Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

1934-01-26 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:66, Med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 66.

1

Nr 66.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag

till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr

302) örn vissa av landsting eller kommun drivna

sjukhus; given Stockholms slott den 26 januari 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus.

GUSTAF.

Gustav Möller

Bihang till riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 66.

2138 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 66.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,

av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till eftenäittelse för vederbörande direktioner

och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sjukhus- och anstaltspersonal.

Framställningar i ämnet m. m.

I en den 8 december 1932 till socialdepartementet inkommen skrivelse hava

3,298 medlemmar av svenska sjukhuspersonalförbundet, anställda vid lasarett,

sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor, varå sjukhuslagen och sjukhusstadgan

äro tillämpliga, vid kommunala anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa,

vid enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varå den förutnämnda kungörelsen

den 22 juni 1928 är tillämplig, samt vid epidemisjukhus och vårdanstalter

för kroniskt eller obotligt sjuka, anhållit, att sådana förändringar i

gällande lagar på området måtte vidtagas, att åt ifrågavarande personal tillerkändes

rätt att med arbetsgivaren genom för viss tid gällande kollektiva avtal

överenskomma örn grunderna för personalens anställning, såsom avlöning, arbetstid,

semesterrätt och dylikt. I skrivelsen hava framhållits vissa olägenheter,

som för sjukhuspersonalen vore förhanden genom bestämmelserna i gällande

sjukhuslagstiftning och vilka skulle undanröjas, örn personalen erhölle förutnämnda

rätt att träffa kollektivavtal.

Vidare har svenska kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 16 januari

1933 bland annat anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som lämpligen

kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning förefintliga

hindren för slutande av kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal.

Erågan om möjligheten att ingå kollektivavtal för sjukhuspersonal har

varit föremål för regeringsrättens prövning.

Den 6 september 1930 bemyndigade Västernorrlands läns landsting sitt förvaltningsutskott

att utöva landstingets befogenhet med avseende å förhandlingars

förande och slutande av avtal med personalens vid landstingets sjukvårdsinrättningar

organisationer, i den utsträckning förhållandena påkallade.

Sedan nämnda beslut dragits under regeringsrättens prövning, upphävde vege
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 66.

ringsrätten den 14 april 1931 klandrade beslutet, enär landstinget icke ägt befogenhet

att bemyndiga förvaltningsutskottet att med bindande verkan sluta

avtal angående personalens vid landstingets sjukvårdsinrättningar anställningsvillkor

(se regeringsrättens årsbok ref. 26/1931).

Den 3 september 1930 uppdrog Stockholms läns landsting åt sitt förvaltningsutskott

att förhandla med länets sjukvårdspersonals förening om ingående

av kollektivavtal mellan landstinget och de personalgrupper, som tillhörde

nämnda förening, samt att till 1931 års landsting inkomma med förslag till

dylikt avtal.

Sedan förvaltningsutskottet i anledning av det sålunda erhållna uppdraget

genom utsedda ombud förhandlat med ombud för ifrågavarande personalgruppers

huvudorganisation, svenska kommunalarbetareförbundet, hade ombuden

enats örn förslag till kollektivavtal mellan landstinget, arbetsgivare, och

nämnda förbund, förening av arbetare, örn villkor, som skulle lända till efterrättelse

för anställning av ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal

vid länets inrättningar, och om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivaren och

arbetarna. Förslaget ifråga innehöll en fullständig reglering av personalens

arbetsförhållanden och upptog bland annat bestämmelser örn antagande och entledigande

av befattningshavare, örn befattningshavares skyldigheter, örn semester

och tjänstledighet samt örn arbetstid och avlöning.

Den 10 september 1931 beslöt landstinget dels godkänna förslaget till kollektivavtal,

dels bemyndiga förvaltningsutskottet att ingå kollektivavtal enligt

förslaget, med rätt för förvaltningsutskottet att efter överenskommelse med

arbetarparten i avtalet införa tilläggsbestämmelse av innehåll, att avtalet icke

skulle verka rubbning i de bestämmelser, som i allmän lag eller författning

funnes givna i ämne, som i avtalet behandlades, ävensom att i övrigt vidtaga

de ändringar av mindre betydelse, som kunde befinnas lämpliga.

över landstingets beslut anfördes besvär av åtskilliga personer med yrkande,

att beslutet måtte undanröjas. I besvären framhöllo klagandena bland annat, att

den anförda tilläggsbestämmelsen av innehåll, att avtalet icke skulle verka rubbning

i de bestämmelser, som i allmän lag och författning funnes givna i ämne,

som i avtalet avhandlades, icke kunde verka därhän, att ett i sig olagligt

avtal därigenom gjordes lagligt. Därjämte vore att märka, att nämnda bemyndigande

likasom ock bemyndigandet till förvaltningsutskottet att även i

övrigt vidtaga de ändringar av mindre betydelse, som kunde finnas lämpliga,

innebure, att landstinget överläte till förvaltningsutskottet att i avsedda delar

utöva landstingets befogenhet och beslutanderätt angående ifrågavarande personals

anställningsvillkor, vilket lagligen icke kunde ske.

Vid föredragning av ärendet den 1 mars 1932 (se regeringsrättens årsbok

ref. 14/1932) prövade regeringsrätten, enär i det upprättade förslaget till kollektivavtal

intagits bestämmelser rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten

icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, och landstinget

således genom avtalets godkännande, oavsett det därvid gjorda förbehållet,

överskridit sin befogenhet, lagligt upphäva landstingets överklagade

beslut.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis proposition nr 66.

Utredning om den kollektiva avtalsformens

användning beträffande

ifrågavarande personal m. m.

Städernas sjukhus.

Sedan Kungl. Majit den 31 oktober 1930 fastställt viss ändring i instruktionen

för Stochholms stads löneavtalsnämnd så att nämnden bland annat erhållit

som åliggande att, där vederbörande förvaltningsmyndighet så beslutade,

å stadens vägnar handlägga och avgöra ärenden rörande arbets- och lönevillkor

för sjuksköterskebiträden, arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal vid stadens

sjukhus och fattigvårdsinrättningar samt övriga liknande anstalter, dock

ej i fråga örn personal, upptagen på stadens lönestat, eller i fråga örn ämne,

varom stadsfullmäktige förbehållit sig att besluta, upptog löneavtalsnämnden

förhandlingar med Stockholms kommunalarbetares samorganisation angående

bestämmelser, avsedda att tillämpas för arbets-, köks-, tvätt- och städerskepersonal

vid stadens sjukhus. Vid förhandlingarna överlämnades från staden till

sam organisationens representanter ett förslag till allmänna bestämmelser och

specialbestämmelser angående arbets- och löneförhållanden för personalen ifråga,

varvid samtidigt meddelades, att man komme att anmoda stadsjuristen att

undersöka, huruvida förslaget i något avseende vore stridande mot gällande

lagar och förordningar. Stadsjuristen, docenten Halvar G. Sundberg, avlät en

promemoria angående förslaget, vari han bland annat anförde, att följande däri

ingående bestämmelser icke lagligen kunde intagas i ett kollektivavtal, nämligen
i

förslaget till allmänna bestämmelser: arbetares antagande; arbetsledning

och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist behandlad,

rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för vinnande

av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden än de

ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares avskedande;

arbetstid och vissa ledigheter; övertidsarbete i den mån bestämmelserna

ej avsåge ersättning för sådant arbete; tvister i vad bestämmelserna

härom stadgade förbud mot strejk, lockout, blockad eller bojkott under avtalets

giltighetstid;

i förslaget till specialbestämmelser: arbetstid och innebörden av samma uttryck;

tjänstgöringens förläggning samt raster; ledighet.

Av de bestämmelser, som sålunda enligt stadsjuristens mening icke lagligen

kunde intagas i ett avtal, ansåg stadsjuristen så gott som samtliga kunna intagas

i ett av sjukhusmyndigheten ensidigt utfärdat reglemente eller dylikt.

Slutligen vore enligt stadsjuristens förmenande uttrycket arbetare vilseledande

på ifrågavarande personal, som enligt 25 kap. strafflagen vore att anse såsom

tjänstemän.

Med anledning av stadsjuristens promemoria fastställde hälsovårdsnämnden

den 21 februari 1931 ett reglemente för ifrågavarande personal, vari till huvudsaklig

del ingingo de förut angivna bestämmelserna, vilka icke ansetts kunna

intagas i ett kollektivavtal. Ur allmänna och specialbestämmelser uteslötos de

bestämmelser, vilka inflöto i reglementet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 66.

överenskommelse träffades därefter den 2 mars 1931 mellan löneavtalsnämnden

och arbetarparten om förslag till kollektivavtal, innefattande allmänna

och specialbestämmelser. Sedan stadsfullmäktige beviljat erforderligt tilläggsanslag

för genomförande av avtalet, trädde detsamma i kraft med tillämpning

från och med den 1 januari 1931.

Det förutnämnda av hälsovårdsnämnden ensidigt utfärdade reglementet,

vilket också kan av hälsovårdsnämnden ensidigt ändras, innefattar föreskrifter

angående

anställande, avskedande, arbetstidens längd och förläggning, raster, semesters

förläggning, ledigheter samt de klagoinstanser, som finnas för befattningshavare,

vilken förmenar sig hava grundad anledning till klagomål.

I avtalets allmänna bestämmelser finnas föreskrifter angående

föreningsrätt och påkallande av undersökning för vinnande av rättelse, om

befattningshavare icke anser sig hava erhållit i avtalet avsedda förmåner; längden

av den arbetstid befattningshavare utan övertidsersättning är skyldig tjänstgöra;

innebörden av och ersättning för övertidsarbete; fordringar för erhållande

av i specialbestämmelserna angiven avlöning; nedsättning eller förhöjning av

densamma i vissa fall; villkoren för erhållande av semester och längden av

densamma; ersättning vid olycksfall i arbete för kommunens räkning; ersättning

vid sjukdom eller olycksfall utom arbetet; förfarandet vid tvister rörande

tolkning eller tillämpning av avtalet samt slutligen vad i de till avtalet anslutande

specialbestämmelserna må bliva föremål för behandling.

I de till avtalet anslutande specialbestämmelserna finnas föreskrifter angående
avlöningens

storlek i respektive avlöningsgrupper; befattningshavarnas placering

i avlöningsgrupper; villkoren och tidpunkten för erhållande av ålderstillägg;

den arbetstid befattningshavarna äro skyldiga fullgöra för erhållande av

angiven ersättning; ersättning för utfört övertidsarbete; omfattningen av och

ersättningen för av staden tillhandahållna naturaförmåner ävensom befattningshavares

skyldighet att utnyttja desamma; omfattningen av rätten till fria

tjänstekläder.

Såsom framgår av stadsjuristens utredning hava bestämmelser om arbetstidens

längd ej ansetts kunna intagas i kollektivavtalet. Men därigenom att i avtalets

specialbestämmelser intagits föreskrifter dels om längden av den arbetstid, som

befattningshavarna äro skyldiga att tjänstgöra för erhållande av i avtalet angiven

ersättning, dels och örn ersättning för arbete utöver denna tid har reellt

sett genom kollektivavtalet ett avgörande inflytande kunnat vinnas å arbetstidens

längd. I detta sammanhang må dock nämnas, att genomförandet av detta

kollektivavtal icke föranledde någon minskning av den för respektive befattningshavare

fastställda, sedan år 1928 gällande arbetstiden.

Stockholms kommunalarbetares samorganisation hemställde sedermera i

skrivelse till styrelsen för Stockholms stads sjukhus den 26 mars 1931 örn

upptagande av förhandlingar för slutande av kollektivavtal även för shöterskebiträden

och med dem jämställda vid stadens sjukhus. Även för denna personal

tillstyrkte sjukhusstyrelsen träffande av avtal och hälsovårdsnämnden anhöll

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

i

lios löneavtalsnämnden om förhandlingars upptagande i detta syfte med personalorganisationen.

När förhandlingarna slutförts, hade överenskommelse

träffats om ett avtal för ifrågavarande personal, vilket var i huvudsaklig överensstämmelse

med det för ekonomipersonalen gällande avtalet. Avtalet, som

trädde i kraft den 1 januari 1932, omfattar baderske- och sköterskebiträden.

Med anledning av avtalet vidtogos vissa kompletteringar i det förut omnämnda

av hälsovårdsnämnden den 24 februari 1931 utfärdade reglementet så att detsamma

blev gällande även för sistnämnda personal.

För sköterskebiträden företogs till följd av avtalet en viss mindre sänkning

av den sedan år 1928 gällande arbetstiden; för baderskebiträden skedde däremot

ej någon reduktion.

Båda avtalen voro gällande till och med den 31 december 1932, men giltighetstiden

för desamma har förlängts.

Enligt avtalens allmänna bestämmelser skola tvister rörande tolkning eller

tillämpning av avtalen behandlas på sätt i särskilda förhandlingsregler mellan

svenska städernas förhandlingsorganisation å ena sidan samt svenska kommunalarbetareförbundet

å andra sidan är stadgat. I dessa förhandlingsregler föreskrives,

att tvist, som under förhandlingsreglernas giltighetstid uppkommer

mellan kommun, som anslutit sig till svenska städernas förhandlingsorganisation,

och svenska kommunalarbetareförbundet eller dess avdelningar rörande

till förbundet anslutna arbetare, i vad det gäller tolkning eller tillämpning av

bestående avtal, under inga förhållanden får föranleda strejk, lockout, blockad

eller bojkott av vad slag det vara må utan skall behandlas på sätt i förhandlingsreglerna

stadgas.

Örn vid uppkommen tvist överenskommelse vid förhandlingar icke kan nås

vare sig mellan högste arbetschefen och svenska kommunalarbetareförbundets

avdelning på platsen eller vederbörande kommunala myndighet och kommunalarbetareförbundet

skall, därest endera parten önskar fullfölja ärendet, anmälan

göras till lokal skiljenämnd. Likaså kail vardera parten överklaga sådan skiljenämnds

utslag hos den för behandling och avgörande av hithörande frågor utsedda

riksnämnden.

I övrigt finnas för sjukhus drivna av städer, som ej deltaga i landsting,

kollektivavtal — utom för lasarettet i Hälsingborg, beträffande vilket gälla

samma bestämmelser som för Malmöhus läns landstings sjukvårdsinrättningar,

till vilka bestämmelser jag återkommer i redogörelsen för landstingssjukhusen

— för Malmö stads sjukhus samt Jörns Selg grens sanatorium i Gävle. Dessa

kollektivavtal reglera personalens samtliga arbetsförhållanden. Beträffande

kollektivavtalet för Malmö stads sjukhus, det s. k. sjukhusavtalet, må nämnas,

att detsamma även omfattar arbets- och försörjningsinrättningen i staden samt

stadens uppfostringshem vid Håkanstorp. Avtalet utgör en del av det allmänna

kommunalarbetareavtalet i Malmö, vars förhandlingsregler sålunda äga tilllämpning,

och avtalets allmänna bestämmelser utgöras från och med år 1932

av de sedan år 1930 gällande allmänna bestämmelserna i kommunala kollektivavtal.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 66.

