Med förslag till förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran
1934-01-19 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1934:71, Med förslag till förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran
Dokumentets text
Kungl. Majda proposition nr 71.
1
Nr 71.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran:
given Stockholms slott den 19 januari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran.
GUSTAF.
■ .■!(■■ ifi? ■■ ‘i !■; :
Henning Leo.
Bihang till riksdagens protokoll 1934
1 sami.
Nr 71
07 34 1
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 71.
Förslag
tili
Förordning*
angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som
mottagits till postbefordran.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. I den omfattning, som i denna förordning sägs, är postverket
ansvarigt för assurerade och rekommenderade försändelser, oassurerade
paket, postförskottsförsändelser och inkasseringshandlingar samt för postanvisnings-,
postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel.
Ansvarigheten gäller så länge försändelse, handling eller medel stå
under postverkets vård.
2 mom. Postverket är fritaget från allt ansvar,
när förlust eller skada förorsakats genom avsändarens fel eller försummelse
eller är en följd av försändelsens egen beskaffenhet,
när fråga är örn vara, vilkens befordran med post är förbjuden,
när försändelse, som jämlikt därå befintlig anteckning varit avsedd att
befordras under assurans eller rekommendation eller såsom postförskott,
avlämnats till postbefordran i annan ordning än som för försändelse av
ifrågavarande slag är föreskriven och på grund därav icke blivit behandlad
i överensstämmelse med nämnda anteckning, samt
när ersättningsanspråk icke framställts inom därför stadgad tid.
3 morn.. Postverket ansvarar icke för indirekt skada eller för utebliven
vinst.
Med nedan i detta moment angivna undantag ansvarar postverket icke
heller för förlust eller skada, som förorsakats av försening.
Har skada å assurerad eller rekommenderad försändelse eller å oassurerat
paket uppenbarligen förorsakats av försändelsens försening under
postbehandlingen, må generalpoststyrelsen, när sådant prövas vara av förhållandena
påkallat, tillerkänna avsändaren ersättning för skadan enligt
de i denna förordning stadgade grunder.
Likaledes må generalpoststyrelsen, efter prövning i varje särskilt fall,
tillerkänna avsändare av assurerad eller rekommenderad försändelse, oassurerat
paket, postanvisnings- eller postgiromedel ersättning för särskilda
kostnader, som förorsakats avsändaren genom försändelsens eller medlens
försening under postbehandlingen. Sådan ersättning må dock icke i något
fall överstiga 50 kronor eller det lägre belopp, som skulle hava tillkommit
avsändaren, därest försändelsen gått förlorad eller medlen icke blivit
behörigen redovisade.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 71.
3
4 morn. I fråga om de inskränkningar i postverkets ansvarighet, som
gälla vid krig eller krigsfara, är särskilt stadgat.
5 mom. I denna förordning meddelade bestämmelser gälla inrikes försändelser.
För postverkets ansvarighet i postutväxlingen med utlandet
gäller vad därom är stadgat i vederbörande avtal med främmande länder.
2 §•
Har assurerad försändelse gått förlorad eller har dess innehåll helt eller
delvis förkommit eller skadats, är avsändaren berättigad till en ersättning,
motsvarande verkliga värdet av förlusten eller skadan. I saknad av utredning
örn försändelsens värde skall detta anses hava utgjort det å försändelsen
angivna assuransbeloppet. Ersättningen må dock icke i något
fall överstiga sistnämnda belopp.
Assuransbeloppet får icke vara angivet högre än verkliga värdet av försändelsens
innehåll.
Örn assurerad försändelse gått förlorad eller dess innehåll helt och
hållet förkommit eller förstörts och i anledning härav ersättning utbetalas
till avsändaren, är denne dessutom berättigad att återfå erlagda befordringsav
gifter.
3 §•
Avsändare av rekommenderad försändelse, som gått förlorad, är berättigad
till en ersättning av 36 kronor.
Har innehållet i rekommenderat brev skadats, är avsändaren berättigad
till en ersättning, motsvarande verkliga värdet av skadan. I saknad av
utredning om innehållets värde skall detta anses hava utgjort 36 kronor.
Ersättningen må icke i något fall överstiga nämnda belopp.
Efter samma grunder utgår ersättning, örn innehållet i sådant rekommenderat
brev, som varit förseglat i enlighet med de för assurerade brev
gällande föreskrifter, helt eller delvis förkommit.
4 §•
Har oassurerat paket gått förlorat eller har dess innehåll helt eller
delvis förkommit eller skadats, är avsändaren berättigad till en ersättning,
motsvarande verkliga värdet av förlusten eller skadan. Ersättningen må
dock icke för något paket överstiga 100 kronor.
Örn oassurerat paket gått förlorat eller dess innehåll helt och hållet
förkommit eller förstörts och i anledning härav ersättning utbetalas till
avsändaren, är denne dessutom berättigad att återfå erlagda befordringsavgifter.
5 §•
Har postförskottsförsändelse utlämnats utan postförskottsbeloppets utkrävande
eller mot utkrävande av lägre belopp än det å försändelsen angivna,
är avsändaren berättigad till en ersättning, motsvarande postförskottsbeloppet
eller den del därav, som icke utkrävts.
4
Kungl. Majlis proposition nr 71.
6 §•
1 morn. För assurerad eller rekommenderad försändelse, innehållande
inkasseringshandlingar, ansvarar postverket såsom för assnrerad eller rekommenderad
försändelse i allmänhet.
2 mom. Går inkasseringshandling förlorad, sedan det kuvert, i vilken
den varit innesluten, öppnats, är avsändaren berättigad till en ersättning,
motsvarande den lidna skadan. Ersättningen må dock icke utgå med
högre belopp än som kunnat utgå för den försändelse, vari handlingen
varit innesluten.
3 mom. Örn inkasseringshandling utlämnats utan inkassering av beloppet
eller mot inkasserande av ett lägre belopp än det, varå handlingen
lyder, är avsändaren berättigad till en ersättning, motsvarande inkasseringsbeloppet
eller den del därav, som icke inkasserats.
7 §■
För inbetalade postanvisnings-, postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel
är postverket ansvarigt, intill dess medlen i vederbörlig ordning
utkvitterats eller uppförts å postgirokonto.
8 §■
1 mom. Anspråk på ersättning, som enligt denna förordning kan utgå
för förkommen försändelse eller inkasseringshandling eller på grund därav
att postförskottsförsändelse eller inkasseringshandling utlämnats utan utkrävande
av det å försändelsen eller handlingen angivna beloppet eller
mot utkrävande av lägre belopp än sålunda angivits, skall skriftligen anmälas
hos generalpoststyrelsen inom ett år, räknat från den dag, då försändelsen
eller handlingen avlämnats till postbefordran.
2 mom. Örn innehållet i assurerad eller rekommenderad försändelse
eller oassurerat paket helt eller delvis förkommit eller skadats, skall
ersättningsanspråk skriftligen anmälas hos generalpoststyrelsen inom sextio
dagar, räknade från den dag försändelsen kommit adressaten tillhanda eller
erbjudits honom till uttagande.
3 mom. Anspråk på ersättning för medel, som icke blivit av postverket
i behörig ordning redovisade, skall skriftligen anmälas till generalpoststyrelsen,
när fråga är örn postanvisnings-, postförskotts- eller inkasseringsmedel,
före utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket inbetalningen
till postverket skett, och,
när fråga är örn postgiromedel, före utgången av tredje kalenderåret
näst efter det, under vilket inbetalningen skett eller uppdrag om girering
eller kontant utbetalning bokförts å postgirokonto.
I särskilda fall må emellertid generalpoststyrelsen, med avseende å förekommande
omständigheter, medgiva ersättningens utbetalande, ehuru anspråket
framställts senare,
Kungl. Majlis proposition nr 71.
5
4 mom. Vid anmälan om ersättningsanspråk böra i förekommande fall
företes inlämningsbevis samt de intyg eller handlingar i övrigt, som kunna
åberopas för bestyrkande av förlusten eller skadan.
