Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)

1934-02-23 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:191, Med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4

oktober 1929 (nr 316); given Stockholms slott den 23 februari

1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse av

4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316).

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1934.

1 saini.

Nr litt

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts preposition nr 191.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316).

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

4 *.

Där tull---äger rum.

Det åligger---värdera varan.

Närmare bestämmelser — — — av Konungen.

I den mån det påkallas för kontroll å lämnad uppgift örn varas värde

äx varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts, skyldig att

tillhandahålla sina affärshandlingar för granskning på sätt Konungen

bestämmer.

7 *.

Tullfrihet under viss tid åtnjutes för:

a) transportmedel, som--— egentlig inrikestrafik;

b) transportmedel, som medföres av resande, vilken endast tillfälligtvis

skall vistas inom riket, därest transportmedlet är avsett att återutföras

sist inom ett år;

c) dragare och---ändamål; samt

d) kreatur, vilka---gå i bet.

Angående den tid och de villkor, under vilka resande må, enligt vad i

b) sägs, utan erläggande av tull förfoga över medfört transportmedel,

så ock angående tid för åtnjutande jämlikt bestämmelserna under a) av

tullfrihet för järnvägsmateriel förordnar Konungen. I övrigt —--

ett år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 191.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet K ronpri lisen - Hegén ten i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn vidtagande

av vissa ändringar i tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr

316) samt anför därvid:

I. Fråga om skärpt kontroll över uppgivna tullvärden.

Vid anmälan den 3 januari 1934 till årets statsverksproposition av behov

av anslag till tullverket (sjunde huvudtiteln, punkt 16) omnämnde

jag, att generaltullstyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser örn

rätt för styrelsen att granska vissa affärshandlingar rörande varor, för

vilka tull beräknades efter varuvärdet, och att styrelsen, under förutsättning

att den avsedda granskningsrätten komme att medgivas, hemställt

örn inrättande å styrelsens stat av en ny, för styrelsens tullbehandlingsbyrå

avsedd byråinspektörstjänst i lönegraden B 24. Jag förklarade min

avsikt vara att senare, då utredningen i ärendet avslutats, för Kungl.

Majit anmäla frågan örn avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet.

I avvaktan härå blev på min hemställan i statsverkspropositionen

anslag beräknat för omförmälda byråinspektörstjänst.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling för avlåtande

till riksdagen av den bebådade propositionen.

Till en början torde jag få redogöra för nu gällande bestämmelser angående

beräkning av varas tullvärde. De grundläggande stadgandena

härom återfinnas i 4 § av tulltaxeförordningen samt i 6—9 §§ av kungörelsen

den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen;

av sistnämnda författningsrum har 7 § erhållit sin nuvarande

lydelse genom kungörelse den 4 mars 1932 (nr 43). Därjämte äro

vissa föreskrifter meddelade i 4 och 5 §§ av generaltullstyrelsens kungörelse

den 16 december 1929 med anvisningar till tulltaxeförordningen»

tillämpningsföreskrifter (tullverkets författningssamling nr 262) samt i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

43 och 47 §§ av tullordningen den 17 oktober 1927 (tullverkets författningssamling

nr 241).

Enligt 4 § tulltaxeförordningen skall tullvärdet för oskadad vara beräknas

lika med varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet

eller, i fråga örn ej inköpt vara, lika med marknadspriset å avsändningsorten

vid tiden för avsändningen, med tillägg i vartdera fallet av

emballagets värde jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan

nedlagd kostnad, intill dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg

eller luftfartyg, till ort, dit den är bestämd eller varest den för vidare

befordran till bestämmelseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget,

eller, därest den inkommit på annat sätt, till gränsort inom tullområdet.

För vara, som lidit avsevärd skada, beräknas allenast det lägre värde,

varan vid tulltaxeringen befinnes äga å den ort, där tulltaxeringen

äger rum.

Enligt samma författningsrum åligger det varuhavaren att uppgiva

och, såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka sålunda tillhopa skola anses

utgöra oskadad varas värde. I anslutning härtill har föreskrivits, dels

i 43 och 47 §§ av tullordningen att uppgift örn varuvärdet skall intagas i

den varuanmälan, som varuhavaren jämlikt 119 § tullstadgan är skyldig

avgiva, och att uppgiften, när så påfordras, skall bekräftas medelst på

tro och heder avgiven skriftlig förklaring, att densamma vidhålles, dels

ock i 6 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen att varuhavaren

till styrkande av oskadad varas värde skall, såvitt ske kan, förete

faktura ävensom frakt- och försäkringshandlingar samt speditionsräkning.

Fakturan skall innehålla vissa närmare angivna uppgifter

samt vara av tillverkaren eller säljaren utställd på viss mottagare här

i riket, varjämte fakturans riktighet skall vara bekräftad genom namnunderskrift

av utställaren eller den eller dem, som äga teckna dennes

firma.

Fullgör ej varuhavaren vad honom åligger i fråga örn uppgivande och

styrkande av oskadad varas värde eller finner tullanstalten skälig anledning

antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga, eller

är fråga örn skadad vara, är enligt 4 § tulltaxeförordningen tullanstalten

pliktig, liksom den i allt fall är berättigad, att låta besiktiga och värdera

varan. Närmare bestämmelser örn sådan besiktning och värdering äro

meddelade i 8 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen.

Besiktningen förrättas av två personer, båda utsedda av tullanstalten.

Har besiktningen föranletts av att varuhavaren icke fullgjort honom

åliggande uppgiftsskyldighet eller utrönes vid besiktningen, att värdet

med mer än tio procent överskjuter det av varuhavaren uppgivna, skall

varuhavaren gottgöra tullverket kostnaderna för besiktningen. Åtnöjes

varuhavaren icke med värde, som blivit utrönt vid besiktningen, äger

han enligt 9 § av samma tillämpningsföreskrifter inom åtta dagar efter

besiktningens avslutande påkalla, att värdet i stället bestämmes genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5

skiljenämnd. Denna skall bestå av tre personer, av vilka en utses av

tullanstalten, en av varuhavaren och den tredje av de sålunda utsedda

gemensamt eller, där dessa ej kunna enas, av överexekutor. Har varuhavaren

icke fullgjort honom åliggande uppgiftsskyldighet eller fastställes

värdet av skiljenämnden till minst samma belopp, som åsatts vid

besiktningen, skall varuhavaren vidkännas kostnaderna såväl för skiljenämndsförfarandet

som för den föregående besiktningen. I annat fall

skola dessa kostnader gäldas av tullverket.

De i 6 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen intagna

stadgandena örn vad varuhavare har att iakttaga till styrkande av

oskadad varas värde äro i sak lika med motsvarande bestämmelser i det

förslag till tillämpningsföreskrifter, som på sin tid avgavs av generaltullstyrelsen

och som finnes publicerat i serien Statens offentliga utredningar

(1929:23).

I ett till kommerskollegium ställt, den 1 november 1929 avgivet yttrande

över berörda förslag förklarade Skånes handelskammare, att den

vid övervägande av spörsmålet huruvida man för att få fram ett tillförlitligt

marknadsvärde kunde nöja sig med de föreslagna bestämmelserna

rörande den faktura, varuhavaren hade att förete vid tulltaxeringen,

stannat vid den uppfattningen, att det beträffande varor sålda i fast

räkning torde få anses tillfyllest att varuhavaren företedde av utställaren

till riktigheten bestyrkt faktura. För varor åter, som levererades

från utländsk firma till ett dess dotterföretag i Sverige eller i konsignation,

ställde sig saken enligt handelskammarens mening annorlunda.

