Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om blindhetsersättning m. m

84 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 80 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:79, Med förslag till förordning om blindhetsersättning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om blindhetsersättning m. m.; given Stockholms

slott den 19 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

a) förordning om blindhetsersättning och

b) lag örn kommunala pensionstillskott m. m.;

dels och bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

8503 83 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.-ts proposition nr 79.

Förslag

tili

Förordning’

om blindhetsersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel

rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, anses i denna förordning som

blind och är, där ej nedan annorlunda stadgas, berättigad till blindhetsersättning.

Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra kronor för år

räknat.

2 §■

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt

icke skall vara mantalsskriven i riket;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolplikt^;
d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn

läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till

sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen

å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt

eller skyddshem;

i) den som är intagen å anstalt för blinda med komplicerat lyte, sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt;
k)

den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter

kostnadsfri vård på statens bekostnad;

l) den vars egen eller vars försörj ningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning

är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå.

Blindhetsersättning må ej utgå, där blind utskrivits från anstalt för kroniskt

sjuka eller från fattigvårdsanstalt eller där blind förvägrats intagning å dylik

anstalt, såframt åtgärden kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande

av blindhetsersättning åt honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:

a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt

inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan örn

dylik ersättning.

Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen,

under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande

stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna förordning

likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara

i riket mantalsskriven.

3 §•

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller, örn

han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall vara mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens

rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete

avgiven förklaring att de lämnade upplysningarna äro med sanningen

överensstämmande. Ar sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,

skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens

förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis.

Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete läkarintyg.

4§-

Det åligger pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen

avgiva utlåtande rörande sökandens rätt till blindhetsersättning samt därvid

översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit,

utdrag av nämndens protokoll. Ett exemplar av nämndens utlåtande skall

samtidigt genom ordförandens försorg med allmänna posten tillställas

sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §

första och andra styckena samt 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring

i tillämpliga delar gälla.

5§-

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva att sökanden

skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna att

sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,

såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6 §•

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,

skall styrelsen utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant

bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och tillställes

sökanden genom dennes försorg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

7 §•

Inträffar sådant förhållande att den som tillerkänts blindhetsersättning

icke vidare bör komma i åtnjutande därav, ankommer det på pensionsstyrelsen

att, sedan denne och pensionsnämnden eller dess ordförande beretts

tillfälle att yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga att ersättning bör indragas, äger pensionsstyrelsen,

innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna

att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande och ombud, varom

i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen

ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda

indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott

ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen

å anstalt eller hem, som i 2 § h)—k) avses, åligger det straffinrättningens,

anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra anmälan

därom till pensionsstyrelsen.

8§-

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.

Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds

ordförande och i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält

ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen

genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9§-

Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen

söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till

och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning

beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar

Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,

under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §■

Kostnaden för blindhetsersättning samt för undersökning och behandling,

varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld

tagas i mät.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 79.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,

skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer jämväl

taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ avses, ävensom

det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt 5 §, såframt

behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att utfärda

läkarintyg och verkställa undersökning mot ersättning, som bestämts i taxan.

Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn behandling å sjukvårdsanstalt,

som drives av staten, landsting, kommun eller sammanslutning, vari

landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag utgår, skall

den som förordnandet avser där emottagas, såvitt plats kan beredas å allmän

avdelning för behandling av ögonsjukdomar.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning

endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om kommunala pensionstillskott m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar

eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension eller understöd

enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och icke blivit

berövade pensionstillägg eller understöd på grund av stadgandet i 9 § nämnda

lag, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala

tillskott till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka

finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära ersättning enligt förordningen

den örn blindhetsersättning, dels och av bidrag

(kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,

av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande

med föreskrift, att pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning

samt sjukvårdsbidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att

anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra

personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där

äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma

de grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen

iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen

att bevilja tillskott och bidrag, som ovan nämnts, i den mån styrelsen

prövar nödigt. Pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning

må efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935, då lagen den 14 juni 1918

(nr 423) örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skall upphöra

att gälla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Sedan åtskillig tid har å Kungl. Maj:ts prövning varit beroende frågan

örn införande av blindhetsersättning. Jag anhåller nu få upptaga denna

fråga.

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Möjlighet att bereda de blinda understöd föreligger för närvarande dels

enligt lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring dels

ock enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag.

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall

envar svensk man eller kvinna, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkras

till erhållande av pension. Kätt till pension inträder enligt 2 §

vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig

arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. Varaktig oförmåga anses

vara för handen bland annat hos den som på grund av vanförhet eller lyte

befinnes vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som

motsvarar hans krafter och färdigheter. Av 6 § i lagen framgår, att till

pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 425 och för kvinna till 400 kronor, skall av

allmänna medel utgå ett tillägg till den vanliga avgiftspensionen. Nämnda

tillägg utgör för år räknat för man 225 och för kvinna 210 kronor med

avdrag av %0 av det belopp, varmed pensionstagarens årsinkomst må överstiga

50 kronor. Därjämte innehåller 6 § särskilda bestämmelser örn pensionstillägg

åt personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna och som

hava viss försörjningsskyldighet.

Pensionstillägg kan endast erhållas av den för vilken pensionsavgifter

blivit erlagda. Den som efter fyllda 15 år bliver till arbete varaktigt oför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 79.

mogen men för vilken sådana avgifter icke blivit erlagda, ävensom den, vilken

vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger emellertid

enligt 33 § i lagen erhålla understöd under villkor och med belopp, som

angående pensionstillägg är stadgat i 6 §. Samma bestämmelser, som gälla

örn pensionstillägg at personer, vilka äro till arbete varaktigt oförmögna

och hava viss försörjningsskyldighet, gälla även beträffande understöd åt

sådana personer.

Enligt pensionsstyrelsens praxis räknas av de blinda och svagsynta som

varaktigt arbetsoförmögna regelmässigt de, vilkas synskärpa ej uppgår till

mer än 6/60 å vartdera ögat.

I lagen den 14 juni 1918 om Tcommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag

stadgas bland annat att till beredande av understöd (kommunala

pensionstillskott), i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga

uppbära pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring

och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd på grund av vissa

bestämmelser uti nämnda lag men ändock finnas vara i behov av fattigvård,

må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med

föreskrift, att pensionstillskott, som utdelas av dessa medel, icke skall vara

att anse som fattigvård.

Tidigare behandling av frågan.

BlindvårdssaKhunnigas förslag av år 1923.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1920 tillkallades inom

ecklesiastikdepartementet vissa sakkunniga för verkställande av utredning

och avgivande av förslag rörande vården av blinda. Enligt departementschefens

uttalande till statsrådsprotokollet vid ärendets föredragning, skulle

de sakkunniga verkställa en allsidig och ingående utredning rörande det

dittillsvarande arbetet till förmån för de blinda samt framlägga de krav på

reformer och utvidgning av blindverksamheten, till vilka den verkställda

undersökningen ansåges giva anledning. Sedan denna utredning blivit verkställd,

kunde det, enligt departementschefens mening, måhända befinnas

lämpligt att med anlitande av i sådant avseende särskilt sakkunniga personer

företaga en närmare ingående prövning av frågan, i vilken mån stat

och kommun skäligen borde anses skyldiga att träda emellan genom att

ikläda sig en del av kostnaderna för blindvården och i vilken mån dessa

kostnader såsom hittills borde täckas genom medel, som frivilligt ställdes

till förfogande.

Den 10 april 1922 avgåvo de sakkunniga — blindvårdssakkunniga —

betänkande i ämnet. Efter redogörelse för blindvårdens utveckling och

dess dåvarande ställning i Sverige och vissa främmande länder avgåvo de

sakkunniga åtskilliga förslag angående undervisning och vård av landets

blinda. Sålunda föreslogos vissa åtgärder från statsmakternas sida i syfte

att så långt sig göra läte förekomma blindhet, såsom lagstadgad desinfektion

av nyföddas ögon, specialistvård å sjukhus m. m. Vissa ändringar beträffande

blindundervisningen föreslogos därjämte. Vidare hemställdes örn

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 79.

inrättande av blindvårdsnämnder för att bereda personlig vård åt blinda,

framför allt de arbetande, och särskilt för att tillförsäkra dem förbättrade

arbetsförhållanden. För att skaffa ålderstigna eller icke arbetsföra blinda

en för dem lämplig tillflyktsort förordade de sakkunniga inrättande av

ålderdomshem för blinda med bidrag av statsmedel.

I syfte att bereda ett inkomsttillägg åt arbetande blinda (s. k. blindhetsersättning)

hemställde de sakkunniga slutligen dels att kommunerna skulle

åläggas att lämna ett understöd utan fattigvårds natur åt dessa blinda, dels

ock att ett årligt förslagsanslag å 400,000 kronor måtte utverkas för att

därmed ersätta kommunerna till halva och i vissa fall till hela beloppet

vad de utbetalat för blindhetsersättningar. Såsom bilaga till betänkandet

fogades ett förslag till lag örn blindhetsersättning.

Enligt detta förslag skulle understöd, benämnt blindhetsersättning, utgå

till envar svensk man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning i synförmågan

att avsevärd svårighet därav uppstode vid utförandet av arbete,

lämpligt för ifrågavarande person.

Från rätt till blindhetsersättning skulle enligt förslaget åtskilliga grupper

av de blinda undantagas, i främsta rummet å ena sidan de, vilkas inkomster

vore så goda, att de icke behövde någon hjälp, å andra sidan de, som ej

alls eller åtminstone ej i nämnvärd grad kunde genom eget arbete bidraga

till sitt uppehälle. Den senare gruppen blinda, de odugliga och obildbara,

ansågs liksom hittills böra omhändertagas av fattigvården och de statsanstalter,

som funnos för vården av blinda med komplicerat lyte.

Blindhetsersättning skulle ej heller tillkomma den som enligt gällande

författning vore skolpliktig och alltså, därest han fullgjorde denna plikt,

åtnjöte försörjning på det allmännas bekostnad. Från blindhetsersättning skulle

jämväl vara'' uteslutna vissa andra grupper, nämligen den som uppenbarligen

icke efter förmåga sökte ärligen bidraga till sin försörjning eller vore hemfallen

åt dryckenskap, den som avhände sig eller undandolde inkomst eller

egendom i avsikt att erhålla blindhetsersättning eller högre sådan än som

eljest tillkommit honom samt den som icke längre vore mantalsskriven i

riket.

Bestämmande för blindhetsersättningens belopp skulle vara behovsprincipen.

Till grund för beräkningen lades existensminimum för icke blind person inom

de olika kommunerna. Under antagande att existensminimum för blind person

med omkring 1/3 överstege det normala existensminimum på samma ort

indelade de sakkunniga kommunerna i tre dyrortsgrupper, där existensminimum

för blind person utgjorde respektive 550, 675 och 800 kronor.

Kommunen skulle själv avgöra, till vilken dyrortsgrupp den borde räknas;

beslut härom kunde överklagas i samma ordning som andra kommunala

beslut.

Blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp som motsvarade

existensminimum för blind person, minskat med hälften av understödstagares

egen inkomst.

Till blindhetsersättning skulle ifrågakomma allenast sådan blind, vars

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

årliga inkomst av eget arbete uppginge till minst 25 % av för blind person

fastställt existensminimum, d. v. s. avrundat för de olika grupperna respektive

140, 170 och 200 kronor.

Blindhetsersättningen skulle bestämmas och utdelas av fattigvårdsstyrelsen

i den kommun, där vederbörande blind hade hemortsrätt. Då ersättningen

icke skulle hava fattigvårds karaktär, förvärvade den blinde i regel ny hemortsrätt

med mantalsskrivningen. Då en blind önskade erhålla blindhetsersättning,

skulle han ingiva ansökan därom till fattigvårdsstyrelsen i sin

hemortsrättskommun, dock skulle, då hemortsrätt ej kunnat utrönas eller

vore tvistig, ansökningen ingivas till fattigvårdsstyrelsen i den kommun,

där han vore bosatt.

Vid beräkning av de inkomster, som skulle tagas i betraktande vid blindhetsersättningens

bestämmande, borde enligt de sakkunnigas förslag de bidrag,

som en blind kunde åtnjuta av försörjningspliktiga föräldrar eller barn,

icke medräknas. Värdet av naturaförmåner, som räckte till full, örn än torftig

försörjning, skulle uppskattas till ett belopp, motsvarande existensminimum.

Börande det närmare innehållet av de sakkunnigas lagförslag torde jag

få hänvisa till en vid detta protokoll fogad bilaga A — till vilken jag senare

skall återkomma — sid. 58.

I sitt förenämnda betänkande framhöllo de sakkunniga, bland annat, att

den invändningen måhända skulle kunna göras mot deras förslag till lag

örn blindhetsersättning att även andra lytestyngda lika väl som de blinda

borde ifrågakomma till en sådan lytesersättning, så t. ex. vissa kroniskt

sjuka, sinnesslöa, vanföra och dövstumma. De båda förstnämnda grupperna

behövde emellertid enligt de sakkunnigas mening snarare anstaltsvård än

arbetshjälp, och de dövstumma hade ej på långt när samma ekonomiska

olägenheter av sina lyten som de blinda. Huruvida sådana vanföra, som

ehuru på grund av sitt lyte ej fullt arbetsföra dock i nämnvärd mån bidroge

till sitt uppehälle genom arbete, borde ifrågakomma till att erhålla särskild

lytesersättning, vore en fråga, vars behandling ej inginge i de sakkunnigas

uppdrag, men även örn de borde erhålla sådan ersättning, syntes denna

omständighet de sakkunniga ej skola föranleda till att de blindas grupp,

för vilken utredning nu förelåge färdig, skulle behöva vänta på att se sina

förhoppningar realiserade.

Två av de sakkunniga voro skiljaktiga beträffande vissa delar av förslaget.

En av dem ansåg sålunda bland annat, att vid beredande av blindhetsersättning

hänsyn borde tagas till den försörjningsplikt, som åvilade den blindes

anhöriga.

Blindvårdssakkunnigas betänkande utremitterades under år 1922 till åtskilliga

myndigheter och sammanslutningar m. fl., vilka under åren 1923—

1931 inkommo med yttranden i ärendet. I yttrandena framställdes vissa

erinringar mot de sakkunnigas förslag bland annat mot förslaget till blindhetsersättning.

Beträffande dessa erinringar torde jag få hänvisa till den

sammanfattning, som gjorts i förut omförmälda bilaga sid. 70.

Förutom de sammanslutningar, som på grund av remiss yttrade sig över

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

betänkandet, framställde de blindas riksförbunds interimsstyrelse på uppdrag

av riksblindkongressen den 22—25 februari 1926 vissa erinringar mot

betänkandet. Erinringarna inneburo, bland annat, att de sakkunnigas förslag

alltför mycket avvikit från grundprincipen, att ersättningen skulle utgöra

vederlag för minskad arbetsförmåga. Skäl förefunnes icke att variera ersättningsbeloppen

efter olika dyrorter. Lämpligt vore, att ersättningen beräknades

lika över liela landet och fastställdes till 800 kronor för individ.

Blindhetsersättningen borde lämnas av staten och utbetalas av pensionsstyrelsen.

Vidare torde böra erinras, att ett stort antal blinda i en år 1928 till

dåvarande statsministern ingiven petition hemställt, att statsmakterna ville

genomföra ett statligt understöd åt Sveriges blinda enligt det förslag, som

avgivits av de blindas riksförbunds interimsstyrelse.

1929 års riksdag.

Vid 1929 års riksdag väcktes två motioner i ämnet, nr 109 i första kammaren

av herr Åkerberg och nr 167 i andra kammaren av herrar Nilsson

i Örebro och Uddenberg. I motionerna, som voro likalydande, hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning,

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7, anförde andra lagutskottet

bland annat följande.

Utskottet behjärtade livligt de motiv, som läge till grund för framförande

av de ifrågavarande motionerna. Att åtgärder från det allmännas sida för

att lätta den tunga börda, som deras lyte pålade de blinda, vore av behovet

påkallade i större utsträckning än vad för närvarande vore fallet ville utskottet

icke förneka.

De föreliggande motionerna avsåge att ur blindvårdssakkunnigas betänkande

utbryta förslaget om blindhetsersättning och göra detsamma till föremål

för särskild prövning. Utskottet ansåge emellertid en sådan anordning icke

lämplig. Det vore visserligen att beklaga, att yttranden ännu icke inkommit

från de myndigheter, som i alldeles särskild grad ägde sakkunskap rörande

lagstiftningen ifråga, men innan dessa yttranden inkommit, torde, ärendet

icke föreligga i det skick, att detsamma kunde från Kungl. Maj:ts sida

underställas riksdagen. Härtill komme jämväl, att frågan örn införande av

blindhetsersättning otvivelaktigt i vissa delar stöde i sammanlmng med

pensionsförsäkringslagens bestämmelser rörande invaliditetsersättning. Då

lagen örn allmän pensionsförsäkring för närvarande vore föremål för revision

genom en år 1928 tillsatt kommitté, torde det även av denna orsak icke

vara lämpligt att nu till fristående undersökning upptaga frågan om beredande

av inkomsttillägg åt blinda.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke matte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

1930 års riksdag•

Jämväl vid 1930 års riksdag väcktes två motioner i ämnet nämligen nr

197 i första kammaren av mig själv m. fl. och nr 257 i andra kammaren av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majus proposition nr 79.

herr Hedvall m. fl. I motionerna, som voro likalydande, hemställdes, att

riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte till 1931 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 13) anförde andra lagutskottet

bland annat följande:

När utskottet år 1929 avstyrkte motioner, vari yrkande framfördes av

samma innehåll som det nu föreliggande, yttrade utskottet, att utskottet livligt

behjärtade de motiv, som läge till grund för framförande av de ifrågavarande

motionerna, varjämte utskottet framhöll, att åtgärder från det allmännas

sida för att lätta den tunga börda, som deras lyte pålade de blinda,

vore av behovet påkallade i större utsträckning än den, vari de för närvarande

vidtoges. Utskottet bibehölle alltjämt denna uppfattning.

Läget i ärendet hade numera i så måtto förändrats, att myndigheternas

yttranden över blindvårdssakkunnigas förslag snart torde föreligga hos

Kungl. Majit. Vid sådant förhållande syntes inom den närmaste tiden för

Kungl. Majit en av de anledningar komma att bortfalla, som hindrat att

frågan örn blindvårdens ordnande upptagits till behandling. Tydligt syntes

vara, att vid förberedande av den reform av blindvården, som förestode,

frågan örn lämpligheten av blindhetsersättning borde bliva föremål för särskild

uppmärksamhet.

Med hänsyn till ärendets vikt syntes det utskottet lämpligt, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit framförde önskemålet, att frågan så snart ske

kunde måtte komma till avgörande.

Utskottet hemställde fördenskull, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville så snart ske kunde för riksdagen

framlägga förslag till blindvårdens ordnande på ett tillfredsställande sätt.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse den 14 mars 1930

nr 70).

Hektor Eks förslag av år 1931.

Den 25 april 1930 uppdrog Kungl. Majit åt numera landshövdingen i Jämtlands

län Axel Gabriel Mortimer Munck af Rosenschiöld att såsom sakkunnig

inom ecklesiastikdepartementet biträda med verkställande av utredning

och framläggande av förslag rörande bland annat blindvårdens ordnande.

Sedan Munck af Rosenschiöld anhållit örn befrielse från uppdraget,

föreskrev Kungl. Majit den 22 juli 1931, att det Munck af Rosenschiöld

anförtrodda utredningsuppdraget skulle i angivna avseende upphöra

med nämnda dag samt uppdrog åt rektorn vid institutet och förskolan förblinda

å Tomteboda, Gustaf Emanuel Ek, att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet

biträda med verkställande av utredning och framläggande

av förslag rörande blindvårdens ordnande.

Den 30 november 1931 avgav Ek utredning och förslag rörande blindvårdens

ordnande. I sin utredning upptog Ek till granskning samtliga i

blindvårdssakkunnigas betänkande avhandlade frågor rörande blindvårdens

ordnande. Förutom de till blindundervisningen hörande spörsmålen, vilka

sedermera vunnit sin lösning genom av Kungl. Majit utfärdade författningar

(se sv. förf.-s. 256/1932 och 347/1932), behandlade Ek de av blindvårds
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

sakkunniga föreslagna åtgärderna till hjälp åt de blinda och uttalade därom,

att dessa åtminstone för närvarande borde begränsas till blindhetsersättning.

Ek framlade också förslag till lag örn sådan ersättning.

Eks förslag bygger i huvudsak på samma principer som blindvårdssakkunnigas

förslag. Behovsprincipen har sålunda kommit till tillämpning

jämväl i detta förslag. Ersättningen skulle utgå efter existensminimum,

vilket Ek beräknade något lägre än blindvårdssakkunniga, nämligen till

500, 600 och 700 kronor, beroende på dyrorten. Från detta existensminimum

skulle liksom enligt blindvårdssakkunnigas förslag avdrag ske för

hälften av den blindes egen inkomst. Det belopp, som sedan återstod, utgjorde

blindhetsersättningen. Blindhetsersättningen upphörde enligt Eks

förslag vid en inkomst av 820, 1,020 och 1,220 kronor i respektive dyrortsgrupper.

Förslaget upptog icke blindvårdssakkunnigas begränsning av

ersättningen till allenast personer, vilkas årsinkomst av arbete översteg 25 %

av existensminimum utan innehöll i stället föreskrifter örn att personer, som

vore intagna å vissa anstalter, m. fl. skulle vara undantagna från ersättning.

Vidare upptog förslaget den bestämmelsen, att en person, som blivit blind

efter 60 år, ej skulle vara berättigad till ersättning. Förslaget avvek jämväl

från blindvårdssakkunnigas därutinnan, att prövningen av den blindes rätt

till ersättning skulle ske av pensionsnämnd och pensionsstyrelsen, därvid

pensionsnämnd bland annat hade att bestämma storleken av den årsinkomst,

som skulle läggas till grund för beräkning av blindhetsersättningens belopp.

Slutligen föreslog Ek ifråga örn fördelningen av kostnaderna, att staten

skulle betala hälften samt landstingen och primärkommunerna vardera en

fjärdedel. Ek räknade med ett medelunderstöd för varje blind av 500 kronor

och uppskattade statens bruttokostnader med anledning av förslaget till

500,000 kronor årligen.

Börande det närmare innehållet av Eks förslag torde jag få hänvisa till

tidigare omnämnd bilaga sid. 58.

Jämväl mot Eks förslag framställdes åtskilliga erinringar i de över förslaget

avgivna yttrandena. Beträffande dessa torde jag här kunna inskränka

mig till att hänvisa till den sammanfattning, som återfinnes i bilagan

sid. 72.

Eks förslag har jämväl diskuterats vid ett möte i Stockholm den 3 juni

1932 av valda ombud för blinda i alla delar av landet, vilka framfört sina

synpunkter rörande förslaget i en resolution, som sedermera ingivits till

socialdepartementet.

I denna resolution, som angiver de blindas egen uppfattning i frågan,

anföres bland annat följande:

Bland de blinda och även bland deras seende förespråkare hade städse

ansetts, att en statlig blindhetsersättning, när den en gång bleve verklighet,

borde bliva en lyteskompensation. Detta innebure, att hänsyn måste tagas

till den blindes genom lytet nedsatta arbetskapacitet och till de merutgifter

han i följd av sitt lyte ständigt måste vidkännas. I likhet med blindvårdssakkunniga

hade emellertid rektor Ek i sitt förslag frångått denna enligt

de blindas mening fundamentala princip och i stället förordat ett under
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 79.

stöd, sorn i själva verket endast skulle komma de allra sämst ställda blinda

till godo, enär understödet skulle utgå i »visst förhållande till den egna inkomsten.

De blinda skulle finna det rättvisare och förmånligare, örn lytesersättningen

bleve generell och tillerkändes varje blind, som i övrigt vore normalt

utrustad och som för sin existens vore hänvisad till eget förvärv.

Därigenom bleve nämligen ersättningen en direkt kompensation för just

den förlust i arbetskapacitet och dylikt, som alla blinda hade att räkna

med, huru driftiga de än vore. Utan tvivel premierade den av rektor Ek

hävdade principen icke allenast de mindre arbetsdugliga utan kanske i än

högre grad de liknöjda, mindre ansvarskännande elementen, medan de, som

genom att anstränga sig till det yttersta sökte täcka sina livsbehov med

egen arbetsförtjänst, ändock aldrig komme över svältgränsen och alltså i

fortsättningen som hittills måste anlita hjälp av på filantropisk väg anskaffade

medel eller begära fattigvårdsunderstöd. I enlighet med rektor

Eks förslag skulle en blind, som förtjänade respektive 820, 1,020 och 1,220

kronor, beroende på till vilken dyrortsgrupp han räknades, icke erhålla

någon statlig hjälp.

De arbetsområden, där de blinda hittills funnit en knapp bärgning, hade

numera till största delen industrialiserats. Härtill komme den förutnämnda

nedsättningen i arbetskapaciteten och att de blinda så gott som dagligen

nödgades anlita seendes hjälp för budskickning, ledsagning samt för andra

tjänster, vilket allt måste ersättas. På grund därav ansåge de blinda, att

de lagstiftande myndigheterna vid behandlingen av blindhetsersättningsfrågan

borde lägga större vikt vid att de blinda erhölle kompensation för

den inkomstminskning, som uppstode på grund av synens förlust, än vid

en utjämning i inkomstskillnaden mellan arbetande blinda.

De blindas främsta önskemål vore, att behovsprincipen frånträddes och

i stället en enhetlig och för alla landets arbetande blinda lika blindhetsersättning

komme till stånd. Med hänsyn till den på grund av rådande

ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan önskade de blinda föreslå

blindhetsersättningen till ett årligt belopp av minst 600 kronor.

Den blindes inkomst skulle, även med nämnda lytesersättning oavkortad,

dock icke nå upp till vad den seende arbetaren fordrade för sitt uppehälle.

De blinda ansåge sig därför böra framhålla, att örn blindhetsersättningen

skulle göras beroende av inkomstdeklaration, utsattes de blinda för en alltför

stark frestelse att lämna missvisande uppgifter. Man behövde endast

erinra örn de förhållanden, som rådde med avseende på folkpensionen, för

att få belägg på svårigheterna vid deklaration av„ inkomst, där maximistrecket

satts under gränsen för existensminimum. Aven vore den dyrbara

apparat, som måste igångsättas för att kontrollera de inkomna uppgifterna,

värd att påpekas.

Beträffande kostnadernas fördelning framhölls i resolutionen, att kommunerna

borde befrias från varje andel i utgifterna, då en belastning i

detta avseende av de enskilda kommunerna måste medföra en ojämnhet i

skattebördan till följd av den stora skillnaden i antalet blinda inom olika

kommuner.

1933 års förslag.

Med anledning av de anmärkningar, som framställts mot blindvårdssakkunnigas

och Eks förslag, särskilt från de blindas sida, har å socialdepartementets

lagbyrå upprättats ett nytt förslag. Detta förslag torde såsom

Bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

15

Förslaget avviker i åtskilliga hänseenden från de tidigare. Behovsprincipen

Ilar sålunda principiellt övergivits och åt blindhetsersättningen har i stället

givits karaktären av en lytesersättning. I samband härmed har ersättningsbeloppet

för varje blind satts till det medelvärde, som blindhetsersättningen

enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra, eller till 500 kronor. På

detta sätt förorsakas ej några ökade kostnader för statsverket genom behovsprincipens

övergivande. Vidare har den grundläggande bestämmelsen angående

vem som skall vara berättigad till ersättning erhållit en mera koncis och

på samma gång snävare avfattning. Slutligen har staten föreslagits skola

helt övertaga kostnaderna för blindhetsersättningen. Med hänsyn till de

principer, som sålunda kommit till tillämpning, har förslaget, särskilt i vad

angår handläggningen av ärenden rörande blindhetsersättning, kunnat i åtskilliga

avseenden förenklas. Då förslaget ej förutsätter något bidrag till

blindhetsersättningen från landstingen och kommunerna, lia de erforderliga

bestämmelserna sammanfattats i en förordning att beslutas med riksdagen.