9 §■
Om vid prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad eller rekommenderad
försändelse eller oassurerat paket tvekan uppstår örn rätta värdet
av föremål, som varit inneslutet i försändelsen, skall detta värde bestämmas
på sätt är föreskrivet i gällande lag örn skiljemän.
10 §.
1 mom. Finner generalpoststyrelsen ett i föreskriven ordning anmält
ersättningsanspråk vara behörigen styrkt, utbetalas genast ersättningen av
postmedlen.
Därest generalpoststyrelsen tinner ersättningsanspråk icke vara ostridigt,
skall sökanden hänvisas att inom nittio dagar efter bevisligen erhållen
del av beslutet vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra sin
talan, vid äventyr att i annat fall all rätt till vidare talan mot postverket
anses försutten.
2 mom. När ersättning för förkomna medel eller föremål av postmedlen
utbetalas till en försändelses avsändare, skall dennes rätt till det förkomna
i motsvarande mån överlåtas på postverket.
3 mom. Har assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat
paket postbefordrats utan postavgiftemas erläggande i förväg, skall beloppet
av dessa avgifter, i den mån icke avsändaren enligt bestämmelse
i denna förordning äger återbekomma befordringsavgifterna, frånräknas det
ersättningsbelopp, som i förekommande fall tillerkännes avsändaren.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934, vid vilken tid förordningen
den 12 november 1872 (nr 72 sid. 3) angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, och övriga
i ämnet meddelade bestämmelser skola upphöra att gälla; dock skall bestämmelsen
i 8 § 3 morn., första stycket, i fråga örn postgiromedel icke
äga tillämpning beträffande inbetalning, girering eller utbetalning, som
verkställts före den 1 januari 1932.
6
Kungl. Majus proposition nr 71.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
I skrivelse den 17 juni 1932 har generalpoststyrelsen framlagt förslag till
nya bestämmelser rörande postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran.
Då jag nu har att anmäla detta ärende, torde jag till en början få lämna
en kortfattad översikt över gällande bestämmelser i ämnet och deras tillkomst.
1872 års förordning angående postverkets ansvarighet
för postförsändelser.
År 1869 avgav generalpoststyrelsen förslag till allmän poststadga, avsedd
att fullständigt reglera förhållandet mellan postverket och allmänheten samt
innefattande icke blott ett sammanförande av redan gällande föreskrifter i
ämnet utan även vissa ändringar i och tillägg till desamma.
Vid anmälan den 31 mars 1870 inför Kungl. Maj:t av detta ärende fann
chefen för finansdepartementet, på vilkens föredragning ärendet ankom, några
av de föreslagna nya eller ändrade bestämmelserna vara av beskaffenhet att
böra underställas riksdagens prövning. För att avhjälpa påtalade brister i
dåvarande bestämmelser och för att tillika bringa lagstiftningen i ämnet i
överensstämmelse med de grundsatser, som i de flesta andra länder blivit
under en lång följd av år med fördel tillämpade och till en del redan gällde
för Sverige i den internationella postutväxlingen, föreslogos sålunda i en
nämnda dag avlåten proposition, nr 32, vissa ändrade bestämmelser rörande
postverkets ansvarighet för det fall, att försändelser av följande slag förkommit
under postbefordran, nämligen rekommenderade brev, assurerade
brev och paket samt oassurerade paket. Detta förslag blev av riksdagen
bifallet (skrivelse nr 57).
I förordning den 12 november 1872 (nr 72 sid. 3) angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, sammanfördes
såväl berörda, av riksdagen antagna bestämmelser som de övriga föreskrifter
i ämnet, vilka ansågos erforderliga.
7
Kungl. Majus proposition nr 71.
De av riksdagen antagna föreskrifterna återfinnas i §§ 7—9 och äro avföljande
innehåll:
Går rekommenderat brev förlorat medan ännu postverkets ansvarighet
därför fortfar, utbetalas av postmedlen till avsändaren, emot rekommendationsbevisets
återställande, 50 riksdaler (§ 8 mom. 1).
Går assurera! brev förlorat medan ännu postverkets ansvarighet därför
fortfar, utbetalas av postmedlen till avsändaren mot assuransbevisets återställande
ett det angivna värdet motsvarande ersättningsbelopp, så framt ej
utrönas kan, att detta värde överstiger det verkliga värdet av de i brevet
inneslutna penningar eller andra värdesaker, i vilket fall ersättningen utgår
efter sistnämnda värde (§ 7 mom. 1).
Beträffande postverkets ansvarighet för assurerat paket gäller vad örn
assurera! brev är stadgat (§ 9 mom. 1).
Går oassurerat paket förlorat, innan detsamma blivit till adressaten utlämnat,
äger avsändaren att i ersättning av postmedlen erhålla, örn paketets
vikt uppgår till högst 2 skålpund, 2 riksdaler och, örn vikten utgör mer än
2 skålpund, 4 riksdaler med tillägg därtill av 1 riksdaler för varje skålpund,
varmed vikten överstiger 4 skålpund (§ 9 mom. 2).
Till dessa huvudbestämmelser rörande postverkets ansvarighet beträffande
vissa förkomna försändelser anknyta sig föreskrifter rörande ansvarigheten i
fråga om rekommenderade brev samt assurerade brev och paket, som framkommit
med rubbad försegling eller med omslaget så skadat, att någon del
av innehållet kunnat därur uttagas (§ 7 mom. 2, § 8 mom. 2 och § 9 morn. 1),
beträffande vid framkomsten oskadade assurerade försändelser, vilkas innehåll
av penningar eller värdepapper till större eller mindre del saknats (§ 7
mom. 3 och § 9 mom. 1) samt i fråga örn skadat oassurerat paket (§ 9
mom. 3). Vidare lämnas stadgande, att postverket i andra fall än i författningen
sålunda angivits icke är ansvarigt för till postbefordran avlämnad
försändelse, där ej på grund av förbehåll örn postförskott eller annat särskilt
avtal sådan ansvarighet åligger verket (§ 10), ävensom bestämmelser rörande
tiden för ersättningsanspråks framställande (§ 11), värdering av innehållet i
förkommen eller skadad försändelse (värdering av tre gode män; § 12), utbetalning
av ersättning i anledning av ostridigt ersättningsanspråk (§ 13
mom. 1), hänvisande av ej ostridigt ersättningsanspråk till domstol (§ 13
mom. 2), postverkets övertagande av rätten till det ersatta (§ 14), postverkets
ansvarighet för försändelser till utlandet (§ 15), postverkets regressrätt
hos den vållande (§ 16) samt rätt för skadelidande, som icke.är berättigad
till ersättning av postverket eller som försuttit sin rätt härutinnan, att vid
domstol anhängiggöra talan mot vållande postfunktionär (§ 17).
Dessutom innehåller 1872 års förordning föreskrifter örn avgifter för rekommenderade
och assurerade försändelser (§ 1 och § 9 moni. 1) samt vissa
bestämmelser av expeditionsföreskrifts natur (§§ 2—6), nämligen örn förfarandet,
när det angivna värdet å assurerad försändelse misstänkes vara högre
än det verkliga (§ 2), om inlämningsbevis för rekommenderad eller assurerad
försändelse (§ 3), örn intyg rörande innehållet i avgående assurerad försändelse
(§ 4), om assurerade och rekommenderade försändelsers utlämnande
endast mot kvitto (§ 5) samt örn intyg rörande innehållet i ankommen
assurerad eller rekommenderad försändelse (§ 6).
Ändringar i och tillägg till bestämmelserna i 1872 ars förordning.
Do sålunda i 1872 års förordning meddelade bestämmelserna örn postverkets
ansvarighet för försändelser, som avlämnats till postbefordran, hava
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
vid skilda tillfällen i enlighet nied riksdagens efter förslag av Kungl. Maj:t
meddelade beslut dels ändrats och dels fullständigats, såsom av följande
redogörelse närmare framgår.
Genom kungörelse den 16 april 1880 (nr 13 sid. 1) utbyttes i bestämmelserna
rörande ersättningsskyldigheten för oassurerade paket viktsatserna i
skålpund mot viktsatser i gram sålunda, att ett skålpund skulle motsvaras
av 500 gram o. s. v.