Det pris, till vilket ett moderföretag fakturerade varor levererade till

ett dotterförtag, bestämdes ofta av andra faktorer än varans marknadspris

och kunde mycket väl understiga detta. Även beträffande konsignationsvaror

vore risken för att företedd faktura upptoge ett lägre värde

än marknadsvärdet ofta tillfinnandes. Det syntes därför vara en

angelägenhet av synnerlig vikt att söka skapa garantier för en riktig

tull taxering av dessa varor. Visserligen innehölle tillämpningsföreskrifterna

bestämmelser örn ett värderingsförfarande genom skiljenämnd, men

skiljemannaförfarandet vore förenat med sådan kostnad och omgång, att

detsamma måste betecknas såsom en nödfallsutväg. I Danmark gällde

för vara, som ej definitivt blivit såld till Danmark eller som infördes

till filialer, agenter eller kommissionärer, att importören skulle förete

av säljaren utställd faktura, försedd med på tro och heder avgiven uppgift

av denne örn det i exportlandet gällande engrospriset för varor av

samma slag. I Norge vore föreskrivet, att vid försändelse till avsändarens

egen representant eller avdelningskontor i Norge av vara, underkastad

värdeförtullning, fakturan skulle innehålla en på heder och samvete

avgiven förklaring, att det i fakturan angivna priset icke vore lägre

än det, som avsändaren i regel betingade sig vid försäljning till utlan
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 191.

det eller på hemmamarknaden. Det syntes handelskammaren lämpligt,

att bestämmelser liknande dessa i Danmark och Norge gällande utfärdades.

I utlåtande den 8 november 1929 över samma förslag förklarade sig

kommerskollegium finna vad Skånes handelskammare sålunda anfört

förtjäna allt beaktande. Emellertid framhöll kollegium, att i vissa fall

svårigheter kunde möta att angiva, ett allmänt marknadsvärde, exempelvis

för utländsk firma, som till dotterbolag i Sverige exporterade sådana

delar till maskiner eller apparater, vilka icke vore handelsvaror i vanlig

mening. Kollegium inskränkte sig därför till en hemställan, att lämpligheten

och genomförbarheten av föreskrifter i det av handelskammaren

angivna syftet matte genom generaltullstyrelsens försorg bliva föremål

för närmare prövning.

Med anledning av vad handelskammaren och kommerskollegium sålunda

anfört anbefallde Kungl. Majit genom remiss den 29 november

1929 generaltullstyrelsen att verkställa utredning beträffande frågan örn

styrkande av värdet å sådana värdefull underkastade varor, som av utländskt

företag levererades till dotterföretag i Sverige eller hit infördes

i konsignation, samt att till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Till åtlydnad härav har nu generaltullstyrelsen

i skrivelse den 17 oktober 1933 avgivit utredning och förslag

i ärendet, därvid styrelsen tillika överlämnat från tullbehandlingsinspektionema

i Stockholm, Göteborg och Malmö infordrade yttranden.

I sin nyssnämnda skrivelse har generaltullstyrelsen till en början berört

frågan örn behovet av skärpt kontroll över uppgivna tullvärden och

därutinnan anfört följande:

Enligt gällande bestämmelser skall beträffande värdefull underkastade

varor det för tullberäkningen grundläggande värdet utgöras av inköpsrespektive

avsändningsortens marknadspris å varan vid tiden för inköpet

respektive avsändningen jämte tillägg av vissa med varans försändning

till Sverige förenade kostnader. Då emellertid stadgats, att detta

värde skall styrkas genom faktura, kommer tullvärdet i vårt land, liksom

i flertalet främmande länder, vilkas lagstiftning på här ifrågavarande

område icke påverkats av särskilda åtgärder till förhindrande av

dumping, i realiteten att bliva beroende av de på den utländska exportmarknaden

tillämpade prisen och ej av de å inköps- respektive avsändningsorten

gällande inhemska prisnoteringarna.

För att ett fakturapris skall kunna godtagas som grund för tullvärdets

beräkning måste uppenbarligen krävas, att det ger ett riktigt uttryck

för det å den utländska exportmarknaden gällande priset, givetvis med

hänsyn tagen till köpets storlek och övriga i det särskilda fallet föreliggande

omständigheter. I allmänhet torde man också kunna utgå från

att fakturapriset, då det grundar sig på en mellan köpare och säljare i

fri och öppen marknad träffad överenskommelse, icke företer några större

avvikelser från exportmarknadens gängse pris. Föreligga icke dessa

förutsättningar, är det å andra sidan tydligt, att det fakturerade priset

icke kan tillmätas samma bevisvärde rörande det allmänna marknadspriset.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 191. 7

Härvid kommer torst i betraktande det fall, att aagot verkligt köp

icke föreligger, såsom förhållandet är exempelvis i fråga örn konsignationsförsändelser.

I dylikt fall utgör den vid tulltaxeringen företedda

fakturan i regel en å försäljningskommissionär utställd proforma-faktura.

Beträffande sådana fakturor Ilar man att räkna med en strävan

hos vederbörande att nedbringa priset till det minsta möjliga, så att det

ofta kommer att innefatta endast tillverkningskostnaderna för varan

utan tillägg för skälig handelsvinst.

Den omständigheten, att en verklig inköpsfaktura föreligger, innehar

emellertid icke heller under alla förhållanden tillräckliga garantier för

överensstämmelse mellan fakturavärdet och marknadspriset. Detta inträffar

i synnerhet, då fakturorna gälla kontrahenter, vilka stå i större

eller mindre ekonomisk intressegemenskap med varandra, såsom utländsk

företagare eller säljare i förhållande till dotterföretag eller filial.

På faktureringen till högre eller lägre pris kommer i dylika fall att bero,

huruvida större eller mindre del av handelsvinsten blir beskattad hos

moderbolaget eller hos dotterbolaget respektive filialen, varför det säkerligen

icke är uteslutet, att vid faktureringen större hänsyn ofta tages till

beskattningssynpunkten än till rent kommersiella faktorer. Erfarenheten

har också visat, att ett dotterbolags ställning till moderbolaget, sådan

den ter sig efter faktureringen, kan bliva föremål för reglerande åtgärder

periodvis eller vid enstaka tillfällen, exempelvis i samband med

bokslutet.

Vidare må erinras örn sådana fall, då avsändaren levererar varan

franko, förtullad. Förtullningen sker då ofta genom ombud, som tillställes

en proforma-faktura, vars tillförlitlighet man, enligt vad erfarenheten

visat, ofta har anledning att draga i tvivelsmal. Flera andra olika

fall kunna förekomma, då godtagandet av det i en företedd faktura angivna

värdet skulle medföra en allt för låg tullbeskattning.

Av det ovan anförda framgår, att anledning ofta kan föreligga för tullverket

att anställa kontroll däröver, att i företedda fakturor angivna värden

verkligen motsvara de marknadspris, som skola läggas till grund för

tullberäkningen. Den åtgärd, vederbörande tullanstalt i dylika fall har att

vidtaga, består i att tillkalla besiktningsmän för värdets utrönande. Man

lär emellertid icke kunna anse, att denna till buds stående möjlighet i fall,

som här avses, innebär tillfredsställande garantier för en riktig tullbeskattning.

Först och främst ligger i sakens natur, att med hänsyn till

tulltaxeringsgöromålens behöriga gång nämnda förfarande måste anlitas

med viss försiktighet. Tulltaxeringsförrättarna besitta vidare i allmänhet

icke så ingående kännedom örn marknadsprisen, att de äro i stånd

att bedöma, huruvida i det särskilda fallet besiktning kan vara motiverad

eller ej. Dessutom har det ofta, särskilt å mindre och medelstora

tullplatser, mött svårigheter att finna personer, som kunna anses vara

i erforderlig grad sakkunniga och opartiska och samtidigt äro villiga

att åtaga sig uppdrag såsom besiktningsmän. Då härtill även kommer,

att värderingsförfarandet, därest det icke föranleder större höjning av

det uppgivna varuvärdet, medför kostnader för statsverket, är förklarligt,

att nämnda förfarande endast kommit tili användning som en nödfallsutväg,

när det varit uppenbart, att en större differens förelegat mellan

det verkliga och det uppgivna värdet,

I betraktande härav måste det anses vara av stor betydelse icke endast

för statsverket men även för den inhemska tullskyddade industrien

och den lojala importhandeln, att åtgärder vidtagas för att bereda tull
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

verket möjlighet att jämväl i annan form än ovan nämnts utöva kontroll

över riktigheten av de vardén, som bagges till grund för tullberäkningen

fekfåsidosättls f0rutsättning att trafikens berättigade krav härigenom

Beträffande det av Skånes handelskammare ifrågasatta införandet i

den svenska tullagstiftningen av bestämmelser örn skyldighet för utländsk

leverantör att under vissa förhållanden avgiva särskild deklaration i

fråga örn det fakturerade prisets förhållande till gängse marknadspris

bär generaltullstyrelsen yttrat i huvudsak följande:

