Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m
1934-03-02 · 149 sidor, varav 136 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 136 av 149 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:232, Med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
1
Nr 232.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin, m. m.; given Stockholms
slott den 2 mars 1931.
Kungl Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr
207) angående tillverkning och beskattning av brännvin,
2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr
340) angående försäljning av rusdrycker,
3) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit,
4) förordning örn skyldighet för importörer och tillverkare av bensin att
inköpa motorsprit, samt
5) förordning örn uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit;
dels ock bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 232.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Drifts
anmälan.
Föreskrifter
orri användning
och inköp
av råämnen.
Kontrollapparat;
sprithållare
och sprithåUarrum;
uppmätning
av tiUverkat
brännvin.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen} den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin skall upphöra att gälla ävensom
att 2 § 2 morn., 10 och 13 §§, 16 § 1 morn., 21 § 1 och 2 morn., 22 §
3 morn., 23 och 24 §§, 25 § 1 och 3 morn., 26 § 1 morn., 28 § 5 morn.,
32 § 2 mom. samt 37 § samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
2 %.
2. Överståthållare, underståthållare, — — — dylik tillverkning. Detsamma
gälle ock örn bolag, i! vars styrelse någon i detta mom. nämnd
person är ledamot, ävensom örn den, vilken blivit dömd till ansvar för brott,
som omförmäles i 30, 31 eller 32 §.
10 §.
Då bränneri — — — uppgift örn
a) hränneriets namn--— bränneriföreståndarens postadresser;
b) den dag---sin början; samt
c) det ombud som i bränneriföreståndares frånvaro skall företräda honom
inför kontrolltjänsteman.
Vid dylik---är sagt.
Finnes ej — — — för tillverkaren.
13 §.
Tillverkare skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande användning
och inköp av råämnen, vilka kunna meddelas av Konungen eller
av myndighet som av Konungen därtill bemyndigas, samt underkasta sig
den tillsyn å föreskrifternas efterlevnad, varom Konungen förordnat.
16 §.
1. För uppmätning av tillverkat brännvin skall, örn kontrollstyrelsen
så prövar erforderligt, finnas en kontrollapparat,] vilken anskaffas, äges
och underhålles av staten. Brännvinstillverkning må ej företagas, innan
föreskriven kontrollapparat blivit i bränneriet anbragt.
1 Senaste lydelse av 26 § se 1933: 400.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
3
21 §.
1. Tillverkare åge försälja av honom tillverkat brännvin till partihandelsbolag,
varom förmäles i förordningen angående försäljning av rusdrycker,
ävensom för export.
Tillverkares
rätt att förfoga
över tillverkat
bränn
-
2. önskar tillverkare i egen rörelse använda i bränneriet tillverkat
brännvin, skall han därtill söka kontrollstyrelsens tillstånd.
22 §.
3. Försändning till partihandelsbolaget av brännvin, som är avsett för
bolagets partihandel jämlikt förordningen angående försäljning av rusdrycker
eller för försäljning jämlikt 3 % 3 mom. samma förordning, får ske
allenast till särskilt för detta ändamål hos bolaget inrättat brännvinsnederlag
medelst förpassning under statens kontroll. Tillverkare åligger att för
sådant ändamål till vederbörande kontrolltjänsteman avgiva förpassningsinlaga,
avfattad i tre exemplar enligt av kontrollstyrelsen fastställt formulär.
En av dessa inlagor skall åtfölja godset.
23 §.
1. Partihandelsbolaget åligger att minst tio dagar innan försändning, som Anmälan /rån
i 22 § 3 mom. sägs, skall taga sin början till kontrollstyrelsen skriftligen portlandets
bolaget
m. m.
anmäla
a) bränn vinsnederlagets namn — — — är beläget;
b) den tidrymd — — — där uppmätas; samt
c) det ombud som skall företräda bolaget inför kontrolltjänsteman.
2. Skall försändning av brännvin till brännvinsnederlag avslutas tidigare
än enligt 1 mom. b) uppgivits, åligger det partihandelsbolaget att därom
göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen, med angivande av den dag då
uppmätning är avsedd att senast äga rum.
3. Vad i 18 § är stadgat beträffande tillverkare och brån neriföreståndare
skall i tillämpliga delar gälla partihandelsbolaget.
24 §.
Kan i fråga örn brännvin som tillverkare försäljer till partihandels- Prissättning
bolaget frivillig överenskommelse ej träffas örn pris eller leveransvillkor i a bränmnn
övrigt, skall, då tillverkaren eller bolaget det påfordrar, avgörande träffas
av särskild prisnämnd, bestående av sju ledamöter av vilka två utses av
vardera parten. Återstående tre ledamöter, däribland ordföranden, jämte
suppleanter för dem förordnas årligen av Konungen.
Kostnaderna för —--vardera parten.
Föreskrifter om — — — av Konungen.
Tillverknings■
skatt.
Särskilt anstånd
med
skattens
erläggande.
Restitution
av tillverknings
skatt.
Ansvar för
andra överträdelser
av
denna förordning.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
25 %.
1. Brännvin, som jämlikt stadgandet i 22 § 3 mom. förpassas från bränneri
till partihandelsbolaget tillhörigt brännvinsnederlag och som därstädes
efter godkännande mottages av bolaget, skall genom bolagets försorg uppmätas
i närvaro av kontrolltjänsteman. För den sålunda uppmätta myckenheten
brännvin skall bolaget till statsverket inbetala tillverkningsskatt med
65 öre för varje liter av normalstyrka. Med brännvin av normalstyrka
förstås brännvin, som vid +15° å Celsii termometer innehåller femtio
volymprocent alkohol.
3. Har partihandelsbolaget inköpt så stor myckenhet inhemskt brännvin,
för vilket skatt enligt 1 mom. skall erläggas, att detsamma kan förväntas
bliva lagrat under avsevärt lång tid, äger kontrollstyrelsen på framställning
av bolaget medgiva bolaget särskilt anstånd under viss tid med inbetalning
av tillverkningsskatt intill ett belopp som svarar mot skatten å
den för dylik lagring avsedda myckenheten brännvin.
Så länge sådant anstånd varar skall brännvin till samma myckenhet som
den för vilken anståndet beviljats hos bolaget förvaras under kronans lås.
26 §.
1. Har tillverkningsskatt erlagts för brännvin, som utföres ur riket
eller försäljes enligt bestämmelserna i förordningen örn handel med skattefri
sprit, må partihandelsbolaget, i den ordning Konungen föreskriver, åtnjuta
restitution av tillverkningsskatt med 65 öre för varje liter brännvin
av normalstyrka.
28 §.
5. Partihandelsbolaget har att gälda kostnaden för den särskilda kontroll
som kan bliva erforderlig för det i 25 § 3 mom. omförmälda fall.
32 §.
2. Den som i brännvinsnederlag, som avses i 22 § 3 morn., hos partihandelsbolaget
undansnillar brännvin, innan detsamma uppmätts för beskattning,
eller bryter försegling eller öppnar eller borttager lås som kontrolltjänsteman
åsatt straffes som i 1 mom. är stadgat.
37 §.
Uraktlåter tillverkare, bränneri öreståndare eller partihandelsbolag att
ställa sig till efterrättelse i denna förordning eller i enlighet med der,
samma meddelad föreskrift, vare straffet, där ej särskilt ansvar är beställd,
böter från och med tjugo till och med femhundra kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1934.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
5
Förslag
till
[förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker skall upphöra att gälla ävensom att
3 § 2 mom. samt 12 § 1, 2 och 6 mom. samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
3 §.
2. Angående handel med skattefri sprit är särskilt stadgat.
12 §.
1. Partihandel inom riket med rusdrycker må, där fråga ej är örn försäljning,
som i 13 eller 14 § sägs, bedrivas allenast av ett för sådant ändamål
bildat, i den ordning här nedan sägs antaget aktiebolag (partihandelsbolag.
)
Försäljning för — — — i 13 §.
2. Partihandelsbolag antages av Konungen för viss tid, högst sex år.
Ansökan om rätt att vara partihandelsbolag skall före ingången av året
näst före det, då försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen
göras hos Konungen. Ansökningen skall vara åtföljd av den för bolaget
antagna bolagsordningen.
Missbrukar bolaget — — — vara partihandelsbolag.
6. Närmare bestämmelser i de i 4 och 5 mom. angivna hänseenden ävensom
de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandelsbolags verksamhet
och drift, som finnas erforderliga, skola intagas i avtal, som upprättas i
samband med bolagets antagande.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1934.
1 Senaste lydelse av 13 § 3 moni. se 1926:208, av* 3 § 2 moni. se 1918:510, av 12 $ 1
och 6 moni. se 1923: 153 sami av 12 § 2 mom. se 1930: 184.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 Juli 1918 (nr
508) angående handel med skattefri sprit.
Härigenom förordnas, att 5 och 20 §§ förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit skola upphöra att gälla ävensom att 3 § 1
morn., 4 och 6 §§, 7 § 1 morn., 8—10 §§, 16 och 21 §§ samt 25 § 1 mom.
samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
3 §.
1 mom. Angående tillverkares rätt att förfoga över tillverkad sprit gäller
vad därom är särskilt stadgat.
4 §.
Partihandel med skattefri sprit må med undantag, varom förmäles i 3 <§>,
utövas allenast av partihandelsbolag, som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker; dock må importör av bensin ävensom tillverkare
av bensin eller ombud för denne driva handel med motorsprit, som
inköpts av bolaget, även till återförsäljare i och för deras rörelse.
Missbrukar partihandelsholaget sin partihandelsrätt enligt denna förordning,
skall vad i 12 §> 2 mom. andra stycket förordningen angående försäljning
av rusdrycker är för där avsett fall stadgat äga tillämpning.
De föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller, kunna
finnas erforderliga i avseende å partihandelsholagets verksamhet enligt
denna förordning, skola intagas i avtal, varom förmäles i 12 § 6 mom. förordningen
angående försäljning av rusdrycker.
6 *.
Partihandelsbolaget må, förutom till detaljhandlare samt, i vad rör motorsprit,
till importör och tillverkare av bensin, inom riket försälja skattefri
sprit allenast till avnämare, vilken av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd
att av bolaget inköpa sådan sprit.
Vid försäljning — — — till efterrättelse.
•
1 morn. Partihandelsbolaget må icke, utom i de fall, varom förmäles i
8 §, utlämna sprit, som icke blivit denaturerad enligt bestämmelserna i
2 mom. här nedan.
1 Senaste lydelse av 3 § 1 mom. oell 21 § se 1926: 209, av 10 § se 1924: 123 samt av
25 § 1 mom. se 1919: 380.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.''
8
Därest genom särskild kontroll eller genom andra åtgärder trygghet mot
missbruk kan vinnas, må partihandelsbolaget till de avnämare och under
de villkor, som bestämmas av kontrollstyrelsen, försälja sprit, som icke
blivit denaturerad eller vid vars denaturering de i 7 § 2 mom. a) och b)
angivna fordringar icke blivit uppfyllda (svagdenaturerad sprit).
9 $.
'' Avnämare, som avses i 8 §, vare skyldig bålla av honom förda handelsböcker
med tillhörande verifikationer, i vad de avse skattefri sprit, tillgängliga
för kontrollstyrelsen eller av kontrollstyrelsen särskilt förordnat
ombud.
10 §.
Detaljhandlare med enkeldenaturerad skattefri sprit skola till erforderligt
antal antagas av kontrollstyrelsen. Detaljhandlare med annan dubbeldenaturerad
skattefri sprit än motorsprit antagas av partihandelsbolaget. Med
undantag för motorsprit må detaljhandel med skattefri sprit utövas allenast
av sålunda antagen detaljhandlare.
Till detaljhandlare må ej antagas annan än den, som är berättigad att
idka handel samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet och jämväl
i övrigt kan anses skickad att bedriva försäljningen så, att missbruk av
spriten förekommes.
Kontrollstyrelsen äger meddela partihandelsbolaget närmare föreskrifter
örn antagande av detaljhandlare. Har partihandelsbolaget utan skäl vägrat
antaga någon till detaljhandlare eller upphävt försäljningrätt, må kontrollstyrelsen
på framställning förordna örn rättelse.
Örn antagande av detaljhandlare ävensom örn upphörande av försäljningsrätt
för sådan skall underrättelse ofördröjligen lämnas såväl Konungens
befallningshavande som ock vederbörande polismyndighet och nykterhetsnämnd.
16 $.
Betinnes detaljhandlare utöva försäljning av skattefri sprit på sätt, som
strider mot denna förordning eller mot bestämmelse som eljest gäller för
försäljningen, eller befinnes sådan försäljning giva anledning till missbruk
av spriten, äger kontrollstyrelsen föreskriva inskränkningar eller villkor i
avseende å försäljningen eller förbjuda dess fortsättande. Av kontrollstyrelsen
i nu berörda avseende meddelade beslut lända till efterrättelse utan
hinder av anförda besvär.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
21 §.
överträdes det i 7 § 1 mom. meddelade förbud, vare straffet böter från
och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex
månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, dömes till straffarbete
i högst ett år.
25 $.
1 mom. I fall, som i 21, 22 och 23 §§ omförmälas, så ock då någon, varom
i 24 § sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt sig sprit, skola---
dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga örn redskap, som begagnats i
det fall, varom sägs i 22 § 1 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1934. Yad i 10 § stadgats
skall icke föranleda rubbning i av kontrollstyrelsen före nämnda dag upplåten
rätt att driva detaljhandel ,med skattefri sprit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
9
Förslag
till
förordning om skyldighet för importörer och tillverkare av bensin
att inköpa motorsprit.
Härigenom förordnas som följer:
1 %.
Envar, som till riket inför bensin eller inom riket tillverkar sådan vara,
åligger att av partihandelsbolag, varom förmäles i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, inköpa motorsprit i sådan omfattning, att den
under varje kalenderkvartal inköpta motorspriten minst utgör viss av
Konungen bestämd andel av den kvantitet bensin, som under samma kvartal
av tullverket utlämnats till importören för förfogande inom riket eller, i
vad rör inhemsk tillverkning, av tillverkaren utlämnats från tillverkningsstället.
I denna förordning förstås med motorsprit sådan sprit, som enligt förordningen
angående handel med skattefri sprit är att anse såsom motorsprit.
2 §.
Vad i 1 § stadgas gälle ej i avseende å bensin, som införts i egentlig
gränstrafik eller under sådana förhållanden, att tullfrihet för varan åtnjutes
enligt annan bestämmelse i 5 § tulltaxeförordningen än den under s) upptagna
eller enligt bestämmelserna i 6 eller 8 § samma förordning, eller som
tillverkats inom riket under sådana förhållanden, att skattefrihet för densamma
åtnjutes på grund av stadgandet i 3 § 6 mom. förordningen om särskild
skatt å bensin och motorsprit.
Konungen äger medgiva ytterligare undantag från skyldigheten att verkställa
inköp av motorsprit. 3
3 %.
Kontrollen å inköpsskyldighetens fullgörande ankommer å partihandelsbolaget.
Det åligger generaltullstyrelsen i vad rör importerad bensin samt kontrollstyrelsen
i vad rör inom riket tillverkad bensin att sist inom två veckor
efter varje kvartals utgång lämna partihandelsbolaget uppgift å de kvantiteter
bensin, efter vilka inköpsskyldighet för kvartalet jämlikt 1 och 2 §§
skall beräknas för olika importörer och tillverkare.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
4
Finner partihandelsbolaget vid granskning av de i 3 § avsedda uppgifter,
att inköpsskyldighet blivit av importör eller tillverkare eftersatt, skall bolaget,
där ej rättelse annorledes kan ske, göra anmälan örn förhållandet
till Konungen.
Där så finnes skäligt, äger Konungen efter sådan anmälan förordna, att
den importör eller tillverkare, varom är fråga, under viss bestämd tid icke
vidare må till riket införa eller inom riket tillverka bensin.
5 §.
Bryter någon mot av Konungen jämlikt 4 § meddelat förbud att tillverka
bensin, straffes med dagsböter.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
6 $.
Konungen äger meddela för tillämpning av denna förordning erforderliga
närmare föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft å dag som Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
11
Förslag
till
förordning om uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt
å motorsprit.
Härigenom förordnas — med ändring av vad i förordningen den 9 juni
1933 (nr 307) stadgats rörande ikraftträdandet av den i 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit enligt
paragrafens lydelse i förordningen den 29 april 1932 (nr 86) föreskrivna
skatten å motorsprit — att bestämmelserna örn sistnämnda skatt skola
träda i kraft den 1 juli 1937.
12
Kungl. Maj:ts -proposition nr 232.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman,
Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks-
och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga örn ordnandet av av sättnings för hållandena
för inom riket tillverkad sprit, m. m samt anför därvid:
Inledning.
I särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t hemställde 1932 års riksdag i
anledning av väckta motioner dels att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn
utredning av frågan örn rätt att tillverka för förtäring avsett brännvin
och därmed sammanhängande spörsmål, närmast frågorna örn vilka råämnen,
som finge användas vid tillverkningen, samt grunderna för prissättning
av råbrännvin ävensom rörande de åtgärder, som borde vidtagas
för att avsättningsmöjligheterna för fabrikspotatis till brännerierna
skulle bliva jämnare fördelade mellan odlarna än för närvarande dels ock
att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig utredning av spörsmålet,
huruvida och på vad sätt tillverkningen och avsättningen av inhemsk
sprit till motorbränsle kunde främjas, samt för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.1
I anledning av dessa riksdagsskrivelser bemyndigade Kungl. Majit genom
beslut den 17 februari 1933 chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst fem sakkunniga med uppdrag att i enlighet med av mig i anförande
till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer inom departementet
biträda med utredning av frågan örn tillverkningen och avsättningen av
inhemsk sprit till motorbränsle, örn kontroll över importen av motorbränsle
samt örn tillverkningen av till förtäring avsett brännvin ävensom
andra därmed sammanhängande frågor.
1 Skrivelser nr 355 och 362; bevillningsutskottets betänkande nr 50 och andra lagutskottets
utlåtande nr 42.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens första kammare generaltulldirektören Nils Wohlin,
tillika ordförande, t. f. byråchefen i kontrollstyrelsen Sven Almgren,
kommerserådet Axel F. Enström, lilosofie doktorn Erik Kempe och ledamoten
av riksdagens första kammare grosshandlaren Sten Stendahl.
Genom beslut den 3 mars 1933 uppdrog Kungl. Majit åt de sakkunniga
att i egenskap av undersökangsinyiidigliet verkställa undersökning enligt
lagen den 18 juni 1925 (nr 223) örn undersökning angående inonopolistiska
företag och sammanslutningar rörande följande företags inverkan
på pris- och omsättningsförhållandena här i riket, nämligen Krooks Petroleum
& Olje Aktiebolag, Rederiaktiebolaget Höggarn, Vestkustens Petroleum
Aktiebolag, Sydsvenska Petroleum Aktiebolaget, Skånska Petroleumaktiebolaget,
Ostkustens Petroleum Aktiebolag, Svensk-Engelska Mineralaktiebolaget,
Svenska Bensin- & Petroleum Aktiebolaget B. P., The
Texas Company Aktiebolag, Aktiebolaget Naftasyndikat och firman A.
Johnson & Co.
Med skrivelse till Konungen den 17 juli 1933 överlämnade de sakkunniga
i egenskap av undersökningsmyndighet resultatet av den med stöd av
nämnda lag anbefallda undersökningen. Genom beslut den 7 september
1933 medgav Kungl. Majit, jämlikt 7 § i samma lag, att viss del av undersökningsmaterialet
finge intagas i de sakkunnigas betänkande.
Med skrivelse den 8 september 1933 lia de sakkunniga härefter till statsrådet
och chefen för finansdepartementet avlämnat »betänkande angående
ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit
m. m.». Betänkandet är tryckt i serien statens offentliga utredningar
(1933i25).
Över betänkandet lia infordrade utlåtanden avgivits av kontrollstyrelsen
— med överlämnande av till styrelsen avgivna yttranden från Sveriges
bränneriidkareförening, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, Aktiebolaget
Skattefri sprit, Aktiebolaget Svensk sprit, Svenska jästfabriksaktiebolaget.
Svenska sockerfabriksaktiebolaget, Klagshamns spritfabriksaktiebolag
och Upsala ångqvarnsaktiebolag —, av kommerskollegium —
med överlämnande av till kollegium avgivna yttranden från Sveriges industriförbund,
Sveriges kemiska industrikontor, Svenska cellulosaföreningen,
rikets samtliga handelskammare, Sveriges färghandlares riksförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Bilägarnas inköpscentral
och samtliga de nyssnämnda företag, som omfattats av undersökningen
enligt 1925 års lag, ävensom av en till kollegium inkommen skrift
från tjänstemän vid Ostkustens Petroleum Aktiebolag i Kalmar — samt
vidare av statskontoret, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygstyrelsen, rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Skaraborgs län —
dessa fyra länsstyrelser med överlämnande av från respektive hushåll
-
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
ningssällskap begärda yttranden — och länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Vid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län
yttrande ha fogats till länsstyrelsen inkomna skrifter från vissa sammanslutningar
i länet. Dessutom ha yttranden eller skrifter i frågan inkommit
till finansdepartementet från Kungl, automobilklubben samt svenska
motorklubben och motormännens riksförbund — vilka sammanslut
ningar genom remiss beretts tillfälle att avgiva yttranden — samt av Mo
och Domsjö aktiebolag m. fl., Sveriges droskbilägares riksförbund m. fl.,
Rudolf Johansson & Co. i Borås m. fl., Malmö hamndirektion, tjänstemannapersonalen
vid Krooks Petroleum & Olje Aktiebolag m. fl., tjänstemän
vid Aktiebolaget Naftasyndikat, Stockholms bensinhandlareförening och
Svenska sockerfabriksaktiebolaget.
De sakkunnigas betänkande innehåller en närmare redogörelse, till vilken
jag torde få hänvisa, för innehållet i de motioner och utskottsutlåtanden,
som föranlett berörda riksdagsskrivelser, ävensom för de riktlinjer
för de sakkunnigas uppdrag, som innefattas i förenämnda anförande till
statsrådsprotokollet den 17 februari 1933. Överhuvud torde jag få betrakta
innehållet i de sakkunnigas betänkande såsom grundläggande för
den följande framställningen. Särskilt gäller detta i vad rör det närmare
förloppet av de sakkunnigas arbete och beträffande de i samband därmed
utförda undersökningarna av olika slag ävensom i fråga örn den historik
i särskilda frågor, som lämnats av de sakkunniga. Jag skall emellertid i
det följande lämna en sammanfattande översikt över nu gällande ordning
samt redogöra för de sakkunnigas förslag i de olika frågorna. Utöver de
frågor som avhandlas i betänkandet torde jag få i en särskild avdelning
upptaga en av kontrollstyrelsen i dess utlåtande väckt fråga örn ändrade
bestämmelser rörande antagande av detaljhandlare med skattefri sprit.
Jag har uppdelat min framställning i tre huvudavdelningar, avseende
följande frågor:
1) tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit;
2) antagande av detaljhandlare med skattefri sprit, m. m.;
3) statlig reglering av brännoljeimporten. 1
1. Tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit.
Gällande ordning.
Enligt förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och
beskattning av brännvin anses i förordningen såsom tillverkning av
brännvin varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande,
varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än 2 V« volymprocent
framställes eller utvinnes.
Kungl. Majlis proposition nr 232.
15
I förordningen skiljes mellan jästbrännerier, sulfitbrännerier och övriga
brännerier. Tillverkningen i jästbrannei'' ier na avser tillvaratagande av
alkohol, som uppkommer i samband med pressjästberedningen. Såsom råvara
användes därvid numera endast melass. I sulfitbrännerier na framställes
brännvin ur avfallsluten viel sulfitcellulosatillverkningen. Övriga
brännerier pläga benämnas lantbruksbrännerier, enär huvudsakligen jordbruksprodukter
användas såsom inmäskningsmaterial. Man kan härvid
skilja mellan potatisbr tinner ier, vari huvudsakligen potatis kommer till
användning — för överförande av potatisens stärkelse till förjäsbart socker
användes dock mindre kvantiteter mältad spannmål —- samt melassbrännerier,
där brännvin framställes direkt ur melass utan samband med
pressjästtillverkning, och betbrännerier, där sockerbetor utgöra materialet.
Rätten att tillverka brännvin är sedan 1917 på det sätt begränsad, att
tillverkning icke utan Konungens tillstånd må äga rum i bränneri, som
inrättats efter ingången av juli månad 1917 eller där verksamheten nedlagts
av annan anledning än reparation och ej återupptagits före nämnda
tidpunkt. Enligt motiven till den ursprungliga bestämmelsen härom
borde tillstånd till inrättande av nytt bränneri i allmänhet förvägras och
blott meddelas för att vid behov reglerande användas, därest den befintliga
spritindustriens intressen på ett otillbörligt sätt skulle göra sig gällande.
Ansökningar örn tillstånd till inrättande av nytt lantbruksbränneri eller
till upptagande av brännvinstillverkning i jästfabrik ha också i allmänhet
av Kungl. Majit avslagits; det fåtal fall, där dylikt tillstånd medgivits,
har avsett återupptagande av förut på platsen bedriven sprittillverkning
eller förflyttning av bränneridrift. Däremot ha ansökningar örn inrättande
av nya sulfitbrännerier plägat bifallas, vilket sammanhänger
med att sulfitbrännvinet enligt bestämmelser, till vilka jag senare skall
återkomma, är avsett att i första hand komma till användning för andra
ändamål än förtäringsändamål.
För lantbruksbrtinner lernas tillverkning gäller vidare sedan gammalt
den begränsningen, att tillverkning är tillåten allenast under 7 månader
av året, nämligen från och med den 1 oktober till och med den 1 maj.
Denna bestämmelse har ursprungligen tillkommit av sociala skäl i syfte
att minska brännvinsproduktionen, i vilket avseende den med numera gällande
rusdryckslagstiftning saknar betydelse. Eljest är någon inskränkning
i brännvinstillverkningen icke i vidare mån föreskriven än att beträffande
jästbränneri är stadgat, att brännvin där icke må framställas
till större myckenhet för kvartal räknat än att mot 60 liter brännvin av
normalstyrka1 svara 100 kilogram under samma tid tillverkad ren pressad
jäst. Med nuvarande storlek av jästtillverkningen innebär detta en inaximikvantitet
jästbrännvin å omkring 5.5 miljoner liter.
Enligt brännvinstillverkningsförordningen få alla slags råämnen an- 1
1 Härmed avses 50 volymproceut alkoholstyrka vid + 15 Celsius.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
vändas vid tillverkningen. Dock är tillverkare, som avser att under viss
tid i bränneriet använda majs, utländsk potatis, maniokarot och andra
väsentligen lika stärkelserika utländska ämnen, underkastad viss anmälningsplikt
och har att erlägga en särskild avgift av 8 öre för varje liter
brännvin av normalstyrka under den tid, för vilken sådan anmälan gjorts.
Denna bestämmelse har tillkommit för att bereda den inhemska potatisodlingen
erforderligt skydd i konkurrensen med utländska råämnen.
Såsom bidrag till kostnaden för den av staten anordnade kontrollen vid
bränneriet skall tillverkare betala ett belopp av 5 kronor för varje dygn,
då tillverkningsrätt vid bränneriet varit gällande.
Tillverkare av brännvin äger icke förfoga över tillverkat brännvin på
annat sätt än att han må försälja det till partihandlare med rusdrycker
(f. n. Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen), till partihandlare med skattefri
sprit (f. n. Aktiebolaget Skattefri sprit), såsom motorsprit samt för export;
efter tillstånd av kontrollstyrelsen må han dock även använda brännvinet
1 egen rörelse.
För brännvin, som försäljes till spritcentralen, utgår tillverkningsskatt
med 65 öre per liter av normalstyrka, att betalas av spritcentralen. Denna
erhåller dock restitution för brännvin, som utföres ur riket eller försäljes
till Aktiebolaget Skattefri sprit. Vad som av spritcentralen försäljes till
sistnämnda bolag är, såsom senare skall närmare behandlas, huvudsakligen
den s. k. sekunda sprit, som uppkommer i spritcentralens reningsverk.
Under tillverkningsåret 1932/19331 bedrevs brännvinstillverkning vid 109
lantbruksbrännerier, därav 103 potatisbrännerier, 3 melassbrännerier och
3 betbrännerier.
Av potatisbrännerierna äro 68 belägna i Kristianstads län, flertalet i
Kristianstadstrakten, samt 17 i Malmöhus, 8 i Blekinge, 6 i Skaraborgs,
2 i Östergötlands, 1 i Kronobergs och 1 i Kalmar län. Sammanlagda tillverkningen
har från tillverkningsåret 1924/1925 t. o. m. tillverkningsåret
1932/1933 hållit sig omkring 22 miljoner liter av normalstyrka, frånsett
tillverkningsåren 1927/1928 och 1931/1932, då tillverkningen endast var omkring
18 miljoner liter. För löpande tillverkningsår har avtalats en tillverkningskvantitet
av 19.4 miljoner liter. Före världskriget uppgick tillverkningen
vid potatisbrännerierna vissa år till omkring 35 miljoner liter.
Tillverkningskapaciteten uppskattas för närvarande till omkring 50 miljoner
liter.
Tillverkningsåret 1931/1932 förbrukades i potatisbrännerierna Loa miljon
hektoliter (omkring 68,000 ton) potatis samt 5,170 ton spannmål — huvudsakligen
blandsäd och korn — eller således 7.g kilogram spannmål per 100
kilogram potatis. Närmast föregående tillverkningsår var motsvarande
1 Enligt brännviustillverkningsförordningen räknas tillverkningsår från kl. 12 på dagen
första helgfria dagen i oktober månad till samma timme första helgfria dag nästföljande
oktober månad.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
siffra 6.6 kilogram. Enligt vad de sakkunniga uttala torde dessa kvantiteter
spannmål vara något högre än som påkallas enbart för den erforderliga
maltframställningen. Under vissa år, då potatisskörden varit svag,
lia betydande kvantiteter spannmål kommit till användning i potatisbrännerierna.
Av potatisbrännerierna innehavas omkring hälften av ekonomiska föreningar
och hälften av enskilda eller bolag. Antalet delägare uppgavs år
1932 till 1,964 med den fördelning att 36 brännerier bade var sin ägare,
51 brännerier 2—50 delägare och 15 brännerier mer än 50 delägare. Antalet
utomstående potatisleverantörer — d. v. s. andra än ägare av eller
delägare i bränneri — uppgavs i särskilda av brännerierna till kontrollstyrelsen
lämnade uppgifter för tillverkningsåret 1932/1933 till 4,251
med en sammanlagd kvantitet av 0.38 miljon hektoliter potatis, under
det att ägarna eller delägarna levererade 0.95 miljon hektoliter. Antalet
dagsverken för vid brännerierna sysselsatta arbetare bar de sista åren utgjort
omkring 60,000 eller således omkring 600 per bränneri.
Av de 3 melassbrännerierna tillhör 1 (Arlöv) Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
1 (Hälsingborg) spritcentralen och 1 (Kingshamn) vissa enskilda
personer. Från tillverkningsåret 1924/1925 t. o. m. sistlidet tillverkningsår
bar sammanlagda tillverkningen uppgått till 0.7 å l.o miljon liter, därvid
förbrukats 1,300 å 2,000 ton melass. Under innevarande tillverkningsår
bedriver spritcentralen icke någon tillverkning vid fabriken i Hälsingborg.
De 3 betbränneriernu ha under nyssnämnda åtta tillverkningsår haft en
årlig tillverkning av sammanlagt 0.7 å 0.9 miljon liter. Under omständigheter,
som senare skola närmare beröras, lia dessa brännerier emellertid
under år 1933 blivit inlösta av Sveriges bränneriidkareförening och
därefter upphört med sin verksamhet.
Jästbränneriernas antal är 6, därav 5 tillhörande Svenska jästfabriksaktiebolaget
och 1 Upsala ångqvarnsaktiebolag. Såsom redan nämnts är
dessa bränneriers tillverkningsrätt i 1926 års brännvinstillverkningsförordning
så begränsad, att brännvin icke må framställas till större myckenhet
för kvartal räknat än att mot 60 liter brännvin svara 100 kilogram
under samma tid tillverkad ren pressad jäst. Tillverkningsåret 1926/1927
lillverkades 4.65 miljoner liter brännvin, motsvarande 58 liter per 100 kilogram
framställd jäst. T. o. m. tillverkningsåret 1930/1931 ökades därefter
såväl jäst- som brännvinstillverkningen, så att nämnda år tillverkades
5.2 miljoner liter brännvin, motsvarande 59 liter per 100 kilogram framställd
jäst. Året 1931/1932 tillverkades endast 4.6 miljoner liter brännvin,
utgörande 50 liter per 100 kilogram jäst, och året 1932/1933 tillverkades
4.9 miljoner liter brännvin, utgörande 54 liter per 100 kilogram jäst. För
innevarande tillverkningsår har jästindustrien efter förhandlingar med de
sakkunniga utläst sig att icke tillverka mera än 35 liter brännvin per 100
kilogram jäst eller med nuvarande jästtillverkning omkring 3.2 miljoner
linning till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 232. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
liter. — Årsförbrukningen av melass inom jästindustrien har de sista åren
uppgått till omkring 17,000 ton.
Sulfitbränner ier ha anlagts vid 22 sulfitfabriker; av dessa ha dock 3 på
senare tid icke varit i gång och äro delvis demonterade. Tillverkningen,
som under åren närmast elter världskriget utgjorde omkring 12 miljoner
liter av normalstyrka, uppgick åren 1929/1930 och 1930/1931 till 28 miljoner
liter, nedgick följande år på grund av arbetskonflikt inom denna industri
till 20 miljoner liter men har under sistlidet tillverkningsår ökats
till 37 miljoner liter.
Samtliga lantbruksbrännerier och jästbränner ier äro sammanslutna i
Sveriges bränneriidkareförening, som bildats för att möjliggöra en reglering
av tillverkningens storlek och för att erhålla ett organ för brännerierna
vid försäljningsförhandlingar. Avsättningen av dessa bränneriers
produktion regleras i sin helhet genom avtal mellan föreningen och spritcentralen.
Nuvarande avtal har gällt från och med den 1 oktober 1930 med
ett års uppsägningstid; avtalet har under 1933 uppsagts. Enligt avtalet
skall årligen träffas överenskommelse örn viss leveranskvantitet; därvid
skall givetvis iakttagas den begränsade tillverkningsrätten för jästbrännerierna
men i övrigt innehålla författningarna inga bestämmelser som
reglera spritcentralens rätt till inköp av ifrågavarande slag av brännvin.
Den för lantbruksbrännerierna bestämda kvantiteten fördelas av föreningen
å de särskilda brännerierna enligt viss kvotberäkning.
De av spritcentralen från berörda brännerier inköpta kvantiteterna under
de sista åren framgå av följande från de sakkunnigas betänkande hämtade
tabell, kompletterad att omfatta även tillverkningsåret 1932/1933
(kvantiteterna äro angivna i 1,000-tal liter av normalstyrka):
Vara
1926/
1927
1927/
1928
1928/
1929
1929/
1930
1930/
1931
1931/
1932
1932/
1933
Potatisråbrännvin ............
21,211
18,021
22,039
22,099
22,103
18,405
22,228
Betråbrännvin ...............
837
701
920
896
897-
745
818
Melassråbrännvin ............
1,012
879
703
1,049
1,056
879
966
Jästråbrännvin ...............
4,467
4,825
4,860
5,113
5,146
4,619
4,868
Sulfitbrännerierna ha sedan 1917 en gemensam försäljningsorganisation,
Aktiebolaget Svensk sprit. Även en del av detta brännvin säljes till spritcentralen.
Härvidlag gäller dock enligt 13 § i förordningen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker, att sulfitsprit må av
spritcentralen inköpas endast i den utsträckning och under de villkor, Konungen
för varje år bestämmer. Detta sammanhänger med bestämmelsen i
5 § i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri
sprit, att partihandlare med sådan sprit — alltså för närvarande Aktiebo
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
laget Skattefri sprit — må till obegränsad myckenhet inköpa sulfitbrännvin
men däremot annat brännvin allenast i den utsträckning, Konungen
för varje år bestämmer. Syftet med dessa bestämmelser har varit att för
tekniska och industriella ändamål sörja för en så prisbillig sprit som möjligt.
Då sulfitbränneriernas tillverkningskapacitet icke fullt utnyttjats,
har Kungl. Majit emellertid årligen plägat medgiva spritcentralen inköp
av sulfitsprit i den omfattning, varom bolaget hemställt.
Utom till spritcentralen och Aktiebolaget Skattefri sprit säljer Aktiebolaget
Svensk sprit sulfitsprit till bensinfirmorna för inblandning i bensinen.
Spriten skall då vara koncentrerad till minst 99 procents alkoholhalt
samt dubbeldenaturerad. Slutligen ha smärre kvantiteter sulfitbränn
vin exporterats. Sulfitbränneriernas tillverkning och försäljning under
de sista sju tillverkningsåren framgår av följande tabell, i vad rör de
första sex åren hämtad från de sakkunnnigas betänkande (kvantiteterna i
1,000-tal liter av normalstyrka):
ör försäljning ti
11
Tillverkningsår
Tillverkad
myckenhet
—
Spritcen-
tralen
Aktiebo- laget Skatte-
motorsprit
export
fri sprit
1926/1927.................................
15,067
1,336
4,474
7,182
2,454
1927/1928................................
13,942
1,174
5,687
5,391
1,984
1928/1929................................
21,276
2,745
6,730
8,991
2,106
1929/1930................................
28,238
2,271
8,408
14,292
1,808
1930/1931.................................
28,403
3,109
9,008
16,841
272
1931/1932...............................
19,682
2,853
7,650
8,437
114
1932/1933.................................
37,384
4,781
10,715
18,815
45
Av det av spritcentralen upphandlade brännvinet försäljes, på sätt jag
redan antytt och strax skall närmare angiva, en del — under de sista fyra
åren 3.4 å 4.i miljoner liter av normalstyrka — vidare till Aktiebolaget
Skattefri sprit. I övrigt användes detta brännvin i stort sett dels till beredning
av spritdrycker för systembolagens detaljhandel härmed (enligt bestämmelserna
i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning) och dels för försäljning
direkt från spritcentralen eller genom systembolagen jämlikt
kungörelsen den 18 december 1918 (nr 987) angående försäljning av sprit
och andra alkoholhaltiga varor för vissa särskilda ändamål. Denna kungörelse
avser tillgodoseende av behovet av dylika varor för vetenskapliga,
medicinska, farmaceutiska, tekniska, industriella och likartade ändamål.
Hit hör sålunda bland annat all sprit till apoteken samt sprit för sådan
teknisk och industriell användning, för vilken till följd av den påbjudna
20
Kungl. Majlis proposition nr 232.
denatureringen av skattefri sprit sådan sprit icke kan begagnas, t. ex. för
tillverkning av toalettpreparat, konditorivaror, essenser, läskedrycker och
läkemedel.1 Den av spritcentralen för här ifrågavarande ändamål tillhandahållna
spriten, vilken merendels är rektificerad (exportsprit), plägar —
för utmärkande av skillnaden gentemot den sprit, som användes för tekniska
ändamål och dylikt men är skattefri — benämnas skattelagd sprit.
All av spritcentralen inom landet försåld sprit, frånsett vad som säljes till
Aktiebolaget Skattefri sprit, drabbas numera av såväl tillverkningsskatt
som omsättningsskatt, men omsättningsskatten är något högre för den till
systembolagens detaljhandel sålda spriten; vidare finnes möjlighet till
restitution av dessa skatter för sprit, som ingår i exporterade alkoholhaltiga
preparat.
Det av Aktiebolaget Skattefri sprit inköpta brännvinet försäljes av bolaget
dels till de av kontrollstyrelsen för ändamålet antagna detaljhandlarna,
dels ock till de avnämare, vilka erhållit kontrollstyrelsens tillstånd
till verkställande av inköp direkt hos partihandlaren. Villkoret för att
spriten skall få tillhandahållas såsom skattefri är, att den bibragts denaturering
enligt vissa i 1918 års förordning angivna stränga fordringar.
De mera betydande användningsområdena för denaturerad skattefri sprit
äro såsom brännsprit och rengöringsmedel, för färg- och fernissfabrikation,
framställning av krut, eter och kollodium samt inom läderindustrien.
Därest genom särskild kontroll eller genom andra åtgärder trygghet mot
missbruk kan vinnas, äger kontrollstyrelsen medgiva, att jämväl odenaturerad
eller svagare denaturerad sprit kan få utlämnas såsom skattefri
sprit. I stort sett tillämpas sistnämnda bestämmelse allenast i fråga om
sprit till vissa offentliga anstalter, såsom sjukhus, läroanstalter och vetenskapliga
laboratorier. Den skattefria spriten tillhandahålles i allmänhet
såsom råsprit, levererad av sulfitspritfabrikerna. Såsom förut nämnts övertages
dessutom den vid spritcentralens reningsverk fallande sekunda spriten
av Aktiebolaget Skattefri sprit för återförsäljning såsom denaturerad sprit.
Därest viss avnämare hos sistnämnda partihandlare efterfrågar annat slag
av sprit — i allmänhet rektificerad sprit för sjukhus och dylikt — uppköper
partihandlaren även för sådan försäljning erforderlig sprit av spritcentralen.
För såväl denna sprit som nyssberörda sekunda sprit erhåller
spritcentralen restitution av tillverkningsskatt. T den mån Aktiebolaget
Skattefri sprits inköp från spritcentralen avse annan sprit än sulfitsprit,
förutsätta dessa inköp jämlikt 1918 års förordning av Kungl. Majrt för
varje år lämnade medgivanden.
Spritcentralens avsättning till olika ändamål av inhemsk sprit under de
sista fyra åren belyses av följande, på uppgifter från spritcentralen grundade
sammanställning (1,000-tal liter av normalstyrka):
’ Se närmare härom utredningen i prop. nr 60/1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 21
1930
1931
1932
1933
Sulfit
Annat
Sulfit
Annat
Sulfit
Annat
Sulfit
Annat
I. Avsättning pä annat sätt än
genom försäljning till A. B.
Skattefri sprit.
1) Förtäringsändamål
a) försålt förtäringsbrännvin
752
19,675
1,373
19,600
1,697
18,443
1,747
16,307
b) använt för förskäring och
punschtillverkning .........
—
4,040
—
4,237
—
3,421
—
2,781
c) till systembolagen försåld
exportsprit....................
8
209
9
196
10
168
6
130
2) »Skattelagd sprit», försåld jäm- likt kung. 987/1918 och ej in- gående under 1 a), b) eller c)''
a) av spritcentralen försåld
exportsprit till kem.-tekn.
industri o. d. ............
713
106
722
91
756
104
608
70
b) försåld medicinalsprit......
404
—
411
—
420
—
376
—
c) av spritcentralen försåld
absolut alkohol, finkelolja
o. d...............................
6
40
4
136
3
107
3
73
II. Försäljning till A. B. Skatte- fri sprit.
1) S. k. sekunda sprit...............
298
2,543
390
2,936
620
2,807
506
2,983
2) Exportsprit, huvudsakligen till
oflenll. sjukhus, laboratorier
o. d............................
328
19
389
10
427
8
429
7
3) Råsprit (för ättiktillverkning)...
—
178
—
158
—
8 177
—
158
4) Annan sprit (absolut alkohol
m. m.) ..........................
12
_
3
-
3
—
4
—
Summa
2,521
26,810
3,301
27,364
3,936
25,235
3,679
22,509
Tillsammans med de förut lämnade uppgifterna angående sulfitbränneriernas
försäljning utvisar sistnämnda sammanställning Aktiebolaget
Skattefri sprits sammanlagda inköp av sprit; vid ett tillfälle, nämligen un
der arbetskonflikten i massaindustrien 1932, har bolaget dock även im
porterat någon sprit. Utvecklingen av handeln med skattefri sprit åren
1920—1933 framgår av följande tabell över myckenheten försåld dylik sprit
(1,000-tal liter av normalstyrka): * 8
1 Under 1 al och b) ingå mindre kvantiteter egentliga spritdrycker, sålda såsom skattelagd
sprit jämlikt kung. nr 987/1918, t. ex. tor tillverkning av konditorivaror och essenser. De
under 1 c) angivna kvantiteterna säljas huvudsakligen å motböekerna för privat beredning av
likörer m m. men delvis också jämlikt kung. nr 987/1918 för särskilda tekniska ändamål;
denna senare del skulle rätteligen icke upptagas under 1) men har icke nu kunnat från det
övriga särskiljas.
8 Här har icke medtagits en på grund av extraordinära förhållanden såld kvantitet jästråsprit
örn (528,531 liter, som denaturerats.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Å r
Försåld
Å r
Försåld
Å r
Försåld
sprit
sprit
sprit
1920 ..................
5,210
3,763
5,102
1925 .................
8,041
9,081
8,881
9,737
10,452
1930
11,687
12,810
13,617
14,562
1921 ..................
1926 ..................
1931
1922 .................
1927 ..................
1932
1923 ... .............
5,892
7,833
1928
1933 ..................
1924 ..................
1929 ..................
Den i det föregående lämnade redogörelsen för de nuvarande avsättningsförhållandena
för inhemsk sprit torde kunna åskådliggöras av följande
tablå. Till förklaring av densamma bör anmärkas, att de för brännerierna
angivna siffrorna — i miljoner liter av normalstyrka — avse försäljningen
tillverkningsåret 1932/1933, medan vid angivandet av spritcentralens
försäljning av inköpt sprit för olika ändamål måst upptagas siffrorna
för kalenderåret 1933; den angivna siffran för spritcentralens lagerökning
är således riktig endast örn man utgår från att inköpskvantiteterna
varit desamma under kalenderåret 1933.
Brännerier:
Potatis -
Förtäring
Därav 1.8
Melass
-
Spritcentr. (33.7
''Skattelagfil
sprit"
Därav 1.0
V sulfit )
Jäst
-
Lagerökning
hos spritcentr.
f 41 >
Därav 0.9
\ sulfit )
Annan
skattefri
sprit än
motorsprit
A.B. Skattefri spritfl4«
Sulfit -
Motorsprit
Prissättningen å tillverkat brännvin är i lagstiftningen icke reglerad i
annan mån än att i 24 § brännvinstillverkningsförordningen är stadgat,
att därest i fråga örn brännvin, som tillverkare försäljer till partihand
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
lare med rusdrycker, frivillig överenskommelse ej kan träffas örn pris
eller leveransvillkor i övrigt, skall, då tillverkare eller partihandlare med
rusdrycker det påfordrar, avgörande träffas av en särskild prisnämnd,
bestående av sju ledamöter, av vilka två utses av vardera parten. Återstående
tre ledamöter, däribland ordföranden, jämte suppleanter för dem
förordnas årligen av Kungl. Maj:t. Närmare föreskrifter angående nämndens
sammankallande och verksamhet ha meddelats i kungörelse den 29 juni
1926 (nr 318).
I fråga örn prisöverenskommelser vid leverans av brännvin gälla för
närvarande olika regler. För de brännerier, som tillhöra Sveriges bränneriidkareförening,
tillämpas sålunda det särskilda avtal, som enligt vad
förut nämnts förefinnes mellan föreningen och spritcentralen och som
i sin helhet generellt reglerar prisförhållandena för lantbruksbrännvin och
jästbrännvin. De huvudsakliga reglerna för prissättningen ha följande
lydelse:
När fråga är örn prissättning av potatisråbrännvin, skola till grund
för prisbestämningen läggas de vid tiden för prisbestämningen gällande
priser för arbetskraft samt för de för bränningen nödiga råvaror och
förnödenheter ävensom konstaterade administrations- och tillverkningskostnader
vid ett välskött potatisbränneri med en under kampanjen fullt
utnyttjad sammanhängande tillverkningstid av minst 80 dagar samt en
daglig avverkning av 150 hektoliter potatis och 700 kilogram mältad säd.
Vid kalkylens upprättande skall därjämte inräknas 5 procents årlig avskrivning
på ett antaget värde för brännerifastigheten av 40,000 kronor
och för bränneriets maskiner och inventarier av 20,000 kronor ävensom
8 procents avkastning å det sålunda för fastigheten och inventarierna
tillsammans beräknade kapitalet av 60 000 kronor. I övrigt må i kalkylen
icke beräknas särskild vinst av tillverkningen eller någon ersättning
eller avgift till föreningen.
Priset för jästråbrännvin skall med utgångspunkt från det sålunda beräknade
priset på potatisråbrännvin kalkyleras på sådant sätt, att jästråbrännvinet
i renad form kommer att betinga spritcentralen samma kostnad
som potatisråbrännvin i renad form, varvid hänsyn jämväl skall tagas
till den mera begränsade användning, det renade jästråbrännvinet må äga.
Priset på betråbrännvin och melassråbrännvin skall beräknas enligt
samma grunder som för jästråbrännvinet.
För spritcentralens inköp av suliitsprit träffas uppgörelse med Aktiebolaget
Svensk sprit för varje inköpt parti. Beträffande den skattefria
spriten, i huvudsak bestående av sulfitsprit, som Aktiebolaget Skattefri
sprit övertager av sitt moderbolag, Aktiebolaget Svensk sprit, förefinnes
heller intet avtal, utan regleras priset tid efter annan med hänsyn till föreliggande
omständigheter. I allmänhet inrikta sig sulfitspritfabrikanterna på
att sätta priset så lågt som möjligt för att stimulera förbrukningen av teknisk
sprit, varigenom fabrikernas tillverkning kunnat ökas. Aktiebolaget
Skattefri sprits övertagande av den vid spritcentralens reningsverk fallande
sekunda spriten regleras genom avtal mellan de båda bolagen, gällande
för Aktiebolaget Skattefri sprits oktrojperiod. Priset bestämmes av den
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
i nämnda bolags oktroj villkor föreskrivna prissättningsnämnden för skattefri
sprit. Denna prisnämnd har att minst en gång årligen, bland annat,
dels fastställa det pris, Aktiebolaget Skattefri sprit skall erlägga för sekunda
sprit, som inköpes från spritcentralen, varvid grundvalen för prisbestämningen
skall vara de kostnader, däri inberäknat skälig fabrikationsvinst,
vartill sulfitsprit skäligen må kunna framställas av en sulfitspritfabrik
vid full drift med cirka en miljon liter årlig tillverkningskapacitet,
dels ock till Kungl. Maj:t meddela resultaten av inom nämnden företagen
undersökning rörande det pris, vartill sulfitsprit må kunna skäligen framställas.
Tillverkningspriset å sulfitsprit har av nämnden angivits, åren 1931 och
1932 till 28 öre per liter å 95 procent, d. v. s. 14.7 öre per liter å 50 procent,
och år 1933 till 27 öre per liter å 95 procent, d. v. s. 14.2 öre per liter å 50
procent. Då nämnden ansett, att spritcentralen bör äga tillgodogöra sig
en handelsvinst av 2 öre per liter, har det av nämnden fastställda priset
å sekunda sprit .sålunda utgjort, förstnämnda båda år 30 öre per liter å 95
procent eller 15.7 öre per liter å 50 procent samt år 1933 respektive 29 och
15.2 öre.
De senast gällande priserna vid partihandlarnas inköp av råsprit av
olika slag ha varit (per liter av normalstyrka):
Aktiebolaget Vin- & spritcentralens inköp:
Potatisråbrännvin .............................................1 26.7 öre
Betråbrännvin ................................................ 27.5 »
Melassråbrännvin ............................................. 2 23.2 »
Jästråbrännvin ................................................ 2 23.2 »
Sulf itråbrännvin:
för förtäringsändamål ...................................... 18.7 »
för medicinskt, farmaceutisk^ tekniskt m. fl. ändamål
(»skattelagd sprit») ...................................... 21.4 »
Aktiebolaget Skattefri sprits inköp:
Sulfitråsprit (i medeltal) ...................................... 16.o öre
Sekunda sprit från reningsverken .............................. 15.2 »
Vid sin försäljning av motoralkohol till bensinfirmorna tillämpa tillverkarna
för närvarande ett överenskommet pris av 24 öre per liter.
Detta pris innesluter då också kostnaden för sulfitråspritens koncentrering
till 99.5 procents alkoholstyrka och för dess denaturering, enligt uppgift med
ett belopp av 4 å 5 öre; priset för sulfitråsprit per liter av normalstyrka skulle
således i detta fall bliva endast omkring 10 öre. Detta pris torde enligt vad
de sakkunniga uttala i och för sig vara förlustbringande för tillverkarna,
men dessa göra sig täckta härför genom det merpris, som de erhålla för sprit
vid leverans till spritcentralen och Aktiebolaget Skattefri sprit.
1 För tillverkningsåret 1932/1933 utgjorde priset 29 öre.
2 » » » » » 25.4 öre.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
25
De sakkunnigas förslag.
De sakkunniga framhålla, att nedgången i tillverkningen av potatisbrännvin,
jämförd med åren före världskriget, betytt en minskning i avsättningen
av bränneripotatis med omkring 1U miljon hektoliter per år
samt att detta uppenbarligen måste lia varit till icke oväsentlig nackdel
för jordbruket i potatisodlingsdistrikten. Orsaken till nedgången vore
att söka i framför allt två omständigheter, nämligen tillkomsten av sulfitbrännvinet
samt minskningen i spritdryckskonsumtionen. Starka skäl talade
enligt de sakkunnigas mening för att sådana anordningar vidtoges, att
avsättningen av potatisbrännvin i lämplig omfattning i fortsättningen
säkerställdes.
I sistnämnda hänseende föreslå de sakkunniga, att åt potatisspriten ensam
förbehålles användningen såsom råmaterial för framställning av förtäringssprit.
De sakkunniga yttra härvidlag, att bland de omständigheter,
som talade till förmån för en sådan anordning, till en början finge anföras,
att förtäringsspriten bättre än sprit för tekniska ändamål och motorbränsle
vore ägnad att bära den högre tillverkningskostnad, som vore
förbunden med potatisspriten. Vidare hade förtäringsspriten sedan gammalt
väsentligen härrört från potatissprit, vilken synnerligen väl och i
vissa avseenden bättre än de övriga slagfcn av råsprit lämpade sig för
beredning av konsumtionssprit. De sakkunniga hade också funnit, att
den kvantitet potatisbrännvin, som härigenom linge avsättning, bleve på
ett lämpligt sätt avvägd i förhållande till storleken av den tillverkning,
varmed potatisbrännerierna tidigare kunnat räkna. Därest potatisbrän
nerierna ensamma erhölle det föreslagna avsättningsområdet, syntes deras
tillverkning med hänsyn till nedgången i spritdryckskonsumtionen
kunna beräknas röra sig örn cirka 25 miljoner liter. Även med en återhämtning
i konsumtionen och en därav föranledd ökning av potatisbrännvinstillverkningen
skulle sagda tillverkning näppeligen komma
att överstiga produktionen under tiden före världskriget; under tillverkningsåren
1900/1901—1909/1910 hade denna i genomsnitt uppgått till 29.7
miljoner liter.
De sakkunniga anse dock, att till råvara för framställning av förtäringssprit
icke under alla förhållanden bör ifrågakomma potatissprit.
Skulle under något år potatisskörden i landet bliva knapp, så att tillgång
till bränneripotatis till skäligt pris icke förefunnes, eller komme förhållandena
å potatismarknaden av andra orsaker, exempelvis export, att
medföra onormalt höga priser å dylik potatis, bör enligt de sakkunnigas
mening tillverkningen av potatissprit vid sådana tillfällen kunna begränsas
och förtäringssprit i stället i mån av behov framställas av andra slag
av råbrännvin. Användning av utländska råämnen för framställning av
råsprit för leverans till reningsverken bör icke komma i fråga. I anslutning
härtill innehåller ett av de sakkunniga avgivet förslag till ändring
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
i rusdrycksförsäljningsförordningen, att Konungen, då särskilda förhållanden
därtill föranleda, må medgiva undantag från den i förslaget upptagna
huvudregeln, att för försäljning till förtäringsändamål endast må
inköpas brännvin, som framställts av potatis och spannmål.
Å andra sidan bör enligt de sakkunnigas mening potatisbrännvins användande
för andra ändamål än förtäring, d. v. s. såsom teknisk sprit
och såsom motorsprit, icke ifrågakomma. Dock borde såsom hittills —
anföra de sakkunniga — potatissprit, skattefri eller skattelagd, kunna
försäljas till den, som med hänsyn till det avsedda tekniska, vetenskapliga
eller därmed jämförliga ändamålet med spriten vore i behov av
dylik sprit. Detta kunde i verkligheten allenast gälla mindre kvantiteter
och bleve i fortsättningen liksom för närvarande reglerat genom försäljningspriset
å varan, i det att exportsprit av sulfitråsprit betingade ett
icke obetydligt lägre försäljningspris än dylik sprit av potatis. I vad
rör den skattefria spriten föreslå de sakkunniga dessa undantagsfall tillgodosedda
genom dispensrätt för Kungl. Majit från den angivna huvudregeln.
De sakkunniga förutsätta jämväl, att den vid reningsverken uppkommande
s. k. sekunda spriten alltjämt skall få begagnas såsom skattefri
sprit; bestämmelse härom föreslås införd i författningen i ämnet.
I fråga om prissättningen å potatisbrännvinet anföra de sakkunniga:
De i spritcentralens förutnämnda avtal med bränneriidkareföreningen
upptagna bestämmelserna åsyftade, att tillverkningskostnaderna skola utgöra
grundvalen för prissättningen. Mot denna princip syntes någon
erinran icke kunna göras. Däremot bade principen uppenbarligen icke
erhållit sådan tillämpning i verkligheten, att prissättningen blivit rättvisande.
Från många håll hade också anmärkningar framkommit, att
priset å potatisbrännvinet skulle vara så tillmätt, att åt brännerinäringens
utövare därigenom bereddes en utomordentligt gynnad ställning. I
fråga om priset hade i en av spritcentralen avgiven, i betänkandet intagen
utredning även kommit till synes den uppfattningen, att vissa betydelsefulla
faktorer i kalkylen numera borde revideras och att den prissättning,
som ägt rum, resulterat i ett för högt pris. Att så vore förhållandet,
hade också vunnit bekräftelse i en av den danske experten ingenjör
Obel-Jörgensen för de sakkunnigas räkning verkställd, jämväl i betänkandet
intagen utredning. För att erhålla en överblick av bränneriernas
genomsnittliga tillverkningskostnad för brännvinet hade ingenjör
Obel-Jörgensen utfört kalkyler för sex brännerier av genomsnittlig
storlek, vilka arbetade med medelstora spritutbyten, avseende deras tillverkning
kampanjen 1932/1933. Med det potatispris, som då tillämpats,
skulle brännvinspriset lia utgjort, i stället för det fastställda av 29 öre
per liter å 50 procent, allenast 24.4 öre. Ingenjör Obel-Jörgensen hade
ansett överenskommelsen mellan spritcentralen och bränneriidkareföreningen
åsyfta att tillförsäkra potatisodlarna ett skäligt pris
för potatisen, samtidigt med att brännerierna finge tillgodogöra
sig en förräntning av 8 procent å det i bränneriet nedlagda kapitalet.
Däremot vore det knappast meningen, att tillverkarna utöver denna förräntning
skulle kunna tillgodogöra sig överskott. Detta överskott hade
i fråga om de undersökta brännerierna för nämnda tillverkningsår vane
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 232.
rat mellan cirka 17,500 kronor och 3,000 kronor och i genomsnitt utgjort
drygt 10,000 kronor.
