Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa

1934-03-09 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:243, Med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

1

Nr 243.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa; given Stockholms

slott den 9 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för handelsdepartementet vissa frågor örn

ändringar i eller tillägg till gällande tulltaxa samt anför därvid följande:

Beklädnadspersedlar med krage, uppslag eller annan besättning av vissa

pälsverk. I en den 10 mars 1933 dagtecknad skrift hava föreningen

Sveriges pälsvarugrossister och Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening

gjort framställning i syfte att tullsatserna för fullfärdiga persedlar av

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 24.1.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 243.

pälsverk måtte bättre avpassas i förhållande till tullen å oberedda och beredda

lösa pälsverk.

över framställningen hava infordrade utlåtanden avgivits av kommerskollegium

den 30 december 1933 och av generaltullstyrelsen den 27 januari

1934.

Kommerskollegium har yttrat i huvudsak följande:

Representanter för sökandeföreningarna hade inför kollegium framlagt

vissa kalkyler över konfektionering av pälskappor samt beräkningar över

tullen vid import av motsvarande slags pälsplagg ävensom därav föranledda

slutsatser rörande den inhemska pälsvarutillverkningens nettotullskydd.

I detta samband hade från fabrikanthåll även gjorts gällande, att

färdiga damkappor, som väl vore försedda med pälsbesättning men icke

kunde räknas till arbeten av pälsverk, ofta broge alltför låg tull i betraktande

av pälsmaterialets värde. De meddelanden, som från sökandenas

sida sålunda lämnats, tydde enligt kollegii mening på att nu gällande

tulltaxa, åtminstone i en del fall, medförde en tullbeskattning, som icke

innebure fullt lämplig avvägning mellan halvfabrikat- och helfabrikattullarna

i fråga örn fullfärdiga persedlar av pälsverk, ytterkläder med

pälsbesättning m. fl. modeartiklar inom pälsvarubranschen och konfektionsindustrien.

Huruvida dessa hittills mindre beaktade detaljer på ett

vanskligt område av tullagstiftningen — nämligen modebetonade textilvaror

— överhuvudtaget kunde förbättras gtenom smärre jämkningar i tulltaxan

utan omarbetning av väsentliga partier av densamma, undandroge

sig kollegii bedömande och syntes icke kunna avgöras annat än vid en mera

ingående tullteknisk granskning av de påtalade fallen. Kollegium ville

därjämte erinra örn en del hithörande tullsatsers karaktär av finanstullar,

vilkas syfte att tillföra statskassan inkomst icke borde släppas ur sikte.

Å andra sidan kunde det inhemska näringslivet med visst fog begära att

icke utan mycket vägande skäl genom finanstullarnas anordning få sitt

tullskydd väsentligt rubbat.

I anslutning härtill har kommerskollegium hemställt, att de berörda förhållandena

måtte göras till föremål för en tullteknisk utredning genom

generaltullstyrelsens försorg.

Generaltullstyrelsen har anfört bland annat:

»Av de i kommerskollegii utlåtande omförmälda kalkylerna, som ställts

till styrelsens förfogande, ävensom av andra handlingar, av vilka styrelsen

haft tillfälle att taga del, framgår, att nettotullskyddet för färdiga

pälsvaror är relativt lågt i jämförelse med det, som gäller för exempelvis

konfektionsindustriens produkter. Krav på ändring av tullen har emellertid

även framkommit beträffande andra artiklar inom pälsverksgruppen,

och i motion till innevarande års riksdag (nr 108 i andra kammaren)

yrkas, att tullen å oberedda pälsverk måtte borttagas samt att tullen å beredda,

lösa pälsverk måtte fastställas till 20 procent av värdet. Då tullens

storlek för oberedda och beredda, lösa pälsverk uppenbarligen har avgörande

betydelse vid avvägningen av tullsatserna för färdiga persedlar, synes

man kunna taga ställning till pälsvaruindustriens önskemål örn ökat tullskydd

för dylika persedlar först efter behandlingen av nyss berörda motion.

Med hänsyn till att pälsverk och arbeten därav i tulltaxan äro uppdelade i

fyra olika manufaktureringsgrader med flera artgrupper inom varje grad

(inalles sjutton tulltaxenummer), har det ej heller varit styrelsen möjligt att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

inom den tid, som kunnat anses stå till buds för avgivande av detta yttrande,

införskaffa för en allmän utredning erforderligt material och verkställa

en genomgående granskning av tullskyddets avvägning mellan och inom

de olika manufaktureringsgraderna för pälsverk.

Ehuru styrelsen sålunda icke är i tillfälle att nu avgiva någon allsidig

utredning rörande tullen för pälsvaror, har styrelsen, enär det i kommerskollegii

utlåtande berörda spörsmålet angående tullförhållandena för med

besättning av vissa slag av pälsverk försedda fullfärdiga pälsvaror och

damkonfektionsartiklar synts vara av beskaffenhet att påkalla särskild

uppmärksamhet, sökt med stöd av hopbragt utredningsmaterial finna en

lösning på denna fråga. Med avseende härå får styrelsen anföra följande.

Genom förordning den 31 januari 1932 (nr 15) infördes en tilläggstull

av 15 procent å varuvärdet för såväl oberedda som beredda skinn och manufakturerade

varor av pälsverk av bäver, chinchilla, hermelin, mård,

närts, vit-, blå-, svart-, silver- och korsräv, sobel, äkta säl samt utter. Samma

tilläggstull utgår numera enligt förordning den 14 februari 1933 (nr

39) även för persianskinn och varor därav. Vissa av förenämnda pälsverk

användas ofta som besättning eller garnering (kragar, uppslag och dylikt)

å pälskappor, tillverkade av andra sorters pälsverk, och även å damkonfektionsartiklar

av vävnad. En sådan besättning eller garnering inverkar

icke på tulltaxeringen av de färdiga persedlarna och föranleder

sålunda icke någon höjning av den tull, som eljest utgår för dem. Örn

liknande plagg tillverkas i Sverige, har fabrikanten emellertid att erlägga,

förutom grundtullen, förut nämnda tilläggstull vid införsel av skinnen,

ett förhållande, som uppenbarligen inverkar menligt på de svenska körsnärernas

konkurrensförmåga. Till belysande härav har en representant

för sökandeföreningarna lämnat nedanstående uppgifter.

Bisamkappa (sidenfodrad) med närtsbesats. Skinnåtgång

till besats: 15 st. närtsskinn å 80 kronor, med en vikt av

l.ioo kilogram; tull 186 kronor 60 öre. Vid import av färdig kappa

(vikt 3.250 kilogram) drager denna en tull av 35 kronor 75 öre. Tullskillnaden

till den inhemske tillverkarens nackdel utgör 150 kronor 85 öre.

Tygkappa (sidenfodrad) med persianbesats. Skinnåtgång

till besats:

a) 12 st. skinn å 50 kronor, med en vikt av 2 kilogram; tull 102 kronor,

b) 3 st. skinn å 50 kronor, med en vikt av 0.5 kilogram; tull 25 kronor

50 öre.

Vid import av färdig kappa drager denna en tull av, enligt

a) 30 kronor (vikt 2.750 kilogram),

b) 21 kronor 82 öre (vikt 1.75» kilogram).

Tullskillnaden utgör i fallet

a) 72 kronor,

b) 3 kronor 68 öre.

Såsom framgår av dessa uppgifter överstiga i de nämnda fallen tullkostnaderna

för de vid besättningarnas tillverkning använda lösa skinnen

tullen för de färdiga kapporna, och i de fall, då besatsen är riklig, blir

tullskillnaden högst avsevärd. Även örn plagg med så dyrbar pälsverksbesättning,

som angivits i de två första exemplen, icke torde vara de vanligen

förekommande, utvisa siffrorna dock. att en oformlighet i tullbeskattningen

föreligger. Frågan synes också för de därav berörda näringsgrenarna

vara av icke oväsentlig betydelse.