För att vinna, en såvitt möjligt allsidig belysning av förevarande spörsmål

hade styrelsen införskaffat uppgifter angående de bestämmelser, som

gande pa ifrågavarande område i Danmark, Norge, Finland, Nederländerna,

Belgien, Frankrike och Amerikas Förenta Stater. Av de inhämtade

uppgifterna framgmge, att man, med undantag för Danmark och

■Norge, i allmänhet icke i utlandet — åtminstone icke i länder, vilkas bestämmelser

på här ifrågavarande område vore jämförbara med de i

Sverige gapande — till kontroll av tullvärdet infört någon sådan deklarationsplikt,

som Skånes handelskammare ansåge lämpligen böra föreskrivas.

Det syntes, även kunna ifrågasättas, huruvida införandet av en

dylik deklaratmnsplikt för vårt lands vidkommande skulle bliva av större

praktisk betydelse för kontrollen över tullvärdenas riktighet. Såsom

kommerskoHegium i sitt utlåtande över förslaget till tillämpningsföreskrifter

till tulltaxeförordningen framhållit, skulle i vissa fall svårigheter

mota — exempelvis för utländsk firma, som till dotterbolag i Sverige

exporterade sådana delar till maskiner och apparater, vilka icke

vöre handelsvaror i vanlig mening — att angiva ett allmänt handelsvarde.

Men även för det fall, att de importerade produkterna utgjorde

verkliga handelsvaror, kunde man draga i tvivelsmål, huruvida det vore

lämpligt att i nu berörda hänseende ställa större krav på de utländska

takturautställarna.. Man hade nämligen att räkna nied en obenägenhet

hos dessa att, då likvid skulle erläggas med det i fakturan angivna beloppet,

även örn detta vore lägre än vad som i vissa andra fall debiterades,

deklarera ett högre allmänt marknadsvärde än det i fakturan angivna

priset. Kunde man vinna garanti för att tullen ej beräknades efter

lägre pris än det, som mottagaren hade att erlägga, syntes också berättigade

krav vara tillgodosedda. Då därtill komme, att något tryck å de

utländska fakturautställarna givetvis icke kunde utövas från svensk

myndighets sida, ville det synas, som örn den föreslagna deklarationsplikten

icke skulle kunna leda till åsyftat resultat. Vad särskilt anginge

de norska bestämmelserna kunde framhållas, att de gåve anledning till

tveksamhet angående den rätta innebörden, enär de utginge från två

olika marknadspris, nämligen priset vid försäljning till utlandet och

priset å hemmamarknaden, vilka uppenbarligen kunde förete en rätt avsevärd

skillnad. . Generaltullstyrelsen funne sig sålunda icke kunna giva

sm anslutning till Skånes handelskammares förslag i nu ifrågavarande

punkt.

För egen del har generaltullstyrelsen funnit förevarande spörsmål böra

lösas genom att tullverket tillerkännes rätt att för kontroll å riktigheten

av lämnade värdeuiipgifter granska vederbörande importörers handels
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19 J. 9

böcker oell övriga affärshandlingar. Härom har styrelsen anfört följande:
Då

till grund för beräkningen av tullvärdet i regel lades en varas

marknadsvärde, sådant det framginge genom en normal köpetransaktion,

hade styrelsen vid ett övervägande av de åtgärder, som kunde befinnas

ändamålsenliga, kommit till den uppfattningen, att en granskning av tullvärdenas

riktighet för att kunna lämna mera påtagliga resultat i första

hand borde inriktas på en kontroll däröver, att vid tulltaxeringen

uppgivna och med faktura styrkta värden stöde i överensstämmelse

med de belopp, som i verkligheten kommit säljaren eller avsändaren

till godo. Tullmyndigheterna syntes därför böra erhålla möjlighet

att i tvivelaktiga fall övertyga sig örn att säljaren blivit i köparens

böcker krediterad för just det belopp, som upptoges i fakturan, samt

att inga andra avräkningsförfaranden förekommit mellan parterna än

som framginge av de vid tulltaxeringen företedda handlingarna. En sådan

kontroll förutsatte emellertid rätt att företaga granskning av importörens

handelsböcker och övriga affärshandlingar vid en tidpunkt, då

parternas mellanhavanden kunde antagas hava blivit slutligt reglerade.

Denna kontrollmöjlighet anlitades flerstädes i utlandet, bland annat i

Danmark, Norge och Amerikas Förenta Stater. I Frankrike och Belgien

förekomme jämväl granskning i dylikt avseende. Granskningen utövades

dock i sistnämnda länder ej direkt av tullmyndigheten utan verkställdes

på därom av tullverket gjord framställning av den myndighet, på

vilken ankomme tillämpningen av den samtidigt med tullen utgående

omsättningsskatten.

För vårt lands vidkommande komme även bokföringsgranskning till

användning vid kontroll av självdeklarationer för inkomstbeskattningen.

Enligt 32 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

ålåge det skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig

föra handelsböcker, att efter anmaning av landskamrerare, i den utsträckning

denne prövade nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill

hörande handlingar för granskning, som befunnes erforderlig för en

behörig taxering.

Med hänsyn till vad sålunda redan gällde pä ett närliggande område

syntes principiella betänkligheter icke kunna resas mot att i tullagstiftningen

som kontrollmedel införa granskning av importörs affärshandlingar.

Enligt styrelsens uppfattning skulle säkerligen blotta förefintligheten

av en tullmyndigheten tillkommande granskningsbefogenhet vara

ägnad att i viss mån avhålla illojala importörer från att till tullmyndigheterna

lämna ofullständiga eller vilseledande uppgifter vid beräkningen

av införda varors tullvärden.

Då en granskning av här ifrågavarande slag uppenbarligen utgjorde ett

arbete av grannlaga natur, finge det anses lämpligt, att granskningen

verkställdes utav en av styrelsen beordrad tulltjänsteman. I detta sammanhang

kunde erinras därom, att tullverkets tjänstemän genom 27 § tullstadgan

ålagts iakttaga tystnadsplikt beträffande enskildas affärsförhållanden.

I åtskilliga fall syntes granskningen efter framställning av viss tullanstalt

kunna anförtros åt tjänsteman vid den lokala förvaltningen. I

andra fall åter erfordrades för ändamålet särskilt kvalificerad personal.

Styrelsen hade därför i det för budgetåret 1934/1935 avgivna förslaget till

utgiftsstater för tullverket upptagit en ny baninspektör,stjänst å styrel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sens tullbeliandlingsbyrå, vilken tjänst vore avsedd att besättas med person,

som ägde erforderliga kvalifikationer på det bokföringstekniska området

för att kunna leda granskningsarbetet. Därest styrelsen erhölle en

på området kvalificerad kraft, borde, såsom nu skedde flerstädes i utlandet,

ett samarbete kunna etableras mellan tullverkets och taxeringsmyndigheternas

granskningsmän, vilket uppenbarligen skulle kunna vara till

fördel för båda parterna.