Över 1933 års förslag hava efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, som inhämtat

yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn A.

Dalén, statskontoret, styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, styrelserna för de

blindas förening och de blindas riksförbund, Stockholms blindförbund, de

blindas förening Hoppet i Göteborg, styrelsen för skånska blindförbundet,

Örebro läns blindförbund samt Dalarnas blindförening Frihet.

Medicinalstyrelsen har vid ärendets behandling ansett sig böra ingå i

prövning av allenast dess medicinska del.

Förslagets principer lia tillstyrkts av samtliga, som yttrat sig i ärendet,

utom riksförsäkringsanstalten, som avstyrkt förslaget. Riksförsäkringsanstalten

har emellertid ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan en ledamot har

uttalat skiljaktig mening och tillstyrkt förslagets principer.

Av de i ärendet hörda blindorganisationerna har skånska blindförbundet

tillstyrkt förslaget beträffande såväl huvudprinciperna som detaljerna.

Jämväl samtliga övriga blindorganisationer ha tillstyrkt förslaget i

dess helhet, ehuru de ur de blindas synpunkt ansett det önskvärt, att vissa

med hänsyn till det statsfinansiella läget i förslaget gjorda begränsningar i

rätten till ersättning, för vilka jag i det följande skall närmare redogöra,

ävensom minskningen av ersättningens belopp, ej skulle hava behövt vidtagas.

Föreliggande förslag till förordning om blindlietsersättning.

Förslapets huvudprinciper.

Med ledning av de inkomna yttrandena har 1933 års förslag blivit föremål

för övervägande inom socialdepartementet och har på enskilda punkter

undergått överarbetning. Jag torde nu få redogöra härför och får då i första

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kanyl. Majus proposition nr 79.

halld närmare ingå på de principer, varpå 1933 års förslag bygger, ävensom

vilken ställning till dessa principer, som kommit till uttryck i yttrandena.

Jag börjar härvid med blindhetsersättningens karaktär av lytesersättning

för att därefter övergå till frågan örn vem som skall anses

som blind och berättigad till ersättning, i samband varmed jag vill ingå på

spörsmålet om vissa andra lytesgruppers likställighet med de blinda. Därefter

har jag för avsikt att behandla frågan örn statens övertagande av kostnaderna

för blindhetsersättningen. Slutligen torde det vara lämpligt, att jag i förevarande

sammanhang berör blindhetsersättningens ställning till den allmänna

pensionsförsäkringen och vissa andra former av social försäkring m. m. samt i

vad mån revisionen av lagen örn allmän pensionsförsäkring kan inverka på en

lösning redan nu av frågan örn ersättning åt de blinda. Sedan jag redogjort

för vad i nämnda hänseenden i ärendet förekommit, vill jag i ett sammanhang

angiva min ställning till de sålunda berörda frågorna.

Blindhetsersättningen som en lytes
ersättning.

Såsom nämnts har 1933 års förslag övergivit behovsprincipen och konstruerat

blindhetsersättningen som en lytesersättning.

I yttrandena har förslagets ståndpunkt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga hörda utom riksförsäkringsanstalten. Förutom blindorganisationerna

hava särskilt svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas

förbund uttalat sin tillfredsställelse över förslaget i denna del,

varigenom förfarandet vid prövningen av rätt till ersättning väsentligen förenklats.

lii ksför sälen rajs ane tälten har, till utveckling av sin mening i förevarande

hänseende, anfört i huvudsak följande.

De principer, på vilka förslaget vilade, strede i väsentliga delar icke blott

mot blindvårdssakkunnigas förslag utan även mot de grundsatser, som kommit

till uttryck i den allmänna pensionsförsäkringen och i övrigt inom den

sociala försäkringen. Blindvårdssakkunnigas förslag avsåg nämligen, att

blindhetsersättningen skulle utgå såsom ett inkomsttillskott åt arbetande

blinda. I den allmänna pensionsförsäkringen vore det ej den kroniska sjukdomen

eller lytet i och för sig, som medförde rätt till pension, utan den

därav föranledda nedsättningen av arbetsförmågan, d. v. s. den ekonomiska

invaliditeten. Motsvarande gällde beträffande sjukdom inom sjukförsäkringen

och beträffande såväl sjukdom som invaliditet inom olycksfallsförsäkringen

ävensom enligt militärersättningsförordningen. Pensionsförsäkringen avsåge

därjämte beredande av yrkesutbildning för möjliggörande för invaliden att

genom ett för honom lämpat arbete bidraga till sin utkomst. I den del pensionen

utginge av allmänna medel, berodde den av den försäkrades inkomst.

Enligt det nu föreliggande förslaget anknötes åter rätten till blindhetsersättning

direkt till själva lytet, icke till den därav föranledda ekonomiska invaliditeten.

Hur växlande denna sistnämnda i verkligheten vore beträffande

eje blinda, framginge exempelvis av den i blindvårdssakkunnigas betänkande

lämnade upplysningen, att av 207 blinda, som kunnat identifieras såsom

från blindinstitut eller blindskola efter fullständig kurs utskrivna, vid senare

verkställd undersökning 51 befunnits helt och lil delvis självförsörjande,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr 79.

varemot 45 ej alls bidragit till sitt uppehälle. Även om numera möjligheterna

försämrats för blinda och andra invalider att göra sig gällande på

arbetsmarknaden, kunde dock nämnda siffror icke frånkännas viss betydelse.

Då lytesersättningen ej skulle graderas med hänsyn till den blindes inkomst,

måste tillämpningen av förordningen ej sällan verka obilligt. Iliksförsäkringsanstalten

ansåge det därför önskvärt, att blindhetsersättningen

efter vissa grunder minskades med hänsyn till understödstagarens egen årsinkomst,

såsom även föreslagits av blindvårdssakkunniga.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har varit av skiljaktig mening och

förordat förslaget jämväl i denna del men därvid — under framhållande att

vid tillämpningen det fixa ersättningsbeloppet av 500 kronor med all sannolikhet

skulle komma att visa sig utgöra ett hinder för hänsynstagande till

den materiella rätten — uttalat det önskemålet, att ersättningen skulle utgå

med ett belopp av 500 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som med

hänsynstagande till omständigheterna i det särskilda fallet kunde anses skäligt.

Vidtoges denna ändring, torde det enligt reservantens mening bliva nödvändigt

att införa vissa bestämmelser örn jämkning i tillerkänd blindhetsersättning.

Begreppet blindhet och de blindas

särställning i förhållande till

andra invalider.

Såsom jag förut omnämnt skulle enligt de tidigare förslagen envar svensk

man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning i synförmågan, att avsevärd

svårighet vid utförandet av för ifrågavarande person lämpligt arbete

därav uppstode, där ej i lagen annorlunda stadgades, vara berättigad att

erhålla blindhetsersättning.

I sitt yttrande över Eks förslag har pensionsstyrelsen, som enligt förslaget

hade att pröva frågor örn blindhetsersättning, anmärkt, att bestämmelsen

ifråga måste anses synnerligen väg och väl vid samt att man i stället borde

såvitt möjligt fixera begreppet blind efter mera objektiva grunder, t. ex.

genom att uppställa som villkor, att vederbörande ej kunde räkna fingrar

på visst kortare avstånd eller ens med glasögon läsa vanlig skrift. Enligt

styrelsens mening vore uppenbart, att dessa såsom exempel anförda definitioner

skulle lämna mindre spelrum för det subjektiva omdömet än den av

blindvårdssakkunniga och Ek föreslagna och därför vore alt föredraga framför

dessa. Vidare har styrelsen framhållit, att bestämmelsen omöjliggjorde

hållbara kostnadsberäkningar.

Med anledning av vad sålunda anförts har i 1933 års förslag verkställts

en undersökning av olika möjligheter för bestämning av begreppet blindhet

(se sid. 47). Av utredningen framgår, att de blindhetsdefinitioner, som

kommit till användning i vissa främmande länder, äro antingen — ehuru

mera sällan — av ekonomisk innebörd, d. v. s. av samma art som den i

blindvårdssakkunnigas och Eks förslag tillämpade, eller ock anknyta de till

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. ''■‘öos S3 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mer eller mindre noggrant angivna medicinska bestämningsgrunder. En

inom vår världsdel ofta använd definition av sistnämnda innebörd är frånvaron

av ledsjn (gångsyn). I 1933 års förslag har, förutom avsaknad av synförmåga,

nämnda bestämning kommit till användning, när det gällt att angiva

vem som skall vara berättigad till ersättning. Utredningen giver vid

handen, att ledsyn saknas, örn synnedsättningen är så betydande, att den

omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande plats, och

att detta i allmänhet anses vara fallet örn synskärpan understiger 2/00. Av

utredningen framgår vidare, att en nedsättning i synförmågan kan bero ej

blott på minskad synskärpa utan även på andra omständigheter, framför allt

på defekter i synfältet. Någon särskild bestämmelse med anledning härav

har emellertid ej ansetts behöva inflyta i 1933 års författningsförslag, enär

dylika defekter, som vore av beskaffenhet att böra berättiga till blindhetsersättning,

kunde hänföras under avsaknad av ledsyn.

I 1933 års förslag har i detta sammanhang ställning tagits dels till spörsmålet,

huruvida med en bestämning av begreppet blindhet, som den här förut

angivna, komme att uteslutas personer, som skäligen borde falla under en

författning örn blindhetsersättning, dels octo till den i viss mån därmed sammanhängande

frågan, örn det vore försvarligt att giva de blinda en särställning

bland övriga jämförbara invalidgrupper. Angående vad motiveringen

till förslaget i dessa avseenden innehåller, torde jag få hänvisa till sid. 51.

Den i 1933 års förslag gjorda bestämningen av begreppet blindhet har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna utom

riksförsäkringsanstalten. Pensionsstyreisen har i sitt yttrande framhållit, att

därigenom begreppet blind kommit att vila på en sådan objektiv grund, som

styrelsen tidigare förordat.

Riksförsäkringsanstalten har till utveckling av sin mening anfört i huvudsak

följande.

Medan inom den allmänna pensionsförsäkringen såsom invalid ansåges

icke blott den som vore fullständigt arbetsoförmögen titan även den som

endast vore i stånd att genom arbete förtjäna V3 eller mindre av vad kroppsligen

och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning

å samma ort brukade förtjäna, skulle enligt förslaget rätten till blindhetsersättning

tillkomma endast den som saknade ledsyn. Däremot lämnade

förslaget icke något utrymme för ersättning till den som hade ledsyn, men

vars synförmåga dock vore i så hög grad nedsatt, att han icke alls eller

endast i mycket begränsad mån kunde utföra arbete. Örn en persons synförmåga

vore i hög grad försvagad, t. ex. till 3/eo, erhölle han icke någon

blindhetsersättning enligt föreliggande förslag. Han finge ej heller någon

tilläggspension från den allmänna pensionsförsäkringen, försåvitt hans inkomst

uppginge till eller överstege 425 kronor örn året. Inom den sociala

olycksfallsförsäkringen gällde, att ersättningen fastställdes efter graden av

invaliditet. Den som hade nedsatt synförmåga tillerkändes livränta efter

graden av synförmågan. Såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen intoge

alltså i nämnda avseenden en mer tänjbar ståndpunkt än nu föreliggande

förslag.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har uttalat skiljaktig mening och

tillstyrkt förslaget i denna del.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 79. 19

Kommunalförbunden ha ej haft något att erinra mot förslaget i nu förevarande

hänseende.

Av blindorganisationerna har sJcånslca blindförbundet tillstyrkt förslaget

härutinnan utan förbehåll.

Jämväl övriga blindorganisationer ha tillstyrkt förslaget men ha samtidigt

framställt vissa erinringar.

Stochholms blindförbund har sålunda framhållit, att mot den i 1933 års förslag

tillämpade principen att som villkor för blindhetsersättning stadga saknad

av ledsyn kunde några betydelsefulla invändningar icke anföras. Frånvaro av

ledsyn måste emellertid anses inträda redan vid en synskärpa, som vore nedsatt

till ®/eo eHer Vio av Jen normala och icke, såsom i förslaget antoges,

först vid en nedsättning av synförmågan till i-*/60. Det vore i varje fall att

hoppas, att de myndigheter, som komme att handhava bedömandet härvidlag,

toge vederbörlig hänsyn till det förhållandet, att ett stort antal av dem

som befunne sig på gränsen mellan ledsyn och icke ledsyn måst utbildas

vid blindskola och i förvärvshänseende vore nära nog jämställda med övriga

blinda.

Enahanda synpunkter hava framförts av de blindas förening.

Även de blindas riksförbund har anmärkt på att begreppet ledsvn vore

väl snävt begränsat och framhållit, att den vore att anse som blind, vilken

åtnjutit undervisning i de av staten upprättade blindskolorna, även örn

hans synförmåga överstege 2/60.

De blindas förening Hoppet i Göteborg har påpekat, att enligt populär

uppfattning vore den att anse som blind, vilken icke kunde tillgodogöra

sig undervisningen i vanliga, för seende avsedda undervisningsanstalter, även

örn vederbörande skulle vara i besittning av en mer eller mindre fullständig

förmåga att »leda» sig fram.

Jämväl Orebro läns blindförbund och Dalarnas blindförening Frihet hava

funnit bestämmelsen väl snäv. Sistnämnda förening har framhållit, att man

borde kunna enas örn att ersättningsberättigad vore den, vars synförmåga

vore så nedsatt, att han på grund därav icke kunde erhålla arbete i

öppna arbetsmarknaden. Direktiv i denna riktning för en rätt tolkning av

förordningen borde utfärdas i samband med denna.

Beträffande frågan örn övriga med de blinda jämförbara invalidgruppers

ställning i understödshänseende har pensionsstyrelsen framhållit att, ehuru de

av styrelsen i tidigare utlåtanden framförda synpunkterna, huruvida det icke

vore mest rationellt att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för

alla i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbehövande

invalider, principiellt sett ej blivit beaktade i det nu framlagda förslaget,

hade dock styrelsen funnit detsamma innebära en avsevärd eftergift åt nämnda

synpunkter, så till vida att blindhetsersättningen begränsats till personer,

som saknade ledsyn och sålunda besvärades av ett så svårt lyte att de

inom sin egen invaliditetsgrupp intoge en särställning.

Statskontoret har i sitt yttrande vidhållit sitt tidigare uttalande örn lump
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 79.

ligheten att i ett sammanhang ordna understödsfrågan för särskilt vanlottade,

hjälpbehövande invalider.

Biksforsäkringsanstalten har framhållit, att genom förslaget infördes en helt

ny form av social hjälpverksamhet med bortseende från det i senare tid

allt starkare resta kravet, att den sociala hjälpverksamheten och dess olika

grenar borde ordnas enligt så långt möjligt enhetliga former och de olika

slagen av dylik verksamhet samorganiseras med varandra. För införande

vid sidan av andra former av social omvårdnad av en sådan ny form måste

enligt anstaltens förmenande en dylik särställning för de blinda och ensamt

för dem vara fullt tillfredsställande motiverad. På vissa i yttrandet närmare

angivna skäl har anstalten icke ansett detta vara fallet.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har funnit det försvarligt att, såsom

i motiveringen till 1933 års förslag anfördes, ställa personer med så tungt

lyte som avsaknad av ledsyn i en särklass.

Stadsförbundet och landstingsförbundet ha biträtt kraven på enhetlighet i

den sociala hjälpverksamheten men ansett, att ett uppskov med hjälpåtgärder

till fromma för de blinda likväl icke vore försvarligt.

Blindhetsersättning ens belopp.

I 1933 års förslag har såsom förut omnämnts blindhetsersättningens belopp

satts till 500 kronor utgörande det medelvärde, vartill ersättningen

enligt de tidigare förslagen beräknats. Beträffande motiveringen till förslaget

i denna del ber jag att få hänvisa till sid. 45.

Av blindorganisationerna har skånska blindförbundet tillstyrkt förslaget i

denna del utan förbehåll. Övriga blindorganisationer lia jämväl tillstyrkt

förslaget men ha beklagat, att ersättningen måst sättas så lågt som till 500

kronor, vilket belopp på de flesta orter understege existensminimum.

Med anledning av vissa uttalanden härom i motiveringen till 1933 års

förslag ha pensionsstyrelsen, socialstyrelsen och svenska stadsförbundet framhållit,

att kommunala pensionstillskott icke torde för de blindas del kunna påräknas

i någon nämnvärd utsträckning. Socialstyrelsen har sålunda uppgivit, att

kommunala pensionstillskott under år 1930 visserligen tilldelats ett så stort

antal personer som 1,582 personer på landsbygden och 11,250 i städerna

eller tillhopa 12,832 personer men att därav ej mindre än 10,314 komme på

de båda städerna Stockholm och Göteborg; överhuvud hade man endast i en

tredjedel av städerna samt i lil av de 2,412 fattigvårdssamhällena på landsbygden

begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att meddela understöd utan

fattigvårds karaktär.

Statens övertagande av kostnaderna

för blindhetsersättningen.

Beträffande detta spörsmål anföres i 1933 års förslag huvudsakligen följande.

Ett av skälen att lägga en viss del av kostnaden på primärkommunerna

hade i de tidigare förslagen varit, att, örn kommunerna finge bidraga med

en del därav, förelåge större skäl för antagandet, att en riktig uppskattning

av den blindes inkomster komme till stånd, varigenom utgifterna för blind
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 79.

vården skulle bli de minsta möjliga. Då beliovsprincipen praktiskt taget

övergivits, förelåge ej längre detta skäl för bibehållande av kommunernas

ansvar.

Ur skatteutjämningssynpunkt — i vissa kommuner torde förekomma särskilt

blindrika släkter — vore det naturligtvis en fördel, örn kostnaden för

blindhetsersättningen kunde läggas på större enheter än primärkommunerna.

I sitt utlåtande över rektor Eks förslag, som ju byggde på att staten skulle

övertaga hälften av kostnaden samt landstingen och kommunerna dela den

återstående hälften, hade statskontoret emellertid avstyrkt, _ att någon del av

kostnaden lades å landstingen, enär utgifter av detta slag icke torde kunna

hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Av skatteutjämningsberedningens

principbetänkande (statens offentliga utredningar

1933: 4 sid. 227) framginge, att beredningen tänkt sig, att kostnaden för blindundervisningen

och blindvården helt skulle övertagas av staten. Ur nu angivna

synpunkter hade det synts lämpligast, att kostnaden för blindhetsersättningen

helt övertoges av staten.

I samtliga yttranden har förslaget i denna del tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Statskontoret — som ansett det med hänsyn till statsfinansernas läge vara

förenat med allvarliga svårigheter att för ett nytt ändamål belasta riksstaten

med ett så avsevärt belopp som förslaget skulle föranleda — har emellertid

funnit de fördelar, som skulle vinnas genom statens övertagande av kostnaderna

för blindhetsersättningen, vara så betydande, att intet syntes vara

i och för sig att erinra mot den merkostnad, som därigenom skulle komma

att åvila statsverket.

Blindhetsersättningens ställning till

elen allmänna pensionsförsäkringen

m. m.

I motiveringen till 1933 års förslag har beträffande blindhetsersättningens

ställning till den allmänna pensionsförsäkringen framhållits, att det torde

vara klart, att ersättningen, då annat icke föreslagits, skulle räknas som

inkomst enligt 6 § lagen örn allmän pensionsförsäkring. Eftersom pensionstillägg

i allmänhet ej utginge, örn årsinkomsten utgjorde för man 425

kronor och för kvinna 400 kronor, skulle således pensionstillägg i regel ej

kunna tillerkännas en person, som åtnjöte blindhetsersättning. Om en

person, som åtnjöte pensionstillägg, erhölle blindhetsersättning, skulle pensionstillägget

i allmänhet komma att indragas. Eftersom både pensionstillägg

och blindhetsersättning fastställdes av pensionsstyrelsen, syntes några

komplikationer mellan lagen örn allmän pensionsförsäkring och en blivande

författning om blindhetsersättning icke behöva förekomma.

I detta sammanhang har i motiveringen till förslaget påpekats, att blindhet

jämväl kunde uppkomma såsom en följd av olycksfall i arbete, i vilket fall

vederbörande vore berättigad till ersättning enligt 1916 års lag örn försäkring

för olycksfall i arbete. Givet vore, att vid blindhet orsakad av olycksfall i

arbete ersättning främst skulle utgå enligt nämnda lag. Några bestämmelser

härom syntes ej vara erforderliga.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departementschefen.

Kungl. Majus proposition nr 79.

Beträffande frågan om blindhetsersättning skulle kunna tillerkännas exempelvis

en person, som åtnjuter en livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen

eller enligt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, innehåller förslaget inga

särskilda bestämmelser utan betraktar en dylik livränta på samma sätt som

en blinds övriga inkomster, en fråga vartill jag återkommer vid behandlingen

av förslagets särskilda bestämmelser.

Förslagets nämnda ståndpunkt har icke föranlett annan erinran i yttrandena

än att en ledamot i riksförsäkringsanstalten, för möjliggörande av

ersättning jämväl enligt pensionsförsäkringslagen för de ekonomiskt sämst

ställda av de blinda, föreslagit, att blindhetsersättningen allenast till halva

beloppet borde räknas till de i 5 § lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser

i anledning av pensionsförsäkringslagen angivna inkomster,

till vilka hänsyn icke skulle tagas vid bestämmande av årsinkomst enligt

sistnämnda lag.

Förslagets samband med revisionen

av den allmänna pensionsförsäkringen.

1933 års förslag utgår från att blindhetsersättning kan genomföras fristående

från revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen.

I de över 1933 års förslag avgivna yttrandena har endast riJcsförsäkringsanstalten

hävdat en annan uppfattning än den i förslaget anförda. Anstalten

har i detta hänseende framhållit, att då nämnda revision ej kunde bliva utan

inverkan på de blindas ställning, hade anstalten funnit starka skäl tala för

att pensionsförsäkringskommitténs förslag avvaktades, innan frågan örn blindhetsersättningen

fördes vidare.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten har uttalat skiljaktig mening och

ansett, att de blinda gentemot statsmakterna kunde hava ett berättigat anspråk

på att deras alldeles särskilt behjärtansvärda fråga, för vars lösning

redan 1920 en kommitté tillsatts, icke längre uppskötes på obestämd tid.

Svenska landstingsförbundet har funnit hinder icke föreligga att redan nu

genomföra förslaget örn blindhetsersättning. Efter pensionsförsäkringsreformens

genomförande kunde bestämmelserna underkastas jämkning, i fall

så skulle visa sig erforderligt.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har 1933 års förslag

vunnit anslutning icke blott bland i det närmaste alla de statsmyndigheter

och enskilda sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet, utan

även av samtliga i ärendet hörda blindorganisationer. Den enda myndighet,

som avstyrkt förslaget, är riksförsäkringsanstalten. Anstalten har emellertid

ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan har en ledamot uttalat skiljaktig mening

och tillstyrkt de principer, på vilka förslaget bygger. Även jag vill

giva förslaget min anslutning och anser sålunda, att bestämmelser nu böra

införas, varigenom de blinda tillförsäkras rätt till blindhetsersättning. Till

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majda proposition nr 79.

denna min ståndpunkt har i särskild grad medverkat en önskan att söka

infria de förhoppningar, de blinda med fog kunna ställa på lösningen av

denna fråga sedan nu ett snart 15-årigt utredningsarbete pågått.

Yad angår förslagets huvudprinciper får jag först upptaga till behandling

den grundläggande frågan, örn blindhetsersättningen bör hava karaktär av

en lytesersättning i enlighet med förslaget eller örn ersättningen bör såsom

riksförsäkringsanstalten yrkat, i överensstämmelse med de grundsatser

som kommit till uttryck i den allmänna pensionsförsäkringen och i övrigt inom

den sociala försäkringen, bestämmas — icke efter lytet utan — efter den

av lytet föranledda nedsättningen i arbetsförmågan. Som allmänt bekant äro

de blinda i huvudsak hänvisade till två yrken, vilka numera äro stadda i

utdöende, nämligen korgmakeri och borstbinderi. Möjligheten för en blind

att, även med den största skicklighet och flit, livnära sig av dessa yrken

torde praktiskt taget vara utesluten. Riksförsäkringsanstalten har visserligen

åberopat en del uppgifter ur blindvårdssakkunnigas betänkande, som kunna

sägas tyda på motsatsen. Dessa uppgifter äro emellertid så gamla att de

därigenom förlorat åtskilligt i värde — anstalten framhåller själv, att numera

möjligheterna för de blinda att göra sig gällande på arbetsmarknaden

försämrats. Härtill kommer, att uppgifterna avse personer, som utgått från

blindinstitut eller blindskola, vilka ofta nog få antagas hava sådan synförmåga

att de icke äro blinda i förslagets mening. Lagen den 29 maj 1896

(nr 34) om blindundervisningen har nämligen avseende å personer, vilkas synförmåga

allenast är så försvagad, att de icke med någon egentlig fördel kunna

deltaga i vanlig skolundervisning.

För att erhålla en uppfattning örn de blindas och svagsyntas arbetsinkomster,

har jag låtit införskaffa vissa upplysningar från de i Stockholm

och Göteborg av blindföreningar drivna verkstäderna för blinda. Av uppgifterna

från de blindas förening i Stockholm, vilka uppgifter avse år 1932,

framgår, att vid föreningens bor stbinder werkstad utgjorde medelinkomsten

något över 1,900 kronor. Högsta inkomsten belöpte sig till något över 2,500

kronor och lägsta inkomsten till något över 1,300 kronor. Orsaken till att så

pass goda inkomster uppnås är emellertid den tillämpade särskilda ackordsprislistan,

vilken i jämförelse med fackföreningens prislista för Stockholm,

som är den högsta i landet, utvisar en förhöjning växlande mellan 90 och

140 %. Vidare beredas åt arbetarna extra handräckning och annan hjälp i

arbetet, som erfordras på grund av att de äro blinda eller svagsynta. Vid

korgmakerwerkstaden utgjorde medelinkomsten omkring 1,580 kronor samt

högsta inkomsten något över 2,300 kronor och lägsta inkomsten omkring 1,000

kronor. Även vid korgmakeri utfördes arbetet i regel mot ackord, och ägde

överbetalning rum i ungefär samma utsträckning som vid borstbinderiet.

Överbetalningen ifråga jämte kostnaderna för extra handräckning m m. utgör

förklaringen till de å verkstäderna årligen uppkommande förlusterna. I

detta sammanhang må omnämnas att, utöver avlöningsförmånerna, utbetalades

till samtliga arbetare vid verkstäderna understöd samt till vissa av dem

hyresbidrag. Förutom de nämnda verkstäderna driver de blindas förening

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 79.

ett hantverkshem i Stockholm för blinda kvinnor, där arbetsinkomsten uppgår

till högst 1,260 kronor per år.

Från de blindas förening Hoppet i Göteborg har upplysts, att vid blindverkstäderna

i Göteborg tillämpas ett ackord, som med 100 % överstiger

ackordet för seende arbetare. Förtjänsten beräknades vid full arbetstid utgöra

för män 100 ä 125 kronor i månaden samt för kvinnor ett något lägre

belopp. Ofta uppginge emellertid förtjänsten endast till 60 ä 70 kronor per

månad, beroende på att vederbörande ej arbetade full tid.

