad som länder till enskilt och allmänt väl till den grad skiftar,

att meningar, som omfattas av vissa samhällsmedlemmar eller samhällsgrupper,

av andra betraktas såsom i högsta grad fördärvliga. . Skulle dessa

meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och

böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället,

såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, inskrida

med straff eller andra tvångsmedel. Men i övrigt bör enligt nutida, på dyrköpt

erfarenhet grundad uppfattning staten i det längsta möjliga, avhålla

sig från ingripande mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka

för sina meningars spridande eller genomförande. Från en dylik utgångspunkt

kan det icke vara riktigt att genom straffbud söka fullständigt utesluta

preventivmedlen från den offentliga diskussionens område. .Envar, som i

någon mån sysselsatt sig med de nationalekonomiska befolkningsspörsmålen

och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att spörsmålet örn önskvärdheten

av folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem, som en gång för

alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle han havn. bildat sig en

än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala eller politiska vådorna

av nativitetens avsiktliga begränsande, så vore därifrån ett stort och måhända

ödesdigert steg till den ståndpunkten, att varje offentligt uttalande till

förmån för preventivmedel borde förbjudas och straffas.

Ett sådant undertryckande ifrågasattes näppeligen i avseende å andra läror,

som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning örn det allmänna

'' bästa. Den, som t. ex. anser ett fullständigt förverkligande av socialismens

principer innebära en olycka för samhället och mänskligheten, finner det ej

gärna möjligt eller önskvärt att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska

lärornas förkunnande, ehuru det måste vara honom klart, att deras allmännare

spridande kan medföra stor fara för det samhälle, som hans övertygelse

bjuder honom att försvara. Den, som i religionen eller dess bestående

former ser ett oumbärligt villkor för samhällets och dess medlemmars

andliga hälsa och välfärd, eller som i varje fall bekymras över den andliga

och sedliga rotlöshet, vartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande av

den hävdvunna religiösa uppfattningen kan. giva upphov, lärer knappast

tänka sig möjligheten av något lagens inskridande mot den, som, utan. att

göra sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller vissa

trosläror. Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud. vara nödvändigt

för folkets räddande från undergång, lärer väl ej sträcka sina önskningar

därhän att, sedan förbudet genomförts, varje meningsyttring rörande olägenheter,

som det ansåges medföra, skulle förbjudas och straffas.

Det erkännande av yttrandefriheten, vartill samhället sålunda nått fram,

hämtar sitt berättigande ur flera silrskilda förhållanden. Viktigare än något

annat är måhända det faktum, att ett genomförande av grundsatsen örn sam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

hällets befogenhet och plikt att söka undertrycka villomeningar visat sig i

många fall leda till de mest beklagansvärda misstag. Till den nuvarande

samhällsordningens förtjänster torde det böra räknas, att den, i känslan av

att de fördelar, yttrandefriheten ur nämnda och andra synpunkter medför,

överväga olägenheterna, vetat att i det stora hela hålla yttranderätten i helgd,

även när såsom i förevarande fall frestelse till dess inskränkande legat nära

till hands. Andra samhällsformer kunna måhända medföra ett återfall i

forna tiders tvång; men att för närvarande inskränka möjligheten av det meningsutbyte,

som ledes av allvarliga bevekelsegrunder, synes ej utan tvingande

skäl kunna förordas.

Att vidare ingå på ^ hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.

Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom i våra dagars

samhälle lagens helgd lätt kan komma att lida, örn lagstiftningen börjar anlitas

för undertryckande av meningar, som ej innefatta kränkning av någons

rätt eller uppeggande till otillåtna handlingar eller till ett tygellöst levnadssätt

men likväl av flertalet anses samhällsfarliga. Redan ett första steg på

denna väg kan ur nämnda synpunkt vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt

kan befaras, komma att följas av andra försök att låta lagens maktspråk träda

i stället för upplysning och andlig fostran, är det fara värt, att lagens

auktoritet, som i våra dagar behöver i högsta möjliga grad upprätthållas,

komme att väsentligen försvagas.

Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller frågan

om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en särställning,

som påkallar mera vittgående begränsning av yttranderätten än på andra områden

bör ifrågakomma. Sant är, att när gällande strafflag likasom främmande

lagar med straff belägger uttalanden, som såra tukt och sedlighet

och kunna leda till andras förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig

icke osedligt uttalande kan bliva straffbart med hänsyn till de förhållanden,

varunder det framförts. Att sålunda bestraffa en framställning av de preventiva

medlen, vilken, ehuru möjligen fri från otuktigt syfte, dock med

hänsyn till de omständigheter, varunder den förekommit, är att anse såsom

sårande för tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt

ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att av hänsyn till den allmänna

sedligheten förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje

otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av preventivmedels användande

under vissa omständigheter. Den fara för utbredande av osedlighet

eller för nativitetens avtagande, som kan vara förenad även med en

sadan framställning, må — örn den ock från en del håll överdrives — dock

ej förnekas eller underskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen

kunna på lagstiftningens väg förekommas, utan för vilkas motverkande andra

medel böra tagas i anspråk.

För att bedöma lämpligheten av ett absolut förbud mot preventivmedlens

offentliga förordande eller beskrivande är det av nöden att göra sig redo för

alla de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa hava i viss mån påpekats

i^de utlåtanden, som redan avgivits över förslaget. I medicinalstyrelsens

utlåtande har ur medicinsk synpunkt erinrats, att fall förekomma, där

användandet av preventivmedel sker i ett syfte, som förtjänar respekteras,

samt att inskränkning ej borde göras i de vid medicinska läroverk anställda

lärarnas rätt att vid sin undervisning beröra även frågor örn de preventiva

medlen.. Och i ett annat utlåtande har framhållits angelägenheten av att

hinder icke läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad

redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller

medicinsk framställning, vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Befogenheten

av dessa erinringar synes ovedersäglig. Vad beträffar det av medici
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

7

nalstyrelsen tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid uppenbart, att örn det

skall vara tillåtet att vid den officiella medicinska undervisningen beröra

frågor örn de preventiva medlen, det icke rimligen kan förbjudas att i litteraturen

behandla dessa frågor ur medicinsk synpunkt. Och skulle, såsom i det

senare av nämnda utlåtanden med fog påpekats, det för uppnående av syftet

med den ifrågasatta lagstiftningen vara av nöden, att densamma utsträcktes

att gälla även föredrag och diskussioner inom slutna sällskap och föreningar,

måste det förefalla stötande, om härvid ej skulle göras undantag ^ åtminstone

för läkarsällskap och andra medicinska föreningar. Vill man från den tillämnade

straffbestämmelsen göra undantag för historiska, nationalekonomiska

eller därmed jämförliga framställningar, är det svårt att tänka sig någon

annan begränsning av undantaget än den, helt visst ganska svävande, att

framställning, som ej skedde i otuktigt syfte eller eljest på grund av omständigheterna

kunde anses sårande för tukt och sedlighet, icke skulle drabbas av

bestämmelsen. Med en dylik begränsning skulle emellertid det nya stadgandet

knappast komma att inrymma andra fall än som enligt lagens nuvarande

lydelse kunna bestraffas.

Till vad nu blivit yttrat i fråga örn förbud mot preventivmedlens offentliga

förordande eller beskrivande må läggas, att man i allmänhet ej heller i

främmande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda dessa medels behandlande

i tal eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser mot råa och anstötliga

yttranden torde i de flesta länder bereda möjlighet att åtkomma framställningar

av uppenbart otuktig beskaffenhet, och framställning, som öppet eller

förtäckt innefattar affärsmässig reklam för vissa slags varor av hithörande

art, drabbas i en del länder av speciella ansvarsbestämmelser. Längre synes

man i allmänhet, åtminstone hittills, ej hava ansett sig böra gå. Såvitt nu

kunnat utrönas har •— örn man bortser från ett enstaka engelskt rättsfall —

endast i ett land, nämligen Norge, staten lagt hinder i vägen för möjligheten

att över huvud offentligen behandla frågan örn preventivmedel. I Norges nu

gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag av år 1891 har upptagits ett

ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande preventivmedlen.

Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande land ett dylikt förbud

sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest att vederlägga de

betänkligheter, som i det föregående gjorts gällande mot införande i vårt land

av ett liknande förbud. Särskilt bör framhållas, att under de överläggningar,

som i Norge föregått bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots

sin generella omfattning ej behövde eller borde föranleda åtalande av vetenskapliga

framställningar rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hava

sin grund i en uppfattning av den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande

i Norge såväl som i flera andra länder, men som är främmande för var lagstiftning

och rättsåskådning. , „

Med hänsyn till vad i det föregående blivit anfört kan det här asyitade

förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke tillstyrkas.

Åtminstone torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra tillses,_ i vad mån

gällande lagstiftning medför skydd emot yttranden, som lämpligen kunna

straffas

Utöver nämnda förbud innefattar det remitterade förslaget stadgande örn

.straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom offentligt

tillkännagivande till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning

kringför preventiva medel.

Vad vidkommer offentligt utställande eller förevisande av dessa medel, torde

ett sådant förfarande i alla de fall, då skada därav kan föranledas, vara

straffbart redan enligt gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen i detta

hänseende synes därför vara överflödig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Beträffande _ åter. förbudet mot ifrågakomna medels utbjudande till salu

genom offentligt tillkännagivande torde ur sedlighetens och den offentliga

anständighetens synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras starka skäl.

vilka måhända överväga de invändningar, som från andra synpunkter kunna

framställas däremot. Skall förbudet bliva av någon större praktisk betydelse,

torde det emellertid vara nödigt, att detsamma utsträckes att avse

jämväl försändande till allmänheten genom posten eller annorledes av priskuranter

och annat, varigenom preventivmedel salubjudas. Därjämte erfordras

uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen ändras. I annan händelse kommer

straffbestämmelsen att gälla allenast i fråga örn skrivna tillkännagivanden

uti ifrågavarande syfte, under det att de tryckta lämnas straffria. En

dylik anordning synes vara så stötande, att det knappast torde böra ifrågakomma

att vidtaga ändring i strafflagen i detta hänseende, förr än motsvarande

ändring^ tryckfrihetsförordningen kan genomföras.

Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning av de

nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvivelaktigt synes vara.

huruvida detta förbud är av den betydelse, att en ändring i strafflagen bör

vidtagas enbart för genomförandet därav.

Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen angivas röra

icke allenast preventiva medel utan även föremål, som äro avsedda för otuktigt

bruk. Såvitt angår de med sistnämnda uttryck åsyftade föremål lära

emellertid bestämmelserna vara utan nämnvärd betydelse. Uti de i momentet

angivna fall torde nämligen, då fråga är örn sådana föremål, gärningen i regel

vara straffbar redan enligt gällande lag.

Det remitterade förslaget innebär slutligen en höjning av paragrafens

straffmaximum. Att brott, som falla under denna paragraf, kunna antaga

sådana former, att de förtjäna högre straff än vad lagen nu medgiver, är

måhända riktigt. Men även härvidlag kan ifrågasättas, huruvida, för den

händelse de tilltänkta förändringarna i paragrafen i övrigt icke bliva genomförda,

tillräckliga ^skäl finnas att för närvarande göra ändring i straffskalan.

Skall emellertid sådan ändring ske, torde, till undvikande av mindre väl avpassad

straffmätning, den nuvarande straffskalan böra bibehållas som den

normala, och det högre straffmattet bliva tillämpligt allenast då synnerligen

försvårande omständigheter föreligga.

Justitierådet Quensel anförde:

Å ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget allt för

vittgående därutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för att i den medicinska

undervisningen frågan örn de preventiva medlen offentligen behandlas.

Ä andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt, förslaget

icke tillräckligt effektivt. Örn någon söker förleda till användande av

föremål, varom fråga är, eller meddelar anvisning örn sättet för deras användande,

_ drabbas han nämligen av straff, endast örn hans åtgärder vidtagits

offentligen. Samma åtgärder torde emellertid vara lika ägnade att väcka betänkligheter,

örn de äga rum inom andra slutna sällskap eller föreningar än

läkaresällskap eller medicinska föreningar.

Vad ovannämnda kommitté påpekat i fråga örn utbjudande till försäljning

medelst kringsända reklamer synes likaledes värt beaktande. Då tryckta meddelanden

ej lära kunna träffas av föreliggande lagstiftning, skulle väl upptagande

däri av ett straffbud, som avsåge kringsända reklamer, för närvarande

komma att sakna större betydelse. Men då det är att förutse, att förslaget,

därest det antages, snarast möjligt efterföljes av ändringar i tryckfrihetsförordningen,

torde det vara av vikt, att strafflagen så avfattas, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9

dess bestämmelser komma att motsvara dem, vilkas införande i tryckfrihetsförordningen

kan anses önskvärt.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angivna hänseenden.

Sedan förslaget i anledning av de framställda anmärkningarna i vissa

delar undergått omarbetning, anmäldes ärendet den 20 maj 1910 åter i statsrådet,

därvid föredragande departementschefen anförde bland annat:

Förslagets viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande

till preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar örn sättet

för sådana medels användande — har av lagrådets flesta ledamöter avstyrkts

huvudsakligen på den grund, att ett dylikt förbud skulle göra intrång

på den yttrandefrihet, som bör vara medborgarnas rättighet. Ifrågavarande

ledamöter av lagrådet medgiva, att bestraffande av en framställning av de

preventiva medlen, vilken är sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något

obehörigt ingrepp i yttranderätten, men de finna en från varje otuktigt syfte

fri framställning rörande lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter

användas icke böra på grund av vådan för den allmänna sedligheten

drabbas av förbud.

Denna uppfattning kan jag ej dela. Att en framställning av. det senare

slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad

ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna

förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är av sådan art,

att hela folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga

om de högeligen samhällsvådliga verkningar, som följa av folkets tillbakagång

i sexuell moral, tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar

man detta, kan jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna

den fordran å de enskilda medborgarna oberättigad, att de avhålla sig från

uttalanden i tal eller skrift, vilka, örn än icke tillkomna i osedligt syfte, dock

bland allmänheten sprida det fördärv, som för nationens bestånd är kanske

det allra farligaste. 1

Att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör

förbjudas, kan jag dock medgiva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska

läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även

för andra fall är måhända, såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit

framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att

förbudet bomme att drabba vad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar

i ämnet, har jag tänkt mig bestämmelsens avfattning lämpligen

kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade

förbud, endast örn de skedde »under sådana förhållanden, att allmän

fara för andras förförelse därav kommer».

Vidtages sådan ändring i förslaget, synes mig de av lagrådets flesta ledamöter

anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande del icke

vidare kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på grund därav bör förfalla.

Beträffande de övriga föreskrifterna i förslaget hava ej heller de blivit av

lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser skulle dock,

i den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske, en damm sättas för den

smutsiga trafik, som i vinningslystet syfte drives med utbjudande till allmänheten

av preventiva medel och som icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas.

Att dylika medels salubjudande genom offentliga meddelanden och

deras kringförande till försäljning för närvarande i allmänhet icke är straffbart,

erkännes i det yttrande, lagrådets flesta ledamöter avgivit, och dylika

åtgärder innefatta obestridligen ett det allra kraftigaste handtag till sedes
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj :ts proposition nr 188.

löshetens befrämjande. Vad i yttrandet anföres mot en lagstiftning till stävjande

av nämnda trafik har icke övertygat mig örn vare sig obehövligheten eller

kraftlösheten av de härutinnan ifrågasatta bestämmelser. Jag vidhåller

därför min åsikt örn deras önskvärdhet. I anledning av gjord erinran torde

emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att med tydlighet må framgå,

att jämväl utbjudande till försäljning av preventivmedel genom kringsända

reklamer skall vara underkastat straff. •

Såsom en given vinst av den ifrågasatta lagändringen skulle jag även vilja

beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande

hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i sådant avseende anses fullt

tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet har ådagalagt önskvärdheten

av lagstadganden, som äro begripliga även för dem, vilka vilja i dessa frågor

tangera det tillåtnas yttersta gränser.

Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition (nr 223)

förelagt 1910 års riksdag.

Uti en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion

(nr 91) hemställdes, att riksdagen ville, med ändring av det utav Kungl.

Maj:t framlagda förslaget, giva ifrågavarande lagrum sådan lydelse, att detsamma

komme att rikta sig jämväl mot själva försäljandet eller tillhandahållandet

av ifrågakomna medel från butik eller nederlag samt mot tillhandahållandet

av sådana föremål enskilda emellan, även örn det ej ägde rum genom

kringförande till avsalu. Motionärerna hänsköto emellertid även till övervägande

den tanken, att, med hänsyn till läkarvetenskapens krav, undantag

från de föreslagna bestämmelserna skulle kunna göras för försäljning ellen

utlämnande av här avsedda föremål från apotek efter legitimerad läkares ordination.

Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 52) att propositionen måtte

av riksdagen bifallas, samt att berörda motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland

annat:

Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till vad av

honom blivit anfört finner utskottet en lagstiftning, som tydligare och effektivare

än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga förhållanden, varom

här är fråga, vara av behovet påkallad.

Vad först angår offentligt utställande eller förevisande av ifrågavarande

föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande lag torde

vara straffbart i alla de fall, då skada därav kan föranledas. Men även om så

skulle vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke är utesluten, ett förtydligande

i nämnda avseende icke kunna anses annat än lämpligt. •

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande till

salu genom tillkännagivande för allmänheten har lagrådet framhållit, att ur

sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd för detsamma

kunde anföras starka skäl, vilka måhända övervägde de skäl, som från

andra synpunkter kunde framställas däremot, samt beträffande det ifrågasatta

förbudet rörande kringförande till försäljning av nämnda föremål, att något

däremot icke syntes vara att erinra. De skäl, som det oaktat bestämt lagrådet

för att avstyrka den föreslagna lagstiftningen i sist berörda delar —

nämligen i förra fallet att densamma ej omedelbart finge avseende å tryckt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11

skrift, och i senare fallet betydelselösheten av ett förbud ensamt mot kringförande

till försäljning — synas utskottet emot det även av lagrådet erkända

befintliga samhällsbehovet i det omförmälda avseendet icke förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i vad det avser sådant förledande till användande

av ifrågavarande föremål eller meddelande av anvisning om sättet

för deras användande, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, lär

i många eller kanske i de flesta fall straff därå följa redan enligt gällande lag.

Att detta icke alltid blir fallet, torde dock kunna anses antagligt. Vid sådaut

förhållande och då det enligt utskottets mening måste vara en ovillkorligen bjudande

plikt för samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna

därav, synes utskottet den föreslagna lagstiftningen även i denna del

vara önskvärd. Att ett sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle, såsom

man sökt göra gällande, innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten

i tal och skrift, synes utskottet icke kunna med större fog åberopas emot den

nu föreslagna än emot den redan gällande lagstiftningen pa detta område.

Enligt vad som framgår av exemplet från främmande länders lagstiftning i

detta ämne, har man ej heller där ansett sig av nämnda hänsyn förhindrad

från mer eller mindre ingripande åtgärder i den riktning, varom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det varn av vikt,

att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen

liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra

sådan fara, som här förutsatts. Med den avfattning, som i sådant syfte

givits åt förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma

att möta.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer, dels av herrar Pettersson

i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson i See, vilka hemställde,

att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i anledning av densamma i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes efter verkställd

utredning taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i

syfte att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt folks sedliga liv

sorn vöre förenad med den framträdande propagandan för användning i oriktigt

syfte av s. k. preventiva medel, samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill detta övervägande kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd, dels av herr Lindhagen vilken

yrkade avslag å propositionen och motionen, dels ock av herr Widén.

Vad utskottet hemställt blev av riksdagen bifallet, av första kammaren

utan votering och av andra kammaren med 110 röster mot 96, vilka tillf ollo

den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen.

Gällande rätt.

I överensstämmelse med det av riksdagen salunda antagna förslaget utfärdades

den 10 juni 1910 lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Efter en genom lag den 22 juni 1911 vidtagen ändring av paragrafens 1 mom.

av innebörd, att därunder uttryckligen hänfördes ej allenast — såsom dittills

— utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som sårade lukt och

sedlighet, utan även saluhållande och utbjudande av sadan skrift m. m., har

paragrafen haft följande lydelse:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag

samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän

förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt

bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han

utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder

eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under

sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig

muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål,

som nu sagts, eller meddelar anvisning örn sättet för deras användande;

varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där

stadgas.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen

bragtes dess föreskrifter i ifrågavarande ämne i överensstämmelse med 18

kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Före 1910 stadgades i 18 kap. 13 § strafflagen straff blott för gärningar

som såra tukt och sedlighet, men genom det nämnda år införda 2 mom. —

den s. k. preventivlagen — kriminaliserades två grupper av förfaranden även

örn de icke såra tukt och sedlighet.