Erhölle styrelsen sådan befogenhet att granska importörs bokföring,

som nu angivits, syntes vara lämpligt, att varuhavaren, såsom föreskrivits

i Danmark och Norge, vid tulltaxering av värdetull underkastade varor

ålades till tullverket avlämna ett duplettexemplar av fakturan. Beräkningen

av varas tullvärde skedde för närvarande med ledning av en

faktura, som företeddes vid tulltaxeringen och därefter återställdes till

varuhavaren. Därest tullmyndigheterna erhölle duplettfakturor och dessa

från olika orter insändes till styrelsen, skulle en jämförande, hela landet

omfattande fakturagranskning kunna komma till stånd. För Danmarks

vidkommande utövades fakturagranskning i Köpenhamn genom ett särskilt

organ, den s. k. fakturakontrollen, i vars uppgift inginge att på basis

av vid tulltaxeringarna avlämnade duplettfakturor verkställa jämförande

undersökning av prisen i företedda fakturor. Duplettfakturorna

lämnade material för verkställande av omförmälda bokföringsgranskning,

och en kontroll av att de i fakturorna lämnade uppgifterna vore riktiga

skulle även bliva till gagn för det allmänna bedömandet av importvarornas

marknadsvärden. Härvid förutsattes att de olika tullanstalterna

i samband med översändandet till styrelsen av duplettfakturorna fäste

uppmärksamheten på fall, där sådana omständigheter framkommit, att en

granskning syntes vara påkallad. Den överblick över tulltaxeringsarbetet

på ifrågavarande område vid olika tullplatser, som erhölles vid granskningens

centralisering inom styrelsen, borde även kunna bidraga till genomförandet

av likformighet i tulltaxeringen, en fördel, som knappast

skulle kunna ernås vid granskningens överlåtande till en för tulltarifferingen

främmande myndighet.

Avlämnandet av duplettfaktura borde icke bereda importhandeln några

större olägenheter, helst som möjlighet skulle förefinnas att i särskilda

fall lämna en avskrift av fakturan. Det torde nämligen redan nu vara

brukligt, att fakturor utställdes i ett flertal exemplar, och, såsom redan

nämnts, erfordrades för närvarande duplettfakturor vid införsel till Danmark

och Norge.

I fråga örn påföljd för varuhavare i de fall, då uppgivet tullvärde höjes

eller då varuhavare vägrar att tillhandahålla sina affärshandlingar

för granskning har generaltullstyrelsen därefter yttrat följande:

Därest vid granskning av importörs bokföring skulle befinnas, att tullen

å en till riket införd vara bör beräknas å högre värde än som uppgivits

vid tulltaxeringen, åligger det importören enligt stadgandet i 3 §

av förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall

vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket att, såvida krav mot honom

anställes inom två år från det avgiften senast bort erläggas, till tullverket

inbetala det felande tullbeloppet,

Varuhavare, som avlämnar oriktig uppgift vid beräkning av inkommen

varas tullvärde, kan för närvarande, så vitt allmänna strafflagens

bestämmelser icke äro tillämpliga, åtalas enligt bestämmelserna i

4 ( av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varu
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 191.

11

införsel. För att vederbörande skall kunna fällas till straff nied tillämpning

av sistnämnda lagrum erfordras emellertid bevisning örn att åtgärder

vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande

vid tulltaxeringen helt eller delvis undandraga varan stadgad avgift till

tullverket. Erfarenheten har visat, att det ofta är förenat med stora svårigheter

att förebringa sådan bevisning. Med hänsyn härtill torde effektiviteten

av här ovan ifrågasatta åtgärder böra säkerställas genom ett

enklare förfarande vid beivrandet av förseelser än som nu står till buds.

I sådant syfte synes för det fall, att genom granskning av affärshandlingar

utrönt tullvärde väsentligt överstiger det vid tulltaxeringen uppgivna,

lämpligen böra stadgas en påföljd, bestående däri, att varuhavaren

får vidkännas ökad tull genom en höjning av tullvärdet, förslagsvis bestämd

till högst fem gånger skillnaden mellan det slutligen utrönta och

det uppgivna värdet. I anslutning till vad som gäller i fråga örn bestridandet

av kostnaderna för verkställd besiktning, borde höjningen endast

tillämpas i det fall, att det utrönta värdet överstiger det uppgivna med mer

än 10 procent.

För vinnande av önskvärd likformighet i tillämpningen av bestämmelserna

rörande denna påföljd och till förenkling av prövningsförfaraudet

i detta avseende torde böra anförtros åt generaltullstyrelsen att avgöra,

huruvida det utrönta värdet skall höjas för tullberäkningen, samt, där sådan

höjning anses böra ifrågakomma, närmare bestämma dess storlek

inom fastställd gräns.

Den påföljd, som sålunda i vissa fall skulle grundas på en eftergranskning

av handelsböcker m. m., synes böra utsträckas att omfatta även det

fall, att ett vid besiktning eller av skiljenämnd utrönt värde befinnes väsentligt

överstiga det, som uppgivits vid tulltaxeringen. Även då tullvärdet

utrönes på sistnämnda sätt, kunna sådana omständigheter framkomma,

att varuhavaren, utöver kostnaderna för själva förfarandet, bör få vidkännas

en särskild påföljd, avvägd med hänsyn till skillnaden mellan det

fastställda och det uppgivna värdet.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att bestämmelse angående

påföljd av väsentligen samma slag, som här ifrågasatts, redan tidigare

förekommit i svensk tullagstiftning. Sålunda kunde, enligt § 52 mom. 1

av den numera urkraftträdda tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35), den omständigheten,

att gods vid försändning inrikes orter emellan anträffades

utan förpassning, där sådan erfordrades, för ägaren till godset medföra

bötespåföljd, i huvudsak bestämd till två procent av godsets värde eller

dubbel införseltull, beroende på den bevisning, som kunde åstadkommas

rörande godsets karaktär i tullhänseende.

Styrelsen har även haft under övervägande, huruvida icke viss påföljd

borde stadgas för importör, som vägrar att trots anmaning av styrelsen

tillhandahålla sina affärshandlingar för verkställande av erforderlig

granskning. Då någon påföljd i dylikt avseende hittills icke kommit

till införande i taxeringslagstiftningen och man torde kunna räkna med

att en importör helst vill undvika sådana konsekvenser med avseende å

tulltaxeringen, som ett undanhållande av affärshandlingarna skulle medföra,

anser styrelsen sig för närvarande icke böra framlägga förslag i

dylikt hänseende.

I enlighet med vad sålunda anförts och under framhållande av att

riksdagens medverkan syntes krävas för införande av rätt till granskning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

av affärshandlingar och till höjning för tullberäkningen av varas tullvärde.

i anledning varav erforderliga föreskrifter i dessa delar herde införas

i tull taxef bror dningen, har generaltullstyrelsen föreslagit, att 4 §

av sagda förordning måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Där tull---äger rum.

Det åligger ----värdera varan.

Närmare bestämmelser angående styrkande av oskadad varas värde

ävensom angående varas besiktning och värdering meddelas av Konungen.

I den mån sådant påkallas för kontroll å av varuhavare lämnad uppgift

örn varas värde må, på sätt Konungen bestämmer, granskning ske av

varuhavares affärshandlingar.

Därest vid besiktning, värdering eller granskning, som nyss sagts, värdet

fastställes till belopp, som med mer än 10 procent överstiger det av

varuhavaren uppgivna, må värdet för tullberäkningen kunna efter generaltullstyrelsens

beprövande höjas med högst fem gånger skillnaden mellan

det sålunda utrönta och det uppgivna värdet.

Under förutsättning att detta ändringsförslag vunne bifall har generaltullstyrelsen

hemställt, att i 6 § av de utav Kungl. Maj:t meddelade tilllämpningsföreskrifterna

till tulltaxeförordningen måtte intagas bland annat

föreskrift örn skyldighet för varuhavare att avlämna duplettexemplar

av faktura ävensom vissa närmare bestämmelser örn granskningsrätten.

Över det av generaltullstyrelsen sålunda avgivna förslaget har kommerskollegium

efter remiss avgivit utlåtande den 21 december 1933 samt

därvid fogat yttranden av rikets samtliga handelskammare.

