Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken, m. m

23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:5, Med förslag till lag om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken,

m. m.; given Stockholms slott den 15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken;

samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931

1 sami

(iSr :>.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 5.

F örslag

till

Lag

om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken skall upphöra att

gälla. Mål däri saken lämnats till framtiden må återupptagas allenast

i den ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av

mål däri den tilltalade frikänts.

2

Vad i lag eller författning är stadgat örn verkan därav att någon

ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft, beträffande 1 § dagen efter den då lagen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling

saint i övrigt den dag Konungen förordnar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 ock 7 §§ samt 8 § 2 mom. lagen den 17

oktober 1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen

den 24 juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats,

7 § genom lagen den 22 april 1927 (nr 113) oell 8 § 2 mom. genom lagen

den 6 juni 1924 (nr 209), skola, 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla

följande ändrade lydelse:

1 i

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av

domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för

snatteri till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras

talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning,

men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom

högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att

sådant fall är för handen, som i 1 § 4 punkten sägs, eller från tvångsarbete,

eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig

allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avses;
då

han avlidit, medan lian var intagen i allmän straffanstalt, eller

ock genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,

eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit;

samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid

sådan påföljd ådömts,

h) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest

han från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning,

dels när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända,

dels huruvida den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats

förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens

utgång för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol

förordnat, att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,

insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida den dömde blivit

från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant

fall, örn dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar

allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida

någon på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning

utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 5.

5

Utdrag av protokollet över iustitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

september 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,

Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet samt tillförordnade

cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen fråga örn viss ändring

i 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m. samt anför:

»Utslag varigenom domstol ingår i saklig prövning av brottmål behöver

enligt gällande rättegångsordning ej ovillkorligen vara friande eller fällande.

Enligt första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken kan nämligen

domstolen under vissa omständigheter i stället för att fria eller fälla

den tilltalade ''lämna saken till framtiden, då den kan uppenbar varda’.

Detta innebär, såsom i det följande skall närmare beröras, dels att åtalet

kan ånyo upptagas vid domstolen och dels vissa påföljder i medborgerligt

hänseende för den tilltalade.

Institutet ställande under framtiden sammanhänger nära med den i

1734 års lag rådande legala bevisteorien. Enligt de i 17 kap. rättegångsbalken

meddelade bevisreglerna utgöra två vittnen fullt bevis, däri de

sammanstämma, varemot ett vittne ej gäller för mer än halvt bevis.

Keglerna lia vidare ansetts innebära att — åtminstone i brottmål — indicier

ej kunna utgöra full bevisning. Då ej full bevisning förebragts

mot en tilltalad, äger domstolen i vissa fall förelägga honom värjemålsed.

Edgång kan dock ej i något fall förekomma, då den tilltalade är underkastad

påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller eljest eden icke kan

honom utan synnerlig våda för mened anförtros. Ej heller ma edgång

förekomma, då brottet är av grov beskaffenhet. I de fall då edgång

sålunda ej kan ifrågakomma må den tilltalade ''ej till saken fällas’. Med

anledning av detta i 17 kap. 29 § rättegångsbalken förekommande uttryck

samt visst uttryckssätt i 32 § samma kapitel förekommer någon gång

att domstolarna i sistnämnda fall låta det friande utslaget utmynna i en

förklaring att den tilltalade i brist av fulla bevis ej kan till saken fäl
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

las. Är fråga örn ''svårare brottmål’ öppnar dock lagen möjlighet att

då mer lin halv bevisning förebragts mot den tilltalade i stället för meddelande

av frikännande utslag ''lämna saken till framtiden’. Anledningen

härtill torde hava varit att, då domstolarna vid sin bevisprövning bundits

vid de legala reglerna, det ansetts otillfredsställande att i grövre

brottmål en tilltalad, mot vilken förekommit stark ehuru enligt nämnda

regler ej tillräcklig bevisning, skulle helt frikännas. De legala bevisreglerna

hava i praxis undergått genomgripande modifikationer. Bevisning

uteslutande genom indicier anses sålunda numera kunna bilda fullt

bevis jämväl i de grövsta brottmålen. Ej heller följas reglerna rörande

vittnesbevisets uppskattning. Då motbevisning förekommit har fri bevisprövning

ansetts tillåten och i följd härav ha nämnda regler förlorat sin

betydelse. Det förekommer emellertid alltjämt att domstolarna lämna

mål till framtiden, ehuru institutets tillämpning i praxis alltmer begränsats.

Ställande under framtiden anses endast kunna förekomma vid mycket

grova brott. Till belysande härav må nämnas, att mål örn förfalskning

enligt 12 kap. 4 § strafflagen ej ansetts böra lämnas till framtiden,

ehuru straffet efter sagda lagrum kan uppgå till straffarbete i fyra år.