Genom kungörelse den 26 maj 1882 (nr 26 sid. 1; proposition nr 35 och
riksdagens skrivelse nr 44 år 1882) utsträcktes bestämmelsen om postverkets
ansvarighet för förkommen assurerad försändelse till att under vissa förutsättningar
omfatta jämväl skadad assurerad försändelse. Vidare stadgades
beträffande postförskottsförsändelse, att för dylik försändelse i allmänhet,
vilken gått förlorad medan densamma befann sig under postverkets vård,
skulle till avsändaren utbetalas ersättning av postmedlen till det belopp,
varå postförskottet lydde, samt att, då postförskott meddelats å assurerad
försändelse och, under det denna befann sig under postverkets vård, antingen
innehållet i dess helhet eller till någon del gått förlorat eller försändelsen
blivit skadad, ersättning skulle till avsändaren utgå med det belopp,
vartill assuransen berättigade, utan att tillika gottgjordes det belopp,
varå postförskottet lydde. Slutligen stadgades förbud mot postbefordran av
assurerad försändelse, å vilken värdet angivits lägre än det rätteligen utgjorde.
Genom kungörelse den 10 mars 1905 (nr 16 sid. 2; proposition nr 15 och
riksdagens skrivelse nr 4 år 1905) nedsattes postverkets ersättningsskyldighet
för förkomna eller skadade inrikes rekommenderade försändelser från
50 kronor till samma belopp, som gällde i den internationella postutväxlingen,
eller 36 kronor. Vidare stadgades, med upphävande av 1882 års stadganden
örn ersättning av postmedlen för inrikes postförskottsförsändelse,
som gått förlorad, medan densamma befunnit sig under postverkets vård,
att för dylik ersättnings utbetalande skulle tillämpas enahanda grunder,
som örn försändelsen icke varit belagd med postförskott. Detta innebar, att
för postförskottsförsändelse ersättning ej längre skulle utgå med postförskottets
belopp, utan att för oassurerat postförskottspaket skulle utgå ersättning
såsom för oassurerat, med postförskott icke belagt paket och för
oassurerat eller orekommenderat postförskottsbrev ingen ersättning.
Genom brev den 5 juni 1909 (proposition nr 163 och riksdagens skrivelse
nr 107 år 1909) har i samband med beslut om anordnande av inkasseringsrörelse
vid postverket stadgats, att därest fordringshandling, som för inkassering
genom postverkets försorg avlämnats till postbehandling i rekommenderat
eller assurera! brev, går förlorad, innan postverket avgivit redovisning
för inkasseringsuppdraget, avsändaren av dylik försändelse skall äga
åtnjuta gottgörelse efter enahanda grunder, som gälla beträffande avsändares
rätt till ersättning för rekommenderat eller assurera! brev, som förkommit,
medan detsamma varit i postverkets vård.
Slutligen hava genom brev den 19 april 1918 (sv. förf.-sami. nr 257; proposition
nr 44 till 1918 års lagtima riksdag; riksdagens skrivelse nr 37)
följande ändringar och tillägg gjorts:
1) Bestämmelserna i 1882 års kungörelse rörande förbud mot postbefordran
av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits lägre än det rätteligen utgör,
hava upphävts.
2) I syfte att bringa övriga gällande bestämmelser rörande postverkets
ansvarighet för assurerade försändelser i nära överensstämmelse med motsvarande
stadgande i den internationella postutväxlingen har föreskrivits
följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
0
Om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll
eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets vård,
skall avsändaren vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga
värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats
genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens
egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning örn värdet av försändelsen
detta må anses hava utgjort det därå vid postbefordringen angivna värdet
och att skadeståndet icke i något fall må överstiga beloppet av sistnämnda
värde. Om försändelsen gått förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren,
skall denne dessutom vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna,
varemot assuransavgiften behålles av postverket.
Vad sålunda stadgats beträffande postverkets ansvarighet för assurerat
brev skall även gälla i fråga örn assurerat paket, varjämte beträffande assurerat
paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall vara berättigad att
återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att paketets innehåll helt
och hållet förstörts.
3) Beträffande ansvarigheten för rekommenderat brev bär stadgats följande:
Om
rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med de för assurerade
brev gällande föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på
annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets vård, skall
avsändaren vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet
av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,
dock att i saknad av utredning om värdet av försändelsen detta må anses
hava utgjort 36 kronor samt att skadeståndet icke i något fall må överstiga
nämnda belopp.
Generalpoststyrelsen har bemyndigats att — utan hinder av dittills gällande
föreskrifter örn skyldighet för avsändare av assurerad elier rekommenderad
försändelse att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik
försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset -- härutinnan
meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga.
4) I fråga örn ansvarigheten för oassurerat paket innebära de nya föreskrifterna
en övergång från ersättning endast efter vikt till ersättning efter
försändelsens verkliga värde, dock med begränsning till olika maximibelopp
allt efter försändelsens vikt. Bestämmelsen, som härigenom bragts i närmare
överensstämmelse med motsvarande bestämmelse för den internationella postutväxlingen,
har följande lydelse:
Örn oassurerat paket gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll
eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets vård,
skall avsändaren vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga
värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats
genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens
egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke må överstiga 20 kronor för
paket, utom beträffande paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket
skadeståndet må kunna utgå intill belopp, motsvarande 4 kronor för varje
kilogram eller del av kilogram av paketets vikt. Örn paketet gått förlorat
eller dess innehåll helt och hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till
avsändaren, skall denne dessutom vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna.
5) En ny bestämmelse har införts beträffande postverkets ansvarighet flir
förlust eller skada till följd av försändelses försenade ankomst, så lydande:
Örn skada å assurerad försändelse, rekommenderat brov eller oassurerat
paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen och denna
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs sida, må
generalpoststyrelsen, när sådant prövas vara av förhållandena påkallat, tillerkänna
avsändare skadestånd enligt allmänt gällande grunder.
6) Bestämmelsen örn värdering av innehållet i vissa försändelser genom
tre gode män har ändrats så, att värdet av innehållet i assurerad försändelse,
rekommenderat brev eller oassurerat paket i fall av tvekan skall bestämmas
på sätt föreskrives i gällande lag om skiljemän.
Utöver vad sålunda angivits hava i hithörande bestämmelser jämväl i
vissa andra avseenden än de nu omförmälda vidtagits smärre ändringar genom
av Kungl. Majit meddelade beslut. I den mån så erfordras torde få erinras
härom vid behandlingen i det följande av de särskilda bestämmelserna.
Föreliggande förslag till nya bestämmelser örn postverkets ansvarighet
för försändelser och medel.
Allmän motivering.
I förevarande skrivelse den 17 juni 1932 erinrar generalpoststyrelsen till
en början, att bestämmelserna i 1872 års förordning tid efter annan ändrats
genom av Kungl. Majit utfärdade kungörelser och brev men att något omtryck
av förordningen eller delar därav med anledning av ändringarna däremot icke
vidtagits. Då det emellertid måste anses önskvärt, att de vid skilda tillfällen
meddelade bestämmelserna i ämnet sammanfördes, samt styrelsen dessutom
vore av den meningen, att vissa av dessa bestämmelser borde ändras, har
styrelsen ansett lämpligt att framlägga ett förslag till ny författning angående
postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbehandling.
Styrelsen meddelar vidare, att i förslaget inarbetats allenast
sådana bestämmelser, som direkt beröra ansvarigheten, medan däremot icke
medtagits bestämmelsen i § 1 av 1872 års förordning om avgifter för assurans
och rekommendation m. m., rörande vilka avgifter numera stadgas i kungörelsen
den 29 maj 1925 (nr 149) rörande postavgifterna, med däri gjorda
ändringar, vidare icke bestämmelserna i §§ 2—6 i nämnda förordning, vilka
huvudsakligen äro att anse såsom expeditionsföreskrifter, och slutligen ej heller
föreskrifterna i §§ 16 och 17, då för de i dessa författningsrum berörda förhållandena
några särf öre skrifter icke ansetts erforderliga utan allmänna rättsprinciper
synts böra gälla.
