Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma, sjukdomar hos bin

1934-01-03 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:32, Med förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma, sjukdomar hos bin

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående åtgärder mot smittsamma, sjukdomar hos bin; given

Stockholms slott den 3 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majs Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari

1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 22 september 1928 har styrelsen för Sveriges biodlares

riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att

en lag angående bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin måtte

bliva utfärdad samt hos riksdagen äska för lagens tillämpning nödiga

anslag. Vid skrivelsen har styrelsen fogat ett förslag till lag i ämnet

samt motivering till nämnda förslag. Med skrivelse den 29 september

1928 har styrelsen sedermera inkommit med vissa upplysningar i

frågan. Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet

har den 11 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

Bihang lill riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 32.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

därvid fogats yttrande från föreståndaren för centralanstaltens dåvarande

entomologiska avdelning professorn A. Tullgren. Sedan biodlarnas

riksförbund därefter i skrivelse den 15 maj 1929 förklarat sig vilja

— under förutsättning att en försöksanstalt för biodlingen samt en lag

angående smittsamma bisjukdomar bleve verklighet — ställa 15,000 kronor

till förfogande för uppförande av en laboratoriebyggnad åt försöksanstalten

ifråga, har Kungl. Maj:t den 14 juni 1929 uppdragit åt styrelsen

för nämnda centralanstalt att verkställa närmare utredning rörande

behovet av ingripande från statens sida i det avseende, varom i riksförbundets

skrivelse vore fråga, samt inkomma med förslag till de åtgärder

och bestämmelser, som i ämnet eventuellt kunde prövas av behovet påkallade,

varjämte styrelsen skulle i samband därmed avgiva yttrande över

omförmälda i riksförbundets skrivelse den 15 maj 1929 gjorda erbjudande.

Den sålunda begärda utredningen har av centralanstaltens styrelse i

skrivelse den 12 november 1929 avlämnats. Vid skrivelsen har styrelsen

fogat från professor Tullgren infordrat yttrande. Därefter hava infordrade

utlåtanden i ärendet avgivits dels den 18 september 1930 av lantbruksstyrelsen,

som därvid överlämnat från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt från ett stort antal styrelser för biodlarföreningar i skilda

län inkomna yttranden, och dels den 26 april 1933 av medicinalstyrelsen,

som vid sitt yttrande fogat ett av styrelsen upprättat förslag till författning

i ämnet. Slutligen har statens växtskyddsanstalt den 21 november

1933 avgivit infordrat utlåtande, därvid fogats dels en omarbetning av

medicinalstyrelsens förslag till författning och dels yttranden av professor

Tullgren och assistenten vid anstalten fil. lic. O. Ahlberg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Styrelsen för biodlarnas riksförbund har i sin framställning anfört, att

de smittsamma bisjukdomarna utgjorde en av de största svårigheterna,

den svenska biodlingen hade att kämpa emot. Biodlarorganisationerna

och enskilda biodlares ansträngningar att bekämpa det onda hade visserligen

i viss mån kunnat hämma men icke förhindra sjukdomarnas fortskridande

utveckling. Detta för biodlingen ogynnsamma förhållande berodde

väsentligen därpå, att smittämnenas överförande till av smitta ej

angripna bigårdar i hög grad betingades av missförhållanden av sådan

art, att de kunde avhjälpas allenast genom en mot dem riktad effektiv

lagstiftning.

I förevarande motivering till det av styrelsen för biodlarnas riksförbund

framlagda författningsförslaget har i huvudsak upptagits följande.

De smittsamma bisjukdomarna hade under de senare åren inom vårt

land nått en så oroväckande utbredning, att ingripande åtgärder vore av

nöden, därest bistammen ej skulle betänkligt decimeras eller på sina håll

hotas med undergång. En dylik utveckling skulle icke blott medföra

kännbara direkta förluster för biodlarna och resultera i en nedgående honungsavkastning.

Den skulle indirekt i än högre grad bliva till skada för

den svenska lanthushållningen, alldenstund bina såsom blombefruktare

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kunut. Maj:ts proposition nr 32.

fyllde en viktig uppgift i naturen. För odlingen av fruktträd, vilka i

stor utsträckning vore självsterila, samt för en mängd trädgårds- och

åkerväxter, vilkas frukt- och frösättning bina verksamt befordrade, vore

deras närvaro och spridning synnerligen av behovet påkallade. Statliga

och kommunala myndigheter hade också nogsamt beaktat biodlingens betydelse

och utanordna! årliga anslag till dess befrämjande. Det stöd, som

sålunda lämnades, bleve dock av mindre verkan, örn genom förhärjande

sjukdomar bisamhällenas antal allvarligt reducerades.