De nu angivna siffrorna torde bekräfta mitt påstående örn omöjligheten

för de blinda att — utan mellankomst av blindfilantropin — försörja sig av

de yrken, vartill de huvudsakligen äro hänvisade. Härutöver bör beaktas att

för dem som ej arbeta å verkstäder för blinda och äro hänvisade att själva

sörja för avsättningen av sina alster tillkomma svårigheter att få de förfärdigade

produkterna försålda, vilket torde högst väsentligt minska förtjänstmöjligheterna.

Av det anförda lärer framgå, att den omständigheten, att åt blindhetsersättningen

givits karaktären av en lytesersättning, praktiskt sett, icke utgör

något avsteg från den i svensk socialförsäkring tillämpade principen,

att ersättningen bestämmes efter den av lytet föranledda nedsättningen i

arbetsförmågan. För de personer, som omfattas av det föreliggande förslaget,

d. v. s. de som sakna ledsyn, kan nämnda nedsättning i allmänhet

sägas vara så stor, att den i och för sig torde böra berättiga till en ersättning

av åtminstone 500 kronor örn året. Att blindhetsersättningens konstruktion

som en lytesersättning i varje fall icke kan utgöra någon mera betydande avvikelse

från olycksfallsförsäkringslagens principer, styrkes enligt min mening

ytterligare av den omständigheten, att enligt riksförsäkringsanstaltens

egen praxis hel livränta gives i fall, då synskärpan ej överstiger 2/60 (se

sid. 50).

Eiksförsäkringsanstalten har vidare framhållit, att i den del pension enligt

lagen örn allmän pensionsförsäkring utginge av allmänna medel berodde

densamma av den försäkrades inkomst. Att inom pensionsförsäkringen

med dess redan år 1930 till cirka 80,000 personer beräknade invalider,

vilkas invaliditetsgrad och givetvis även förtjänstmöjligheter äro mycket skiftande,

lytesprincipen icke tillämpas, synes mig ej böra hindra, att nämnda

princip kommer till användning beträffande den i invaliditetshänseende relativt

homogena grupp av blinda, som omfattas av det föreliggande förslaget.

Enligt min mening utgör det svåra lyte, varmed dessa äro betungade,

giltigt skäl att å dem tillämpa särskilda regler.

Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande

bestämningen av begrepp et blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt

att såsom blind anse den som saknar synförmåga eller vars synförmåga

är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet

blindorganisationer anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i

motiveringen till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan

till under 2/60 utan redan vid 6/6o och därunder, vill jag framhålla, att vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 79.

författningens tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen

i själva författningstexten d. v. s. på den omständigheten, huruvida

ledsyn saknas eller ej, alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så

betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande

plats. Skulle detta förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan

uppgår till eller överstiger 2/60, bör vederbörande vara berättigad till

ersättning. Vidare torde det kunna förväntas, att i tveksamma fall en person

hellre hänföres under förordningen än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv

tillämpning av stadgandet synes sålunda böra förutsättas.

Vad beträffar invändningen, att man i ett sammanhang borde ordna

understödsfrågan för samtliga i kroppsligt eller andligt hänseende

särskilt vanlottade invalider, vill jag framhålla, att, även örn det skulle

finnas andra arbetsföra invalider, vilka i samma grad som de blinda kunna

anses berättigade till ersättning — någon utredning härom finnes emellertid

ej verkställd — torde nämnda omständighet icke utgöra tillräckligt skäl, varför

de blinda skola ytterligare vänta på att få sin ersättningsfråga löst.

I fråga om storleken av blindhetsersättningen bör framhållas att

ersättningen icke torde bereda den blinde möjlighet att i alla delar av landet

uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare. Då det emellertid är

ett önskemål, att de arbetande blinda örn möjligt uppnå samma sammanlagda

inkomster som det stora flertalet seende arbetare, är det att hoppas,

att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande kommuner genom

kommunala tillägg till blindhetsersättningen fylla ut densamma.

Vad härefter angår statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen

har förslaget praktiskt taget ej mött erinran i yttrandena.

Även jag ansluter mig till förslagets ståndpunkt i denna del. Detsamma

gäller i fråga örn blindhetsersättningens ställning till den allmänna

pensionsförsäkringen och vissa andra former av social försäkring

m. m.

Beträffande förslagets samband med revisionen av den allmänna

pensionsförsäkringen är det endast riksförsäkringsanstaltens majoritet,

som ansett denna omständighet böra föranleda uppskov med förslagets realiserande.

I enlighet med den ståndpunkt, som i allmänhet vunnit gillande i

yttrandena, är jag av den meningen, att förslagets genomförande icke bör

anstå tills de svårlösta och vittutseende problem, som revisionen av pensionsförsäkringen

kan komma att innebära, vunnit sin lösning. I anslutning till vad

svenska landstingsförbundet anfört vill jag därjämte framhålla, att det icke

torde vara förenat med några svårigheter att, efter pensionsförsäkringsreformens

genomförande, underkasta bestämmelserna örn blindhetsersättningen

jämkning, ifall så skulle visa sig erforderligt.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade framställningen hablindvårdssakkunniga,

utöver blindhetsersättningen, föreslagit åtskilliga andra åtgärder

till de blindas välfärd. Av dessa ha vissa spörsmål rörande undervisningen

sedermera vunnit sin lösning. I sin år 1951 verkställda utredning

s. 26 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

26 Kungl. Majlis proposition nr 79.

har Ek ansett, att de övriga av blindvårdssakkunniga föreslagna åtgärderna,

åtminstone för det närvarande, borde begränsas till blindhetsersättningen.

Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I motiveringen till 1933 års förslag har ifrågasatts, huruvida icke i förevarande

paragraf, som innehåller definition å begreppet blindhet — avsaknad

av synförmåga eller sådan nedsättning därav, att ledsyn saknas — borde

införas en bestämmelse örn att eventuella ljusbrytningsfel skulle rättas, innan

spörsmålet örn ledsyn saknades eller ej bedömdes. Då ljusbrytningsfel vid

en så pass låg synskärpa som den i förslaget såsom kriterium på ledsyn

angivna, d. v. s. understigande 2/60, torde vara av mycket ringa betydelse,

hade så ej synts böra ske.

I det av medicinalstyrelsen åberopade utlåtandet av ledamoten i styrelsens

vetenskapliga råd, professorn A. Dalén, har framhållits, att nämnda uttalande

i motiveringen till 1933 års förslag visserligen i stort sett vore riktigt men

att undantag funnes. Det viktigaste vore förhållandet vid afaki (frånvaro

av linsen t. ex. efter en starroperation). Synskärpan i ett afakiskt öga uppginge

i regel utan glas endast till fingerräkning på 1 ä 2 meter, under det

att synskärpan med starrglas kunde vara normal eller i det närmaste normal.

Något liknande vore förhållandet vid mycket höggradig närsynthet. Även

här kunde synskärpan utan korrektion vara nedsatt till fingerräkning på ett

par meter, under det att synskärpan med korrektion kunde vara relativt god.

På grund av vad sålunda anförts vill jag förorda, att ett tillägg göres till

1 § av det innehåll, som i 1933 års förslag ifrågasatts.

2 §•

1933 års förslag angiver i förevarande paragraf, punkterna a)—m), vilka

som äro undantagna från rätt till blindhetsersättning. Jag skall i det följande

genomgå dem av nämnda bestämmelser, som föranlett uttalanden i

yttrandena. Utöver de ändringar, som blivit en följd härav, har viss jämkning

vidtagits i punkten f) av förslaget.

Punkten a).

Beträffande stadgandet i punkten a) att från ersättning äro undantagna utländsk

medborgare samt svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskriven,

har socialstyrelsen framhållit, att, då det ej vore uteslutet, att överenskommelse

kunde komma till stånd med främmande makt angående rätt för respektive

lands medborgare, bosatta inom det andra landets område, att tillgodonjuta

lika behandling med sistnämnda lands egna medborgare i fråga örn statlig

hjälp åt blinda, det kunde befinnas lämpligt, att möjligheten av sådana

reciproka överenskommelser förutsåges i lagtexten.

Pensionsstyrelsen har, till förebyggande av den missuppfattningen, att obehörig

mantalsskrivning skulle kunna inverka på frågan örn rätt till blind
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. 27

hetsersättning, föreslagit, att mellan orden »är» och »i riket» skulle inskjutas

orden »eller bör vara».

I anslutning till vad pensionsstyrelsen föreslagit tillstyrker jag den änd- Departementsringen

i 1933 års förslag, att från rätt till blindhetsersättning undantages chefcnsvensk

medborgare, som författningsenligt icke skall vara mantalsskriven i

riket. Den ändring jag sålunda förordar torde böra föranleda en jämkning

i 3 §.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört torde ett tillägg böra göras

till 2 §, som bereder möjlighet för Konungen att, under förutsättning av

ömsesidighet, träffa avtal med främmande stat, att dess medborgare skola i

avseende å förordningens tillämpning likställas med svensk medborgare, som

författningsenligt skall vara i riket mantalsskriven.

Punkten dj9

I punkten d) föreskrives, att den som blivit blind efter fyllda 60 år är

undantagen från ersättning. Härmed torde böra jämföras stadgandet i övergångsbestämmelserna,

att den som den dag förordningen träder i kraft, d. v. s.

den 1 januari 1935, uppnått 60 års ålder, äger rätt till ersättning endast örn

det utrönes, att han före fyllda 60 år varit blind.

Bestämmelsen i punkten d) återfinnes jämväl i Eks förslag. I motiveringen

till 1933 års förslag anföres att, ehuru tvekan kunde föreligga, huruvida icke

bestämmelsen vore väl snäv, hade densamma av statsfinansiella skäl ansetts

böra bibehållas. Av en i 1933 års förslag åberopad undersökning, som verkställts

av statistiska centralbyrån på grundval av vissa preliminära siffror

ur 1930 års folkräkningsmaterial (se sid. 77), framgår, att av de i folkräkningsmaterialet

upptagna, till ett antal av cirka 5,800 beräknade personer,

vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle vara fullständigt blinda eller i avsaknad

av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit blinda eller i avsaknad av

ledsyn efter fyllda 60 år.

Beträffande det förenämnda stadgandet i övergångsbestämmelserna att

den som vid förordningens ikraftträdande uppnått 60 års ålder äger rätt till

blindhetsersättning endast örn det utrönes, att han före nämnda dag varit

blind, anföres i motiveringen till 1933 års förslag i huvudsak följande.

Bestämmelsen hade tillkommit på grund av vad pensionsstyrelsen i sitt

yttrande över Eks förslag anfört örn svårigheten att avgöra, ifall en person,

som vid förordningens ikraftträdande fyllt 60 år, t. ex. en 70-åring, blivit

blind före 60 års ålder. En utredning som den i stadgandet angivna, vilken

närmast borde åligga sökanden, torde icke behöva vålla honom alltför stora

svårigheter. De flesta synsvaga i vårt land, vilkas synnedsättning icke berodde

på ålder, torde ha genomgått blindskola. Där lärer föreligga utredning

örn deras synförmåga i tidigare år. Vöre det klart, att vederbörande redan

då saknade ledsyn, torde tvekan ej böra föreligga, att han vore berättigad

till ersättning. Givetvis fordrades icke juridiskt bindande bevisning för att

blindhetsersättning skulle kunna tillerkännas en person.

Av de statliga myndigheterna har riksförsäkringsanstalten framhållit, att

den föreslagna inskränkningen ej fanns i pensionsförsäkrings- eller olycks
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

28 Kungl. Majus proposition nr 79.

fallsförsäkringslagen, där ersättningen fastställdes efter graden av invaliditet,

samt att dessa lagar sålunda i nämnda hänseende intogo en mera tänjbar

ståndpunkt än det föreliggande förslaget.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten Ilar tillstyrkt förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt av blindorganisationerna

de blindas förening, de blindas förening Hoppet i Göteborg

och Dalarnas blindförening Frihet ha ansett den föreslagna åldersgränsen

för låg och förordat, att densamma, därest den icke helt kunde slopas, sattes

till 65—67 år.

Slutligen har pensionsstyrelsen framhållit, att trots den avfattning, förevarande

stadgande erhållit torde ej kunna undgås, att i ett avsevärt antal

fall blindhetsersättningen komme att utgå till personer, vilkas ledsyn gått

förlorad först efter 60 år.

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som ha att

framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats

av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis

föreligga huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med

hänsyn till de betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i

1933 års förslag angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke

ansett mig för närvarande kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse

i detta hänseende. Vad angår övergångsbestämmelsen, kan det

självfallet såsom pensionsstyrelsen antytt i vissa fall uppstå tvekan, örn en

person blivit blind i den mening förordningen tager detta begrepp, före eller

efter fyllda 60 år. Men att det, trots övergångsbestämmelsens avfattning, ej

skulle kunna undgås att i ett avsevärt antal fall blindhetsersättningen komme

att utgå till personer, vilkas ledsyn gått förlorad först efter 60 år, håller jag

för föga troligt. Att ytterligare skärpa nämnda bestämmelse skulle säkerligen

medföra, att åtskilliga personer, som eljest borde varit berättigade till ersättning,

komme att gå densamma förlustiga på grund av bevissvårigheter,

något som enligt min mening bör undvikas.

Vinihtcmu g), h), i) och k).

1933 års förslag utgår i likhet med Eks förslag i princip ifrån att blindhetsersättningen

skall tillkomma allenast arbetsföra blinda, som icke äro asociala.

Blindvårdssakkunnigas förslag gick i detta hänseende åtskilligt längre, i det

att detsamma kategoriskt uteslöt alla icke arbetsföra blinda och svagsynta

— men samtidigt en hel del arbetsföra — från ersättning genom bestämmelsen

i förslaget att den vars inkomst av eget arbete understege 25 % av

för blind person fastställt existensminimum, d. v. s. för de olika dyrortsgrupperna

respektive 140, 170 och 200 kronor, icke skulle vara berättigad till

ersättning. I anslutning till den princip, som sålunda ansetts böra tillämpas,

har i 1933 års förslag från rätt till ersättning undantagits:

i punkten g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga

till sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

i punkten h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majis proposition nr 79.

eller är intagen å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för

förminskat tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt

eller skyddshem;

i punkten i) den som är eller bör vara intagen å anstalt för blinda med

komplicerat lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka

eller å fattigvårdsanstalt;

i punkten k) den som å annan anstalt än ovan sagts åtnjuter kostnadsfri

vård på statens bekostnad.

Beträffande bestämmelsen i punkten i), att jämväl den som bör vara intagen

å vissa anstalter är undantagen från ersättning, har i motiveringen

till 1933 års förslag bland annat framhållits, att den tillkommit till förhindrande

av att den omständigheten, att blinda, som vore intagna å vissa anstalter,

ej vore berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda, att de

utskrevos från anstalterna, eller att blinda, som borde ha intagits å dylika

anstalter, förvägrades inträde där.

Svenska landstingsförbundet har med anledning av de principer, som

kommit till uttryck i nu förevarande bestämmelser, anfört i huvudsak

följande.

Förslagets utgångspunkt, att blindhetsersättningen skulle tillkomma allenast

arbetsföra blinda, som icke vore asociala, syntes riktig, eftersom de som

vore fullständigt arbetsoförmögna eller icke ville med eget arbete bidraga till

sin utkomst rimligtvis icke borde kunna göra anspråk på att erhålla ersättning

för det menliga inflytande deras lyte i och för sig utövade på deras

förmåga att genom eget arbete försörja sig. I förslagets motivering angåves

emellertid vidare, att, i överensstämmelse med denna utgångspunkt, blinda

som vore eller borde vara intagna å vissa anstalter uteslutits från rätt till

ersättning. Att genom åsyftade bestämmelser och stadgandet i 2 § g) arbetsföra

men asociala element på ett effektivt sätt uteslutits syntes troligt. Yad

däremot beträffade gränsen mellan de fullständigt arbetsoförmögna och de

åtminstone i någon mån arbetsföra icke asociala, syntes det styrelsen mera

tveksamt, örn man vid bestämmelsernas utformning lyckats giva riktigt uttryck

för den uppställda principen. Örn en i någon mån arbetsför blind,

som ville arbeta, intoges på ålderdomshem, bleve han därmed enligt författningsförslaget

utesluten från rätt till ersättning, trots att han enligt

grundprincipen skulle ha rätt till sådan. Å andra sidan syntes med bestämmelsernas

nuvarande utformning sådana icke arbetsföra blinda, som erhölle

öppen fattigvård och sålunda icke vore intagna på fattigvårdsanstalt,

vara berättigade till ersättning. Man torde nämligen knappast med framgång

kunna göra gällande, att sådana personer alltid borde vara intagna på

ålderdomshem.

I fråga örn punkten i) har socialstyrelsen framhållit, att uttrycket »bör vara»

syntes förutsätta en prövning från pensionsstyrelsens sida av grunderna för

internering å vissa slag av anstalter. Det syntes mindre tillfredsställande,

att vid möjligen uppkommande kompetenskonflikter mellan vederbörande

myndigheter resultatet skulle bliva, att den blinde komme att ställas utan

såväl den ifrågavarande anstaltsvården som blindhetsersättningen.

Beträffande uttrycket »är hemfallen åt alkoholmissbruk» i punkten g) har

socialstyrelsen påpekat, att det syntes tveksamt, huruvida nämnda uttryck

s. 30 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

30 Kungl. Majus proposition nr 79.

omfattade jämväl person, som efter intagning å alkoholistanstalt faktiskt

avskurits från möjligheten att begagna sprithaltiga drycker. Då från rätten

till blindhetsersättning undantoges enligt förevarande punkt den som icke

efter förmåga sökte ärligen bidraga till sin försörjning och enligt punkten h)

den som vore intagen å tvångsarbetsanstalt, vilka båda grunder för uteslutning

delvis sammanfölle, kunde det måhända befinnas konsekvent, att i

punkten h) bland övriga däri omnämnda anstalter för fullständighetens skull

tillädes »alkoholistanstalt». Härigenom skulle förut berörda anledning till

tveksamhet vid tillämpningen försvinna.

Såsom framgår av vad jag nyss anfört, utgår 1933 års förslag i princip

ifrån att blindhetsersättningen endast skall tillkomma arbetsföra blinda, som

icke äro asociala. Denna princip har emellertid, på sätt 2 § i förslaget ger

vid handen, icke tillämpats i dess yttersta konsekvenser. Det är naturligtvis

möjligt, som svenska landstingsförbundet jämväl framhållit, att vid en tilllämpning

av de förenämnda i 2 § av förslaget meddelade bestämmelserna

exempelvis en och annan något arbetsför blind, som måst intagas å ett

ålderdomshem eller arbetshem, icke blir berättigad till ersättning under det

att en del blinda, som icke vilja eller ej äro i stånd att med eget arbete

bidraga till sin försörjning, erhålla ersättning. Blindvårdssakkunnigas förslag

uteslöt som förut omnämnts på ett effektivt sätt icke arbetsföra blinda

från ersättning genom bestämmelsen i förslaget, att blinda med en viss

mindre arbetsinkomst icke skulle vara berättigade till ersättning. Då emellertid

på nämnda sätt skulle komma att bortgallras jämväl åtskilliga arbetsföra

blinda och kanske just de som bäst skulle vara i behov av ersättning, synes

en dylik föreskrift icke tillrådlig. Att meddela bestämmelser örn prövning

i varje särskilt fall, huruvida vederbörande är arbetsför eller ej, torde icke

heller vara lämpligt. Jag har därför i det hänseende, varom nu är fråga,

ansett mig böra ansluta mig till 1933 års förslag.

Med anledning av socialstyrelsens erinran mot avfattningen av punkten i)

har jag företagit en jämkning av stadgandet och vidare efter punkten 1)

tillagt en bestämmelse av innehåll, att blindhetsersättning icke må utgå,

där blind utskrivits från anstalt för kroniskt sjuka eller från fattigvårdsanstalt

eller där blind förvägrats intagning i dylik anstalt, såframt åtgärden

kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande av blindhetsersättning

åt honom.

Mot vad socialstyrelsen anfört därom att i punkten h) borde upptagas

jämväl alkoholistanstalt har jag ej någon erinran att framställa.

Utöver de här förut angivna ändringarna har viss jämkning vidtagits i

punkten k) av förslaget.

Punkten l).

I det föregående har framhållits, att i 1933 års förslag behovsprincipen

övergivits och blindhetsersättningen erhållit karaktären av en lytesersättning.

Emellertid har regeln örn ersättningen såsom en gottgörelse för lytet i för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:t3 proposition nr 79.

slaget icke ansetts böra tillämpas utan undantag, enär detta skulle medföra,

att även personer, som icke hade något som helst behov av ersättning, skulle

bli berättigade därtill. Till förhindrande härav har i punkten 1) i förslaget

införts en bestämmelse örn att den vars egen eller vars försörjningspliktiga

anhörigas ekonomiska ställning vore sådan, att behov av blindhetsersättning

ej kunde anses föreligga, skulle vara undantagen från rätt till ersättning.

Angående motiveringen till denna punkt i 1933 års förslag hänvisar jag

till sid. 45—46.

Mot avfattningen av punkten 1) hava framställts vissa erinringar i yttrandena.

Sålunda har pensionsstyrelsen ansett stadgandet böra förtydligas till närmare

överensstämmelse såväl med motiveringen till förslaget i denna del

som med de för pensionsförsäkringen grundläggande principerna, vilka bland

annat innebure, att underhåll av försörjningspliktig anhörig icke räknades

som inkomst i vidare mån än detsamma överstege vad som skäligen kunde

anses utgöra värdet av nödtorftig försörjning för sökanden. Ett sådant förtydligande

torde lämpligen kunna vinnas genom att mellan orden »blindhetsersättning»

och »ej» inskjuta ordet »uppenbarligen». För den — låt vara

rent förberedande — prövning, som ett ärende angående blindhetsersättning

skulle undergå i pensionsnämnden, torde ett dylikt förtydligande av stadgandet

ifråga icke sakna sin betydelse.

Riksförsäkringsanstalten har funnit bestämmelsen alltför svävande samt

ansett att den i vissa fall skulle verka obillig. Till utveckling av denna sin

mening har anstalten anfört i huvudsak följande.

Det angåves icke, örn hänsyn skulle tagas till vederbörandes samhällsställning

eller bildningsgrad och de särskilda behov, som därav kunde föranledas,

eller huruvida en viss maximigräns för inkomst borde bestämmas

med hänsyn allenast till bostadsorten och vederbörandes eventuella försörjningsskyldighet

mot sin familj. I praxis torde det väl bliva nödvändigt att

söka fastställa en sådan maximigräns. Riksförsäkringsanstalten ansåge det

därför önskviirt, att i förordningen närmare angåves, hur ifrågavarande bestämmelse

skulle tillämpas.

Därjämte skulle bestämmelsen ej sällan komma att verka obillig. Antoge

man t. ex., att å en viss ort en blind, som hade 1,200 kronor i årlig inkomst

och icke vöre försörjningsskyldig, av pensionsstyrelsen ansåges icke vara i

behov av blindhetsersättning men att den, som — under i övrigt lika förhållanden

— hade inkomst under denna gräns, borde ha sådan ersättning,

skulle följden bli, att en blind med 1,100 kronor i årlig inkomst av staten

erliölle ytterligare 500 kronor och sålunda finge en sammanlagd inkomst av

1,600 kronor, under det att den som hade 1,200 kronor finge nöja sig med

denna inkomst.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att den omständigheten, att de anhörigas

ekonomiska förhållanden skulle allt efter som fråga uppkomme om

pensionstillägg, blindhetsersättniug eller fattigvård prövas av pensionsnämnd,

pensionsstyrelse eller fattigvårdsstyrelse, syntes i och för sig tala för den

från annat håll framförda tanken att göra blindhetsersättningen oberoende

s. 32 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

av den blindes egen eller de anhörigas försörjningsmöjligheter. Styrelsen

saknade emellertid anledning att närmare ingå på denna fråga.

Dalarnas blindförening Frihet har anmärkt, att stadgandets avfattning erbjöde

möjlighet till ett visst godtycke vid tolkningen. Föreningen har emellertid

framhållit, att då blindhetsersättningen enligt förslaget satts så lågt

som till 500 kronor, vilket säkerligen på de flesta håll i vårt land underskrede

existensminimum, så vore det att hoppas, att förordningens tolkning

i här förevarande hänseende måtte ske så rättvist och hänsynsfullt som

möjligt.

Riksförsäkringsanstalten har mot ifrågavarande bestämmelse invänt, att

den i vissa fall skulle kunna verka obillig. Som redan i motiveringen till

1933 års förslag framhålles kunna naturligtvis gränsfall tänkas, där ett rättvist

avvägande kan vara förenat med svårigheter. Att emellertid på grund

av dessa säkerligen få fall slopa bestämmelsen och således medgiva alla

blinda, även dem som icke ha något som helst behov av ersättning, rätt

därtill, synes mig icke lämpligt.

Härjämte har riksförsäkringsanstalten anmärkt, att bestämmelsen vore

alltför svävande. Enligt min mening ligger det i sakens natur, att en bestämmelse,

varom här är fråga, måste erhålla en allmän avfattning. De omständigheter,

till vilka hänsyn bör tagas, äro för många och skiftande för

att de skola kunna angivas i en författningstext. I detta sammanhang må

framhållas, att pensionsstyrelsen, som är den myndighet, vilken skall tillämpa

bestämmelsen, ej gjort erinran mot dess allmänna avfattning. Vissa riktlinjer

för tillämpningen ha ju ock angivits i motiveringen till förslaget.

Vid tillämpningen av bestämmelsen synes hänsyn icke böra tagas till de

särskilda behov, som föranledas av sökandens samhällsställning och bildningsgrad.

Däremot torde det vara klart, att avseende skall fästas vid

bostadsorten och vederbörandes eventuella försörjningsskyldighet. Jämte

hänsynen till den blindes behov av hjälp angivas också dessa omständigheter

i motiveringen till 1933 års förslag som grundläggande för prövningen.

Till ledning vid prövningen bör jämväl tjäna den av mig förut anförda

omständigheten att den blinde genom blindhetsersättningen bör örn möjligt

uppnå samma inkomst som det stora flertalet seende arbetare kunna anses

hava i arbetsinkomst å den ort varom fråga är.

Till undvikande av misstolkning av bestämmelsen samt för tillgodoseende

av vad pensionsstyrelsen anfört, har jag ansett bestämmelsen böra underkastas

omredigering. Ett riktigare uttryck för de omständigheter, till vilka

pensionsstyrelsen vid sin prövning har att taga hänsyn, torde enligt min

mening kunna vinnas, örn åt bestämmelsen gives det innehåll, att från rätt

till blindhetsersättning är undantagen den vars egen eller vars försörjningspliktiga

anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blindhetsersättning

rimligen icke bör till honom utgå.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79.

33

Punkten, e) samt tredje stycket punkterna

a) och b). •

Beträffande punkterna e) och m) i 1933 års förslag vilka från rätt till blindhetsersättning

undantaga den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet ådragit

sig blindhet samt den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig

eller undandolt inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på

frågan örn ersättning, har svenska landstingsförbundet ifrågasatt, huruvida de

icke vore onödigt stränga. Sistberörda stadgande kunde enligt förbundets

mening icke tolkas på annat sätt än att den som gjort sig skyldig till där

angivet förfarande för alltid, och således även efter det inkomsten upphört

eller förmögenheten försvunnit, förverkat rätten till ersättning. Den som

visat sin asocialitet genom brottslighet och på grund därav dömts till frihetsstraff

ginge emellertid enligt punkten h) förlustig ersättningsrätten endast

under den tid han underginge sitt straff. Bestämmelsen i punkten e) om

grov vårdslöshet förefölle även den rätt obillig. Över huvud taget syntes

varsamhet böra iakttagas ifråga örn inskränkningar i ersättningsrätten. Dessa

komme nämligen i realiteten att drabba fattigvårdssamhällena.