(N.J.A. 1922: s. 1).

Att mål lämnas till framtiden innebär till en början, att målet när

som helst kan upptagas till fortsatt behandling vid den domstol som förut

handlagt målet. Rätten till dylikt återupptagande torde dock begränsas

av reglerna örn åtalspreskription. Att en sak, som lämnats till framtiden,

sålunda kan återupptagas är emellertid i och för sig ej särdeles

betydelsefullt, då rättskraften hos friande utslag i grövre brottmål icke

är orubblig. Sådana mål kunna nämligen i allmänhet enligt stadgandena

i 2—4 punkterna av i? kap. 32 § rättegångsbalken även efter laga

kraftvunnet frikännande utslag ånyo upptagas av hovrätt, örn nya bevis

förekomma.

Av större betydelse är, att ställande under framtiden för den anklagade

jämväl medför vissa menliga påföljder i medborgerligt hänseende. Bestämmelser

härom givas i olika lagar och förordningar. Dylika stadganden

avse i regel blott det fall att någon är ställd under framtiden

för brott som medför eller kan medföra den straffpåföljd, att han icke

må utöva allmän befattning, d. v. s. numera påföljd enligt 2 kap. 19 §

strafflagen. Sålunda kan den under framtiden ställde ej godkännas

såsom riksdagsman eller vara elektor vid val till första kammaren eller

suppleant för sådan (riksdagsordningen §§ 26 och 6), han får ej

väljas till landstingsman eller suppleant för landstingsman eller till ledamot

eller suppleant i landstings förvaltningsutskott (lagen den 20 juni

1924 örn landsting 6 och 41 §§), ej heller kan han vara ordförande eller

vice ordförande i kommunalstämma, ledamot av kommunalfullmäktige eller

ledamot eller suppleant i kommunalnämnd (lagen den 6 juni 1930 örn

kommunalstyrelse på landet 15, 32 och 47 §§), stadsfullmäktig (lagen den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

G juni 1930 örn kommunalstyrelse i stad 13 § och förordningen den 23 maj

1862 om kommunalstyrelse i Stockholm § 15), ordförande eller vice ordförande

i kyrkostämma, ledamot av kyrkofullmäktige, ledamot eller suppleant

i skolråd eller kyrkoråd (lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse

12, 29 och 44 §§ samt lagen samma dag örn församlingsstyrelse

3 Stockholm 8 §), ledamot eller suppleant av folkskolestyrelse (lagen den

6 juni 1930 örn skolstyrelse i vissa kommuner 8 §), ledamot eller suppleant

i fattigvårdsstyrelse (lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården 12 §), ledamot

eller suppleant av barnavårdsnämnd (lagen den 6 juni 1924 örn samhällets

barnavård 6 §), ledamot eller suppleant av hälsovårdsnämnd (hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 2 och 36 $§), ledamot eller ersättare i

byggnadsnämnd (byggnadsstadgan den 20 november 1931 10 och 99 §§),

ledamot eller suppleant av poliskollegium eller polisnämnd (lagen den 6

juni 1925 örn polisväsendet i riket 12 och 13 $$), medlem av beskattningsnämnd

(taxeringsförordningen den 28 september 1928 12 §), nämndeman

fl kap. 2 § rättegångsbalken), handelskunnig ledamot av rådhusrätt (lagen

den 20 juni 1905 örn särskild sammansättning av vissa rådhusrätter

vid behandling av handelsmål 3 §), ledamot eller ersättare i arbetsdomstolen

(lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol 5 §), ledamot eller suppleant

av försäkringsrådet eller arbetsrådet (lagen den 29 juni 1917 örn

försäkringsrådet 3 § och den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning 9 §),

överförmyndare (lagen örn förmynderskap 3 kap. 8 §), konkursförvaltare

fkonkurslagen 42 §), god man vid ackordsförhandling utan konkurs (lagen

örn ackordsförhandling utan konkurs 4 §), fullmäktig i riksbanken (lagen

den 12 maj 1897 för Sveriges Riksbank 30 §) m. m. Enligt riddarhusordningen

§ 9 får adelsman, som är ställd under framtiden för brott som

kan medföra sådan straffpåföljd som nyss sagts, ej deltaga i adelsmöte.

Har befattningshavare vid polisen blivit ställd under framtiden för brott,

som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må han enligt

polisreglementet den 26 september 1925 för riket 17 § avsättas från tjänsten.

Slutligen må nämnas, att i lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag

och enkla bolag, 27 och 52 §§, stadgas, att bolagsman i dylikt bolag, äger

påfordra, att bolaget träder i likvidation, örn annan bolagsman blivit för

brott ställd under framtiden. Uppgift angående utslag, varigenom någon

ställts under framtiden för brott, skall insändas till straffregistret

för att däri upptagas (lagen den 17 oktober 1900 om straffregister 1, 2

och 4 §§).