Den första av dessa grupper omfattar vissa gärningar som beläggas med

straff, oberoende av om de framkalla fara för andras förförelse. Till denna

grupp hänföras dels offentligt utställande eller förevisande av föremål, avsedda

för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, dels

utbjudande till salu av sådana föremål genom utspridande av skrift eller annat

tillkännagivande för allmänheten, och dels kringförande till försäljning av

dylika föremål.

Den andra av ifrågavarande grupper omfattar handlingar vilka för sin

straffbarhet förutsätta att de begås under sådana förhållanden, att allmän

fara för andras förförelse därav kommer. Hit räknas försök att förleda till

användande av dylika föremål och meddelande av anvisning örn sättet för deras

användande, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift; någon

fordran på handlingens offentlighet är ej uppställd.

Ehuru förevarande stadgande huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande

av vissa förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är det dock så avfattat

att det riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande

vid könsumgänge. Det torde jämväl vara tillämpligt på en del särskilda medel

för fosterfördrivning.

Lagrummet avser endast »föremål». Utanför dess tillämpning falla sådana

i antikonceptionellt eller profylaktiskt syfte brukade medel och metoder, i

vilka icke ingår användandet av mekaniskt verkande föremål. Bland annat

torde således till förebyggande av smittas överförande använda desinfekterande

— kemiskt verkande — medel och metoder falla utom straffbestämmelsen

i fråga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 188.

13

1918 års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar.

I detta sammanhang torde böra beröras den ståndpunkt statsmakterna genom

stadgandet i 27 § andra stycket lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar intagit till frågan örn den s. k. personliga

profylaxen mot könssjukdomar.

Med den gemensamma benämningen »den personliga profylaxen» plägar man

beteckna en del individuella åtgärder, vilka kunna företagas för att förhindra

uppkomsten av smittsam könssjukdom hos personer som utsatt eller utsätta

sig för möjligheten att bliva infekterade. Dessa åtgärder äro av två slag, dels

sådana som företagas före könsumgänget -—- medel vilka hindra smittas överförande

— och dels sådana vilka företagas efter könsumgänget — smittdödande

(desinfekterande) medel. Till de förra hör främst användandet av den

s. k. kondomen samt vidare en del skyddande salvor vilka ingnidas före könsumgänget,

till de senare höra indrypning, sprutning och sköljning med olika

bakteriedödanue vätskor samt ingnidning med olika bakteriedödande salvor.

Enligt omförmälda stadgande i 27 § andra stycket i lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar äger Konungen förordna örn de åtgärder,

som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap — förutom

örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt örn skyldigheten för envar

som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka läkarvård — jämväl

om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. Det är tydligt,

att med detta stadgande ej avses de åtgärder av mera allmän natur vilka kunna

tänkas motarbeta de veneriska sjukdomarna — allmän folkupplysning, förhindrande

av prostitutionens rekrytering, förbättrade ekonomiska levnadsvillkor

och bostadsförhållanden m. m. — utan att här åsyftas upplysning örn de

individuella åtgärder, vilka kunna företagas av personer som utsätta sig för

smittfara. Genom antagandet av denna lagbestämmelse har sålunda från statsmakternas

sida givits ett erkännande av den personliga profylaxens betydelse

för bekämpande av könssjukdomarna.

Sedan åt tillkallade sakkunniga uppdragits att verkställa utredning angående

de åtgärder som erfordras för att bland allmänheten sprida sådan kunskap

som avses i nyssnämnda stadgande, hava dessa sakkunniga till fullgörande

av uppdraget den 9 mars 1921 avgivit betänkande angående åtgärder

för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet

m. m. I en särskild avdelning av detta betänkande har behandlats frågan örn

åtgärder för spridande av kunskap örn den personliga profylaxen. De sakkunniga

hava däri, under hänvisning till ett av en av de sakkunniga, docenten

Karl Marcus, avgivet utlåtande, förordat att kunskap örn den personliga profylaxen

genom flygblad och andra skrifter samt genom av läkare för vuxna

hållna föreläsningar sprides bland allmänheten. Det har emellertid av de sakkunniga

ansetts önskvärt att utredning sker, huruvida på grund av lydelsen

av 18 kap. 13 § 2 morn. strafflagen hinder kan anses föreligga mot en dylik

upplysningsverksamhet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Förslag till upphävande eller ändring av preventivlagcn.

Vid åtskilliga riksdagar hava genom motioner framförts yrkanden örn upphävande

eller ändring av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

I motion vid 1922 års riksdag (11:141) yrkades att riksdagen måtte besluta

upphävande av nämnda lagrum. I utlåtande (nr 21) i anledning av

motionen anförde första lagutskottet, efter att hava redogjort för bestämmelserna

i lagrummet, följande:

Den viktigaste^ av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens tillkomst

inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal eller

skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av preventiva

medel eller innefatta meddelanden av anvisning om sättet för deras begagnande.

Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot

att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika medel,

som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet hänvisa

till vad lagradets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom lagrådet

framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet jämväl

i fråga örn nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till lagrådet

överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande

innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att allmän fara

för andras förförelse därav kommer. Även en till formen värdig, vederhäftig

och moraliskt berättigad framställning torde nämligen, mot talarens eller författarens

syfte, möjligen kunna medföra sådan fara, och att belägga en dylik

framställning med straff måste anses betänkligt. Med skärpa har i lagrådet

framhållits, att det i vår tid icke betraktas såsom en statens sak att undertrycka

varje mening, vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Skulle

en dylik mening taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna

och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället,

såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, givetvis

inskrida med straff eller andra tvångsmedel, men i övrigt bör enligt

nutida uppfattning staten i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande

mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars

spridande eller genomförande. Alldeles oavsett vilken uppfattning man hyser

angående preventivmedlens skadlighet och vådan av att kännedom rörande desamma

sprides inom vida kretsar, måste man därför ifrågasätta riktigheten

av ett förbud mot varje framställning rörande dessa medel, som kan medföra

sådan fara, varom i lagrummet förmäles.

Utöver de tungt vägande principiella anmärkningar, som sålunda kunna

riktas mot ett förbjudande av preventivmedlens offentliga förordande eller beskrivande,

anfördes redan vid tillkomsten av ifrågavarande lagbestämmelser,

att lämpligheten av ett dylikt förbud även ur andra synpunkter vore tvivelaktig.

De betänkligheter, som då kommo till uttryck, hava numera vunnit

i styrka. Under den tid, som förflutit sedan år 1910, synes nämligen uppfattningen

rörande preventiva medel och betydelsen av vidgad kännedom örn

deras användning hava undergått en viss förändring. Vid lagbudets tillkomst

framhölls visserligen, att ett användande av dylika medel för att förhindra

befruktning under vissa omständigheter kunde vara berättigat. Mindre avseende

fästes emellertid då vid ifrågavarande medels förmåga att hindra överförandet

av könssjukdomar. Såsom även framgår av ovanberörda utav medicinalstyrelsen

avgivna utlåtande, ansågos visserligen vissa slag av sådana

medel, varom nu är fråga, äga värde för att förhindra överförandet av venerisk

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

15

smitta, men då de icke medförde något säkert skydd och under vissa förhållanden

icke erbjöde något skydd alls, samt en vidgad kännedom örn sättet för

dessa medels begagnande skulle öka sedeslösheten och därmed även antalet

smittmöjligheter, ansågs ett mera allmänt bruk av dylika medel till och med

kunna bidraga till att öka spridningen av de veneriska sjukdomarna. Denna

uppfattning delades även av ett stort antal läkare. I detta avseende synes

emellertid numera ett omslag i uppfattningen hava inträtt. Vissa slag av

preventiva medel hava sålunda, särskilt på grund av under världskriget vunnen

erfarenhet, från speciellt sakkunnigt håll betecknats såsom mycket värdefulla

hjälpmedel vid könssjukdomarnas bekämpande. Även örn dessa medel

icke erbjuda något absolut säkert skydd mot smitta, hava de dock, rätt använda,

visat sig kunna nedbringa smittfaran till ett minimum. Den oerhörda

spridning, som könssjukdomarna vunnit, samt insikten örn att desamma på

det allvarligaste hota att undergräva folkens hälsa och på den grund måste

bekämpas med alla till buds stående medel, har därför medfört, att från olika

håll påyrkats, att upplysning måtte spridas örn den s. k. personliga profylaxen

och de verksammaste medlen för densamma. Till denna uppfattning hava

även statsmakterna i vårt land anslutit sig. Uti 27 § av lagen den 20 juni

1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar har sålunda föreskrivits,

bland annat, att Konungen skall förordna örn de åtgärder, som erfordras

för att bland allmänheten sprida kunskap örn könssjukdomarnas natur

och smittfärlighet samt örn de medel, som stå till buds för att hindra smittas

överförande. Frågan örn vilka åtgärder i detta syfte, som böra av Kungl.

Maj:t anbefallas, har även varit föremål för utredning av inom civildepartementet

tillkallade sakkunniga, vilka den 9 mars 1921 avgivit ett betänkande

angående åtgärder för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och

smittfarlighet m. m. I nämnda betänkande hava, bland annat, framlagts riktlinjer

för ett upplysningsarbete, åsyftande att bland den stora allmänheten

sprida kunskap om den individuella profylaxen. En förutsättning för denna

upplysningsverksamhets bedrivande är givetvis, att det nu ifrågavarande förbudet

mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lägger

hinder i vägen för densamma. Uppenbart torde vara, att så icke är förhållandet,

därest upplysningsverksamheten avser spridande av kunskap rörande

vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen icke kunna

anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställer sig däremot

spörsmålets besvarande, därest fråga är om vissa mekaniskt verkande medel.

Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning, varigenom dylika

medel rekommenderas eller anvisning meddelas om sättet för deras begagnande,

torde måhända icke under alla förhållanden kunna undgå att enligt ifrågavarande

lagrum drabbas av ansvar. Även örn denna fara vid en riktig lagtolkning

icke skulle föreligga, kan dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet

av en allmännyttig upplysningsverksamhet på detta område. Det

har i sådant avseende från läkarhåll anförts, att straffbestämmelsens förefintlighet

och svårigheten att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för

avsikt att på olika sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga

profylaxen, framkallat tvekan örn de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom

kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta

skäl synes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga

yttranden rörande preventivmedel borttages eller modifieras.