Med anledning av vad svenska landstingsförbundet anmärkt mot bestäm- Departements

melserna i punkterna e) och m) i 1933 års förslag har jag underkastat de- chefen.

samma jämkning i så måtto, att grov vårdslöshet såsom blindhetsorsak samt

avhändande och undandöljande av inkomst eller egendom i syfte att erhålla

blindhetsersättning skola utesluta från rätt till ersättning allenast för viss

tid. De sålunda ändrade bestämmelserna ha fogats vid 2 § som ett tredje

stycke uppdelat i punkterna a) och b).

3§-

I det av medicinalstyrelsen åberopade utlåtandet av professor Dalén andres,

att det syntes tvivelaktigt, örn utan obligatorisk läkarundersökning

full trygghet kunde vinnas, att endast sådana personer erhölle blindhetsersättning,

som vore berättigade därtill, örn t. ex. en person vore blind

på grund av åldersstarr, torde han ej böra erhålla blindhetsersättning, därest

goda utsikter förefunnes, att synförmågan kunde återställas genom en starroperation.

Att uppställa fordran på läkarintyg i de säkerligen ej så få fall, då det Departements

står utom allt tvivel, att en sökande är oförbätterligt blind, torde, som i chefen.

motiveringen till 1933 års förslag jämväl framhålles, innebära en onödig

tunga för den blinde. Har sökanden genomgått blindskola, torde därifrån

ofta kunna åberopas tillfyllestgörande utredning rörande hans synnedsättning.

Vanskligare blir naturligtvis spörsmålet, örn den påstådda blindheten uppkommit

senare. Förslaget möjliggör emellertid i dessa fall för de prövande

myndigheterna att fordra läkarintyg. Denna utväg kan naturligtvis även

begagnas, örn någon omständighet skulle föreligga, som gåve vid handen,

att operation kunde förbättra synförmågan. I ett sådant fall äger därjämte

pensionsstyrelsen, jämlikt 5 § i förslaget, föreskriva, att sökanden skall undersökas

av ögonläkare.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

äf.OS 83 IS

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Departements

cliefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I andra stycket av 3 § har en mindre ändring gjorts i det att orden »och

bevis om mantalsskrivning» uteslutits.

4 §■

Socialstyrelsen har ifrågasatt behövligheten av den i andra stycket av förevarande

paragraf åberopade 22 § pensionsförsäkringslagen.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att enligt förslaget skulle, genom

hänvisningen till 27 § nämnda lag, pensionsstyrelsens ombud få samma

ställning till frågor örn blindhetsersättningen, som de hade till pension och

pensionstillägg. Ombudens uppgifter i sistnämnda avseende torde emellertid

främst vara dels att verka för en viss likformig lagtillämpning, dels att

tillse att kommunernas intressen icke otillbörligt gynnades genom de av

kommunerna tillsatta pensionsnämndernas beslut. I intetdera av dessa avseenden

vore enligt förbundets mening deras medverkan påkallad beträffande

blindhetsersättningen.

22 § pensionsförsäkringslagen innehåller bland annat den bestämmelsen,

att pensionsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angår

ende pensionsnämnder, som av Konungen meddelas. Hänvisningen torde

fördenskull böra kvarstå.

Beträffande svenska stadsförbundets anmärkning vill jag framhålla, att

det, även vid den rent förberedande behandlingen av ärenden örn blindhetsersättning,

som enligt förslaget tillkommer pensionsnämnd, kan uppstå kollisioner

mellan de statliga och de kommunala intressena. Med hänsyn till

vikten av att nämnda handläggning blir så tillförlitlig som möjligt, torde

det vara lämpligt, att ombud enligt 27 § pensionsförsäkringslagen erhålla

samma ställning till frågor örn blindhetsersättning som de hava till pensionstillägg

m. m. I detta sammanhang vill jag nämna att, enligt 7 § i

förslaget, ombud som nyss nämnts ålagts att till pensionsstyrelsen anmäla

förhållande, som kan antagas böra föranleda indragning av ersättning.

I förevarande paragraf hava ett par mindre jämkningar vidtagits.

6 §•

Pensionsstyrelsen har föreslagit, att »understödsbrev» utbyttes mot »bevis

örn ersättningen».

Skånska blindförbundet har uttalat det önskemålet att, vid behandling i

pensionsstyrelsen av ärenden rörande blindhetsersättning, en person med

kännedom örn de blindas förhållanden och föreslagen t. ex. av de blindas

förening finge deltaga.

Med anledning av det utav skånska blindförbundet uttalade önskemålet

vill jag framhålla, att det i vissa fall torde kunna vara av värde, örn en

person förtrogen med de blindas förhållanden finge deltaga i behandlingen

av frågor rörande blindhetsersättning. För dylika fall finnes emellertid

redan nu enligt 8 § andra punkten av pensionsstyrelsens instruktion möjlighet

för styrelsen att tillkalla sakkunnigt biträde.

Pensionsstyrelsens erinran har föranlett viss jämkning i 6 §.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 79

35

7 och 8 §§.

Förevarande paragrafer, som innehålla bestämmelser, 7 § örn indragning

av ersättning och viss anmälningsskyldighet till pensionsstyrelsen av förhållanden,

som kunna medföra sådan indragning, samt 8 § örn klagan över

pensionsstyrelsens beslut, hava föranlett följande erinringar i yttrandena.

Statskontoret har anmärkt, att bestämmelserna örn indragning av ersät tning

knappast syntes innefatta tillräckliga garantier för att ersättningen i

dylika fall verkligen komme att upphöra. Statskontoret ville för sin del

ifrågasätta, huruvida icke dessa bestämmelser borde kompletteras med en

föreskrift, att pensionsnämnd skulle årligen pröva, huruvida understödstagarens

inkomster eller övriga förhållanden medgåve någon förändring.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att frågor örn vägrad eller indrage n

ersättning torde med anledning av stadgandet i 2 § 1) mycket ofta bliva

aktuella. Enligt 7 § skulle pensionsstyrelsen äga besluta i dessa fall. Något

yttrande från nämnden eller dess ordförande förutsattes i besvär särenden

endast, »där så prövas nödigt». Frågan örn den blindes möjligheter att

själv eller med hjälp av försörjningspliktiga anhöriga förtjäna sitt uppehälle,

skulle således i dessa fall kunna prövas av ett centralt ämbetsverk utan

hörande av något organ för kommunens understödsverksamhet och utan

korrektivet av kommunal besvärsrätt. Besvär över pensionsstyrelsens beslut

enligt pensionsförsäkringslagen finge i vissa fall anföras av kommun.

Visserligen förutsatte detta ett medgivande av justitiekanslern, en bestämmelse

som tidigare påtalats från kommunalt håll. Men efter de föreslagna

bestämmelserna i fråga örn blindhetsersättningen skulle besvär av kommun

vara helt uteslutna. Pensionsnämndsordförandens besvärsrätt torde i detta

fall knappast böra tillmätas någon betydelse ur kommunernas synpunkt, då

han finge förutsättas äga att bevaka statsintresset. Visserligen kunde det

sägas, att statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen

gjorde kommunerna mindre intresserade av prövningen. Men för kommunernas

understödsverksamhet komme det säkerligen icke heller efter ett genomförande

av det föreliggande förslaget att vara utan betydelse, hur denna

prövning utfölle. En utebliven blindhetsersättning torde icke så sällan

komma att öka kommunens fattigvårdsutgifter.

I detta sammanhang må nämnas, att i motiveringen till 1933 års förslag

anföres i fråga om prövning av besvär över pensionsstyrelsens beslut,

att, liksom beträffande mål örn allmän pensionsförsäkring, torde även mål

om blindhetsersättning böra avdömas av regeringsrätten såsom sista instans.

Någon ändring i regeringsrättslagen med anledning därav syntes icke vara

erforderlig, enär dylika mål torde kunna räknas till »mål om annan ersättning,

såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel och anspråket

ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten», vilka mål enligt 2 §

4 mom. i regeringsrättslagen tillhörde regeringsrättens avgörande.

Att för de säkerligen ytterst få fall, då en blinds inkomster eller övriga Departcmentsförhållanden

undergått sådan ändring, att detta bör föranleda indragning chefen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majda proposition nr 79.

av ersättning, ålägga pensionsnämnd att beträffande samtliga blinda, som

åtnjuta ersättning, årligen pröva deras ekonomiska förhållanden m. m., synes

varken nödvändigt eller lämpligt. Det torde få anses tillräckligt med den

anmälningsskyldighet, som föreskrives i 7 § av förslaget.

Yad svenska stadsförbundets anmärkningar angår torde — som förbundet

självt förutsätter — orsaken till skillnaden mellan 8 § av förslaget och 28

§ andra stycket i pensionsförsäkringslagen vara den, att det, vid statens

övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen, icke ansetts behövligt

att jämväl kommun — efter justitiekanslerns medgivande — skulle äga rätt

till besvär. Då det emellertid synes vara ett kommunalt intresse, att dylik

besvärsrätt finnes, har jag gjort ett tillägg till 8 § i förslaget, varigenom

överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i pensionsförsäkringslagen

åvägabringas. Med anledning av vad svenska stadsförbundet anmärkt

mot 7 § i förslaget torde orden »där så prövas nödigt» böra uteslutas. Därjämte

har en mindre ändring av redaktionell innebörd vidtagits i nämnda

paragraf.

13 §.

I andra och tredje styckena av förevarande paragraf har jag ansett ett

par mindre jämkningar böra vidtagas.

Övergångsbestämmelserna.

Ehuru förordningen icke är avsedd att träda i kraft förrän den 1 januari

1935, torde det ej vara något hinder, att en pensionsnämnd, örn en ansökan

örn blindhetsersättning skulle ha inkommit till nämnden före sagda dag,

låter densamma undergå den förberedande behandling, som enligt förordningen

ankommer på nämnden. Klart är att ersättning — varom pensionsstyrelsen

beslutar — icke kan utgå tidigare än från och med den dag förordningen

träder i kraft.

Kostnadsberäkningarna.

Såsom framgår av 1933 års förslag har -— för åstadkommande av en såvitt

möjligt tillförlitlig uppskattning av det antal blinda, som enligt förslaget

skulle vara berättigade till blindhetsersättning —• genom statistiska centralbyråns

försorg i september 1933 verkställts en undersökning härutinnan på

grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Resultatet av undersökningen

återfinnes å sid. 77.

I undersökningen, vars siffror endast äro preliminära, har dels angivits

hela antalet blinda i Sverige enligt folkräkningsmaterialet dels och lämnats

uppgifter i en del hänseenden angående antalet blinda, som enligt bestämmelserna

i 1933 års förslag icke skulle vara berättigade till ersättning, medan

i andra hänseenden uppgifter icke kunnat lämnas. Av undersökningen framgår,

att i folkräkningsmaterialet såsom blinda medtagits åtskilliga personer,

vilkas synförmåga icke vore så starkt nedsatt, att de saknade ledsyn. Ehuru

utredningen icke torde medgiva några säkra slutsatser angående antalet blinda,

som enligt 1933 års förslag skulle vara berättigade till ersättning, har densamma

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majit) proposition nr 7i).

ansetts kunna tjäna som grundval för en approximativ uppskattning av nämnda

antal. I 1933 års förslag (sid. 56) Ilar en dylik uppskattning gjorts; oell bär antalet

av de personer, som enligt förslaget skulle vara berättigade till ersättning,

uppskattats till cirka 1,800 personer. Statens bruttokostnader skulle, under förutsättning

att denna siffra vore riktig, vid jämviktsläge kunna beräknas till cirka

900,000 kronor oell nettokostnaderna (= bruttokostnaderna minskade med statens

kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som eljest skulle ha

utgått till ifrågavarande blinda) till approximativt 800,000 kronor. Härvid har, i

enlighet med vissa av statistiska centralbyrån gjorda beräkningar, antalet

personer, som blivit blinda efter fyllda 60 år, beräknats till approximativt

2,400 personer eller cirka 71 % av hela antalet blinda i åldersgrupperna efter

60 år. Ett stöd för denna kalkyl har erhållits ur uppgifterna örn de blinda

i Norge vid 1920 års folkräkning. Av dessa uppgifter framgår nämligen, att

av de blinda, som fyllt 60 år, hava 74 % — eller således 3 % mer än den

för vårt land antagna siffran — drabbats av lytet efter 60 års ålder.

Av dem, som yttrat sig i ärendet, har allenast pensionsstyrélsen granskat

kostnadsberäkningarna, och har styrelsen i detta hänseende anfört huvudsakligen

följande:

Antalet personer över 60 år, som blivit blinda före uppnådd 60 års ålder,

torde uppgå till 15 ä 16 per tiotusen av folkmängden över 60 år och ej till

endast 12 (11,7) per tiotusen. Sistnämnda siffra motsvarade nämligen förhållandena

i åldersgruppen 50 till 60 år och ej vid åldersgränsen 60 år. Därför

borde det till grund för de slutliga kalkylerna lagda antalet blinda,

2,300 — vilket antal på angivna grunder minskats med 20 % till 1,800 —

ökas med omkring 300, d. v. s. med 13 procent, vilket medförde en ökning

av de beräknade nettokostnaderna med lika många procent eller med

omkring 100,000 kronor. Även med denna korrigering torde kostnadsberäkningarna

icke kunna anses i önskvärd grad tillförlitliga. I desamma hade

måst inffyta alltför många osäkerhetsmoment, av vilka en del kunde komma

att få ganska stor betydelse i ena eller andra riktningen. Vad särskilt anginge

de båda decennierna närmast efter författningens ikraftträdande, torde

man knappast kunna antaga, att kostnaderna skulle stanna vid de beräknade.

Med anledning av vad pensionsstyrelsen anfört beträffande antalet personer,

som blivit blinda före 60 år, har jag vänt mig till folkräkningens ledare

docenten K. A. Edin, under vars inseende den av statistiska centralbyrån verkställda

utredningen gjorts. Denne har meddelat, att pensionsstyrelsens beräkning

rent matematiskt sett kanske vore riktigare än statistiska centralbyråns

men att följande synpunkter borde beaktas. Enligt centralbyråns beräkning

skulle endast 940 lia blivit blinda före 60 år av de 3,270, som 1930 voro blinda

och som då fyllt 60 år, alltså 29 %. På grund av de vid 1920 års norska folkräkning

verkligen meddelade uppgifterna om tiden för blindhetens uppträdande

skulle motsvarande procenttal för Norge vara 26 %. Enligt pensionsstyrelsens

beräkning bleve procenttalet mer än 36 %. Utgångspunkten för centralbyråns

beräkning hade mycket riktigt varit blindfrekvensen för åldern

50—60 år och ej den något högre blindfrekvensen vid åldersgränsen 60 år,

men, såsom framhållits i redogörelsen för centralbyråns blindundersökning,

s. 38 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

torde det uppgivna antalet blinda i de högre åldrarna vara åtskilligt för högt

upptaget, emedan en hel del blinda med ledsyn kommit med i mantalsuppgifterna.

På grund av nu angivna omständigheter vore det föga troligt, att

det beräknade totalantalet blinda, som enligt 1933 års förslag skulle åtnjuta

blindhetsersättning, komme att visa sig vara för lågt tilltaget.

Som redan framhålles i motiveringen till 1933 års förslag är det till

grund för kostnadsberäkningarna liggande materialet icke av den beskaffenhet,

att några tillförlitliga slutsatser kunna dragas av detsamma. Emellertid

är jag av den meningen att, ehuru åtskilliga ovisshetsmoment vidlåda

beräkningarna i detalj, de dock i stort sett skola visa sig vara

hållbara. Vad särskilt beträffar uppskattningen av antalet personer, som

blivit blinda före 60 år, synas vissa skäl tala för att denna skall i huvudsak

visa sig vara riktig. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört

och den något vidare tillämpningen av bestämmelsen i 1 §, som jag tidigare

i mitt anförande förutsatt, samt den ändrade avfattningen av 2 § punkten

1) torde emellertid försiktigheten bjuda, att bruttokostnaderna beräknas

något högre än i 1933 års förslag, förslagsvis till 1,000,000 kronor. Här må

erinras, att jag i statsverkspropositionen (Y p. 27) till ersättning åt blinda

för budgetåret 1934/1935 — avseende halv årskostnad — beräknat ett anslag

å 500,000 kronor samt att jag i nämnda proposition (V p. 23) vid beräkningen

för nästa budgetår av anslaget till statens kostnad för pensionstilllägg

och understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ansett tillräckliga

skäl icke föreligga att taga hänsyn till den minskning i nämnda

kostnad, som kunde förväntas inträda genom införande av blindhetsersättningen.

Av det till blindhetsersättning erforderliga beloppet synas även kunna bestridas

de kostnader för undersökning av ögonläkare och läkarbehandling,

som enligt 5 och 11 §§ i förslaget kunna uppkomma för statsverket.

Förslag till ändring i lagen om kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag.

Socialstyrelsen har framhållit, att, enär pensionstillägg och understöd enligt

pensionsförsäkringslagen icke annat än i undantagsfall kunde utgå till person,

som åtnjöte blindhetsersättning, bleve det endast i dylika undantagsfall

möjligt för kommun att enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag till utfyllnad av blindhetsersättningen

lämna understöd utan fattigvårds karaktär. För möjliggörande

av dylika understöd, vilka förutsattes i motiveringen till 1933 års förslag,

har socialstyrelsen föreslagit ett tillägg till nämnda lag av innebörd, att

fattigvårdssamhälle skulle till fattigvårdsstyrelsens förfogande äga ställa medel

för beredande av understöd (kommunala tillskott till blindhetsersättning) åt

personer, som ägde uppbära blindhetsersättning men ändock funnes vara i

behov av fattigvård.

I enahanda riktning har pensionsstyrelsen uttalat sig.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majus proposition nr 79.

Mot det föreslagna tillägget till lagen om kommunala pensionstillskott Departementsoch

sjukvårdsbidrag har jag ej något att erinra. I anledning av de and- chefenringar

i rubriken till lagen och i själva lagtexten, som således böra vidtagas,

torde ny lag i ämnet böra utfärdas att träda i kraft den 1 januari 1935, och

har förslag härtill upprättats inom socialdepartementet.

Föredragande departementschefen uppläser inom socialdepartementet upprättade

förslag till förordning örn blindhetsersättning samt till lag örn kommunala

pensionstillskott m. m.

Härefter hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att

1. antaga det upplästa förslaget till förordning örn blindhetsersättning;
2.

antaga det upplästa förslaget till lag örn kommunala pensionstillskott

m. m.;

3. till ersättning åt blinda m. m. under femte huvudtiteln

för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra förslagsanslag av

500,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 79.

Bilaga A.

Utredning om

blindhetsersättning,

utarbetad år 1933 å socialdepartementets lagbyrå.

Förslag

till

förordning

om blindhetsersättning.

1 §•

Den, som saknar synförmåga eller vars synförmåga är så nedsatt, att

han saknar ledsyn, anses i denna förordning som blind och är, där ej nedan

annorlunda stadgas, berättigad till blindhetsersättning. Ersättningen utgår

med ett belopp av 500 kronor för år räknat.

2§-

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som icke är i riket

mantalsskriven;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolpliktig;
d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att underkasta sig av staten be
kostad

läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som kan antagas

förbättra synförmågan;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till

sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen

å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller

skyddshem;

i) den som är eller bör vara intagen å anstalt för blinda med komplicerat

lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å

fattigvårdsanstalt;

k) den som å annan anstalt än ovan sagts åtnjuter kostnadsfri vård på

statens bekostnad;

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

1) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska

ställning är sådan att behov av blindhetsersättning ej kan anses föreligga;

m) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt

inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan örn

ersättning.

3 §•

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens ordförande

i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens

rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete

avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen

överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,

skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens

förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis

och bevis örn mantalsskrivning.

Där så prövas nödigt är sökanden jämväl skyldig att förete läkarintyg.

4§-

Är ansökan örn blindhetsersättning gjord, åligger det pensionsnämnden

att, efter prövning av sökandens rätt till blindhetsersättning, snarast möjligt

jämte eget utlåtande översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga

meningar förekommit, utdrag av nämndens protokoll till pensionsstyrelsen.

Ett exemplar av nämndens utlåtande skall samtidigt genom ordförandens

försorg i betalt brev med allmänna posten tillställas sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §

första och andra styckena samt 27 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring

i tillämpliga delar gälla.

5 §•

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva, att sökanden

skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna, att

sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,

såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6§-

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,

skall pensionsstyrelsen utfärda understödsbrev, vilket genom pensionsnämndens

försorg tillställes sökanden.

7 §•

Befinnes den som åtnjuter blindhetsersättning icke vara berättigad därtill,

ankommer det på pensionsstyrelsen att, sedan den blinde och, där så

prövas nödigt, pensionsnämnden eller dess ordförande beretts tillfälle att

yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga, att ersättning bör indragas, äger pensionsstyrelsen,

innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna,

att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande oell ombud, varom

i 27 § av lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen

ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda

indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott

ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen

å anstalt eller hem, varom i 2 § h)—k) förmäles, åligger det straffinrättningens,

anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra

anmälan därom till pensionsstyrelsen.

8§-

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.

Justitiekansleren eller efter justitiekanslerens medgivande pensionsnämnds

ordförande och i 27 § av lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält

ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom

besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen

från den dag beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9§-

''Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen

söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till

och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning

beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar

Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,

under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §•

Kostnaden för blindhetsersättningen samt för undersökning och behandling,

varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld

tagas i mät.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,

skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer.

Det ankommer på Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

att fastställa taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ av

ses, ävensom det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt

5 §, såframt behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.-ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att verkställa

undersökning och utfärda läkarintyg mot ersättning, som bestämts i taxan.

Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn läkarbehandling å sjukvårdsanstalt,

som drives av stat, landsting eller kommun eller sammanslutning,

vari landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag

utgår, skall personen ifråga där emottagas, såvitt plats kan beredas å vederbörlig

avdelning.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning

endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

P. M.

Förslaget i allmänhet.

Allmänna synpunkter.

Det å lagbyrån uppgjorda förslaget bygger på i viss mån andra principer

än de tidigare förslagen, d. v. s. blindvårdssakkunnigas förslag av 1922 och

rektor Eks förslag av 1931.

Till utmärkande av skiljaktigheterna mellan de olika förslagen har som

bilaga till denna promemoria (Bilaga 1) fogats en jämförande lagtext. Därjämte

har som ytterligare bilaga (Bilaga 2) fogats en kortfattad sammanfattning

av de yttranden, som avgivits över blindvårdssakkunnigas och rektor

Eks förslag.

De viktigaste skiljaktigheterna mellan lagbyråns förslag och de tidigare

förslagen äro följande:

1) Behovsprincipen har övergivits och blindhetsersättningen i stället givits

karaktär av en lytesersättning. Dock har den begränsningen gjorts, att

blinda, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning

är sådan, att behov av blindhetsersättning ej kan anses föreligga, uteslutits

från möjlighet att erhålla ersättning.

I samband härmed har ersättningsbeloppet för varje blind satts till det

medelvärde, som blindhetsersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats

skola utgöra, eller till 500 kr.

2) Staten har föreslagits skola helt övertaga kostnaderna för blindhetsersättningen.

3) Den grundläggande bestämmelsen angående vem som skall vara berättigad

till blindhetsersättning har givits en mera koncis och något snävare

avfattning.

4) Med hänsyn till de principer, som angivits under 1)—3), har förslaget,

särskilt vad angår handläggningen av ärenden rörande blindhetsersättning,

kunnat i åtskilliga avseenden förenklas.

5) Då förslaget ej innehåller några förpliktelser för landsting och kommuner

— den obetydliga förpliktelse för kommunerna, som blir en följd av

tillämpningen av 26 § i pensionsförsäkringslagen, lämnas därhän — har

förslaget givits karaktären av en förordning, avsedd att underställas riksdagen.

Blindhetsersättning en som en lytesersättning.

Genom övergivandet — praktiskt taget — av behovsprincipen tillgodoses

ett önskemål från de blindas sida. Då ersättningen satts till det medelvärde,

som ersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats skola utgöra,

eller 500 kr., kommer härigenom icke att ske någon ökning av den beräknade

kostnaden för blindhetsersättningen. Genom att behovsprincipen övergives

vinnas åtskilliga fördelar. Enligt de tidigare förslagen skulle hälften

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning. 45

av den blindes årsinkomst avräknas från blindhetsersättningen. Säkerligen

skulle detta i många fall fresta de blinda till oriktiga uppgifter ävensom

föranleda en besvärlig prövning från myndigheternas sida, en prövning som

enligt de tidigare förslagen skulle återkomma varje år. Vidare skulle den

omständigheten, att viss del av den blindes arbetsinkomst avdroges —

blindhetsersättning skulle härigenom komma att helt upphöra vid relativt

låg arbetsinkomst — kunna tänkas föranleda, att den blinde i vissa fall för

att få högre blindhetsersättning minskade sina arbetsprestationer.

Beträffande blindhetsersättningens storlek må i nu förevarande sammanhang

framhållas, att de blinda i sin senaste framställning av den 3 juni

1932 — med hänsyn tagen till det statsfinansiella läget — ansett ersättningen

böra sättas till ett årligt belopp av 600 kr. För att ej öka statens

utgifter på grund av behovsprincipens övergivande har ersättningen i lagbyråns

förslag, som förut nämnts, satts till 500 kr. I orter med billiga levnadskostnader

torde beloppet räcka till nödtorftig försörjning av den blinde.

Till beloppet kommer ju dessutom vad han kan förtjäna genom eget arbete.

I detta sammanhang må nämnas, att pensionstillägg enligt lagen örn allmän

pensionsförsäkring utgår för man med 225 kr. och för kvinna med 210 kr.,

under förutsättning att årsinkomsten ej uppgår till respektive 425 och 400 kr.

Från pensionstillägget göres dessutom avdrag med 6/io av det belopp, varmed

pensionstagarens årsinkomst överstiger 50 kr. I större samhällen med

dyrare levnadskostnader torde visserligen den föreslagna ersättningen icke

— lika litet som en ersättning av 600 kr. — vara tillräcklig. Här torde

emellertid ofta utgå kommunala pensionstillskott till de blinda, varjämte

genom verkstäder för blinda och andra hjälpåtgärder beredas dem större

utkomstmöjligheter än i mindre samhällen.

Som förut berörts har principen örn blindhetsersättningen som en lytesersättning

i förslaget icke ansetts böra tillämpas i sina yttersta konsekvenser.

I det ojämförligt största antalet fall är naturligtvis de blindas ekonomiska

ställning sådan, att blindhetsersättning måste utgå. Det skulle emellertid

vara föga tilltalande, örn en person, vars egen eller vars försörjningspliktiga

anhörigas -ekonomiska ställning är synnerligen god, skulle kunna

tilltvinga sig blindhetsersättning. Det synes självklart, att dylika fall böra

uteslutas från ersättning. Givetvis komma gränsfall alltid att finnas, där

ett rättvist avvägande kan vara förenat med svårigheter. För att utmärka,

att blindhetsersättning bör utgå i alla fall, där det rimligen kan sättas

ifråga, har bestämmelsen givits det innehåll, att endast den är utesluten

från ersättning, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska

ställning iir sådan, att behov av blindhetsersättning ej han anses föreligga.

Vid bedömande av frågan örn ersättning skall utgå måste givetvis

hänsyn tagas därtill, att en blind, på grund av sin hjälplöshet, är i större

behov av ersättning lin en seende. Tydligt är ock att man vid bedömande

av behovet måste taga hänsyn till den blinde åliggande försörjningsplikt

samt till levnadskostnader o. d. på olika orter.