Landsting 88) uTch lisen.

Yad angår landstingssjukkusen finnas kollektivavtal vid Lunds, Hälsingborgs,

Landskrona, Trallebergs, Ystads och Hörby lasarett samt Orupssanatoriet

i Malmöhus län, vid Värmlands läns landstings sjukvårdsinrättningar, vid

epidemisjukhuset i Kiruna samt vid Stockholms läns landstings sjukvårdsanstalter.

Kollektivavtalet vid Malmöhus läns landstings sjukhus, som ursprungligen

avsåg allenast Lunds lasarett, daterar sig från år 1922. Det nu

gällande avtalet har oförändrat förlängts år från år sedan 1926. I Värmlands

län infördes kollektivavtal vid Karlstads lasarett år 1926 och vid Arvika sanatorium

år 1928. Från och med år 1932 omfattar avtalet, förutom nu nämnda

anstalter, jämväl lasaretten i Filipstad, Torsby och Årjäng, sjukvårdsinrättningarna

i Säffle och Kristinehamn samt killebergs sinnesslöanstalt. Kollektivavtalet

i Stockholms län trädde i kraft den 1 januari 1933. Mellan de sålunda

förefintliga avtalen föreligger den skillnaden, att, medan avtalen i Malmöhus

och Värmlands län reglera personalens samtliga arbetsförhållanden, tager kollektivavtalet

i Stockholms län liksom det i Stockholms stad sikte uteslutande

på de rent ekonomiska förhållandena. I såväl Malmöhus som Värmlands län

finnas förutom kollektivavtal särskilda förhandlingsordningar, som närmare

reglera formerna för avtals ingående m. m. För Malmöhus läns landstingsområde

gällande förhandlingsordning och kollektivavtal äga jämväl tillämpning

å personalen vid lasarettet i Hälsingborg, vilket är gemensamt för staden

och länet. Förhandlingsordningarna för Malmöhus och Värmlands län förete

väsentliga likheter och äro i åtskilliga delar likalydande.

Förhandlingsordningen i Malmöhus län, som är ingången mellan Malmöhus

läns landstings lönenämnd och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd

å ena sidan samt Malmöhus länsavdelning av svenska sjukhuspersonalförbundet

å andra sidan, innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

I frågor rörande anställning och avlöning ävensom rörande andra angelägenheter,

som enligt överenskommelse mellan vederbörande organisationer äro avsedda

att regleras genom kollektivavtal, sker underhandling mellan Malmöhus

läns landstings lönenämnd och Hälsingborgs stads arbets- och löneavtalsnämnd

samt befullmäktigade ombud för svenska sjukhuspersonalförbundet, respektive

Malmöhus länsavdelning av detsamma eller för annan därmed jämställd organisation.

Underhandlingarna ledas av en inom den sammansatta lönenämnden utsedd

ordförande. Leda de förda underhandlingarna till enighet mellan lönenämnden

och personalombuden, föres det sålunda uppgjorda förslaget till kollektivavtal

fram till landstinget för avgörande. Uppnås åter vid förhandlingarna

ingen enighet, skall icke blott lönenämndens utan även personalombudens

förslag bringas till landstingets kännedom, varvid samtidigt även förslag

skall bifogas örn de åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för den ytterligare

prövningen av tvistefrågorna i och för vinnande av enighet. Då, efter landstingets

fattade beslut, kollektivavtal ingås mellan lönenämnden, å landstingets

vägnar, och Malmöhusavdelningen av svenska sjukhuspersonalförbundet, må

dylikt kollektivavtal icke mot endera partens vilja fastställas för längre giltighetstid

än ett år, och skall uppsägningstiden så bestämmas, att, därest uppsäg
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 9

ning av avtalet sker, god tid finnes att företaga underhandlingar om förnyande

av avtalet före landstingets nästa ordinarie sammanträde.

Tvist, som under förhandlingsordningens giltighetstid kan uppkomma mellan

lönenämnden eller de enskilda sjukhusdirektionerna å ena och svenska sjukhuspersonalförbundet,

dess Malmöhusavdelning eller dennas medlemmar å andra

sidan, får, evad det gäller tolkning eller tillämpning av bestående avtal eller

upprättande av nytt avtal, icke föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott.

Tvist, som under ett avtals giltighetstid gäller tolkningen eller tillämpningen

av avtalet, hänskjutes snarast möjligt eller senast inom 2 veckor för samråd

till sammansatta lönenämnden och personalombuden. Vinnes vid detta samråd

enighet, är tvisten härigenom avgjord. Vinnes åter icke enighet, hänskjutes

tvistefrågan omedelbart till centrala skiljenämnden1), vars beslut i frågan skall

vara för parterna avgörande.

Uppsäges icke avtal av någondera parten, anses detsamma utan ändring förnyat

för ett år. Sker uppsägning, skall denna för att vara giltig åtföljas av

förslag till nytt avtal.

Sammansatta lönenämnden ansvarar för att vederbörande sjukhusdirektioner

och dem underlydande arbetsbefäl ställa sig de i avtalet ingående bestämmelserna

och de vid tvist örn dessa bestämmelser fattade besluten till efterrättelse.

Likaså äger svenska sjukhuspersonalförbundet enahanda ansvarighet beträffande

dess Malmöhusavdelning och dennas medlemmar.

Kostnader, som föranledas av ärendes behandling enligt förhandlingsordningen

och äro att anse såsom gemensamma, gäldas med hälften av vardera

parten, övriga kostnader gäldas av den part, genom vars åtgöranden kostnaden

föranletts.

Förhandlingsordningen gäller för ett kalenderår och därefter år för år, för

så vitt den icke uppsäges. Uppsägning skall vara verkställd den 1 föregående

april.

Kollektivavtalet innehåller dels allmänna bestämmelser dels specialbestämmelser

dels ock bestämmelser örn avtalets giltighetstid.

Be allmänna bestämmelserna innehålla föreskrifter örn avtalsform (antagning),

arbetets ledning, föreningsrätt, uppsägning av de personliga arbetsavtalen,

arbetstid, övertidsersättning, fritid, ersättning vid sjukdom, befordran,

bostad, avlöning och semester.

Specialbestämmelserna äro olika för de olika sjukhus, som omfattas av

kollektivavtalet, och innehålla föreskrifter örn arbetstidens fördelning, fritid,

avlöning, arbetskläder samt vilka som äro undantagna från avtalet.

Bestämmelserna om avtalets giltighetstid innehålla, att avtalet äger giltighet

från den 1 november 1926 till den 1 november 1927 och att uppsägning av avtalet

skall vara verkställd sex månader före avtalstidens utgång, eljest är

avtalet förlängt med ett år i sänder. Uppsägning skall ske skriftligen hos lönenämnden

och skall för att vara giltig åtföljas av förslag till nytt avtal.

T detta sammanhang må omnämnas, att enligt kollektivavtalets föreskrifter

om uppsägning av de personliga arbetsavtalen gäller för städerskor samt köks
-

'') Numera upptagas dylika frågor av arbetsdomstolen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 66.

och tvättpersonalen utom sömmerskor en ömsesidig uppsägningstid av en

månad före den avtalade tjänstetidens slut, den 1 maj eller den 1 november,

för B-sköterskor och baderskor av tre månader och för all övrig personal av en

månad. Sker ej uppsägning å fastställd tid anses avtalet förnyat: beträffande

städerskor samt köks- och tvättpersonal utom sömmerskor för ytterligare sex

månader, beträffande B-sköterskor och baderskor för ytterligare tre månader

och för övrig personal tillsvidare månad efter månad. Någon massuppsägning

får enligt kollektivavtalet icke å någondera sidan ske. Därest giltig anledning

kan anföras, är dock personalen berättigad till kortare uppsägningstid än som

i kollektivavtalet stadgats, varom överenskommelse må träffas i varje särskilt

fall.

Förutom förhandlingsordning och kollektivavtal finnes inom länet av landstinget

antaget anställnings- och avlöning sreglemente.

Då förhandlingsordningen ifråga godkändes av 1926 års landsting, vilket

samtidigt uppdrog åt förvaltningsutskottet att handhava den uppgift, som

föreslagits för den tilltänkta lönenämnden, uttalades i det utskottsutlåtande,

som låg till grund för landstingets nämnda beslut, bland annat följande angående

sjukhusdirektionens legala befogenheter:

Utskottet ville i första liand framhålla, att den tilltänkta organisationen

icke finge otjänligt ingripa i direktionernas rätt att handhava och avgöra de

ärenden, som folie inom varje direktions förvaltningsområde. Den tilltänkta

lönenämnden borde hava befattning med frågor angående anställning, avlöning,

avsked m. m. endast vid de tillfällen, då förslag förelåge örn avslutande av

kollektivavtal, och hithörande frågor sålunda foges under principiell debatt.

Däremot bleve det alltjämt helt och hållet direktionernas sak att, på grundvalen

av slutet kollektivavtal och i övrigt gällande bestämmelser i det av landstinget

antagna anställnings- och avlöningsreglementet, avgöra ärenden angående den

vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen. Vidare ville utskottet framhålla,

att då förhandling fördes inför lönenämnden angående kollektivavtal,

vederbörande direktions medbestämmanderätt borde tillgodoses därigenom att

direktionen ständigt representerades av utsedda delegerade och att, då dylik

förhandling gällde mera än en sjukvårdsinrättning, förhandlingen samtidigt

berörde de olika inrättningarna och sålunda delegerade för dessa närvore.

I Värmlands län hava kollektivavtalen tillkommit efter förhandlingar mellan

landstingets lönenämnd, vederbörande läkare och delegerade från anstalternas

direktioner, å ena sidan, samt ombud för sjukhuspersonalförbundet, å andra

sidan. Avtalen hava sedermera godkänts av förvaltningsutskottet men i allmänhet

undertecknats av vederbörande anstalts direktion.

I två län, Södermanlands och Örebro, där vederbörande landsting ansett, att

ingående av kollektivavtal med sjukhuspersonalen icke vore förenligt med gällande

sjukhuslagstiftning, har man i båda länen på likartat sätt, utan kollektivavtalets

form, sökt att i sakligt hänseende tillmötesgå personalorganisationernas

önskemål med avseende å förhandlingsrätt, antagning, avsked, föreningsrätt och

arbetstid m. m.

Sålunda har Södermanlands läns landstings förvaltningsutskotts sjukvårdsavdelning

fastställt vissa bestämmelser, som skola tillämpas vid behandlingen

av frågor rörande avlönings- och andra förmåner till den vid landstingets sjuk
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition nr 66.

vårdsinrättningar anställda personalen. Av dessa bestämmelser framgår, att

svenska sjukhuspersonalförbundets avdelning inom länet äger att hos sjukvårdsavdelningen

dels göra framställningar rörande avlönings- och andra förmåner

till den vid sjukvårdsinrättningarna anställda personalen, dels anhålla

örn prövning av beslut, vilket fattats av sjukhusdirektion eller styrelse rörande

personalens tjänsteförhållanden, örn förbundet icke är tillfreds med beslutet,

dels närvara vid sådant ärendes behandling inom sjukvårdsavdelningen genom

ombud, som äga deltaga i överläggningen och framlägga förslag. Sjukvårdsavdelningen

har därjämte åtagit sig att i god tid lämna förbundet meddelande,

när fråga av förut nämnd beskaffenhet skall av sjukvårdsavdelningen behandlas.

Vidare skall av förbundet eller dess ombud gjort förslag rörande personalens

avlönings- och andra förmåner, som icke vinner sjukvårdsavdelningens gillande,

ändock av sjukvårdsavdelningen föreläggas landstinget, om förbundet eller dess

ombud göra skriftlig framställning därom. Kostnaden för personalombuds närvaro

vid sammanträde för behandlingen av förut omförmälda ärenden gäldas av

landstinget i de fall, då förbundet anmodats av sjukvårdsavdelningen att sända

ombud.

Beträffande rätten att hos sjukvårdsavdelningen anhålla om prövning av

beslut, vilket fattats av sjukhusdirektion, må nämnas, att direktionerna gått

med på att, örn personalförbundet så önskar, låta anstå med sitt slutliga ståndpunktstagande

i frågor rörande personalens tjänsteförhållanden, till dess personalförbundet

hunnit underställa frågan förvaltningsutskottets prövning och

dess yttrande avgivits. Genom denna anordning avses att icke göra något intrång

i direktionens beslutanderätt jämlikt sjukhusstadgan men avvaktar direktionen,

när så av personalförbundet begäres, förvaltningsutskottets deklaration

i saken, innan direktionen fattar definitivt beslut.

Såsom ett led i systemet hava därjämte samtliga direktioner vid Södermanlands

läns landstings sjukvårdsinrättningar på sjukvårdsavdelningens förslag

fastställt vissa gemensamma bestämmelser rörande personalens tjänsteförhållanden

m. m., innehållande föreskrifter om antagning, entledigande, arbetets

ledning, föreningsrätt, uppsägning, befordran, arbetstid, övertidsersättning, arbetets

fördelning och fritid. I de fall, då sjukhuslagstiftningen innehåller bestämmelser

i nu nämnda hänseenden, upptaga de av direktionerna fastställda

föreskrifterna endast en hänvisning till sjukhuslagstiftningens bestämmelser.

Batt för personalen till förhandling med landstinget (förvaltningsutskottet)

i anställnings- och lönefrågor förefinnes även i Kopparbergs och Gävleborgs

län och regleras närmare genom särskilda förhandlingsordningar. Därjämte

innehålla de av dessa landsting fastställda avlöningsreglementena bestämmelser

örn anställning, entledigande, semester, avlöning, arbetstid m. m. Dylika av

landstingen antagna reglementen finnas jämväl i de flesta övriga län. Även i

några av dessa län (Östergötlands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus m. fl.) har

personalen viss förhandlingsrätt, i det att i instruktionerna för respektive lönenämnder

inryckts bestämmelser örn att befattningshavarna eller deras organisationer

äga rätt att genom ombud närvara vid lönenämndens sammanträden,

då där behandlas ärenden, som beröra befattningshavarna i allmänhet eller någon

viss grupp, och därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

För de examinerade sköterskorna förekomma inga kollektivavtal eller förhandlingsordningar,

och önskemål örn införande av sådana synas icke hava framförts

från denna grupp av befattningshavare.

Vissa vårdanstalter•

Utom vid sjukvårdsanstalterna förefinnas, enligt de till socialstyrelsen insända

kollektivavtalen, dylika avtal för följande vårdanstalter, Ystads stads

ålderdomshem, Gävle stads fattigvårdsanstalter, Ängsgårdens fattigvårdsanstalt,

Kristianstads vårdanstalter, Eskilstuna stads ålderdomshem, Kristinehamns

stads fattigvårdspersonal, Karlstads stads fattigvårdsanstalt samt Kiruna

barnhem och ålderdomshem.