En faktor av stor betydelse för prissättningen vore givetvis det beräknade
utbytet av brännvin ur de inmäskade råämnena. I detta avseende
hade i den kalkyl, som legat till grund för prissättningen, sedan år 1926
upptagits ett utbyte av 116 liter brännvin ur 100 kilogram stärkelse i inmäskad
potatis och spannmål. Detta utbytestal, som spritcentralen utan
resultat påyrkat skola höjas till 120 liter, hade vid den av ingenjör ObelJörgensen
gjorda undersökningen, enligt det av överkontrollörerna vid
brännvinstillverkningen tillhandahållna siffermaterialet över råämnesförbrukningen
vid varje bränneri, visat sig i genomsnitt utgöra 122 liter,
varmed han även räknat i sina kalkyler. Uppenbart vore, att ett högre
utbytestal än det tillämpade bort vara grundläggande för priset. Vidare
kunde anmärkas, att vid prissättningen hänsyn hittills icke tagits till den
levererade spritens alkoholhalt. Spritcentralen hade sålunda, för liter av
normalstyrka räknat, erlagt samina pris, vare sig spriten haft en alkoholstyrka
av exempelvis allenast 70 procent och sålunda innehållit en stor
mängd vatten eller örn fråga varit örn högprocentig sprit, som alltså dragit
mindre fraktkostnader. Åt nu anmärkta förhållanden syntes uppmärksamhet
böra ägnas vid prissättningen.
Enligt de sakkunnigas mening vore det av vikt, att en prissättning komme
till stånd, vilken så nära som möjligt anslöte sig till de verkliga kostnaderna
för potatisbrännvinets tillverkning i ett välskött bränneri. Då en
statlig reglering beträffande en viss näringsgren blivit genomförd, borde
ett oeftergivligt villkor vara, att utövarna av denna näringsgren icke till
följd av statsingripandet ägde möjlighet att bereda sig oberättigade vinster.
Enligt vad de sakkunniga erfarit hade spritcentralen, för att få en
ingående prövning av pris- och leveransvillkoren beträffande potatisråbrännvinet
till stånd och erhålla fria händer i dessa frågor, verkställt
uppsägning från och med den 1 oktober 1934 av sitt avtal med Sveriges
bränneriidkareförening. De sakkunniga ville understryka, att fordran på
en rationell prissättning å potatisråbrännvinet, vilken icke lämnade rum
för uttagande av otillbörliga vinster, gjorde sig i än högre grad gällande,
därest, såsom av de sakkunniga föreslagits, potatisbrännvinet skulle beredas
en med avseende å avsättningen särskilt skyddad ställning i jämförelse
med vissa andra slag av sprit.
De sakkunniga förutsätta, att såsom hittills priset å potatisspriten skall
bestämmas genom överenskommelse eller, där så ej kan ske, av en nämnd.
Till vissa föreslagna ändringar i nämndens sammansättning skall jag
strax återkomma. De sakkunniga framhålla, att den föreslagna ordningen
innebure, att tillverkarna av potatisbrännvin skulle erhålla en avsättning
till det av nämnden åsätta priset, vilken svarade mot spritcentralens
inköpsbehov av råbrännvin till förädling för förtäringsändamål.
En viss jämkning av kvantiteten finge dock tänkas kunna inträda därigenom,
att spritcentralen lämpade storleken av brännvinskvantiteten efter
prisets höjd, ett tillvägagångssätt som redan nu i viss mån vunnit tillämpning.
De sakkunniga lia vidare verkställt viss utredning och gjort vissa utta
landen i fråga örn en rationalisering och koncentration av driften vid po
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
tatisbr tinner ier na (sid. 70 o. f.). Efter redogörelse för den verkställda utredningen
anföra de sakkunniga:
Av undersökningarna hade bestyrkts, att de svenska potatisbrännerierna
i tekniska och vissa andra avseenden i stort sett icke kunde anses uppfylla
de fordringar, som med nutida utveckling borde ställas på en rationellt
skött bränneridrift. I stor utsträckning vore brännerierna hållna i
ett otillfredsställande skick, och tillverkningen bedreves i många fall under
förhållanden, som utvisade efterblivenhet i tekniskt hänseende. Härigenom
ernåddes icke det elfektiva utnyttjande av de använda råämnena,
som eljest kunde vara fallet, och förhållandet återverkade även på den
framställda spritens beskaffenhet med avseende å alkoholstyrkan. Sjiilva
driften ställde sig därjämte ekonomiskt ofördelaktigare än med användande
av rationella tillverkningsmetoder. Örn behovet av en ändring i
nu anmärkta hänseenden syntes delade meningar icke råda. Önskemål om
en modernisering av brännerihanteringen bade även framhållits av jordbruksnäringens
målsmän i bränneridistrikten.
Orsakerna till denna otillfredsställande utveckling syntes väsentligen
böra ses mot bakgrunden av vissa förhållanden inom brännerihanteringen
på senare tid. De försämrade avsättningsmöjligheterna hade för utövarna
av brännerihanteringen medfört en viss osäkerhet, som i sin mån varit
ägnad att avhålla elem från att nedlägga kostnader för bränneriernas
iståndsättande samt modernisering av driften. Men därtill bomme, att tillverkarna
genom höga brännvinspriser tillförsäkrats goda vinstmöjligheter
av sina brännerier i det skick de befunnit sig. Tillverkarna i potatisbrännerierna
hade alltså ingalunda varit av förhållandena pressade — såsom
inom industri i allmänhet — att tillvarataga alla till buds stående tekniska
möjligheter för att göra sin fabrikation vinstgivande, utan ett visst stillastående
i brännerihanteringens tekniska utveckling hade otvivelaktigt
blivit följden.
I samband med frågan örn en rationalisering av potatisbrännvinstillverkningen
hade ifrågasatts, huruvida icke en koncentration av potatisbrännerierna
till ett färre antal stora brännerier borde komma till stånd,
för att därmed de fördelar i ekonomiskt hänseende, som industriell drift i
stor skala erbjöde, skulle kunna utnyttjas. Av de utredningar, som härutinnan
verkställts, framginge emellertid, att de kostnader, som vore förbundna
med en dylik, i ett sammanhang genomförd koncentration, bleve
högst betydande. Utan att ha närmare prövat ifrågavarande kostnadskalkyler,
än mindre tagit ståndpunkt till spörsmålet örn inlösen av de nedlagda
brännerierna hade de sakkunniga likväl funnit en på angivet sätt
enhetligt företagen koncentration av potatisbrännerierna medföra så betydande
ekonomiska konsekvenser, att de sakkunniga redan av denna an
ledning icke funnit det tillrådligt, att initiativ från statsmakternas sida
toges till vidtagande på det ena eller andra sättet av en dylik åtgärd.
Härtill bomme de vägande betänkligheter, som uttalats av sakkunskapen
inom jordbruksnäringen med hänsyn till det försvårande av avsättningen
av potatis för bränneriändamål och de minskade möjligheter till drankens
utnyttjande, som en centralisering av brännerihanteringen måste medföra.
Även örn en enhetlig koncentration av brännerierna sålunda icke klin
nät av de sakkunniga förordas, syntes möjligheter likväl förefinnas att
successivt ernå en viss rationalisering av bränneridriften. Vid genomförandet
av de sakkunnigas förslag borde intresset hos tillverkaren att
29
Kungl, Maj:ts proposition nr 232.
stadigvarande inrätta sig för så ekonomisk bränneridrift som möjligt i
fortsättningen ökas. Av Sveriges bränneriidkareförening borde kunna
förväntas, att den mera än hittills bland medlemmarna verkade för nämnda
syfte. Ansträngningar att förbättra driften måste även komma att bli
en följd av de mera rationella principer för prissättningen å råbrännvin,
som av de sakkunniga förordats till genomförande. De sakkunniga, som
utginge från att tillverkarna icke skulle beredas pristillägg för moderniseringskostnaderna,
syltade här i främsta rummet på prisets bestämmande
i nära överensstämmelse med den verkliga tillverkningskostnaden men
även därpå, att detsamma fastställdes i viss relation till spritens alkoholstyrka,
vilket vore ägnat att stimulera intresset för införande av modern
apparatur. Nu angivna förhållanden borde även kunna föranleda Sveriges
bränneriidkareförening att för uppnående av bättre ekonomiskt utbyte
av bränningen taga initiativ till sammanslagning av bränneriet där
dessa vore belägna på ringa avstånd från varandra och vore avnämare av
potatis från samma närbelägna tillförselområde. Detta vore uppenbarligen
fallet med åtskilliga brännerier i Kristianstadstrakten, där icke mindre
än 40 brännerier vore belägna inom ett avstånd av 20 kilometer fran
nämnda stad.
I sin utredning angående koncentration av potatisbrännvinstillverkningen
hade spritcentralen uttalat, att därest en dylik koncentration i verkligheten
skulle prövas, det förefölle angeläget att till en början stanna
vid uppförandet av ett eller högst två st Örbr anner ier för att av deras drift
kunna inhämta erfarenheter i olika hänseenden. I samma riktning hade
ingenjör Obel-Jörgensen uttalat sig. De sakkunnigas förslag, att all lörtäringssprit
skulle uttagas från potatisbrännerierna, innebure en icke obetydlig
ökning av tillverkningen av potatisbrännvin i jämförelse med nuvarande
produktion. Då de sakkunniga icke funne skäl föreligga, att hela
denna ökning skulle falla på de befintliga potatisbrännerierna, borde enligt
de sakkunnigas mening tagas under övervägande, huruvida icke spritcentralen
skulle äga inrätta ett eller ett par stora brännerier, därvid marginalen
utöver den nuvarande potatisbrännvinstillverkningen delvis skulle
utnyttjas. Frågan örn inrättande av dylikt bränneri, vilken ankomme på
Kungl. Maj:t att pröva i samband med behandlingen av bolagets ansökan
örn koncession för bränneriet, borde emellertid föregås av en ingående utredning
bland annat rörande den ort, till vilken bränneriet med hänsyn
till potatisodlingens intressen lämpligen skulle förläggas. Genom tillkomsten
av dylikt bränneri skulle spritcentralen bliva i tillfälle att bättre än
hittills utöva kontroll å priset för bränneripotatis och övriga å potatisbrännvinspriset
inverkande faktorer samt att inhämta erfarenheter med
avseende å lämpligheten av att eventuellt framdeles genomföra en utvidgad
koncentration av brännvinstillverkningen. I samband därmed skulle
uppmärksamhet även kunna ägnas åt frågan örn de potatis- och kornsorter,
som borde odlas såsom lämpligaste råämne för brännvinstillverkning.
För detta ändamål erforderliga försöksodlingar borde igångsättas i samråd
med sakkunnig institution.
Såsom villkor för de förbättrade avsättningsmöjligheter, som skulle beredas
potatisbrännerierna, anse de sakkunniga böra gillia, såväl att utländska
råämnen ej må användas som att användning av spannmål i regel
icke må avse större myckenhet jin som erfordras för framställning av det
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 232.
behövliga maltet. Undantag härifrån anses dock kunna medgivas för användande
av skadad spannmål, slösäd o. dyl.
Slutligen ingå de sakkunniga, i vad rör potatisbrännerierna, på den i
riksdagens ena skrivelse särskilt upptagna frågan örn de åtgärder, som
böra vidtagas för att avsättningsmöjligheterna för fabrikspotatis till brännerierna
skola bliva jämnare fördelade mellan odlarna än för närvaran
de. Härutinnan anföra de sakkunniga:
Vad beträffade möjligheterna att sörja för lika rätt till avsättning av
bränneripotatis för utomstående odlare som för bränneriägarna syntes,
såvitt de sakkunniga kunnat finna, enda utvägen vara, att de enskilda
brännerierna ersattes av koncentrerad stordrift. Tanken på ett enhetligt
införande av en sådan hade de sakkunniga funnit sig böra avvisa. De
sakkunniga hyste emellertid den uppfattningen, att därest potatisbrännvinet
i fortsättningen bleve föremål för en på riktigt sätt avvägd prissättning,
motsättningarna mellan utomstående potatisodlare och bränneriägarna
komme att minskas. Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening
den eventuella tillkomsten av ett eller ett par stora brännerier, tillhöriga
spritcentralen, innebära möjligheter till en icke obetydlig avsättning
av fabrikspotatis från andra odlare än sådana, som vore bränneriintressenter.
Vad frågan örn potatispriset beträffade, borde som nämnts
inrättandet av nyssberörda stora brännerier medföra ökad möjlighet för
spritcentralen att utöva kontroll å priset för bränneripotatis. De sakkunniga
ville slutligen erinra, att därest de vid 1933 års riksdag beslutade åtgärderna
rörande ordnandet av tillverknings- och avsättningsförhållandena
inom potatismjölsindustrien ledde till avsett resultat, härigenom även
syntes erhållas en viss utgångspunkt för bedömande av det skäliga potatispris,
efter vilket brännvinspriset skulle beräknas. Under giltighetstiden
för sagda reglering, d. v. s. intill den 1 juli 1935, hade statens potatismjölsnämnd
enligt den för nämnden av Kungl. Majit den 15 augusti 1933
utfärdade instruktionen (nr 515) bland annat att med uppmärksamhet följa
utvecklingen å marknaden för fabrikspotatis. De erfarenheter, som därvid
närmast med avseende å potatismjölstillverkningen inhämtades rörande
avsättningen av fabrikspotatis, syntes kunna tillgodogöras även
beträffande den för brännvinstillverkningen erforderliga potatisen.
Av det föregående framgår, att spritcentralen enligt de sakkunnigas
förslag icke utan Kungl. Maj:ts av särskilda förhållanden föranledda tillstånd
skulle få inköpa sulfitsprit för förtäringsändamål. Såsom de sakkunniga
anföra, skulle det däremot stå spritcentralen fritt att inköpa sådan
sprit för försäljning av skattelagd sprit för vetenskapliga och tekniska
m. fl. ändamål. För de ändamål, från vilka sulfitspriten sålunda
skulle utestängas, har under det sistförflutna året av spritcentralen sålts
omkring 1.8 miljon liter av normalstyrka och under de närmast föregående
två åren genomsnittligen omkring 1.5 miljon liter. Med hänsyn bland
annat till dessa förhållanden framhålla de sakkunniga såsom en bestämd
förutsättning för förslaget i fråga örn potatisspriten, att åtgärder vidtagas
i syfte att bereda sulfitspriten en tryggad avsättning under förhållanden,
som vore ägnade att icke allenast bibehålla sulfitspritindustrien i sin nu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
31
varande omfattning utan även genom spritens utnyttjande såsom motorbränsle
leda till en ökad produktion av dylik sprit.
De sakkunniga anföra härutinnan bland annat:
De gjorda erfarenheterna beträffande motoralkoholen gåve vid handen,
att sulfitspriten vore ett ur tekniska synpunkter fullgott motorbränsle,
som i blandning med bensin i lämpliga proportioner med utmärkt resultat
kunde användas i vanliga bensinmotorer. För att blandningen skulle
bliva stabil och icke sönderfalla, vore emellertid nödvändigt att spriten
gjordes vattenfri; den borde sålunda ha en alkoholstyrka av minst 99
procent. Det i Sverige tillämpade blandningsförhållandet vore 25 procent
sprit och 75 procent bensin, vilken blandning ginge i handeln under benämningen
lättbentyl.
Den vid jämförelse med nuvarande bensinpriser höga tillverkningskostnaden
å motoralkohol utgjorde emellertid ett allvarligt hinder för ett utökande
av tillverkningen av detta inhemska motorbränsle. Priset å motoralkohol
vore lör närvarande vid försäljningen till bensinfirmorna 24 öre
per liter, inklusive denaturering och fritt Stockholm, Göteborg, Malmö
och Hälsingborg, då däremot tillverkningskostnaderna — inberäknat ränta
och amortering å anläggningarna samt kostnader för denaturering och
frakt — enligt tillverkarnas beräkning uppginge till 36.15 öre. Såsom med
nämnda pris å motorsprit närmast jämförliga värde å bensin kan angivas
denna varas cif-värde i svensk hamn, vilket åren 1931 och 1932 utgjort
allenast 7 ä 8 öre per liter. Då hensinfirmorna vid försäljningen av bentyl
tillämpade ett pris, som i allmänhet med endast ett öre överstege bensinpriset
— detta vore i Stockholm för närvarande 27 öre —, vore uppenbart,
att motorspritförsäljningen för nämnda firmors del icke kunde vara
särdeles lönande utan i viss mån innebure en uppoffring från firmornas
sida. Vad som emellertid möjliggjort, att motorspriten även med det
vida lägre bensinpriset kunnat hållas i marknaden, vore väsentligen den
befrielse från bensinskatten — för närvarande 10 öre per liter — som
statsmakterna provisoriskt medgivit i fråga örn motorsprit.
I betänkandet lämnas härefter en redogörelse för statsmakternas beslut
angående beskattning av motorsprit. Såsom av redogörelsen framgår upptogs
redan i 1924 års bensinskatteförordning bestämmelse örn skatt även å
motorsprit med 5 öre per liter, vilken skatt dock — för att möjliggöra inarbetandet
i marknaden av detta inhemska motorbränsle — skulle träda
i kraft först den 1 juli 1929. Vid 1927 års riksdag höjdes skatten till 6 öre
per liter. Vid 1929 års riksdag utsträcktes skattefriheten till den 1 juli
1933 och bestämdes, att skatten därefter till den 1 juli 1934 skulle utgå med
endast 3 öre per liter. Bensinskatten har år 1932 höjts till 10 öre per
liter utan att den bestämda skatten å motorsprit blivit höjd. Vid 1933 års
riksdag förlängdes skattefriheten för motorsprit till den 1 juli 1934.
De sakkunniga erinra, att från sulfitspritindustriens sida alltsedan tillkomsten
av bestämmelserna örn motorspritens beskattning med bestämdhet
hävdats, att tillverkningen av motorsprit vid beskattningens ikraftträdande
vore dömd att nedläggas samt att ett definitivt avskrivande av
skatten, varigenom det hittills rådande osäkerhetstillståndet upphörde,
oundgängligen vore erforderligt, örn någon utveckling av tillverkningen
skulle vara tiinkbar.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Efter en redogörelse för vad härutinnan anförts ävensom för 1931 års
skogssakkunnigas uttalande i frågan anföra de sakkunniga bland annat:
Landets försörjning i större eller mindre grad med inhemskt motorbränsle
vore ett spörsmål, som ur liera synpunkter vore av synnerlig vikt.
Bensinimporten år 1932 hade utgjort ej mindre än 454 miljoner liter och
värdet av hela mineraloljeimporten samma år hade uppgått till 67 V» miljoner
kronor. Det vore uppenbart, att en import av denna storleksordning
måste verka i hög grad tyngande på vår handelsbalans gent emot utlandet.
De nationalekonomiska konsekvenserna av beroendet av den utländska
brännoljeimporten komme att göra sig än kännbarare, därest förhållandena
å oljemarknaden skulle medlöra prisförhöjningar. Vidare förefunnes, så
länge brännoljebehovet helt skulle tillgodoses genom import, risker för
att i händelse av en avspärrning av landet brist på brännoljor skulle uppstå,
vilket vöre ägnat att medföra allvarliga verkningar. Visserligen
kunde i sådant fall även tillgången på sulfitsprit antagas bliva begränsad
på grund av minskad eller upphörd export av suliitmassa och därav följande
avsaknad av sulfitlut, men därest förhoppningarna örn en motorsprittillverkning
genom direkt försockring av trä infriades, skulle inhemsk
motorsprit likväl vara möjlig att frambringa. Därjämte innebure ersättande
av en kvantitet utländskt motorbränsle med inhemsk vara, att svensk
företagsamhet och arbetskraft toges i anspråk. Såsom av 1931 års skogssakkunniga
framhållits, gällde detta i icke ringa grad, därest motorsprittillverkning
av träsocker komme till stånd.
Under de senaste åren hade statsmakterna i åtskilliga främmande länder
genom lagstiftningsåtgärder sökt bereda en allmännare användning
av sprit såsom motorbränsle. Den i vårt land tillämpade anordningen för
främjande av motorspritens användning, nämligen medgivande av temporär
befrielse från den särskilda skatten å motorsprit, ansåge de sakkunniga
icke utgöra en rationell lösning av frågan örn stödåtgärd i sagda
syfte. Såsom förut nämnts hade sulfitspritindustrien för närvarande under
skyddet av gällande alkohollagstiftning kunnat bereda sig erforderlig
kompensation genom att uttaga högre pris å sprit, som försåldes såsom
teknisk sprit och för reningsändamål. Denna anordning vore otillfredsställande
och kunde icke medföra utveckling av motorspritindustrien. Å
andra sidan måste det framstå såsom föga rationellt, att staten av hänsyn
till produktionen av ett visst slag av motorbränsle icke skulle kunna
i avsedd utsträckning utnyttja den genomförda beskattningen å motorbränslen.
De sakkunniga ansåge därför, att stödåtgärderna till förmån
för motorspriten borde frigöras från nämnda beskattning och i stället givas
formen av lagstadgad skyldighet för importör eller tillverkare av bensin
att enligt särskilda bestämmelser inblanda sprit i bensin. Hela produktionen
av motoralkohol skulle för ändamålet övertagas av bensiniirmorna
i förhållande till storleken av deras import respektive tillverkning,
och tillverkarna av motoralkoholen skulle tillförsäkras ett pris för varan,
som svarade mot framställningskostnaden jämte skälig handelsvinst. Det
organ, som skulle förmedla bensinfirmornas övertagande av all tillverkad
motoralkohol, skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva spritcentralen1.
Enligt uppgift av de sakkunniga beräknas tillverkningskapaciteten hos
de nuvarande suliitspritfabrikerna till omkring 40 miljoner liter av nor
1
Såsom senare nämnes föreslå nämligen de sakkunniga en koncentration av all partihandel
med sprit till spritcentralen.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
malstyrka per år. Även om man räknar med en fortsatt försäljning av
sulfitsprit för tekniska ändamål å omkring 10 miljoner liter, skulle således
för användning såsom motorsprit kunna tillverkas omkring 30 miljoner
liter sulfitsprit, motsvarande omkring 15 miljoner liter högprocentig motorsprit.
De sakkunniga beräkna emellertid, att den svenska sulfitindustrien
skulle kunna småningom ytterligare utbyggas med spritfabriker
i sådan omfattning att -— utöver nämnda kvantitet sulfitsprit för tekniska
ändamål — omkring 40 miljoner liter motorsprit (99.5 procent), motsvarande
omkring 80 miljoner liter normalprocentig sulfitsprit, skulle kunna
tillverkas.
De sakkunniga anföra härefter:
Emellertid syntes en utveckling av sulfitspritindustrien av beskaffenhet
att åstadkomma en mera nämnvärd ökning i tillverkningen av motoralkohol
icke vara med någon säkerhet att påräkna, därest icke särskilda åtgärder
härför vidtoges. De sulfitcellulosaiabrikanter, som nu icke tillverkade
sprit, torde näppeligen föranledas att bygga ut sina fabriker för
framställning av motoralkohol, därest de icke erhölle garantier rörande
det pris, som under någon längre tid skulle erhållas för motoralkoholen.
För uppnående av nyss angivna syfte ville de sakkunniga förorda, att
spritcentralen — oberoende av den för bolaget nu gällande koncessionstiden
— träffade för längre tid, förslagsvis 10 år, bindande avtal med sulfitspritfabrikanterna,
varigenom bolaget iklädde sig skyldighet att övertaga
all tillverkad, för motorändamål fullgod alkohol efter ett angivet pris,
som fastställdes på sådant sätt, att producenterna utöver de direkta tillverkningskostnaderna
tillförsäkrades ränta och amortering å sina anläggningar
samt skälig handelsvinst. Bestämmandet av pris och övriga avtalsvillkor
borde självfallet föregås av ingående undersökningar. Beträffande
priset hade de sakkunniga tänkt sig den möjligheten, att detta gjordes
rörligt efter växlingarna i kolpriset. Den invändningen kunde framföras,
att ett dylikt, för längre tid gällande avtal icke vore tillrådligt för
någondera parten med hänsyn till de ändringar i priser å råämnen m. m.,
som därunder kunde inträda. De sakkunniga ville emellertid framhålla,
att tillverkningen av sulfitsprit skedde med användande av ett utgångsmaterial,
som saknade marknadsvärde, och att de i kalkylen för tillverkningskostnadernas
beräkning ingående posterna till största delen avsåge
dels de fasta kapitalkostnaderna och dels kostnaderna för kol. Därest priset,
såsom nyss antytts, gjordes beroende av växlingarna i kolpriset, kunde
förutsättas, att eventuella fluktuationer i fråga örn andra kostnadsposter
icke bomme att äga nämnvärd betydelse. Slutligen erinrades, att därest
frivillig överenskommelse ej kunde träffas mellan parterna, möjligheten
stöde öppen att anlita den särskilda nämnd för prissättning av brännvin,
som de sakkunniga föresloge.
Vad beträffade själva avtalsuppgörelsen kunde denna tänkas försiggå i
sådan ordning, att spritcentralen hade att förhandla med ett av suliitspritfabrikanterna
bildat organ, som i avtalsfrågan företrädde fabrikanternas
intressen och med vilket ett gemensamt avtal träffades för medlemmarnas
räkning. Detta organ skulle alltså komma att fylla enahanda
uppgift, som Sveriges bränneriidkarcförening för närvarande fullgjorde
såsom representant för lantbruks- och jästbrännerierna. Det åsyftade organet
syntes, där så visade sig lämpligt, kunna utnyttjas för distributionen
Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 232. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
av den tillverkade motoralkoholen och sålunda i viss utsträckning på uppdrag
av spritcentralen även förmedla hensinfirmornas övertagande av
nämnda vara. Den nu antydda formen för avtalsuppgörelsen borde emellertid
enligt de sakkunnigas mening icke utgöra hinder för att spritcentralen
skulle kunna träffa avtal även med enskild sulfitspritfabrikant, som
till äventyrs icke tillhörde den eventuella organisationen inom sulfitspritindustrien.
Leveranserna av sulfitsprit till tekniska ändamål (skattefri sprit) anse
de sakkunniga icke höra inbegripas i det för längre tid gällande avtalet.
Det framhålles emellertid, att avtalet bör givas sådan innebörd att tillgång
finnes till sulfitsprit för nämnda ändamål till skäligt pris; detta pris
förutsättes skola fastställas antingen genom överenskommelse mellan köpare
och säljare eller av den förut berörda prisnämnden. För leveranserna
av motoralkohol anses i avtalet böra sättas ett maximum å 40 miljoner
liter (99.5 procent).
De sakkunniga erinra, att den föreslagna anordningen under nuvarande
förhållanden måste föra med sig en icke obetydligt ökad kostnad för konsumenterna
av motorbränsle. Då produktionskostnaden framdeles skulle
utgöra grunden för prissättningen å all sprit, kunde det nuvarande priset
å motorsprit, 24 öre per liter, icke bibehållas. Tillverkningskostnaden
för sulfitsprit hade senast av prissättningsnämnden för skattefri sprit
beräknats till 27.75 öre per liter å 95 procent. Två av de sakkunniga hade
beräknat, att vid en modern och välbelägen fabrik tillverkningskostnaden
under gynnsamma förhållanden kunde stanna vid 25 öre per liter
å 95 procent. Till detta belopp skulle emellertid komma kostnaderna för
koncentrering av spriten till motoralkohol samt för denaturering, vilka
kostnader av sulfitspritindustrien angivits till respektive 3.6 öre och l.i
öre. Den sammanlagda framställningskostnaden för motoralkohol skulle
med denna beräkning utgöra 29.7 öre per liter vid fabrik. Örn man med.
hänsynstagande till den handelsvinst, varav sulfitsprittillverkare antages
komma i åtnjutande, rent överslagsvis skulle angiva priset å motoralkoholen
till 32 öre per liter och motsvarande pris å bensin antages vara 9
öre, skulle alltså föreligga en skillnad av 23 öre. För den beräknade maximiproduktionen
av motoralkohol å 40 miljoner liter skulle alltså merkostnaden
för motorsprit i jämförelse med bensin utgöra cirka 9 miljoner kronor.
Denna merkostnad skulle bensinfirmorna dock icke kunna uttaga
enbart vid försäljningen av lättbentyl, då denna vara därigenom skulle
bliva för dyr, utan kostnaden finge sannolikt fördelas å försäljningen i
sin helhet. Emellertid borde uppmärksammas, att ett visst högre pris
under alla förhållanden vore motiverat för spritmotorbränslet, enär tillsatsen
av motoralkohol till bensinen medförde, att blandningen erhölle
vissa värdefulla egenskaper såsom motorbränsle och därför bleve av högre
kvalitet än enbart bensin.
De sakkunniga anföra vidare, att därest statsmakterna icke skulle förlänga
nu gällande skattefrihet för motorspriten, syntes erläggandet av
35
Kungl, Maj:ts proposition nr 232.
skatten komma att åligga icke tillverkarna utan spritcentralen. Bolaget
hade i sin tur att inräkna skattesatsen i det pris, som bensinfirmorna
enligt bolagets bestämmande skulle erlägga för den motoralkohol,
de bleve skyldiga att inköpa. Med den lösning av motorspritfrågan, som
de sakkunniga förordat, skulle statsmakterna under alla förhållanden äga
möjligheter att, utan att sulfitspritindustriens intressen komme att beröras,
bedöma spörsmålet örn motorbränslebeskattningen efter de allmänna
synpunkter, som kunde anläggas å frågan.
För införande av systemet med inblandning tvångsvis av sprit i bensin
framlägga de sakkunniga förslag till förordning örn användande av motorsprit
för inblandning i bensin. Förordningen går ut på, bland annat,
att den som till riket inför bensin icke skulle få varan utlämnad från tullverket
med mindre han styrker sig ha av spritcentralen inköpt motorsprit till
myckenhet, motsvarande av Kungl. Maj:t bestämd andel (inköpsprocent)
av den importerade varan. Inköpsprocenten skulle så bestämmas, att all
inom riket tillverkad motorsprit, som beräknades under viss period vara
tillgänglig för försäljning, kunde antagas under perioden vinna avsättning.
Kontrollen å inblandningen skulle handhavas av spritcentralen.
Beträffande jästbrännerierna ha de sakkunniga låtit utföra särskilda
expertutredningar. Efter redogörelse härför anföra de sakkunniga bland
annat:
Av den verkställda expertutredningen framginge, att det vid jästspritfrågans
tidigare behandling med styrka åberopade skälet för spritutvinningens
bibehållande, nämligen att det för bevarande av jästens kvalitet
och hållbarhet vore erforderligt, att jästfabrikationen ägde rum i förbindelse
med sprittillverkning, numera icke kunde anses äga giltighet. Det
fastsloges i utredningen, att det vore möjligt att utan särskilda svårigheter
med hjälp av den s. k. spritfria metoden tillverka jäst av samma höga
kvalitet med avseende å renhet, jäskraft och hållbarhet som med den
spritgivande metoden. I Finland och delvis även i Danmark skedde jästtillverkningen
med spritfri metod. Med hänsyn härtill skulle väl hinder
icke möta för statsmakterna att helt avskriva eller väsentligt begränsa
jästbrännvinstillverkningen. Då emellertid huvudmotivet för de hittills
genom lagstiftningsåtgärder vidtagna inskränkningarna i sagda tillverkning
varit att av intresse för jordbruksnäringen skydda avsättningen av
potatisbrännvin, skulle med den lösning av frågan om potatisbrännvinstillverkningens
ställning, som de sakkunniga förordat, något intresse ur
denna synpunkt icke längre förefinnas att fortgå med restriktiva åtgärder
mot jästbrännvinstillverkningen. Skäl härtill skulle så mycket mindre
vara för handen, som det påvisats, att vissa fördelar i tekniskt och ekonomiskt
hänseende vore att vinna genom den spritgivande metodens användning.
Utredningsmännen hade nämligen framhållit, att vid användandet
av spritgivande jästframställningsmetod ett avsevärt bättre utnyttjande
av melassen kunde ernås, vilket klart framginge av de av utredningsmännen
anförda siffrorna. I samband därmed hade även uttalats,
att det, måhända redan vid nuvarande melasspris men i varje fall elter
endast en relativt obetydlig sänkning av detsamma, syntes möjligt att
framställa alkohol i jästfabrik så billigt, att den kunde tänkas få använd
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
ning såsom industrialkohol eller motorsprit. De sakkunniga ville för sin
del härtill foga den anmärkningen, att av betydelse i sistnämnda hänseende
skulle bliva borttagande av melasstullen -— för närvarande 5 öre per kilogram
— varom yrkande bland annat av lantbruksstyrelsen gjorts vid
några tillfällen under senare år. Frågan örn melasstullens bibehållande
borde enligt de sakkunnigas mening göras till föremål för en ingående
prövning.
Vid nu anförda förhållanden ansåge de sakkunniga, att hittillsvarande
begränsning i jästbrännvinstillverkningen icke borde bibehållas utan syntes
det principiellt riktiga vara, att jästfabrikerna gåves full frihet med
avseende å sagda tillverkning. Därest så befunnes med hänsyn till avsättningsförhållandena
ekonomiskt möjligt, borde denna tillverkning sålunda
kunna avse vilka kvantiteter som helst. De områden, som komme att stå
öppna för avsättning av jästspriten, bleve i enlighet med de sakkunnigas
förslag försäljning såsom teknisk sprit samt motorsprit och för export.
De priser, som jästfabrikanterna kunde beräkna erhålla för sprit för nu
angivna ändamål, komme emellertid otvivelaktigt att bliva väsentligt lägre
än det pris, de hittills vid försäljning av spriten till förtäringsändamål
kunnat betinga sig.
Den starka ställning, som jästindustrien kommit att intaga i vårt land,
hade till icke oväsentlig del tillskrivits det förhållandet, att tillstånd att
tillverka brännvin icke medgivits för nyanlagd jästfabrik. En sådan
skulle alltså bliva nödsakad att arbeta under sämre ekonomiska betingelser
än de befintliga jästfabrikerna. Härigenom hade dessa utan särskilt
berättigande erhållit en viss monopolställning. Då jästspriten icke längre
skulle komma till användning för tillverkning av förtäringssprit, syntes
vid tillämpning av 3 § i brännvinstillverkningsförordningen giltig anledning
i allmänhet icke kunna föreligga att förvägra ny jästfabrikant rätt
att tillverka brännvin.
I det betänkande av bevillningsutskottet, som låg till grund för förenämnda
riksdagsskrivelse angående avsättningsförhållandena för inhemsk
sprit, ifrågasattes förbud mot tillverkning av melass- och belbrännvin. Sådant
förbud har även eljest vid skilda tillfällen varit på tal. Såsom
nämnts ha de förut förefintliga tre betbrännerierna under år 1933 inlösts
av bränneriidkareföreningen samt förbundit sig att upphöra med verksamheten.
I avvaktan på definitiva beslut härom bemyndigade 1933 års riksdag
Kungl. Majit att, därest så prövades nödigt, meddela förbud mot tillverkning
av brännvin av sockerbetor under tillverkningsåret 1933/1934. De
sakkunniga anföra, att enär det kunde tänkas att annat nuvarande bränneri
eiler ock för ändamålet nyinrättat bränneri avsåge att upptaga tillverkning
av betbrännvin, spörsmålet örn förbud mot sådant brännvin alltjämt
ägde sin principiella betydelse.
De sakkunniga anföra vidare angående bet- och melassbrännvinet bland
annat:
Då tanken på ett förbud mot tillverkning av betbrännvin och melassbrännvin
närmast torde ha framkommit för att möjliggöra en ökad tillverkning
av potatisbrännvin, syntes, med den ställning de sakkunniga
förordat för potatisbrännvinet, ett dylikt förbud ur nämnda synpunkt icke
vara av något intresse. Icke heller kunde bet- och melassbrännvinets
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
sämre kvalitet motivera tillverkningens förbjudande, därest, såsom de sakkunniga
förordade, dessa slag av brännvin allenast skulle finna användning
såsom teknisk sprit eller som motorsprit. Med hänsyn till den inträdda
förändringen i förutsättningarna syntes det därför icke föreligga
skäl att genom lagstiftningsåtgärder förbjuda denna tillverkning. En
anledning härtill skulle måhända förefinnas beträffande betbrännvinstillverkningen,
enär det kunde göras gällande, att de vid tillverkningen
förbrukade sockerbetorna komme till bättre användning för sockertillverkning.
I verkligheten syntes det förhålla sig så, att möjligheterna för en
fortsatt betbrännvinstillverkning i landet med de sakkunnigas förslag
bleve ganska ringa, enär det pris, som kunde betalas för teknisk sprit och
för motoralkohol, med all sannolikhet icke kunde göra betbrännvinstillverkningen
lönande.
Annorlunda förhölle det sig med tillverkningen av melasshrännvin,
enär denna tillverkning dels visat sig äga betydelse för avsättning av sockerindustriens
överskott av den vid råsockerfabriker och raffinaderier uppkommande
melassen, dels även i verkligheten syntes vara att räkna med
på grund av detta brännvins lägre framställningskostnad.
Efter redogörelser (sid. 54 o. f.) för tillverkningen av melass, dess avsättning
för olika ändamål samt de tillämpade priserna ävensom för vissa av
Svenska sockerfabriksaktiebolaget utförda preliminära beräkningar över
framställningskostnaden vid sprittillverkning i större melassbränneri
vid olika melassavverkning och olika melasspriser anföra de sakkunniga:
Då det tillverkningspris å sulfitsprit, varmed de sakkunniga ansett sig
kunna räkna, utgjorde 25 öre per liter å 95 procent eller cirka 13 öre per
liter å 50 procent, framginge av beräkningarna, att melassbrännvinet vid
tillverkning i angiven skala åtminstone vid ett melasspris av högst 4 öre
per kilogram syntes vara konkurrenskraftigt med sulfitspriten. Då exportmedelpriset
under senare år nedgått till allenast omkring 2 öre per
kilogram, ville de sakkunniga understryka, att därest fråga vore örn brännvinstillverkning
för förbrukning av överskottslager av melass, det som
regel borde gälla, att sockerindustrien därvid icke borde äga tillgodogöra
sig melasspriser, som vore väsentligt högre än örn överskottet skulle ha
försålts å världsmarknaden.
De sakkunniga framhålla, att den i spritcentralens avtal med bränneriidkareföreningen
tillämpade principen örn potatisbrännvinet såsom norm
för prissättningen å jäst-, melass- och hetbrännvin icke kunde anses lämplig,
samt anföra vidare härutinnan:
Lika väl som potatisbrännvinspriset ytterst vore beroende på potatispriset,
borde jästbrännvinets och melassbrärmvinots pris vara avhängigt
av melasspriset. Då priserna å potatis och å melass icke följde varandra,
utan betydande skiljaktigheter härvidlag kunde påvisas, torde inses, att
potatisbrännvinets pris icke kunde vara något rationellt underlag för priset
å jästbrännvin och melassbrännvin. Priset å melass för brännvinstillverkning
och jästfabrikation hade exempelvis kampanjen 1928/1929 varit
cirka 13 öre, respektive 11 öre per kilogram, under det att sagda pris kampanjen
1931/1932 utgjort för båda ändamålen allenast cirka 5 Va öre elior
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
ungefär hälften. Potatispriset i brännvinskalkylen hade den förra kampanjen
varit 3 kronor 10 öre per hektoliter och den senare 3 kronor, alltså
praktiskt taget lika. Enligt de sakkunnigas mening horde i allmänhet
till grund för prissättningen läggas tillverkningskostnaden vid ett modernt
bränneri med rationellt bedriven tillverkning, varigenom en skälig reglering
av brännvinstillverkarnas vinstförhållanden kan ernås. Någon anledning
att för fastställande av priset å jästbrännvin, melassbrännvin och
hetbrännvin taga potatisbrännvinspriset till utgångspunkt borde enligt
de sakkunnigas förslag så mycket mindre vara för handen, som användningen
av dessa slag av brännvin i fortsättningen komme att sammanfalla
med sulfitspritens. I prishänseende borde de alltså närmast jämställas
med sistnämnda spritsort.
De sakkunniga förutsätta, att även priset å sistberörda tre slag av sprit
bestämmes genom överenskommelse eller, där så ej kan ske, av berörda
prisnämnd. I detta sammanhang yttra de sakkunniga, att örn och i vad
mån dessa slag av sprit — vilka komme att vinna avsättning allenast såsom
teknisk sprit och motorsprit — skulle ifrågakomma till leverans till
av nämnden åsatt pris, självfallet finge prövas av spritcentralen och att
frågan härom framför allt bleve beroende på, huruvida inköpsbehovet och
det angivna priset kunde motivera inköp av spriten till berörda ändamål.
Såsom redan antytts föreslå de sakkunniga jämväl, att spritcentralen
skall övertaga de partihandelsrättigheter för annan skattefri sprit än motorsprit,
som nu — intill den 1 oktober 1934 — innehaves av Aktiebolaget
Skattefri sprit samt att spritcentralen dessutom skall bliva ensam partihandlare
med motorsprit, vilket slag av sprit nu må säljas utan förmedling
av oktrojerad partihandlare. Härom anföra de sakkunniga:
Redan den omständigheten, att staten numera till sitt förfogande hade
ett under dess kontroll stående och i ekonomiska och tekniska avseenden
kvalificerat monopolorgan på sprithandelns område, kunde utgöra
ett skäl för övervägande att till detta monopolföretag lägga även handeln
med den skattefria spriten. Ett sådant sammanförande av all partihandel
med sprit funne de sakkunniga utgöra en fullt rationell anordning,
ägnad att säkerställa det allmännas intressen på detta område och innebärande
en förenkling i det nuvarande systemet med två vid varandras
sida ställda partihandelsorgan. Det nuvarande systemet hade otvivelaktigt
medfört en dubbelorganisation samt i vissa fall en onödig omgång.
Exempelvis kunde nämnas, att partihandlaren med skattefri sprit för
närvarande hade att hos spritcentralen inköpa vissa slag av sprit för sin
försäljning. I varje fall läte det sig svårligen tänkas, att något visst
spritindustriintresse, såsom nu vore fallet, i fortsättningen skulle kunna
anförtros utövandet av rätten till partihandel med skattefri sprit, enär
enligt de sakkunnigas förslag produktionen från flera kategorier av brännvinstillverkare
vore avsedd att kunna vinna avsättning såsom skattefri
sprit. Härav följde, att ombyte av partihandlare i detta sammanhang under
alla förhållanden sannolikt komme till stånd. Framför allt funne
emellertid de sakkunniga en centralisering av upphandlingen av all tillverkad
sprit bliva erforderlig för att ernå enhetlig behandling av prissättnings-
och upphandlingsfrågorna samt för att hos ett gemensamt or
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
gan kunna samla all sakkunskap på området. De sakkunniga syftade härvid
särskilt på de viktiga spörsmål, som komme att föreligga, därest en
utökad användning av sulfitsprit till motorbränsle genom tvångsinblandning
av sprit i bensin skulle komma till genomförande. För sådant ändamål
krävdes ett väl kvalificerat organ, som å det allmännas vägnar kunde
träffa avgöranden angående priser och leveranser av dylik sprit samt taga
befattning med tekniska spörsmål angående inblandningsförfarandet. För
dessa uppgifter borde det statliga monopolorganet vara bäst skickat. Därest
man framdeles avsåge att upptaga skatt å motorsprit, skulle detta
givetvis skattetekniskt låta sig lätt genomföra, därest all motorsprit komme
att passera genom det statliga monopolorganet.
Då de sakkunniga föresloge denna utvidgning av spritcentralens verksamhet,
ville de icke underlåta att framhålla, att bolaget därmed ställdes
inför en synnerligen maktpåliggande uppgift, vars riktiga handhavande
vore av stor ekonomisk betydelse icke allenast för bolaget självt utan aven
för de näringsgrenar, vilka såsom tillverkare eller förbrukare av sprit berördes
av bolagets verksamhet. Främst gällde detta prispolitiken med avseende
å inköp och försäljning av sprit. Därjämte ville de sakkunniga
understryka vikten av att uppmärksamhet även i fortsättningen ägnades
åt att söka utfinna nya avsättningsområden för sprit för tekniska, ändamål.
På detta område hade den nuvarande partihandlaren, Aktiebolaget
Skattefri sprit, nedlagt ett framgångsrikt arbete och vidtagit anordningar,
som resulterat i en avsevärd stegring i avsättningen av sprit för
olika ändamål. För utnyttjande av nämnda bolags erfarenheter och sakkunskap
även å andra områden av partihandeln finna de sakkunniga
lämpligt, att spritcentralen, i den utsträckning så kunde ske, vid övergången
övertoge hos Aktiebolaget Skattefri sprit anställd personal.
Beträffande spritcentralens beräkning av avsättningspriset å olika slag
av sprit anföra de sakkunniga, att bolaget borde äga att i skälig utsträckning
vidtaga sådana jämkningar, att å sprit, som disponerades för förtäringsändamål,
uttoges ett högre pris än å sprit för tekniska ändamål
och såsom motoralkohol samt att en motsvarande inbördes gradering även
skulle kunna vidtagas beträffande sprit för de båda sistnämnda ändamålen.
I likhet med vad nu vore fallet vid Aktiebolaget Svensk sprits försäljning
av sulfitsprit, skulle detta lia till syfte att, där så befunnes lämpligt,
åstadkomma ett förbilligande av i första hand motoralkoholen men
även av sprit för tekniskt bruk.
I detta sammanhang uttala de sakkunniga, att enligt deras mening
spritcentralen icke borde äga uttaga handelsvinst av sin rörelse mod
skattefri sprit och motoralkohol utan allenast göra sig täckt för havda
kostnader för denna rörelse.
I fråga örn sammansättningen av den prisnämnd, som enligt vad förut
nämnts skulle anlitas vid ali spritförsäljning till spritcentralen, därest
överenskommelse ej träffas, föreslå dc sakkunniga viss ändring i förhållande
tili vad som gäller örn den motsvarande prisnämnd, som nu finnes,
nämligen den som enligt 24 § brännvinstillverkningsförordningen må fungera
vid brännvinsförsäljning till partihandelsbolag enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.
Med den statliga karaktär, som spritcentralen nu
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
mera erhållit, anses det icke vara behövligt eller lämpligt, att Kungl.
Majit utöver ordföranden även förordnar två ledamöter av nämnden, enär
det allmännas intressen synts få anses tillgodosedda genom bolagets
representanter. Då vardera parten skulle utse två representanter, skulle
härigenom antalet ledamöter i nämnden reduceras till fem, och nämnden
skulle därmed erhålla enahanda sammansättning, som i 13 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket föreskrivits rörande den nämnd, som har att bestämma priset å
inom riket odlad tobak, avsedd att levereras till aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
Beredande av tillgång för nämnden till erforderlig speciell
sakkunskap å området har synts lämpligen böra ske genom tillkallande
av experter.
De vid betänkandet fogade förslagen till förordningar örn ändrad lydelse
i vissa delar av brännvinstillverkningsförordningen, rusdrycksförsäljningsförordningen
och 1918 års förordning örn handel med skattefri
sprit innefatta i huvudsak endast sådana ändringar, som i det föregående
äro omnämnda eller som föranledas av förslaget örn ett gemensamt partihandelsbolag.
Dock må erinras, att den nu gällande begränsningen i tillverkningsrätten
för andra brännerier än jäst- och sulfitbrännerier till
manaderna oktober—maj föreslås borttagen. Såsom motivering härför
anföres, att denna tidsbegränsning på grund av nu gällande inskränkningar
i förfoganderätten över tillverkat brännvin numera saknade betydelse
för sitt ursprungliga syfte; i varje fall funne de sakkunniga, att en
sådan begränsning skulle verka omotiverat hinderlig för melassbränneriernas
vidkommande.
Sedan de sakkunniga erinrat, att spritcentralens övertagande av partihandeln
med skattefri sprit även förutsatte mindre ändringar dels i bolagsordningen
för bolaget, dels i gällande avtal med staten angående upplåtande
åt bolaget av rätt att idka partihandel med rusdrycker, dels ock
i den av Kungl. Majit utfärdade instruktionen för bolagets direktörsråd,
anföra de sakkunniga slutligen, att vad beträffade genomförandet av de i
betänkandet föreslagna reglerande åtgärderna angående tillverkningen
och avsättningen av brännvin med därvid angivna villkor och synpunkter,
syntes, i den mån icke bestämmelser härom enligt de framlagda ändringsförslagen
inflöte i brännvinstillverkningsförordningen, rusdrycksförsäljningsförordningen
och förordningen angående handel med skattefri
sprit eller innefattades i förordningen örn användande av motorsprit
för inblandning i bensin, särskilda föreskrifter i ämnet icke behöva utfärdas.
Därest förslaget godkändes av statsmakterna, syntes de synpunkter,
åt vilka de sakkunniga i sitt betänkande givit uttryck, kunna få tjäna
såsom direktiv för spritcentralen, i vad på bolaget ankomme.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
41
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Inom finansdepartementet ilar utarbetats en sammanfattning av de yttranden,
som avgivits över de sakkunnigas förslag. Sammanfattningen
torde få fogas såsom bilaga till dagens statsrådsprotokoll. De yttranden,
som avse förslaget i vad rör tillverkningen och användningen av inhemsk
sprit, upptagas i sammanfattningen under en särskild avdelning (s. 87
o. f.), till vars innehåll jag torde få hänvisa.
Såsom jag anförde, då Kungl. Maj :t lämnade bemyndigande till de sakkunnigas
tillkallande, har med den verkställda, av riksdagen begärda utredningen
åsyftats att upptaga hela problemet örn sprittillverkningens
ordnande i vårt land till ett allsidigt bedömande ur skilda synpunkter
och ett avvägande mellan de olika intressen, som på detta område göra
sig gällande. Av utredningen såväl som de avgivna yttrandena framgår,
att en rationell lösning av denna fråga är förenad med icke ringa
svårigheter och att betydande intressemotsättningar därvid framträda.
Det synes emellertid också ådagalagt, att den nuvarande ordningen medfört
eller hotar att medföra olägenheter, vilka det är angeläget för statsmakterna
att söka såvitt möjligt undanröja. Jag tänker då särskilt på
de av olika orsaker alltmera försämrade avsättningsförhållandena för
potatissprit och därav föranledda svårigheter för jordbruksnäringen i
bränneridistrikten, icke minst för sådana potatisodlare som ej äro delägare
i bränneri. I samband därmed står, att befogade erinringar torde
kunna framställas mot de hittills tillämpade principerna för prissättningen
vid inköp av olika slag av sprit. Särskilt synes detta gälla i fråga örn
jäst- och melasspriten. Beträffande potatisbrännerierna torde prissättningsprinciperna
jämte avsättningssvårigheterna ha inverkat menligt
även å driftsförhållandena. I vad rör sulfitspriten framträder, alldeles
oavsett de åtgärder som vidtagas beträffande övriga spritsorter, ett behov
av en reglering av avsättningsförhållandena, framför allt därför att
avsättning för motorspriten hittills endast kunnat erhållas tack vare en
provisorisk befrielse från motorspritskatten — vilken befrielse upphör att
gälla den 1 juli 1934 — i förening med den omständigheten, att de båda
partihandelsbolagen för av dem inköpt sulfitsprit erlagt väsentligt högre
priser än sulfitspritfabrikerna erhållit för den sulfitsprit, som använts
till motorbränsle.
Grundtanken i de sakkunnigas förslag kan sägas vara, att det genom
lagstiftningen skulle fastslås såsom en huvudprincip för avsättningens
ordnande att, därest icke särskilda förhållanden föreligga, potatisspriten
skall användas för förtäringsändamål och andra slag av sprit för
övriga ändamål, d. v. s. såsom motorsprit och för andra tekniska ändamål.
Då detta skulle innebära ökad användning av potatissprit samt ett
Departe
ments
chefen.
42
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
undanträngande av övriga spritsorter från förtäringsområdet föreslås
vinnande av nya avsättningsområden för de senare spritsorterna genom
tvångsförsäljning av motorsprit till bensinfirmorna för inblandning i
bensinen. I syfte att garantera ökad avsättning av motorsulfitsprit —
från omkring 20 till 80 miljoner liter av normalstyrka — föreslås vidare
denna tvångsförsäljning småningom utsträckt utöver vad som med hänsyn
till berörda förhållanden erfordras. I fråga örn jäst- och melasspriten
föreslås ingen motsvarande kompensation utan tänkes dessa spritsorters
utrymme i konkurrensen bliva beroende av, huruvida de kunna försäljas
till ett sådant pris att deras inköpande och användning jämte sulfitspriten
kan anses ekonomiskt försvarligt.
Innan jag går att taga ståndpunkt till de särskilda förslagen skall jag
tillåta mig anföra vissa allmänna synpunkter.
Därest man kunde utgå ifrån, att den för landets behov erforderliga spriten
alltid borde anskaffas på billigaste sätt, skulle det utan tvivel för närvarande
vara fördelaktigast att i stället för inhemsk sprit inköpa utländsk
sådan. Av förut lämnade uppgifter framgår, att de inhemska brännerierna
för den råsprit, som motsvarar ett års förbrukning för alla olika
ändamål eller således omkring 55 miljoner liter av normalstyrka, nu erhålla
sammanlagt i runt tal 10 miljoner kronor. Å världsmarknaden kan
för närvarande erhållas rektificerad sprit till ett pris fritt svensk hamn,
som — omräknat i råsprit — för hela nämnda kvantitet torde röra sig omkring
ett belopp av 5 miljoner kronor, frånsett tull. Till belysning av dessa
siffror kan erinras, att även med en utökning av den inhemska potatisbränningen
i enlighet med de sakkunnigas förslag priset å potatisodlarnas
sammanlagda leveranser av fabrikspotatis till brännerierna icke skulle
uppgå till mera än 3 å 4 miljoner kronor. Det låga priset å utländsk
sprit förklaras emellertid av, att det är fråga örn från skilda länder härrörande
produktionsöverskott, som utbjudes på marknaden till priser som
säkerligen i allmänhet icke motsvara de verkliga produktionskostnaderna.
Det sålunda skapade prisläget är uppenbarligen mycket oberäkneligt och
underkastat hastiga växlingar. Även under mera lugna ekonomiska förhållanden
skulle goda skäl kunna anföras mot tanken att låta den inhemska
produktionen anpassa sig efter ett dylikt världsmarknadspris, och i
nu rådande läge torde dessa skäl äga sådan styrka att det icke synes nödvändigt
att närmare överväga möjligheten att bygga vår spritförsörjning
på importerad vara.
Detta har heller icke från något håll allvarligt ifrågasatts. Däremot
har såväl i vissa yttranden som i den allmänna diskussionen rörande fördelningen
av den inhemska produktionen gjorts gällande, att eftersom
produktionskostnaden för potatisråsprit vore vida högre än för huvuddelen
av annan inhemsk råsprit, det icke vore ekonomiskt försvarligt att
stödja produktionen av potatissprit. För undvikande av missförstånd
vill jag redan nu framhålla, att detta säkerligen med fullt fog kan an
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
föras och jämväl hör tillmätas avgörande betydelse i fråga örn användningen
av potatissprit såsom motorsprit eller annan teknisk sprit men att
synpunkten i allt fall icke har samina berättigande i fråga örn användningen
för förtäringsändamål. Enligt vad från spritcentralen lämnade
uppgifter utvisa äro nämligen kostnaderna för råspritens förvandlande
till färdig vara, avsedd för förtäringsändamål, så mycket större för sulfitspriten
än för potatisspriten att detta till en ej ringa del uppväger skillnaden
mellan produktionskostnaderna för de olika slagen av råsprit. Härtill
kommer att potatisspriten sedan gammalt använts och alltjämt är den
sprit som huvudsakligen efterfrågas för förtäringsändamål samt att möjligheten
tili en obetydlig prissänkning för konsumenterna icke å detta
område lärer böra tillmätas någon nämnvärd betydelse, därest ur
andra synpunkter potatisbränningens bibehållande anses önskvärt.
Den plan för tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit, som
jag i det följande skall framlägga, innebär i många avseenden betydande
ingrepp i fri konkurrens och enskild näringsverksamhet. Detta är emellertid
i fråga örn dessa näringsgrenar ingenting nytt. Det faktiska monopol
för vissa enskilda, som i fråga örn sprittillverkningen i stor utsträckning
kan anses föreligga, har redan förut medfört ett reglerande ingripande,
och vid den ytterligare utformning av monopolrättigheterna, som
nu föreslås, är det endast naturligt, att en genomgripande kontroll från
det allmännas sida åvägabringas.
Enligt min mening ha avsättningsförhållandena för potatisspriten under
de sista åren utvecklat sig på ett sådant sätt att ett ingripande från
statsmakternas sida för näringens stödjande nu synes vara av behovet påkallat.
Under tioårsperioden före världskriget uppgick potatisbränneriernas
genomsnittliga årstillverkning till omkring 30 miljoner liter av normalstyrka,
under det att brännerierna under de sista sju tillverkningsåren
i genomsnitt kunnat sälja endast omkring 21 miljoner normalliter. Än
mera betyder emellertid, att spritcentralens inköp under sistlidet tillverkningsår
— 22 miljoner liter — samt det avtalade inköpet under löpande
tillverkningsår — 19.4 miljoner liter — i verkligheten avsevärt överstigit
behovet, i följd varav inköpen av potatissprit under de närmast följande
åren kunna väntas bliva väsentligt lägre, därest icke antingen inköpen av
andra spritsorter starkt begränsas eller ock spritcentralens lager skola
ytterligare ökas. En av mig i det föregående omnämnd tablå 1 torde utvisa,
att därest spritcentralen årligen skulle inköpa jäst-, melass- och sulfitsprit
till samma mängd som sistlidet tillverkningsår, således omkring 10.7 miljoner
liter av normalstyrka, och därest spritcentralens försäljning av inhemsk
sprit icke komme att uppgå till större kvantiteter än under år 1933,
således omkring 26.2 miljoner normalliter, bolagets årliga inköpsbehov
av potatissprit icke skulle komma att röra sig örn mera än cirka 15
miljoner normalliter. Under de närmaste åren skulle på grund av de sista
1 Sid. 22.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
årens lagring inköpen bliva än mindre; i detta sammanhang vill jag omnämna
att enligt vad spritcentralen meddelat inköpsbehovet för innevarande
tillverkningsår icke uppgått till mera än 12 miljoner normalliter.
Vad som under nämnda omständigheter påkallar ett ingripande är enligt
min mening den betydelse, som odlingen av fabrikspotatis har för
jordbruksnäringen i bränneridistrikten. Denna betydelse är allmänt erkänd
och såväl de sakkunnigas utredning som de avgivna yttrandena
innehålla många vittnesbörd härom. Med denna utgångspunkt för ett ingripande
från det allmännas sida till stödjande av potatisbränningen
framstår det emellertid såsom en förutsättning, att fördelarna av statsingripandet
verkligen komma potatisodlarna i gemen i ifrågavarande
landsändar till del och icke till huvudsaklig del stanna hos ett mindre antal
av bränneriernas delägare. Till de garantier härför, som böra skapas,
skall jag senare återkomma.
Olika former för tryggande av potatisspritens avsättning kunna självfallet
tänkas. Närmast till hands synes mig emellertid ligga en lösning
i den riktning, som de sakkunniga föreslagit. Dels innebär nämligen
denna en anknytning till det förhållandet, att förtäringsspriten sedan
gammalt väsentligen härrört från potatisspriten, och dels synes denna
lösning kunna antagas medföra en årlig avsättningskvantitet, som motsvarar
skäliga anspråk från potatisbränneriernas sida. I sistnämnda hänseende
vill jag erinra, att enligt förut lämnade uppgifter spritcentralens
försäljning av inhemsk sprit för förtäringsändamål under år 1933 uppgått
till 21 miljoner normalliter; tages även hänsyn till den vid rening
av potatisråbrännvinet uppkommande s. k. sekunda spriten — vilken
liksom hittills skulle säljas som skattefri sprit — skulle den föreslags
na ordningen innebära ett inköpsbehov av potatisråsprit å omkring
24 miljoner normalliter. På grund av de sista årens lagring måste
visserligen inköpsbehovet under de närmaste åren bliva lägre — under
förutsättning av oförändrad konsumtion — men jag utgår ifrån, att spritcentralen
med hänsyn till syftet med de ifrågavarande åtgärderna icke på
en gång utan först småningom nedbringar sina lager till normal nivå.