I detta sammanhang torde med några ord böra beröras blindhetsersätt
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

ningens förhållande till andra former av social hjälpverksamhet. Det torde

vara klart, att blindhetsersättningen, då annat icke föreslagits, skall räknas

som inkomst enligt 6 § i lagen örn allmän pensionsförsäkring. Eftersom

pensionstillägg i allmänhet ej utgår, örn årsinkomsten utgör för man

425 kr. och för kvinna 400 kr., skulle således pensionstillägg i regel ej

kunna tillerkännas en person, som åtnjuter blindhetsersättning. Om en

person, som åtnjuter pensionstillägg, erhåller blindhetsersättning, torde sålunda

pensionstillägget i allmänhet komma att indragas. Eftersom både

pensionstillägg och blindhetsersättning fastställas av pensionsstyrelsen, torde

några komplikationer mellan lagen örn allmän pensionsförsäkring och en

blivande författning örn blindhetsersättning icke behöva förekomma.

Blindhet kan ju uppkomma såsom en följd av olycksfall i arbete. I så

fall är vederbörande berättigad till ersättning enligt 1916 års lag örn försäkring

för olycksfall i arbete. Givet är att vid blindhet orsakad av olycksfall

i arbete ersättning främst skall utgå enligt nämnda lag. Några bestämmelser

härom torde ej vara erforderliga.

Fråga uppstår emellertid, örn en person, som åtnjuter livränta på grund

av blindhet ådragen genom olycksfall i arbete, jämväl bör kunna erhålla

blindhetsersättning. Förslaget lägger icke annat hinder i vägen härför än

det, som ligger i den allmänna bestämmelsen i förslaget, att den är utesluten

från ersättning, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska

ställning är sådan, att behov av blindhetsersättning ej kan anses

föreligga. Någon annan regel synes knappast vara möjlig. Man torde t. ex.

icke utan vidare kunna utesluta den från blindhetsersättning, som genom

avtal med en privat försäkringsinrättning förskaffat sig en livränta. Och

att betrakta en livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen på särskilt sätt

synes icke möjligt. Ofta torde emellertid en person, som åtnjuter en större

livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen, icke kunna sägas vara i behov av

blindhetsersättning och sålunda på denna grund bli utesluten därifrån. Vad

nu sagts örn livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen torde äga tillämpning

jämväl beträffande andra ersättningar, t. ex. ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, statspension o. d.

Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen.

I olikhet med de tidigare förslagen bygger lagbyråns förslag på att staten

skall övertaga hela kostnaden för blindhetsersättningen. Ett av skälen att

lägga en viss del av kostnaden på kommunerna har i de tidigare förslagen

varit, att, örn kommunerna finge bidraga med en del därav, förelåge större

skäl för antagandet, att en riktig uppskattning av den blindes inkomster

komme till stånd, varigenom utgifterna för blindvården skulle bli de minsta

möjliga. Då behovsprincipen praktiskt taget övergivits, föreligger ej längre

detta skäl för bibehållande av kommunernas ansvar.

Ur skatteutjämningssynpunkt — i vissa kommuner lärer förekomma särskilt

blindrika släkter -— vore det naturligtvis en fördel, örn kostnaden för

blindhetsersättningen kunde läggas på större enheter än primärkommunerna. I

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1983 års utredning. 47

sitt utlåtande över rektor Eks förslag, som ju bygger på att staten skulle

övertaga hälften av kostnaden samt landstingen och kommunerna dela den

återstående hälften, har statskontoret emellertid avstyrkt, att någon del av

kostnaden lades å landstingen, enär utgifter av detta slag icke torde kunna

hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Av skatteutjämningsberedningens

principbetänkande (statens offentliga utredningar

1933: 4 sid. 227) framgår, att beredningen tänkt sig, att kostnaden för blindundervisningen

och blindvården helt skulle övertagas av staten. Ur nu angivna

synpunkter har det synts lämpligast, att kostnaden för blindhetsersättningen

helt övertoges av staten.

Förslaget utgår, i likhet med de tidigare, från att blindhetsersättningen

skall tillkomma allenast arbetsföra blinda, som icke äro asociala. I överensstämmelse

härmed ha blinda, som äro intagna & vissa anstalter, uteslutits.

Deras försörjning får sålunda ske enligt hittills gällande grunder, därvid

i en del fall kommunerna och landstingen få bidraga till eller helt betala

kostnaderna. Ehuru sålunda en viss ekonomisk tunga alltjämt kommer

att åvila kommuner och landsting blir den givetvis ytterst ringa i förhållande

till nuvarande kostnader och de kostnader, som åsamkas staten. Det

torde därför kunna förväntas, att kommunerna i de fall där tillägg till blindhetsersättningen

är behövligt, t. ex. i orter med dyrare levnadsförhållanden eller

till blinda med stor familj, komma att lämna bidrag till deras försörjning på

annat sätt än medelst fattigvård, således genom kommunala pensionstillskott.

Till förhindrande av att den omständigheten att blinda, som äro intagna å

vissa anstalter ej äro berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda,

att de utskrevos från austalterna eller att blinda, som borde lia intagits å

dylika anstalter, förvägras inträde där, har i förslaget [2 § i)] föreskrivits,

att den som är eller bör vara intagen å dylik anstalt ej är berättigad till

blindhetsersättning.

Bestämning av begreppet blindhet.

Ett av de viktigaste spörsmålen i en författning om blindhetsersättning

blir att erhålla en lämplig bestämning på vem som skall anses som

blind.

Blindhet i strängare bemärkelse (s. k. amauros) föreligger, om förmåga

att urskilja om ljus inkastas i ögat (ljusperception) samt från vilket håll

detta sker (ljuslokalisation) saknas. För att bestämma en synförmåga, som

överstiger denna gräns, brukar man ofta förfara på följande sätt. En normalt

seende människa kan under normala ljusförhållanden och mot en mörk

bakgrund räkna tingrar på c:a 60 meters avstånd. En person, som kan

räkna fingrar på allenast 1 meters avstånd, har således allenast ''/so synskärpa

o. s. v.

Då synskärpan understiger 1—2/bo saknas i allmänhet förmåga att reda

sig på egen hand. Personen ifråga säges då sakna ledsyn (gångsyn). En

synskärpa av omkring 18/6o anses tillräcklig för lässyn och en synskärpa av

*-/60 eller därutöver betraktas som s. k. lyxsynskiirpa. En nedsättning av

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

synskärpan, som ej understiger 42/60, är sålunda ur förvärvssynpunkt betydelselös

l.

För det spörsmål, som nu behandlas, torde vara av intresse att ta del

av hur begreppet blindhet bestämts i utlandet. För blindhetsdefinitioner i

olika länder lämnas en redogörelse i en genom nationernas förbunds försorg

gjord undersökning rörande blindvården2. Av denna undersökning

framgår, att länderna i allmänhet fixerat olika definitioner för barn och

vuxna. Definitionerna för barn avse endast undervisningsändamål och sakna

förty intresse i förevarande sammanhang. Officiella blindhetsdefinitioner

för vuxna finnas i olika länder (åtminstone i fjorton stycken). Någon definition

avseende samtliga ändamål synes emellertid icke förekomma, utan definitionerna

äro mer eller mindre olika, örn de avse folkräkning, pensionering,

militärtjänst eller krigsblinda. Ett undantag härifrån utgör Storbritannien

och Irland, där blindhetsdefinitionen för blindålderdomspensioneringen användes

ifråga örn alla åtgärder för de blindas välfärd utom uppfostran.

Beträffande själva definitionerna äro de antingen av allmän ekonomisk

innebörd eller anknyta de till mer eller mindre noggrant angivna medicinska

termer. Ett exempel av det förra slaget är »the Blind Persons Act» av

1920 i Storbritannien, enligt vilken blindhet, berättigande till blindålderdomspension,

anses föreligga hos den, som är »så blind, att han icke kan utföra

något arbete, som fordrar synförmåga». En annan form av sådan definition

återfinnes i »the Relief Laws» i vissa av Nordamerikas förenta stater. Bestämningen

på blind i dessa är, att vederbörande är »ur stånd att skaffa sig livets

nödtorft». En liknande definition användes i Sydafrika för rätt till ekonomisk

hjälp från »the Poor Relief Fund». Bland definitioner av medicinsk innebörd

må nämnas en i vår världsdel ofta förekommande, enligt vilken den

betraktas som blind, »vilken saknar förmåga att finna sig tillrätta på obekanta

platser»3 eller »som icke kan räkna fingrar (ibland mot en svart bakgrund)

på en meters avstånd.» Dylika definitioner ha kommit till användning

i Tyskland, Österrike, Schweiz, Norge och Polen vid folkräkning, samt

i Frankrike (i vissa fall), Belgien, Tjeckoslovakien, Grekland och Ungern

(i dessa länder är emellertid ingen officiell blindhetsdefinition fastslagen).

I Danmark anses vuxna som blinda när deras synskärpa är mindre än 6/60 4.

1 Jfr. en uppsats av docenten Sven Larsson: »Ögonskadors följder särskilt med hänsyn

till invaliditetsintygens tolkning» i John Nordins arbete »Invaliditet vid olyeksfallsskador»,

Stockholm 1932, sid. 61—82.

2 Société des nations. Organisation d''hygiéne. Rapport sur la protection des aveugles

dans différents pays, Genéve, 1929, (särskilt sid. 17—22, 74—79, 96—103, 258—265).

3 = saknar ledsyn; jfr not. 1 sid. 51.

4 I Danmark erhålla personer, som äro invalider — även blinda — ersättning enligt

invalideforsikringsloven av den 16 februari 1927. Som invalid räknas den, vars förvärvsförmåga

är nedsatt till Vs. Ersättning utgår med 800 kronor vid svåra former av invaliditet

och 540 kronor i andra fall. Som svåra former av invaliditet räknas invaliditet, som medför

ett tillstånd av hjälplöshet, som nödvändiggör, att invaliden ständigt måste ha bistånd av

andra, t. ex. vid fullständig blindhet. Enligt de uppgifter, lagbyrån erhållit från socialministeriet

i Köpenhamn, gäller — i viss mån till skillnad från vad i texten angives —- som kriterium på blindhet, att synförmågan är nedsatt till 2—4/60 hos män och 6/«o hos

kvinnor. Vid större synförmåga tages hänsyn till förminskat synfält o. d. De blinda, som

ej omfattas av invalideforsikringsloven, erhålla understöd enligt 61 § i fattigloven (understöd

utan fattigvårds natur). — Ny lag i ämnet, lov om folkeforsikring av den 20 maj

1933, träder i kraft den 1 oktober 1933.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I Kanada tillämpas en likadan norm av tile National Institute for tile Blind.

Bland särskilda definitioner för krigsblinda må nämnas den i Tyskland

»syn icke mer än Y20 av den normala» samt den i Italien »organiska oell

obotliga förändringar av båda ögonen nied en försvagning av synskärpan så,

att fingrar knappast kunna räknas på kort avstånd». I Lettland anses en

persons öga vara blint för militärtjänst, örn dess synskärpa är mindre än 1/2U,

oell samma definition föreslås i ett lagförslag rörande invaliditetspensioner

vid olyeksfall i arbete. I Nederländerna definieras blindhet för vuxna som

»synskärpa i det bättre ögat, sedan ljusbrytningsfel rättats, av lVsAo eller

mindre, örn synfältet är normalt.» I New Zealand definieras total blindhet

för pensionsändamål som »en grad av permanent och ohjälplig synskada,

vid vilken synförmågan på vardera ögat icke är större än 1/60».

I de fall, där en ekonomisk definition användes, har det ofta befunnits

nödvändigt att till vederbörandes ledning angiva vad den betyder i gängse

medicinska termer. I Storbritannien, där, såsom framgår av det förut sagda,

definitionen är »så blind att han icke kan utföra något arbete, som fordrar

synförmåga», lia sålunda vederbörande myndigheter vägletts av ett uttalande

i en rapport av Loyal Society of Medicine. I fråga örn hur förut nämnda

ekonomiska definition kan omvandlas till en medicinsk, konstaterar rapporten,

att där synskärpan (sedan ljusbrytningsfel rättats) är under 1/20 av den normala

(= 3/eo) är en person vanligen ur stånd att utföra arbete, för vilket

synförmåga är nödvändig, och är därför blind. Där synskärpan är bättre

än Yio av normala (= 6/eo), synes det vara stor sannolikhet för att personen

ej är blind, örn det icke föreligger någon annan synnedsättande egenskap

såsom starkt begränsat synfält, utpräglad nystagmus (= ett tillstånd, då

ögonen befinna sig i oupphörlig rörelse) etc. Den undersökning, som skall

göras, gäller enligt rapporten icke, huruvida personen är ur stånd att fullgöra

sin vanliga sysselsättning eller någon särskild sysselsättning, utan

huruvida han är för blind att utföra arbete, för vilket syn fordras. Bapporten

tillägger, att en intygande myndighet icke bör vara bunden av en bestämd

»siffernorm».

Statspension för blinda (av annat slag än den vanliga ålderdomspensioneringen)

finnes genomförd i Storbritannien och Irland, Danmark, 20 av

Nordamerikas förenta stater, Australien och New Zealand. I Storbritannien

och Irland är pensionen anknuten till ålderdomspensioneringen. Både i

Danmark och Australien avser pensionen alla invalida personer, således

icke blott de blinda. I New Zealand gäller statspensionen ifråga endast

de blinda. I Förenta staterna äro villkoren för pension beträffande blinda

invalider mycket varierande: från den förut omnämnda ekonomiska definitionen

»ur stånd att skaffa sig livets nödtorft» till »förlust av båda ögonen»

(i Kansas) eller »mindre än Vio (— Ven) synskärpa» (Maine). Beträffande

de villkor, som i övrigt gälla för utfående av pension, hänvisas till vad förut

anförts örn blindhetsdefinitioner i olika länder.

I detta sammanhang torde det vara av intresse att undersöka, vilket

innehåll begreppet blindhet gives vid tillämpningen av de lagar i vårt land,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. söös 33 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

där nämnda begrepp är aktuellt. I 14 kap. 10 § strafflagen stadgas, att

med svår kroppsskada förstås bland annat förlust av syn. Enligt Thyréns

kommentar till 14 kapitlet strafflagen föreligger förlust av syn i och med

oförmåga att urskilja föremål även om förmåga av ljusintryck skulle kvarstå.

Enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring inträder rätt till pension vid

varaktig oförmåga till arbete. Sådan oförmåga anses vara för handen hos

den, som till följd av, bland annat, vanförhet eller lyte befinnes ur stånd

att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter. Jämlikt pensionsstyrelsens praxis räknas till nämnda

grupp regelmässigt den, vars synskärpa uppgår till högst G/60 & vartdera

ögat.

Jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete utgår vid förlust av

arbetsförmågan livränta med 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst och

vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen.

Dock må vid förlust av arbetsförmågan livränta, när den skadades

tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn därtill bestämmas till högre belopp

än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten.

Blindhet, medförande hel livränta (d. v. s. 2/3 av arbetsförtjänsten, vilket

belopp som nämnts utgår vid förlust av arbetsförmågan), har enligt riksförsäkringsanstaltens

praxis ansetts föreligga i följande fall:

1) Skadade ögat: kvantitativ ljusperception med osäker lokalisationsförmåga.

Andra ögat: fingerräkning på 1 meter i synfältets temporala del.

2) Skadade ögat: fingerräkning på 1.5 meters avstånd.

Andra ögat: blindhet.

3) Skadade ögat: fingerräkning på 2 meters avstånd.

Andra ögat: blindhet.

4) Skadade ögat: blindhet.

Andra ögat: fingerräkning på 1 meters avstånd.

5) Skadade ögat: kan skilja mellan ljus och mörker.

Andra ögat: fingerräkning på omkring 1/2 meters avstånd.

6) Skadade ögat: uttaget (protes).

Andra ögat: fingerräkning på 1 meters avstånd.

7) (Båda ögonen skadade).

Ena ögat: urskiljer ljus och mörker, större handrörelser på 1 meters avstånd.

Andra ögat: uttaget (protes).

I följande fall har livränta givits, motsvarande en nedsättning i arbetsförmågan

av 90 % (livräntans belopp = 90 % av 2/3 utav arbetsförtjänsten).

1) Ena (= skadade) ögat: god lokalisation och perception.

Andra ögat (synnedsättning till följd av skadan å andra ögat): i det närmaste

= 6/ao.

2) Skadade ögat: fingerräkning på 2 meters avstånd.

Andra ögat: uttaget på grund av tidigare skada (protes).

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

3) (Båda ögonen skadade).

Ena ögat: uttaget (protes).

Andra ögat: knappt fingerräkning på 1 meters avstånd.

Beträffande de fall, då förhöjd livränta utgått på grund av att den skadades

tillstånd krävt särskild vård, må omnämnas, att riksförsäkringsanstalten

fr. o. m. den 1 januari 1923, då nämnda bestämmelse trädde i kraft,

till och med utgången av 1931 tillerkänt bjälplöshetslivränta i 34 fall. Av

dessa avse 15 ögonskador, som medfört blindhet eller praktiskt taget blindhet.

Samtliga dessa lia ersatts med 80 % av arbetsförtjänsten. I 11 av

fallen har fullständig blindhet förelegat. — Av de övriga invaliderna hade en

ljusperception nästan fullständigt borta å ena ögat och å andra ögat förmåga av

fingerräkning mot kontrasterande bakgrund på c:a 40 cm. Tre voro blinda

på ena ögat men hade någon ringa syn kvar å andra ögat, en skymtade

sålunda handrörelser alldeles inpå ögat, en hade förmåga av kvantitativ

ljusperception med mycket dålig lokalisation och en slutligen förmåga av

kvantitativ ljusperception. Blindhet, kombinerad med annan skada, har under

nämnda tid förekommit i 5 fall, samtliga ersatta med 90 % av arbetsförtjänsten.

Vid övervägande av, vilken bestämning å begreppet blindhet, som bör

läggas till grund för en svensk lagstiftning örn blindhetsersättning, synes

en ekonomisk definition, sådan som den i de tidigare förslagen upptagna,

icke lämpligen böra komma ifråga. Utom de anmärkningar, som i yttrandena

framställts mot densamma, må hänvisas till förhållandena i Storbritannien

och Irland, där det befunnits nödvändigt att överföra den ekonomiska

definitionen i gängse medicinska termer. Örn en medicinsk definition

sålunda torde vara den lämpligaste, återstår att avgöra, vilken som bör användas.

Givetvis skulle det vara tänkbart att begränsa en författning örn

blindhetsersättning till att endast avse amauros. En dylik gräns lärer

emellertid bli väl snäv. Samma torde förhållandet vara med en gränsbestämning

i enlighet med de principer, som synas gälla enligt strafflagen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är en inom Europa —

för olika ändamål — ofta använd definition, att vederbörande saknar ledsyn 4

Lämpligheten av att jämställa dem, som sakna ledsyn, med dem, som äro

fullständigt blinda eller endast äga förmåga av ljusperception, torde icke

behöva ytterligare motivering. Återstår då att bedöma, huruvida med en

sådan gränsdragning komme att uteslutas sådana, som skäligen borde falla

under en författning om blindhetsersättning. Det torde vara klart att en

person, som har ledsyn, befinner sig i en helt annan situation än en person, 1

1 Beträffande vad man — praktiskt sett — menar med avsaknad av ledsyn, må hänvisas

till en uppsats om ögat av Ernst Metzger, intagen i »Handbuch der Ärztlichen Begutachtung»,

herausgegeben 1931 von H. Liniger, K. Weichbrodt, A. W. Fischer, Frankfurt

arn Main, Band II, sid. 394 ff. I anslutning till den tyska olycksfallsförsäkringslagen

göres där (sid. 422) följande uttalande: »Som blindhet i lagens mening betecknas det tillstånd,

vid vilket synnedsättningen omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller

främmande plats.» Detta uttalande torde utgöra ett typiskt uttryck för vad man menar

med saknad av ledsyn. Såsom framgår av det härovan i texten anförda har det synts

lämpligare att i författningstexten som en lagteknisk term införa begreppet ledsyn än en

mera vidlyftig bestämning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

sorn saknar denna förmåga. Dels kan han ju på ett annat sätt reda sig

utan hjälp och dels skänker honom den synrest han har en annan inställning

till livet och förhållandena omkring honom. I arbetet är en person,

som allenast har ledsyn visserligen ofta mycket handikappad, särskilt inom

vissa arbetsomi’åden; inom andra åter, t. ex. lantbruk och skogsbruk, torde

man, enligt vad erfarenheten ger vid handen, ofta kunna reda sig rätt bra

med ledsyn. Givetvis skulle det vara mycket olämpligt örn alla, som lia

ledsyn, bleve utestängda från varje ersättning. Så torde emellertid icke bli

förhållandet. Med hänsyn till den praxis, som gäller enligt pensionsförsäkringslagen

— en praxis, som givetvis icke avses skola ändras genom ifrågavarande

förordning — komma alla, som ha ledsyn, men vilkas synskärpa icke

överstiger 6/eo, att i form av pensionstillägg erhålla en reducerad blindhetsersättning.

På grund av den avsevärt större olägenhet, som frånvaron av

ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att ställa dessa invalider i en klass

för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning som den föreslagna blindhetsersättningen

innebär. Lägger man saknad av ledsyn till grund för en

författning i ämnet, skulle ock i huvudsak överensstämmelse vinnas med de

principer, som tillämpas enligt olycksfallsförsäkringslagen för tillerkännande

av full livränta.

Örn man ger en författning örn blindhetsersättning den begränsning, som

nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot

de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och

invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stöd från

statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i stort

sett förfalla, örn blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna ledsyn.

Det synes nämligen, som förut framhållits, vara försvarligt att ställa personer

med ett så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning

komma att behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsförsäkringslagen.

En nedsättning i synförmågan kan emellertid bero ej blott på minskad

synskärpa utan även på andra omständigheter, framför allt på defekter i

synfältet. Någon särskild bestämmelse med anledning härav torde ej behöva

intagas i författningstexten. Grundar man nämligen blindhetsersättningen

på frånvaron av ledsyn, torde det vara tillräckligt. En person, som

har högre synskärpa än som i och för sig skulle berättiga till blindhetsersättning

men vars synfält t. ex. är mycket begränsat, torde sålunda ofta

sakna ledsyn. Att i motiveringen ange några bestämningar, motsvarande de

för synskärpan liärförut angivna, d. v. s. en synskärpa understigande 1 — 2/6o,

lärer icke vara möjligt. För en ögonläkare torde det icke föreligga några

svårigheter att avgöra när en person med defekter i synfältet eller eljest skall

anses sakna ledsyn. Såsom framgår av förslaget, har pensionsstyrelsen bereus

möjlighet att i tveksamma fall förordna örn undersökning av ögonläkare.

Ifrågasättas kunde, huruvida man icke, i anslutning till det förut

omförmälda uttalandet av Royal Society of Medicine, borde införa en bestämmelse

örn att eventuella ljusbrytningsfel skulle rättas innan spörsmålet,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79. — 1933 års utredning. 53

om ledsyn saknades eller ej, bedömdes. Då ljusbrytningsfel vid en så pass

låg synskärpa som i—2/co torde vara av mycket ringa betydelse, har så ej

synts böra ske.

Slutligen må det bär omnämnas, att, för erhållande av en lämplig medicinsk

bestämning att läggas till grund för en blivande författning örn blindhetsersättning,

samråd skett med ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga

råd, professorn A. Dalén.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande förslagets

särskilda bestämmelser framhållas följande.

2 §•

Bestämmelserna i förevarande paragraf böra jämföras med 9 § och i viss

mån även med 8 § i pensionsförsäkringslagen.

Skiljaktigheterna torde i huvudsak motiveras därav, att förslagets huvudgrunder

äro andra än pensionsförsäkringslagens. Enligt förslaget har ju blindhetsersättning

karaktären av en lytesersättning under det att pensionsförsäkringslagen

beträffande pensionstilläggen bygger på behovsprincipen. Vidare

avses enligt förslaget, att blindhetsersättningen endast skall tillkomma arbetsföra

blinda, som icke äro asociala. I anslutning härtill ha blinda, som

äro intagna å vissa närmare angivna anstalter, uteslutits från ersättning,

och har i dessa fall, i motsats till vad pensionsförsäkringslagen stadgar,

ersättningen icke ansetts böra kunna tillerkännas den blindes anhöriga eller

uppbäras av kommunen. Den omständigheten, att en blind intagits å kroppssjukhus

för vård, utesluter honom däremot icke från ersättning.

2 § avviker jämväl i andra hänseenden från de tidigare förslagen. Sålunda

har den ålder, vid vilken rätt till blindhetsersättning inträder, höjts från 15

till 16 år. Därjämte ha vissa förtydliganden gjorts i syfte att underlätta

tillämpningen och en del tillägg skett, vilka emellertid ej torde tarva särskild

motivering.

Ehuru tvekan kan föreligga, huruvida icke bestämmelsen i rektor Eks

förslag, att den som blivit blind efter fyllda 60 år är utesluten från blindhetsersättning,

är väl snäv, har densamma av statsfinansiella skäl ansetts

böra inflyta jämväl i lagbyråns förslag.

3-8 §§.

Dessa paragrafer, som röra ansökan örn blindhetsersättning och dess behandling,

förete vid jämförelse med motsvarande bestämmelser i de tidigare

förslagen åtskilliga förenklingar, sammanhängande med att förfarandet kunnat

göras enklare, då behovsprincipen övergivits.

Ehuru förslaget lagts som en lytesersättning, vid vars bedömande de

medicinska synpunkterna komma att bliva avgörande, har fordran på läkarintyg

ej gjorts absolut. Eall kunna ju tänkas, diir blindheten kan styrkas

på annat sätt. Att oavvisligen vidhålla fordran på läkarintyg måste i sådana

fall te sig som en onödig tunga för den blinde. Har sökanden ej företett

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

läkarintyg utan åberopat annan utredning till styrkande av sin synnedsättning,

ankommer det på pensionsnämnden och i sista hand pensionsstyrelsen att

bedöma, huruvida läkarintyg är behövligt. Vägrar sökanden förete läkarintyg,

sedan han därom anmodats, kan detta föranleda, att ansökningen

avslås.

Att i vårt land föreskriva, att sökanden skall förete intyg av ögonläkare,

torde icke lämpligen böra ske. Eftersom fall kunna tänkas, där ett sådant

intyg är nödvändigt, har det synts böra läggas i pensionsstyrelsens hand

att förordna örn undersökning av sådan läkare. Kostnaden för undersökningen

har föreslagits skola utgå av statsmedel. Vägrar någon att underkasta

sig undersökning, kan detta föranleda, att ansökan örn blindhetsersättning

avslås. Likaså har pensionsstyrelsen erhållit rätt att förordna, att

sökanden skall undergå läkarbehandling, örn sådan kan antagas förbättra

synförmågan. Denna bestämmelse sammanhänger med den i 2 § f) meddelade,

att den som utan giltig anledning vägrar underkasta sig läkarbehandling,

som kan antagas förbättra synförmågan, icke är berättigad till

blindhetsersättning. »Utan giltig anledning» torde här böra ges samma

tolkning som motsvarande uttryck i 8 § pensionsförsäkringslagen.

Angående de övriga skiljaktigheter, som lagbyråns förslag utvisar i förhållande

till de tidigare förslagen, torde någon särskild motivering utöver

vad förut anförts ej behöva lämnas.

Liksom beträffande mål örn allmän pensionsförsäkring torde även mål

örn blindhetsersättning böra avdömas av regeringsrätten såsom sista instans.

Någon ändring i regeringsrättslagen med anledning härav torde icke

vara erforderlig, enär dylika mål torde kunna räknas till »mål örn annan

ersättning, såvitt den enligt gällande författningar utgår av statsmedel och

anspråket ej är framställt mot riksförsäkringsanstalten», vilka mål enligt

2 § 4 mom. i regeringsrättslagen tillhöra regeringsrättens avgörande.

9-12 §§.