I ärendet avgivna yttranden.

över sjukhuspersonalförbundets och kommunalarbetareförbundets framställningar

hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

efter hörande av styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och

styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen, styrelsen för svenska landstingsförbundet,

styrelsen för svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg

och Gävle samt förvaltningsutskotten i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Stadsfullmäktige i Malmö samt förvaltningsutskotten i Stockholms, Jönköpings,

Kristianstads och Västernorrlands län hava förklarat sig icke komma

att avgiva yttrande i ärendet.

Yttranden av förvaltningsutskott

och stadsfullmäktige.

Av de landsting och städer, som ingått fullständiga kollektivavtal med sjukhuspersonalen,

hava följande synpunkter framförts.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att det förfarande

med förhandlingsordning, kollektivavtal samt anställnings- och avlöningsreglemente,

som vunnit tillämpning inom landstingsområdet, hade visat sig

medföra fördelar främst därutinnan, att det skapat enhetlighet på ett område,

där sådan vore av största betydelse. Tillämpningen hade skett utan några slitningar

vare sig i förhållandet mellan direktionerna och förvaltningsutskottet eller

i förhållandet mellan sjukhuspersonalen och de myndigheter, som representerade

arbetsgivaresidan. Endast i ett fall hade uppkommen tvistefråga dragits

under arbetsdomstolens prövning; och hade tidigare centrala skiljenämnden i

ett fall haft att handlägga dylik fråga. Enligt utskottets mening läte sig sjukvårdens

speciella krav väl förena med en sådan reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och löneförhållanden, som genomförts inom landstingsområdet, och ville

utskottet därför förorda, att en utredning komme till stånd i det syfte, som

angåves i framställningarna.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg, vars arbets- och löneavtalsnämnd erhållit

stadsfullmäktiges uppdrag att å fullmäktiges vägnar avgiva yttrande i ärendet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

13

hava framhållit, att under den tid, som förflutit efter kollektivavtalets ingående

(år 1926), hade det visat sig, att avtalet verkat gott, och hade nämnden

ej annat än goda erfarenheter från denna tid. Slitningar mellan arbetsbefäl och

de anställda behövde ej förekomma, enär varje tolkning av avtalet skedde av

den gemensamma lönenämnden. På grund av de erfarenheter, som sålunda

gjorts, ansåge nämnden det vara en lämplig form att genom kollektivavtal

handlägga ärenden rörande personalens anställnings- och lönevillkor. Nämnden

tillstyrkte därför bifall till framställningarna.

Värmlands låns landstings förvaltningsutshott har anfört, att det alltid

framstått för utskottet som en given fördel, att så vitt möjligt likformiga arbetsoch

löneförhållanden vore rådande vid landstingets olika anstalter. De skiljaktigheter,

som i någon mån förefunnes de olika anstalterna emellan, borde

under medverkan av representanter för de lokala förvaltningarna prövas och

jämkas av en myndighet, som hade överblick över förhållandena inom hela

landstingsområdet. I annat fall löpte man risken, att dessa olikheter bestämdes

av mer eller mindre personligt färgade uppfattningar och motiv. I detta senare

fall gåves lätt anledning till klagomål och slitningar mellan arbetstagare och

arbetsgivare och de olika anstalterna emellan. Den erfarenhet, som utskottet

hade av kollektivavtalets verkningar under de rätt många år det varit gällande

inom landstingsområdet, vore, att under denna tid ordning och reda rått i förhållandet

mellan personalen och de överordnade myndigheterna och att klagomål

och slitningar dem emellan varit så gott som okända. Utskottet ville i detta

sammanhang framhålla, att i den förhandlingsordning, som under nämnda tid

gällt mellan de avtalsslutande parterna, vore, liksom i förhandlingsordningen

för Malmöhus län, intagen en bestämmelse därom, att tvist mellan parterna,

evad det gällde tolkning eller tillämpning av gällande avtal eller upprättande

av nytt avtal, icke finge föranleda strejk, lockout, blockad eller bojkott.

Med den allmänna inställning till kollektivavtalet, som landstinget och dess

förvaltningsutskott intagit, vore det naturligt, att utskottet ej hade något att

erinra mot sådana ändringar i sjukhuslagstiftningen, som kunde anses erforderliga

för att åvägabringa full klarhet beträffande rätten att mellan sjukhusberedningen

och personalen sluta kollektivavtal och överenskomma örn förhandlingsordning.

Mot utskottets yttrande har avvikande mening uttalats av en dess ledamot,

som ansett, att kollektivavtal endast borde få träffas rörande personalens ekonomiska

förhållanden.

Stadsfullmäktige i Gävle hava erinrat örn att fullmäktige den 27 april 1925,

med anledning av en då föreliggande framställning, förklarat sig icke hava

något i princip att erinra mot kollektivavtal för personalen vid fattigvårdens

anstalter och Jonas Selggrens sanatorium, för vilka anstalter kollektivavtal fortfarande

gällde. Dylikt avtal hade däremot icke kommit till stånd beträffande

personalen vid stadens barnbördshus. Enligt stadsfullmäktiges mening kunde

tvekan råda, huruvida den kollektiva avtalsformen lämpligen borde ifrågakomma

för personalen vid alla sjukhus. I detta avseende erinrades om att beläggningen

vore synnerligen ojämn på vissa sjukhus, såsom epidemisjukhus och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 66.

barnbördshus; på en del andra sjukhus vore antalet vårdplatser mycket ringa,

exempelvis på kroniska vårdanstalter. Enligt fullmäktiges uppfattning borde

därför en utredning i ämnet komma till stånd. Vid en dylik utredning borde

särskild uppmärksamhet ägnas förhållandena vid sjukhus som de nyss nämnda,

enär personalens arbetsförhållanden helt naturligt måste röna en stark inverkan

dels av beläggningsfrekvensen å ett sjukhus dels ock av dess storleksordning.

Utöver de förut angivna förvaltningsutskotten och stadsfullmäktige hava

följande yttrat sig i tillstyrkande riktning eller förordat utredning i det syfte,

som med framställningarna avsåges.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har förklarat sig icke hava

något att erinra mot de föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

En minoritet inom förvaltningsutskottet har ansett det lämpligt, att på sätt

inom länet skett anstalts- och sjukhuspersonalen bereddes möjlighet att genom

sina organisationer förhandla med sina arbetsgivare örn avlöningsvillkor och

arbetsförhållanden, för vilken anordning möjlighet torde föreligga redan med

gällande lagstiftning. Yad förslagen att genom lagändringar underlätta möjligheterna

för slutande av kollektivavtal anginge, syntes skäl för en viss tvekan

föreligga. Särskilt borde beaktas nödvändigheten av att icke landstingets rätt

att besluta över sina utgifter kringskures genom avtal, som skulle träffas av

anstaltsdirektioner eller delegerade. För den händelse kollektivavtalsformen

skulle komma i tillämpning för den i landstingens tjänst anställda personalen,

borde rätten att godkänna eller förkasta avtal alltid förbehållas landstinget.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att rätten för

befattningshavarna till förhandlingsordning och slutande av kollektivavtal borde

icke minst ur principiell utan även ur praktisk synpunkt uttryckligen erkännas.

Utskottet har därför till alla delar förordat i framställningarna begärda lagstiftningsåtgärder.

En minoritet inom förvaltningsutskottet har ansett de föreslagna lagändringarna

onödiga och att de i vissa fall kunde bliva till skada för disciplinen inom

sjukvårdsanstalterna.

Stadsfullmäktige i Norrköping hava ej velat motsätta sig bifall till framställningarna,

men endast under förutsättning att den nya lagstiftningen hölles

inom sådana gränser och till sitt innehåll bleve sådan, att full garanti skapades

för en ändamålsenlig och god sjuk- och anstaltsvård.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att det enligt

utskottets mening funnes visst fog för de gjorda framställningarna. Med

nuvarande lagstiftning på området kunde nämligen konflikter uppkomma mellan

den anslagsbeviljande huvudmannen och vederbörande direktioner, liksom

ock ojämnheter kunde uppstå i lönehänseende mellan i övrigt likartade befattningar

genom olikartade beslut av olika men kanske å samma ort befintliga

direktioner. För att förhindra detta hade landstinget år 1931 beslutat att inom

landstingsområdet tillämpa ungefär samma förfaringssätt som praktiserades i

Malmöhus län, fastän man icke gått in för kollektivavtal. Det vore givetvis

fördelaktigt, därest gällande författningar medgåve en smidig anpassning till

utvecklingen och beredde den beslutande och anslagsgivande myndigheten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 66.

15

landstinget, största rörelsefrihet beträffande den personal, som funnes hos myndigheten

eller dess underlydande organ anställd, såvitt detta kunde ske utan

större olägenheter, eller att åtminstone full vetorätt vore förbehållen landstingen

i hithörande ärenden. Någon ändring av gällande landstingslag i syfte

att bereda förvaltningsutskotten större möjlighet att på förvaltningsområdet

ingripa som beslutande myndighet; syntes förvaltningsutskottet icke böra ske,

utan torde den utvidgade befogenheten gentemot de särskilda direktionerna

och styrelserna, som i framställningarna avsåges, böra begränsas till landstingen

själva. På grund av det anförda ansåge sig förvaltningsutskottet böra tillstyrka

en utredning rörande erforderlig omarbetning av nuvarande författningar beträffande

anstalts- och sjukhusvården i riket, eventuellt förslag till nya sådana,

så att däri medgåves vederbörande huvudmän att efter direktioners och styrelsers

hörande i varje särskilt fall fatta beslut rörande vid sjukvårdsinrättningar

och andra anstalter anställd personals anställnings- och löneförhållanden i den

del beslutanderätten nu kunde anses tillkomma direktioner eller styrelser. Häri

torde böra innefattas, örn så av huvudmannen ansåges lämpligt, träffande av

kollektivavtal med personalen eller vissa grupper av densamma.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att de

främsta besvärligheterna för ett landsting att tillämpa kollektivavtalsprincipen

mötte, då det gällde att utöva landstingets beslutanderätt i dylika frågor. Landstinget

fastställde nämligen avlöningen för personalen, och torde avlöningen numera

inom samtliga landsting vara reglerad genom av landstingen antagna avlöningsreglementen.

Att landstingen skulle helt avstå från denna dem tillkommande

rätt och delegera densamma förbehållslöst till ett underordnat organ,

exempelvis förvaltningsutskottet eller en lönenämnd, torde hava sina vanskligheter.

En sådan ordning vore förvaltningsutskottet därför icke benäget att utan

vidare förorda. Återstode då att, såsom nu skedde inom Södermanlands län, inskränka

det underordnade organets uppgift till att förhandla med personalorganisationerna

och förbereda samt framlägga förslag till landstinget, under

det att landstinget självt utövade beslutanderätten för arbetsgivarepartens vidkommande.

En sådan ordning vore ju fullt tänkbar även vid ingående av

kollektivavtal, men man finge icke förbise de praktiska olägenheter som därmed

följde. Landstinget med sina i regel endast en gång örn året förekommande

sammanträden torde knappast kunna anses som väl skickat att fullgöra en

arbetsgivareparts uppgifter i den ordning och av den karaktär, som ett tilllämpande

av kollektivavtalsprincipen krävde. Ett årslångt uppskov med avslutande

av avtal vid förkastande av eller jämkning i ett framlagt förslag skulle

förvisso medföra betydande olägenheter. Anmärkas kunde, att samma olägenheter

redan råddö vid behandling av liknande frågor, i vilka landstinget nu

utövade beslutanderätt. Härvid borde dock märkas, att förhållandena måste

bliva väsentligt annorlunda, örn, såsom vid behandling av ett förslag till antagande

av kollektivavtal, det hela kunde falla samman, därest icke fortsatta

förhandlingar snarast bomme till stånd och dess resultat kunde för den beslutande

myndigheten framläggas. Dessutom ville utskottet påpeka, att det vid*

tillämpning av kollektivavtalsprincipen vore av betydelse, att samtlig personal,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 66.

som av avtalet berördes, vore fackligt organiserad oell detta helst i en organisation,

vilket åtminstone ännu icke vore förhållandet med landstingsinstitutionernas

personal. Att överlåta åt varje sjukhusdirektion att som fristående institution

avsluta kollektivavtal, däri innefattande jämväl lönefrågor, torde icke

kunna ifrågakomma bland annat av det skälet, att likformighet borde i görligaste

grad råda inom sjukvårdens område såväl som vid övriga ett landstings

institutioner, där ofta motsvarighet funnes till viss befattning inom sjukvården.

Yad utskottet emellertid ur personalens egen synpunkt funne viktigare än

möjligheten att ingå kollektivavtal vore, att personalen genom bestämmelser i

sjukhusstadgan tillförsäkrades förhandlingsrätt rörande såväl lönefrågor som

andra frågor av intresse för densamma, samt att förvaltningsutskottet erhölle

tillbörligt inflytande vid ordnandet av mellanhavanden mellan anstaltsledningen

och personalen. Landstinget hade för sin del redan berett personalen sådan

rätt. Vidare vore det en brist i sjukhusstadgan att det i vissa fall vore omöjligt

för personalen att vinna rättelse i överordnads beslut. En dylik allmän besvärsrätt

borde fastslås i sjukhus stadgan. Örn personalen funne sig hava anledning

till klagan över någon styresmannens åtgärd, borde den sålunda förslagsvis äga

rätt att klaga hos direktionen och, örn den icke åtnöjdes med dennas beslut,

underställa ärendet sjukhusberedningens eventuellt högre myndighets prövning.

Antingen kollektivavtal komme till stånd eller ej, borde sådan besvärsrätt införas

rörande intressetvister.

Utskottet vore icke principiell motståndare till kollektivavtal för ifrågavarande

personal, men torde vad utskottet anfört giva vid handen, att frågan örn

sådant avtal vore ett spörsmål av mera invecklad och vansklig natur än vad

det vid första påseende kunde förefalla. Utskottet ville därför tillstyrka, att

en utredning i ärendet företoges, men samtidigt framhålla dels vikten av att

sjukvårdens krav på anpassning rörande respektive tjänsters fullgörande tillgodosåges

och tryggades, dels det önskvärda i att det noggrant omprövades,

huruvida icke personalens intressen kunde tillfredsställande tillgodoses på andra

vägar än genom ingående av kollektivavtal.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava i sitt yttrande framhållit, att från stadens

sida intet vore att erinra mot att en allsidig och förutsättningslös utredning

verkställdes beträffande i framställningarna avsedda spörsmål. Utredningen

borde jämväl omfatta frågan örn de former, under vilka eventuella tvister mellan

kommunen och de anställda, med hänsyn till vikten av verksamhetens kontinuerliga

gång, lämpligen borde lösas.