En fördel med den föreslagna ordningen synes även ligga däri, att
potatisbränneriernas avsättningsmöjligheter skulle automatiskt regleras
med hänsyn till utvecklingen på området. Ur denna synpunkt är lösningen
att föredraga framför såväl föreskrifter örn bestämda kvantiteter som
sådana anordningar, vilka innebära att Kungl. Maj :t eller någon för ändamålet
tillsatt nämnd årligen skulle bestämma inköpskvantiteterna. Man
synes kunna ha anledning förvänta, att en lösning i enlighet med vad nu
förordats skulle leda till en utjämning av de meningsskiljaktigheter, som
särskilt de senaste åren framträtt mellan spritcentralen och bränneriidkareföreningen,
då det gällt att avtala örn inköpskvantiteten.
En viss jämkning i den angivna principens innebörd anser jag emellertid
böra göras. Det kan nämligen med visst fog invändas, att tillräcklig
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
anledning icke föreligger att helt förbjuda fortsatt försäljning av de särskilda
märken sulfitsprit för förtäring, som blivit i viss mån inarbetade,
örn syftet att förbehålla potatisspriten en mot förtäringsspriten svarande
kvantitet ändock kan bliva tillgodosett. Detta synes mig kunna ske, därest
man medgiver partihandelsbolaget att i mån av efterfrågan tillhandahålla
även annan inhemsk sprit än potatissprit för förtäringsändamål under
förutsättning att i stort sett motsvarande mängd potatissprit — oberäknat
den sekunda spriten — användes för försäljning som skattefri sprit. Med
en på så sätt jämkad regel kan anordningens innebörd även angivas
så, att partihandelsbolaget under alla förhållanden kommer att årligen
förbruka en kvantitet potatisråsprit, som motsvarar avsättningen av olika
slag av inhemsk sprit till förtäringsändamål jämte den vid rening av råspriten
uppkommande sekunda spriten.
I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit finner jag det
vidare klart, att nu angivna regler icke böra fastlåsas i sådan form, att
möjligheter till undantag belt uteslutas. Det synes sålunda böra läggas
i Kungl. Majits hand att medgiva avvikelse. I likhet med de sakkunniga
anser jag dock att sådant medgivande bör lämnas endast då särskilda
förhållanden det påkalla; vissa exempel härå lämnas av de sakkunniga.
Det lärer i detta sammanhang böra påpekas, att de sakkunnigas förslag
icke innefattar någon bestämmelse örn företräde för viss spritsort i fråga
örn all den försäljning, som spritcentralen nu jämlikt rusdrycksförsäljningsförordningen
bedriver. Bolaget försäljer nämligen också — jämlikt
en särskild kungörelse den 18 december 1918 (nr 987) 1 — sprit för vetenskapliga,
medicinska, farmaceutiska, tekniska, industriella och likartade
ändamål; i den mån denna sprit, vilken plägar benämnas skattelagd sprit,
säljes för andra än förtäringsändamål — vilket till övervägande grad är
förhållandet — skulle härför få användas vilket spritslag som helst. Det
bar bär under sistlidet år rört sig örn en kvantitet av omkring l.i miljon
normalliter. Härav utgör så mycket som omkring 1 miljon liter sulfitsprit,
huvudsakligen därför att denna sprit för dessa ändamål ställer sig väsentligt
billigare. Någon ändring i avsättningsförhållandena för detta
konsumtionsområde anser jag lika litet som de sakkunniga böra göras.
Annan spritförsäljning än den nu sagda äger rum jämlikt förordningen
örn handel med skattefri sprit. Från detta användningsområde skulle
potatisspriten enligt de sakkunnigas förslag i princip uteslutas, frånsett
dock den vid rening av sådan sprit uppkommande sekunda spriten. Såsom
de sakkunniga erinrat förekommer emellertid för närvarande i mindre
utsträckning att även annan potatissprit säljes såsom skattefri sprit, nämligen
då någon med hänsyn till spritens användning för särskilda tekniska
eller vetenskapliga ändamål är i behov av just potatissprit; sammanlagda
kvantiteten härav, vilken i likhet med sekunda spriten försäljes
av spritcentralen till Aktiebolaget Skattefri sprit och sedan vidare till
kunderna, har under det sista året uppgått till omkring 165,000 liter av
1 Senaste lydelse se Sv- lfs. 1923: 3G4.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
normalstyrka. För att även i fortsättningen möjliggöra sådan försäljning
föreslå de sakkunniga, att Kungl. Majit i för varje år bestämd utsträckning
skulle få medgiva undantag från huvudregeln, att potatissprit — frånsett
den sekunda spriten — icke skulle få användas för försäljning jämlikt
förordningen örn handel med skattefri sprit. Med den jämkning i de sakkunnigas
regel rörande potatisspritens användning för förtäringsändamål,
som jag nyss föreslagit, torde emellertid få förutsättas, att spritcentralen
skall bliva skyldig att regelmässigt varje år använda åtminstone mindre
kvantiteter potatissprit, utöver den sekunda spriten, såsom skattefri
sprit, och med hänsyn härtill torde årliga medgivanden av Kungl. Majit av
nämnda innebörd icke erfordras. Någon annan regel i fråga om potatisspritens
användning såsom skattefri sprit synes icke behöva uppställas än att
detta icke, med mindre Kungl. Majit på grund av särskilda förhållanden
det medgiver, må ske i större omfattning än som följer av regeln att
annan sprit än potatissprit endast i utbyte mot sådan sprit må komma
till användning för förtäringsändamål.
Gentemot de sakkunnigas i det föregående återgivna uttalanden i fråga
örn prissättningen vid spritcentralens inköp av potatissprit har jag icke
något att erinra. Därest sålunda angivna principer komma till tillämpning,
torde härav åtminstone i viss grad komma att framtvingas en rationalisering
av potatisbränneriernas nu på många håll mycket föråldrade
driftsmetoder. I samma riktning lärer verka den större säkerhet i
fråga örn avsättningen, som förevarande förslag innebär. Såsom de sakkunniga
framhållit bör man ock lia anledning förmoda, att bränneriidkareföreningen
härefter mer än hittills bland medlemmarna verkar för
en ändamålsenlig anordning av driften.
De sakkunniga ha även uttalat önskemål örn sammanslagning av brännerier
för vinnande av bättre ekonomiskt utbyte av driften men däremot
efter gjorda undersökningar förklarat sig icke kunna förorda någon på
det allmännas initiativ företagen, enhetlig koncentration av brännerierna
till ett färre antal. Dock ifrågasättes, huruvida icke spritcentralen
skulle äga inrätta ett eller ett par stora brännerier, därvid marginalen
utöver den nuvarande potatissprittillverkningen skulle utnyttjas. De av
de sakkunniga anförda skälen för denna anordning, vilka jag i det föregående
återgivit, synas mig förtjäna allt beaktande. Närmare ståndpunkt
till denna fråga torde Kungl. Majit få tillfälle taga, därest ansökning
örn inrättande av sådana brännerier av spritcentralen göres. Jag
vill i detta sammanhang endast framhålla, att därest sådana nya brännerier
skola inrättas, tidpunkten härför samt bränneriernas tillverkningskvantitet
måhända i någon mån böra bliva beroende av, huru snabbt
spritcentralens nu befintliga lager av potatissprit kunna komma att minskas.
Jag skall härefter övergå till frågan, huru de fördelar, som beredas
potatisbrännerierna, skola kunna komma potatisodlarna i gemen till
godo. önskemål örn åtgärder i sådan riktning ha i anknytning till en
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
särskild motion i ämnet uttalats i den ena av ifrågavarande riksdagsskrivelser
men ha ytterligare aktualiserats genom förevarande förslag örn
ökad potatisbränning. Det bör då först framhållas, att det gällande koncessionssystemet
kan sägas innebära att för innehavarna av de nuvarande
potatisbrännerierna skapats ett faktiskt monopol å tillverkning av potatissprit.
Detta skulle visserligen i någon mån brytas, därest spritcentralen
erbölle tillstånd att—utom vid det potatisbränneri som bolaget redan
innebar — ytterligare vid något eget bränneri bedriva tillverkning
av potatissprit, men det är uppenbarligen icke förty synnerligen angeläget
tillse att statsmakterna icke ensidigt gynna de nuvarande bränneriinnebavarna.
I fråga örn leveranserna av bränneripotatis torde under
de gångna åren vissa missförhållanden ha framträtt. Sådan potatis
bar visserligen, enligt de från brännerierna lämnade uppgifterna, i sammanlagt
ej ringa utsträckning — under tillverkningsåret 1932/1933 inemot
30 procent — fått levereras av andra än delägare, men åtminstone på
flera håll torde leveranserna i alltför stor utsträckning ba förbehållits
delägarna själva. Vid ett ökat behov av potatis är det antagligt att detta
i första band skulle fyllas genom delägarna själva. Belysande är i detta
avseende utvecklingen vid stärkelsefabrikerna; av uppgifter som lämnats
mig från statens potatismjölsnämnd framgår nämligen, att då potatisavverkningen
under innevarande kampanj minskats, detta genomgående
gått ut över icke-delägare mera än över delägare. — I vad rör priset
på potatisen bar visserligen bränneriidkareföreningen under senare
år plägat uppmana sina medlemmar att betala det vid brännvinsprisets
bestämmande kalkylerade potatispriset, men det lärer icke alltid
lia lyckats föreningen att genomföra detta krav. Då det nu gäller att
vidtaga en åtgärd, varigenom behovet av bränneripotatis skulle ökas, synes
det nödvändigt skapa garantier för att följden härav blir den åsyftade. Någon
annan möjlighet synes då icke finnas än att bereda något statligt
organ befogenhet att meddela föreskrifter angående de särskilda bränneriernas
potatisinköp och de därvid tillämpade priserna. Med hänsyn till
bränneriernas monopolställning synes häremot icke kunna vara något att erinra.
Lämpligen torde detta syfte kunna vinnas på det sättet, att i brännvinstillverkningsförordningen
insättes en bestämmelse, att tillverkare skall
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande användning och inköp
av råämnen, vilka kunna meddelas av Konungen eller av myndighet som av
Konungen därtill bemyndigas, samt underkasta sig den tillsyn å föreskrifternas
efterlevnad, varom Konungen förordnat, överträdelse härav skulle
enligt 37 § i förordningen kunna straffas med dagsböter. En kontroll,
liknande den som här avses, utövas för närvarande i fråga örn stärkelsefabrikerna
av statens potatismjölsnämnd, och så länge denna nämnd
finnes tänker jag mig närmast att åt denna bör anförtros att övervaka
även avsättningen av fabrikspotatis till brännerierna; uppenbarligen äro
stora fördelar förenade med att övervakningen av stärkelsefabrikernas
och potatisbränneriernas råvaruinköp icke delas å två organ. Må
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
hända kan det komma att visa sig lämpligt att förstärka nämnden med
någon person, som besitter speciell sakkunskap i fråga örn brännerihanteringen.
Huruvida nämnden skall behöva meddela mera detaljerade eller
endast allmännare föreskrifter torde få bero på skördeförhållandena med
flera faktorer.
Brännvinstillverkningsförordningen förutsätter möjligheten av, att
även utländska råämnen, såsom majs eller utländsk potatis, kunna komma
till användning i potatisbrännerierna, i det att för sådant fall stadgas
en särskild tillverkningsavgift. Såsom nämnts anse emellertid de
sakkunniga såsom villkor för de förbättrade avsättningsförhållandena
böra gälla, att utländska råämnen ej användas. Vidare förutsättes, att
användning av spannmål i potatisbränneri i regel icke må avse större
myckenhet än som erfordras för framställning av det behövliga maltet;
undantag härifrån anses dock kunna medgivas för användande av skadad
spannmål, slösäd o. dyl. vid inmäskningen. För egen del kan jag i
stort sett ansluta mig till dessa uttalanden. Frågan sammanhänger tydligen
med den reglering av potatisleveranserna till brännerierna, som jag
förutsatt att potatismjölsnämnden skulle handhava, och det torde böra
ankomma å nämnden att vid denna reglering även tillse, att berörda principer
för råvaruanvändningen följas. Härav kan troligen föranledas en
ej ringa ökning i potatisavverkningen, ty av allt att döma användes för
närvarande vid brännerierna i vårt land mera spannmål för maltframställningen
än som är erforderligt. Enligt min mening hör som regel icke
spannmål av något slag i brännerierna användas för annat än maltframställningen.
Jag övergår nu till behandling av frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas
för reglering av avsättningsförhållandena för andra slag av sprit
än potatissprit.
Såsom nämnts skulle dessa andra slag av sprit enligt de sakkunnigas
förslag vara hänvisade till andra avsättningsområden än till förtäringsändamål
och således användas för tekniskt bruk och som motorsprit. Vad
först angår sulfitspriten, som för närvarande erhåller avsättning för förtäringsändamål
till en myckenhet av uppemot 2 miljoner normalliter örn
året, tänka sig de sakkunniga att icke blott full kompensation för förlusten
av nämnda avsättningsområde beredes utan även en avsevärt ökad
produktion säkerställes. Under det att motorsulfitsprit senaste tillverkningsår
försålts till en myckenhet av uppemot 10 miljoner liter å 99.5 procent,
motsvarande omkring 20 miljoner liter av normalstyrka, skulle nämligen
genom tioårigt kontrakt med partihandelsbolaget säkerställas avsättningen
för — efter hand som ytterligare sulfitbrännerier kunde komma
att utbyggas — upp till 40 miljoner liter motorsprit, motsvarande omkring
80 miljoner normalliter. Dessutom tänkes försäljningen till vanlig skattefri
sprit, som senaste året uppgått till omkring 11 miljoner liter av normalstyrka,
fortgå såsom hittills, dock enligt vad jag strax skall utveckla i
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
49
viss mån i konkurrens med jäst- ock melassprit. Avsättningen för den
ökade kvantiteten motorsprit skulle enligt de sakkunniga beredas genom
tvångsförsäljning för inblandning i bensin.
Mot ett genomförande av så vittgående åtgärder lia i de avgivna yttrandena
anförts ganska stora betänkligheter. Särskilt bar framhållits den
ökade belastning, som härigenom skulle läggas å motortrafiken, därvid
åberopats de sakkunnigas överslagsvis gjorda beräkning att vid fullt genomförande
av förslaget belastningen skulle uppgå till 9 miljoner kronor
örn året eller således, fördelat å den till omkring 450 miljoner liter uppgående
årskonsumtionen av motorbränsle, omkring 2 öre per liter. I fråga
örn denna beräkning vill jag först påpeka, att densamma bygger på antagandet
att bensin och motorsprit i skattehänseende behandlas lika. Från
denna utgångspunkt har prisskillnaden vid bensinfirmornas inköp beräknats
till 23 öre per liter eller således för en myckenhet av 40 miljoner
Uter till omkring 9 miljoner kronor. Därest motorspriten alltjämt får
åtnjuta skattefrihet men bensinskatt utgår med 10 öre per liter, blir prisskillnaden
10 öre mindre per liter och således för hela nämnda kvantitet
omkring 5 miljoner kronor.
Även örn staten bidrager till prisskillnadens utjämnande genom efterskänkande
av skatt å den dyrare varan skulle med andra ord föreligga
en prisskillnad å 13 öre per liter. Utgångspunkten är då den inom de
sakkunniga verkställda beräkningen, att tillverkningskostnaden å sulfitsprit
vid en modern och välbelägen fabrik utgör, inklusive ränta och
amortering å anläggningskostnad, omkring 25 öre per liter å 95 procent
samt att kostnaden för koncentrering till 99.5 procent samt denaturering
uppgår till närmare 5 öre. Vidare förutsätta de sakkunniga, att vid försäljningen
skulle utgå handelsvinst, vilken uppskattats till 2 öre, vadan
det pris, som motorsulfitspriten skulle komma att betinga, uppskattats
till 32 öre; motsvarande pris å bensin antages för närvarande vara 9 öre.
Erinras kan i detta sammanhang att prissättningsnämnden för skattefri
sprit senast angivit tillverkningskostnaden för sulfitsprit till 27 öre
per liter å 95 procent. Såsom nämnts säljes för närvarande motorsulfitspriten
till bensinfirmorna för ett pris av 24 öre per liter å 99.5 procent
och detta pris har kunnat hållas genom att sulfitspritfabrikerna i stället
tillerkänts ett pris för den till spritcentralen och Aktiebolaget Skattefri
sprit försålda spriten, vilket avsevärt överstigit nämnda, beräknade tillverkningskostnad.
Med allt beaktande av de ur många synpunkter behjärtansvärda strävandena
att erhålla ökad tillgång på inhemskt motorbränsle, synas mig
nu lämnade uppgifter och verkställd utredning giva vid handen, att prisskillnaden
mellan inhemsk motorsprit och bensin för närvarande är så
betydande, att det knappast kan vara försvarligt att nu vidtaga åtgärder,
som skulle innebära att väsentligt ökade kvantiteter motorsprit skulle på
tvingas konsumenterna. Uteslutet är givetvis icke, att förutsättningarna
för en inhemsk produktion kunna förbättras, i vilket fall frågan bör
Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 2.??.
4
50
Kungl. Majlis proposition nr 232.
komma under förnyad prövning. Jag tänker då också på de ännu
pågående undersökningarna rörande framställning av sprit genom direkt
försockring av trä. En sådan produktion skulle vara av större betydelse
för landet än sullitspritproduktionen eftersom den bereder sysselsättning
åt vida flera arbetare samt kan upprätthållas även vid landets avspärrning
i händelse av krig eller blockad.
I enlighet med vad jag nu yttrat anser jag också att tillstånd till anläggande
av nya sulfitbrännerier tillsvidare icke bör av Kungl. Maj:t
meddelas utan att alldeles särskilda skäl föreligga. Däremot anser jag
det rimligt, att de redan anlagda sulfitspritfabrikerna beredas möjlighet
att fortsätta tillverkningen i ungefär nuvarande omfattning. En förutsättning
för stödåtgärderna i fråga örn potatisspriten anser jag nämligen
vara, att andra berättigade intressen icke därigenom skadas. Tillverkningen
av sulfitsprit uppgick sistlidet tillverkningsår till den största kvantiteten
hittills, eller 37.4 miljoner liter av normalstyrka. Tillverkningskapaciteten
har av de sakkunniga angivits till omkring 40 miljoner normalliter.
Även örn man räknar med att tillverkningen efter nämnda tillverkningsårs
slut torde ha ytterligare ökats, synes man bereda sulfitspritindustrien
full kompensation genom att tillförsäkra densamma en avsättning
till olika ändamål av sammanlagt 40 miljoner normalliter per år.
Bland annat på grund därav att det sålunda icke skulle bliva fråga örn
att anlägga nya sullitspritfabriker, synes mig anledning saknas att berörda
leveranskvantitet bindes genom kontrakt med sulfitspritindustrien.
Lämpligast synes mig vara att sådana anordningar träffas, att vad statsmakterna
finna böra iakttagas i fråga örn sulfitspritfabrikernas avsättningsmöjligheter
kommer att gälla såsom direktiv för det partihandelsbolag,
som jag i likhet med de sakkunniga förutsätter skall handhava
handeln med ifrågavarande sprit. Härvidlag är uppenbarligen även av
största betydelse, vilket pris sulfitspritfabrikerna skola erhålla för spriten.
Liksom de sakkunniga anser jag klart, att detta pris skall bestämmas
efter enhetliga grunder för all denna sprit, utan att — på sätt nu sker —
hänsyn tages till den avsedda användningen för olika ändamål. Givetvis
bör detta icke hindra att olika pris bestämmes för sprit av olika kvalitet
eller beskaffenhet i övrigt. I likhet med vad som förutsatts beträffande
potatisspriten anser jag priset böra motsvara den verkliga tillverkningskostnaden
vid ett välskött medelstort bränneri. Särskild handelsvinst bör
här lika litet som beträffande potatisspriten beräknas. Därest efter dessa
grunder överenskommelse örn priset icke kan träffas, bör frågan liänskjutas
till samma prisnämnd, som skulle fungera i fråga örn potatisspriten. Till
det pris, som av nämnden bestämmes, skulle partihandelsbolaget vara skyldigt
inköpa sulfitråbrännvin eller sulfitmotorsprit upp till en myckenhet
per tiilverkningsår av 40 miljoner liter av normalstyrka. Jag förutsätter
dock att Kungl. Majit vid särskilda förhållanden, exempelvis vid svårigheter
att eljest tillgodose behovet av sprit, skulle kunna för visst tillfälle
medgiva inköp av större kvantitet.
51
Kungl. May.ts proposition nr 232.
De sakkunniga föreslå — under förutsättning av potatisspritens reserverande
för förtäringsändamål — att några särskilda förbud eller begränsningar
i fråga om tillverkning av jäst-, melass- eller betsprit icke skola
gälla. Priset tänkes emellertid, i motsats till vad nu sker men i likhet
med vad som föreslås beträffande övriga spritsorter, skola grundas å tillverkningskostnaden,
i sista hand efter prisnämndens bestämmande; några
garantier för avsättning till sålunda bestämt pris föreslås icke. I sistnämnda
avseende anföres, att örn och i vad mån dessa slag av sprit skulle
ifrågakomma till inköp — för användning som teknisk sprit eller motorsprit
— till av nämnden åsatt pris, självfallet finge prövas av partihandelsbolaget
och att frågan härom framför allt bleve beroende på, huruvida
inköpsbehovet och det angivna priset kunde motivera inköp av spriten
till berörda ändamål. Närmast torde de sakkunniga lia tänkt sig, att
inköp skulle ske i den mån spriten kunde erhållas för högst det pris, som
erlades för sulfitsprit, men däremot icke för högre pris.
I vad rör betspriten har jag intet att erinra mot vad de sakkunniga sålunda
föreslagit. Såsom de ock anfört torde ordningen innebära, att återupptagande
av tillverkning av betsprit icke gärna kan ifrågakomma.
Däremot synes mig hänsyn böra tagas till vissa erinringar, som i en
del yttranden anförts i fråga örn behandlingen av jäst- och melassbrännerierna.
Jag syftar då närmast på den anmärkningen, att dessa brännerier
i motsats till potatis- och sulfitbrännerier icke skulle äga någon säkerhet
att få avsättning för sin vara ens till ett synnerligen lågt pris
utan härutinnan vara beroende av partihandelsbolagets beprövande. Såsom
jag redan nämnt torde de sakkunniga, vilka ju förutsatte en vidsträckt
tvångsförsäljning av motorsprit, knappast lia avsett en sådan
skillnad i tillämpningen. Från de utgångspunkter, som jag angivit, synes
mig i allt fall saknas anledning att behandla jäst- och melasspriten väsentligen
annorlunda än sulfitspriten.
I vad rör jästbrännerierna har det visserligen numera påvisats, att
jäst till lika god kvalitet kan framställas enligt spritfri som enligt spritgivande
metod, och det torde jämväl framgå av utredningen, att de hittills
tillämpade principerna för prissättningen å jästsprit möjliggjort
vinster å denna tillverkning, som icke kunna anses skäliga. De utförda
expertutredningarna giva emellertid också vid handen, att stora tekniska
fördelar ur jästtillverkningssynpunkt äro förenade med den spritgivando
metoden och att denna metod innebär ett sätt att ur melass tillverka sprit,
som ur ekonomisk synpunkt är synnerligen fördelaktigt. För betodlingen
spelar också den ökade avsättning för melass, som härav föranledes,
en viss roll. Det bör vidare beaktas, att å den för denna sprittillverkning
erforderliga utrustningen nedlagts betydande kapital. I överensstämmelse
med min allmänna inställning, att de för potatisbränningens stödjande
vidtagna åtgärderna icke böra kränka några andra berättigade intressen,
synes mig därför böra tillses, att ett fortsättande inom vissa gränser av
den hittillsvarando jästsprittillverkningen möjliggöres. En given förut
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
sättning härför är, att prissättningen sker efter samma grunder som i
fråga örn potatis- och sulfitsprit, d. v. s. med utgångspunkt från de verkliga
tillverkningskostnaderna. Jag anser det dessutom rimligt, att priset
å sulfitsprit såtillvida blir normerande, att inköp av jästsprit icke bör
ske till högre pris än det för sulfitsprit av motsvarande kvalitet gällande.
Av den gjorda utredningen samt ytterligare uppgifter, som jag från jästindustriens
sida erhållit, synes mig framgå, att en sådan restriktion icke
skulle omöjliggöra för jästindustrien att i viss omfattning fortsätta med
sprittillverkningen. Det avsedda syftet synes mig här såsom beträffande
sulfitspriten kunna lämpligast vinnas genom att partihandelsbolaget bindes
vid sådana direktiv, att inköp av jästsprit kommer att ske i den mån
den kan erhållas till berörda pris. Då huvudsyftet även här är att möjliggöra
den nuvarande tillverkningens fortsättande och icke att uppmuntra
till en ökad produktion, torde dock även för jästspritens del böra gälla en
kvantitativ begränsning. Bestämmandet av denna sammanhänger emellertid
med mitt förslag i fråga örn de brännerier, där sprit tillverkas direkt
ur melass.
Av kalkyler, som lämnats de sakkunniga av Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
framgår, att under förutsättning av ett melasspris av högst 4
öre per kilogram och en tillverkningskvantitet av omkring 2 Vi miljoner
liter av normalstyrka vid ett bränneri sprit kan framställas direkt ur
melass till ett pris, som icke torde överstiga tillverkningskostnaden
för sulfitsprit. Under de sista åren har inom landet funnits så stort
överskott å melass, att sådan i viss utsträckning sålts för export
till pris understigande 2 öre per kilogram. Med hänsyn till intresset
av att inom landet erhålla användning för melassen och att icke beskära
de nuvarande tillverkningsmöjliglieterna, synes det mig önskvärt
att man i fråga örn melasspriten på samma sätt som rörande
sulfit- och jästspriten vidtager åtgärder till tryggande av en viss avsättningsmöjlighet.
I fråga örn priset bör dock gälla detsamma som föreslagits
för jästspriten. En kvantitativ begränsning synes mig lämpligen böra
ske på det sättet, att den myckenhet jäst- och melassprit, som brännerierna
under förutsättning av att priset icke överstiger sulfitspritpriset skall
få leverera, maximeras till sammanlagt viss storlek. Under de tre sistförflutna
tillverkningsåren har i genomsnitt per år framställts direkt ur
melass omkring 0.97 miljon liter sprit av normalstyrka och vid jästbrännerierna
omkring 4.88 miljoner liter sådan sprit. Maximikvantiteten synes
med hänsyn härtill kunna sättas till 6 miljoner normalliter. Såsom en
förutsättning bör ytterligare gälla att endast inhemsk melass kommit till
användning vid tillverkningen.
Såsom nämnts framställes under innevarande tillverkningsår sprit direkt
ur melass endast vid två brännerier, nämligen av Svenska sockerfabriksaktiebolaget
självt vid fabrik i Arlöv samt av enskilda personer
vid fabrik i Klagshamn. Intill löpande tillverkningsår har dessutom sådan
tillverkning bedrivits av spritcentralen vid en fabrik i Hälsingborg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
53
Det torde i huvudsak böra få bero på överenskommelse mellan sockerbolaget
och jästindustrien, i vilken omfattning härefter sprit skall tillverkas
direkt ur melass och i vilken omfattning vid jästfabrikerna.
Jag har anledning förutsätta, att därvid tillbörlig hänsyn tages till det
utanförstående enskilda melassbränneriet samt att sockerbolaget inom
ramen av det sista årets tillverkningskvantiteter är villigt att till dettas
ägare försälja melass till det pris, fritt bränneriet, som upptagits
i den till grund för spritprisets bestämmande liggande kalkylen. Därest
spritcentralen framdeles skulle anse lämpligt att återupptaga melassprittillverkningen
vid fabriken i Hälsingborg, kan det måhända befinnas
önskvärt att icke låta detta inverka på storleken av spritcentralens inköp
av melass- och jästsprit från andra håll; denna fråga kan framdeleskomma
under Kungl. Maj:ts prövning, ty jag anser ifrågavarande regel
böra ha det innehåll, att spritcentralen icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd
må inköpa eller själv tillverka melass- eller jästsprit till större myckenhet
än berörda 6 miljoner liter.
Av min föregående redogörelse framgår, att man — med utgångspunkt
för det sista årets åtgång av sprit för förtäringsändamål — kan räkna
med att brännerierna till vederbörande partihandelsbolag årligen skulle
få sälja sammanlagt omkring 70 miljoner liter sprit av normalstyrka, nämligen
24 miljoner liter potatissprit, 40 miljoner liter sulfitsprit samt 6 miljoner
liter jäst- eller melassprit. De senaste statistiska uppgifterna giva
å andra sidan vid handen, att i den allmänna handeln för närvarande
endast säljes sammanlagt omkring 55 miljoner liter inhemsk sprit av normalstyrka,
nämligen av spritcentralen — frånsett försäljningen till Aktiebolaget
Skattefri sprit — omkring 22 miljoner litel-, av sistnämnda bolag
omkring 14 Va miljoner liter samt av sulfitbrännerierna direkt till bensinfirmorna
omkring 18 Va miljoner liter. Under förutsättning att brännerierna
fullt ut skulle komma att begagna sig av sin försäljningsrätt, skulle
således avsättning för den inköpta spriten kunna erhållas endast genom
ökning av konsumtionen för olika ändamål med sammanlagt omkring 15
miljoner liter av normalstyrka per år. Mitt i det föregående framlagda
förslag förutsätter tydligen, att en sådan ökning utan större svårigheter
för det allmänna och mera avsevärda olägenheter för de enskilda kan
åvägabringas. Jag syftar då uteslutande på spritens användning såsom
motorbränsle. De sakkunniga, som haft att räkna med en vida större
ökning än den nämnda, lia i anslutning till i flera främmande länder
genomförda åtgärder föreslagit bestämmelser som innebära tvångsförsäljning
av inotorsprit till bensinimportörer och bensintillverkare för
inblandning i bensinen. Erinras bör, att 1933 års riksdag 1 gav Kungl.
Majit bemyndigande att för tiden till och med den 30 juni 1934, i den
mån så prövades nödigt, meddela föreskrifter av sådan innebörd. En
statlig reglering av hela brännoljeimporten genom ett statsmonopol på
1 Prop. nr 266; bev. utsk:s bet. nr 72; riksdagens skrivelse nr 628.
54
Kungl. Maj.-ts proposition nr 232.
sätt de sakkunniga ifrågasatt skulle utan vidare giva en lösning av
denna fråga. Då jag emellertid, på skäl som jag strax skall angiva, icke
ämnar förorda att en sådan reglering för närvarande genomföres, kommer
jag i stället att föreslå, att Kungl. Majit hos riksdagen begär nytt
bemyndigande att vid behov meddela bestämmelser örn skyldighet för
importörer och tillverkare av bensin att inköpa motorsprit. Därest sådant
bemyndigande lämnas, har jag emellertid anledning förmoda, att
vederbörande partihandelsbolag skall kunna i godo överenskomma med
bensinimportörer och bensintillverkare örn att i proportion till deras
import och tillverkning inköpa så stora myckenheter motorsprit, som
partihandelsbolaget finner erforderligt för en jämn avsättning av den
inköpta varan. Skulle åsyftat resultat icke utan Kungl. Majits medverkan
kunna ernås, synas mig i allt fall dessa åtgärder böra erhålla
sådan form, att förfarandet så nära som möjligt ansluter sig till vad som
vid överenskommelse i godo skulle tillämpas. Det synes sålunda icke erforderligt
att, såsom de sakkunniga föreslagit, som villkor för import av
varje parti bensin föreskriva, att motorsprit i bestämd proportion till bensinmängden
skall visas ha inköpts, utan det torde vara tillfyllest meddela
bestämmelser av den innebörd, att varje bensinimportör vid äventyr av
förlust av möjligheterna till vidare import skall vara skyldig att i förhållande
till importen under viss tidsperiod inköpa viss mängd motorsprit
enligt av Kungl. Majit bestämd inköpsprocent. Bestämmelser av
antytt innehåll torde böra upptagas i en särskild förordning, som skulle
träda i kraft den dag Kungl. Majit bestämmer.
Såsom nämnts innefattar de sakkunnigas förslag jämväl, att ett och
samma partihandelsbolag skulle handhava partihandeln med all sprit.
Sålunda förutsättes, att spritcentralen, vars oktroj jämlikt rusarycksförsäljningsförordningen
utgår med 1936 års utgång, skulle övertaga de
partihandelsrättigheter jämlikt förordningen angående handel med skattefri
sprit, som upplåtits åt Aktiebolaget Skattefri sprit — ett dotterbolag
åt sulfitspritfabrikernas försäljningsorganisation Aktiebolaget
Svensk sprit med viss representation för det allmänna i styrelsen — samt
att i spritcentralens händer vidare skulle läggas partihandeln med motorsprit,
vilken nu skötes av sulfitspritfabrikerna själva genom sistnämnda
bolag. Då Aktiebolaget Skattefri sprits oktroj utgick den 31 december
1933, uttalade de sakkunniga, att förnyad oktroj i avvaktan på förevarande
frågors lösning syntes böra medgivas allenast för kortare tid. I enlighet
härmed har oktrojen förlängts allenast till den 1 oktober 1934. De
sakkunnigas förslag örn ett gemensamt partihandelsbolag bär avstyrkts
av representanterna för sulfitspritindustrien och därjämte av bland andra
kontrollstyrelsen och kommerskollegium. Huvudsynpunkten har härvid
varit, att enligt vunnen erfarenhet intresset av att bibehålla och utvidga
kundkretsen för teknisk sprit och motorsprit bäst tillgodosåges, örn ett
bolag, som direkt representerade sulfitspritproducenterna, handhade
partihandeln; nämnda intresse har ansetts icke vara väl förenligt med
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
spritcentralens uppgifter i övrigt. Med hänsyn till att enligt de sakkunnigas
förslag jäst- och melasspriten tänktes komma att konkurrera
med sulfitspriten beträffande försäljningen för nämnda ändamål förutsattes
dock i ifrågavarande yttranden, att representanter för denna tillverkning
insättas i Aktiebolaget Skattefri sprits styrelse. Kontrollstyrelsen
föreslår att bolaget så ombildas, att av Kungl. Majit utsedda ledamöter
erhölle majoritet i bolagets styrelse.
Enligt min mening ha de sakkunniga haft goda skäl för förslaget i denna
del och det av mig i det föregående framlagda förslaget torde knappast
kunna på ett rationellt sätt genomföras utan att hela partihandeln med
sprit koncentreras till ett organ. Då skilda spritsorter tänkas få avsättning
såsom vanlig skattefri sprit och motorsprit, är det tydligen uteslutet,
att partihandeln härmed överlåtes åt ett bolag, där bestämmanderätten
tillkommer sulfitspritindustrien. Därest en särskild partihandlare för
denna försäljning skulle finnas, bleve det enligt min mening, såsom ock
kontrollstyrelsen föreslagit, nödvändigt att giva staten huvudinflytandet
i bolaget. Några fördelar synas emellertid knappast vara förenade med
att ha ett sådant bolag vid sidan av det av staten kontrollerade partihandelsbolaget
jämlikt rusdrycksförsäljningsförordningen. Tvärtom synas
stora fördelar vara förenade med att ha ett gemensamt partihandelsbolag
för all sprithandel. Härigenom möjliggöres att enhetliga grunder
för prissättningen kunna tillämpas vid inköp av all sprit, så att
priset för samma slags vara icke bestämmes olika efter den avsedda användningen
för olika ändamål. Användningssättet skulle därefter uteslutande
bero på spritcentralen, som skulle lia möjlighet att under vissa förutsättningar
använda vilken som helst av de ifrågavarande spritsorterna
till vilket som helst av de förevarande fyra avsättningsområdena: för förtäringsändamål,
såsom skattelagd och skattefri teknisk sprit eller såsom
motorsprit. Att de olika brännerierna sålunda icke få något intresse av,
huruvida spriten går till det ena eller andra ändamålet, synes mig endast
önskvärt och ägnat att mildra de nu framträdande motsättningarna
mellan olika tillverkare. Att varan skulle fördyras eller konsumenternas
intressen bliva i något annat avseende sämre tillgodosedda vid
sprithandelns koncentration till spritcentralen än vid dess uppdelning å
två partihandelsbolag, synes mig erfarenheten icke giva någon anledning
förmoda. Snarare torde motsatsen kunna antagas. Och i vad rör intresset
av att erhålla nya avsättningsområden för den inhemska spriten, vilket
självfallet även bör vinna beaktande, ser jag knappast något skäl, varför
icke detta intresse skulle kunna tillgodoses av spritcentralens ledning
samt personalen vid en för denna försäljning inrättad särskild avdelning
inom bolaget lika väl som av ett fristående, av staten kontrollerat partihandelsbolag.
Givetvis är det dock av betydelse att hittills gjorda erfarenheter
härvid tillgodogöras. Såväl av detta skäl som mod hänsyn till
personalens intressen förutsätter jag därför, att nämnda avdelning vid
spritcentralen såvitt möjligt kommer att rekryteras av personal från Ak
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
tiebolaget Skattefri sprit och Aktiebolaget Svensk sprit. Dessa båda bolag
ha för närvarande gemensam kontorspersonal och man synes böra räkna
med att denna i följd av förstnämnda bolags upphörande i stort sett kommer
att uppdelas mellan sistnämnda bolag och spritcentralen. Vid ett
Aktiebolaget Svensk sprits nederlag i Stockholm finnes dessutom för
själva distributionen av spriten anställd särskild personal. Jag förutsätter
att spritcentralen såvitt det låter sig göra söker tillgodose även
denna personals berättigade intressen. Därest den föreslagna koncentrationen
härvidlag skulle nödvändiggöra indragningar, anser jag för min
del rimligt, att spritcentralen genom beviljande av avskedsersättningar
e. dyl. söker såvitt möjligt mildra verkningarna härav.
I detta sammanhang vill jag erinra, att därest — såsom jag sålunda förordar
— spritcentralen skall övertaga hela denna partihandel, detta tydligen
icke utesluter att spritcentralen kan överenskomma med de brännerier,
som komma att tillverka sprit för skattefria ändamål, att i större
eller mindre omfattning medverka vid distributionen av spriten i anslutning
till vad nu sker. Överhuvud bör naturligtvis tillses, att varan icke
göres på något sätt mera svårtillgänglig för konsumenterna än enligt
nuvarande ordning. Vissa härmed sammanhängande frågor skall jag behandla
i en senare avdelning.
I det föregående har redan antytts, att jag i likhet med de sakkunniga
anser spritcentralens inköpspriser å sprit av alla slag böra bestämmas av
en och samma prisnämnd, för den händelse överenskommelse örn priset
icke kan träffas. Såsom nämnts finnes nu en sådan nämnd för prissättning
vid försäljningar till spritcentralen, vilken nämnd består av tre av
Kungl. Majit utsedda ledamöter samt två ledamöter för vardera parten.
I olikhet med de sakkunniga anser jag skäl saknas att minska de av
Kungl. Majit utsedda ledamöternas antal. Jag vill erinra, att särskilt
med hänsyn till mitt förslag örn skyldighet i vissa fall för spritcentralen
att inköpa sprit intill angivna kvantiteter en synnerligen maktpåliggande
och viktig uppgift framdeles skulle komma att vila å denna nämnd. I
likhet med de sakkunniga förutsätter jag, att kravet på tillgång till fackkunskap
beträffande olika slag av sprittillverkning tillgodoses genom av
nämnden tillkallade experter.
I fråga örn prissättningen vid spritcentralens försäljning av sprit gäller
för närvarande enligt det mellan staten och bolaget träffade avtalet, att
bolaget skall tillämpa sådana prissättningsgrunder, att den konsumerande
allmänheten skyddas mot obehörig fördyring av varorna, på samma gång
som åt bolaget beredes skälig inkomst av rörelsen. I enlighet härmed lärer
priset å de olika varorna numera i stort sett bestämmas endast efter inköpspriset
å råspriten med tillägg av kostnaderna för den färdiga varans
framställning samt lagrings- och förvaltningskostnader ävensom viss
handelsvinst. I viss motsättning häremot anföra de sakkunniga, att bolaget
vid sin utförsäljning bör äga att i skälig utsträckning vidtaga sådana
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
jämkningar i priserna, att å sprit som disponerades för förtäringsändamål
uttoges ett högre pris än å sprit för tekniska ändamål och såsom motorsprit
samt att en motsvarande inbördes gradering även skulle kunna vidtagas
beträffande sprit för de båda sistnämnda ändamålen. Härigenom
skulle vinnas ett förbilligande av i första band motorspriten men i andra
band även av spriten för tekniskt bruk. Dessutom förklara de sakkunniga,
att enligt deras mening spritcentralen icke borde äga uttaga handelsvinst
av sin rörelse med skattefri sprit och motorsprit utan allenast göra sig
täckt för havda kostnader för denna rörelse. För egen del finner jag den
i nämnda avtal uttalade och nu tillämpade allmänna principen böra väsentligen
upprätthållas även i spritcentralens utvidgade verksamhet. Med
allt beaktande av de skäl som under vissa förhållanden tala för den av
de sakkunniga anvisade utvägen, kan jag sålunda icke förorda, att bolaget
i syfte att förbilliga — eller fördyra — varor i viss användning skulle
äga att jämka de efter nämnda grund beräknade priserna allt efter det
ändamål, för vilket försäljningen sker.
Det synes mig emellertid icke möta några betänkligheter samt i viss
mån leda till åsyftat resultat, örn ett avsteg från principen göres såtillvida,
att bolaget — såsom de sakkunniga föreslagit — vid försäljning av
motorsprit och annan skattefri sprit icke skall äga tillgodoräkna sig någon
handelsvinst utan allenast ersättning för kostnaderna för denna rörelse.
Vidare är det givetvis icke min mening, att binder skall möta för spritcentralen
att sätta samma pris för en och samma slags vara, avsedd för samma
användningsområde, oberoende av huruvida den särskilda varan framställts
av en dyrare eller en billigare sprit eller måhända av en blandning av
bådadera; i sådant fall bör den genomsnittliga framställningskostnaden
få vara avgörande. Sålunda synes det klart, att det icke bör inverka å
utförsäljningspriset, huruvida av spritcentralen levererad motorsprit härrör
från sulfitbränneri eller möjligen i något fall från jäst- eller melassbränneri.
Likaså torde priset å annan skattefri sprit, såvida det är fråga
örn exempelvis vanlig rödsprit och icke någon specialkvalitet, böra vara
enhetligt, ehuru härtill kan komma att användas icke blott sulfit-, jästoch
melassprit utan i någon mån också — under förutsättningar som jag
förut angivit — potatissprit. Även å förtäringsområdet bör ett liknande
beräkningssätt icke vara uteslutet. Det vore sålunda enligt min mening
rimligt, därest den jämförelsevis obetydliga skillnaden i framställningskostnad
mellan brännvin av samma kvalitet, framställd av potatis- respektive
sulfitsprit, icke komme till synes vid bestämmande av priset
utan en utjämning på sätt jag förut angivit därvid ägdo rum; jag vill
påpeka att med den föreslagna nya anordningen vederbörande fabrikanter
icke skulle lia något direkt ekonomiskt intresse av, huru härvidlag förfares.
I det föregående bar huvudsakligen varit fråga örn den inhemska spritens
avsättning inom landet. Det bör dock erinras, att spritcentralen
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 232
årligen exporterar mindre kvantiteter förtäringssprit, vilka ingå i de
förut angivna uppgifterna å avsättningen för förtäringsändamål. Vidare
erinras, att de särskilda brännerierna givetvis skulle bibehållas vid rätten
att själva exportera av dem tillverkad sprit. I den mån sådan export
skulle kunna komma till stånd, bör den naturligtvis icke inverka på storleken
av de kvantiteter, som brännerierna skulle äga sälja till spritcentralen.
Otvivelaktigt innebär det nu framlagda förslaget till reglering av avsättningsförhållandena
för inhemsk sprit en viss belastning av motortrafiken,
beroende därpå att motorspriten är dyrare i inköp än bensinen.
Belastningen blir emellertid vida lägre än enligt de sakkunnigas förslag.
För att icke göra denna alltför kännbar ämnar jag i detta sammanhang föreslå
att den till den 1 juli 1934 gällande skattefriheten för motorsprit förlänges.
Utgår man från sådan skattefrihet å motorspriten torde man, i anslutning
till de sakkunnigas uppskattning, kunna räkna med att det pris,
som bensinfirmorna skulle få betala för motorspriten, bomme att röra sig
omkring 30 öre per liter å 99.5 procent. Motsvarande pris för bensin,
inklusive skatt, kan i överensstämmelse med de sakkunnigas beräkningar
uppskattas till 19 öre per liter. Genom de föreslagna åtgärderna
kan användningen av motorsprit, som sista året uppgått till omkring
9.5 miljoner liter, antagas komma att ökas med omkring 7.5 miljoner liter,
till omkring 17 miljoner liter. Denna kvantitet skulle för bensinfirmorna
betinga en merkostnad i jämförelse med inköp av motsvarande mängd
bensin av omkring 1,870,000 kronor. Det är dock att märka, att då bensinfirmorna
redan nu inköpa omkring 9 miljoner liter motorsprit å 24 öre
per liter redan detta innebär en merkostnad jämfört med motsvarande
mängd bensin å 450,000 kronor. I förhållande till det nuvarande läget
skulle således nyordningen överslagsvis kunna beräknas medföra en merkostnad
för bensinfirmorna å omkring 1.4 miljon kronor. Denna merkostnad
kommer givetvis i sista hand att drabba konsumenterna. I viss mån
torde den uppvägas av att den vid inblandning av motorsprit i bensin erhållna
lättbentylen utgör ett värdefullare motorbränsle än bensin. Denna
fördel torde dock icke vara så framträdande, att hela merkostnaden kan
uttagas genom höjt pris å lättbentylen; säkerligen skulle vid sådan prisförhöjning
en så stor kvantitet lättbentyl icke vinna avsättning. Kostnaden
lärer därför komma att i någon form utslås å hela motorbränslekonsumtionen;
fördelad på detta sätt utgör den omkring 0.3 öre per liter.
Jag vill slutligen icke underlåta att påpeka, att en ökning i motorspritkonsumtionen
med 7.5 miljoner liter givetvis måste medföra en motsvarande
minskning i konsumtionen av bensin, för vilken utgår skatt med
10 öre per liter, och således innebär en minskning i bensinskatten med
omkring 750,000 kronor. Sammanlagt innebär användningen av beräknade
17 miljoner liter motorsprit 1.7 miljoner kronor mindre bensinskatteuppbörd
än örn endast bensin använts. Därest den i författningen stad
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
gade skatten å motorsprit med 6 öre per liter träder i kraft, medför användningen
av nämnda kvantitet motorsprit däremot endast omkring
680,000 kronor mindre skatt.
Det synes lämpligt att jag härefter lämnar en sammanfattning av de
viktigaste punkterna i det förslag, för vilket jag nu redogjort. Detta kan
ske på följande sätt:
1. Spritcentralen blir partihandlare såväl enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
som enligt förordningen angående handel med skattefri
sprit, och i sistnämnda avseende utvidgas partihandlarens verksamhet
att avse även motorsprit.
2. Vid spritcentralens inköp av inhemsk sprit bestämmes priset, där
ej överenskommelse kan träffas, av en och samma prisnämnd för alla
slag av sprit. Prissättningen grundas på framställningskostnaden i ett
välskött och medelstort bränneri av det slag, som är i fråga, och olika
pris må ej sättas på samma slag av sprit på grund av dess avsedda användning
för olika ändamål.
3. Spritcentralen må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd till förtäringsändamål
försälja annan inom riket tillverkad sprit än sådan, som framställts
ur potatis och spannmål, med mindre under samma år i stort^ sett
motsvarande mängd sprit av sistnämnda slag, jämte vid rening av sådan
sprit uppkommande s. k. sekunda sprit, av bolaget användes för försäljning
jämlikt förordningen angående handel med skattefri sprit.
4. Sprit, som framställts ur potatis och spannmål, må icke utan Kungl.
Maj:ts tillstånd i större omfattning än som framgår av punkt 3 användas
för försäljning jämlikt där nämnda förordning.
5. Föreskrifter meddelas som möjliggöra för statlig nämnd eller myndighet
att reglera potatisbränneriernas användning och inköp av råämnen.
6. I den mån sprit, som tillverkats vid sulfitbränneri inom riket, erbjudes
till vederbörligen bestämt pris, skall spritcentralen verkställa inköp
av sådan sprit, dock icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd till större myckenhet
per tillverkningsår än 40 miljoner liter av normalstyrka.
7. Frånsett sprit, som inom riket tillverkats av potatis och spannmål,
må spritcentralen icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd inköpa inom riket
tillverkad sprit till högre pris än det, som vid sulfitbränneri tillverkad
sprit av motsvarande kvalitet vid samma tid betingar.
8. I den mån sprit, som inom riket tillverkats i jästbränneri eller direkt
ur melass, erbjudes till vederbörligen bestämt pris, som uppfyller
villkoret i punkt 7, skall spritcentralen verkställa inköp av sådan sprit,
dock med iakttagande av att bolaget icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd må
inköpa eller självt tillverka större myckenhet jäst- eller melassprit per
tillverkningsår än sammanlagt 6 miljoner liter av normalstyrka.
9. Vid spritcentralens utförsäljning skall priset i stort sett, på sätt i
det föregående närmare angivits, beräknas efter priset på råspriten med
tillägg av kostnaderna för den färdiga varans framställning samt lagrings-
och förvaltningskostnader ävensom skälig handelsvinst, dock att
vid bestämmande av priset för skattefri sprit icke må beräknas handelsvinst.
10. Därest av spritcentralen inköpt sprit icke eljest kan vinna avsättning,
skola bestämmelser örn skyldighet för importörer och tillverkare av
bensin att inköpa motorsprit i viss proportion till importen eller tillverkningen
sättas i kraft.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Den föreslagna nya ordningen torde böra träda i kraft med början av
nästa tillverkningsår, således den 1 oktober 1934. I fråga örn sättet för
nyordningens genomförande får jag erinra, att inrättandet av ett gemensamt
partihandelsorgan för hela sprithandeln förutsätter vissa ändringar
i bränn vinstill verkningsförordningen, rusdrycksförsäljningsförordningen
samt förordningen angående handel med skattefri sprit. I stort sett torde
härvidlag de sakkunnigas förslag kunna följas. Ur förstnämnda förordning
bör dessutom, såsom de sakkunniga föreslagit, borttagas de i 13
§ upptagna bestämmelserna örn begränsning av tillverkningsrätten i
lantbruksbrännerierna till viss del av året samt örn begränsning i fråga
örn brännvinstillverkningen i jästbränneri; i stället torde i 13 § kunna
intagas den förut av mig föreslagna nya bestämmelsen örn möjlighet att
meddela särskilda föreskrifter örn råvaruanvändningen. Vidare torde ur
sistnämnda båda förordningar böra uteslutas de förut omnämnda bestämmelserna
i respektive 13 § 3 mom. och 5 §, innefattande viss reglering i
fråga örn rätten att inköpa olika slag av sprit. Jag anser nämligen att
den föreslagna nya ordningen i detta avseende såväl som beträffande
spritcentralens prispolitik och andra förut berörda frågor icke lämpligen
bör givas uttryck i författningarna utan komma till verkställighet genom
överenskommelse med spritcentralen. Min hemställan kommer i enlighet
härmed att gå ut på, att Kungl. Majit — samtidigt som efter angivna
grunder utarbetade förslag till författningar föreläggas riksdagen — anhåller
örn riksdagens bemyndigande att träffa avtal med spritcentralen
örn ordnande av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig nu angivna riktlinjer. Självfallet
har jag förvissat mig örn, att spritcentralens ledning är beredd ingå
en dylik överenskommelse.
Jag förutsätter som klart, att den i 24 § brännvinstillverkningsförordningen
avsedda prisnämnden redan före den 1 oktober 1934 skall kunna
besluta angående priset å olika slag av sprit, som skall försäljas efter
nämnda dag, utan att någon särskild övergångsbestämmelse härom erfordras.
Såsom jag redan antytt vill jag i detta sammanhang även föreslå, att
det uppskov med föreskriven skatt å motorsprit, som senast lämnats intill
den 1 juli 1934, ytterligare förlänges. Lämpligen torde förlängningen
böra ske på tre år. Förslag härom torde böra upptagas i en särskild förordning.
2. Antagande av detaljhandlare nied skattefri sprit, m. m.
Enligt förordningen om handel med skattefri sprit (4 §) må partihandel
med annan skattefri sprit än motorsprit utövas allenast
av aktiebolag, som därtill erhållit tillstånd; sedan år 1924 års ingång
har sådant tillstånd innehafts av Aktiebolaget Skattefri sprit. Med
partihandel förstås (2 §) sådan handel, som bedrives till återförsäljare i
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
och för deras rörelse eller till avnämare, vilken av kontrollstyrelsen erhållit
tillstånd att av partihandlaren inköpa skattefri sprit, ävensom försäljning
för export; med detaljhandel förstås all annan handel. Partihandlaren
må icke (7 §), utom till sådan avnämare som nyss nämnts, utlämna
sprit, som icke blivit vederbörligen denaturerad. Förordningen skiljer
därvid mellan enkeldenaturerad och duhbeldenaturerad sprit; den senare
skall ha undergått sådan behandling att enligt kontrollstyrelsens beprövande
användning av densamma till förtäring kan betraktas såsom
utesluten. Detaljhandlare skola (10 §) till erforderligt antal antagas av
kontrollstyrelsen och detaljhandel må utövas allenast av sålunda antagen
detaljhandlare. Till detaljhandlare må ej antagas annan än den, som är
berättigad att idka handel samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet
och jämväl i övrigt kan anses skickad att bedriva försäljningen
så, att missbruk av spriten förekommes. För försäljningen av enkeldenaturerad
sprit gälla särskilda restriktioner (skriftlig rekvisition, förbindelse
att spriten ej skall användas för förtäring, särskild försäljningsbok
m. m.) under det att för försäljningen av duhbeldenaturerad sprit
endast gälla vissa ordningsföreskrifter.
Mo tor spriten utgör ett särskilt slags duhbeldenaturerad skattefri
sprit, men härför gälla i stort sett icke de nu berörda bestämmelserna
i förordningen örn handel med skattefri sprit. I stället hänvisas (3 §) till
bestämmelsen i brännvinstillverkningsförordningen, att brännvin må av
tillverkare försäljas för användning till motordrift. Partihandel med sådan
sprit utövas ej av Aktiebolaget Skattefri sprit och nämnda bestämmelse
örn att detaljhandel må utövas endast av detaljhandlare, som antagits
av kontrollstyrelsen, äger ej heller tillämpning. I stället stadgas
(3 §), att beträffande försäljning av sprit för användning till motordrift
skall med tillverkare vara likställd den, som av tillverkaren eller hans
ombud antagits till återförsäljare. Det har sålunda ankommit på sulfitspritfabrikernas
förut omnämnda försäljningsorganisation, Aktiebolaget
Svensk sprit, att själv antaga återförsäljare för moiorspriten.
Det bör emellertid anmärkas, att vissa andra bestämmelser i förordningen
örn handel med skattefri sprit lia avseende även å motorsprit.
Därjämte stadgas (3 § 3 morn.), att det ankommer å kontrollstyrelsen att
meddela de närmare föreskrifter, som ytterligare kunna finnas erforderliga
för tillsyn över handeln med motorsprit. I fråga örn all skattefri
sprit gäller (16 §), att därest försäljning utövas på sätt, som strider mot
förordningen eller särskilda bestämmelser, eller så att sådan försäljning
giver anledning till missbruk av spriten, Kungl. Majit äger i fråga örn
partihandlare och kontrollstyrelsen i övriga fall att föreskriva inskränkningar
eller villkor i avseende å försäljningen eller förbjuda dess fortsättande.
En särskild straffbestämmelse (20 §) gäller för tillverkare eller nyss
nämnd återförsäljare, som obehörigen avhänder sig motorsprit.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
De sakkunniga ha i fråga om handeln med skattefri sprit icke föreslagit
andra ändringar än sådana sorn betingas därav, att det enligt rusdrycksförsäljningsf
orörd ningen antagna partihandelsbolaget skulle bliva
partihandlare även med skattefri sprit, inklusive motorsprit. Tillverkare
av motorsprit skulle således äga försälja motorsprit liksom all annan
sprit allenast till partihandelsbolaget eller för export. Den vidare
försäljningen skulle ske genom av partihandelsbolaget — i stället toini!
av Aktiebolaget Svensk sprit — antagna återförsäljare. Detaljhandlare
med annan skattefri sprit skulle antagas av kontrollstyrelsen i samma
ordning som nu.
I yttrandet över de sakkunnigas betänkande har kontrollstyrelsen i
denna del anfört i huvudsak följande:
Då kontrollstyrelsen hade att pröva ansökning örn rätt att driva detaljhandel
med skattefri sprit, plägade styrelsen, för erhållande av erforderliga
upplysningar örn, huruvida sökanden vore lämplig samt den
sökta detaljhandelsrättigheten erforderlig ur lokal synpunkt, remittera
ansökan till vederbörande systembolag och nykterhetsnämnd. Ansåge
styrelsen sig kunna antaga sökanden till detaljhandlare utfärdades därom
bevis. Underrättelse örn antagande av detaljhandlare lämnades vederbörande
systembolag, länsstyrelse, polismyndighet, nykterhetsnämnd
samt Aktiebolaget Skattefri sprit.
Det hade för kontrollstyrelsen visat sig vara svårt att avgöra, huruvida
i det särskilda fallet behov av detaljhandel med skattefri sprit förelåge
eller icke. I brist på erforderlig lokalkännedom måste kontrollstyrelsen
i denna fråga väsentligen stödja sig på de hörda myndigheternas
utlåtanden. Men dessa hade visat sig representera de mest skiftande
åsikter cm behovet av inrättande av nya detaljhandelsställen. Det hade
förekommit fall då behov ej ansetts föreligga, enär skattefri sprit tillhandahållits
å ort, som legat på betydande avstånd från sökandens hemortskommun.
Men det hade också inträffat fall, då behov ansetts föreligga,
ehuru detaljhandelsställe för skattefri sprit funnits i omedelbar
närhet av sökandens affärslokal, ja, till och med inom samma fastighet.
Ej så få systembolag och flertalet nykterhetsnämnder tillstyrkte detaljhandelsansökan
för såvitt de ansåge sökanden vara lämplig och fäste
föga eller intet avseende vid behovsprineipen. Denna princip hade därför
av kontrollstyrelsen kunnat upprätthållas endast i sådana relativt
fåtaliga fall, då utredningen i ärendet otvetydigt visat, att behov av
sökt detaljhandelsrätt icke förelegat.
Nu relaterade förhållanden gällde väsentligen sedan från och med den
1 januari 1930 den dubbeldenaturerade skattefria spriten, den s. k. rödspriten,
införts i allmänna handeln. Före denna tidpunkt hade tilloppet
av sökande ej varit så stort; många hade funnit den föreskrivna bokföringen
vid detaljhandeln besvärlig och avstode från att föra skattefri
sprit. _ Men frigivandet av rödspriten, som finge säljas praktiskt taget
som vilken annan vara som helst, föranledde genast en avsevärd ökning
av antalet detaljhandelsrättigheter. Medan antalet detaljhandlare åren
1920—1924 hållit sig omkring 1,200 och antalet försäljningsställen omkring
1,300, hade den 1 januari 1933 antalet detaljhandlare ökats till 4,746
och antalet försäljningsställen till 5,780. Nu vore antalet ännu större.
Efter den 1 januari 1930 hade man allt vanligare börjat framhålla, att
rödspriten borde få tillhandahållas av var och en välkvalificerad per
-
63
Kungl. May.ts proposition nr 232.
son, som anmälde sig vilja saluföra den. Denna uppfattning hade särskilt
kommit till uttryck i de talrika skrivelser från sådana handlande,
som fått avslag på framställning örn detaljhandelsrätt. Men även den
köpande allmänheten syntes i stor utsträckning hysa samma mening. Så
till exempel vore det ej ovanligt, att en handlande, som fått avslag på
gjord detaljhandelsansökan, företedde en lista på kunder, som intygade,
att de funne det förenat med olägenhet att gå till annan handlande för
inköp av skattefri sprit, ehuru sådan sprit kunnat erhållas å detaljhandelsställe,
som legat alldeles intill sökandens.