Då utskottet sålunda vill bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig

upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbiser utskottet ingalunda, att åtgärder

i denna riktning kunna medföra vissa vådor. Något slutgiltigt svar

på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om do preventiva medlen och

en därav följande ökad användning av desamma inverka på nativitetens ned
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 188.

gång lärer visserligen icke kunna givas. Men det torde ej kunna förnekas,

att från moralisk synpunkt betänkligheter kunna anföras också mot en upplysningsverksamhet

av nyssnämnda slag, enär varje offentlig behandling av

dessa ömtåliga ämnen givetvis kan medföra risk för ett undergrävande av

den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens befrämjande. Det rätta

handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten är därför en utomordentligt

vansklig uppgift, och stora svårigheter möta, då det gäller att uppdraga

gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande och en propaganda av

icke önskvärt slag. Enligt utskottets uppfattning, vilken, såsom ovan nämnts,

torde överensstämma med den, som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918,

böra emellertid dessa betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad

kunskap örn den personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen

i kampen mot könssjukdomarna.

Vad härefter angår straffbestämmelsen för den, som offentligen utställer

eller förevisar preventiva medel, torde visserligen ett sådant utställande eller

förevisande i allmänhet anses sårande för anständigheten. Men det kan dock

starkt ifrågasättas, huruvida ett särskilt förbud för dylikt förfarande är erforderligt.

Såsom inom lagrådet påpekats, torde nämligen sådana åtgärder

i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas såsom tukt

och sedlighet sårande gärningar. Måhända kan dock förbudet i denna del

äga en viss betydelse bland annat därigenom, att detsamma tydligt angiver

vilka handlingar, som icke äro tillåtna.

Beträffande vidare förbudet mot offentligt utbjudande till salu av ifrågavarande

medel genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande, kunna

visserligen, såsom lagrådets majoritet anfört, till stöd för berörda förbud

starka skäl anföras. Erfarenheten har emellertid visat, att den härutinnan givna

straffbestämmelsen i stort sett är overksam för vinnande av det därmed

avsedda syftet. Det torde vara en allmän iakttagelse, att utbjudandet av preventiva

medel så gott som öppet äger rum såväl i skrift som genom tillkännagivande

av annan art. Härvid får dock icke förbises, att straffbudet lagt

hinder i vägen för några av de mest stötande och för den allmänna moralen

farligaste formerna av dylikt utbjudande. Därmed är givetvis något vunnet,

men i huvudsak torde lagbestämmelsen i denna del kunna anses ineffektiv.

Vidkommande härefter förbudet mot kringförande till försäljning av ifrågakomna

medel, torde detta förbud i viss mån hava en uppgift att fylla. Särskilt

då kringförandet bedrives under sådana former, som före lagens ikraftträdande

mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig fara

för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även lagens straffhot

hava i stort sett lett till åsyftat resultat.

Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar sig mot

icke blott preventiva medel utan även föremål, avsedda för otuktig t bruk, torde,

såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del vara utan nämnvärd

betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda förfaranden torde

nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag, kunna drabbas av

straff enligt 1 momentet.

Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den s. k.

preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. Å ena sidan är densamma

i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed avses, å andra sidan

kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten i viktiga samhällsfrågor

och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet. Härtill kommer,

att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella förfaranden, saknar den allmängiltighet,

som en straffbestämmelse i allmänhet bör äga, samt att samhället

även oavsett nämnda lag icke står utan vapen mot vissa av de i lagbudet

straffbelagda handlingarna. Det oaktat kan utskottet icke tillstyrka bifall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

17

till motionärens yrkande, att preventivlagen måtte utan vidare upphävas. Det

torde icke vara försvarligt att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen

genom kringförande av preventiva medel. Ej heller kan det förbises,

att den genom tal eller skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för

sådana medel under vissa förhållanden kan innebära en fara för ungdomens

förförelse, inför vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.

På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen böra avhjälpas

samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas, kan

utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan torde förutsätta,

att frågan göres till föremål för en allsidig utredning. Utskottet vill

därför för sin del förorda, att en sådan utredning verkställes genom Kungl.

Maj :ts försorg. Av en dylik utredning torde komma att framgå, huruvida ifrågavarande

lagrum bör kvarstå i omarbetat skick eller örn detsamma bör belt

upphävas och ersättas med stadganden av annan art. [Vid utredningen kan

även komma under övervägande den vid lagens tillkomst inom reglementeringskommittén

framkastade, av motionärerna vid 1910 års riksdag upptagna

tanken, att de preventiva medlen böra inriktas bland varor, som kunna erhållas

endast å apotek. En reform i denna riktning synes utskottet erbjuda vissa

fördelar, örn det också måste erkännas, att en del praktiska olägenheter därmed

kunna vara förenade. Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda

lagrum torde komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen,

lärer knappast behöva påpekas.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa

utredning huruvida och under vilka förutsättningar lagrummet kunde upphävas

eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen

kunde giva anledning.

Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, varigenom frågan förföll.

I motion vid 1923 års riksdag (lii 144) yrkades att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn sådan utredning som föreslagits av första

lagutskottet vid 1922 års riksdag. I utlåtande (nr 7) hemställde första lagutskottet,

under åberopande av de skäl som anförts i dess nyssnämnda utlåtande

vid 1922 års riksdag, örn bifall till motionen. Utskottets hemställan bifölls

av båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 mars

1923 (nr 42) hemställde, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

huruvida och under vilka förutsättningar 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen

kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag

vartill utredningen kunde giva anledning.

över denna skrivelse avgåvos i anledning av remiss utlåtanden av medicinalstyrelsen

m. fl. Vid medicinalstyrelsens utlåtande fanns fogat yttrande

av dåvarande medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, hovrättsrådet

Anders Penström. I detta yttrande uttalades den åsikten, att därest efter

vederbörandes prövning av alla på frågan inverkande omständigheter skulle

befinnas önskvärt att det upplysningsarbete, som i lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar åsyftades, jämväl i större eller mindre utsträckning

komme att omfatta de mekaniskt verkande skyddsmedlen mot smitta,

det syntes på goda grunder kunna antagas att en upplysningsverksamhet

av den auktoritativa art varom här vore fråga skulle kunna så anordnas att

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 188. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

deli ej behövde medföra allmän fara för andras förförelse oell således icke

råkade i konflikt med bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Vidare angåvos i yttrandet vissa synpunkter beträffande ifrågavarande upplysningsarbetes

anordnande.

Sedan ärendet varit föremål för ytterligare utredning inom justitiedepartementet

upprättades inom departementet förslag till lag örn ändrad lydelse

av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle ur 13 § 2 mom.

utgå vad däri förekommer örn förledande till användande av föremål som i

lagrummet omförmälas och örn meddelande av anvisning örn sättet för deras

användande, men i övrigt skulle paragrafen bibehållas oförändrad. Förslaget

anmäldes för Kungl. Majit den 11 december 1925 och därvid beslöts att över

förslaget skulle inhämtas yttrande från lagrådet.1 Lagrådet avgav sådant

yttrande den 10 maj 1926. I yttrandet2 anförde lagrådet till en början, att

då det ifrågasattes att delvis upphäva 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen läget

i viss mån syntes vara ett annat än då dessa bestämmelser tillkommit. Även

för den, som delade de principiella betänkligheter som framställts mot bestämmelsernas

antagande och således icke skulle varit benägen att medverka

till deras tillkomst, syntes det ej därför vara självfallet att stadgandena, då

de nu funnes i lagen, borde därur avföras. Bortsett från att ett dylikt växlande

av ståndpunkt under loppet av en kortare tid inom lagstiftningen särskilt

å strafflagens område i regel måste verka ogynnsamt å den allmänna

rättsuppfattningen, syntes praktiskt sett ett upphävande i förevarande fall

av de givna bestämmelserna kunna befaras icke helt återföra förhållandena i

det läge som förevarit vid bestämmelsernas antagande. Det hade då av förslagets

motståndare gjorts gällande att propaganda till förmån för användande

av preventiva medel i antikonceptionellt syfte, i den mån den borde göras till

föremål för straffrättsligt ingripande, redan varit åtkomlig såsom sårande

tukt och sedlighet och därmed hemfallen under 18 kap. 13 § strafflagen enligt

dess dåvarande lydelse, motsvarande nuvarande första momentet av paragrafen.

Eall hade också förekommit då sådan propaganda bestraffats med tilllämpning

av nämnda lagstadgande. Skulle andra momentet i den del varom

vore fråga upphävas, skulle därav lätt kunna tänkas uppkomma den föreställningen,

att lagstiftaren ansett dylikt förfarande icke utom i flagranta fall

innebära en sedlighetssårande gärning. Beträffande frågan huruvida den

föreslagna lagändringen kunde anses behövlig för att möjliggöra en sådan

upplysningsverksamhet, som avsåges i 27 § andra stycket lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar, förklarade lagrådet, att det delade

den uppfattning rörande preventivlagens ställning i förhållande till en å förevarande

område önskvärd upplysningsverksamhet, som kommit till uttryck

i hovrättsrådet Renströms förut omnämnda yttrande. En upplysningsverksamhet

— omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse

i profylaktiskt avseende -— vilken, i allvarlig och värdig form och med

beaktande av de synpunkter som angåves i Renströms yttrande samt i det

den 9 mars 1921 avgivna betänkandet angående åtgärder för spridande av

kunskap örn könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. och i ett över

1 Se bilaga 1 till första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1927.

2 Se bilaga 2 till samma utlåtande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

detta betänkande av skolöverstyrelsen avgivet utlåtande, från auktoritativt

håll komme till stånd uteslutande i sjette att förebygga utbredande av könssjukdomar,

syntes icke kunna medföra någon »allmän fara för andras förförelse»

och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Med hänsyn

till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen,

såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända

till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande

område, kunde befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt

bland ungdomen, ansåge sig lagrådet böra avstyrka vidtagandet av nämnda

lagändring. Lagrådet förklarade slutligen att det även tagit under övervägande

möjligheten av en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser

att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den

enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten.

Lagrådet hade emellertid funnit hinder ur lagteknisk synpunkt

möta för en omformulering i dylik riktning.

Det till lagrådet remitterade förslaget ledde sedermera icke till något Kungl.

Maj:ts beslut, men i motioner vid 1927 års riksdag (I: 7 och II: 6) hemställdes,

att riksdagen ville för sin del antaga förslaget. Korsta lagutskottet avstyrkte

i utlåtande (nr 26) motionerna och frågan förföll genom skiljaktiga

beslut i kamrarna.

