Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar

1934-04-20 · 63 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 63 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:264, Med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

1

Nr 264.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förbud mot vissa sammanslutningar; given Stockholms

slott den 20 april 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19S4.

1 sami.

Nr 264.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Förslag

till

Lag

om förbud mot vissa sammanslutningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt

tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti

eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn

till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses

syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som

har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av polismyndighet

anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning

av ordningsmakten.

2 §•

Ej må någon

1. för sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden, upplägga eller innehava

förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna

verkställa utdelning därav;

2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller

hus eller del därav; eller

3. med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.

3 §.

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna

strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro

omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett

såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare

straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på

viss tid.

4 §•

Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning

eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

3

5 §•

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres

av allmän åklagare.

6 §•

Påträffar polisman egendom som skäligen kan antagas vara förverkad enligt

denna lag, skall han taga egendomen i beslag. Äger han själv anställa

åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske

kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd

eller icke kan anträffas, sist inom en månad från beslaget anmäla beslaget hos

länsstyrelsen. Äger han icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta

allmänna åklagaren örn beslaget, och har denne att pröva huruvida beslaget

skall bestå samt, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara

på sätt nyss sagts.

Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,

vare beslaget förfallet.

7 §.

Har anmälan inkommit till länsstyrelsen örn beslag av egendom, vars ägare

icke är känd eller icke kan anträffas, skall länsstyrelsen, därest beslaget finnes

icke böra hävas, meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå

samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras,

införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år

efter det förordnandet och allmäningen senast kungjorts med angivande av

bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd,

att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Ånmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget

gå åter.

8 §■

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är

egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan

författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1934.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms

slott den 6 april 1934.

Närvarande: '' !

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn lagstiftning mot

vissa kårer samt anför:

I skrivelse den 16 juni 1932 (nr 298) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

täcktes föranstalta örn en allsidig utredning rörande förhindrandet av tillkomsten

av väpnade privata sammanslutningar samt att förslag i ärendet, i

den mån riksdagens medverkan vore påkallad, måtte snarast möjligt framläggas.

Riksdagens skrivelse anmäldes av mig för Kungl. Majit den 18 november

1932. Därvid hemställde jag örn bemyndigande att igångsätta en utredning,

avseende möjligheten att på lagstiftningens väg förebygga bildandet och fortvaron

av privata väpnade sammanslutningar i vårt land.

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade jag sedermera såsom sakkunniga

för ifrågavarande ändamål numera justitierådet E. Lind, ordförande, samt ledamoten

av riksdagens första kammare advokaten G. Branting och ledamöterna

av riksdagens andra kammare redaktören A. Olsson i Gävle, redaktören

G. Svedman i Visby och redaktören I. Österström i Härnösand. Efter Linds

utnämning till justitieråd förordnade jag den 24 november 1933 borgmästaren

i Västerås Th. Bergquist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 10 mars 1934 hava de sakkunniga avgivit förslag till lag örn förbud

mot vissa sammanslutningar jämte motiv därtill. Lagförslaget är fogat härvid

såsom bilaga B. För de sakkunnigas motiv kommer redogörelse att

lämnas i det följande.

över förslaget hava yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kommittén

angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

ävensom några underordnade myndigheter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 864.

5

Gällande rätt.

I svensk lagstiftning finnas allenast spridda bestämmelser i förevarande

ämne.

Vad till en början angår rätten för medborgare att sammansluta sig i föreningar

eller andra organisationer innehåller regeringsformen ej några föreskrifter

härom, och ej heller i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt

angående sådan rätt. Ben förutsättes emellertid given i sakens natur såsom

inbegripen under svenska folkets urgamla frihet.

På det föreningsrättsliga området avser lagstiftningen egentligen endast

ekonomiska föreningar, som regleras av lagen den 22 juni 1911. I denna lag

stadgas bland annat i 75 §, att registrering för sådan förening skall vägras,

därest föreningens stadgar prövas åsyfta lagstridig verksamhet. På grund

härav kunna alltså t. ex. ekonomiska föreningar med öppet tillkännagivna lagstridiga

syften icke vinna rättskapacitet. Och jämlikt 46 § kan registrerad

förening, därest dess verksamhet finnes vara lagstridig, bringas att träda i

likvidation.

I olikhet mot åtskilliga andra länder har vårt land icke några bestämmelser

örn ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer äro att

räkna. Förslag härutinnan har visserligen förelagts riksdagarna 1910 och 1911

men avslagits, och ett nytt, år 1919 av hovrättsrådet O. H. Arsell uppgjort

förslag har hittills icke föranlett någon åtgärd. I de för riksdagen framlagda

förslagen funnos bestämmelser motsvarande omnämnda stadganden i 1911 års

lag. Sådana bestämmelser saknas emellertid i 1919 års förslag. Såsom skäl

härför åberopas bland annat, att dylika stadganden äro av offentligrättslig

natur och böra regleras i samband med en lagstiftning örn församlingsfriheten.

1

Till skillnad från flera utländska strafflagar innehåller vår strafflag icke någon

allmän straffbestämmelse för den som deltager i brottsliga sammanslutningar.

I Thyréns utkast till strafflag, spec. delen XI, omfattande brott

mot allmän ordning och frid m. m. (statens offentliga utredningar 1933: 6)

har emellertid föreslagits straff (böter eller i vissa fall fängelse) för den som

deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla

brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel. I motiven

härtill anför Thyrén:

Särskilda bestämmelser örn »sammansvärjning» till förräderibrott förekomma

mycket allmänt i lagarne. Åtskilliga lagar gå mer eller mindre långt utöver

denna gräns. Den norska lagen bland andra straffar varje stiftare eller

deltagare i förening, som till ändamål har förövande av eller »opmuntring» till

brott; (len utvidgar rekvisitet till i lag förbjuden förening och till^ förening,

vars medlemmar förplikta sig till obetingad lydnad mot någon. Då erfarenheten

från andra länder visar, att sådana sammanslutningar kunna innebära

en allvarlig samhällsfara, och dylika »ligor» även hos oss icke torde vara

alldeles okända, synas skäl föreligga för en kriminalisation. Utkastet har

dock, även i betraktande av att stadgandet är nytt för vår rätt, ansett sig

böra inskränka kriminalisationen till sammanslutningar, som hava till syfte 1

1 Se Arsell: Utkast till lag angående ideella föreningar 1919 s. 121.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr S64.

eller såsom medel använda brottsliga gärningar. Vad särskilt angår »i lag

förbjudna» sammanslutningar, synes det naturliga vara, att, om lagstiftaren

finner skäl utfärda dylika förbud, han förser en sådan författning med kriminalsanktion.

Angående väpnade sammanslutningar finnes ett stadgande i 8 kap. 13 §

strafflagen örn straff (straffarbete på livstid eller i 6 till 10 år eller örn faran

var ringa i minst 4 år) för den som uppbådar krigsfolk eller håller manskap

samman, som hemlov fått, för att därmed utföra brott mot allmän säkerhet

eller medborgerlig frihet. En motsvarande straffbestämmelse är upptagen

i Thyréns utkast till strafflag, spec. delen X, omfattande förräderibrott

m. m. (statens offentliga utredningar 1931:33). Där föreslås dels

straff (tukthus i högst 15 år) för den som i uppsåt att föröva brott emot

allmän säkerhet eller medborgerlig frihet samlar eller anför väpnat manskap

eller kvarhåller det samlat eller utrustar manskap med vapen, ammunition

eller proviant eller övar det i vapnens bruk, dels ock straff (fängelse i minst

ett år) för den som eljest i sådant uppsåt samlar vapen, ammunition, proviant

eller andra krigsförnödenheter. Anmärkas må, att Thyrén i utkast

till strafflagens allmänna del föreslagit såsom allmänna straff bland annat

fängelse, som kan ådömas i högst 3 år, samt tukthus, som kan ådömas i 6 till

20 år.

Thyrén anför i motiven till det av honom föreslagna stadgandet:

Bestämmelsen i 8 kap. 13 § strafflagen örn uppbådande eller kvarhållande

av manskap har troligen av lagstiftaren uppfattats huvudsakligen såsom förberedelse

till högförräderi, ehuru det till formen är ett delictum sui generis

och det subjektiva rekvisitet icke obetingat innebär förräderiuppsåt (»att

därmed utföra brott emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet»). Utkastet

har behållit samma formulering som lagen av det subjektiva rekvisitet,

då gärningen, även örn syftet mera går ut på ett lokalt angrepp, dock

kan vara allvarlig nog för att straffas nästan lika strängt, som då den utgör

förberedelse till verkligt förräderibrott. Däremot har utkastet väsentligen utvidgat

rekvisitet i avseende på handlingen: icke blott samlande (resp. kvarhållande)

utan även anförande, utrustande eller övande av manskap medtages;

i själva verket torde dessa fall få anses tämligen likvärdiga. Därav

följer, att medan, strafflagen tydligen såsom handlingsobjekt endast avser

redan utbildat krigsfolk (»Bådar någon upp krigsfolk eller håller manskap

samman, som hemlov fått»), utkastet medtager vilka personer som helst, som

genom utrustning och övning göras stridsdugliga.

I likhet med vissa aktuella förslag uppställer utkastet även en bestämmelse,

dock med vida mindre straffbarhet, örn den, som utan att samla eller inöva

folk, samlar vapen, ammunition, proviant eller andra krigsförnödenheter. I

allmänhet torde kunna antagas, att en sådan bestämmelse har större praktisk

betydelse än den förra, vilken nästan förutsätter inbördeskrig.

Vissa andra bestämmelser i strafflagen kunna bliva tillämpliga på brottsliga

sammanslutningar. Sålunda må erinras örn stadgandena i 3 kap. 5 och 6 §§

örn straff för den som deltagit i en komplott för förövande av ett begånget

brott. Och i 8 kap. 2 § stadgas straff för stämpling till högförräderi, vilket

brott föreligger när två eller flera i samråd besluta verkställandet av dylik

gärning. Härmed sammanhänger även stadgandet i § 110 regeringsformen,

att varje försök av enskild man, hår eller menighet att våldföra riksdagen,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

7

dess kamrar eller utskott eller enskild riksdagsman eller att störa friheten i

deras överläggningar och beslut skall anses som förräderi.

Vad angår samimanslutningar bland krigsmän och med dem jämställda är

att märka 73 § strafflagen för krigsmakten, däri stadgas straff för krigsfolk,

som håller sammankomst för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande

fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott

mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Därest officer eller underofficer

kallat underlydande till sammankomst av ifrågavarande slag eller givit dem

tillstånd att hålla sammankomsten, skall officeren eller underofficeren straffas,

medan de underlydande äro fria från straff för sitt deltagande i sam*- mankomsten. Stadgandet avser rådplägning örn t. ex. faran eller olännpligheten

av vissa tjänsteförrättningar. Före år 1914 var även överläggning örn

otillräckligheten av lön och dylikt förbjuden, men detta förbud borttogs da.

Bestämmelsen i 73 § har ansetts innebära befogenhet för befälhavare att förbjuda

bildandet av föreningar (manskapsklubbar etc.) för sådant ändamål

som avses i lagrummet.1

Mot ordningsstörande verksamhet av sammanslutningar rikta sig vidare

bland annat bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars

1868 § 13 rörande tillstånds- och anmälningstvång för vissa sammankomster

samt lagen den 17 juni 1933 och kungörelsen den 20 juli samma ar örn förbud

mot politiska uniformer; sistnämnda lagstiftning gäller provisoriskt till

och med den 30 juni 1935.

Beträffande möjligheten att vinna kontroll över sammanslutningars beväpning

må erinras örn föreskrifterna i kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa

bestämmelser angående skjutvapen och ammunition. I denna kungörelse stadgas

bland annat förbud att utan tillstånd av länsstyrelse genom köp, byte,

gåva eller annorledes förvärva skjutvapen och ammunition av det slag som

i kungörelsen avses. Tillstånd må meddelas allenast den som gjort sig känd

för ordentlighet och pålitlighet samt finnes hava behov av vapnet eller ammunitionen.

Hinder har ej ansetts föreligga att bevilja sammanslutning tillstånd

till förvärv av skjutvapen och ammunition. För innevarande års riksdag

har genom proposition nr 181 framlagts förslag till ny vapenkungörelse,

vilken innefattar skärpning i olika avseenden av gällande bestämmelser (se

i det följande s. 17). — Beträffande tillverkning, innehav, förvaring och

import av explosiva varor samt handel därmed finnas utförliga bestämmelser

meddelade i förordningen därom den 18 maj 1928. Denna förordning har avseende

å varor, som bestå av eller innehålla på kemisk väg eller genom mekaniska

blandningar framställda produkter av beskaffenhet att genom stöt,

friktion, antändning eller uppvärmning kunna bringas att hastigt sönderdelas

och därvid till väsentlig del bilda explosionsgaser och vilkas användning är

grundad på denna deras beskaffenhet i och för sig. —- Börande giftiga ämnen

meddelas i giftstadgan den 7 december 1906 vissa föreskrifter, sorn begränsa

rätten till försäljning och import därav, särskilt i fråga örn gifter hörande till

första klassen.

1 Se N. J. A. 1909 s. 416 samt 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande (statens offentliga

utredningar 1926: 78) s. 146.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

En enskild sammanslutnings utrustande med vapen eller därmed till användning

eller verkningssätt jämförliga föremål och ämnen kan, även örn

detta icke sker i strid mot nämnda författningar, tydligen innebära förberedelse

till brott. Utöver de medel till ingripande på förberedelsestadiet som

nämnda författningar erbjuda, föreligger i fråga örn sprängämnen och giftiga

ämnen enligt allmänna strafflagen ytterligare möjlighet att ingripa mot

förberedelse till brott. Sålunda stadgas straff i 19 kap. 21 § för den som i

uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra eller skada annans

egendom eller med vetskap örn annans uppsåt till sådant brott för att honom

tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne samt i 14 kap.

18 § andra stycket för den som i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada

tillrett gift eller dylikt men ej gitter att till fullbordande av sitt brott göra

försök.

Utländsk lagstiftning.

I utlandet har man pa skilda vägar sökt förhindra uppkomsten och fortvaron

av statsfientliga eller ordningsstörande sammanslutningar. Särskilt

gäller detta länder, där världskriget och dess sviter medfört inre oroligheter.

I flera av dessa länder hava tillkommit långt gående lagar till skydd för folket,

staten eller allmän ordning och säkerhet, i vilka lagar meddelats bestämmelser

örn inskränkningar i föreningsrätt och dylikt. Ej sällan lägga dessa

lagar i regeringens hand vittgående fullmakter. På många håll har man sökt

komma till rätta med missförhållandena pa ifrågavarande område genom införande

av rätt att upplösa dylika sammanslutningar eller, där sådan rätt förut

funnits stadgad, genom utvidgning av densamma. Flerstädes hava ytterlighetspartiernas

organisationer helt förbjudits. Vidare hava utfärdats bestämmelser

mot statsfientlig verksamhet av ämbets- eller tjänstemän, örn uniformsförbud,

kontroll över vapen, möten etc. Denna lagstiftningsverksamhet är

under inflytande av senaste tiders händelser utomlands för närvarande aktuell

i de flesta länder.

Av den vidlyftiga lagstiftningen i berörda ämnen, såvitt den i detta sammanhang

är av intresse, skall bär lämnas en redogörelse för de nordiska länderna

och Schweiz. I

I Danmark medger grundlagen principiellt bildande av föreningar med

lagliga syften. Ingen förening kan upplösas genom ingripande av regeringen,

men förening kan tillfälligt förbjudas. I sådant fall skall genast vid domstol

anställas talan örn föreningens upplösning. Denna bestämmelse har tillämpats

endast en gång, år 1873, mot en avdelning av Internationella Arbejdsforeningen

for Danmark.

Vid innevarande års riksdag har emellertid av folketinget antagits en Lov

örn Förbud mod visse Sammenslutninger m. m., som bland annat innehåller följande

stadgande:

Sammenslutninger eller Korps, som har til Hensigt ved ulovlig Magtanvendelse

at ove Indflydelse paa politiske eller offentlige Anliggender, er forbudt.

Hensigten anses saerlig tilkendegivet ved, at Sammenslutningen eller Korpset

ved Udrustning med Vaaben eller Redskaber, der kan an ven des til Indovning i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2C>b.

9

Britgen af Vaaben, ved militserlignende Organisation og Afholdelse af militseriske

Ovelser i Saerdeleshed gores egnet til Benyttelse ved Magtanvendelse.

Saadanne Sammenslutninger og Korps vil vsere at oplose.

Straffet är »haefte» eller »fängsel» intill 6 månader men för stiftare och ledare

av sammanslutningen och för den som offentligen uppmanar eller försöker

förleda andra att deltaga i sammanslutningen »fängsel» intill ett år.

I Finland stadgas i regeringsformen, att finska medborgare äga utan föregående

tillstånd bilda föreningar för fullföljande av ändamål, som ej strida

mot lag och god sed. Stadganden angående rättighetens utövning skola utfärdas

genom lag.

Bestämmelser härom finnas i föreningslagen den 4 januari 1919. Denna

lag reglerar ideella föreningar. I 1 § föreskrives, att för gemensamt fullföljande

av syfte, som ej strider mot lag eller god sed, förening må bildas med

iakttagande av vad i lagen stadgas. Enligt 2 § fordras särskilt tillstånd av

regeringen för bildande av förening, till vars uppgift hör övning i skjutvapens

bruk, och vilken icke avser endast bedrivande av jakt och jaktvård, över

föreningarna skall föras register, och förening, som ej är inskriven däri, har ej

rättskapacitet. Lagen är emellertid delvis tillämplig även på ej registrerade

föreningar.

I föreningslagens 4 § stadgas, enligt dess lydelse genom lag den 20 juni

1933:

I förening, som väsentligen fullföljer politiskt syfte, må icke annan vara

medlem än finsk medborgare eller förening, bestående endast av sådana medlemmar;

ej heller må föreningens ändamål omfatta sådana befogenheter, som

tillkomma endast offentlig myndighet.

Förening, till vars syften hör att inverka på politiska angelägenheter, må

icke bildas eller dess verksamhet organiseras så, att den i fråga örn den lydnad,

som fordras av medlemmarna, ävensom föreningens uppdelning i truppformationer

och grupper eller med avseende å utrustning med vapen, helt och hållet

eller till någon del är att betrakta såsom organiserad på militäriskt vis.

I föreningslagen finnas vidare utförliga bestämmelser örn rätt för domstol

att upplösa förening, som utövar lagstridig verksamhet, örn rätt för administrativ

myndighet att provisoriskt förbjuda sådan förening att fortsätta sin

verksamhet o. s. v. Med stöd av lagen hava talrika sammanslutningar upplösts.

Av innevarande års riksdag hava antagits vissa tillägg till lagen, avseende att

hindra kringgående av upplösningsbeslut genom ny förenings bildande, att

möjliggöra konfiskering av upplöst förenings egendom i vissa fall m. m.

I strafflagen har — samtidigt med att 4 § föreningslagen erhållit sin förutnämnda

lydelse — i 16 kap., vilket handlar örn brott emot offentlig myndighet

och allmän ordning, införts följande med 8 a betecknade paragraf:

Var som inträder såsom medlem i förening eller annan sammanslutning, till

vars ändamål hör att inverka på politiska angelägenheter och vilken i fråga

om den lydnad, som fordras av medlemmarna, ävensom sammanslutningens

uppdelning i truppformationer och grupper eller med avseende å utrustning

med vapen, honom veterligen helt och hållet eller till någon del är organiserad

på militäriskt vis eller avsedd att så organiseras, dömes, där han ej enligt

annat lagrum för sin handling är till strängare straff förfallen, till bö
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr %Qh.

ter eller fängelse i högst 6 månader. För grundare, ledare och anstiftare

samt för den, som offentligen uppmanar eller söker förleda annan att inträda

såsom medlem i sådan sammanslutning, vare straffet, därest ej enligt annat

lagrum strängare straff bör följa, fängelse i högst ett år. -— För brott, som

nämnes i denna paragraf, kan tjänsteman, ändå att brottet ej begåtts i tjänsten,

dessutom dömas till skiljande från tjänstens utövning.

Anmärkas må, att strafflagen såsom särskilda straff för tjänstemän upptar

skiljande från utövning av tjänst, vilket kan ådömas för viss tid ej över 2 år,

samt avsättning.

Vidare bar i strafflagens 11 kap., som handlar örn högförräderibrott, genom

en lag den 23 januari 1931 intagits en med 4 a betecknad paragraf, däri

stadgas straff (fängelse ej under 2 månader) bland annat för den som ansluter

sig till sådan förening, organisation eller annan sammanslutning, som

honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande av Finlands statsocb

samhällsordning eller avser främjande eller medelbart eller omedelbart

understödjande av dylik verksamhet, eller vilken genom värvande av medlemmar,

insamlande av medel, erläggande av avgift eller på annat därmed jämförligt

sätt verkar till förmån för honom veterligen så beskaffad sammanslutning.

Detta lagrum tillkom i avsikt att träffa den hemliga verksamhet, som

kommunisterna utövade.

Slutligen må nämnas, att vid årets riksdag antagits en lag örn förbud mot

begagnande av politiska kännetecken vid vissa tillfällen, däri stadgats bland

annat, att örn förbudet överträdes av tjänsteman, han skall dömas till skiljande

från utövning av tjänsten eller avsättning. Härutinnan innehöll regeringspropositionen

icke annan påföljd än skiljande från utövning av tjänsten.

Lagutskottet ansåg emellertid, att även avsättning borde kunna följa.

I Norge finnas icke i grundlagen några be*stämmelser örn föreningsfrihet,

men denna rätt förutsättes såsom självklar.

Enligt strafflagen § 330 inträder straff (böter, »hette» eller »fengsel» intill

3 månader eller i vissa fall intill 6 månader) för den som stiftar eller

deltager i förening, vilken genom lag är förbjuden, eller vars syfte är förövande

av eller »opmuntring» till straffbara handlingar, eller vars medlemmar

förpliktat sig till obetingad lydnad mot någon.

I Lov örn politiet den 10 juni 1927 stadgas i 21 §, att »frivillig ordensvern»

icke må upprättas utan »politimesterens» samtycke och endast må verka

under hans ledning. Den som upprättar eller deltager i ett »ordensvern»,

som icke står under »politimesterens» ledning, straffes med böter eller med

»fängsel» intill 6 månader.

I Schweiz stadgas i förbundsförfattningen, att medborgarna äga rätt att

bilda föreningar, såvida ej dessas syften eller de medel, som användas för

att uppnå desamma, äro rättsstridiga eller farliga för staten. De särskilda

kantonerna äga rätt att meddela ytterligare bestämmelser härutinnan.