Vissa stadsfullmäktige och förvaltningsutskott hava icke intagit bestämd

ståndpunkt till framställningarna eller avstyrkt desamma men föreslagit vidtagandet

av åtgärder i framställningarnas syfte.

Stadsf ullmäktige i Stockholm hava som eget utlåtande hänvisat till i ärendet

avgivna yttranden av stadsjuristen och av direktionen för stadens sjukhus.1)

Sjukhusdirektionens yttrande innehåller en redogörelse för de anordningar,

som vidtagits med avseende å kollektivavtal vid stadens sjukhus samt upplys- *)

*) Stadsjuristens yttrande är tryckt i stadskollegiets utlåtanden oell memorial för år

1933, nr 88, sid. 424—425.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 66.

liing om att under den tid kollektivavtal varit gällande vid sjukhusen vid uppkomna

meningsskiljaktigheter mellan parterna överenskommelse kunnat träffas

utan att frågorna behövt hänskjutas till skiljenämnd.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att länets sjukvårdsuppgift

till huvudsaklig del mot ersättning enligt kontrakt ombesörjdes

av universitetets sjukhus, akademiska sjukhuset i Uppsala, under det att landstinget

endast dreve ett antal smärre sjukvårds- och andra anstalter, för vilka

kollektivavtal knappast kunde ifrågakomma. Då landstinget således i ringa utsträckning

berördes av frågan örn kollektivavtal för sjukhuspersonalen, har förvaltningsutskottet

inskränkt sig att framhålla vissa synpunkter, huvudsakligen

framhävande de svårigheter, som vore förenade med en lagstiftning av åsyftat

slag.

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott har avstyrkt framställningarna

i vad desamma avsåge införande av kollektivavtal. Förvaltningsutskottet

har emellertid — örn nu gällande lagstiftning icke kunde anses medgiva landstingen,

dess förvaltningsutskott eller sjukhusberedning att direkt och utan medverkan

av direktionerna förhandla med sjukvårdsinrättningarnas befattningshavare

eller genom antagande av gemensamt lönereglemente enhetligt reglera

deras anställnings- och semesterförhållanden m. m., något som måste anses

önskvärt för att en likformig behandling av sjukvårdspersonalens anställningsfrågor

m. m. inom ett landstingsområde skulle kunna genomföras — förordat

sådan ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att berörda befogenheter tillerkändes

landstingen.

Inom förvaltningsutskottet hava fyra dess ledamöter reserverat sig beträffande

utskottets uttalande i fråga örn kollektivavtal.

Förvaltningsutskotten i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, örebro, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län hava avstyrkt framställningarna.

Flertalet av de avstyrkande förvaltningsutskotten hava framhållit, att något

behov av arbetsförhållandenas reglering genom kollektivavtal ej yppat sig. En

del hava därvid hänvisat till inom länet gällande avlöningsreglementen och förhandlingsordningar

m. m., för vilka i det föregående lämnats en kortfattad redogörelse

och vilka på ett tillfredsställande sätt ansetts reglera förevarande spörsmål.

— Omkring hälften av de avstyrkande förvaltningsutskotten hava hävdat,

att kollektivavtalet ej vore lämpligt med hänsyn till sjukvårdsarbetets art.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott har i detta sammanhang påpekat,

att erfarenheten av kollektivavtalen från Stockholm bestyrkt detta. —

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott slutligen har befarat ökade utgifter

för landstingen.

Inom de avstyrkande förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra samt i Gotlands,

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län

hava skiljaktiga meningar uttalats till förmån för bifall till de gjorda framställningarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 66.

2188 83 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Yttranden av enskilda sammanslutningar.

Av de enskilda sammanslutningarna, till vilkas yttranden jag nu övergår,

har landstingsförbundet hemställt örn lagändring i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i sjukhuspersonalförbundets och kommunalarbetareförbundets

framställningar föreslagits; och har landstingsförbundet till stöd härför anfört

i huvudsak följande.

Med nuvarande lagbestämmelser vore det svårt för att icke säga omöjligt

att åt ett landsting och dess förvaltningsutskott inrymma något inflytande vid

gestaltandet av sjukhuspersonalens anställningsvillkor, utom i vad avsåge rent

ekonomiska förhållanden. Ett dylikt inflytande måste emellertid anses i högsta

grad önskvärt, för att en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde

av sjukhuspersonalens anställningsfrågor skulle kunna genomföras.

Vad speciellt anginge den av personalförbunden närmast påtalade frågan örn

kollektivavtal för sjukhuspersonal, finge till en början framhållas, att frågan

gällde, örn det kunde anses tillfyllest att i förevarande fall äga möjlighet att

genom kollektivavtal reglera allenast de ekonomiska förhållandena, eller örn

förutsättningar borde skapas för att, såsom vanligen vore fallet, jämväl övriga

anställningsfrågor skulle kunna regleras kollektivavtalsvägen. Vid bedömandet

av detta spörsmål influerades vederbörande vanligen av den mening de hyste

örn lämpligheten av förhandlingsförfarande och kollektivavtal för sjukvårdspersonal.

Att meningarna härom vore mycket delade framginge redan av det

skiftande sätt, på vilket landstingen sökt lösa hithörande frågor. På en del håll

ansåges sålunda såväl kollektivavtal som förhandlingsrätt för sjukhuspersonal

obehövliga eller rent av direkt skadliga. På andra håll hade man visserligen

ställt sig avvisande mot kollektivavtal men infört eller ställt sig förstående till

förhandlingsförfarande eller andra system, varigenom personalen bereddes visst

inflytande vid gestaltandet av sina anställningsvillkor. På en del håll slutligen

ansåges, att kollektivavtal för sjukhuspersonal vore lämpliga, och man ville

därvid helst giva avtalen den omfattning, dylika avtal hade på andra områden.

Styrelsen ansåge sig sakna anledning att göra något uttalande, huruvida i fråga

örn sjukhusarbetet den kollektiva avtalsformen vore den lämpliga. För sjukhuspersonalen

torde väl dylik avtalsform ej utgöra något självändamål utan

endast vara ett medel för vinnande av ökat inflytande och större säkerhet i

anställningshänseende. Av exempel från Södermanlands och örebro län, där

det s. k. Södermanlandssystemet tillämpades, samt från vissa andra län, såsom

Kopparbergs och Gävleborgs, där ett utvecklat förhandlingsförfarande vore

genomfört, torde med tydlighet framgå, att sjukhuspersonalen utan kollektivavtal

i stort sett kunde nå enahanda fördelar, som genom ett fullständigt kollektivavtal

skulle hava tillförsäkrats densamma. Å andra sidan hade ju faktiskt

vissa landsting gått in för en kollektiv avtalsform utan att sedan, så vitt styrelsen

hade sig bekant, hysa någon önskan att frångå detta system.

När nu såväl systemet med förhandlingsförfarande och därpå byggande

fylligare lönereglementen som systemet med fullständigt kollektivavtal för närvarande

ansåges innebära brott mot eller kringgående av gällande lagbestämmelser,

torde en lagändring få anses tillrådlig. Att genom lagändring möjliggöra

förhandlingsorganisation och ett därpå byggande fylligt lönereglemente

men allt fortfarande låta hindren för slutande av fullständigt kollektivavtal

kvarstå, torde väl få anses otillbörligt redan med hänsyn till den kommunala

självstyrelsen och landstingens rätt att ordna hithörande fråga, såsom de funne

lämpligt. Den ifrågasatta lagändringen borde sålunda enligt styrelsens mening

avse att möjliggöra såväl den ena som den andra av dessa båda linjer.

Styrelsen förutsatte, att vid den ändring av sjukhusstadgan, som i angivet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

syfte borde företagas, överläkarnas och direktionens befogenheter enligt 39, 41

och 42 §§ i stadgan i den omfattning, det läte sig göra, lämnades oförändrade.

Dessa organ borde alltså fortfarande äga rätt att anställa och entlediga personal

men borde därvid vara underkastade de reglerande bestämmelser, som

landstinget kunde finna lämpligt föreskriva.

Mot styrelsens utlåtande har skiljaktig mening uttalats av tre dess ledamöter,

vilka — under framhållande av att de ansåge den kollektiva avtalsformen för

sjukhuspersonal, såsom oförenlig med sjukhusarbetets särskilda art och natur,

direkt olämplig, men att de önskade bereda möjlighet för landstingen att införa

förhandlingsordning och enhetliga lönereglementen ■— hemställt örn sådan

ändring i gällande sjukhuslagstiftning, att landsting gåves möjlighet att genom

fastställande av lönereglemente och förhandlingsordning enhetligt förhandla och

besluta i fråga örn sjukhuspersonalens anställningsvillkor, med bibehållande i

möjligaste mån särskilt av överläkarnas nuvarande befogenheter.

Stadsförbundet har förklarat sig icke hava något att erinra mot en förutsättningslös

utredning i ärendet. Till utveckling av denna sin mening har förbundet

anfört bland annat.

Även efter ett eventuellt bifall till de gjorda framställningarna skulle det

alltjämt stå kommunerna fritt att som hittills överväga kollektivavtalets lämplighet

med avseende å den ena eller andra gruppen av anställda. Under sådana

förhållanden hade styrelsen ansett sig sakna anledning att i detta sammanhang

taga ställning till nämnda lämplighetsfråga, i vilken meningarna i städerna

för övrigt torde vara växlande.

Ett avlägsnande ur gällande lagstiftning av där befintliga hinder för slutande

av kollektivavtal syntes ur rent kommunala synpunkter så till vida visserligen

önskvärt, som kommunerna därigenom skulle få full frihet vid avtalsfrågornas

bedömande. Men det finge å andra sidan icke förbises, att sjukhuspersonalen

hade ett arbete, som gjorde, att anställningsförhållandena måste

regleras med strängt hänsynstagande till detsamma. Personalens uppgifter reglerades

ytterst av allmän lagstiftning. Statsmakterna hade visserligen åt kommunerna

överlämnat ombesörjandet av sjukvården. Men denna angelägenhet

skulle handhavas i enlighet med i lagstiftningen meddelade bestämmelser. Det

torde därför få anses ankomma på statsmakterna att avgöra, örn de ansåge det

möjligt att åt kommunerna lämna full frihet för avtalsuppgörelser med personalen

eller örn i det allmännas intresse vissa undantag därvid måste föreskrivas.

Mot en förutsättningslös utredning av den frågan hade styrelsen intet att erinra.

Först i samband med en prövning av denna utrednings resultat torde det för

städerna bliva möjligt att taga slutlig ställning till själva avtalsspörsmålet. Beträffande

utredningen ville styrelsen, utan att närmare ingå på dess uppgifter,

peka på ett förhållande, som syntes värt särskild uppmärksamhet. I frågor av

rent ekonomisk innebörd förekomme för anstaltspersonalen redan på några håll

kollektiva avtal. I utredningen torde särskild vikt böra läggas vid frågan örn

avtalets utsträckning utöver denna gräns. De uppgifter, som åvilade sjukhuspersonalen,

vore uppenbarligen av den ömtåliga beskaffenhet, att lösningen av

tvister såväl under avtalstiden som vid bestämmandet av villkoren i nya avtal,

måste ske under former, som med tillbörlig hänsyn till såväl det allmännas som

de anställdas välfärd och intressen utgjorde säkerhet för verksamhetens kontinuerliga

gång.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har ansett sig böra avstå från

att yttra sig i ärendet, enär ifrågavarande personalgrupper hittills icke ansetts

hänförliga till organisationens verksamhetsområde.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 66.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska

sanatorieläkarföreningen, från vilka yttranden inhämtats av medicinalstyrelsen,

hava avstyrkt framställningarna, styrelsen för lasarettsläkarföreningen åtminstone

vad sjukvårdspersonalen anginge.

Yttranden av centrala ''myndigheter.

Av de centrala myndigheter, som yttrat sig, har socialstyrelsen föreslagit

utredning i ämnet och till stöd härför anfört i huvudsak följande.

Även örn det tidigare motståndet mot kollektivavtal för personal i allmän

tjänst numera i stor utsträckning övervunnits, rådde dock ännu på många håll

den uppfattningen, att det från samhällets synpunkt vore mindre önskvärt, att

den i dess tjänst anställda personalens anställningsförhållanden reglerades

genom dylika avtal, vilka medförde ökad risk för arbetskonflikter. De samhälleliga

institutionerna vore också föga lämpade att uppträda som parter i

dylika konflikter, då de i regel icke kunde låta sin verksamhet ligga nere i

avbidan på uppgörelse och ännu mindre kunde förklara lockout. Emot behovet

av kollektivavtal för ifrågavarande personalgrupper talade för övrigt, att deras

anställningsförhållanden i allmänhet fastställdes av korporationer, vari arbetarsidans

intressen vore företrädda, och efter något slag av förhandlingar mellan

vederbörande verks ledning och arbetstagarna. Slutligen skulle införandet av

kollektivavtal sannolikt medföra ett visst tvång till anslutning till de fackliga

organisationerna och möjligen även ett visst företräde till anställning för

organisationernas medlemmar.

Å andra sidan vore det begripligt, att personalen vid sjukvårds- och andra

vårdanstalter, särskilt de lägst avlönade grupperna, i många fall kunde anse

sig hava skäl att söka få till stånd förbättring av sina villkor och liksom näringslivets

arbetstagare i kollektivavtalet såge det naturliga och lämpliga medlet

därför. Bland annat arbetstiden för åtskilliga befattningshavare vid berörda

anstalter torde giva anledning till krav på förändringar. Framhållas finge

även, att de här förut med hänsyn till samhällets intressen framförda betänkligheterna

mot kollektivavtal otvivelaktigt kunde, såsom åtskilliga avtal gåve

exempel på, väsentligen undanröjas genom lämplig begränsning och avfattning

av avtalen.

I betraktande av vad sålunda anförts, ansåge sig styrelsen kunna föreslå,

att ifrågavarande reform gjordes till föremål för utredning, avseende såväl

dess önskvärdhet som sättet för dess genomförande.

Medicinalstyrelsen, som framhållit att styrelsen givetvis hade att bedöma i

framställningarna berörda frågor närmast ur sjukvårdens synpunkt, har icke

ansett sig kunna tillstyrka författningsändringar, medförande vidgad rätt för

sjukhuspersonalen att med sina arbetsgivare träffa kollektivavtal. Däremot har

styrelsen ifrågasatt utredning dels angående lämpligheten av att föreskrifter

meddelades, i vilken ordning och rörande vilka förhållanden förhandlingar

borde få föras mellan organ för vederbörande landsting, å ena, samt ifrågavarande

anstalters personal, å andra sidan, dels örn vidtagande av sådan ändring

utav bestämmelserna i 9 § i sjukhuslagen, att möjlighet bereddes sjukvårdsanstalternas

kontors- och ekonomipersonal att överklaga av direktion i laga

ordning meddelat beslut angående personalens arbetsförhållanden eller angående

entledigande av befattningshavare, tillhörande nämnda personal. Vidare har

styrelsen framhållit önskvärdheten av en sådan komplettering utav 6 § i sjukhuslagen,

att rättelse måtte genom medicinalstyrelsen kunna åvägabringas för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

21

den händelse personalen vid sjukhus skulle befinnas icke vara så talrik eller

icke hava sin tjänstgöring så ordnad att nödig vila och ledighet kunde beredas

densamma.