Den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens förut omnämnda

skrivelse den 7 mars 1923 icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

I motioner vid 1929 års riksdag (I: 103 och II: 203) yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville

i folkhälsans intresse föranstalta om en förutsättningslös och allsidig utredning

i vad mån en revision av bl. a. 18 kap. 13 § strafflagen vore påkallad.

I utlåtande (nr 16) hemställde första lagutskottet, att motionerna såvitt avsåge

förevarande fråga icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i motion (II: 348), att riksdagen måtte

besluta, att andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen skulle utgå. Första

lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 11) över motionen, att motionen

måtte avslås. Reservanter inom utskottet yrkade, att riksdagen måtte antaga

1925 års lagförslag. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Slutligen yrkades jämväl vid 1933 års riksdag i motioner (I: 11 och 187)

att riksdagen måtte besluta upphävande av andra momentet i 18 kap. 13 §

strafflagen. Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 17), att motionerna

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Reservanter hemställde,

att riksdagen måtte antaga 1925 års förslag. Genom skiljaktiga beslut

i kamrarna förföll frågan.

Framställning från medicinalstyrelsen.

Till Kungl. Maji hava inkommit två framställningar, den ena den 14 januari

1933 från verkställande gruppen av Svenska Kvinnors Vänsterförbund

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

och den andra den 25 i samma månad från Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund

och Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion, vilka

framställningar avse — förutom andra ämnen — fosterfördrivningsfrågan och

preventivlagen. Den 3 mars 1933 remitterades dessa framställningar till

medicinalstyrelsen med anmodan att däröver avgiva utlåtande i samband med

att styrelsen avlämnade resultatet av en inom styrelsen pågående utredning

angående förekomsten av aborter samt det förslag, vartill denna utredning

kunde föranleda. >

En av Malmö läkareförening med instämmande uttalanden från Sydöstra

Skånes, Mellersta Skånes och Nordvästra Skånes läkareföreningar hos Kungl.

Majit gjord framställning den 27 maj 1933 i samma ämnen har den 10 oktober

samma år remitterats till medicinalstyrelsen att tagas under övervägande vid

behandlingen av de båda nyss omförmälda remisserna.

Den 3 mars 1933 förordnade Kungl. Majit att professorn Ragnar Bergendal,

som den 16 december 1932 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda

med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens

område, skulle stå till medicinalstyrelsens förfogande för det

samråd, vartill styrelsen kunde finna anledning vid behandlingen inom styrelsen

av de frågor, rörande vilka styrelsens utlåtande infordrats.

I en den 9 februari 1934 till Kungl. Majit inkommen skrivelse har medicinalstyrelsen

upplyst, att styrelsen ansåge för närvarande åtskilliga svårigheter

möta att närmare bestämma tidpunkten för slutförandet av den pågående

abortutredningen. Denna omständighet hade föranlett styrelsen att upptaga

preventivlagen till särskild behandling, under det att övriga med remisserna

sammanhängande frågor bomme att handläggas i samband med styrelsens

blivande yttrande i fosterfördrivningsfrågan, något som styrelsen ansåge

kunna ske utan olägenhet.

Beträffande preventivlagen har styrelsen i skrivelsen anfört följande:

Styrelsen har dels den 4 maj 1910 dels ock den 14 november 1923 avgivit

underdåniga utlåtanden rörande preventivlagen. I det förstnämnda utlåtandet

uttalade styrelsen den åsikten att de s. k. preventiva medlens roll såsom skydd

mot smittsamma könssjukdomar icke vore av den betydelse, att hänsynen därtill

borde ställa sig hindrande i vägen för stiftande av den lag, det till styrelsen

då remitterade förslaget åsyftade.

I sitt yttrande av år 1923 företrädde styrelsen visserligen den uppfattningen

att man svårligen kunde i propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden

eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen

lägga hinder i vägen, vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet

eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas

smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge.

Styrelsen förordade dock — därest preventivlagen kunde anses lägga hinder i

vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande

profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunde hava

antikonceptionell verkan — en omarbetning av lagrummet i syfte att undanröja

denna olägenhet.

Styrelsen åsyftade därvid ökade möjligheter att bekämpa de smittsamma

könssjukdomarna genom användandet av de i preventivlagen avsedda föremålen,

vilka möjligheter kunde ordnas genom tillämpande av erfarenheterna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

21

från världskriget i förening nied ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete av

den art som åsyftas i 27 § av könslagen.

Sedan styrelsens utlåtande av år 1923 avgivits, hava mycket vägande uttalanden

gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet — omfattande

jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende

— vilken i allvarlig och värdig form från auktoritativt håll kommer

till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke

lärer kunna anses medföra »allmän fara för andras förförelse» och således

icke heller komma i strid med preventivlagen. Denna ur utdrag av lagrådets

protokoll den 10 maj 1926 återgivna uppfattning (jfr bil. 2 till första lagutskottets

uti. nr 26 vid 1927 års riksdag) har delats av 1927 års och även

vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren 1929, 1930 samt 1933).

Det oaktat, förefinnes dock i läkarkretsar en tämligen utbredd ovisshet, huruvida

en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen

mot könssjukdomarna är förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller

icke. Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen

kunnat erhålla kännedom härom -— läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet

varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon

ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd

som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då

styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter,

som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka

och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär

den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda

styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna

medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel

-—- s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.

Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten

på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare

genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen,

som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt

säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas

tillstånd som står i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso

avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden

av de ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket

torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet

i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma

lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig

upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa

denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang

och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den

individuella och sociala hygienens intressen.

Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt

sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste

principen fri läkare- och sjukhusvård samt bebandlingsskyldighet för

könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffades, som vore

ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa örn de verksammaste medlen

mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga

till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts

med ovan omförmälda stadgande i 27 § könslagen. Det skulle för visso hava ur

hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn örn samtidigt med tillkomsten av

nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten

att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande i

könslagen icke fått åsyftad tillämpning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden,

alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse,

icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga

menliga följder, desamma ofta hava för individen. Vad först beträffar de

smittsamma könssjukdomarnas förekomst här i landet får styrelsen hänvisa

till bilagda sammanställning (bil. 2). För att ställa sifferuppgifterna beträffande

dessa sjukdomars förekomst åren 1922—1933 i jämförelse med någon

annan stor sjukdomsgrupps frekvenssiffror, har styrelsen i sammanställningen

uppfört antalet under motsvarande år förekommande smittsamma sjukdomar,

för vilka anmälningsplikt föreligger jämlikt 2 § av gällande epidemilag.

Såsom de i sammanställningen anförda uppgifterna utvisa överstiga under en

följd av år de smittsamma könssjukdomarna icke obetydligt de nyssnämnda

sjukdomarna i fråga örn antalet sjukdomsfall. Beträffande de förra kan man

konstatera vissa växlingar. Särskilt erbjuder det sist förflutna året en gynnsam

siffra. I detta avseende äro åren 1923 och 1924 i det närmaste likställda

med år 1933. Uppgången i sjukdomsfrekvensen efter förstnämnda båda år

torde emellertid böra utgöra en varning mot att av de ljusare förhållandena år

1933 draga några slutsatser angående utsikterna till en fortsatt nedgång i

könssjukdomarnas frekvens och därmed en bestående förbättring. Flera faktorer

inverka säkerligen på växlingarna i sjukdomsfrekvensen, och styrelsen

vill härvid framhålla, att forskare på området ansett den allmänna ekonomiska

situationens skiftningar inverka på denna frekvens. Styrelsen har ett

allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits,

icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmetoder och

att vi med hänsyn till dessa omständigheter kommit så att säga i ett jämviktsläge

i fråga örn behandlingsmöjligheterna för nämnda sjukdomar.

_ Det är visserligen sant, att den hittills mest fruktade av ifrågavarande

sjukdomar — syfilis —• med väsentligt större framgång behandlas nu för

tiden än tidigare. Det må dock erinras örn att för kort tid förflutit efter det

de nutida behandlingsmetoderna börjat allmänt tillämpas för att man skall

kunna draga några bestämda slutsatser rörande dessa behandlingsmetoders

betydelse för förebyggande av de senare, ofta så ödesdigra yttringarna av

denna sjukdom, bland vilka må nämnas tidig åderförkalkning samt sjukdomar

i. det centrala nervsystemet (paralysis generalis, tabes dorsalis m. fl.).

Det hinder, som en syfilitisk infektion reser mot inträdande i äktenskap under

åren närmast efter smittans förvärvande må i detta sammanhang förtjäna att

uppmärksammas. Likaså att sjukdomen ifråga anses kunna medföra vissa

ur ärftlighetssynpunkt betydelsefulla skador. Vad den till spridningen största

sjukdomen, gonorrén (dröppeln) beträffar, hava tyvärr icke behandlingsmetoderna

under senare år utvecklats i en med den antisyfilitiska terapien

jämförlig grad. De allvarliga följderna av denna sjukdom, inflammationer

i kvinnans bäckenorgan, ofta ledande till mångåriga lidanden och sterilitet,* 1

svåra ögoninflammationer hos nyfödda, understundom ledande till blindhet,

samt inflammationer i de sädesbildande och sädesförande organen hos mannen

1 Frekvens av adnexkomplikationer vid kvinnlig gonorré: enligt Kumm (äldre uppgift) 10 %. enligt

Wagner (Prag) Halban-Seitz Handb. 1925 20—30 X, enligt Reisner (Wurzburg) Zftf. Geb. u.

Gyn. 1928 Bd 93, av 401 fall, undersökta av gynekolog, i 134 fall adnexkomplikation = 33 %.

Medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd i gynekologi och obstetrik, professor E. Bovin, som

deltagit i handläggningen av förevarande ärende, anser att siffrorna 15—20 % komma sanningen närmast.

I Alma Sundquists statistik år 1910 hade av 438 kvinnor med gonorré 67 adnexinflammation

(= 15,3 %). — I en statistik från Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm år 1925 av F. Holtz hade av

300 patienter med inflammation i äggledare och äggstockar, med visshet beroende på gonorré och

under en observationstid av 1—6 år 30 kvinnor sedermera blivit i grossess = 10 %. (Samtliga uppgifter

i denna not meddelade av prof. Bovin.)

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 23

(epididymitis, prostatitis), vilka, örn de bliva dubbelsidiga, kunna leda till

sterilitet.1 . e

Styrelsen anser det icke behövligt att närmare ingå på frågan örn följdsjukdomarna

till de nämnda sjukdomarna. Ämnet har sa ofta förekommit vid

överläggningar och debatter örn preventivlagen att det torde vara väl känt.