De sjukdomar, vilka avsåges med den tilltänkta lagstiftningen, vore dels

sådana, som angrepe de utbildade bina, och dels sådana, som angrepe

ynglet. Bland de förra vore den s. k. nosemasjukan den svåraste arten,

och av de senare vore den s. k. yngelrötan, europeisk eller amerikansk,

den allvarligaste och mest förhärjande sjukdomen och för övrigt den

farsot, som svårast hotade biheståndet.

Till nämnda sjukdomars spridning och utveckling bidroge i hög grad

det förhållandet, att biägare av oförstånd eller likgiltighet underläte att

iakttaga nödig aktsamhet med sjuka bin eller de bostäder, redskap m. m.,

med vilka dessa haft beröring. Ett mycket stort antal biägare fortfore

med den sedan gamla tider brukliga seden att låta biboningar, vilkas

innevånare dött ut, stå kvar i bigården med bibehållet vaxbygge och

öppen ingång. Denna plägsed jämte det även förekommande sättet att

förvara vax och honung samt avfall av vax och honung tillgängligt för

bin utgjorde den största kända faran för smittsamma bisjukdomars spridning,

enär bina vid tider, då naturligt honungsdrag ej vore för handen,

mycket ivrigt besökte sådana bibostäder och andra ting, som nyss nämnts.

En fullt effektiv lagstiftning mot dylikt förfarande utgjorde därför den

viktigaste förutsättningen för framgång i kampen mot de smittsamma

bisjukdomarna.

Särskilda lagbestämmelser angående förflyttning av bisamhällen syntes

ock nödiga. Känt vore, att genom s. k. vandring med bigårdar, d. v. s.

bisamhällens förflyttning mellan orter, å vilka honungsdraget infölle å

olika tido- av sommaren — en åtgärd som vunne alltmera burskap —

smittsam bisjukdom gång efter annan överförts till förut smittfri ort.

S. k. vilda bisamhällen vore naturligen i än högre grad än samhällen,

som stöde under biägares uppsikt, utsatta för att i dem inkommen smitta

utvecklades och fortbestode, och de utgjorde därigenom en ännu större

fara för biodlingen än de sistnämnda. Dessa vilda bisamhällens tillintetgörande

vöre av så stor betydelse, att ett förbigående därav i den ifrågasatta

lagstiftningen ej kunde ifrågakomma.

Örn mera ingripande åtgärder mot de smittsamma bisjukdomarna

skulle kunna, eventuellt mot biägarens vilja, företagas, vore det ofrånkomligt,

att någon statens institution finge i uppdrag att verkställa nödiga

undersökningar för konstaterande av förekomsten av smittsam bisjukdom

samt att tillsyningsmän tillsattes, åt vilka övervakning av lagens

efterlevnad borde anförtros.

Då såväl i det allmänna rättsmedvetandet som ock i vår lagstiftning

den uppfattningen gjort sig gällande, att, där förintelse av egendom för

det allmännas bästa påbjödes, skälig gottgörclsc av allmänna medel till

erkändes den, som drabbades av förlusten, torde det kunna anses billigt,

att även biägarna tillförsäkrades motsvarande förmån vid förintandet av

bisamhällen.

Det kunde näppeligen förutsättas, att kompetenta tillsyningsman kunde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

erhållas utan att ersättning tilldelades dem. Det syntes rättvist, att ersättningen

i vissa fall fördelades mellan biägarna oell allmänna medel.

Av det av riksförbundets styrelse framlagda författningstorslaget, vilket

är uppgjort i enlighet nied vad nyss anförts, framgår vidare, att styrelsen

tänkt sig, att ersättning till tillsyningsman skulle gäldas helt av

biägare, örn dennes tredska föranlett tillsyningsmannens ingripande, medan

ersättning åt tillsyningsman för vissa åtgärder, som vidtagits på

framställning av biodlare, skulle till 2,U gäldas av biodlaren oell till V»

av allmänna medel. Ersättning för tillintetgörande av vilt bisamhälle

och gottgörelse för genom tillintetgörandet uppkommen skada förutsattes

i författningsförslaget skola helt gäldas av allmänna medel.

Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet

har i sin den 12 november 1929 avgivna utredning framhållit i huvudsak

följande.

Enligt tillgängliga uppgifter torde antalet bisamhällen i landet uppgå

till omkring 100,000. Den årliga avkastningen av biskötseln i form av

honung oell vax hade av biodlarnas riksförbund uppskattats till något

över två miljoner kronor. I betraktande av att biskötseln i huvudsak

torde bedrivas av mindre jordbrukare och lägenhetsägare ävensom av

lägre tjänstemän och hantverkare på landet, syntes nyssnämnda avkast - ningsbelopp böra tillmätas icke ringa betydelse såsom tillskott till nämnda

personers i regel blygsamma inkomster. Men biskötseln hade därutöver

mera allmän betydelse, nämligen för befruktning av olika nyttiga

växters blommor. I sådant hänseende finge särskilt nämnas binas betydelse

vid fröodlingen av vissa klöverslag m. m. ävensom vid fruktodling.