Till närmare utveckling av sin mening har styrelsen anfört bland annat.

Styrelsen kunde för sin del icke finna att tillnärmelsevis samma skäl kunde

åberopas för kollektivavtal till tryggande av personalens ställning vid ifrågavarande

anstalter som å den enskilda lönemarknaden. Härtill ville styrelsen

erinra, att personalens arbetsförhållanden på anstalter av ifrågavarande slag

vore i hög grad växlande, något som enligt styrelsens mening utgjorde ett skäl

för att kollektivavtalet icke kunde anses såsom en lämplig form för reglering

av alla de frågor, som kunde beröra dessa förhållanden. På lasaretten kunde

sålunda arbetsförhållandena avsevärt växla såväl i mån av anstalternas beläggning

som olika anstaltsavdelningar emellan. På sjukstugor med deras

ringa antal sjuksängar vore arbetsförhållandena väsentligt olika mot vad fallet

vore på de större anstalterna. Med hänsyn till den stabilitet, som förefunnes

i fråga örn anstaltspersonalens anställning, syntes det ligga närmast till hands

att personalens avlöningsförhållanden, såsom fallet vore i fråga örn statens befattningshavare,

reglerades genom fastställande av avlöningsreglementen, som

gällde tills vidare, och att därvid genom rörliga avlöningstillägg, anpassade

efter den allmänna levnadskostnadsindex, åvägabringades trygghet för att

oskäliga rubbningar icke skedde i personalens lönestandard. Samma mål kunde

givetvis vinnas även genom kollektivavtal. Mot kollektivavtal kunde dock göras

den allvarliga invändningen, att i de fall, då sådant avtal ingåtts på viss tid

och vid avtalstidens utgång enighet icke kunnat uppnås örn avtalets förlängning

eller träffande av nytt avtal, skulle kunna uppstå en situation, som ur

sjukvårdens sjmpunkt icke kunde godtagas, nämligen arbetsinställelse från

personalens sida. Detta hade också beaktats i samtliga i kollektiv form hittills

träffade avtal mellan landsting och sjukhuspersonal. Det syntes styrelsen

för övrigt att under nuvarande förhållanden en situation av nyss angiven art

knappast skulle kunna inträffa, Befattningshavarna vid ifrågavarande sjukvårdsanstalter

måste nämligen för närvarande betraktas såsom tjänstemän.

Att de utövade sin tjänst under tjänstemannaansvar torde framgå av bestämmelserna

i 25 kap. 22 § strafflagen, vilket också bestyrktes av utslag av högsta

domstolen.1) Då kollektivavtal för ifrågavarande personal för närvarande

endast kunde avse personalens avlönings- och andra ekonomiska förhållanden,

men däremot icke anställningsförhållanden i övrigt, borde befattningshavarna

även i de fall, då giltighetstiden för ett kollektivavtal utgått utan att nytt

avtal träffats, fortfarande anses bibehållna vid sin tjänstemannaställning °och

sitt tjänstemannaansvar, till dess de av vederbörande anstaltsledningar erhållit

entledigande från sina befattningar vid anstalterna. Intill dess så skett måste

befattningshavarna således anses skyldiga att fullgöra det arbete, som i

tjänsten ålades dem.

Örn emellertid med framställningarna avsåges, att den möjlighet att upprätta

kollektivavtal angående personalens avlönings- och andra ekonomiska förhållanden,

som redan nu finge anses förefinnas, skulle utvidgas, så att personalens

samtliga mellanhavanden med såväl landstingen som anstaltsledningarna

skulle kunna regleras medelst dylika avtal och att i anslutning därtill fråga

om arbetsinställelse vid sjukvårdsanstalterna måtte kunna ingå såsom ett led i

personalens förhandlingar, ansågo styrelsen ytterligare ett skäl och ett avgörande

sådant tala för bibehållande av de nu gällande bestämmelser, vilka

utgjorde hinder för giltigheten av sådana kollektivavtal. Styrelsen måste motsätta

sig en sådan ordning, som medgåve, att personalen, samtidigt som den

'') Jfr Nytt juridiskt arkiv 1931: 377.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.is proposition nr 66.

vöre i åtnjutande av den trygghet, vilken dess ställning såsom tjänstemän i det

allmännas tjänst innebure, berättigades att mot det allmänna tillämpa kampmedel,

vilka på den enskilda arbetsmarknaden tagits i användning för att motverka

den otrygghet för arbetarna, som kunde förefinnas på denna marknad.

Örn emellertid rätt till arbetsinställelse icke borde stå personalen till buds i

samband med förhandlingar örn kollektivavtal, funne styrelsen, att ett från

personalens synpunkt mycket viktigt skäl för kollektivavta] bortfölle.

Styrelsens här förut angivna principiella ståndpunkt finge emellertid icke

uppfattas så som örn styrelsen för sin del skulle hava något att erinra mot att

personalen bereddes tillfälle att förhandla med vederbörande landsting och

anstaltsledningar angående ekonomiska frågor, såsom avlöningsförmåner,

semestrar, pensioner, arbetstid m. m., varigenom densamma säkerligen skulle

erhålla stora möjligheter att få inflytande på dessa frågors slutliga avgörande.

I den män framställningarna avsåge, att anstaltspersonalen måtte beredas tillfälle

till dylika förhandlingar, ansåge styrelsen således desamma vara väl värda

beaktande. Sådan förhandlingsrätt för personalen, som förut berörts, borde

kunna komma till tillämpning även i de fall, då personalens avlöningsförhållanden,

såsom för närvarande i allmänhet vore förhållandet, reglerades genom av

landstingen fastställda avlöningsreglementen.

Blandade frågor, som kunde göras till föremål för dylika förhandlingar,

intoge frågan örn personalens arbetstid en framträdande plats. Styrelsen hade

i början av sitt yttrande uttalat den uppfattningen, att enhetliga bestämmelser

angående arbetstiden för sjukvårdsanstalternas befattningshavare med dessas

vitt skilda uppgifter icke vore lämpliga, och styrelsen ansåge fortfarande mest

ändamålsenligt, att arbetstiden vid dessa ordnades på sätt, som för varje särskild

anstalt eller särskild grupp av dylika anstalter befunnes bäst ägnat att

tillgodose såväl sjukvårdens intressen som förutnämnda i sjukhuslagen intagna

föreskrift, att personalen skulle vara så talrik och hava sin tjänstgöring så

ordnad, att nödig vila och ledighet kunde beredas densamma. I avseende å nu

nämnda föreskrift ville styrelsen emellertid framhålla, att, i händelse landsting

skulle brista i fråga om efterlevnaden av densamma, några föreskrifter

örn huru rättelse härutinnan skulle åvägabringas icke funnes meddelade. Då

spörsmål nu förelåge, vilka intimt sammanhängde med nyss angivna bestämmelse,

ville styrelsen uttala önskvärdheten av att vad styrelsen här framhållit

måtte bliva föremål för Kungl. Maj:ts omprövning.

Styrelsen funne vidare skäl tala för att ekonomipersonalen bereddes möjlighet

att i likhet med sjukvårdspersonalen kunna få direktionens beslut angående

arbetsförhållanden och entledigande ej blott formellt utan även sakligt prövade

av annan myndighet. Det syntes styrelsen dock icke vara lämpligt, att denna

prövning överlämnades till medicinalstyrelsen, då dylika frågor torde falla

utanför styrelsens egentliga arbetsuppgifter. Styrelsen ansåge det i stället

böra övervägas, huruvida icke bestämmelser om särskild instansordning rörande

ekonomipersonalens och eventuellt även kontorspersonalens arbetsförhållanden

borde meddelas. Hos vilken myndighet klagan i så fall skulle ske, kunde vara

föremål för tvekan och syntes böra göras till föremål för närmare utredning.

Skäl talade dock för att landstingets förvaltningsutskott vore ett för ändamålet

lämpligt organ.

Brandpersonal.

Framställning i ämnet m. m.

I sin förenämnda skrivelse den 16 januari 1933 har svenska kommunalarbetareförbundet

jämväl anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som

lämpligen kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning

förefintliga hindren för slutande av kollektivavtal för brandpersonal.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

Frågan om möjligheten att träffa kollektivavtal för brandpersonal har i

ett fall underställts regeringsrättens prövning. Jag skall här lämna en kortfattad

redogörelse för vad som i detta hänseende förekommit.

Vid stadsfullmäktiges i Uppsala sammanträde den 15 april 1919 förelåg till

behandling upprättat förslag till kollektivavtal med manskapet vid stadens

brandkår. Förutom rena avlöningsbestämmelser innehöll förslaget föreskrifter

örn antagning och avsked, befordran till brandförman och vice brandförman,

befordringsgrunder, uppsägning och lydnadsplikt, örn rätt för brandchef i vissa

fall att avskeda personal utan iakttagande av föreskriven uppsägningstid och

att meddela varning, örn arbetstiden och dess indelning, örn semester, föreningsrätt,

förbud mot strejk, lockout, bojkott eller blockad, förbud mot tillhörande

av organisation i vissa fall samt örn biläggande av meningsskiljaktigheter mellan

parterna.

Stadsfullmäktige beslöto vid sammanträdet bland annat att dels uppdraga åt

stadens lönenämnd att å stadens vägnar med den av brandmän vid stadens

brandkår bildade avdelningen av svenska kommunalarbetareförbundet träffa

kollektivt avtal av den lydelse, förslaget utvisade, dels förklara, att gällande

reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar, detsamma vore

stridande mot avtalets bestämmelser.

Över beslutet anfördes besvär hos länsstyrelsen i Uppsala län. I besvären

anfördes huvudsakligen följande.

Förevarande kollektivavtal utgjorde liksom varje annat sådant avtal ett

genom avtal upprättat reglemente, vilket i detta fall avsåge Uppsala brandkårs

dels avlöning dels tjänstgöring. Såvitt reglementet avsåge avlöningen torde

detsamma utan lagligt hinder kunna bestämmas genom avtal. I den mån åter

tjänstgöringen på detta sätt reglerades, bomme regleringen i strid med brandordning

och brandstadga. I gällande brandstadga (den 8 maj 1874) stadgades

nämligen i 4 § att örn, utöver brandordningen, ytterligare reglementen för

brandstyrkan och dess befäl ansåges behövliga, ägde stadsfullmäktige utfärda

sådana." I detta stadgande läge uppenbarligen att reglementena vore ensidiga

beslutsakter av stadsfullmäktige, som med avseende å dem skulle äga friare

händer än ifråga örn brandordningen, där länsstyrelsens medverkan erfordrades.

Det bleve fullständigt stridande mot detta syfte, örn reglementets ändrande

gjordes beroende av annan, som i förevarande fall till och med icke vore ansvarig

myndighet. Vidare borde beaktas, att stadsfullmäktige icke vore lagligen

berättigade att genom ingående av kollektivavtal binda efterkommande

stadsfullmäktiges handlingsfrihet beträffande reglementenas och brandordningens

innehåll. Det vore sålunda klart, att ett reglemente genom avtal, vilket

endast kunde ändras efter samtycke av andra avtalsparten, vöre uteslutet.

I skarp belysning framträdde följderna av ett eventuellt på avtal grundat

reglementes antagande, örn man beaktade brandstadgans förbud i 4 § att genom

reglementen stadga vitén eller annan påföljd för underlåtenhet att fullgöra

reglementsföreskrifter, vilka påföljder lagligen skulle, när de ansåges erforderliga,

införas i brandordningen. Att det antagna kollektivavtalet stadgade påföljder

för vissa fall av underlåtenhet eller åsidosättande av avtalets reglementsbestämmelser

(t. ex. avskedande utan uppsägning) vore tydligt, de bleve

således konventionalstraff eller därmed jämförliga och som sådana gällande.

Icke desto mindre krävde brandstadgan, att de först genom införande i brandordningen

skulle bliva gällande och därmed upphöra att vara konventional
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majda proposition nr 66.

straff, varvid tillika borde märkas, att vid underställningen länsstyrelsen ej

finge anses skyldig och knappast ens berättigad att i allo godtaga dem.

Ett hinder för slutande av kollektivavtal läge också däri, att detsamma bleve

grund för brandmännens förpliktelser, vilka därigenom förvandlades från

tjänsteplikter på grund av organställning till kontraktsskyldigheter i anledning

av eget samtycke, varav följde, att deras rätta tolkning och innebörd icke

bleve en myndighetens ensak att pröva, utan något varom också förhandlingar

och avtal borde äga rum. Sålunda bleve stadsfullmäktige genom kollektivavtalet

förpliktade att på visst sätt reglera brandväsendet och att giva brandordning

och brandreglementen ett visst innehåll. Yad innehållet i det beslutade

kollektivavtalet anginge, måste särskilt framhållas, att föreskrifterna om befordringsgrunder,

lydnadsplikt, påföljd av lydnadsvägran, tjänstgöringstid,

brandförman och vice brandförman genom avtalet framträdde såsom grundade

i medgivanden från brandmännens sida, oaktat de icke hade eller kunde hava

sm verkliga grund däri, utan blott i tjänsteförhållandet självt, oberoende av

varje avtal. Meningsskiljaktigheter angående nämnda föreskrifters tolkning

och tillämpning skulle enligt avtalet till och med bliva föremål för ett förliknings-

och skiljemannaförfarande, varigenom alltså fastsloges, att trots allt

avtalet skulle betraktas som deras grund. Eättsförhållandet mellan kommunen

och den i dess tjänst anställda brandpersonalen vore emellertid av offentligrättslig

natur och 4 § i brandstadgan förutsatte, att detta reglerades genom

reglementet. Även örn man vore av den meningen, att anställning av brandmanskap

skedde i privaträttslig ordning, skedde densamma dock under de allmänna

förutsättningar för tjänsten, som den offentliga rätten då innehölle eller

sedermera komme att innehålla. Kommunen ägde ock full frihet att ensidigt

ändra reglementet med omedelbart förbindande kraft för den anställde, oavsett

yad anställningshandlingen i detta stycke bestämde. Anställningshandlingen

återgåve allenast vad vid anställningen gällde men under den allmänna förutsättning,

att reglementet ensamt skulle vara avgörande.