Den 13 oktober 1933 antogs av förbundsförsamlingen en lag örn skydd för

den allmänna ordningen, vilken innehöll åtskilliga bestämmelser till skydd

för församlingsfrihet, mot otillåtet anordnande av vapenförråd, mot antimili
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

11

taristisk propaganda m. m. Däri stadgades även straff (böter intill 1,000

Franken eller vid återfall fängelse intill ett år jämte böter intill 5,000 Franken)

för den som dels bildade sammanslutning, vilken åsyftade eller vars

verksamhet ginge ut på antingen att genom olagliga medel hindra eller störa

offentlig myndighets åtgärder eller lagarnas genomförande eller att utan tillstånd

av förbundsrådet eller kantonsregering utöva befogenhet, som lagligen

endast tillkomme statliga organ, dels anslöte sig till sådan sammanslutning

eller deltoge i dess strävanden, dels ock uppmanade till bildande därav eller

efterkomme dess föreskrifter.

Emellertid beslöt ledningen för socialdemokratiska partiet att begära folkomröstning

angående lagen och vid denna omröstning, som ägde rum den 10

och 11 mars 1934, förkastades lagen med 486,000 röster mot 415,000 (preliminära

siffror). Mot lagen riktades anmärkning bland annat därutinnan,

att dess bestämmelser örn inskränkningar i föreningsrätten vore av mångtydigt

innehåll. Att märka är emellertid, att de särskilda kantonerna torde vara

oförhindrade att för sin del antaga lagen eller vissa delar därav.

Enligt tjänstemannalagen den 30 juni 1927 äga tjänstemän icke tillhöra förening,

som fullföljer syften eller använder medel, vilka äro otillåtna eller farliga

för staten. Med tillämpning av denna bestämmelse har förbundsrådet den

2 december 1932 förklarat, att alla tjänstemän, anställda och arbetare i förbundets

tjänst äro förbjudna att tillhöra det kommunistiska partiet i Schweiz

eller att medverka i vilken kommunistisk organisation det vara må. I tillämpningen

övervakas förordningens efterlevnad sålunda, att tjänstemännen få avgiva

en skriftlig förbindelse av innehåll, som motsvarar förbundsrådets beslut.

Vid överträdelse följer avskedande under iakttagande av bestämmelserna i

tjänstemannalagen.

Principiella frågor.

Önskvärdheten av en lagstiftning.

Riksdagen 1932.

Den förut omförmälda framställningen av 1932 års riksdag örn en allsidig

utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar

var föranledd av två vid riksdagen väckta likalydande motioner

(I: 207 av mig själv m. fl. samt II: 318 av statsministern m. fl.). Motionerna

hade sin grund i tillkomsten av en privat väpnad kår, som skulle stå till polismyndighetens

i Stockholm förfogande, samt vissa i samband därmed stående

förhållanden, vilka under hösten 1931 varit föremål för utredning. I motionerna

anfördes bland annat:

En på enskild väg organiserad ordningsvakt innesluter i sig själv de största

risker för upprätthållandet av lag och ordning i samhället. Privata kårer av

det slag, som det här är fråga om, kunna omöjligen vara skickade som ordningsväktare

i kritiska situationer, vilka ställa särskilt stora krav i fråga

örn sans och omdöme hos ordningens upprätthållare. De äro icke på något

vis utbildade för uppgifter av detta ömtåliga slag. Sammansatta efter politiska

intresselinjer kunna de lätt falla för frestelsen att söka utnyttja lamp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

liga orostillfällen för politiska syften. På intet sätt utgöra de en ordningsvakt,

som kan påräkna tillit och förtroende från den stora allmänhetens sida.

De sakna därmed även den psykologiska förutsättningen som ordningsväktare

i samhället. De mötas tvärtom med den största misstro. Denna misstro frammanar

lätt liknande sammanslutningar inom andra medborgargrupper. Samhället

kan på detta sätt uppdelas i beväpnade läger, som utgöra ett allvarligt

hot mot allt fredligt samhällsarbete. Härutinnan gives det endast en garanti

för trygghet. Samhällets ordningsvakt måste helt ligga i samhällets egna

händer genom dess ansvariga myndigheter. Denna grundsats är omistlig för

ett lagordnat samhälle. Den är en fredlig utvecklings säkraste ankarfäste.

I motionerna framhölls därefter, att undersökning borde verkställas örn möjligheten

att förbjuda väpnade privata sammanslutningar samt att skärpa bestämmelserna

i vapenkungörelsen.

Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 17 över

motionen I: 207:

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är samhällets plikt att

upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Särskilt

i en tid som den nuvarande, då propaganda i revolutionärt syfte i avsevärd

omfattning bedrives, måste åtgärder vidtagas, som sätta samhället i tillfälle

att fylla nämnda uppgift. På lagstiftningens område fordras i första rummet

straffbestämmelser, som träffa jämväl förberedelse till högförräderibrott samt

andra former av statsfientlig verksamhet. I fråga åter örn statsförvaltningen

krävas för ändamålet en polisorganisation och en polispersonal av erforderlig

styrka och skicklighet. Vidtager samhället dessa åtgärder, är det icke underkastat

något tvivel, att privata beväpnade sammanslutningar, som velat

ställa sig till ordningsmaktens förfogande, bliva överflödiga och följaktligen

komma att upphöra. Att däremot den enskilda medborgaren, när därav i särskilda

fall göres behov, skänker ordningsmakten stöd i dess verksamhet, är

något som överensstämmer med god medborgerlig anda.

_ Motionärerna, som äro principiella motståndare till förutnämnda lagstiftning,

ha icke lyckats komma fram med annat förslag för det av dem avsedda

syftets vinnande än en skärpning av de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen

den 26 juli 1927 angående skjutvapen och ammunition. Enligt utskottets

mening skulle en dylik skärpning bliva verkningslös mot samhällets fiender,

vilka säkerligen funne möjligheter att på illegal väg anskaffa sig de vapen de

önska. Den laglydige medborgaren åter bleve därigenom inskränkt i sin naturliga

rätt att äga de vapen, som icke minst för hans personliga säkerhet äro

erforderliga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen

icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation, däri hemställdes örn skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning i ämnet.

Den i andra kammaren väckta motionen behandlades av dess femte tillfälliga

utskott i utlåtande nr 9. Utskottet yttrade sig därvid i huvudsak på

samma sätt som förstakammarutskottet. Jämväl vid detta utlåtande var fogad

en reservation, vilken var av enahanda innebörd som den nyss omförmälda.

Vid ärendets behandling biföllo båda kamrarna reservationerna. I förut

omförmälda skrivelse nr 298 anförde därefter riksdagen bland annat:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

13

De händelser, som utspelats i vissa andra länder, visa, vart det kan bära

hän, om samhället inom sig tolererar förefintligheten av väpnade privata sammanslutningar.

I ett demokratiskt samhälle äro tryck- och yttrandefrihet,

förenings- och församlingsrätt, demonstrationsfrihet, medborgarrätt och dess

utövande medel för hävdandet av enskilda eller meningsgruppers uppfattningar

i fråga örn samhällsskicket. Den samhälleliga ordningsmakten bör ligga

helt uti samhällets hand. Väpnade privata kårer böra, vilken meningsriktning

de än representera, ej tolereras. Kontrollen över dylika kårers rekrytering

och deras handlande kan, såsom erfarenheten visat, lätt glida de inför

samhället i sin helhet ansvariga myndigheterna ur händerna. Blotta tillvaron

av beväpning på ett håll för ingripande i samhällslivet kan åstadkomma liknande

åtgärder på annat håll och leda till förvecklingar och stridigheter med

för samhället och den enskilde oöverskådliga följder. Förändring av lagarna

för medborgarnas sammanlevnad bör alltid ske på demokratiens väg. •— ---

Redan befintligheten av en sådan organisation, som utgör en stat i staten,

är en källa till oro för den fredliga befolkningen. Så snart en sådan makt

organiseras från privat håll och staten tolererar detta, äro lugn och ordning

i fara. Utvecklingen leder logiskt till sammanstötningar och inbördeskrigsliknande

förhållanden.

Vilka åtgärder, som böra tillgripas för att förhindra tillkomsten och existensen

av väpnade privata sammanslutningar, bör en blivande utredning söka

klarlägga.

En eventuell lagstiftning på området bör vara försiktigt avpassad, så att

intrång i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter i möjligaste mån

undvikes. Utredningen synes även böra omfatta frågan örn förhindrande av

att de vapen, över vilka skytteföreningar och landstormsavdelningar förfoga,

utnyttjas för beväpning av privata sammanslutningar.

Chefen för socialdepartementet

d. 18 lii 1932.

Såsom förut nämnts anmälde jag riksdagens skrivelse för Kungl. Majit

den 18 november 1932. Därvid yttrade jag bland annat följande:

Förekomsten inom samhället av okontrollerade beväpnade sammanslutningar

kan enligt min mening icke tolereras. Jag delar i detta hänseende helt

den uppfattning, som tagit sig uttryck i riksdagens nämnda anhållan örn utredning.

Den motivering, under vilken sådana sammanslutningar bildas och

framträda, är därvid likgiltig. Det är samhällets sak att sörja för ordningens

upprätthållande. Ingenting har i vårt land inträffat, som kan ge anledning

till misstro vare sig mot samhällets vilja eller mot dess förmåga att fylla denna

sin uppgift.

Om det tillätes en grupp medborgare att sammansluta sig till en väpnad

kår, därför att den förklarade sig komma att träda i aktion endast på uppmaning

av laga myndighet, skulle det visa sig omöjligt att hindra andra grupper

att handla på samma sätt. Tillvaron av flera sådana, med maktmedel försedda

sammanslutningar, representerande olika samhällsgrupper, som vid kritiska

tillfällen misstro varandras avsikter, skulle uppenbarligen innebära en

betydande risk för störandet av lugn och ordning i landet.

Vid behandlingen av det lagstiftningsproblem, som här möter, måste tydligen

sådan varsamhet iakttagas, att icke ingrepp sker i den hävdvunna föreningsrätten.

Icke heller bör önskemålet att hindra väpnade kårer få motivera

en omfattande byråkratisk reglering av föreningslivet överhuvud.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr S&4.

Överståthållarämbetet d. 25/i 1934.

I skrivelse den 25 januari 1934 har Överståthållarämbetet gjort framställning

örn vidtagande av åtgärder för tryggande av ordning och säkerhet. Denna

framställning -—■ som överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande

vid fullgörande av deras uppdrag — grundar sig å en skrivelse nyssnämnda

dag av polismästaren i Stockholm. Däri anfördes:

glinder senaste tid hava iakttagits åtskilliga företeelser i samhället, vilka

påkalla särskild uppmärksamhet. Tillspetsningen av de politiska striderna

har hos vissa ytterlighetspartier utlöst åtgärder, som kunna innebära en fara

för lugn och ordning i samhället. Särskilt torde böra erinras därom, att i

vissa fall anordnats samlingsställen för politiska skydds- eller stormavdelningar

samt lagrande väl icke av skjutvapen men dock av andra vapen, ägnade

att användas i gatustrider. I visst fall har även iakttagits, att ett sådant

samlingsställe anordnats på ett kasernliknande sätt med en i ständig

beredskap liggande styrka. Från nu åsyftade ställe har också vid åtminstone

ett par tillfällen inträffat utryckning av batongbeväpnade skaror för

fullgörande av självtagna uppgifter. Även örn dessa skarors ingripande på

angivet sätt hitintills förekommit ganska sällan, torde dock icke kunna förväntas

att så kommer att bliva förhållandet även i framtiden. Bevis för riktigheten

av denna uppfattning lämnade vid ett nyligen hållet offentligt möte

den talare från ett av ytterlighetspartierna, som påvisade, att partiets möten,

särskilt utemötena i vår och sommar, bleve omöjliga att hålla, örn icke

skyddsavdelningen funnes att »hålla ordning på pöbeln». Samme talare anförde

även, att ^tecken funnes, som tydde på att det bleve »en ganska allvarlig

affär att från och med nu försöka att på något vis bråka på våra möten».

. Man torde hava grundad anledning befara, att de beväpnade skyddsavdelningar,

som uppsättas av ett parti, komma att medföra liknande åtgärder från

ett annat, ävensom att en väpnad sammandrabbning av större omfattning mellan

dessa förr eller senare inträder. Givetvis kommer polismyndigheten att

ingripa för förhindrande därav och för undertryckande av de upplopp, vari

partistriderna för visso komma att utmynna. Men det torde vara angeläget att

redan på ett tidigt stadium kunna ingripa mot företeelser, som hava karaktären

av förberedelser till att med våldsåtgärder å allmänna platser störa lugnet

eller allmänna ordningen, samt att sålunda söka undanröja varje fara för

uppkomsten av ett upplopp, särskilt som nedslåendet av ett sådant ofta medför

lidande i olika avseenden för samhällsmedlemmar, vilka äro helt eller till

stor del oskyldiga till upploppets uppkomst.

För undanröjande av antydda fara torde nu gällande rätt icke lämna tillräckliga

möjligheter. Skyddsavdelningars uppsättande torde visserligen, i

den mån de kaserneras på ett mot gällande hotell- och pensionatstadga stridande

sätt, kunna med tillämpning av stadgans föreskrifter försvåras, men

däremot icke helt förhindras. Lika litet kan för närvarande förhindras anskaffande,

överlåtande eller lagrande av sådana vapen som boxhandskar och

batonger m. m. eller av vätskor eller gasarter, som vid spridning —- exempelvis

genom de i handeln förekommande s. k. gaspistolerna — verka skadegörande,

bedövande eller irriterande och som icke enligt gällande giftstadga

äro förbjudna för enskilt innehav.

Vid bedömande av frågan, huruvida beträffande vårt land livaktigheten

hos ytterlighetspartierna påkallar statsingripande, synes hänsyn böra tagas

även till den orosstämning, som från visst håll skapas genom iner än vanligt

hetsande och omdömesförvillande mötesanföranden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

15

Utan att överskatta betydelsen av ytterlighetspartiernas verksamhet i vårt

land, synas dock berörda tilldragelser under senaste tiden påkalla övervägande

av åtgärder till förhindrande av sådana företeelser, som äro ägnade

att skapa oro hos ordningsälskande samhällsmedlemmar och kunna innebära

den fara, som här omnämnts.

För egen del har Överståthållarämbetet anfört:

De i skrivelsen berörda förhållandena kunna givetvis utveckla sig till en

allvarlig fara för den allmänna ordningen och för lugnet i samhället. Nu

gällande bestämmelser giva ej heller polismyndigheten tillräcklig möjlighet

att ingripa på så tidigt skede, att befarade oroligheter kunna på ett betryggande

sätt förekommas.

Överståthållarämbetet får därför hemställa, att Kungl. Majit täcktes vidtaga

de åtgärder, som må vara erforderliga för att landets lagliga ordningsmakt

skall kunna effektivt trygga ordning och säkerhet, vare sig hotet däremot

kommer från det ena eller andra hållet.

De sakkunniga:

I ett rättssamhälle måste utan undantag den grundsatsen gälla, att det är

statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ

och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället.

Samhället kan och får icke inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade

organ, som hava till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa

i statsmaktens funktioner eller att på något sätt hindra eller störa utövandet

därav. Detta gäller naturligen framför allt medborgarorganisationer, vilka

direkt åsyfta att med vapenmakt omstörta den bestående stats- och rättsordningen.

Men ej heller andra privata sammanslutningar som åsyfta att med

vapen utöva .statliga funktioner, t. ex. genom fullgörande av polisiära uppgifter,

böra tillåtas. Såsom skäl för tillkomsten av dylika privata väpnade kårer

har bland annat anförts, att polismakten skulle i vissa prövande situationer vara

för svag och behöva påkalla förstärkning av vapenutrustade sammanslutningar

av civila medborgare, vilka skulle stå beredda att utgöra en sådan förstärkning.

Dessa skäl kunna dock icke tillerkännas något värde. Det torde icke kunna

påvisas, att under modern tid i vårt land fall förekommit, då statens myndigheter

icke förmått bemästra uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande

sätt sörja för lugnet i samhället. I den mån samhällets ordningsmakt

icke kan anses vuxen sina uppgifter, måste det ankomma på de ansvariga

statsmyndigheterna och enbart på dessa att vidtaga de åtgärder för ordningsmaktens

förstärkande, som kunna befinnas erforderliga. En på privat väg organiserad

ordningsmakt är redan genom sin blotta tillvaro ägnad att medföra

stora faror för upprätthållande av lag och ordning i samhället. Dylika kårer

kunna ej vara skickade som ordningsväktare i kritiska situationer, redan på

den grund att de icke äro på tillfredsställande sätt utbildade för uppgifter av

detta ömtåliga slag. _ Kontrollen över deras rekrytering och deras handhavande

av sina uppgifter glider lätt de ansvariga myndigheterna ur händerna. De äro

ofta sammansatta efter politiska intresselinjer och kunna lätt falla för frestelsen

att söka utnyttja lämpliga orostillfällen för politiska syften. De kunna

för sina särskilda intressen förfoga över maktmedel, vilka för den ordinarie

ordningsmakten försvåra eller t. o. m. omöjliggöra upprätthållande av samhällsordningen.

Tillit såsom ordningsvakt kunna de icke påräkna från allmänhetens

sida och sakna därför en grundläggande förutsättning för att kunna

biträda vid upprätthållande av ordningen i samhället. Den misstro varmed

de tvärtom mötas kan lätt framkalla sammanslutningar inom andra medbor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

gargrupper. Enbart förefintligheten av beväpnade sammanslutningar på ett

håll för ingripande i samhällslivet leder lätt till försök att åstadkomma liknande

åtgärder från annat håll. Samhället kan härigenom komma att uppdelas

i beväpnade sinsemellan fientliga läger, som utgöra ett allvarligt hot mot

fredligt samhällsarbete, ett hot som vid kritiska tillfällen lätt kan övergå i

våldsamma uppgörelser mellan olika folkklasser med för samhället och den enskilde

oöverskådliga följder. Kårer av detta slag innebära en militarisering av

de politiska och sociala striderna och redan befintligheten av en dylik organisation,

som utgör en stat i staten, är en källa till oro för den fredliga befolkningen

och kan leda till allvarliga förvecklingar. Åtskilliga händelser som

inträffat i andra länder visa vart det kan leda om samhället inom sig tolererar

törefintligheten av väpnade privata sammanslutningar med uppgift att på

våldets väg ingripa i samhällsfunktionerna, antingen detta sker under sken

av att upprätthålla den bestående samhällsordningen eller, enligt de handlandes

egen uppfattning, för hävdande av en mera befogad samhällsnytta än den

av statsmakten godkända.

.. I vart land saknas ej exempel på organisationer av nu omhandlade slag.

Även här hava ^framträtt av statsmakten icke sanktionerade sammanslutningar

med ändamål att utöva statliga funktioner och därvid använda sig av

vapen.

Väpnade enskilda sammanslutningar med illojala syften torde dock icke existera

i någon större omfattning. Åtskilliga omständigheter giva emellertid vid

handen, att dylika sammanslutningar finnas och man måste på ett område som

detta räkna med att svårigheterna att vinna full klarhet örn de verkliga förhållandena

äro högst betydliga. Redan den omständigheten, att det i något eller

några fall kunnat pavisas förekomsten av sammanslutningar av ifrågavarande

natur, mäste med hänsyn till de allvarliga vådor, som äro förknippade med

blotta existensen av privata väpnade karer, påkalla statsmakternas uppmärksamhet.

På intet område torde nämligen, såsom förut antytts, faran för

exemplets makt vara större. Har en beväpning genomförts för vissa meningsriktningars

anhängare leder detta enligt all erfarenhet till försök att skapa

motsvarande maktmedel på motsatta sidan. Även örn någon direkt fara för

samhällsordningens och lugnets störande icke kan påvisas, hava dock erfarenheterna

fran senare tider adagalagt, att oro skapats genoni att vissa sammanslutningar

tagit formen av militärt organiserade kårer och utrustats med medel

för andras valdförande. Det synes de sakkunniga nödvändigt att dylika

tendenser i tid stävjas och de sakkunniga anse, att ett dröjsmål med vidtagande

av åtgärder mot dylika avarter av sammanslutningar är ägnat att medföra

vissa risker. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det icke givas annan

väg än att nied lagstiftningens hjälp söka råda bot på existerande eller befarade

missförhållanden.

Da det gäller att taga ställning till vilka lagstiftningsåtgärder, som i angivet

syfte böra vidtagas, kunna naturligen olika utvägar åkomma under bedömande.

Det kan till en början fastslas, att sådana privata sammanslutningar,

som äro utrustade med skjutvapen i egentlig mening, äro de ur samhällets synpunkt

farligaste och att lagstiftningsåtgärder i första hand måste inrikta sig

pa att pa allt sätt förhindra uppkomsten och fortvaron av sådana sammanslutningar.

Det säkraste medlet att vinna något resultat i denna riktning är tvivelsutan

att försvåra och rent av omöjliggöra anskaffande av skjutvapen för

mindre lojala syften.

De sakkunniga framhålla härefter, att de redan på ett tidigt stadium av

sitt arbete kommit till den uppfattningen, att den nu gällande vapenkungörel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %6b.

17

sen icke fyller berättigade anspråk i detta avseende. Till stöd härför anföra

de sakkunniga, dels att envar, som före kungörelsens ikraftträdande innehade

vapen, alltjämt äger innehava vapnet och att någon möjlighet att vid befarat

eller konstaterat missbruk fråntaga honom detsamma ej finnes, dels ock att

fordringarna på den, som vill nyförvärva vapen, äro alltför ringa och ej giva

stöd för en verklig prövning av vederbörandes kvalifikationer eller behov av

vapeninnehav. De sakkunniga hava vidare redogjort för behandlingen år 1933

av frågan örn skärpning av vapenkungörelsen samt tillika erinrat örn det för

årets riksdag framlagda förslaget i ämnet. I dessa avseenden tillåter jag mig

hänvisa till propositionen nr 181 i år. Jag vill allenast framhålla, att de sakkunniga

i den skrivelse den 12 januari 1934, varmed de överlämnat förslag

till ny vapenkungörelse, understrukit den av dem tidigare uttalade åsikten,

att en fullt effektiv kontroll över enskildas vapeninnehav icke kunde vinnas

utan en allmän behovsprövning rörande samtliga vapeninnehav på sätt föreslagits

i propositionen nr 268 till 1933 års riksdag, samt att det vore nödvändigt

att en blivande författning gjordes tillämplig jämväl å slätborrade skjutvapen.

Nämnas må ock, att i årets proposition, i enlighet med de sakkunnigas

hemställan, föreslagits dels komplettering av den i gällande kungörelse föreskrivna

deklarationsskyldigheten i avsikt att träffa vissa kategorier av vapeninnehavare

som ej tidigare varit skyldiga anmäla sina vapen, däribland innehavare

av slätborrade jaktvapen, vilka jämväl i övrigt inordnats under kungörelsen,

dels införande av rätt för länsstyrelse att så snart skäl därtill vore ej

blott återkalla meddelat tillstånd till vapeninnehav utan även meddela förbud

mot fortsatt innehav av vapen, för vars innehav ej krävdes särskilt tillstånd,

dels ock meddelande av befogenhet för polismyndighet att omhändertaga vapen,

då anledning vore att befara missbruk.