För innehållet av dessa yttranden har kommerskollegium i sitt utlåtande

lämnat följande redogörelse:

Bland handelskamrarna vore uppfattningarna starkt divergerande i

den föreliggande frågan. Handelskamrarna i Göteborg, Örebro, Gävle,

Karlstad, Luleå och Visby tillstyrkte sålunda i det väsentliga generaltullstyrelsens

förslag; likaså handelskammaren i Malmö, den sistnämnda dock

med viss tvekan och förordande samtidigt det av handelskammaren tidigare

framförda förslaget örn införande av viss deklarationsplikt i närmaste

anslutning till de i Danmark och Norge i berörda hänseende gällande

bestämmelserna. Handelskammaren i Norrköping, som med hänsyn

till den korta remisstiden ej varit i tillfälle underkasta ärendet någon

mera ingående granskning, ansåge visserligen önskvärt, att tullmyndigheterna,

i den mån så erfordrades, erhölle ökade möjligheter till fastställande

av riktiga tullvärden, men förmenade, att redan nu tillräckliga sådana

möjligheter förelåge. Handelskamrarna i Stockholm, Borås, Jönköping

och Sundsvall ställde sig i huvudsak avvisande till det framlagda

förslaget, särskilt med hänsyn till den för tullverket föreslagna rätten till

bokföringsgranskning, som ansåges bliva för importörer onödigtvis besvärande

och betungande bland annat genom den tidsutdräkt, som därigenom

skidle vållas. Stockholms handelskammare, som ansåge, att hela

frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning, föresloge såsom

lämplig utväg för vinnande av en önskvärd, ökad kontroll införande

av deklarationsplikt med skyldighet för varumottagare att, där så påfordrades,

framlägga bevis för riktigheten av lämnade uppgifter genom

granskning, verkställd av auktoriserad revisor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

13

För egen del Ilar kommerskollegium anfört bland annat följande:

Den av generaltullstyrelsen förebragta utredningen hade enligt kollegii

åsikt givit starkt belägg för önskvärdheten av att åtgärder snarast vidtoges

för att bereda tullmyndigheterna ökade möjligheter till beivrande

av missbruk vid avlämnandet av de värdeuppgifter, som skulle läggas

till grund för tulltaxeringen. Detta gällde uppenbarligen framför allt

sådana fall, där vara infördes i konsignation med företeende av en proforma-faktura,

men även införsel och fakturering till i Sverige etablerade

dotterbolag eller filialer till utländska företag ävensom leveranser

av varor franko, förtullade genom förmedling av ombud för säljaren. I

flertalet dylika fall torde föreligga en stark tendens för den utländske leverantören

att vid faktureringen åsätta varan lägsta möjliga pris. Vad i

ärendet härom anförts finge anses innebära tillfyllestgörande bevis för

nödvändigheten av ett skärpt kontrollförfarande, särskilt i dylika fall.

Den i sådant syfte av handelskammaren i Malmö föreslagna bestämmelsen

örn deklarationsplikt för säljaren i dylika fall syntes, såsom av generaltullstyrelsen

framhållits, knappast kunna anses fullt tillfredsställande;

den skulle även i åtskilliga fall i tillämpningen vålla avsevärd omgång

och besvär både för tullverket och mottagaren. Såväl ur den lojala importhandelns

som ur den inhemska industriens synpunkt måste det emellertid

anses vara en angelägenhet av verklig vikt, att icke vissa importörer

bereddes möjligheter att delvis undandraga sig erläggandet av den

avsedda tullen å importerad vara. Kollegium anslöte sig därför till generaltullstyrelsens

förslag örn sådan ändring av 4 § i tulltaxeförordningen,

varigenom, då så ansåges påkallat, en efterkontroll av lämnad uppgift örn

varas värde genom granskning av varuhavares affärshandlingar skulle

kunna äga rum.

Kollegium utginge från att sådana särskilda kontrollåtgärder endast

skulle av tullverket tillgripas i de fall, då grundad anledning ansåges föreligga

att misstänka felaktig fakturering eller värdedeklaration. Med hänsyn

härtill ville det synas som örn de av vissa handelskammare uttalade

farhågorna för att den föreslagna befogenheten att granska varuhavares

affärshandlingar och handelsböcker skulle i tillämpningen verka alltför

besvärande för handelsfriheten knappast kunde anses tillräckligt grundade.

Principiellt sett syntes väl i övrigt en felaktig uppgift av varuhavare

rörande importvaras värde i syfte att därigenom delvis undgå tullbeskattning

böra jämställas med underlåtenhet att deklarera inkomst för

undvikande av inkomstskatt. Då numera vissa möjligheter beretts till

kontroll av skattskyldigs bokföring för förhindrande av undertaxering i

sistnämnda fall, syntes det även principiellt riktigt och lämpligt att möjliggöra

en liknande kontroll för undvikande av undertaxering av tullavgift.

Kollegium ville icke heller motsätta sig det av generaltullstyrelsen föreslagna

tillägget till 4 § tulltaxeförordningen, varigenom generaltullstyrelsen

bemyndigades i de fall, då vid besiktning, värdering eller granskning

åsatt värde med mer än tio procent överstege det av varuhavaren uppgivna,

vid tullberäkningen åsätta varan på visst sätt förhöjt varuvärde

oell sålunda tillämpa strafftull.

Tillämpningen därav syntes visserligen i princip böra begränsas till de

fall, då grundad anledning förelåge för antagande, att uppsåtligt felaktig

värdedeklaration avgivits. Fullt bindande bevisning rörande sådant svik
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Majlis proposition nr 191.

ligt uppsåt torde emellertid, i flertalet fall vara svår att åstadkomma ock

syntes därför ej böra uttryckligen påfordras.

Generaltullstyrelsens förslag örn åläggande för varuhavare att vid förtullningen

avlämna duplettexemplar av faktura biträddes likaledes av

kollegium.

■ Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen äger vederbörande

tullmyndighet, då den vid tulltaxering av en värdefull underkastad

vara finner anledning antaga, att ett uppgivet varuvärde understiger

det verkliga, tillkalla besiktningsmän för värdets utrönande. Någon

annan möjlighet att utöva kontroll över riktigheten av uppgivna tullvärden

står för närvarande icke till buds. Emellertid har besiktningsförfarandet,

såsom generaltullstyrelsen framhållit, i praktiken endast kommit

till användning i de fall då det varit uppenbart, att en större differens

förelegat mellan det verkliga och det uppgivna värdet. Särskilt torde

detta förhållande sammanhänga med de i det föregående omnämnda, för

statsverket mindre förmånliga reglerna beträffande skyldigheten att gälda

kostnaderna för besiktning och därpå eventuellt följande värdering genom

skiljenämnd. Men även bortsett härifrån torde besiktningsförfarandet

i tillämpningen vara förenat med så många svårigheter och olägenheter,

att det icke gärna kan sägas innebära någon tillfredsställande garanti

för en riktig tullbeskattning i här avsedda fall. Då det såväl ur

statsfinansiell synpunkt som av hänsyn till den inhemska tullskyddade

industriens och den lojala importhandelns intressen uppenbarligen är av

stor vikt att i möjligaste mån söka hindra varje försök från mindre nogräknade

importörers sida att undandraga sig stadgade tullavgifter, anser

även jag önskvärt, att tullverket beredes möjlighet att jämväl i annan

form än som för närvarande sker utöva kontroll över riktigheten av de

värden, som läggas till grund för tullberäkningen. Att ett verkligt behov

av åtgärder i sådan riktning föreligger har vitsordats i flertalet av de

i ärendet avgivna yttrandena och har med särskild styrka framhållits av

tullbehandlingsinspektionerna i Göteborg och Malmö.

I fråga örn sättet för kontrollens anordnande har Skånes handelskammare

förordat införande efter danskt och norskt mönster av skyldighet

för den utländske leverantören att i vissa fall avgiva en särskild deklaration

beträffande det fakturerade prisets förhållande till gängse marknadspris.

Emellertid är att märka, att såväl i Danmark som i Norge vid sidan

av denna deklarationsplikt stadgats rätt för tullmyndigheterna att

kontrollera värdeuppgifternas riktighet genom granskning av vederbörande

importörs affärsböcker, korrespondens m. m. Att deklarationsplikten

enbart för sig skulle medföra någon mera avsevärd förbättring, synes

mig knappast antagligt. Då den dessutom otvivelaktigt i många fall skulle

vålla betydande omgång och besvär både för tullverket och mottagaren,

anser jag mig icke kunna förorda detta förslag.