Enär stadsfullmäktiges beslut i de delar kollektivavtalet avsåge annat än

rena avlöningsbestämmelser stöde i uppenbar strid mot gällande brandstadga

och brandordning, samt stadsfullmäktige förty därigenom liksom ock därigenom

att över huvud ett reglemente rörande tjänstgöringen av ett samhälleligt

maktutövningsorgan, sådant som brandkår eller poliskår, efter allmänt gällande

rättsprinciper icke lagligen kunde till sitt innehåll bestämmas genom

avtal, överskridit sin befogenhet, yrkades att beslutet måtte upphävas.

Genom utslag den 30 september 1919 undanröjde länsstyrelsen stadsfullmäktiges

beslut. Länsstyrelsens utslag var av följande innehåll:

_ Som enligt § 4 i gällande (1874 års) brandstadga för rikets städer, om bestämmelser

för brandstyrkan och dess befäl ansåges vara av nöden utöver vad

i brandstadgan eller i fastställd brandordning innehölles, sådana bestämmelser

skulle meddelas i särskilt reglemente, som av stadsfullmäktige eller, där de

ej funnes, allmänna rådstugan utfärdades, samt utövningen av den rätt, som

sålunda tillkomme stadens beslutande myndighet, icke kunde för längre eller

kortare tid bindas genom avtal,

alltså och då förevarande s. k. kollektivavtal, som förutsatte viss organisation

av brandstyrkan och vid vars antagande uttryckligen förklarats, att »nu

gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar, detsamma

vore stridande mot avtalets bestämmelser», avsåge ämnen, vilka efter sin

beskaffenhet och förut tillämpad uppfattning tillhörde området för sådant reglemente,

som förut sagts,

funne länsstyrelsen stadsfullmäktiges klandrade beslut, för så vitt därigenom

godkänts avtal i sådana ämnen, överskrida deras befogenhet, som beslutet fattat,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majda proposition nr 66.

och prövade förty med anledning av besvären lagligt samma beslut, vilket

uppenbarligen fattats endast under förutsättning att det skulle bliva i sin helhet

gällande, att undanröja.

Vid föredragning av ärendet den 4 maj 1920 fann regeringsrätten ej skäl

att göra ändring i länsstyrelsens utslag. (Se regeringsrättens årsbok 1920 ref.

nr 35.)

Utredning om den kollektiva avtalsformens

användning beträffande

ifrågavarande personal m. m.

Av städer med yrkesbrandkår hava följande slutit mer eller mindre fullständiga

kollektivavtal med brandpersonalen, nämligen Lund, Västerås, Gävle,

Hudiksvall och Mariestad (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår). Därjämte

finnas kollektivavtal för borgarbrandkårerna i Visby och Nässjö.1)

Avtalet för brandkåren i Lund, vilket rubriceras som anställnings-, avlönings-

och tjänsteavtal för den ordinarie personalen vid Lunds stads brandkår,

är dagtecknat den 13 maj 1927. I avtalet upptagna föreskrifter förklaras skola

gälla utöver vad som stadgas i brandstadgan för rikets städer och brandordningen

för staden Lund samt av brandstyrelsen utfärdade instruktioner. Avtalet

innehåller bestämmelser örn uppsägningstid, befordran, föreningsrätt,

arbetsledning, avlöningsförmåner och vad därmed äger samband, fritid, att

tjänstgöring eller arbete, som ej tål uppskov, skall utföras oberoende av eljest

bestämd ordinarie arbetstid samt bestämmelser örn semester, pension och örn

biläggande av tvister under avtalets giltighetstid. Vidare innehåller avtalet

förbud mot lockout, strejk eller blockad, vare sig öppen eller maskerad, samt

stadgar förlust av anställning och pension för den som bryter däremot. Slutligen

föreskrives i avtalet, att detsamma skall gälla tillsvidare från och med

den 1 juli 1927 med tre månaders ömsesidig uppsägningstid, samt att örn stadsfullmäktige

för stadens befattningshavare, inklusive brandkårspersonalen,

skulle antingen meddela föreskrifter rörande allmänna anställnings-, avlöningsoch

tjänsteförhållanden eller i författningsenlig ordning besluta ändring i

stadens brandordning av innehåll, som avveke från vad i avtalet stadgats,

skulle sagda beslut, oberoende av bestämmelserna i avtalet, lända till efterrättelse.

Beträffande sistnämnda bestämmelser, vilka redan funnos i det år 1921

träffade avtalet, anförde lönenämnden, när 1921 års avtal underställdes stadsfullmäktige,

att genom desamma torde det hinder, som förelegat för regeringsrätten

att fastställa stadsfullmäktiges i Uppsala beslut örn kollektivavtal för

brandpersonalen, vara undanröjt.

Det torde här böra omnämnas, att den ordinarie brandkårspersonalen i Lund,

samtidigt som vissa av dess arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal,

är uppförd å den av stadsfullmäktige fastställda ordinarie lönestaten för stadens

befattningshavare. Däremot tillämpas icke å brandmännen det för stadens

övriga ordinarie befattningshavare gällande allmänna tjänstereglementet. *)

*) Avtal har jämväl ingåtts beträffande borgarbrandkåren i Boden. Då detta avtal enligt

uppgift endast omfattar en brandman, nämligen brandkårens ende befattningshavare

med s. k. heltidsanställning, har vid utredningen hänsyn icke tagits till detsamma.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 66.

För brandmän och brandförman vid brandkåren i Västerås jämte vissa andra

stadens å ordinarie lönestat upptagna tjänstemän, som äro anslutna till svenska

kommunalarbetareförbundet, tillämpas förutom till den ordinarie lönestaten

fogade »allmänna villkor och bestämmelser» ett mellan vederbörande avdelningar

inom svenska kommunalarbetareförbundet och stadens lönenämnd ingånget

den 4 maj 1931 dagteclmat kollektivt avtal, benämnt arbets- och löneavtal.

Rörande löne- och anställningsvillkor, som regleras genom förenämnda

lönestat och genom tjänstereglemente, hänvisas i kollektivavtalet till dessa av

stadsfullmäktige fastställda bestämmelser, vilka såsom bilagor fogats vid avtalet.

För övrigt innehåller avtalet vissa kompletterande föreskrifter om

antagande och entledigande, örn befattningshavares åligganden, om uppsägningstid,

örn arbetstid och övertidsarbete, örn föreningsrätt samt om biläggande

av tvister under avtalets giltighetstid. Avtalet, således även lönestaten och

tjänstereglementet, gäller tillsvidare med tre månaders uppsägningstid; och

skola förhandlingar örn nytt avtal upptagas senast en månad före utgången av

det bestående avtalet.

I Gävle hava sedan åtskilliga år tillbaka funnits särskilda »löne- och tjänsteavtal»

för brandpersonalen, varigenom personalens anställning, arbete, fritid

och löneförmåner m. m. reglerats. Det sista »avtalet» gäller från och med den

1 juli 1931. »Avtalen» hava kommit till stånd genom underhandlingar mellan

avlöningsnämnden och personalen men äro icke undertecknade vare sig från

stadens eller personalens sida och kräva för sin giltighet fastställelse av stadsfullmäktige.

I »avtalen» intagna bestämmelser, utom dem som röra avlöningsförmåner

och uppsägningstid, hava upptagits i ett tillägg till reglementet för

Gävle stads brandstyrka. Anledningen till det sålunda praktiserade förfarandet

torde vara en strävan att undvika kollision med föreskrifterna i brandstadgan

att närmare bestämmelser örn brandstyrkans åligganden och vad därmed äger

samband skola meddelas i brandordningen eller reglemente.

Beträffande personalen vid den fasta brandkåren i Hudiksvall hava sedan

år 1919 gällt kollektiva avtal, benämnda tjänste- och lönebestämmelser vid

Hudiksvalls stads brandkår, vilka reglerat brandmännens såväl löne- som

tjänstgöringsvillkor. Löneförmånerna hava upptagits i en vid avtalen fogad

»avlöningslista». När avtal första gången ingicks (år 1919), underställdes detsamma

stadsfullmäktige för slutligt antagande. Nu gällande den 6 oktober

1925 dagtecknade avtal med brandmännen är å stadens vägnar ingånget av

drätselkammaren i egenskap av brandstyrelse och gäller från och med 1 oktober

1925—1 oktober 1926 och därefter »år för år med tre månaders ömsesidig uppsägningstid».

I Mariestad hava stadsfullmäktige den 20 maj 1930 godkänt ett kollektivt

avtal, s. k. tjänsteavtal, för stadens fasta brandkår (kombinerad yrkes- och

borgarbrandkår) avseende såväl löne- som tjänstgöringsvillkor. Angående avtalet

fördes förhandlingar med representanter för svenska kommunalarbetareförbundet

samt stadens brandstyrelse och drätselkammaren. Avtalet gäller

under viss tid (ett kalenderår från och med den 1 januari till och med den 31

december). Giltighetstiden förlänges emellertid automatiskt år från år, därest

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 66. 27

icke skriftlig uppsägning med angivande av önskade ändringar sker senast 3

månader före avtalstidens slut.

Kollektivavtalet för borgarbrandkåren i Nässjö, benämnt arbets- och löneavtal,

reglerar brandmännens såväl tjänstgörings- som lönevillkor. Avtalet för

borgarbrandkåren i Visby, dagtecknat den 21 december 1932 och benämnt löneavtal,

innehåller däremot allenast föreskrifter om de ekonomiska förhållandena

och hänvisar i övrigt till de tjänstgöringsbestämmelser för brandkåren som

stadens drätselkammare i egenskap av brandstyrelse den 7 november 1932 utfärdat.

Avtalet för borgarbrandkåren i Visby är således avfattat efter samma

principer som vissa i det föregående omnämnda kollektivavtal för sjukhuspersonalen.

I en del städer med yrkesbrandkår har man, utan kollektivavtalets form,

sökt tillmötesgå personalens önskningar på annat sätt, därvid de meddelade bestämmelserna

reellt sett stå kollektivavtalet mycket nära.

Brandmännens i Umeå löne- och arbetsförhållanden hava sedan år 1923

reglerats genom ett reglemente för Umeå stads brandkår. Beträffande frågan

örn kollektivavtal för brandpersonalen anförde stadens förhandlingsdelegerade,

sedan överenskommelse i juli 1923 träffats med personalen angående reglementets

bestämmelser, att brandpersonalens inbegripande i kollektivavtal —

tillsammans med viss annan personal — icke ansetts lämpligt och i visst avseende

ej synts vara lagligt. I stället hade upprättats ett förslag till reglemente

för brandkåren, innefattande bland annat bestämmelser om löneförmåner, arbetstid

m. m. Bestämmelserna i reglementet, nuvarande reglemente har tillämpats från

den 1 januari 1931, gälla under viss tid (ett kalenderår från och med den 1

januari till och med den 31 december). Giltighetstiden förlänges emellertid

automatiskt år från år, därest uppsägning ej sker före den 1 oktober under

löpande år. Som förut omnämnts grunda sig reglementets bestämmelser på

överenskommelser, som träffats mellan stadsfullmäktige och brandmännens

organisation, varom förhandlingar föras mellan utsedda delegerade från båda

parterna. För stadens del hava stadsfullmäktige förbehållit sig rätten att

slutligt pröva förhandlingsdelegationens överenskommelser och beslut eller med

andra ord att »antaga» reglementet, innan detsamma träder i kraft. Enligt

stadsfullmäktiges beslut den 15 september 1933 hava stadsfullmäktige överlåtit

åt drätselkammaren att handhava frågan om uppsägning av reglementet.

Liknande former för överenskommelser rörande brandmännens löne- och

tjänstgöringsvillkor hava praktiserats jämväl i andra städer. Såsom exempel

härpå må nämnas utav brandstyrelsen i Eskilstuna fastställda tjänstebestämmelser

för ordinarie personal vid stadens brandkår. Dessa, som enligt uppgift

utformats efter underhandlingar mellan brandstyrelsens och brandmännens

delegerade, innehålla bland annat föreskrifter örn hur meningsskiljaktigheter

mellan »parterna» skola biläggas samt att »örn ändring av bestämmelserna eller

del därav önskas av någondera parten, skall detta ske med tre månaders uppsägning

och åtföljas av nytt förslag». Enahanda principer synas hava kommit

till tillämpning i Söderhamn, beträffande de av lönenämnden där, efter förhandlingar

med representanter för brandmännen, fastställda avlönings- och

andra förmåner.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 66.

Jämväl andra former för beredande av medinflytande åt brandpersonalen vid

bestämmandet av dess avlönings- och arbetsförhållanden hava praktiserats. Sålunda

hava stadsfullmäktige i Skövde —- sedan stadens kommitterade vid förhandlingar

år 1930 med brandmännen förklarat sig sakna anledning diskutera

kollektivavtalsförslag för dessa, enär staden emot gällande brandstadga och

brandordning ändock icke kunde för brandmännens vidkommande träffa sådant

avtal — efter förhandlingar mellan delegerade för drätselkammaren och brandstyrelsen

samt brandmännens organisation, fastställt lönestat för brandmännen

i staden. Lönestaten innehåller, förutom löneförmåner, bestämmelser örn uppsägningstid,

föreningsrätt, befordran, arbetstid, semester m. m. samt att örn

brandman vill göra framställning örn ändring av fastställda löneförmåner, skall

sådan framställning vara inlämnad senast den 30 september för att kunna upptagas

till behandling vid fastställande av nästkommande års lönestat. — Liknande

medinflytande vid fastställande av för brandmännen gällande avlöningsoch

tjänstebestämmelser torde förekomma i åtskilliga andra städer.

I ärendet avgivna yttranden.

över kommunalarbetareförbundets framställning hava efter remiss yttranden

avgivits av länsstyrelserna, efter hörande av stadsfullmäktige i städer med

yrkesbrandkår (36 st.), socialstyrelsen, styrelsen för svenska stadsförbundet,

svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund samt

svenska städernas förhandlingsorganisation.

Yttranden av stadsfullmäktige•

Av de städer med yrkesbrandkår, som träffat mer eller mindre fullständiga

kollektivavtal med brandpersonalen (Lund, Västerås, Gävle, Hudiksvall och

Mariestad), hava stadsfullmäktige i Västerås och Hudiksvall tillstyrkt framställningen.

Stadsf ullmäktige i Lund hava — efter erinran örn att det för stadens yrkesbrandkår

träffade avtalet bland annat innehölle den bestämmelsen, att av stadsfullmäktige

för stadens befattningshavare meddelade föreskrifter rörande allmänna

anställnings-, avlönings- och tjänsteförhållanden samt ändringar i

stadens brandordning skulle lända till efterrättelse, oavsett vad i avtalet

överenskommits — framhållit, att stor försiktighet borde iakttagas vid en lagändring,

åsyftande en utvidgning av nu förefintliga avtalsmöjligheter. Det

kunde sålunda med fog ifrågasättas, huruvida icke det allmännas intresse

krävde, att samhällets myndigheter bibehölles vid ett starkare inflytande beträffande

brandkårspersonalens anställnings- och tjänsteförhållanden än som

måhända skulle gå att genomföra vid träffande av ett oinskränkt kollektivavtal.