I motiven till sitt nu förevarande förslag hava de sakkunniga vidare anfört:

De sakkunniga hålla före, att därest den i 1933 års proposition föreslagna

vapenkungörelsen genomförts, man skulle erhållit ett effektivt medel att förhindra

uppkomsten och fortvaron av vissa beväpnade enskilda sammanslutningar.

Jämväl det med de sakkunnigas skrivelse den 12 januari 1934 överlämnade

förslaget till ändrad kungörelse i ämnet innefattar betydligt större

möjligheter än den gällande kungörelsen att ingripa mot sådana sammanslutningar.

Enbart genom en revision av den äldre vapenkungörelsen i enlighet

med vad sålunda föreslagits torde emellertid icke kunna uppnås hela syftet

med de sakkunnigas uppdrag. Det bör i sådant hänseende särskilt erinras

örn, att den äldre vapenkungörelsen liksom förslagen till revision av

dess bestämmelser i fråga örn vapen endast taga sikte på och av praktiska

skäl icke gärna kunna avse andra vapen än skjutvapen och därmed jämförliga

föremål, ävensom att med genomförande av de sakkunnigas senast framlagda

förslag allenast kommer att så småningom ernås verklig kontroll från

det allmännas sida över innehavet av dylika vapen. Att ett genomförande av

det utav de sakkunniga senast framlagda förslaget till reviderad vapenkungörelse

icke omedelbart är ägnat att effektivt förhindra vapeninnehav, vilka

ur samhällets synpunkt icke äro önskvärda, ligger i öppen dag. Erfarenheten

har vidare givit vid handen, att vissa sammanslutningar förfoga över

och dessas medlemmar utrustats med beväpning jämväl av annat slag än

skjutvapen. Särskilt under tiden efter det de sakkunniga erhöllo sitt uppdrag

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 20J''i. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr

har det inträffat, att grupper tillhörande viss ytterlighetsriktning inom samhället

uppträtt störande för den allmänna ordningen och därvid varit beväpnade

med slagvapen. Det synes de sakkunniga ej vara tvivel underkastat, att

även sådana sammanslutningar, som förfoga över eller vars medlemmar äro

utrustade med andra vapen än skjutvapen, böra förhindras. Dylika sammanslutningar

utgöra, särskilt under oroliga tider, ett ganska allvarligt irritationsmoment

i den medborgerliga sammanlevnaden och medföra faror för störande

av den allmänna ordningen. För övrigt medför politiska eller sociala sammanslutningars

utrustning med våldsmedel en ur samhällets synpunkt långt ifrån

önskvärd tillspetsning och en brutalisering av den politiska eller sociala kampen.

Varje tendens att på dylikt sätt skärpa motsättningarna mellan olika

samhällsgrupper bör av statsmakterna motarbetas. De sakkunniga hava därför

tagit under övervägande vilka åtgärder i övrigt som kunna befinnas nödiga

till förebyggande av beväpnade enskilda sammanslutningar.

En utväg till uppnående av nämnda syfte utöver vapenkungörelsens skärpning

är meddelande av bestämmelser om upplösning i viss ordning av sammanslutningar

av ifrågavarande slag. På sådant sätt har man i vissa länder

sökt komma tillrätta med missförhållanden på detta område. Nämnda metod

synes dock åtminstone icke för närvarande böra förordas i vårt land, närmast

på den grund att vårt lands lagstiftning på det föreningsrättsliga området

är tämligen ofullständig. Även bortsett från dessa förhållanden framstår

för de sakkunniga såsom den mest ändamålsenliga utvägen införande av

särskilda bestämmelser innefattande förbud under straffhot mot bildande av

eller deltagande i enskilda sammanslutningar av förevarande slag.

De sammanslutningar, mot vilka de sakkunnigas förslag till förbud riktar

sig, äro dels sådana, som hava vissa bestämda, i lagförslaget angivna syften

såsom utövning av offentlig myndighets befogenhet, hindrande av myndighets

tjänsteutövning eller störande av allmän ordning och säkerhet, dels ock

sammanslutningar, som hava till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet

biträda vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar.

Den principiella uppfattning, varåt de sakkunniga givit uttryck, delas av

justitiekansler sämbetet, kommittén angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet

och så gott som samtliga länsstyrelser. Allenast en länsstyrelse

— i Södermanlands län — avstyrker uttryckligen en lagstiftning av förevarande

slag. Två länsstyrelser — i Jönköpings och Blekinge län — uttala sig

mot ett lagfästande av sakkunnigförslaget i föreliggande skick, och två andra

länsstyrelser — i Kronobergs och Gävleborgs län — förorda uppskov med lagstiftning

i ämnet, sistnämnda länsstyrelse i viss del.

Av yttrandena må följande här återgivas.

Justitiekanslersämbetet:

Justitiekanslersämbetet finner uppenbart, att statsmakterna icke böra tolerera

att personer sammansluta sig i avsikt att med våld motverka myndigheternas

verksamhet för upprätthållande av ordning och säkerhet. Vid ingrepp

av här ifrågasätta slag rör nian sig onekligen på ett ömtåligt område,

och en lagstiftning i ämnet bereder helt visst svårigheter, då det gäller att

avgränsa de åtgärder, som skola träffas av lagstiftningen, på sådant sätt att

icke för det i och för sig berättigade ändamålet intrång göres i medborgarnas

meningsfrihet. Ett lagstiftande i ämnet torde därför böra grundas å för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SOJf.

19

hållanden, vilka utmärka att därförutan samhällslugnets bevarande äventyras.

Huruvida sådana förhållanden äro för handen framgår väl ej otvetydigt av

den föreliggande utredningen — mera påtagliga belägg torde vara svåra att

prestera då fråga är om lagstiftningsåtgärder närmast i prohibitivt syfte. Åtskilliga,

icke minst efter det nu förevarande fråga väckts uppkomna förhållanden

tyda dock på att fog finnes för ett ingripande från statsmakternas

sida.

Justitiekanslersämbetet har därefter uttalat sig i fråga om! behovet av en

lagstiftning rörande sammanslutningar, som bildats i syfte att ställa sig till

myndigheternas förfogande. Ämbetet har därvid funnit sådant behov föreligga

(se s. 34).

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Det problem, dessa sammanslutningar representera, måste ses mot bakgrunden

av den utveckling det politiska livet i de europeiska staterna efter världskriget

undergått. Denna utveckling kännetecknas i hög grad av framträdandet

av vissa ytterlighetsriktningar, vilka förnekat demokratien som styrelseform

i samhället och strävat att ersätta den med diktatur för förverkligandet

av sina syften. Där flera sådana meningsriktningar existerat samtidigt, ha

de uppträtt i skarpaste inbördes motsättning och tävlan. Med diktaturtanken

har också en annan tanke vunnit utbredning, nämligen att genomföra diktaturen

icke på av statsskicket anvisat sätt utan med tillhjälp av våld samt att

överhuvud taget tillgripa våldet som argument i den politiska striden. Under

benämningar sådana som röda garden, röd front och stormavdelningar ha ytterlighetspartierna

sålunda bildat i större eller mindre utsträckning beväpnade

kampformationer eller kårer, vilka använts som maktmedel i den politiska

striden. Våldsidéerna eller hotet från de av ytterlighetspartierna bildade kårerna

ha på sina håll föranlett andra samhällsgrupper att i sin tur till skydd

för den hotade samhällsordningen bilda liknande kårer, och flerstädes har på

detta sätt samhället söndrats i mot varandra fientliga, med. egna maktmedel

utrustade läger. Man har med skäl kunnat tala om det politiska livets militarisering.

_

Där ett maktmedel skapats, finnes också en tendens att det kommer till

användning. Kårerna ha flerstädes ingripit i samhällslivet. Under tillspetsade

förhållanden ha de på sina håll försökt att med undanskjutande av de

samhälleliga maktorganen utöva funktioner som tillkomma. dessa eller uppträtt

mot dem och försökt övertaga den statliga makten. Vid flera tillfällen

har det kommit till blodiga och förödande strider, och även eljest ha ofta lugn

och ordning störts och de politiska och sociala striderna i hög grad skärpts.

Även i vårt land har det politiska livet rönt inflytande av den utveckling,

som sålunda skisserats, och även här ha efter utländskt mönster bildats

kårer. Det är naturligt att kommittén redan på grund av det uppdrag den

erhållit ägnat denna företeelse särskild uppmärksamhet, och även kommittén

har till behandling förehaft frågan om de åtgärder som kunna anses påkallade.

Kommittén har därvid tagit under övervägande den av Överståthållarämbetet

den 25 januari 1934 till Kungl. Majit ingivna, sedermera till kommittén

remitterade framställningen örn vidtagande av åtgärder för tryggande

av ordning och säkerhet samt i enlighet med Kungl. Majlis direktiv trätt

i samråd med de sakkunniga.

Kommittén har i likhet med dc sakkunniga kommit till den slutsatsen att

förhållandena ge anledning till ingripande genom lagstiftning.

Statsmakterna lia all anledning att med misstro åse uppkomsten av till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

privat förfogande stående maktorgan, som kunna konkurrera med de statliga

maktorganen eller kunna tänkas utveckla sig därhän. All erfarenhet bestyrker,

att en sådan misstro är synnerligen befogad, och denna erfarenhet har ej

jävats beträffande kårer av det slag varom här är fråga. Örn samhället vill

känna sig tryggat mot våldsamma omstörtningsförsök, kan det icke anses

tillrådligt att medgiva dem som sträva därefter att bilda instrumentet för omstörtningen.

Jämväl ur synpunkten av lugn och ordning i samhället och en

sund utveckling av det politiska livet måste de privata kårerna väcka synnerligen

allvarliga betänkligheter.

Det kan visserligen invändas att i vårt land varken statsordningen eller

samhällslugnet hotas av någon omedelbar fara. Tendenserna gå emellertid

här, såsom av kommitténs utredningsmaterial framgår, i samma riktning som

på andra håll.

Det kan sålunda erinras örn att det av Sillénkommunisterna åtminstone till

helt nyligen kontrollerade Röda Front Förbundet har till uppgift »att utgöra

en arbetarnas värnorganisation mot fascistiska överfall på arbetarnas möten

och demonstrationer samt skydd mot strejkbrytargardenas angrepp». Vad

dessa uppgifter i verkligheten innebära torde framgå av de störande uppträden

och oordningar, som från detta håll vid flera tillfällen iscensatts i samband

med mötens anordnande av nationalsocialister och nationella ungdomsförbundet,

ävensom i samband med arbetskonflikter.

Inställningen till samhällets ordningsmakt pa samma håll torde framgå av

tvenne tidningscitat, avseende vissa demonstrationer i Skene och Luleå.

I den i Göteborg utkommande Arbetar-Tidningen läses sålunda i numret

för den 23—29 januari 1931:

»När kampen föres mot strejkbrytarna och dess beskyddare är det beklagligt

att det finns anhängare av sossen Forms i V.-S. utspridda uppfattning:

De korslagda armarnas kamp! Nej, kamrater, ut på gatorna

och visa textilbaronerna och borgarsamhällets polis att vi skall strida till

det sista för en seger i konflikten. Vad som måste göras är bildande av

ett rött arbetarvärn i Skene! Vi har ingen rätt att lämna kamrater i polisernas

klor, utan hänförd kamp mot dessa provokatörer.»

I Norrskensflamman för den 28 februari 1931 förekom följande artikel:

»Det fanns två saker som poliserna hade men ej vi — ledning och vapen.

Den Röd Front-avdelning, som finns i staden (Luleå), var för liten

men inte mindre än 40 arbetare, till största delen partilösa, förstod Röd

fronts mnebord och betydelse och anmälde sig på kvällen till arbetarnas

varnorganisation, vilken säkerligen vid nästa tillfälle kommer att vara så

stark att den mot alla våldsverkare skall förmå att leda arbetarna vid en

demonstration.

. Skall de få skicka sina polishuliganer mot oss och slå ned oss, utan an

vi satter oss till motvärn?

Neji En annan ordning måste och skall skapas! Arbetarna måste i än

högre grad ga in i Röda Frontavdelningen och i fortsättningen visa borgärna,

att de ej ämnar lata dem husera som de själva vill.»

Röda Frontförbundsmedlemmarna synas vid kravallerna i Stockholm

ha uppträtt mot polisen. Av vissa avdelningar ha övningar av militär

anordnats.

1931

natur

Beträffande en av de nationalsocialistiska kårernas förhållande till den allmänna

ordningen kan bland annat hänvisas till överfallet å Clartémötet och

det nyligen timade provokationsdadet. Denna kår har till ändamål att skydda

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr $264.

21

partiet och betecknas som partiets maktmedel. Belysande för de tendenser varom

här är fråga är också den kupp varigenom samma nationalsocialistiska

partis ledare under hösten 1933 satte sig i besittning av partilokalerna i Göteborg.

Kuppen utfördes med tillhjälp av ett dussin med batonger och käppar

utrustade S.A.-män från Stockholm, vilka besatte lokalerna, hindrade användning

av telefonerna och bortförde i lokalerna förvarad egendom.

De tendenser som sålunda kommit till synes äro fullt tydliga, och faran av

desamma har understrukits i överståthållarämbetets förutnämnda framställning

och den skrivelse från polismästaren i Stockholm varpå denna framställning

grundar sig. Kommittén vill ytterligare betona, att örn de antydda tendenserna

i kårernas verksamhet tillåtas att ytterligare utveckla sig, statsmaktens

auktoritet måste skadas och att därigenom främjas uppkomsten av för

ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.

Enligt kommitténs mening tala starka skäl för ett förbud mot de privata

kårerna. Några avgörande skäl synas ej kunna anföras däremot ur synpunkten

av andra berättigade intressen. Åtminstone om förbudet inskränkes till

kårer, kan förbudet ej utgöra hinder för någon idépropaganda. Det kan ej

vara tal om något obehörigt ingrepp i föreningsrätten. Skapandet av militära

maktmedel, som kunna konkurrera med statens egna maktorgan, kan ej anses

höra till de medborgerliga rättigheterna. Att upprätthålla ordningen t. ex.

vid ett möte måste väl anses vara en angelägenhet för mötesanordnarna, men

därför kan ej behövas en maktapparat av trupplikande karaktär. Ordningens

upprätthållande i den mån det är fråga örn brukandet av en sådan maktapparat

kan icke vara annat än en samhällets sak.

Av det ifrågasatta förbudet kan naturligtvis icke väntas upphörandet av

alla tendenser till störande av lugn och ordning i samhället, och försök till

kringgående kunna väntas som vid all förbudslagstiftning. Ett förbud innebär

emellertid i varje fall möjlighet att ingripa så fort en sammanslutning

framträder som kår och försöker ingripa i samhällslivet. Redan därmed

måste ett sådant förbuds syfte till en väsentlig del vara vunnet.

I fortsättningen av sitt utlåtande har kommittén uttalat sig för införande

av förbud mot sammanslutning, avsedd att stå till offentlig myndighets förfogande,

såframt den bildats utan Konungens tillstånd (se s. 34—35).

Kommittén -— som består av f. d. justitierådet E. Sandström, ordförande,

ledamöterna av första kammaren professorn J. Bergman, häradshövdingen Th.

Borell, förste vice talmannen O. Olsson och ombudsmannen A. Pettersson samt

ledamöterna av andra kammaren redaktören K. Bergström och redaktören I.

Österström -— har icke varit enhällig utan häradshövdingen Borell har på

anförda skäl funnit förevarande lagförslag böra vila i avvaktan på att kommitténs

uppdrag blir slutfört. För motiveringen till reservationen lämnas redogörelse

i det följande (s. 30—31).

Överståthållarämbetet:

På sätt de sakkunniga uttalat bör det ankomma å statsmakterna att genom

sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen

inom samhället. Vid sådant förhållande och då väpnade sammanslutningar,

även där dessa icke äro inriktade på något illegalt syfte, redan genom sin

förekomst kunna vara ägnade att frammana motsvarande sammanslutningar

på andra håll och därigenom leda till förvecklingar och stridigheter, förordar

ämbetet en lagstiftning i den riktning, betänkandet avser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Den principiella utgångspunkten för de sakkunnigas framställning, nämligen

att i ett rättssamhälle statsmakten ensam bör hava rätt och plikt att

genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällelig auktoritet och

ordning, är efter länsstyrelsens mening självfallet riktig. Likaså ansluter sig

länsstyrelsen oförbehållsamt till den av denna princip följande konsekvensen,

att samhället icke kan inom sig tolerera sådana sammanslutningar, »som hava

till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner

eller på något sätt hindra eller störa utövandet därav». Så till vida föreligger

en klar rättsgrund för lagstiftning i den riktning, som sakkunnigeförslaget

avser, och företeelser på skilda håll i vårt land hava under senare tider

tvivelsutan givit anledning att konstatera behovet av en sådan lagstiftning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Ehuru inom Östergötlands län hittills icke, länsstyrelsen veterligt, visat sig

något behov av statliga åtgärder mot väpnade sammanslutningar, vill länsstyrelsen

icke förneka, att förhållandena mångenstädes i världen äro och tilläventyrs

jämväl i vårt land kunna bliva sådana, att en lagstiftning i ämnet

nu är påkallad. Och då inom en rättsstat den allmänna ordningens uppehållande

med våldsamma medel principiellt måste förbehållas offentlig myndighet,

torde intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt i vad det icke blott

förbjuder _ enskilda väpnade sammanslutningar med illojalt syfte utan ock

reglerar tillkomsten av sådana sammanslutningar, som avse ordningens upprätthållande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Riktigheten av den huvudgrundsats, varpå lagförslaget vilar, eller att det

är statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ

och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom

samhället, torde icke kunna bestridas. Och att väpnade enskilda sammanslutningar

med illojala syften icke få inom ett rättssamhälle tolereras, även om

medlemmarnas brottslighet enligt 8 kap. strafflagen icke kan ledas i bevis,

torde än mer vara självklart .Vissa förhållanden såväl här i riket som utomlands

giva stöd för antagandet, att dessa principers tydliga uttalande i lag är

behövligt, och att införande av straffbestämmelser mot åtgärder, som kunna

sätta samhällsauktoriteten i fara inom de områden, varom nu är fråga, är

önskvärt. Länsstyrelsen har därför intet att erinra mot att lagstiftning av

föreslagen art kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Värmlands län har med hänsyn till vad de sakkunniga anfört

funnit det vara angeläget, att i lagstiftningsväg vidtagas åtgärder mot

förekomsten eller bildande av väpnade sammanslutningar med de syften, som

av de sakkunniga angivits.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

Erfarenheterna fran utlandet hava visat, att tillvaron av väpnade privata

sammanslutningar kan giva anledning till förhållanden, som stå inbördeskriget

nära, samt understundom leda till verkligt inbördeskrig och revolution.

Sa har inträffat i länder, som pa sin tid suckat under världskrigets gissel och

som därefter haft att bära alla de lidanden, svåra freder, tyngande gärder

och en avtynande världshandel dragit över folken. I den atmosfär, som vilar

över ett dylikt land, har missnöjet och hatet en stark växtkraft och desperata,

stundom rent oförnuftiga åtgärder kunna te sig som enda utvägen till frälsning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ls proposition nr 264.

I ett högt kultiverat land sådant som Sverige, som statt utanför kriget och

därför kunnat med sparade krafter möta dess efterverkningar, ställa sig förhållandena

väsentligen annorlunda. Förutsättningarna för att det missnöje,

som ju alltid följer av långvarigt dåliga tider, skall slå ut i upproriska eller

samhällsskakande handlingar av större räckvidd, äro hos oss förhållandevis

små, åtminstone för närvarande, allt under förutsättning att vår ordningsmakt

är väl rustad. Skulle krisen fortfara ännu en längre tid och dess svårigheter

växa nationens bärkraft över huvudet, kunna ju förhallandena ändra

sig så, att de kraftigaste åtgärder, däribland nu icke motiverade inskränkningar

i föreningsrätten, bliva nödvändiga.

Med det anförda vill länsstyrelsen givetvis icke hava sagt, att under nuvarande

förhållanden tillvaron av väpnade privata kårer bör utan vidare tolereras.

Tvärtom skulle länsstyrelsen anse lyckligt, örn genom lämpliga lagstiftningsåtgärder

befintliga dylika kunna upplösas och tillkomsten av nya förhindras.

Men av skäl, som i det följande närmare skola angivas, löser det

föreliggande förslaget icke detta problem, och har till följd av de givna direktiven

icke heller kunnat lösa det. Lagen skulle visserligen på papperet drabba

alla sådana sammanslutningar, men i praktiken träffas till följd av bevisningssvårigheterna

endast de ytliga och mindre farliga företeelserna, medan

de längre syftande alltjämt kunna bedriva sin verksamhet i det fördolda.

Sedan länsstyrelsen därefter berört förevarande lagstiftningsärendes samband

med spörsmålet örn ordningsmaktens förstärkning (se s. 37—38) samt

yttrat sig rörande verkningarna i vissa avseenden av lagstiftningen, anför

länsstyrelsen vidare:

Länsstyrelsen kan sammanfatta sin ståndpunkt till frågan sålunda, att även

i vårt förhållandevis lugna land en effektiv lagstiftning mot enskilda sammanslutningar,

väpnade eller icke, som syfta till att med våldsamma medel

omstörta den bestående ordningen, är i sig önskvärd, att effektivitet i sådant

hänsende icke kan nås utan vittgående inskränkningar^ i föreningslivet, att

förhållandena för närvarande icke kunna sägas vara sådana, att dylika inskränkningar,

som ur många synpunkter måste anses synnerligen betänkliga,

framstå såsom nödvändiga, samt att det föreliggande förslaget av angivna

skäl är tämligen ineffektivt just i det avseende, där effektivitet vore mest av

nöden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Förutsättningen för ett rättssamhälles bestånd är självfallet, att varje enskilt

intresse måste underordna sig varje sant statsintresse. De rättigheter, som

innebäras i statsmaktens begrepp, måste helt och odelat tillkomma staten.

Staten måste sålunda utan inblandning av annan bland annat äga bestämma de

organ, genom vilka statsmakten har att verka, ävensom att utöva den verksamhet,

som avser rättsordningens upprätthållande och därtill hörande verkställighets-

och straffmakt. För att emellertid staten skall kunna fullgöra

denna sin livsviktiga uppgift och motsvara sitt ändamål är det ofrånkomligt,

att staten i sin hand äger nödiga maktmedel ävensom i tid vidtager erforderliga

åtgärder för att kunna göra statsauktoriteten gällande och nedslå de hinder,

som kunna resa sig däremot. ....