För egen del har jag funnit generaltullstyrelsens förslag örn rätt för tull
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

15

verket att utöva kontroll genom granskning av vederbörandes bokföring

och övriga affärshandlingar innefatta den lämpligaste och mest effektiva

utvägen. Jag förbiser icke, att ej heller genomförandet av detta förslag under

alla förhållanden kan leda till åsyftat resultat. Man lärer nämligen få

räkna med, att en importör, som avsiktligt uppgiver för låga tullvärden, ofta

också söker ordna sin bokföring på sådant sätt, att åtminstone skenbar

överensstämmelse förefinnes mellan denna och de uppgivna värdena.

Denna omständighet bör dock enligt min mening icke föranleda till att

man lämnar oprövad en åtgärd, som kommit till användning i ett flertal

andra länder. För nyss antydda fall torde den likaledes föreslagna jämförande

fakturagranskningen å styrelsens tullbehandlingsbyrå kunna väntas

bliva i viss mån vägledande och bereda större möjligheter till ett riktigt

fastställande av värdena. De handelskammare, som ställt sig avvisande

mot förslaget, hava till stöd för sin ståndpunkt huvudsakligen framhållit,

att bokföringsgranskningen enligt deras mening skulle bliva alltför

besvärande för importörerna. För egen del måste jag finna dessa farhågor

till väsentlig del ogrundade. Sedan med hänsyn till de begränsade

arbetskrafter, som för ändamålet kunna stå till buds, torde det vara tydligt,

att granskningsrätten icke kan tagas i anspråk i någon större omfattning

utan måste inskränkas till sådana fall, där en mera påtaglig anledning

finnes att ifrågasätta riktigheten av lämnade värdeuppgifter.

Detta utesluter dock icke, att den föreslagna anordningen kan komma att

medföra betydande fördelar. Såsom generaltullstyrelsen framhållit, lärer

nämligen blotta förefintligheten av en granskningsbefogenhet vara ägnad

att i viss mån avhålla illojala importörer från att lämna ofullständiga eller

vilseledande uppgifter örn införda varors värde.

Enligt 8 § i tullstadgan förstås med varuhavare den som på grund av

äganderätt eller eljest är berättigad att förfoga över vara. När förtullning

sker genom ombud för säljaren, torde ombudet, vanligen en speditör,

enligt nämnda stadgande vara att anse som varuhavare. I ett sådant

fall bör rätten till bokföringsgranskning, för att den överhuvud skall hava

någon betydelse, uppenbarligen rikta sig mot den, för vars räkning varan

införts. Att detta även av generaltullstyrelsen avsetts framgår av förslaget

till ändrad lydelse av 6 § i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen.

För att möjliggöra detta synes emellertid det av generaltullstyrelsen

föreslagna tillägget till 4 § tredje stycket tulltaxeförordningen

böra undergå någon jämkning.

Generaltullstyrelsen har vidare föreslagit, att därest vid besiktning, värdering

eller granskning värdet fastställes till belopp, som med mer än tio

procent överstiger det uppgivna, värdet för tullberäkningen skulle kunna

efter styrelsens beprövande höjas med högst fem gånger skillnaden mellan

det utrönta och det uppgivna värdet. Förslaget har motiverats med svårigheten

att förebringa sådan bevisning, som erfordras för att en varuhavare,

vilken avlämnat oriktig värdeuppgift, skall kunna fällas till ansvar enligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 191.

4 § ] morn. i lagen om straff för olovlig varuinforselj detta lagrum är nämligen

tillämpligt endast då »åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom

tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga

vara stadgad avgift till tullverket». Jag anser mig emellertid i

denna del icke kunna biträda styrelsens förslag, vilket skulle innebära möjlighet

för administrativ myndighet att efter eget beprövande ådöma straffpåföljd

för ett förfarande, som även skulle kunna åtalas vid domstol men

som i sådant fall skulle kunna straffas endast under vissa strängare förutsättningar.

Därest en utvidgning i en eller annan form av det straffbara

området anses böra genomföras, lärer detta böra ske genom ändring

i berörda lag, men tillsvidare synes man kunna avvakta resultatet

av de av mig förordade övriga åtgärderna.

I detta sammanhang har jag emellertid haft under övervägande, huruvida

icke en viss garanti mot oriktiga värdeuppgifter skulle kunna vinnas

genom lämplig jämkning av reglerna örn skyldighet att bestrida kostnaderna

för besiktning och skiljenämndsförfarande. I detta avseende gäller,

såsom redan förut omnämnts, att varuhavaren skall gottgöra tullverket

kostnaden för besiktning, därest det vid besiktningen utrönta värdet med

mer än tio procent överstiger det av varuhavaren uppgivna. Hänskjuter

varuhavaren värdebedömningen till skiljenämnd, skall tullverket gälda

kostnaderna såväl för skiljenämndsförfarandet som för den föregående besiktningen,

så snart det av skiljenämnden fastställda värdet understiger

det vid besiktningen åsätta. Därest samtliga ledamöter i nämnden stanna

vid olika värden, vilket är det vanligen förekommande fallet, bestämmes

värdet genom medeltalsberäkning. Då alltså den av varuhavaren utsedde

skiljemannen i allmänhet endast behöver nämna ett lagom lågt värde

för att skiljenämndsförfarandet skall leda till åtminstone någon nedsättning

av det vid besiktningen åsätta värdet, föreligger uppenbarligen stor

risk för att tullverket skall drabbas av kostnaderna för båda förrättningarna.

Enligt vad i ärendet uppgivits är detta också nästan undantagslöst

fallet. Generaltullstyrelsen, som i sin utredning ägnat uppmärksamhet

jämväl åt förevarande spörsmål, har för sin del ansett det icke vara rättvist

att statsverket belastas med dessa kostnader i fall, då slutresultatet av värderingsförfarandet

innebär höjning av det uppgivna värdet. Då skiljenämndsförfarande

komme till användning, borde enligt styrelsens mening

kostnaderna såväl för nämnda förfarande som för besiktningen i fråga örn

oskadad vara alltid åvila varuhavaren, när det av skiljenämnden fastställda

värdet överstege det av varuhavaren uppgivna. I fråga örn skadad vara,

för vilken någon uppgiftsskyldighet rörande värdet icke föreligger, skulle

däremot de nuvarande bestämmelserna icke behöva undergå någon ändring.

Kommerskollegium, som likaledes berört denna fråga, har ansett

varuhavarens skyldighet att ensam gälda kostnaderna för båda förrättningarna,

då fråga är örn oskadad vara, böra begränsas till de fall, då det

av skiljenämnden åsätta värdet med mer än tio procent överstiger det av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

17

varuhavaren uppgivna. Om förstnämnda värde med högst tio procent överstiger

det uppgivna, syntes enligt kollcgii mening samma kostnader skäligen

böra delas mellan varuhavaren och tullverket. För egen del håller

jag före, att örn hithörande bestämmelser ändrades i den riktning nu antytts,

skulle vetskapen örn den ökade risken att drabbas av värderingskostnaderna

sannolikt i många fall avhålla varuhavare från att lämna oriktiga

värdeuppgifter. Då ifrågavarande bestämmelser hava sin plats i tilllämpningsföreskrifterna

till tulltaxeförordningen och sålunda meddelas i

administrativ ordning, torde det icke vara nödvändigt att redan nu fatta

ståndpunkt till frågan om vilketdera alternativet som bör väljas eller örn

möjligen något ytterligare alternativ är tänkbart.

II. Fråga om utsträckt temporär tullfrihet för vissa transportmedel.

Fartyg, som i trafik inkomma till tullområdet, äro enligt 148 § tullstadgan

fritagna från förtullning utom i fall då de förvärvas till Sverige från

utlandet. Fartyg, som inkomma annorledes än i trafik, d. v. s. såsom last

med andra transportmedel, äro däremot underkastade förtullning. För

förtullningspliktigt fartyg kan emellertid med stöd av 8 § 1 mom. a) i tulltaxeförordningen

medgivas temporär tullfrihet i vissa fall. Detta gäller

bland annat då fartyget inkommit för att användas vid anordnade tävlingar,

i vilket fall tullfriheten åtnjutes under högst ett år från införseln.