Den omständighet, som närmast föranleder styrelsen att hemställa örn

ändring i preventivlagen, är de mekaniskt verkande medlens av fackmän allmänt

erkända företräde framför de kemiska, desinfekterande, vilka icke avses

i gällande lagstiftning. Stadfäst blev erfarenheten örn detta företräde under

världskriget. Någon ändring i denna uppfattning har, såvitt för styrelsen är

känt, icke sedermera förekommit bland framstående fackmän. Till belysande

av de förhandenvarande åsikterna rörande denna fråga må här nedan några

helt korta citat lämnas:

Prof. Dr A. Buschke, Berlin 1932. »Som individuellt profylaktikum emot alla

könssjukdomar är kondomen vida överlägsen alla kemiska medel. Förutsatt att

den icke brister, erbjuder den ett nästan absolut skydd mot gonorré, under det

att överförandet av syfilis naturligtvis icke så säkert förhindras genom användandet

av kon dom.»

Prof. Dr A. Grotjahn, Berlin 1926. ȁ andra sidan ha vi i kondomen det enda

tillförlitliga medlet mot infektion med könssjukdomar. Det är intet tvivel underkastat

att könssjukdomarnas fruktansvärda gissel skulle vara fullkomligt försvunnet

inom några årtionden örn värjo samlag, som icke skall tjäna till alstrandet

av avkomma, företoges med användande av kondom.»

Docent Dr H. Hecht, Prag 1927. »Kondomen är det kanske mest utbredda och

i vissa avseenden också det säkraste skyddsmedlet, i synnerhet för kvinnor. En

stor fördel är, att den är förhållandevis enkel att använda, icke alltför dyr och

tämligen pålitlig. Den skyddar också samtidigt mot alla könssjukdomarna, vilket

man icke kan påstå örn talrika andra skyddsmedel.»

Venereal profylaxis in the services, Reported by tile Surgeon Commander, London

1931. »Författaren anser det sätt, på vilket profylaxen tidigare genomförts

inom engelska marinen, vara otillfredsställande. De kemiska medel, som hittills

kommit till användning, äro redan genom lång lagring mer eller mindre

obrukbara och användas dessutom många gånger icke pa ett riktigt sätt eller också

för sent. Skall man överhuvud taget använda kemiska medel, av vilka de, som

innehålla tvålhaltiga ämnen äro de verksammaste, så måste en i alla tekniska detaljer

uttömmande bruksanvisning bifogas. Numera, liksom förr, är dock kondomen

det säkraste skydd, som man kan erhålla och vars utdelning till manskapet

därför anbefallts.»

Prof. Dr H. Haxthausen, Köpenhamn, 1930. »Kondomen giver det säkraste

skyddet; de kemiska medlen äro endast användbara för mannen. För den manliga

gonorrén är den kemiska profylaktiska behandlingen nästan alltid pålitlig; misslyckas

den, skadar den dock icke.»

1 Prostatitis 40—70 % samt epididymitis 27—32 % (varav 10 % dubbelsidig) (Handbuch der

Geschlechtskrankheiten 1910): prostatitis 35—70 %, epididymitis 27.9 29.9 % (varav 10 ^ dubbelsidig),

av dessa 92 % sterila. (Finger: die Blenorrbae der Sexualorgane 1901) prostatitis 2o—50%,

epididymitis 6—10 % (därav 10 * dubbelsidig) (Lomholt: Konssygdommene og deres behandling 1933);

alla siffror refererande till totala antalet behandlade gonorréfall. Enligt vad docenten överläkaren Karl

Marens, vilken såsom medlem av styrelsens vetenskapliga råd deltagit i handläggningen av detta

ärende meddelat torde 50—70 % prostatitis och 10—20 % epididymitis vara verkligheten närmast.

Med hänsyn till de senaste åren anmälda nya fallen av gonorré hos män (omkring 10,000) betyder

detta, att i Sverige årligen cirka 200 män bliva sterila till följd av denna sjukdom. (Samtliga uppgifter

i denna not meddelade av doc. Marcus.)

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Det anförda må vara tillräckligt såsom stöd för den även av styrelsen företrädda^

uppfattningen, att den s. k. kondomen — ett sådant »föremål», som

avses i lagen. - kan sägas vara det bästa hittills kända medlet mot överförande

av smittsam könssjukdom vid könsumgänge. Då densamma sålunda

måste betecknas såsom ett betydelsefullt medel mot utbredningen av för folkhälsan

mycket skadliga sjukdomar, anser styrelsen skäl föreligga för att kondomen

borde.göras till apoteksvara. Styrelsen anser sig emellertid icke kunna

förorda, att ifrågavarande artikel monopoliseras för apoteken, utan har tänkt

sig, att. särskilda föreskrifter borde utfärdas, att vad i apoteksvarustadgan är

föreskrivet rörande i dess bilaga III upptagna varor skall gälla ifrågavarande

preservativ, att detsamma skall tillhandahållas å apoteksinrättningarna i riket,

och att pris a preservativet skall införas i medicinaltaxan. Härigenom vunnes

två fördelar: den ena, att styrelsen kunde bestämma pris och kvalitet å

preservativ, som komme att saluföras å apoteksinrättningarna, och den andra,

att styrelsen kunde utöva kontroll i nämnda hänseenden över de preservativ,

som komme att ^.försäljas i fria handeln. En sådan anordning vore fördelaktig

även på så sätt, att en av styrelsen reglerad prissättning i icke ringa

mån skulle kunna medföra en sänkning av nu i allmänhet tillämpade priser

och därigenom begränsa en icke önskvärd reklam och även i viss grad stävja

den nu pågående smyghandeln.

Det som främst torde kunna föranleda betänkligheter mot styrelsens förslag

är att preservativet i fråga är verksamt icke blott som skydd mot smitta

utan även antikonceptionellt. . Styrelsen kan självfallet icke lämna de betänkligheter,

som av denna anledning uppkomma obeaktade. Den damm, som lagstadgandet

avsett att bygga mot antikonceptionella medel och förfaranden,

har förvisso varit av ringa, örn ens någon betydelse — åtminstone under de sista

tio åren av preventivlagens tillvaro. Det vore enligt styrelsens förmenande en

felsyn att utgå fran att vetskapen örn föremal av den art, som avses i preventivlagen,

och örn deras användning samt tillgången på sådana skulle i nämnvärd

grad minska användningen av antikonceptionella medel eller vidtagandet av

andra åtgärder för förebyggande av konception. Den nutida läkemedelsindustrien

har under senare år tillverkat och utsläppt i handeln ett flertal antikonceptionellt

verkande preparat, vilka torde vara väl kända för den breda allmänheten.

Det. torde icke med större fog kunna hävdas, att förhandenvaron av de

antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de vara må, i väsentlig mån bär

skulden till den sjunkande nativiteten i landet. Här göra sig säkerligen flera

andra faktorer gällande såsom: mera komplicerade och försvårade sociala förhållanden

än tidigare, starka förändringar i livsåskådning och samhällssyn

hos stora folklager o. s. v. Men även örn tillgången på antikonceptionella

»föremål» i och för sig till en viss grad har betydelse för en minskad folkökning

finner styrelsen, fran sin ståndpunkt, den vinst, dessa medel onekligen utgöra

för en förbättrad sexuell hygien genom sin förebyggande verkan mot könssjukdom,

vida överväga den fara de ur samhällssynpunkt kunna medföra såsom

antikonceptionella.. Styrelsen har anledning göra dessa uttalanden på den

grund att medlen i fråga självfallet ha sin ojämförligt största betydelse som

smittskydd vid de tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelserna och att en

tillräckligt både stor och sorglig erfarenhet föreligger i det hänseendet att

tillvaron av ett stort antal individer, som tillkommit genom dylika förbindelser,

utgjort och utgöra en tung börda för samhället och ofta nog även för dessa

individer själva.

Det är uppenbart att med den formulering, styrelsen här nedan framlägger

för ifrågavarande ^lagrum, upplysningsverksamheten lämnas fri, såvida framställningen

icke sårar tukt och sedlighet. Styrelsen skulle för sin del gärna

sett, att bestämmelser kunna åstadkommas, vilka vore ägnade att trygga en

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

25

lojal, ansvarskännande och sakkunnig upplysningsverksamhet, och har styrelsen

härvid uppmärksammat den statligt understödda föreläsningsverksamheten.

Denna tankegång är ingalunda ny. Den har framförts i »Betänkande

angående åtgärder för spridande av kunskap örn könssjukdomarnas natur och

smittfarlighet m. m., avgivet av för ändamålet inom Kungl. Civildepartementet

den 25 oktober 1918 tillkallade sakkunniga den 9 mars 1921». Lagrådet har

i ovan åberopade yttrande av år 1926 bland annat anfört: »Även en tredje

möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering

av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet

uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten

kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna möjlighet

under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för

en omformulering i dylik riktning.» Av detta och även av andra skäl har

styrelsen avstått från att föreslå ett bindande av upplysningsverksamheten genom

nya bestämmelser.

Styrelsen har, såsom framgår av närslutna underdåniga skrivelse, som samtidigt

med denna skrivelse ingives till ecklesiastikdepartementet, uttalat sig

för att ämnet sexualhygien, häri inbegripet könssjukdomarna och deras bekämpande,

snarast måtte bliva föremål för undervisning i landets skolor i väsentligt

vidare omfattning än vad nu är fallet. Skedde så, bortfölle efter en

övergångstid behovet av en elementär upplysningsverksamhet i detta ämne

utanför skolorna. Föreläsningar i ämnet kunde läggas på ett bredare plan

med inriktning på sexualhygienens stora etiska och sociala problem. _ Undanröjdes

varje tvivel örn att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet

vore förenlig med lagrummets anda och bokstav, har styrelsen all

anledning antaga att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda

att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet

som för enskilda sammanslutningar.

Under sådana förhållanden komme enligt styrelsens förmenande undermåliga

föreläsare efter hand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik; och

kunde det då förväntas att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda

sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda

målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande

ungdom — nåddes.

Örn styrelsen sålunda är av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande

lagrum bör omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet,

verkar som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet

angående ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma

könssjukdomarna anser styrelsen däremot de i samma lagrum intagna bestämmelser

böra bibehållas, vilka kunna innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet,

avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter,

som icke äro av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man synes nämligen

icke böra helt avhända sig möjligheten att, örn så skulle erfordras, på ett

lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende propaganda för

dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig synpunkt sakna

berättigande, örn statsmakterna — såsom styrelsen i det föregående utvecklat

— vidtoge erforderliga åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning

dels ock tillhandahållande av preventiva medel genom desammas inordnande

bland sådana varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.