En ändring i tullbestämmelserna på detta område synes lämpligen

kunna vidtagas enligt något av följande alternativ:

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

!• att ett stadgande införes därom, att å plagg av pälsverk eller vävnad

anbragt besättning av bäver, chinchilla etc. skall tulltaxeras särskilt för

sig;

II. att pälsvaror och damkonfektionsartiklar med dylik besättning

åsättas en särskild tilläggstull, efter vikt räknad; eller

III. att beträffande pälsvaror med besättning av ifrågavarande pälsverk

besättningen skall vara bestämmande för plaggets tulltaxering samt

att plagg av vävnad med dylik besättning åsättas tilläggstull med viss

procentsats.

En lösning enligt alternativ I skulle visserligen medföra den mest rättvisa

tullbeskattningen, men har dock så stora nackdelar, att den ej kan förordas.

Oavsett det förhållandet att tveksamhet kan råda örn lämpligheten

av att genom en sådan bestämmelse göra avvikelse från gällande allmänna

stadgande därom, att en vara skall tulltaxeras i det skick, vari den inkommer,

lärer det möta betydande svårigheter att erhålla tillförlitliga värden

å delar av plagg, som införas i färdigt skick. Med hänsyn till den stora

prisvariationen å olika slags pälsverk ävensom besättningens olika omfattning

på skilda plagg är det icke möjligt att utan vidlyftig specificering utbyta

värdetullen å pälsverksbesättningen mot en rättvist avvägd vikttull

å de färdiga plaggen, varför icke heller en bestämmelse enligt alternativ

II synes vara praktiskt genomförbar.

Vid en lösning av spörsmålet enligt alternativ III uppstår, beträffande

plagg av vävnad med besättning av ovannämnda pälsverk, till besvarande

frågan vilken procentsats lämpligen bör fastställas. Vid övervägandet

härav har det synts styrelsen, som örn tilläggstullen borde sättas till samma

belopp som för pälsverken i fråga, d. v. s. till 15 procent av värdet.

Denna tullsats torde möjligen förefalla väl hög, då icke blott besättningens

utan hela plaggets värde komme att läggas till grund för tullberäkningen.

Emellertid synas allvarliga betänkligheter icke kunna hysas mot en dylik

beskattning, då det alltid står de vanliga importörerna fritt att införa

pälsverksbesättningarna särskilt för sig, i vilket fall värdetullen endast

kommer att drabba dessa, en möjlighet av vilken man sannolikt kommer

att begagna sig. Beskattningen av den införsel, som i enstaka fall kan

äga rum till privatpersoner, synes ej heller med hänsyn till varornas starkt

lyxbetonade karaktär behöva ingiva betänkligheter.»

Enligt vad generaltullstyrelsen vidare anfört borde en lösning av förevarande

spörsmål enligt det av styrelsen förordade alternativ III lämpligen

ske därigenom, att i författning med ytterligare tillägg till gällande

tulltaxa upptoges erforderliga föreskrifter i form av anmärkningar till

tulltaxenr 316—322 samt 598—611. Förslag till lydelse av anmärkningarna

har uppgjorts av styrelsen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn tullbeskattningen

av oberedda och beredda, lösa pälsverk genom motion vid årets riksdag

dragits under riksdagens prövning. Beslut i anledning av motionen har

ännu icke fattats. Såsom generaltullstyrelsen framhållit, kommer ställningstagandet

till denna fråga att bliva av avgörande betydelse för avvägningen

av tullsatserna för färdiga persedlar av pälsverk. Med hänsyn

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

härtill har jag ansett mig för närvarande icke böra ifrågasätta någon

ändring av nyssnämnda tullsatser.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag däremot, att åtgärder

redan nu böra vidtagas för avhjälpande av den oformlighet i tullbeskattningshänseende,

som består däri, att pälsverk av i tulltaxenr 311 avsedda

slag drabbas av högre tull örn de importeras för sig än örn de inkomma

som besättning å färdiga persedlar av andra pälsverk eller å konfektionsartiklar

av vävnad. I huvudsaklig överensstämmelse med vad

generaltullstyrelsen föreslagit torde ändring härutinnan böra ske på det

sätt, att såsom tillägg till tulltaxan utfärdas föreskrift dels därom, att till nr

316—318, 321—322 eljest hänförliga persedlar skola, örn de äro försedda med

krage, uppslag eller annan besättning av pälsverk av i nr 311 angivna slag,

tulltaxeras efter vad i nr 319—320 stadgas, dels ock därom, att för persedlar,

hänförliga till nr 598—611, skall, därest de äro försedda med krage,

uppslag eller besättning, som nyss nämnts, förutom eljest stadgad tull

utgå en tilläggstull av 15 procent av värdet.

Spunnet råsilke. Råsilke, naturligt, ofärgat, även spunnet, som finnes

upptaget under nr 395 i tulltaxan (statistiskt nr 892), är tullfritt. Avkokt,

d. v. s. från sericinhöljet befriat, natursilke är däremot, vare sig det införes

i ospunnet eller spunnet skick, belagt med tull, vilken, för så vitt

silket icke inkommer i smärre för detaljhandeln lämpade uppläggningar,

utgår med 200 kronor för 100 kilogram (tulltaxenr 399, statistiskt nr 920).

Härtill kommer en tilläggstull av 300 kronor för 100 kilogram enligt förordningen

den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa.

I en den 3 januari 1934 dagtecknad framställning har generaltullstyrelsen

föreslagit sådan ändring av tulltaxan, att spunnet råsilke bleve i tullhänseende

likställt med avkokt natursilke. Till stöd härför har anförts

i huvudsak följande:

Syftet med tilläggstullen å silke syntes hava varit att träffa allt för

textilindustrien eller för sömnad eller annat dylikt ändamål avsett silke.

Vid tiden för tilläggstullens införande hade någon nämnvärd införsel eller

tillverkning inom landet av naturligt råsilkegarn icke förekommit. På

senare tid hade emellertid vissa trikåvarufabrikanter till riket infört ett

fint spunnet råsilkegarn, i vissa fall ofärgat och i andra fall falskfärgat,

vilket enligt uppgift på grund av, bland annat, större hållbarhet visat sig

i högre grad än avkokt garn lämpat för tillverkning av vissa trikåvaror.

Genom avkokningen, som vid användning av råsilkegarn ägde rum efter

trikåvarornas framställning, uppstode en viktförlust, som torde uppgå till

20 ä 25 procent av det råa garnets vikt.

Vid tulltaxeringen av detta garn hade till en början rått viss olikformighet,

i det att varan hänförts i vissa fall till tulltaxenr 395 och i andra fall

till nr 399. Detta hade berott därpå, att garnets utseende och andra föreliggande

omständigheter icke givit anledning antaga, att varan utgjort

ett råsilke. Först under innevarande år hade frågan örn garnets tulltaxering

kommit under prövning av styrelsen, som därvid på grund av den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Departements
chefen.

otvetydiga lydelsen av tulltaxenr 395 och med hänsyn till den i anmärkning

2 till tulltaxenr 401—444 för garn av andra spånadsämnen än silke

intagna bestämmelsen, att s. k. falskfärgat garn skulle tulltaxeras såsom

oblekt och ofärgat, funnit ifrågavarande silkegarn vara hänförligt till tulltaxenr

395 och sålunda fritt från tull.

I betraktande av syftemålet med tilläggstullen å silke innebure det dock

enligt styrelsens mening en oformlighet, att det här ifrågavarande råsilkegarnet

helt undginge att drabbas av tull. För trikåvaror av silke

vore tullen även så betydande, att ur tullskyddssynpunkt någon erinran

näppeligen kunde göras mot att det icke avkokta silkegarnet i tullhänseende

likställdes med det avkokta. Införseln av det förra slaget av garn

torde hittills icke hava uppgått till mer än ett eller annat tusental kilogram

men syntes framdeles kunna få större omfattning. Oavsett införselns

storlek syntes emellertid beträffande denna artikel en ändring i tullhänseende

vara av behovet påkallad, vilken lämpligen skulle kunna genomföras

på det sätt, att tulltaxenr 395 omformulerades så, att det icke

komme att omfatta spunnet råsilke. Därigenom bleve dylikt silke, i likhet

med övrigt silkegarn med industriell användning, hänförligt till nr

399. Genom avkokningen underginge råsilket visserligen, såsom förut

nämnts, en viktminskning, men denna syntes icke behöva tillmätas sådan

betydelse, att för varan borde fastställas lägre tull än som utginge för

avkokt silke.