Närmare bestämmelser örn denna temporära tullfrihet äro meddelade i 7

kap. av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen och innebära,

bland annat, att vid tulltaxeringen hos tullverket skall nedsättas ett belopp,

motsvarande den för fartyget enligt tulltaxan belöpande tullen, eller

ock ställas säkerhet därför.

I en den 31 mars 1933 dagtecknad skrift hava Svenska seglar förbundet

och Kungl, motorbåt klubben, i det följande gemensamt benämnda sökandena,

gjort framställning örn ändring av gällande bestämmelser om temporär

tullfrihet i syfte att bereda utsträckt tullfrihetsförmån för lustfartyg,

därvid de anfört i huvudsak följande:

För närvarande vöre från tullfrihet helt utestängd den kategori av lustfartyg,

som av turister medfördes såsom gods. Genom förfrågningar från

utlandet hade det visat sig, att många turister skulle önska göra färder i

vår skärgård, på våra kanaler och våra sjöar förmedelst medförda smärre

lustfartyg av olika slag, därigenom tillförande vårt land inkomster. Ätt

de skulle vara nödsakade betala en tullavgift motsvarande 25 procent av

fartygets värde, utan möjlighet att vid återresan återbekomma det erlagda

tullbeloppet, torde i de allra flesta fall omöjliggöra dessa planer. För att

råda bot på denna olägenhet ur turistsynpunkt och i likhet med övriga

länder söka åstadkomma största möjliga lättnad i den gemensamma samfärdseln

länderna emellan ville sökandena föreslå sådan ändring av 8 § 1

mom. a) tulltaxeförordningen, att där avsedda tullfrihet för fartyg, som

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 191.

o

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

inkomme för att användas vid anordnade tävlingar, konime att åtnjutas

jämväl för fartyg, vilka infördes såsom gods för att användas vid turistfärder.

Sökandena hava tillika anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva en

lättnad i bestämmelserna örn »erläggandet» av tullavgifter i berörda fall.

I detta avseende hava sökandena erinrat, att Kungl. Majit genom resolution

den 29 juli 1932 på hemställan av kungl, svenska segelsällskapet medgivit,

att fartyg, som annorledes än i trafik inkommit till riket för att användas

vid vissa angivna tävlingar under viss tid, finge för ändamålet

disponeras utan erläggande av tull eller ställande av säkerhet därför

mot förbindelse av sällskapet att fartygen återutfördes omedelbart efter

tävlingarna eller anmäldes till förtenning. Som utvecklingen inom sjöidrotten

undergått en förskjutning därhän, att fartygen till storlek och

typ alltmera överginge till lättransportabla småfartyg, s. k. starbåtar och

segeljollar samt utombordsmotorbåtar, vilka användes för såväl tävlingssom

turiständamål men ej lämpligen kunde forslas överhavs på egen köl,

syntes det så småningom både för myndigheterna och för vederbörande

organisationer bliva en alltför omständlig och tidsödande procedur, örn

ansökan örn sådan lättnad i varje särskilt fall måste göras hos Kungl.

Majit. Sökandena andolie därför om generellt tillstånd att vid behov

få utfärda sådan förbindelse, som enligt vad nyss nämnts godtagits i stället

för deposition av tullbeloppet.

I syfte att påvisa, att framställningen vore av behovet påkallad, har

därvid fogats avskrift av korrespondens, som i förevarande ämne förts

mellan motorklubben och vissa utländska organisationer.

På grund av remiss har generaltullstyrelsen den 26 juli 1933 avgivit

utlåtande i detta ärende och därvid överlämnat yttranden från tulldirektörerna

samt tullbehandlings- och tullbevakningsinspektionerna i Stockholm

och Malmö.

Tulldirektören i Stockholm har anfört, att det finge anses skäligt och,

av den till ärendet fogade brevväxlingen att döma, även av behovet påkallat,

att temporär tullfrihet kunde beredas för lustfartyg, som hi thomine

uteslutande i turiständamål. Dock funné tulldirektören, att tullfriheten

icke borde grundas på 8 § tulltaxcförordningen utan att sådana

fartyg närmast borde likställas med för enahanda ändamål inkommande

motorfordon. I 7 § b) av samma förordning stadgades, att tullfrihet

under viss tid åtnjötes för automobil, som medfördes av resande, vilken

endast tillfälligtvis skulle vistas inom riket. Denna tullfrihet gällde oavsett

örn automobilen vid införseltillfället användes som transportmedel

eller ej. Såsom av 51—53 §§ i tillämpningsföreskrifterna tili tulltaxeförordningen

närmare framginge, åtnjötes tullfriheten antingen mot företeende

av passersedel, utfärdad under garanti av vissa enskilda organisationer,

eller med stöd av ett efter särskild ansökning av vederbörande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kuuyl. Majlis proposition nr 191.

19

distrikttullanstalt utfärdat tillståndsbevis, i vilket senare fall tullbeloppet

skulle nedsättas eller säkerhet därför ställas. l)å det kunde förmodas, att

Ilar avsedd införsel av lastfartyg endast komme att bliva av förhållandevis

ringa omfattning, ansåge tulldirektören en så vittomfattande åtgärd

som anordnandet av ett passersedelsystem icke böra ifrågakomma, utan

syntes det vara tillfyllest, att tillståndsbevis i varje särskilt fall efter ansökan

utfärdades.

I anledning av att tullbehandlingsinspektionen i Stockholm i sitt yttrande

ifrågasatt utfärdande av särskilda bestämmelser örn inbegripande

under den temporära tullfriheten av lustfartygs utrustning har tulldirektören

vidare anfört, att ehuru det av tulltaxerubrikens avfattning;

ävensom av anvisningar i den ritav generaltullstyrelsen utgivna varuhandboken

till tulltaxan framginge, att tillsammans med fartyg skulle

tulltaxeras för dem avsedda tillbehör, så syntes dylika bestämmelser likväl

lämpligen böra komina till stånd, bland annat med hänsyn till en i

sagda anvisningar meddelad föreskrift att utombordsmotorer skalle tulltaxeras

för sig.

Även tulldirektören i Malmö bär uttalat sig för en ändring av 7 § b)

tulltaxeförordningen i syfte att medgiva temporär tullfrihet i förevarande

fall. Tulldirektören har därvid ifrågasatt, huruvida icke författningsrumrnet

borde erhålla sådan lydelse, att tullfriheten kunde åtnjutas även

örn lustfartyget icke i egentlig mening medfördes av den resande utan inkomme

till honom nied särskild lägenhet, detta i överensstämmelse med

vad i tulltaxeförordningens 5 § f) vore medgivet beträffande instrument,

redskap, verktyg och andra dylika föremål, som vore avsedda att användas

av vissa personer under tillfälligt uppehåll i riket. Det syntes nämligen

icke vara uteslutet, att lustfartyget kunde komma att införas nied

exempelvis lastångfartyg eller godståg, under det att ägaren föredroge

att själv färdas liit till landet med passagerarefartyg, snälltåg, automobil

eller flygmaskin. Örn nu avsikten vöre att underlätta den internationella

turisttrafiken, borde enligt tulldirektörens förmenande den resandes

eget färdsätt icke utgöra hinder för den önskade förmånens begagnande.

De i ärendet hörda tidlbehandlings- och tullbevakningsinspektionerna

hava likaledes tillstyrkt medgivande av temporär tullfrihet i bär åsyftade

fall.

(leneraltullstyrelsen bar anfört i huvudsak följande:

Med hänsyn till bestämmelserna i 148 § tullstadgan oell 8 § 1 mom. a)

femte punkten tulltaxeförordningen hade den föreliggande frågan örn utvidgad

temporär tullfrihet egentligt intresse allenast beträffande fartyg,

vilka för turiständamål infördes såsom last med andra transportmedel.