X detta sammanhang torde böra erinras örn att försäkringsbolagen i

villkoren för brandförsäkring pläga intaga bestämmelse att försäkringstagare,

som ställts under framtiden för att hava uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, icke är berättigad utfå

ersättning.

I samtliga de förslag till ombildning av vårt rättegångsväsen, som under

det senaste århundradet framkommit, har ifrågasatts borttagande av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds proposition nr 5.

institutet ställande under framtiden. Även i förslag till ändrad lagstiftning

örn bevisning utan samband med en allmän rättegångsreform

bär spörsmålet örn institutets avskaffande upptagits.

Lagkommittén samt äldre lagberedningen liava sålunda i sina år 1839.

respektive 1849 framlagda förslag till lagstiftning örn rättegången i

brottmål föreslagit den bestämmelse, att då tilltalad ej kunde fällas, han

skulle frikännas från åtalet, där ej värjemålsed kunde åläggas honom.

Lagkommittén anförde härom:

De särskilda slag av befrielsedomar, som dittills varit brukliga, hade

kommittén ej funnit skäl att bibehålla. Då man ej indelat bevisningen i

liel och halv, kunde man icke heller på en sådan indelning grunda något

domslut eller, antaga, ett därifrån hämtat ytterligare mellanmått av mer

än halvt bevis. Enligt den ackusatoriska rättegångsformen måste dessutom

parterna genom dom ordentligen skiljas åt och saken följaktligen avgöras

i det skick, vari den vid rannsakningens slut visade sig. Man

kunde således ej lämna den till framtiden d. v. s. låta den stå öppen för

nytt åtal när helst åklagarmakten eller enskild målsägande funne för gott

att det anställa. Den anklagade borde antingen frias eller fällas.

Enligt nya lagberedningens ar 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning skulle likaså bestämmelsen örn brottmåls

ställande på framtiden upphöra att gälla; utslag i brottmål skulle, där

prövning av åtalet ägde rum, innehålla bestämt utlåtande örn den tilltalades

brottslighet eller oskuld. X sina motiv anförde beredningen härom:

Med upphävande av den legala bevisteoriens regler örn fulla och halva

bevis fälle, ock bestämmelsen i 17 kap. 32 § rättegångsbalken att i visst

fall sak finge lämnas till framtiden, då den kunde varda uppenbar. I

stället, borde inskärpas att dom över tilltalad skulle bestämt utmärka

huruvida denne fälldes eller frikändes. Där domstolen med fri bevisprövning

ej kunde fälla den tilltalade, borde ej heller å honom liksom häftas

ett brännmärke genom domens ordalydelse tydande på misstankens fortvaro.

Nya lagberedningen avlämnade år 1890 förslag till lag örn bevisning

inför rätta, avseende att inom ramen för gällande rättegångsordning reformera

nämnda del av rättegångsförfarandet. Enligt förslaget skulle

upphävas bland annat första punkten av 32 § i 17 kap. rättegångsbalken.

Beredningen anförde rörande denna fråga:

Att stadgandet örn tilltalads ställande under framtiden icke kunde

kvarstå i sin nuvarande form, följde otvetydigt därav att begreppet

''halvt bevis’ genom den nya lagen skulle förlora sin betydelse. En omarbetning

av stadgandet skulle därför vara nödvändig, därest man ville

bibehålla den processuella anordning, varom det handlade. Beredningen

tvekade emellertid icke att såsom sin mening uttala, att nämnda anordning

icke förtjänade att bevaras. Den utgjorde en kvarleva av det äldre

inkvisitoriska brottmålsförfarandet med dess alltför ringa hänsyn till den

anklagades rätt. Även i tidigare förslag hade dess borttagande förordats.

Vid sadant förhållande hade beredningen, även örn för stadgandet

kunde finnas en form, som fullt lämpade sig efter den ändrade lagstiftningen

örn bevisning, ansett detsamma hellre böra redan nu ur lagell

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 5.

utmönstras. Att i allt fall vad de grövre brottmålen anginge ett befrielseutslag

icke utgjorde hinder för målets återupptagande, där nya skäl

och omständigheter mot den tilltalade förekomme, följde av de kvarstående

bestämmelserna i 32 §.

Lagberedningens förslag lades till grund för propositioner till 1893 och

1897 års riksdagar med förslag till lagstiftning i ämnet. Dessa propositioner

vunno dock ej riksdagens gillande.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års riksdag med förslag till vissa

ändringar i rättegångsbalken avseende nya regler örn bevisning och resning

föreslogs upphävande av 17 kap. 32 § rättegångsbalken. Ej heller

detta förslag blev av riksdagen godkänt.