Generaltullstyrelsen har tillika framhållit, att en ändring av tulltaxenr

395 på sätt styrelsen föreslagit syntes böra åtföljas av motsvarande ändring

av 1 § i förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke,

enligt vilket lagrum i dess nuvarande lydelse naturligt, ofärgat råsilke

vore undantaget från accisplikt.

Kommerskollegium har, efter remiss, förklarat sig icke hava något att

erinra mot den föreslagna ändringen i tulltaxan.

Då det ifrågavarande råsilkegarnet visat sig användbart för framställning

av vissa trikåvaror, finner ''jag i likhet med generaltullstyrelsen

oegentligt, att det helt undgår att drabbas av tull. Mot styrelsens förslag

till ändring av tulltaxenr 395, varigenom spunnet råsilke kommer att likställas

med avkokt natursilke och sålunda drabbas av såväl tull som tillläggstull,

har jag icke något att erinra.

I händelse av bifall till detta förslag bör, såsom styrelsen jämväl erinrat,

förordningen örn accis å silke undergå sådan ändring, att accisplikten

kommer att omfatta även spunnet råsilke. Till denna fråga ber jag

att senare i dag få återkomma i samband med framläggande av förslag

till vissa andra ändringar i samma förordning.

Bestämmandet av garnnumret vid tulltaxering av ullgarn. Enligt gällande

tulltaxa uppdelas under nr 401—408 upptaget ullgarn allt efter finleken

i två grupper med gräns vid nr 41 metrisk numrering. Det metriska

numret uttrycker, huru många gånger vikten av 1,000 meter enkelt garn

innehålles i en vikt av ett kilogram. Numret utrönes genom upphaspling

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. l\iaj:ts ''proposition nr 243.

och vägning av garnet. För det grövre garnet (till och nied nr 41 metrisk

numrering) utgår lägre tull än för det finare (över nr 41).

I en den 11 december 1933 dagtecknad skrift har Svenska yllefabrikantföreningen

hemställt örn sådan ändring av tulltaxan, att vid tulltaxering

av ullgarn nummerbestämningen bomme att ske efter vissa inom handeln

gällande bestämmelser, därvid anförts i huvudsak följande:

Då det metriska numret angåve, huru många gånger vikten av 1,000

meter enkelt garn inrymdes i ett kilogram, hade givetvis garnets större

eller mindre fuktighetshalt stor inverkan på nummerhestämningen. Detta

förhållande hade varit föremål för överläggningar mellan de garnexporterande

länderna, vilka resulterat i en överenskommelse mellan fabrikanter

i England, Frankrike, Belgien, Tyskland, Italien och Tjeckoslovakiet

av innehåll, att till grundval för fakturering av ullgarn skulle läggas vikten

hos det absolut torra garnet med tillägg av 18 74 procent. Denna överenskommelse

hade gällt sedan den 1 juli 1929.

Tullverkets bestämning av garnnumret skedde däremot direkt, endast

med den inskränkningen att garn med högre fuktighet än som ansåges

motsvara den normala finge torka i rumstemperatur (+ 15—20°), innan

numret bestämdes. Dessa vaga föreskrifter för nummerhestämningen

kunde icke anses tillfredsställande, då desamma givetvis medförde ett

ojämnt, för att icke säga godtyckligt resultat, allt efter olika fuktighetsförhållanden

med mera under garnets lagring och transport. Vid förtullningen

av garn med fakturanummer 40, fastställt genom det förut angivna tilllägget

av 18 7* procent, förekomme sålunda ofta att garnet vid tullverkets

bestämning bomme att visa över nr 41 och sålunda förtullades efter den

högre tullsatsen. Aktiebolaget förenade yllefabrikerna hade hos Kungl.

Majit anfört besvär över det av tullverket tillämpade förfaringssättet och

yrkat, att den handelsbrukliga nummerhestämningen för ullgarn även

måtte tillämpas vid förtullningen, men yrkandet hade icke vunnit gillande.

Detta avslag kunde dock icke anses utgöra något principiellt ställningstagande

gentemot det från yllefabrikanthåll påyrkade bestämningsförfarandet

utan endast ett fastslående av att för ändring fordrades föreskrift

i tulltaxan. På grund av vad sålunda anförts och då förevarande fråga

vore av stor betydelse för den svenska ylleindustrien, hemställde föreningen

örn vidtagande av sådan ändring i tulltaxan, att vid tulltaxering

av ullgarn nummerhestämningen liksom inom handeln komme att ske på

grundval av det absolut torra garnet med tillägg av 18 7* procent.

Över framställningen hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

efter remiss, den 16 januari 1934 avgivit gemensamt utlåtande, däri huvudsakligen

anförts följande:

I anledning av en tidigare från annat håll gjord framställning av likartat

innehåll med den nu förevarande hade generaltullstyrelsen i skrivelse

den 12 november 1931 till chefen för finansdepartementet ifrågasatt,

huruvida icke berörda framställning lämpligen borde överlämnas till 1928

års tullkommitté för den åtgärd, kommittén kunde finna erforderlig. Framställningen

hade sedermera även överlämnats till kommittén, men denna

hade före avslutandet av sitt arbete icke hunnit fatta ståndpunkt i ifrågavarande

detalj. I nämnda skrivelse hade styrelsen för egen del uttalat

den meningen, att med gällande bestämmelser fastställandet av garnnum
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ret vid tulltaxeringen måste ske genom direkt bestämning, således utan

hänsynstagande till den fuktighetshalt, vid vilken garnets handelsnummer

bestämdes. Denna ståndpunkt bade också vunnit gillande genom

Kungl. Maj:ts utslag den 8 september 1933 på Aktiebolaget förenade yllefabrikernas

besvär över ett av styrelsen den 27 juli 1932 fattat beslut i

fråga örn tulltaxeringen av sex sändningar ullgarn.

Den av yllefabrikantföreningen åberopade internationella överenskommelsen

mellan fabrikanter i de viktigaste ullgarnsproducerande länderna

innebure, att den tillåtna fuktighetsmängden på 100 delar torr substans

för ullgarn i regel utgjorde 18 1U procent (»regarn»), efter vilken fuktighetshalt

bland annat garnnumret fakturerades samt bestämdes vid konditioneringsanstal

terna.

Vid tulltaxering av garn plägade garnets nummer bestämmas med ledning

av företedda fakturor. Till generaltullstyrelsens kännedom hade icke

kommit något fall, då den fakturerade nummerbeteckningen befunnits stå

i strid mot den enligt gängse affärsbruk riktiga. Emellertid underkastades

uppgifterna allt emellanåt kontroll från tullmyndigheternas sida. Man

hade därvid, särskilt under den varmare årstiden, kunnat finna, att garn

under transporten torkat, så att det med tillämpning av den vid tulltaxeringen

använda metoden för nummerbestämningen blivit hänförligt till

nr 41, ehuru det å fakturan upptagits som nr 40. Det förtjänade tilläggas,

att ett dylikt garn av mindre än normal fuktighetsgrad före dess intagande

för vävning fuktades till normal grad.

Det syntes ämbetsverken icke vara tillfredsställande, att en tillfällig

fuktighetshalt, beroende av större eller mindre luftfuktighet under transporten

eller andra dylika faktorer, skulle hava inverkan å tullens storlek.

Ett mera allmänt stadgande beträffande spånadsvaror örn hänsynstagande

till varornas fuktighetshalt vid tulltaxeringen skulle dock medföra praktiskt

taget oöverstigliga svårigheter och hade icke heller ifrågasatts. Någon

för spånadsvaror allmängiltig regel för vad som skulle anses såsom

normal fuktighet funnes ej heller, utan bestämmelserna därom vore olika

även för olika slag av garn (»regain» för bomullsgarn 8 Vs procent, för Ungarn

12 procent etc.).