Generalpoststyrelsen har i detta sammanhang såsom sin mening framhållit,
att ifrågavarande bestämmelser om postverkets ansvarighet borde kunna
utfärdas utan att ärendet underställdes riksdagens prövning. Skulle däremot
hittills tillämpad praxis alltjämt följas, ansåge styrelsen förslaget böra hänskjutas
till riksdagens prövning endast i vad det avsåge ändring i nuvarande
bestämmelse örn ersättning för oassurerat paket samt, måhända, införande
av nytt stadgande örn ersättning för extra kostnader på grund av försening
under postbehandling.
Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 15 september 1932 samt
därvid icke funnit anledning till erinran annat än beträffande viss del av
förslagets 6 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
11
Såsom den lämnade redogörelsen visar, hava stadgandena i 1872 års ännu
gällande förordning örn postverkets ansvarighet för till postbefordran mottagna
försändelser vid upprepade tillfällen blivit väsentligt ändrade eller utökade
genom bestämmelser, meddelade i särskilda kungörelser och brev.
Lika med generalpoststyrelsen finner jag önskvärt, att bestämmelserna å
ifrågavarande område sammanföras i en särskild författning. Det förslag,
som generalpoststyrelsen i sådant syfte nu framlagt, innefattar dessutom
ändringar i en del av de nu gällande bestämmelserna ävensom vissa nya
bestämmelser, varemot sådana föreskrifter i 1872 års förordning, vilka icke
direkt hänföra sig till ifrågavarande ansvarsskyldighet, icke ansetts böra
inflyta i den nya förordningen. Då det av styrelsen sålunda framlagda förslaget
synes i och för sig lämpligt och därjämte innebär vissa förändringar
till fördel för allmänheten, vilka synas befogade, har jag funnit mig kunna
endast med några smärre jämkningar tillstyrka förslaget i fråga.
Ifrågavarande författningsförslag synes vara av beskaffenhet att böra i sin
helhet föreläggas riksdagen till prövning, helst som flertalet av de i förslaget
intagna nya bestämmelserna, örn också av ganska begränsad betydelse,
innefattar föreskrifter rörande postverkets ansvarighet i hänseenden, jämförliga
med dem, i vilka nu gällande ansvarighetsföreskrifter äro meddelade.
Specialmotivering.
Jag övergår härefter till specialmotiveringen av det föreliggande författningsförslagets
särskilda bestämmelser.
1 §■
1 mom. Under 1 § hava sammanförts vissa allmänna bestämmelser rörande
postverkets ansvarighet. I 1 mom. hava sålunda angivits de försändelseslag,
för vilka postverket ikläder sig ansvarighet.
2 mom. I 2 mom. hava upptagits vissa fall, då postverket fritages från
det ansvar, som eljest enligt förordningen åligger verket.
Generalpoststyrelsen anför härom följande:
Det först angivna fallet är, när förlust, tillgrepp eller skada förorsakats
genom avsändarens fel eller försummelse eller är en följd av försändelsens
egen beskaffenhet. Genom förenämnda brev den 19 april 1918 är denna inskränkning
meddelad i fråga örn postverkets ansvarighet för assurerade och
rekommenderade försändelser samt oassurerade paket. Bestämmelsen, vilken
gäller även i den internationella postutväxlingen, avser i första hand att
fritaga postverket från ersättningsskyldighet beträffande försändelse, som
varit bristfälligt inslagen eller som i följd av sin beskaffenhet icke tål vid
transporten. Bestämmelsen kan emellertid bliva tillämplig även i det fall,
att avsändaren underlåtit att verkställa föreskriven beteckning å försändelse,
skrivit felaktig adress eller dylikt.
Enligt de internationella bestämmelserna äro postförvaltningarna fritagna
från allt ansvar, då fråga är örn försändelse, vars innehåll är hemfallet under
gällande förbudsbestämmelser. Det förutsättes således, att till postbehandling
mottagits en försändelse, vars mottagande bort förvägras. I den svenska
Departements
chefen.
Departementschefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
posttjänsten förekommer detta oftast beträffande försändelse, innehållande
spritvara, varvid innehållet givetvis icke angivits å adresskortet. Upptäckes förseelsen,
omhändertages varan av postverket. Ofta förekommer det, att varan
på grund av dålig förpackning förstöres under befordringen. Det är uppenbart,
att postverket icke i någotdera av dessa fall skall lämna ersättning.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida postverket i förekommande fall
skall ersätta icke förbjuden vara, som inneslutits i samma försändelse som
den förbjudna. Den internationella, här återgivna bestämmelsen torde få
tolkas så, att ersättning aldrig utgår för försändelse med förbjudet innehåll.
Avsändaren anses skyldig att känna förbudsbestämmelserna och begår således
en lagöverträdelse, när lian lämnar in försändelsen. A andra sidan kan
en sådan tolkning visa sig oskäligt sträng. Örn exempelvis vid reklamation
av ett för 1,000 kronor assurerat paket uppgives, att bland det dyrbara innehållet
inlagts förbjuden vara — någon mindre kvantitet sprit eller en bunt
svavelstickor — och det framgår, att paketet förkommit genom postverkets
förvållande, så kan det synas hårt, att avsändaren skall gå miste örn varje
ersättning.
Med hänsyn härtill har generalpoststyrelsen ansett sig böra föreslå en
sådan formulering, att postverket är fritaget från ansvar, när fråga är örn
vara, vilkens befordran med post är förbjuden.
I 1872 års förordning förutsättes, att assurerade och rekommenderade försändelser
inlämnas å fast postanstalt och att inlämningsbevis utfärdas i vederbörlig
ordning. Det inträffar emellertid, att dylika försändelser nedläggas
i brevlåda. När genom brev den 25 juni 1881 meddelades föreskrifter
angående behandling av assurerad, rekommenderad eller med postförskott
belagd försändelse, som upphämtats ur brevlåda, gjordes det tillägget, att
någon ansvarighet icke borde anses åligga postverket på den grund, att försändelsen
icke bleve behandlad såsom assurerad eller rekommenderad. Någon
motsvarande bestämmelse örn ansvarigheten för postförskott, som avlämnats
i brevlåda, finnes icke i nyssnämnda brev och icke heller i brevet den 30
juni 1899, vilket också innehåller föreskrifter angående behandling av dylik
försändelse.
Det ligger emellertid i sakens natur, att postverket icke kan ikläda sig
något ansvar för att ett postförskott möjligen blir utlämnat utan beloppets
utkrävande, därest förbiseendet är beroende därpå, att försändelsen inkommit
ur brevlåda tillsammans med en mängd vanliga försändelser. Generalpoststyrelsen
har också ansett sig kunna i allmänna poststadgan intaga bestämmelse
örn att ersättning av postmedel icke utgår, därest i brevlåda nedlagd
försändelse med anteckning örn assurans, rekommendation eller postförskott
icke blir behandlad på sålunda avsett sätt.
Då det kan tänkas, att försändelse, varom nu är fråga, avlämnas på annat,
så att säga oregelbundet sätt jin genom nedläggning i brevlåda, har en bestämmelse
i ämnet ansetts böra erhålla den i förslagets 1 § 2 mom. använda
formuleringen.
Slutligen har i samma paragraf och moment av förslaget intagits stadgande
örn att postverket är fritaget från ansvar, när ersättningsanspråk icke
framställts inom därför stadgad tid. I 1872 års förordning finnes motsvarande
bestämmelse under §11 mom. 3.
Att en generell bestämmelse örn i) o stverkets fritagande från ansvar för
postbefordran av förbjudna varor uttryckligen stadgas synes lämpligt.
I fråga örn spritdrycker må erinras örn förordningen den 21 december 1904
(nr 69 sid. 1) angående förbud mot postbefordran av paket, innehållande
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
brännvin eller andra brända eller destillerade spirituösa drycker, vilken författning
alltjämt är gällande. Mot den av generalpoststyrelsen föreslagna
avfattningen av förevarande bestämmelse att avse endast själva den förbjudna
varan oell ej försändelsen i övrigt synes intet vara att erinra.