Då åtskilliga omständigheter otvivelaktigt giva vid handen, att enskilda

väpnade sammanslutningar med uppenbart illojala och mot statssuveräniteten

riktade syften förefinnas även inom vårt land, örn än icke i någon större

utsträckning, måste på sätt de sakkunniga jämväl framhålla, hänsynen till de

allvarliga vådor, som äro förknippade med blotta existensen av sådana sammanslutningar,

påkalla statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Nödvän
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k

digheten av att pa lagstiftningens väg söka förhindra förekomsten av angivna

sammanslutningar synes salunda enligt länsstyrelsens förmenande ligga

i uppenbar dager.

Länsstyrelsen i Västerbottens län:

Enskild hjälpverksamhet vid sidan av den allmänna är i regel både behövlig

och förtjänstfull inom vissa samhälleliga verksamhetsfält, men på här

ifrågavarande område, där det gäller ordningens upprätthållande och rikets

försvar, synas privata företag icke kunna vara till någon nytta.

Länsstyrelsen finnér det för sin del självklart att ordningen i samhället

skall upprätthållas av de myndigheter, som hava denna uppgift sig ålagd och

med de maktmedel, som i laga ordning för detta ändamål ställts till dessa myndigheter

förfogande. Förefintligheten av enskilda sammanslutningar, som

bildats med uppgift att stå ordningsmakten till tjänst, kan icke blott vara

till skada utan även utgöra en allvarlig fara.

Ännu betänkligare vore det örn politiska partier organiserade skyddskårer

eller andra beväpnade organisationer. De ansatser till skapandet av dylika

karer, som redan förekommit, hava icke blott såsom de sakkunniga framhålla

väckt oro. Företeelsen har inom vida kretsar framkallat förargelse.

Länsstyrelsen finner det salunda angeläget att till tryggande av allmän

ordning och säkerhet föreliggande lagförslag snarast möjligt upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Principiellt lärer icke kunna annat än vitsordas de sakkunnigas motivering

att det bör tillhöra samhället — staten — att genom egna organ svara för ordnmg

och rättsskydd. Och med statens överhöghet även på detta område synes

det icke heller tillbörligt att staten fran enskilda sina element mottager hjälp

vid utövande av sina funktioner i förevarande avseende. Dylik bisträckning

bör icke vara behövlig, än mindre önskvärd.

Ur dessa synpunkter måste länsstyrelsen instämma i syftet med den föreslagna

lagstiftningen och har icke heller i stort sett något mot dess utformning

att invända.

Från länsstyrelsens utlåtande var landssekreteraren skiljaktig och avstyrkte

förslaget under åberopande i huvudsak, att lagstiftning mot oförtäckt arbetande

samhällsupplösande verksamhet vore mera aktuell och behövlig än det

remitterade lagförslaget samt att han icke i sin övertygelse kunde igenfinna

bärande grunder i det hela för lagförslaget.

Övriga länsstyrelser utom de i det följande angivna uttala sig mer eller

mindre bestämt för en lagstiftning av föreslagen art.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrkt lagstiftning

i ämnet. Länsstyrelsen anför bland annat:

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna föreligger inom Södermanlands län icke

! oav förbudsbestämmelser, det nu ifrågavarande lagförslaget innehaller.

De föreslagna bestämmelserna tillika med bestämmelserna i vapenkungörelserna

— den redan gällande och den i propositionen nr 181 till innevarande

ars riksdag föreslagna — lämpa sig icke för svenskt kynne, och det är alldeles

icke uteslutet, att de äro mera ägnade att framkalla än att avvärja en

katastrof.-----De vapenanmälningar, som år 1927 gjordes till läns
styrelsen,

gavo ingenstädes anledning till förmodan, att vapen på något ställe

lagrats i misstänkt syfte; och länsstyrelsen tager för givet att. om så skett i

annat län, detta av vederbörande genast anmälts hos Kungl. Majit, som för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

25

sådan händelse omedelbart torde hava meddelat föreskrifter till undanröjande

av den fara, en anmäld vapenlagring kunde innebära.

Örn genom ändring i den nu gällande vapenkungörelsen polismyndighet erhåller

befogenhet att omhändertaga i kungörelsen avsedda vapen, när helst

enligt myndighetens mening vapeninnehavet kan vålla fara för missbruk, synes

den yttermera säkerhet, som vore att vinna genom inskränkning även i rätten

till innehav eller till och med anhopning av vapen av mera ofarlig karaktär,

icke kunna uppväga den medborgerliga frihetsförlust, som en sådan inskränkning

skulle föra med sig.

Statsmakterna hava hittills visat sig synnerligen obenägna att kriminalisera

förberedelser till brott, men med bifall till förevarande förslag skulle härutinnan

beträdas en helt ny väg.

Länsstyrelsen hemställer, att förslaget icke måtte bliva lagfäst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner den utveckling, förhållandena inom

samfundslivet under senare tid tagit och framförallt strävandena att störa ordningen

inom samhället och därigenom ytterst angripa detta, giva belägg för

ett visst behov av en lagstiftning med syfte att lättare kunna ingripa mot

tendenser i den riktningen än vad med gällande lagstiftning synes möjligt.

Länsstyrelsen har dock — med hänsyn till den utomordentliga räckvidd, som

givits åt lagförslaget och särskilt åt begreppen sammanslutning och vapen —■

icke kunnat tillstyrka, att förslaget i föreliggande skick lägges till grund för

lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att åtminstone i länet icke förekommit

något av beskaffenhet att påkalla lagstiftning i den riktning lagförslaget

angiver. Föreskrifter i ämnet kunna dock — uttalar länsstyrelsen —

tänkas bliva erforderliga, men är det då nödvändigt att dessa anpassas så, att

de icke direkt motverka ifrågavarande lagstiftnings syfte, upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet. På anförda skäl — avseende bland annat den

räckvidd sakkunnigförslaget erhållit främst genom innebörden av begreppen

vapen och sammanslutning — har länsstyrelsen funnit en omarbetning av förslaget

nödvändig, så att lagen ej straffbelägger ett av omständigheterna påkallat

gemensamt, eljest lagligt försvar med lämpliga vapen till skydd mot

omedelbart förestående obehöriga angrepp å egen och annans person eller egendom,

allt med hänsyn tagen till polismaktens i allmänhet men vid allvarligare

oroligheter i särskilt hög grad framträdande otillräcklighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har på sätt tidigare anförts förordat anstånd

med lagstiftningen. Länsstyrelsen yttrar härutinnan:

I motiven hava de sakkunniga framhållit, att samhället kan och får icke

inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade organ, som hava till syfte

eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner eller

att på något sätt hindra eller störa utövandet därav. De av de sakkunniga

föreslagna lagstiftningsåtgärderna avse förebyggande av sammanslutningar

med sålunda angivet syfte. Det hade synts länsstyrelsen önskvärt att i detta

sammanhang till avgörande upptagits jämväl åtgärder mot sådan av sammanslutningar

eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller

eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning.

Då enligt uppgift den kommitté, som är sysselsatt med utredning av sistbe
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

rörda fråga, beräknas komma att slutföra sitt arbete under innevarande år,

vill länsstyrelsen förorda, att prövningen av den nu föreslagna lagstiftningen

måtte anstå tills förslag rörande åtgärder mot statsfientlig verksamhet även

föreligger. Enligt länsstyrelsens förmenande hava dessa frågor med varandra

sådant sammanhang att de lämpligast böra lösas samtidigt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att utredningen synes hava tydligt

påvisat behovet av kompletterande lagstiftning rörande förbud mot privata

väpnade kårer med uppgift att omstörta eller störa gällande samhällsordning

eller eljes allmän ordning och säkerhet. Mot vad därutinnan föreslås

har länsstyrelsen intet att erinra. På anförda skäl (se s. 38—39) tillråder

emellertid länsstyrelsen, att frågan örn lagbestämmelser rörande beväpnade

sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid ordningens

upprätthållande måtte anstå i avbidan å prövningen av spörsmålet örn ordningsmaktens

förstärkning genom införande av en reservpolisorganisation.

Lagstiftningens räckvidd.

Förutsättningar

för ett förbud.

De sakkunniga:

En lagstiftning i förevarande ämne bör enligt de sakkunnigas mening klart

och tydligt fastslå, att samhället icke kan tillåta tillvaron av beväpnade sammanslutningar

som avse att på det ena eller andra sättet utöva offentlig

myndighets funktioner eller hindra sådana myndigheter i deras tjänsteutövning

eller störa ordningen eller beröva andra medborgare friheten. För vinnande

av detta syfte bör i första hand stadgas förbud mot att bilda eller tillhöra

enskild sammanslutning, som själv eller vars medlemmar förfoga över vapen

och som har till syfte eller vars verksamhet måste anses innebära förberedelse

att med användande av vapen utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig

myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning eller störa

allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig frihet eller

tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar.

De sakkunniga anse det icke nödvändigt eller ens lämpligt att i lag angiva

vad som skall förstås med begreppet sammanslutning, utan måste det ankomma

på domstolarna att i varje särskilt fall pröva, huruvida sammanslutning

föreligger eller ej. Uppenbart är härvidlag att med sammanslutning

måste förstås ej blott förening av beskaffenhet att kunna vinna registrering

enligt lagen örn ekonomiska föreningar och med dylika föreningar jämställda

eller andra juridiska personer utan överhuvud taget varje kår eller grupp av

personer, likgiltigt hur denna är organiserad, vars medlemmar äro förenade

genom — på ömsesidig överenskommelse eller lydnadsplikt grundad — förpliktelse

att medverka till något av nyss angivna syftens förverkligande.

Därest av en större sammanslutning allenast en mindre avdelning utrustat sig

med vapen, bör straff för bildande av och medlemskap i förbjuden sammanslutning

drabba enbart stiftaren av och medlemmarna i den mindre avdelningen,

såvitt ej beväpningen skett på order av den centrala ledningen, då

straff naturligen bör drabba såväl denna som övriga medlemmar, vilka i övrigt

fylla kraven på straffbarhet. För att sammanslutningen skall anses förfoga

över vapen erfordras givetvis ej att vapnen finnas upplagda i exempelvis någon

av sammanslutningen disponerad lokal, utan det räcker örn desamma på

order från sammanslutningen eller något dess organ kunna hopbringas från

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.

27

någon plats där de förvaras. Utom i detta fall, då sammanslutningen så att

säga såsom sådan äger tillgång till vapen, måste den emellertid betraktas såsom

beväpnad därest dess medlemmar —- samtliga eller till en del -— förfoga

över vapen, dessa må nu tillhöra dem enskilt eller allenast disponeras av dem.

Då det gäller att fastställa vad som skall förstås med vapen möta avsevärda

svårigheter. Att icke blott skjutvapen böra innefattas härunder har förut framhållits.

Enär en uppräkning av de olika slag av vapen, som böra falla under

lagens bestämmelser, med hänsyn till den snabba utveckling, som försiggår

på detta område, aldrig torde kunna göras fullständig, synes ej återstå annat

än att genom en allmänt hållen definition söka angiva begreppet. De sakkunniga

hava därvid funnit, att såsom vapen bör anses föremål eller ämne,

som är avsett att användas till våldförande av annan. Detta vapenbegrepp

är synnerligen vidsträckt. Det omfattar, förutom skjutvapen i gällande vapenkungörelse

och de förenämnda förslagens mening samt andra vapen i teknisk

betydelse ävensom livsfarligt vapen enligt strafflagen 14 kap. 15 §, varje

föremål eller ämne som till verkningssätt eller användning är jämställt med

sådana vapen. Att föremål eller ämne är avsett att användas till våldförande

av annan innebär, att detsamma antingen enligt sin natur är ägnat att användas

för sådant ändamål (såsom exempelvis varje hugg-, stick-, stöt- och slagvapen

av någon betydenhet) eller av vederbörande uppenbarligen innehaves i

dylikt syfte.

Den omständigheten att en sammanslutning eller dess medlemmar förfoga

över vapen medför emellertid ej i och för sig att sammanslutningen bör förbjudas.

Sålunda bör självfallet ej t. ex. en jaktvårdsförening drabbas av förbud.

Förbudet måste anknyta till ett visst syfte eller en viss karaktär hos

sammanslutningens verksamhet, och därvid synes böra krävas, att sammanslutningen

har till syfte eller dess verksamhet måste anses innebära förberedelse

att med användande av vapen antingen utöva befogenhet, som tillkommer

offentlig myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning

eller störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig

frihet eller tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp

av samhällsmedlemmar. De beväpnade privata kårer, som den ifrågasätta

lagstiftningen avsér att drabba, åro alitsa sådana, som pa ett eller annat sätt

avse att ingripa i det offentliga livet eller ock vilja angripa den medborgerliga

friheten. Exempel å sammanslutningar av förutnämnda art äro icke blott

de, som med väpnad makt vilja erövra samhällsmakten i dess helhet, utan även

sådana, som vilja utöva vissa offentliga uppgifter, främst ordningens upprätthållande,

eller överhuvud taget hindra och försvåra myndigheternas, särskilt

ordningsmaktens, arbete. Även örn något tydligt syfte, i angiven riktning

icke kan påvisas bör emellertid en privat väpnad kårs existens förhindras, så

snart dess verksamhet innebär förberedelse att störa den allmänna ordningen

eller eljest fullfölja något av förut angivna ändamål.

I den skrivelse, varmed de sakkunniga överlämnat sitt förslag, hava de sakkunniga

anfört:

Ehuru de sakkunniga enligt dem lämnade direktiv haft att taga befattning

allenast med väpnade sammanslutningar, kunna de sakkunniga till slut icke

underlåta att framhålla, att de verkställda utredningarna enligt de sakkunnigas

mening givit vid handen, att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt,

att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar

med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade-men

med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållande,

lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

I fråga om förutsättningarna för ett förbud hava uttalanden gjorts av flera

av de i ärendet hörda. Därom ina anföras följande.

J u stil i e k ansler sä m betet:

Förslaget avser beväpnad sammanslutning för vissa uppräknade syften.

Begreppet sammanslutning är väl något obestämt. Man måste

emellertid räkna med att samverksamheten sker under sekretess och med undvikande

av sådana fastare former varigenom organisationen blir att hänföra

till de i lag eller författning reglerade. Det torde sålunda vara riktigt och

nödvändigt att med lagstiftningen träffa jämväl fall, där utan anlitande av

särskilda former en faktisk samverkan äger rum. Väl kan härigenom bevissvårigheter

tänkas uppkomma, men någon tvekan örn vad med sammanslutning

avses torde icke i praktiken behöva uppkomma.

De i 1 § uppräknade syften synas delvis gå in i varandra. Justitiekanslersämbetet

föreslår en omarbetning i den riktningen att, med frångående

av den i punkter gjorda uppräkningen, sammanslutningens art gives en allmännare

bestämning varigenom stadgandet kommer att träffa de fall där man

kan tala om tillskapandet på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad

och i förekommande fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Lämpligen

kunna fallen under 4:o) användas såsom exemplifiering.

yare sig den ena eller andra vägen beträffande huvudregelns avfattning

följes, uppstår behov av en inskränkande bestämning för att från lagens tilllämpning

utesluta sammanslutningar vilkas syfte ej sträcker sig längre än

till hävdande av viss gemensam åskådning. Anledning till ingripande föreligger

blott där verksamheten är inriktad på användande av våldsamma medel

och där denna syftning i någon form aktiverats i sådan grad att upprätthållandet

av ^ lagbunden ordning äventyras. För ändamålet har i lagförslaget

valts att såsom brottsbestämning upptaga tillgång till vapen antingen så

att sammanslutningen såsom sådan förfogar över vapen eller ock medlemmarna

eller (enligt motiveringen) åtminstone en del av dem innehava dylika. Justitiekanslersämbetet

finner denna väg mindre tillfredsställande särskilt med

hänsyn till den definition begreppet vapen erhållit. Därmed åsyftas enligt

motiveringen icke blott vapen i teknisk mening utan varje ‘föremål eller ämne

som är ägnat att användas till våldförande av annan. I denna vida bemärkelse

lärer väl vapen saknas knappast någonstans. De sakkunniga synas dock

i inskränkande syfte hava velat fästa viss betydelse vid innehavarens individuella

avsikt med föremålets eller ämnets förvarande. Vapenbegreppet har

därmed uttunnats och gjorts så svårbestämbart att innehav av vapen näppeligen

blir tjänligt såsom ett för kriminalisering obligatoriskt brottsrekvisit.

Då våldsmomentet kan komma till synes även på annat sätt, torde berörda

villkor kunna utgå och i stället förbjudna sammanslutningar så beskrivas att

jämväl andra omständigheter, vilka utmärka sammanslutnings samhällsvådliga

karaktär, kunna tillmätas betydelse. Härvid komma i betraktande bland annat

organisationsform och verksamhetssätt.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Angående den närmare omfattningen av det ifrågasatta förbudet hava de

sakkunniga naturligtvis i främsta rummet haft för ögonen den företeelse som

här förut benämnts privata kårer, i den mån de äro beväpnade. Det framgår

emellertid ej med full tydlighet att nian uteslutande avsett sådana sammanslutningar.

I varje fall ger den föreslagna lagtexten anledning att fråga, huruvida

det icke avses jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga

örn politiska sammanslutningar även sådana som icke kunna betecknas som

kårer, t. ex. partipolitiska organisationer för idépropaganda. Kommittén vill

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

29

göra gällande att det i detta sammanhang icke synes vara anledning att lagstifta

angående annat än politiska kårer av sådan art som givit anledning till

de sakkunnigas uppdrag. Behandlingen av icke politiska sammanslutningar

med kriminella syften hör närmast hemma i den allmänna strafflagen, och då

ett ingripande mot sådana sammanslutningar icke torde vara aktuellt, synes

det mindre lämpligt att inbegripa dem i en speciallagstiftning. Vad återigen

angår politiska sammanslutningar, som icke till sin natur äro kårer, ter sig

problemet angående förbud på väsentliga punkter på annat sätt än i fråga

örn kårer. Kommittén har ännu icke tagit slutgiltig ställning till frågan

huruvida beträffande sådana sammanslutningar inskränkningar i föreningsrätten

kunna befinnas nödvändiga ur de synpiinkter, som angivas av kommitténs

uppdrag, och anser att en lagstiftning i detta avseende icke lämpligen bör

ske annat än i sammanhang med de övriga frågor, som utgöra föremål för

kommitténs utredning.

Det remitterade lagförslaget avser i enlighet med de sakkunnigas uppdrag

endast beväpnade sammanslutningar, men de sakkunniga hava ansett utredningen

giva vid handen »att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt

att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar

med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade

men med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållanden,

lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade». Kommittén

anser det av de sakkunniga uttryckta önskemålet så till vida vara

berättigat, att beväpningen icke lämpligen bör vara kriterium för en kårs

straffbarhet. Vad man avser att vinna med förevarande lagstiftning är att

avlägsna den fara för ingripande med våld i samhällslivet som kårerna innebära

och den oro som därigenom skapas. Denna fara ökas visserligen örn

kåren är utrustad med vapen. Med hänsyn till de möjligheter att anskaffa

vapen även i teknisk mening, som trots skärpt lagstiftning angående vapenhandel

och vapeninnehav stå öppna, torde emellertid vad som förut sagts örn

kårer hava ungefär samma tillämplighet vare sig kåren för närvarande är

beväpnad eller ej. Örn man använder ett så vidsträckt vapenbegrepp som

de sakkunniga föreslagit och dessutom endast fordrar att en del av medlemmarna

skola ha tillgång till vapen, kan ifrågasättas, huruvida icke i själva

verket skillnaden mellan beväpnade eller obeväpnade kårer utplånats. Under

alla förhållanden synes det ej vara motiverat att bibehålla en sådan skillnad,

Med borttagandet av beväpningen som kriterium för straffbarheten torde förslaget

vinna betydligt i fasthet och effektivitet.

Sedan kommittén därefter yttrat sig om ordningskårer (se s. 34—35), anför

kommittén ytterligare:

Därest vid utformningen av lagstiftningen de erinringar iakttagas som kommittén

framställt, torde det vara nödvändigt att utbyta den uppräkning de

sakkunniga gjort i förslagets 1 § 1 mom. mot en formulering, som mera tar

sikte på vad som måste anses vara det väsentliga för en kår av det slag som

här avses. Detta är enligt kommitténs mening att den avser att i en given

situation i likhet med statens maktorgan ingripa i samhällslivet med användande

av våld. Med andra ord den syftar till att utgöra ett privat maktmedel

av sådan art som militär trupp eller polistrupp. För stiftare och deltagare

torde detta syfte framstå klarast. De omständigheter, som oftast angiva huruvida

detta syfte föreligger, torde vara sammanslutningens organisation och

verksamhet. Det är i detta avseende den militära organisationen har betydelse.

Bland andra omständigheter, som kunna tjäna som indicier, må nämnas

medlemmarnas beväpning, deras inkvartering under kasernliknande förhållanden

eller annan beredskapsförläggning. Örn samtidigt med den allmänna defi
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.

intionen som exempel angives det ändamål de nu förefintliga kårerna tillkännagiva,

torde tillräcklig ledning hava givits för lagtillämpningen. Det torde för

övrigt kunna antagas att dennas huvudsakliga uppgift blir att avgöra örn försök

föreligger att låta de nuvarande kårerna fortleva under en eller annan

form. Bestämmelsen angående kårer med ändamål att biträda vid landets försvar

eller ordningens upprätthållande kräver med hänsyn till paragrafens avfattning

i övrigt en formulering som undantagsbestämmelse.

Sista stycket i 1 § av de sakkunnigas förslag bör vid en omformulering

lämpligen erhålla sin plats i 2 §.

Kommittén har framlagt följande förslag till lydelse av 1 §:

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt

sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna som skyddskår för politiskt

parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn

till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste

anses syfta till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär

trupp eller polistrupp.

Vad sålunda stadgats galle ej av Konungen godkänd sammanslutning,

som har till ändamål att biträda vid rikets försvar eller ordningens upprätthållande.

Ledamoten av kommittén redaktören Österström, tillika en av de sakkunniga

som utarbetat det till kommittén remitterade förslaget, har förklarat, att

då de sakkunnigas förslag i sak icke vore av annan innebörd än det av kommitténs

majoritet förordade, han i allo kunde ansluta sig till majoritetens

yttrande.

Häradshövdingen Borell, som på sätt förut nämnts varit skiljaktig beträffande

huvudfrågan, har anfört:

Det till kommitténs yttrande överlämnade förslaget avser i enlighet med de

sakkunnigas uppdrag endast beväpnade sammanslutningar.