Med hänsyn till den höga fuktighetshalt, som enligt praxis tillämpades

vid fastställandet av handelsnumret för ullgarn och de konsekvenser, som

detta visat sig medföra beträffande den vid tulltaxeringen tillämpade

direkta nummerbestämningen, ansåge ämbetsverken en särbestämmelse

beträffande ullgarn i detta hänseende motiverad. Det syntes emellertid

icke vara lämpligt att i tulltaxan införa den i förenämnda överenskommelse

angivna procentsatsen, utan frågan syntes böra ordnas på det sätt,

att man vid fastställandet av garnnumret utginge från garn med normal

fuktighet. Uttrycket kunde förefalla något svävande, men med den erfarenhet,

tullmyndigheterna på detta område förvärvat å de platser, där

ullgarn vanligen förekomme till införsel, kömme någon tveksamhet angående

uttryckets innebörd knappast att råda vare sig bland dessa myndigheter

eller bland vederbörande importörer.

I anslutning till vad sålunda anförts hava ämbetsverken hemställt, att

i tulltaxan måtte införas en anmärkning till nr 401—408 av innehåll, att

vid fastställandet av garnets nummer vikten skall bestämmas vid normal

fuktighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit tillstyrker jag genomförande

av ämbetsverkens förslag.

Sanitetsbindor. Enligt nu gällande bestämmelser tulltaxeras sanitetsbindor

(s. k. dambindor), som pläga bestå av i ett hölje av spånadsvara

innesluten vadd, enbart eller i förening med bomull, örn de äro hopsydda,

med tillämpning av bestämmelserna i tulltaxeförordningens 2 § b, i regel

såsom vadd (huvudbeståndsdelen) och hänföras sålunda antingen till

tulltaxenr 397, som upptager vadd, alla slag, kardad bomull härunder

inbegripen, eller till nr 373, som innefattar s. k. cellulosavadd. Tullen utgår

vid båda numren med 10 kronor för 100 kilogram, beräknad i förra fallet

å nettovikten, i senare fallet å nettovikten med tillägg av visst emballage.

Vid införsel av bindor, som bestå av vadd med däromkring vikt

men ej hopsydd vävnad, i vilket fall varan icke ansetts »sammansatt» i

den bemärkelse, som avses i förenämnda paragraf i tulltaxeförordningen,

tulltaxeras de olika varuslagen för sig. Vadden belägges då med tull av

10 kronor för 100 kilogram; vävnaden blir i regel hänförlig till nr 503

med tull av 110 kronor för 100 kilogram.

I detta sammanhang torde kunna bortses från stickade bindor, som falla

under nr 557 med tull av 175 kronor för 100 kilogram och vilka knappast

förekomma till införsel.

I en den 18 december 1933 dagtecknad skrift hava Stilles försäljningsaktiebolag

samt sex andra tillverkare av sanitetsbindor, med instämmande

av tre fabrikanter av vadd för dambindor, hemställt, att sanitetsbindor

måtte snarast möjligt åsättas en tullsats av minst 1 krona 10 öre för kilogram.

Till stöd härför har anförts huvudsakligen följande:

Den inhemska tillverkningen av sanitetsbindor, vilken för närvarande

sysselsatte omkring tvåhundra arbetare, hade på senare tid utsatts för

svår utländsk konkurrens, särskilt från Tyskland och Tjeckoslovakiet;

till följd därav hade en del inskränkningar i produktionen av sanitetsbindor

måst göras, ehuru omsättningen inom landet av dylika bindor allt

mer ökats. De svenska tillverkarnas bristande möjligheter att uthärda

den skärpta konkurrensen härledde sig, förutom från de här i landet gällande

höga arbetslönerna, även från att tullbelastningen å halvfabrikaten

i regel vore högre än för den färdiga varan; tullen innebure därför

icke någon hjälp i konkurrensen utan tvärtom. Speciellt vore detta fallet

beträffande de sydda bindorna. Av de för tillverkningen av sanitetsbindor

erforderliga halvfabrikaten erhölles bomullsvadd till största delen

från svenska vaddfabriker och cellulosavadden helt inom landet, under

det att förbandsgasen däremot måste importeras. I syfte att den utländska

konkurrensen skulle kunna effektivt mötas och den inhemska tillverkningen

inom denna bransch alltjämt uppehållas borde nu gällande tullförhållanden

ändras, så att ett måttligt tullskydd erhölles. T sådant avseende

föresloges en tullsats av 1 krona 10 öre för kilogram, lika med tullen

å förbandsgasen, vilket skulle motsvara omkring 22 procent av nettopriserna.

Departementschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava, efter remiss, avgivit

gemensamt yttrande i ärendet samt däri anfört huvudsakligen följande:

Av vissa utav ämbetsverken införskaffade uppgifter beträffande i handeln

vanligen förekommande slag av bindor framginge, att i fråga örn de

sydda bindorna tullbelastningen å materialen för den inhemska tillverkningen

uppginge till 30 å 40 öre per kilogram av den färdiga varan. Därjämte

borde beaktas, att vid införseln eventuellt förekommande kartonger,

då fråga vore örn bindor av bomullsvadd, vore helt tullfria och,

beträffande bindor av cellulosavadd, inräknades i den tullpliktiga vikten,

varvid de belädes med tull av endast 10 kronor för 100 kilogram. Särskilt

inkommande kartonger droge däremot alltefter beskaffenheten en

tull av 50, 75 eller 150 kronor för 100 kilogram, vilken tull de inhemska

kartongfabrikanterna i möjligaste mån torde utnyttja. Dessa omständigheter

gåve vid handen, att de inhemska tillverkarna av sanitetsbindor

redan med hänsyn till tullbelastningen å förbrukningsartiklarna intoge

en mycket ogynnsam ställning i konkurrensen med utländska, av

lägre arbetslöner gynnade fabrikanter. Den nuvarande tullbeskattningen

medförde därjämte lägre tull för de sydda än för de osydda bindorna,

ett förhållande som med hänsyn till bearbetningen snarare borde vara

det motsatta. Jämväl ur tullteknisk synpunkt vore önskvärt att erhålla

större enhetlighet såväl med avseende å själva rubriceringen som i fråga

örn grunderna för beräkningen av den tullpliktiga vikten. Enligt ämbetsverkens

uppfattning torde tillverkningen inom landet av sanitetsbindor

erhålla nöjaktigt skydd genom en tullsats av 75 kronor för 100 kilogram,

som alltså av ämbetsverken förordades. En så avpassad tullsats

skulle motsvara mellan 20 å 30 procent av tillverkningskostnaderna.

I anslutning härtill hava ämbetsverken föreslagit, att efter nr 569 i

tulltaxan måtte införas ett nytt nr, 569 14, upptagande sanitetsbindor av

vadd, även s. k. cellulosavadd, i omhölje av spånadsvara, med eller utan

sömnadsarbete, med tull av 75 kronor för 100 kilogram att beräknas efter

verkliga nettovikten med tillägg av emballage, som avses i 3 § 1 mom. d)

i tulltaxeförordningen.

På grund av den i ärendet förebragta utredningen finner jag en höjning

av tullen å ifrågavarande artiklar motiverad. Den av ämbetsverken

föreslagna tullsatsen av 75 kronor för 100 kilogram synes väl avvägd.

Mot ämbetsverkens förslag i fråga örn artiklarnas rubricering i tulltaxan

och beräkningen av den tullpliktiga vikten har jag icke heller

något att erinra.

Övertyg till paraplyer och parasoller. För paraplyer och parasoller av

spånadsvara, innehållande silke (tulltaxenr 634), utgår tull med 2 kronor

25 öre samt tilläggstull med 1 krona 50 öre per styck. För paraplyer och

parasoller av andra slag (tulltaxenr 635) utgår tull med 60 öre samt tillläggstull

med 75 öre per styck, övertyg till paraplyer eller parasoller,

tillskuret eller sytt, är belagt med tull till belopp av 2,600 kronor för 100

kilogram, örn det består av spånadsvara, innehållande silke (tulltaxenr

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

570), och till belopp av 500 kronor för 100 kilogram, om det utgöres av

andra slag (tulltaxenr 571).