Det kunde enligt kontrollstyrelsens mening ej heller bestridas, att en
handlande, som erhållit rätt till detaljhandel med skattefri sprit, intoge
en gynnad ställning i förhållande till konkurrent, som icke innehade dylik
rättighet, enär en kund ju helst ville göra samtliga sina inköp på
samma ställle. På så sätt kunde en handlande, som ej ägde saluföra denaturerad
sprit, förlora kunder även då det gällde andra varor.
För handlandekåren tedde sig alltså tillämpningen av behovsprincipen
vid antagande av detaljhandlare med skattefri sprit såsom en orättvisa.
Principens upprätthållande skulle dock väl kunna motiveras, örn detta
vore konstaterat såsom alltjämt nödvändigt ur nykterhetssynpunkt. Därom
syntes man emellertid kunna ha skäl att hysa starka tvivel. För den
ojämförligt största delen av landet torde det vara obestridligt, att sådan
behovsprövning alls icke vore ur nykterhetssynpunkt erforderlig. För
vissa områden, inom vilka missbruk av rödsprit alltfort förekomme, syntes
det däremot möjligen vara påkallat att även i fortsättningen begränsa
antalet detaljhandlare.
Såsom sammanfattning av vad kontrollstyrelsen i detta avseende anfört
kunde framhållas, att behovsprincipen numera endast delvis kunde genomföras,
att densamma, där den genomfördes, ofta orsakat irritation
och att nyttan av densamma vore problematisk, övervägande skäl syntes
alltså tala för dess bortfallande. Men örn kontrollstyrelsens prövning
av detaljhandelsansökningar, som väsentligen inriktats på denna fråga,
i realiteten skulle falla bort och alltså envar kvalificerad sökande, som
anmälde sig, automatiskt erhölle rätt till detaljhandel med skattefri
sprit, bomme styrelsen att i fråga örn dessa ärenden huvudsakligen fungera
allenast såsom en registreringsmyndighet. Den lämpligaste anordningen
synes härvid vara, att partihandlaren med skattefri sprit finge i
likhet med varje annan handelsfirma antaga och från uppdraget skilja
återförsäljare.
Ur nykterhetssynpunkt syntes en sådan anordning näppeligen väcka
farhågor, under förutsättning givetvis att kontrollstyrelsen behölle sin
nuvarande befogenhet enligt 16 § i förordningen att, därest försäljningen
av dylik sprit missbrukades, föreskriva inskränkningar eller villkor
i avseende å försäljningen eller förbjuda dess fortsättande. Örn missbruk
av denaturerad sprit befunnes råda på viss ort eller inom visst område,
skulle kontrollstyrelsen således fortfarande ha i sin hand att exempelvis
införa skriftlig rekvisition vid inköp av sprit, föreskriva saluhållande
av viss på speciellt sätt denaturerad sprit eller helt förbjuda all försäljning
å orten eller inom området i fråga.
Därjämte borde kontrollstyrelsen emellertid med stöd av särskilt stadgande
i förordningen äga möjlighet att för visst område inskränka detaljhandlarnas
antal och att i övrigt meddela närmare föreskrifter örn
antagande av detaljhandlare.
Vad nu sagts örn rätt för partihandelsbolaget att antaga detaljhand
-
64
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
Departe
ments
chelen.
lare med skattefri sprit borde dock gälla allenast i fråga om den dubbeldenaturerade
spriten. Detaljhandlare med enkeldenaturerad sprit borde
däremot fortfarande antagas av kontrollstyrelsen.
Kontrollstyrelsen Ilar vid yttrandet fogat förslag till ändrad lydelse
av 10 § i förordningen i enlighet med vad sålunda anförts. I förslaget har
även upptagits en bestämmelse, att därest partihandelsbolaget utan
skäl vägrat antaga någon till detaljhandlare eller upphävt försäljningsrätt,
må kontrollstyrelsen på framställning förordna örn rättelse; över
kontrollstyrelsens beslut i sådan fråga skulle enligt förslaget klagan ej
få föras.
För egen del kan jag väsentligen ansluta mig till kontrollstyrelsens
förslag, såvitt det avser ändring i gällande bestämmelser örn antagande
av detaljhandlare med annan skattefri sprit än motorsprit. Jag anser
således att endast för den enkeldenaturerade spriten bör gälla den nuvarande
bestämmelsen, att detaljhandlare till erforderligt antal skola antagas
av kontrollstyrelsen, och finner ej betänkligheter möta mot att detaljhandlare
med dubbeldenaturerad skattefri sprit antagas av partihandelsbolaget,
utan att någon särskild prövning av behovet skulle föreskrivas.
Såsom kontrollstyrelsen ansett, bör dock i båda fallen gälla
samma anspråk å vederbörandes personliga kvalifikationer som för närvarande.
Jag har heller intet att erinra mot att kontrollstyrelsen skulle
äga meddela partihandelsbolaget närmare föreskrifter örn antagande av
detaljhandlare samt äga förordna örn rättelse, därest partihandelsbolaget
utan skäl vägrat antaga någon till detaljhandlare eller upphävt
försäljningsrätt. Däremot kan jag icke giva min anslutning till förslaget,
att handlandena skulle uteslutas från möjligheten att i sådana frågor
klaga över kontrollstyrelsens beslut.
Enligt kontrollstyrelsens förslag skulle i fråga örn antagande av detaljhandlare
med motorsprit gälla samma ordning som sålunda föreslagits
för annan dubbeldenaturerad sprit. Jag vill erinra att detta
skulle innebära en skärpning i varje fall i jämförelse med nuvarande
praxis. Bestämmelsen örn att detaljhandel med motorsprit må utövas av
den som av sulfitsprittillverkarna eller deras ombud antagits till återförsäljare
har nämligen helt naturligt icke inneburit några nämnvärda restriktioner
och bestämmelsen örn prövning av vissa personliga kvalifikationer
vid antagande av detaljhandlare lärer icke här ha tillämpats. Då
denna ordning icke torde ha föranlett missbruk och då det synes mig
angeläget att icke den förevarande nyordningen försvårar möjligheten
till inköp av motorsprit, anser jag en skärpning i angiven riktning knappast
påkallad. Under sådana förhållanden synes särskild bestämmelse
örn antagande av återförsäljare med motorsprit överhuvud icke erforderlig;
i anslutning till det förfarande som redan nu torde ha tillämpats
synes återförsäljningen kunna anordnas helt formlöst. Jag vill erinra
Kungl. Majlis proposition nr 232.
65
att detta lika litet som nu bör väcka några betänkligheter, enär det alltjämt
skulle tillkomma kontrollstyrelsen att meddela särskilda föreskrifter
för tillsyn å handeln med motorsprit; vissa i författningen meddelade
ordningsföreskrifter angående detaljhandel med skattefri sprit skulle
dessutom, liksom nu, utan vidare vara tillämpliga i fråga örn motorspriten.
I enlighet med vad jag nu anfört torde 10 § i förevarande förordning
böra ändras.
Jag vill i detta sammanhang också beröra den nyssnämnda bestämmelsen
i 20 § örn straff — vid synnerligen försvårande omständigheter ända
upp till straffarbete i ett år — för tillverkare av motorsprit och för sådan
återförsäljare, som antagits av tillverkaren eller haus ombud, därest de
obehörigen avhända sig motorsprit. Då tillverkare av motorsprit nu i
fråga örn försäljningsmöjligheterna skulle bliva fullt likställda med tillverkare
av brännvin i allmänhet — försäljning skulle få ske endast till
partihandelsbolaget eller för export — saknas anledning bibehålla särskild
straffbestämmelse för sådan tillverkare. I enlighet härmed har också i
de sakkunnigas författningsförslag bestämmelsen ändrats att gälla endast
av partihandelsbolaget antagen återförsäljare med motorsprit. Överståthållarämbetet
har erinrat, att straffskalan syntes ha kommit att kvarstå
från en tid, då paragrafen behandlade lagöverträdelse av annan och allvarligare
natur. Vid prövning av denna fråga har jag funnit anledning
icke längre föreligga till särskild straffbestämmelse för detta slag av
återförsäljning av skattefri sprit och således ansett bestämmelsen böra
helt uteslutas. Då 21 § hänvisar till 20 § i fråga örn straffskalan, föranleder
detta emellertid ändring i förstnämnda paragraf, varjämte lydelsen
av 25 § bör jämkas.
3. Statlig reglering av brännoljeimporten.
De sakkunnigas utredning och yttrande.
I de sakkunnigas uppdrag har också ingått utredning av frågan örn kontroll
över importen av motorbränsle. I yttrandet till statsrådsprotokol
let den 17 februari 1933 anförde jag härutinnan, att därest en undersökning
gåve vid handen att ökad avsättning av inhemskt motorbränsle ej
kunde vinnas utan att importen av utländskt motorbränsle underkastades
kontroll eller reglering i lämplig form, även denna utväg borde bliva före
mål för utredning. Särskild uppmärksamhet syntes därvid böra ägnas
åt de möjligheter, som en kontroll över importen av motorbränsle skulle
erbjuda för att bereda skydd mot eventuella tendenser till kartellbildning
i prisförhöjande syfte mellan producenter av importerat dylikt
bränsle.
bihang lill riksdagens protokoll 19114. 1 sami. Nr ?32- 5
66
Kungl. Muj:ts proposition nr 232.
Såsom iuledniugsvis nämnts, har Kungl. Majit genom särskilt beslut
uppdragit åt de sakkunniga att i egenskap av undersökningsmyndighet
verkställa undersökning enligt lagen den 18 juni 1925 (nr 223) örn undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar rörande
vissa angivna företags inverkan på pris- och omsättningsförhållandena
här i riket. Samtidigt bemyndigade Kungl. Majit undersökningsmyndigheten
att förordna lektorn O. Ask att vara myndighetens ombud vid upplysningars
inhämtande. Jämlikt särskilt medgivande av Kungl. Majit
har i de sakkunnigas betänkande såsom bilaga (sid. 279 o. f.) intagits en avnämnda
ombud utarbetad promemoria, innefattande en allmän sammanfattning
av ombudets gjorda iakttagelser samt en ur siffermaterialet för
de särskilda bolagen sammandragen tabellarisk översikt av bolagens sammanlagda
kapitalinvesteringar och deras genomsnittliga driftsresultat under
de år, som undersökningen omfattat m. m.
Vid betänkandet ha vidare i förevarande del fogats såsom bilagor dels
en utredning av docenten E. Norlin rörande benämningar å och huvudsaklig
användning av bergolja och därav framställda viktigare produkter
dels ock en sammanställning av redaktören Th. Odhe angående den internationella
marknaden för mineraloljor och mineraloljeprodukter, m. m.
De sakkunniga behandla frågan örn en statlig reglering av brännoljeimporten
under en särskild avdelning (sid. 106 o. f.); för det huvudsakliga
innehållet av de sakkunnigas yttrande i denna del torde nu få lämnas en
redogörelse.
De sakkunniga erinra, att handeln med bensin och andra brännoljor inom
riket huvudsakligen bedrives av aktiebolag, som direkt eller indirekt ägdes
av vissa världsföretag, nämligen Standard Oil Company of New Jersey
med säte i New York (»Standard»-bensin), Anglo-Persian Oil Company
Ltd med säte i London (»BP»-bensin), The Texas Corporation med säte i
New York (»Texaco»-bensin), den s. k. Shellgruppen med säte i London
och Haag (»Shell»-bensin) samt Sojosneftexport i Moskva (»Nafta»-bensin).
Samtliga dessa svenska aktiebolag ha omfattats av berörda undersökning.
Dessutom bedrives import av Bilägarnas inköpscentral u. p. a.
samt i mindre utsträckning av några enskilda firmor. Tillverkning av
bensin ur importerad råvara (s. k. Grude oil) drives inom riket av firman
A. Johnson & Cio; även detta företag har omfattats av berörda undersökning.
I en särskild tabell (sid. 110) lämnas detaljerade uppgifter å införseln av
brännoljor under åren 1911—1913, 1924—1932 och första halvåret 1933. Tabellen,
som för olika slag av oljor upptager importens såväl kvantitet som
värde, utvisar i vad rör kvantiteterna så gott som genomgående maximisiffror
för år 1932. Efter komplettering av siffrorna att avse även hela
året 1933 torde här få anmärkas, att importen åren 1932 och 1933 uppgått,
av bensin till respektive 454.2 och 448.6 miljoner sprit, av »enide oil» tili
respektive 33.2 och 56.7 miljoner ton, av oraffinerad motorbrännolja
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
07
och pannbrännolja till respektive 223.7 och 252.1 miljoner ton samt av
fotogen till respektive 78.u och 92.8 miljoner ton. Sammanlagda importvärdet
för dessa varuslag har under dessa båda år uppgått till respektive
54.8 och 51.7 miljoner kronor. Lägges härtill importvärdet av vissa smörjoljor,
helt eller huvudsakligen framställda av mineraloljor, blir importvärdet
respektive 67.e och 62.i miljoner kronor.
Den inom riket tillverkade bensinen uppgick år 1932 till 8.8 miljoner
liter och år 1933 till 14.5 miljoner liter.
I särskilda tabeller (sid. 113 o. f.) angivas i betänkandet cif-priserna å
bensin, brännolja och fotogen under åren 1923—1932 enligt av de olika importbolagen
lämnade uppgifter ävensom bruttominuthandelspriset för bensin
i Stockholm från och med år 1924.
Rörande förhållandet mellan de olika bensinfirmorna anföra de sakkunniga
härefter:
Under åren 193U och 1931 samt under första halvåret 1932 hade konkurrensen
här i landet mellan de olika importbolagen utvecklat sig till ett
hårt priskrig bolagen emellan. En av huvudorsakerna till priskriget torde
ha varit den genom överproduktion å oljemarknaden samt den allmänna
världsdepressionen föranledda skärpta konkurrensen på världsmarknaden
för mineraloljor, vilken konkurrens naturligen framträtt i flertalet länder,
där de stora oljegrupperna varit representerade. En särskild anledning
till priskriget på den svenska marknaden vore emellertid även uppträdandet
på denna marknad — liksom för övrigt på vissa andra europeiska
marknader — av det sovjetryska statliga oljemonopolet. De av moderbolaget
i Moskva i olika länder bildade dotterföretagen — i Sverige aktiebolaget
Naftasyndikat —- hade under detta tidsskede i hastigt växande
kvantiteter kunnat utbjuda den ryska bensinen till lägre priser än de
äldre importbolagen dittills i allmänhet hållit, och särskilt hade den nya
konkurrentens prispolitik tagit sig uttryck i beviljandet av avsevärt större
rabatter än de, med vilka man förut i regel brukat räkna. I den vid
betänkandet fogade bilagan lämnades för vissa europeiska marknaders
vidkommande åtskilliga upplysningar rörande ifrågavarande ämne. Vad
vårt land beträffar, hade de sakkunniga i sin egenskap av undersökningsmyndighet
inhämtat detaljerade uppgifter örn förhållandena under tiden
för det ifrågavarande priskriget, vilka uppgifter emellertid, såsom hänförande
sig till ett redan förgånget och i viss mån avslutat tidsskede, icke
ansetts behöva återgivas.
Av större intresse vore i förevarande .sammanhang det samarbete, som
inletts mellan de här i landet verksamma oljebolagen. Såsom framginge
av den av lektor Ask utarbetade promemorian hade redan under hösten
1930 upptagits försök till åvägabringande av ett visst sådant samarbete
mellan de ledande oljebolagen på den svenska marknaden med undantag
för aktiebolaget Naftasyndikat samt firman A. Johnson & C:o. Efter åtskilliga
underhandlingar hade bolagen ifråga i april 1931 enats örn vissa
»levnadsregler», vilka i huvudsak skulle ligga till grund för samarbetet.
Dessa »levnadsregler» hade omfattat dels ett huvudavtal och dels specialbestämmelser,
de sistnämnda innefattade i två akter, en s. k. försäljningsakt
och en s. k. gemensainhetsakt. Enligt huvudavtalet hade parternaöverenskommit,
bland annat, dels att noga iakttaga de priser och övriga
försäljningsbestämmelser. som tid efter annan hleve av parterna fast
-
68
Kungl. Majlis proposition nr 232.
ställda för försäljning av bensin, fotogen oell brännolja (petroleumprodukter)
inom Sverige, dels att inbördes skapa en rättvis fördelning av
avsättningen av dessa varuslag och dels att samarbeta i avsikt ej mindre
att söka nedbringa försäljnings-, distributions- och organisationskostnaderna
än även att åt sig själva söka förvärva och bevara kunderna på den
svenska marknaden. Försäljningsakten hade omfattat närmare bestämmelser
angående försäljnings- och leveransvillkor samt övriga försåt jningsförhållanden.
I gemensamhetsakten hade intagits närmare överenskommelser
örn fördelning, bevarande och utökande av avsättningen samt
rationalisering. De nu omförmälda avtalshandlingarna hade enligt upp
gift icke underskrivits av de svenska bolagens representanter. Emellertid
syntes bestämmelserna lia i stort sett upprätthållits, även örn här och
var ändringar i bestämmelserna hade ägt rum genom särskilda beslut samt
i vissa avseenden meningsskiljaktigheter gjort sig gällande.
Den 3 maj 1932 hade av representanter för Standard-gruppen, Shell-,
Texas- och BP-bolagen undertecknats en överenskommelse, enligt vilken
i fortsättningen fullt samarbete skulle råda mellan bolagen i ändamål att
åstadkomma bättre och sundare förhållanden på den svenska oljemarknaden.
Genom denna överenskommelse hade fastställts även vissa gemensamma
rabattvillkor, varjämte visst samarbete skulle äga rum i fråga örn
anläggning av nya service-stationer. Sedermera hade vid åtskilliga sammanträden
mellan representanter för de nämnda fyra bolagsgrupperna
överenskommelser träffats i syfte att reglera försäljningsförhållandena.
Medan sålunda ett visst samarbete hade inletts mellan förenämnda företag,
hade pågått en stark konkurrens mellan dem samt aktiebolaget Naftasyndikat,
vilken konkurrens medfört för samtliga bolagen förlustbringande
priser. För att söka råda bot på detta förhållande hade under hösten
1932 upptagits vissa underhandlingar med sistberörda bolag. Dessa förhandlingar
syntes lia medfört ett visst samarbete jämväl med aktiebolaget
Naftasvndikat. Detta bolag hade sålunda delgivits de överenskommelser,
som de övriga ledande bolagen sinsemellan träffat, och hade, utan att
likväl formligt avtal därom förelegat, i viss mån tillämpat de av de övriga
bolagen överenskomna försäljningsvillkoren. Det anordnade samarbetet
linde medfört, att vissa förhöjningar av bensinpriserna hade kunnat vidtagas.
Detaljhandelspriserna hade även kunnat i viss mån stabiliseras,
ehuruväl aktiebolaget Naftasyndikat fortfarande i åtminstone vissa fall
torde bevilja något högre rabatter än de mellan de övriga företagsgrupperna
överenskomna.
Mellan firman A. Johnson & C:o ä ena sidan samt Krooks petroleum &
lilje aktiebolag och Svensk-engelska mineralolje aktiebolaget å andra sidan
hade den 16 januari 1931 träffats avtal rörande försäljningen av asfalt,
bensin, fotogen och brännolja. Ifrågavarande avtal gällde till och
med den 31 december 1933 men förlängdes utan vidare på ett år i sänder,
såvida icke någon av parterna uppsade detsamma.
De sakkunniga framhålla, att deli av de sakkunniga förordade vägen att
främja tillverkningen och avsättningen av det inhemska motorbränslet
icke syntes kunna utgöra något skäl för en statlig reglering av oljeimporten.
Visserligen skulle inblandningsförfarandet efter en statlig monopolisering
av importen kunna regleras på ett affärsmässigt och smidigt
sätt, men denna fråga kunde icke tillmätas sådan betydelse och vore ej
heller av sådan natur, att den motiverade ett statsingripande med av
seende å importhandeln, enär spörsmålet kunde lösas även på annat sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr :JH2. (19
Fastmera vore det — anföra de sakkunniga — en annan fråga, nämligen
frågan örn bensinbeskattningens framtida ordnande, som i detta sammanhang
förtjänade att närmare uppmärksammas. Efter en historik rörande
beskattningen i vart land av bensin och motorsprit (sid. 124 o. f.) samt
en på grundval av ingenjörsvetenskapsakademiens utredningar byggd sammanfattning
av motorbränslefrågans tekniska sida (sid. 127 o. f.) anföra
de sakkunniga i denna fråga i huvudsak följande:
Definierbara gränser saknades mellan de olika varubeteckningar, varom
här vore fråga. Allt tyngre oljor hade småningom kommit att inrymmas
under beteckningen bensin. Destillationsbensinen hade i oell med bilismens
stegrade förbrukning av driftmedel av bensinkaraktär blivit otillräcklig,
och en ökad tillgång på lättare oljor hade skapats genom kemisk sparning
av tyngre oljor. Lades härtill, att en utveckling för närvarande påginge
i riktning mot användande av fotogen och relativt tunga oljor jämväl
i förgasaremotorer — vilken tendens bland annat främjades av den betydande
prisskillnaden mellan bensinoljor och tyngre oljor — förklarades
lätt att i nutida tulltaxor eller andra författningar inskrivna definitioner
å skattepliktig bensin svårligen kunna någon längre tid upprätthållas.
Efter den tekniska utvecklingen på området mera smidigt anpassade anordningar
för bensinbeskattningen vore följaktligen önskvärda, ja de kunde
bliva snart nog nödvändiga. Detta problem hade, vad den svenska
lagstiftningen angiuge, redan så tillvida gjort sig påmint, att den i bensinskatteförordningen
och tulltaxan förut intagna definitionen å bensin
redan genom beslut av 1931 års riksdag måste ändras och genom beslut
av den därefter följande 1932 års riksdag helt borttagas. De sakkunniga
hade sig även bekant, att jämväl i åtskilliga främmande länder för längre
tid framåt bestämda definitioner å skattepliktig bensin numera måst övergivas
och saken regleras antingen på sådant sätt, att vederbörande statsdepartement
eller annan behörig myndighet tid efter annan utfärdade
nya föreskrifter på området eller ock så, att uppbördsmyndigheten —
på sätt här i landet numera vöre fallet — erhållit befogenhet att avgöra,
vad som skulle förstås med skattepliktig bensin och vilka tyngre oljor,
som alltså skulle undantagas från beskattningen.
Det syntes emellertid bliva förenat med betydande svårigheter att — i
den mån utvecklingen i nu angiven riktning fortsatte — låta avgörandet
av vad som vore skattepliktig olja handhavas av myndigheter rrtan tillgång
till den ständigt, för att icke säga nästan dagligen erforderliga tekniska
expertisen på området. Även örn det hitintills låtit sig göra att förlägga
dylika ärendens avgöranden till en instans inom dea centrala statsförvaltningen,
kunde förhållandena framdeles utveckla sig därhän, att
en sådan ordning icke längre stöde i överensstämmelse med vad importhandeln,
sjöfarten och konsumentintressena skäligen kumle kräva i fråga*
örn sakkunskap och skyndsamhet vid avgörandena.
Måhända kunde man tänka sig, att den med skattens upptagande betrodda
uppbördsmyndigheten utrustades med erforderliga tekniska experter
och nödiga laboratorier på de olika platser, över vilka importen
iigdo rum. Sådana anordningar torde även med all sannolikhet bliva
nödvändiga därest mera ingripande åtgärder meni avseende ä importen
icke komma till genomförande. Emellertid holle de sakkunniga före, att
vad hör anförts i viss mån talade till förmån för en statlig reglering axoljeimporten.
En affärsmässigt och praktiskt viii sammansatt ledning
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
iör ett importmonopol borde självfallet inom sig rymma jämväl vetenskaplig-teknisk
sakkunskap på området. Uppbörden av de skatter och
andra avgifter, som hänförde sig till oljeprodukterna, borde härigenom
kunna ordnas på det såväl tekniskt som fiskalisk! smidigaste sättet. Monopolledningen,
som uppenbarligen måste vara representerad på de olika
införselorterna, skulle sannolikt med mindre kostnader än ett statligt ämbetsverk
kunna genom tekniska biträden träffa alla avgöranden, vilka påkallades
för uppbördens rätta handha vande enligt av statsmakterna givna
allmänna direktiv. Då man erinrade sig de mycket betydande belopp
i skattemedel, som det här gällde, och de viktiga statsfinansiella intressen,
_ som vid avgöranden av nu berörd natur stöde på spel, stärktes än ytterligare
intrycket av en sådan anordnings fördelar.
Det nu anförda hade närmast haft avseende å frågan örn skattepliktiga
oljeprodukters särskiljande ur tekniska synpunkter från sådana oljor,
som skulle vara undantagna från beskattning. Med avseende å bestämningsgrunderna
för själva beskattningen kunde tilläggas följande. Bensinskatten
hade hittills utgått och utginge för närvarande i form av ett
visst skattebelopp per volymenhet, och skattens storlek vore sålunda oberoende
av den skattepliktiga bensinens specifika vikt. De sakkunniga an
såge sig icke kunna närmare ingå på spörsmålet, i vad mån förenämnda
förhållande vore eller för framtiden kunde anses vara rationellt, men ville
likväl framhålla, att den tekniska utvecklingen på oljeområdet kunde
komma att giva en ökad aktualitet även åt denna fråga. Emellertid holle
de sakkunniga — oavsett detta speciella spörsmål — före som sannolikt,
att den mera allmänna frågan örn den mest ändamålsenliga konstruktio
nen av det importerade motorbränslets beskattning kunde komma att
upprulla problemet örn volym- eller viktbeskattningens lämplighet över
huvud taget. Därest lämpligheten av volym- eller viktbeskattning skulle
komma att sättas i fråga eller örn rent av bestämda olägenheter skulle an
ses bliva förenade med en sådan beskattningsform, skulle ett statligt mo
nopol å importen kunna skapa möjligheter för beskattningsfrågans lös
ning efter en annan och möjligen i åtskilliga avseenden mera tillfredsstäl
lande linje. Vad statsmakterna ville uttaga i skatt av det importerade
motorbränslet — liksom för övrigt möjligen även av det inhemska motorbränslet
— skulle kunna uttagas och redovisas antingen i form av vinstmedel
från det statliga importmonopolet eller i form av en till varornas
engrosförsäljning knuten beskattning. Det syntes med avseende härå —
utan att jämförelsen sade alltför mycket — kunna erinras örn den form.
vari skatteintäkterna å importerade spritdrycker och vin samt å tobaksvaror
för närvarande till icke ringa del inflöte. Det torde icke kunna bestridas.
att en liknande anordning för det importerade motorbränslets vidkommande
skulle medföra åtskilliga fördelar.
De sakkunniga anföra härefter, att vad sålunda på tal örn beskattningsfrågan
anförts sammanfattningsvis gåve vissa motiv för en statlig reglering
av importen till riket av motorbränsle, vilka enligt de sakkunnigas
mening icke saknade betydelse.
Under rubriken »vissa synpunkter rörande gestaltningen ar den inhemska
marknaden vid fall av en statlig importreglering» erinra de sakkunniga
till en början, att i den av lektor Ask utarbetade promemorian bland
annat anförts följande:
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
71
Den verkställda undersökningen Ilar, bland annat, givit vid handen,
att de undersökta svenska företagen med undantag av firman A. Johnson
& C:o organiserats av de utländska moderbolagen, vilka till dem
leverera alla varor och vilka finansiera dem i mån av behov. Det är
icke oväsentliga belopp, som sålunda i form av aktiekapital, krediter
eller penningförsträckningar lämnats till dotterbolagen, även om en del
av dotterbolagens aktiekapital har tillkommit genom tidigare gratisemissioner.
Å aktiekapital och å skuld till moderbolagen synas dotterbolagen
i de flesta fall till och med år 1929 hava kunnat lämna utdel
ning och ränta, medan de efter sagda tid så småningom blivit ur stånd
att lämna utdelning och ränta, ja att fullgöra löpande likvider i någon
större omfattning. Moderbolagens tillgodohavanden hava vuxit, dotter
bolagens driftsresultat hava varit synnerligen dåliga, och som följd härav
hava saneringar i en eller annan form måst företagas. I allmänhet
har detta skett genom efterskänkande av skuldbelopp eller genom lämnande
av rabatter eller genom utökning av aktiekapital eller understundom
i någon kombination av dessa olika former för understöd. De
belopp, som av moderbolagen till de undersökta företagen i en eller annan
form gottskrivits dessa sistnämnda i syfte att förebygga att de - jämlikt bestämmelserna i den svenska aktiebolagslagen — skulle nödgas
Träda i likvidation, uppgingo under de tre åren 1930—1932 — såvitt kunnat
utrönas — till en sammanlagd summa av 35,201,260 kronor.
Med avseende å de debiteringar, som moderbolagen företagit för varuleveranser
till dotterbolagen, har visserligen av utredningen framgått,
att de debiterade priserna understigit den lägsta s. k. golf-noteringen.
Detta får emellertid ingalunda uppfattas så, att de ifrågavarande debiteringarna
icke varit för höga. Det torde vara allmänt känt, att de
priser, till vilka varor kunna förvärvas å den internationella marknaden,
ofta väsentligt avvika från officiella noteringar, och i synnerhet
kan detta vara fallet vid stark konkurrens. Vad de nämnda s. k. golf
noteringarna beträffar, har undersökningsmyndighetens ombud fått den
uppfattningen, att dessa priser icke äro de, till vilka moderbolagen med
hänsyn till sina självkostnader skulle hava kunnat sälja till dotterbolagen.
utan att försäljningarna i stor utsträckning borde hava kunnat
ske till lägre priser. Dotterbolagens verksamhet utgör ju för övrigt allenast
en gren av moderbolagens verksamhet. En närmare granskning av
moderbolagens redovisade vinstresultat har visserligen icke kunnat företagas,
men det har dock konstaterats, att i varje fall vissa av de stora
världsbolagen jämväl under de senast förflutna åren redovisat avsevärda
vinster, under det att deras dotterbolag här i riket redovisat förluster.
Den ekonomiska intressegemenskapen mellan moder- och dotterföretageu
borde väl, åtminstone örn frågan ses ur skattesynpunkt. hava lett till att
den vinst, som blivit en följd av deras gemensamma verksamhet, kommit
jämväl dotterföretagen till del. Därest allenast moderbolaget får redovisa
vinst, bortfaller eller minskas uppenbarligen beskattningen i det land,
tiar dotterföretag är verksamt.
Härefter anföra de sakkunniga:
Nu återgivna synpunkter ävensom vad förut framgått om -de här i
landet verksamma bolagens numera inledda samverkan vid det inhemska
marknadsprisets bestämmande gåve anledning till vissa reflexioner rörande
frågan, huruvida den svenska nationalhushållningens intressen kun
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 21(2.
<lö anses vara med nu rådande ordning pa området på ett tillfredsställande
sätt tillvaratagna.
Man syntes kunna göra gällande, att prissättningen pa den svenska
marknaden å bensin — liksom även å brännolja och fotogen — icke kunde
karakteriseras som en. av fri konkurrens bestämd prisbildning. Detta
uttalande ägde sin giltighet, även örn man bestrede förekomsten av varje
samverkan mellan de stora världsbolagen på den internationella marknaden
oell varje strävan hos dessa eller vissa av dem att utnyttja sin
obestridliga maktställning i prisstegrande syfte. Naturligtvis finge utta
landet icke uppfattas så, som vore deu svenska marknaden för motorbränsle
avskuren från världsmarknaden och föremål för en från den internationella
prissättningen mera oberoende prissättning. Självfallet kunde
de svenska förbrukarna draga fördel av den internationella konkurrensen
oell av tidvis rådande formliga priskrig världsfirmorna emellan
och det kunde icke förnekas, att under ett antal är den svenska oljemarknaden
kommit i åtnjutande av jämförelsevis fördelaktiga villkor på grund
av sagda förhållanden. Emellertid måste det samarbete mellan de i Sverige
domicilierade dotterföretagen, som enligt de vunna upplysningarna
blivit allt fastare, verka återhållande på eventuellt uppkommande prisell
på den svenska marknaden — något som det ifrågavarande samarbetet
ju i själva verket åsyftade — liksom även genom samarbetet i fråga
möjligheterna för att jämväl pa den svenska marknaden tillgodogöra sig
internationella prisstegringar väsentligt ökats. Även örn man för när
varande knappast kunde förutsäga, huruvida utvecklingen komme att ga
i riktning mot ökad världstillgång å bensin och brännoljor i förhållande
till världsbehovet eller mot ökad världsknappliet å dessa produkter och
sålunda redan på grund härav ej kunde uttala sig om de kommande årens
sannolika internationella prisutveckling, syntes man dock — om intet oförutsett
skulle komma att inträffa — kunna göra gällande, att de svenska
konsumenterna numera vore mera beroende än tidigare av världsbolagens
och deras här verksamma dotterföretags försäljningspolitik och därmed
av de utländska intressen, som här gjorde sig gällande. Man borde i detta
sammanhang även erinra sig det svenska bensinprisets förut påpekade
våldsamma fluktuationer under de gångna åren med därav följande instabilitet
på den inhemska bensinmarknaden; en instabilitet, som försvå
rat sunda prisberäkningar inom alla de näringsgrenar, där kostnaderna
för motorbränslet spelade en större roll. Även örn dessa prisfluktuationer
i betydande grad varit att hänföra till motsvarande fluktuationer pa
den internationella marknaden, hade de utan tvivel ytterligare skärpts
genom de här i landet verksamma importbolagens åtgöranden: underpris
och osunda rabattsystem under perioder av inbördes strid samt prisstegringar
under tider av samförstånd. Att nu anförda omständigheter inverkade
på bedömande av frågan örn lämpligheten av en statlig reglering
av oljeimporten till riket syntes icke behöva närmare utvecklas.
Även frånsett den svenska konsumtionens ökade beroende av de ut
ländska bolagens och deras härvarande dotterföretags försäljningspolitik,
syntes den verkställda utredningen göra antagligt, att ett statligt
oljemonopol skulle kunna ernå förmånligare inköp av bensin och av
övriga här i frågakommando mineraloljor, varigenom de inhemska för
brukarna skulle kunna beredas fördelar. 1 varje fall talade mycket till
förmån för riktigheten av en sådan uppfattning, så länge den interna
tionella oljemarknaden icke genom en fastare samverkan de stora världsföretagen
emellan monopoliserats. Men icke ens i ett sådant läge skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
utvägar saknas att tillgodose ett statligt importmonopols behov av olja.
Förhölle det sig nämligen så, att de utländska moderbolagen debiterat
>ina härvarande dotterföretag högre priser än vad som bort kunna ske,
i örefunnes med största sannolikhet möjligheter för ett sådant statligt
importmonopol att köpa oljan billigare. Mycket komme givetvis härvid
an på huru världstillgängen å mineraloljor framdeles komme att utveckla
sig i förhållande till behovet — en fråga, varom nyss erinrats —
och sålunda på örn det bleve säljarna eller köparna på världsmarknaden,
sorn komme i den starkare ställningen. Även ett relativt litet importlands
marknad torde emellertid vara av stort intresse för de stora världsbolagen.
Komme å andra sidan utvecklingen att gå i riktning mot en
viss knapphet pä den internationella oljemarlmaden, så behövde detta
icke innebära, att statliga inköp — verkställda uteslutande nied hänsyn
till de inhemska intressenas tillgodoseende — komme att förlora sina
företräden framför den fria importhandeln, synnerligast som man i en
sådan situation vid bibehållen fri handelsrörelse finge räkna med ökade
ansträngningar från enskilda importörers sida att utnyttja den internationella
prisstegringen till förmån för egna intressen. De sakkunniga
skulle, i anslutning till sin under utredningen av hithörande förhållanden
vunna uppfattning, kunna närmare behandla ifrågavarande ämne och
exemplifiera bärkraften av de nu anförda synpunkterna, men ansåge det
likväl böra bero vid vad nu i största allmänhet anförts. Allenast kunde
tilläggas — vilket egentligen syntes vara onödigt — att riktigheten av
den nu utvecklade uppfattningen självfallet förutsatte en med den internationella
oljemarlmaden fullt förtrogen samt jämväl i alla andra avseenden
skicklig ledning av det eventuella statliga importmopolet. Skulle
det komma att brista härutinnan, kunde den nuvarande fria handelsrörelsens
ersättande med en statlig reglering uppenbarligen medföra bilde
inhemska intressena mindre lyckliga verkningar. Med beaktande alden
affärsskicklighet, som torde kunna förutsättas komma att stå även
ett statligt importmonopol till förfogande, syntes farhågor av nu berörd
natur knappast behöva tillmätas större betydelse.
En viss uppmärksamhet syntes även böra ägnas det ovan antydda förhållandet,
att de nu omhandlade stora importbolagen under de senast
åren redovisat avsevärda förluster och följaktligen icke givit vare sig
statsverket eller de kommuner, där de hade sitt säte, några nämnvärda
skatteintäkter. Ehuru svårigheter mötte att vinna närmare kännedom örn
de utländska moderbolagens verkliga vinstresultat, syntes åtminstone flera
av dem samtidigt lia givit goda vinster. Detta förhållande skulle kunna
giva anledning till mera allmänna anmärkningar rörande beskattningen
av här i landet verksamma dotterföretag till utländska moderbolag, ett
ämne som emellertid läge vid sidan av de sakkunnigas uppdrag. Givet
vore emellertid, att vad som genom de sakkunnigas utredningar på det
förevarande området framgått icke saknade betydelse vid bedömandet avskälen
för och emot ett eventuellt statligt oljcmonopol.
De sakkunniga lämna vidare en redogörelse för huvudresultaten av de
sakkunnigas utredningar rörande de svenska oljebolagens ekonomiska förhållanden.
Därvid anföres till en början:
Av de verkställda utredningarna hade bestyrkts, att somliga av de
inom riket verksamma oljebolagen vore äldre och delvis hade tillkommit
genom sammanslagningar, medan andra åter vore helt nya företag, som
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
tillkommit under de senaste fem åren. Liksom i andra länder kade en
synnerligen skarp konkurrens allt intill senaste tid gjort sig gällande mellan
å ena sidan de äldre företagen, som strävat att utestänga de nyare,
och å den andra sidan dessa senare, vilka sökt att till nästan varje pris
skapa sig en marknad i landet. Denna konkurrens kade ju i det föregående
i olika sammanhang berörts, och det hade även framhållits, att densamma
som en starkt verkande faktor låg bakom det prisfall för särskilt
bensin, som under vissa år ägt rum i landet. Konkurrensen i fråga hade
ju slutligen resulterat i ett formligt priskrig med stora prisnedsättningar
och extrarabatter, som varat en tid framåt. Vad de sakkunniga nu ville
framhålla som ägnat att väcka särskilt intresse vore, att företagen i fråga
under denna sin hårda inbördes konkurrens sökt att genom utvidgningar
av sina organisationer och upprättandet av nya anläggningar för distri
butionen öka sin avsättning samt att följden härav blivit en högst betydande
överorganisation av företagen. Denna överorganisation och därmed
sammanhängande förhållanden påkallade synnerlig uppmärksamhet. Givet
vore nämligen, att det kapital, som under sådana omständigheter investerats
i oljebolagen, blivit onaturligt högt samt att bolagens därvid
vunna driftsresultat på intet sätt kunde anses lämna en riktig bild av
ifrågavarande handelsnärings ekonomiska framtidsmöjligheter inom landet
Uppenbart vore vidare, att en dylik överorganisation av de bolag,
som förmedlade importen till riket av motorbränsle, måste verka stegrande
på marginalen mellan inköpspriset och minutliandelspriset och
sålunda, på sätt i det föregående redan antytts, måste väcka tvivel på
den nuvarande oreglerade importhandelsrörelsens ändamålsenlighet.
Till närmare belysning av nu berörda förhållanden ha de sakkunniga
— på sätt i betänkandet närmare angives — med ledning av de av företagen
lämnade uppgifterna verkställt beräkningar över storleken av det i
varje företag investerade kapitalet samt rörande driftsresultaten för vart
och ett av företagen. 1 en särskild tabell (sid. 138) lämnas en sammanställning
över det investerade kapitalets sammanlagda belopp för alla
företagen åren 1929, 1931 och 1932 —- fördelat på 1) oceananläggningar, 2)
anläggningar m. m. för varornas distribution i första hand, 3) varulager,
4) anläggningar m. m. för varornas distribution i minut samt 5) varufordringar
— ävensom över företagens genomsnittliga driftsresultat samma
år.
Summan av det investerade kapitalet nämnda år efter avdrag för varufordringarna
utgjorde enligt tabellen respektive 60.o, 68.9 och 68.2 miljoner
kronor. Härav representerade oceananläggningarna och anläggningar
m. m. för varornas distribution i första hand ett värde av respektive 21.?.
26.o och 25.9 miljoner kronor. Beträffande dessa anläggningar anföra de
sakkunniga, att de icke här ville ingå på frågan, huruvida vad förut an
förts örn överorganisationen inom den ifrågavarande handelsrörelsen ägde
någon tillämpning med avseende å dessa vid utgången av år 1932 till ett
sammanlagt värde av närmare 26 miljoner kronor upptagna tillgångar.
Möjligt vore emellertid, att rikets försörjning med importerat motorbränsle
för närvarande skulle kunna tillfredsställande ordnas med ett redan för
Kungl. Majlis proposition nr 232. 75
engroshandelns vidkommande mindre fast kapital än under nu rådande
förhållanden.
Beträffande anläggningarna m. m. för varornas distribution i minut
(service-stationer, bensinpumpar, fatkiosker, bensinkärror och liknande)
anföra däremot de sakkunniga:
Intresset knöte sig så mycket mera till värdet av dessa anläggningtu,
vilket för samtliga de undersökta bolagens vidkommande vid slutet av
de tre undersökningsåren uppgått till respektive 11.2, 18.7 och 17.i miljoner
kronor. Den av bolagen under konkurrensen utvidgade organisationen
hade i första rummet gällt distributionsnätets utveckling, ett förhållande
som för övrigt bestyrktes vid en jämförelse mellan å ena sidan 1929
års siffror och å den andra siffrorna för åren 1931 och 1932. Det vore allmänt
känt, att service-stationerna i egentlig mening samt de enklare bensinpumparna
vuxit upp till ett antal, som vida överstege trafikens verkliga
behov. Ej endast i större men även i mindre samhällen funné man
mångenstädes, huru konkurrensen mellan de olika bolagen drivit dem till
att tätt intill varandra bygga två, tre, fyra och flere sådana stationer
och pumpar, ja fall förekomme, som ännu starkare illustrerade den mindre
sunda utveckling, som här ägt rum. Detta distributionsnät, vilket vid
utgången av år 1932 upptagits till ett värde av 17 miljoner kronor, skulle
säkerligen utan några olägenheter för bensinförbrukarna kunna väsentligt
förenklas. Tusentals utminuteringsställen skulle kunna nedläggas,
det för distributionen i minut erforderliga kapitalet sålunda kunna avsevärt
nedbringas och marginalen mellan utförsäljningspriset engros och
minuthandel spriset som följd härav kunna förminskas. Av lämnade upp
gifter hade framgått, att de undersökta oljebolagens utminuteringsställen
för bensin för närvarande uppginge till ett antal av mellan 13,000 och
14,000, varav endast ett mindre antal vore kompletta service stationer medan
den övervägande delen utgjordes av pumpstationer av allbekant slag
utan reparationsverkstäder eller annan utrustning. Skulle man inpricka
dessa utförsäljningsställen på kartor över olika delar av riket, vore det
säkerligen för härmed förtrogna personer ingen olöslig uppgift att avgöra.
i vilken ordning en successiv avveckling av de onödiga stationerna
och försäljningsställena lämpligast borde äga rum.
Härefter anföra de sakkunniga:
I detta sammanhang kunde ytterligare tilläggas, att vid en sådan koncentration
inom importhandeln som den här antydda betydande besparingar
skulle kunna göras i fråga örn de i en grosrörelsen anställda befattningshavarnas
antal.
Det nuvarande antalet chefer i olika ställningar samt antalet kontorsanställda
och arbetare uppginge sammanlagt lör do undersökta bolagen
till ett stort antal personer och de sammanlagda löneutgifterna lör dessa
skilda slag av funktionärer belöpte sig givetvis till ansenliga totalbelopp.
De sakkunniga läte bero vid vad nu anmärkts och ansåge sig icke kunna
närmare ingå på frågan örn de besparingsmöjligheter, som — även med
hänsyn tagen till genom kontrakt anställda befattningshavares berättigade
ersättningsanspråk även på detta område skulle föreligga.
” Det vore uppenbarligen lörenat med svårigheter att närmare angiva
storleken av det företag, som, därest all handel med motorbränsle förenades
på en hand, skulle kunna ersätta de nuvarande konkurrerande firmor
-
76
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232.
na pa området. Såsom framgår av lektor Asks promemoria, hade emellertid
de sakkunnigas i och för utredningen anlitade ombud för sin del
kommit till uppfattningen, att ett företag med, högt räknat, 60 procent av
de nu befintliga företagens organisation och anläggningar skulle vara
tillräckligt för den svenska marknadens förseende med bensin och brännoljor.
De nu återgivna resultaten av de verkställda utredningarna syntes vid
bedömandet av frågan örn lämpligheten av en statlig importreglering icke
kunna lämnas obeaktade.
Val skulle möjligen kunna anföras, att den nuvarande överorganisationen
så tillvida icke nämnvärt skadade vårt lands intressen, som det här
till vida övervägande del rörde sig örn utländskt kapital. Frånsett den in
dustriella verksamhet med förädling av nativ olja, som bedreves av ett
svenskt företag och varom nu icke vore tal, torde svenskt kapital endast
i mindre grad lia bundits i de undersökta bolagens anläggningar och
handelsrörelse i övrigt. 1 anslutning härtill kunde man måhända även
vilja göra gällande, att det ur den svenska nationalhuskållningens synpunkt
vore likgiltigt, örn bolagen hade ett större elier mindre antal personer
anställda i sin tjänst, ja en rationalisering på området skulle t. o. m.
kunna mötas av invändningar med hänsyn till att många personer härigenom
komme att förlora sina anställningar. De sakkunniga kunde emellertid
för sin del icke tillmäta sådana synpunkter nämnvärd betydelse.
De måste fastmera för sin del beteckna den uppenbara överorganisationen
inom den undersökta lmndelsnäringen som ur landets synpunkt övervägande
oläglig och skadlig. Givet vore nämligen, att förväntningen och
amorteringen av det i rörelsen investerade onödigt stora kapitalet mäste
utgöra en tung belastning å densamma och att detta förhållande — såsom
redan understrukits — måste stärka de utländska intressenas strävanden
att, när tillfälle därtill gåves, uttaga ett i förhållande till de onödigt stora
omkostnaderna kalkylerat högre detaljpris. Skulle den ifrågavarande
handelsverksamlieten i sin helhet övertagas av ett enda företag, vilket
ägde full frihet att avveckla onödiga anläggningar av .skilda slag och att
begränsa den anställda personalen till det verkligt nödvändiga och vilket
därjämte — och denna synpunkt förtjänade icke minst beaktande — skulle
kunna undgå de nuvarande betydande utgifterna för representation och
reklam — d. v. s. ett företag, som i allmänhet kunde rationalisera liela
verksamheten pa ett affärsmässigt fullt tillfredsställande sätt — så borde
minuthandelspriset å det importerade motorbränslet kunna gestaltas avsevärt
förmånligare för konsumenterna, än vad nu vöre fallet. Varje
sänkning av bensinpriset med ett öre per liter innebure en besparing för
konsumenterna av denna artikel å omkring 4''/? miljoner kronor, varje
prissänkning å brännoljan nied ett öre per kilogram en besparing av omkring
2 V* miljoner kronor samt varje nedsättning i priset på fotogen med
ett öre per kilogram en besparing av närmare 800,000 kronor. Med dessa
siffror för ögonen syntes man icke böra underskatta de fördelar, som en
till botten gående sanering av den här behandlade handelsrörelsen skulle
kunna föra med sig.
Med avseende å de i tabellen lämnade uppgifterna angående driftsresultaten
yttra de sakkunniga:
Av sammanställningen framginge, att nettoresultatet å rörelsen i sin
helhet, med hänsyn tagen till räntor, åren 1929, 1931 och 1932 varit en
77
Kungl. Majlis proposition nr 232.
sammanlagd förlust av respektive 1.2, 5.; och 13.4 miljoner kronor. Nettoresultatet
å rörelsen i sin helhet, utan hänsyn tagen till räntor, hade för
år 1929 varit en vinst av 0.3 miljon kronor men för åren 1931 och 1932 förluster
å respektive 3.r, och 11.4 miljoner kronor. Erinras borde härvid
även, vad redan omnämnts, nämligen att moderbolagen i en eller annan
form gottskrivit dotterbolagen betydande belopp för att förebygga att
dessa sistnämnda jämlikt aktiebolagslagen skulle nödgas träda i likvidation
samt att totalsumman av dessa belopp — vilka icke avdragits före
framkomsten av driftsresultaten —- för de tre åren 1930 1932, enligt vad
kunnat utrönas, utgjort 35.2 miljoner kronor. De ifrågavarande synnerligen
ogynnsamma driftsresultaten för de senast förflutna åren kunde i
förstone väcka tvivel på lämpligheten av en sådan rörelses som den ifrågavarande
inlösen och övertagande av staten. Så tillvida syntes icke saknas
fog för en sådan uppfattning, som varken i vårt land eller i andra
länder statsmonopol ansetts ändamålsenliga annat än när monopolen omfattat
sådan industriell verksamhet eller handelsrörelse, som på grund
av sin natur kunnat beräknas komma att giva staten avsevärda inkomster,
under det att statsmonopol sällan ifrågasatts på områden, där den
fria företagarverksamheten arbetat under svårigheter och med ansenliga
förluster. Därest de anförda driftsresultaten verkligen avspeglade
den förevarande importhandelns ekonomiska framtidsmöjligheter, borde
också tanken på en statlig reglering av denna import enligt de sakkun
nigas bestämda mening förfalla.
Läget borde emellertid icke bedömas på det sätt som nu angivits. De
ifrågavarande driftsresultaten kunde, såsom i det föregående understrukits,
på intet sätt anses lämna en rättvisande bild av den ifrågavarande
handelsnäringens framtidsmöjligheter i vårt land. Skälen härtill hade
redan angivits. De förenämnda otillfredsställande driftsresultaten vore
till icke ringa del en följd av den överorganisation, varom nyss talats.
De sakkunniga hade till vägledning för sitt bedömande av frågan inom
sig verkställt vissa överslagsberäkningar rörande framtidsutsikterna för
ett statligt importmonopol på området och hade på grund härav ävensom
av inhämtade upplysningar och synpunkter, som i övrigt kunde anläggas
på ämnet, för sin del kommit till den allmänna uppfattningen, att utsikterna
för ett tillfredsställande driftsresultat av ett statligt monopol på
området under vissa förutsättningar icke tedde sig ogynnsamma.
Därest vid frågans fortsatta beredning övervägande skäl skulle anses
tala till förmån för en statlig reglering av importen till riket av brännoljor,
uppställde sig — yttra de sakkunniga vidare — spörsmålet örn dan
lämpligaste formen för en sådan reglering. Statliga regleringar av nu
åsyftad natur kunde i stort sett genomföras efter två skilda huvudlinjer,
till vilka förebilder även funnes i redan träffade anordningar på andra
områden av vårt lands näringsliv. —- Den ena huvudformen för ett statsmonopol
vore den som valts, då Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
bildats pä grundval av en särskild förordning, som åt staten lämnade
den sedermera till monopolbolaget överlåtna ensamrätten att importera
tobak och tobaksvaror samt att tillverka tobaksvaror. Samma huvudlinje
kumle auses ligga till grund för skapandet av Aktiebolaget Vin &
spritcentralen. Detta hade visserligen tillkommit såsom ett enskilt före
78
Kungl. Majlis proposition nr 232.
tåg, vilket elter frivilliga överenskommelser inköpt alla reningsverken
för brännvin och alla vinhandelsaffärer i riket, men det hade sedermera
fått den förankring i lagstiftningen, som praktiskt taget gjort detsamma
till ett statsmonopol i egentlig mening. Denna första huvudlinje för en
statlig reglering av importen och tillverkningen på ett visst område förutsatte
— och tobaksinonopolet torde härvid närmast böra komma till
jämförelse — en inlösen från statens sida av på området verksamma en
skilda företags rörelse i dess helhet eller i viss omfattning, och den innebure,
att staten — ehuru genom en monopolstyrelse som mellanhand —
övertoge den näringsrörelse, varom vore fråga. Det bleve alltså, jämväl
vad importhandeln beträffade, svenska staten, som genom ett sitt verkställande
organ verkställde uppköpen i utlandet, och det bleve — i ett
sådant fall som det nu föreliggande — med svenska staten, som de utländska
världsfirmorna på oljeområdet vid en sådan lösning av frågan
skulle komma att träda i affärsförbindelser. — Den andra huvudlinjen för
en statlig reglering av importen av brännoljor ägde förebilder i det s. k.
spannmålsmonopolet ävensom i det på sockerfabriksbolagen inom riket
överlåtna monopolet å import av socker och innebure i korthet, att staten
genom lag tillförsäkrades ensamrätt till importen av den vara eller de
varor, som det i varje fall gällde, men genom kontrakt överläte denna sin
rätt till en för ändamålet bildad förening av vederbörande enskilda intressenter,
i vilken förenings styrelse statsintresset tillförsäkrades utslagsgivande
bestämmanderätt och vilken förenings stadgar fastställdes
av Kungl. Majit. I en av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
den 15 mars 1938 avlämnad utredning med förslag'' angående importmonopol
å kaffe hade framlagts förslag till ett monopol, grundat på den
angivna senare huvudlinjen för ett statsmonopols inrättande.
De sakkunniga förklara sig lia närmare övervägt de skäl, som kunde
anföras såväl för som emot en reglering av brännoljeimporten enligt
sistnämnda alternativ, och i syfte att göra denna prövning så fullständig
som möjligt låtit utarbeta förslag till för en sådan lösning erforderliga
författningar. Då emellertid denna linje för frågans lösning befunnits
avsevärt underlägsen det förstnämnda alternativet, lia de sakkunniga icke
ansett erforderligt att i betänkandet återgiva dessa förslag. Efter en närmare
diskussion av de synpunkter, som lett till denna de sakkunnigas
uppfattning, lia de sakkunniga sammanfattningsvis uttryckt sin uppfattning
sålunda, att en statlig importreglering beträffande brännoljor med
nyssnämnda importorganisationer som förebild ur de skilda synpunkter,
som här kunde ifrågakomma, innebure så obetydliga fördelar eller sådana
olägenheter, att, örn valet stöde mellan ett sådant ingripande å ena
sidan och den bestående fria importhandeln å den andra, tillräckligt bärande
skal skulle saknas för ett statsingripande.
Enligt vad de sakkunniga härefter uttala, anse de följaktligen ett statligt
ol jern onopol, grundat på inlösen av de nuvarande importbolagens rö
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
reise, vara det alternativ, som borde komma under omprövning. I en särskild
avdelning (sid. 146 o. f.) behandla de sakkunniga åtskilliga spörsmål,
som vid införandet av ett sådant monopol skulle uppställa sig till besvarande.
I fråga örn den av firman A. Johnson & C:o bedrivna inhemska
tillverkningen av bensin förutsätta de sakkunniga, att
detta företag icke skulle bliva föremål för inlösen. I fråga örn ordnandet
av detaljhandeln med brännoljor förorda de sakkunniga, att
statsinlösen skulle äga rum jämväl av oljebolagens detaljhandelsrörelse
men att den övervägande mängden av bensinstationer så snart ske kunde
borde av monopolet försäljas till enskilda eller ock av monopolet nedläggas.
Vidare utvecklas de grunder för värderingen, som anses
böra följas vid en inlösen; i detta avseende ma erinras att de sakkunniga
varit av den uppfattningen att ersättning för förlorad näringsverksamhet
ej bör lämnas. Däremot förutsättes, att staten skulle utgiva ersättningar
till avskedad personal i viss omfattning.
De sakkunniga ha utarbetat och vid betänkandet fogat dels förslag till
förordning angående statsmonopol å partihandeln med hrännoljor, dels
ock förordning örn vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å partihandeln med brännoljor.
I detta sammanhang anföra de sakkunniga vidare:
Därest en eventuell inlösen från statens sida av nu ifrågavarande företag
enligt tidigare angivna riktlinjer skulle komma att omfatta anläggningar
och varulager för samtliga undersökta firmor — med undantag
av vissa firman A. Johnson & C:o tillhöriga sådana anläggningar — samt
sammanställningen av bokföringsvärdena för år 1932 skulle läggas till
grund för beräkningen, komme kostnaderna för inlösningen att omfatta
oeeananläggningar med ett värde av .................. kronor 9,298,755
depåer med ett värde av .............................. » 14,420,530
varulager med ett värde av ............................ » 24,707,955
servicestationer med ett värde av ...................... » 17,090,295
alltså sammanlagt representerande ett värde av kronor 65,517,535.
Härtill skulle komma kostnaderna för en inlösen av de mindre partihandelsföretag,
som i det föregående omnämnts och som icke blivit föremål
för undersökning, ävensom ytterligare ersättningarna till hos företagen
anställda personer, som efter inlösningen icke komme att användas
hos monopolet. Grunderna för dessa ersättningar hade förut berörts
och framgå närmare av det bifogade författningsutkastet. Beträffande
ersättningarnas totalbelopp hade några sannolikhetsberäkningar icke
kunnat av de sakkunniga verkställas.
I fråga örn nämnda summa borde uttryckligen understrykas, att densamma
givetvis icke ens tillnärmelsevis gåve ett uttryck för det belopp,
som staten vid en eventuell inlösen faktiskt skulle behöva komma att utgiva.
Då emellertid närmare hållpunkter saknades för bedömandet av de resultat,
till vilka värderingarna skulle kunna komma, saknades möjligheter
för de sakkunniga att ytterligare ingå på sådana beräkningar.
80
Kungl. May.ts proposition nr 232.
De sakkunnigas ståndpunkt till frågan örn en statlig reglering av brännoljeimporten
sammanfattas slutligen på följande sätt:
»De sakkunniga liava i det föregående behandlat ett antal spörsmål och
berört en del synpunkter, vilka enligt de sakkunnigas mening hava inflytande
på och böra tagas i betraktande vid bedömandet av frågan om
en statlig reglering av importen till riket av motorbränsle. Vissa av de
anförda omständigheterna tala till förmån för en statlig reglering av
denna rörelse, och avgörande skäl tala för valet av monopolformen gent
emot en enklare form av importreglering.
Emellertid hava de sakkunniga icke ansett sig böra ingå på de ytterligare
synpunkter av handelspolitisk och annan allmän natur, som även
ledes måste tillmätas stor betydelse vid frågans bedömande och som före
ärendets slutliga avgörande måste bliva föremål för en djupgående och
allsidig omprövning.
Därest denna prövning av samtliga på frågan inverkande faktorer eller
av ett förändrat tidsläge föranledda förhållanden skulle leda till ett statsingripande
på området, anse de sakkunniga, att ett sådant ingripande bör
ske i enlighet med de grundlinjer, åt vilka bifogade författningsförslag
giva uttryck.»
Reservationer.
Över de sakkunnigas betänkande i denna del lia reservationer avgivits
av två av de sakkunniga.
Sålunda har herr Stendahl anfört:
»Då de sakkunniga i det föreliggande betänkandet under alla förhållan
den bestämt tagit avstånd från införande av statsmonopol å detaljhandeln
med brännoljor, böra enligt min mening — i motsats till vad i betänkandet
föreslagits — service-stationer och andra distributionsanläggningar
vid eventuellt genomförande av ett statsmonopol å partihandeln med
brännoljor icke ifrågakomma till inlösen från statens sida.»