Vad generalpoststyrelsen under 2 mom. i övrigt föreslagit har ej heller
givit mig anledning till erinran.
3 mom. Detta moment innehåller bestämmelser rörande postverkets ansvarighet
för indirekt skada eller för utebliven vinst samt för förlust eller
skada, som förorsakats av försening under postbehandlingen.
Generalpoststyrelsen anför i dessa ämnen följande:
Lika litet som i den internationella rörelsen torde postverket böra för
inrikes försändelser åtaga sig ansvarighet för indirekt skada eller utebliven
vinst. Fall kunna tänkas förekomma, då innehållet i paket på grund av försening
i postbefordringen vid framkomsten icke representerar det värde, som
avsändaren beräknat. Örn exempelvis aktier, som äro avsedda att försäljas,
komma adressaten tillhanda en dag senare än vederbort, kan värdet hava
minskats eller den vinst, som kunde hava uppstått vid försäljningen, utebliva.
För dylika fall av värdeminskning eller utebliven vinst kan postverket givetvis
icke ikläda sig ansvarighet.
I 1872 års förordning finnes intet stadgat örn ansvarighet för postverket,
för den händelse avsändare eller adressat åsamkas förlust eller skada på
grund av försändelsens försenade framkomst. Av § 10 framgick dock indirekt,
att i dylikt fall ersättningsskyldighet icke ålåg postverket. När generalpoststyrelsen
i skrivelse den 27 februari 1917 föreslog bland annat, att postverket
skulle fritagas från ersättningsskyldighet beträffande skada, förorsakad
av försändelsens egen beskaffenhet, framhöll styrelsen emellertid, att det
icke syntes obilligt, att avsändaren undantagsvis kunde få ersättning av postmedel,
örn skada å försändelse uppenbarligen orsakats av försening, som
vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs sida. I överensstämmelse
härmed förordnades genom förenämnda brev den 19 april 1918
att, örn skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller oassurerat
paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen och denna
försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs sida,
generalpoststyrelsen finge, när sådant prövades vara av förhållandena påkallat,
tillerkänna avsändaren skadestånd enligt allmänt gällande grunder.
Ersättningen skall således utgå såsom örn skadan förorsakats av annan anledning
än försening. Bestämmelsen är tillämplig, när exempelvis matvaror
förstörts på grund av försändelses försening.
Däremot äger generalpoststyrelsen icke befogenhet att ersätta avsändare
de extra kostnader, som förseningen kan hava förorsakat honom, t. ex. telegramavgifter
eller kostnader för växelprotest. Det vore emellertid önskvärt,
att styrelsen ägde befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall utbetala
dylik ersättning. För sådan ersättning synes böra fastställas ett högsta belopp,
och har styrelsen tänkt sig ett maximum av 50 kronor, dock att icke
i något fall högre ersättning skulle utbetalas än det skadestånd, som skulle
tillkommit avsändaren vid försändelses förlust.
Ett bifall till vad sålunda föreslagits bleve säkerligen icke av nämnvärd
ekonomisk betydelse för postverket men innebure ett tillmötesgående mot
allmänheten.
Den genom meromnämnda brev den 19 april 1918 medgivna rätten till er
-
14
Kungl, Maj:ts proposition nr 71.
sättning för skada genom försening omfattar bland annat rekommenderat
brev. Då det emellertid kan tänkas, att fråga uppstode örn sådan ersättning
för annan rekommenderad försändelse än brev, föreslår generalpoststyrelsen,
att bestämmelsen utvidgas att omfatta rekommenderade försändelser i
allmänhet.
Rätten att intill ett visst maximibelopp ersätta av försening föranledda
extra kostnader synes böra gälla även försenad redovisning av postanvisnings-
eller postgiromedel. Allmänheten måste nämligen finna det egendomligt,
därest postverket betalade dylik ersättning vid försening av penningremissa,
örn den sänts i assurerat eller rekommenderat brev, men icke om
för försändningen använts postanvisnings- eller postgirorörelsen.
Såsom villkor för utbetalning av ersättning för skada genom försening
gäller för närvarande, att förseningen skall hava vållats genom fel eller försummelse
från postfunktionärs sida. Det kan emellertid tänkas, att försening
förekommer utan att direkt fel eller försummelse från postfunktionärs sida
kan påvisas. Försening kan t. ex. vara beroende därpå, att en maskinell
anordning inom en postanstalt icke fungerat på ett tillfredsställande sätt.
Med hänsyn härtill föreslår generalpoststyrelsen formuleringen »försening
under postbehandlingen». Örn förseningen förorsakats av exempelvis felaktig
eller ofullständig adress, skulle bestämmelsen örn ansvarsfrihet för
postverket, när skada förorsakats genom avsändarens fel eller försummelse,
givetvis bliva tillämplig.
Angående postverkets ersättningsskyldighet beträffande försändelse, som
blivit utlämnad till obehörig, finnes för närvarande ingen bestämmelse. En
försändelse eller ett belopp, som kommit i obehörigs händer och icke kan
tillrättaskaffas, är ur vederbörande adressats synpunkt att anse såsom förkommet.
I överensstämmelse härmed Ilar särskild bestämmelse icke ansetts
erforderlig för det fall, att försändelse eller belopp utlämnats mot förfalskat
kvitto. Postverket utbetalar nämligen i sådant fall ersättning, såsom om
försändelsen eller beloppet förkommit.
Har utlämning till obehörig skett på grund av felaktig eller ofullständig
adress, kan fel eller försummelse från avsändarens sida föreligga och postverket
på den grund vara fritaget från ansvar.
I särskild skrivelse den 17 juni 1932 har generalpoststyrelsen, i anslutning
till vad under förevarande moment föreslagits, erinrat örn stadgandet i
8 § av förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse, att
ersättning från postverket icke utgår för skada eller förlust, som förorsakats
genom försenad expedition. Under framhållande att man, när denna bestämmelse
tillkom, i främsta rummet torde hava tagit sikte på den försening,
som möjligen kunde tänkas uppkomma vid något tillfälle i följd av
anhopning av expeditionsarbetet å postgirokontoret, har styrelsen anfört
följande:
I fråga örn behandlingen vid postanstalterna och postbefordringen äro inbetalningskort
och utbetalningskort i postgirorörelsen i stort sett likställda
med postanvisningar. Det synes vid sådant förhållande icke ens kunna
ifrågasättas, att postverket skulle kunna utbetala ersättning för extra kostnader
föranledda av försening utav ett medelst postanvisning försänt penningbelopp
men däremot icke äga befogenhet att utbetala dylik ersättning, därest
försändningen skett med användande av inbetalnings- eller utbetalningskort.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
Generalpoststyrelsen, som anser, att utfärdandet av en sådan bestämmelse
som den i det avgivna förslaget till förordning om ansvarigheten ifrågasatta
icke åtminstone för närvarande påfordrar formell ändring av postgiroförordningen,
har dock velat erinra om förhållandet för den händelse Kungl. Majit
skulle finna lämpligt att, i samband med utfärdandet av ny förordning örn
postverkets ansvarighet, meddela det förklarandet, att vad i 8 § av förordningen
angående postgirorörelse den 11 juli 1924 sägs beträffande ersättning
för försening icke avser det fall, som omförmäles i vederbörande författningsställe
i den nya förordningen angående postverkets ansvarighet.
Att i likhet med vad i vissa avtal i den internationella postutväxlingen
redan skett en uttrycklig föreskrift meddelas örn postverkets fritagande från
ansvar för indirekt skada eller utebliven vinst jämväl beträffande inrikes försändelser
synes lämpligt, varför jag vill tillstyrka styrelsens förslag i
denna del.
Den föreslagna nya bestämmelsen om postverkets ersättningsskyldighet
för extra kostnader i anledning av försening under postbehandlingen saknar
visserligen motsvarighet i den internationella postutväxlingen, men då förslagets
genomförande skulle innebära en förmån för den korresponderande
allmänheten och, enligt vad från generalpoststyrelsen ytterligare framhållits,
torde medföra endast en mycket obetydlig årlig merutgift för postverket,
lärer bestämmelsen i fråga böra intagas i den nya förordningen.