Slutligen föreslog processkommissionen i sitt år 1926 avlämnade betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning, att dom i brottmål skulle

vara antingen friande eller fällande och att således i en ny rättegångsordning

icke skulle upptagas nu gällande regler, enligt vilka den tilltalade

finge förklaras i brist av fulla bevis ej kunna sakfällas eller en sak

finge lämnas till framtiden, då den kunde varda uppenbar.

Processkommissionen anförde härom:

De sist angivna domsluten vore kvarlevor från den inkvisitoriska processen

och den legala bevisteorien. Då domaren ägde att av egen myndighet

sätta i gång och fullfölja en undersökning mot någon för brott

misstänkt, framstode det såsom naturligt, att domaren också kunde avsluta

sin undersökning genom en förklaring, att han lämnade saken åt

framtiden, för att örn anledning yppades återupptaga undersökningen.

Lagens krav på ett visst mått av bevis för fällande dom föranledde också

behov av sådan möjlighet. Även den utgång av processen, som innefattade

att den tilltalade förklarades ej kunna fällas i brist av fulla bevis,,

grundade sig tydligen på den legala bevisteorien.

I en ackusatorisk straffprocess med fri bevisprövning borde de nu angivna

utvägarna för domstolen att skilja sig från målet ej stå öppna.

Det borde åligga domstolen att bestämt yttra sig över åtalet. Hade den

förebragta bevisningen ej ådagalagt den tilltalades skuld, borde han frikännas.

Hans motpart hade då ej lyckats fullgöra sin uppgift att övertyga

rätten, och den tilltalade hade ett berättigat anspråk, att domstolen

ej för framtiden fäste vid honom en misstanke, som ej kunde styrkas.

För möjligheten att, örn nya bevis komme i dagen, få frågan örn den tilltalades

skuld ånyo under prövning erfordrades ej denna anordning. Behovet

härav borde tillgodoses genom bestämmelserna om resning.

Vid 1933 års riksdag har i en inom andra kammaren väckt motion;

föreslagits att riksdagen skulle hos Kungl. Majit hemställa örn sådan

ändring av 17 kap. rättegångsbalken att bestämmelsen, att ett mål kunde

ställas på framtiden utan att den åtalade varken fälldes eller friades,

utginge ur rättegångsbalken. Första lagutskottet avstyrkte i utlåtande

nr 26 motionen, därvid utskottet anförde:

Ställande under framtiden vore grundat på de i 1734 års lag stadgade

legala bevisreglerna i brottmål. Dessa regler hade emellertid i praxis

alltmer fått vika för fri bevisprövning, och användningen av institutet

ställande under framtiden hade därmed blivit mera sällsynt. I en mo

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

deri! processordning med fullständigt fri bevisprövning torde institutet

icke hava någon uppgift att fylla. När riksdagen år 1931 vid behandling

av propositionen rörande huvudgrunderna för rättegångsreformen

uttalade sig för införande av fri bevisprövning i brottmål, finge riksdagen

därför också anses hava intagit den ståndpunkten, att ställande under

framtiden skulle avskaffas. Frågan vore sålunda nu endast, örn detta

borde ske utan avvaktan på den allmänna rättegångsreformen. Utskottet

kunde icke finna institutets avskaffande vara så betydelsefullt eller

trängande, att riksdagen nu borde framställa yrkande härom. Närmast

torde det ankomma på Kungl. Majits prövning, huruvida denna fråga

borde utbrytas till särskild behandling före processreformen. Det kunde

ju anses visst, att fullständiga förslag till ny rättegångsordning inom

kort komme att föreläggas riksdagen.

I en reservation av sex ledamöter av utskottet framhölls, att institutets

avskaffande vore så betydelsefullt och trängande, att riksdagen nu

borde framställa yrkande härom. I reservationen hemställdes därför att

riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

verkställa utredning örn upphävande av den i 17 kap. 32 § rättegångsbalken

åt domstol givna rätten att i brottmål lämna saken till framtiden

samt skyndsamt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren utskottets

hemställan, varemot andra kammaren anslöt sig till den i reservationen

uttalade meningen.

Frågan örn avskaffande av institutet ställande under framtiden kar

därefter upptagits till behandling inom justitiedepartementet, varest upprättats

en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag örn upphävande

i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken och lag örn ändring i vissa

delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, dels

ock ändrad lydelse av § 6 mom. 10 oell § 26 riksdagsordningen och kungörelse

angående ändrad lydelse av § 9 riddarhusordningen den 22 juni

1866. Samtliga utkast utom det sistnämnda torde såsom bilagor (C—E)

få fogas vid dagens protokoll.

Körande den ifrågasatta reformen har i promemorian anförts följande!