Herr Kempe har anfört:
»Till den ståndpunkt, som de sakkunnigas flertal intagit i----frå
gan
örn en statlig reglering av brännoljeimporten till riket, kan jag icke
ansluta mig.
De sakkunniga lia ansett sig icke böra ingå på synpunkter av handelspolitisk
och mera allmän natur. Jag skall ålägga mig samma begränsning
men finner mig dock oförhindrad att på följande sätt angiva min principiella
inställning.
Den moderna västerländska staten har funnit riktigt och lämpligt att i
betydande omfattning ingripa ledande och reglerande på det enskilda näringslivets
områden. Man hyser numera på de flesta håll ingen större
tvekan att företaga även mycket långt gående inskränkningar i näringsfriheten,
och under trycket av den ekonomiska kris, i vilken vi för närvarande
leva, lia de svenska statsmakterna ansett ur allmänt intresse be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 81
fogat att inom viktiga näringsgrenar skapa monopolförhållanden av temporär
varaktighet.
Frågan om ett statligt monopol ä importen av och partihandeln med
brännoljor är icke av sådan tillfällig natur. Den måste enligt de sakkunnigas
mening, vartill jag ansluter mig, bedömas ur synpunkten att det gäller
en definitiv anordning på lång sikt i likhet med sprit- och tobaksmonopolen.
Den längst gående formen för statligt ingripande i det privata ekonomiska
livet är det monopol, som innebär en expropriation av en hel näringsgren.
För ett sådant ingrepp måste föreligga synnerligen tungt vägande
skäl, som kunna antagas ilga giltighet icke blott för närvarande
utan även i framtiden. Det synes mig befogat att understryka detta rnahända
självklara förhållande och betona, att alla motiv för och emot måste
bedömas från denna allmänna utgångspunkt.
Jag övergår nu till en granskning av de särskilda frågor, som de sakkunniga
i detta sammanhang berört.
Beträffande först frågan örn tillverknings- och avsättningsmöjligheterna
för inhemskt motorbränsle synes den av de sakkunniga i detta hänseende
föreslagna anordningen på ett fullt tillfredsställande sätt reglera dessa förhallanden
utan kombination med ett statsmonopol å brännoljehandeln. Den
möjligen något ökade smidighet i tillämpningen, som skulle kunna vinnas
i samband med ett monopol, kan över huvud taget icke komma i betraktande
såsom ett så tungt vägande skäl, att därav skulle motiveras ett dylikt
ingripande. Jag är fullt ense med de sakkunniga i denna punkt.
De sakkunniga anse sig däremot kunna genom ett monopol undgå vissa
vanskligheter, som vidlåda den gällande bensinbeskattningen. Härvidlag
vill jag till en början påpeka, att även efter ett monopols införande den
enskilde förbrukaren har samma möjlighet som nu att blanda dyr, skattelagd
bensin med billiga, skattefria oljor. Näppeligen torde detta med någon
framgång kunna iörekommas eller beivras, därest den ekonomiska
fördelen är tillräckligt lockande.
Med risk att gripa utöver det för de sakkunnigas arbete utstakade området,
vill jag vidare fästa uppmärksamheten vid följande förhållande.
Enligt min mening är den nuvarande bensinskatten en onaturlig pålaga
och kommer än mer framdeles att te sig som en sådan. Bensinen, i och
för sig den dyraste brännoljan, belastas med en skatt, som f. n. uppgår till
mer än 100 procent av engrospriset, medan de redan förut billigare oljeslagen
äro skattefria. Prisskillnaden uppdrives till en höjd, som utgör en
oerhört stark drivfjäder för uppfinningar i syfte att ersätta bensin med
tyngre oljor. Motorteknikens senaste utveckling pekar också i denna riktning.
Det kan därför endast vara en tidsfråga, när antingen även de tyngre
oljorna måste skattläggas eller beskattningen av vägtrafiken helt lösgöras
från sambandet med motorbrännoljorna. "Linder dessa förhållanden kan
jag icke för min del tillerkänna någon nämnvärd bärkraft åt ett motiv
för brännoljemonopol, som väsentligen hänför sig till den nu gällande
bensinbeskattningen och vanskligheterna vid dess utformning och tillämpning.
I avd. 4 och 5 övergå de sakkunniga till det centrala i framställningen
nämligen de kommersiellt ekonomiska synpunkterna på monopolfrågan.
Den hemliga karaktären av det utredningsmaterial, som vid sidan av de
publicerade sammanfattande uppställningarna stått de sakkunniga till
buds, medför självfallet, att de sakkunnigas motivering delvis icke kunnat
Bihang lill riksdagens protokoll 1IKH. I sami. Sr 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
bestyrkas med siffror och andra belägg utan måst inskränkas till mer
eller mindre nakna påståenden. Oell när jag i flera punkter kommer att
anmäla avvikande mening, gäller detsamma även min argumentering.
De företag, som bär i landet representera de stora världsbolagen i olja,
uppvisa för de senaste åren högst betydande förlustsiffror. Detta förhållande
synes närmast ägnat att väcka betänkligheter mot ett förstatligande
av deras rörelse. Hur är det då möjligt att ett svenskt statsmonopol på
detta handelsområde likväl kan te sig lockande ur statsfinansiell synpunkt!
Trenne
olika vägar kunna här öppna ljusa framtidsutsikter.
För det första kan ett statsmonopol vända de många miljonernas förlust
till vinst genom avsevärda prishöjningar på den konsumerande allmänhetens
bekostnad. Detta är förvisso ej de sakkunnigas avsikt. Jag
omnämner likväl möjligheten, ty jag anser det ligga i varje statsmonopols
natur att utvecklingen kan leda in på denna minst av allt önskvärda väg.
För det andra föreligger den möjligheten att siffrorna för de redovisade
förlusterna äro missvisande. Moderbolagen kunna t. ex. ha debiterat sina
svenska dotterföretag alltför höga priser å den levererade oljan. Ett
svenskt monopol återigen kan göra billigare inköp bland annat genom att
skickligt utnyttja konkurrensen på världsmarknaden.
De sakkunniga anse sig kunna räkna med ett sådant antagande. Det
är möjligt att antagandet kan överensstämma med verkligheten under en
depressionstid sådan som den vi nu genomleva; vid all fri handel har
köpare under de sista åren suttit med trumf på hand gentemot säljare.
Det har likväl blivit konstaterat att moderbolagens debiteringar understigit
de ledande amerikanska exportnoteringarna för dessa varor. För
egen del vågar jag icke hysa några mera bestämda förhoppningar beträffande
framtiden och måste alltså ställa mig tveksam gentemot den optimism,
som präglar de sakkunnigas uttalande i denna punkt.
De sakkunniga lia ansett sig finna ett visst stöd för uppfattningen, att
moderbolagens debiteringar varit för höga, i den omständigheten, att flera
bland dessa även för de sista åren redovisat goda vinster. Härvid måste
emellertid beaktas, att dessa moderbolag, även där de själva driva oljeutvinning,
raffinering och försäljning, dock i främsta rummet äro holdingbolag
i stora koncerner, uppbyggda på ett mycket komplicerat sätt.
Det kan därför mycket väl tänkas, att de verkliga resultaten för dessa
koncerner under senare år varit förlust, även örn lioldingbolagen i toppen
kunnat visa vinster, kanske tidigare reserverade hos dotterföretag. Hänsyn
till aktiemarknader, där dessa papper spela en betydande roll, och
delägares krav på någon utdelning även under förlustår kunna mycket
väl tänkas lia framkallat ett sådant förfarande.
Örn detta antagande är riktigt, torde den av de sakkunniga gjorda anmärkningen
beträffande uteblivna skatteintäkter för stat och kommun här
i landet förlora sin egentliga bärkraft. Det måste f. ö. förefalla osannolikt,
att moderbolagen för att undgå beskattning i Sverige skulle låtit sina
härvarande filialer redovisa miljonförluster. Ett resultat, som varken
visat vinst eller förlust, skulle ur denna synpunkt vara mera ändamålsenligt,
För det tredje är det tänkbart, att ett statsmonopol vid samma inköpspriservkunde
sköta brännoljornas distribution och försäljning inom landet
på ett billigare och rationellare sätt än nu är fallet.
Otvivelaktigt ligger det mycken sanning i den av de sakkunniga häv
-
Kungl. Maj:ts projjosition nr 232.
83
dadé uppfattningen att detaljhandeln med brännoljor i Sverige för närvarande
lider under en uppenbar överorganisation. Å andra sidan gäller
denna anmärkning med kanske lika stort fog örn varudistributionen på ett
antal andra områden, utan att statsmakterna för den skull planera ett
ingripande.
De sakkunniga erkänna, att den alltför stora kapitalinvestering, som de
olika oljebolagen företagit under den hårda konkurrensen sinsemellan, i
och för sig icke innebär någon olägenhet ur det svenska nationalhushållets
synpunkt, alldenstund dessa anläggningar finansierats med utländskt
kapital. Men de sakkunniga förmena, att oljebolagen i tider av samarbete
ej skola försumma att låta de svenska konsumenterna i sista band
betala bolagens ifrågavarande »krigskostnader» i form av högre oljepriser.
Jag håller för sannolikt, att blotta tillvaron av föreliggande utredning
med åtföljande lagtext kommer att betaga oljefirmorna lusten att
försöka bålla för höga priser. De äro nu medvetna örn att statsmakternas
uppmärksamhet är riktad på deras prispolitik, och att varje missbruk av
deras maktställning kan medföra för dem ödesdigra konsekvenser.
Ehuru ännu åtskilligt kunde vara att anföra i denna och övriga punkter,
skall jag ytterligare endast med utgångspunkt från min inledningsvis
angivna allmänna inställning till frågan sammanfatta min ståndpunkt
på följande sätt.
De sakkunnigas uttalanden och slutsatser väcka på flera punkter starka
betänkligheter. Även örn de anförda skälen för ett monopol ej kunna
frånkännas betydelse, väga de icke nog tungt. Med hänsyn till de resultat,
som framkommit vid undersökningen inom det begränsade område,
som de sakkunnigas utredning omfattat, anser jag, att de sakkunniga bort
avstyrka införandet av ett statsmonopol å import och partihandel med
brännoljor.
Den verkställda utredningen har likväl sitt värde. För oljebolagen bör
den utgöra en varning att ej genom hänsynslös prispolitik betunga de
svenska konsumenterna. Skulle tendenser av sådan art likväl framträda,
kan en nyprövning av frågan i framtiden vara motiverad.
Skulle därvid och sedan även handelspolitiska och allmänna synpunkter
blivit noggrant undersökta, ett statsmonopol prövas nödigt, biträder
jag för min del de sakkunnigas förslag beträffande formen för ett sådant
monopol, i vars utarbetande jag tagit del.»
Yttrandena över betänkandet.
Såsom förut nämnts fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i
detta ärende en inom finansdepartementet utarbetad sammanfattning av
de över betänkandet avgivna yttranden. Jag torde få hänvisa till den
däri under en särskild avdelning (sid. 134 o. f.) lämnade redogörelsen för
de yttranden, som avse frågan om en statlig reglering av brännoljeimporten.
84
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Frågaii örn en statlig reglering av brännoljeimporten inställer sig i
flera olika sammanhang, då det gäller att ordna avsättningen för inom
riket tillverkad sprit. Den har därför också helt naturligt ansetts böra
ingå i de sakkunnigas utredningsuppdrag. Men även oberoende av nu
nämnda sammanhang ha importen av brännolja och metoderna för prissättningen
på brännoljemarknaden sådan betydelse för motortrafiken och
därigenom för näringslivet i allmänhet, att en undersökning av de lämpliga
formerna för denna importhandels organisation har synts påkallad.
De sakkunniga ha tagit upp frågorna till behandling i denna vidare
omfattning och därvid även uppmärksammat den uppgift ett statligt importmonopol
kunde fylla vid ett mera rationellt ordnande av beskattningen
på motorbränsle.
Utredningen synes mig ha lämnat en god belysning av de olägenheter
och risker, som äro förbundna med brännoljeimportens nuvarande
organisation, och därmed även ha givit anledning till ett allvarligt övervägande
av frågan örn införande i en eller annan form av ett statligt
importmonopol. Det förefaller mig sålunda mycket sannolikt, att ett dylikt
monopol under duglig ledning skulle kunna medföra en icke oväsentlig
minskning av de nuvarande distributionskostnaderna och att på
grund därav antingen priserna skulle ställa sig lägre för konsumenterna
eller en ökad inkomst beredas statsverket. Emellertid synas vissa fortsatta
utredningar vara behövliga, innan statsmakterna i detta hänseende
gå att fatta avgörande beslut, och jag är icke beredd att nu förorda
vidtagande av åtgärder för organisering av brännoljeimporten såsom
ett statligt monopol.
Sådana åtgärder synas icke heller åtminstone tills vidare vara nödvändiga
för lösningen av nu närmast föreliggande fråga, alltså avsättningen
för inom riket tillverkad sprit. Bortser jag från det förut nämnda
spörsmålet örn ändrade metoder för beskattningen av motorbränsle, vilket
spörsmål ännu icke torde kunna upptagas till avgörande, är det väsentligen
frågan örn inblandning av motorsprit i bensinen med därav
följande konsekvenser för prissättningen, som nu kräver en lösning. Såsom
de sakkunniga framhållit, skulle inblandningen på ett mycket smidigt
sätt kunna ordnas under förutsättning av ett statligt importmonopol,
men detta kan icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för genomförande
av monopol, då inblandningen utan tvivel också bör kunna på
ett tillfredsställande sätt ordnas med bevarande av ett antal enskilda importföretag.
Mera tungt väger den fördyring av motorbränslet, som denna inblandning
måste medföra. Det skulle icke saknas fog för kravet, att denna fördyring
i möjligaste mån motverkades genom åtgärder, ägnade att nedbringa
priset på den importerade varan, och sannolikheten eller i alla
händelser möjligheten av en sådan inverkan från importens monopolise
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
ring synes efter de sakkunnigas utredning knappast kunua bestridas. Under
förutsättning av en sådan utökning i den inhemska produktionen av
motorsprit, som de sakkunniga föreslå, skulle detta argument för att
omedelbart upptaga monopolfrågan äga en betydande vikt. Uppenbar^
ligen förlorar det i betydelse i samma mån som de inblandade kvantiteterna
av den dyrare motorspriten förminskas, och med den begränsning
av dessa kvantiteter, som i det föregående förordats, synes frågan örn
kontroll över priserna på importerat motorbränsle och därmed även frågan
örn ett importmonopol kunna tåla en ytterligare undersökning.
Vad beträffar riskerna för en oskälig uppskruvning av priserna från
importörernas sida som en följd av att de sakkunnigas förslag i fråga örn
brännoljeimporten icke nu föranlett åtgärder, torde man kunna dela den
mening, som i detta hänseende uttalats av reservanten bland de sakkunniga.
En dylik prispolitik skulle icke kunna undgå att omedelbart aktualisera
frågan örn en statlig reglering av importen.
I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
utarbetats fem författningsförslag, vilkas innehåll härutöver
icke torde tarva ytterligare motivering, nämligen förslag till
1) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 (nr
207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;
2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr
340) angående försäljning av rusdrycker;
3) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr
508) angående handel med skattefri sprit;
4) förordning örn skyldighet för importörer och tillverkare av bensin
att inköpa motorsprit; samt
5) förordning örn uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit.
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer att
Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga nämnda förslag;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att träffa överenskommelse
med Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
örn ordnande av avsättningsförhållandena för
inom riket tillverkad sprit i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 232.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Broomé.
Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
87
Sammanfattning av yttranden över de sakkunnigas
betänkande.
I. Tillverkningen och avsättningen av inhemsk sprit.
Sveriges bränneriidkaref erenia g tillstyrker att tillverkningen av förtäringssprit
förbehålles lantbruksbrännerierna. Föreningen hemställer, att
den föreslagna bestämmelsen i 13 § rusdrycksförsäljningsförordningen angående
inköp av konsumtionssprit från andra än jordbruksbrännerierna
såsom obehövlig måtte utgå. Föreningen anser, att därest spritcentralen
inrättade ytterligare lagerutrymmen och därstädes innehade tillräckliga
kvantiteter för mötande av å sid. 43 i betänkandet (prop. sid. 25) angivna
risker, där antydd olägenhet icke behövde uppkomma. Föreningen, som
ansåge de av de sakkunniga Obel-Jörgensen och Wikland utförda undersökningarna
knappast hållbara, framhåller, att talet örn att utövare av
potatisbrännerinäringen skulle hava berett sig oskälig vinst icke. vore
med verkligheten överensstämmande. I verkligheten hade hanteringen
icke medfört högre utbyte eller särskild förtjänst mer än för de brännerier,
vilka moderniserats efter tidsförhållandena. Att dessa haft en viss
vinst vore med hänsyn till det nedlagda kapitalet icke oskäligt. Anmärkas
borde att inom industrien allmänt räknades med en rörelsevinst av
10 å 15 procent. För de äldre och mera omoderna brännerierna, vilka
erhölle lågt utbyte, torde icke någon förtjänst hava uppkommit.
De riktlinjer, vilka av de sakkunniga uppdragits för prissättningen,
gillades icke av föreningen. Priset borde uträknas i nära överensstämmelse
med den verkliga kostnaden vid ett bränneri av normal typ. Därvid
måste även räknas med utgifterna för fabrikens ombyggnad och modernisering,
fabrikernas avgift till föreningen, de olika bränneriernas
kostnader för nödig befunnen kontors- och tjänstepersonal, avgift till bostad
och kosthåll åt kontrollörer, utgifter för tomfatshyror m. m. samt därjämte
innehålla en särskild marginal för oförvållat uppehåll eller störningar
i driften. Gentemot de sakkunniga framhåller föreningen med
skärpa, att pristillägget för modernisering av fabrikerna måste medräknas
vid priskalkylens uppgörande; vinsterna hade i stort sett icke varit
sådana att de räckt till avskrivningar å anläggningarna; vidare vore det
obilligt att låta nya ägare fä lida för förutvarande ägares eventuella underlåtenhet
härutinnan. — Priset borde bestämmas för en viss standardtyp
av varan samt förhöjas eller reduceras efter angivna grunder för vara
med högre resi», lägre alkoholstyrka än standardtypen.
Föreningen anser det icke vara lämpligt med en prissättningsnämnd bestående
av blott fem personer. Avgörandet skulle då kunna komma att
vila hos allenast en person. Nämnden bordo utgöras av sju personer; vidare
borde en bland de tre av Kungl. Majit utsedda vara förtrogen med
lantbruksangelägenheter.
Obel-Jörgensen hade räknat med ett genomsnittligt utb.vtestal av 122
liter. Då de av honom utförda undersökningarna företagits under en tid,
då brännerikampanjen praktiskt taget avstannat, hade han emellertid
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
varit hänvisad att bygga utredningen å överkontrollörernas uppgifter till
kontrollstyrelsen och icke på personliga iakttagelser. Härigenom förlorade
undersökningen allt praktiskt värde. Vid de många med mindre modern
apparatur försedda brännerierna överstege utbytestalet ej det hittills
kalkylerade, 116 liter. Mera moderna fabriker hade givetvis kunnat
ernå ett högre utbyte. Wiklunds utredning vore mycket missvisande,
då den ej berört mer än 10 procent av landets brännerier, och av dessa de
bäst skotta.
Föreningen förklarar sig avse att med det snaraste vidtaga alla de åtgärder,
som skäligen kunde ankomma på densamma för att förverkliga
de sakkunnigas önskemål örn rationalisering av brännerierna.
Föreningen avstyrker förslaget, att spritcentralen skulle inrätta storbrännerier
för utnyttjande av den ökning i tillverkning av potatisbrännvin,
som skulle uppkomma vid förslagets genomförande. Ur försöks- och
kontrollsynpunkt vore det tillräckligt med det av sprit-centralen redan innehavda
moderna större bränneriet i Rödaled. De redan förefintliga mindre
brännerierna vore förlagda till alla sådana orter, varest potatisodlingen
vore berättigad och motiverad. Dessa bränneriers kapacitet vore ej
på långt när utnyttjad. Det skulle vara att anse som en ren kapitalförstöring,
örn nu ytterligare ett eller flera stora brännerier skulle komma
till stånd. Inrättande av nya brännerier för spritcentralens räkning skulle
vidare i hög grad minska de ekonomiska möjligheterna för de nuvarande
brännerierna att genomföra den av de sakkunniga förordade moderniseringen
respektive rationaliseringen av bränneridriften. Vid storbrännerier
skulle ej heller dranken komma att effektivt utnyttjas. Dranken borde
vidare komma jordbruket till godo under en längre bränningstid. Frakterna
skulle också fördyra denna vara vid storbränneri.
Vad beträffar förhållandena å potatismarknaden framhåller föreningen
de senaste årens abnorma förhållanden beroende dels på stärkelsefabrikernas
stagnation dels ock på de över hövan rikliga potatisskördarna.
Föreningen vore övertygad örn att dessa förhållanden bomme att med det
snaraste reglera sig själva. Därvid påpekas även statsmakternas ingripande
för reglerandet av stärkelseproduktionen. Bästa sättet för tillgodoseendet
av de sakkunnigas önskemål örn beredande av avsättningsmöjligheter
för potatis från jämväl andra odlare än bränneriidkare vore att en
utökning i de nuvarande bränneriernas kontingent bomme till stånd. Föreningen
förklarar sig villig att lämna sin medverkan till att råvaran till
denna merkontingent i görligaste mån anskaffas från utom föreningen
stående odlare. Föreningen framhåller emellertid, att de årliga avkastningarna
vore så ojämna, att det icke läte sig göra att på förhand fastställa
någon viss fix fördelningsgrund.
Föreningen tillstyrker att spritcentralens uppgifter utvidgas att omfatta
även partihandel med skattefri sprit. I sammanhang härmed hemställer
föreningen, att stadgande infördes i särskild författning örn skyldighet för
alla tillverkare av till förtäring avsedd sprit att vara anslutna till en organisation,
vilken hade att handla å samtligas vägnar, att verkställa fördelning
av tillverkningskvantiteten och att i allt övrigt företräda de olika
brännerierna. För att kunna förverkliga de sakkunnigas önskemål örn en
modernisering av brännerierna och driftens rationalisering tarvades enligt
föreningen nödvändigtvis förefintligheten av en organisation, som
kunde giva ekonomiskt och tekniskt stöd åt de många olika brännerier.
vilka behövde hjälp till en behövlig ombyggnad och modernisering. Föreningen
hänvisar härvid till, att statsmakterna på .senare tid lämnat sin
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
medverkan till sammanslutandet av stärkelseproducenterna i en gemensam
organisation.
Vidare framhåller föreningen som ett önskemål av synnerlig vikt, att
det genom särskild förordning bestämdes, att mellan tillverkaren oell köparen
skulle finnas ett avtal, som närmare reglerade rättsförhållandet
dem emellan.
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen framhåller att storleken av de kvantiteter
potatisbrännvin, som det enligt förslaget skulle ankomma på bolaget
att inköpa, icke borde förutsättas bliva huvudsakligen bestämda av
de för varje år tillgängliga mängderna potatis, utan att för produktionen
av bränneripotatis spritcentralens inköpsbehov samt priset måste vara
de i lörsta band reglerande faktorerna.
Såsom ett skäl utöver de av de sakkunniga andragna för inrättande för
spritcentralens räkning av ett eller ett par större brännerier för tillvaratagande
av den vid förslagets genomförande uppkomna ökningen av potatisbrännvinstillverkningen
framhåller bolaget, att därest större fabriker,
vilkas bela kapacitet utnyttjades, bölles i gång under längre del av
året än som med hänsyn till den nödiga driftsbegränsningen kunde komma
ifråga för de gamla, till bränneriidkareföreningen anslutna brännerierna,
den av jordbrukarna eftersökta dranken skulle under motsvarande
längre tid kunna tillhandahållas. Den med bränningens koncentrering
till större anläggningar obestridligen förbundna olägenheten, att dranken
till en del måste transporteras längre väg än i allmänhet nu vore fallet,
skulle på så sätt åtminstone i viss mån kompenseras, varjämte dylika
större brännerier sannolikt skulle med för ändamålet inrättade motorfordon
kunna ombesörja transporten till ladugårdar, belägna på relativt stort
avstånd från bränneriet.
Bolaget förklarar sig icke hava någon erinran mot en sådan utsträckning
av bolagets råbrännvinstillverkning. Det påpekas emellertid, att det
sannolikt ej skulle låta sig göra för spritcentralen att uppföra och för
drift iordningställa dylika brännerier inom kortare tid än ungefär ett år
efter det att Kungl. Maj:ts tillstånd därtill erhållits oell att därför, örn ej
särskilda anordningar vid to ges, hela merproduktionen av potatisbrännvin
under mellantiden skulle tillfalla de nuvarande potatisbrännerierna.
Den nya lagstiftningen borde träda i kraft den 1 maj eller den 1 oktober
för att ej dela sönder den nu gällande tidsperioden för lantbruksbränneriernas
årsverksamhet.
Det förefölle spritcentralen, som örn det näppeligen kunde förutsättas,
att ett eventuellt avtal mellan bolaget och sulfitfabrikerna borde erhålla
längre giltighetstid än den författning, på vilken bolagets inköpsskyldighet
grundades. Tillvaron av denna författning vore en tillfredsställande
garanti för att all tillverkning av motorsprit skulle vinna avsättning.
Den opartiska prisnämnden garanterade vidare, att fabrikanterna erhölle
skäligt pris för sin tillverkning. Skulle likväl dylika långa avtal påkallas,
måste bolaget antingen förbehålla sig hävnings- eller uppsa gningsrätt,
därest under avtalstiden genom statsmakternas beslut grunderna för
den föreslagna organisationen av rikets spritomsättning väsentligen ändrades,
eller ock genom åtagande från statens sida hållas skadeslöst för de
förluster, som kunde för bolaget uppkomma med anledning av sådan
ändring.
Bolaget hemställer örn sådan jämkning av 2 § förslaget till inblandningsförordning,
att därav tydligt framginge att inköpstvång endast
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
förelåge beträffande den av sulfitfabrikerna tillverkade motorspriten oell
icke motsvarande vara, som producerades av jäst- och melassfabrikerna.
Bolaget tillstyrker även såsom mest praktiskt, att tillsynen över inblandningen
av motorsprit i bensin handhades av bolaget. Straffpåföljderna
för underlåtenhet att iakttaga meddelade kontrollföreskrifter borde emellertid
fastställas av Kungl. Majit.
Börande de av de sakkunniga förordade grunderna för bestämmande av
spritcentralens försäljningspriser och den gradering av priset å sprit för
olika ändamål, som av dem förordats, anför spritcentralen följande:
»Det bör erinras, att en sådan gradering av priserna å teknisk sprit, å
ena, och motoralkohol, å andra sidan, skulle, därest spriten i bägge fallen,
såsom förutsatts, för spritcentralen betingat ungefär samma självkostnad,
kunna medföra, att motoralkoholen komme att avyttras under självkostnadspriset
för den händelse att vinst ej i någotdera fallet finge uttagas.
Då detta naturligtvis ej kan vara avsikten, torde uttalandet, om det skall
vara direktiv för spritcentralens verksamhet, böra modifieras. Detta bör
så mycket hellre ske, som den vid bolagets reningsverksamhet uppstående
s. k. sekunda spriten (ehuru framställd av potatis) liksom hittills skulle
få disponeras för försäljning såsom skattefri sprit och spritcentralen för
närvarande vid sin avyttring till A/B Skattefri sprit av denna vara fått
tillgodogöra sig en mindre vinst. Även synes böra framhållas, att med
det herörda yttrandet ej heller torde avses, att spritcentralen, till förmån
för prissättningen på andra slag av sprit, skulle åsätta förtäringsspriten
högre pris än som förutsättes i nu gällande koncessionsavtal. enligt vilket
bolaget förbundit sig bland annat att tillämpa sådana prissättningsgrunder,
att den konsumerande allmänheten skyddas mot obehörig fördyring
av varorna.»
Spritcentralen förklarar sig villig att söka fylla den plats som partihandelsorgan
för skattefri sprit, som avsetts i betänkandet. Samtidigt
framhåller emellertid bolaget, att en nydaning av så omfattande art som
den i betänkandet föreslagna i olika hänseenden under sin praktiska tilllämpning
kunde bereda de berörda parterna vanskligheter och av sådan
anledning föranleda krav på ändring eller omläggning med hänsyn till
omständigheter, som icke nu kunde överblickas eller förutses.
Då det kunde ifrågasättas huruvida spritcentralen vore »bildat» för utövandet
av partihandel med skattefri sprit, ansåge bolaget det föreslagna
tillägget till 12 § 1 mom. första stycket rusdrycksförsäljningsförordningen
böra utgå.
Bolaget ifrågasätter vidare huruvida den föreslagna anordningen med
nödvändighet förutsatte upphörandet av A/B Skattefri sprit såsom självständigt
företag eller om icke det föreslagna syftet kunde vinnas genom
att sistnämnda foretag erhölle ställningen som ett dotterföretag till spritcentralen.
Aktiebolaget Svensk sprit framför sina betänkligheter mot de ekonomiska
principer, som de sakkunniga anlägga. Förslagets genomförande
skulle medföra en konservering av de med föråldrade metoder arbetande
och oekonomiskt utrustade potatisbrännerierna, vilket för sulfitspritindustrien,
som på allt sätt arbetat för en rationalisering av sin sprittillverkning,
framstode såom ur nationalekonomisk synpunkt betänkligt.
Bolaget framhåller även, att de svenska potatisbrännerierna använde
vida mer spannmål än som ur bränneriteknisk synpunkt vore erforderligt.
Användningen av spannmål behövde icke överstiga 1.4 kilogram per
91
Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
hektoliter potatis vid rationellt bedriven tillverkning. I genomsnitt uppginge
tillverkningen till mellan 7—8 miljoner liter ftO-procentig sprit årligen
utöver vad som skulle tillverkas, örn endast den för bränningen avsedda
potatiskvantiteten jämte härtill erforderlig spannmål bleve använd.
I medeltal skulle således tillverkningen av potatisbrännvin uppgå till omkring
12—13 miljoner liter 50-procentig årligen. Det vore enligt bolaget
av vikt att, örn förslaget antoges, bestämmelserna om spannmålstillsättningen
intoges i förordningen, då enligt betänkandet Kungl. Majit, örn
tillräcklig kvantitet potatissprit ej under dessa villkor kunde tillverkas,
skulle medgiva inköp av andra slag av brännvin till förtäringsändamål.
Den stora minskning i tillverkning av potatissprit, som uppstått under
senare år, hade till största delen framkallats av konsumtionsminskning
beroende på depressionstiden, de höjda spritskatterna, ökad folkupplysning
och restriktionssystemet. Endast till en mindre del (2 miljoner liter
50-procentig sprit) vore minskningen i tillverkning beroende på sulfitspritens
tillkomst.
Sulfitspritindustrien yrkar, att principen örn fri konkurrens mellan de
olika sprittillverkarna skulle bestå och att alla förefintliga avsättningsområden
skulle vara öppna för samtliga sprittillverkare.
Bolaget hade ej anledning motarbeta den nuvarande tillverkningen av
sprit vid jäst- och melassfabriker, så länge vid tillverkningen endast användes
inhemska råvaror.
Bolaget vore av den uppfattningen, att örn tillverkningen av sprit vid
jäst- och melassfabriker maximerades till sin nuvarande omfattning, denna
borde kunna beredas avsättning såsom hittills för förtäringsändamål
utan att avsevärt inkräkta på avsättningen av potatis för samma ändamål,
därest endast användningen av spannmål vid potatisprittillverlimingen
inskränktes till den kvantitet, som ur bränneriteknisk synpunkt vore
oundgänglig. .
Bolaget hemställer, att tillverkningen av jästsprit maximeras som hittills
med 60 liter brännvin 50 procent per 100 kilogram pressjäst och tillverkningen
av melassprit begränsas till under de senaste åren tillverkade
kvantiteter samt att spriten får användas till konsumtionsändamål.
Bolaget hemställer, att melasstullen icke måtte borttagas. Utsikterna
för sulfitspritindustrien att konkurrera med jäst- och melassprit bleve då
ej stora. Priserna bomme att pressas ned och efter 10-årstidens utgång
torde sulfitspritindustrien få vidkännas avsevärda prissänkningar.
Över huvud anser bolaget, att förbud borde införas mot användandet
av utländska råämnen vid sprittillverkningen. Detta förbud borde vara
sa avfattat, att detsamma gällde vare sig tillverkningen baserades direkt
på utländska råvaror eller på inhemska råvaror, som frigjorts därigenom
att utländsk vara importerats för annat ändamål, vartill den inhemska
varan förut disponerats.
Bolaget förordar även fri konkurrens på motorbränsleområdet. Däremot
yrkar bolaget befrielse från bränsleskatten. Skulle emellertid den
fria konkurrensen beskäras, vore det oundgängligt, att industrien bleve
kompenserad genom garanterad avsättning av sina produkter till tekniska
ändamål samt som motorbränsle. I sådant syfte hemställer industrien
örn garantier för sulfitspritens avsättning till sådana ändamål genom
bindande avtal för en kvantitet av upp till 40 miljoner liter 100-procentig
sprit årligen för en period av minst 10 år. Priset skulle därvid baseras
på de kalkyler, som fastställdes av statens prissättuingsnämnd för
skattefri sprit i enlighet med de utredningar, som förelåge för 95 procent
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
sulfitsprit auder perioden 1919—1932 med tillägg av kostnaderna för spri
tens deshydrering, denaturering, emballagekostnad oell företagarvinst.
varvid hänsyn skulle tagas till det goodwill-värde, som av sulfitspritintressenterna
upparbetats för dess nuvarande avsättningsområden. Detta
pris skulle fastställas av regeringen för en tidrymd av 10 år, dock att
priset skulle höjas eller sänkas i förhållande till ökningen eller minskningen
i stenkolspriset fritt Stockholm, varjämte hänsyn skulle tagas
till förändringar i arbetslöner inom sulfitindustrien. Detta kontrakt
skulle förnyas i perioder om 10 år, ifall det ej uppsades senast 2 år före
varje avtalsperiods utgång. Bestämmelser örn tvångsinblandning skulle
utfärdas.
Bolaget ogillar förslaget örn överflyttande av partihandeln med skatte
fri sprit till spritcentralen. Det påpekas vilket omfattande arbete, som
sulfitspritindustriens företag nedlagt för att vinna avsättning för den
skattefria spriten och motorspriten. Aktiebolaget Skattefri sprit hade
utan anmärkning omhänderhaft försäljningen av den skattefria spriten.
Med kännedom örn ett statsmonopols tunga arbetssätt kunde utan överdrift
påstås, att nu ifrågavarande verksamhet icke kunde bedrivas av
spritcentralen på ett lika framgångsrikt sätt som av ett fristående företag,
vilket arbetade i industriens, sin uppdragsgivares, namn. Spritcentralen
hade vid försäljningen av förtäringssprit snarare att tillse, att
försäljningen hölles nere, än att densamma utökades. Denna inställning
torde företaget få svårt att frigöra sig ifrån å det föreslagna nya verksamhetsområdet.
På motorbränslemarknaden ställdes stora anspråk på sakkunskap,
smidighet och anpassning, varjämte ett ständigt övervakande
av försäljningen och användningen vore erforderligt. Propagandaarbete
måste kontinuerligt bedrivas, därest inblandningen skulle kunna på ett
någorlunda tillfredsställande sätt genomföras. Här hänvisar bolaget till
en artikel av professorn B. Hubendick i Teknisk tidskrift, vari denne
bland annat framhåller svårigheterna för spritcentralen att behärska
de bränsle- och motortekniska frågor, som vore förbundna med inblandningen
av motorsprit i bensin.
Bolaget hemställer, att Aktiebolaget Skattefri sprit fortfarande finge
handhava försäljningen av teknisk sprit och motorsprit. Därvid hade
sulfitspritindustrien intet emot, att staten bereddes ökat inflytande i styrelsen
ävensom att utdelningen maximerades till 6 procent. Det förelåge
vidare intet hinder att låta övriga spritproducerande jästsprit- och melassspritrepresentanter
bliva företrädda i styrelsen.
Aktiebolaget Skattefri sprit: Under framhållande av det affärsmässiga
arbete, som krävdes, då det gällde att handhava partihandeln med skattefri
sprit, hemställer bolaget att tillverkarna själva genom bolaget såsom
hittills måtte få handhava denna handel. Någon dubbelorganisation
kunde ej anses föreligga. Ej heller torde vara att förvänta ökade kostnader
för försäljningen av den skattefria spriten, örn densamma omhänderhades
av särskilt bolag. Då sulfitspritproducenterna för närvarande
vore ägare av bolaget och övriga sprittillverkare ej vore företrädda i
bolagets styrelse, förordades föreskrift i oktrojen att dessa senare även
skulle vara där företrädda. Dessutom kunde statens inflytande i styrelse
och revision utökas. Utdelningen å bolagets kapital kunde vidare begränsas
till exempelvis 6 procent.
Partihandelsbolaget, som förfogade över sakkunnig personal på motorområdet,
vore det lämpligaste organet för handhavandet av tvångsinblandningen.
93
Kungl. Majus proposition nr 232. (Bilaga.)
Skulle partihandeln ordnas i enlighet med de sakkunnigas förslag, hemställer
bolaget, att den hos bolaget anställda personalen i full omfattning
och med bibehållandet av nuvarande löneförmåner och villkor övertoges
av spritcentralen.
Svenska jästfabriksaktiebolaget: Det monopol pa tillverkning av förtäringssprit,
som enligt förslaget skulle reserveras åt potatisbrännerierna,
bröte på ett avgörande sätt mot den hittillsvarande utvecklingen. Så
länge jästsprit överhuvud tillverkats i vårt land, hade denna vara kommit
till användning såsom konsumtionssprit. För att bringa upp fabrikationen
till hög standard hade jästfabrikerna med stora ekonomiska
uppoffringar vidtagit moderniseringar av sina anläggningar; senast 1930
hade en omfattande ombyggnad av jästfabrikernas destillationsverk slutförts.
Härvid gör bolaget en jämförelse med de svenska potatisbrännerierna,
vilka befunne sig på en osedvanligt låg teknisk ståndpunkt. Ett
nedläggande av produktionen av för förtäringsändamål avsedd jästsprit
skulle medföra stor kapitalförstöring.
Ytterligare framhåller bolaget, att samma motivering, som anfördes
för kraven på potatisbränningens främjande, nämligen dess betydelse för
svenskt jordbruk, i oförminskad grad gällde även för jästsprittillverkningen.
Skulle jästfabrikerna icke konsumera så stora kvantiteter melass,
som tack vare spritproduktionen vore fallet, nödgades sockerindustrien
till utomordentligt oförmånliga priser försälja det motsvarande överskottet
till utlandet. Detta skulle medföra lägre betpris. Utestängandet
från försäljning till konsumtionsändamål samt sulfitspritens företräde
på den marknad, som anvisats i ersättning, skulle sannolikt medföra, att
bolaget tvingades att inom kort upphöra med sin spritfabrikation med
åtföljande fabriksnedläggelser och ökad arbetslöshet. Bolaget framhåller,
att den emotsedda utvecklingen kunde giva anledning till fordringsanspråk
mot staten.
Bolaget påpekar, att 2 § i förslaget till inblandningsförordning erhållit
en lydelse, som icke överensstämde med de uttalanden, som gjorts i betänkandet.
Av nämnda paragraf framginge nämligen, att avsättningsgaranti
förutsatts skola beredas för all inom riket tillverkad motorsprit,
således även den av bolaget framställda varan. En dylik anordning förefölle
bolaget vara den enda logiska konsekvensen av de sakkunnigas principiella
ståndpunkt att skapa förutsättningar för en såvitt möjligt väsentligt
ökad tillgång på motorsprit i landet. Bolaget framhölle som en
oavvislig nödvändighet, att de olika tillverkarna av motorsprit och av
sprit för industriella ändamål behandlades fullt likformigt. Det särskilda
understöd, som i form av avsättnings- och pristryggande specialavtal föreslagits
för sulfitspritfabrikernas del, borde tillerkännas även jästspritfabrikerna.
Upsala ångqvarnsaktiebolag framhåller, filt det vore ett allmänt intresse,
att jästfabrikerna bereddes tillfälle att i så stor utsträckning som
möjligt förbruka melass, vilken vore en biprodukt vid sockerförädlingen,
som för närvarande åtnjöte starkt skydd från statsmakternas sida. Det
syntes vidare bolaget vara ett stort intresse, att jästfabrikerna finge bibehålla
sin rätt att framställa sprit för förtäringsändamål, då ett borttagande
av denna rätt ledde till ett lågt spritpris och i följd därav en
höjning av jästpriset,
Bolaget anser, att de sakkunnigas förslag, att jästfabrikerna skulle äga
94
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 232. (Bilaga.)
rätt att tillverka sprit för tekniskt ändamål eiler motorsprit, icke vore
ekonomiskt genomförbart med nuvarande relation mellan melasspris och
priset på dessa slag av sprit.
Bolaget hemställer, att, örn det av näringspolitiska eller andra skäl
ansåges nödvändigt, att jästfabrikerna avstängdes från rätten att leverera
förtäringssprit, jästindustriens spritavsättning möjliggjordes genom
att jästspriten till tekniskt bruk sattes i en särskild prisklass, varvid hänsyn
skulle tågås till melasspriset. Jästspriten finge icke sättas i sämre
ställning än annan sprit avsedd för tekniskt ändamål eller motorbränsle.
Svenska sockerfabriksaktiebolaget (i yttrande till kontrollstyrelsen;
angående annat yttrande se sid. 121 nedan) framhåller att de synpunkter,
som anlagts på potatisen såsom råvara för spritfabrikation, bure kristidsprägel.
Ur melass (vid jäst- och melassbrännerier) framställdes alltjämt
omkring 20 procent av förtäringsspriten i landet. Frågan örn melassens
avsättning vore en jordbruksfråga i ej mindre grad än frågan örn
potatisens avsättning. I de noggrant kontrollerade kalkyler, som upprättats
över sockerindustriens förmåga att betala odlarna för sockerbetorna
hade inkomsten av biprodukter spelat och spelade en betydande
roll. Detta gällde ej minst melassen, sorn senaste bokslutsår för bolaget
ingått på inkomstsidan med över 2 ’U miljoner kronor-. Statsmakterna hade
också i betodlingens intresse beaktat detta, då de i sina avtal med sockerindustrien
godkänt en klausul, vilken tagit hänsyn till melassens användning
till bränneriändamål.
Under de sista 4 åren hade statsmakterna — tydligen från huvudsakligen
samma utgångspunkter, som lett de sakkunniga — uppmuntrat den
svenska betodlingen, varigenom landet kunnat tillgodose sitt eget behov
av socker, men varav också följt en ökning av den vid sockerfabrikationen
ofrånkomliga biprodukten melass. Intill 1932 utgjorde landets melassproduktion
38,000—40,000 ton per år, tillverkningsåret 1932/1933 nära
58.000 ton och för året 1933/1934 beräknades produktionen till minst 00,000
ton.
Att landets melassproduktion kunde avsättas till rimliga priser vore
en nödvändig förutsättning för beståndet av de gällande avtalen på sockernäringens
område. I Sverige hade hittills av melassproduktionen avsatts
ungefär hälften till foderändamål. Återstoden hade avsatts till jästfabriker
med sprittillverkning och till melassbrännerier. Prisbildningen för melass
påverkades av den möjlighet till avsättning till förtäringssprit, som
förelegat. Skulle framställningen av förtäringssprit förbehållas potatisbrännerierna
skulle priset på melass till spritändamål komma att falla.
Följden bleve, att sockerindustrien skulle öka avsättningen av melass till
foderändamål, även örn detta måste ske till lägre priser än de nuvarande.
Melassens avsättning till detta ändamål hade emellertid sin givna begränsning,
bland annat av näringsfysiologiska skäl. En ganska väsentlig
prissänkning kunde icke öka avsättningen på fodermarknaden med mer
än omkring 50 procent av den nuvarande. Efter en prissänkning skulle
sålunda fodermelassmarknaden kunna upptaga omkring 30,000 ton melass.
12.000 ton åtginge direkt till jästfabrikationen, således med bortseende från
jästfabrikernas sprittillverkning. Därefter återstode 18,000 ton för avsättning
till spritfabrikation vid melass- och jästbrännerier eller export.
Bolaget anför vidare: ^
»Örn man med de sakkunniga anser en spritproduktion i stor skala för
tekniskt och motorändamål önskvärd, torde det vara ett intresse, att
95
Kungl. Muj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
dylik sprit ur melass blir tillvaratagen, och likväl hava de sakkunniga
icke ansett sig kunna pålägga det tänkta monopoliöretaget att avtaga
ifrågavarande sprit ens till priser satta av en opartisk nämnd. Härmed
kanf såvitt vi nu se, ettdera av tvä syften tillgodoses. Antingen skall
fodermarknaden ovillkorligen på sockernäringens bekostnad erhålla melass
till priser, som i förhållande till fodervärdet bli oskäligt låga, utan
att därmed avsättningen ökas, eller också skall sockerindustrien tvingas
att bränna sin melass till lägre priser än de, som kunna nås vid framställning
i sulfitbrännerierna. I sistnämnda fall skulle således avsikten
vara, att sockernäringens produktion skall medge ett förbilligande av
motoralkoholen, dock utan att sulfitspritindustrien, som ju skall äga tryggad
avsättning, löper någon avsättningsrisk. Vi protestera på det bestämdaste
mot en sådan inställning till spritindustriens råvaruproblem.»
Bolaget framhåller, att det vore ett allmänt intresse att redan förefintliga
anläggningar först tillfredsställande utnyttjades, innan en utbyggnad
av sulfitspritindustrien genom nya bränne ider ägde rum.
För bolaget framstode de sakkunnigas förslag örn övervägande av melasstullens
bibehållande som ofattbart, da den ökade konkurrenskraft,
som genom denna tulls bortfallande skulle uppstå för melasspriten, icke
skulle få utnyttjas, då övriga producenter skulle vara tryggade till avsättning
och prisbildning. Genom melassprissänkning kunde icke heller,
som bolaget förut påpekat, ytterligare kvantiteter pressas ut på fodermarknaden.
En ändring i melasstullen kunde även drabba sirapstillverkningen
på grund av svårigheter att med enkla medel skilja mellan melass
och mörk sirap.
Då melassen vore en råvara, som endast kunde framställas i den begränsade
omfattning, som bestämdes av landets behov av socker, och dess
ändamålsenligaste användning vore ett livsvillkor för hela vår sockernäring,
ansåge bolaget bestämt, att sockernäringens avsättning av det
nödvändiga melassöverskottet till spritframställning borde tryggas, och
att sådana direktiv borde lämnas ifråga om prissättningen å sprit, framställd
ur melass, att sockernäringens intressen i görligaste mån tillgodosåges,
vilket spritens användning bland annat för tekniska ändamål syntes
medgiva vid en riktig avvägning av föreliggande intressen, samt ätt
i varje fall sprit ur melass icke borde ställas sämre än sprit ur sullitlut,
så mycket mer som med den allmänna skyddsinställning, sakkunnigas
utlåtande hade, skälig hänsyn borde tagas till värdet hos elen använda
råvaran.
Bolaget ifrågasätter allvarligt lämpligheten av den ställning förslaget
tillerkänt spritcentralen som partihandeisorgan för skattefri sprit. Industrispritens
handliavande på ett affärsmässigt sätt vore en oundgänglig
betingelse för ett realiserande även blott i huvuddragen av det föreliggande
förslaget. Det nuvarande monopolbolaget torde aldrig kunna
frigöra sig från de speciellt sociala synpunkterna.
Klagshamns spritfabriksaktiebolag framhåller, att den beräkning, sorn
läge till grund för de sakkunnigas påstående, att melassbrännvin vore
konkurrenskraftigt med sulfitsprit endast giillde sockerbolagets tillverkning
av melassalkohol. Klagshamns spritfabriksaktiebolag vore beroende
av en mängd omständigheter, tili vilka sockerbolaget icke beliövdo
taga hänsyn. Det funnes inga garantier, att sockerbolaget, som vore den
enda melassproducenten i landet, för framtiden skulle förse Klagslmmnsbolaget
med de betydligt större kvantiteter melass, som skulle erfordras
96 Kungl. Maj-.ts proposition nr 222. (Bilaga.)
för tillverkning av motoralkohol. Det kunde tänkas att nuvarande avsättningssvårigheter
av melass för soekerbolaget försvunne. Tillgången
på melass kunde bli otillräcklig genom att sockerbolaget självt anlade
flera melassbrännerier. Avsevärd inskränkning i betodlingen eller ökad
användning av melassen för ioderändamal kunde lia samma verkan. Det
påpekas vidare, att vid melasstullens upphävande frågan örn råvarutillgången
skulle komma i annat läge.
Vidare framhåller Klagshamnsbolaget, att kostnaderna för fabrikationen
av sprit för detsamma måste bliva väsentligt högre än för sockerbolaget,
även örn endast liten marginal för handelsvinst lämnades sistnämnda
bolag vid melassens försäljning. Sockerbolaget behövde nämligen icke
räkna med några fraktkostnader eller något läckage för melassen. De
produktionskalkyler, till vilka de sakkunniga hänvisade, vore därför
långt ifrån identiska med Klagsliamnsbolagets tillverkningskostnader.
Medan råmaterialet för tillverkning av sulfitsprit praktiskt taget saknade
marknadsvärde och sålunda alltid vore detsamma, växlade världsmarknadspriset
ä melass i hög grad. Melassbrännvinets konkurrensduglighet
vore på grund härav i varje fall för en tillverkare, som icke själv
producerade melass, i hög grad beroende av det för tillfället gällande melasspriset.
Bolaget ansäge vidare att garanti för avsättningen vore lika befogad
för en eventuell melassalkoholindustri som för sulfitspritindustrien.
Ytterligare påpekas, att en fabrikation av motoralkohol bland annat
nödvändiggjorde dyrbara anordningar för koncentrering av spriten. Bolaget
kunde icke reflektera på en dylik fabrikation utan att erhålla garantier
för såväl obehindrad tillgång till tjänlig melass till acceptabelt
pris som avsättning av den kvantitet, som med bränneriets nuvarande
kapacitet kunde produceras.
Därest bolaget berövades rättigheten att bränna melassbrännvin för
förtäringsändamål, ansåge bolaget sig komma i samma ställning, som de
betbrännerier vilkas brännerirättigheter inlösts. Det syntes icke bolaget
obilligt att i så fall framställa krav på inlösen av fabriken genom statens
försorg och gottgörelse till fast anställd personal.
Kontrollstyrelsen framhåller, att allvarliga principiella betänkligheter
kunde anföras mot det system av åtgärder, som föreslagits. De tidigare
ingrepp, som satt den fria konkurrensen ur spel på spritlagstiftningens
område, hade motiverats av vitala sociala intressen, medan man här ville
eliminera den fria konkurrensen av rent näringspolitiska skäl. Stödåtgärderna
till förmån för en ringa del av landets potatisodlare skulle betalas
av en alldeles ovidkommande part — motorbränsleförbrukarna. Det pris,
dessa finge erlägga eller kunde komma att få utgiva, stöde icke heller i
rimlig proportion till den förmån potatisodlarna erhölle. Enligt betänkandet
skulle vid en tillverkning av 40 miljoner liter sulfitsprit för år
merkostnaden för motorsprit i jämförelse med bensin med nuvarande priser
uppgå till 9 miljoner kronor för år. För potatisodlarna skulle hjälpens
värde icke uppgå till på långt när tiondelen av detta belopp.
Styrelsen ville icke bestrida, att högst avsevärda svårigheter skulle
drabba jordbrukarna inom en del typiska potatisodlingsdistrikt, om
brännvinsbränningen upphörde eller i mera betydande grad inskränktes.
Någon åtgärd i dylikt syfte vore emellertid nu alls icke från något
håll ifrågasatt. Icke heller hade användningen för förtäringsändamål av
annat brännvin än potatesbrännvin tagit sådan omfattning, att potatis
-
97
Kungl. Majus proposition nr 232. (Bilaga.)
odlarna därigenom blivit satta i en särskilt ogynnsam belägenhet. Att potatisskörden
år 1932 blivit osedvanligt stor — en av de största vårt land
någonsin erhållit — garanterade förvisso icke, att liknande skördar skulle
inhöstas varje år. Sannolikheten talade tvärtom för att vi återigen kunde
få uppleva år, då rikets skörd av potatis icke försloge för de nödvändiga
konsumtionsbehoven.
Under sådana förhållanden hade man måhända kunnat tänka sig, att
mindre ingripande och ur principiell synpunkt icke så motbjudande åtgärder
skulle kunnat vara tillräckliga.
Ehuru de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna till förmån för potatisbränningen
och sulfitspritframställningen vore ägnade att framkalla
allvarliga principiella erinringar, kunde kontrollstyrelsen -— för den händelse
det av näringspolitiska skäl, vilka det icke torde tillkomma styrelsen
att pröva, ansåges ofrånkomligt att tillgripa stödåtgärder för ifrågavarande
näringsgrenar — icke angiva andra åtgärder med liknande effekt,
som vore mindre betänkliga. Vore man övertygad örn att jordbruket
i potatisdistrikten oundgängligt behövde stödet av en utökad brännvinsbränning
och att framställningen av sulfitsprit till motorbränsle
bordo befrämjas, även örn förbrukarna därigenom pålades stegrade kostnader,
torde nian kunna godtaga de framlagda förslagen, vilka enligt
kontrollstyrelsens mening från dessa utgångspunkter vore följdriktigt
utformade och väl genomtänkta. Endast i en mera betydelsefull punkt
(se vidare nedan) framställde styrelsen yrkande örn ändring i de sakkunnigas
förslag.
Kontrollstyrelsen ansåge, att sprittillverkningen i samband med pressjästberedning
ävensom sockerbolagets melassbränning icke syntes behöva
erhålla det förmånligare brännvinspris, som förtäringsbrännvinet betingat.
I båda fallen gällde det en biprodukt vid fabrikation av viktiga
förnödenhetsartiklar. För spriten torde det i dessa fall vara tillräckligt,
örn priset bleve jämförligt med det som erhölles för sådan sulfitsprit,
som användes för tekniska ändamål, eventuellt såsom motorbränsle. Något
annorlunda ställde sig saken tvivelsutan för det bränneri, som använde
inköpt melass såsom råvara. Detta vore helt beroende av melasspriset,
vilket för närvarande kunde hållas relativt högt tack vare en
tullsats, som överstege det nuvarande världsmarknadspriset på melass.
Det syntes kontrollstyrelsen, som örn detta bränneri bort behandlas på
samma sätt som do betbrännerier, vilka under innevarande år blivit inlösta.
Kontrollstyrelsen kunde ej förorda en sådan kontingentering, att jästoch
melasspriten finge konkurrera med sulfitspriten för teknisk användning
och sulfitsprit dessutom finge användas till förtäring i ungefär samma
utsträckning som de senare åren skett. Detta A-oro obilligt mot jästoch
melasspriten, som använts till förtäring långt innan sulfitsprit började
framställas. Ej heller kunde kontrollstyrelsen förorda ett fastlåsande
av de nuvarande proportionerna mellan olika slag av sprit. Därigenom
skulle uppstå en icke eftersträvansvärd monopolistisk stelhet,
utan att ändock potatisodlarna erliöllo tillräcklig hjälp.
Kontrollstyrelsen understryker, vad de sakkunniga framhållit örn nödvändigheten
av en rationell prissättning å potatisråbrännvinet. Den monopolställning,
som detta brännvin skulle erhålla vid framställning a\- förtäringssprit, gjorde det särskilt nödvändigt att skapa garantier mot
uttagande av otillbörliga vinster. Icke minst ur denna synpunkt syntes
det kontrollstyrelsen icke vara tillrådligt att på sätt de sakkunniga föreliihang
till riksdagens protokoll 193t. 1 sami. Nr 232. 7
98 Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
slagit minska antalet av Kungl. Majit utsedda ledamöter i prisnämnden
från tre till en (ordföranden). Med hänsyn till de betydande allmänna intressen
det här gällde, förordade kontrollstyrelsen, att prisnämnden bibehölles
vid samma sammansättning, som den för närvarande enligt 24 §
i brännvinstillverkningsförordningen hade.
Beträffande sulfitspritens utvecklingsmöjligheter anför kontrollstyrelsen:
»Alldeles
särskilda svårigheter möta, så snart man eftersträvar att giva
sulfitspritindustrien ökade utvecklingsmöjligheter, för att därmed erhålla
större mängder inhemskt motorbränsle. De sakkunnigas utredning ger
klart besked örn att sulfitspriten icke kan framställas till sådant pris,
att den kan konkurrera med bensinen, även om skattefrihet för spriten
garanterades. Att lättbentyl (75 procent bensin och 25 procent sprit) kunnat
säljas till ett pris, som med endast ett öre per liter överstigit bensinpriset
(inberäknat skatten å 10 öre per liter), beror på att sulfitsprit samtidigt
kunnat säljas för andra ändamål till ett avsevärt högre pris. Såsom
de sakkunniga uppvisat, kan motorspritens framställningskostnad
beräknas uppgå till 32 öre per liter, under det att den försålts för 24 öre
per liter. På grund av denna disproportion kunna sulfitspritfabrikerna
icke hava intresse av att försälja större mängder motoralkohol än som
stå i visst förhållande till de för andra ändamål försålda spritkvantiteterna.
I detta förhållande ligger det största hindret för en utökad framställning
av motoralkohol.»
Kontrollstyrelsen ansåge övervägande skäl tala för ett särskilt partihandelsorgan
för handeln med skattefri sprit. Styrelsen funne det visserligen
icke orimligt att förutsätta att spritcentralen skulle kunna så
organisera en särskild avdelning för den skattefria spriten, att behöriga
krav på affärsmässighet och smidighet bleve vederbörligen tillgodosedda.
Kontrollstyrelsen motiverade i stället sin ståndpunkt med, att det vore
av synnerlig vikt, att spritproducenterna själva alltfort finge taga ansvaret
för den tekniska spritens försäljning. Genom ett energiskt och intresserat
arbete hade det nuvarande partihandelsbolaget lyckats år från år
utveckla sin försäljning och erövra nya områden för spritens användning.
För den verksamhetens framgång torde det icke räcka nied vanlig
affärsmässighet. Det fordrades därjämte ett levande intresse, som
säkrast torde förefinnas hos representanterna för själva spritframställningen.
Även för försäljningen av motorsprit krävdes det liknande förutsättningar
hos partihandelsbolaget. Väl vore det sant, att lättbentylen
utan svårighet kunde användas som motorbränsle omväxlande med
bensin utan ändringar av motorn. Erfarenheten från de gångna åren
visade emellertid med all tydlighet, att det icke desto mindre vore oundgängligt
att försäljningsorganet med oavlåtlig uppmärksamhet följde
teknikens utveckling och städse vore redo att ingripa för att ställa till
rätta eventuella missgrepp och giva råd och anvisningar till motorbränsleförbrukarna.
På ett rätt handhavande av sådana uppgifter kunde motorspritfrågans
hela framtid bero. Tvångsinblandningen gjorde i detta
avseende ingen skillnad, eftersom tekniska missgrepp skulle kunna medföra,
att spritblandningen komme i sådant vanrykte, att det icke bleve
möjligt att fortsätta på den inslagna vägen. Bästa garantien för ett intresserat
och sakkunnigt handhavande av nu nämnda och övriga för den
tekniska spritens och motorspritens framtid betydelsfulla angelägenheter,
skulle enligt kontrollstyrelsens mening ernås, örn tillverkarna liven i
fortsättningen bereddes inflytande å partihandeln genom att ett särskilt
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
bolag finge handhava denna uppgift. Någon nämnvärd fördyring av den
administrativa apparaten skulle knappast därigenom behöva äga rum,
och några olägenheter i övrigt torde icke vara att befara.
I betraktande av de ur allmänna synpunkter viktiga uppgifter, som
detta bolag skulle komma att handhava, vore erforderligt, att partihandeln
med skattefri sprit erhölle en med hänsyn härtill lämpad organisation.