Mot den uppfattning, åt vilken generalpoststyrelsen i nyss återgivna
skrivelse givit uttryck beträffande förhållandet mellan nu ifrågavarande stadgande
och i nämnda skrivelse omförmäld bestämmelse under 8 § postgiroförordningen,
har jag ej funnit anledning till erinran. Att i anledning av
de nya bestämmelserna örn ersättning för särskilda kostnader vid försening
under postbehandling vidtaga någon förtydligande jämkning i bestämmelserna
under 8 § av nämnda förordning torde ej vara behövligt.
Yad generalpoststyrelsen i övrigt anfört och föreslagit beträffande förevarande
författningsrum har ej givit mig anledning till erinran.
4 mom. I detta mom. erinras örn de inskränkningar i postverkets ansvarighet,
som gälla vid krig eller krigsfara. Gällande bestämmelser härom
återfinnas i kungörelsen den 15 augusti 1929 (nr 266) rörande postbehandling
vid krig eller krigsfara.
5 mom. I 1872 års förordning säges icke direkt, att däri meddelade be.
stämmelser gälla endast inrikes försändelser, men i § 15 är stadgat att i
postutväxlingen med utlandet skola beträffande ansvarigheten tillämpas de
bestämmelser, som i gällande fördrag eller eljest äro därom särskilt föreskrivna,
samt i brist på dylika bestämmelser i avseende å svenska postverkets
ansvarighet för utrikes försändelse, medan den är under dess vård,
vad i förordningen stadgas rörande inrikes försändelse. I 1 § 5 mom. av
den föreslagna nya förordningen hava intagits de bestämmelser, som i förevarande
hänseende numera torde vara erforderliga.
Departements
chefen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1G
Kungl. Majus proposition nr 71.
2 §■
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn postverkets ansvarighet för
assurerade försändelser. Förslaget överensstämmer i huvudsak med nu gällande
föreskrifter samt med motsvarande bestämmelser i den internationella
postutväxlingen.
Bestämmelse örn förbud mot assurans till högre belopp än det verkliga
värdet finnes uttryckligen stadgad i de internationella avtalen, medan beträffande
den inrikes postutväxlingen dylikt förbud indirekt kan utläsas av
föreskrifterna i § 2 i 1872 års förordning rörande förfarandet, när det angivna
värdet å en till postbefordran avlämnad försändelse, varå assurans
begäres, av vederbörande postfunktionär misstänkes vara högre än det verkliga.
Liksom i berörda internationella avtal har ett dylikt uttryckligt
förbud ansetts böra stadgas i förevarande paragraf. Däremot synas nyssnämnda,
i § 2 av 1872 års förordning meddelade bestämmelser icke böra
hava sin plats i föreliggande författning.
Enligt nu gällande bestämmelser är avsändare berättigad återfå befordringsavgiften,
när assurera!) brev gått förlorat samt när assurerat paket gått
förlorat eller dess innehåll helt och hållet förstörts. I förevarande hänseende
stadga de internationella bestämmelserna, att befordringsavgifterna
återbetalas, vad angår assurerat brev, när försändelsen gått förlorad eller
dess innehåll helt och hållet förstörts, samt, beträffande assurerat paket,
när paketet förkommit, förstörts eller helt och hållet berövats sitt innehåll.
Sistnämnda för paket i den internationella postutväxlingen gällande bestämmelse
har i nu föreliggande förslag intagits att gälla såväl assurerade
brev som assurerade paket. Att i detta fall göra skillnad mellan brev och
paket synes näppeligen motiverat. Berörda ändring är icke av någon ekonomisk
betydelse för postverket.
Enligt 1872 års förordning skulle inlämningsbeviset återställas vid uppbärande
av ersättning för assurerad eller rekommenderad försändelse. Genom
brevet den 19 april 1918 erhöll generalpoststyrelsen befogenhet att härutinnan
meddela de föreskrifter, som kunde anses nödiga. Sedermera har
Kungl. Maj:t på framställning av styrelsen genom brev den 20 maj 1921 förklarat
hinder för styrelsen icke möta att befria avsändare av dylik försändelse
från skyldigheten att återställa inlämningsbeviset. Särskilt med hänsyn
därtill, att inlämningsbevisets avlämnande ofta skulle innebära olägenhet
för korrespondenten, plägar också styrelsen numera icke fordra bevisets
återställande.
3 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelserna örn postverkets ansvarighet vid
rekommendation. I 1872 års förordning avse där stadgade föreskrifter i
ämnet endast rekommenderade brev. Genom brev den 4 november 1870
har Kungl. Majit förklarat, att rekommendation må kunna meddelas även å
försändelse under band och å brevkort. Genom förenämnda kungörelse den
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
10 mars 1905 Ilar, med bibehållande i övrigt av gällande stadganden rörande
ersättning av postmedlen för förkommen eller skadad inrikes rekommenderad
försändelse, ersättningsbeloppet för dylik försändelse nedsatts från 50 till 36
kronor.
Generalpoststyrelsen har nu föreslagit viss ändring i bestämmelserna rörande
postverkets ersättningsskyldighet för skada å rekommenderat brev. Härom
anför styrelsen:
Beträffande ersättningen för rekommenderat brev, som helt eller delvis
berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats, har genom brevet den 19
april 1918 förordnats, att avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd,
motsvarande verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, dock högst 36 kronor.
Denna bestämmelse gäller endast sådant rekommenderat brev, som
varit förseglat i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter.
Det är uppenbart, att detta villkor måste vara oeftergivligt för utbetalning
av ersättning, då innehållet helt eller delvis förkommit. Saken ställer sig
emellertid annorlunda, när fråga är örn skada. Örn t. ex. ett smycke, som
sänts i rekommenderat brev, blivit skadat genom något tryck under postbehandlingen,
är det för ersättningsfrågan icke av någon betydelse, örn försändelsen
var förseglad med sigill eller icke. Därest innehållet i rekommenderat
korsband helt eller delvis förkommit, utgår icke ersättning, enär
sådan försändelse icke kan förseglas såsom assurerat brev. Vid sådant förhållande
synes ersättning icke heller böra utgå för skada å rekommenderat
korsband och icke heller för skada å rekommenderat brevkort.
I överensstämmelse med vad nu anförts har i förslaget intagits särskilda
bestämmelser angående ersättningen för skada å rekommenderat brev och
beträffande ersättning, när innehållet i rekommenderat brev helt eller delvis
förkommit.
Den föreslagna ändringen innefattar en utvidgning av postverkets ansvarighet
att avse skada jämväl å rekommenderade brev, som icke förseglats i
enlighet med de för assurerade brev gällande bestämmelserna. Då förslaget
innebär ett tillmötesgående mot allmänheten och då detsamma, enligt vad
jag inhämtat, icke lärer medföra någon ekonomisk risk för postverket, anser
jag mig böra tillstyrka detsamma.
4 §■
Beträffande ansvarigheten för oassurerade paket har generalpoststyrelsen
föreslagit den ändringen, att ersättningsskyldigheten skall grunda sig endast
på förlustens eller skadans värde. Till stöd för sitt förslag anför styrelsen
följande:
Enligt brevet den 19 april 1918 är avsändare av oassurerat paket, som
gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten,
tillgreppet eller skadan, dock högst 20 kronor för paket av intill 5 kilograms
vikt och för tyngre paket 4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram
av paketets vikt. Ersättningen utgår icke, därest fel eller försummelse från
avsändarens sida föreligger.
Skiljaktigheten mellan de sålunda meddelade och fortfarande gällande bestämmelserna
och de bestämmelser, som finnas intagna i 1872 års förordning, be
Diliang
till riksdagens protokoll 1334. 1 sami. Nr 71. 67 84 2
Departements
chefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
står framför allt däri, att ersättningsbeloppet nu grundas på värdet av förlusten,
tillgreppet eller skadan. Denna princip är dock icke fullständigt genomförd.
Ar värdet 20 kronor eller därunder, erhåller avsändaren full ersättning-
Överstiger värdet nämnda belopp, blir ersättningens storlek beroende
av försändelsens vikt.