Förenämnda tilläggstullar infördes genom förordningen den 21 mars

1933 (nr 88) med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa. Såsom framgår

av Kungl. Maj:ts proposition nr 218 till 1933 års riksdag var avsikten med

desamma, liksom med ett flertal andra samtidigt införda tilläggstullar,

att åstadkomma en begränsning av importen från Tyskland på det att förhållandet

mellan vår export dit och vår import därifrån icke skulle, såsom

följd av vissa från tysk sida vidtagna tullförhöjningar, alltför mycket

förskjutas till nackdel för vår export.

I en den 21 augusti 1933 inkommen skrift hava firmorna Lundquist &

Wottrich samt Forstners paraplyfabrik, båda i Stockholm, ävensom aktiebolaget

Richters fabriker i Malmö hemställt, att tullen å övertyg till paraplyer

och parasoller måtte höjas, beträffande varor hänförliga till tulltaxenr

570 med 1,900 kronor för 100 kilogram och beträffande varor hänförliga

till tulltaxenr 571 med 500 kronor för 100 kilogram. Till stöd för

framställningen har åberopats en därvid fogad jämförande tablå över

tullavgifterna för paraplyer, införda i färdigt och halvfärdigt skick, varjämte

anförts i huvudsak följande:

Av tablån framginge, att tullen för paraplyställningar och övertyg med

tillägg av arbetskostnaden för tygets pånästning vore avsevärt lägre än

tullen för motsvarande paraplyer i färdigt skick. Förtjänsten av att importera

ställningar och övertyg var för sig i och för hopfästning inom

landet utgjorde sålunda med nu gällande tullsatser 1.25—l.so kronor per

styck för sidenparaplyer och 0.35—0.40 kronor per styck för bomullsparaplyer.

Detta innebure, att man genom att importera paraplyer i delar

kunde undgå så gott som hela tilläggstullen å sidenparaplyer och omkring

hälften av tilläggstullen å bomullsparaplyer. Förhållandet hade

helt naturligt icke undgått de utländska fabrikanternas uppmärksamhet,

utan dessa hade nu börjat ordna för införsel av paraplyer i delar och pånästning

av övertyget här i landet. Den importminskning, som avsetts

med tilläggstullarna å paraplyer, komme därför helt säkert att utebliva;

importen komme endast att överflyttas från färdiga till halvfärdiga varor.

För den svenska paraplyindustrien, som sedan flera år tillbaka arbetat

under synnerligen ogynnsamma förhållanden i tullhänseende, innebure

detta kringgående av tilläggstullarna ett allvarligt avbräck, då man räknat

med att tilläggstullarna skulle möjliggöra en ökning av tillverkningen

inom landet. En justering av tullsatserna för övertyg vore en

nödvändig kompletteringsåtgärd till tilläggstullarna å paraplyer.

Över framställningen hava infordrade utlåtanden avgivits av kommerskollegium

den 16 december 1933 och av generaltullstyrelsen den 3 januari

1934.

Kommerskollegium har anfört huvudsakligen följande:

Vid införandet av tilläggstullarna å paraplyer ifrågasattes, enligt vad

kollegium inhämtat, motsvarande höjning av tullen å övertyg till paraplyer.

Enär tullen för övertyg i och för sig ansågs hög i förhållande

till tullen å vävnaden, vilken i regel utgjordes av vävnad, huvudsakligen

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 243.

bestående av konstsilke, eller av halvsiden, samt då vidare räknades med

vissa olägenheter av att införa paraplyövertyg och ställningar var för sig

i och för hopfästning här i landet — vilka olägenheter förväntades skola

förebygga någon nämnvärd införsel av paraplyer i delar för att undgå

den höga tullen — så lämnades tullsatserna för övertyget orörda. Införseln

av varor, hänförliga till tulltaxenr 570, hade under 1930 uppgått

till 62 kilogram, under 1931 till 15 kilogram, under 1932 till 22 kilogram

och under månaderna januari—oktober 1933 till 140 kilogram, av vilken

sistnämnda kvantitet 119 kilogram härrört från Tyskland och 20 kilogram

från Österrike. Av till tulltaxenr 571 hänförliga varor hade under

samma tider införts respektive 291, 119, 24 och 28 kilogram. Importen

under januari—oktober 1933, 28 kilogram, hade i sin helhet skett från

Tyskland. Såsom av dessa uppgifter framginge, hade införseln av övertyg

till paraplyer och parasoller av spånadsvara, innehållande silke, stegrats

1933 i jämförelse med införseln 1931 och 1932. Importen företedde

likvisst inga överväldigande siffror. Örn man utginge från en av sökandena

i förenämnda tablå lämnad uppgift beträffande medelvikten å paraplyövertyg

av siden, motsvarade nämligen importen för de första tio

månaderna 1933 omkring 160 dussin sidenparaplyer. Emellertid hade införseln

under de sista månaderna ökat i avsevärd grad. Enligt kollegii

mening förelåge därför anledning att säkerställa tilläggstullen å paraplyer

genom en höjning av tullen å övertygen. Några lojala intressen

syntes därigenom icke trädas för nära. Mot sökandenas förslag i fråga

örn storleken av tullhöjningen hade kollegium icke något att erinra. Dock

ansåge sig kollegium böra föreslå, att höjningen gåves formen av tilläggstullar.

Generaltullstyrelsen, som icke heller haft någon erinran att göra mot

den föreslagna tullhöjningen, har avgivit förslag till därav betingade författningsföreskrifter,

därvid styrelsen utgått från att höjningen borde ske

genom införande av nya tilläggstullar.

Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att möjlighet

förefinnes att göra de under förlidet år införda tilläggstullarna å paraplyer

och parasoller illusoriska genom att överflytta importen från färdiga

varor till ställningar och övertyg, som för en jämförelsevis obetydlig

kostnad kunna hopsättas inom landet. För att ernå det med tilläggstullarna

avsedda syftet lärer det därför vara nödvändigt att vidtaga en

tullhöjning jämväl beträffande övertyg till paraplyer och parasoller. Såsom

kommerskollegium framhållit torde några berättigade intressen icke

därigenom trädas för nära. I fråga örn storleken av denna höjning och

sättet för dess genomförande ansluter jag mig till ämbetsverkens förslag.

Rör av smidbart järn. Vid tulltaxering av rör av smidbart järn har

man enligt tulltaxan att avgöra, huruvida rören äro av beskaffenhet att

böra hänföras till å ena sidan valsade eller varmdragna eller å andra

sidan kalldragna rör. Valsade och varmdragna rör äro sålunda enligt

tulltaxenr 782—783 belagda med tull av 4 kronor för 100 kilogram, örn de

äro att anse som icke bearbetade, samt 5 kronor för 100 kilogram, örn de

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 243.

13

efter framställningen undergått vidare bearbetning. Kalldragna rör tulltaxeras

enligt nr 784—785, varvid rör med en godstjocklek av 2 mm eller

däröver draga tull efter 6 kronor och rör av mindre godstjocklek efter 8

kronor för kilogram.