Sagda partihandel borde, till skillnad mot vad som förutsattes
i 4 § i förordningen angående handel med skattefri sprit, utövas av ett
enda aktiebolag. Vidare borde såväl sulfitspritindustrien som tillverkarna
av jäst- och melassbrännvin kunna ingå som intressenter i det aktiebolag,
som av Kungl. Majit erhölle oktroj i fråga örn partihandeln med
skattefri sprit. De olika kategorierna av sprittillverkare borde vara företrädda
inom bolagets styrelse. Med hänsyn till de ur allmän synpunkt
betydelsefulla uppgifter, som skulle anförtros partihandelsbolaget, vore
det vidare oundgängligt, att staten tillförsäkrade sig avgörande inflytande
över bolagets förvaltning genom rätt för Kungl. Majit att utse
ordförande i bolagets styrelse samt styrelseledamöter till sådant antal,
att de av Kungl. Majit utsedda representanterna kunde bilda majoritet.
Av förslagsvis tre revisorer bordo Kungl. Majit äga utse två. Utdelningen
å bolagets aktier borde begränsas och uppkommet överskott å
rörelsen efter medgivna avskrivningar och fonderingar inlevereras till
statsverket. Den formella anordningen av det statliga inflytandet över
det bolag, som skulle utöva partihandeln med skattefri sprit hade kontrollstyrelsen
i övrigt tänkt sig kunna genomföras efter de grunder, som
för partihandlaren med rusdrycker funnes angivna i 12 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
I fråga örn de inköpta mängderna sulfitsprit vore det av stor vikt att
priset icke sattes så högt, att obehörig vinst erhölles och motorbränsleförbrukarna
onödigt betungades. Då partihandelsbolaget skulle vara
skyldigt att inköpa hela den framställda mängden sulfitsprit intill 49
miljoner liter årligen, vore det uppenbarligen av största betydelse, att
prissättningen ägde rum efter riktiga principer och att den mest noggranna
kontroll utövades å tillverkarnas beräkningsmetoder.
Prissättningen å sprit, som inköptes av det av kontrollstyrelsen förordade
partihandelsbolaget med skattefri sprit, borde, i fall då frivillig
överenskommelse ej kunnat träffas, äga rum i den ordning, som angåves
i 24 § brännvinstillverkningsförordningen. Den i de nuvarande oktrojvillkoren
för partihandlaren med skattefri sprit omförmälda särskilda
prissättningsnämnden torde icke vara erforderlig i fortsättningen. Vad
särskilt anginge fastställandet av partihandelstillägget för skattefri
sprit, vilket hittills ankommit å sagda nämnd, syntes med den kontroll,
staten skulle bliva i tillfälle att utöva över bolaget, olägenheter icke behöva
möta av att anförtro denna angelägenhet åt bolaget självt. Likaså
borde bolaget hava att till kontrollstyrelsen avgiva förslag rörande det
vid detaljhandeln lämpliga tillägget till partihandelspriset å skattefri
sprit. Bolaget borde såsom hittills hava att till statsverket inleverera
denatureringsavgifter ävensom att efter Kungl. Majits bestämmande bestrida
kostnaderna för särskilda undersökningar rörande denaturerinesmedel.
Vid utlåtandet har fogats av kontrollstyrelsen uppgjorda förslag till
ändringar i betänkandets författningsförslag.
100
Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Sveriges industriförbund hänvisar inledningsvis till det yttrande, som
av kontrollstyrelsen avgavs till vederbörande utskott vid 1932 års riksdag
över vissa vid riksdagen i förevarande ämne väckta motioner och upprepar
den kritik, som däri av kontrollstyrelsen riktades mot det förslag av enahanda
innebörd, som det nu förevarande, som i motionerna framfördes.
Den omfattning, i vilken sulfitspriten för närvarande komme till använd
ning såsom råvara för förtäringsbrännvin, måste enligt förbundets mening
anses alltför obetydlig, i jämförelse med avsättningen av jordbrukssprit till
samma ändamål, för att kunna motivera en så långt gående åtgärd som
meddelande av förbud mot sulfitspritens användning till angivna ändamål.
För sulfitspritindustrien, som nedlagt betydande arbete och stora kostnader
för att kunna producera en råvara av fullgod kvalitet, skulle en dylik
åtgärd innebära en betydande nackdel, som skulle verka så mycket kännbarare
med hänsyn till de svåra ekonomiska förhållanden, varunder sulfitcellulosaindustrien
för närvarande arbetade. Då sulfitspritfabrikernas
avsättning av motoralkohol skedde till oförmånliga priser, innebure försäljningen
av sulfitsprit till spritcentralen genom det relativt gynnsammare
pris, som härvid kunde betingas, en för industrien nödig kompensation.
Enligt industriförbundets förmenande hade de sakkunniga gått vida
utöver den ståndpunkt, som bevillningsutskottet vid 1932 års riksdag i ett
till riksdagen avgivet, av riksdagen godkänt betänkande intagit i förevarande
ämne. Särskilt ville industriförbundet vända sig emot att enligt
förslaget en icke obetydlig ökning av tillverkning av potatisbrännvin
i jämförelse med nuvarande produktion skulle komma till stånd. Den
starkt privilegierade ställning, som potatisbrännvinstillverkningen enligt
de sakkunnigas förslag skulle komma att intaga, funne industriförbundet
icke vara befogad. Industriförbundet ville visserligen ingalunda förneka
potatisbrännvinstillverkningens betydelse för jordbruksnäringen i de trakter
av landet, där sådan tillverkning bedreves, men holle industriförbundet
före, att det jordbruksintresse, varom här vore fråga, redan under nuvarande
förhållanden måste anses vara i skälig omfattning tillgodosett. De
sakkunniga syntes dessutom icke hava vederbörligen beaktat det förhållandet
att även brännvinstillverkningen i jäst- och melassbrännerierna vore
av betydelse för jordbruksnäringen. För sockerfabrikerna förelåge numera
stora svårigheter att finna avsättning för den inhemska melassen. Med
hänsyn härtill och då betpriserna vore beroende bland annat på sockerfabrikernas
möjligheter att vinna avsättning för melassen syntes det föga
välbetänkt, att genom åtgärder på brännvinstillverkningens område ytterligare
försvåra avsättningsmöjligheterna för densamma. En ökning av
potatisbrännvinstillverkningen i den omfattning de sakkunniga föreslagit
komme visserligen att medföra vissa fördelar för jordbruksnäringen i potatisodlingsdistrikten,
men komme dessa fördelar å andra sidan kanske att
helt uppvägas av betydande olägenheter för jordbruksnäringen i betodlingsdistrikten.
Industriförbundet framhåller nödvändigheten av sådana åtgärders vidtagande,
genom vilka även jäst- och melassprittillverkningen erhölle möjlighet
att till skäligt pris vinna tryggad avsättning för sin produktion.
Vad särskilt jästsprittillverkningen beträffade, ansåge sig industriförbundet
icke kunna underlåta att påpeka, hurusom genom de lagstiftningsåtgärder
och de ingrepp, som under det senaste årtiondet vidtagits med avseende ä
ifrågavarande näringsgren, uppkommit ett tillstånd av osäkerhet och
otrygghet, som det måste anses angeläget att undanröja.
Förbundet understryker nödvändigheten av att statsmakterna, därest
101
Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
frågan om bränneriernas avsättning löstes på det sätt de sakkunniga föreslagit,
sörjde för, att de producenter av sprit, vilka icke skulle få idka tillverkning
av förtäringssprit, erhölle tryggad avsättning för sin produktion
för andra ändamål. De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för
kompensering av nämnda spritproducenter föranledde ej någon erinran
från industriförbundets sida. Industriförbundet ansåge sig emellertid böra
särskilt påpeka vikten av, att sulfitspritindustrien genom kontrakt å
längre tid bereddes tryggad avsättning för sin produktion. Den i vårt
land hittills tillämpade anordningen för främjande av motorsprittillverkningen,
nämligen medgivande av temporär befrielse från den särskilda
skatten å motorsprit, hade visat sig icke leda till åsyftat resultat. Fastmera
hade det skattehot, som under snart tio års tid hängt över sulfitspritindustrien,
verkat därhän, att benägenheten minskats bos nämnda industri
att offra erforderligt kapital för utökande av produktionsmöjligheterna i
fråga örn motorsprit. Vid sådana förhållanden måste det framstå såsom
en angelägenhet av yttersta vikt att genom effektiva åtgärder i annan
ordning undanröja det tillstånd av osäkerhet, som hittills varit rådande å
förevarande område.
Industriförbundet förklarar sig bestämt förorda, att det nuvarande systemet
för partihandeln med skattefri sprit bibehålies oförändrat. Industriförbundet
erinrar till en början örn, hurusom industriförbundet vid den
tidpunkt, då frågan örn reglering av handeln med den skattefria spriten
först upptogs till behandling, i ett till kommerskollegium i ämnet avgivet
yttrande avstyrkte införande av statsmonopol å handeln med den
skattefria spriten. Sin då tittalade ståndpunkt hade industriförbundet icke
funnit anledning frångå. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen,
att partihandeln nied den skattefria spriten och motorspriten skulle överflyttas
på spritcentralen, funne industriförbundet ur flera synpunkter
avgjort olämplig. Partihandeln med den skattefria spriten och motorspriten
ställde sålunda på dess utövare ur såväl kommersiella som tekniska synpunkter
andra krav än partihandeln med rusdrycker. Särskilt vore dessa
krav att beakta med hänsyn till den uppgift, som tillkomme vederbörande
att söka utfinna nya avsättningsområden för teknisk sprit. Den nuvarande
ordningen å förevarande område hade icke visat sig i något hänseende
otillfredsställande. — För den händelse de sakkunnigas förslag, att
upphandlingen av motorsprit skulle regleras genom långfristiga kontrakt
med tillverkarna av dylik sprit, skulle anses nödvändiggöra, att partihandeln
med motorsprit uppdroges åt ett av Kungl. Majit oktrojera! företag,
ansåge industriförbundet detta lämpligen böra så ordnas, att även partihandeln
med motorsprit uppdroges åt det företag, som omlmnderhade partihandeln
med den skattefria tekniska spriten.
Sveriges kemiska industrikontor understryker, att genomförandet av förslaget
örn potatisspritens ensamrätt till framställning av förtäringssprit
icke vore ur ekonomiska synpunkter försvarligt. Ur angivna synpunkter
borde den i landet erforderliga spriten framställas på den väg, som lämnade
den billigaste varan. Vid fri konkurrens vore det sannolikt, att utvecklingen
skulle gå i den riktningen, att den billigaste spriten, d. v. s. sulfitspriten,
successivt skulle komma att vinna ökat insteg å detta område på
potatisspritens bekostnad. Den argumentering, som av de sakkunniga
anförts till förmån för de av dem föreslagna anordningarna för motverkande
av denna utveckling, voro enligt industrikoutorets mening icke
övertygande. Med hänsyn till de synpunkter, efter vilka de sakkunniga
102 Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
lagt upp problemet, ansåge sig industrikontoret icke böra söka närmare
ingå å densamma. Beträffande det av sakkunnigutredningen omfattade
uppdraget att undersöka, huruvida avsättningsmöjligheterna för fabrikspotatis
för brännerierna kunde komma potatisodlarna såvitt möjligt till
godo oavsett, örn dessa vore delägare i bränneri eller icke, ville industrikontoret
framhålla följande. Den av de sakkunniga framkastade tanken, att
i nämnda syfte de enskilda brännerierna skulle ersättas med koncentrerad
stordrift, innefattade enligt industrikontorets mening icke en tillrådlig lösning
av frågan. Industrikontoret ifrågasatte emellertid, huruvida icke en
annan utväg vore lämpligare för att åtminstone i någon mån vinna det
anförda syftet. Det borde enligt industrikontorets åsikt övervägas, huruvida
icke en särskild statlig nämnd borde tillsättas för potatisbrännerinäringen
av ungefär samma karaktär som statens potatismjölsnämnd, vilken
år 1933 utsetts för att handhava de av statsmakterna beslutade åtgärderna
rörande potatisstärkelseindustrien. En dylik nämnd skulle kunna
lå befogenhet att, bland annat, lämna direktiv för fördelningen på
olika odlare av den potatis, som erfordrades för bränneridriften. Tillkomsten
av en dylik nämnd, i vilken såväl jordbruksteknisk som allmänt industriell
sakkunskap borde vara representerad, skulle enligt industrikontorets
uppfattning även kunna bidraga till att en välbehövlig rationalisering
av brännerierna bomme till stånd. Vid tilldelningen av licens till varje
bränneri behövde nämnden ej halla fast vid nu gällande kvoter, utan
kunde taga hänsyn till, bland annat, bränneriets tekniska ståndpunkt.
Framför allt gällde detta beträffande den ökning i den totala tillverkningen,
som kunde väntas bliva en följd av antagandet av de sakkunnigas
förslag. Industrikontoret motsatte sig emellertid det av de sakkunniga
väckta förslaget, att spritcentralen skullo inrätta ett eller flera stora
brännerier. De skiil, som av de sakkunniga anförts för en dylik åtgärd,
förefölle föga vägande och bortfölle helt, därest den här ifrågasatta nämnden
tillsattes. Därest byggandet av nya, mera rationella brännerier skulle
visa sig lämpligt, torde erforderligt kapital icke komma att saknas under
förutsättning, att en tillräcklig och för längre tid framåt tryggad avsättning
kunde påräknas. Industrikontoret anslöte sig helt till de sakkunnigas
uppfattning, att den kvantitet potatisbrännvin, som varje år skulle
vinna avsättning till spritcentralen, borde bestämmas av nämnda bolag.
Härvid borde beaktas, att, enär bränneridriften icke borde upprätthållas i
större omfattning än som motsvarade den kvantitet potatis, som icke kunde
finna avsättning på annat håll till normala priser, spritceutralen aldrig
borde inköpa potatissprit till högre pris än som svarade mot normala potatispriser.
Industrikontoret förklarar sig instämma i de sakkunnigas
förslag, att användningen av spannmål vid tillverkning i potatisbränneri i
regel icke borde avse större myckenhet än som erfordrades för framställning
av det behövliga maltet. Undantag härifrån för skadad spannmål,
slösäd och dylikt bordo icke beviljas med mindre det kunde visas, att den
avsedda varan icke kunde användas till kreatursfoder.
Industrikontoret anför, att enligt de sakkunnigas betänkande jäst- och
melasspriten i fråga om avsättningsförhållandena bomme i missgynnad
ställning såväl i förhållande till potatissprit som till sulfitsprit. Genom
att avsättningen å den gamla marknaden, för förtäringssprit, förbjödes
under normala förhållanden, skulle allt det kapital och arbete, som av
jästindustrien nedlagts för förbättring av spritens kvalitet, vara praktiskt
taget bortkastat. Den ersättning härför, som de sakkunniga bjöde
jästindustrien, vore oklar. Industrikontoret ville emellertid påyrka, att
103
Kungl. Marits proposition nr 232. (Bilaga.)
jäst- och melasspritindustrien — liksom sulfitspritindustrien erhölle
garanti för praktiskt taget obegränsad avsättning till motorsprit till samma
pris, som fastställdes för sulfitsprit. En dylik garanti syntes industrikontoret
vara det minsta, som kunde lämnas industrien såsom ersättning
för do betydande uppoffringar för densamma, förslaget i övrigt
inuebure. Härtill komme att industrien måste hava en garanterad marknad
för motorsprit, därest den skulle lägga ned kapital i de erforderliga
anläggningarna för spritens koncentration till motorsprit. Med hänsyn
till de skäl, som talade för att statsmakterna skulle under viss tid framåt
garantera avsättningen för motoralkohol, borde enligt industrikontorets
mening någon skillnad icke göras mellan sulfitsprit och den av melass
framställda spriten. Den statliga garanti, som borde lämnas för att säkerställa
melassens avsättning till motorspritfabrikation, borde enligt
industrikontorets mening givetvis endast avse inhemsk melass. Maximikvantiteten
motoralkohol av melass, vilken lämpligen torde kunna fastställas
tlil 10 miljoner liter, borde enligt industrikontorets åsikt icke under
några förhållanden inbegripas i de 40 miljoner liter, för vilka avsättning
skulle garanteras sulfitspritindustrien.
Industrikontoret uttalar att en nödvändig förutsättning för genomförande
av de sakkunnigas förslag örn avstängande av sulfitspriten från avsättningen
till förtäringsändamål givetvis vore, att sulfitspritindustrien bereddes
erforderlig kompensation för den minskning i avsättningen, som
härigenom skulle komma att uppstå. I fråga örn den prissättning, som
enligt förslaget skulle verkställas med avseende a sulfitspriten, föi utsatte
industrikontoret, att denna baserades på kostnaderna vid anläggning av
nuvarande, normala storlek med en genomsnittlig tillverkning av omkring
1 miljon liter sprit per år. Den lägre tillverkningskostnad —
25 öre per liter 25-procentig sprit —- vilken tvenne av de sakkunniga ansett
sig böra beräkna »vid en modern och välbelägen fabrik», hänförde
sig enligt vad industrikontoret hade sig bekant till en anläggning för en
årlig tillverkning av cirka 3 miljoner liter. Garantier måste dessutom
lämnas under sådana former, att den enskilde sulfitsprittillverkaren
kunde känna sin avsättning säkerställd och ej behövde befara något intrång
genom exempelvis uppkomsten av en sprittillverkning baserad på
försockring av trä. — Den föreslagna kontraktstiden vore enligt industrikontorets
mening icke tillräckligt lång för att de anförda syftemålen
skulle vinnas. Do nuvarande sulfitsprittillverkarna skulle icke erhålla
skälig kompensation för de stora uppoffringar förslaget i övrigt innebure,
än mindre torde kontrakt med den föreslagna korta löptiden utgöra
tillräckligt motiv för byggandet av nya sulfitfabriker i den omfattning
de sakkunniga tänkt sig. Kontraktstiden borde avesvärt utökas
eller, örn detta icke skulle vara möjligt, allmänna riktlinjer uppdragas
rörande den pris- och avsättningspolitik, som efter kontraktstidens utgång
skulle följa.
Industrikontoret avstyrker jämväl med bestämdhet förslaget att partihandeln
med skattefri sprit skulle omhänderhas av spritcentralen. De skäl,
som av de sakkunniga anfördes till förmån för den av dem föreslagna
ordningen, funno industrikontoret mindre tungt vägande. Industrikontorot
villo särskilt understryka vikten av att handeln med skattefri sprit
handhades på ett smidigt och affärsmässigt sätt och med tillgång till en
omfattande teknisk sakkunskap rörande såväl motorbränsle som teknisk
sprit. Industrikontoret kunde icke finna, att de sakkunnigas förslag till
ordnandet av avsättningsförhållandena för olika slag av sprit inuebure
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
något motiv för att upphandlingen av potatissprit och annan sprit borde
centraliseras hos ett enda organ. I förslaget nppdroges tvärtom en bestämd
gräns mellan potatissprit och annan sprit, en gräns, som f. n. icke
förelåge. Några särskilda kvalifikationer för handhavande av handeln
med den skattefria spriten ägde spritcentralen icke. Sistnämnda företags
kvalifikationer ä området vore helt begränsade till den skattelagda
spriten. De sakkunnigas uppfattning, att det nuvarande systemet
medfört dubbelorganisation och onödig omgång, kunde industrikontoret
icke dela. Ej heller anslöte sig industrikontoret till de sakkunnigas mening,
att en centralisering av upphandlingen av all tillverkad sprit vore
erforderlig för att ernå en enhetlig behandling av prissättningen och
upphandlingsfrågorna. För den erforderliga enhetligheten härutinnan
torde kunna sörjas genom den av industrikontoret föreslagna prissättningsnämnden.
Svenska cellulosaföreningen lämnar inledningsvis en historik över av
statsmakterna gjorda ingripanden beträffande den svenska sulfitspritindustrien
under de tjugofem år, som denna nu varit i verksamhet. Medan
statsingripandena under en tidigare period knappast vore ägnade att
gynna ifrågavarande industris lugna utveckling, hade under senare år
den faktiskt genomförda lagstiftningen varit bättre lämpad för utvecklingens
främjande. Med frånseende av vissa socialt motiverade denatureringsbestämmelser
hade statsmakterna numera helt överlämnat åt den
enskilda företagsamheten att utveckla sulfitspritindustrien och vidga avsättningsmöjligheterna
för dess produkter. I nämnda syfte hade av industrien
nedlagts stora kostnader å vetenskapliga och praktiska undersökningar
och experiment. Med stöd av deu rörelsefrihet som berette densamma,
hade det ock så småningom lyckats industrien upparbeta en tämligen tillfredsställande
marknad för sina produkter, vilket för industrien genom
dess egna åtgöranden skapat ett betydande goodwillvärde. Därest blott
skattekotet mot motorspriten avlägsnades, skulle industrien kunna ernå en
nöjaktig utveckling inom den nuvarande lagstiftningens ram. Svenska
cellulosaföreningen hyste den uppfattningen, att nu rådande fria och av
statstvång relativt oberörda arbetsförhållanden icke borde utan synnerligen
vägande skäl rubbas. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag
förläna potatisintressenterna monopol på konsumtionsspriten funne cellulosaföreningen
ur många synpunkter synnerligen betänkligt. Enligt
sakkunnigutredningen vore de svenska potatisbrännerierna såväl ifråga
örn utrustning och apparater som i fråga om driftsmetoder synnerligen
efterblivna och fyllde icke ens de enklaste krav på modern rationalisering
och driftsekonomi. Det torde enligt cellulosaföreningens åsikt icke
vara med nationalekonomiskt riktiga principer förenligt, att en på höjden
av rationalisering och driftsekonomi stående industri som .sulfitspritindustrien
berövades sina upparbetade avsättningsområden för bevarandet
av en annan industri, som kanske främst på grund av otillfredsställande
organisation och arbetsmetoder saknade konkurrenskraft. Svenska
cellulosaföreningen ville ock påpeka disproportionen mellan mål och medel
i de åtgärder, som nu föresloges. Sulfitspritindustriens avsättning
för konsumtionsändamål uppginge f. n. till cirka 2 miljoner liter 50 procent^
sprit årligen. Angivna kvantitet motsvarade vid potatissprittillverkningen
en potatiskvantitet av 112,000 hektoliter med ett potatisvärde
av cirka 285,000 kronor och ett råbrännvinsvärde av cirka 500,000
kronor. För att tillförsäkra potatisintressenterna dessa värden föresloge
de sakkunniga åtgärder, vilka enligt deras egna beräkningar
105
Kungl. Maj:ts -proposition nr 232. (Bilaga.)
skulle under utnyttjande av sulfitspritfabrikernas fulla kapacitet innebära
en merbelastning av motortrafiken i landet med cirka 9 miljoner
kronor. — Svenska cellulosaföreningon ville framhålla, att de
sakkunniga enligt föreningens förmenande feltolkat orsakerna till potatisbränneriindustriens
hjälpbehov. Den starka nedgången i konsumtionen
av potatissprit under de senare åren samt potatisbränneriernas därav
orsakade betryckta läge berodde icke såsom av de sakkunniga gjordes
gällande på sulfitspritens inryckande å förtäringsspritmarknaden. Medan
av sulfitspritindustriens tillverkning årligen endast cirka 2 miljoner
liter avsattes för förtäringsändamål, hade nedgången i konsumtionen
av potatisbrännvin under de senaste 20 åren uppgått till cirka 12 miljoner
liter. Ifrågavarande nedgång torde få förklaras av restriktionernas
skärpande, höjd beskattning och under senare år icke minst de försämrade
konjunkturerna.
Cellulosaföreningen anmärker i likhet med Sveriges industriförbund
och Sveriges kemiska industrikontor på den föreslagna enligt föreningens
mening alltför korta avtalstiden för avtalet med sulfitspritindustrien.
En så koi-t avtalstid, som den av de sakkunniga föreslagna,
skulle medföra en ständig känsla av otrygghet för nämnda industri, som
med oro hade att emotse den situation, som skulle inträda vid avtalstidens
slut. Denna känsla av oro förstärktes av utav dc sakkunniga gjorda
uttalanden angående fabrikationen av melass- och jästsprit, vilken enligt
dessas förslag skulle vara fullt fri och kvalitativt obegränsad. I ett
sådant läge skulle enligt de sakkunnigas otvivelaktigt fullt riktiga beräkningar
jäst- och melassbrännerierna kunna framställa sprit till priser,
med vilka sulfitspritindustrien under inga omständigheter kunde
konkurrera. Prissättningen å motoralkohol komme sannolikt i framtiden
att starkt påverkas härav. Tänkbart vore vidare, att den fördyring
av motordrivmedlet, som de sakkunnigas förslag skulle medföra, kunde
komma att uppväcka en sådan opinionsstorm bland konsumenterna, att
statsmakterna finge svårt att vidhålla en linje, som medförde fortsatt
prisförhöjning å bensin. — Sulfitspritindustrien anhöll, att det statsavtal,
varom vore fråga, antingen gjordes 20-årigt eller, örn detta ej beviljades,
automatiskt prolongerades på ytterligare 10 år, därest det ej av
någondera parten uppsades minst två år före avtalstidens slut. — I
fråga örn prissättningen syntes det enligt cellulosafGreningens åsikt billigt
och rättvist, om hänsyn därvid toges till det goodwillvärde, som sulfitspritindustrien
nied stora kostnader åt sig upparbetat. I övrigt vore
ej något att erinra emot de av de sakkunniga framlagda förslagen om
principerna för prissättningen.
Cellulosaföreningen förklarar sig anse, att en genomförd koncentrering
av handeln med den skattefria spriten till spritcentralen skulle vara ur
olika synpunkter mycket olycklig. Nämnda företag vore icke organiserat
för och besutte icke någon erfarenhet rörande handeln med teknisk sprit
och motorsprit. Vidare vore spritcentralens hela inställning i handelsfrågor
av restriktiv art, varför företaget knappast kundo påräknas i längden
nedlägga intresse och omsorger på att uppdriva och utöka konsumtionen
av teknisk sprit och motorsprit. För distributionen av motorspriten
vore slutligen enligt cellulosaföreningens åsikt spritcentralens kompetens
mer än tvivelaktig. Det vore enligt cellulosaiöreningens övertygelse
ur nila synpunkter lämpligast, om partihandeln med skattefri sprit
bibehölles hos den nuvarande partihandlaren, Aktiebolaget Skattefri sprit,
organiserad som ett dotterbolag till producenterna men med stark repre
-
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
sentation för staten i sin styrelse. Därest statsmakterna skulle finna, att
inblandningstvånget och det mångåriga avtalet med sulfitindustrien
skulle motivera ett ytterligare förstärkt statsintlytande i Aktiebolaget
Skattefri sprits styrelse, vore från cellulosaföreningens sida däremot ej
något att erinra. Sedan melass- och jästspritindustrien genom lagstiftning
tvingats söka avsättning för sina produkter å den skattefria spritens
område, syntes det skäligt, att representanter för nämnda industrier ock
bereddes plats i bolagets styrelse.
Stockholms handelskammare framhåller i sitt yttrande inledningsvis,
hurusom den uppdelning av avsättningen, som i betänkandet föresloges
för olika produktionsgrenar, innebure ett mycket starkt intrång i företagens
rörelsefrihet och vore ägnad att från grunden omgestalta betingelserna
för därav berörda näringar. Med sin principiella uppfattning av ett
fritt näringsliv såsom den i längden oundgängliga förutsättningen för
samhällets förkovran ställde sig handelskammaren givetvis utomordentligt
tveksam inför det av de sakkunniga framlagda programmet. Av hänsyn
till jordbrukets intressen ansåge sig handelskammaren dock icke böra
intaga en helt avvisande ställning till de framlagda förslagen. Detta handelskammarens
ståndpunktstagande till förslagen innebure dock icke att
desamma, sådana de voro framlagda, kunde av handelskammaren tillstyrkas.
Då handelskammaren anslöte sig till de sakkunnigas förslag att det
borde vara potatisbränneriernas spritproduktion, som skulle läggas till
grund för tillverkningen av brännvin för konsumtionsändamål, ansåge
sig handelskammaren dock böra bestämt avstyrka från att denna tillverkning
helt monopoliserades för dessa brännerier. Jämväl jästfabrikerna
och melassbrännerierna bordo enligt handelskammarens mening beredas
tillfälle till avsättning i skälig myckenhet av sprit för sagda ändamål.
Redan nödvändigheten av ett, efter vad erfarenheten syntes visa, välbehövligt
prisregulativ torde göra det påkallat att åt spritcentralen lämnades
bemyndigande att vid sin upphandling av för förtäring avsedd sprit
vända sig även till andra försäljare än potatisbrännerierna eller deras
försäljningsorgan. För åstadkommande av rimlig prissättning å brännvinet
kunde, enligt handelskammarens uppfattning, den i 24 § brännvinstillverkningsförordningen
omnämnda prisnämnden icke ensam utgöra ett
tillfyllestgörande remedium. Under hänvisning till de i sakkunnigbetänkandet
lämnade uppgifter örn de omoderna metoder och dåliga anordningar,
som inom potatisbränueriindustrien förekomme, uttalar handelskammaren
slutligen, att det enligt handelskammarens mening borde vara en
självklar förutsättning för beredande av den privilegierade ställning åt
potatisbrännerierna, som i betänkandet föresloges, att säkerhet skaffades
för att anordningar vidtoges för rimligt avhjälpande av ifrågavarande
missförhållanden.
Handelskammaren erinrar örn att den svenska jästfabrikationen med
anlitande av en högtstående och dyrbar teknisk installation helt inriktat
sig på att vid jästframställningen använda den s. k. spritgivande metoden.
Detta hade skett i anslutning till reglerande ingripanden från statsmakternas
sida i jästspritproduktionen. Redan av detta skäl syntes det
angeläget, att betryggande avsättningsmöjligheter bereddes för jästspritten.
Härtill komme att nyssnämnda metod, enligt vad det remitterade
betänkandet jämväl gåve vid handen, medförde avsevärda ekonomiska
och tekniska fördelar. Den spritgivande metoden ställde sig först och
främst billigare och möjliggjorde därför ett lågt jästpris till båtnad för
landets brödkonsumtion. Den medgåve vidare ett bättre utnyttjande av
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
råmaterialet melass. — Såvitt handelskammaren kunde bedöma, syntes
någon större risk icke föreligga för att sulfitspriten vid dess användning
som motorbränsle skulle kunna överflyglas av jäst- eller melasspriten. Vid
ett inblandningstvång av cirka 25 procent inhemskt motorbränsle torde
utrymme iner än väl förefinnas för alla tre spritslagen. Handelskammaren
förutsatte dock härvid, att melasstullen bibehölles oförändrad, enär
eljest ändrade produktionsförhållanden kunde uppstå, vilka icke nu kunde
överblickas. Med hänsyn till vikten av att bereda jämväl jäst- och melasspritproduktionerna
tryggad ställning, syntes det önskvärt, att åt partihandelsorganet
uppdroges att med nu avsedda industrier träffa liknande
avtal örn leverans av motorsprit intill en kvantitet av sammanlagt högst
10 miljoner liter.
Handelskammaren tillstyrker genomförandet av de föreslagna regleringsåtgärderna
för åstadkommande av ökad tillverkning av sulfitsprit
för tekniska ändamål.
Handelskammaren avstyrker den föreslagna överflyttningen av partihandeln
med skattefri sprit å spritcentralen under anförande av ungefär
enahanda skäl härför som Sveriges industriförbund och Sveriges kemiska
industrikontor.
Handelskammaren i Göteborg förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning
såväl angående potatisbrännvinstillverkningens betydelse för det
svenska jordbruket som ock angående behovet av att åtgärder vidtoges
för att tillförsäkra denna tillverkning en betryggande avsättning. Från
handelskammarens sida vore därför intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag örn reglerandet av avsättningen av sprit för förtäringsändamål.
Handelskammaren uttalar sig däremot mot den föreslagna regleringen
för åstadkommande av en ökad tillverkning av sulfitsprit för tekniska
ändamål, vilken enligt handelskammarens mening vore i flera hänseenden
synnerligen betänklig. Som av betänkandet framginge ställde sig
framställningen av sulfitsprit under rådande prisförhållanden å bensin
synnerligen oekonomisk. Högst betydliga årliga uppoffringar .skulle fördenskull
komma att krävas av landet för att möjliggöra den utveckling
av motorspritindustrien, som de sakkunniga ansage önskvärd. Tillkomsten
av en betydande spritfabrikation inom landet och tillvaratagandet av materialet
i sulfitavfallet vore givetvis i och för sig önskvärd. Handelskammaren
ifrågasatte dock, huruvida detta vore värt uppoffringar av den
storleksordning, varom vore fråga. Uppgifterna örn den fördelaktiga inverkan
på rikets handelsbalans, som en sprittillverkning utvidgad i den
omfattning, som av de sakkunniga föreslås, skulle komma att utöva, vore
enligt handelskammarens åsikt i hög grad överdrivna. Mera reell innebörd
hade den andra av de sakkunniga anförda fördelarna, nämligen säkerställandet
åtminstone i viss utsträckning av landets förseende med
bränslemedel för motordrift i händelse av importavspärrning. Nämnda
otvivelaktiga fördel vöre emellertid även den till sin betydelse något osäker,
då tillgången på sulfitlut vöre beroende på tillverkningen av sulfitpappmassa,
vilken i sin tur vore beroende av en obehindrad export av sulfitmassa
och papper. — Handelskammaren ville vidare fästa uppmärksam
heten å den fara, som läge däri, alt staten genom de föreslagna långvariga
kontrakten med sulfitspritindustrieu skulle kunna låsa fast tillverkningen
vid den nuvarande framställningsmetoden och förhindra att nya
och lämpligare produktionsmetoder skulle komma atl bliva införda.
Handelskammaren har intet att invända mot den föreslagna överflyttningen
av partihandeln nied skattefri sprit till spritcentralen.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Skånes handelskammare understryker, under erinran örn den starka
tendens till minskning av avsättning ä potatissprit för förtäringsändamål,
som å senare år framträtt, hurusom en fortsatt utveckling i angivna
riktning måste framkalla menliga verkningar för de därav berörda landsändarna
samt i viss mån även för de jordbruk landet runt, som vore inställda
på odling av potatis till avsalu. Potatisbränningens upprätthållande
vore enligt handelskammarens mening ett näringspolitiskt intresse
av den räckvidd, att det med fog borde kunna påräkna statsmakternas
omvårdnad. Då det av de sakkunniga i denna del framlagda förslaget
syntes väl ägnat att i fortsättningen säkerställa potatisbränneriernas avsättning,
vore det handelskammaren en tillfredsställelse att därtill lämna
sin anslutning. Därvid förutsatte dock handelskammaren, att den rätt
till ökad bränning, som tilldelades potatisbrännerierna, icke genomfördes
på sådant sätt, att andra brännerier därav bleve lidande. — I fråga örn
det av de sakkunniga uttalade önskemålet, att potatisbrännerierna med
avseende å sin skötsel oell ställning underkastades viss reglering bland
annat i syfte att genom produktionens modernisering oell koncentrering
till ett färre antal företag förbilliga tillverkningen och möjliggöra en
mera rationell prissättning, hade handelskammaren ej något att erinra.
Då emellertid de sakkunniga i nämnda sammanhang uppställt såsom ett
eftertraktat mål, att sprittillverkningen successivt överfördes till ett fåtal
nyinrättade centralbrännerier och i anslutning därtill förordat, att ett
försök i denna riktning omedelbart prövades, hade enligt handelskammarens
förmenande rationaliseringssträvandena drivits för långt och kommit
i uppenbar strid med själva huvudmotivet för brännerihanteringens
stödjande. För att denna hantering skulle även i fortsättningen vara
jordbruket till avsett gagn torde det enligt handelskammarens åsikt vara
ett oeftergivligt krav, att den liksom hittills finge bestå som en jordbrukets
binäring, bedriven i relativt små företagsenheter med begränsade
verksamhetsområden och nied möjlighet för jordbrukarna att utan stor
kostnad med egna transportmedel leverera sin potatis och avhämta sin
drank. Uppförandet av nya centralbrännerier vore ock fullständigt obehövligt.
Redan med sin nuvarande kapacitet vore bränneriindustrien
betydligt överdimensionerad. Även örn en viss koncentration vore att
räkna med, torde det dock under inga omständigheter behöva befaras, att
icke de återstående brännerierna skulle vara för sitt ändamål mer än
tillräckliga.
Skånes handelskammare påpekar, att nied den lösning av potatisspritens
avsättningsförhållanden, som av de sakkunniga föreslagits, följde, att
vissa andra näringar, nämligen den övriga spritindustrien ävensom jästoch
sockerindustrierna komme i en försämrad ställning och därför med
fog kunde påfordra att i motsvarande mån hållas skadeslösa. Enligt
handelskammarens mening hade de sakkunniga icke behandlat samtliga
dessa näringar efter samma mått. Som de motsatta polerna på de sakkunnigas
rangskala stöde å ena sidan sulfitspritindustrien, å den andra
sockerindustrien, i det deli förra tillskiftats endast förmåner, medan den
senare icke blott lämnats lottlös utan därtill fått vidkännas enbart uppoffringar.
I detta förhållande läge enligt handelskammarens förmenande
en av det föreliggande förslagets väsentligaste brister. — Vad först
melassprit- och jästindustrierna beträffade, vore det icke alldeles lätt att
avgöra, vad den nya ordningen för deras del kunde komma att innebära.
Visserligen hade båda dessa industrier frigjorts från sina nuvarande inskränkningar
och tillerkänts full rätt att själva ordna sin tillverkning,
opaginerad Kontrollera mot PDF
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga)
varjämte de erhållit dea försäkran, att prissättningen å den av dem
framställda spriten borde ske med hänsyn till tillverkningskostnaderna
jämte tillägg av skälig vinst. Samtidigt hade det emellertid lämnats
fullständigt öppet, huruvida denna sprit överhuvud kunde påräkna avsättning.
„ „
Frågan, i vad mån och på vad sätt det ifrågavarande industrier berövade
stödet borde ersättas, borde enligt handelskammarens mening göras
till föremål för undersökning.
Medan de sakkunniga för melass- och jästspritindustriernas vidkommande
visat öppen blick för kompensationsproblemets existens och i viss män
även för dess berättigande, hade de däremot, när det gällt sockerindustrien,
ställt sig icke blott oberörda utan direkt fientliga. Enligt handelskammarens
mening komme enligt betänkandet hela bördan av den
föreslagna omläggningen av spritavsättningen i själva verket att övervältras
på sockernäringen. Genom den ifrågasatta nyordningen komme
nu rådande förhållanden i fråga örn melassens avsättning att rubbas och
därtill att ändras på sådant sätt, att för sockernäringens vidkommande
verkligt allvarliga konsekvenser kunde uppstå. Sockerindustriens inkomster
av melassen komme sålunda att bliva hårdhänt beskurna och
med den betydelse, dessa inkomster hade för industriens ekonomi, uppstode
härigenom ögonskenlig fara för icke blott att industriens räntabilitet
bleve lidande utan även att sockerbetsodlarnas odlingsvillkor försämrades.
Sett ur en annan synpunkt kunde innebörden härav angivas
så, att det stöd, sockernäringen hitintills åtnjutit genom nu gällande
ordning för melass- och jästspritens oell därmed för melassens avsättning,
fullständigt ödelädes, respektive så att sockernäringen för framtiden
berövades den garanti för melasstullens effektivitet, som läge i nu
tillämpade system. Emellertid torde på goda grunder kunna hävdas, att
melassprisets upprätthållande inginge som en integrerande del i det sockernäringen
tillförsäkrade stödet. Detta förhållande hade fått ett fullgiltig!
uttryck i nu gällande avtal mellan staten och sockerbolagen. De
sakkunniga hade också erkänt detta faktum, då de förutsatt att melasstullens
borttagande borde föregås av en ingående prövning. Både med
hänsyn till det nya systemets idella konsekvenser och i betraktande av
därav föranledda rubbningar i en bestående och erkänd ordning torde
därför kunna fordras, att systemets genomförande även för sockernäringens
vidkommande föranledde särskilda åtgärder såsom ersättning för
det näringen undanryckta stödet.
Skånes handelskammare ställer sig synnerligen kritisk gentemot de
föreslagna åtgärderna för reglering av avsättningen av motorsprit, vilka
enligt handelskammarens åsikt vore ägnade att väcka de allvarligaste
betänkligheter. Den genom de föreslagna åtgärderna åsyftade självförsörjningen
i fråga örn motorbränsle skulle enligt handelskammarens åsikt
i verkligheten bliva ganska illusorisk. Med en ärlig bensinimport av
450 miljoner liter skulle sulfitspritindustrieii även vid full utbyggning
icke kunna tillgodose mer än 10 procent av detta behov. Därtill komme
att industrien för att framställa även denna kvantitet stöde i omedelbart
beroende av en mångfald förhållanden, vilka i väsentlig grad vöre un
dand ragna vår kontroll såsom sulfitmassaproduktionens och sulfitmassaexportens
fortgång och dylikt. Den fara läge av antydda skäl nära till
hands, att sulfitspritindustrieii kitt nog kunde ställas inför akut råvarubrist
just vid sådana tillfällen, när ur självförsörjningssynpunkt sett ett
utnyttjande av industriens hela tillverkningsförmåga vore av trängande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
och vital betydelse. De sakkunnigas förhoppning, att vid en sadan eventualitet
en ny träförsockringsindustri skulle gripa in och stå beredd att
svara för vår självförsörjning, syntes handelskammaren löst grundad. I
den mån handelskammaren kunnat göra sig underrättad vore framtidsmöjligheterna
för sagda industri skäligen ovissa och icke enbart förhoppningsfulla.
—- Till nu berörda betänkligheter komme ytterligare andra
av väsentligen ekonomisk natur. Handelskammaren ifrågasatte bland
annat huruvida det stöd, som av statsmakterna enligt förslaget komme
att lämnas sulfitspritindustrien, stöde i rimlig proportion till de motvärden,
som för det allmännas vidkommande därav kunde ernås. Härtill
komme, att en subventionering av sulfitspritindustrien genom sina ekonomiska
och skattepolitiska konsekvenser icke torde kunna undgå att
menligt återverka bade på annan näringsutövning och på grupper av
skattedragare. I detta avseende torde förslagets konsekvenser i stort
sett drabba dels vägdistrikten och de vägskattepliktiga, dels motortrafiken,
de förra genom den nedgång i automobilskattemedlen, som följd©
med en ökad användning av skattefri sprit, den senare genom högt bensinpris.
Då vägdistrikten och de vägskattepliktiga redan nu torde bära
större bördor för vägväsendet än som vederborde, måste en ytterligare
skärpning av denna belastning anses missriktad och varken förenlig med
billighet eller rättvisa. För motortrafiken, även den hårt belastad, ställde
sig saken föga annorlunda. Handelskammaren förklarar sig för sin
del åtminstone i frågans nuvarande läge avstyrka, att särskilda åtgärder
vidtoges för att i större omfattning än redan förekomme utnyttja sulfitsprit
som inhemskt motorbränsle. Frågan örn ordnandet av sprittillverkningens
avsättningsförhållanden borde begränsas till att i huvudsak endast
gälla den tillverkning, som redan nu förefunnes, oell därvid inriktas
på de spörsmål, som i följd av potatisspritens ändrade ställning med nödvändighet
måste regleras. För säkrande av sulfitspritens avsättning föresloge
handelskammaren, att sulfitspritindustrien till den omfattning, som
motsvarade dess nuvarande tillverkningskapacitet genom legalt inblandningstvång
tillförsäkrades avsättning för all av sulfitsprit framställd motoralkohol
till ett pris så beräknat, att befintliga sulfitspritfabriker utom
täckning för sina tillverkningskostnader erliölle skälig vinst. Handelskammaren
förutsatte härvid, att sulfitspritindustrien liksom all annan
sprittillverkning, reglerades på sådant sätt, att fri tillverkning medgåves
alla redan existerande företag, så långt deras råmaterial räckte eller
kunde utnyttjas, men att tillverkningen i övrigt gjordes beroende av särskilt
tillstånd.
Skånes handelskammare förklarar sig finna förslaget örn överflyttning
av partihandeln med skattefri sprit till spritcentralen föga lyckligt; handelskammaren
förordade, att partihandeln med all annan sprit än förtäringssprit
anförtroddes åt ett självständigt, för ändamålet oktrojerat och
organiserat företag. För handhavande av de uppgifter rörande prissättning
samt kvantitets- och inblandningsreglering, som förslaget förutsatte,
föreslår handelskammaren i likhet med Sveriges kemiska industrikontor
inrättande av en särskild nämnd, vari utom representanter för staten
samtliga intressen, som därav berördes, vore företrädda.
Övriga handelskammare:
Handelskamrarna i Jönköping, Norrköping, Visby, Borås, Örebro och
Karlstad uttala sig under hänvisning till jordbrukets nödläge till förmån
för förslaget örn potatisspritens reserverande för förtäringsändamål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lil
Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Beträffande det av de sakkunniga i samband med frågan örn rationaliseringen
inom potatisbrännvinstillverkningen framförda lörslaget örn inrättandet
genom spritcentralen av ett eller ett par nya, stora brännerier
framföres invändningar av liandelskamrarna i Norrköping, Jönköping
och Borås.
Handelskammaren i Luleå anför betänkligheter mot förslaget örn avsättningen
av sprit för förtäringsändamål men förklarar sig med hänsyn
till åtgärdernas omvittnade ehuru för handelskammaren icke helt bedömbara
betydelse för jordbruksnäringen dock icke motsätta sig desammas
genomlörande.
Handelskamrarna i Gävle och Sundsvall avstyrka genomförande av förslaget
örn avsättningen av sprit för förtäringsändamål. Den rådande fria
konkurrensen rörande avsättningen av förtäringssprit borde enligt liandelskamrarnas
åsikt alltjämt bestå. Tillräckliga skäl för de föreslagna statliga
ingreppen däri förelåge icke.
Handelskammaren i Norrköping påtalar den missgynnade ställning,
som jäst- och melasspritindustrien tilldelats i sakkunnigförslaget.
Även handelskammaren i Gävle framhåller såsom en brist i betänkandet,
att detta saknar närmare förslag angående disposition av jästspriten.
Handelskamrarna i Norrköping och Borås anföra starka betänkligheter
mot förslaget örn reglerandet av avsättningen av sulfitsprit för tekniska
ändamål, särskilt till motorbränsle. För förslaget i denna del uttala sig
däremot handelskamrarna i Jönköping, Visby, Karlstad, Örebro, Gävle
och Luleå.
Handelskamrarna i Jönköping, Gävle och Sundsvall anföra betänkligheter
mot den föreslagna överflyttningen av partihandeln med skattefri
sprit å spritcentralen.
Sveriges färghandlares riksförbund förklarar sig däremot ej liava något
att erinra mot den föreslagna överflyttningen under förutsättning, att
den nya avdelning inom spritcentralen, som givetvis komme att. inrättas
för övertagande av den verksamhet, som hittills bedrivits av Aktiebolaget
Skattefri sprit, organiserades efter affärsmässiga linjer och handläggningen
av ärenden rörande återförsäljares inköp av denaturerad sprit icke
tyngdes av byråkratiska former, som fördyrade åtkomsten av varan.
Krooks Petroleum- & Oljeaktiebolag lii. fl. anför:
De till förmån för motorspritens omsättning föreslagna åtgärderna förutsatte
en långtgående medverkan från oljefirmornas sida.
Uppenbart vore att anordningen med inblandningstvång vore ägnad att
för oljefirmorna medföra en ej oväsentlig ökning av arbete och kostnader
ävensom i övrigt vissa olägenheter av praktisk art. Med hänsyn till det
ur folkhushållningens synpunkt beaktansvärda syfte, de ifrågasatta åtgärderna
vore avsedda att fylla, vore oljefirmorna emellertid beredda att
lojalt ställa sig till förfogande för anordningens genomförande.
Oljefirmorna ville erinra örn att de redan under nuvarande förhållanden
av sulfitfabrikernas försäljningsföretag övertogc ali den motoralkohol,
som där avyttrades. Inköpen skedde därvid till pris, som icke avvägts
efter priset på den försålda blandningsprodukten, lättbentylen, utan
hade denna senare tillhandahållits till ett så lågt pris, att förlust uppstått
för bolagen, ett förhållande, som även observerats av de sakkunniga.
Särskilda anläggningar för försäljning av bentyl hade av oljefirmorna
installerats i högst betydande utsträckning.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Det föreslagna inblandningstvånget måste emellertid, såsom ock i betänkandet
påpekades, mediöra en ökning av priset på allt motorbränsle,
vilket komme att för motortrafiken representera en avsevärt ökad belastning.
Helt borde enligt bolagens mening icke bortses från den omständigheten,
att motorteknikens oavlåtliga utveckling inom en måhända nära liggande
framtid kunde förändra förhållandena därhän, att andra bränslen
än bensin med eller utan spritinblandning bleve de dominerande på marknaden.
Denna synpunkt syntes böra mana till en viss försiktighet vid den
synnerligen betydande utvidgning av sulfitfabrikernas anläggningar för
sprittillverkning, som den i betänkandet angivna planen förutsatte, och
särskilt beaktas vid bedömandet av lämpligheten av att, såsom föreslagits,
binda denna produktion vid tioåriga avtal.
Enligt betänkandet skulle de grunder, som vore avsedda att gälla för
inblandningen av den av bolagen inköpta motorspriten, bestämmas av det
partihandelsbolag, som hade skyldighet att inköpa spriten från tillverkarna.
Enär det vore av synnerlig vikt, att dessa grunder fastställdes så,
att motoralkoholen vid blandningen komme till största möjliga nytta, och
denna frågas avgörande därför krävde medverkan även av den sakkunskap,
över vilken bolagen förfogade, tilläte bolagen sig förutsätta, att bolagen
sattes i tillfälle att göra sin mening hörd, innan beslut av denna
art fattades.
Kommerskollegium.
Med avseende å det i betänkandet å sid. 83 omförmälda av kommerskollegium
år 1915 avgivna utlåtandet i ämnet, erinrade kollegium till en
början, att förhållandena på detta område under de 18 år, som förflutit
sedan uttalandet gjordes, undergått betydande förändringar. Sulfitspritindustrien
hade under de gångna åren såväl i tekniskt hänseende och kvalitativt
som kvantitativt genomgått en betydande utveckling. Detsamma
kunde sägas vara fallet med framställningen av råsprit ur melass i samband
med jästtillverkningen, vilken tillverkning vid tidpunkten för kollega
berörda yttrande spelade en mycket underordnad roll.
Potatisbrännvinstillverkningen däremot företedde bilden av ett stillastående
i tekniskt och ekonomiskt hänseende, vilket i betraktande av nyssnämnda
utveckling inom de konkurrerande spritindustrierna måste anses
liktydig med tillbakagång. I synnerhet framträdande vore den brist på
rationalisering av industrien, som bland annat tagit sitt uttryck i bibehållandet
av ett stort antal små och tekniskt omoderna anläggningar,
även sådana, som vore belägna på relativt korta avstånd inbördes. Kollegiet
jämför härvid tillverkningskapaciteten hos potatisbrännerierna enligt
tabellen å sid. 28 i betänkandet med samma kapacitet hos de 18 i landet
befintliga och i gång varande sulfitspritfabrikerna. De senare tillverkade
i genomsnitt 1 miljon liter för varje — en storleksordning, som
för övrigt enligt ett uttalande av tvenne av de sakkunniga vid en fullt
modern och nyanlagd fabrik torde böra beräknas ökad till 3 miljoner liter.
I jämförelse härmed framstode potatisbränningens karaktär av en i viss
mån efterbliven småindustri eller snarare en bihantering till lantbruket
av utpräglat lokalt begränsad betydelse.
Kommerskollegium anför vidare:
»Med allt beaktande av de fördelar, som tillverkningen av potatisråbrännvin,
enligt vad som påvisats av lantbruksstyrelsen och hushållnings
-
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
sällskapen i de län, där brännerihantering bedrives, anses bereda för jordbruket
genom bättre avsättningsmöjligheter för fabrikspotatis och tillgång
till drank såsom saltfoder, måste det enligt kollega åsikt möta betänkligheter
att vidtaga åtgärder i syfte att, genom monopolisering av
det mest inbringande avsättningsområdet, för potatisspritens räkning
framkalla en ökning av en industri, som i jämförelse med andra konkurrerande
inhemska industrier på samma område kan betecknas som föga
ekonomisk.
Kollegium tillåter sig även i detta samband erinra örn de starkt skiftande
förhållanden på lolkhushållningens område och de därav betingade
växlingar i uppfattningen i hithörande frågor, som gjort sig gällande under
eiterkrigsåren. I ett den 6 mars 1920 avgivet yttrande över ett då föreliggande,
av inom finansdepartementet tillkallade sakkunnige verkställd
utredning av vissa med suliitspritens användande till förtäringsändamål
sammanhängande spörsmål m. m. erinrade kollegium, hurusom dåmera,
med en av livsmedelsiörhållandena under kristidsåren ökad skärpa den
åsikten framställts, att jordbruksprodukter, som äro användbara till folknäring
och såsom kreatursfoder, icke borde iå användas till brännvinsbränning.
Därjämte hade från nykterhetssynpunkt framhållits som en
avsevärd vinst, örn det jordbruksintresse, som dittills varit knutet vid
brännvinsindustrien, kunde därifrån elimineras.
Ehuru läget på jordbrukets område för närvarande är ett annat, synes
ej uteslutet att liknande synpunkter som de nu anförda kunna komma att
åter göra sig gäliande, exempelvis under år med dålig potatisskörd.
Erinras må även örn det betydande arbete av teknisk och kommersiell
art, som av suliitspritindustrien och dess försäljningsorganisation nedlagts
på framställning och inarbetande av fullgoda typer av konsumtionssprit
till lägre priser än dem, som gällt i fråga örn brännvin av jordbruksprodukter.
Med hänsyn till vad sålunda anförts skulle kollegium anse lämpligast,
örn företrädet för potatisråbrännvin för framställning av iörtäringssprit
begränsades till det ungefärliga omfång, tillverkningen därav haft under
senare år eller förslagsvis till högst 22 miljoner liter av normalstyrka. I
fråga örn överskjutande behov skulle i så fall andra slag av sprit — i
första hand sulfit- och jästsprit — beredas möjlighet till konkurrens.
Skulle det emellertid med hänsyn till jordbruksnäringens betryckta läge
anses oundgängligen nödvändigt att bereda odlarne av potatis den ökade
avsättning, som monopolet för potatisbrännvinet att användas till förtäringsändamål
skulle innebära — vilket enligt de sakkunnigas uppskattning
skulle motsvara en tillverkning under närmaste år av 25 miljoner liter
— torde härvid böra fästas vissa förbehåll, vilka av de sakkunnige i
princip angivits, ehuru de ej i ailo kommit till uttryck i de framlagda
författningsförslagen.
Rätten till tillverkning av potatisbrännvin, avsett till förtäring, ävensom
rätt till försäljning av sådant brännvin bör uppenbarligen, därest ej
Kungl. Majit för särskilt fall annat medgiver, vara begränsad till användning
av potatis av inhemsk skörd såsom råmaterial. Såsom villkor bör i
detta samband även gälla, att användningen av spannmål för brännvinsbränning
i potatisbränneri icke bör avse större myckenhet jin som erfordras
för framställning av det nödiga maltet. Denna kvantitet uppskattas
i den kalkyl rörande tillverkningskostnaderna i ett potatisbränneri, som
uppgjorts av ingenjör Obel-Jörgensen (bil. A, sid. 187) till eirka 2.s kilo
lii
hany lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 232.
H
114 Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
gram korn eller blandsäd per hektoliter potatis. (I yttrande av Aktiebolaget
Svensk sprit uppges halva denna mängd vara tillräcklig.)
Undantag i fråga örn ökad användning av spannmål synes endast böra
gälla skadad sådan, vilken befunnits olämplig som kreatursfoder.
Vid medgivande av den ökade rätt till bränning av potatis, som kan
betingas av en beräknad ökning i avsättningen, synes böra fästas villkoret,
att sådan ökning endast bör medgivas bränneri av lämplig storleksordning
och med i tekniskt hänseende fullgoda anordningar för driften.
Vidare bör övervägas, huruvida icke, pa sätt som föreslås av kemiska
industrikontoret, en särskild nämnd borde tillsättas, efter mönster av statens
potatismjölsnämnd, med uppdrag bland annat att lämna direktiv för
fördelningen på olika odlare av den potatis, som erfordras för bränneridriften,
samt att medverka vid fördelningen av tillverkningslicenser mellan
de olika brännerierna.
Åt nämnden, i vilken såväl jordbruksteknisk som allmänt industriell och
ekonomisk sakkunskap borde vara representerad, borde i så fall även
lämpligen uppdragas att utreda och inför Kungl. Majit föreslå skäliga
priser för såväl råvaran bränneripotatis som för därav framställt råbrännvin.
Kollegium förutsätter, att under år med dålig potatisskörd och därav
orsakade höga priser kvantiteten tillverkat och inköpt potatisbrännvin i
motsvarande grad minskas och ersättes genom råsprit av annat inhemskt
ursprung.»
Beträffande borttagande av den begränsning, som för närvarande tilllämpas
i fråga örn rätten att utvinna sprit ur melass, med eller utan sam
band med tillverkning av pressjäst, ansluter sig kommerskollegium till de
sakkunnigas förslag.
Kommerskollegium anför följande:
»Av den gjorda utredningen framgår, att råsprit, framställd ur melass,
därest denna senare kan anskaffas till under senare år gällande världsmarknadspris,
kan i prishänseende väl konkurrera med sulfitspriten. Örn
däremot melass av inhemskt ursprung betingar ett pris, som innebär uttagande
av gällande tullskydd, ställer sig tillverkningskostnaden något
högre, i varje fall beträffande melassprit framställd utan samband med
jästtillverkning.
Det synes kollegium rimligt att, i den män jäst- och melassprit ej kunna
vinna avsättning som förtäringssprit — sålunda till utökning av fastställd
kvantitet potatissprit — desamma ina i den omfattning, som motsvaras
av hittillsvarande genomsnittliga tillverkning, kunna påräkna av
sättning som teknisk sprit. Vid prissättningen borde härvid skälig hänsyn
tagas till det genomsnittliga pris, de nämnda spritsorterna kunnat be
linga under senaste tid.
Då emellertid en ökad tillverkning, även av dessa slag av sprit, i den
mån densamma är helt baserad på inhemsk råvara, måste anses ur olika
synpunkter önskvärd, torde möjligheter till avsättning även för en sålunda
utökad produktion böra beredas för jäst- och melassprit. Desamma
torde härvid i prishänseende och med hänsyn till övriga leveransbestämmelser
böra likställas med sprit, härrörande från en utökad sulfitsprit
fabrikation, rörande vilken kollegium i det följande återkommer.»
Därest omständigheterna skulle anses nödvändiggöra ett frångående av
nu tillämpade friare konkurrensmöjligheter för sulfitspriten genom införande
av ovillkorligt företräde för potatisspriten som förtäringssprit, anslöte
sig kommerskollegium till de sakkunnigas förslag, i den mån det
-
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
samma avsåge att bereda tryggad avsättning tor sulfitspritfabrikernas
nuvarande tillverkningskapacitet på villkor, vilka kunde anses innebära
full ersättning för den förlust i omsättning, som skulle förorsakas dem
genom de nya bestämmelserna. De avtal, som kunde komma att träffas
i sådant syfte, syntes i enlighet med de sakkunnigas förslag böra givas en
giltighetstid av minst 10 år, varefter frågan örn och på vilka villkor en
förlängning av desamma skulle komma till stånd borde upptagas till förnyad
prövning.