Institutet ställande under framtiden är en kvarleva från den tid då

den legala bevisteorien och reglerna angående den inkvisitoriska processen

voro allenahärskande i vår rätt. Uppenbart är också att institutet

icke väl överensstämmer med nutida rättsåskådning. I allmänhetens ögon

torde en dom, varigenom en tilltalad ställes under framtiden, innebära

att han stämplas som skyldig till brottet. Att en dylik stämpel åsättes en

tilltalad ehuru fällande bevisning ej kunnat åstadkommas mot honom,

måste för vår tid verka i hög grad stötande. Otillfredsställande är ock,

att ställande under framtiden därjämte kan medföra för den tilltalade

menliga påföljder i medborgerligt hänseende. Dessa påföljder äro till

och med så tillvida allvarligare än påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen

att någon tidsbegränsning icke finnes angiven för dem. Det kan i själva

verket ifrågasättas huruvida ej påföljderna bestå även sedan åtalsrätten

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Mi vi t preskriberad. Ett avskaffande av institutet måste med hänsyn till

vad nu anförts anses synnerligen angeläget. Någon anledning att låta

med frågans lösning anstå i avbidan å deli tillämnade allmänna rättegångsreformen

synes ej heller föreligga. Såsom förut nämnts sammanhänger

institutets uppkomst nära med de legala bevisregler som 1734 års

lag uppställde. Då domstolarna vid sin bevisprövning bundos vid legala

regler, ansågs det nämligen otillfredsställande att i grövre brottmål en

tilltalad, mot vilken förekommit ganska stark, ehuru enligt nämnda regler

ej tillräcklig bevisning, skulle helt frikännas. De legala bevisreglerna

ha dock väsentligen förlorat sin betydelse; även indicier tillerkännas

numera avgörande betydelse såsom bevismedel i brottmål. De skäl som

nr nu angivna synpunkt betingat institutets upptagande i lagen äro alltså

ej längre för handen. — Ej ens med hänsyn till möjligheten att återupptaga

ett mål mot en tilltalad för den händelse nya bevis framdeles

skulle yppa sig har institutet någon uppgift att fylla. På sätt i det föregående

anmärkts öppnar vår lag i detta hänseende en vidsträckt möjlighet

att även då rent frikännande dom meddelats få målet återupptaget.

Ett avskaffande av institutet ställande under framtiden låter sig ock

genomföra utan några mera omfattande lagändringar och kan ej i någon

mån verka föregripande på arbetet med den allmänna rättegångsreformen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synas alla skäl tala för

att nu gå i författning örn institutets avskaffande. En sådan reform

bör uppenbarligen hava den innebörd att därigenom jämväl undanröjas

påföljderna för dem som redan blivit ställda under framtiden.

Såsom förut nämnts förekommer med stöd av vissa uttryck i 17 kap.

*29 och 32 §§ rättegångsbalken en typ frikännande utslag, vilka utmynna

i förklaringen att den tilltalade i brist på fulla bevis ej kan till saken

fällas. Ej heller utslag av denna innebörd kunna anses överensstämma

nied den moderna principen att domstolen skall antingen fria eller fälla

en tilltalad. Det kan därför ifrågasättas, huruvida ej i samband med avskaffandet

av institutet ställande under framtiden även borde meddelas

ändrade eller nya bestämmelser i syfte att förhindra meddelande av utslag

av sagda innebörd. Då emellertid dylika utslag, vilka i praxis torde

förekomma alltmer sällan, icke medföra, någon påföljd i medborgerligt

hänseende och det dessutom från lagteknisk synpunkt erbjuder vissa svårigheter

att åstadkomma ändring i nämnda avseende, synes frågan härom

ej böra upptagas i detta sammanhang.

Vad slutligen angår det sätt på vilket den föreslagna reformen bör

genomföras synas i första hand bestämmelserna i första punkten av 32 §

i 17 kap. rättegångsbalken böra upphävas. Därutöver torde uttrycklig

bestämmelse böra meddelas därom att mål, som redan lämnats till framtiden,

må återupptagas allenast i den ordning och under de villkor som

gälla för återupptagande av mål däri den tilltalade frikänts. Såsom förut

nämnts förekomma i olika lagar och författningar stadganden angående

påföljd eller annan verkan av ställande under framtiden. Att vidtaga

ändring i varje lagrum eller författning, där sålunda ställande under

framtiden omnämnes, skulle emellertid innebära ett synnerligen vidlyftigt

arbete. Detta torde ock kunna undvikas därigenom att i samband

med upphävandet av nyssnämnda bestämmelse i 17 kap. 32 § rättegångsbalken

ett allmänt stadgande meddelas av innebörd att vad i lag eller

författning finnes stadgat örn verkan därav att någon ställts under framtiden

för brott skall upphöra att gälla. 1 den mån föreskrifter av nu

s. 12 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

12

avsedd art förekomma i grundlag eller författning av privilegienatur

måste dock dessa ändras. Sålunda torde ändring böra ske av §§ 6 och 26

i riksdagsordningen ävensom av § 9 i riddarhusordningen. Detta torde

dock ej höra föranleda uppskov med ikraftträdandet av lagändringarna

i övrigt, vilket synes böra ske omedelbart efter utfärdandet. Utöver nu

nämnda lagändringar torde jämväl lagen örn straffregister böra så tillvida

ändras att föreskriften att straffregistret skall innehålla uppgift å

dem som ställts under framtiden för brott och därmed sammanhängande

stadganden upphöra att gälla.