Under alla förhållanden måste eventuella ändringar i lagstiftningen ske

med den allra största försiktighet. Skulle förtydligande behöva göras, som uttryckligen

tilläde samhället rättighet att sluta avtal i den omfattning, som

exempelvis skett i Lund, torde däremot intet vara att erinra.

Stadsfullmäktige i Gävle hava förklarat sig ej hava något att erinra mot

att en utredning komme till stånd örn befogenhet för brandpersonalen att med

sin arbetsgivare träffa kollektivavtal örn grunderna för arbetsanställningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

29

Stadsfullmäktige i Mariestad hava avstyrkt framställningen. I detta sammanhang

må emellertid framhållas, att beredningsutskottet, vars yttrande

stadsfullmäktige inhämtat, framhållit, att då kollektivavtalen i allmänhet ej

reglerade andra förhållanden än som inrymdes i tjänsteavtalet med brandpersonalen

i Mariestad och nämnda tjänsteavtal icke veterligen medfört olägenheter,

hade beredningsutskottet intet att erinra mot framställningen. Brandstyrelsen,

som avstyrkt framställningen, har uttalat sig i enahanda riktning

som beredningsutskottet beträffande förhållandena i Mariestad.

Av de städer, där de tillämpade bestämmelserna stå kollektivavtalet nära

(Umeå, Eskilstuna och Söderhamn), hava stadsfullmäktige i Eskilstuna tillstyrkt

framställningen.

Stadsfullmäktige i Söderhamn hava tillstyrkt utredning i ämnet.

Stadsfullmäktige i Umeå hava avstyrkt framställningen.

Förutom stadsfullmäktige i Västerås, Hudiksvall, Eskilstuna och Lund,

vilkas yttranden omförmälts i det föregående, hava följande stadsfullmäktige

uttalat sig i tillstyrkande riktning, nämligen stadsfullmäktige i Södertälje,

Norrköping, Ystad, Halmstad, Uddevalla och Landskrona.

Tillstyrkandet är i regel försett med visst förbehåll. Sålunda tillstyrka

stadsfullmäktige i:

Södertälje under förutsättning att brandskyddets säkerhet och effektivitet

ej äventyrades;

Norrköping under förutsättning att vid kollektivavtalets utformning brandskyddets

intressen under alla eventualiteter absolut säkerställdes;

Ystad under förutsättning att ändringen icke komme att medföra någon utökning

av personalens antal;

Halmstad under förutsättning att kollektivavtalen bleve av sådan beskaffenhet,

att de motsvarade samhällets ovillkorliga krav på upprätthållande av

brandväsendets effektivitet under alla omständigheter.

Stadsfullmäktige i Landskrona hava tillstyrkt sådan ändring i gällande lagstiftning,

att brandpersonalens ekonomiska förhållanden måtte kunna regleras

genom kollektivavtal men icke uttalat sig beträffande framställningen i övrigt.

Därjämte hava, förutom stadsfullmäktige i Gävle och Söderhamn, vilkas

yttranden omförmälts i det föregående, följande stadsfullmäktige tillstyrkt

eller förklarat sig ej hava något att erinra mot att utredning verkställdes i

ärendet, nämligen stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Karlstad.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava hänvisat dels till det förut omförmälda

av stadsjuristen avgivna utlåtandet, vilket jämväl torde äga tillämpning å

brandpersonalen, dels ock till ett av gatunämnden avgivet yttrande, däri nämnden,

såvitt nu är ifråga, framhållit, att frågan örn kollektivavtal för brandmännen

komplicerades av de särskilda allmänna intressen, som anknöte sig till

brandtjänsten och som givetvis varken kunde eller borde genom åtgärder i

avtalsväg trädas för nära. I viss omfattning, nämligen i avseende å de ekonomiska

förhållandena, syntes för övrigt brandstadgan redan nu icke lägga hinder

i vägen för träffande av kollektivavtal. Det kunde givetvis vara av värde för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 66.

kommunerna att med full frihet själva få bestämma formerna för anställning

av här ifrågavarande personalgrupper. För det fall att nyss berörda offentliga

intressen icke träddes för nära, kunde icke ur brandkårens synpunkt någon

erinran göras emot en förutsättningslös utredning örn utsträckning av kollektivavtalets

tillämpning till här ifrågavarande område.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava framhållit, att den föreslagna utredningen

jämväl borde omfatta spörsmålet örn de former, under vilka eventuella tvister

mellan kommunen och de anställda, med hänsyn till vikten av verksamhetens

kontinuerliga gång, lämpligen borde lösas.

Drätselkammaren i Uppsala, som erhållit stadsfullmäktiges uppdrag att avgiva

yttrande i ärendet, har framhållit angelägenheten av att utredningens resultat

framlades för städerna, vilka först därefter syntes kunna taga ställning

till själva lagstiftningsfrågan.

Stadsfullmäktige i Falun hava icke tagit bestämd ståndpunkt till förslaget

utan allenast förklarat, att då någon framställning i förevarande avseende icke

gjorts av personalen vid stadens brandkår och denna icke vore ansluten till

kommunalarbetareförbundet, funne fullmäktige sig icke föranlåtna till vidare

yttrande i ärendet.

Förutom stadsfullmäktige i Mariestad och Umeå, vilkas yttranden omförmälts

i det föregående, hava följande stadsfullmäktige uttalat sig i avstyrkande

riktning nämligen stadsfullmäktige i Linköping, Jönköping, Växjö, Väster vili,

Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Eslöv, Borås, Skövde, Örebro, Sundsvall,

Härnösand, Östersund och Luleå.

Såsom skäl för avstyrkande har i allmänhet framhållits, att det med hänsyn

till arbetets art icke vore lämpligt — framför allt icke ur disciplinsynpunkt och

då möjligheten av arbetsinställelse ej kunde godtagas — att brandpersonalens

arbetsförhållanden reglerades genom kollektivavtal. Även den omständigheten

att större delen av tjänstgöringen icke vore effektiv arbetstid utan endast

beredskapstjänst eller passiv tjänstgöring gjorde arbetsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal mindre lämpligt. Vidare förelåge ej behov av kollektivavtal,

enär arbets- och löneförhållandena blivit tillfredsställande ordnade

genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen, varigenom personalens löneoch

anställningsvillkor reglerats på enahanda sätt som för övriga kommunala

tjänstemän, vilket vore det mest ändamålsenliga. Tjänstemannaställningen

syntes ock vara ägnad att befordra en starkare känsla av ansvar för den samhällsviktiga

uppgiften än örn anställningen reglerades genom kollektivavtal.

Att samtidigt som personalen anställdes enligt kollektivavtalsprincipen behålla

tjänstemannaställningen med ty åtföljande rätt till pension m. m. syntes icke

möjligt. Vidare hava som skäl för avstyrkande framhållits dels att gällande

lagstiftning ej syntes lägga hinder i vägen för en reglering av personalens

ekonomiska förhållanden genom kollektivavtal dels ock att det vore fara värt,

att rätten att sluta kollektivavtal skulle medföra betungande konsekvenser för

städerna i ekonomiskt avseende.

Av stadsfullmäktige i övriga städer med yrkesbrandkår hava stadsfullmäktige

i Malmö och Hälsingborg ej inkommit med yttranden i ärendet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 66.

Slutligen må här omnämnas att —- jämte det inom en del stadsfullmäktige

uttalats olika meningar i frågan — hava inom följande stadsfullmäktige framställts

reservationer mot fullmäktiges beslut, nämligen i Västerås för avslag

samt i Mariestad och Växjö för bifall till kommunalarbetareförbundets framställning.

Yttranden av länsstyrelserna.

Av länsstyrelserna har länsstyrelsen i Kopparbergs län ansett några avgörande

skäl mot att brandpersonalen, liksom övriga kommunalanställda, finge

sina arbetsförhållanden reglerade genom kollektivavtal icke föreligga.

Länsstyrelsen i Gotlands län har — under framhållande av att något lagligt

hinder mot slutande av kollektivavtal rörande personalens rent ekonomiska förhållanden

ej syntes förefinnas — icke ansett det uteslutet att avtalsfrågorna i

sin helhet skulle kunna utan större olägenhet ordnas på det sätt, varom kommunalarbetareförbundet

framställt önskemål. Länsstyrelsen har emellertid uttalat

tvivelsmål, huruvida personalen verkligen skulle komma att finna det vara

fördelaktigt, att avtalsfrågorna sålunda bleve helt privaträttsliga. Personalens

ställning bleve därvid densamma som hos en enskild arbetsgivare och de fördelar,

som även för personalen onekligen följde med det nu gällande systemet,

skulle bortfalla.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands

län hava förordat eller ej haft något att erinra mot att en utredning i ärendet

verkställdes. Länsstyrelsen i Malmöhus län har emellertid framhållit vissa

skäl, som talade mot ändringar i gällande lagstiftning, samt uttalat det önskemålet

att en utredning i ärendet jämväl borde omfatta frågan örn samhällsfarliga

strejker, såvitt anginge förevarande område.

Länsstyrelsen i Stochholms län har med hänsyn till arten av brandpersonalens

arbete ifrågasatt lämpligheten av att på detta område införa kollektivavtal.

Möjlighet borde alltid finnas för brandbefälet att inom skäliga gränser meddela

bestämmelser angående underlydande brandmäns tjänstgöring. Denna möjlighet

syntes icke vara förenlig med att tjänstgöringen reglerades genom kollektivavtal.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett tjänsteförhållandena vid yrkesbrandkårerna

icke vara sådana, att personalens avlöningsförhållanden och vad

därmed stöde i samband lämpligen kunde regleras genom ett för hela riket gällande

kollektivavtal.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande förbigått nu förevarande

spörsmål.

Överståthållarämbetet och de övriga länsstyrelserna avstyrka ändrad lagstiftning.

I de avstyrkande yttrandena hava i regel åberopats de egenartade förhållandena

vid brandkårerna. Länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län framhålla

särskilt, att möjligheten av arbetsinställelse icke kunde godtagas.

Yttranden av centrala myndigheter och ensund

a sammanslutningar.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundet hava förordat utredning i ämnet

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 66.

och till stöd därför anfört enahanda synpunkter som beträffande sjukhus- och

anstaltspersonalen. Svenska stadsförbundet har därjämte påpekat, att vid utredningen

beträffande brandpersonalen borde särskilt uppmärksammas, att

nämnda personal i vissa samhällen erhållit tjänstemannaställning i andra icke

samt att i personalens arbetstid inginge åtskillig tid, som knappast kunde hänföras

till arbetstid i egentlig mening utan endast vore att betrakta som »tjänstgöring

i beredskap».

Svenska städernas förhandlingsorganisation har, liksom beträffande sjukhuset

anstaltspersonalen, ansett sig böra avstå från att yttra sig i ärendet, enär

ifrågavarande personalgrupp hittills icke ansetts hänförlig till organisationens

verksamhetsområde.

Svenska brandskyddsföreningen och svenska brandkårernas riksförbund hava

avstyrkt framställningen, enär ett bifall till densamma skulle onödigtvis fördyra

brandväsendet och införa vissa osäkerhetsmoment i detsamma. Till utredning

härom hava föreningen och förbundet anfört i huvudsak följande.

Genom brandordningarnas bestämmelser erhölle brandmännen tjänstemannaställning

och vore såsom tjänstemän med kontrakterad uppsägningstid, ordnade

pensionsförhållanden, semestertid, avlöning under sjukdom med flera förmåner

befriade från det osäkerhetstillstånd och de stridigheter, som ofta följde med

avtalsuppsägningar. Dylik uppsägning skulle också för samhället kunna få

riskabla konsekvenser, och måste samhällets intressen på brandskyddets område

gå före den enskildes. Åtminstone varje stadssamhälle hade för närvarande sitt

brandväsende ordnat i enlighet med brandstadgans föreskrifter och lokala förhållanden

samt hade med hänsyn härtill sökt så fördelaktigt som möjligt för

såväl samhällets brandförsvar som för brandkårens personal ordna personalens

tjänstgöring och arbetstider. En brandkårs organisation vore ett invecklat

maskineri, i vilket det minsta ingripande av utomstående skulle förorsaka oreda

till hinder för tjänstens behöriga skötande.

Ett kollektivavtal med brandstyrkan beträffande rena avlöningsbestämmelser

torde varje samhälle äga rätt ingå. Då det däremot gällde att för längre

eller kortare tid genom avtal med personalen binda sig beträffande förhållanden,

som antingen kunde inverka på brandstyrkans storlek eller organisation

eller ock innebure bestämmelser beträffande personalens åligganden, rättigheter,

tjänstgöringstid eller fritid, antagande eller avskedande, bestraffningar

m. m., så stöde detta i uppenbar strid mot brandstadgans 5 och 8 §§, i vilka

stadgades att dylika bestämmelser skulle meddelas i brandordning eller reglemente.

Inom varje stad eller annat samhälle, där yrkes- eller kombinerad yrkesoch

borgarbrandkår eller annan brandstyrka funnes upprättad, hade brandstyrkans

numerär och sammansättning efter ingående utredningar uträknats och

beslutats samt införts i brandordningen, som av länsstyrelsen fastställts. Avlönings-

och beklädnadsstater m. fl. omkostnader för brandväsendet hade vidare

av stadsfullmäktige år efter år beviljats, brandstation hade byggts till den

storlek och kostnad den såsom nödvändig ansedda brandstyrkan betingat o. s. v.

Det ekonomiska läget hade varit stabilt i förhållande till stadens budget, och

det i och för sig dyrbara brandväsendets kostnader hade kunnat någorlunda

överblickas — tack vare de reglerande bestämmelser som förefunnits. Skulle

emellertid dessa reglerande bestämmelser utbrytas ur brandstadga, brandordning

och reglemente och i stället införas i ett efter vissa perioder uppsägbart

kollektivavtal, skulle troligen snart svårigheter uppstå i nyssnämnt hänseende.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

33

Såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena hava vissa landsting

och städer samt enskilda sammanslutningar och centrala myndigheter föreslagit

ytterligare utredning i ärendet. I en del av de nämnda yttrandena hava framhållits

vissa särskilda spörsmål, som utredningen borde omfatta. Sålunda

har påpekats, att utredningen borde avse frågan örn de former, under vilka

eventuella tvister mellan kommunerna och de anställda, med hänsyn till vikten

av verksamhetens kontinuerliga gång, lämpligen borde lösas samt att vid utredningen

särskild vikt borde läggas vid frågan örn kollektivavtalens utsträckning

till andra områden än de rent ekonomiska. Vidare har framhållits, att vid

utredningen borde beaktas, att vissa med hänsyn till risken för arbetskonflikter

ur samhällets synpunkter framförda betänkligheter mot kollektivavtal för

ifrågavarande personal otvivelaktigt kunde, såsom åtskilliga avtal gåve exempel

på, väsentligen undanröjas genom lämplig begränsning och avfattning av

avtalen.