I fråga örn garanterande av avsättningen för en utökad fabrikation vid
utvidgade eller nybyggda fabriker ställde sig emellertid enligt kollega
åsikt saken, särskilt med hänsyn till prisberäkningen, något olika. Enligt
vad som iramginge av ett uttalande (sid. 102) rörande den granskning
av tillverkningskalkylerna, som verkställts genom tvenne av de sakkunniga,
hade dessa ansett, att tillverkningskostnaden vid en modern och välbelägen
fabrik borde kunna sättas cirka 3 öre lägre än den, som gällde för
de äldre fabrikerna. Härtill komme, att man borde räkna med möjligheterna,
såväl av ytterligare framsteg inom sullitspritiabrikationen som med
uppkomsten av nya spritframställningsmetoder, exempelvis ur träsocker.
Vidare borde viss hänsyn tagas till en eventuellt utökad tillverkning av
jäst- och melassprit.
Under dessa förhållanden syntes det kollegium lämpligast, örn garanterandet
av avsättningen för nytillkomna och utvidgade sullitspritfabriker
föreginges av en särskild prövning (jfr nedan), bland annat med hänsyn
till den prisberäkning, som skulle tillämpas, och att godkännandet
av avtal härom underställdes Kungl. Majrts prövning. Genom en dylik
anordning borde enligt kollegiet de betänkligheter gentemot sakkunnigas
förslag, som anförts från åtskilliga håll, bland annat av Stockholms
och Göteborgs handelskammare samt av representanter för jäst- och melasspritindustrierna,
kunna anses i väsentlig mån beaktade.
Kommerskollegium kunde icke finna, att tillräckliga skäl av de sakkunniga
anförts för överflyttande på spritcentralen av uppgiften att handhava
partihandeln med skattefri sprit av alla slag, sålunda även motorsprit.
De sakkunniga hade själva vitsordat det förtjänstfulla arbete, som av
den svenska sulfitspritindustrien genom dess försäljningsorganisationer
— Aktiebolaget Svensk sprit och Aktiebolaget Skattefri sprit — nedlagts
på beredande av en ökad avsättning av skattefri sprit för olika ändamål,
sålunda såväl teknisk och hushållssprit som motorsprit. Kollegium ansåge
sig för sin del kunna tillfullo vitsorda detta uttalande.
Belysande i detta hänseende vore —■ förutom den successiva ökningen
i avsättning, som framginge av de siffror, vilka meddelats i betänkandet
— den fortgående nedsättningen av partihandels- och detaljhandelsprisen
å teknisk och hushållssprit. Till belysande av denna prisnedsättning anförde
kollegium följande sammanställning av priser, fastställda av prissättningsnämnden
för skattefri sprit vid olika tidpunkter under senare år:
opaginerad Kontrollera mot PDF
ii6
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
r"
Partihan-
Petaljban-
Tid
delspris
delspria
öre
öre
v, 1920...........................
135
170
V* 1921...........................
......................... 87
122
V4 1922..........................
......................... 77
107
Vt 1923..........................
......................... 65
90
7* 1924...........................
......................... 54
78
V, 1928...........................
48
64
7,o 1929...........................
......................... 46
62
Vj 1932...........................
......................... 46
62
Den verksamhet, som bedreves av spritcentralen, hade sin tyngdpunkt på
andra områden än deni, som stöde i direkt samband med teknikens utveckling
och en därefter avpassad, kommersiell verksamhet. Det syntes
därför kunna starkt ifrågasättas om en åtgärd, som skulle innebära överflyttande
i större utsträckning av de uppgifter, vilka nu fylldes av aktiebolagen
Svensk sprit och Skattefri sprit, på förutnämnda bolag, och varigenom
den nuvarande nära kontakten med industrien skulle i väsentlig
mån avbrytas, skulle kunna medföra fördelar, som uppvägde olägenheterna.
Kollegium ansåge det därför lämpligast örn uppdraget såsom partihandelsorgan
för skattefri sprit och motorsprit överlämnades åt Aktiebolaget
Skattefri sprit. Detta bolag borde emellertid i så fall utvidgas i så
måtto, att det komme att representera samtliga tillverkningsgrenar för
skattefri sprit — sålunda förutom sulfitspritindustrien jämväl jästspritoch
melassprittillverkningen.
Ett huvudmotiv för de sakkunnigas förslag att överlåta partihandeln
med skattefri sprit på spritcentralen torde enligt kollegium hava varit
synpunkten, att avslutandet av långfristiga leveransavtal med producenterna
av sprit borde anförtros åt ett av dessa helt oberoende organ, vilket
kunde anses representera det allmännas intressen.
Denna fråga syntes emellertid kunna lösas på så sätt, att träffandet
av berörda leverans- och prisavtal -— eventuellt efter att desamma under
ställts Kungl. Maj:ts prövning och godkännande — uppdroges åt en nämnd,
vilken skulle, sedan densamma erhållit en mera fast organisation, med utvidgad
befogenhet övertaga de uppgifter, vilka för närvarande ålåge prissättningsnämnden
för skattefri sprit. Denna nämnd borde då även kunna
handhava utfärdandet av bestämmelser rörande inköps- och inblandningsskyldigheten
beträffande motorsprit för importörer och tillverkare av
bensin.
Slutligen gör kollegium följande allmänna uttalande:
»Av det anförda torde framgå, vilka betydande svårigheter som i själva
verket möta i fråga örn ett ur skilda synpunkter lämpligt och rättvist avvägande
gentemot varandra av olika näringars intressen vid genomförande
av en statlig reglering med karaktären av ren planhushållning på
nu ifrågavarande område. Kollegium skulle med hänsyn härtill anse det
lyckligast örn åtgärderna till potatisodlingens stödjande kunde på förut
antytt sätt inskränkas till att avse en viss, kvantitativt begränsad företrädesrätt
till avsättning för potatisbrännvin till konsumtionsändamål,
med tillfälle till konkurrens för övriga spritslag beträffande överskjutande
konsumtionsbehov.
En önskvärd vidare utveckling av sulfitspritindustrien torde i så fall
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
kunna vinnas på enklare sätt än genom inblandningstvång därigenom att
motorspriten tillförsäkrades fortsatt befrielse från beskattning (till vägunderhåll)
under en tid av minst 10 år.»
Statskontoret erinrar att 1932 års riksdag intagit en annan ställning än
de sakkunniga till frågan örn reglering av brännvinstillverkningen oell
ordnandet av avsättningen av tillverkat brännvin. Statskontoret anför
följande:
»Av bevillningsutskottets utlåtande nr 50 (betänkandet sid. 12 och följande)
angående åtskilliga i ämnet väckta motioner iramgår salunda,
bland annat, att utskottet icke kunnat ansluta sig till yrkandet örn begränsning
av tillverkningen av brännvin i samband med pressjästberedningen.
Frågan syntes i stället böra lösas genom en ändamålsenligarc
prissättning å jästbrännvin, varvid priset borde avvägas så, att tillverkaren
icke bade intresse av att bedriva tillverkningen på sådant sätt, att
större spritmängd utvunnes än som för jästproduktionens rationella utövande
kunde anses oundgängligen nödvändigt. Beträffande sulfitspritens
användning till förtäringsändamål funne utskottet skäl icke föreligga
att, på sätt i motionerna föreslagits, förbjuda tillverkning av sulfitsprit
för nyssnämnda ändamål. Därest framdeles sulfitspriten erhölle mera
avsevärd användning för andra ändamål, försvagades fabrikanternas intresse,
att densamma försåldes till förtäring. Utskottet funne det vidare
önskvärt, att det undersöktes, huruvida avsättningsmöjligheterna för
fabrikspotatis till brännerierna kunde komma potatisodlarna såvitt möjligt
till godo, oavsett örn dessa vore delägare i brännerierna eller ieke.>
Statskontoret påpekar, att de föreslagna åtgärderna endast skulle gynna
jordbruket inom en mindre del av landet. De sakkunniga hade icke heller
framlagt något förslag till den jämnare fördelning av avsättningsmöjligheterna
för fabrikspotatis, som bevillningsutskottet förordat. Att under
sådana förhållanden genomföra i andra näringsgrenar så ingripande
åtgärder, som de sakkunniga påkallat, syntes, såvitt statskontoret kunde
bedöma, icke vara lämpligt.
Det syntes statskontoret tvivelaktigt, huruvida den redan nu hårt belastade
motortrafiken skulle kunna bära den fördyring av motorbränslet,
sorn bleve en följd av tvångsinblandningen. Statistiken visade en ganska
betydlig nedgång av automobiltrafiken i landet. Såsom av betänkandet
framginge, hade lagutskottet vid 1932 års riksdag i utlåtande nr 42 i anledning
av därom väckta motioner, avvisat förslaget örn en dylik tvångsinblandning
och i stället förordat, att undersökning verkställdes för att
utreda de tekniska och ekonomiska möjligheterna att genom åtgärder på
pris- och skattepolitikens område skapa förutsättningar för ökad produktion
av motorsprit. En tänkbar utväg för vinnande av detta mål skulle
måhända vara att, såsom från sulfitspritindustriens sida gjorts gällande,
skatten på motorsprit definitivt upphävdes.
Generaltullstyrelsen bär icke tagit ställning till frågan, huruvida och
i vad mån de föreslagna bestämmelserna vore motiverade ur allmänna
synpunkter, utan begränsat sig till vad som hade avseende å införseln
till riket av i förslaget behandlade varor oell vad därmed kunde äga sani
band. Då de arbetsuppgifter, som skulle åvila tullverket enligt förslaget
lill förordning örn användande av motorsprit för inblandning i bensin,
syntes bliva föga betungande, hade generaltullstyrelsen icke något att erinra
mot de sakkunnigas förslag i denna del. Avfattningen av ifrågavarande
bestämmelser hade icke heller givit anledning till någon erinran
från styrelsens sida.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Lantbruksstyrelsen.
De sakkunnigas förslag om potatisspritens ensamrätt till framställning
av förtäringssprit syntes innebära givna fördelar för potatisbränningen
och därmed för svensk potatisodling.
Lantbruksstyrelsen ställde sig tveksam till förslaget, att spannmål skulle
utestängas från sprittillverkningen. Spannmålsfrågan i vårt land hade
kommit i ett sådant läge, att en sådan bestämmelse kanske vore olämplig.
Skulle brännvinstillverkning med spannmål såsom råmaterial komma till
stånd, borde denna i avsättningsavseende jämställas med potatisbränningen.
Beträffande brännvinstillverkningen vid jästfabrikerna anför lantbruksstyrelsen:
»Vid
begränsad brännvinstillverkning inkräktar brännvinstillverkningen
vid jästfabrikerna givetvis på möjligheten för direkta jordbruksprodukter
att vinna avsättning till brännerierna. Redan av gammalt har
en viss brännvinstillverkning ägt rum vid jästfabrikerna. Denna tillverkning
saknade ur jordbrukets synpunkter betydelse, då, såsom fallet var
före krigstiden eller före år 1915, jästfabrikerna såsom råmaterial använde
uteslutande spannmål (se betänkandet, sid. 46). Örn spannmålen förbrukades
till enbart brännvinstillverkning eller till produktion av jäst och
brännvin, var givetvis ur jordbrukets synpunkt likgiltigt.
Under krigstiden med dess brist på spannmål började emellertid melass
utnyttjas vid jästberedningen; och har utvecklingen efterhand utvecklats
i sådan riktning, att från och med tillverkningsåret 1928/1929 jästtillverkningen
i sin helhet sker med användande av melass såsom råmaterial.
Denna utveckling måste ur jordbrukets synpunkt anses beklaglig. Härigenom
har jordbruket — frånsett den betydelse avsättningen av melass
möjligen kan hava för sockertillverkningen och därmed betodlarna —
berövats icke blott fördelen av att tillhandahålla råmaterial till jästberedning
utan jämväl sett sina möjligheter till avsättning vid brännerierna
minskade.
önskvärt hade därför enligt lantbruksstyrelsens förmenande varit, örn
i detta sammanhang undersökts, huruvida icke möjlighet föreligger att
återföra jästberedningen till dess äldre form, att vara en förädlingsform
för spannmål. Melassen synes finna lämplig och ur jordbrukets produktionsförhållande
önskvärd användning till foderändamål. Till denna
fråga återkommer emellertid styrelsen i samband med frågan örn brännvinstillverkning
av melass. Ett alldeles särskilt skäl att till omprövning
upptaga frågan örn en fortsatt jästtillverkning av melass synes styrelsen
emellertid ligga däruti, att en övergång till användning av spannmål vid
jästtillverkning skulle medföra avsevärd lättnad vid avsättningen av landets
skörd härav, en ur såväl det allmännas som jordbrukets synpunkt
beaktansvärd fråga.
Enligt i betänkandet meddelade uppgifter förbrukade jästfabrikerna år
1913/1914 för tillverkning av 3.450 ton jäst 9,422 ton spannmål. Jästtillverkningen
har sedan dess stigit till sådan omfattning, att den för tillverkningsåret
1931/1932 uppgick till 9,070 ton. Skulle en tillverkning av denna
omfattning ske med spannmål som råmaterial, skulle därtill åtgå cirka
25,000 ton spannmål eller en kvantitet av stor betydelse för reglering av
spannmålsavsättningen. Denna betydelse synes så mycket större, som härför
skulle kunna komma till användning spannmål, som till följd av kvar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.) 119
narnas krav på kvalitet ogärna kominer till användning för mjöltillverk
ning.
Om jästtillverkningens ordnande på det sätt, som lantbruksstyrelsen sålunda
ur jordbrukets synpunkt finner mest rationellt — i vilket fall brännvinstillverkningen
i samband därmed är av relativt mindre betydelse —
icke befinnes lämpligen kunna komma till stånd, är det enligt lantbruksstyrelsens
förmenande av stor vikt att fullt och helt draga konsekvensen
av det genom betänkandet klarlagda sakförhållandet, att en jästberedning
enligt spritfri metod kan komma till användning utan att sänka jästens
kvalitet eller oskäligt fördyra jästen. Detta sker också om. såsom de sakkunniga
föreslagit, avsättningsmöjlighet av till förtäring avsedda sprithaltiga
drycker förbehålles brännvin, som tillverkats vid potatisbrännerierna.
»
Beträffande brännvinstillverkning av melass anför lantbruksstyrelsen
följande:
»Melass har icke endast i samband med jästberedningen kommit till användning
för tillverkning av brännvin. Icke obetydliga mängder melass
hava använts för direkt brännvinsbränning.
I samband med behandlingen av denna fråga har i betänkandet lämnats
en redogörelse för melassens användning över huvud taget.
Av gammalt har melassen huvudsakligen använts såsom foder. Därom
bär bland annat det gängse namnet fodermelass vittne. Så småningom
har melassen emellertid fått användning jämväl *såsom råmaterial vid
jästfahrikationen och för brännvinstillverkningen, varvid den undanträngt
potatis och spannmål, vilka produkter tidigare varit nära nog de enda
råmaterialen för dessa tillverkningar. Användningen av melassen till
foder har alltmer gått tillbaka. Detta beror emellertid icke därpå, att
melassens fodervärde blivit mindre uppskattat, utan, såvitt lantbruksstyrelsen
kan finna, på den prispolitik, som till följd av den höga melasstullen
kunnat tillämpas i fråga om melass.
Av betänkandet framgår resultatet av prissättningen å melass, som användes
till jäst- och brännvinsfabrikation. Lantbruksstyrelsen är i tillfälle
att för de senaste åren fullständiga dessa uppgifter med siffror i
fråga örn prissättning å fodermelass vid försäljning till jordbrukare, som
icke i egenskap av betodlare eventuellt kommit i åtnjutande av ett ur deras
synpunkt gynnsammare pris. Prisen gälla per 100 kilogram exklusive
fat, fritt fabrik i Skåne.
En fullständig sammanställning av prisläget i svenska kronor per ton
för de senaste fem åren giver följande resultat, varvid dock är att märka,
att fodermelasspriset och världsmarknadspriset å rörsockermelass avser
kalenderår och de övriga prisen det tillverkningsår, som avslutas under
respektive kalenderår:
För melass erhållna medelpriser under de senaste fem åren i kronor
per ton
Å r
!
Utfodrings-
ändamål
I
! Brännvins- | beredning
1
j Jästfabrika- tion
| Världsmark- I nadspris å
rörsocker- melass
1929........................
...................... 1 10:
137: so
lll:oo
58: 96
1930.......................
................. KO:
116:14
101: 11
81: 12
193]........................
..................... 70: —
50: 4 0
H5: 4 8
22: 4 6
1932........................
.....................i 82: 50
52: 4 9
57: 38
23: 76
1933........................
....................1 82: 60
1
26: —
.
120 Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Till ytterligare belysning av prissättningen å melass bör erinras, att
enligt betänkandet exportmedelvärdet för från landet utförd melass för
åren 1931 och 1932 uppgick till 14 respektive 24 kronor per ton.
Det enligt lantbruksstyrelsen förmenande abnorma, för att icke säga
prohibitiva tullskyddet för melass har sålunda vid prissättningen å melass
för foderändamål under de senare åren helt och fullt utnyttjats. Det är
under sådana förhållanden icke underligt, att från jordbrukets sida upprepade
gånger framförts krav på åtgärder i syfte att möjliggöra användningen
av den för foderändamål värdefulla och å världsmarknaden billiga
melassen.
Såsom i betänkandet framhålles, har lantbruksstyrelsen upprepade
gånger framfört krav på revidering av melasstullen, vilken med eventuellt
undantag för det jämförelsevis ringa antal svenska jordbrukare,
som bedriva betodling, länder Sveriges jordbrukare till förfång och onödigt
fördyrar den animala produktionen. Senast i en med kommerskollegium
gemensam, den 4 april 1929 dagtecknad skrivelse har lantbruksstyrelsen
framhållit, att melass såsom fodermedel principiellt sett borde vara
tullfri, samt att de uppgifter, som då förelågo angående jordbrukets förbrukning
av melass, vore missvisande såsom mätare av jordbrukets behov
av denna vara, då prisläget genom tullen blivit abnormt högt i förhållande
till världsmarknadspriset.
Riktigheten av lantbruksstyrelsen uppfattning i ämnet belyses klart
av ovan förebragta siffermaterial.
Att prissättningen å melass kunnat ske på sådant sätt, har, såvitt lantbruksstyrelsen
kan finna, möjliggjorts därigenom, att melassen med det
allmännas goda minne kunnat få användning på brännvinstillverkningens
och jästfabrikationens område. Örn så icke skett, hade prisläget på inlandsmarknaden
trots den prohibitiva tullen blivit ett helt annat och avpassats
så, att melassen funnit användning som foder. Ur jordbrukets synpunkt
måste särskilt med skärpa påtalas, att en avsevärt billigare prissättning
tillämpas i fråga örn melass, som användes till jästfabrikation och
brännvinsbränning. För dessa ändamål har tydligen det värde, som vid
tillverkningen kunnat uttagas, varit avgörande. T fråga örn fodermelass
har denna synpunkt lämnats ur sikte. Hellre har exportmarknaden, trots
de låga priser, som där kunnat ernås, tagits i anspråk för att vinna avsättning
för överskottet av melass.
Såsom i betänkandet framhålles. är emellertid såväl melasstullen som
rätten att tillverka brännvin av melass i viss mån bundna av det med
statsmakternas medverkan tillkomna, nu gällande avtalet angående prissättningen
å sockerbetor. I likhet med de sakkunniga finner styrelsen det
vara en fråga av största betydelse, att denna sak ordnas på ett tillfredsställande
sätt i samband med ett kommande avtal på förevarande område,
så att statsmakterna få rätt att bestämma angående såväl melasstull som
brännvinstillverkning och jästtillverkning av melass.
Såsom av vad styrelsen redan anfört framgår, synes melassen under
rådande förhållanden och med hänsyn till jordbrukets önskemål böra
komma till användning såsom foder i stället för till brännvinsberedning
och jästberedning. Ett borttagande av melasstullen skulle, såvitt lantbruksstyrelsen
kan bedöma, utan vidare föranleda en sådan ändring i
fråga örn melassens användning. Med hänsyn till önskvärdheten att
svensk marknad förbehålles svensk produktion, kan det emellertid tänkas,
att en ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande lösning av frågan även
med bibehållande av melasstullen kunde vinnas på så sätt, att melassen
för foderändamål åsättes ett av Kungl. Majit skäligt befunnet maximi
-
121
Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
pris. En nödvändig förutsättning för att en sådan åtgärd skall medföra
avsett resultat är emellertid, att möjlighet under medverkan från det allmännas
sida icke på annat sätt beredes till ekonomiskt gynnsammare avsättning
för melassen. Ur denna synpunkt anser lantbruksstyrelsen den
i betänkandet föreslagna, jämförelsevis obegränsade rätten till tillverkning
av melassbrännvin för tekniskt ändamål icke vara tillfredsställande.
Sådan tillverkning synes böra vara förbjuden eller endast medgiven efter
av Kungl. Majit i särskilda fall meddelat tillstånd.
Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla den betydelse, nu
ifrågasatta åtgärder skulle få såsom ett led i strävandena att undvika
onödig import. En ökad användning av melass till foder skulle givetvis
minska importen av kolhydratrikare fodermedel, särskilt spannmål av
olika slag.»
I huvudsak gåve de sakkunnigas förslag i fråga örn prissättningen å
potatisbrännvin icke anledning till erinran från lantbruksstyrelsen sida.
Emellertid syntes det styrelsen, som örn det av de sakkunniga utformade
direktivet kunde föranleda en sådan tolkning, att priset å potatisbrännvin
skulle bestämmas med hänsyn till de tillverkningskostnader, som i gynnsammaste
fall kunde förekomma. Med hänsyn till de sakkunnigas förslag
örn inrättande av nya särskilt moderna brännerier syntes en sträng tillämpning
av direktivet på sådant sätt kunna göra tillverkningen vid
även ekonomiskt drivna mindre eller äldre brännerier så ogynnsam,
att detta måste lända de potatislevererande odlarna till skada. En viss
försiktighet vid prissättningen funne lantbruksstyrelsen vara tillrådlig.
I princip bade lantbruksstyrelsen intet att erinra mot vad de sakkunniga
anfört i fråga örn rationalisering av driften vid potatisbrännerierna.
Lämpligheten av att lägga den ökade potatisbrännvinstillverkningcn helt
och hållet i spritcentralens bänder syntes dock kunna ifrågasättas. Det
för ef olle lantbruksstyrelsen, som örn skäl förelåge att, innan en sådan
åtgärd vidtoges, undersöka, huruvida icke genom lantmännen själva ordnade,
på andelsprincipen grundade brännerier kunde komma till stånd
för fyllande av det ökade behovet ritav potatisbränning. Under alla förhållanden
syntes sådana anstalter böra träffas, att vid a,vgöranden i
dessa och snarlika frågor jordbrukets speciella synpunkter och önskemål
kunde få tillfälle bliva framförda och göras gällande. Sålunda torde,
därest sådana avgöranden överlätes åt spritcentralen, plats i detta företags
ledning böra beredas åt representant för jordbruksintressen.
Huruvida tillräckligt starka skäl förelåge att i princip utestänga potatisbränningen
från marknaden för teknisk sprit, syntes lantbruksstyrelsen
tveksamt. Innan sulfitspriten började uppträda på marknaden, behärskade
den av jordbrukets alster producerade spriten ensam här ifrågavarande
avsättningsområden. Många skäl och därvid framför allt svårigheterna
att för närvarande vinna avsättning för jordbrukets direkta produkter
syntes tala för att sprit, framställd av dylika produkter, finge få sig förbehållen
marknaden för förtäringsändamål samt rätt till fri konkurrens
med annan sprit för tekniska behov.
Gentemot lantbruksstyrelsen framhåller Svenska sockerfabriksaktiebolaget
i en till Kungl. Majit ställd skrift, att melasstullens borttagande
icke skulle utan vidare medföra melassens användning till foder i stäk
let för till brännvins- och jästtillverkning, då fodermarknaden icke kunde
upptaga landets melassproduktion (jfr sockerbolagets ovan refererade
till kontrollstyrelsen avgivna yttrande).
122
Kungl. Martts proposition nr 232. (Bilaga.)
Sockerbolagets avsättning av melass till foderändamål utgjorde:
Foder-
Bet-
handlare
odlare
1930/1931 ................
3,375
9,468
1931/1932
3,733
10,524
1932/1933
3,000
11,500
Bolaget anför vidare följande:
»Det torde kunna antagas, att betodlarna uttagit så gott som all den
melass, tor vilken de haft användning. Om man emellertid räknar med
någon ökning, skulle man måhända kunna hoppas, att betodlarnas ute
kunna stiga till högst 15,000 ton. Då melassproduktionen inom
vårt bolag innevarande år närmar sig 55,000 ton, skulle således, för att
var melass skall vinna avsättning, den fria fodermarknaden kunna upptaga
omkring 40,000 ton, d. v. s. dess uttag skulle mer än tiodubblas. Hur
litet sannolikt detta är även vid mycket låga priser, torde även den kunna,
bedöma, sorn ej alls sysslat med hithörande spörsmål.»
Bolaget påpekar, att lantbruksstyrelsen i fråga örn priserna för meass
till klänning och jästfabrikation anfört betänkandets siffror men i
fråga örn melass till utfodringsändamål anfört minuthandelns siffror.
Detta vöre uppenbart oriktigt och vilseledande. De priser, bolaget erhölle
för melassen, vore givetvis engrospriser. Dess priskurantpris ut™
1930/1931 80 kronor för ton och vid uttag före den 1 december
1.930 70 kronor för ton. Å dessa priser lämnades såsom alltid 15 procent
rabatt till grosshandlaren, nettopriserna bleve således 68 kronor, respektave
59 kronor 50 öre för ton. Året 1931/1932 utgjorde priskurantpriserna
70 kronor for ton och vid uttag före den 1 december 1933 60 kronor
for ton eller således efter avdrag av rabatten respektive 59 kronor 50
ore och 51 kronor för ton. Åren 1932/1933 och 1933/1934 hade priskurantpriset
varit 82 kronor 50 öre för ton eller således efter avdrag av rabatt
70 kronor för ton.. När styrelsen sökte ställa melasspriserna såsom ett
hinder för avsättningen, borde styrelsen, syntes det bolaget, hava tagit
hänsyn härtill. Ännu mera borde detta hava varit fallet, då styrelsen
framkastade påståendet, att melasstullen av bolaget »helt och fullt utnyttjats».
Bolaget framliölle, att världsmarknadspriset gällde vid utländsk
fabrik, vilket medförde att bolagets pris vid export måste bliva
synnerligen lågt. Vid import av melass till landet medförde fraktkostnader
etc. en avsevärd höjning av priset: ett världsmarknadspris av 2 öre
skulle eif svensk hamn giva ett pris av 4 öre. Av det anförda ansåge bolaget
framgå, att bolaget icke fullt utnyttjat tullen. Ytterligare påpekades,
att man vid bedömande av frågan, huruvida tullskyddet utnyttjades,
icke hade rätt att taga en så obetydlig avsättning som 3,000—4,000
ton såsom underlag.
Beträffande den av lantbruksstyrelsen gjorda jämförelsen mellan me
lasspriserna för olika ändamål framhåller bolaget vidare, att den bränf»ii''^are’
varom vore fråga, nämligen Klagshamns melassbränneri, erhållit
de angivna priserna av den anledningen, att bränneriet tagit sin
melass från fabriker, där det varit en nödvändighet för bolaget att lätta
på melasslagret, såsom t. ex. Borna pa Gotland. Köparen hade i detta
fall haft att betala dryga frakter, och en jämförelse med hans fobpriser
bleve således missvisande. Beträffande jästfabrikernas priser läge dessa
som syntes något under fodermedelshandlarnas nettopriser, men vid
en jämförelse måste man här märka två saker, nämligen dels den myc
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
ket stora kvantitet, för vars avsättning bolaget på detta sätt kunnat
trygga sig på en hand, dels ock den omständigheten, att köparen här avtoge
sin melasskvantitet kontinuerligt under hela året och i cisternvagnar,
varigenom allt besvär och kostnader för melassens tappning på fat
och utlastning på järnvägsvagn besparades bolaget.
Lantbruksstyrelsen hade icke gått in på frågan, huru priserna på melass
ställde sig i förhållande till fodervärdet, vilket värde bolaget i stället
för en fullständigt överbelastad världsmarknads priser använt som utgångspunkt
vid fastställandet av priserna på melass till fodermedelshandlare.
Bolagets melasspris hade alltid lagts med en god marginal
under veteklipriset, vilket senare fodermedel hade ett något lägre fodervärde
än melassen.
Bolaget framhåller vidare, att, om. vid jästfabrikation en spannmåls
kvantitet av cirka 25,000 ton (se lantbruksstyrelsens utlåtande ovan)
skulle åtgå i stället för en melasskvantitet av cirka 17,000 ton, så följde
av de siffror, styrelsen själv haft tillgängliga och åberopat, att
spannmålen, även örn man räknade med den framställda spritens användning
till förtäringsändamål, såsom fallet hittills varit med melassjästspriten,
skulle nå ett pris av omkring 4 kronor för deciton. Örn det
kunde vara ett önskemål för vårt jordbruk att till ett dylikt pris vinna
avsättning för den ifrågavarande kvantiteten spannmål, så syntes det
bolaget mycket naturligare, att denna ställdes till fodermarknadens förfogande.
Härigenom skulle man på ett synnerligen tillfredsställande
sätt tillgodose styrelsens önskan örn en minskning av importen särskilt
av spannmål av olika slag. Och i detta sammanhang borde styrelsen
väl också hava betänkt, att spannmålen som fodermedel hade en långt
mångsidigare användning än melassen och kunde användas av varje
djurägare utan den särskilda erfarenhet i fodertekniska och dietiska
spörsmål, som användningen av melass krävde. Bolaget påpekar vidare,
att i dess yttrande till kontrollstyrelsen angivits att direkt till jästfabrikation
skulle åtgå omkring 12,000 ton melass. Denna siffra borde emellertid
icke sättas till mer än 8,000 å 10,000 ton.
Domänstyrelsen vore tveksam örn lämpligheten av de föreslagna åtgärderna,
då härigenom en icke oväsentligt ökad belastning komme att
åvälvas motortrafiken, som numera icke kunde anses intaga någon särskild
förmånsställning. En fortsatt tillämpning av de nuvarande bestämmelserna
med fördelning mellan potatisbrännerierna och cellulosaindustrien
av leveranserna av brännvin till förtäringsändamål, varvid
priset bestämdes med hänsyn tagen jämväl till det stöd, som ansåges böra
lämnas potatisodlarna, innebure att stödet komme att helt åvila köparna
av förtäringsspriten, vilket syntes böra ligga närmast till hands. En
sådan åtgärd, jämte som hittills skattefrihet för inhemskt motorbränsle
och en skäligt avvägd skatt på importerat motorbränsle, syntes styrelsen
hava utgjort en så pass lämplig grund för beredande av utvecklingsmöjligheter
för sulfitspritindustrien att mycket talade för dess tillämpning
även i fortsättningen. Styrelsen ansåge det nuvarande systemet böra
varaktigt bibehållas.
Domänstyrelsen medgåve likväl, att en garanterad avsättning av en
större kvantitet inhemsk motorsprit kunde vara ett effektivare stöd än
de nuvarande bestämmelserna om en mera fri försäljning och skattefrihet.
Skulle den av de sakkunniga föreslagna vägen beträdas, syntes det
dock styrelsen med hänsyn till nuvarande osäkra förhållanden och de stora
124 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
kapital, som sulfitspritindustrien skulle behöva nyinvestera, vara nödvändigt
med en viss garanti för förlängning av det av de sakkunniga
föreslagna 10 års avtalet på ytterligare 10 år. En utbyggnad av denna
industri ansa ges vara av största betydelse, icke blott med hänsyn till
sulfitindustriens konkurrensförmåga och därmed hela vårt skogsbruk
utan även med hänsyn till de intressen, som förelåge att inom landet
kunna producera en viss kvantitet motorbränsle.
Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap ansåge sig böra
giva siri. anslutning till vad de sakkunniga föreslagit örn avsättningen
av potatis till förtäringsändamål icke minst därför att på sådant sätt en
viss reserv av potatis i landet kunde beräknas alltid komma att förefinnas,
vilken vid behov kunde användas såsom tillskott i landets livsmedelsförsörjning.
Rikskommissionen framhölle emellertid, att i samma
mån nämnda potatisreserv på sådant sätt toges i anspråk, en av möjligheterna
för spritproduktionens upprätthållande undanrycktes. Detta
måste ur beredskapssynpunkt anses beklagligt, enär det kunde förväntas,
att behovet av sprit för motordrift och för tekniska ändamål komme
att stiga i avsevärd omfattning, därest landet skulle invecklas i krig
och det .dessutom vore av betydelse, att under ett sådant läge ej uppföda
brist på förtäringssprit för militära ändamål. Dessa förhållanden
gjorde det därför behövligt att tillse, att regleringen av potatisspritens
avsättning i fredstid åtföljdes av bestämmelser, varigenom
andra industrier, som utvunne sprit, sattes i stånd att under en avspärrningsperiod
och alldeles särskilt under krig upprätthålla och i möjligaste
mån utvidga sin spritproduktion. Rikskommissionen framhåller vidare,
att, då brännvinspotatisen näppeligen under vanliga förhållanden
kunde anses med fördel användbar för annat ändamål än brännvinsbränning,
det vore önskvärt, att odlingen i någon form förbleve reglerad i
proportion till den för året erforderliga bränningens behov. Frågan hur
detta skulle ske, behandlar icke kommissionen.
Rikskommissionen framhåller, att jästfabrikation under alla förhållanden
torde komma att fortgå även under krig, medan däremot driftens
uppehållande vid annan industriell verksamhet, där sprit utvunnes, icke
med samma grad av visshet kunde förutses. Därför vore det ur försvarsberedskapssynpunkt
av vikt. att jästfabrikerna vore i tillfälle
att underhålla den apparatur, som där funnes för framställning
av sprit. Detta åter torde vara möjligt, endast örn ekonomiska
förutsättningar för verksamhetens bedrivande vore för handen. De
sakkunniga hade sökt påvisa, att en ekonomisk drift borde kunna
upprätthållas, och rikskommmisionen ansåge det därför tillfyllest att
understryka betydelsen av att ett blivande partihandelsorgan nied skattefri
sprit gåve jästsprittillverkniugen erforderligt stöd. Melassbrännieriernas
verksamhet ägde icke ur beredskapssynpunkt samma betydelse
som jästfabrikernas.
Rikskommissionen understryker, att det ur beredskapssynpunkt vöre
synnerligen betydelsefullt, örn i fredstid tryggade avsättningsförhållanden
skapades för ali sulfitsprit, som kunde tillverkas i landet, då ett upprätthållande
och en utvidgning av sulfitspritindustrien endast under sådana
förhållanden syntes kunna vara att påräkna. Kommissionen fäster
uppmärksamheten på, att, om icke de uttalade förhoppningarna örn en
förbilligad sprittillverkning bleve uppfyllda, ett ökat minuthandelspris
på såväl bensin som lättbentyl erfordrades i samma mån produktionen
125
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
av motorsprit ökades. Ytterligare påpekar kommissionen, att, innan spritproduktionen
bleve så stor, att den medgåve uppblandning av all bensin,
vissa svårigheter måste möta för distribution och detaljförsäljning
av bensin och lättbentyl jämsides med varandra. Utgående från att svårigheterna
läte sig övervinna och med hänsyn till de betydande fördelar,
som måste tillmätas en allmännare användning av motorsprit, tillstyrkte
kommissionen förslaget i denna del.
I fråga örn förslaget örn överflyttning av partihandeln med skattefri
sprit till spritcentralen funne rikskommissionen det svårt att tro, att hos
spritcentralen bomme att förefinnas önskvärd intresserad inställning
med avseende å uppgiftens rent kommersiella sida. Huru än partihandeln
med skattefri sprit ordnades, vore det enligt kommissionen av vikt
att garantier skapades för att avsättningen av skattefri sprit bomme att
av af färsledningen kraftigt främjas.
1 stort sett har arméförvaltningen intet att erinra mot förslaget i vad
det avser avsättningen av sprit för förtäringsändamål. Emellertid framhåller
arméförvaltningen liksom rikskommissionen vikten av att under
krigstid, då det kunde bliva nödvändigt att taga i anspråk bränneripotatisen
för livsmedelsförsörjningen, förtäringssprit kunde framställas på
annat sätt särskilt vid jästfabrikerna. Enär jästen utgjorde en viktig
betingelse för underhållstjänsten i krig, bomme dessa senare alltid att
då hållas i gång i minst lika stor utsträckning som under normala förhållanden.
I händelse av krig torde enligt arméförvaltningen förbrukningen
av förtäringssprit komma att ökas särskilt med hänsyn till kravet
på tillgodoseende av den militära sjukvårdstjänstens behov.
Liksom rikskommissionen framhåller arméförvaltningen att det vore
av synnerlig vikt, att alla till buds stående möjligheter att tillverka inhemskt
motorbränsle bleve utnyttjade. Ämbetsverket tillstyrkte livligt
förslaget, att motorspriten helt oell definitivt frigjordes från beskattning,
samt förslaget örn tvångsinblandning. Den kostnadsökning, som
uppstode på motorbränslet, vore en jämförelsevis ringa riskpremie för
den trygghet, som åtgärderna innebure i försvarsberedskapshänseende.
Arméförvaltningen framhåller emellertid här, att ämbetsverket — örn
så framdeles visade sig behövligt — givetvis måste taga hänsyn till
nämnda ökning i bränslepriset vid beräknandet av erforderliga medel
för drift och underhåll av under dess förvaltning stående motorfordon.
Arméförvaltningen ställde sig tveksam mot förslagets bestämmelser
örn partihandeln med skattefri sprit. Ämbetsverket ifrågasatte, huruvida
icke det organ, som hittills på ett förtjänstfullt sätt handhaft denna
partihandel, vore bättre rustat därför jin spritcentralen.
Marinförvaltningen förutsätter, att de åtgärder, som lomme att vidtagas
skulle vara ägnade att i möjligaste mån säkerställa krigsmaktens
behov under mobilisering av ej mindre potatis än även förtäringssprit.
Liksom rikskommissionen och arméförvaltningen understryker marintorvaltningen
vikten ur försvarsberedskapssynpunkt av att sulfitsprittillverkningen
ökades. Ansträngningar borde göras för att öka denna
tillverkning, så att all bensin kunde uppblandas i den lämpliga proportionen
25 procent motoralkohol och 75 procent bensin. För att kunna
nå detta resultat borde skatt ej läggas på sulfitspriten varken hos tillverkaren
eller tillblandaren, förrän tillvcrkniugspriset genom moderna
tillverkningsmetoder så nedgått, att det blivit konkurrenskraftigt med
126 Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
bensinpriset. _ Tvångsinblandningen tillstyrktes samt fortsatt utredning
rörande möjligheterna för en ytterligare utökning av sulfitsprittillverkningen
förordades.
Enligt marinförvaltningen borde Aktiebolaget Skattefri sprit fortfarande
handhava partihandeln med skattefri sprit.
Flygstyrelsen: Huruvida alkoliolblandat bränsle utan olägenhet kunde
användas till de flygmotorer, som nu tillverkades eller som under de närmaste
åren komme att tillverkas, undandroge sig på grundval av de sporadiska
försök, som hittills uti örts inom flygvapnet eller eljest kommit
till flygstyrelsens kännedom, slutligt bedömande. Dock avsåges att, särskilt
ur krigsberedskapssynpunkt, vidare studera ifrågavarande problem
och undersöka de åtgärder, som erfordrades för undvikande av de olägenheter,
som användandet av alkoholblandat bränsle eljest kunde komma
att medföra.
Till dess att denna fråga vidare utretts, måste flygstyrelsen emellertid
avstyrka tvångsinblandning av motoralkohol i flygmotorbränslet. Vad
beträffade frågan örn tvångsinblandning av motorsprit i vanlig''bensin
för drift av motorfordon och motorbåtar syntes ur teknisk synpunkt ingen
berättigad erinran kunna göras.
Överståthållarämbetet ställer sig tveksamt emot förslaget i vad det avser
ordnandet av bränneriernas avsättningsförhållanden. Åtgärden torde
enligt Överståthållarämbetet medföra antingen minskad inkomst för
cellulosaindustrien eller ökade utgifter för förbrukarna av motorbensin.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida ej subventionen till potatisodlarna
borde lämnas på annat sätt. Möjligen kunde ifrågasättas en
fördelning mellan potatisbrännerierna. och cellulosaindustrien av leveranserna
av brännvin till förtäringsändamål, varvid priset för viss fastställd
kontingent bestämdes med hänsyn tagen jämväl till det stöd, som
ansåges böra lämnas potatisodlarna. Subventionen komme med en sådan
anordning att helt åvila köparna av lörtäringsspriten, vilket syntes
Överståthållarämbetet böra ligga nära till hands. I varje fall syntes
det knappast kunna tillstyrkas att ifrågasatt skydd gåves annat än
temporär karaktär, förslagsvis för ett år i sänder.
Det syntes Överståthållarämbetet tveksamt, huruvida med nuvarande
tillverkningskostnader för sulfitsprit motortrafiken borde åläggas bära
kostnaden för en väsentligen ökad inblandning av sprit i bensin. Överståthållarämbetet
ifrågasätter huruvida icke resultatet av tillämnade
eller pågående försök på träsockringsmetodens område först borde avvaktas,
_ innan avtal träffades örn en avsevärt ökad tillverkning av sulfitsprit
för motorändamål.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke sänkning av straffskalan
vore motiverad i 20 § förslaget till förordning örn vissa ändringar
i förordningen angående handel med skattefri sprit. Denna straffskala
syntes hava kommit att kvarstå från en tid, då ifrågavarande paragraf
behandlade lagöverträdelse av annan och allvarligare natur.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att de sakkunniga följt helt
andra linjer än som angivits av riksdagen och departementschefen.
Vad beträffar potatisbränneriernas monopol på tillverkning av förtäringssprit
framhåller länsstyrelsen, att riksdagen uttalat sig i motsatt
riktning. Örn en dylik anordning skulle låta sig genomföra utan att
draga med sig allt för vittgående konsekvenser på andra områden av näringslivet,
ville länsstyrelsen ej motsätta sig densamma.
127
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Länsstyrelsen påpekar, att spörsmålet om åtgärder för att avsättningsmöjligheterna
tor fabrikspotatis till brännerierna måtte bliva jämnare
fördelade mellan odlarna, knappast syntes vara på ett tillfredsställande
sätt behandlat.
Länsstyrelsen anser, att jästfabrikernas sprittillverkning ingalunda
bleve tillbörligt tillgodosedd genom att hänvisas till kategorien teknisk
sprit och motorsprit. Denna näring måste hava anspråk på skäligt beaktande.
För sin del ansåge länsstyrelsen tvångsinblandningen icke hava tillräckliga
skäl för sig, åtminstone icke i den utsträckning, varom här vore
fråga. Motorbränslet spelade en så stor roll i olika grenar av vår folkhushållning,
att en prisfördyring utan verkligt nödtvång icke kunde,
allra minst i dessa tider, vara tillrådlig. Skulle stödet för potatisodlarna
köpas med ett sådant belastande av all konsumtion av motorbränsle
så bomme den förstnämnda stödåtgärden att ske på bekostnad av andra,
vida mer omfattande samhällsintressen; och detta vore en osund stödpolitik.
Länsstyrelsen förbisåge därvid icke, att det vore ett viktigt
intresse att befordra avsättning av inhemsk fabrikssprit såsom driftmedel
för motorer. Men de sakkunniga bade icke ådagalagt, att ej ett sådant
syfte stöde att vinna med andra och mindre långt gående medel.
Dylika andra medel torde riksdagen liava avsett då den för nämnda
önskemål hänvisat till »åtgärder på pris- oell skattepolitikens område».
Sulfitspritindustrien själv hade endast begärt, att skatten på motorsprit
definitivt måtte upphävas. Detsamma bade förordats av 1931 års skogssakkunniga.
Även andra utvägar, som de sakkunniga ej undersökt, borde
kunna utfinnas. Under alla förhållanden framstode det som äventyrligt
att genom föreskrivande av tvångsinblandning av all inhemsk motorsprit
söka på konstlad väg framdriva en flerdubblad tillverkning av
sulfitsprit, förutsättande synnerligen dyrbara nya fabriksanläggningar.
Detta så mycket hellre sorn tekniken, enligt uppgift med framgång, arbetade
på att framställa motorer för annat bränsle än bensin, med eller
utan tillsats av sprit.
Länsstyrelsen kunde icke förorda de sakkunnigas förslag örn centralisering
av partihandeln med all sprit. Tvärtom syntes den nuvarande
anordningen medföra beaktansvärda fördelar för en tekniskt sakkunnig
och affärsmässigt aktiv samverkan mellan tillverkare och försäljningsorgan,
vilken knappast kunde förutsättas i samma grad med ett direkt
statsmonopol.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län förorda de sakkunnigas
förslag att åt potatisspriten ensam förbehölles användningen
såsom råmateriel för framställning av förtäringssprit. Förtäidngsspriten
kunde lättare än annan sprit bära den högre kostnad, som vore förbunden
med potatisspriten, och bade även sedan gammalt härrört från
potatisspriten. Detta spritslag lämpade sig även i vissa avseenden bättre
än övriga slag av råsprit för beredning av konsumtionsvara. Länsstyrelsen
framhåller särskilt, att inom länet funnes stora arealer, som
särskilt lämpade sig för potatisodling, varför denna odling för lantbrukarna
i länet vore av stor ekonomisk betydelse. Länsstyrelsen och hushållningssällskapet
tillstyrka de sakkunnigas förslag örn prissättningen
å brännvin.
I likhet med de sakkunniga ansåge länsstyrelsen och hushållningssällskapet,
att rationaliseringen torde kunna nås genom en småningom ske
-
128 Kungl. May.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
ende koncentration av brännerierna och förbättring av dessas tekniska
utrustning. I samma mån som en tryggad avsättning erhölles för potatisspriten
borde man kunna påräkna, att brännerierna i eget välförstått
intresse vidtoge alla de anordningar i detta hänseende, som kunde vara
ekonomiskt berättigade.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet anslöte sig i stort sett till de
sakkunnigas tankegång angående frågan huru avsättningsmöjligheterna
för bränneripotatis skulle kunna komma potatisodlarna i samma omfattning
till godo oavsett örn de vore delägare i bränneri eller icke.
Förslaget, att spritcentralen skulle bygga egna bryggerier avstyrkes
under hänvisning till att flera av de nuvarande bryggerierna under de senare
åren icke kunnat utnyttja hela sin kapacitet. Hänsyn härtill borde
tagas, innan nya brännerier uppfördes.
Länsstyrelsen ansåge en alltför stark koncentration beträffande förläggningen
av brännvinsbrännerierna icke vara att förorda på grund
av de stora transportkostnaderna för potatis, som skulle följa därav.
Tvärtom borde brännerierna fördelas på ett lämpligare sätt än hittills
på de olika trakterna.
Hushållningssällskapet och länsstyrelsen ansåge jästfabrikernas sprittillverkning
sakna berättigande, då det i utredningen fastslagits att jäst
av lika hög kvalitet kunde framställas med den spritfria metoden som
med den spritgivande. Sällskapet kunde icke dela den uppfattning, som
kommit till uttryck i betänkandet å sid. 49 sista stycket, att förbud för
dessa fabriker att tillverka sprit skulle medföra kapitalförstöring och arbetslöshet
genom att en del maskiner och apparater bleve överflödiga
samt koncentration av jästtillverkning till större fabriker skulle äga
rum. Denna industri borde genom ett högt pris å dess avsevärda leveranser
av alkohol under en lång följd av år hava gottgjorts för nedlagt
kapital. Någon ytterligare koncentration av jästtillverkningen vore icke
att förvänta.
Det kunde vidare knappast vara ett lands intresse att upphäva melasstullen
endast för att bereda jästfabrikerna möjlighet att i obegränsad
omfattning producera industrialkohol eller motorsprit.
Vidare framhålla hushållningssällskapet och länsstyrelsen, att en lösning
av frågan örn säkerställandet av potatissprittillverkningen i landet
i skälig omfattning måste förutsätta åtgärder i syfte att trygga sulfitspritens
avsättning. De möjligheter, som funnes att utöka sulfitspritindustriens
produktion, måste även utnyttjas. Tillverkningen av motorsprit
för inblandning i bensin borde helt övertagas av sulfitspritindustrien.
Förslaget örn överflyttning till spritcentralen av partihandeln med
skattefri sprit tillstyr kes.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Kristianstads län tillstyrka
förslaget örn potatisspritens ensamrätt till förtäringsändamål. Den efterblivenhet
i tekniskt avseende, som förelåge vid potatisbrännerierna
och som till stor del berott på den årligen minskade tilldelningen till dessa
och ovissheten angående framtiden, komme säkerligen att avhjälpas
vid förslagets genomförande.
Beträffande prissättningen å potatissprit påpekades endast, att nuvarande
förhållanden lämnade mycket övrigt att önska.
Beträffande frågan örn koncentration av bränneridriften hänvisades
till hushållningssällskapets i betänkandet delvis intagna yttrande. Ytterligare
framhålles, att örn koncentration skulle äga rum, det vore olämpligt
att ett partihandelsbolag skulle äga och sköta de storbrännerier, som
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
I betänkandet vore föreslagna att uppföras. Bättre vore, att jordbrukarna
själva med hjälp av sin egen organisation, Sveriges bränneriidkareförening,
vilken alla bränneriägare borde tillhöra, ombesörjde tillverkningen
och dess rationalisering.
Hushållningssällskapet anför vidare följande:
»Skall en planmässig odling av potatis kunna äga nan fordras ävenledes
att avsättningen ordnas fullt rationellt. Det vill synas sällskapet,
som om det vore klokt att låta en officiell potatisnämnd, så sammansatt
att alla intressen bliva beaktade, hava hand om såväl bränneri- som stärkelsepotatisen.
För att kunna nöjaktigt ordna avsättningen av potatisen
borde Kungl. Maj:t på förslag av en dylik nämnd ej blott bestämma
priset på potatis för stärkelseframställningen och mängden tillverkad
stärkelse utan även bestämma, likaledes på förslag av samma nämnd, priset
på potatis för brännvinsframställning och mängden potatisbrännvin,
som skulle tillverkas under året. Härigenom skulle Kungl. Maj:t
med nämndens bistånd kunna åstadkomma god avsättning av en riklig
skörd oell lia möjlighet att påbjuda upplagring av förädlingsprodukterna
av potatis att användas under år med otillräcklig skörd. Därest en sådan
anordning tillämpades, komme slitningarna mellan Vin- & spritcentralen
och bränneriidkareföreningen vid prissättningen att upphöra. Örn dessutom
samma nämnd finge kontrollen av matpotatishandeln örn hand.
skulle de starka fluktuationerna i potatispriset kunna motverkas. En dylik
nämnd skulle säkerligen också på samma sätt, som nu sker vid uppköpen
av potatis till stärkelsefabrikerna, kunna förmå bränneriägarna
att uppköpa en del av potatisbehovet från icke andelsägare.»
Gentemot spritcentralens påstående å sid. 204—205 i betänkandet söker
hushållningssällskapet med avskrifter av brev och intyg visa, att spritcentralen
föregående säsong inköpt potatis av handlande, som till låga
priser köpt den av jordbrukare.
Hushållningssällskapet och länsstyrelsen tillstyrka förslaget om inblandningstvång
och förslaget att sulfitspritfabrikerna på så sätt skulle
finna avsättning för hela sin produktion. För landets självförsörjning
av motorbränsle i händelse av isolering vore det viktigt att lia tillgång
till en väl rustad spritfabrikation med tillräckligt stor kapacitet.
Förslaget om partihandelns koncentrering till ett organ tillstyrkes.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Malmöhus län tillstyrka
förslaget i vad detsamma avser reglerandet av avsättningsmöjligheterna
för olika slag av sprit. Sällskapet sympatiserade med av de sakkunniga
föreslagna åtgärderna i syfte att de med brännerinäringen förknippade
fördelar skulle komma så många potatisodlare som möjligt till del. Samtidigt
holle sällskapet före, att möjligheter förefunnes att förmå även nu befintliga
brännerier att i större utsträckning och till bättre Tiris än hittills
skett från utomstående inköpa potatis. Genom sitt inflytande vid
prissättningen å brännvinet torde det allmänna kunna utöva påverkan
i donna riktning.
Hushållningssällskapet förordar mindre brännerier med hänsyn till
drankens stora betydelse för kreatursskötsel!!. Hänsyn härtill borde
även tagas vid anläggandet av eventuella nya brännerier, vilka vidare
borde läggas på older, där äldre brännerier icke funnes.
Jämväl länsstyrelsen förordar mindre brännerier, da en koncentration
skulle försvåra transportmöjligheterna av potatis och drank. I likhet
Hiliana lill riksdagens protokoll W3''i. I sand. Sr ‘23?. !»
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
med de sakkunniga anser även länsstyrelsen, att genom, bland annat, en
väl avvägd prissättning en viss rationalisering borde uppnås. Om i enlighet
med spritcentralens uppslag en anläggning av ett eller två större
brännerier skulle ifrågakomma, borde dessa förläggas å sådan plats, att
potatisodlare, vilka icke vore bränneridelägare, finge sina intressen tillgodosedda.
Mot de sakkunnigas förslag till ändringar i förordningarna angående
dels tillverkning och beskattning av brännvin, dels försäljning av rusdrycker
och dels handel med skattefri sprit hade länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län icke något att erinra.
Länsstyrelsen framhåller, att en ökad tillverkning av sulfitsprit givetvis
skulle hava en stor betydelse icke blott för sulfitindustrien utan jämväl
för landets självförsörjning på motorbränsleområdet. Emellertid
ställde sig länsstyrelsen tveksam, huruvida de föreslagna anordningarna
skulle komma att medföra de fördelar härutinnan, som därmed avsetts.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Skaraborgs län tillstyrka
förslaget i vad det avser ordnandet av lantbruksbränneriernas avsättningsförhållanden.
Hushållningssällskapet påpekar särskilt, att, såsom
även de sakkunniga framhållit, tillfälle borde beredas att i lantbruksbrännerierna
ej blott begagna potatis utan även där nyttiggöra skadad
eller mindervärdig spannmål, vilket vore av stor betydelse under dåliga
skördeår av potatis. Kreatursbesättningarna kunde eljest under sådana
är tillbakasättas genom på grund av minskad bränning utebliven dranktillgång.
Beträffande priset å råbrännvin anför hushållningssällskapet följande,,
vari länsstyrelsen instämmer:
»För att såväl potatisodlingen som bränneridriften skall lämna sina
utövare skälig ersättning, fordras dock att priset å råbrännvin sättes så
högt, att omkostnaderna täckas och nödig handelsvinst lämnas. Det synes
förvaltningsutskottet, som örn de beräkningar av tillverkningskostnaderna
vid ett fabriksbränneri, som uppgjorts, äro alltför snävt tilltagna,
varför dessa ej böra i nämnvärd utsträckning läggas till grund för
beräkning av kostnaden för framställning av sprit i mindre skala som
binäring till jordbruk.»
Länsstyrelsen och hushållningssällskapet biträda sakkunnigas förslag
att icke ■ genomföra en centralisering av bränneridriften. De avstyrka
förslaget örn inrättande av stora brännerier för spritcentralens räkning.
I stället vore det av vikt att lantbruksbrännerierna bereddes tillfälle att
i möjligaste mån utnyttja sin tillverkningskapacitet, varigenom omkostnaderna
skulle minskas och en jämnare vinterutfodring av kreaturen
vunnes.
Länsstyrelsen hade icke något att erinra mot förslaget örn tvångsinblandning
av sprit i bensin, under förutsättning att bränslepriset icke
genom inblandningen avsevärt fördyrades. Användningen av inhemskt
bränsle medförde nämligen förutom uppmuntran åt de näringar, som
vore sysselsatta med tillverkning därav, även viss förbättring i handelsbalansen
gentemot utlandet genom minskning av bensinimporten. Länsstyrelsen
framhölle emellertid önskvärdheten av att i det föreliggande
förslaget till förordning i ämnet måtte intagas uttrycklig föreskrift därom,
att för inblandningen skulle fastställas sådana grunder, som säkerställde
erhållandet av ett fullgott bränsle för motorfordon.
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker förslaget att åt potatisodlarna
förbehölles ensamrätten att leverera råvaran vid tillverkning av
brännvin till förtäring. Förutsättning för förslagets genomförande borde
dock enligt länsstyrelsen vara, att inköpspriset på råbrännvin avvägdes
så, att inköpspriset på bränneripotatis icke komme att överstiga det
pris, som erkölles för annan fabrikspotatis. Skulle så icke bliva förhållandet,
komme vissa potatisodlare i privilegierad ställning.
Länsstyrelsen ansåge att det såväl med hänsyn till landets självförsörjning
som till handelsbalansen vore av största betydelse, örn ett effektivt
motorbränsle kunde framställas av inhemsk råvara till konkurrenskraftigt
pris. Länsstyrelsen anför emellertid vidare:
»Enligt länsstyrelsens mening kunna berättigade invändningar framställas
mot statliga åtgärder i syfte att stimulera fram en ökad tillverkning
med tvångsförsäljning av sulfitsprit, då framställningskostnaden
—- utom ränta och amortering på fabriksanläggningen — ställer sig omkring
tre gånger importpriset på bensin. I 1931 års skogssakkunnigas
betänkande antydes nya metoder för fabrikation av motorsprit genom
direkt framställning av förjäsbart socker ur träsubstansen. De sakkunniga
framhålla att en förarbetning till motorsprit av träsocker, framställt
genom dessa nya metoder, sannolikt skulle ställa sig särskilt ekonomiskt
gynnsam, därest den kombinerades med sulfitsprittillverkning.
Genom dessa fabrikationsmetoder vinnes ökad avsättning av sådant avfallsvirke
o. dyl., som nu icke kail vinna avsättning. Den sistnämnda
frågan är av allra största betydelse för skogsbruket i landets skogrika
trakter. Ett nyttiggörande av avfallsvirket skulle medföra ökade arbetstillfällen
och bättre skogsvård. Enligt länsstyrelsens mening är frågan
om ett bättre utnyttjande av småvirket och virkesavfallet i våra
skogar av den stora vikt, att intet får eftersättas från statsmakternas
sida för underlättande av försöksarbetet med tillverkning av motorsprit
genom direkt förscckring av trä. Häremot kan invändas att genom en
sådan sprittillverkning de organiska ämnen, som icke kunna tillvaratagas
vid sulfitcellulosatillverkningen, i fortsättningen som hittills, komma
att gå förlorade. Denna i och för sig betydelsefulla fråga erhåller
likväl en annan belysning örn sprittillverkning av sulfitlut ställer sig så
kostsam, att förbrukarna tvingas betala ett mycket högre pris för spriten
än vad importpriset är för bensin, utan att i spritens försäljningspris
ingår någon ersättning för sulfitluten.
Mot de sakkunnigas förslag örn tvångsinblandning av sprit i den bensin,
som försäljes till motorbränsle, synes icke vägande invändningar
kunna göras. Enligt länsstyrelsens mening kan det likväl ifrågasättas,
örn det är lämpligt vidtaga en sådan åtgärd förrän tillverkningen av
motorsprit nått en större omfattning.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:
»Länsstyrelsen har icke ansett sig böra närmare ingå på frågan örn behövligheten
och lämpligheten av att för tillverkning av konsumtionssprit
räkna med potatis (och spannmål) i den ökade omfattning och de former
sakkunnige föreslagit. Inom den begränsade ram för fri handel, som på
hithörande område kan ifrågakomma, är det en svaghet om icke bland
annat sulfitspriten tillmätes don anpart, som betingas av sakliga konkurrensskäl,
utan hänvisas till avsättning enbart för motordrift och vissa
tekniska ändamål.
För Gävleborgs läns vidkommande iir frågan om sulfitspriten tydligen
132
Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
av särskilt intresse, i det att sex av länets 7 sulfitfabriker tillverka sadan.