Över promemorian samt författningsutkasten har efter remiss utlåtande

avgivits av processlagberedningen, som uttalat sig i tillstyrkande

riktning. Beredningen har därvid anfört:

Såsom i promemorian framhållits sammanhängde institutet ställande

under framtiden med den legala bevisteorien och en rekvisitör isie anordning

av brottmålsprocessen. I en reformerad rättegångsordning, där rättegången

i brottmål vore anordnad enligt den ackusatoriska principen,

borde institutet såsom stridande mot den tilltalades partsställning uppenbarligen

icke bibehållas utan domstolen lia att bestämt yttra sig över

åtalet oell antingen fria eller fälla den tilltalade. De i rättegångsbalken

upptagna legala bevisreglerna hade genom praxis i väsentlig mån förlorat

sin betydelse, och förfarandet i brottmål, som tidigare företett starka

inkvisitoriska drag, hade särskilt i rättstillämpningen men även genom

lagstiftning allt mera utvecklats i ackusatorisk riktning. De processuella

förutsättningarna för institutets användning vore i följd härav icke i

samma mån som tidigare för handen, och något behov av dess bibehållande

torde ur processuell synpunkt icke längre föreligga. Tydligt vore

även att institutet icke stöde i god överensstämmelse med vår tids rättsåskådning.

Då en dom, varigenom den tilltalades sak ställdes under

framtiden, icke innebure, att han vore lagligen övertygad örn brottet,

kunde det ej anses riktigt att med en sådan dom förknippades för honom

menliga verkningar. Ej heller torde den användning, som institutet erhållit

inom försäkringsrätten, vara av den betydelse, att dess bibehållande

därav kunde anses motiverat. Ett avskaffande av nämnda institut

framstode därför såsom naturligt. Något hinder mot att utan avbidan

på den tillämnade allmänna rättegångsreformen genomföra en sådan

förändring syntes icke heller föreligga.

Förevarande institut sammanhängde emellertid nära med frågan örn

återupptagande av brottmål, vari den tilltalade frikänts. Vissa sådana

mål kunde enligt andra och tredje punkterna i 17 kap. 32 § rättegångsbalken

återupptagas till förnyad handläggning under förutsättning att

nya skäl och omständigheter förekomme. Återupptagandet skedde omedelbart

av hovrätt, som hade att avgöra målet. När mål, vari den tilltalade

ställts under framtiden, upptoges till förnyad handläggning, skedde

återupptagandet däremot vid den underrätt, som tidigare dömt i målet.

Örn nu institutet ställande under framtiden avskaffades, komme

beträffande återupptagande av mål, däri ställande under framtiden enligt

nu gällande lag ägt eller framdeles kunnat äga rum, stadgandena

i andra och tredje punkterna av 17 kap. 32 § rättegångsbalken att bli tilllämpliga.

Att mål sålunda återupptoges och i första instans handlades

av hovrätt syntes särskilt med nuvarande hovrättsförfarande mindre tillfredsställande.

Då dylikt återupptagande torde förekomma ytterst säl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lan, torde dock ur denna synpunkt någon betänklighet icke möta mot det

föreliggande förslaget.

Den ifrågasatta reformen innebure icke blott att möjligheten att ställa

mål under framtiden från och med den nya lagstiftningens ikraftträlande

bortfölle utan även att för dem, som blivit ställda under framtiden,

påföljderna härav skulle upphöra. För att detta syfte skulle fullständigt

nås krävdes — frånsett viss ändring i riddarhusordningen — såsom ock

förutsetts, vissa ändringar i § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.

Dessa ändringar kundo emellertid genomföras först efter nya val till

andra kammaren, under det att de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken

och straffregisterlagen vore avsedda att träda i kraft tidigare.