I en den 6 december 1933 dagtecknad framställning har generaltullstyrelsen,

under åberopande av en till styrelsen inkommen skrivelse från fullmäktige

i Jernkontoret, hemställt örn sådan ändring av tulltaxan, att rör

av smidbart järn med en godstjocklek av mindre än 2.5 mm måtte, oberoende

av framställningssättet, tulltaxeras såsom kalldragna rör. Till

stöd härför har anförts i huvudsak följande:

Vid tiden för införandet av nu gällande tulltaxebestämmelser på förevarande

område hade i regel icke förelegat några större svårigheter att

vid tulltaxeringen konstatera, huruvida kalldragning kommit till användning

vid rörs framställning eller icke. De kalldragna rören hade i allmänhet

med relativ lätthet kunnat igenkännas på de mycket fina, genom

dragningen åstadkomna längsgående reporna samt den vanligen glödspånsfria,

blanka och jämna ytan. Såsom framginge av förenämnda skrivelse

från fullmäktige i Jernkontoret, plägade emellertid enligt moderna

metoder kalldragningen efterföljas av en glödgningsprocedur, som borttoge

det för nämnda behandlingssätt karakteristiska utseendet å ytan. Då

sålunda de kännetecken, som hittills varit utslagsgivande vid tulltaxeringen

av rör av smidesjärn, numera ofta vore utplånade, hade det visat

sig omöjligt att i tullhänseende upprätthålla någon skillnad mellan å ena

sidan i egentlig mening kalldragna rör samt å andra sidan rör, framställda

genom svetsning av kallvalsat bandjärn eller kallvalsad plåt. Av

denna anledning hade sistnämnda slag av rör måst tulltaxeras enligt vad

för kalldragna rör vore stadgat. En dylik tulltaxering hade i övrigt även

synts motiverad därav, att kallvalsat bandjärn och kallvalsad plåt av de

dimensioner, som närmast ifrågakomme för tillverkning av rör, i och för

sig droge tullar — respektive 5 och 7 kronor för 100 kilogram (tulltaxenr

756 och 775) — vilka överstege den tull, som gällde för varmdragna, icke

bearbetade rör, nämligen 4 kronor för 100 kilogram. Denna tulltaxeringsfråga

hade genom klagomål dragits under Kungl. Maj:ts prövning, men

utslag hade ännu icke meddelats.

Örn än sålunda en viss förenkling av tulltaxeringen vunnits genom

likställandet av kalldragna rör samt rör, framställda av kallvalsat och

därmed i tullhänseende likställt material, bestode likväl alltjämt betydande

vanskligheter, då det gällde att avgöra, huruvida materialet i ett

svetsat rör tillverkats genom varmvalsning eller kallvalsning. De svårigheter,

som tullanstalterna därvid hade att övervinna, belystes icke

minst av det stora antal tvister rörande tulltaxering av här ifrågavarande

rörtyper, som på senare tid kommit under styrelsens prövning. I svårbedömliga

fall hade styrelsen därvid i regel löre frågans avgörande måst

inhämta yttrande från fullmäktige i Jernkontoret, på vilkas föranstaltande

i vissa fall av särskild fackman företagits mikroskopisk undersökning

av rörmaterialet. Ehuru styrelsen sålunda haft tillgång till den

främsta sakkunskap på området, hade det i åtskilliga fall visat sig så gott

som omöjligt att träffa ett säkert avgörande.

Under sådana förhållanden framstode det som en nödvändighet, att förtullningen

av här ifrågavarande rör omlades efter praktiskt mera tillliimpliga

linjer. Fullmäktige i Jernkontoret hade i sådant hänseende i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

sin förut berörda skrivelse föreslagit införandet av en anmärkning i tulltaxan,

enligt vilken rör, oavsett form eller utförande, med en godstjocklek

icke överstigande 2.5 mm skulle tulltaxeras som kalldragna ror. Som

motiv härför hade anförts, att med rörtillverkningens nuvarande tekniska

ståndpunkt 2.5 mm utgjorde en praktisk undre gräns för på varm väg

tillverkade rör ävensom att rör med en godstjocklek av 2.5 mm och därunder

i regel hade undergått en längre driven bearbetning än de grövre

rören.

Styrelsen anslöte sig till fullmäktiges uppfattning angående lämpligheten

av att till förenkling av tulltaxeringen införa en anmärkning i tulltaxan,

varigenom alla rör av viss mindre godstjocklek skulle tulltaxeras

som kalldragna. Därest gränsen, såsom föreslagits, skulle fastställas vid

en tjocklek av 2.5 mm, syntes någon nämnvärd förändring icke inträda beträffande

tulltaxeringen av svetsade rör för gas, vatten och ånga, enär

dessa rör, såvitt icke vore fråga örn mycket små, mera sällan brukade

dimensioner, framställdes med en godstjocklek, som överstege 2.5

mm. Däremot syntes vissa helvalsade rör av klenare dimensioner,

vilka hade något större användning, komma att drabbas av en

tullförhöjning från 4 till 6 kronor för 100 kilogram. Från importörer

inom rörbranschen hade nämligen inhämtats, att till införsel förekomme

bland annat helvalsade ångrör, vilka vid en yttre diameter av 32—47 1/2

mm (11/4"—17/s") holle en godstjocklek av 2 */4 mm och vid en yttre diameter

av 51—54 mm (2"—2 1/8") en godstjocklek av 2 1/2 mm, varå en tolerans

av ± 10 procent som regel vore medgiven. Med hänsyn härtill och

i betraktande av att de huvudsakligen för velociped- och sängtillverkning,

elektrotekniska ändamål och dylikt avsedda rör, vilkas tulltaxering hittills

varit omtvistad, i allmänhet hållit en tjocklek, understigande 2 mm, skulle

kunna ifrågasättas att fastställa gränsdimensionen vid en något lägre siffra

än den förut föreslagna. Då emellertid av fullmäktige framhållits, att

mera tunnväggiga helvalsade rör icke blott av svenska verk utan tvivelsutan

även av tyska och engelska tillverkare efter varmvalsningen underkastats

en bearbetning i form av ett justerdrag på kall väg, vilket i tillverkningshänseende

närmast vore att jämställa med ett kalldragningsförfarande,

hade styrelsen ansett sig kunna biträda fullmäktiges förslag att

den ifrågavarande tjockleksdimensionen fastställdes till 2 1/2 mm, varvid

emellertid, i överensstämmelse med vad som redan gällde beträffande högre

respektive lägre tullbeskattade kalldragna rör, själva gränsdimensionen

syntes böra föras till den lägre tullsatsen.

I anslutning till vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen föreslagit,

att den under nr 783 i tulltaxan befintliga anmärkningen måtte betecknas

med 1 och att omedelbart därefter måtte införas en ny, med 2 betecknad

anmärkning av innehåll, att rör med en godstjocklek av mindre än 2.5 mm

skola tulltaxeras såsom kalldragna rör, nr 784—785.

Över framställningen har kommerskollegium, efter remiss, avgivit utlåtande

den 2 februari 1934 samt därvid överlämnat yttranden av Sveriges

industriförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare

samt fullmäktige i Jernkontoret.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare samt Smålands

och Blekinge handelskammare hava tillstyrkt framställningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Handelskammaren i Göteborg har icke haft något att erinra mot en

ändring i föreslagen riktning men har hemställt, att gränsen för tulltaxeringen

måtte bestämmas så, att rör med en utvändig diameter av högst

50 mm och en godstjocklek av högst 2 mm taxerades som kalldragna. Då det

egentliga skälet för ändringen angivits vara svårigheten att skilja varmvalsade

rör av mindre dimensioner från kallvalsade, syntes en bestämmelse

av nämnda innehåll enligt handelskammarens mening böra motsvara det

praktiska behovet, alldenstund det enligt uppgifter, som handelskammaren

inhämtat, vore sällsynt, att kallvalsade rör av den angivna utvändiga

diametern levererades med större godstjocklek än 2 mm.

Skånes handelskammare har anfört:

Generaltullstyrelsen hade ansett sig kunna utgå ifrån att med den föreslagna

gränsdragningen mellan kall- och varmvalsade rör någon nämnvärd

förändring icke komme att inträda beträffande tulltaxeringen av

svetsade rör för gas, vatten och ånga, enär — såvitt fråga icke vore örn

mycket små, mera sällan brukade dimensioner — dessa rör enligt styrelsens

förmenande framställdes med en godstjocklek överstigande 2.5 mm.