Utan att här kunna bedöma självkostnadsberäkningar m. m. i samband
med den föreslagna blandningen av sulfitsprit med annat motorbränsle,
vill länsstyrelsen, med ovannämnda reservation, i princip tillstyrka sakkunnigas
förslag såsom ägnat att ändock skapa viss trygghet för spritfabrikernas
bestånd och därmed ökad beredskap på hithörande bränsleområde,
förutsatt givetvis att villkoren bestämmas så, att de möjliggöra
fabrikernas ekonomiska drift och amortering.»
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar sig icke i frågan, örn en åtgärd
i enlighet med förslaget vore nationalekonomiskt nödvändig med
hänsyn till behovet av att skydda potatisbrännvinstillverkningen. Den
för länet ekonomiskt så betydelsefulla sulfitspritindustrien syntes emellertid
härigenom komma att tillfogas avsevärt men. Företagarna på sistnämnda
industris område, som i förlitande på den av statsmakterna genom
förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning
av brännvin godtagna principen örn fri konkurrens i fråga örn användningen
av olika tillverkade brännvinssorter på sulfitspritfabrikerna nedlagt
ett anläggningskapital av mer än 20 miljoner kronor, syntes hava berättigade
anspråk på att icke sulfitspritens avsättningsområden bleve kringskurna
genom förnyad förändrad lagstiftning. Endast örn en förnyad ingående
undersökning med en noggrann avvägning av fördelarna och nackdelarna
för landet i dess helhet gåve stöd åt de sakkunnigas förslag, borde
detta genomföras.
Länsstyrelsen framhåller den stora ekonomiska betydelsen som spörsmålet
örn främjande av inhemsk sprittillverkning till motorbränsle ägde.
Ett synnerligen verksamt medel till utsträckning av denna tillverkning
vore att skattehotet å motorsprit definitivt avlägsnades. Vid överläggningar
inför länsstyrelsen med industrimän på området hade detta framhållits
såsom en nödvändig förutsättning. Skulle tillverkningen beskattas,
skulle ej allenast all utveckling på området hämmas, utan skulle jämväl
driften vid de nu i gång varande sulfitspritfabrikerna komma att
nedläggas, enär tillverkningen under sådant förhållande icke skulle bliva
ekonomiskt lönande. Länsstyrelsen ansåge med hänsyn till den ekonomiska
betydelsen av ett tillvaratagande i full utsträckning av de biprodukter,
som uppstode vid sulfiteellulosatillverkningen, att dessa synpunkter
borde ägnas synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Länsstyrelsen i Västerbottens län hade ingen anmärkning mot att föreskrift
meddelades rörande tvångsinblandning. Däremot vore länsstyrelsen
tveksam huruvida de föreslagna formerna för denna frågas ordnande
vore de lämpligaste.
I fråga örn ordnandet av tillverkningen av inhemsk förtäringssprit
framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län, att förslagets genomförande,
under förutsättning att behovet av förtäringssprit komme att förbliva någorlunda
konstant, skulle innebära krav på avsevärd höjning av produktionen
av potatissprit. De sakkunniga, som visserligen undersökt skilda
möjligheter för en sådan produktionsökning, hade emellertid lämnat öppen
frågan örn sättet för en dylik produktionsökning. Vid sådant förhållande
och då därjämte för länsstyrelsens bedömande undandroge sig frågan
huruvida det sydsvenska jordbruksintresse, som genom den föreslagna regleringen
skulle komma att avsevärt gynnas på övriga industrigrenars be
-
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
kostnad, vore av sådan, dignitet, att detsamma borde givas statligt skydd
i föreslagen omfattning, funné länsstyrelsen sig böra avstå från ställningstagande
till denna del av förslaget.
I fråga örn det föreslagna inblandningstvånget framhåller länsstyrelsen,
att spörsmålet huruvida motortrafiken skäligen kunde tåla en ytterligare
beskattning, vilket de sakkunniga ieke undersökt, torde tarva en
närmare utredning. Endast för så vitt en sådan undersökning kunde giva
jakande svar på denna fråga, funne länsstyrelsen sig kunna tillstyrka
denna del av förslaget.
Kungl, automobilklubben, i vars yttrande ett hundratal med klubben
samarbetande organisationer instämma, bestrider lämpligheten och rättmätigheten
av de föreslagna åtgärderna, som skulle innebära att motortrafikanterna
skulle betala den hjälp, som av nationalekonomiska hänsyn
ansåges böra bringas brännvinsbränningen och sulfitindustrien. Statsmakterna
hade i sådan grad utnyttjat automobiltrafiken sein skatteobjekt,
att automobilbeståndet nedgått.
Klubben framhåller, att de högre egenskaper, som motorspritbränsle
ägde jämfört med bensin och som enligt de sakkunniga motiverade högre
pris, endast kunde tillgodogöras i motorer, vars kompression anpassats
därför. Användes motorspritbränsle i form av lättbentyl i lågkomprimerade
motorer, bleve bränsleåtgången för samma effekt cirka 11 procent
större, än örn enbart bensin brukades. Enligt de sakkunnigas beräkningar
skulle endast en mindre del av den importerade bensinen uppblandas, varav
följde att flertalet automobilmotorer fortfarande bomme att vara avsedda
för enbart bensindrift. Klubben framhölle i samband härmed nödvändigheten
av att distributionen anordnades så att för motorspritbränsle
avsedda motorer erhölle tillräcklig tillgång till sådant bränsle.
Med hänsyn till den snabbhet, varmed motortekniken utvecklats ifråga
satte klubben, huruvida det vore lämpligt, att det av de sakkunniga före
slagna avtalet mellan spritcentralen och sulfitspritindustrien träffades
för så lång tid som 10 år. Visserligen vore det möjligt, att tillverkningen
av motoralkohol icke kunde drivas upp till önskad höjd, utan att producenterna
erhölle tillfredsställande garantier för varans avsättning, men
någon säkerhet för att örn 10 år det allmänna drivmedlet i motorer vore
bensin eller motorsprit eller blandningar härav, kunde näppeligen sägas
förefinnas.
Klubben vore icke övertygad om, att icke andra utvägar än tvångsinblandning
stöde till buds till sulfitspritindustriens upphjälpande.
För den händelse tvångsinblandning av sulfitsprit ändock bomme att
påbjudas, ansåge sig klubben böra påpeka nödvändigheten av att föreskrifterna
härför toge hänsyn till den redan skönjbara tekniska utvecklingen
och möjliggjorde för bensin firmorna att tillhandahålla motorbränsle
jämväl med annat blandningsförhållande jin som nu användes för lättbentyl,
ävensom enbart motorsprit.
Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund.
Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges trafikbilägares
riksförbund framhålla, att do föreslagna åtgärderna till främjande
av användningen av inhemskt motorbränsle icke skulle verka befordrande
på spritindustriens kvalitativa utveckling. En förstatligad inköpsorganisation,
som fastställde inköpspriset på motorspriten efter tillverkningskostnaderna,
skulle icke befordra fabrikationens tekniska utveckling, då
134 Kungl. Majlis proposition nr 232. (Bilaga.)
intresset att förbilliga framställningen därvid helt bortfölle. Vidare påpekas,
att fördyringen av icke blott spritblandad utan även oblandad bensin
säkerligen skulle uppväcka missnöje hos förbrukarna och göra den
svenska spriten impopulär. Vad beträffade det föreslagna 10-årskontraktet
mellan partihandelsbolaget och sulfitspritindustrien vore detta ekonomiskt
vådligt på grund av omöjligheten att för närvarande förutsäga
utvecklingen på motorområdet. Rörande de motortekniska och försäljningstekniska
svårigheter, som skulle följa av det föreslagna inblandningstvånget
hänvisades till professorn Hubendicks artikel »Brännoljemonopolet
från teknisk synpunkt» i häfte 42 av Teknisk tidskrift. Den enklaste
och för alla parter billigaste lösningen vore införande av definitiv skattefrihet
för den inhemska motorspriten.
Mo och Domsjö aktiebolag, Forss aktiebolag, Öhrvikens aktiebolag och
aktiebolaget Robertsfors, vilka bolag hittills drivit sulfitcellulosaindustri
utan sprittillverkning, men vilka representerade en väsentlig del av de
möjligheter till nyanläggningar av sulfitspritfabriker, varmed de sakkunniga
kalkylerat, framhålla, att det nuvarande tillståndet icke kunde betecknas
som tillfredsställande. De instämma till alla delar i den skildring
av det nuvarande läget, som de sakkunniga givit i sitt betänkande
sid. 64 o. f. De förklara sig vidare villiga att träda i underhandling med
partihandelsbolaget örn 10-årskontrakt rörande leverans av motoralkohol
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits av de
sakkunniga. De förorda förslaget örn överflyttning av partihandeln med
skattefri sprit på spritcentralen.
II. Statlig reglering av brännoljeimporten.
Aktiebolaget Svensk sprit, som vore av den uppfattningen att ett monopol
icke skulle kunna tillhandahålla förbrukarna motorbränsle till lägre
priser än de, som nu noterades i den fria handeln, samt att förslaget örn
tvångsinblandning kunde genomföras utan bränslemonopol, anslöte sig
till doktor Kempes reservation.
Kontrollstyrelsen yttrar endast här, att styrelsen icke hade något att
erinra mot de sakkunnigas förslag i vad anginge styrelsens befattning med
kontrollen över tillverkningen inom riket av brännoljor.
Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Svenska
eellulosaföreningen, samtliga handelskammare, Sveriges köpmannaförbund
samt oljebolagen förklara sig samfällt med bestämdhet motsätta sig
införande av det föreslagna monopolet. Flertalet av omförmälda sammanslutningar
ansluta sig till de synpunkter, som anförts i reservationen
av doktor Kempe.
Sveriges industriförbund uttalar starka farhågor för att en monopolisering
av partihandeln med brännoljor skulle medföra antingen en mer eller
mindre avsevärd fördyring av motorbränslet eller ock en mer eller mindre
väsentlig reduktion av de betydande intäkter, som för närvarande inflyta
på grund av bensinskatten. Sannolikt vore, enligt industriförbundets
mening, att båda dessa eventualiteter komme att bliva en följd av det
ifrågasatta monopolet. Industriförbundet understryker, hurusom ur handelspolitiska
synpunkter ett statligt oljemonopol kunde komma att med
-
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
föra allvarliga olägenheter. Beträffande de sakkunnigas utkast till förordning
i ämnet vore det en betänklig brist, att däri ej några som helst
bestämmelser örn ersättning åt de nuvarande oljebolagen för förlorad näringsverksamhet
funnes upptagna.
Sveriges kemiska industrikontor anser icke de av de sakkunniga anförda
motiven för införande av oljemonopol övertygande. I)e sakkunnigas
antagande, att bensinbeskattningens rent tekniska sida skulle kunna
bättre och lättare ordnas genom monopolisering, holle enligt industrikontorets
mening icke streck. Industrikontoret, som under en följd av år med
största intresse följt brännoljeimporten och produkternas kvalitetsförändringar,
hade icke erfarit, att några svårlösliga eller olösliga frågor rörande
de importerade kvaliteterna uppstått. Inom tullverket funnes för dylika
frågor särskilt utbildad expertis. Antagandet, att ett monopolföretag
skulle kunna inköpa motorbränsle billigare än de nuvarande sinsemellan
konkurrerande importfirmorna, funne industrikontoret mindre sannolikt.
De förefintliga, stort tilltagna distributionsapparater inom branschen,
vilka, enligt vad industrikontoret erfarit, överträffades av förhållandena
i vissa andra länder, vore enligt industrikontorets åsikt icke skäl för
monopolisering. Mot de sakkunnigas uttalande angående den större smidigheten
i arbetsmetoderna hos ett monopolföretag ville industrikontoret
.anföra avvikande mening. Det vore ock enligt industrikontorets åsikt en
betydande skillnad mellan att upprätta ett monopol för lyx- eller njutningsmedel
och ett monopol för en så allmänt använd nödvändighetsvara
som motorbränsle.
Svenska cellulosaföreningcn biträder den av doktor Kempe avgivna
reservationen. Ett inblandningstvång kunde enligt cellulosaföreningens
mening mycket väl genomföras utan samband med ett bensinmonopol.
Av liandelskamrarna uttala flertalet bestämda gensagor mot de kraftiga
Ingrepp i den enskilda företagsamheten, som det föreslagna genomförandet
av ett statsmonopol å förevarande område skulle innebära.
Stockholms handelskammare anför, att enligt dess åsikt högst tyngande
skäl borde förebringas, innan sådana ingrepp föresloges. De skäl,
som av de sakkunniga förebragts till stöd för monopoltanken, vore enligt
handelskammarens mening icke av den art att de med nödvändighet förutsatte
anlitandet av monopol för oljehandelns bedrivande. Handelskammaren
tvivlade allvarligen på den ekonomiska bärigheten hos det planerade
statliga monopolföretaget. Örn man bortsåge från de för ett dylikt företag
föreliggande möjligheterna att fördyra det tillhandahållna motorbränslet,
skulle enligt handelskammarens mening monopolet redan från
början bli en dålig affär. Att det inhemska marknadspriset å bensin
skulle genom ett statsmonopol kunna nedbringas holle handelskammaren
för sin del icke för troligt. Fara vore, att de stora utliindska oljeföretag,
vilka f. n. hade intresse av att här bevara sin efter hand förvärvade kundkrets
och därför vore nödsakade att iakttaga viss återhållsamhet i fråga
om prissättningen, vid införande av statsmonopol skulle komma att genom
gemensamt uppträdande söka tilltvinga sig helt andra förmåner i prishänseende,
iin dem de f. n. kunde utvinna. Handelskammaren understryker
de handelspolitiska risker, som ett monopol skulle föra med sig. Handelskammaren
anmärker slutligen därpå, att enligt de sakkunniga ingea
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
som helst ersättning skulle lämnas oljebolagen för förlorad näringsverksamhet.
Skånes handelskammare förklarar sig icke av sakkunnigutredningen
huva blivit övertygad örn att bensinhandeln oell bensindistributionen handhafts
på sådant sätt, att därigenom konsumenternas eller andra allmänna
intiessen hotats eller trätts för nära. Några missförhållanden i nu antydda
avseenden hade ej kunnat påvisas. Ej heller hade handelskammaren övertygats
örn att bensinhandelns förstatligande i något avseende skulle medföra
verkliga fördelar. Olägenheterna vore dess mer framträdande.
Liknande synpunkter anföras av övriga handelskammare.
Sveriges färghandlares riksförbund förklarar sig hysa farhågor för att
vid införande av statligt oljemonopol staten skulle genom uppgjord generalplan
inskränka antalet bensindetaljister, måhända ransonera »rättigheter»
att sälja bensin, fixera låga utförsäljniugspriser till konsumenternas
förmån och i allmänhet ingripa reglerande på hela rörelsens utövning.
Enligt riksförbundets mening hade detaljförsäljningen av bensin nått en så
komplicerad kommersiell organisation i vårt land och hade däri investerats
så mycket av rent inhemskt kapital och arbete, att det måste betraktas som
en uppgift av skrämmande dimensioner och konsekvenser att anknyta hela
affären till en statens monopolinrättning.
Kooperativa förbundet framhåller den stora betydelsen av att det allmänna
erhölle inflytande på prisregleringen på förevarande område och
att ett ingripande i statens och konsumenternas intresse mot de internationella
oljekoncernernas missbruk av sin makt skedde. Förbundet anser
emellertid att man icke utan mycket allvarliga skäl borde företaga de ingrepp
på oljemarknaden, som i betänkandet ifrågasatts. Beträffande sättet
för ingripandet uttalar förbundet endast, att det i betraktande av de starkt
framträdande tendenserna inom den internationella trust- och koncernvärlden
i dess helhet att vilja behärska även råvarutillgångarna vore av
vikt för staten att säkerställa egna råoljetillgångar genom att inköpa eller
intressera sig i oljekällor. Tillfället vore med all sannolikhet för närvarande
gynnsamt för dylikt intresseförvärv. Förbundet påpekar att så skett
i vissa främmande länder t. ex. Frankrike.
Sveriges köpmannaförbund befarar stora olägenheter för detaljhandlarna
av ett partihandelsmonopol inom branschen.
Krooks Petroleum- & Oljeaktiebolag in. fl. peka inledningsvis därpå, att
förutsättningen för de sakkunnigas undersökning örn ett statsmonopol på
brännoljor enligt direktiven skulle vara, att det eftersträvade stödet åt den
svenska motorspritens avsättning icke kunde vinnas på andra vägar. Då
den framlagda planen rörande motorspritens avsättning för sitt genomförande
ingalunda krävde något statsingripande ifråga örn oljehandeln,
borde enligt bolagens mening de sakkunniga ha funnit sig sakna anledning
att till närmare prövning upptaga tanken på ett statsmonopol på
brännoljor.
I fråga örn de sakkunnigas mest vägande motivering för införandet av
statsmonopol, svårigheterna för skattemyndigheterna vid bestämmande av
vad som vore att betrakta som skattepliktig olja, anföra bolagen ungefär
enahanda synpunkter som kemiska industrikontoret.
137
Kungl. Marits proposition nr 232. (Bilaga.)
Vad. anginge frågan om inköpspriset för bensin, så borde, innan denna
fråga närmare berördes, förutskickas, att av betänkandets egen utredning
franninge, huru moderata oljebolagens utförsäljningspriser inom landet i
själva verket varit. Farhågorna för att bolagen i framtiden skulle pressa
upp priserna över rimliga gränser vore också helt oberättigade. Örn bolagen
skulle söka fastställa priser, vilka icke stöde i rimligt förhållande till
världsmarknadens läge, bleve den omedelbara följden, att andra säljare
komme att uppträda på den svenska marknaden oell erbjuda brännoljor
till billigare priser. Garantien mot varje försök att pressa priserna över
kommersiellt betingade gränser läge bos en ständigt förefintlig konkurrens,
vilken på brännoljeområdet med dess världsomspännande omfattning vöre
verksammare än inom de flesta andra grenar av handeln.
De handelspolitiska riskerna understrykas.
Beträffande bolagens ekonomiska förhållanden påpekas, att de sakkunniga
uppehållit sig särskilt vid de bokförda värdena av bolagens tillgångar
samt vid en förment förekomst av överorganisation ifråga örn anläggningarna.
Vad först tillgångarnas värde beträffade, där huvudanmärkningen byggde
på påståendet, att avskrivningarna skulle lia varit för låga, bestrides
riktigheten härav på det bestämdaste. Tillgångarna vore upptagna icke
blott till fullt betryggande värden utan så lågt, att de verkliga värdena
läge högre, i vissa fall ej oväsentligt högre.
Innebörden av antagandet örn överorganisation syntes vara, att, örn oljebolagens
rörelse under nuvarande förhållanden startades, så skulle den
kunna upprättas med mindre kapitalutlägg än som förut investerats i anläggningar
och drift. Den utbyggnad av bolagens detaljliandelsorganisation,
örn vilken här i främsta rummet vore fråga, verkställdes under åren
1929—1930 och företogs vid en tidpunkt, då omsättningen av bensin gick
språngartat i höjden. Självfallet inbjöd ett sådant läge till åtgärder från
försäljarnas sida, varigenom distributionsnätet ytterligare utvecklades för
att möta den starkt uppåtgående konsumtionen. När sedan depressionen
hastigt bröt in, fortgick expansionen i försäljningen icke i samma takt som
förut, och bolagen lingö uppleva, att även deras yttre apparat blev större
än som betingades av läget. Sett från denna kortsiktiga horisont kunde
man måhända tala örn överorganisation. Den fråga, det för närvarande
gällde att ställa, vore emellertid icke närmast, hur detaljhandelsorganisationen
skulle skäras ned, utan hur länge man skulle nödgas vänta, tills omsättningsvolymen
svällde, så att den kunde fylla det hölje, som tillskurits
för dess krav.
Med siffror vilja oljebolagen påvisa, huru orimligt överdriven hela föreställningen
örn överorganisationens ekonomiska betydelse är. De sakkunnigas
förhoppning att genom en topphuggning av organisationsapparaten
kunna avsevärt nedbringa marginalen mellan parti- och minutpris, vore
föga mer än en chimär.
Även vad driftskostnaderna beträffade vore besparingsmöjligheterna vid
en eventuell centralisering minimala. Den största och måhända enda verkliga
besparingen för ett centralt företag, som övertoge hela brännoljehandeln,
läge inom förvaltningskostnadernas område. En företagen uppskattning
med hänsyn till förhållandena här i landet gjorde emellertid troligt,
att den kostnadsminskning, örn vilken liär kunde bli fråga, näppeligen
kunde beräknas uppgå till ens \;i öre per liter försåld vara.
Anmärkningar riktas mot de av de sakkunniga föreslagna ersättnings
grunderna.
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Betydelsen av oljehandeln för de personer, som därav hade sin utkomst,
belyses. Det antal personer, som hade sin hela eller väsentliga inkomst av
oljehandeln, uppginge till omkring 6,000 med en total årsinkomst av 17.6
miljoner kronor, medan antalet av dem, för vilka denna handel vore att
betrakta såsom biförtjänst, utgjorde omkring 30,000 med en årlig inkomst
av cirka 13 miljoner kronor. Antoges, att försörjningsplikten för
de i oljehandeln sysselsatta personerna omfattade i genomsnitt två människor,
framginge, att den svenska brännoljehandeln i större eller mindre
utsträckning berörde 108,000 personers existens.
Aktiebolaget Naftasyndikat bemöter i likhet med de övriga oljebolagen
de sakkunnigas påståenden örn överorganisation inom branschen. Beträffande
Naftasyndikat saknade i varje fall berörda påstående grund. Att
framhålla vore, att sedan Naftasyndikats tillkomst konkurrensen varit och
vore alltjämt så stark, att oljebolagen av ren självbevarelsedrift måste
undvika alla onödiga kostnader och följaktligen även överorganisation. —
Vad anginge övriga av de sakkunniga framförda synpunkter kunde dessa
möjligen för 7 ä S år sedan hava haft ett visst berättigande. I och med att
de ryska oljeprodukterna på allvar vunnit verkligt fotfäste på den svenska
marknaden, hade en fullt tillräcklig och effektiv motvikt uppstått till de
engelsk-amerikanska oljeintressena i Sverige. Därmed vore även faran för
prisuppskörtning eller över huvud för omotiverade prisstegringar på oljeprodukterna
i Sverige överstånden.
Bilägarnas inköpscentral, förening u. p. a., uttalar sin stora tillfredsställelse
över den av de sakkunniga utförda utredningen rörande oljehandeln.
Genom sagda utredning hade den allmänna opinionens uppmärksamhet
riktats på ett problemkomplex, som enligt inköpscentralens mening vore
av synnerligen stor betydelse för det svenska folkhushållet. Alltför länge
hade den svenska bensinhandelu fått handhavas utan skäligt hänsynstagande
till berättigade konsumentintressen, och de i vårt land verksamma
dotterföretagen till de utländska oljekoncernerna hade härigenom på ett
betydelsefullt affärsområde tillvunnit sig en maktställning, som icke kunde
anses vara i överensstämmelse med svenskt intresse. Inköpscentralen
förklarar sig principiellt hylla den fria konkurrensen såsom varande den ur
flera synpunkter lyckligaste principen lör det ekonomiska livets organisation.
När det gällde bensinhandeln, ansåge sig emellertid inköpscentralen
trots sin allmänna inställning till staten och näringslivet böra understryka
nödvändigheten av att det av de sakkunniga ifrågasatta statliga ingripandet
inom partihandeln med bensin bedömdes utifrån sina egna förutsättningar.
Koncernbildningen å området hade skapat säregna förhållanden.
Möjligheterna för fri konkurrens tedde sig inom branschen synnerligen
osäkra. Det vore enligt inköpscentralens övertygelse på grund
härav fullt motiverat att fördomsfritt undersöka, huruvida icke ett i någon
form organiserat statligt ingripande kunde erbjuda ett skydd, som
tillvaratoge förbrukarnas och därmed hela folkhushållets intressen gentemot
det utländska oljekapitalets maktsträvanden. Huru denna statskontroll
skulle läggas vore en lämplighetsfråga. Inköpscentralen hemställer,
att den av de sakkunniga ifrågasatta ytterligare utredningen angående ett
eventuellt statsmonopol måtte snarast möjligt komma till stånd och att
därvid även andra möjligheter till åvägabringande av en statskontroll
inom handeln med bensin i avsikt att förhindra trust- och kartellmissbruk
förutsättningslöst prövades.
Kunol. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
139
Kommerskollegium anför följande:
»De sakkunniges förslag om införande av statligt monopol för import
av oell partihandel med motoroljor har, såsom redan nämnts, mötts av ett
enhälligt motstånd från representativa organ för näringslivet liksom från
de närmast berörda företagen. Oljebolagen hava härvid för sin del förklarat
sig beredda att lojalt ställa sig till förfogande för genomförande
av den föreslagna anordningen med tvångsinblandning av motorsprit.
De sakkunnige hava även, såsom framgår av uttalanden å sidan 143 i betänkandet,
prövat framkomligheten av en dylik linje på överenskommelsens
väg, närmast enligt mönster av det så kallade spannmålsmonopolet.
De skäl på grund varav denna linje övergivits tili förmån för en monopoliserad
statsdrift synas kollegium icke tillräckligt övertygande. Ännu
enklare former för genomförande av ett inblandningstvång i samband
med importförbud och licenser för importen av motoroljor synas därjämte
förtjäna att undersökas. Å andra sidan framstå de olägenheter
och risker, vilka måste anses vidlåda förslaget örn helt förstatligande av
partihandeln, såsom så betydande att de knappast kunna anses uppvägas
av de fördelar en sådan i näringslivet djupt ingripande åtgärd skulle
kunna medföra. Kollegium anser sig härvid särskilt böra hänvisa till de
betydande statliga kapitalinvesteringar som förslagets genomförande
skulle nödvändiggöra; vidare till de synnerligen betänkliga konsekvenser
av handelspolitisk art, som ett rent statligt monopol på ifrågavarande
■område skulle medföra, exempelvis vid traktatförhandlingar med oljeproducerande
länder.
Kollegium ansluter sig därför till den reservation, som på denna punkt
anförts av en bland de sakkunnige, dr Kempe.
Det torde i detta samband böra erinras, att ett par av de fördelar, som
skulle kunna vinnas genom det statliga monopolet, synas även på annat
sätt stå att vinna. Kollegium syftar därvid först och främst på säkrandet
av att ett visst förråd av motorbränsle i beredskapssyfte ständigt
kan påräknas såsom förefintligt inom landet. Tryggandet härav torde
kunna åstadkommas genom stadgande av vissa villkor i sådant syfte i
samband med beviljandet av tillstånd till import. Vidare torde genomförandet,
att nya större upplag för importerad eller tillverkad bensin
erhålla sådant läge, som ur allmän och beredskapssynpunkt må anses tillfredsställande,
kunna vinnas genom vederbörligt beaktande av denna sak
vid behandlingen av ansökningar örn tillstånd att utföra nya anläggningar.
»
T fråga örn förslaget örn monopol anför statskontoret följande:
»Utredningen härom synes statskontoret i flera avseenden ofullständig.
De sakkunniga hava sålunda icke ens framlagt några approximativa beräkningar
rörande statens kostnader i samband med upprättande av ett
dylikt oljemonopol och varje fast hållpunkt för bedömande av förevarande
spörsmål saknas. Då emellertid uppgivit», att en eventuell inlösen från
statens sida skalle komma att omfatta vissa enskilda oljefirmor tillhöriga,
anläggningar och varulager med ett sammanlagt bokföringsvärde för år
1932 av över 65 miljoner kronor, vartill skulle komma ersättningar till hos
vissa företag anställd personal, som genom monopolets införande bomme
att bliva överflödig, torde en högst betydande kapitalinvestering bliva erforderlig.
Det lärer även kunna antagas, att administrationskostnaderna
för ett företag av nu ifrågasatt art komma att ställa sig jämförelsevis höga.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes införandet av ett statligt
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
oljemonopol komma att medföra en fördyring av motorbränslet. Statskontoret
fl“ner,sig k‘ke hel.ler övertygat örn att — såsom de sakkunniga velat
gora gällande — ett dylikt monopolföretag skulle kunna ernå förmånligare
inköp av bensin och övriga mineraloljor, än vad som nied hittillsvarande
system kunnat ske. Icke heller i övrigt hava enligt statskontorets mening
lorebragts tillräckliga skäl för genomförande av statlig reglering av brännoljeimporten
till riket.»
Beträffande generaltullstyrelsen ställning till förslaget ur allmänna
synpunkter hänvisas till vad som anförts under I här ovan.
\ ad beträffade de sakkunnigas erinran örn de svårigheter, som vöre förbundna
nied särskiljandet av skattepliktiga oljeprodukter från andra oljor
framhölle styrelsen att de för närvarande gällande beskattningsbestämmelserna,
i vad de avsåge avgränsningen av begreppet bensin, icke medfört
några namnvärda svårigheter. I den mån åter, på sätt de sakkunniga
antytt, beskattningen framdeles, till följd av ökad användning av tyngre
oljor som motorbränsle, skulle utsträckas till andra oljeprodukter än bensin,
torde även enligt styrelsens mening avsevärda svårigheter vid tillämpningen
av beskattningsbestämmelserna vara att befara. Styrelsen ansåge
sig dock icke vara i tillfälle att ingå på ett bedömande av i vad mån nu berörda
omständighet borde tillmätas betydelse för frågan örn en statlig reglering
av brännoljeimporten. Styrelsen erinrade endast, att, även i
händelse brännoljeimporten skulle komma att läggas under monopol, till - lämpningssvårigheter måste uppstå såtillvida som tullmyndighets avgörande,
huruvida till införsel föreliggande oljeprodukt tolle under monopol - förordningen eller icke, i åtskilliga fall torde förutsätta ingående undersökning
av produktens kemiska och fysiska egenskaper.
Vad betiäffar avfattningen av de sakkunnigas förslag till förordning angående
statsmonopol å partihandeln med brännoljor Ilar styrelsen funnit
anledning endast till följande erinran:
o »Enligt 6 § d) i förslaget gäller undantag för införsel av brännoljor under
sådana förhållanden, att tullfrihet för varan åtnjutes enligt 5 § b) tulltaxeförordningen.
Av de i 1 § omförmälda produkterna är för närvarande endast
bensin tullpliktig. För den händelse ifrågavarande monopol skulle
komma till stånd, synes antagligt, att tullen å bensin borttages. Stadgandet,
vilket närmast torde hava avseende å bensin, synes därför böra omredigeras.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang jämväl böra ifrågasätta,
huruvida icke förevarande undantagsstadgande bör utsträckas att
omfatta även införsel för sådan persons räkning, som avses i 5 § a) tulltaxeförordningen.
Stadgandet skulle i sådant fall kunna avfattas efter
förebild av 7 § a) förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående alkoholhaltiga
preparat m. m.»
Domänstyrelsen uttalade endast, att alldeles särskilt starka skäl måste
föreligga innan den av de sakkunniga ifrågasatta vägen med ett monopol
beträddes.
Att beskattningen av motorbränslet skulle kunna genom införande av
ett statligt importmonopol å brännoljor relativt enkelt ordnas förefölle
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap troligt. Men då de
närmare omständigheter, som vore förknippade härmed, blivit av de sakkunniga
endast i allmänna ordalag antydda, funne rikskommissionen svårt
att bedöma, huruvida de angivna skattetekniska skälen i och för sig finge
anses tillräckligt bärande för att motivera ett så djupgående ingripande
141
Kungl. Maj-.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
på näringsfrihetens område, som ett statsmonopol skulle innefatta. Ett uttalande
på denna punkt från rikskommissionens sida syntes för övrigt
knappast vara genom remissen i ärendet avsett.
Kommissionen riktar uppmärksamheten pa frågan om säkerställandet
av tillräckliga reservlager av brännoljor för inträffande avspärrning och
krig. Det vore av synnerlig vikt, att lagertillgångarna för sådant fall försloge
åtminstone under den tid, som åtginge, tills man här i landet genom
uppdrivande av inhemsk produktion av ersättningsbränslen eller genom
andra åtgärder i någon mån hunnit inrätta sig för förhållandena under
mera långvarig avspärrning. Det gällde här även en försvarsfråga, vilken
år för år erhölle ökad vikt för såväl armén som marinen och flygvapnet.
De genomsnittligt tillgängliga lagertillgångarna vore enligt kommissionen
otillräckliga för att bereda nödtorftig säkerhet; under vissa tider
vore tillgångarna oroväckande små. Att ej alltför små reservlager funnes i
landet kunde även i fredstid vara av betydelse med hänsyn till eventuella
införselsvårigheter.
Kommissionen påpekar även vikten av att de stora cisternanläggningarna
placerades å sådana orter och ställen samt anordnades å sådant sätt med
avseende å kommunikationer och skydd mot luftangrepp o. s. v., som av
försvarshänsyn befunnes ändamålsenligt.
Vidare vore det av betydelse, att en tillräckligt effektiv statskontroll över
tillgångarna kunde vid avspärrning hastigt genomföras såväl för tillgodoseende
av försvarsbehoven som för ändamålsenlig reglering av den enskilda
förbrukningen. Därjämte bordel uppmärksammas betydelsen av
att kunna, när så prövades nödigt, skyndsammast möjligt åstadkomma
ett praktiskt och effektivt, i det allmännas intresse verksamt organ för
handelns och distributionens liandhavande efter av staten uppdragna riktlinjer.
De av kommissionen framförda önskemålens tillgodoseende gjorde en
viss statlig reglering av oljeimporten påkallad men därmed vore icke sagt,
att regleringen måste givas formen av statsmonopol.
Kommissionen framhölle, att en statlig reglering av importen kunde
anordnas även under enklare former än de av de sakkunniga omnämnda.
Ett exempel vore det genom förordningen den fO februari 1933 (nr 29) och
kungörelsen den 20 oktober 1933 (nr 575) inrättade införselmonopolet å
mjölk och mejeriprodukter. Varje importör dreve här sin rörelse fullt
självständigt. Slutligen kunde den statliga importregleringen anordnas
genom importförbud å respektive vara, kombinerad med licensgivning.
Exempel på dylik reglering funnes t. ex. beträffande införseln av frö enligt
kungörelsen den 18 mars 1921 (nr 92) ävensom beträffande införseln avfärsk
långa för beredning till spränga enligt kungörelsen den 19 ma j 1933
(nr 219).
Enligt kommissionen torde en från förevarande synpunkter fullt nöjaktig
lösning kunna vinnas genom licenssystem innebärande att rätten till import
förlmndes med ett åtagande från importörens sida att ständigt hålla vissa
kvantiteter olja i lager. Härvid syntes enligt kommissionen lagringsskyldigheten
böra bestämmas ej till viss absolut storlek utan i relation
till vederbörande företags tidigare import. Även syntes förbindelse böra
avgivas angående skyldighet för importören att ställa sig till efterrättelse
av försvarshänsyn meddelade föreskrifter rörande lagrens lokala fördelning
etc. Systemet borde givetvis omfatta ej blott bensin utan även andra
slag av brännoljor och måhända även transformator- och smörjoljor. Detta
licenssystem träffades ej av de betänkligheter, som de sakkunniga anfört
opaginerad Kontrollera mot PDF
1^2 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
med avseende på en anordning, liknande spannmålsimportmonopolet, då
det icke krävde någon organisation av importörerna.
Bleve det under avspärrning eller krig fråga örn en statlig reglering av
brännoljehushållningen, kunde ett organ, som enhetligt handhade handel
och distribution, antagligen utan större svårighet improviseras, då behov
därav framträdde, synnerligast som de ifrågakommande firmorna vore
ganska, fa. I den allmänna plan för krigskushållningens ordnande, som
inom rikskommissionen vore under utarbetande, inginge förberedandet av
ett dylikt organ. Vad anginge åstadkommandet av den nödiga statliga
kontrollen över oljetillgångarna under avspärrning torde den kunna genomföras
med anlitande av den förfoganderättslag, som under angivna
förhållanden nödvändigtvis måste finnas, i den mån saken ej kunde ordnas
genom förbindelser från importbolagens sida i samband med importlicenserna
att under kritiska lägen i viss omfattning avstå varan till kronan.
Kommissionen anför vidare följande:
»Det är sant, att den här av kommissionen antydda formen av importreglering
icke skulle möjliggöra den ekonomisering vid de transoceana
uppköpen av oljor, som de sakkunniga förmoda kunna vinnas genom ett
statsmonopol, en fördel som emellertid förefaller mycket oviss. Icke heller
skulle den av de sakkunniga som önskvärd framhållna förenklingen
i den nuvarande distributionsapparaten kunna ernås. Men även örn den
nu förefintliga utrustningen på detta område skulle befinnas med hänsyn
till de reguljära behoven något för omfattande, synes detta knappast
kunna betraktas som ett sådant missförhållande, vilket för närvarande påkallar
statens ingripande, så mycket mindre som en god tillgång på tappstationer
och andra distributionsanläggningar ur militär synpunkt får
anses vara till stort gagn. Handelspolitiskt förefaller ett monopol — i
jämförelse med ett importlicenssystem — kunna medföra såväl fördelar
som olägenheter. Importen torde sålunda med ett monopolsystem vid behov
kunna i högre grad utnyttjas som handelspolitiskt vapen, medan det
å andra sidan skulle kunna betyda en handelspolitisk svaghet, därest importen
genom monopolet — såsom sannolikt är — komma att erhålla en
mera ensidig inriktning. Vid ett statsmonopol kommer man nämligen av
ekonomiska skäl säkerligen ej sällan att finna sig föranlåten verkställa
inköpen från endast en produktionskälla, d. v. s. den där do billigaste priserna
för tillfället stöde att erhålla. Ur försvarsberedskapssynpunkt synes
det vara ägnat att ingiva betänkligheter, därest tillförseln bleve i
fredstid på sådant sätt begränsad. Våra försörjningsmöjligheter under
avspärrning måste tydligen vara avsevärt större, ju mera obehindrat vi
kunna dessförinnan upprätthålla reguljära förbindelser med ett flertal av
de stora oljeföretagen i skilda delar av världen.»
Rikskommissionen framhåller, att ett efter licensprincipen inrättat system
för en av staten reglerad oljeimport sedan flera år tillbaka med
framgång tillämpats i Belgien. En liknande anordning hade även tillämpats
i Frankrike, ehuru densamma där förbundits med ett koncessionsoch
kontingenteringssystem med särskilt syfte att främja uppkomsten därstädes
av en raffineringsindustri. En sådan industri hade i mindre skala
i vårt land redan kommit till stånd på enskilt initiati v.
Kommissionen anför vidare följande:
»Givetvis vore det ur beredskapssynpunkt mycket önskvärt, örn härstädes
större raffineringsanläggningar för råolja kunde upprättas, enär vid
sådan verksamhet åtskilliga under krig mycket värdefulla biprodukter
framkomma, samtidigt som det därvid låter sig göra att efter behag va
-
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
riera framställningen av olika slag av brännoljor. Betänkligheter möta
emellertid att tvångsvis söka befordra tillkomsten av raffineringsanläggningar,
vilka i ett så litet land som vårt måhända icke skulle kunna —- annat
än under speciellt gynnsamma förhållanden ■— drivas med tillbörlig''
ekonomi.
Större värde som förebild för oss än det franska torde det belgiska systemet
äga. Detta grundar sig på tvenne författningar av den 17 oktober
1924 och den 16 januari 1926. Systemet innebär, närmare angivet, att
engros-importen av råolja samt dess derivat och avfallsprodukter gjorts
beroende av särskilt tillstånd, vilket meddelas av industriministeriet på
framställning av vederbörande intressent. Sådant tillstånd beviljas i den
mån sökanden förbinder sig dels att upplägga och ständigt vidmakthålla
ett lager, uppgående till minst 25 procent av den av sökanden deklarerade
importen under närmast föregående tolv månader av varan ifråga
eller motsvarande kvantitet av andra oljeprodukter, dels ock att till regeringen
på dess anmaning och med förtursrätt till gällande marknadspris
avstå de kvantiteter olja, varav regeringen kan vara i behov. 1926 års
förordning medgiver vissa lättnader i lagringsskyldigheten för den, som
underkastar sig av försvarsministeriet lämnade föreskrifter i avseende
på oljecisternernas lokalisering och konstruktion. Av svenska beskickningen
i Bryssel har på rikskommissionens förfrågan meddelats, att den
proportion av 25 procent, som för lagerhållningen fastställts i 1924 års
förordning, i praktiken icke kommit att tillämpas på grund av de ökade
kostnader, som därigenom skulle ådragits importörerna. Den högsta procentsats,
som hittills ålagts dessa, har uppgått till 20 procent. Sänkningen
i den obligatoriska lagerkvantiteten enligt 1926 års förordning angives
kunna högst uppgå till 50 procent för importörer, som exempelvis vid
uppförandet av cisterner vidtagit särskilda skyddsåtgärder mot brandeller
bombardemangsfara, träffat speciella anordningar för försvårande
av upptäckt vid luftanfall eller konstruerat cisterner å vissa av försvarsministeriet
av strategiska hänsyn angivna platser.»
Rikskommissionen tänker sig ett motsvarande svenskt system utformat
på följande sätt:
»En förordning utfärdas, vari stadgas förbud mot införsel till riket av
brännoljor, definierade så som skett i 1 § av förslaget till förordning angående
statsmonopol å partihandeln med brännoljor — möjligen även av
transformatoroljor och smörjoljor — i större partier än exempelvis 1,000
kilogram utan tillstånd av Kungl. Majit eller av Kungl. Majit utsedd
myndighet. Sådant tillstånd bör praktiskt taget icke förvägras den, som
förbinder sig att ständigt hålla ett lager av oljor, motsvarande vissa procent
av den av honom under närmast föregående tolv månader införda
kvantiteten, bestående antingen av samma slag av olja eller av andra
slag enligt viss stadgad proportion. Procentsatsen bestämmes efter utredning
av vad som för ändamålet erfordras oell med hänsyn tagen till de
ekonomiska konsekvenserna. Särskilda föreskrifter böra givetvis meddelas
för nytillkomna företag. Importören bör därjämte vara underkastad
de villkor i avseende på oljecisternernas lokalisering och inrättning i övrigt,
som den licensgivande myndigheten ur försvars- och andra synpunkter
kan finna skäl föreskriva, ävensom skyldighet att på anmodan vid
krig eller andra utomordentliga förhållanden mot gällande pris till kro
nan avstå de kvantiteter av olika slag av oljor, som Kungl. Majit bestämmer.
Föreskrifterna angående oljeförrådens placering samt nödiga skydds
föreskrifter rn. m. meddelas av den licensgivande myndigheten efter sam
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 232. (Bilaga.)
rad med vederbörande militära myndigheter. Över meddelat införseltillstånd
utfärdas tillståndsbevis, vilket i original företes för vederbörande
tullmyndighet vid införseln. Licensmyndigheten bör äga att kontrollera
oljefirmornas lager och böcker. Därjämte torde firmorna böra åläggas
månatlig deklarationsplikt rörande innehavande lager.»
Liksom rikskommissionen framhåller arméförvaltningen, att det vöre
av livsviktig betydelse för vårt land, att tillräckliga tillgångar av motorbränsle
alltid funnes i lager. Även örn den svenska sulfitspritindustrien
utvecklades till högsta tänkbara kapacitet, kunde den som de sakkunniga
påvisat icke åstadkomma mer jin en mycket ringa del av vad landet behövde
av motorbränsle. En viss tid måste alltid förflyta, innan en eventuell
övergång till motordrift medelst träkolsgeneratorer kunde bliva genomförd
i önskvärd utsträckning. Hur än spörsmålet örn statlig reglering
av brännoljeimporten löstes, framstode såsom ett oavvisligt krav, att importören
eller importörerna tillförbundes att ständigt hälla vissa minimikvantiteter
av brännoljor i lager samt i händelse av krig avstå dessa
till kronan i och för eventuell statlig ransonering. Storleken av nämnda
lager ansåge arméförvaltningen icke böra sättas lägre jin sorn motsvarade
<i å 4 månaders normala behov för landets motorer. En närmare utredning
angående minimilagrens omfattning och därmed sammanhängande
ekonomiska spörsmål samt angående platserna och erforderliga skyddsåtgärder
för dessa lager borde, enligt ämbetsverkets mening, åvägabringas
genom de av frågan berörda civila och militära myndigheterna innan
det föreliggande ärendet framlades till slutligt avgörande. Arméförvaltningen
underströke vikten av att erforderliga föreskrifter med det snaraste
utfärdades härom.
Vad beträffade frågan örn monopol eller icke monopol ansåge armeförvaltningen
att båda alternativen till frågans lösning kunde godtagas
ur lantförsvarets synpunkt blott de situationer och krav, som kunde förväntas
uppstå i krig, städse hölies för ögonen samt åtgärderna lämpades
nied hänsyn till desamma. Ett monopol medförde den fördelen, att man
i detsamma ägde ett organ, färdigt att vid krigsutbrott ingripa reglerande
på motorbränsleförsörjningens område. Å andra sidan medförde det
väsentliga risker av handelspolitisk art (jfr rikskommissionens utlåtande
ovan).
Marinförvaltningen ansåge utredningen härutinnan ej vara tillfyllest.
De sakkunniga hade cj klarlagt frågan om de för flottan så viktiga artiklarna
motor- och pannbrännolja, vilka artiklar även skulle innefattas
i monopolet. Över huvud vore det en svaghet hos betänkandet, att däri
icke alls behandlats frågan om oljemonopolets konsekvenser för försvaret
särskilt i fråga örn lagringsförhållandena. Den av de sakkunniga förordade
nedskärningen av oljeanläggningarna skulle så avsevärt minska
de redan förut för små lagringsmöjligheterna, att enbart detta gjorde marinförvaltningen
mycket betänksam mot förslaget.
Den enda fördelen av monopol vore att samtliga oljelager vid mobilisering
befunne sig i statens ägo. En enkel lagstiftningsåtgärd skulle emellertid
kunna ordna statens övertagande av de privata oljefirmornas lager i
händelse av mobilisering utan införande av något monopol.
Marinförvaltningen förordade en utredning, huruvida ej, exempelvis genom
licensförfarande, de oljeimporterande firmorna kunde åläggas att
hålla vissa minimilager för statens räkning. För flottan vöre härvidlag
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
särskilt pannbrännoljan av betydelse, då varken hos firmorna eller flottan
erforderliga förråd därav funnes.
Skulle emellertid ett statsmonopol införas, förutsatte marinförvaltningen,
att ämbetsverkets försöksanläggning vid Kinnekulle för framställning
av skifferolja fritoges från monopolet oell att bestämmelserna i 5 §
av den föreslagna förordningen örn användande av motorsprit för inblandning
i bensin samt i 4 § av den föreslagna förordningen angående
statsmonopol å partihandeln med brännoljor ändrades i överensstämmelse
härmed.
För flygvapnets vidkommande vore enligt flygstyrelsen frågan örn statlig
reglering av brännoljeimporten av vitalt intresse, i den mån förutsättningarna
för vapnets förseende med för drift av flygplan och motorfordon
erforderlig bensin därav berördes. För övningarnas programenliga
bedrivande krävdes säkerställandet av tillgången å bensin av fullgod
beskaffenhet. Det vore emellertid också av vikt, att bensin erhölles till
skäligt pris, som icke vore utsatt för oberäkneliga fluktuationer. Häftiga
prisstegringar kunde nämligen helt förrycka de beräkningar, som läge till
grund för utmätande av övningsanslaget, varav f. n. i runt tal en tredjedel
åtginge för bestridande av drivmedelskostnader för flygmotorer. Styrelsen
uttalade, att den form av handel med bensin, som medgåve uppehållandet
av förbindelser mellan inom landet konkurrerande affärsföretag
och oljeproducenter inom skilda länder torde komma att lämna de
bästa möjligheterna att säkerställa tillförseln, örn landet skulle invecklas
i krig. Den fria handeln uteslöte nämligen icke, att staten, örn så befunnes
behövligt för att säkerställa tillgången, uppträdde som egen importör
vid sidan av de enskilda firmorna.
Styrelsen framhölle, att vid statligt monopol staten lättare kunde förfoga
över befintliga lagerbehållningar, vilket vore av betydelse ur krigsberedskapssynpunkt.
Styrelsen betvivlade, att bensinpriset skulle bliva lägre vid monopol än
eljest. Skulle bensinen fördyras påkallades ökning av flygvapnets övningsanslag,
på det att övningarna icke skulle bliva lidande.
Skulle ur det allmännas synpunkt monopol icke medföra övervägande
fördelar, borde monopol icke komma till stånd. Även örn så bleve fallet,
borde detta icke utesluta, att staten ingrepe reglerande för att tillgodose
sina intressen. Ett sådant intresse förelåge beträffande säkerställandet
av tillgången inom landet av motorbrännoljor. Därvid anslöte sig flygstyrelsen
till förslaget örn införande av licenssystem, vari kunde inrymmas
bland annat garanti för att inom landet städse funnes tillgång till
vissa kvantiteter brännolja, som vid behov kundo disponeras för försvaret.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke de förmåner, vilka
skulle möjliggöras genom det ifrågasatta monopolet å partihandeln, även
kunde vinnas genom ett med licensförfarande kombinerat importmonopol.
Vid beviljande av licens kunde betryggande garantier uppställas för att
distributionspriset u brännoljan icke kornme att överstiga fastställda belopp.
Skulle monopolet genomföras i förslagets omfattning syntes icke tillräckliga
skäl vara förebragta, varför staten skulle åtaga sig en ersättningsskyldighet
i den omfattning förslaget upptoge. övorståthållarämbetets
uppfattning sammanfölle närmast med herr Stendahls.
Milling till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 232
10
146
Kungl. Maj:t8 proposition nr 232. (Bilaga.)
Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig bestämt avvisande mot förslaget
angående statsmonopol på importen av motorbränsle. Förhoppningen,
att ett statligt oljemonopol skulle ernå förmånligare inköp än de
stora internationella oljefirmornas »dotterföretag» vore omotiverad. Ett
statsmonopol skulle nedtyngas av väldiga kostnader för övertagande av
nuvarande företag. Till skillnad mot sprit- och tobaksmonopolens områden
vore det här fråga om en nödvändighetsvara i eminent mening för
hela samhällslivet. Såväl den tekniska som den kommersiella administrationen
vore mycket mera krävande, prissättningen mycket mera ömtålig.
Hushållningssällskapet i Blekinge län ställer sig avvisando mot det
statliga oljemonopolet. Fördelaktigare priser å bensin m. m. torde icke
uppnås därigenom. Sällskapet betvivlar, att det för staten skulle bliva
en god affär. Vad den av de sakkunniga påtalade överorganisationen vid
bensindistributionen anginge, vore den en följd av konkurrensen mellan
bensinfirmorna, vilket vore fördelaktigt för konsumenterna. Att bolagen
holle större personal än som vid sträng rationalisering krävdes vore i
dessa arbetslöshetens tider icke ett fel.
Sällskapet framhåller, att bestämmelsen i 4 § förslaget till förordning
angående statsmonopol å partihandeln med brännoljor, att tillverkare ej
ägde förfoga över av honom tillverkad brännolja annat än för export eller
försäljning till ett monopol, som själv bestämde priset, icke skulle uppmuntra
till fortsatt experimenterande för framställning av inhemska
bränslen.
Länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län avstyrka utan vidare förslaget i denna del. Detsamma gör
hushållningssällskapet i Kristianstads län.
Hushållningssällskapet i Malmöhus län däremot har intet att invända
mot förslaget i denna del.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansåge icke de sakkunniga hava anfört
tillräckliga skäl för monopols införande. Det hittillsvarande skattesystemet
på området fungerade oklanderligt. Monopol medförde med nödvändighet
fördyring av motorbränslet, vilket den förut hårt tyngda motortrafiken
icke torde kunna bära utan alltför stor tillbakagång och andra
allvarliga olägenheter. Ett belägg härför vore den kraftiga nedgången i
antalet motorfordon under senaste åren. Vidare vore det olämpligt, att
det allmänna djupt engagerades i en näringsgren, vars ekonomiska bärighet
i så hög grad, som här vore fallet, vore beroende på faktorer, vilka
icke för närvarande läte sig överblicka och följaktligen kunde kullkasta
även de mest försiktiga beräkningar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansåge att de sakkunniga funnit en
lämplig form för monopollagstiftning men tilltrodde sig icke bedöma
huruvida import- och partihandelsförhållandena för närvarande vore sådana
att de motiverade genomförande av de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåge det böra anstå med åtgärder för
införande av statsmonopol till dess olämpliga tendenser gjort sig gällande
i form av oskälig prisstegring, missförhållanden i skattehänseende o. d.,
vilka icke kunde annorledes bekämpas.
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som ieko varit i tillfälle att ingående
granska denna fråga, framhåller, att monopol allenast syntes kunna
tillrådas under den förutsättningen, att brännoljorna därigenom kunde
tillhandahållas konsumenterna till ett lägre pris än vid fri handel. Länsstyrelsen
påpekar att tvångsinhlandningen kunde säkerställas utan en till
sina verkningar i olika avseenden så vansklig och svårhedömlig åtgärd,
som införandet av ett statsmonopol under alla förhållanden måste anses
vara. Ytterligare skäl för statsmakterna att framgå med synnerlig försiktighet
vid bestämmandet av de statliga regleringsåtgärderna på området
syntes vara den hastigt pågåonde utvecklingen i tekniskt avseende,
som motorbränslefrågan vore underkastad.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ansågo den verkställda utredningen i
denna del i flera avseenden lida av en viss ofullständighet. Där saknades
t. ex. redogörelse för de sannolika ekonomiska resultaten av ett brännoljemonopol.
De av de sakkunniga framhållna skälen för monopol, syntes
länsstyrelsen icke vara ägnade att kunna fullt övertyga örn behovet och
nyttan av en statlig reglering av denna näring.
De skäl, som de sakkunnigas flertal anfört för monopols införande, syntes
länsstyrelsen i Norrbottens län icke tillräckligt starka för att motivera
ett dylikt för staten kostsamt och till sina verkningar ytterst svårbedömligt
ingripande i näringslivet.
Kungl, automobilklnbben, i vars yttrande ett hundratal med klubben
samarbetande organisationer instämma, motsätter sig bestämt förslaget
örn införande av statsmonopol.
Klubben insåge till fullo de svårigheter, som förefunnes för att avgöra,
vilka oljor som kunde användas med eller utan uppblandning med andra
såsom bränsle i motorer och därför enligt nuvarande bestämmelser skulle
beskattas, men dessa olägenheter syntes dock icke behöva påkalla införandet
av ett statsmonopol, som enligt klubbens mening med största sannolikhet
skulle försvåra motortrafiken. Fast mera syntes av de sakkunniga
påpekade svårigheterna visa hän på nödvändigheten att så omlägga
de nuvarande grunderna för automobilheskattningen, att denna såvitt
möjligt gjordes oberoende av bränslets art.
Klubben befarade, att förekomsten av ett monopol i Sverige komme att
sammansvetsa de stora utländska företagen med prisförhöjning som följd.
Vidare måste det förhållandet, att de stora oljeföretagens svenska dotterbolag
under de senaste åren uppvisat betydande förlustsiffror i rörelsen,
väcka betänkligheter mot införandet av ett svenskt oljemonopol. Då det
syntes föga troligt, att ett svenskt monopolbolag under sådana förhållanden
skulle kunna medföra ekonomisk vinst, bleve det i sista hand motormännen,
som finge betala förlusten.
Malmö hamndirektion påpekar, att monopols införande kunde komma
att för vissa hamnstäder medföra högst kännbara konsekvenser, därest
de oceananläggningar, som där nu funnes, efter monopolets införande
icke av monopolets utövare användes eller användes i mindre utsträckning
än för närvarande. Särskilt hårt drabbades i så läll Malmö stad, som
holle på med utbyggandet av en särskild oljehamn, dragande en beräknad
kostnad av 536,000 kronor, vilka medel anskaffats genom upplåning. På
hamndirektionens och de i Malmö oljeiinporterande bolagens gemensam
-
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
ma bekostnad hade också anlagts en skumsläckningsstation av allra modernaste
beskaffenhet. Skulle monopolet vilja koncentrera importen till
andra hamnar, bleve det för hamndirektionen så gott som omöjligt att
inom överskådlig tid få det utfyllda området använt för annat ändamål.
Det syntes hamndirektionen icke obilligt att staden i likhet med oljeföretagen
tillerkändes rimlig ersättning för de direkta kostnader, som före
tanken på ett monopols införande beslutats uteslutande för befrämjande
av införseln av motorbränsle.
Diverse sammanslutningar:
Svenska motorklubben och motormännens riksförbund, Sveriges droskbilägares
riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges
omnibusägares riksförbund samt Sveriges trafikbilägares riksförbund avstyrka
monopols införande. Sveriges droskbilägares riksförbund har dessutom
inkommit med protester mot bensinmonopols införande från cirka
35 droskägarsammanslutningar. I en till länsstyrelsen i Älvsborgs län
inkommen, till finansdepartementet överlämnad skrivelse lia vidare ett
20-tal bilstationer, expressbyråer m. m. protesterat mot det ifrågasatta
monopolet.
Ett 1,000-tal anställda vid de svenska standardbolagen och rederiaktiebolaget
Höggarn, Svensk-Engelska mineraloljeaktiebolaget och rederiaktiebolaget
Seino samt Svenska bensin- & petroleumaktiebolaget B. P. hemställa
att de sakkunnigas förslag örn ersättning till oljebolagens personal
måtte ändras så att såväl minimiåldern som det minsta antalet verksamhetsår
för ersättnings undfående väsentligt minskades. I bolagens tjänst
hade i allmänhet anställts mycket unga personer, varigenom åldersklasserna
under 25 år vore mycket talrikt företrädda bland de anställda. Vidare
hade några oljebolag etablerats först för några år sedan och därefter
varit under en hastig utveckling. Dessa bolags personal hade därför endast
innehaft sina befattningar under de första och mest arbetstyngda
organisationsåren utan att ur ersättningssynpunkt kunna tillgodoräkna
sig någon längre tjänstetid. Vidare hemställer ifrågavarande personal
örn avsevärd höjning av de av de sakkunniga föreslagna ersättningsbeloppen
och örn särskilda bidrag till dem, som till följd av stor försörjningsplikt
eller tyngande skatter, föranledda av tidigare tjänstinkomster, ej
bleve i stånd att bestrida dylika utgifter. I den mån engångsersättningar
skulle komma att fastställas, syntes det nödvändigt att dessa befriades
från statlig och kommunal inkomstbeskattning, vilken på dylika engångsbelopp
måste bliva alltför betungande. Ytterligare framhålles att de sakkunniga
icke föreslagit någon ersättning till de pensionärer, som genom
bolagens upphörande skulle förlora sina pensioner. Vidare vore det obilligt,
att de anställda, som uppnått många tjänstår, genom ett entledigande
avskures från möjligheten att i sinom tid erhålla pension. Ett 70-tal
tjänstemän vid aktiebolaget Naftasyndikat instämma häri samt påpeka,
att, då detta bolag etablerats 1930, med förslagets bestämmelse örn minst
fyra tjänstår, så gott som hela personalen skulle ställas utanför all ersättning
för förlorat arbete. De hemställa, att den i nuvarande bensinföretag
anställda personalen i största möjliga utsträckning måtte hållas ekonomiskt
skadeslös.
10 anställda vid Ostkustens petroleumaktiebolag i Kalmar hemställa i
en till kommerskollegium ställd skrift att, för den händelse statsmonopol
skulle införas och några av dem skulle bliva tvångspermitterade, pen
-
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 232. (Bilaga.)
sionsförmåner måtte utgå till dem efter samma normer som till den militära
personal, som 1925 tvångsvis överfördes till övergångsstat.
Stockholms bensinhandlareförening protesterar mot monopol.
I till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län inkomna skrifter protestera
Göteborgs droskägareförening u. p. a., Göteborgs hyrverksaktiebolag
samt bensin- & oljehandlandeföreningen i Göteborg, i vilken sistnämnda
skrift ett 50-tal personer, huvudsakligen innehavare av tappstationer,
instämma, mot monopols införande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevJoU 1934:1 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande, dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till fö s. 79 i texten