Motsvarighet till bestämmelserna i 9 §, 10 § andra stycket och 12 § saknas

i de tidigare förslagen, men har synts böra medtagas.

13 §.

Motsvarighet till denna paragraf återfinnes endast delvis i de tidigare

förslagen.

I likhet med vad som skett i vissa andra författningar, har det stadgats,

att läkarintyg skall utfärdas och läkarundersökning verkställas efter taxa,

som Konungen eller av Konungen därtill förordnad myndighet bestämmer.

Vidare har det ålagts i statens eller kommuns tjänst anställd läkare — bland

dessa finnas ju åtskilliga ögonläkare — att verkställa undersökning och utfärda

läkarintyg mot ersättning, som bestämts i taxan.

Såsom framgår av 5 § äger pensionsstyrelsen möjlighet att föreskriva, att

en person skall undergå läkarbehandling, örn sådan kan antagas förbättra

synförmågan. Med hänsyn till avsaknaden av ögonkliniker vid åtskilliga

landstingslasarett torde det ofta kunna förekomma, att en person, varom

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning. 55

pensionsstyrelsen meddelat förordnande som nyss sagts, måste intagas å ett

annat landstings eller å stads lasarett. På grund härav har det stadgats,

att örn pensionsstyrelsen förordnat örn läkarbehandling å offentligt sjukhus,

skall personen ifråga där emottagas, såvitt plats kan beredas å vederbörlig

avdelning.

Övergångsbestämmelserna.

På grund av vad pensionsstyrelsen anfört örn svårigheten att avgöra, ifall

en person, som vid förordningens ikraftträdande fyllt 60 år — t. ex. en 70- åring — blivit blind före 60 års ålder har stadgats, att den, som vid förordningens

ikraftträdande uppnått 60 års ålder, äger rätt till blindhetsersättning,

endast örn det utrönes, att han före nämnda dag varit blind. Begreppet

blind har givetvis här liksom i förordningen för övrigt samma innebörd

som i 1 § av förordningen. En utredning, som den förut angivna,

vilken närmast bör åligga sökanden, torde icke behöva vålla honom alltför

stora svårigheter. De flesta synsvaga i vårt land, vilkas synnedsättning icke

beror på ålder, torde lia genomgått blindskola. Där lärer föreligga utredning

örn deras synförmåga i tidigare år. Ar det klart, att vederbörande

redan då saknade ledsyn, torde tvekan ej böra föreligga, att han är berättigad

till ersättning. Givetvis fordras icke juridiskt bindande bevisning

för att blindhetsersättning skall kunna tillerkännas en person.

Kostnadsberäkningar.

Blindvårdssakkunniga, vilka tänkte sig en hälftendelning av kostnaderna

mellan stat och kommun, beräknade antalet blinda, som skulle komma i

åtnjutande av blindhetsersättning enligt deras förslag, till 1 600.

Med denna beräkningsgrund ansågs det erforderliga årliga anslaget av

statsmedel kunna beräknas till omkring 1 600 X 250 = 400 000 kr. och —

med hänsyn till vissa besparingar i andra statsutgifter — statens faktiska

årliga kostnader till omkring 1600 x 210 = 336 000 kr., eller i avrundat

tal 340 000 kr. Det senare talet var beräknat efter förhållandena vid

jämviktsläge.

De sakkunniga framliöllo, att, örn antalet understödstagare eventuellt

komme att något överstiga det summariskt beräknade antalet, 1 600, så förelåge

å andra sidan sannolika skäl för, att statens andel av det faktiska

medelunderstödet komme att understiga det beräknade, d. v. s. 250 kr.

Såvitt med det föreliggande materialet kunde bedömas och under förutsättning,

att man finge räkna med att en effektiv utgallring av de icke arbetsdugliga

blinda verkligen ägde rum, ansågo de sakkunniga det antagligt,

att anslagskostnaderna för staten ej komme att överstiga beräknade 400 000

kr. årligen.

Bektor Eks förslag, som i motsats till blindvårdssakkunnigas utgick ifrån

att även blinda, som ej kunde komma upp i viss arbetsinkomst, skulle erhålla

blindhetsersättning, räknade med 2 000 understödstagare. Det årliga

anslaget av statsmedel — d. v. s. hälften av totalkostnaderna — beräknades

vid jämviktsläge till 2 000 X 250 kr. - 500 000 kr. Med hänsyn till vissa

besparingar i andra statsutgifter beräknades statens faktiska årliga kostnader

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

till 2 000 X 200 — 400 000 kr. Enligt rektor Eks beräkningar skulle nämnda

belopp bålla sig i överkant. Ek ansåg vidare, att om denna hjälp komme

de blinda till del, torde av statsanslaget å 100 000 kr. till De blindas förening

endast en mindre del visa sig behövlig. Statens verkliga utgifter för

genomförande av detta förslag ansåg Ek därför med största sannolikhet ej

komma att överstiga 300 000 kr.

Som framgår av bilaga 2 har pensionsstyrelsen i sitt yttrande framställt

vissa erinringar mot rektor Eks beräkningar och på i yttrandet närmare angivna

grunder ansett försiktigheten bjuda, att man räknade med 3 200 understödstagare.

Statens bruttokostnader vid jämviktsläge skulle då utgöra

3 200 X 250 == 800 000 kr. Statens nettokostnader beräknade pensionsstyrelsen

till ungefär 80 % av bruttokostnaderna, sålunda till c:a 640 000 kr.

För att erhålla en såvitt möjligt tillförlitlig utredning örn det antal blinda,

som enligt lagbyråns förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning,

har genom statistiska centralbyråns försorg verkställts en undersökning härutinnan

på grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Den av statistiska

centralbyrån överlämnade redogörelsen för undersökningen har såsom bilaga

(Bilaga 3.) fogats vid denna promemoria. Av redogörelsen framgår, att några

säkra slutsatser ej kunna dragas angående det antal personer, som enligt

lagbyråns förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning, detta framför

allt beroende på att i folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer,

som lia ledsyn. Örn man till en början bortser från denna felkälla, synes

det antal personer, som enligt lagbyråns förslag skulle vara berättigade till

blindhetsersättning approximativt kunna uppskattas till 2 300 personer.1 Man

torde emellertid kunna utgå ifrån dels såsom statistiska centralbyrån själv

framhåller att i folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer, som ha

ledsyn, dels oclc att en del av dem som i materialet angivits sakna ledsyn

ha en synförmåga, som uppgår till eller överstiger 2/60, vilket enligt det

medicinska bedömandet torde utgöra den övre gränsen för frånvaro av ledsyn.

Vissa omständigheter — framför allt att enligt folkräkningsmaterialet

inemot 6 000 personer i vårt land skulle sakna ledsyn — tyda på att reduceringen

måste bli avsevärd. Örn man räknade med en approximativ reducering

av 20 % å den förut angivna summan 2 300, skulle antalet personer,

berättigade till blindhetsersättning enligt lagbyråns förslag, kunna uppskattas

till c:a 1 800 personer. Statens bruttokostnader skulle då vid jämviktsläge

kunna beräknas till c:a 900 000 kr. och nettokostnaderna till

approximativt 800 000 kr. Härvid har något avdrag icke gjorts för anslaget

till De blindas förening.

1 Hela antalet blinda enligt folkräkningsmaterialet har härvid beräknats till c:a 5 800.

Avdrag har gjorts med följande approximativa siffror: för blinda som ej fyllt 16 år och

för blinda som äro utländska medborgare eller ej i riket mantalsskrivna med 300, för

blinda, hos vilka blindheten inträtt efter fyllda 60 år, med 2 400, för blinda intagna

å vissa anstalter m. m. med 500 (eftersom stickprovsundersökningen avser endast 3 milj.

av landsbygdsbefolkningen ha siffrorna för landsbygden ökats med c:a Va) samt för

blinda, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan

att blindhetsersättning ej bör utgå, med 300. Härtill bör läggas antalet av de personer,

som enligt lagbyråns förslag äro undantagna från ersättning men beträffande vilka uppgifter

icke finnas i folkräkningsmaterialet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl, Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

I detta sammanhang torde det vara av intresse att ta del av det allmännas

utgifter i Danmark för de blinda på grund av in validef or sikrings - loven. Då denna lag bygger på försäkring, täckes viss del av kostnaderna

genom försäkringspremier.

Av uppgifter lagbyrån erhållit från socialministeriet i Köpenhamn ävensom

av vissa andra tillgängliga handlingar framgår, att antalet blinda — och

svagsynta med en synskärpa av ®/60 eller därunder — beräknas i Danmark

•till c:a 3,400. Antalet blinda och svagsynta, som åtnjuta invalidränta, utgjorde

den 31 december 1931 1 983. Skillnaden mellan dessa siffror förklaras

på det sättet, att för en del blinda — organister, musiker och affärsmän

samt husmödrar och andra kvinnor — är förvärvsförmågan ej nedsatt

till V3. En del äro på grund av att deras blindhet är kombinerad med annat

kroppsfel uteslutna från att bli medlemmar av en sjukkassa och, eftersom

invalidförsäkringen i huvudsak bygger på sjukförsäkringen, också uteslutna

från att bli invalidförsäkrade, medan en del, väsentligen unga personer, ännu

icke inträtt i sjukkassa eller invalidförsäkring. Samtliga 1 983 räntetagare

beräknas erhålla dels den ordinära livräntan 540 kr. och dels hjälplöshetstillägg

med 260 kr. eller således sammanlagt 800 kr. Hjälplöshetstillägget

betalas helt av kommunen. Den ordinära räntan finansieras dels av försäkringsavgifter

och dels genom bidrag av stat och kommun.

I förslaget till finanslov för 1933—1934 beräknas statens andel i kostnaderna

till 260 000 kr. (= statens andel av 540 kr. X c:a 2 000 räntetagare).

Kommunernas utgifter beräknas till 730 000 kr. (= 260 kr. + kommunernas

andel av 540 kr. X c:a 2 000 räntetagare).

Det allmännas utgifter för de blinda i Danmark på grund av invalideforsikringsloven

kunna således beräknas till c:a 1 000 000 kr. årligen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1983 års utredning.

Blindyardssakkuimigas

förslag till lag om

blindhetsersättning

(1922).

Rektor Eks förslag

till lag om

blindhetsersättning

(1931).

§ 1.

Envar svensk man eller kvinna, som lider av så

stor nedsättning i synförmågan, att avsevärd svårighet

vid utförandet av för ifrågavarande person

lämpligt arbete därav uppstår, är, där ej nedan

annorlunda stadgas, berättigad att erhålla ett

understöd, benämnt blindhetsersättning.

Sådant understöd är

icke i något avseende att

anse såsom fattigvård.

§ 2.

Blindhetsersättningen

skall utgå i visst förhållande

till vad som inom

det fattigvårdssamhälle,

där understödstagaren

har hemortsrätt, anses

vara existensminimum

för blind person. Dylikt

existensminimum skall,

för år räknat, inom olika

orter anses utgöra 550,

675 eller 800 kronor. Det

ankommer på omförmälda

fattigvårdssamhälle

att bestämma, till vilken

av dessa ortsgrupper den

ort skall hänföras, där

understödstagaren har

hemortsrätt.

§ 2.

Blindhetsersättningen

skall utgå i visst förhållande

till vad som inom

den kommun, där sökanden

äger hemortsrätt, anses

vara existensminimum

för blind person.

Dylikt existensminimum

skall, för år räknat, inom

olika orter anses utgöra

500, 600 och 700 kronor.

Det ankommer på

pensionsstyrelsen att bestämma,

till vilken av

dessa ortsgrupper, den

ort skall hänföras, där

understödstagaren äger

hemortsrätt, varvid skall

följas socialstyrelsens

kungörelse angående rikets

indelning för taxering

till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt,

på det sättet, att till den

dyraste ortsgruppen hänföras

de orter, som i

denna kungörelse upptagits

under grupp I, att

till den mellersta ortsgruppen

hänföras de orter,

som upptagits under

grupperna II och III,

Bilaga 1.

Lagbyråns förslag

till

förordning om

blindhetsersättning.

1 §•

Den som saknar synförmåga

eller vars synförmåga

är så nedsatt,

att han saknar ledsyn,

anses i denna förordning

som blind och är,

där ej nedan annorlunda

stadgas, berättigad till

blindhetsersättning.

Ersättningen utgår med

ett belopp av 500 kronor

för år räknat.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

( Blind vårdssakkunnigas

förslag.)

(Rector Eks förslag.)

samt att till den billigaste

ortsgruppen hänföras

de i kungörelsen under

grupperna IV och V

upptagna orterna.

(Lagbyråns förslag.)

2 §.

Från rätt till blindhetsersättning

äro undantagna:
a)

utländsk medborgare

samt svensk medborgare,

som icke är i riket

mantalsskriven;

b) den som icke fyllt

sexton år;

c) den som enligt gällande

bestämmelser örn

blindundervisning är

skolpliktig;

d) den som blivit

blind efter fyllda sextio

år;

e) den som uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet

ådragit sig blindhet;
f)

den som utan giltig

anledning vägrar att

underkasta sig av staten

bekostad läkarbehandling

eller behandling

å sjukvårdsanstalt, som

kan antagas förbättra

synförmågan;

g) den som uppenbarligen

icke efter förmåga

söker ärligen bidraga till

sin försörjning eller är

hemfallen åt alkoholmissbruk;
h)

den som undergår

omedelbart för brott

ådömt frihetsstraff eller

är intagen å interneringsanstalt

för återfallsförbrytare,

vårdanstalt för

förminskat tillräkneliga

förbrytare, allmän uppfostringsanstalt,

tvångsa

rbetsanstalt eller skyddshem;
i)

den som är eller bör

§ B.

Rätt till blindhetsersättning enligt § 1 inträder

tidigast vid fyllda 15 ar:

Från sådan rätt äro

undantagna:

a) den, som icke är

inom riket bosatt och

mantalsskriven;

b) den, vilkens årsinkomst

av arbete icke uppgår

till 140 kronor inom

den billigaste, 170 kronor

inom den medeldyra

och 200 kronor inom den

dyraste ortsgruppen;

c) den, vilkens sammanlagda

inkomst uppgår

till sådant belopp, att

det enligt denna lag uträknade

årliga understödet

icke skulle uppgå till

50 kronor;

d) den, som enligt

gällande bestämmelser

om blindundervisning är

skolpliktig;

e) den, som avhänt sig

eller undandolt inkomst

eller egendom i uppsåt

att erhålla blindhetsersättning

eller högre sådan

än honom eljest skolat

tillkomma, samt

f) den, som uppenbarligen

icke efter förmåga

söker ärligen bidraga till

sin försörjning eller är

hemfallen åt dryckenskap.

Från sådan rätt äro

undantagna:

a) den, som icke är

inom riket bosatt eller

mantalsskriven;

b) den, som blivit

blind efter fyllda sextio

år;

c) den, som för vård

eller försörjning är intagen

å allmän anstalt;

d) den, vilkens sammanlagda

inkomst uppgår

till sådant belopp,

att det enligt denna lag

uträknade årliga understödet

icke skulle uppgå

till 100 kronor;

e) den, som enligt

gällande bestämmelser

örn blindundervisning är

skolpliktig;

f) den, som har anhöriga,

vilka det enligt lagen

om fattigvård åligger

försörjningsplikt;

g) den, som avhänt sig

eller undandolt inkomst

eller egendom i uppsåt

att erhålla blindhetsersättning

eller högre sådan

än honom eljest skolat

tillkomma;

h) den, som uppenbarligen

icke efter bästa förmåga

söker ärligen bidraga

till sin försörjning

eller är hemfallen åt

dryckenskap.

s. 60 Kontrollera mot PDF

1933 års utredning.

60 Kungl. Majus proposition nr 79. —

(Blindvärdssakkunnigas

förslag.)

§ 5.

Ansökan om blindhetsersättning

skall ingivas

till fattigvårdsstyrelsen i

det fattigvårdssamhälle,

där sökanden har hemortsrätt,

eller, därest

hans hemortsrätt ej kunnat

utrönas eller är tvistig,

till fattigvårdsstyrelsen

i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket

han är bosatt. Där fattigvårdsstyrelsen

så fordrar,

skall sökanden inkomma

med prästbevis angående

sin ålder samt

läkarintyg örn graden av

synnedsättningen, dennas

(Rektor Eks förslag.)

§ 5.

Ansökan örn blindhetsersättning

skall ingivas

till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt,

där sökanden

har hemortsrätt, och

avfattas enligt fastställt

formulär ävensom innehålla

en av sökanden på

heder och samvete avgiven

förklaring, att de

lämnade upplysningarna

äro med sanningen överensstämmande.

Är sökanden

ur stånd att själv

avgiva sådan förklaring,

skall riktigheten av upplysningarna

intygas av

(Lagbyråns förslag.)

vara intagen å anstalt

för blinda med komplicerat

lyte, sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka

eller kroniskt sjuka eller

å fattigvårdsanstalt;

k) den som å annan

anstalt än ovan sagts åtnjuter

kostnadsfri vård

på statens bekostnad;

l) den vars egen eller

vars försörjningspliktiga

anhörigas ekonomiska

ställning är sådan att

behov av blindhetsersättning

ej kan anses föreligga;
m)

den som i avsikt

att erhålla blindhetsersättning

avhänt sig eller

undandolt inkomst eller

egendom av betydelse att

kunna inverka på frågan

om ersättning.

(Jfr 1 § punkt 2.)

3 §.

Ansökan örn blindhetsersättning

skall ingivas

till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt,

där sökanden

är mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla

nödiga upplysningar

för bedömande av

sökandens rätt till blindhetsersättning

samt en

av sökanden på heder

och samvete avgiven förklaring,

att de lämnade

upplysningarna äro med

sanningen överensstämmande.

Är sökanden ur

stånd att själv avgiva så
-

§ 4-

Blindhetsersättningen utgör, för år räknat, det

belopp, som motsvarar existensminimum för blind

person, minskat med hälften av understödstagarens

egen årsinkomst. Uppgår den sålunda uträknade

blindhetsersättningen ej till helt tiotal kronor,

skall densamma avrundas till närmast högre tiotal

kronor.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 ärs utredning.

( BUndvårdssaTcTcunnigas

förslag.)

inverkan på arbetsförmågan

och möjligheten att

häva eller förminska lytet

ävensom intyg örn

sökandens vandel och inkomster.

§ 6.

Är ansökan om blindhetsersättning

gjord, skall

fattigvårdsstyrelsen pröva

de i ansökningen lämnade

upplysningar och

åberopade handlingar

samt på grund av denna

prövning och kända förhållanden

besluta, huruvida

sökanden äger rätt

till blindhetsersättning

samt, därest så befinnes

vara fallet, med hänsyn

till årsinkomstens storlek

uträkna och fastställa

blindhetsersättningens belopp.

(Jfr § 11.)

(Rektor Eles förslag.)

två trovärdiga, med

sökandens förhållanden

förtrogna personer. Till

ansökan skall bifogas läkarintyg

och prästbevis

likaledes enligt fastställda

formulär. Har hemortsrätten

ej kunnat utrönas,

inlämnas ansökan

till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt,

där sökanden

är bosatt.

§ 6.

Är ansökan örn blindhetsersättning

gjord, skall

pensionsnämnden pröva

de i ansökningen lämnade

upplysningar och åberopade

handlingar och på

grund av denna prövning

och kända förhållanden

besluta, huruvida

den blinde äger rätt till

blindhetsersättning ävensom

bestämma storleken

av den årsinkomst, som

skall läggas till grund

för beräkning av blindhetsersättningens

belopp.

Örn pensionsnämndens

prövning och beslut skall

ordföranden ofördröjligen

och på lämpligt sätt

låta den blinde eller hans

målsman bevisligen erhålla

meddelande.

Ändring i pensionsnämnds

beslut må av enskild

sakägare ävensom

av kommun sökas hos

pensionsstyrelsen genom

besvär, vilka skola ingivas

till pensionsnämndens

ordförande eller i

betalt brev med allmänna

posten vara till denne

inkomna sist å trettionde

dagen efter beslutets

meddelande, den dagen

oräknad, då sådant

(Lagbyråns förslag.)

dan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna

intygas av två

trovärdiga, med sökandens

förhållanden förtrogna

personer. Vid ansökningen

skola fogas

prästbevis och bevis om

mantalsskrivning.

Där så prövas nödigt

är sökanden jämväl skyldig

att förete läkarintyg.

4 §.

Är ansökan örn blindhetsersättning

gjord, åligger

det pensionsnämnden

att, efter prövning av

sökandens rätt till blindhetsersättning,

snarast

möjligt jämte eget utlåtande

översända handlingarna

i ärendet och,

örn skiljaktiga meningar

förekommit, utdrag av

nämndens protokoll till

pensionsstyrelsen. Ett

exemplar av nämndens

utlåtande skall samtidigt

genom ordförandens försorg

i betalt brev med

allmänna posten tillställas

sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna

örn pensionsnämnder

i 22—25 §§,

26 § första och andra

styckena samt 27 § i lagen

örn allmän pensionsförsäkring

i tillämpliga

delar gälla.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933

62

( B l in d v år d s s a 1: k unni gas

förslag.)

(Jfr § 6 st. 3.)

(Jfr § 11.)

k attigvårdsstyrelsen

har sedermera att minst

en gång örn året pröva,

huruvida understödstagare^

inkomster eller övriga

förhållanden undergått

sådan ändring, att

(Rektor Eks förslag.)

skedde. Ordföranden åge

ock att över nämndens

beslut anföra besvär.

Över inkomna besvär

skall nämnden avgiva

yttrande.

Sedan den stadgade

besvärstiden gått till

ända, skall beslutet i

ärendet jämte tillhörande

handlingar ävensom,

därest besvär anförts

över beslutet, nämndens

yttrande över besvären

av ordföranden snarast

möjligt insändas till pensionsstyrelsen.

Där sökanden funnits

berättigad till blindhetsersättning,

skall pensionsstyreisen

beräkna

och fastställa beloppet

samt utfärda understödsbrev,

som genom nämndens

försorg tillställes

understödstagare!!.

Över pensionsstyrelsens

beslut må klagan ej

föras av enskild sakägare.

Justi ti ekansleren

eller efter justitiekanslerens

medgivande kommun

och pensionsnämnds

ordförande må söka ändring

i pensionsstyrelsens

beslut hos Konungen genom

besvär, vilka, vid

talans förlust, skola före

klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, beslutet

gavs, eller, örn då

är sön- eller helgdag, å

nästa söckendag därefter

ingivas till socialdepartementet.

Pensionsnämnden skall

årligen pröva, huruvida

understödstagarens inkomster

eller övriga förhållanden

undergått någon

förändring, och, örn

så är fallet, lämna med
-

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

(Jfr 6 §.)

(Jfr 8 §.)

(Jfr 7 §.)

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(B lindy ärdssakkunni gas

förslag.)

jämkning eller indragning

av blindhetsersättningen

bör äga rum,

samt, där så befinnes

nödigt, fatta beslut örn

dylik åtgärd.

Har fattigvårdsstyrelse

fattat beslut örn blindhetsersättning,

skall ordföranden

ofördröjligen

på lämpligt sätt låta den

blinde eller hans målsman

bevisligen erhålla

del av beslutet. Angår

detsamma blind person,

vilkens hemortsrätt ej

kunnat utrönas eller är

tvistig, skall beslutet för

att vinna gällande kraft

därjämte underställas

Kungl. Maj :ts befallningshavande

för prövning

och fastställelse.

(Jfr § 6 st. 3.)

(Jfr § 6 st. 2.)

(Relctor Eks förslag.)

delande härom till pensionsstyrelsen,

som har

att med anledning härav

fatta beslut.

(Jfr § 6 st. 4.)

(Jfr § 6 st. 4.)

(Jfr § 6 st. 6.)

(Lagbyråns förslag.)''

(Jfr 6 §.)

5 §.

Pensionsstyrelsen äger,

när särskilda skäl därtill

äro, föreskriva, att sökanden

skall undersökas

av ögonläkare. Styrelsen

må ock förordna, att sökanden

skall undergå läkarbehandling

eller behandling

å sjukvårdsanstalt

såframt synförmågan

därigenom kan antagas

bliva förbättrad.

6 §.

Finner pensionsstyrelsen

sökanden berättigad

till blindhetsersättning,

skall pensionsstyrelsen

utfärda understödsbrev,

vilket genom pensionsnämndens

försorg tillställes

sökanden.

7 §•

Befinnes den som åtnjuter

blindhetsersättning

icke vara berättigad

därtill, ankommer

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Majte proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvårdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.)

förslag.)

(Lagbyråns förslag.)

det på pensionsstyrelsen

att, sedan den blinde och,

där så prövas nödigt,

pensionsnämnden eller

dess ordförande beretts

tillfälle att yttra sig, för- ordna örn indragning av

ersättningen.

Finnes grundad anled- ning antaga, att ersätt- ning bör indragas, äger

pensionsstyrelsen, innan

beslut därom i vederbör- lig ordning fattats, för- ordna, att ersättningen

tillsvidare icke skall ut- betalas.

Det åligger pensions- nämnd, pensionsnämnds

ordförande och ombud,

varom i 27 § av lagen

örn allmän pensionsför- säkring förmäles, att till

pensionsstyrelsen oför- dröjligen anmäla förhål- lande, som kan antagas

böra föranleda indrag- ning av ersättning.

Undergår någon som

åtnjuter blindhetsersätt- ning omedelbart för brott

ådömt frihetsstraff eller

har någon som åtnjuter

sådan ersättning blivit

intagen å anstalt eller

hem, varom i 2 § h)—k)

förmäles, åligger det

straffinrättningens, an- staltens eller hemmets

föreståndare att oför- dröjligen göra anmälan

därom till pensionssty- relsen.

§ 7.

Inkomst, som i §§ 4 och 6 avses, utgör all den

inkomst av fast egendom, kapital eller arbete, som

någon skäligen kan antagas komma att under året

åtnjuta.

Där inkomsten helt eller delvis utgöres av natura- förmåner, skall vid uppskattningen av dessas värde

iakttagas, att där naturaförmånerna räcka till full

örn än torftig försörjning för blind person, deras

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvdrdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.) (Lagbyråns förslag.)

förslag.)

värde må uppskattas till det belopp, som fastställts

såsom existensminimum för blind person i orten,

och att där de ej räcka till full försörjning, deras

värde skattas till motsvarande lägre belopp, ävensom

att årliga värdet av bostad ej må uppskattas

till lägre belopp än 60 kronor i den billigaste, 75

kronor i den medeldyra och 90 kronor i den dyraste

ortsgruppen. Där uppskattning ej kan ske med ledning

av dessa bestämmelser, verkställes densamma

efter de i orten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas lämpliga.

I fråga örn äkta makar skall, vid beräknande av

årsinkomsten, densamma för vardera av dem anses

utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst,

där ej med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter

blind makes årsinkomst finnes böra

beräknas såsom för ogift person.

Därest den av fattigvårdsstyrelsen

uppskattade

inkomsten överstiger

tre fjärdedelar av

det fastslagna existensminimum

för blind person

och ej uppgår till

helt hundratal kronor,

skall densamma avrundas

till närmast lägre

hundratal kronor.

§ 8.

Därest för person, som

åtnjuter blindhetsersättning,

inkomsten av arbete

nedgår under det i

§ 3 b) för dylik ersättnings

utgående stadgade

belopp, och anledningen

därtill är, att han söker

utbilda sig till bättre

förvärvsmöjligheter, må

fattigvårdsstyrelsen medgiva,

att blindhetsersättningen

tills vidare får

utgå med oförändrat belopp.

Likaså må fattigvårdsstyrelsen,

efter prövning

av omständigheterna,

för fall, varom i §

3 e) förmäles, undantagsvis

medgiva blindhetsersättning

till nedsatt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79. snöa 38 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:\

(Blindvårdssakhunnigas

förslag.)