Vad det första spörsmålet beträffar må framhållas, att jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 12 juli 1927 särskilda sakkunniga tillkallats för utredning

angående anordningar ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, vari

staten eller kommun vore part, samt att nämnda uppdrag genom beslut den 17

december 1932, i anledning av framställning från de sakkunniga, återkallats.

Enligt de i statsrådsprotokollet för den 12 juli 1927 givna direktiven för

de sakkunnigas arbete skulle främst undersökas möjligheten att för statens

och kommunernas verksamhet få till stånd kollektivavtal, innehållande bland

annat bestämmelser örn avgörandet av uppkomna tvister och om förbud mot

arbetsinställelser eller andra stridsåtgärder under avtalstiden. Även framhölls

däri önskvärdheten av att i avtalen intoges ur arbetsfredens synpunkt betryggande

bestämmelser rörande reglerandet av parternas förhållande, därest

vid avtalstidens utgång parterna icke kunnat enas örn nytt avtal. Utredningen

skulle sålunda i första hand syfta till åvägabringande av överenskommelser

mellan vederbörande parter i berörda hänseenden. Även andra åtgärder för

arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område borde emellertid komma under

övervägande.

I sin nyssnämnda, den 12 december 1932 dagtecknade hemställan hava de

sakkunniga (herrar Elmquist, Molin och Ekblom) —- under hänvisning till en

efter framställning från de sakkunniga inom socialstyrelsen verkställd utredning,

utgiven år 1931 i Sveriges officiella statistik, serien socialstatistik, under

titeln »Anställnings- och avlöningsförhållandena för lägre personal i allmän

tjänst» — framhållit, att av undersökningen ifråga framginge, att den kollektiva

avtalsformen numera fått en mycket vidsträckt tillämpning vid verk och

arbeten, där staten eller kommun vore arbetsgivare. De träffade kollektivavtalen

inrymde i regel preciserade föreskrifter örn uppkommande rättstvisters behandling

och slutliga avgörande utan tillgripande av stridsmedel. Där så icke vore

fallet, vore parterna hänvisade att, på sätt i lagen örn kollektivavtal och lagen

örn arbetsdomstol vore stadgat, på rättslig väg slita tvister om avtalens tolkning

och tillämpning. T vissa avtal hade parterna åtagit sig längre gående fredsförpliktelser

än som jämlikt lagen örn kollektivavtal ålåge dem, i det att de för
Bihany

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 66. »idb 83 .''i

Departe
ments
chefen.

»188 83

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majda proposition nr 66.

bundit sig att under inga förhållanden vidtaga stridsåtgärder under avtalstiden.

I de kommunala kollektivavtalen förekomme särskilda bestämmelser om förfarandet

vid avtals uppkörande, vilka, då man vid förhandling icke kunde enas

örn nytt avtals innehåll, ginge ut på anlitande av skiljedomsförfarande, varför

dock erfordrades båda parternas medgivande.

Av vad de sakkunniga sålunda anfört hava de sakkunniga ansett framgå,

att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats i den

riktning, som det de sakkunniga givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftade,

vilken utveckling enligt de sakkunnigas mening icke torde kunna frånkännas

betydelse med hänsyn till arbetsfreden. Att det sålunda nådda utvecklingsstadiet

skulle vara att betrakta som tillfredsställande, ville man visserligen

icke påstå, men de sakkunniga hava ansett det synnerligen tvivelaktigt, örn det

för närvarande vore möjligt att via kollektivavtalen ernå längre gående garantier

i förevarande hänseende. De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit,

att de i olika egenskaper haft tillfälle att på nära håll följa utvecklingen av hithörande

spörsmål och att den därvid vunna erfarenheten bestämt givit vid handen,

att man icke kunde påräkna frivillig medverkan från parternas sida till

anordningar, som i nämnvärd mån skulle erbjuda ökad effektivitet. Med hänsyn

härtill och då en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst och väsentligen

skulle vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra

ytterligare positiva resultat, hemställde de sakkunniga om befrielse från det

dem givna uppdraget.

I detta sammanhang må ock framhållas, att enligt vad den i det föregående

framlagda utredningen giver vid handen, de fullständiga kollektivavtal, som

hittills träffats på sjukhusväsendets område, med därtill sig anslutande förhandlingsordningar,

erbjuda längre gående garantier för arbetsfreden än de

kommunala kollektivavtalen i allmänhet. Någon ytterligare utredning i denna

punkt torde sålunda ej vara påkallad.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande

lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en kommun.

Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting ej delegera

beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till något sitt organ.

Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan i syfte att möjlighet

beredes landsting att åt underordnat organ — förvaltningsutskott, nämnd

eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med personalen eller att annorledes

fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor för ett flertal av landstinget drivna

sjukhus. För ett landsting med dess i allmänhet endast en gång om året återkommande

sammanträden måste svårigheter tydligen uppstå att själv t. ex.

träffa det slutgiltiga avtalet med personalen. Genomföres en delegationsrätt,

synas några begränsningar i densamma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde

få utövas i den utsträckning så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget

äger bestämma.

Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 66.

vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade

sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan

i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande

samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens eller

vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke kunde

bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt, som

vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens

rent ekonomiska förmåner kunna göras till föremål för bestämmelser i

kollektivavtal.

I fråga örn önskvärdheten av att undanröja de rättsliga hindren för

kollektivavtal med sjukhuspersonalen rörande andra förhållanden än rent ekonomiska

hava olika meningar uttalats i yttrandena. Sålunda hava de landsting

och städer, som redan ingått fullständiga kollektivavtal, ansett avtalens

verkningar förmånliga och önskat bibehålla desamma. Jämväl åtskilliga andra

landsting och städer hava ställt sig välvilliga till de i ärendet gjorda framställningarna

och tillstyrkt deras förverkligande genom lagstiftning eller förordat

utredning i det syfte, som med framställningarna avsetts. Andra landsting

och städer hava icke intagit bestämd ståndpunkt till framställningarna eller

avstyrkt desamma. Av de centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar,

som yttrat sig, hava samtliga, utom medicinalstyrelsen samt styrelsen

för svenska lasarettsläkarföreningen och styrelsen för svenska sanatorieläkarföreningen,

tillstyrkt framställningarna eller förordat utredning i ämnet.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal

inom sjukhusväsendet hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig

med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde

såväl olika anstalter som olika anstaltsavdelningar emellan, att möjligheten av

arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens

synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning

ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för

ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,

måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och sitt

tjänstemannaansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit entledigande

från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna

ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.

Innan jag närmare ingår på dessa skäl, vill jag understryka, att det icke är

fråga om att genom lagstiftning ålägga landstingen och kommunerna att

anlita kollektivavtalsformen. Även om den ifrågasatta lagstiftningen genomföres,

skulle det sålunda alltjämt ligga i landstingens och kommunernas eget

skön att ingå sådana avtal.

Beträffande invändningen att kollektivavtal ej skulle vara förenliga med

sjukvårdsarbetets art och de olikartade förhållanden, som råda inom sjukvården,

må framhållas, att t. ex. Malmö stads sjukhus, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund samt Hälsingborgs lasarett, som anses tillhöra de

mest välordnade i landet, redan använda kollektivavtalets form för reglering

s. 36 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 66.

36

av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Härav och av den omständigheten

att de landsting och städer, som hava fullständiga kollektivavtal, önska

bibehålla denna avtalsform, torde framgå, att kollektivavtalet mycket väl låter

sig förena med sjukvårdsarbetets särart.

Vad härefter angår frågan om arbetsinställelse torde det icke råda det nödvändiga

sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,

som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal reglerar

personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke med nödvändighet,

att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid kollektivavtalets

utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning, är

han oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.

För övrigt må hänvisas till förhandlingsordningen och kollektivavtalet i Malmöhus

län, för vilka jag redogjort i det föregående. Med den särskilda förhandlingsordningen,

för vilken gäller annan giltighets- och uppsägningstid än för

det egentliga kollektivavtalet och under vars giltighetstid råder förbud mot

stridsåtgärder, ävensom med kollektivavtalets olika uppsägnings- och flyttningstider

för olika befattningshavare samt med avtalets förbud mot massuppsägning

hava särskilda garantier mot arbetsinställelser vunnits.

Vidare hava farhågor uttalats för ökade utgifter för landstingen och kommunerna

vid ett bifall till framställningarna, enär sjukhuspersonalen skulle

genom kollektivavtalsformens användande få större möjligheter alf lillgodose

sina ekonomiska intressen. I anledning härav må endast påpekas, att kollektivavtal

rörande personalens ekonomiska förhållanden kunna ingås redan med

gällande lagstiftning.

I det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot

en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.

I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som

tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde

att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga

arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa

hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets

sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga omöjligheten,

att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess förvaltningsutskott

inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens

anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden; och har

förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad önskvärt för att

en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde av sjukhuspersonalens

anställningsfrågor skulle kunna genomföras. Ett ytterligare skäl

att tillmötesgå framställningarna utgör den omständigheten, att vissa landsting

och städer sedan åtskillig tid tillämpat kollektivavtalsprincipen för reglering

av icke blott personalens avlöning utan även dess övriga arbetsförhållanden.

För dessa och för den i deras tjänst anställda personalen måste det av

naturliga skäl te sig synnerligen omotiverat att frångå ett system, som sedan

länge med fördel tillämpats.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig regie
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl, Majus proposition nr 6''6\

37

ring av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för

mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen

rimligen bör erhålla tillfälle att deltaga i förhandlingar örn arbetsvillkorens

utformande och därvid bevaka sina legitima intressen. Ehuru denna personal

med hänsyn till arten av dess arbetsuppgifter icke kan få använda de påtryckningsmedel

i form av arbetsinställelse och dylikt, som begagnas inom det industriella

arbetsområdet i syfte att påverka innehållet i ett blivande kollektivavtal,

är det ett allmänt intresse att personalens synpunkter under de förberedande

förhandlingarna komma att framföras och ingående dryftas mellan

representanter för parterna.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att valet av den kollektiva avtalsformen

medför, att tvister angående tolkningen och tillämpningen av de i kollektivavtalet

införda bestämmelserna kunna hänsk,jutås till arbetsdomstolen.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen

mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,

genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara att

genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,

som påkallas. Landsting bör såsom huvudman för sjukhusen i fråga tillerkännas

rätt att, örn det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av arbet,soch

avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus inom länet

ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt till förvaltningsutskottet

eller annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte torde lämpligen

kunna införas såsom ny paragraf 8a i sjukhuslagen, vilken lag redan för

närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller annat organ särskilda

uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen. Någon ändring

i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes

även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering

av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets form genom

något sitt organ. Vad som gäller beträffande landstingssjukhus i förevarande

avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även för sjukhus,

som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager.

*:WW

Därest sjukhuslagen så ändras som jag här ovan föreslagit, bliva de nya bestämmelserna

på grund av hänvisningar i andra författningar till sjukhuslagen

tillämpliga även å vissa andra anstalter för sjukvård, nämligen statsunderstödda

enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter, varom stadgas i kungörelsen den

22 juni 1928 (nr 304), och kommunala sinnessjukhus, varom finnas föreskrifter

i stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Vad beträffar personal vid epidemisjukhus gäller enligt epidemilagen den

19 juni 1919 (nr 443) att en särskild epideminämnd (resp. hälsovårdsnämnd

i stad som utgör eget epidemidistrikt) liandhaver förvaltningen av epidemisjukhus.

Instruktion för epideminämnd fastställes av landstinget. Medicinalstyrelsen

har överinseende över den anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Något hinder torde ej förefinnas för landsting att genom direktiv till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 66.

epideminämnderna eller i annan form genomföra enhetliga bestämmelser angående

personalens avlönings- och arbetsvillkor, eventuellt i kollektivavtalets

form, vid sjukhus inom epidemidistriktet. Medicinalstyrelsens rätt till överinseende

över personalens arbetsförhållanden bör vid en sådan reglering bevaras.

Något tillägg till epidemilagen torde sålunda ej erfordras.

Icke heller synes gällande lagstiftning lägga hinder i vägen för kollektivavtal,

avseende personal vid fattigvårdsanstalter eller vid sådana offentliga

anstalter, som åsyftas i lagen örn samhällets barnavård och i alkoholistlagen.

Vad beträffar brandpersonal, framgår av den föregående redogörelsen,

att regeringsrätten i ett fall funnit hinder möta för stadsfullmäktige att reglera

denna personals anställningsvillkor i kollektivavtalets form. Sedermera ha

emellertid åtskilliga städer efter förhandlingar med personalen träffat uppgörelser

i dessa frågor. Sådana uppgörelser ha antingen erhållit kollektivavtalets

form eller ock fastställts såsom av stadsfullmäktige eller något deras

organ utfärdade bestämmelser. Vid träffande av kollektivavtal synes nyssnämnda

utslag av regeringsrätten ha beaktats på det sätt, att i avtalet gjorts

förbehåll örn giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige utfärdat eller

komme att utfärda såsom brandordning och brandreglemente.

Något lagligt hinder lärer icke finnas för stadsfullmäktige att på sätt sålunda

flerstädes redan skett efter förhandlingar med personalen enhetligt reglera

dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form.

I övrigt torde jag senare få upptaga till prövning frågan örn eventuellt erforderliga

ändringar eller tillägg i administrativa författningar, avseende här

berörda spörsmål.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat

förslag till lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus samt hemställer, att förslaget måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Tottie.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr fifi.

39

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................................................. 1

Förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1934 ................................... 3

Sjukhus- och anstaltsp er soned ......................................................................... 3

Framställningar i ämnet m. m............ 3

Utredning om den kollektiva avtalsformens användning beträffande

ifrågavarande personal m. m................................................................ 5

Städernas sjukhus s. 5. — Landstingssjukhusen s. 8. — Vissa vårdanstalter

s. 12.

I ärendet avgivna yttranden..................................................................... 12

Yttranden av förvaltningsutskott och stadsfullmäktige s. 12. — Yttranden

av enskilda sammanslutningar s. 18. — Yttranden av centrala myndigheter

s. 20.

Brandpersonal ................................................................................................ 22

Framställning i ämnet m. m.................................................................. 22

Utredning örn den kollektiva avtalsformens användning beträffande

ifrågavarande personal m. m............................................................... 25

I ärendet avgivna yttranden..................................................................... 28

Yttranden av stadsfullmäktige s. 28. — Yttranden av länsstyrelserna

s. 31. — Yttranden av centrala myndigheter och enskilda sammanslutningar

s. 31.

Departementschefen ........................................................................................ 33

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. AK 3TU 1934:7 Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7 s. 2 i texten