Kommitténs majoritet uttalar, beträffande den närmare omfattningen av

det ifrågasatta förbudet, att de sakkunniga måste antagas hava i främsta rummet

haft för ögonen den företeelse, som av kommittén betecknas med benämningen

privata kårer, men att det emellertid ej med full tydlighet framgår,

att man uteslutande avsett sådana sammanslutningar, utan att tvärtom den

föreslagna lagtexten ger anledning att fråga, huruvida med lagförslaget avses

jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga örn politiska sammanslutningar

även sådana, som icke kunna betecknas såsom kårer t. ex.

partipolitiska organisationer för idépropaganda. Den sålunda framförda kritiken,

som drabbar det fundamentala i lagförslaget, synes mig vara fullt

befogad, örn en lag, vars tillämplighetsområde är så vagt och obestämt

angivet, skulle komma till stånd, kan det befaras, att densamma väl

skulle träffa sådana kårer och sammanslutningar, som hava fullt lojala

syften, men däremot lätt kunna kringgås av sådana, som äro inriktade på mot

samhällets intressen stridande verksamhet. Denna anmärkning synes mig så

mycket mer befogad, som en sådan fara enligt sakens egen natur föreligger vid

varje lagstiftning av ifrågavarande slag, vilket gör det så mycket angelägnare,

att den föreslagna lagstiftningen, örn den skall genomföras, erhåller en sådan

utformning att dess effektivitet i möjligaste mån säkerställes.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 26b.

31

Om jag således kommer till den uppfattningen, att lagförslaget i sitt förevarande

skick icke bör lagfästas, är jag emellertid ej främmande för tanken,

att man för att komma till rätta med de samhälleliga problem, som de sta.tsfientliga

rörelserna upprullat, måste tillgripa lagstiftning även mot sådana

partipolitiska sammanslutningar för idépropaganda, som öppet tillkännagiva

eller genom arten av sin verksamhet röja, att de syfta till att med våld eller

eljest på olaglig väg omstörta eller förändra landets stats- och rättsordning.

På sätt av kommittémajoriteten angives Ilar kommittén ännu icke tagit slutgiltig

ställning till nämnda fråga i hela dess vidd men anser sig i anledning

av det remitterade lagförslaget kunna föreslå förbud mot sådana politiska

sammanslutningar, som med hänsyn till sin organisation och verksamhet äro

att anse såsom kårer även om de icke äro beväpnade.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär alltså kommittémajoritetens

dels en inskränkning och dels en utvidgning. En inskränkning därutinnan

att alla andra sammanslutningar än sådana, som kunna betecknas såsom

kårer, äro ställda utom den tilltänkta lagens tillämplighetsområde — en utvidgning

så tillvida att under lagen skulle falla icke blott beväpnade utan

även obeväpnade kårer av ifrågavarande slag.

Att genom begränsningen av lagen att syfta allenast å politiska kårer ett

förtydligande av densamma i förut angivna hänseende skulle komma till stånd

synes uppenbart, men å andra sidan uppkommer genom utvidgningen även till

obeväpnade kårer en väsentligt ökad fara för att lagen skulle kunna användas

som instrument för undertryckande av varjehanda slags verksamhet även

av fullt lojal ja till och med ur samhällets synpunkt önsklig verksamhet men

däremot sakna verklig udd mot illojal verksamhet, som säkerligen ej skulle

få någon större svårighet att framträda under former, som icke i lagens mening

skulle kunna betraktas såsom kårer.

Ytterligare en omständighet — som blir särskilt framträdande örn lagstiftningen

skulle göras så vidsträckt, att den omfattade även obeväpnade kårer -—

synes mig i detta sammanhang böra beaktas, nämligen frågan, örn och i vilken

mån samhället med nuvarande organisation av ordningsmakten är i stånd att

under alla förhållanden med utsikt till framgång trygga lugn och ordning eller,

om därför erfordras utökning av nämnda organisation exempelvis genom anslutning

av reserver eventuellt helt eller delvis byggda på frivillighetens grund.

Även denna fråga synes mig böra fullt utredas innan en separat lagstiftning

av ifrågavarande slag kommer till stånd.

Det åt kommittén lämnade uppdraget avser att verkställa en förutsättningslös

utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller enskilda

bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller eljest på olaglig väg

omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning.

Jag delar visserligen den uppfattningen, att erforderliga åtgärder i ovan

angivna syfte snarast böra komma till stånd. Jag kan emellertid icke finna,

att något verkligt skydd står att ernå genom en sådan separat lagstiftning

som de sakkunniga och kommitténs majoritet föreslå, vilken i bästa fall skulle

träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen men icke de drivande krafterna

i den landstöm)diska verksamhet, mot vilken kommittén enligt sitt uppdrag

har att söka finna effektiva medel.

Jag anser således att förevarande lagförslag bör vila i avvaktan på att kommitténs

uppdrag blir slutfört.

Polismästaren i Stochholm, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Stochholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bokås, Örebro,

Västmanlands och Västernorrlands län hava uttalat sig mot lagstiftningens

begränsning att avse allenast beväpnade sammanslutningar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

Polismästaren i Stochholm, vars yttrande åberopats av Överståthållarämbetet,

har därjämte anfört:

Det i sakkunnigförslagets 1 § utformade förbudet synes vara i någon mån

alltför vittomfattande. Under förbudet torde nämligen falla sådana sammanslutningar,

. som ha till uteslutande uppgift att, eventuellt med användande av

vapen, i viss omfattning skydda samhällsmedlemmars egendom. Exempelvis

må nämnas en koloniträdgårdsförening, inom vilken vissa medlemmar sammansluta

sig för att turvis vakta koloniträdgårdarna och eventuellt med användande

av vapen förhindra stöld av föreningsmedlemmarnas egendom. Jämställda,

härmed torde vara s. k. nattvaktsbolag, som mot betalning åtaga sig

bevakning av fastigheter och upplagsplatser. Det torde vara otvivelaktigt, att

sådana sammanslutningar »tjäna som skyddskår» för »annan grupp av samhällsmedlemmar».

I den mån sådana sammanslutningar eller dess medlemmar

förfoga över vapen och dessa äro avsedda att i fall av behov komma till användning

vid bevakningsverksamhetens utövande, torde dylika sammanslutningar

drabbas av förbudet. Då emellertid sådan verksamhet måste anses gagnande

för samhället och fylla ett fullt legitimt behov, saknas anledning att

under förbudet inrymma nyssnämnda sammanslutningar.

. Förslagets 1 § är så avfattad, att åt densamma torde kunna givas en tolkning,

som lägger hinder i vägen även för ett företag med uppgifter av huvudsakligen

ekonomisk art att genom beväpnade medlemmar eller anställda personer

skydda företagets ekonomiska intressen. En sådan tolkning skulle omöjliggöra

beväpning av exempelvis ett bankföretags personal. Något skäl härtill

föreligger uppenbarligen icke. Lagen bör därför icke hindra ett företag, vars

egentliga verksamhet är av rent ekonomisk natur, att låta antingen företagets

egna medlemmar eller hos företaget fast anställda personer vara beväpnade och,

i den mån i övrigt laga rätt därtill föreligger, använda vapen till skydd för

företagets egendom. Det är därför nödvändigt, att 1 § så förtydligas, att nu

åsyftade skyddsverksamhet icke omöjliggöres. Vad nu sagts bör gälla vare

sig det är fråga örn en »sammanslutning», ett bolag eller något annat företag ■—

statligt, kommunalt eller enskilt.

Ett par länsstyrelser anmärka på frånvaron i lagtexten av definition å begreppet

sammanslutning. Några länsstyrelser framställa även erinran mot det

vapenbegrepp, som de sakkunniga uppställt. Till sistnämnda fråga återkommer

jag något i specialmotiveringen (se s. 44).

Sammanslutningar till

myndighets tjänst.

I det föregående har frågan örn lagstiftningens ställning till sådana sammanslutningar,

som hava till ändamål att biträda offentlig myndighet, berörts

såväl vid redogörelsen för de sakkunnigas framställning som vid återgivandet

av yttrandena. Härutinnan hava förekommit ytterligare vissa uttalanden. I

samband därmed har frågan örn polisväsendets möjligheter att upprätthålla

ordning och säkerhet blivit föremål för uppmärksamhet. Beträffande sistnämnda

fråga hava uttalanden sålunda gjorts av polismästaren i Stockholm,

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands, Kalmar,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och

Norrbottens län. I nu angivna olika hänseenden torde redogörelse för utredningen

i ärendet här få lämnas i ett sammanhang.

De sakkunniga:

Exempel finnes på att väpnad kår bildats i angivet syfte att endast biträda

offentlig myndighet, när så påkallas, vid fullgörande av dess uppgifter. Så
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

33

som förut framhållits, måste även tillvaron av en kår med sådant syfte anses

ägnad att medföra vissa risker ur ordningens synpunkt. Inga beväpnade sammanslutningar

med ifrågavarande ändamål böra finnas utan att statsmakterna

funnit deni erforderliga oell önskvärda. För sådant ändamål bör föreskrivas,

att det är förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning,

som har till syfte att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid

ordningens upprätthållande eller rikets försvar. Det torde härutinnan vara

tillräckligt att stadga förbud mot själva bildandet av dylik kår utan tillstånd,

då det kan förutsättas, att Kungl. Maj :t endast med största varsamhet tillåter

skapandet av sådana sammanslutningar och därvid tillser, att erforderliga garantier

uppställas för rekryteringen. Att straff emellertid bör drabba ej blott

den, som utan Konungens tillstånd bildar sammanslutning av ifrågavarande

natur, utan även den, som deltager i otillåten sammanslutning, är uppenbart.

För närvarande finnas åtskilliga sammanslutningar, som med Konungens

samtycke bildats för att biträda vid rikets försvar, nämligen Sveriges landstormsföreningars

centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund

och landstormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren.

Beträffande de nämnda organisationerna må anmärkas följande.

Landstormsföreningarnas centralförbund utgör enligt för detsamma av

Kungl. Majit den 2 december 1927 fastställda grundstadgar en sammanslutning

av inom riket verkande landstormsförbund och landstormsföreningar

(landstormsbefälsföreningar) och har enligt § 2 i stadgarna till uppgift att

på frivillighetens väg i samförstånd med vederbörande myndigheter samt

under samverkan med det frivilliga skytteväsendet och andra organisationer

arbeta för landstormens, särskilt landstormsbefälets, militära utbildning,

ävensom i övrigt söka främja intresset för hembygden och fosterlandets försvar.

Den högsta myndigheten inom centralförbundet utövas av förbundens

och föreningarnas till årsmöte samlade ombud. Den omedelbara ledningen

av centralförbundets angelägenheter handhaves i enlighet med dessa grundstadgar

av den utav årsmöte utsedda överstyrelsen och dennas verkställande

utskott. Landstormsföreningarna böra, örn ej överstyrelsen finner särskilda

förhållanden annorlunda betinga, vara sammanslutna till territoriella

landstormsförbund. Enligt § 6 av stadgarna äger landstormsförbund eller

landstormsförening ansluta sig till centralförbundet. Verkställande utskottet

har bland annat att följa och understödja landstormsförbundens och -föreningarnas

verksamhet, uppmuntra och bistå vid bildandet av landstormsförbund

och -föreningar, besluta över anmälningar örn anslutning till centralförbundet,

verkställa överstyrelsens beslut samt verka för samarbete med andra fosterländska

sammanslutningar. Landstormsförbundens och -föreningarnas ändamål

är att under resp. centralförbundet och vederbörande landstormsförbund,

var inom sitt område, arbeta för främjande av i § 2 angiven uppgift. I såväl

överstyrelsen som verkställande utskottet och landstormsförbundens styrelser

ingå ledamöter, som Kungl. Maj :t kan finna gott förordna. Stadgarna

innehålla jämväl bestämmelser om samarbete med det frivilliga skytteväsendet.

I enlighet med § G i sistnämnda grundstadgar äro till centralförbundet

anslutna bland annat ungdomsavdelningar. Bestämmelser för dessas organisation

och verksamhet hava utfärdats av centralförbundet och av verkställande utskottet

med skrivelse den 21 september 1933 överlämnats till samtliga landstormsförbund,

-föreningar och -ungdomsavdelningar. — Beträffande frivilliga

automobilkåren så har denna enligt för densamma av Kungl. Majit den

5 juni 1931 (svensk författningssamling nr 216) utfärdat reglemente till uppgift

att vid mobilisering samt. i den mån kårens medlemmar därtill förbundit

sig, jämväl i fredstid ställa personal till Kungl. Majlis förfogande för bestridande

av vissa befattningar vid lantförsvaret. Kårchef och vice kårchef för
Bihang

till riksdagens protokoll 108Jt. 1 sami. Nr 2Gh. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 26k.

ordnas av Kungl. Majit. I befälskurser och övningar deltagande personal

erhåller genom kronans försorg vapen och ammunition m. m. samt förläggning

inom kasernetablissement. — Sveriges frivilliga motorbåtskår är enligt för

densamma av Kungl. Majit den 30 oktober 1931 fastställt reglemente en frivilligt

bildad sammanslutning, vilken har till uppgift att enligt reglementets

bestämmelser och vad i övrigt må vara stadgat med sina medlemmar jämte

deras motorbåtar stå till Kungl. Majits förfogande dels under krig eller vid

mobilisering dels ock under fred, i den mån medlemmarna jämlikt reglementets

bestämmelser därtill förbundit sig eller eljest förklarat sig därtill villiga.

Ordförande och vice ordförande i kårstyrelsen tillsättas av Kungl. Majit.

Under fredstjänstgöring må, efter framställning till vederbörande militära

befälhavare på platsen eller till kårstyrelsen, genom kronans försorg tillhandahållas

bland annat vapen och ammunition. — Bestämmelser för utlåning av

vapen från kronans förråd till nämnda organisationer äro fastställda av arméförvaltningens

artilleridepartement efter samråd med marinförvaltningen genom

beslut den 30 januari 1933.

De sakkunpiga vilja i detta sammanhang framhålla, att det av staten understödda

frivilliga skytteväsendet uppenbarligen icke faller under ifrågasatt förbud

redan på den grund att dess förbund och föreningar icke, såvitt av grundstadgarna

för det frivilliga skytteväsendet framgår, äro avsedda att operera

som särskilda kårer utan endast, såvitt här är i fråga, hava till uppgift att

främja den individuella skjutskickligheten.

J ustitiekanslersäm betet:

Förevarande lagförslag avser även sammanslutningar som bildas i syfte att

i förekommande fall ställa sig till myndigheternas förfogande. Behovet av

en reglering härutinnan står kanske för mången mindre klart. Om enskilda

personer eller sammanslutningar äro villiga att i fall av behov ställa sig till

myndigheternas förfogande till förstärkande av deras krafter, kan häri ligga

en värdefull tillgång. För att giva lagen nödig effektivitet gentemot dem, vilkas

motarbetande är lagens ändamål, är emellertid ofrånkomligt att i lagstiftningen

inbegripa jämväl dylika av ett lojalt syfte uppburna sammanslutningar.

Lämnas dessa utan reglering, försvåras efterhållandet av icke önskvärda

sammanslutningar, vilka då göra sig angeläget att dölja sitt verkliga

syfte under falsk skylt. Även oberoende härav är ur ordningssynpunkt lämpligast

att här omnämnda hjälpande krafter stå helt under myndighets

kontroll och vid eventuell användning jämväl under ordningsmaktens

direkta ledning. Därmed synes ock naturligt att sammanslutningarnas tillvaro

göres beroende av tillstånd utav Kungl. Majit som i sådant fall lärer

meddela erforderliga föreskrifter. Tilläggas kan att frågan örn ordningsmaktens

beskaffenhet och förmåga att bemästra en hastigt påkommen kritisk

situation väl må vara att beakta vid eventuell prövning örn tillstånd som nyss

sagts men däremot icke bör påverka bedömandet av lämpligheten att till samhällets

bistånd tillskapade organisationer skola vara offentligt reglerade.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Beträffande omfattningen av förbudet mot vissa sammanslutningar skulle

man kunna ifrågasätta, huruvida det bör gälla även sådana kårer, som avse

att ställa sig till myndigheternas förfogande för att biträda vid landets försvar

eller ordningens upprätthållande. De framträda med ett syfte som i sig

är lovvärt och avse ej att stå till privat förfogande. Det är emellertid klart

att, örn sådana kårer skulle komma att utan vidare ställas utanför förbudet,

en betänklig lucka skulle uppstå, vilken kunde helt omintetgöra lagens effek
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Hök.

35

tivitet. Att vid en prövning inför domstol av en sammanslutnings tillåtlighet

låta avgörandet bero på ett bedömande av sammanslutningens lojalitet

synes mindre lämpligt. Även örn det är fråga örn ett från början ostridigt

lojalt uppsåt, skulle det dessutom, såsom jämväl erfarenheterna från utlandet

visa, lätt kunna hända att utan särskilda garantier bland annat i fråga örn

rekrytering och ledning en sådan kår bleve ett instrument för obehörigt ingripande

i samhällslivet eller eljest ett sådant oros- och irritationsmoment som

andra kårer. Det synes därför nödvändigt att, i likhet med de sakkunniga

och i överensstämmelse med vad som redan varit brukligt i fråga örn enskilda

sammanslutningar för försvarsändamål, förutsätta som villkor för tillåtligheten

av kår med ändamål att biträda vid landets försvar eller ordningens upprätthållande,

att den blivit av Kungl. Majit godkänd. En liknande förutsättning

hade stadgats i det schweiziska förslaget till skydd för den offentliga

ordningen, vilket förslag numera vid folkomröstning förkastats. Där hade

föreslagits godkännande av förbundsregering eller kantonsregering. I Norge

har bildandet av s. k. »frivillig ordensvern» gjorts beroende av godkännande av

»politimesteren», som jämväl skall hava ledningen därav. Hos oss måste

det anses bäst stå i överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till

uttryck vid utformandet av bestämmelserna örn användande av militär personal

till upprätthållande av allmän ordning m. m., att godkännande av sammanslutningar

även för biträde vid ordningens upprätthållande förbehålles

Konungen. Kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår att undersöka samhällets

möjligheter att möta omstörtningsförsök och angrepp på ordning och säkerhet,

anser det naturligt, att man därvid utgår från att samhällets maktorgan

och i främsta rummet den civila ordningsmakten skola vara i detta avseende

tillräckligt starka, och anser därför i likhet med de sakkunniga det

kunna förutsättas att Kungl. Majit endast med största varsamhet begagnar

befogenheten att godkänna sådana sammanslutningar.

I det föregående har redogörelse lämnats för kommitténs förslag till 1 § i

lagen (se s. 30). Nu förevarande sammanslutningar äro behandlade i andra

stycket.

Ledamoten av kommittén förste vice talmannen Olsson har anmält skiljaktig

mening på denna punkt och anfört:

Det bör vara statsmakternas — Konungens och riksdagens — gemensamma

sak men ingen annans att bestämma, hur landets försvar skall vara organiserat

eller hur vid ordningens upprätthållande skall förfaras. Att Konungen

vid sidan av sålunda fastställd organisation skulle kunna sätta vapen i händerna

på samhällsgrupper, vilkas handlingslystnad i förevarande fall vanligen

inspireras av missnöje med vidtagna anordningar, kan inte vara klokt

— alldeles frånsett att det strider mot själva andan i kommitténs yttrande.

Polismästaren i Stockholm:

Förslaget lämnar möjlighet öppen att med Konungens tillstånd bilda beväpnade

sammanslutningar med ändamål att på kallelse av offentlig myndighet

biträda vid ordningens upprätthållande. Lagfästande av denna möjlighet torde

böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Det är visserligen obestridligt,

att — såsom de sakkunniga i motiveringen anföra — den grundsatsen måste

i ett rättssamhälle utan undantag gälla, att det är statsmaktens icke blott plikt

utan även uteslutande rätt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla

samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Men lika obestridligt torde

det vara, att sådana situationer kunna inträffa, i vilka polismakten är för

svag och behöver förstärkas med civila medborgare, som stå beredda att ut
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

göra en sådan förstärkning. Avgörandet om och i vad mån samhällets ordningsmakt

kräver förstärkning och kontrollen över denna bör — såsom de sakkunniga

framhålla —- ankomma på de ansvariga statsmakterna. De betänkligheter

mot nu föreliggande lagförslag, som här och var kommit till uttryck,

torde åtminstone till en del hava sin grund i bekymmer över att polismakten i

vissa situationer kan visa sig otillräcklig för upprätthållande av allmän ordning

samt att den föreslagna lagen skulle omöjliggöra tillkallande av extra ordinär

hjälp. Då emellertid lagförslaget förutsätter möjlighet att med Konungens

medgivande organisera och tillkalla sådan hjälp från den civila befolkningen,

torde å ena sidan det motstånd mot lagen, som föranledes av nyss angivna

skäl, sakna grund, men å andra sidan också frågan om ordningsmaktens

förstärkande vid utomordentliga tillfällen böra så fort ske kan upptagas till

övervägande och avgörande. Erinras må därom, att denna fråga är löst i

England, där statsmakterna utfärdat föreskrifter örn sättet, varpå polisens ordinarie

krafter ma kunna i vissa fall förstärkas genom civilbefolkningens medverkan.

Överståthållarämbetet:

Överståthållarämbetet anser sig böra framhålla vikten därav, att samhället

giver sin ordningsmakt all erforderlig styrka. Ty liksom det bland skälen

till stöd för den ifrågasatta lagstiftningen framhållits, att förefintligheten av

väpnade organisationer utgjorde en källa till oro för den fredliga befolkningen,

så kan med än större fog göras gällande, att känslan av en svag ordningsmakt

också utgör en anledning till oro och bekymmer för befolkningen.

Emellertid, torde det, icke minst av kostnadsskäl, knappast låta sig göra att

giva den ordinarie ordningsmakten sådan styrka, att den under alla förutsättningar

skulle kunna ensam bemästra uppkomna oroligheter och nedslå omstörtningsförsök.

Under vissa situationer torde en tillfällig förstärkning av

polismakten, exempelvis genom förordnande av civila personer såsom extra polismän,

vara nödvändig. I den skrivelse, vari den nu framlagda utredningen

begärdes, vände sig också riksdagen endast mot sådana sammanslutningar,

som organiserades »från privat håll». Ej heller de sakkunniga torde sannolikt

hava ämnat, att i detta hänseende gå längre än riksdagen påtagligen

avsett. Förslagets ställning till en av myndigheterna själva föranstaltad tillfällig

förstärkning av ordningsmakten synes emellertid ej helt klar. Den

i l § andra stycket intagna bestämmelsen örn möjlighet att med Konungens

tillstånd bilda beväpnad sammanslutning föranleder visserligen närmast till

den tolkningen, att därmed avses fristående kårer, men däremot icke ordningsmaktens

egna åtgöranden, vilka sålunda helt skulle falla utanför lagens

bestämmelser. Vid denna bestämmelses avfattande torde de sakkunniga huvudsakligen

haft sin uppmärksamhet riktad på den kår, som måhända i främsta

rummet givit anledning till den slutförda utredningen, och vilken, såvitt

Överståthållarämbetet kunnat finna, bildades under känslan av osäkerhet örn

ordningsmaktens förmåga att värna mot inre oroligheter och omstörtningsförsök

och vars motiv varit rent samhälleliga. I lagen bör emellertid, till

undanröjande av varje tvekan, klart angivas, att de däri meddelade förbud

icke hava avseende å sådana åtgärder, som av de ansvariga polismakterna

själva vidtagas för att i fall av behov kunna giva polismakten erforderlig

förstärkning.