I ett den 19 maj 1932 avgivet utlåtande över en av motorbåtklubben gjord

framställning örn införande av passersedelsystem för motorbåtar, som

inkomma från utlandet för att tillfälligt brukas inom svenskt tullområde,

bade styrelsen bland annat vidrört spörsmålet örn införande för bär

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunyl. Maj:ts proposition nr 191.

avsedda fall av en motsvarighet till vad som enligt 7 § b) tulltaxeförorduingen

gällde angående tullfrihet för av resande medförd automobil.

Jämväl i utlåtande den 9 mars 1933 över ansökning av motorbåtklubben

örn temporär tullfrihet för visst fartyg hade styrelsen uttalat sig i förevarande

ämne. Vid avgivandet av berörda utlåtanden hade styrelsen

funnit sig icke hava anledning att framställa förslag örn ändring av tulltaxeförordningen

i nämnda del, då något större behov därav dittills icke

påvisats. Emellertid syntes några avgörande principiella betänkligheter

icke föreligga gentemot en dylik författningsändring, därest densamma

på grund av vad i förevarande ärende eller eljest numera förekommit

skulle finnas vara av praktiska hänsyn påkallad.

Vad anginge den i ärendet berörda frågan örn inbegripande under den

temporära tullfriheten för lustfartyg av därtill hörande utrustning finge

det enligt styrelsens uppfattning anses ligga i sakens natur, att sedvanliga

tillbehör till infört transportmedel borde få disponeras under samma

villkor som själva transportmedlet, vilket jämväl överensstämde med vad

som tillämpades beträffande automobiler. Vad särskilt anginge till fartyg

hörande utombordsmotorer, syntes den omständigheten, att dylika tulltaxerades

för sig, icke utgöra hinder för att desamma med avseende å

temporär tullfrihet behandlades gemensamt med respektive fartyg.

I ärendet hade vidare ifrågasatts införande av en uttrycklig bestämmelse

att tullfriheten finge åtnjutas även beträffande fartyg, som för resandes

räkning inkomme nied särskild lägenhet. Det sålunda berörda

spörsmålet hade sin aktualitet jämväl vid tillämpningen av gällande bestämmelser

angående automobiler. Möjligen kunde en jämförelse med

ordalagen i 5 § c) och f) tulltaxeförordningen giva visst stöd för uppfattningen,

att 7 § b) i dess nuvarande lydelse icke ägde tillämpning för det

fall, att en automobil inkomme med annan lägenhet än den resande, för

vars räkning den infördes. Emellertid hade det vid författningsrummets

tillämpning icke brukat uppställas såsom något oeftergivligt villköl1, att

införd automobil skulle hava inkommit nied samma lägenhet som den resande,

och såvitt styrelsen kunde finna måste denna i praxis antagna

något vidsträcktare tolkning av författningsrummet anses befogad.

I enlighet mod vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen uppgjort

förslag till ändring av 7 § tulltaxeförordningen. Förslaget innebär, att

den under b) för automobiler stadgade tullfriheten skulle utsträckas att

gälla även beträffande övriga transportmedel, vilka inkomma under sådana

omständigheter, som där angivits.

Vad slutligen angår det i ärendet framställda yrkandet, att av sökandena

avgivna förbindelser måtte godtagas i stället för deposition av eller

säkerhet för å införda lustfartyg belöpande tull, har styrelsen anfört, att

denna hemställan syntes böra tagas i övervägande i samband med de ändringar

i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen, som betingades

av en ändring i förordningen. Styrelsen, som förutsatt att närmare

behandling av dithörande detaljspörsmål icke i förevarande sammanhang

påkallades, har emellertid framhållit, att såvitt för närvarande kunde bedömas

anledning icke syntes föreligga att vid eventuella ändringar i tillämpningsföreskrifterna

göra några mera betydande avsteg från de principer,

som för närvarande vore därstädes fastslagna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Genom förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällan- Departement

de tulltaxa blevo till tulltaxenummer 10G4 hänförliga lustfartyg av andra <hefen.

slag än maskindrivna fartyg för ångkraft belagda med tull till 25 procent

av värdet. Förordningen trädde i kraft den 1 februari 1932. Dessförinnan

voro ifrågavarande lustfartyg fria från tull. Vissa andra lustfartyg,

upptagna under tulltaxenummer 1063, äro enligt tulltaxan i dess ursprungliga

lydelse underkastade tull uppgående till 10 procent av värdet.

1 förevarande framställning avsedda lustfartyg torde huvudsakligen

vara att hänföra till förstnämnda kategori. Behov av åtgärder i framställningens

syfte synes därför hava blivit aktuellt först genom tillkomsten

av nämnda förordning,

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är enligt gällande

bestämmelser ett för turiständamål avsett lustfartyg fritaget från förtullning,

örn det i trafik ingår till tullområdet, men däremot helt utestängt

från tullfrihet, därest det inkommer som last med annat transportmedel.

Då tullfriheten i det förra fallet är grundad därå, att fartyget

icke förvärvas till Sverige, synes det skäligt, att tullfrihet medgives jämväl

i det senare fallet under förutsättning att fartyget införes endast för

att tillfälligt nyttjas inom landet. Jag vill därför förorda, att möjlighet

beredes till temporär tullfrihet för lustfartyg i sistberörda fall. Lika

med generaltullstyrelsen anser jag detta lämpligen kunna ske genom att

den i 7 § av tulltaxeförordningen stadgade tullfriheten för automobil ut

sträckes att gälla beträffande transportmedel överhuvud taget, vilka in

komma under sådana omständigheter, som i paragrafen under b) angivits

beträffande automobiler.

I detta sammanhang vill jag anmärka, att fråga tidigare väckts örn inbegripande

under 7 § b) tulltaxeförordningen av jämväl ett annat slagav

transportmedel, nämligen luftfartyg. Jag syftar härvid på en av

kungl, svenska aeroklubben den 31 juli 1929 gjord framställning örn införande

för den icke yrkesmässiga resandetrafiken med luftfartyg av ett

passersedelsystem likartat med det, som för närvarande användes beträffande

automobiler. I ett den 24 februari 1931 efter remiss avgivet utlåtande

över denna framställning, vilken fortfarande är på Kungl. Maj:ts

prövning beroende, har generaltullstyrelsen, bland annat med hänsyn till

det mindre fullständiga material för frågans bedömande, som stöde till

buds, uttalat en viss tveksamhet i fråga örn systemets behövlighet för

Sveriges del men tillika framhållit, att bifall till framställningen syntes

förutsätta ändring av 7 § tulltaxeförordningen i den riktning, som nu

ifrågasatts. För egen del kan jag ansluta mig till detta uttalande. De

detaljbestämmelser, som bliva erforderliga i händelse av systemets införande,

torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen,

detta i likhet med vad som skett beträffande föreskrifterna örn

passersedlar för automobiler. Om det nu föreliggande förslaget till äml
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 191.

3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ring av 7 § tulltaxeförordningen godtages, lärer alltså därigenom öppnas

möjlighet för Kungl. Majit att sedermera, därest det skulle anses påkallat,

i administrativ ordning meddela föreskrifter örn systemets införande.

Såsom generaltullstyrelsen framhållit torde sökandenas hemställan om

beredande av lättnad i avseende å skyldigheten att deponera tull eller

ställa säkerhet därför vid införsel av lustfartyg höra tagas i övervägande

först i samband med de ändringar i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen,

som hetingas av ett bifall till den föreslagna ändringen

i förordningen.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har jag låtit utarbeta

förslag till förordning oni ändrad lydelse av å och 7 §§ tulltaxeförordningen

den i oktober 1929 (nr 316). Förordningen torde höra träda i kraft

den 1 juli 1934.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer, att

Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

B. Borgström.

840581. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktobe a1 i texten
  2. BevU 1934:15 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av i och 7 §§ tullt axe för orda i n g e 1t den i oktober 19 s. 1 i texten