§ 9.

Blindhetsersättningen

utbetalas av kommunens

medel genom fattigvårdsstyrelsen

månatligen vid

månadens slut med en

tolftedel av årsbeloppet,

fattigvårdsstyrelsen dock

obetaget att i särskilda

fall annorlunda förfara.

§ 10.

Blindhetsersättning utgår

ej för tid, under vilken

understödstagare undergår

frihetsstraff, som

ej understiger en månad

eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.

Har understödstagaren

anhöriga,

vilka för sitt uppehälle

äro beroende av honom,

må dem av fattigvårdsstyrelsen

medgivas rätt

att under tiden uppbära

blindhetsersättningen.

§ 11.

Den som är missnöjd

med fattigvårdsstyrelses

beslut rörande blindhetsersättning,

äger att

däröver anföra besvär

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

inom

trettio dagar efter av beslutet

erhållen del, den

dagen oräknad, då delgivandet

skedde. Beslutet

går dock i verkställighet,

där ej förbud däremot

meddelas av Kungl.

Maj :ts befallningshavande.

I Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut

kan hos Konungen ändring

sökas genom besvär,

vilka skola vara inkomna

till socialdepartementet

inom den tid, som för

överklagande av förvaltande

myndigheters och

proposition nr 79. — 1933

(Rector Eks förslag.)

§ 8.

Blindhetsersättningen

utbetalas genom postverkets

försorg månatligen

vid månadens slut med

en tolftedel av årsbeloppet,

pensionsstyrelsen

dock obetaget att i särskilda

fall annorlunda

förfara.

§ 9.

Blindhetsersättning utgår

ej för tid, under vilken

understödstagare undergår

frihetsstraff, som

ej understiger en månad,

eller är intagen å tvångsarbetsanstalt.

(Jfr § 6 st. 5.)

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

(Jfr 10 §.)

(Jfr 2 § h).)

8 §.

Över pensionsstyrelsens

beslut må klagan ej

föras av enskild sakägare.

J ustitiekansleren

eller efter justitiekanslerens

medgivande pensionsnämnds

ordförande

och i 27 § av lagen om

allmän pensionsförsäkring

omförmält ombud

må söka ändring i pensionsstyrelsens

beslut hos

Konungen genom besvär,

vilka, vid talans förlust,

skola före klockan tolv

å trettionde dagen från

den dag beslutet gavs,

ingivas till socialdepartementet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(B lindvårdssaklcunni gas

förslag.)

ämbetsverks beslut är bestämd.

(Jfr § 9.)

§ 12.

Före utgången av februari

månad skall kommun,

som under året därförut

genom fattigvårdsstyrelse

utgivit blindhetsersättning,

till socialdepartementets

byrå för

fattigvårds- och barnavårdsärenden

för granskning

insända av behöriga

verifikationer åtföljd redovisningsräkning

över

under året utbetalad

blindhetsersättning. Av

det av byrån godkända

beloppet äger kommunen

av staten erhålla gottgörelse

med hälften, dock

att, där blindhetsersättning

utgått till person,

vilkens hemortsrätt ej

kunnat utrönas, eller till

(Rektor Eles förslag.)

(Jfr § 8.)

§ 10.

Kostnaden för blindhetsersättningen

bestrides

med halva beloppet

av staten och halva beloppet

av kommunerna

och landstingen efter fördelning

dem emellan på

sätt nedan stadgas.

En fjärdedel av kostnaden

fördelas mellan

samtliga kommuner sålunda,

att varje kommun

bestrider fjärdedelen av

blindhetsersättningen för

understödstagare, som av

dess pensionsnämnd förklarats

äga rätt till blindhetsersättning

och att,

där tillägget blivit jämlikt

§ 6 ökat, även fjärdedelen

av ökningen. Är

pensionsnämnd gemen
-

(Lagbyråns förslag.)

9 §.

Blindhetsersättning utgår

från och med den

månad, varunder ersättningen

söktes, dock tidigast

från och med den

dag, då blindheten inträtt,

samt till och med

den månad, varunder den

blinde avlidit eller ersättningens

indragning

beslutats.

10 §.,

Angående sättet och

tiden för utbetalning av

blindhetsersättning förordnar

Konungen.

Ersättningsbelopp, som

ej lyftats före utgången

av året näst efter det,

under vilket beloppet

förfallit till betalning,

vare förverkat.

11 §.

Kostnaden för blindhetsersättningen

samt för

undersökning och behandling,

varom i 5 §

förmäles, bestrides av

staten.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:\

(Blindvårdssdkkunnigas

förslag.)

person, som är under 60

år och av annan orsak

än skolgång, deltagande

i utbildningskurs eller

dylikt oavbrutet under

minst tre år vistats utom

det fattigvårdssamhälle,

varest han har hemortsrätt.

utan att under denna

tid hava av samhället åtnjutit

fattigvård, hela

det sålunda godkända beloppet

skall till kommunen

återgäldas.

proposition nr 79. — 1933

(Rektor Eks förslag.)

sam för två eller flera

kommuner, avgöres dessa

kommuner emellan frågan

örn betalningsskyldigheten

med hänsyn till

understödstagarens hemortsrätt

vid det tillfälle,

då blindhetsersättningen

söktes.

En fjärdedel av kostnaden

fördelas mellan

landstingen och de städer,

som icke deltaga i

landsting, sålunda att

varje landsting bidrager

med ett belopp motsvarande

vad som enligt

ovan stadgade grunder

belöper å de i landstinget

deltagande kommunerna,

och att varje stad, utöver

det belopp, som enligt

samma grunder skall av

staden gäldas, ytterligare

bidrager med ett lika

stort belopp.

Kommunernas och

landstingens andelar i

blindhetsersättningen uträknas

av pensionsstyrelsen.

Angående tid och

sätt för gäldande av

dessa andelar förordnas

av Konungen.

års utredning.

(Lagbyråns förslag.)

12 §.

Rätt till blindhetsersättning

kan ej överlåtas

och må förty ej för gäld

tagas i mät.

§ 11.

Har blindhetsersättning

utgått till person,

vilkens hemortsrätt ej

kunnat utrönas, eller till

person, som är under 60

år och av annan orsak

än skolgång, deltagande

i utbildningskurs eller

dylikt oavbrutet under

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:,

( Blindvårdssaleleunnigas

förslag.)

proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Rector Eles förslag.) (Lagbyråns förslag.)

minst tre år vistats utom

det fattig vårdssamhälle,

varest han har hemortsrätt,

utan att under denna

tid hava av samhället

åtnjutit fattigvård, skall

hela blindhetsersättningen

gäldas av staten.

13 §.

Ansökan, prästbevis

och läkarintyg samt utlåtande,

varom i 4 § förmäles,

skola avfattas enligt

formulär, som fastställas

av Konungen eller

myndighet, som Konungen

bestämmer.

Det ankommer på

Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer,

att fastställa

taxa för läkarintyg och

läkarundersökning, som

i 3 och 5 §§ avses, ävensom

det belopp, varmed

ersättning skall utgå för

behandling enligt 5 §, såframt

behandlingen skall

äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns

tjänst anställd läkare

är skyldig att verkställa

undersökning och

utfärda läkarintyg mot

ersättning, som bestämts

i taxan. Har pensionsstyrelsen

jämlikt 5 § förordnat

om läkarbehandling

å sjukvårdsanstalt,

som drives av stat, landsting

eller kommun eller

sammanslutning, vari

landsting eller kommun

deltager, eller till vars

drift statsbidrag utgår,

skall personen ifråga där

emottagas, såvitt plats

kan beredas å vederbörlig

avdelning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

(Blindvårdssakkunnigas (Rektor Eks förslag.) (Lagbyråns förslag.)

förslag.)

§ 13. § 12.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna

lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tilllämpning,

meddelas av Konungen.

14 §.

De närmare föreskrifter,

som, utöver vad

denna förordning innehåller,

finnas erforderliga

för dess tillämpning,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i

kraft den 1 januari 192 .

Denna förordning träder

i kraft den 1 januari

1935.

Den som nämnda dag

uppnått sextio års ålder

äger rätt till blindhetsersättning

endast örn det

utrönes att han före

fyllda sextio år varit

blind.

Bilaga 2.

Sammanfattning av yttranden

A) Över blindvårdssakkunnigas förslag.

Över förslaget ha yttranden avgivits av dels skolöverstyrelsen, efter hörande

av direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda samt

styrelserna för förskolan för blinda i Växjö och hantverksskolan i Kristinehamn

för blinda, dels socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, pension sstyrelsen

och styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte,

dels Överståthållarämbetet efter hörande av stadsfullmäktige i Stockholm,

dels samtliga övriga länsstyrelser efter hörande av vederbörande läns landsting

samt, vad angår länsstyrelserna i Linköping, Malmö, Göteborg och

Gävle, jämväl av stadsfullmäktige i respektive Norrköping, Malmö, Göteborg

och Gävle, dels ock styrelsen för svenska landstingsförbundet, styrelsen för

svenska stadsförbundet, svenska fattigvårdsförbundet samt styrelsen för De

blindas förening.

Förslaget i allmänhet.

Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, 9 länsstyrelser (Södermanland, Kristianstad,

Malmöhus, Halland, Värmland, Västmanland, Kopparberg, Gävleborg

och Norrbotten), 13 landsting (Östergötland, Jönköping, Kalmar läns

norra, Gotland, Blekinge, Kristianstad, Malmöhus, Halland, Västmanland,

Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland och Jämtland), stadsfullmäktige i

Göteborg, direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda,

styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda, styrelsen för vårdanstalten

i Lund för blinda med komplicerat lyte, svenska fattigvårdsförbundet

samt styrelsen för De blindas förening lia i huvudsak tillstyrkt förslaget

eller förklarat sig icke ha något att erinra mot detsamma.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Överståthållarämbetet, 13 länsstyrelser (Uppsala, Östergötland, Jönköping,

Kronoberg, Kalmar, Gotland, Blekinge, Göteborgs och Bolms, Älvsborg,

Skaraborg, Örebro, Västernorrland och Jämtland), 6 landsting (Södermanland,

Kronoberg, Kalmar läns södra, Skaraborg, Örebro och Norrbotten),

stadsfullmäktige i Stockholm, Norrköping och Malmö, styrelsen för svenska

landstingsförbundet och styrelsen för svenska stadsförbundet lia antingen

ställt sig rent avvisande till förslaget eller ock ansett sig icke kunna tillstyrka

detsamma utan närmare utredning örn dess konsekvenser för det

allmänna med hänsyn till andra lytesgrupper, vilka kunde anses lika berättigade

till ersättning som de blinda och svagsynta.

Skolöverstyrelsen, 2 länsstyrelser (Stockholm och Västerbotten), 6 landsting

(Stockholm, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborg, Värmland och

Västerbotten), stadsfullmäktige i Gävle samt styrelsen för förskolan för blinda

i Växjö lia icke intagit bestämd ståndpunkt till förslaget.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det icke vore mest rationellt

att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för alla i kroppsligt eller

andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbekövande invalider, vilket möjligen

kunde åstadkommas genom vidtagande av erforderliga ändringar i pensionsförsäkringslagen.

Möjligheten eller önskvärdheten av att frågan örn

särskilda understöd till de blinda vunne sin lösning genom utbyggnad av

pensionsförsäkringen har även påpekats av Överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Örebro län, 3 landsting (Kronoberg, Örebro och Norrbotten), stadsfullmäktige

i Norrköping och Malmö, styrelsen för förskolan för blinda i

Växjö och styrelsen för svenska stadsförbundet.

Förslagets särskilda delar.

Mot särskilda delar av förslaget lia framställts följande ändringsförslag

och erinringar.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha framhållit att blindhetsersättningen i

största möjliga utsträckning borde utgå enligt behovsprincipen.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke kravet på viss egen inkomst

borde släppas och ersättningen utgå såsom verklig lytesersättning till sådana

blinda, vilka till sin allmänna standard vore av sådan beskaffenhet, att

de normalt, d. v. s. oavsett blindheten, ej skulle ha tillhört försörjningsklientelet.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke ersättningen borde komma

varje arbetande blind till godo oavsett storleken av hans arbetsinkomst.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen angående vem som skall vara berättigad

till blindhetsersättning ha betänkligheter uttalats av pensionsstyrelsen,

länsstyrelsen i Jämtlands län samt Blekinge läns landsting, vilka ansett

tillämpningen av bestämmelsen komma att medföra svårigheter.

(i länsstyrelser (Jönköping, Gotland, Halland, Skaraborg, Värmland och

Västmanland), G landsting (Blekinge, Halland, Skaraborg, Västmanland,

Västernorrland och Jämtland), stadsfullmäktige i Göteborg, styrelsen för

förskolan för blinda i Växjö, styrelsen för liantverksskolan i Kristinehamn

för blinda, styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat

lyte, styrelsen för svenska landstingsförbundet samt styrelsen för svenska

stadsförbundet lia anslutit sig till en reservants bland de sakkunniga (A.

Hult) mening, att den försörjningsplikt gentemot den blinde, som kan åvila

hans anhöriga, måtte bibehållas.

Vidare lia 3 länsstyrelser (Jönköping, Gotland och Skaraborg), 4 landsting

(Blekinge, Halland, Skaraborg och Jämtland), styrelsen flir förskolan

för blinda i Växjö och styrelsen för svenska landstingsförbundet anslutit

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

sig till den mening, som uttalats av A. Hult, att blindhetsersättning ej borde

utgå till blind, som ägde viss förmögenhet.

Socialstyrelsen bär föreslagit, att blindhetsersättning ej borde utgå till

den, vars blindhet är att anse såsom självförvållad eller som först på ålderdomen

drabbats av blindhet. Pensionsstyrelsen har föreslagit, att blindhetsersättning

ej borde utgå för tid, under vilken understödstagare å staten

tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri vård på statens bekostnad.

Pensionsstyrelsen, 3 länsstyrelser (Halland, Älvsborg och Skaraborg), 2

landsting (Blekinge och Skaraborg), stadsfullmäktige i Göteborg samt styrelsen

för svenska landstingsförbundet lia framhållit, att beloppet av den

föreslagna blindhetsersättningen borde minskas, främst med hänsyn till det

sedan 1921 höjda penningvärdet.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke blindhetsersättningen borde

räknas till de i 5 § i lagen den 8 juni 1915 örn övergångsbestämmelser i

anledning av pensionsförsäkringslagen angivna inkomster, till vilka hänsyn

icke skall tagas vid bestämmande av årsinkomst enligt sistnämnda lag.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt Blekinge läns landsting lia föreslagit,

att blindhetsersättningen borde bestridas av stat och landsting med

hälften vardera (= en av A. Hult avgiven reservation).

Socialstyrelsen, 3 länsstyrelser (Gotland, Västmanland och Kopparberg),

3 landsting (Östergötland, Kalmar läns norra och Västmanland), stadsfullmäktige

i Norrköping och Malmö, styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn

för blinda samt styrelsen för svenska stadsförbundet lia ansett, att

blindhetsersättningen borde helt bestridas av statsmedel eller i varje fall till

större del än de sakkunniga föreslagit.

Socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och 2 länsstyrelser (Stockholm och

Malmöhus) lia föreslagit, att handliavandet av blindhetsersättningarna borde

anförtros pensionsstyrelsen och dess organ i stället för fattigvårdsstyrelserna.

Styrelsen för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte

har ansett, att blindhetsersättningarna borde utbetalas av drätselkammare

respektive kommunalnämnd.

Till en av A. Hult avgiven reservation, att blindhetsersättningen borde

utbetalas av fattigvårdsstyrelsen i vederbörandes vistelsekommun och ej

hemortskommun, lia anslutit sig 6 länsstyrelser (Östergötland, Gotland,

Skaraborg, Värmland, Västmanland och Kopparberg), 3 landsting (Jönköping,

Skaraborg och Västmanland), stadsfullmäktige i Göteborg, styrelsen för

svenska landstingsförbundet, styrelsen för svenska stadsförbundet samt

svenska fattigvårdsförbundet.

Länsstyrelsen i Hallands län har, liksom samma läns landsting, ansett

blind böra bibehållas vid den hemortsrätt, han ägde vid fyllda 15 år.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett hemortsrättsbestämmelser böra

införas enligt samma grunder som i fattigvårdslagen.

Socialstyrelsen och pensionsstyrelsen lia framhållit, att dyrortsgrupperingen

icke borde verkställas av vederbörande kommun utan av central

myndighet.

B) Över rektor Eks förslag.

Över ifrågavarande förslag lia yttranden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

statskontoret, direktionen över institutet och förskolan för

blinda å Tomteboda samt Stockholms blindförbund, varjämte valda ombud

för de blinda i riket i en resolution framlagt sina synpunkter på förslaget.

Förslaget i allmänhet.

Socialstyrelsen, direktionen över institutet och förskolan för blinda å

Tomteboda och Stockholms blindförbund ävensom de blindas ombud lia

tillstyrkt förslaget med vissa modifikationer.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning. 73

Pensionsstyrelsen har understrukit den av styrelsen i dess yttrande över

blindvårdssakkunnigas förslag anförda synpunkten, huruvida det icke vore

mest rationellt att söka i ett sammanhang ordna understödsfrågan för alla

i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt vanlottade, hjälpbehövande invalider,

vilket möjligen kunde åstadkommas genom vidtagande av erforderliga

ändringar i pensionsförsäkringslagen. Styrelsen har vidare uttalat, att

därest det ansåges lämpligt att bereda särskild ekonomisk hjälp från det

allmänna åt de blinda, styrelsen funne förslaget efter vissa jämkningar och

kompletteringar i sak kunna godtagas.

Statskontoret har delat den tvekan, som kommit till uttryck i vissa av

de över blindvårdssakkunnigas förslag avgivna yttrandena. Då det uppenbarligen

funnes flera kategorier av sjuka eller invalida samhällsmedlemmar,

som i minst lika hög grad som de blinda eller svagsynta kunde anse sig

berättigade att räkna med något stöd från statens sida, torde en allsidig

utredning angående behovet av och kostnaden för en sådan sjuk- och invaliditetsersättning

böra vidtagas, innan den föreslagna blindhetsersättningen

genomfördes. Det torde i varje fall icke komma ifråga att besluta en så

dyrbar anordning som den föreslagna, så länge det nuvarande ekonomiska

läget varade.

Förslagets särskilda delar.

Stockholms blindförbund och de blindas ombud ha uttalat det önskemålet,

att behovsprincipen frånträddes och i stället en till sin storlek enhetlig

blindpension infördes. Med hänsyn till den på grund av rådande

ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan lia de blindas ombud

föreslagit ersättningen till ett årligt belopp av minst 600 kronor.

Gentemot bestämningen av begreppet blind har pensionsstyrelsen anfört,

att denna måste anses synnerligen vag och väl vid. Styrelsen har härom

anfört vidare: Man borde såvitt möjligt fixera begreppet blind efter mera

objektiva grunder, t. ex. uppställa som villkor, att vederbörande ej kunde

räkna fingrar på visst kortare avstånd eller ens med glasögon läsa vanlig

skrift. Uppenbart vore, att dessa såsom exempel anförda definitioner skulle

lämna mindre spelrum för det subjektiva omdömet än den av de sakkunniga

och Ek föreslagna och därför vara att föredraga framför dessa.

Socialstyrelsen har i fråga örn blindhetsersättningens förhållande till

fattigvård anfört följande: Mottagandet av fattigvård i annan form än vård

å anstalt betoge icke den blinde rätten till ersättning. Då blindhetsersättningen

enligt förslaget skulle komma att utgå med förhållandevis ganska

låga belopp, torde sådana fall i praktiken ej bliva sällsynta, där blindhetsersättningen

supplerades av fattigvårdsunderstöd i hemmet. Örn man utginge

från den förutsättningen, att blindhetsersättningens syfte borde vara

att bereda möjligheter till viss ekonomisk självständighet åt sådana blinda,

som till sin allmänna standard i fysiskt, psykiskt och moraliskt avseende ej

vore av beskaffenhet att normalt, d. v. s. oavsett blindheten, tillhöra försörjningsklientelet,

syntes det emellertid principiellt oriktigt, att fattigvård

av stadigvarande natur skulle kunna utgå jämsides med blindhetsersättning.

Från en sådan utgångspunkt kunde anses påkallat, att bestämmelsen i 3 § c)

i lagförslaget att den, som för vård eller försörjning vore intagen å allmän

anstalt, vore undantagen från rätt till blindhetsersättning utvidgades till att

avse ej endast den, som åtnjöte sluten fattigvård, utan jämväl den, som

eljest folie fattigvården till last. Över huvud taget borde från angivna utgångspunkt

i lagtexten införas bestämmelse, angivande att pensionsnämnden

vid sin prövning av den blindes riitt till ersättning hade att taga hänsyn

till dennes allmänna standard samt till hans förmåga att med (ten hjälp,

blindhetsersättningen innebure, försörja sig själv oell skaffa sig nödig vård.

Emellertid torde en dylik bestämmelse svårligen kunna givas sådan preg
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

nans och klarhet, att tillräcklig enhetlighet i pensionsmyndigheternas bedömande

av de enskilda fallen tryggades. Det torde vidare i många fall ur

såväl den blindes som kommunens synpunkt befinnas lämpligast, att vården

bereddes den blinde i för honom kända omgivningar hos anhöriga eller bekanta,

även örn till täckande av kostnaderna för vården behövde lämnas

supplerande hjälp i form av fattigvård. Bland annat på grund härav torde

det böra övervägas, om ej rätt till blindhetsersättning borde tillerkännas en

var blind person, oavsett örn han åtnjöte fattigvård eller icke. I överensstämmelse

med vad som gällde ifråga om pensionstillägg borde därvid i

fall, där den blinde åtnjöte fattigvård, ersättningen få uppbäras av kommunen.

Med en sådan konstruktion av bestämmelserna rörande rätten att tillgodonjuta

blindhetsersättning syntes visserligen den principiella grunden

för ersättningen mindre tydlig, men man skulle i stället ernå i praktiken

enkla och klara regler för pensionsmyndigheternas verksamhet. Den kostnadsökning,

som härav skulle föranledas för statsverket, syntes såtillvida

försvarbar, som samtidigt en önskvärd utjämning mellan kommunernas kostnader

för blindvården skulle åvägabringas.

Direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda har

givit uttryck åt den uppfattningen, att den föreslagna åldersgränsen, 60 år,

för rätt till blindhetsersättning syntes anmärkningsvärt låg samt att en fram

flyttning av densamma skulle vara önskvärd, örn möjlighet därtill funnes.

Den vanliga pensionsåldern plägade ju vara 65 ä 67 år.

Socialstyrelsen och pensionsstyrelsen lia funnit bestämmelsen i 3 § under

f), att den, som har anhöriga, vilka det enligt lagen om fattigvården åligger

försörjningsplikt, är undantagen från blindhetsersättning, böra utgå. Enligt

nämnda bestämmelse skulle enbart förefintligheten av försörjningspliktig

anhörig utestänga den blinde från rätten till blindhetsersättning, även örn

försörjningsplikten kunde endast delvis fullgöras. Å andra sidan skulle

undantagets begränsning till sådan blind, som hade anhöriga, vilka prövades

utan större svårighet kunna fullgöra dem enligt lagen örn fattigvård åliggande

försörjningsplikt gentemot den blinde, nödvändiggöra en i sig själv

föga tilltalande undersökning rörande de anhörigas ekonomiska förhållanden

och ofta i tillämpningen förorsaka svårigheter.

Statskontoret har icke kunnat biträda förslaget att lägga en del av kostnaden

för blindhetsersättningen på landstingen i stället för på primärkommunerna.

Statskontoret ansåge nämligen utgifter av detta slag icke kunna

hänföras till dem, som principiellt sett borde åvila landstingen. Skulle,

såsom Ek befarat, kostnaden för blindhetsersättningen komma att falla alltför

ojämnt på kommunerna, torde genom skatteutjämningsförfarandet de mera

framträdande ojämnheterna kunna elimineras. Pensionsstyrelsen åter har

ansett Eks förslag i berörda avseende vara att föredraga framför de sakkunnigas

med hänsyn till den jämnare fördelning av skattetrycket, som vunnes.

Pensionsstyrelsen har ur skatteutjämningssynpunkt även ansett kunna

ifrågasättas, huruvida icke hela kostnaden borde stanna på stat och landsting

och lika fördelas mellan dem. Emellertid har pensionsstyrelsen i likhet

med Ek ansett, att det av andra skäl icke vore tillrådligt att helt befria

kommunerna från att deltaga i kostnaden.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke vid behandlingen av ärenden

örn blindhetsersättning styrelsens ombud lämpligen borde beredas samma

ställning som vid behandlingen av pensionsärenden enligt pensionsförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen har vidare påpekat, att lagförslaget saknade bestämmelse

örn blindhetsersättningens ställning till pensionstillägg och understöd

enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, samt anfört:

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Bland annat av kostnadsliänsyn torde man icke kunna låta dessa förmåner

utgå oberoende av varandra oell att döma av vissa uttalanden, särskilt i

fråga örn kostnadsberäkningarna, hade såväl de sakkunniga som Ek utgått

ifrån, att blindhetsersättningen skulle räknas som inkomst enligt 6 § pensionsförsäkringslagen.

Detta syntes ock vara principiellt riktigt och skulle

leda till att endast i undantagsfall pensionstillägg kunde utgå till person,

som uppbure blindhetsersättning. Örn åter exempelvis en person, som redan

åtnjöte pensionstillägg, bleve berättigad till blindhetsersättning, uppstode

frågan, huruvida pensionstillägget skulle medräknas såsom inkomst vid beräknande

av blindhetsersättningens belopp. Detta syntes emellertid icke

böra äga rum, utan blindhetsersättningen borde uträknas oberoende av pensionstillägget,

och sedan finge det senare jämkas eller indragas med hänsyn

tagen till blindhetsersättningen. Enligt pensionsstyrelsens mening borde

därför till första stycket i lagförslagets § 7 fogas ett tillägg av innehåll, att

såsom inkomst icke räknades pensionstillägg enligt 6 § pensionsförsäkringslagen

— med pensionstillägg likställdes därvid givetvis både s. k. barntilllägg

och understöd enligt 33 § samma lag.

Pensionsstyrelsen har slutligen icke ansett tillräckliga skäl föreligga för

att i lagen intaga föreskrift örn obligatoriskt företeende av läkarintyg.

I fråga örn hemortsrättsbestämmelserna har socialst37relsen anfört följande:

Förslaget syntes utgå från att den blinde efter mottagandet av blindhetsersättning

ej skulle kunna erhålla ny hemortsrätt. Denna ortsbundenhet

för de blinda ingåve betänkligheter. Styrelsen föreställde sig, att en anordning,

som avsåge, att sådana blinda, som åtnjöte blindhetsersättning,

skulle kunna vinna hemortsrätt i annan kommun enligt de allmänt gällande

grunderna för förvärvande av hemortsrätt, icke skulle vara omöjlig i praktiken.

Självfallet borde emellertid pensionsnämnden i en kommun genom

sitt beslut örn rätt till blindhetsersättning icke kunna förpliktiga annan

kommun till utgift för sådan ersättning. Det torde därför få förutsättas, att

den blinde, sedan han efter förflyttning från hemorten förvärvat hemortsrätt

i annan kommun, ingåve ansökan om blindhetsersättning till pensionsnämnden

i denna senare kommun, vilken nämnd i vederbörlig ordning finge pröva

ansökningen.

Slutligen lia framställts vissa anmärkningar ar- mera underordnad betydelse.

Sålunda har pensionsstyrelsen, i anledning av bestämmelsen i b § sista

stycket, att pensionsnämnden årligen skall pröva, huruvida understödstagarens

inkomster eller övriga förhållanden undergått någon förändring, framhållit

såsom lämpligt, att pensionsnämnden — i likhet med vad fallet vore

vid jämkning i pensionsbelopp — fattade ett formligt beslut därom, vilket

beslut därefter i samma ordning som nämndens beslut örn blindhetsersättning

underställdes pensionsstyrelsen.