Genom bortskärandet av de delar av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen,

vilkas fortsatta giltighet styrelsen av ovan angivna skäl finner olämplig,

som numera knappast torde uppbäras av en allmän rättsuppfattning,

och vilkas tillvaro får antagas hava medfört en bristande energi från åklagarmaktens

sida vid tillämpning även av övriga delar av lagrummet, skulle man

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

kanske kunna hoppas, att en ändring till det bättre skulle i sistnämnda delar

låta sig åvägabringas.

Slutligen får styrelsen föreslå en redaktionell ändring av bestämmelserna i

18 kap. 13 § strafflagen, i det styrelsen ifrågasätter, att de i andra momentet

i nämnda paragraf upptagna bestämmelserna om »föremål, som äro avsedda för

otuktigt bruk», överflyttas till första momentet av samma paragraf. Därigenom,

skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en för nutida medicinsk

biologisk uppfattning synnerligen önskvärd åtskillnad mellan dessa »föremål»,

å ena, samt de såsom profylaktiska medel mot de smittsamma könssjukdomarna

betydelsefulla mekaniskt verkande preventiven å andra sidan.

Under åberopande av det sålunda anförda har medicinalstyrelsen föreslagit,

att 18 kap. 13 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning

eller bild, som tukt och sedlighet sårar, eller föremål avsett för otuktigt bruk,

eller utställer eller förevisar någon offentligen sådant föremål; straffes med böter

eller fängelse. Lag samma vare, örn man genom annan gärning sårar tukt och

sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett till att

förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest

genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom

annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ändå att gärningen ej är

sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

I den slutliga handläggningen inom medicinalstyrelsen av detta ärende hava

deltagit generaldirektören Hellström, medicinalråden Edén och Herrlin, byråcheferna

von Dardel och Matérn, medicinalrådet Byttner samt medlemmarna

av styrelsens vetenskapliga råd professorn Bovin och överläkaren K. Marcus,

varjämte professorn Bergendal biträtt vid ärendets handläggning.

Mot medicinalstyrelsens beslut i ärendet har medicinalrådet Herrlin anmält

skiljaktig mening samt därvid dels uttalat att spörsmålet örn lagstiftning rörande

de uteslutande antikonceptionellt verkande preventivmedlen enligt hans

mening borde prövas i samband med ifrågasatt revision av lagbestämmelserna

örn fosterfördrivning, och dels ifrågasatt lämpligheten av att bibehålla förbud

mot att i skrift eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till

salu utbjuda preventivmedel.

Vid medicinalstyrelsens nu ifrågavarande framställning finnas fogade dels

sammanställningar angående förekomsten av smittsamma könssjukdomar och

epidemiska sjukdomar och dels avskrift av den i framställningen omnämnda

skrivelsen angående undervisning i sexualhygien. Nyssnämnda sammanställningar

torde få såsom bilaga B fogas vid statsrådsprotokollet.

Den viktigaste och samtidigt mest omstridda bestämmelsen i preventivlagen

lärer vara den som riktar sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka

hava till syfte att förleda till användande av preventivföremål eller innefatta

anvisning örn sättet för deras begagnande. En framställning som sker i

nämnda syfte eller avser meddelande av anvisning som nyss sagts är enligt

ifrågavarande lagrum förbjuden, örn den äger rum »under sådana förhållanden,

att allmän fara för andras förförelse därav kommer». Såsom förut an
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 27

givits kräves icke för straffbarhet att framställningen sårar tukt och sedlighet.

Enligt det år 1910 till lagrådet remitterade förslaget till preventivlag skulle

varje offentlig framställning rörande preventiva föremal drabbas av förbud.

I förslaget saknades sålunda nyssnämnda i lagen upptagna särskilda villkor

för straffbarhet, att framställningen skett under förhållanden, varav kommit

allmän fara för andras förförelse. Nämnda villkor tillfogades med anledning

av vad lagrådets flesta ledamöter vid granskning av förslaget yttrat. Vid

anmälan inför Kungl. Maj :t av lagrådets utlåtande anförde föredragande departementschefen,

att han icke kunde dela den av lagrådets flesta ledamöter

uttalade uppfattningen att en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande

lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter användes

icke borde drabbas av förbud. Att en framställning av detta slag, huru fri

från omoraliska motiv den än vore, kunde vara i hög grad ägnad att förvilla

de sedliga begreppen på det sexuella området, syntes ej kunna förnekas, och

den sociala fara som därigenom uppstode vore av sådan art, att hela folkets

såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyrades. Dock kunde medgivas

att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen borde

förbjudas. I den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken borde

hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även för andra fall vore måhända,

såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit framhållet, ett ovillkorligt

förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga att förbudet komme

att drabba vad som kunde benämnas fullt legitima framställningar i ämnet

hade departementschefen tänkt sig bestämmelsens avfattning lämpligen kunna

ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade

förbud endast örn de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för

andras förförelse därav kommer».

De ordalag, vari det sålunda tillfogade särskilda villkoret avfattats, torde

icke kunna anses med tillräcklig tydlighet utmärka vad därmed åsyftats.

Vad nyss återgivits ur propositionen giver ej heller erforderlig ledning för

tolkning av stadgandet. I propositionen har a ena sidan framhållits, att förbudet

borde kunna drabba jämväl en sådan framställning rörande lämpligheten

av att preventivmedel under vissa omständigheter användes, vilken vore fri

från varje otuktigt syfte. Å andra sidan har anförts, att förbudet icke borde

drabba fullt legitima framställningar i ämnet. Till ledning för bedömande av

när en framställning skall anses fullt legitim förekommer i propositionen

allenast ett uttalande, att hithörande frågor fortfarande borde få behandlas

i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken samt att även

för andra fall ett ovillkorligt förbud måhända ej alltid vore på sin plats.

Vad som förekom under förarbetena till ifrågavarande stadgande synes emellertid

närmast giva vid handen att till grund för förslaget legat den asikten, att

varje annan användning av preventiva föremål än sådan som avsåge att förebygga

en av medicinska skäl ej önskvärd konception vore förkastlig och borde såvitt

möjligt förhindras. Man torde därför få antaga, att med stadgandet avsetts

att meddela förbud mot varje offentlig framställning som kunde anses inne
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

fatta »förledande» till eller anvisning om användande av preventiva föremål

i fall då enligt vad nyss angivits en användning av sådana föremål borde förhindras.

Med en sådan tolkning av stadgandet skulle det alltså icke ens vara

tillåtet att offentligen lämna anvisning örn användande av preventiva föremål

såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar. Med hänsyn härtill torde

det få anses mycket förklarligt, örn stadgandet alltjämt — oavsett innehållet

i lagrådets ofta åberopade, år 1926 avgivna yttrande i ämnet — inom läkarkretsar

uppfattas såsom ett förbud mot praktiskt taget varje offentligt omnämnande

av preventiva föremål. Visserligen har efter tillkomsten av sistnämnda

lagradsyttrande städse såsom skäl emot ändring av preventivlagen

anförts, att genom detta yttrande vore klarlagt att preventivlagens bestämmelser

icke lade hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i ämnet.

Enligt min mening kan emellertid lagrådets uttalande icke anses hava avlägsnat

den radande oklarheten beträffande rätta tolkningen av ifrågavarande

bestämmelser. Av den nu inkomna framställningen från medicinalstyrelsen

framgår i varje fall att preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattas såsom

ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet. Det synes

vid sådant förhållande i hög grad angeläget att lagen undergår sådan ändring

att varje tvekan på förevarande punkt undanröjes.

Angående den stora vikten av att en ansvarsfull och på fackkunskap grundad

offentlig upplysningsverksamhet rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens

betydelse i profylaktiskt hänseende kommer till stånd torde jag

kunna inskränka mig till en hänvisning till medicinalstyrelsens framställning.

I detta sammanhang må erinras örn vad dåvarande departementschefen uttalat

vid remissen till lagrådet av det år 1925 upprättade förslaget till ändring

av preventivlagen. Det skulle enligt hans mening — i vilken jag instämmer —

innebära en märklig inkonsekvens från statsmakternas sida att, då det gällde

att realisera stadgandet i 27 § i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar, av moraliska skäl vidmakthålla förbudet mot upplysning

rörande vissa preventivmedel, vilka skilde sig från de av strafflagen

tolererade och enligt särskilda bestämmelser för arméns och marinens

ungdom påbjudna kemiskt verkande medlen allenast därigenom att de komme

till användning vid könsumgänget och hade en mekanisk verkan. Det syntes

icke med fog kunna göras gällande att en allmän upplysningsverksamhet rörande

angelägenheten av att den som utsatte sig för smittfara begagnade det

senare slaget av profylaktiska medel skulle vara mera undergrävande för sedligheten

än en motsvarande upplysningsverksamhet beträffande de förra —

kemiskt verkande ■— medlen.

feåsom medicinalstyrelsen föreslagit torde en ändring av ifrågavarande paragraf

kunna genomföras pa det sätt, att den del av andra momentet som riktar

sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till användande

av preventivföremål eller innefatta meddelande av anvisning örn sättet för deras

begagnande, utgår ur lagrummet. Efter en dylik ändring bliva gärningar

av nyss angiven art straffbara under de i paragrafens första moment angivna

förutsättningar, d. v. s., beträffande utspridande av skrift, därest

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 188.

29

denna sårar tukt och sedlighet, samt i fråga örn annan gärning, därest den

»sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras

förförelse därav kommer». Därmed vinnes enligt min mening det straffskydd

som kan anses erforderligt och önskvärt. Även 1910 års lagutskott ■—• som

dock tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag till den nuvarande straffbestämmelsen

— medgav, att redan enligt då gällande lag i många eller kanske i de flesta

fall straff följde å gärningar av ifrågavarande slag. Det bör i detta sammanhang

erinras örn att det fall av propaganda för preventivmedel, diket var den

direkta anledningen till preventivlagens tillkomst, redan enligt det vid samma

tid gällande stadgandet örn straff för tukt och sedlighet sårande gärning —

för vilken straffmaximum då var endast sex månaders fängelse — föranledde

frihetsstraff.