Enligt vad handelskammaren inhämtat syntes emellertid denna uppfattning

knappast vara riktig. Såsom förefintliga internationella standardlistor

gåve vid handen, levererades nämligen såväl gängade rör som tuber normalt

med en godstjocklek ned till 2.25—2.5 mm jämte 10 procent plus- eller

minustolerans. Otvivelaktigt syntes därför vara, att med den ifrågasatta

gränsdragningen en hel del rör av s. k. handelskvalitet, avsedda för gas,

vatten och ånga, felaktigt skulle komma att hänföras till tulltaxenr 784—

785 samt därmed beläggas med högre tull. För undvikande av en dylik

icke avsedd konsekvens syntes gränsen mellan kall- och varmvalsade rör

med mindre dimensioner böra dragas vid en godstjocklek av 2 mm. Av

de upplysningar, som lämnats handelskammaren, hade också framgått, att

med denna modifikation ett åsidosättande av den svenska industriens

skyddsintresse näppeligen behövde befaras, enär någon verklig svårighet

att skilja mellan kalldragna samt vällda och svetsade rör med godstjocklek

av 2.25 å 2.5 mm icke torde föreligga.

Fullmäktige i Jernkontoret, som yttrat sig i anledning av de två sistnämnda

handelskamrarnas förslag, hava anfört bland annat:

Varm valsning skedde i regel ned till en godstjocklek av 3.25—3 mm. Sömlösa

rör med mindre godstjocklek än 3 mm underkastades en bearbetning

i form av ett justerdrag, som utfördes kallt, vilket torde ställa sig billigare

än varmvalsning vid denna godstjocklek. Ehuru rör och tuber i

standarddimensioner med en godstjocklek av 2.75 mm, 2.so mm och 2.25 mm

kommersiellt benämndes varmvalsade, levererades desamma även från

Tyskland och England justerdragna. Enligt fullmäktiges åsikt vore sålunda

den föreslagna gränsen 2.5 mm fullt motiverad och berättigad. Endast

rör och tuber med klenare godstjocklek än 2.5 mm skulle komma att

beläggas med högre tull än hittills, därest förslaget örn 2.5 mims gräns

accepterades. Enligt vad fullmäktige inhämtat från svenska tillverkare

användes emellerlid dimensioner med sådan godstjocklek mera sällan. Införande

av en 2.5 ninus gräns skulle alltså icke innebära någon nämnvärd

förändring i den hittillsvarande tullbeskattningen. Enär en tjocklcksgräns

vore fullt tillräcklig leir att åstadkomma den önskade tulltekniska dille
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

rentieringen mellan kallbearbetade och varmbearbetade rör, syntes tillräckliga

motiv icke förefinnas att, i enlighet med vad handelskammaren

i Göteborg föreslagit, komplicera den föreslagna bestämmelsen med en

föreskrift örn en viss maximal yttre diameter i kombination med en viss

godstjocklek.

Kommerskollegium har för egen del tillstyrkt generaltullstyrelsens förslag.

Av vad i detta ärende förekommit torde med full tydlighet framgå, att

tulltaxeringen av rör av smidbart järn är förenad med betydande vanskligheter,

särskilt på grund av svårigheten att avgöra, huruvida materialet

i ett svetsat rör med mindre godstjocklek tillverkats genom varmvalsning

eller kallvalsning. Då det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget

synes ägnat att i väsentlig män underlätta tulltaxeringsarhetet utan att,

såvitt utredningen giver vid handen, medföra några mera avsevärda olägenheter

för de inhemska förbrukarna av ifrågavarande rör, vill jag tillstyrka

styrelsens framställning

Väskor m. m. Enligt gällande tulltaxa är o till tulltaxenr 1121,

1122 och 1123 hänförliga väskor och andra artiklar åsätta tull av respektive

700, 400 och 200 kronor för 100 kilogram. För varor av i nr 1121

och 1122 angivna slag utgår därjämte enligt förordningen den 21 mars

1933 (nr 88) med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa tilläggstull

med respektive 1,000 kronor och 600 kronor för 100 kilogram. Tillläggstullarna

hava tillkommit i samma syfte som de i det föregående omnämnda

tilläggstullarna å paraplyer och parasoller.

I en den 3 maj 1933 dagtecknad skrift har aktiebolaget Fiedler & Lundgren

i Göteborg hemställt, att tullen å varor, hänförliga till tulltaxenr

1123, måtte höjas till 700 eller 800 kronor för 100 kilogram. Till stöd för

framställningen har anförts bland annat:

Bolaget bedreve sedan åtskilliga år tillbaka tillverkning av olika slag

av lädervaror och vore i fråga örn damväskor den största tillverkaren i

landet. Bolaget hade tidigare sysselsatt en arbetarstam på omkring 150

personer men kunde numera på grund av bristande ordertillgång icke

ens bereda jämn sysselsättning åt 40 arbetare. Anledningen till denna

tillbakagång vore att tillskriva en sedan några år tillbaka pågående intensiv

tysk dumping på den svenska marknaden. De priser, som tillämpades

av de tyska fabrikanterna, vore sådana, att de omöjligen kunde inrymma

någon som helst handelsvinst. Den svenska marknaden utnyttjades

sålunda endast för avsättning av överproduktion. Örn ett effektivt

tullskydd fortfarande skulle utebliva, vore detta liktydligt med att den

inhemska lädervaruindustrien så gott som fullständigt måste upphöra.

Den tullhöjning, som genomförts 1933, vore till föga hjälp, då den i huvudsak

endast träffade damväskor in- eller utvändigt klädda med spånadsvara,

vari inginge silke eller finare metalltråd. Väskor av detta slag hade

nämligen redan tidigare importerats i mycket ringa utsträckning. Den

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 243.

huvudsakliga delen av importen utgjordes av damväskor fodrade med

skinn eller bomullsvara.

Kommerskollegium har, efter remiss, den 3 januari 1934 avgivit utlåtande

över framställningen och därvid anfört i huvudsak följande:

Enligt vad kollegium inhämtat hade man vid införandet av förut omförmälda

tilläggstullar inskränkt sig till att höja tullen å sådana väskor,

som hänfördes till tulltaxenr 1121 och 1122, i överensstämmelse med en i

dylika fall förut tillämpad princip att låta tilläggstullen utgå över mera

lyxbetonade artiklar. I viss mån hade därvid också bidragit det förhållandet,

att importen från Oslo-makterna av väskor, hänförliga till tulltaxenr

1123, varit ganska avsevärd. Importen av varor, hänförliga till

förstnämnda två nummer, vore tämligen obetydlig i förhållande till importen

vid nr 1123. Denna sistnämnda hade nämligen år 1932 uppgått till

ett värde av 1,159,000 kronor, under det att den sammanlagda importen

vid nr 1121 och 1122 ej uppgått till mer än 374,000 kronor.

Då den inhemska fabrikationen i ganska ringa omfattning vöre inriktad

på väskor i förening med siden, vilka sistnämnda mestadels tillhörde mo

denyheternas område, vore tilläggstullen av tämligen underordnad betydelse

ur skyddssynpunkt. Vad lyxsynpunkten anginge kunde det framhållas,

att föreningen med siden icke syntes utgöra det enda kriteriet på lyx

vara. I en damväska eller plånbok kunde foder av tunnare skinn göra

föremålet till en till och med elegantare och dyrare vara än motsvarande

artikel, fodrad med siden.

För de svenska lädervarufabrikerna vore den import, som ägde rum under

tulltaxenr 1123, uppenbarligen särskilt kännbar. Omkring 85 procent

av sagda import komme från Tyskland, och konkurrensen därifrån syntes

hava skärpts, sedan tilläggstullarna för de varor, som folie under tulltaxenr

1121 och 1122, trätt i kraft. Enligt kollegii mening förelåge här ett

statsintresse att tilläggstullens effekt icke omintetgjordes genom en förskjutning

av importen över till ett närliggande, lindrigare tullbeskattat

varuområde. Då det rörde sig örn starkt modebetonade artiklar, vore en

sådan förskjutning, enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke ovanlig.

Kollegium ville för sin del tillstyrka, att en tilläggstull av 500 kronor

för 100 kilogram infördes beträffande väskor och övriga varor, tillhörande

tulltaxenr 1123.