När ansvarighet åligger statens järnvägar för förlust, minskning eller
skada beträffande gods, beräknas ersättningen efter godsets värde. För föremål
av guld, silver eller platina, penningar, värdepapper, dokument, ädelstenar,
äkta pärlor, konstföremål och andra dyrbarheter är dock ansvarigheten
begränsad till högst 500 kronor för varje sändning.
Ersättning med verkliga värdet är i överensstämmelse med allmänna
rättsregler och är även beträffande postverket det principiellt riktigaste.
Poströrelsens ständigt fortgående ökning har emellertid medfört, att behandlingen
av de oassurerade paketen avsevärt förenklats, varigenom kontrollen
måst i viss mån eftersättas. Med hänsyn härtill kan en inskränkning
i fråga om ersättning för detta slags försändelser anses påkallad. En
dylik inskränkning är också väl motiverad därav, att postverket genom
assuransförfarandet erbjuder avsändaren möjlighet att tillförsäkra sig full
ersättning.
örn således ett maximibelopp för ersättning beträffande oassurerat paket
skall bestämmas, så synes detta icke böra sättas i något samband med försändelsens
vikt. De lättaste sakerna kunna ofta vara de värdefullaste. Allmänheten
måste finna det minst sagt egendomligt, att t. ex. en tavla ersättes
efter försändelsens vikt. Ehuru av mindre betydelse må även anmärkas,
att vid tillämpning av nu gällande grunder emballagets vikt inverkar på ersättningsbeloppet
I
fråga örn ersättning, som under år 1931 utbetalats av postverket, må
följande anföras.
För 289 förkomna eller tillgripna oassurerade paket utbetalades 3,858
kronor. Intet av dessa paket hade högre vikt än 10 kilogram. Endast 4
paket uppgåvos hava haft högre värde än 100 kronor, och dessa voro ingalunda
de tyngsta (högsta vikten var 4 kilogram). För 90 paket utbetalades
icke full ersättning. Skulle så skett, hade postverkets utgift ökats med
1,900 kronor. Örn ersättningsbeloppet begränsats till högst 100 kronor för
paket, skulle utgiftsökningen blivit 1,869 kronor.
Antalet skadade oassurerade paket, för vilka postverket under år 1931 utbetalade
ersättning, uppgick till 305 stycken med ett ersättningsbelopp av
3,455 kronor. Endast ett av dessa paket vägde över 10 kilogram (11 kilogram).
Beträffande 52 av paketen översteg skadans värde det maximibelopp, som
enligt nu gällande grunder kunde utbetalas. Örn full ersättning utbetalats
för samtliga skadade paket, hade ersättningsbeloppet ökats med 1,495 kronor
och, örn ersättningsbeloppet för varje paket begränsats till 100 kronor, 1,444
kronor.
Därest postverket under år 1931 utbetalat full ersättning för såväl förkomna
som skadade paket, hade postverket således fått en merutgift av
3,455 kronor och, örn ersättningsbeloppet begränsats till 100 kronor för varje
paket, 3,313 kronor.
För år 1930 voro motsvarande siffror något högre, nämligen 4,960 respektive
4,278 kronor.
De nu lämnade uppgifterna visa, att det icke skulle bliva av någon
nämnvärd ekonomisk betydelse för postverket, örn ersättningen för oassurerade
paket utginge efter för allmänheten fördelaktigare och med allmän
rättsuppfattning närmare överensstämmande grunder än vad nu är fallet.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 71.
Generalpoststyrelsen har ansett sig böra föreslå, att skadeståndet skall
motsvara verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, dock högst
100 kronor.
I förhållande till vad nu gäller skulle en sådan bestämmelse medföra fördelaktigare
skadeståndsvillkor för de paket av högst 5 kilograms vikt, som
hava ett högre värde än 20 kronor, samt för alla paket i vikt över 5 till
och med 25 kilogram, vilkas värde är högre än 4 kronor per kilogram. För
paket, som väga över 25 kilogram och hava ett högre värde än 100 kronor,
skulle däremot inträda en försämring. Enär högsta medgivna vikt för paket
är 50 kilogram, kan nämligen ersättningen för närvarande uppgå till (4 X 50)
200 kronor.
Senast verkställda undersökning angående paketens fördelning på viktgrupper
utvisar, att endast 0.2 procent av alla inrikes paket vägde mer än
25 kilogram. Angående medelvärdet av dessa pakets innehåll finnes givetvis
ingen uppgift.
Av de paket, beträffande vilka ersättningsanspråk framställdes under
åren 1930 och 1931, hade enligt lämnade uppgifter 23 stycken ett värde
av mer än 100 kronor. Endast 5 av dessa vägde över 5 kilogram, och det
tyngsta paketet vägde 11 kilogram.
Under nyssnämnda år framställdes icke ersättningsanspråk i fråga örn
något paket, som i vikt översteg 15 kilogram.
Skulle man taga hänsyn endast till nu rådande förhållanden, sådana de framträda
i uppgifterna om värdet av de förluster eller skador, som bliva föremål
för ersättningskrav mot postverket, kunde man säkerligen taga steget
fullt ut och ersätta verkliga värdet utan någon inskränkning. Detta skulle
dock kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Vetskapen om att postverket
lämnade full ersättning kunde giva anledning till minskad användning
av assurans, även när det rörde sig örn paket med innehåll av stort värde.
Därigenom kunde inträda en höjning av ersättningsbeloppen, samtidigt med
att postverkets inkomst av assuransavgiften minskades.
Det synes även lämpligt, att försändelser av högre värde än 100 kronor
beredas den betryggande behandling inom postverket, som assuransförfarandet
erbjuder.
För att ytterligare belysa den ekonomiska verkan, generalpoststyrelsens
föreliggande förslag kan medföra för postverket, torde här få meddelas följande
från styrelsen infordrade uppgifter rörande den ersättning, som utbetalts
för förkomna och skadade oassurerade paket under år 1932:
För 259 förkomna eller tillgripna oassurerade paket utbetalades 3,331
kronor. Intet av dessa paket hade högre vikt än 10 kilogram. Endast 4
paket uppgåvos hava haft högre värde än 100 kronor, och dessa voro ingalunda
de tyngsta (högsta vikten var 3 kilogram). För 77 paket utbetalades
icke full ersättning. Skulle så skett, hade postverkets utgift ökats med
1,558 kronor. Örn ersättningsbeloppet begränsats till högst 100 kronor för
paket, skulle utgiftsökningen blivit 1,419 kronor.
Antalet skadade oassurerade paket, för vilka postverket under år 1932
utbetalade ersättning, uppgick till 305 stycken med ett ersättningsbelopp av
3,002 kronor. Endast ett av dessa paket vägde över 10 kilogram (11 kg.).
Beträffande 32 av paketen översteg skadans värde det maximibelopp, som
enligt nu gällande grunder kunde utbetalas. Örn full ersättning utbetalats
för samtliga skadade paket, hade ersättningsbeloppet ökats med 728 kronor
och, örn ersättningsbeloppet för varje paket begränsats till 100 kronor, 688
kronor.
20
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
Därest postverket under år 1932 utbetalat full ersättning för såväl förkomna
som skadade paket, hade postverket således fått en merutgift av
2,286 kronor eller, örn ersättningsbeloppet begränsats till 100 kronor för
varje paket, 2,107 kronor.
Lika med generalpoststyrelsen finner jag det principiellt riktigare och
mera i överensstämmelse med allmänna skadeståndsgrundsatser, att vid bestämmande
av ersättning för förkommet eller skadat oassurerat paket endast
försändelsens verkliga värde tages till utgångspunkt. Men även med denna
princip såsom grund torde det vara befogat att stadga en viss begränsning
uppåt, så att postverket icke utan att särskilda avgifter därför erläggas blir
ansvarsskyldigt för alltför höga värden. Någon berättigad invändning häremot
lärer icke heller kunna göras, då ju allmänheten genom assurering
har tillfälle att för fulla värdet trygga sig mot förlust av eller skada å paket,
vars innehåll är av större värde.