Likaledes ligger det i sakens natur, att de ansvariga styrelserna och cheferna

för olika statliga och kommunala institutioner och anläggningar av mera

vital betydelse icke må förhindras tillse, att den anställda personalen kan med

allt erforderligt eftertryck avvisa obehöriga försök att sätta sig i besittning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 26-k.

37

av institutionen eller anläggningen. Ehuru något sådant ej heller torde hava

avsetts nied förslaget, lider detta dock av otydlighet härutinnan.

Vad sålunda sagts om statliga och kommunala institutioner och anläggningar

bör i tillämpliga delar gälla även vissa enskilda företag såsom banker,

kommunikationsverk, kraftstationer och dylika.

Länsstyrelsen i Stochholms län:

Vad angår sammanslutningar med uppgift att efter kallelse av offentlig

myndighet biträda vid ordningens upprätthållande måste ifrågasättas, huruvida

det är vare sig nödvändigt eller praktiskt lämpligt att ovillkorligen underställa

bildandet av sådana Kungl. Maj:ts prövning. Visserligen gäller det

enligt förslagets lydelse endast »beväpnade sammanslutningar», men definitionen

av »vapen» är så omfattande, att man har svårt att avgöra, huru långt

verkan därav kan sträcka sig. Under alla förhållanden borde det efter länsstyrelsens

mening vara tänkbart att lämna möjlighet öppen för en extra förstärkning

av polisväsendet i skilda landsdelar genom åtgärder, av vederbörande

lokala myndigheter, alltså länsstyrelserna, utan att sådan föranstaltning

skall behöva i varje fall underställas Kungl. Maj :t. På denna punkt

är förslaget icke tillräckligt klart, och denna oklarhet bör undanröjas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

De sakkunniga hava framhållit att privata vapenutrustade sammanslutningar

som tillkommit i syfte att vara polismakten till hjälp i vissa prövande situationer

ej böra tillåtas samt hava därvid åberopat, att under modern tid i vårt

land påvisbara fall ej förekommit, då statens myndigheter icke förmått bemästra

uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande sätt sörja

för lugnet i samhället. Det anförda må anses riktigt, men därmed är icke

påvisat, att vårt polisväsende, som de sakkunniga väl närmast åsyftat, är

tillräckligt starkt för att i framtiden tillfredsställande fylla sin uppgift. Att

ifrågavarande lagstiftning blivit aktuell just nu sammanhänger med den oro,

som kännetecknar nuvarande politiska förhållanden, men örn man således utgår

från att faran för oroligheter ökats, så bör också tillses, huruvida polismakten

är tillräcklig för att motsvara de större fordringar, som i följd därav måste

ställas på densamma. Genom inrättande av statspolisen har en betydande förstärkning

i polisskyddet erhållits men numerären av denna polis är enligt länsstyrelsens

mening för ringa. Vad övrig polis i riket angår må framhållas

att frågan örn antalet och kvalifikationerna — det senare beträffande landsbygden

— till alltför stor del överlämnats åt de kommunala myndigheterna.

Bestämmelsen att polismän skola inom varje polisdistrikt finnas anställda i

den omfattning, det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet,

är i själva verket ej tillfyllest för att garantera anställandet av behövligt

antal. Den kommunala självbestämningsrätten gör sig även här gällande

och medför under alla förhållanden att numerären ofta kommer att bliva den

minsta möjliga. Det är ju också svårt att gentemot en kommunal anslagsbeviljande

myndighet, som har att iakttaga all sparsamhet med de kommunala

medlen, med framgång påvisa behovet av en polisstyrka, som icke blott förmår

fullgöra de vanliga uppgifterna utan också räcker till under extra ordinära

förhållanden. Länsstyrelsen förmenar således att det bör tågås under övervägande

vilka åtgärder som kunna anses lämpliga för förstärkning av polisväsendet,

därvid frågan örn ett mer eller mindre fullständigt förstatligande av

detsamma jämväl torde bliva föremål för prövning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

I motiven betona de sakkunniga den förpliktelse, som åligger statsmakten

att genom sina organ upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

samhället. I denna förpliktelse måste uppenbarligen även ligga en skyldighet

för samhället att vara utrustat med de maktmedel, som vid varje särskilt tillfälle

kan erfordras för auktoritetens hävdande och ordningens effektiva upprätthållande.

Endast under denna förutsättning kan samhällsmakten göra

anspråk på den »uteslutande rätt» till ordningshållningen, som hävdas av de

sakkunniga. Visar det sig i en kritisk situation, att samhällets disponibla

maktmedel icke äro tillfyllest för att uppehålla lugnet eller återställa ordningen,

lärer all den hjälp, som av lojala medborgare kan ställas till förfogande,

vara ytterst välkommen och komma att av statsmakten på allt sätt utnyttjas.

Under sådana förhållanden frågar man sig, huruvida statsmakten verkligen

för närvarande kan anses fullt beredd att möta alla uppkommande situationer

utan något annat stöd än det moraliska, som ligger i den stora allmänhetens

säkerligen förstående och lojala inställning till ordningsmaktens uppgifter i

allvarliga situationer. Även örn man måste medge, att statspolisens inrättande

väsentligt höjt ordningsmaktens möjligheter, synes det länsstyrelsen

uppenbart, att för mera extraordinära tillfällen härutinnan icke åstadkommits

tillräckligt. Det framstår som en angelägenhet av största vikt att ordningsmakten

för sådana fall har tillgång till väl ordnade reserver. Då frivilliga

sammanslutningar till hjälp åt polisen måste anses som improvisationer av

mindre värde och då de, på sätt i betänkandet framhållits, även ur andra synpunkter

icke kunna anses i sig önskvärda, framstår det som en statens plikt

att snarast sörja för en statlig reservpolisinstitution av tillräcklig styrka. Enskilda

sammanslutningar till polisens hjälp bliva då helt onödiga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

Det föreslagna förbudet mot att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad

sammanslutning, som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet

biträda vid ordningens upprätthållande, aktualiserar åter den under rådande

förhållanden ytterst svårbedömda frågan örn den nuvarande ordningsmaktens

tillräcklighet. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hitintills torde det efter statspolisens

tillkomst vara möjligt att upprätthålla samhällsordningen icke blott under

normala förhållanden utan även vid orostillfällen av icke alltför omfattande

natur. För extraordinära fall åter har man vid den senaste polisreformen som

en sista, ej gärna sedd utväg förutsatt tillkallande av militärmakt. Vill man

i det längsta undvika denna åtgärd utan att vidtaga en ytterligare, ur ekonomisk

synpunkt mindre önskvärd ökning av den fasta polisstyrkan, så torde

icke återstå annan lösning än någon form av reservpolis för extraordinära tillfällen

— ett alternativ som ju var på tal vid statspolisens inrättande.

En sådan uppgift som reservpolis, ställd till polismyndigheternas förfogande,

hade den kår, som givit upphov till förevarande förslag, redan före statspolisens

tillkomst påtagit sig och det har, såvitt länsstyrelsen känner, ej gjorts

gällande annat än att detta skett i fullt lojalt syfte. Den i utredningen antydda

farhågan att tillvaron av en dylik kår frestar till bildande av andra med kanske

mindre lojala syften är väl icke så allvarlig, örn vederbörande myndigheter

förutsättas öva nödig kontroll över dylika kårers sammansättning, förvaringen

av vapen m. m. Det nya förslaget avser ju också att lojala sammanslutningar

skola kunna med Konungens tillstånd bildas.

Emellertid framstår det enligt länsstyrelsens mening som ett angeläget krav

att ordningsmakten själv svarar för rekryteringen av reservpolis, där behov av

förstärkning föreligger eller kan befaras uppstå, därvid det enligt sakens natur

är av vikt, att erforderliga åtgärder i god tid förberedas. Utan snabb tillgång

till sådan reservstyrka kan det vid större upplopp eller andra svåra påfrestningar

visa sig nödvändigt att tillfälligt lita till sådan frivillig hjälp, som

man nu avser att förbjuda, hellre än att se ordningsmakten i större eller mindre

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr %6h.

39

grad lamslagen. Detta gäller särskilt å platser av stor allmän betydelse och

följaktligen mest utsatta för samhällsfientlig verksamhet.

De sakkunniga föreslå som nämnt också att »sammanslutningar» nied tillgång

till vapen skola kunna bildas och legaliseras, där statsmakterna finna

dem erforderliga och önskvärda för att, när så påkallas, biträda offentlig myndighet

vid fullgörande av dess uppgifter. Det förutsättes härvid, att Kungl.

Maj :t endast med största varsamhet tillåter skapandet av sådana sammanslutningar

och därvid tillser, att erforderliga garantier uppställas för rekryteringen.

I viss anslutning härtill och på här anförda skäl anser länsstyrelsen den

effektivaste lösningen vara att Kungl. Majit, där så befinnes erforderligt och

önskvärt, möjliggör för vederbörande lokala polismyndigheter att i samråd

med statspolisen under betryggande former enrollera såsom, reservpoliser visst

antal personer, som genom sina personliga egenskaper och sin verksamhet .(exempelvis

förutvarande poliser, brandmän, militärer, idrottsmän och dylika)

kunna anses lämpade och tränade att pa kallelse biträda den ordinarie civila

ordningsmakten vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser

örn viss anmälningsplikt vid förhinder, örn beväpning, uniformering,

övningar och ersättning vid tjänstgöring skulle i sadan.t fall behöva närmare

utredas. — Lagen örn släckning av skogseld erbjuder i många avseenden en

parallell till ett sådant uppbåd vid exceptionella tillfällen.

Länsstyrelsen tillråder att detta spörsmål snarast möjligt upptages till förnyad

prövning och att i avvaktan därpå frågan örn lagbestämmelser, rörande

beväpnade sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid

ordningens upprätthållande må anstå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Länsstyrelsens tillstyrkan av sakkunnigförslaget gäller endast under den

bestämda förutsättningen att staten också genom egna organ och myndigheter

är i stånd att garantera den allmänna ordningen och den enskildes rättsskydd.

Det synes länsstyrelsen icke alldeles säkert att sa för närvarande är förhållandet
Den

år 1932 inrättade statspolisen har otvivelaktigt tillfört samhället en

värdefull hjälp i dess ordningshållning, och man har all anledning hoppas att

den nya institutionen också i situationer, då samhällsordningen mera allvarligt

sättes i fara skall visa sig utgöra ett starkt tillskott i samhällets värnkraft.

Erfarenheterna från den relativt korta tid statspolisen existerat hava

emellertid kommit länsstyrelsen att draga i tvivelsmål, huruvida statspolisens

inordning i den kommunala polisen medför den nytta stadgandena härom

avsett. Frågor örn chefskap, örn cirkulation inom den samlade polispersonalen

synas knappast vara fast och klart ordnade, avlönings- och pensionsförhållandena

äro, beroende som de äro på rådande bestämmelser härom i s.tationsstaden,

icke enhetliga. Dylika m. fl. förhållanden äro ägnade att ingiva

farhågor för att rekrytering och ledning och därmed kårens slagkraft i det

hela i framtiden måhända icke bliva så lyckligt tillgodosedda som samhället

av denna institution väntat. .

Den till 200 man uppgående statspolisen är givetvis, hur välorganiserad och

tekniskt driven den än må bliva, otillräcklig för samhällslugnets bevarande

i krisartade lägen. Militärarmén är för ändamålet tekniskt icke skickad,

varjämte i vissa delar av landet mot samhället fientlig propaganda kan hava

på den värnpliktiga ungdomen övat sådant inflytande att militära truppavdelningar

icke lämpa sig för ordningens upprätthållande^ av dessa och även

andra skäl synes krigsmakten icke ens som reserv böra paräknas för polisändamål.

Återstår så den kommunala polisen. I det sammanhang varom nu

är fråga ledes tanken osökt in på frågan huruvida icke tiden nu kan vara mo
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.

gen för polisväsendets åtminstone delvisa förstatligande. Det torde vara

onödigt att här uppräkna alla de olägenheter härrörande från det kommunala

inflytandet i saken som vidlåda det svenska polisväsendet, särskilt på landsbygden.

Länsstyrelsen behöver blott peka på de inflytelser av politisk eller

annan ovidkommande art och som jämte de oenhetliga avlöningsförhållandena

bl. a. göra rekryteringen stundom ojämn och opålitlig. Länsstyrelsen tilltror

sig alltså icke att kunna tillägga samhället förmågan att med avvisande av

frivilliga hjälporganisationer reda upp ordningshållningen under verkliga

krisförhållanden utan ordningsmaktens omorganiserande efter de linjer länsstyrelsen

sålunda antytt. Dråga torde väl också vara örn, även med dylik förbättring

av effektiviteten hos polismakten, densamma skall vara i stånd att

utan en ökning i numerären kunna i varje läge fylla sin uppgift. Den erforderliga

ökningen i numerär lärer emellertid av kostnadshänsyn icke böra ske

genom utökning av den ordinarie personalen, utan torde förstärkningen böra

åvägabringas genom en på lämpligt sätt anordnad utbyggnad av reservpolisorganisationen.

Lagen bör förty så avfattas, att hinder icke möter för myndigheterna

att utan inhämtande av Konungens tillstånd vidtaga åtgärder i

angivet syfte.

I detta sammanhang må omförmälas ett par yttranden rörande frågan, huruvida

förevarande ordningskårer böra i lagen bliva föremål för samma behandling

som sammanslutningar med illojala syften.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller sålunda, att det synes länsstyrelsen

icke överensstämma med god rättsuppfattning att på samma sätt behandla den,

som uppenbarligen varit besjälad av bästa uppsåt att lojalt understödja myndigheterna

för rättsordningens upprätthållande, och den, som målmedvetet driver

verksamhet för störande av samma ordning. Länsstyrelsen — heter det

vidare — håller fastmera före, att endast i senare fallet en kriminalisering av

förfarandet bör ifrågakomma. Anses ater i förra fallet den bedrivna verksamheten

icke vara lämplig eller önskvärd, föreställer sig länsstyrelsen upplösningsrätt

i Kungl. Maj:ts hand innefatta ett för ändamålet fullt tillräckligt

korrektiv och straff böra inträda först därest ett förordnande härom icke

åtlydes.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar, att örn även privata sammanslutningar

till polisens hjälp böra falla under en lag sådan som den föreslagna,

lagen i allt fall synes böra läggas så, att den känsla av plikt till samverkan

med ordningsmakten, som otvivelaktigt ännu är för handen hos det stora flertalet

medborgare, vidmakthalles och stärkes i stället för att avtrubbas och försvagas.

Så synes — säger länsstyrelsen — kunna bliva fallet, därest, såsom

skett i föreliggande lagförslag, nitet för ordningens upprätthållande under

vissa förhållanden ställes i samma klass som förberedelse till uppror, och

samma straffhot, som gäller för medlemmen av en väpnad kår med rent revolutionära

syften, uppehälles mot den, som kanske i en för landet svår stund

anslutit sig till en utan Konungens tillstånd bildad sammanslutning med uppgift

att biträda ordningsmakten. Det synes enligt länsstyrelsens mening nödvändigt,

att en verklig skillnad i straffansvar härutinnan göres.

Överståthållarämbetet har — efter omnämnande att kritik av nu angiven

art förekommit mot sakkunnigförslaget — anfört, att därest den föreslagna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr £64.

41

lagen vore främst att betrakta som ett medel att värna mot den rent samhällsfientliga

verksamheten, kritiken också skulle vara vägande. Överståthållarämbetet

säger sig emellertid hava utgått därifrån, att de sakkunniga, som utreda

frågan rörande den samhällsfientliga propagandan, skola framlägga förslag

till alla de åtgärder, som må vara erforderliga för ett bekämpande av densamma,

och att alltså det nu remitterade lagförslaget mindre bör ses såsom ett

led i kampen mot denna propaganda utan fastmera som ett medel till undanröjande

av vissa förhållanden, som överhuvud taget kunna verka oroande eller

störande på inre lugn och ordning.

Beväpnade eller militärt organiserade privata kårer torde icke förekomma

i någon större omfattning i vårt land. Tendenser i riktning att skapa dylika

kårer hava emellertid under de senare åren i ökad utsträckning gjort sig gällande.

Örn sådana tendenser skulle ohämmade få utveckla sig, torde allvarliga faror

för den inre freden snabbt nog kunna uppstå. Härvidlag tala erfarenheterna

från andra länder ett språk, som icke kan missförstås. Vid bedömandet av behovet

av den ifrågasatta lagstiftningen måste man hålla i sikte, att det här

gäller en väsentligen förebyggande åtgärd eller med andra ord en tillämpning

av grundsatsen, att man hellre bör ingripa mot en icke önskvärd utveckling i

så god tid, att syftet utan större möda kan uppnås, än vänta till dess en sådan

utveckling skapat ett hot mot samhällsfreden, som icke utan allvarliga svårigheter

kan hävas.

Den utredning, som förebragts med anledning av riksdagens framställning

i ämnet, synes mig ock utgöra ett starkt stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder

i den av riksdagen önskade riktningen. Det alldeles övervägande

antalet i ärendet hörda hava uttalat sig för en sådan lagstiftning, och i yttrandena

förordas jämväl allmänt, att åtgärder för denna lagstiftnings genomförande

utan uppskov åvägabringas.

För egen del har jag såväl i egenskap av motionär vid 1932 års riksdag

som vid utverkandet av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga

i ärendet givit tillkänna den uppfattning jag hyser i denna fråga. Enligt min

mening böra sammanslutningar av den art, varom här är fråga, icke tillåtas.

Att sådana sammanslutningar ej kunna tolereras, som åsyfta att med maktmedel,

varöver de förfoga, omstörta den bestående demokratiska samhällsordningen

eller ingripa i offentlig myndighets funktioner, ligger i sakens natur.

Och då erfarenheten från främmande länder under senare år ådagalagt, hurusom

förefintligheten av en med maktmedel försedd sammanslutning, oavsett

syftet, lätt leder till uppkomsten av andra på enahanda sätt utrustade sammanslutningar,

böra ej heller okontrollerade sammanslutningar med uppgivet

syfte att ställa sig till offentlig myndighets förfogande tillåtas.

I ett par yttranden har förordats anstånd med lagstiftningen. Sålunda hävdas

i en reservation till yttrandet av kommittén angående statsfientlig verksamhet,

att lagförslaget borde vila i avvaktan på att kommitténs uppdrag bleve

slutfört, och såsom skäl härtill anföres närmast, att en sådan separat lagstiftning

i bästa fall skulle träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen

Departe
ments
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 264-.

men icke de drivande krafterna i den landsförrädiska verksamheten. En liknande

ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län åter uttalar sig för uppskov med frågans lösning på grund av

dess samband med spörsmålet om polismaktens förstärkning, en synpunkt som

jämväl åberopats i berörda reservation.

Enligt min mening är, såsom framgår av vad jag förut anfört, ett uppskov

icke tillrådligt. Därvid tänker jag framför allt på angelägenheten av

ett ingripande mot sammanslutningar av sådan art som kommunisternas

röda frontförbund och nationalsocialisternas stormavdelningar. Den framställning

i förevarande ämne, som Överståthållarämbetet på sätt i det

föregående omnämnts gjort hos Kungl. Majit, samt de uttalanden om

dessa sammanslutningars övergrepp, som förekomma i yttrandet av kommittén

angående statsfientlig verksamhet, torde giva vid handen, att åtgärder

till stävjande i möjligaste mån av dylika sammanslutningars verksamhet

omedelbart böra komma till stånd. Visserligen låter det säga sig, att

den nu ifrågasatta lagstiftningen hellre borde inordnas som ett led bland

andra åtgärder mot statsfientlig verksamhet. I likhet med nyssnämnda kommitté

anser jag emellertid sambandet icke vara av den art, att det motiverar ett

uppskov med ingripandet mot förevarande sammanslutningar. Och vad angår

sambandet med frågan örn ordningsmaktens förstärkning lärer en lagstiftning

av föreslagen art icke medföra någon försämring i de möjligheter att upprätthålla

ordningen som för närvarande finnas utan fastmer underlätta polismyndigheternas

verksamhet i detta avseende. Ett särskilt skäl för vidtagande

av lagstiftningsåtgärder utan dröjsmål utgör den av kommittén angående

statsfientlig verksamhet betonade omständigheten, att de våldstendenser i förevarande

kårers verksamhet som framträtt kunna, örn de tillåtas att ytterligare

utveckla sig, skada statsmaktens auktoritet och främja uppkomsten av för

ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.

Vidkommande räckvidden av en lagstiftning har justitiekanslersämbetet

framhållit, att lagstiftningen bör träffa de fall, där man kan tala örn tillskapandet

på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad och i förekommande

fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Och kommittén angående

statsfientlig verksamhet uttalar, att det väsentliga för en kår av det

slag, varom här är fråga, är, att den avser att i en given situation i likhet med

statens maktorgan ingripa i samhällslivet med våld, med andra ord, den syftar

till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär trupp eller polistrupp.

I enlighet härmed har kommittén formulerat sitt förslag till lydelse av

1 § i lagen. Till den uppfattning, som sålunda uttalats av justitiekanslersämbetet

och kommittén och som även torde sammanfalla med den av de sakkunniga

hävdade, kan jag i huvudsak ansluta mig.

Örn såsom jag sålunda förordar 1 § i lagen avfattas väsentligen i överensstämmelse

med kommitténs förslag, träffar förbudet tydligen icke sådana sammanslutningar,

som endast genom propaganda söka samla anhängare av vissa

samhällsidéer och förverkliga dessa på de vägar, den demokratiska författningen

anvisar. Den hävdvunna föreningsrätten kränkes således på intet sätt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

43

Någon definition å begreppet sammanslutning torde icke böra meddelas i

lagen. Frågan, huruvida en sammanslutning föreligger eller icke, får bedömas

med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I praktiken torde

någon tvekan härutinnan icke behöva uppstå.

Den i de sakkunnigas lagförslag uppställda fordran å beväpning för att en

sammanslutning skall vara förbjuden har sin grund däri, att de sakkunniga

känt sig bundna av det utredningsuppdrag de erhållit. På sätt närmare utvecklats

av justitiekanslersämbetet och kommittén angående statsfientlig

verksamhet samt jämväl av åtskilliga länsstyrelser, böra även obeväpnade

sammanslutningar av den karaktär, som förut angivits, vara förbjudna.