Vidare har pensionsstyrelsen ansett, att även örn vissa skäl kunde anföras

till stöd för att lämna pensionsstyrelsen befogenhet att utan besvär

ändra eller upphäva en pensionsnämnds beslut örn blindhetsersättning, vore

det dock tillfyllest och mest konsekvent, att i lagen intoges ett stadgande,

som i tillämpliga delar svarade mot 30 § femte stycket pensionsförsäkringslagen.

Av pensionsstyrelsen har slutligen ifrågasatts, huruvida det icke vore

lämpligast att lägga i Kungl. Majlis hand att bestämma angående orternas

fördelning på de olika ortsgrupperna. Vidare borde, örn en ortsgruppering

skulle komma till stånd såväl för pensionsförsäkringen som för blindhetsersättningen

ortsgrupperingen vara lika för bådadera. Vad den föreslagna

anordningen med ortsgruppering i övrigt anginge, har styrelsen funnit det

mera rationellt, att blindhetsersättningens belopp rättade sig efter den orts
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

grupp, till vilken den kommun hörde, där sökanden hade sitt hemvist, även

örn nämnda kommun skulle vara en annan än hemortsrättskommunen. Emellertid

torde det ej kunna undvikas, att samma kommun uppdelades på olika

dyrortsgrupper. I sådana fall syntes blindhetsersättningen böra bestämmas

med hänsyn till den ortsgrupp, till vilken den del av hemvistkommunen

vore hänförd, där vederbörande faktiskt är bosatt.

Kostnadsberäkningarna.

Pensionsstyrelsen har till en början anfört, att det vore tänkbart, att förhoppningarna

örn kostnadernas begränsning för staten till 500,000 kronor

kunde komma att visa sig hållbara, men att pensionsstyrelsen dock ville

framhålla, att vissa omständigheter syntes tala för att de verkliga kostnaderna

kunde komma att uppgå till åtskilligt högre belopp. Därefter har

styrelsen anfört bland annat följande: Ek hade beräknat, att 2,000 blinda

skulle bliva berättigade till blindhetsersättning. Den fördelning av dessa,

som förutsattes av Ek — 1 700 i åldrarna 20—60 år och 300 i åldrar över

60 år — vore emellertid icke förenlig med svensk dödlighetserfarenliet. Antalet

understödstagare över 60 år måste vara proportionsvis vida större. Att

utan tillgång till det åberopade materialet och endast på grundval av huvudsakligen

rent teoretiska spekulationer närmare fixera detta antal, vore givetvis

ganska svårt. Såvitt man kunde döma av de officiella statistiska uppgifter,

som förelåge angående den relativa blindfrekvensen i åldrar under

60 år fördelade på 5-årsgrupper, borde emellertid mot det uppgivna antalet

1 700 understödstagare i åldrarna 20—60 år svara ett antal av omkring 1 000

kvarlevande i åldrar över 60 år — möjligen något mindre, möjligen något

hundratal mer. Man skulle med andra ord kunna beräkna antalet efter fyllda

60 år kvarlevande men redan före 60 års ålder understödsberättigade blinda

till ungefär 60 % av motsvarande antal i åldrarna 20—60 år. Naturlig försiktighet

och erfarenheten om huru vid det senaste decenniets olika undersökningar

antalet registrerade blinda successivt i utomordentligt rask takt

ökats, syntes bjuda, att man även höjde antalet ersättningsberättigade under

60 år med ett eller annat hundratal, förslagsvis till i runt tal 2 000. Sammanlagda

antalet understödstagare i åldrar över och under 60 år skulle då

enligt beräkning komma att belöpa sig till omkring 3 200 och statens bruttokostnad

härför till omkring 800 000 kronor årligen. Denna beräkning avsåge

kostnaderna i jämviktsläge. Under de första övergångsåren torde förhållandena

bliva ännu mera oberäkneliga, och särskilt torde det komma att möta

utomordentligt stor svårighet att ernå effektivitet i den erforderliga gallringen

bland sådana blinda, som uppnått en ålder av 60 år. Därest man

icke genom en övergångsbestämmelse från rätt till blindhetsersättning uteslöte

en var, som vid lagens ikraftträdande redan fyllt 60 år, borde man

därför vara beredd på att de årliga kostnaderna åtminstone under de närmaste

två decennierna kunde komma att betydligt överstiga ovan angivna

för ett jämviktsläge beräknade belopp av 800 000 kronor. Det vore tvivelsutan

möjligt, att skillnaden kunde komma att belöpa sig till ett eller annat

hundratusental kronor. Yad anginge statens nettokostnad för blindhetsersättningen,

erhölle man givetvis denna genom att minska de beräknade bruttobeloppen

med statens kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som

eljest skulle utgått till de ifrågavarande blinda understödstagarna. Nettokostnaden

syntes kunna uppskattas till ungefär 80 % av de beräknade bruttokostnaderna.

Statskontoret, direktionen över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda

samt de blindas ombud lia framhållit, att man icke kunde räkna med

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 71K — 1933 års utredning. 77

att anslaget å 100 000 kronor till de blindas förening framdeles skulle kunna

indragas eller nedsättas till obetydligt belopp. Direktionen har härom anfört

följande: Anslaget vore till avsevärd del bundet till en del anordningar

för främjandet av de blindas självverksamhet, vilka förbleve behövliga, även

örn blindhetsersättning infördes, såsom exempelvis upprättande av depåer

för arbetsmaterialier och engångsbidrag till egnahem, arbetslokaler och arbetsutrustning

åt blinda, understödjande av de blindas sjukkassa, bidrag för

utgivandet av De blindas veckoblad m. m. Direktionen holle före, att för

anordnande och stödjande av dylika hjälpåtgärder på områden, där behoven

icke kunde tillgodoses av blindhetsersättningen, avsevärda anslagsbelopp

alltjämt måste erfordras.

Bilaga 3.

Preliminära siffror rörande förekomsten av blinda i Sverige enligt

1930 års folkräkningsmaterial.

Enligt särskild undersökning utförd av Statistiska Centralbyrån

september 1933.

I. Materialets beskaffenhet.

Folkräkningens uppgifter örn de blinda ha hämtats ur tre källor: församlingsboksutdragen,

man talsblanketterna samt namnlistor från länens blindföreningar.

Ingen av dessa uppgiftsserier kan göra anspråk på att på ett

uttömmande och preciserat sätt bilda underlaget för en statistik över personer,

som sakna gångsyn (ledsyn), och ingen ger tillräcklig hållpunkt för

bedömandet av tidpunkten för och orsaken till blindhetens inträdande.

I församlingsboken skall pastor författningsenligt göra anteckning örn

vissa lyten bl. a. om blindhet. Jämförelser med de övriga materialen ha

emellertid visat, att anteckningarna örn blindhet i många fall äro ofullständiga,

särskilt för stora församlingar. Å andra sidan förekommer det, att

personer, som i församlingsboksutdraget antecknats som blinda, å blindföreningarnas

listor uppgivits äga gångsyn, ehuru prästerna instruktionsmässigt

som blinda endast skulle anteckna sådana personer, »som ej med

synen kunna vägleda sig».

Yad mantalsblanketterna beträffar, så saknas i dessa stundom anteckning

örn blindhet, trots att sådan uppgift funnits i församlingsboksutdraget eller

å blindlistan. Mantalsuppgiftens blindhetsbegrepp har ej i instruktionen

definierats. _ .

Till komplettering av blinduppgifterna har vid nu pågående folkräkning

för första gången infordrats ej blott uppgifter å mantalsblanketterna utan

även från länens blindföreningar namnlistor över av dem kända blinda. 1

dessa listor saknas ofta uppgift örn sådana blinda, som äro helt försörjda

av egen eller anhörigas inkomst. Å andra sidan äro i förteckningarna ofta

medtagna en del personer, vilkas synförmåga visserligen är starkt nedsatt men

som dock äga gångsyn. En del lanslistor förete rätt noggranna anteckningar

om blindhetsgraden, vilka däremot helt saknas hos en del, medan en del

endast omfatta fullständigt blinda.

Person, som i det ena materialet antecknats som »nästan blind» el.

dyl. och i ett annat endast som »blind», har av folkräkningsavdelningen

riiknats som blind. Över huvud torde i folkräkningsinaterialet åtskilliga

personer, vilkas synförmåga icke är så starkt nedsatt att de sakna gångsyn,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Majlis proposition nr 79. — 1933 års utredning.

lia slutgiltigt måst räknas som blinda, på grund av bristande precisering

av uppgiften.

II. Undersökningens lokala begränsning.

Folkräkningens primärmaterial är ännu icke genomgånget för hela riket.

Mantalsblanketter äro sålunda endast bearbetade för c:a 372 milj. invånare,

inkomstdeklarationer för c:a 3 milj. och folkräkningskort stansade för c:a

3 milj. av rikets hela folkmängd. Det har icke varit möjligt att inom den

tid, som stått till förfogande för undersökningens utförande, genomgå hela

materialet så fullständigt, att folkräkningens definitiva siffror över antalet

blinda i hela Sverige kunnat framläggas. Bearbetningen har därför måst

utföras något summariskt. Vid uppskattningen av antalet blinda i de län,

vilkas mantalsblanketter ej hunnit genomgås, Ilar räkningen måst grundas endast

på de två övriga källmaterialen, församlingsboksutdragen och blindföreningarnas

listor. Enligt förslaget till förordning örn blindhetsersättning skola vissa

grupper av blinda vara undantagna rätt till ersättning. För beräkning av

dessas antal innehålla folkräkningsmaterialen endast ofullständiga eller i

vissa fall inga upplysningar alls. Vid uppskattningen av de icke ersättningsberättigade

blindas antal har man därför delvis måst begränsa sig till stickprovsundersökningar.

III. Antalet blinda i Sverige enligt undersökningen.

Antalet blinda i Sverige vid utgången av år 1930 uppgår enligt hittills

bearbetade material till minst 5 683 personer, varav i åldrarna 0—16 år 253,

i åldrarna 16 -60 år 2 160 och i åldern 60 år och därutöver 3 270. Härtill

kommer ett mindre tillskott från obearbetade mantalsuppgifter.

Antalet nu redovisade blinda är avsevärt mycket högre, 84 %. än vad

som uppgavs vid 1920 års folkräkning, då deras antal beräknats till 3 090

personer, varav i åldern 0—15 år 194, i åldern 15 60 år 1 580 samt i åldern

60 år och däröver 1316. Att ökningen väsentligen är beroende på, att

församlingsboksutdragens uppgifter örn lytet blivit kompletterade med tillhjälp

av man talsblanketterna och blindföreningarnas listor, är uppenbart.

Hur mycket de olika källorna bidragit till det slutliga antalet blinda, belyses

av följande stickprovsundersökning för tre län: I

Kalmar

län

Gotlands

län

Blekinge

län

Till-

sammans

Relatiy-

fördelning

i %

Antecknade i församlingsboksutdraget

Ej antecknade i utdraget men å blind-

211

52

142

405

67

li<ta...............................................

Varken antecknade i utdrag eller å blind-

54

16

57

127

21

lista men å mantalsblankett ............

37

15

19

71

12

Summa blinda år 1930

302

83

218

603

100

» » » 1920

181

48

86

315

—

I dessa tre län är antalet för år 1930 redovisade blinda nästan dubbelt

så stort som år 1920; i Blekinge län mer än dubbelt. Redan församlingsboksutdragen

innehålla emellertid nu flera anteckningar örn lytet än år 1920,

tydligen beroende därpå, att pastor i mångå fall, i enlighet med centralbyråns

instruktion, kompletterat församlingsbokens lytesuppgifter med tillhjälp

av mantalsblanketterna.

Vid här framlagda undersökning har man för 10V2 län med tillsammans

c:a 2 400 blinda icke hunnit utnyttja mantalsblanketternas anteckning örn

lytet. Av nyssnämnda tablå att döma har man vid den fortsatta bearbet
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

ningen att vänta en ökning i antalet blinda nied 10 ä 15 %, och dessas antal

skulle härigenom uppgå till nära 6 000 personer. Ökningen torde dock i

själva verket knappast bli fullt så stor för dessa lO1/^ län.

Det är emellertid framförallt i de högsta åldrarna, 60 år och däröver

— vilka lia mindre betydelse för denna undersökning — som nu erhållna

siffror visa en så stark ökning i jämförelse med 1920 års tal, 3 270 mot

1 316 personer. De nya material, som vid denna folkräkning utnyttjats för

lytesstatistiken, nämligen blindföreningarnas listor samt mantalsblanketterna,

ha säkerligen medverkat till att särskilt en mängd personer medräknats, som

först på ålderdomen drabbats av lytet. Detta belyses till en del av följande

tablå, sammanställd ur materialet för de tre nyss nämnda länen. (F = församlingsboksutdrag,

B = blindlista, M = mantalsblankett.)

De blindas ålder

Hela antalet

Därav

antecknade

i F

Ej antecknade

i F men i 13

Ej antecknade

i F och B

men i M

0—16 år......................................

21

17

3

i

16-60 »...................................

202

158

36

8

60 år och dåröver .......................

380

231

87

62

Summa

603

406

126

71

IV. Angående ej ersättningsberättigade blinda.

Folkräkningsmaterialet lämnar naturligen inga hållpunkter för uppskattning

av det antal blinda, som jämlikt § 2, mom. e, f, g och m i förslaget

till förordning orri blindhetsersättning skola vara undantagna rätt till ersättning.

Men även för en del övriga ej ersättningsberättigade grupper ger

materialet endast ofullständiga upplysningar. Yad man kan erhålla anges

här nedan.

1) Jämlikt § 2 mom. a äro utliindska medborgare samt svenska medborgare,

som icke äro mantalsskrivna i riket, undantagna. I hela materialet

ha endast 11 sådana personer hittills påträffats.

2) Jämlikt § 2 mom. b äro blinda, som icke fyllt 16 år, undantagna.

Deras antal utgör 253.

3) Jämlikt § 2 mom. d äro personer, som blivit blinda efter fyllda 60

år, undantagna. Av de förut meddelade upplysningarna örn de blindas åldersfördelning

att döma synes antagligt, att dessas antal är ganska stort, då

nämligen åldersgruppen 60 år och däröver innehåller en oproportionerligt

stor del av hela numerären. Själva folkräkningsmaterialet innehåller emellertid

inga upplysningar om åldern vid blindhetens inträdande.

För belysning av blindfrekvensen för olika åldrar för åren 1930 och 1920

har efterföljande tabell sammanställts.

Åldersgrupper

19 3 0

19 2 0

Blind-

Blinda

Folkmängd

i tusental

Blinda pr

10 000 in- vånare

Blinda

Folkmängd

i tusental

Blinda pr

10 000 in- vånare

i % större

än 1920

0/20 år ............

305

2 084

ii>

318

2 287

1-4

35''7

20/30 » ............

379

1 063

Sfi

301

961

3-i

16i

30/40 » ...........

117

885

4?

344

785

4’4

6''8

40/50 » ............

537

737

7-8

394

640

B’2

17 7

50/00 » ..........

685

587

11-7

417

511

8-2

42-7

60/70 » ..........

844

430

19 6

523

405

12-9

51-9

70/w » ...........

2 426

356

68-i

793

317

25o

172-4

Summa

5 683

6142

»8

3 090

5 906

5 2

78''8

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majus proposition nr 79. — 1933 års utredning.

Om de blindas antal från 50/60-årsåldern (685) till 60/70-årsåldern och från

denna till högre ålder reduceras med samma procenttal som hela folkmängden,

borde man i åldrarna 60 år och däröver endast ha haft 940 blinda i

stället för 3 270. Efter fyllda 60 år skulle alltså 2 330 personer, eller 71 %,

ha blivit blinda. Ett stöd för denna kalkyl erhåller man ur uppgifterna örn

de blinda i Norge vid 1920 års folkräkning. Av de 1 707 blinda, som fyllt

60 år, hade 1 261 drabbats av lytet efter 60-årsåldern, d. v. s. 74 %.

4) Jämlikt § 2 mom. c, h, i och k äro personer intagna å vissa anstalter

undantagna rätt till blindhetsersättning. Örn dylika blinda kan folkräkningsmaterialet

endast lämna upplysning i den mån i församlingsboken antecknats,

att den blinde vistas å blindskola, fattigvårdsanstalt etc. Summariskt

särskiljande av sådana blindas antal har genomförts för c:a 5 millioner

av rikets hela folkmängd, nämligen för hela stadsbefolkningen och för 3

millioner av landsbygdsbefolkningen. Denna räkning har lämnat följande

resultat:

De blindas ålder

Blinda

intagna å anstalter m. m.

Hela antalet

Därav

skrivna

å landsbygd

i städer

Blinda i åldern 0—16 år ....................

69

51

18

» » » 16—60 » .....................

251

136

115

» » » 60 år och däröver .........

443

260

183

Summa

763

447

316

5) Jämlikt § 2 mom. 1 skall sådan blind, vars egen eller vars försörjningspliktiga

anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att behov av blindersättning

ej kan anses föreligga, vara undantagen rätt till ersättning. Folkräkningens

uppgifter örn inkomst och förmögenhet hämtas från inkomstdeklarationer

och taxeringslängder. För befolkningsgrupper med låg arbetsinkomst

lämna dessa material mycket ofullständiga upplysningar om de ekonomiska

förhållandena, då sådana personer ofta ej haft beskattningsbar inkomst och

därför ej avlämnat inkomstdeklaration. Ifrågavarande material är dessutom

endast bearbetat för en del av riket. Uppgifterna örn de blindas och deras

försörjningspliktiga anhörigas inkomst har endast bearbetats för en mindre

del av rikets folkmängd, nämligen för c:a 1 million av stadsbefolkningen och

*/j million av landsbygdsbefolkningen. Inom dessa stickprovsområden har

grupperingen efter de blindas egen inkomst utfallit på följande sätt.

Inkomstgruppering för 1930

Summa

0-500

500-1 000

minst 1 000

kr.

kr.

kr.

Antal blinda i åldern 16—60 år......

487

51

123

661

därav å landsbygden ...............

241

16

11

268

i städerna ....................

246

35

112

393

Antal blinda i åldern 60 år och där-

över .........................................

775

29

69

873

därav å landsbygden ...............

427

16

12

455

i städerna .....................

348

13

57

418

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79. -— 1933 års utredning.

81

Därest man förutsätter, att inkomstfördelningen är analog å landsbygd

resp. städer för övriga blinda, som ej äro medtagna i stickprovsundersökningen,

skulle man för hela riket erhålla följande tal.

Inkomstgruppering för 1930

Antal blinda i åldern

Summa

16-60 Är

£

1

O

<x>

0—500 kr..........................................

1 760

2 990

4 750

500-1 000 kr......................................

150

110

260

minst 1 000 kr....................................

250

170

420

Summa

2160

3 270

5 430

Räknar man liksom ovan med, att i den högsta åldersgruppen 71 %

bortgå, emedan de blivit blinda först sedan de fyllt 60 år, kan man förvänta,

att bland blinda, som före 60-årsåldern drabbats av lytet, högst 200 haft

egen inkomst mellan 500 och 1 000 kr. samt omkring 300 inkomst om minst

1 000 kr.

Förekomst av försörjningspliktiga anhöriga till blinda kan på grundval

av folkräkningsmaterialet fastställas, endast örn de äro skrivna & samma

uppslag i församlingsboksutdraget som den blinde, men däremot (i allmänhet)

ej, örn de vistas å annan ort än denne. Den andel, varmed den försörjningspliktige

kan bidraga till den blindes uppehåll, är även beroende

av det antal övriga anhöriga, han har att försörja. Till dylika omständigheter

har hänsyn icke kunnat tagas vid denna stickprovsundersökning.

Där flera försörjningspliktiga till den blinde påträffats, har räknats med

deras sammanlagda inkomst. Resultatet av stickprovsundersökningen, som

omfattar samma material som kommit till användning vid grupperingen av

den blindes egna inkomst, framlägges i följande tabell:

Inkomstgruppering för försörjningspliktiga gentemot sådana blinda, som för

1930 ej uppgivit egen inkomst eller endast inkomst understigande 500 kr.

''

De försörjningspliktigas

inkom stgruppering

Antal b 1 i n

a i åldern

Till- sammans !

16-60 Är

60 år och däröver

Lands-

bygd

Städer

Summa

Lands-

bygd

Städer

Summa

Under 500 kr...................

171

149

320

323

268

591

911

500-1000 kr...............

19

10

29

43

15

58

87

1 000-2 000 » ...............

32

19

51

42

23

65

116

2 000-3 000 » ...............

15

29

44

14

15

29

73

3 000-5 000 » ...............

3

22

25

4

15

19

44

5 000 kr. och däröver .......

1

17

18

1

12

13

31

Summa

241

246

487

427

348

775

1262

Att med ledning av dessa siffror uppskatta de försörjningspliktigas inkomstfördelning

för hela riket är givetvis mycket vanskligt. Därest man

utgår från, att den i återstående delar av landsbygden resp. städerna är

densamma som för stickprovet, erhåller man följande slutsiffror för riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 79.

2603 33 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1933 års utredning.

De försörjningspliktigas inkomstgruppering

Antal blin

da i åldern J

16—60 år

60 år och

däröver

Under 500 kr......................................................................

1210

1 270

500—1 000 kr.................................................................

120

260

1000-2 000 » ..................................................................

210

280

2 000-3 000 » .................................................................

130

110

3 000-5000 »> ..................................................................

50

50.

över 5 000 » ......''..................................................... .....

30

30

Summa

1750

2 000

Att ur dessa approximativt kalkylerade siffror draga några slutsatser örn

antalet blinda, som på grund av de försörjningspliktigas ekonomiska förhållanden

skulle vara undantagna rätt till blindersättning, är synnerligen

vanskligt.

V. Bedömning av 1930 års preliminära blindsiffror jämförda med de

definitiva siffrorna från 1920 års folkräkning.

Av tabellen sid. 79 framgår, att blindfrekvensen från 1920 till 1930 skulle

lia ökats från 52 till 93 per 100 000 invånare eller med nära 80%. För

åldern 70 år och däröver är tillväxten ej mindre än 172 % och för åldern

60/70 år 52 %. Den lägsta tillväxten uppvisar blind frekvensen för 30-årsåldern,

6''8 %, men stiger tämligen likformigt åt båda sidorna, för både yngre

och äldre. Här nedan ha blindfrekvenstalen för samma åldersgrupper uträknats

också för folkräkningsåret 1910 och jämförts med talen för 1920.

Åldersgrupper

B 1 i

ada p e

10000 invån

are

1910

1920

för 1920

i % lägre

än 1910

motsvarande

procenttal för

1920/30

differens

1

0/20 år .....................

1‘8

1 4

— 22-2

+ 35 t

57-9

20/30 » .....................

3-9

3i

— 20-5

+ 16-1

36-6

30/40 » ....................

5*o

4-4

— 12o

-f~ 6*8

18-8

40/50 » .....................

7u

6-2

— 12 g

+ 17-7

30-9 i

50/60 » .....................

9‘3

8-2

- 11-8

+ 42-7

54-5

60/70 » .....................

12-9

12-9

+ 0

+ 51 9

51-9

70/w » .....................

33-7

25-o

— 25-8

+ 172-4

198-2

Summa

6-2

52

— 16 l

+ 78-8

94 9

Ända sedan 1890, då antalet blinda uppgick till 83 per 100 000 invånare,

har blindfrekvensen i Sverige oavbrutet sjunkit från folkräkning till folkräkning

ända till 1920 — år 1900 var den 66. Det kan sålunda anses vara

ställt utom varje tvivel, att den mycket kraftiga stegringen från 1920 till

1930 i varje fall till alldeles övervägande delen beror på, att nytt blindmaterial

kommit folkräkningen till godo. Starka skäl tala t. o. m. för att

antaga, att örn materialet för 1930 varit av alldeles samma slag som för 1920,

ingen ökning skulle ha ägt rum av blindfrekvensen. Möjligt är också, att

blinda med gångsyn i proportionsvis något större utsträckning kommit med

vid 1930 års folkräkning, och då närmast från mantalsuppgifterna — där

blindbegreppet, såsom ovan framhållits, ej kunnat begränsas på samma sätt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maja» proposition nr 79. ^ 1933 års utredning. 83

sorn beträffande församlingsboksuppgifterna. Denna felkälla torde särskilt

lia framträtt för Stockholm, där församlingsböcker ej föras.

Ovanstående tabells sista kolumn åskådliggör differenserna mellan blindfrekvensens

utveckling åldersvis 1910/20 och 1920/30. De variera mellan 18'' 8 %

för åldern 30/40 år (- 12 % resp. + 6''8 *) och 198''2 % för åldern minst <0

år ( 25''8 % och + 1724 %). Differensen är minst för de arbetsföra åldrarna,

20/50 år, där blinduppgifterna a priori kunna antagas vara pålitligast och

mest uttömmande. .

Tabellens åldersdifferenstal för de bägge jämförelseperioderna talar starkt

ej blott för, att de bägge nja blindmaterialen vid 1930 års folkräkning infört

nya osäkerhetsmoment i blindbegreppets avgränsning, utan också för att de

äldre folkräkningarnas blindsiffror varit för låga, i första rummet på grund

av prästernas bnstande personkännedom i stora församlingar, där blmduppgifterna

till stor elei tillkommit endast i samband med kyrkoboksanmäl

ningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 79.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen.

Förslag till förordning om blindhetsersättning..............

Förslag till lag om kommunala pensionstillskott m. m

2

6

Utdrag ar statsrådsprotokollet den 19 januari 1934.

Inledning................................................................................................. 7

Gällande bestämmelser......................................................................... 7

Tidigare behandling av frågan ..............................................................

Blindvårdssakkunnigas förslag av år 1922 s. 8. 1929 års riksdag s. 11. 1930 års

riksdag s. 11. Rektor Eks förslag av år 1931 s. 12.

1933 års förslag...................................................................................... 24

Föreliggande förslag till förordning om blindhetsersättning ................................. 15

Förslagets huvudprinciper.

Blindhetsersättningen som en lytesersättning....................................... 16

Begreppet blindhet och de blindas särställning i förhållande till andra

invalider....................................................................................... 27

Blindhetsersättningens belopp................................................................. 20

Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen ............ 20

Blindhetsersättningens ställning till den allmänna pensionsförsäkringen

Förslagets samband med revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen

............................................................................................... 22

Departementschefen ..................................................................... 29

Förslagets särskilda bestämmelser ................................................. 26

Kostnadsberäkningarna ........................................................................ 36

Förslag till ändring i lagen örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag 38

Bilaga A (1933 års utredning).

Förslag till förordning om blindhetsersättning...................................................... 40

Motivering....................................................................................... 44

Förslaget i allmänhet .............................................................................. 44

Allmänna synpunkter s. 44. Blindhetsersättningen som en lytesersättning s. 44.

Statens övertagande av kostnaderna för blindhetsersättningen s. 46. Bestämning

av begreppet blindhet s. 47.

Förslagets särskilda bestämmelser........................................................... 53

Kostnadsberäkningar......................................................................... 55

Bilaga 1. Jämförelse mellan blindvårdssakkunnigas, rektor Eks och

1933 års författnings förslag....................................................................

Bilaga 2. Sammanfattning av yttrandena över blindvårdssakkunnigas

förslag och rektor Eks förslag ...................................................

Bilaga 3. Preliminära siffror rörande förekomsten av blinda i Sverige

enligt 1930 års folkräkningsmaterial .................................................0

m. m.

21

Bilagor:

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till ersättning åt blinda m. m. a1 i texten
  2. SU 1934:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till ersättning åt blinda m. m. s. 1 i texten