Generaltullstyrelsen har i infordrat yttrande den 10 januari 1934 avgivit

förslag till erforderliga iorfattningsföreskrifter i händelse av bifall till

framställningen på sätt kommerskollegium förordat.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava sedermera den 2 mars

1934 inkommit med en gemensam skrivelse i ärendet, däri ämbetsverken,

efter att hava erinrat örn sina tidigare avgivna förslag, anfört i huvudsak

följande:

Enligt ämbetsverkens förslag skulle delar till ifrågavarande skinnväskor

icke drabbas av den ifrågasatta tilläggstullen, enär nied undantag för

byglar någon import av väskdelar såvitt bekant hittills icke förekommit.

I en till generaltullstyrelsen ingiven ansökning hade emellertid en firma

i Stockholm anhållit örn förhandsupplysning — jämlikt förordningen den

31 maj 1907 (nr 30) — rörande tulltaxeringen av vissa i prov överlämnade

väskdelar, utgörande företrädesvis artiklar av skinn, såsom skinnöverkläd

Itihang lill riksdagens protokoll 19114. I sami \''r 243. -

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Departementschefen

.

ela byglar samt tillskurna, mer eller mindre sömmade skinnst.v eken. men

därjämte även artiklar av siden, bomullsvävnad oell papp. I anledning

av ansökningen hade styrelsen förklarat, att tvenne av de ifrågavarande

artiklarna, vilka ansetts utgöra halvfärdiga väskor, skulle tulltaxeras en

ligt statistiskt nr 2051 och 2052 (tulltaxenr 1123 och 1124) med tull av

respektive 200 kronor och 150 kronor för 100 kilogram, medan övriga artiklar

skulle hänföras till följande nummer: skinnvarorna till statistiskt

nr 674 med tull av 120 kronor för 100 kilogram, spånadsvarorna till statistiskt

nr 1122/1035 och 1174 med tull av respektive 88 kronor och 350 kronor

för 100 kilogram samt pappvaran till statistiskt nr 887 med tull av 50

kronor för 100 kilogram.

Det ville synas, som örn motivet till den av firman begärda upplysningen

vore att söka i en önskan att göra sig oberoende av en eventuell tillläggstull

genom att införa skinnväskor i delar, varvid endast ett jämförelsevis

obetydligt arbete skulle komma att utföras inom landet. Folden

händelse tilläggstull skulle införas i enlighet med ämbetsverkens tidigare

förslag, syntes därför åtgärder samtidigt böra vidtagas till förhindrande

av ett sådant eluderande av tilläggstulien, som en införsel av väskor

på nyss angivet sätt skulle innebära. Detta syntes lämpligast kunna ske

genom att belägga även de viktigaste väskdelarna med tilläggstull. Där

vid borde emellertid tagas i betraktande, att metallbyglar till väskor icke

vore föremål för nämnvärd tillverkning inom landet, varför införseln av

desamma tillgodosåge ett den inhemska industriens behov av halvfabrikat.

Det syntes sålunda, som örn den åsyftade utvidgningen av tilläggstullen

skulle kunna inskränkas till att endast avse väskdelar av skinn.

För införandet av en sådan ändring syntes det vara erforderligt att utbryta

väskdelar av skinn ur tulltaxenr 305 (statistiskt nr 674) och upptaga

dem i överrubriken till tulltaxenumren för väskor, varigenom delarna i

tullhänseende skulle bliva likställda med de högre tullbeskattade i tulltaxenr

1123 (statistiskt nr 2051) upptagna skinnväskorna. Ehuru någon

ändring av tullen å tyngre skinnväskor, hänförliga till tulltaxenr 1125

(statistiskt nr 2053), icke föreslagits, måste dock av förklarliga skäl även

delar till dessa väskor drabbas av tilläggstulien, vilket dock icke syntes

böra ingiva några betänkligheter, helst som något praktiskt behov att

införa dessa väskor — företrädesvis resväskor — i delar icke torde föreligga.

I anslutning till vad sålunda anförts hava ämbetsverken uppgjort förslag

till ändrad lydelse av överrubriken till nr 1121—1124 i tulltaxan samt

till särskilda författningsföreskrifter beträffande den ifrågasatta tilläggstullen.

På grund av vad i ärendet förekommit anser jag mig böra tillstyrka,

att åtgärder, på sätt ämbetsverken föreslagit, vidtagas för införande av

en tilläggstull av 500 kronor för 100 kilogram beträffande dels artiklar,

som enligt tulltaxan i dess nuvarande lydelse hänföras till nr 1123, dels

ock delar av läder eller skinn till sådana artiklar.

Det torde här böra omnämnas, att i en vid årets riksdag väckt motion

(II: 106) hemställts örn införande av en tilläggstull av nyssnämnda storlek

beträffande varor, hänförliga till tulltaxenr 1123.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

19

Dag för ikraftträdandet av de av mig nu förordade nya bestämmelserna

torde böra bestämmas av Kungl. Majit.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

dels antaga följande förslag till ändringar i och tillägg

till den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)

fogade tulltaxan i

Tull

för 100 kg

kronor

395

Råsilke, naturligt, ofärgat, ospunnet, s. k. gut,

även tvinnad, härunder inbegripen; ull---

samt lump

Garn:

helt eller delvis av ull, utan inblandning av

silke:

Anni. till nr kol—k08. Vid fastställandet av garnets

nummer skall vikten bestämmas vid normal

fuktighet.

fria

569 */,

Sanitetsbindor av vadd (även s. k. cellulosavadd)

i omhölje av spånadsvara, med eller utan söm-

nadsarbete .................................................. E

Rör1:

valsade eller varmdragna:

75: —

783 j ---------—---

Anni. 1. Rör — — — nr 878—882.

Anm. 2. Rör med en godstjocklek av mindre än 2.5

mm tulltaxeras såsom kalldragna rör, nr 784—785.

Väskor, vägande per stycke högst 0.5 kg, och

necessärer, med eller utan inredning eller

tillbehör, samt portföljer, plånböcker och portmonnäer;

ävensom delar av läder eller skinn

till väskor och övriga i denna rubrik upptagna

artiklar:

1121 --------------

dels såsom tillägg till gällande tulltaxa besluta,

att vid införsel från utlandet av varor av följande

slag skall utöver tull, som stadgas i tulltaxan, utgå

tilläggstull på sätt nedan sägs:

’ Angående isoleringsrör. se nr 1032 1033 linder Avd. XVI R.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Tulltaxe-

nr

Statistiskt

nr

Varuslag

Tilläggstull

för 100 kg

kronor

570

1127

övertyg till paraplyer eller parasoller, till- skuret eller sytt:

av spånadsvara, innehållande silke......... E

1 900: —

571

1128

andra slag ............................................ E

500: —

1123

2051

Väskor, vägande per stycke högst 0.5 kg, och

necessärer, med eller utan inredning eller

tillbehör, samt portföljer, plånböcker och

portmonnäer; ävensom delar av läder eller

skinn till väskor och övriga i denna rubrik

upptagna artiklar:

utvändigt klädda med eller bestående av

läder eller skinn, ej hänförliga till nr

1122 (stat. nr 2050) .................. ..... E

500: —

att till nr 316—318, 321—322 (stat. nr 685—687, 690—

691) eljest hänförliga persedlar skola, om de äro försedda

med krage, uppslag eller annan besättning av

pälsverk av i nr 311 (stat. nr 680) angivna slag, tulltaxeras

efter vad i nr 319—320 (stat. nr 688—689) stadgas;
samt

att för persedlar, hänförliga till nr 598—611

(stat. nr 1159—1174), skall, därest de äro försedda med

krage, uppslag eller annan besättning av pälsverk av

i nr 311 (stat. nr 680) angivna slag, förutom eljest stadgad

tull utgå en tilläggstull av 15 procent av värdet;

dels ock förklara, att de i det föregående omförmälda

ändringarna och tilläggen skola träda i kraft å dag, som

Kungl. Majit bestämmer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att pro

position av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

John O. Karlsson.

340778. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen den 2 juni 191 a1 i texten
  2. BevU 1934:17 Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 213 med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tidltaxa dels ock väckt motion om s. 1 i texten
  3. BevU 1934:18 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932 s. 7 i texten
  4. BevU 1934:19 Betänkande, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för valsverk. s. 2 i texten