Såsom jag i det föregående har uttalat, böra sammanslutningar, som bildats

för att stå till offentlig myndighets förfogande, i princip ej vara tillåtna. Undantag

bör emellertid göras för de i sakkunnigbetänkandet berörda, under

offentlig kontroll stående försvarsorganisationerna. Vad åter på privat väg

tillskapade, under egen ledning stående ordningskårer beträffar, torde sådana

kårer, även örn ingenting finns att anmärka mot lojaliteten i deras syften,

vara mindre lämpliga för ordningens upprätthållande. Det bör, såsom i flera

yttranden framhävts, ankomma på samhällets myndigheter att svara för ordningen

i riket. Självfallet hava statsmakterna att sörja för en i avseende å storlek

och utrustning tillräcklig ordningsmakt. Lika klart är, att under utomordentliga

omständigheter medborgarna kunna behöva anlitas för ordningens

upprätthållande. Givet är ock, att en ansvarig polisledning kan vara nödsakad

att i förväg vidtaga anordningar för utnyttjande av ett dylikt

bistånd från medborgarnas sida. I sådana fall bör emellertid polismyndigheten

själv åvägabringa den erforderliga förstärkningen, särskilt genom

förordnande av civila personer såsom extra polismän. Det torde ock kunna

förväntas, att å platser, där behov av dylika dispositioner yppar sig, polisledningen

sörjer för att nödiga åtgärder varda vidtagna på ett sätt, som

ur ordnings- och andra synpunkter är lämpligt och betryggande. En av polisledningen

anordnad och under polisbefäl stående, på avtal med enskilda personer

grundad förstärkning av ordningsmakten, förutsättande att personerna i

fråga beväpnas allenast vid tjänstgöring, är tydligen av helt annan beskaffenhet

än en fristående, på privat väg tillskapad kår. Med den uppfattning

jag sålunda uttalat saknas anledning att bereda möjlighet för legalisering av

särskilt bildade, självständiga ordningskårer, och i enlighet härmed har undantaget

rörande tillåtna sammanslutningar i 1 § andra stycket begränsats

till sammanslutningar för rikets försvar.

Med vad jag nu anfört har jag ock i viss mån bemött de farhågor, som på

olika håll uttalats mot att lagförslaget skulle bereda svårigheter för myndigheter,

allmänna verk och inrättningar, kreditföreningar m. fl. att anordna erforderlig

bevakning. De åtgärder, som enligt förut angivna riktlinjer av polismyndigheterna

må komma att träffas för ordningens upprätthållande, drabbas

tydligen icke av ett i enlighet med det anförda avfattat förbud. Vad

beträffar anordningar, vidtagna av annan myndighet eller av enskild i syfte

att skydda egendom, som vederbörande har under sin vård, lära de icke heller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

falla in under ett sådant förbud. Framhållas må för övrigt, att enligt 21 §

polisreglementet den som skall ombesörja på enskild bekostnad anordnad bevakning

kan av polismyndighet erhålla förordnande att utöva den för bevakningens

ombesörjande erforderliga polisverksamheten.

Jag övergår härefter till en redogörelse i den mån sådan synts erforderlig

för de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, vilket utgör resultatet av

den inom departementet verkställda överarbetningen av de sakkunnigas förslag

i ämnet.

Departementsförslagets särskilda bestämmelser.

Vid behandlingen av principiella frågor har jag nämnt, att denna paragraf

avfattats väsentligen i överensstämmelse med det förslag till lagtext, som

framlagts av kommittén angående statsfientlig verksamhet. Utöver de ändringar

i nämnda förslag, för vilka jag redogjort, har jag vidtagit ett pär

jämkningar. Sålunda har ordet »annan» i uttrycket »annan grupp av samhällsmedlemmar»

med hänsyn till vad polismästaren i Stockholm på sätt i det

föregående omnämnts (se s. 32) utbytts mot orden »därmed jämförlig». Därjämte

har jag låtit ordet »privat» i uttrycket »sammanslutning som måste anses

syfta till att utgöra ett privat maktmedel» utgå. Ordet i fråga kan möjligen

föranleda den tolkningen, att sådana ordningskårer, som enligt uppgivet

ändamål äro avsedda att komma till användning på anmodan av myndighet,

äro tillåtna. I allt fall synes detsamma icke erforderligt för bestämmande av

förbudets räckvidd. Vidare har ordet »polistrupp» i enlighet med den inom

polisväsendet begagnade terminologien utbytts mot ordet »polisstyrka».

Sista stycket i de sakkunnigas förslag till 1 § innehåller en definition å

begreppet vapen. Såsom redan förut nämnts hava anmärkningar häremot

framställts av vissa länsstyrelser. Anmärkningarna gå i allmänhet ut på att

definitionen icke vore klar till sin innebörd och behövde närmare preciseras.

Då förbudet enligt mitt förslag skall omfatta även obeväpnade sammanslutningar

samt de i 2 § under l:o) i sakkunnigförslaget straffbelagda förfarandena

på sätt jag vid denna paragraf kommer att nämna synts mig böra utvidgas

att avse även annat än vapen, har jag ansett anledning ej vidare föreligga att

i lagtexten upptaga någon definition å vapen.

2 §•

Till motivering av denna paragraf anföra de sakkunniga:

Det torde vara erforderligt att stadga förbud mot att — i syfte att förse

sammanslutning, som här avses, eller medlem därav med vapen — upplägga

eller innehava vapenförråd. Enligt förslagen till revision av vapenkungörelsen

skapas möjlighet att förhindra tillkomsten av lager av skjutvapen och

taga sådant i beslag örn det anträffas. Lagring av andra slag av vapen kan

däremot för närvarande ej hindras. På sina håll har det nu förekommit, att

slagvapen, ägnade att användas i gatustrider, hopbragts och även utdelats

till politiska stormavdelningar bland annat i samband med dessas utryckning

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

45

för genomförande av vissa ur ordningssynpunkt icke önskvärda aktioner. Ett

upprepande härav bör givetvis förhindras. Otvivelaktigt kan den bestraffas

såsom anstiftare som utrustar andra med vapen i ändamål att vapnen skola

komma till användning vid en våldsaktion. Ur ordningssynpunkt är det emellertid

synnerligen önskvärt att redan på ett tidigare stadium kunna träffa den

som förbereder dylika aktioner. På grund härav anse de sakkunniga böra införas

ett stadgande av nyss angivet innehåll.

Förbud synes även erforderligt mot att till sammanslutning, som förut angivits,

eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav. En

sådan bestämmelse motiveras närmast därav att det förekommit att i vissa

fall upprättats samlingsställen för politiska skydds- och stormavdelningar. I

något fall har det iakttagits att sådant samlingsställe anordnats på ett kasernliknande

sätt med en i ständig beredskap liggande styrka inkvarterad. Härifrån

hava vid åtminstone ett par tillfällen skett utryckning av batongbeväpnade

skaror för fullgörande av självtagna uppgifter. Det synes de sakkunniga

angeläget att man redan på ett tidigt stadium äger möjlighet att ingripa

mot företeelser sådana som de nu antydda, vilka ofta hava karaktären

av förberedelse till att med våldsåtgärder störa lugnet eller allmänna ordningen.

Sådan möjlighet erbjuder emellertid gällande rätt icke i erforderlig utsträckning.

Förläggning av skydds- eller stormavdelningar torde nämligen

endast i den mån de kaserneras på sätt som strider mot gällande hotell- och

pensionatstadgas föreskrifter kunna med tillämpning av stadgans bestämmelser

försvåras men icke helt förhindras. Förbud mot upplåtelse av lokal till

sammanslutning av ifrågavarande slag torde därför vara erforderligt. Erfarenheten

har även visat, att det förekommit, att sammanslutningar av ifrågavarande

art hållit övningar utomhus. Antingen dessa övningar bedrivas under

militära former och därvid vapen komma till användning eller ej bör icke underskattas

den fara för störande av allmän ordning som medlemmarnas därigenom

vunna erfarenheter innebära. I syfte att förhindra dylika övningar bör

upptagas förbud även mot upplåtelse av område åt sådana sammanslutningar.

Det torde vidare böra stadgas förbud mot att genom gåva eller eljest understödja

sådan sammanslutnings verksamhet. Visserligen kan det sägas att för

den som i samband med bildande av sammanslutning av ifrågavarande slag

ställer medel till sammanslutningens förfogande kan inträda straff enligt allmänna

strafflagens delaktighetsbestämmelser, särskilt om det ekonomiska understödet

är betydande. Däremot torde ej den som efter det sammanslutningen

kommit till stånd med penningar eller annorledes främjar dess verksamhet

kunna bestraffas enligt allmänna strafflagen. För tillämpning av en bestämmelse

sådan som den ifrågasatta bör emellertid fordras att understödet

kan sägas vara av någon betydenhet för verksamhetens bedrivande.

Emot de bestämmelser de sakkunniga sålunda föreslagit hava några sakliga

erinringar i allmänhet icke framställts. Kommittén angående statsfientlig

verksamhet har förordat en ändring i syfte att utmärka, att även annat främjande

än med penningunderstöd och dylikt faller under förbudet.

Även för min del kan jag i huvudsak biträda vad de sakkunniga härutinnan

föreslagit. På sätt jag redan vid föregående lagrum antytt, anser jag emellertid

föreskrifterna under 1 :o) i sakkunnigförslaget böra utvidgas att avse jämväl

annat än vapen. Det synes sålunda jämväl böra vara förbjudet att för en

sammanslutning, varom här är fråga, upplägga förråd av ammunition, utrustning

eller dylikt. Härutöver har jag i anslutning till den erinran kommittén

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

angående statsfientlig verksamhet framställt låtit vidtaga en omredigering av

stadgandena under 3 :o) i sakkunnigförslaget, därvid i en särskild punkt förbud

meddelats mot sådant främjande av sammanslutnings verksamhet, som icke

förut omförmälts.

3 §.

I fråga örn straffbestämmelsen anföra de sakkunniga till en början, att

straff för överträdelser av lagen syntes böra fastställas till fängelse eller dagsböter.

Örn omständigheterna vore försvårande, borde kunna dömas till straffarbete

i högst ett år.

Justitiekansler sämbetet förklarar sig utgå från att även utan föreskrift

härom straff ej utdömes, där av omständigheterna framgår, att vederbörande

handlat i god tro. Så kunde till exempel vara fallet beträffande de i sakkunnigförslagets

2 § under 2:o) och 3:o) omnämnda åtgärder.

Vad angår den föreslagna straffskalan har ämbetet, på sätt senare vid behandlingen

av det särskilda tjänstemannaansvaret jämväl kommer att omnämnas,

uttalat, att ämbetet helst sage, att straffarbete utginge som straffart för

brott av enskild person.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

I likhet med de sakkunniga anser kommittén bildandet eller deltagandet i

en förbjuden sammanslutning böra direkt straffbeläggas. Visserligen torde

kunna förekomma att en person deltager i förbjuden sammanslutning utan

att inse att den är av det slag som förbjudits, men i fall av verkligt god

tro torde han redan på grund av allmänna rättsgrundsatser ej bliva fälld till

ansvar. Beträffande redan existerande sammanslutningar, som bliva förbjudna,

kan stiftare, då lagen ej har återverkande kraft, ej drabbas av ansvar i denna

egenskap, men örn sammanslutningen fortsätter, blir han straffbar såsom

deltagare i förbjuden sammanslutning. Örn stiftare eller övriga deltagare vilja

undvika ansvar torde de under tiden före lagens ikraftträdande hava att draga

försorg örn sammanslutningens upplösning eller sitt utträde ur densamma. Då

enligt kommitténs förslag förbudet skulle omfatta jämväl obeväpnade kårer

och åtminstone i okvalificerade fall normalstraffet för deltagare i förbjuden

sammanslutning torde bliva böter, bör straffbestämmelsen i 3 § formuleras så,

att böter nämnas före fängelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län har förklarat sig hålla före att, i anslutning

till vad som enligt ett flertal straffbestämmelser gällde för straffskärpning,

ådömande av straffarbete borde ifrågakomma allenast där omständigheterna

vore synnerligen försvårande.

Frågan örn möjligheten att bestraffa delaktighet har berörts av de

sakkunniga vid behandlingen av spörsmålet, huruvida uppmaning till bildande

av eller deltagande i förbjuden sammanslutning borde straffbeläggas i den

föreslagna lagen. De sakkunniga hålla före, att straffbeläggande i detta sammanhang

av sådan uppmaning icke erfordras, samt anföra därom vidare:

I den mån uppmaningen sker offentligt följer av strafflagen 10 kap. 14 §

att gärningen redan nu kan medföra ansvar, även örn den åsyftade effekten

ej uppnås. Sker den annorledes t. ex. i form av propaganda man och

man emellan och uppnås ändamålet därmed, d. v. s. sammanslutningen kom
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

47

mer till stånd, kan straff inträda för anstiftare jämlikt 3 kap. strafflagen.

Det enda förfarande i sådant hänseende som kommer att falla utanför straffområdet

är uppmaning till bildande av eller deltagande i dylik sammanslutning

där uppmaningen sker annat än offentligt och den avsedda effekten uteblir.

Detta fall synes vara att jämställa med misslyckat försök, och sådant

är ju enligt i vårt land i allmänhet gällande rättsgrundsats icke straffbart.

Med anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört har poliskammaren i

Göteborg erinrat, att, med hänsyn till den restriktiva tendens domstolarna lade

i dagen vid tolkningen av 10 kap. 14 § strafflagen, nämnda lagrum knappast

syntes kunna tillmätas någon praktisk betydelse i detta sammanhang. Poliskammaren

yttrar vidare:

I fråga örn tillämpligheten av allmänna strafflagens delaktighetsbestämmelser

inom specialstraffrättens område synes råda alltför stor osäkerhet för

att man skulle kunna bilda sig någon uppfattning örn i vad mån dessa bestämmelser

komma att få någon betydelse. Enär även örn så skulle bliva

fallet, uppmaning komme att kunna straffas endast för det fall, att den bleve

efterkommen, vill poliskammaren ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till

angelägenheten av att i förevarande avseende äga möjligheter att ingripa redan

innan en sammanslutning tagit fastare form, giltiga skäl föreligga för

en kriminalisering av dylik uppmaning.

Under hänvisning till vad poliskammaren yttrat anför länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att anledning synes föreligga att närmare utreda i vad

mån direkta straffbestämmelser för delaktighet böra inflyta i den föreslagna

lagstiftningen.

I de sakkunnigas förslag har upptagits stadgande örn särskilt tjänstemannaansvar.

Mot ämbets- och tjänstemäns deltagande i statsfientliga eller ordningsstörande

sammanslutningar finnas icke några allmänna bestämmelser i svensk

rätt. I fråga örn ämbets- och tjänstemäns rättsliga ställning må här följande

nämnas.

Enligt § 36 regeringsformen får den som har Kungl. Maj :ts fullmakt å

tjänst icke avsättas utan medelst rannsakning och dom. Åtskilliga civila

tjänster tillsättas emellertid numera genom förordnande eller konstitutorial,

med eller utan möjlighet till avskedande efter uppsägning. För sådana tjänster

finnas i regel instruktioner, enligt vilka befattningshavarna i administrativ

väg för fel eller försummelser i tjänsten kunna skiljas därifrån, suspenderas,

varnas etc. Klandervärt uppförande utom tjänsten upptages i regel allenast

i instruktioner för vissa verk, vilkas personal mera direkt kommer i förhållande

till allmänheten. För sådan försummelse brukar ej kunna följa skiljande

från tjänsten.

I 25 kap. strafflagen finnas bestämmelser om ämbetsbrott. Enligt 22 § i

kapitlet skall vad örn ämbetsmän är stadgat gälla bland annat även dem som

äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade

kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter,

örn de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr S64-.

om andra som äro förordnade att ämbete eller tjänsteärende förrätta. I 20 §

i kapitlet stadgas, att örn ämbetsman eller därmed jämställd för brott dömes

till straffarbete eller svårare straff han tillika skall dömas till avsättning,

ändå att brottet är begånget utom ämbetet eller tjänsten. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må dömas till mistning av ämbetet på viss tid.

Vissa strängare bestämmelser gälla härutinnan vid sedlighetsbrott av uppfostrare

eller lärare samt för officerare, underofficerare och präster. — I Thyrdus

utkast till strafflag, spec. delen VII, omfattande ämbetsbrotten (statens

offentliga utredningar 1928:7) har upptagits det stadgande, att örn ämbetsman

eller därmed likställd begår brott, därför han dömes till tukthus eller

svårare straff, han skall dömas till avsättning, även örn brottet är begånget

utom ämbetet eller tjänsten. Dömes han till fängelse eller arrest, skall avsättning

eller mistning av ämbete på viss tid följa, örn brottet det förtjänar eller

hänsyn till hans ämbete det kräver.

I fråga örn det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar

anföra de sakkunniga:

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om skyldighet för i statens eller

kommuns tjänst anställd person att avhålla sig från sådan verksamhet, som

enligt de sakkunnigas mening bör förbjudas. Uppenbart är att personer som

äro anställda i det allmännas tjänst, i all synnerhet de som tillhöra poliseller

militärväsendet, hava en alldeles särskild plikt att avhålla sig från varje

otillåten befattning med sådana sammanslutningar, som avse att med våldsamma

medel störa ordningen eller ingripa på områden, som äro förbehållna

offentliga organ, och att det ur stats- och rättsordningens synpunkt måste

anses ytterst betänkligt örn de göra sig skyldiga till förfarande, som enligt de

sakkunnigas mening bör vara förbjudet för envar. Det synes med hänsyn

därtill böra föreskrivas, att en i det allmännas tjänst anställd person, som

gör sig skyldig till överträdelse av förut angivna förbud, skall kunna skiljas

från sin befattning för alltid eller på viss tid. Det torde i sådant syfte främst

böra fastslås, att örn ämbetsman eller i statens eller kommuns tjänst anställd

tjänsteman beträdes med brott av angiven art, detta skall anses såsom försvårande

omständighet. Han bör följaktligen enligt vad förut sagts kunna dömas

till straffarbete. Dömes han till straffarbete, skall han jämlikt 25 kap. 20 och

22 §§ allmänna strafflagen jämväl dömas till avsättning eller mistning av

sin tjänst på viss tid. Emellertid kan det begångna brottet i och för sig vara

av den art, att straffarbete ej bör ifrågakomma, och för dylikt fall bör med

hänsyn till det oavvisliga kravet att i det allmännas tjänst anställda personer

icke olovligen befatta sig med enskilda väpnade sammanslutningar stadgas,

att sådan person örn han gör sig skyldig till brottsligt förfarande av

ifrågavarande natur må kunna dömas till avsättning eller mistning av sin

tjänst, även örn han dömes till lindrigare straff än straffarbete. Vad här

anförts örn ämbets- och tjänstemän synes däremot icke böra gälla för t. ex.

kommunala förtroendemän, vilka i förevarande avseende intaga en helt

annan ställning än de egentliga tjänstemännen. — I den mån brott, varom

här är fråga, innefattar förbrytelse, som i allmänna strafflagen är belagd

med strängare straff, t. ex. stämpling till högförräderi, bör uppenbarligen

straff utmätas enligt strafflagen.

Det sålunda av de sakkunniga föreslagna stadgandet har föranlett erinringar

av justitiekanslersämbetet och några länsstyrelser.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.

49

J ustitiekansler sämbetet:

Ämbetet har intet att erinra mot ett uttryckligt uttalande att överträdelse

av ämbets- och tjänsteman skall anses gjord under försvårande omständigheter,

men har icke funnit tillräcklig anledning att här giva tjänstemannabegreppet

annan innebörd än i 25 kap. strafflagen.

Emellertid har i fråga om tjänsteman tillika stadgats att sådan, i fall av

överträdelse, må dömas jämväl till avsättning eller mistning av tjänsten på

viss tid, ändå att han dömes till ringare straff än straffarbete. Ämbetet hyser

betänksamhet mot en så vittomfattande avvikelse från den i strafflagen uttalade

huvudregeln att dylik påföljd för brott utom tjänsten inträder först då

brottet förskyllt minst straffarbete. Väl förekomma redan, ehuru sparsamt,

undantag från den allmänna regeln, men de avse bestämd tjänst som vid vissa

brottsfall ansetts särskilt komprometterad. Sålunda förekomma särskilda bestämmelser

rörande vissa sedlighetsbrott av lärare, vissabrott av präster och

krigsmän samt örn olovlig försäljning av rusdrycker begången av den som är

skyldig åtala överträdelser mot rusdrycksförsäljningsförordningen. Påföljdens

ådömande är i dessa fall, liksom enligt huvudregeln, obligatoriskt. Enligt ämbetets

mening hava de sakkunniga gått för långt, då de göra undantagsbestämmelsen

tillämplig å tjänstemän i gemen, oberoende av arten av deras verksamhet.

Det lärer ock i strafflagen kunna uppvisas brottsgärningar, vilka i förmåga

att afficiera viss tjänsteställning väl tåla en jämförelse med den nu

förevarande men ej föranleda här avsedda påföljd. Med den omfattande tilllämpning

de sakkunniga givit bestämmelsen finner ämbetet emellertid förklarligt

att till undvikande av oskäliga konsekvenser det i motsats mot vad eljest

gäller lämnats i domstolens hand att avgöra huruvida i det. särskilda fallet

påföljd överhuvud skall ådömas. En sådan skälighetsprövning ställer återigen

domstolen inför en med hänsyn till brottets natur grannlaga uppgift. Ämbetet,

som helst ser att straffarbete utgår som straffart för brott av enskild

person, ifrågasätter huruvida icke de av de sakkunniga angivna synpunkterna

bliva tillräckligt beaktade med en till straffarbete skärpt straffsats att i svårare

fall användas mot tjänstemän. Härvid bör bland annat befattningens

art tillmätas betydelse och sålunda ett skärpt straff, och därmed även den

extra påföljden, främst kunna komma i fråga beträffande innehavare av tjänster

inom åklagare-, polis- och militärväsendet. Anses emellertid angeläget

att påföljd må kunna ådömas jämväl i samband med lindrigare straff, torde

en bestämmelse härom böra gälla allenast sådana tjänsteinnehavare, för vilka

en överträdelse av lagen, enligt vad nyss nämnts, framstar såsom särskilt

graverande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finnér knappast lämpligt att i allmän

tjänst bibehålies person som funnit det med sin ställning förenligt att på ena

eller andra sättet främja sammanslutningar av ifrågavarande slag. Av detta

skäl synes det länsstyrelsen som örn påföljden mistning av tjänsten på viss tid

borde ur lagförslaget utgå.

Länsstyrelserna i Gotlands län samt Göteborgs och Bohus län anse, att det

föreslagna särskilda stadgandet bör begränsas att gälla sådana tjänstemän som

tillhöra ordnings- eller militärväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har icke funnit tillräckliga skäl förebragta

att behandla i kommuns tjänst anställd så strängt som enligt förslaget skulle

ske.