Den av generalpoststyrelsen föreslagna begränsningen till ett värde av
högst 100 kronor skulle visserligen medföra en försämring beträffande paket
av högre vikt än 25 kilogram och högre värde än 100 kronor. Då emellertid
antalet paket av denna kategori torde utgöra en försvinnande liten del
av samtliga inrikes paket och dessutom, enligt vad jag inhämtat, till större
delen består av tjänsteförsändelser, kommer en sådan försämring att endast i
ringa mån beröra allmänheten, varför en dylik begränsning av ansvarsskyldigheten
synes böra godtagas. I fråga örn de lättare paketen innebär förslaget
däremot för allmänheten fördelaktigare ersättningsvillkor.
Av den förebragta utredningen framgår, att ersättning enligt de föreslagna
nya grunderna sannolikt skulle komma att förorsaka en merkostnad av allenast
några tusental kronor årligen, vadan förslagets genomförande icke kan
sägas medföra någon nämnvärd ekonomisk risk för postverket. Med hänsyn
till vad sålunda och i övrigt förekommit har jag ansett mig böra tillstyrka
styrelsens föreliggande förslag, varigenom postverket skulle ansvara för oassurerat
paket intill ett värde av högst 100 kronor.
5§-
Vad i denna paragraf stadgas angående ansvarighet för postförskott har
icke någon motsvarighet i 1872 års förordning, som emellertid innehåller en
bestämmelse, att postverket icke i andra än i förordningen angivna fall är
ansvarigt för till postbefordran avlämnad försändelse, där ej på grund av
förbehåll örn s. k. postförskott eller annat särskilt avtal sådan ansvarighet
åligger postverket. Såsom förut nämnts skall jämlikt kungörelsen den 10
mars 1905, vilken i denna del alltjämt gäller, för utbetalande av ersättning
för postförskottsförsändelse tillämpas enahanda grunder, som örn försändelsen
icke varit belagd med postförskott. För vanlig brevförsändelse med
postförskott utgår således icke någon ersättning, under det att för assurerat
eller rekommenderat postförskott och för paketpostförskott utgår ersättning
såsom för assurerad eller rekommenderad försändelse i allmänhet respektive
för oassurerat paket utan postförskott.
21
Kungl. Majus proposition nr 71.
Icke heller enligt det föreliggande förslaget skulle den omständigheten,
att en försändelse är belagd med postförskott, medföra ansvarighet för postverket.
Vid sådant förhållande synes någon bestämmelse i ämnet icke
böra inflyta i nu ifrågavarande författning.
I 5 § har däremot intagits bestämmelse örn ersättningsskyldighet för postverket,
därest postförskott utlämnas utan att postförskottsbeloppet utkräves.
Vid ett postförskotts mottagande till postbehandling åtager sig postverket
att icke avlämna försändelsen till adressaten, med mindre denne erlägger
det angivna postförskottsbeloppet. Därest emellertid postverket utlämnar
försändelsen utan beloppets avkrävande eller mot uttagande av lägre belopp
än det å försändelsen angivna, bör avsändaren enligt sakens egen natur vara
berättigad till skadestånd, givetvis under förutsättning att han icke själv
varit vållande till felaktigheten, t. ex. genom att avlämna försändelsen på
sådant sätt, att dess egenskap av postförskott förbisetts inom postverket.
Motsvarande bestämmelse finnes redan beträffande den internationella postutväxlingen.
6 §.
Yad i 1 mom. stadgas motsvarar nu gällande bestämmelse rörande ansvarigheten
för rekommenderad eller assurerad försändelse, innehållande inkasseringshandlingar.
Det kan emellertid tänkas inträffa, att dylik försändelse
kommer fram i oskadat skick, men att en fordringshandling förkommer
å den postanstalt, som skall ombesörja inkasseringen, eller, örn handlingen
icke blivit inlöst, å den postanstalt, som har att återställa handlingen
till fordringsägaren. För detta fall har i 2 mom. intagits en bestämmelse,
som överensstämmer med vad i förevarande hänseende är stadgat i det internationella
inkasseringsavtalet.
I 3 mom. har intagits bestämmelse angående postverkets ansvarighet för
det fall att fordringshandling utlämnas utan inkassering av beloppet eller
mot erläggande av lägre belopp än det, varå handlingen lyder. Detta står i
överensstämmelse med vad i 5 § intagits angående motsvarande fall beträffande
postförskott och har motsvarighet i det internationella inkasseringsavtalet.
7 §•
I denna paragraf har intagits en bestämmelse angående postverkets ansvarighet
för vissa anförtrodda medel. Det torde väl icke råda någon tvekan
örn att postverket är ansvarigt för ifrågavarande medel, men för fullständighetens
skull har bestämmelse i ämnet ansetts böra inflyta i en författning
örn postverkets ansvarighet. Bestämmelse av liknande innehåll finnes jämväl
i de internationella avtalen. Det må anmärkas, att även i förevarande
fall postverket är fritaget från ansvar, om fel eller försummelse från avsändarens
sida föranlett utlämning till orätt person eller med orätt belopp.
8 §-
De i 1872 års förordning stadgade preskriptionstiderna av ett år respek
-
22
Kungl. Majus proposition nr 71.
tive 60 dagar för anspråk å ersättning för förkomna respektive skadade försändelser
återfinnas i 8 § 1 och 2 mom.
I fråga örn tiden för framställande av ersättningsanspråk för postanvisnings-,
postförskotts- och inkasseringsmedel fanns intill år 1914 ingen särskild
föreskrift. Vanlig tioårig preskriptionstid ansågs gälla, Med hänsyn
till svårigheten att förvara den stora mängden postanvisningar bestämdes
genom kungörelse den 31 augusti 1914 (nr 213), att anspråk på ersättning
för nu ifrågavarande medel skall anmälas före utgången av kalenderåret näst
efter det, under vilket medlen blivit inbetalade, med rätt dock för generalpoststyrelsen
att i särskilda fall medgiva ersättnings utbetalande, även örn
anspråk framställts senare.
I 8 § av förordningen angående postgirorörelsen den 11 juli 1924 (nisis)
sägs, bland annat, att postverket ansvarar gentemot kontoinnehavare
för utförande i enlighet med för postgirorörelsen gällande bestämmelser
av de till postverket ingångna uppdrag. Däremot finnes icke i förordningen
något sagt angående tiden för anmälan om ersättningsanspråk. Genom
kungörelse den 13 november 1931 (nr 358) har emellertid förordnats, att
dylik anmälan skall göras före utgången av tredje kalenderåret näst efter
det, varunder inbetalningen skett eller uppdraget bokförts å postgirokonto,
med rätt dock för generalpoststyrelsen att i särskilda fall medgiva ersättningens
utbetalande, ehuru anspråk framställts senare. Kungörelsen äger
icke tillämpning beträffande inbetalning, girering eller utbetalning, som skett
före den 1 januari 1932.
Bestämmelserna i berörda två kungörelser hava sammanförts i 8 § 3 mom.
I 5 och 6 §§ av förevarande författningsförslag har intagits föreskrift, att
postverket är ersättningsskyldigt, örn postförskottsförsändelse eller inkasseringshandling
utlämnas utan utkrävande av begärt postförskotts- respektive
inkasseringsbelopp eller mot utkrävande av lägre belopp än det begärda.
Jämväl för anspråk i nu förevarande hänseende synes böra stadgas förkortad
preskriptionstid. Denna tid synes lämpligen böra löpa från postförskottsförsändelsens
respektive inkasseringshandlingens avlämnande till postbefordran
; och har i 8 § 1 mom. intagits bestämmelse härom.
10 §.
3 mom. Bestämmelsen i detta moment, vilken sedan länge funnits i allmänna
poststadgan, har ansetts böra intagas i förevarande förordning. Bestämmelsen
har avseende huvudsakligen å dels de fall, där frankeringsfrihet medgivits
för försändelser till vissa tjänstebrevsberättigade, vilka försändelser
skola av adressaten lösas mot enkelt porto, och dels de fall, då paket eftersändas
och alltså det nya portot för eftersändandet uttages av adressaten.
Departementschefen uppläser härefter upprättat förslag till förordning
angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att antaga förslaget.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 71.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1934:40 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits til s. 4 i texten