Styrelsen ansåge således, att biskötseln vore en näringsgren, som vore

väl förtjänt av statsmakternas omvårdnad. — Enligt uppgift av professor

Tullgren beräknades, att antalet bisamhällen, som vöre smittade av

de svårartade bisjukdomarna nymfpest och nosemasjukan, uppginge till

10 procent av hela antalet bisamhällen. Styrelsen funne det vara uppenbart,

att biskötseln i vårt land i hög grad försvårades genom den utbredning,

vissa smittsamma sjukdomar visat sig hava, och då biodlarna icke

själva på frivillighetens väg syntes kunna effektivt bekämpa sjukdomarna,

ansåge styrelsen, att det vore motiverat, att statsmakterna genom

reglerande bestämmelser sökte skydda biodlingen mot de smittsamma

sjukdomarna.

Vidare har styrelsen i huvudsak tillstyrkt de av riksförbundets styrelse

föreslagna bestämmelserna. Beträffande ersättningsfrågan har centralanstaltens

styrelse — efter att hava hänvisat till riksförbundets styrelses

förslag, att kostnaderna för ersättandet av skada till följd av förintande

av vilt bisamhälle skulle utgå av allmänna medel — ifrågasatt,

huruvida icke i vissa fall ägaren eller innehavaren av det föremål, varest

bisamhället tagit sin bostad, själv borde vidkännas kostnaderna.

Professor Tullgren har i sitt vid centralanstaltens styrelses utredning

fogade yttrande uppgivit, att de förrättningar, som de föreslagna tillsyningsmännen

skulle hava att utföra med avseende på bisamhällen, som

vore smittade, bleve följande: undersökning av sundhetstillståndet, prov
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 32.

5

tagning, överförande av samhälle på s. k. ledare, s. k. efterbehandling,

siaktning (svavling) och desinfektion nied biåslampa eller formalin. För

dessa förrättningar anser professor Tullgren, att följande ersättningsbelopp

per samhälle torde kunna vara skäliga, nämligen för undersökning

50 öre, för provtagning 2 kronor 50 öre, för överföring på ledare 1 krona

50 öre, för efterbehandling likaledes 1 krona 50 öre, för siaktning 1 krona,

för desinfektion med biåslampa 1 krona 50 öre och för desinfektion med

formalin 50 öre.

Lantbruksstyrelsen Ilar i sitt utlåtande förklarat, att i kampen mot

bisjukdomarna något vidare knappast torde vara att vinna på upplysningens

väg, och anser styrelsen i likhet med biodlarnas riksförbund tiden

nu vara mogen att i tillämpliga delar använda de metoder, som till - gripits när det gällt bekämpande av smittsamma farsoter bland husdjuren.

Under framhållande, att en förordning angående smittsamma bisjukdomars

bekämpande finnes i Norge sedan år 1916 oell i Danmark sedan

år 1919, anser sig styrelsen för sin del böra tillstyrka, att bestämmelser

i föreslaget syfte utfärdas jämväl i Sverige.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott har allenast Gävleborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrkt den ifrågasatta

lagstiftningen. Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anför, att, då smittsamma bisjukdomar utskottet veterligen icke

uppträtt inom länet, något behov av lagstiftning på ifrågavarande område

ej förelåge, oell att det i allt fall syntes utskottet lämpligt, att den

ifrågasatta lagen gjordes fakultativ. Förvaltningsutskottet i Norrbottens

läns hushållningssällskap upplyser, att biskötseln saknar all praktisk

betydelse i länet. Samtliga övriga förvaltningsutskott äro ense därom,

att lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte äro nödvändiga,

och många framhålla behovet därav på det kraftigaste.

Förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap uppger,

att inom länet sedan ett antal år med bidrag av allmänna medel socken

för socken genomgåtts i avsikt att bekämpa bisjukdomarna, huvudsakligast

yngelrötan. Därvid hade det konstaterats, att i vissa delar av

länet nämnda bisjukdom fått så stor utbredning, att det knappt ansetts

lönande försöka rädda de sjuka samhällena, utan hade man fått gå in för

oskadliggörande. Detta hade, uppger förvaltningsutskottet vidare, i en

del fall mött opposition från biägarna, och det hade flerfaldiga gånger

inträffat, att biägare nekat låta behandla eller oskadliggöra sjuka samhällen.

Ett enda sådant fall, anser utskottet, kunde äventyra nedlagt

arbete på en trakt, som i övrigt rensats från sjukdomen.

I huvudsak samma synpunkter anföras av styrelserna för Östergötlands

läns och Norra Kalmar läns biodlareförbund.