Bihang till riksdagens protokoll lhSb. 1 sami. Nr 8(i4.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.

Departe
ments
chefen.

Länsstyrelserna i Södermanlands län och Kalmar lån avstyrka det föreslagna

särskilda stadgandet angående tjänstemän. Därvid uttalar den förra

länsstyrelsen, att det extra straffhotet för tjänstemän vore både onödigt och

olämpligt. Av de sakkunniga omnämnd liknande bestämmelse i Finland

borde icke mana till efterföljd, så mycket mindre som det politiska läget där

vore ett helt annat än i vårt land. Länsstyrelsen i Kalmar län finner anledning

saknas att i den ifrågasatta speciallagen upptaga ett stadgande örn

avsättning och suspension vilket avviker från allmänna strafflagens bestämmelser.

Den som bildar eller tillhör sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden,

eller tillhandagår sådan sammanslutning på sätt i 2 § sägs skall enligt de sakkunnigas

förslag straffas med fängelse eller dagsböter eller, örn omständigheterna

äro försvårande, med straffarbete i högst ett år. För tillämpning av

den föreslagna straffbestämmelsen förutsättes uppenbarligen, ej allenast att

någon av de i lagen såsom straffbara betecknade handlingarna objektivt sett

föreligger, utan jämväl — såsom i allmänhet gäller vid ådömande av straff —

att denna handling täckes av gärningsmannens uppsåt. Straff kan exempelvis

ej ifrågakomma för den som hyrt ut en lägenhet eller ett område utan

att äga någon kännedom örn att det uthyrda skulle användas för en förbjuden

sammanslutnings räkning.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna straffsatsen synes mig densamma

i huvudsak böra godtagas. Under ifrågavarande stadgande kunna visserligen

falla gärningar av tämligen olikartad beskaffenhet, men ett särskiljande

i lagen av handlingar som förtjäna ett strängare straff och handlingar

för vilka ett bötesstraff kan vara tillfyllest låter sig svårligen genomföra.

Inom den föreslagna straffskalan äger domstolen frihet att utmäta det straff,

som den tilltalade i det särskilda fallet må anses hava förskyllt. I enlighet

med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet uttalat, synes emellertid

den ändringen i de sakkunnigas förslag böra vidtagas, att böter nämnas

före fängelse.

I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt, att i den ifrågasatta

lagen upptages särskild bestämmelse örn straff för uppmaning till bildande

av eller deltagande i förbjuden sammanslutning. Bortsett från den

möjligheten att den som företar dylik handling kan komma att drabbas av

straff, örn han själv tillhör sammanslutning, kan såsom de sakkunniga framhållit

själva uppmaningen, därest den sker offentligen, straffas enligt 10 kap.

14 § strafflagen. Sker uppmaningen icke offentligen, kan den dock komma

att drabbas av straff genom tillämpning av den föreslagna lagen och 3 kap.

strafflagen. Tvivel synes mig nämligen icke böra råda därom, att allmänna

strafflagens stadganden om straff för delaktighet äro analogiskt tillämpliga i

dylikt fall.

Uppenbarligen är det ett rimligt krav, att personer som äro anställda i det

allmännas tjänst avhålla sig från handlingar som kunna störa ordning och fred

i det samhälle de äro satta att tjäna. Det synes icke böra tolkas såsom tecken

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 264.

51

på misstroende eller eljest giva anledning till anmärkning, örn dessa personer,

när samhället finner sig nödsakat lagstifta mot sammanslutningar som kunna

störa samhällsfreden, i viss mån bliva föremål för särbehandling i denna lagstiftning.

Med hänsyn jämväl till den inverkan, ett deltagande av samhällets

egna tjänstemän i förbjudna organisationer måste få på övriga samhällsmedlemmar,

torde det vara fullt förklarligt örn samhället för att förebygga ett

sådant deltagande vidtager den åtgärden att stadga ett skärpt straffansvar

för sina tjänstemän. Meningarna kunna visserligen vara delade örn hur detta

skärpta straffansvar närmare skall utformas. Enligt min mening bör det

emellertid icke endast givas den formen, att i lagen föreskrives att det skall

anses såsom försvårande omständighet örn den som förbrutit sig mot lagen är

tjänsteman. Utan det bör, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, dessutom

införas möjlighet för domstolen att döma till avsättning eller suspension även

i det fall att straffet icke bestämmes till straffarbete. Jag vill i detta sammanhang

fästa uppmärksamheten därå, att de sakkunnigas förslag ingalunda

innebär att avsättning eller suspension är obligatorisk, så snart en tjänsteman

förbrutit sig mot lagen. Förslaget innehåller i denna del allenast att domstolen,

ändå att tjänstemannen dömes till ringare straff än straffarbete, må

döma till avsättning eller suspension.

Att begränsa det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar

att gälla endast vissa tjänstemän — i vilken händelse närmast skulle

ifrågakomma sådana som äro anställda vid ordnings- eller militärväsendet —

synes mig icke vara lämpligt. Bland annat torde mot en sådan begränsning

kunna invändas, att även utanför de angivna kategorierna finnas åtskilliga

befattningshavare, på vilka måste ställas alldeles särskilda krav i nu förevarande

hänseende.

Ej heller eljest har jag funnit anledning att frångå de sakkunnigas förslag

i denna punkt.

Under »tjänstemän» äro uppenbarligen i detta sammanhang att hänföra

jämväl ämbetsmän.

4 §.

Från ett par håll har mot denna paragraf i sakkunnigförslaget anmärkts,

att ej allenast vapen, som tillhör den dömde eller den förbjudna sammanslutningen,

borde vara förbrutet utan också vapen, vilket tillhör annan medlem av

sammanslutningen men påträffas hos den dömde.

För min del anser jag skäl icke föreligga att uppställa någon som helst

begränsning med hänsyn till äganderätten till egendomen och tillstyrker därför

en omredigering av stadgandet i enlighet härmed. I anslutning till den

ändring jag förordat i 2 § under l:o) får jag vidare föreslå, att bestämmelsen

örn vilken egendom, som skall vara förbruten, utvidgas.

Med biträdande av en erinran av kommittén angående statsfientlig verksamhet

har jag låtit 6 § i sakkunnigförslaget såsom överflödig utgå ur departementsförslaget.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 264.

6—9 §§.

I dessa lagrum, som motsvara 7—10 §§ i sakkunnigförslaget, hava vissa

smärre jämkningar företagits, delvis i anslutning till ändringen i 2 § under

l:o) samt bestämmelser, som upptagits i det genom propositionen nr 181 för

årets riksdag framlagda förslaget till vapenkungörelse.

Slutbestämmelsen.

Tiden för lagens ikraftträdande synes böra sättas till den 1 juli 1934. Såsom

kommittén angående statsfientlig verksamhet framhållit torde deltagare

i en dessförinnan bildad sammanslutning, örn de vilja undvika ansvar, hava att

före angivna dag utträda ur densamma.

Nämnda kommitté har förordat, att en lag i ämnet —• i likhet med vad som

efter hemställan av riksdagen skedde med lagen örn förbud mot politiska uniformer

— erhölle allenast provisorisk giltighet, exempelvis under två år. Tillräckliga

skäl hava emellertid icke synts mig föreligga att biträda detta förslag.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda upprättat

förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar av den lydelse bilaga

A till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

B. Vinell.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i.

53

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om förbud mot vissa sammanslutningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt

tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller

därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn

till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta

till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som

har till ändamål att biträda vid rikets försvar.

2 §. 1

Ej må någon

1. för sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden upplägga eller innehava

förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna

verkställa utdelning därav;

2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller

hus eller del därav;

3. understödja sammanslutningen med penningar; eller

4. på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet.

3 §•

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna

strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro

omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett

såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare

straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på

viss tid.

4 §•

Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning

eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 26-4.

5 §•

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres

av allmän åklagare.

6 §.

Polisman, som påträffar egendom vilken skäligen kan antagas vara förverkad

enligt denna lag, eller vapen, ammunition, utrustning eller dylikt,

vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag.

Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner

beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för

brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, göra sådan

anmälan som i 7 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han

ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har

att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra

hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,

vare detsamma förfallet.

7 §•

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,

skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen

meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller

de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet

jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet

och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort

skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står

fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget

gå åter.

8 §.

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är

egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan

författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126-k.

55

Bilaga B.

Dc sakkunnigas förslag

till

lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller tillhöra sammanslutning, som förfogar över

eller vars medlemmar äga tillgång till vapen och som har till ändamål eller

vars verksamhet måste anses innebära förberedelse att med användande av vapen
1

:o) utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig myndighet; eller

2:o) hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning; eller

3:o) störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig

frihet; eller

4:o) tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar.

Det vare ock förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning,

som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda

vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar, ävensom att tillhöra

sådan sammanslutning, därest den bildats utan Konungens tillstånd.

Med vapen förstås i denna lag föremål eller ämne, som är avsett att användas

till våldförande av annan.

2 §•

Ej heller må någon

1 :o) i syfte att förse sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden eller medlem

därav med vapen upplägga eller innehava vapenförråd; eller

2:o) till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område

eller hus eller del därav; eller

3:o) genom gåva eller eljest understödja sådan sammanslutnings verksamhet.

3 §•

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna

strafflagen är med strängare straff belagd, med fängelse eller dagsböter; och

må där omständigheterna äro försvårande dömas till straffarbete i högst ett år.

Bcträdes tjänsteman, anställd i statens eller kommuns tjänst, med brott mot

denna lag, vare det ansett som försvårande omständighet, och må han, ändock

att han dömes till ringare straff än straffarbete, jämväl dömas till avsättning

eller mistning av tjänsten på viss tid.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 26b. — De sakkunnigas lagförslag.

4 §.

Där någon dömes till ansvar för brott mot denna lag vare vapen, som hos

honom anträffas och tillhör honom eller sammanslutning varav han är medlem,

förbrutet.

5 §.

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres

av allmän åklagare.

6 §•

Påträffas vapenlager, vilket skäligen kan antagas tillhöra sammanslutning

som enligt 1 § är förbjuden eller vara upplagt i syfte som i 2 § under

1 :o sägs och är ägaren icke känd eller kan han icke anträffas, skola med

vapnen vidtagas åtgärder som angivas i 8 §.

7 §•

Polisman, som anträffar lager av vapen vilket skäligen kan antagas vara förverkat

enligt denna lag, eller som påträffar vapenlager vars ägare icke är

känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren

själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra

bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren

icke är känd eller icke kan anträffas göra sådan anmälan som i 8 § sägs.

Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan

örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget

skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt

nyss sagts.

Anställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom två månader från

beslaget, vare detsamma förfallet.

8 §.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,

skall åklagaren inom en månad från beslaget eller från det han erhöll meddelande

därom göra anmälan örn beslaget hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen beslaget

icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande att beslaget

skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna

meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren

att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts

med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje

med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget

gå åter.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4. — De sakkunnigas lagförslag.

57

9 §•

Förverkad egendom skall så snart ske kan genom åklagarens försorg försäljas.

Kan egendomen ej försäljas, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen

bestämmer.

10 §.

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad eller

behållna försäljningssumman för sådan egendom tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan

författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:.ts lagråd den 14 april

1934.

N ärvarande:

justitierådet Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 6

april 1934, hade Kungl. Maj.-t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förhud mot vissa sammanslutningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet Olof Alsén.

Lagrådet yttrade:

1 §■

Erfarenheten har visat, att ordning och säkerhet inom ett land kunna äventyras,

om det tillåtes enskilda personer att bilda kårer under privat ledning,

organiserade efter militärt mönster och beredda att använda vapen eller andra

våldsamma medel då det anses vara påkallat för att tillgodose de intressen

som föranlett kårens tillkomst. I åtskilliga länder har det därför, såsom av

remissprotokollet framgår, funnits nödigt att genom särskild lagstiftning meddela

förbud mot sammanslutningar som kunna befaras vara av statsfientlig

eller ordningsstörande karaktär. För att på ett så tidigt stadium som möjligt

kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig art, som även

hos oss kommit till synes, kan det otvivelaktigt vara av betydelse, att en

lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres utan uppskov.

Ännu viktigare än lagstiftningsåtgärder är uppenbarligen att myndigheterna

i vårt land förfoga över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt

läge snabbt och effektivt nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. Endast

därigenom kan hos medborgarna skapas den känsla av trygghet som

utgör en viktig faktor för en sund utveckling av samhällslivet. Endast därigenom

kan a andra sidan hos mindre laglydiga element väckas den respekt

som kräves för att de skola finna det lönlöst att söka med våld omstörta

eller störa den bestående ordningen. Det ligger emellertid i öppen dag och

har jämväl framhållits i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena, att

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

59

det, framför allt av ekonomiska skäl, icke låter sig göra att skapa och vidmakthålla

en ordinarie polisorganisation av sådan styrka, att den under alla

förhållanden utgör ett betryggande värn mot inre oroligheter och omstörtningsförsök.

Att anlita militär för ordningens upprätthållande är en utväg som,

enligt vad numera allmänt erkännes, icke erbjuder någon tillfredsställande

lösning. Det lärer i själva verket icke finnas någon annan framkomlig vägan

att myndigheterna vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie

polismakten med därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens

led.

I vad mån med det remitterade förslaget är avsett att beskära myndigheternas

rätt att vidtaga anordningar av antydd art framgår icke med erforderlig

tydlighet. Svaret på frågan beror bland annat av den tolkning som bör givas

åt det i lagtexten använda ordet sammanslutning. Visserligen torde det vara

möjligt att åt en till den ordinarie polismaktens bistånd inrättad frivillig reservkår,

anordnad genom anstalter av ansvarig myndighet och i enlighet med

dess föreskrifter, giva en sådan organisation att den icke faller in under

begreppet sammanslutning i snäv bemärkelse. Under detta uttryck, i den

mening vari det kommit till användning i lagtexten, måste emellertid rymmas

även företeelser där det föreningsartade momentet är starkt förtunnat. Lagen

bör sålunda uppenbarligen vara tillämplig t. ex. örn en skyddskår bildas av

ett politiskt parti i den formen att kårens medlemmar var för sig antagas eller

anställas av någon som partiledningen utsett till ledare för kåren. Den otydlighet

som sålunda i fråga örn gränsen mellan det tillåtna och det straffbelagda

vidlåder förslaget måste självfallet undanröjas. Eljest kan befaras att polismyndighet

i osäkerhet örn lagens rätta innebörd finner sig förhindrad att vidtaga

från samhällets synpunkt önskvärda åtgärder för ordningens upprätthållande.

Av lagtexten bör klart och tydligt framgå att straff icke drabbar

personer som med myndighets begivande och under dess kontroll stå till förfogande

då deras bistånd kräves för ordningens upprätthållande. Det gives

härvid enligt lagrådets mening icke annan lösning än att från lagens tillämpning

uttryckligen undantaga anordningar som med polismyndighets godkännande

vidtagits för att anskaffa frivillig förstärkning av ordningsmakten,

även örn denna förstärkning är så organiserad att den skulle kunna betraktas

såsom en sammanslutning i den vidsträckta betydelse vari detta uttryck användes

i lagtexten.

På grund av det anförda finner lagrådet det vara nödvändigt att till förevarande

paragraf göres ett tillägg, varigenom lagen förklaras icke gälla sammanslutning

som i enlighet med polismyndighets föreskrifter star till dess

förfogande för ordningens upprätthållande.

2 §■

Uti denna paragraf förbjudes bland annat dels enligt punkten 3 att understödja

sammanslutning, varom i förslaget är fråga, med penningar dels ock

enligt punkten 4 att på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet.

Att icke varje än så ringa penningbidrag — t. ex. prenumeration på en av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majsts proposition nr 264.

sammanslutningen utgiven tidning — kan anses falla under förbudet i punkten

3 synes uppenbart; endast där bidraget har karaktär av understöd lärer

bestämmelsen vara tillämplig. Detta framgår ock av ordalagen i punkten 3.

Däremot synes det icke vara fullt tydligt vad som åsyftas med uttrycket »på

annat sätt främja sammanslutningens verksamhet» uti punkten 4. Det är

önskvärt att även denna bestämmelse begränsas till att omfatta allenast sådant

främjande av sammanslutningen som kan likställas med understöd. Med

hänsyn härtill förordas att bestämmelsen i punkten 4 inarbetas i nästföregående

punkt, som då lämpligen kan avfattas sålunda att därigenom förbjudes

att med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.

3 §.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att tjänsteman i statens eller

kommuns tjänst, som bryter mot lagen, må avsättas eller suspenderas, ändå

att han fälles till ringare straff än straffarbete, lärer sakna motstycke i gällande

lagstiftning och gå utöver vad som kan anses påkallat av omständigheterna.

I det avseende varom här är fråga synes stadgandet i 25 kap. 20 §

första stycket strafflagen erbjuda tillräckligt korrektiv, och om så icke anses

vara förhållandet, bör —- såsom justitiekanslersämbetet framhållit — i varje

fall den ifrågasatta bestämmelsen begränsas att avse allenast sådana tjänstemän,

beträffande vilka en överträdelse av lagen framstår såsom särskilt betänklig.

I detta sammanhang må framhållas, att 17 § polisreglementet för

riket lämnar möjlighet att på disciplinär väg med suspension eller avsättning

bestraffa i reglementet avsedd befattningshavare vid polisväsendet även för

annan brottslig gärning än tjänstefel.

Vad angar stadgandet i andra stycket att den brottsliges egenskap av tjänsteman

städse skall anses såsom försvårande omständighet lärer det icke vara

lämpligt att i detta avseende inskränka domstolarnas prövningsrätt genom en

schablonartad regel, som skulle komma att vinna tillämpning på fall av högst

olikartad beskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes att andra stycket måtte utgå.

6 §•

Enligt första punkten skall polisman lägga beslag dels å egendom som skäligen

kan antagas vara förverkad enligt den föreslagna lagen, dels ock å vapen,

ammunition, utrustning eller dylikt vars ägare icke är känd eller icke

kan anträffas. Emellertid synes även i det senare fallet beslagsrätt enligt lagen

icke böra äga rum, med mindre det anträffade kan antagas vara förverkat

pa grund av lagens bestämmelser. Ofta lärer väl redan den omständigheten

att ägaren till godset icke är känd eller icke kan anträffas utgöra tillräcklig

anledning till sådant antagande, men så behöver ej alltid vara fallet.

Det hemställes alltså att avfattningen av första punkten jämkas.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

61

Slutbestämmelsen.

Då lag i ämnet icke torde kunna promulgeras förrän i juni månad samt

före lagens ikraftträdande någon tid bör stå till buds för upplösande av förefintliga

sådana sammanslutningar som avses i lagen, hemställes att dagen

för lagens ikraftträdande framflyttas.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regemten i statsrådet å Stockholms

slott den 20 april 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 april 1934

avgivna utlåtande över det den 6 i samma manad till lagrådet remitterade förslaget

till lag om förbud mot vissa sammanslutningar.

Föredraganden redogör för innehållet i utlåtandet och anför:

_ Lagrådet har till en början uttalat, att det — för att på ett så tidigt stadium

som möjligt kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig

art, som hos oss kommit till synes —- otvivelaktigt kan vara av

betydelse, att en lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres

utan uppskov.

Lagrådet har vidare framhållit betydelsen av att myndigheterna förfoga

över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt läge snabbt och effektivt

nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. I anslutning härtill har lagrådet

beträffande 1 § framställt den erinran att det icke med erforderlig

tydlighet framgår, i vad mån förslaget är avsett att beskära myndigheternas

rätt att vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie polismakten med

därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens led. På anförda skäl

har lagrådet funnit nödvändigt, att till paragrafen göres ett tillägg, varigenom

lagen förklaras icke gälla sammanslutning som i enlighet med polismyndighets

föreskrifter står till dess förfogande för ordningens upprätthållande.

Lagradets mening är tydligen att det i första stycket begagnade begreppet

sammanslutning är så vidsträckt att det under vissa förhållanden skulle kunna

träffa även en sådan förstärkning av polismakten, som åstadkommits genom

att vederbörande polismyndighet själv ingått individuella överenskommelser

med personer att vid behov sta till polismaktens förfogande såsom reservpolismän

eller annorledes.

Såsom i remissprotokollet framhållits har lagförslaget ingalunda åsyftat

att lägga hinder i vägen för polismyndighet att träffa anstalter för förstärkning

av ordningsmakten på sist berörda sätt. Däremot har det föreslagna för
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

63

budet avsetts skola drabba på enskild väg tillskapade, under egen ledning

stående ordningskårer, även om de bildats med ändamål att stå till polismyndighets

förfogande.

För att i anslutning till lagrådets hemställan örn förtydligande av lagtexten

undanröja varje tvivel beträffande vederbörande polismyndighets befogenhet

att själv vidtaga erforderliga anordningar för förstärkande av ordningsmakten

i enlighet med vad i remissprotokollet förutsatts, har jag till paragrafen

fogat ett tillägg av innehåll att vad i första stycket sägs ej skall gälla av

polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående

förstärkning av ordningsmakten. Härmed torde vara tydligt uttalat, att

lagen icke är avsedd att lägga hinder i vägen för därtill eljest behörig myndighet

att träffa sådana anstalter, som äro erforderliga för polismaktens förstärkande,

och att personer, med vilka polismyndighet avtalar att de skola

stå till ordningsmaktens förfogande i förekommande fall, ej drabbas av straff

genom att sålunda ställa sig till disposition. Det gjorda tillägget kan däremot

ej tagas till intäkt för att godkänna på privat väg tillskapade ordningskårer

med uppgivet ändamål att biträda vid ordningens upprätthållande.

Vid 3 § har lagrådet hemställt, att andra stycket rörande det särskilda tjänstemannaansvaret

måtte utgå. Vad lagrådet till stöd härför anfört har emellertid

icke synts mig vara av beskaffenhet att föranleda ett frånträdande av

den ståndpunkt jag i detta hänseende intagit vid remissen till lagrådet. Jag

erinrar örn att nämnda ståndpunkt ansluter sig till de i remissprotokollet omförmälda

sakkunnigas förslag och att detta härutinnan lämnats utan erinran

av kommittén angående statsfientlig verksamhet och flertalet länsstyrelser.

I fråga örn 2 och 6 §§ samt beträffande slutbestämmelsen har lagrådet framställt

vissa detaljerinringar, som synts mig böra beaktas. I samband med de

ändringar, som på grund härav vidtagits i nämnda stadgande!!, har 7 § undergått

en redaktionell jämkning.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande ändrade

lagförslaget samt hemställer -—- under framhållande av att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder

av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till ända

— att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar. a1 i texten
  2. 1LU 1934:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 1995/96 s. 946 s. 951 i texten · dokumentnivå