Förslaget vore på denna punkt icke fullt följdriktigt. För en under framtiden

ställd tilltalad bleve påföljderna nämligen tillsvidare i regel endast

delvis undanröjda. Så kunde den som ställts under framtiden för brott,

vilket kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, väljas till stadsfullmäktig

eller landstingsman men däremot ej till elektor vid val till

riksdagens första kammare eller till riksdagsman. Vidare finge framhållas,

att ehuru dom, varigenom tilltalad ställts under framtiden, sålunda

fortfarande skulle komma att utesluta honom från behörighet till vissa

förtroendeuppdrag, med den föreslagna ändringen i straffregisterlagen

möjlighet skulle saknas att rörande honom erhålla för sådant fall

avsett utdrag av straffregistret. Ville nian undvika dessa inkonsekvenser

utan att, såsom skedde vid lagstiftningen angående borttagande av

påföljden förlust av medborgerligt förtroende, låta med ikraftträdandet

av reformen i dess helhet anstå till dess ändringarna i riksdagsordningen

genomförts, återstode dock den utvägen att låta allenast stadgandet

örn upphävande av första punkten i 1 / kap. 32 § rättegångsbalken jämte

föreskriften örn återupptagande av mål, som tidigare lämnats till framtiden,

träda i kraft omedelbart, varemot ikraftträdandet av stadgandet

örn upphörandet av verkan av ställande under framtiden jämte övriga

bestämmelser finge ske först i samband med genomförandet av erforderliga

grundlagsändringar.

Vid behandlingen av den vid 1933 års riksdag väckta motionen örn avskaffande

av institutet ställande under framtiden uttalade första lagutskottet,

att det närmast syntes ankomma på Kungl. Maj:ts prövning

huruvida denna fråga borde utbrytas till särskild behandling före processreformen.

Den utredning som inom departementet verkställts rörande

ifrågavarande spörsmål lärer giva vid handen att sa utan olägenhet kan

ske. Processlagberedningen har även anslutit sig till denna uppfattning.

Vid sådant förhållande och då uppenbart är, att institutet ej står i god

överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning, synes mig angeläget att

förslag örn dess avskaffande snarast möjligt förelägges riksdagen. En reform

i ifrågavarande hänseende lärer, såsom i promemorian föreslagits,

böra innebära icke endast att möjligheten att ställa mål pa framtiden

borttages samt att mål. i vilka någon tidigare ställts under framtiden,

framdeles skola kunna upptagas endast under de villkor och i den ordning,

som gäller för mål, däri den tilltalade frikänts, ulan även att de

påföljder i medborgerligt hänseende av ställande under framtiden, som

D apart erne titschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stadgas i olika författningar, borttagas. I sistnämnda hänseende krävas

emellertid jämväl, frånsett viss ändring i riddarhusordningen, ändringar

av riksdagsordningen. Processlagberedningen har mot det remitterade

utkastet till lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken

erinrat, att det ej vore fullt följdriktigt att, såsom föreslagits i utkastet,

utan avbidan å genomförandet av ändringarna i riksdagsordningen upphäva

de bestämmelser örn verkan av ställande under framtiden som finnas

i andra författningar. Denna erinran synes böra beaktas. Det stadgande

som i nämnda hänseende föreslagits i utkastet torde därför böra

träda i kraft först å tid som Konungen förordnar. Liknande bestämmelse

synes böra meddelas rörande ikraftträdandet av lagen örn ändringar

i vissa delar av lagen örn straffregister. Därvid förutsättes, att förordnande

örn ikraftträdande meddelas först sedan grundlagsändringarna genomförts.

Sedan de sålunda förordade jämkningarna vidtagits i utkasten till ändring

i rättegångsbalken och i lagen örn straffregister, föreligga nu förslag

till lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken

m. m. samt lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister.»

Föredraganden uppläser härefter nämnda förslag av den lydelse bilagor

(A och B) till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

15

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. nillan

mellom förordnas som följer:

1 §.

Första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken skall upphöra att

gälla. Mål som lämnats till framtiden må återupptagas allenast i den

ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av mål däri

den tilltalade frikänts.

2 §.

Vad i lag eller författning är stadgat örn verkan därav att någon

ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft, 1 § omedelbart efter lagens utfärdande samt

2 § den dag Konungen förordnar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ samt 8 § 2 mom. lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen den

24 juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats, 7 §

genom lagen den 22 april 1927 (nr 113) och 8 § 2 mom. genom lagen den

6 juni 1924 (nr 209), skola, 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 $.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol

eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras

talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning,

anén i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom

högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att

sådant fall är för handen, som i 1 § 4 punkten sägs, eller från tvångsarbete,

eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig

allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock

genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,

meller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 *.

2 morn. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid

sådan påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest

han från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning,

dels när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända,

dels huruvida den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats

förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens

utgång för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat,

att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas

i allmän uppfostringsanstalt, huruvida den dömde blivit från dylik

anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant

fall, örn dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar

allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida

någon på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning

utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

■j

BlUaiif/ till riksdagens protokoll t(t:H

1 sami.

Nr t,.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Bilaga C.

Utkast till lag om upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken

skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet. Mål som före

lagens ikraftträdande lämnats till framtiden må återupptagas allenast i

den Ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av mål

däri den tilltalade frikänts. Vad i lag eller författning är stadgat örn

verkan därav att någon ställts under framtiden för brott skall upphöra

att gälla.

