Sök i Ratio Lex

Angående nedsättning av räntan å lån från egnahem släne fonden m. m

1934-01-12 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:42, Angående nedsättning av räntan å lån från egnahem släne fonden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

1

Nr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nedsättning av

räntan å lån från egnahem släne fonden m. m.; given Stockholms

slott den 12 januari 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari

1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 10 juni 1932, nr 339, anhöll riksdagen i anledning av motionerna

11:141 och 462 under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen

godkända utlåtande nr 88 (punkt 1 b), att Kungl. Majit ville föranstalta

örn närmare utredning rörande möjligheterna att återgå till den

ränta å egnahemslån, som var gällande före år 1920, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Den 21 april 1933 uppdrog Kungl. Majit åt statens egnahemsstyrelse att

verkställa den av riksdagen sålunda begärda utredningen.

Med skrivelse den 4 augusti 1933 har egnahemsstyrelsen överlämnat utBihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 42.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 42.

redning och förslag i ämnet. Häröver hava infordrade yttranden avgivits

den 14 september 1933 av statskontoret och den 12 oktober 1933 av fullmäktige

i riksgäldskontoret.

I detta sammanhang må ock nämnas, att från sammanslutningar av egnahemsinnehavare

inkommit framställningar örn bland annat nedsättning i

gällande egnahemslåneräntor.

Historik och gällande bestämmelser i ämnet.

Egnahemslånefonden inrättades efter beslut av 1904 års riksdag i syfte

att bereda mindre bemedlade personer tillfälle att erhålla lån på fördelaktiga

villkor för förvärvande av egna hem på landsbygden. Låneverksamheten

bedrives sålunda, att låneförmedlare (hushållningssällskap, kommuner

samt vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar) ur fonden erhålla

lån (egnahemsstatslån) att av dem användas för utlämnande av egnahemslån

till enskilda. Egnahemsstatslånen kunna användas för utlämnande av

egnahemslån för förvärv av antingen jordbrukslägenhet (jordbrukslån)

eller ock bostadslägenhet (bostadslån). Med avseende å återbetalningen delas

statslånen i en amorteringsdel och en stående del, vilken sistnämnda del

i regel icke kan av staten uppsägas, förrän amorteringsdelen tillfullo guldits.

Skyldigheten att verkställa amortering å lånen inträder först vissa

år efter lånens utlämnande. Låneförmedlarna ansvara gentemot staten för

lånens förräntning och återbetalning. Egnahemslåntagares skyldigheter

gentemot låneförmedlare äro av samma innebörd som låneförmedlares

gentemot staten. De närmare bestämmelserna angående egnahemslånerörelsen

hava tid efter annan ändrats. Dessa ändringar hava ock gällt bestämmelserna

örn egnahemslåneräntans storlek och lånens återbetalning.

Statslån från egnahemslånefonden förräntas och återbetalas sålunda enligt

följande grunder.

1905—1919 års lån (Sv. förf.-sami. nr 36/1904 och 53/1908):

ränta: 3.6 procent;

återbetalning:

a) lånet delas i två lika delar, en amorteringsdel och en stående del;

b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder

med fjärde året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet från

statskontoret utbekommits, och fullgöres å lån för jordbrukslägenheter med

en annuitet av 6 procent och å lån för bostadslägenheter med en annuitet

av 7 procent;

c) lånets stående del skall vara återbetald inom fem år från det sista inbetalningen

å amorteringsdelen bort fullgöras.

1920—1927 års lån (Sv. förf.-saml. nr 483/1919 och 126/1923):

ränta: till och med året före det, då amorteringsskyldighet inträder, 4

procent; därefter 4.75 procent med undantag dock för räntan å stående

delen av lån för jordbrukslägenheter, vilken kan från och med år 1928 nedsättas

till 4.3 procent (Sv. förf.-saml. nr 239/1927);

återbetalning: enahanda bestämmelser som de för 1905—1919 års lån

gällande med undantag dock beträffande tiden för amorteringens början,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

vilken för 1920—1927 urs lån inträder nied sjätte året efter utgången av det

kalenderår, för vilket lånet beviljats.

Lån av år 1928 eller senare år (Sv. förf.-saml. nr 239/1927 och 217/1928):

ränta: intill dess kapitalavbetalningen börjar 4 procent; därefter 4.5 procent

å lån för jordbrukslägenheter och 5 procent å lån för bostadslägenheter;
återbetalning:
a)

lånet dölas i en ainorteringsdel, utgörande 2/5 av utbekommet lånebelopp,

samt en stående del, utgörande 3/5 av samma belopp;

o b) återbetalningsskyldigheten beträffande amorteringsdelen inträder för

lån till jordbrukslägenheter med sjätte året och för lån till bostadslägenheter

med fjärde året, allt efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet

beviljats; å lån för jordbrukslägenheter erlägges en annuitet av 6.5 procent

och å lån för bostadslägenheter en annuitet av 8 procent;

c) beträffande återbetalningen av lånets stående del gälla samma bestämmelser

som för tidigare lån.

Vissa tillfälliga sänkningar i egnahem slåneräntan hava därjämte medgivits

beträffande lån, som beviljats för 1920 och senare år. Sålunda har

räntan för åren 1932 och 1933 beträffande jordbrukslån av nämnda årgångar

nedsatts till 3.7 procent å lån, varför amorteringsskyldighet ej förelåge,

och till 3.3 procent å den stående delen å lån, varför amorteringsskyldighet

förelåge (Sv. förf.-saml. nr 247/1932). Vidare har räntan å den

stående delen å bostadslån av nämnda årgångar efter amorteringstidens

inträde för år 1933 nedsatts till 3.8 procent (Sv. förf.-saml. nr 172/1933).

Tinder de ofta förekommande debatterna örn egnahemslåneräntan hava

i huvudsak följande två olika ståndpunkter framträtt.

Enligt den ena ståndpunkten vore en särskilt låg ränta för egnahemslån

önskvärd. Såsom stöd för denna ståndpunkt har framhållits, att det vore

en angelägenhet av stort allmänt intresse, att egnahemsbildandet utvecklades

och befrämjades. Härför erfordrades kraftigt stöd av statsmakterna.

De mindre bemedlade, som bildade nya jordbruk och egnahem, nödgades

pa grund av ringa eget kapital starkt skuldsätta sig. Genom låg egnahemslåneränta

bereddes åt dem hjälp och lättnad. Statens uppoffringar härför

vöre ej förgäves. Verksamheten skulle stimuleras, låntagarnas ställning

förbättras och lägenheterna förkovras. Staten vunne indirekta fördelar i

såväl socialt och folkhygieniskt som nationalekonomiskt och statsfinansiellt

hänseende.

Enligt den andra ståndpunkten gav det slags statssubvention, som en

låg egnahemslåneränta innebure, anledning till starka betänkligheter. I

samma mån egnahemsräntan sänktes under statens upplåningsränta, ökades

statens kostnader, vilka på grund av utlåningens storlek bleve högst

betydande. Därjämte tenderade den låga räntan att höja priset å egnahemsbelånade

lägenheter och för övrigt å all jord, som kunde ifrågakomma

för användning till hithörande ändamål. Statens uppoffringar i form

av låg ränta komme därför till en icke obetydlig del jordsäljarna tillgodo.

För låntagarna vore därför nyttan av den låga räntan tvivelaktig. För

dem vore det av större vikt, att de dels finge hjälp med anskaffandet av välbelägen

och billig jord. dels erhölle tillräckligt höga egnahemslån, så att de

ej nödgades mot oskälig ränta och på otrygga villkor hos enskilda upptaga

ytterligare lån, dels ock finge ett gott handtag vid starten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Deli senaste allmänna omregleringen av ränte- oell återbetalningsvillkoren

för egnahemslån, år 1927, byggde på den grundsatsen, att statsverkets

ekonomiska uppoffringar för egnahemslånefonden icke borde ökas, utan

borde man inom den dåvarande kostnadsramen vidtaga de anordningar,

som ledde till största möjliga nytta för både låntagarna oell det allmänna.

De tillfälliga räntesänkningarna för åren 1932 och 1933 hava tillkommit

för att för egnahemslåntagarna lindra den svåra kris, som under de senare

åren gått ut över såväl jordbruket som andra näringsgrenar. I sammanhang

härmed hava emellertid jämväl framställts yrkanden och förslag

angående en bestående sänkning av egnaliemslåneräntan. Härom

må erinras följande.

Med anledning av inom båda kamrarna väckta motioner (1:170, II: 5, 25,

26, 225, 306 och 307) rörande ändring i gällande bestämmelser angående

egnahemslån m. m., vilka motioner avsågo att nied hänsyn till den allmänna

depressionen bereda vissa kategorier egnahemslåntagare någon lättnad

i dem åvilande skyldigheter beträffande lånens amortering och förräntning,

anhöll riksdagen i skrivelse den 22 maj 1931, nr 280, att Kungl. Maj:t

ville skyndsamt låta verkställa utredning i vad mån en statlig hjälpaktion i

det i motionerna angivna syfte kunde anses erforderlig och rörande lämpligaste

sättet för densammas genomförande samt för 1932 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. På grund

härav uppdrog Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 åt statens egnahemsstyrelse

jämte fyra särskilda utredningsmän (1931 års egnaliemsutredning) att

verkställa den begärda utredningen.

I sitt betänkande (stat. off. utr. 1931: 37) framhöll 1931 års egnahemsutr

edilin g beträffande frågan örn sänkning av egnaliemslåneräntan, bland

annat, att den låga ränta, som sedan åtskilliga år varit rådande å den allmänna

penningmarknaden, måste anses motivera en sänkning av de högsta

räntesatserna å egnahemslånen. För att betona egnaliemsverksamhetens

sociala karaktär syntes det utredningen önskligt, att räntan å egnahemslånen

hålles på en lägre nivå än det i allmänna penningmarknaden gällande

diskontot. Det läge i statens intresse, anfördes vidare, att stödja dem,

som i likhet med egnahemslåntagarna i viss omfattning sökte skapa nya

försörjningsmöjligheter. Utredningen ville sålunda i princip uttala sigtor

en sänkning av de högre räntesatserna. I fråga örn 1905—1919 års lån

syntes dock icke någon sänkning av räntan böra ifrågakomma. För de lån,

som beviljats efter den 31 december 1919, torde däremot en räntesänkningkunna

ifrågasättas. Utredningen utgick från, att räntevillkoren borde

bliva desamma för 1920—1927 års lån och lån av 1928 eller senare år. Vid

övervägande av frågan hade inom utredningen dryftats olika alternativ.

Sålunda hade förslag förelegat örn sänkning av räntan å jordbrukslån under

hela lånetiden till 3.6 procent och å bostadslån under amorteringstiden

till 4.5 procent (alternativ I) samt örn sänkning av räntan å jordbrukslån

under hela lånetiden till 4 procent och å bostadslån under amorterings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

tiden till 4.5 procent (alternativ II). Utredningen hade stannat för alternativ

I. För åstadkommande av enhetlighet i lånevillkoren och för undvikande

av onödiga svårigheter i tillämpningen hade emellertid vidtagits

vissa jämkningar i fråga örn återbetalningsvillkoren, i det annuiteten för

1920 och senare års lån satts till för jordbrukslån 4.75 procent och för bostadslån

6.75 procent. — 1931 års egnahemsutrednings förslag var icke enhälligt.

Två reservationer avgåvos, nämligen av ledamoten av egnahemsstyrelsen

E. B. Andersson i Fältenborg för räntesänkning i enlighet med

alternativ II samt av ledamoten av styrelsen N. Adler för oförändrade

räntebestämmelser.

Kungl. Majit föreslog emellertid i propositionen nr 14911932 endast den

förut omnämnda tillfälliga sänkningen av räntan å jordbrukslån för åren

1932 och 1933. Föredragande departementschefen uttalade i statsrådsprotokollet

vid propositionens avlåtande, att han icke ansåge skäl för det dåvarande

föreligga för en generell och för framtiden bestående sänkning

av egnahemslåneräntan.

1932 års riksdag, som biföll Kungl. Majits förslag, hemställde emellertid

såsom inledningsvis omnämnts, att Kungl. Majit ville föranstalta örn närmare

utredning rörande möjligheterna att återgå till den ränta å egnahemslån,

som var gällande före år 1920, samt för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kungl. Majit föreslog 1933 års riksdag, såsom framgår av vad förut anförts,

endast en tillfällig sänkning av räntan å den stående delen av bostadslån

för år 1933. Vid frågans föredragning inför Kungl. Majit den 10

februari 1933 anförde jag dock, att spörsmålet örn en eventuell återgång

till den före år 1920 gällande räntan å egnahemslån skulle bliva föremål

för övervägande inom sådan tid, att förslag måtte kunna föreläggas 1934

års riksdag.

Egnahemsstyrelsens utredning och förslag.

Egnahemsstyrelsen har i sin nu förevarande utredning gjort vissa beräkningar

till belysande av den ekonomiska innebörden för statsverkets del

av en återgång för samtliga under 1920 och senare år utlämnade egnahemslån

till den före nämnda år gällande räntesatsen av 3.6 procent. Styrelsen

upplyser därvid, att statsverkets räntor för år 1933 å utestående egnahemslånemedel,

vilka per den 31 december 1933 beräknades till ungefär

221.89 miljoner kronor, enligt de efter år 1927 gällande ordinarie räntesatserna,

d. v. s. utan tagen hänsyn till de tillfälliga räntesänkningarna för

åren 1932 och 1933, skulle uppgå till omkring 9.47 miljoner kronor. Med hänsyn

till berörda tillfälliga räntesänkningar stannade emellertid räntorna å

egnahemslånen vid 8.71 miljoner kronor. Efter en räntefot av 3.6 procent

skulle räntorna icke överstiga 7.99 miljoner kronor. Skillnaden mellan ränteintäkterna,

beräknade med ordinarie räntesatser, och intäkterna, beräknade

med en räntefot av 3.6 procent, uppginge således till 1.48 miljon kronor. Sty
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

reisen uppger vidare, att, da medelräntefoten för statsskulden i dess helhet

utgjorde för år 1932 4.38 procent, staten erlade i ränta för egnahemslånemedel

9.73 miljoner kronor. Statens ränteförlust, därest egnahemslåneräntan

skulle nedsättas till 3.6 procent, bleve således omkring l.va miljon

kronor.

I anledning av den ifrågasatta återgången till den före 1920 gällande

egnahemslåneräntan hav egnahemsstyrelsen införskaffat yttranden däröver

från hushållningssällskapens egnahemsnämnder. I halva antalet

yttranden har återgång till räntesatsen 3.6 procent för såväl jordbrnkslån

som bostadslån tillstyrkts. I övriga yttranden har såsom räntefot förordats,

i fråga örn jordbrukslån av tio egnahemsnämnder 3.6 procent och

av två 4 procent och i fråga örn bostadslån av sex nämnder 4 procent, av

fyra 4.5 procent och av två 4 å 4.5 procent. En egnahemsnämnd har stannat

för de nuvarande provisoriska räntesatserna.

Egnahemsstyrelsen bär därefter till utveckling av sin ståndpunkt till

förevarande spörsmål i huvudsak anfört följande.

Redan vid egnahemslånerörelsens början fastslogs den grundsatsen, att

staten borde lämna så billiga lån för egnaliemsföretag, som läte sig göra

utan att staten tillskyndades förlust på lånerörelsen. Denna grundsats syntes

egnahemsstyrelsen fortfarande böra upprätthållas, i den mån så vore

möjligt. Emellertid torde nämnda synpunkt icke få vara helt avgörande

vid bestämmandet av lånevillkoren, utan torde hänsyn till det allmännas

gagn av egnahemsbildningen kunna medgiva ett genombrytande av nämnda

grundsats i den utsträckning, egnahemsbyggarnas försörjningsbehov så

krävde och den statsfinansiella situationen det meagåve. Det vore dock att

märka, att det icke vore alldeles uteslutet, att låntagarnas fördel av gynnsamma

lånevillkor, till följd av samtidigt föranledd stegring av jordpriset

och därigenom ökad skuldbörda, kunde i någon mån motverkas. För egnahemsstyrelsen

framstode såsom ett av huvudsyftena med egnahemsverksamheten

— för såväl låntagare som det allmänna — att egnahemsägarna

förhjälptes till sådana företag, som kunde förväntas bliva ekonomiskt bärkraftiga

under skäliga och trygga villkor för kreditgivningen utan större

uppoffringar från statens sida än som vore nödvändigt för ändamålet. Det

borde därvid icke förbises, att innehavare av jordbruksegnahem kunde, utöver

egnahemslån, åtnjuta den särskilda förmånen av premielån. Av det

anförda framginge enligt egnahemsstyrelsens mening, att avvägandet av

egnahemslåneräntans storlek till sist vore beroende av en skälighetsprövning.

Såsom norm därvid hade emellertid egnahemsstyrelsen antagit, att

utlåningsräntan för egnahemslånemedel borde så anpassas till det allmänna

ränteläget, i vad detta avspeglades i upplåningsräntan för den totala

statsskulden, att densamma komme att ligga något under den medelränta

för upplåningen, som kunde beräknas för överskådlig framtid. Från angivna

ståndpunkt hade egnahemsstyrelsen icke kunnat finna möjlighet att

förorda återgång till den räntesats av 3.6 procent för all utlåning ur egnahemslånefonden,

vilken fastställdes år 1904 och gällde till och med år 1919.

För att likväl inom nyss angivna ram för statens kostnader å rörelsen begränsa

samtliga låntagares, särskilt jordbrukslåntagares, utgifter för lånen

till minsta möjliga ökning i förhållande till årsutgifterna för lån från

tiden före år 1920, hade egnahemsstyrelsen även sökt tillvarataga vissa anordningar

sedan år 1927, vilka ginge ut på att inskränka låneavgifterna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 42.

utan tillhjälp av räntesänkning. Styrelsen hade därför ansett sig böra

fasthålla vid den år 1927 antagna principen om lägre räntesats och flera

amorteringsfria år samt den allt från början stadgade lägre annuiteten för

jordbrukslån än för bostadslån. Vidare hade egnahemsstyrelsen funnit

lämpligt bibehålla den år 1927 fastställda kvoten för lånens uppdelning i

amorteringsdel och stående del.

I anslutning till det anförda har egnahemsstyrelsen föreslagit en räntesats

av 4 procent med undantag för bostadslån efter amorteringstidens

inträde, då räntan borde utgå efter en räntesats av 4.5 procent.

Nämnda förslag, vilket föranleder ändring i § 18 mom. 2 och 3 i kungörelsen

den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den

statsunderstödda egnahemsverksamheten, innefattas i det förslag till dylik

författningsändring, som av egnahemsstyrelsen utarbetats (lika lydande

med motsvarande moment i härvid fogade bilaga).

Styrelsens förslag innebär följande ändringar av nu gällande bestämmelser:
A)

1 fråga om jordbrukslån:

1) att räntan efter amorteringstidens inträde icke höjes till 4.5 procent

utan förblir 4 procent, samt

2) att annuiteten å amorteringsdelen nedsättes från 6.5 procent till 6

procent.

B) I fråga om bostadslån:

1) att räntan efter amorteringstidens inträde nedsättes från 5 procent

till 4.5 procent, samt

2) att annuiteten å amorteringsdelen nedsättes från 8 procent till 7

procent.

C) I fråga om jordbrukslån liksom bostadslån:

att möjligheten att under fem år bevilja anstånd med inbetalning av

den stående delen skall upphöra, och skall denna del i stället inbetalas

före utgången av juni månad året näst efter det, då sista amorteringen

bort fullgöras.

Förslaget medför ock, att lånens omloppstider bliva något längre än

enligt 1927 års bestämmelser. Egnahemsstyrelsen anför härom, att jordbrukslån

sålunda skola vara slutbetalda under 34:e året och bostadslån

under 27:e året i stället för under 32:a året respektive 24:e året. Efter

1904 års bestämmelser slutbetalas jordbrukslån under 29:e och bostadslån

under 24:e året. Styrelsen påpekar i detta sammanhang, att omloppstiderna

för hittills beviljade lån kunna utsträckas ytterligare fem år för inbetalning

av stående delarna, något som enligt styrelsens förslag icke medgives,

då enligt detta förslag lånens stående delar skola vara inbetalda

senast under juni månad året efter sista amorteringen.

Egnahemsstyrelsen har med sitt förslag avsett icke blott att reglera

villkoren för blivande egnahemslåntagare utan även att, såvitt möjligt,

bringa lånevillkoren för nuvarande egnahemslåntagare i sådan överens
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

stämmelse med varandra, att samtliga låntagare komma i åtnjutande av

i det närmaste lika förmåner.

Då de föreslagna ränte- och återbetalningsvillkoren skulle innebära en

försämring i villkoren för egnahemslåntagare, som erhållit lån under

tiden 1905—1919, har egnahemsstyrelsen emellertid icke avsett, att de föreslagna

bestämmelserna skola vinna tillämpning å nyssnämnda lån.

Till belysande av förhållandet mellan lånevillkoren enligt egnahemsstyrelsens

förslag och de lånevillkor, som nu gälla för egnahemslån, har

styrelsen åberopat följande tablå.

Schema över återbetalnlngsvillkor för egnahemslån å 5,000 kronor.

«

Ränta

Ränta å

Annuitet

Om-

Stående

Arsntffi ft

före

amort.

stående

delen

totala

annu-

därav

ränta

ara.-

fria

1 Antal

am.-

år

lopps-

tid

Antal

delens

intet.

före

| under

o/l

%*

iteten

år

Antal

%

o/

/o

år

år

amorteringen

Jordbrukson

Gällande bestämmelser

För åren 1905—19 ...

3.6

3.6

6

3.6

3

26

29

5

180

240

» » 1920—27 ...

4

4.3

6

4.75

5

34

39

5

200

257:50

» » 1928 —

Egnahemsstyrelsens för-

4

4.5

6.5

4.5

5

27

32

5

200

265

!

slag

För åren 1905—19 ...

3.6

3.6

6

3.6

3

26

29

5

180

240

» » 1920—27 ...

4

4

6

4

5

29

34

—

200

240

» » 1928—

4

4

6

4

5

29

34

—

200

240

Bostadslån

Gällande bestämmelser

F''ör åren 1905—19 ...

3.6

3.0

7

3.6

3

21

24

5

180

265

» » 1920—27 ...

4

4.7 5

7

4.75

5

25

30

5

200

293: 7 5

» » 1928—

Egnahemsstyrelsens för-

4

5

8

5

3

21

24

5

200

310

slag __

För åren 1905 — 19 ...

3.6

3.6

7

3.6

3

21

24

5

180

265

» » 1920—27 ...

4

4.5

7

4.5

3

24

27

—

200

275

> > 1928—

4

4.5

7

•

4.5

3

24

27

—

200

275

* De tillfälliga räntesatserna för åren 1932 och 1933 äro här icke medtagna.

2 Den stående delen utgör V» av lånesumman för alla nuvarande lån med undantag för

1928 och senare års lån samt, enligt förslaget, för 1920 och senare års lån, varav stående

delen utgör 3/6.

Egnahemsstyrelsen har bland annat påpekat, att förslaget med avseende

å omloppstiderna medförde en förkortning för län från åren 1920—

1927 men en förlängning för senare beviljade lån. I anledning härav har

styrelsen funnit förslaget vara såtillvida till nackdel för innehavarna av

lån från tiden 1920—1927, att omloppstiderna förkortas, och anser styrelsen

på grund härav och med hänsyn till att stående delarna av lånen

ökas vid förslagets genomförande, att förslaget icke kan utan vidare tilllämpas

å nyssnämnda lån. Vid det förhållande, att räntan för lånen nedsättes,

torde dock förslaget i sin helhet få anses bereda låntagarna en av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

gjord fördel, varför enligt styrelsens mening en frivillig övergång till deföreslagna

bestämmelserna torde kunna ordnas.

Egnahemsstyrelsen har i en den 25 oktober 1933 avgiven promemoria

anfört, att den av styrelsens förslag föranledda omräkningen med avseende

å amorteringen torde kunna äga rum sålunda, att från och med den

1 januari 1934 stående delen av lånet beräknas till 3/s av ursprungliga beloppet,

medan återstoden samma dag av kapitalskulden för lånet anses

såsom då ogulden amorteringsdel. Vidare anför styrelsen, att årsutgiften

(ränta och amortering) för lånet borde fastställas med tillämpning av

föreslagna procentsatser å hela ursprungliga lånebeloppet, som därvid

tänktes uppdelat i stående del och amorteringsdel i förhållandet 3: 2. Styrelsen

anför därefter följande exempel å tillämpningen av omförmälda

princip för övergång till förslagets grunder för lånens fortsatta återbetalning

och förräntning:

Jordbrukslån

kronor

Bostadslån

kronor

Lån beviljat år 1920 å ...............................................

Enligt nuvarande bestämmelser utgjorde stående

5,000: —

5,000: —

delen................................................................................

2,500: —

2,500: -

Amorteringsdelen från början........................................

2,500: —

2,500: —

Årsutgiften ........................................................................

257:50

293: 75

Amorteringsdelen den 1 januari 1934 .......................

2,204: 2 6

1,967: 65

Alltså kapitalskulden den 1 januari 1934 ................

Enligt föreslagna bestämmelser ökades den stående

4,704: 2 6

4,467: 6 5

delen till .......................................................................

minskades återstående amorteringsdel den 1 januari

3,000: —

3,000: —

1934 till ..................................................................

1,704: 2 6

1,467: 6 5

nedginge årsutgiften till ................................................

240: —

275: —

Beträffande förslagets ekonomiska innebörd för statsverkets

vidkom-

mande har egnahemsstyrelsen i sin utredning i huvudsak anfört följande.

Statens ränteuppbörd för år 1933 hade enligt förslaget beräknats till 8.96

miljoner kronor, motsvarande en medelränta av 4.04 procent. Minskningen i

uppbörden uppginge till 0.76 miljoner kronor, om upplåningskostnaden beräknades

efter medelräntan för totala statsskulden, 4.38 procent, men till

1.35 miljoner kronor, örn upplåningskostnaden bestämdes av den medelräntå,

4.65 procent, som riksgäldskontoret beräknade å de i egnahemslånefonden

placerade medlen. Gentemot de räntor, som skulle inflyta med tillämpning

å hela lånestocken av räntefoten före år 1920, 3.6 procent, innebure förslaget

en ökning av 0.97 miljoner kronor. Jämfört med den beräknade räntan

enligt nuvarande ordinarie räntesatser, å ena sidan, och gällande provisoriska

räntesatser, å andra sidan, medförde förslaget i den förra jämförelsen

en minskning av inkomsterna med 0.r>i miljoner kronor och i den

senare en ökning med 0.25 miljoner kronor.

Framtida kapitalavbetalningarna till egnahemslånefonden höjdes genom

förslaget i fråga örn jordbrukslån åren 1920—1927 från 1.25 procent

till 2 procent eller med 3/s. Då amorteringarna å nämnda lån för närvarande

uppginge till 0.43 miljoner kronor, utgjorde ökningen 0.2« miljoner

kronor. Amorteringarna å samtida bostadslån, nu 0.40 miljoner kronor,.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 42.

höjdes från 2.25 procent till 2.5 procent eller nied Ve, d. v. s. för närvarande

nied 0.04 miljoner kronor. På grund av samtidig nedsättning enligt förslaget

av lånens amorteringsdelar minskades å andra sidan amorteringarna

med Vs, varför den verkliga ökningen av kapitalavbetalningarna för närvarande

stannade vid sammanlagt 0.07 miljoner kronor för ifrågavarande

lånegrupp. Amorteringsprocenten för jordbrukslån från 1928 och senare

år förbleve densamma, d. v. s. 2 procent. Endast beträffande samma års

bostadslån minskades avbetalningarna, i det amorteringsprocenten nedginge

från 3 procent till 2.5 procent. Den därav föranledda minskningen

i kapitalåtergången till fonden — för framtiden Ve av eljest blivande —

utgjorde för närvarande Ve av 0.06 miljoner kronor eller O.oi miljoner kronor.

Enär enligt styrelsens uppfattning staten torde vara berättigad att

omedelbart, sedan amorteringstiden utgått, uppsäga stående delarna till

betalning, bomme därigenom avsevärda belopp att redan för närvarande

tillföras fonden för att ånyo kunna utlånas och framtida kapitalökningar

med nya medel att till motsvarande belopp nedbringas. I denna del betydde

sålunda förslaget minskade uppoffringar för statsverket.

Av egnahemsstyrelsens utredning framgår, att vissa andra bestämmelser

äga samband med stadgandena örn ränte- och återbetalningsvillkoren

för egnahemslån. Så är förhållandet med bestämmelserna dels angående

livförsäkring i samband med egnahemslån (Sv. förf.-saml. nr 509/1920,

370/1927 och 171/1933), dels angående ordningen för gäldande av ogulden

köpeskilling vid upplåtelser av egnahemslägenheter från kronoegendomar

(Sv. förf.-saml. nr 176/1929 och 250/1932), och dels angående förräntning

och återbetalning av lån från Västerbottens och Norrbottens nybyggesoch

bostadsförbättringslånefond (Sv. förf.-saml. nr 250/1926) ävensom av

arbetarsmåbrukslån från arbetarsmåbrukslånefonden (Sv. förf.-saml. nr

331/1933).

Yttranden över egnahemsstyrelsens förslag.

Statskontoret har i sitt yttrande över egnahemsstyrelsens förslag förklarat,

att i och för sig syntes detsamma icke vara ägnat att ingiva några

större betänkligheter. Statskontoret hade emellertid, anföres vidare i yttrandet,

i annat sammanhang haft tillfälle att såsom sin mening framhålla,

att en räntesänkning för en fond säkerligen skulle medföra krav på liknande

åtgärder beträffande andra statens utlåningsfonder samt att en

generell sänkning av räntan icke borde genomföras annat än efter särskild

utredning. Senaste riksdag hade också givit uttryck åt en liknande uppfattning

och i anledning av inom densamma väckta motioner med hemställan

örn viss sänkning av räntan å lånen ur vattenkraftslånefonden

hos Kungl. Maj:t anhållit örn utredning rörande ändrade grunder för beräkningen

av räntan vid utlåning från statens utlåningsfonder, med hänsyn

tagen jämväl till möjligheterna för en räntesänkning. Den sålunda

begärda utredningen syntes därför böra avvaktas, innan man toge ställning

till frågan örn sänkning av de för egnahemslånen gällande räntesatserna,

så mycket mer som egnahemslåntagarna knappast kunde anses

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

i stort sett hava att kämpa med större svårigheter vid fullgörande av sina

betalningsskyldigheter än många av dem, som innehade lån från statens

övriga utlåningsfonder. Skulle emellertid förhållandena i fråga örn egnahemslåntagarna

anses särskilt tala för att omedelbara lättnader bereddes

dessa genom sänkning av egnahemslåneräntan, syntes de riktlinjer härför,

som av egnahemsstyrelsen framlagts, lämpligen kunna följas. Såsom

av styrelsens utredning framginge komme kostnaderna för statsverket på

grund av de genom räntesänkningen ökade ränteförlusterna att bliva högst

avsevärda, och denna ökning komme att betydligt stegras genom den alltmer

omfattande lånerörelse, som torde bliva en följd av nedsättningen i

låneräntan. För att begränsa dessa statens kostnader skulle kunna ifrågasättas,

att räntesänkningen tillämpades allenast beträffande lånets stående

del. En höjning av denna lånedel till 60 procent av den ursprungliga lånesumman

torde i så fall, vad beträffade 1920—1927 års lån, böra ifrågakomma.

En dylik sänkning av räntan å lånets stående del torde kunna

anses särskilt motiverad av att denna del av lånet utgjorde den till låntagaren

utlämnade primärkrediten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande förklarat, att fullmäktige,

som vid flera tillfällen uttalat sig i samma riktning som statskontoret

angående, ifrågasatta räntenedsättningar å utlåningsfonderna,

för sin del jämväl holle före, att resultatet av den av riksdagen begärda

utredningen, vars verkställande av Kungl. Maj:t uppdragits delvis åt

statskontoret och delvis åt fullmäktige, borde avvaktas, innan man skrede

till definitiv nedsättning av egnahemslåneräntan. Vidare hava fullmäktige

framhållit, att, därest med hänsyn till egnahemslånefondens särskilda karaktär

förhållandena skulle anses påkalla, att frågan örn definitiv nedsättning

av räntan å lån från fonden upptoges till avgörande oberoende

av nämnda utredning, egnahemsstyrelsens förslag, som beträffande räntesänkning

ej ginge så långt som nu gällande provisoriska bestämmelser,

syntes i och för sig ku’nna vara godtagbart ur de synpunkter, riksgäldskontoret

hade att bevaka. Till belysning härav anföra fullmäktige följande

uppgifter.

Enligt egnahemsstyrelsens uppgift beräknades utestående lånebelopp å

egnahemslånefonden den 31 december 1933 till 221.89 miljoner kronor, varå

statens ränteutgifter efter en räntefot av 4.38 procent, motsvarande den effektiva

medelräntefoten år 1932 för hela statsskulden, för år 1933 beräknades

uppgå till 9.72 miljoner kronor. Att märka vore emellertid, att av berörda

vid 1933 års utgång utestående lånebelopp endast omkring 190 miljoner

kronor kunde beräknas utgöra medel, upplånade av riksgäldskontoret, under

det att återstoden motsvarade i egnahemslånefonden investerat skattekapital.

Vid beräkning av förräntningskravet å statens lånefonder behövde

enligt vedertagen norm hänsyn tagas endast till den del av vederbörande

fond, som tillkommit genom lånemedel. Den räntefot, som uttryckte

förräntningskravet för statens samtliga lånemedelsplaceringar,

med undantag av statens järnvägar, uppginge för år 1933 till 4.55 procent.

Efter denna räntefot borde sålunda den beräknade lånemedelsandelen av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 42.

egnaliemslånefonden, omkring 190 miljoner kronor, för nämnda år lämna en

ränteavkastning, ej understigande 8.65 miljoner kronor. Såsom franninge

av den föreliggande utredningen, beräknades ränteavkastningen å egnahemslånen

enligt det av egnahemsstyrelsen förordade förslaget till räntenedsättning

komma att för år 1933 uppgå till omkring 8.96 miljoner kronor,

varigenom sålunda full täckning skulle erhållas för riksgäldskontorets enligt

ovan angivna grunder beräknade ränteutgifter för i egnahemslånefonden

ingående lånemedel. Då emellertid marginalen mellan erforderlig och

beräknad ränteavkastning endast vore obetydlig och i följd därav någon

förräntning av det i egnahemslånefonden innestående skattekapitalet ej

komme att äga rum, borde det ej ifrågakomma att nedsätta egnakemslåneräntorna

under vad styrelsen föreslagit, detta så mycket mindre som

statens ekonomiska uppoffringar för egnahemslånerörelsen ej vore begränsade

till vad som av skattemedel tillskötes till egnahemslånefonden, i det

att därjämte såsom förvaltningsbidrag till låneförmedlarna årligen utginge

ett betydande anslag av skattemedel.

Fullmäktige hava därefter anfört: Den vid förslagets genomförande uppkommande

betydande inkomstminskningen för staten bade givit statskontoret

anledning ifrågasätta begränsning av den föreslagna räntesänkningen

till att gälla endast egnahemslånens stående del. Enligt statskontorets

mening borde vid en sådan begränsning iakttagas, att den stående

låneandelen beträffande 1920—1927 års lån böjdes till 60 procent av den

ursprungliga lånesumman. Med anledning av statskontorets berörda uttalande

ville fullmäktige framhålla, att ett bifall till den sålunda föreslagna

begränsningen av räntesänkningen givetvis skulle vara ägnat att

avsevärt begränsa statsverkets förluster å egnahemslånerörelsen. Å andra

sidan kunde statskontorets förslag uppenbarligen icke medföra den lindring

i betalningsskyldigheten, som egnahemsstyrelsen funnit önskvärd, särskilt

beträffande 1920—1927 års låntagare, vilka torde vara mest i behov

av sådan lindring. Av viss betydelse vid ståndpunkttagandet till den nu

berörda frågan torde vara, att egnahemsstyrelsens förslag i högre grad

än statskontorets innebure en önskvärd förenkling .och enhetlighet i lånevillkoren.

Departements- Innan jag ingår på sakfrågan, vill jag omnämna, att den av statskonchefen.

toret och fullmäktige i riksgäldskontoret berörda utredningen angående

eventuella sänkningar av räntesatserna vid utlåning från statliga lånefonder

numera verkställts och att Kungl. Majit i 1934 års statsverksproposition,

utgifter för kapitalökning, framlagt på sagda utredning grundat

förslag örn nedsättning av räntan å lån från vissa fontler.

Frågan örn egnahemslåneräntans storlek och villkoren för lånens återbetalning

hava vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas bedömande.

Meningarna hava därvid varit delade örn vilken princip, som

vid bestämmandet av räntans storlek och lånevillkoren i övrigt borde vara

den avgörande. Såsom förut nämnts har å ena sidan — under framhållande

av egnahemsrörelsens stora sociala betydelse— gjorts gällande, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

staten borde ikläda sig ekonomiska uppoffringar för att möjliggöra en låg

ränta och fördelaktiga återbetalningsvillkor. Mot en dylik form av statssubvention

hava å andra sidan rests betänkligheter, därvid framhållits,

dels att så betydande uppoffringar, som de, varom här vore fråga, av

statsfinansiella skäl icke borde ifrågakomma, och dels att värdet av den

låga räntan för låntagarna vore tvivelaktigt, då fördelen därav till stor

del bomme jordsäljarna till godo i form av högre priser för jorden. Avgörandet

kan i stort sett sägas hava träffats sålunda, att staten, under

hänsynstagande till den sociala betydelsen av egnahemsverksamheten, åtagit

sig icke oväsentliga ekonomiska uppoffringar och utlämnat egnahemslån

mot en något lägre ränta än den staten själv får erlägga för upplånade

medel. Denna princip torde alltjämt böra vinna tillämpning.

Emellertid har den sänkning av räntan å statens upplånade medel, som

ågt rum sedan senaste definitiva beslut angående egnahemslåneräntan år

1927 fattades, medfört en förskjutning därhän, att egnahemslåneräntan beträffande

vissa lån numera t. o. m. överstiger räntan å statens upplånade

medel. I anslutning till egnahemsstyrelsens förslag anser jag mig böra tillstyrka

en sänkning av räntan å egnahemslån. Örn räntesänkningens omfattning

kunna emellertid meningarna vara delade. Ett återgående till

den före år 1920 gällande räntan, 3.6 procent, synes nu icke tillrådligt. Enligt

vad utredningen giver vid handen skulle ränteinkomsterna från egnahemslånefonden,

därest man räknade med nyssnämnda ränta av 3.6 procent,

för närvarande stanna vid omkring 7.99 miljoner kronor, under det

att statens ränteutgifter å för egnahemslånefonden upplånade medel, enligt

riksgäldskontorets uppgift uppgående till omkring 190 miljoner kronor,

efter den nu gällande medelräntefoten för den totala statsskulden,

4.55 procent, skulle uppgå till 8.65 miljoner kronor. En så stor sänkning av

egnahemslåneräntan skulle alltså redan nied nu gällande låga ränta å statens

upplånade medel medföra en betydande förlust för staten. Jag

har därför icke kunnat tillstyrka en återgång till den före år 1920 gällande

egnahemslåneräntan, utan får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

förorda den av egnahemsstyrelsen föreslagna räntesänkningen

samt de i samband därmed av styrelsen föreslagna ändringarna i

lånevillkoren. Denna räntesänkning innebär, i allt fall i förhållande till

nu gällande bestämmelser, en icke obetydlig sänkning av räntesatserna.

Sålunda förutsätter förslaget beträffande jordbrukslån en sänkning av

räntan efter amorteringstidens inträde från 4.5 till 4 procent och en nedsättning

av annuiteten å amorteringsdelen från 6.5 till 6 procent samt i

fråga om bostadslån en sänkning av räntan efter amorteringstidens inträde

från 5 till 4.5 procent och en nedsättning av annuiteten å amorteringsdelen

från 8 till 7 procent. Förslaget innebär för övrigt, att möjligheten

att under fem år bevilja anstånd med inbetalningen av de stående

delarna av egnahemslånen skall upphöra, och skola dessa i stället inbetalas

före utgången av juni månad året näst efter det, då sista inbetalnin
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 42.

gen av amorteringsdelen bort fullgöras. Genom denna anordning påskyndas

återflytandet till fonden av utlånade medel.

Den nu förordade räntesänkningen är ju av mindre omfattning än de

för åren 1932 och 1933 gällande provisoriska räntesänkningarna. Det

har därför ock ifrågasatts att, i avbidan på ett stabilare konjunkturläge,

fortsätta ännu någon tid med de provisoriska räntesänkningarna. Då

jag emellertid förordat en definitiv reglering av räntesatserna, har detta

skett, emedan jag ansett, att det för såväl låntagarna som låneförmedlarna

är av stor betydelse att erhålla för framtiden fastslagna och i möjligaste

mån enhetliga lånevillkor.

För att uppnå denna enhetlighet i lånevillkoren anser jag lika med

egnahemsstyrelsen, att de nu tillstyrkta lånevillkoren böra i möjligaste

mån tillämpas jämväl å tidigare beviljade lån. Å de före år 1920 utlämnade

lånen torde detta emellertid icke kunna komma i fråga, enär nämnda

lånevillkor äro för låntagarna ofördelaktigare än de för ifrågavarande

lån nu gällande. —-Vad åter angår de enligt 1919 års bestämmelser beviljade

lånen, skulle en tillämpning å dessa lån av de föreslagna räntesatserna

medföra en fördel för låntagarna. Räntan för denna lånegrupp skulle

nämligen därvid efter amorteringstidens inträde nedsättas beträffande

jordbrukslånen å den stående delen från 4.3 till 4 procent och å amorteringsdelen

från 4.75 till 4 procent samt beträffande bostadslån å den stående

delen från 4.75 till 4.5 procent och å amorteringsdelen likaledes från

4.75 till 4.5 procent. En tillämpning av de föreslagna bestämmelserna å

denna lånegrupp skulle ock medföra, att den stående delen av lånen höjdes

från 50 till 60 procent av totala lånesumman. Härigenom komme emellertid

omloppstiden för lånen att något minskas. Med tillämpning av

den av egnahemsstyrelsen föreslagna principen för omräkningen av lånens

stående delar och amorteringsdelar, komme minskningen av lånens

omloppstid att något variera, beroende på när lånen beviljats. Efter nu

gällande bestämmelser för ifrågavarande lånegrupp slutamorteras jordbrukslån

under 39:e året och bostadslån under 30:e året. Enligt de föreslagna

bestämmelserna skulle slutamorteringen äga rum för de äldsta

jordbrukslånen under 35:e året och för de yngsta under 34:e året samt

för de äldsta bostadslånen under 28:e året och för de yngsta under 29:e

året. — Vad slutligen beträffar lån, beviljade enligt 1927 års (d. v. s. nu

gällande) bestämmelser, skulle en tillämpning å dessa lån av de av mig

förordade reglerna medföra förut omförmälda, icke obetydliga räntesänkning.

Omloppstiden för dessa lån skulle genom de föreslagna bestämmelsernas

tillämpning komma att förlängas för jordbrukslån 2 år och för

bostadslån 3 år.

Övergången till de nya bestämmelserna för låntagare med lån, beviljade

efter år 1919, torde endast kunna ske frivilligt. I betraktande av den

minskning i ränteutgifterna, som de nya bestämmelserna erbjuda i förhållande

till de nu gällande, torde det vara att förvänta, att så gott som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

15

samtliga låntagare med lån efter år 1919 komma att önska de nya bestämmelsernas

tillämpning å sina lån.

I enlighet med vad jag sålunda tillstyrkt hava de i bilaga till detta protokoll

intagna bestämmelser i ämnet utformats. Förslaget torde böra

föreläggas riksdagen för godkännande. Beträffande de andra bestämmelser,

som enligt vad egnahemsstyrelsens utredning giver vid handen

beröras av förslaget, torde ändring i dessa av beskaffenhet att böra underställas

riksdagen erfordras allenast i fråga örn förordningen nr 176/1929

angående upplåtelser av kronojord. Jag kommer senare i dag att framlägga

förslag i sistberörda hänseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag nu, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna

allmänna grunderna för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten, vilka framgå av det såsom

bilaga till detta protokoll fogade förslag till ändrad

lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217).

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen

samt förordnar, att proposition i ämnet av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar*

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Johrs Thygesen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.

Bilaga.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 18 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående

allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

§ 18.

Mom. 1. Av —--belopp.

Mom. 2. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till

fullo gulden, vid statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån

för jordbrukslägenheten en annuitet av sex procent, och vid statslån,

som utlämnats till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, en

annuitet av sju procent. Därvid räknas såsom ränta i förra fallet fyra

procent och i senare fallet fyra och en halv procent, allt å oguldet kapitalbelopp

av amorteringsdelen. Amorteringsskyldigheten inträder, då

fråga är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för

jordbrukslägenheten med sjätte året efter utgången av det kalenderår,

för vilket lånet beviljats, samt, då fråga är örn statslån, som utlämnats

till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, med fjärde året

efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats. Intill dess

kapitalavbetalningen börjar, erlägges endast ränta efter fyra procent

örn året å statslånets hela belopp. Därefter erlägges, jämte annuiteten å

amorteringsdelen, ränta å statslånets stående del, intill dess jämväl denna

lånedel till fullo inbetalts, efter fyra procent örn året vid statslån,

som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheten

och efter fyra och en halv procent örn året vid statslån, som utlämnats

till beredande av egnahemslån för bostadslägenheter.

Mom. 3. Egnahemsstatslånets stående del kan, där ej sådant förhållande,

varom i § 19 sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas,

förrän amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låneförmedlaren

därvid sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående

delen vara gulden före utgången av juni månad året näst efter det, då

sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

Mom. 4. Ränta--- — utlämnade egnahemslån.

Mom. 5. Å ■---sker.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den 1 juli 1934 att gälla

för statslån, som därefter beviljas. De må ock tillämpas, räknat för tiden

från och med år 1934, beträffande statslån, som före sagda dag beviljats

för åren 1920—1934, under förutsättning att låneförmedlare medgiver

innehavare av egnahemslån från ifrågakommande statslån att förränta

och amortera egnahemslånet enligt samma bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 42.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående nedsättning av räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid Notviken oc s. 5 i texten
  2. SU 1934:81 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid Notviken och Ulriksdal jä a2 i texten
  3. Rskr. 1934:118 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående nedsättning av räntan å lån från egnahemslånefonden, jämte i ämnet väckta motioner. s. 3 i texten
  4. JoU 1934:40 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan å lån från egnahemslånefonden, jämte i s. 5 i texten
  5. JoU 1934:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan å lån från egnahemslånefonden, jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Visa alla 6