Jönköpings lillis hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar, att

utskottets sakkunniga i frågor, som gällde biskötseln, påpekat, att vissa

smittsamma sjukdomar hos bin. i synnerhet nymfpest oell nosemasjuka,

under de senaste åren tilltagit i sådan grad i länet, att biodlarna därigenom

åsamkats stora förluster. Då det icke vore möjligt för biodlarna

själva att effektivt bekämpa ifrågavarande sjukdomar, vore det önskvärt,

att statsmakterna i vårt land, liksom i Norge och Damnark, medverkade

därtill genom vissa reglerande bestämmelser.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Frän

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Kungl- Maj-.ts proposition nr 32.

biodlare i Blekinge län hade länge framförts önskemål rörande bestämmelser

för bekämpandet av sjukdomar hos bill. De föreslagna åtgärderna

syntes utskottet komma att i huvudsak tillmötesgå dessa önskemål,

varför de i stort sett vore att hälsa med tillfredsställelse. Vad beträffade

frågan örn ersättning för den skadegörelse, som kunde orsakas därav att

vilt bisamhälle måste förintas, ville utskottet i likhet med riksförbundet

förorda, att ersättning måtte utgå av allmänna medel. Det riktiga vöre

utan tvivel, att ägaren till den bigård, från vilken dylik »hittesvärm» utgått,

vore ersättningsskyldig, men då det i praktiken i allmänhet visat

sig vara utomordentligt svårt att beträffande dylik svärm leda äganderätten

i bevis, torde många stridigheter och trakasserier undvikas, örn

staten övertoge betalningsansvaret för det fåtal fall, där skadegörelse

verkligen kunde vara förenad med avlägsnande eller förintande av en

dylik svärm. Att såsom centralanstaltens styrelse ville sätta i fråga, lägga

betalningsansvaret på den person, som, utan något som helst eget förvållande,

råkat få en dylik bisvärm på sina ägor, syntes vara alltför hårt.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Biodlingen

hade inom länet bedrivits i mindre omfattning under många år.

Under de senare åren hade emellertid anslutningen till biodlarföreningarna

ökats ganska raskt. På grund av att största antalet biodlare ej hade

någon större erfarenhet på biskötselns område och särskilt saknade kännedom

örn bisjukdomarna, botemedlen mot dem och de nödvändiga

skyddsåtgärder, som behövde vidtagas för hindrande av smitta, vore det

av största vikt, att ett effektivt upplysningsarbete bedreves och örn möjligt

åtgärder vidtoges till skydd mot dessa sjukdomar. I den mån intresset

för denna näringsgren stege, ökades givetvis risken för sjukdomars införande

och spridning genom inköp av bisamhällen från platser, där sjukdomssmitta

förefunnes. Biodlarnas länsförbund ansåge även, att hjälp och

skydd mot dessa bisjukdomar vore av sådan betydelse, att biskötselns

bestånd rent av vore beroende av att åtgärder snarast möjligt vidtoges.

Enligt meddelande från biodlarnas sammanslutningar inom länet syntes

det vara bestyrkt, att möjligheterna för en lönande biskötsel vore lika

stora i länet som i sydligare delar av landet. Sålunda vore vinterförluster

på grund av köld och andra olägenheter ej större utan snarare

mindre än i södra Sverige. Enligt förvaltningsutskottets mening torde

vissa bestämmelser för bekämpande av smittsamma sjukdomar lios bin

och anvisande av medel för åtgärder härutinnan vara ofrånkomliga, örn

biskötseln skulle kunna utvecklas på ett för näringen tillfredsställande

sätt.

Medicinalstyrelsen har förklarat, att det syntes styrelsen uppenbart, att

en lagstiftning i den riktning, som Sveriges biodlares riksförbund föresloge,

vore oundgängligen nödvändig för motarbetande av de smittsamma

sjukdomarnas spridning och skadliga verkningar. Styrelsen har

emellertid ifrågasatt, huruvida en dylik lagstiftning skall givas ovillkorlig

giltighet för hela riket, eller erhålla s. k. fakultativ karaktär, därvid

dess tillämpning för visst område skulle bero på framställning av

lokalmyndighet, exempelvis hushållningssällskap. Visserligen hade detta

senare lagstiftningsförfarande tillstyrkts endast av Gotlands läns hushållningssällskap,

men i egenskap av »försökslagstiftniug» hade detta förfaringssätt

synts styrelsen vara att förorda. Styrelsen har vidare anfört:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 32.

Enligt styrelsens mening borde det tillkomma hushållningssällskap att

utse de omnämnda tillsyningsmännen ävensom att fastställa omfattningen

av deras tillsyningsdistrikt. Utbildningen av dessa tillsyningsman

torde överlämnas åt biodlarnas riksförbund. Instruktion för tillsyningsman

borde efter förslag av statens växtskyddsanstalt utfärdas

av lantbruksstyrelsen. Sådan tillsyningsman borde förlänas befogenhet

att undersöka bisamhällen inom sitt område, varvid tillträde ej finge

förvägras honom. Vidare borde han ilga rättighet att, därest förefintlig

sjukdom ej ansåges kunna hävas, förinta sådana sjuka samhällen, varvid

han dock borde söka samarbete med inom området verkande biodlareorganisation.

Kostnader för tillsyningsmännens åtgärder m. m. syntes riksförbundet

laiva tänkt sig täckta med statsmedel. Medicinalstyrelsen ville emellertid

ifrågasätta, huruvida icke dessa borde bestridas av vederbörande biodlarorganisation

med bidrag av de medel, som funnes tillgängliga eller

kunde anslås för biodlingens främjande. Syftet med en förordning, som

förslaget avsåge, kunde givetvis ej nås utan uppoffring från den enskilde

biägarens sida samt inskränkning i hans fria disposition av sin egendom,

i vad den avsåge biskötseln. De viktigaste bestämmelserna härutinnan

i en blivande lagstiftning mot smittsamma bisjukdomar torde kunna

sammanfattas i förbud för biägare dels att förvara smittförande

bibostäder eller bigårdsmaterial, av vad slag det vara månde, åtkomliga

för bin, dels att flytta (för avsalu eller annorledes) bisamhällen, bibostäder,

redskap, material, vax eller liknande, som kunde misstänkas vara

smittförande.

Styrelsen för statens växtskyddsanstalt har förklarat sig icke kunna

biträda medicinalstyrelsens förslag, att en blivande författning angående

bekämpande av bisjukdomar gjordes fakultativ. Såsom skäl härför har

anstaltens styrelse anfört, att, då bisjukdomarna vore ungefärligen jämt

fördelade över hela landet och dessutom med största lätthet spredes från

en trakt till en annan, en sådan villkorlig lagstiftning knappast bleve till

gagn för biodlingen.

Växtskyddsanstaltens chef, professor Tullgren, upplyser i sitt vid styrelsens

utlåtande fogade yttrande, att de arbeten, som på grund av den

ifrågasatta lagstiftningens genomförande kunde komma att påvila anstalten,

tillsvidare torde kunna verkställas av den av särskilt beviljade

medel för »forskningsverksamhet på biodlingens område» avlönade, till

anstalten knutna assistenten, därvid likväl förutsattes, att anslaget, som

för närvarande helt utginge till arvode, höjdes med minst 2,000 kronor

för täckande av kostnaderna för verksamheten.

Assistenten hos anstalten Ahlberg har i avgivet yttrande uppgivit, att

enligt riksförbundets statistik (maj 1933) invintrades hösten 1932 ej

mindre än 87,592 bisamhällen. Av dessa hade under året (1932) 1,784,

d. v. s. 2 procent, varit angripna av bipest. Med all sannolikhet vore emellertid

bipestfallen avsevärt talrikare och torde, i överensstämmelse med

do år 1929 utförda beräkningarna, kunna beräknas till mellan 3 och 4

procent av antalet samhällen. Riksförbundets statistik omfattade emellertid

blott dess egna medlemmars samhällen. Man torde väl kunna beräkna,

att omkring 80 procent av landets biodlare vore anslutna till riksförbundet

och att det alltså i verkligheten torde finnas omkring 110,000

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. May.ts proposition nr 32.

bisamhällen i landet. Av dessa skulle alitsa lägst 2, högst 4 procent årligen

vara angripna av bipest, d. v. s. lägst 2,200 och högst 4,400.

Av utredningen i ärendet torde framgå, att biskötseln i vårt land klav

icke ringa ekonomisk betydelse. Värdet av här producerad honung

och vax uppgår årligen till omkring två miljoner kronor. Tillika måste

biskötselns stora betydelse för frukt- och klöverfröodlingen beaktas.

Fruktsättningen sker nämligen i stor utsträckning genom binas medverkan.

Biskötseln vållas emellertid avsevärt avbräck genom de smittsamma

sjukdomar, som i icke obetydlig grad härja bland bisamhällena i landet.

Ärligen tillfogas biodlarna genom sjukdomarnas härjningar ganska kännbara

förluster. De smittsamma bisjukdomar, som synas vara de mest

utbredda och förhärjande, äro yngelrötan (bipesten) samt nosemasjukan.

Av de till ett antal av omkring 100,0(10 uppgående bisamhällena i landet

torde enligt vad man kan antaga omkring 10 procent vara smittade av

bisjukdomar. Från biodlarnas och deras sammanslutningars sida hava

betydande ansträngningar gjorts för att på upplysningens väg bekämpa

sjukdomarna. Genom särskilda av biodlarorganisationerna utbildade

konsulenter hava organisationerna sökt sprida kunskap örn sjukdomarna

och sätten för deras behandling. Att man på denna väg likväl icke

nått ett tillfredsställande resultat med avseende å sjukdomarnas bekämpande

torde bero på att man icke kunnat förmå samtliga biägare i de

(rukter, där sjukdomarna finnas, att deltaga i kampen mot dem. För att

åtgärderna mot sjukdomarna i en trakt skola bliva effektiva fordras

nämligen, att åtgärderna i fråga samtidigt vidtagas av samtliga på trakten

bosatta biodlare. Därest en enda biägare, som innehar en av sjukdom

smittad bigård, motsätter sig åtgärdernas genomförande, kan nyttan av

dessa helt och hållet äventyras. Införande av vissa tvångsbestämmelser

synes därför erforderligt, därest ifrågavarande sjukdomar skola

kunna på ett effektivt sätt bekämpas. I såväl Norge som Danmark finnas

redan sedan flera år tillbaka dylika bestämmelser, vilka lära verksamt

hava bidragit till sjukdomarnas undertryckande. Jag förordar följaktligen

utfärdande av vissa författningsbestämmelser i ämnet.

Givet är emellertid, att man i förevarande hänseende bör framgå med

försiktighet. Bestämmelserna torde sålunda, på sätt medicinalstyrelsen

framhållit, icke böra göras tvingande för hela landet, utan deras tillämpning

bör allenast komma i fråga i sådana trakter, där man icke på frivillighetens

väg kan uppnå ett tillfredsställande resultat med avseende å

sjukdomarnas bekämpande. Tillika torde man böra fordra — med hänsyn

dels till det intrång, dylika tvångsbestämmelser alltid måste medföra

i de enskilda individernas handlingsfrihet, och dels till det sätt, varpå

jag tänkt mig, att kostnaderna för åtgärderna mot sjukdomarna skola

fördelas — att tvångsbestämmelsernas tillämpning uppbäres av den allmänna

meningen bland dem, som huvudsakligast beröras därav, nämligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

9

biodlarna. Tillfyllestgörande garantier i nu nämnda hänseenden torde

emellertid få anses föreligga, därest införandet av tvångsbestämmelserna

göres beroende på särskilt efter framställning av hushållningssällskap

eller större biodlarförening av länsstyrelsen meddelat förordnande.

I anslutning till vad nu anförts har jag inom jordbruksdepartementet

låtit utarbeta förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma

sjukdomar hos hin, vilket förslag torde såsom bilaga fogas till detta

protokoll. Förslaget — som vad dess tvångsbestämmelser angår i huvudsak

ansluter sig till det av biodlarnas riksförbund avgivna förslaget —

torde allenast i följande avseenden kräva närmare motivering.

Enligt 2 § i förslaget åligger det — sedan sådant förordnande, som i

1 § avses, meddelats — förvaltningsutskottet hos det hushållningssällskap,

vars område beröres av förordnandet, att utse erforderligt antal tillsyningsmän.

Till tillsyningsman torde få utses biodlare eller andra inom orten,

vilka kunna antagas äga tillräcklig kännedom örn de smittsamma bisjukdomarna

och sätten för deras bekämpande. Att i samarbete med biodlarföreningarna

finna kompetenta och i övrigt lämpliga tillsyningsman

torde näppeligen vålla några större svårigheter för förvaltningsutskotten.

Skulle en person, som utsetts till tillsyningsman, av en eller annan anledning

visa sig olämplig för uppdraget, tillkommer det givetvis vederbörande

förvaltningsutskott att utse annan person att i hans ställe vara

tillsyningsman. Därest den föreslagna lagstiftningen skulle komma till

stånd, lärer det vara att förvänta, att biodlarföreningarna komma att anordna

särskilda kurser för utbildning av tillsyningsmän. Förvaltningsutskotten

torde — med hänsyn till önskvärdheten av att kostnaderna för

tillsyningsmännens resor hållas nere — böra iakttaga, att tillsyningsområdena

icke bliva av för stor omfattning.

Enligt 4 § i författningsförslaget äger tillsyningsman föreskriva

innehavare av bigård, som smittats av sådan sjukdom, som avses i det

enligt 1 § meddelade förordnandet, att vidtaga de åtgärder, som äro

nödiga för sjukdomens bekämpande. De sålunda föreskrivna åtgärderna

är biodlaren därefter, jämlikt 5 §, skyldig vidtaga, dock med rätt

att, därest han icke kan det, därtill påkalla tillsyningsmännens biträde.

I senare fallet är biodlaren enligt 9 § pliktig ersätta tillsyningsmannen.

De metoder, som vanligen användas för bekämpande av de i

författningsförslaget avsedda smittsamma bisjukdomarna, äro icke kostsamma

och de äro av så enkel art, att de torde utan svårighet kunna

tillämpas av varje något så när van biodlare. För att emellertid förhindra,

att tillsyningsman föreskriver dyrbarare eller mera svårutförda

bekämpningsåtgärder eller sådana, örn vilkas tillförlitlighet ännu

icke vunnits tillräcklig erfarenhet, torde det vara lämpligt, att statens

växtskyddsanstalt med stöd av 2 § andra stycket sista punkten meddelar

tillsyningsmännen direktiv, örn vilka åtgärder till sjukdomarnas bekämpande,

som tillsyningsmännen må föreskriva.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 32.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Vad angår de utgifter, som föranledas av den ifrågavarande lagstiftningens

tillämpning, förutsätter biodlarnas riksförbunds styrelse enligt

vad det av densamma framlagda författningsförslaget såsom förut

nämnts giver vid handen, att staten åtminstone delvis skall bidraga tili''

bestridandet av berörda utgifter. Jag anser emellertid, att staten icke

bör ikläda sig kostnaderna för förordningens tillämpning annat än i ett

avseende, vartill jag strax återkommer. Staten kan nämligen enligt

min mening icke vid utsträckandet av sin reglerande verksamhet till

mera speciella områden i allt för hög grad ikläda sig nya ekonomiska

förpliktelser. De, som påkalla statens reglerande ingripande, torde i

dylika fall vara närmast att bära de därav föranledda kostnaderna. Kostnaderna

för ifrågavarande fakultativa specialförfattnings tillämpande

torde i enlighet härmed i huvudsak böra bestridas av hushållningssällskap

eller biodlarorganisation, åt vilka givits rätten att påkalla författningens

tillämpning. Kostnaderna, vilka till största delen torde komma

att utgöras av ersättningar till tillsyningsmännen för deras förrättningar

på grund av bestämmelserna i författningen, synas emellertid i vissa

fall rimligen böra läggas å den enskilde biodlaren. Så torde i första

hand vara fallet, därest biodlare av tredska vägrar att ställa sig givna

föreskrifter till efterrättelse och därigenom gör det nödvändigt för tillsyningsmannen

att själv vidtaga föreskrivna åtgärder. Likaledes torde biodlare,

som påkallar tillsyningsmannens biträde med utförandet av

förelagda åtgärder, böra gälda tillsyningsmännen ersättning därför.

Givetvis bör det dock stå hushållningssällskap eller biodlarförening fritt

att lämna biodlaren bidrag till dylika kostnaders bestridande. Grunderna

för bestämmandet av ersättningarna till tillsyningsmännen böra

upptagas i de föreskrifter, som Kungl. Majit torde utfärda beträffande

verkställigheten och efterlevnaden av förordningen.

Såsom förut nämnts, kan det inträffa att vid s. k. vilt bisamhälles

förintande, vilket det tillkommer tillsyningsman att verkställa, skada

kan uppstå å det föremål, vari samhället tagit sin bostad. Fråga uppstår

då vem som skall bära följderna av skadegörelsen. Att, på sätt styrelsen

för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet

ifrågasätter, låta ägaren till det skadade föremålet själv bära följderna

av skadegörelsen synes obilligt, och icke heller torde man böra låta det

hushållningssällskap eller den biodlarförening, som påkallat förordnandet

enligt 1 §, bära kostnaderna för skadans ersättande. I dylika fall anser

jag rimligt, att staten träder emellan och ersättningen således utgår

av allmänna medel. Ifrågavarande ersättningar komma med största

sannolikhet icke att uppgå till några mera avsevärda belopp. Medlen till

ersättningarnas gäldande torde lämpligen kunna utgå av ordinarie förslagsanslaget

till övriga utgifter till förekommande och hämmande av

smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

Det av biodlarnas riksförbund ifrågasatta upprättandet av en försöksanstalt

för biodlingen torde icke nu böra föranleda någon åtgärd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

1) antaga härvid såsom bilaga fogat förslag till

förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar

hos bin;

2) medgiva, att från nionde huvudtitelns ordinarie

förslagsanslag till övriga utgifter till förekommande

och hämmande av smittsamma sjukdomar bland

husdjuren må bestridas sådan ersättning, som omförmäles

i 8 § av nyssnämnda förordning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen

bifall samt förordnar, att proposition i

ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 32,

Bilaga.

Förslag

till

förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar

hos bin.

Härigenom förordnas som följer:

1$.

Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga

bisamhällen yngelröta (bipest) eller nosemasjuka, må länsstyrelsen, örn

skäl därtill anses föreligga, på framställning av hushållningssällskapet

eller större biodlarförening inom sällskapets område, efter hörande av statens

växtskyddsanstalt, förordna, att inom området eller viss del därav

sjukdom, som nyss nämnts, skall bekämpas enligt bestämmelserna i denna

förordning.

2 %.

Har förordnande, som i 1 § sägs, blivit meddelat, skall vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott skyndsamt, efter samråd med

styrelserna för större biodlarföreningar inom sällskapets område, utse erforderligt

antal tillsyningsmän att inom för envar av dem bestämd del av

det område, som avses i förordnandet, i enlighet med bestämmelserna i

denna förordning verka för bekämpande av sjukdom, som i förordnandet

omförmäles. Uppgift på de personer, som utsetts till tillsyningsmän,

skall lämnas statens växtskyddsanstalt samt bringas till allmänhetens

kännedom.

Tillsyningsman äger vid utövandet av sin verksamhet inhämta råd och

upplysningar av statens växtskyddsanstalt. Lämnas av anstalten föreskrifter

rörande sättet för sjukdoms bekämpande, skall tillsyningsman ställa

sig dylika föreskrifter till efterrättelse.

3 %.

Har innehavare av bigård inom område, beträffande vilket förordnande,

som i 1 § sägs, blivit meddelat, kännedom örn eller skälig anledning

misstänka förekomsten inom bigården av sådan sjukdom, som avses

i förordnandet, skall han ofördröjligen därom underrätta den tillsyningsman,

inom vilkens tillsyningsområde bigården är belägen.

Har tillsyningsman erhållit dylik underrättelse eller misstänker han

eljest förekomsten av sjukdom, som nyss nämnts, i bigård inom sitt till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

syningsområde, skall han verkställa erforderlig undersökning. Innehavare

av bigård må icke hindra tillsyningsman att verkställa undersökning.

4 *.

Finner tillsyningsman vid undersökning, som i 3 § sägs, att bigård

smittats av sjukdom, som avses i det enligt 1 § meddelade förordnandet,

äger han föreskriva innehavaren av bigården att vidtaga den åtgärd,

tillsyningsmannen anser nödig för sjukdomens bekämpande. Föreskrift

örn bisamhälles förintande må tillsyningsman meddela först efter

inhämtande av medgivande därtill av statens växtskyddsanstalt. Sådant

medgivande erfordras dock ej i fråga örn smittat bisamhälle, som

tagit hostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, därest den skada,

som genom förintandet uppkommer, är ringa.

5 *.

Har tillsyningsman föreskrivit innehavare av bigård att vidtaga åtgärd,

som i 4 § avses, skall denne skyndsamt utföra åtgärden och därom lämna

tillsyningsmannen meddelande. Kan den, som av tillsyningsmannen förelagts

att vidtaga viss åtgärd, icke själv utföra denna, må han påkalla biträde

därtill av tillsyningsmannen.

6 *.

Underlåter den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss åtgärd,

att utföra denna, må åtgärden vidtagas av tillsyningsmannen.

7 *.

Inom område, som beröres av förordnande, som i 1 § avses, må av bin

icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke

förvaras på sådant sätt, att bin kunna få tillträde därtill. Från sådant

område må icke heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande

utföras bisamhällen, bibostäder, vax eller redskap, som användes för biskötsel.

Vad i första stycket stadgats skall dock icke hava avseende å bibostäder

eller biredskap, som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest

bevisligen äro smittfria.

8 §.

Uppkommer skada genom förintande av bisamhälle, som i 4 § sista

punkten avses, må den, som drabbas av skadan, därest bisamhället icke

tillhörde honom, erhålla ersättning för skadan av allmänna medel med

belopp, som länsstyrelsen efter hörande av don tillsyningsman, som meddelat

föreskrift örn förintandet, bestämmer. Anspråk på sådan ersätt
Bihang

till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 32.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

ning skall, vid äventyr att rätten till ersättning eljest anses förverkad,

framställas hos länsstyrelsen inom tre månader från det förintandet av

bisamhället ägde rum.

9 *.

För åtgärd, som av tillsyningsman på grund av bestämmelserna i 5 eller

6 § vidtages, vare bigårdens innehavare pliktig att ersätta tillsyningsmannen.

Annan ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det hushållningssällskap

eller den biodlarförening, som påkallat förordnandet

enligt 1 §.

10 §.

Underlåter innehavare av bigård vad på grund av bestämmelserna i

3 eller 5 § åligger honom, eller lämnar han veterligen oriktig uppgift i sådan

underrättelse, som i sistnämnda paragraf omförmäles, straffes med

böter från tio till och med tvåhundra kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna

i 7 § eller vägrar tillsyningsman tillträde till bigård inom hans tillsyningsområde

eller eljest reser hinder mot vidtagande av åtgärd, som tillsyningsman

på grund av bestämmelserna i denna förordning är berättigad

att vidtaga.

11 §.

Åtal för förseelse, varom i 10 § förmäles, anhängiggöres vid allmän

domstol och utföres av allmän åklagare.

12 $.

Böter, som adömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna

strafflagen.

13 §.

Förordnande, som meddelats jämlikt 1 §, må av länsstyrelsen återkallas

på framställning av det hushållningssällskap eller den förening, som påkallat

förordnandet, eller då skäl därtill eljest är för handen.

14 $.

Kungl. Majit må förordna, att denna förordning skall äga tillämpning

även å andra smittsamma bisjukdomar än yngelröta och nosemasjuka.

Jämväl äger Kungl. Majit meddela de närmare föreskrifter, som erfordras

rörande verkställigheten och efterlevnaden av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

»38094. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:59 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin. a1 i texten
  2. JoU 1934:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-As proposition med förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin. s. 1 i texten