Bilaga D.

Utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister (nr 82 s. 1).

Härigenom förordnas, att 1 §, 7 § samt 8 § 2 mom. lagen den 17 oktober

1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen den 24

.juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats, 7 § genom

lagen den 22 april 1927 (nr 113) och 8 § 2 mom. genom lagen den

6 juni 1924 (nr 209), skola 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla följande

ändrade lydelse:

1 i

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av

domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri

till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras

talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

19

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom

högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att

sådant fall är för handen, som i 1 § 4 punkten sågs, eller från tvång8;

arbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig

allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avS6S

*

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock

genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,

eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

8 i

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning, .

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

ävensom, där så skett, , ... . ... ,,4

a) när oell av vilken domstol utslaget meddelats samt tor vilken tid.

sådan påföljd ådömts, . . ,,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest lian

från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig^ frigivning,

dels när detta skett och''när prövotiden utgår eller gått till ända, dels

huruvida den villkorligt medgivna friheten, återkallats eller förklarats

förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens utgång

för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat,

att den dömde skall, i stället för att undergå det ådöinda straffet insättas

i allmän uppfostringsanstalt, huruvida deli dömde blivit från dylik anstalt

utskriven, och i sådant fall, när detta skett, saint ^

c) huruvida av nåd meddelats befrielse fran straffpåföljden, och i sadan!

fall, örn dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar

allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon

på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning

utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Penna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 5.

Bilaga. E.

Utkast till ändrad lydelse av § 6 moni. 10 och § 26 riksdagsordningen.

§ 6.

10. Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger

rösträtt.

Elektor kan ej vara:

den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;

den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas elier

eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning

eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd

till straffpåföljd, varom sist förmäles;

den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för valbarhet

till elektor.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

e) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller

eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva "allmän befattning

eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd

till straffpåföljd, varom sist förmäles;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan;

e) den som blivit förvunnen att hava vid riksdagsmannaval med penningar

eller gåvor sökt värva röster, eller emot vedergällning avgivit sin

röst, eller genom våld eller hot stört valfriheten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 15 november

1933.

Närvarande:

justitieråden Alexandeson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan.

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

29 september 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m.;

samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av expeditionschefen i justitiedepartementet, hovrättsrådet Gunnar

Dahlman.

Justitierådet Grefberg lämnade förslagen utan annan anmärkning än

att han, som fann sig icke kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen

därom att 1 § i förslaget till lag örn upphävande i viss del av 17 kap.

32 § rättegångsbalken m. m. skulle träda i kraft omedelbart efter lagens

utfärdande, hemställde om sådan ändring i berörda bestämmelse, att ikraftträdandet

icke komme att äga rum förrän efter utfärdandet förflutit viss

kortare tid inom vilken domstolarna kunde antagas hava fått kännedom

om lagen.

Lagrådets övriga ledamöter instämde häri så till vida som de förordade

bestämmelse, att lagen i vad dess 1 § angår förklaras träda i kraft först

dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad uppgift, utkommit från

trycket i Svensk författningssamling, samt i övrigt lämnade förslagen utan

erinran.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Kungl. Majds proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Schlyter, lagrådets den 15 november 1933 avgivna utlåtande över de

den 29 september 1933 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken

m. m.; samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister.

Föredraganden anför:

»Mot de remitterade lagförslagen har i lagrådet framställts erinran

endast beträffande den i förslaget till lag örn upphävande i viss del av

17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m. intagna bestämmelsen örn lagens trädande

i kraft. Enligt sagda bestämmelse skulle lagen träda i kraft,

1 § omedelbart efter lagens utfärdande samt 2 § den dag Konungen förordnade.

Lagrådets flesta ledamöter hava förordat, att lagen i vad dess

1 § anginge skulle förklaras träda i kraft först dagen efter den då lagen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

En ledamot av lagrådet har hemställt örn sådan ändring

i berörda bestämmelse att ikraftträdandet av 1 § icke komme att äga

rum förrän efter utfärdandet förflutit viss kortare tid inom vilken domstolarna

kunde antagas hava fått kännedom örn lagen. Jag anser mig

kunna ansluta mig till den mening lagrådets flesta ledamöter uttalat,

i enlighet varmed ifrågavarande bestämmelse således ändrats. Vidare

har en redaktionell jämkning vidtagits i 1 $ samma lagförslag, varjämte

förslagets överskrift givits följande lydelse: Lag örn upphävande av 17

kap. 32 § första punkten rättegångsbalken.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen, det först anmälda

med däri nu vidtagna ändringar, måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2S

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till nästkommande års riksdag skall

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. KU 1934:1 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 1 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1934:20 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. s. 7 i texten
  3. 1LU 1934:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till lag om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken m. m. s. 1 i texten