Den av denna ändring berörda delen av andra momentet i förevarande paragraf

innefattar förbud jämväl mot muntlig eller skriftlig propaganda för användande

av »föremål, som är avsett för otuktigt bruk». Även detta förbud

lärer utan olägenhet kunna utgå. Otvivelaktigt torde nämligen dylika åtgärder

vara straffbara enligt första momentet i paragrafen.

Beträffande de i det föregående ej behandlade delarna av andra momentet

i paragrafen skulle enligt min mening det riktiga vara att jämväl dessa delar

finge utgå. I stället borde då i särskild författning meddelas bestämmelser

till förhindrande av att försäljning av preventiva medel skedde under anstötliga

former. Emellertid har jag funnit mig icke böra för närvarande föreslå

någon ändring utöver vad som åsyftas med medicinalstyrelsens framställning.

Vad särskilt angår förbudet mot utbjudande till salu av preventivföremål genom

utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten har

detsamma visat sig ej utgöra hinder för ett icke anstötligt skriftligt meddelande

örn saluhållande av preventivföremål. Såsom skydd mot en braskande

eller eljest anstötlig reklam för dylika varor lärer stadgandet hava en uppgift

att fylla.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna ändringen beträffande föremål som

äro avsedda för otuktigt bruk synes böra genomföras. Då utställande eller

offentligt förevisande av dylikt föremål utan särskild bestämmelse därom kan

hänföras under paragrafens första moment, bör emellertid ändringen ske sålunda,

att dessa föremål uteslutas ur andra momentet — vilket alltså kommer

att avse allenast preventivföremål — samt att i första momentet genom

infogande i första punkten av orden »eller föremål avsett för otuktigt bruk»

stadgas förbud mot utspridande, saluhållande eller utbjudande av föremål av

sist angivet slag.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder Ilar inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag orri ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

En konsekvens av en dylik ändring torde bliva, att motsvarande ändring

bör företagas i § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen. Fråga örn denna ändring

torde jag senare få anmäla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse bilaga A1

till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

Smittsamma könssjukdomar

13,135

11,821

11,334

12,457

14,152

14,154

14,830

15,346

15,727

14,241

13,175

11,939

| På 10,000 av medelfolkmängden

22.0

19.7

18.8

20.6

23.3

23.3

24.3

25.1

25.7

23.1

_1

_1

1 Smittsamma könssjukdomar, ålder

Under 1 år.........

79

78

72

57

56

54

40

30

31

40

_

1-10 ».........

100

120

104

103

124

120

133

110

90

67

—

—

10-15 >.........

39

45

55

54

64

50

31

50

37

37

—

—

15-20 »........

1,703

1,489

1,504

1,781

2,199

2,280

1,889

2,140

2,193

1,690

—

—

20-25 ».........

4,429

3,750

3,749

4,208

4,742

4,817

5,094

5,419

5,557

4,903

—

—

25—30 ».........

3,268

2,935

2,732

2,904

3,375

3,245

3,655

3,660

3,706

3,520

—

—

30-40 ».........

2,569

2,493

2,277

2 396

2,604

2,560

2,829

2,729

2,849

2,752

—

—

40—50 ».........

687

630

579

673

694

746

810

842

869

881

—

—

50-60 ».........

161

188

184

172

200

182

221

268

316

278

—

—

Över 60 ».........

61

59

44

49

63

62

79

62

69

58

—

—

Okänd ålder.........

39

34

34

60

31

38

49

36

10

15

—

—

Epidemiska sjukdomar . . .

18,670

17,438

17,695

16,850

13,609

10,198

10,161

13,028

13,460

9,824

10,250

11,828

På 10,000 av medelfolkmängden

31.3

29.1

29.4

27.9

22.4

16.8

16.7

21.8

22.0

16.0

_1

-1

Under rubriken »Epidemiska sjukdomar» ingå, scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, paratyfus, rödsot, akut barnförlamning, sömnsjuka

och epidemisk hjärnfeber samt fr. den 1 juli 1928 även undulantfeber. gJ

-

1 Uppgift härom saknas.

55

W

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Fall av smittsam könssjukdom

enligt förste provinsialläkarnas halvmånadsrapporter.

Syphilis congenita

Syphilis acqnisita

Gonorrhoea

Ulena

molle

män

kvinnor

män

kvinnor

män

kvinnor

män

kvinnor

1932 ........

11

14

500

271

9,075

3,210

87

7

1933 ........

17

20

332

188

8,253

3,041

72

9

Fall av epidemiska sjukdomar

enligt förste provinsialläkarnas halvmånadsrapporter.

1932 1933

Scharlabansfeber................. 5,274 7,485

Difteri........... 1,913 1,728

Smittkoppor................... 10 —

Nervfeber och paratyfus.............. 615 314

Rödsot...................... 1,383 1,501

Akut barnförlamning........... 784 511

Sömnsjuka............•....... 86 75

Epidemisk hjernfeber............... 60 59

Undnlantfeber................... 125 155

10,250 11,828

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 188-

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februari

1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

jnstitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 16 februari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.

Eriksson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Grefberg och Forssman:

Redan vid tillkomsten av den bestämmelse, vars upphävande nu föreslås,

anförde dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet den 20 maj 1910

bland annat att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen

borde förbjudas, att i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken

hithörande frågor fortfarande borde få behandlas, att även för andra

fall ett ovillkorligt förbud måhända ej alltid vore på sin plats, samt att han,

för att förebygga att förbudet komme att drabba vad han ville benämna fullt

legitima framställningar i ämnet, hade tänkt sig bestämmelsens avfattning

lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag

bleve underkastade förbud endast örn de skedde »under sådana förhållanden,

att allmän fara för andras förförelse därav kommer». Dessa ord inflöto också

i lagstadgandet och återfinnas alltjämt däri. När år 1926 en lagändring föreslogs

av enahanda innebörd som den nu förevarande, har lagrådet i sitt i remissprotokollet

omförmälda utlåtande den 10 maj 1926 — som det vill synas

på goda grunder — uttalat att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl

de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende

— vilken, i allvarlig och värdig form och med beaktande av vissa i utlåtandet

närmare angivna synpunkter, från auktoritativt håll komme till stånd

uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar icke torde

kunna anses medföra någon »allmän fara för andras förförelse» och således

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr 1S8.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

icke heller komma i strid med preventivlagen; med hänsyn till denna lagrådets

åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet

öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig

upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kunde befaras medföra

risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, ansåge sig

lagrådet böra avstyrka lagändringen. Slutligen har riksdagens första lagutskott

i utlåtanden i ämnet åren 1927, 1929 och 1930 samt så nyligen som år

1933 avstyrkt förslag, åsyftande bland annat sådan lagändring varom nu är

fråga, under uttalande att någon tvekan ej längre kunde behöva råda därom

att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt upplysningsverksamhet kunde

anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i

kampen mot könssjukdomarna.

Vad sålunda förekommit lärer oförtydbart utmärka att farhågorna för att

preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet

i hithörande ämnen icke äro berättigade. Det är vid sådant förhållande

ägnat att förvåna att, såsom i ärendet upplyses vara händelsen, preventivlagen

alltjämt bland läkarna uppfattas såsom ett hinder mot en nödig och nyttig

upplysningsverksamhet. Dör undanröjande av denna missuppfattning kan

emellertid den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.

Utöver vikten av en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet

på området har något annat skäl för lagändringen ej åberopats

än nödvändigheten av att undanröja förut berörda ovisshet örn bestämmelsens

rätta innebörd. Då efter vad förut anförts någon sådan ovisshet icke

behöver föreligga samt man svårligen kan överblicka, vilka konsekvenser lagändringen

skulle få ■—- i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda

följder kunna inställa sig — föranlåtas vi att avstyrka vidtagandet

av densamma.

Justitierådet Eklund:

Jag delar den uppfattning, åt vilken tre ledamöter av lagrådet givit uttryck

i sitt i remissprotokollet återgivna yttrande över 1910 års förslag till lagstiftning

i ämnet, och lämnar därför nu föreliggande förslag utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 188.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 26 februari

1934 avgivna utlåtande över det den 16 i samma manad till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Föredraganden

anför:

»Förslaget har av en av lagrådets ledamöter lämnats utan anmärkning.

Lagrådets tre övriga ledamöter hava ansett farhågorna för att preventivlagen

skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i hithörande

ämnen icke vara berättigade. Det vore enligt dessa ledamöters mening ägnat

att förvåna att preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattades såsom ett

hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet; och för undanröjandet

av denna missuppfattning kunde den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.

Då någon ovisshet örn bestämmelsens rätta innebörd icke behövde föreligga

samt man svårligen kunde överblicka, vilka konsekvenser lagändringen

skulle få — i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda följder

kunde inställa sig — hava ifrågavarande ledamöter avstyrkt vidtagandet

av lagändringen.

Såsom framgår av det sagda är anledningen till avstyrkandet av ändringsförslaget

icke den, att en upplysningsverksamhet angående preventivföremålen

ansetts olämplig eller onödig. Behovet av en upplysningsverksamhet angående

dessa föremåls betydelse torde också numera allmänt vitsordas. De avstyrkande

ledamöterna i lagrådet hava emellertid ansett, att preventivlagen

icke utgör något hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet i

ämnet. Angående frågan huruvida fog finnes för den bland läkarna gängse

motsatta uppfattningen har jag vid remissen till lagrådet —• under hänvisning

till vad som får antagas hava varit avsett vid stadgandets tillkomst —

uttalat annan åsikt än nyssnämnda lagrådsledamöter. Jag vidhåller alltjämt,

att det måste anses i hög grad önskvärt att lagrummet undergår sådan

ändring att varje tvekan på denna punkt undanröjes. Att bibehålla det
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

samma oförändrat under hänvisning till att det bör tolkas annorlunda än ordalagen

närmast giva vid handen och på ett sätt som knappast överensstämmer

med dess avsedda innebörd kan icke anses riktigt. Detta särskilt då lagbudet

riktar sig även till personer som icke kunna förväntas hava tillgång till de

olika mer eller mindre kända källor som innehålla uttalanden örn synpunkter

vilka ansetts böra beaktas vid tillämpningen.

Gentemot uttalandet att man måste räkna med att icke önskvärda följder

av lagändringen kunna inställa sig vill jag framhålla, att straffbestämmelsen

i 13 § 1 mom. synes tillfyllest för att stävja olämpliga framställningar i förevarande

ämne. .Tåg hyser således ingen farhåga i detta hänseende.»

Föredraganden hemställer därefter att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340596

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. KU 1934:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen. Till konstitutionsutskot s. 2 i texten
  2. 1LU 1934:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten