Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation

27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:8, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation; given Stockholms slott den

15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 198-k.

1 sami.

Nr 8.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ lagen den 12

maj 1917 örn expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi

ve s :

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Därmed må

dock, i fall då förordnande enligt 47 § tredje stycket finnes kunna ifrågakomma,

anstå i avbidan på rättens prövning vid målets slutliga handläggning huruvida

sådant bevis är erforderligt.

36 §.

Part åge — ■— — inför nämnden.

Har gravationsbevis rörande fastigheten icke företetts vid rätten, vare den

exproprierande skyldig tillhandahålla sådant bevis, där nämnden finner det

erforderligt.

Vid förrättningen •— •— •— föras protokoll.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning —---av rätten.

I fråga--—-ej sökas.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande, att genom expropriationen säkerheten icke avsevärt

minskas för innehavarna av fordringar, för vilka en eller flera av fastigheterna

på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta, förordne rätten på begäran av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut örn fastställelse å

expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av fastigheterna

sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den

fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte stycket sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som---rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningsha
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

3

vande rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,

där ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, gravationsbevis rörande

fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande---desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan

fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling, skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, örn endast

en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång

å den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av

särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tilllämpning,

såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten förutom av

fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det

tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten

icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i

motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i

första punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,

och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen,

överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära

överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för —--kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall dagen för

sammanträdet städse kungöras på sätt i 14 § omförmäles. I sådant fall skall

kallelse till sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton

dagar förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker,

känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse

till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att

själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes

någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer

till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives

kallelse på sätt som sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts

intagas i kungörelsen örn sammanträdet, och skall kungörelsen anslås

i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, skall anspråk på betalning

ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles, skriftligen

framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde dagen

före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka

dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande

av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk

som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast

vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hetsägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,

saframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran örn vad i detta stycke stadgats skall, i fall

varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare av fordran anspråk som i femte stycket sägs, och

har gravationsbevis rörande den fastighet anspråket avser icke ingivits, åligger

Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den exproprierandes

bekostnad anskaffa sådant bevis.

Innehades exproprierad---skall förfaras.

59 §.

Hava parterna ---- — överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den---meddela fastställelse.

överenskommelse örn--- — part, fastställd av rätten.

Fastställelse må---såsom fideikommiss.

Där rätten jämlikt andra stycket fastställer överenskommelse örn expropriationsersättning

för jordområde eller annat, som är samfällt för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §

tredje stycket.

95 §.

Hava vid---godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt upplåtes, samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §

tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I fråga örn expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 juli 1934,

skola bestämmelserna i denna lag äga tillämpning, därest vid nämnda tid fördelning

av expropriationsersättningen ej ägt rum. Har rätten före lagens

ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning

eller å överenskommelse örn expropriationsersättningen, må det oaktat på begäran

av den exproprierande eller fastighetsägare förordnande enligt 47 § tredje stycket

meddelas, örn framställd begäran skall genom rättens eller domarens försorg

Konungens befallningshavande genast underrättas, och skall till dess lagakraftägande

beslut i den väckta frågan föreligger anstå med fördelning av

expropriationsersättningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 september 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,

Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens

skrivelse den 29 april 1932 (nr 167) i anledning av väckt motion angående

viss ändring i gällande expropriationslag stiftning samt anför:

»Enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation meddelas tillstånd

till expropriation av Konungen. Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till

expropriation meddelats, är pliktig att, enligt vad Konungen i förordnandet

örn expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta nyttjanderätt eller

servitutsrätt till densamma. Expropriationsrätt kan jämväl meddelas i avseende

å särskild rätt som besvärar fastighet. Den som erhållit tillstånd till expropriation

har att till underrätten i den ort där fastigheten är belägen utverka

stämning å fastighetens ägare samt andra uppgivna sakägare; såsom sakägare

anses dock icke innehavare av fordran för vilken fastigheten häftar. Vid

rätten skall den exproprierande enligt 16 § förete gravationsbevis rörande fastigheten.

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, såvitt

ej parterna rörande expropriationsersättningen träffat överenskommelse

vilken av rätten jämlikt 59 § fastställes, tillsättas nämnd för bestämmande av

expropriationsersättningen. Denna skall bestämmas i penningar att utgå på

en gång. När nämndens beslut angående ersättningen föreligger, återupptages

målet av rätten. Under förutsättning att nämndens uppskattning icke

är behäftad med felaktighet i vissa i lagen närmare angivna hänseenden såsom

att den bestämda ersättningen går utöver det yrkade beloppet eller under

det erbjudna, har rätten enligt 47 § att fastställa uppskattningen. Expropriationsersättning

som blivit av rätten fastställd skall enligt 48 § nedsättas hos

Konungens befallningshavande. Vid nedsättningen skall den exproprierande

till Konungens befallningshavande ingiva -— jämte andra handlingar — gravationsbevis

rörande fastigheten. Konungens befallningshavande utbetalar

nedsatta medel till den som är till desamma berättigad. Särskilda bestämmelser

angående utbetalningen meddelas i 57 § för de fall att fastigheten besväras

av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling. .Vid utbetalningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skola då tillämpas stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis sald fast egendom. Sammanträde för fördelningen skall

hallas sa snart ske kan. Till sammanträdet skola på närmare angivet sätt

genom Konungens befallningshavandes försorg kallas fastighetens ägare samt

innehavare av fordran som skall utgå ur ersättningen och innehavare av annan

särskild rätt till fastigheten. — En fastighet som exproprieras övergår till

nye ägaren fri från inteckning och annan särskild rätt. Den som har fordran,

för vilken fastigheten svarar, skall såsom framgår av det förut sagda erhålla

betalning för sin fordran ur expropriationsersättningen i den mån denna lämnar

tillgång härtill. Enligt vad som angives i 24 § 2 mom. förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall, örn intecknad egendom

allenast till en del exproprieras eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till

mtecknad egendom upplates samt i något av dessa fall vid expropriationsersättningens

fördelning betalning utfaller å intecknings huvudstol, inteckningen

till motsvarande belopp vara utan verkan.

I en vid 1932 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 372, hemställde

herr Andersson i Grimbo, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring av gällande expropriationslagstiftning,

att skifteslag i stället för inteckningshavare i vissa fall

måtte äga uppbära expropriationsersättning.

Motionären hänvisade till en vid motionen fogad bilaga, vilken återgav innehållet

i en skrivelse till chefen för justitiedepartementet från motionären jämte

två andra personer i egenskap av syssloman för förvaltning av vissa vid skifte

å Lundby by i Lundby socken avsatta samfälligheter. I skrivelsen anfördes

huvudsakligen följande:

Från ett av de vid skiftet såsom samfällda avsatta områdena hade för väganläggning

exproprierats en areal av 68.9 kvadratmeter. Expropriationsersättningen,

som uppginge till 1,134 kronor 41 öre, hade år 1909 nedsatts i länets

ränteri. Hos länsstyrelsen hade sysslomannen år 1928 hemställt att få

•lyfta ersättningen, men länsstyrelsen hade i beslut den 31 december 1928, enär

det icke .visats, att innehavarna av inteckningar, vilka besvärade ifrågavarande

allmänning, medgivit, att ersättningsbeloppet finge utbetalas till sysslomannen’

funnit sig för det dåvarande icke kunna vidtaga några åtgärder för beloppets

utbetalande. Det i länsstyrelsens beslut angivna villkoret för expropriationsersättningens

utbetalande kunde praktiskt taget icke uppfyllas. De

fastigheter, som ingått i skiftet, hade varit föremål för åtskilliga delningar,

och skifteslaget bestode numera av över 4,000 fastigheter med ett mycket stort

antal skilda ägare. Säkerligen vore en avsevärd del av fastigheterna besvärad

av inteckningar med rätt till andel i expropriationsersättningen. Vid en

fördelning av ersättningen på vederbörande inteckningshavare skulle vid sådant

förhållande på de särskilda inteckningarna utfalla ytterligt små belopp.

Magra anspråk fran mteckningshavama pa andel i ersättningen kunde då icke

antagas framkomma. För övrigt vore med hänsyn till de orimligt stora kostnaderna

för anskaffande av gravationsbevis angående samtliga fastigheter

fördelning på inteckningshavarna näppeligen att förvänta. Under sådana omständigheter

torde det. få anses riktigt, att ersättningen komme skifteslaget till

godo. Da expropriationslagens bestämmelser icke medgåve en sådan anordning,

hemställdes örn erforderliga åtgärder för lagändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

7

Andra lagutskottet, dit motionen hänvisats, erinrade — efter det redogörelse

lämnats för det huvudsakliga innehållet i expropriationslagens nu ifrågavarande

stadganden samt för vissa i andra författningar meddelade bestämmelser angående

fastighets befriande från inteckningsansvar — att i 31 § gruvestadgan

den 16 maj 1884, 9 kap. 69 § vattenlagen, 60 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars

indragande till kronan och 2 § lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares

rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

funnes bestämmelser örn fördelning av ersättning, vilka väsentligen

hänvisade till stadgandena örn fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom. Indirekt hänvisade även 13 § lagen den 19 juni 1919 om flottning

i allmän flottled till dessa stadganden.

Utskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionen följande:

Det syntes utskottet otvivelaktigt, att den i expropriationslagen föreskrivna

ordningen för fördelning av expropriationsersättning under vissa omständigheter

kunde medföra avsevärda olägenheter. Utskottet syftade på de i motionen

berörda fall, då expropriationen avsåge mark, som vöre samfälld för ett

stort antal fastigheter. Skyldigheten att anskaffa gravationsbevis för samtliga

de fastigheter, vilka hade del i det exproprierade området, kunde i dessa fall

åsamka den exproprierande betydande kostnader. För vederbörande myndighet,

på landet domhavanden, vore i dylika fall utfärdandet av erforderligt antal

gravationsbevis ett stundom betungande och för de löpande sysslorna^ hmderligt

arbete. Likaledes kunde själva fördelningsförfarandet i de nu åsyftade

fallen vara synnerligen tidsödande och krävande för personalen inom länsstyrelserna.

De kostnader och det arbete, som nedlades på att åstadkomma en lagenlig

fördelning av expropriationsersättningen, syntes emellertid icke alltid uppvägas

av däremot svarande resultat. För innehavare av fordringsinteckmngar

vore det ofta olägligt att erhålla avbetalning å huvudstolen av den intecknade

fordringen, därest den efter expropriationen återstående delen av det intecknade

erbjöde fullt betryggande säkerhet för fordringen i dess helhet. Sådant fall

kunde lätt inträffa örn den andel av expropriationsersättningen, som belöpte

å en ifrågavarande intecknad fastighet, utgjorde ett ringa belopp. Över huvud

torde kunna påstås, att i de fall, i vilka ett stort antal fastigheter hade del i

det exproprierade området och expropriationsersättningen icke uppgmge till

ett högt belopp, de, som i första hand ägde rätt till andel i expropriationsersättningen,

nämligen innehavarna av fordringsinteckmngar i fastigheterna, ofta

stöde likgiltiga inför utsikten att erhålla betalning vid fördelning av ersättningen

eller hyste önskan att icke behöva mottaga dylik avbetalning.

Beträffande den s. k. ensittarlagen hade förhållanden motsvarande de nu

antydda trätt i dagen och föranlett vissa lagändringar. Om den mark, som enligt

ensittarlagen löstes, vore samfälld för flera än tio fastigheter med skilda

ägare, skulle betalning ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran

eller rättighet, för vilken någon av fastigheterna häftade, med mindre denne

eller annan sådan rättsägare i den fastigheten inom viss tid framställt anspråk

därpå hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. örn anspråk ej framställdes

inom den angivna tiden och ej heller någon av delägarna i marken senast vid

sammanträdet för fördelning av löseskillingen påyrkade fördelning av denna,

skulle den tillhandahållas delägarna för samfälld räkning, och dessa hade

att inom tio år göra anspråk på densamma. De skäl, som vid tillkomsten av

dessa ändringar i ensittarlagen anförts av föredragande departementschefen,

syntes utskottet till väsentliga delar vara tillämpliga jämväl på fall av ex
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

propriation enligt expropriationslagen, för så framt expropriationen avsåge

allenast ett obetydligt område.

Vad beträffade de betänkligheter mot att för expropriationslagens del

införa ett förenklat förfarande liknande det numera för nämnda fall i ensittarlagen

stadgade, som kunde ligga i farhågor för att innehavare av fordringsinteckningar

och med dem likställda rättsägare skulle bliva utsatta för rättsförlust,

kunde erinras örn lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat

områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Enligt denna

lag gällde, att område, som avstyckats från mark, samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, genom ett kungörelseförfarande kunde bliva befriat

från ansvar för fordringsinteckningar i stamfastigheterna, såframt omständigheterna

utgjorde grund för antagande, att inteckningshavares säkerhet

icke därigenom avsevärt minskades. Det tillkomme enligt lagen domstol att

avgöra, huruvida sådana omständigheter förelåge. Genom att domstols medverkan

alltid krävdes för expropriation, vore en förutsättning för handen för

att i expropriationslagen upptaga enahanda villkor för ett förenklat förfarande.

Vid övervägande av de nu anförda omständigheterna funne utskottet skäl

att förorda en utredning angående möjliga förenklingar av förfarandet för expropriationsersättningens

fördelning vid expropriation med avseende å mark,

som vore samfälld för ett flertal fastigheter. Givet vore, att vid utredningen

borde iakttagas att rättsägarnas rätt icke finge äventyras. I den mån beträffande

andra lagar än expropriationslagen förelåge spörsmål av nu ifrågavarande

slag, syntes utredningen böra avse även dessa lagar.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen, i anledning

av motionen, ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit måtte föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt nu gällande

regler örn fördelning av expropriationsersättning ävensom de andra regler örn

ersättningsfördelning, som kunde komma i fråga, skulle kunna förenklas i

vad de avsåge ersättning beträffande mark, som vore samfälld för ett flertal

fastigheter, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna utan debatt; beslutet anmäldes

för Kungl. Majit genom riksdagens förut omförmälda skrivelse den 29 april

1932.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats

en promemoria jämte utkast till lag angående ändrad lydelse av 47,

48 och 57 §§ expropriationslagen. Utkastet torde såsom bilaga få fogas vid

detta protokoll. Vid utkastets utarbetande hava dels vissa bestämmelser i

14 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen) och dels

vissa stadganden i 15—19 §§ lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat

områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet tjänat

såsom förebild. För att de föreslagna bestämmelserna örn ett förenklat fördelningsförfarande

skola äga tillämpning kräves enligt utkastet, att det som

exproprieras är samfällt för flera än tio fastigheter med skilda ägare, samt

att omständigheterna utgöra grund för antagande, att säkerheten för innehavarna

av fordringar, för vilka en eller flera av fastigheterna svara, icke av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

9

sevärt minskas genom expropriationen. Prövningen huruvida dessa villkor i

ett givet fall äro uppfyllda skall ankomma på domstolen som handlägger expropriationsmålet.

Prövningen anställes emellertid icke ex officio utan förutsätter

begäran av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna,

och denna begäran måste framställas innan rätten meddelat fastställelse

å expropriationsnämndens uppskattning och därmed skilt sig från målet.

Därest rätten finner sig kunna bifalla en dylik begäran, skall rätten i sammanhang

med beslut örn fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning

förordna, att betalning ur expropriationsersättningen icke må tilläggas innehavare

av fordran, för vilken någon av de fastigheter som äga del i samfälligheten

häftar på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, med mindre denne eller annan sådan rättägande i den

fastighet gör anspråk därpå. Sådant anspråk skall framställas hos Konungens

befallningshavande viss tid före sammanträdet för fördelning av expropriationsersättningen.

Så snart anspråk som nu avses framställes, skall fördelning

av ersättningen, såvitt den belöper å den fastighet som beröres av

anspråket, ske i vanlig ordning. Framställes däremot icke något anspråk

varom nu är fråga, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna fördelning

av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna för samfälld räkning.

Göra ej dessa inom tio år anspråk på ersättningen, må den lyftas av

den exproprierande. Örn denne ej anmäler sig under elfte året efter sammanträdet

och begär att få lyfta beloppet, tillfaller det kronan. De nya bestämmelserna

föreslås skola äga tillämpning jämväl å äldre expropriationsmål; dock

naturligen icke i fall då fördelning av expropriationsersättningen redan ägt

rum när lagändringen träder i kraft.

Genom remiss den 10 november 1932 hava över promemorian och lagutkastet

infordrats utlåtanden från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet,

varjämte Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna

hypoteksbank och Sveriges skogsägareförbund lämnats tillfälle att

avgiva utlåtande i ärendet. Utlåtanden hava inkommit från nämnda myndigheter

och sammanslutningar. Vid en del utlåtanden från länsstyrelser finnas

fogade yttranden, som införskaffats från överlantmätare.

I promemorian hade till en början behandlats frågan örn behovet av lagändringar,

i vilken fråga anfördes följande:

I sakens natur läge, att sådana särskilda bestämmelser örn fördelning av

ersättning beträffande mark, samfälld för ett flertal fastigheter, som ifrågasattes

i riksdagens skrivelse, icke borde meddelas i vidare mån än de påkallades

av ett praktiskt behov. Annat hade tydligen ej heller av riksdagen

avsetts.

Under det att i fråga om expropriationslagen framträtt behov av lagändring

-— fall liknande det i motionen omnämnda från Lundby hade enligt uppgift

förekommit på andra håll -— hade såvitt känt vore svårigheter av ifrågavarande

art icke förelegat vid fördelning av ersättning enligt gruvestadgan,

vattenlagen, flottningslagen, ströängslagen eller lagen örn inteckningshavares

rätt till betalning ur brandskadeersättning. Åtminstone vad anginge vissa

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

av dessa lagar torde det jämväl få anses mycket osannolikt att sådana svårigheter

skulle uppkomma.

Med hänsyn härtill syntes för det dåvarande böra framläggas förslag

till ändring allenast i expropriationslagen. I samband därmed att yttranden

över dylikt förslag avgåves av myndigheter och andra torde upplysning komma

att lämnas, huruvida i övrigt framträtt behov av ändring i gällande regler

örn fördelning av ersättning beträffande mark, som vore samfälld för ett

flertal fastigheter.

En begränsning av lagstiftningsuppgiften att avse endast expropriationslagen

syntes i dåvarande läge så mycket mera befogad som ett enhetligt sjästern

för undanröjande av de olägenheter, som kunde tänkas uppkomma vid fördelning

av ersättning beträffande samfälld mark, icke torde stå till buds, samt

svårigheterna att erhålla en tillfredsställande ordning torde vara väsentligen

större i övriga lagar, som här kunde komma i fråga, än i expropriationslagen.

På sätt utskottet angående expropriationslagen antytt, syntes det av utskottet

ifrågasatta förenklade förfarandet vid fördelning av ersättning beträffande

samfälld mark icke böra komma till användning förrän efter prövning av

domstol. Genom att domstols medverkan alltid krävdes för expropriation,

vöre, såsom utskottet framhållit, en förutsättning för handen att i expropriationslagen

införa bestämmelser örn dylik prövning. Vad anginge övriga lagar,

som här vore av betydelse, saknades, med undantag möjligen för vattenlagen,

denna förutsättning för anordnande av domstolsprövning.

Länsstyrelserna i tolv län hava förklarat sig kunna vitsorda, att behov föreligger

av enklare regler för fördelning av expropriationsersättning för jordområde

eller annat, som är samfällt för ett flertal fastigheter med skilda

ägare. I ett par av yttrandena omnämnas några särskilda fall då expropriation

skett från samfälligheter med många ägare. Sålunda upplyser länsstyrelsen

i Stockholms län att den ännu icke kunnat verkställa fördelning av två

år 1923 nedsatta expropriationsersättningar avseende samfälld mark. Ersättningsbeloppen

uppginge i ena fallet till 2,370 kronor och i andra fallet till

5,003 kronor jämte ränta. Antalet fastigheter som berördes av expropriationen

utgjorde i vartdera fallet omkring 500. Överlantmätaren i Kopparbergs

län förklarar, att särskilt för Kopparbergs län med dess många socken- och

byundantag, som ofta äro samfällda för ett flertal fastigheter, stundom flera

hundra eller tusen, en sådan lagändring som den ifrågasatta är uppenbart

påkallad av praktiska behov. Visserligen vore det så, att expropriationer

efter tillkomsten av lagen örn vågrätt ej vore så ofta förekommande som före

sagda lags tillkomst. Men när expropriationer förekomme hörde det särskilt

i mellersta och övre Dalarna till undantagen, att någon dylik samfällighet icke

vore berörd därav.

Länsstyrelserna i tio län tillstyrka lagändring enligt det remitterade förslaget

utan att dock göra något särskilt uttalande angående behovet därav.

Länsstyrelserna i två län och Överståthållarämbetet förklara sig icke ur egen

erfarenhet kunna bestyrka behovet av lagändring men biträda det framlagda

förslaget.

Vad angår frågan huruvida ändring kan anses behövlig jämväl i annan författning

än expropriationslagen hava tretton länsstyrelser, Överståthållarämbetet

och överlantmätaren i Kopparbergs län uttalat, att de icke funnit behov

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

föreligga av ändring i någon annan författning än den nyssnämnda. Sveriges

skogsägareförbund förklarar likaledes, att det icke har någon erfarenhet

av att i vidare mån än såvitt angår expropriationslagen behov framträtt

av ändring i gällande regler om fördelning av ersättning beträffande mark,

som är samfälld för ett flertal fastigheter.

Ändring i annan författning än expropriationslagen ifrågasättes allenast

av fyra länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Uppsala län, Kristianstads

län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Länsstyrelsen i Uppsala

län har anfört att det ej lärer vara uteslutet att vid platser, där vattenreglering

kan komma till användning, områden, avsatta för skifteslag, kunna bliva

föremål för ersättningsanspråk enligt vattenlagen. Länsstyrelsen i Kristianstads

län ifrågasätter örn icke enahanda bestämmelser som föreslagits till införande

i expropriationslagen borde meddelas beträffande ersättning enligt

vattenlagen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill framhålla, att behov

av ändring i gällande regler örn fördelning av ersättning beträffande mark,

som är samfälld för ett flertal fastigheter, visat sig föreligga jämväl i fråga

örn vattenlagen. Länsstyrelsen i Malmöhus län slutligen har förklarat, att

svårigheter av den art, som åsyftas i riksdagens skrivelse i ärendet, framträtt

icke endast vid fördelning av ersättning enligt expropriationslagen utan

även vid fördelning av ersättning enligt gruvestadgan och vattenlagen.

Däremot vore länsstyrelsen icke i tillfälle att med stöd av vunnen erfarenhet

påvisa, att behov av lagändring framträtt i fråga örn flottningslagen,

ströängslagen eller lagen örn inteckningshavares rätt till betalning ur brandskadeersättning.

Emellertid kunde länsstyrelsen för sin del icke finna det

riktigt, att den mer eller mindre tillfälliga omständigheten, huruvida svårigheter

av ifrågavarande slag verkligen framträtt, bleve avgörande för frågan

örn lagändring eller ej. Enligt länsstyrelsens mening borde en lagändring

vara tillräckligt motiverad därmed att gällande fördelningsregler vid tilllämpning

i fall, som mer eller mindre ofta kunde ifrågakomma, vore olämpliga.

■— Vad angår sistnämnda länsstyrelses erfarenheter av fördelningssvårigheter

enligt vattenlagen och gruvestadgan har länsstyrelsen upplyst, att vid

tiden för remissvarets avgivande hos länsstyrelsen vore anhängiga två ärenden

som belyste svårigheterna av ett fördelningsförfarande enligt gällande regler

och därjämte visade vilket tidskrävande arbete kunde vara förbundet med

handläggningen av hithörande ärenden. Det ena ärendet gällde ersättning

för områden som enligt beslut av vattendomstolen skulle få inlösas till en

hamnanläggning. Det andra ärendet avsåg fördelning av löseskilling som

bestämts vid förrättning enligt 31'' § gruvestadgan. — Enligt vad länsstyrelsen

sedermera upplyst har i det förra ärendet fördelning av ersättningen numera

ägt rum.

En fråga som i ett par av utlåtandena behandlats är den huruvida det bör

ankomma på domstolen eller på annan myndighet ■— i så fall länsstyrelsen —

att avgöra örn i ett givet fall förhållandena äro sådana att det förenklade fördelningsförfarandet

må komma till användning. I denna fråga hava länssty
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 8.

relserna i Kristianstads län och Malmöhus län uttalat den uppfattningen att

den ifrågavarande prövningen bör ankomma på länsstyrelsen. Den förra länsstyrelsen

förklarar, att den finner bestämmelsen i 47 § att där nämnt förordnande

skall meddelas av rätten vara mindre lämplig. Det torde, enligt länsstyrelsens

mening, kunna antagas, att åtminstone fastigheternas ägare sällan

komme att framställa sådan begäran som i det föreslagna tredje stycket i 47 §

omnämndes, oell detta särskilt i sådana fall då delägarna vore många samt de

på fastigheterna belöpande andelarna små d. v. s. just i sådana fall då det vore

önskvärt att uppdelningsförfarandet kunde undvikas. Försummade nu vederbörande

att före expropriationsmålets avgörande framställa dylik begäran,

vore möjligheten till det enklare förfarandets användande definitivt avskuren.

Det kunde därför tänkas att framställning örn sådant förordnande finge ingivas

till rätten även sedan denna skilt sig från målet, men detta torde dock vara

mindre lämpligt, bland annat därför att förfarandet skulle draga med sig

onödiga kostnader. Med hänsyn därtill ansåge länsstyrelsen ifrågavarande

rättsförhållanden lämpligen böra ordnas antingen enligt samma regler som i

ensittarlagen eller ock så att länsstyrelsen bemyndigades att, därest icke säkerheten

för fordringsägarna med hänsyn till de särskilda andelarnas i expropriationsersättningen

storlek kunde antagas avsevärt minskas, förfara på sätt

i 57 § närmare föreslagits. — Länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat att det

remitterade utkastet ansluter sig till de ändringar i ensittarlagen som vidtagits

genom lagen den 5 april 1929 men att det mellan utkastet och ensittarlagen i

nu förevarande hänseende föreligger den olikhet att enligt utkastet domstol

har att avgöra, huruvida det förenklade fördelningsförfarandet skall komma

till användning. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att mellan ensittarlagen och expropriationslagen

förelåge den olikhet i förevarande avseende, att under det att ensittarlägenheterna

så gott som undantagslöst vore mindre områden, representerande relativt

obetydliga värden, så icke alltid vöre förhållandet, då fråga vore örn områden,

som skulle exproprieras. I syfte att förhindra att innehavare av fordringsinteckningar

och med dem likställda rättsägare bleve utsatta för rättsförlust

hade det därför ansetts nödigt stadga, att en prövning skulle äga rum,

huruvida de enklare fördelningsreglerna kunde tillämpas utan att inteckningshavares

och vissa andra rättsägares rätt träddes för nära.

I de många fall då länsstyrelsen haft att fördela ersättning enligt expropriationslagen

för samfälld mark, hade det hittills alltid gällt i och för sig obetydliga

belopp, vilka, fördelade på de särskilda fastigheterna, mången gång

belöpt sig till endast en eller annan krona eller allenast ören. Detta torde sammanhänga

därmed, att de samfälligheter, som funnes inom länet, i allmänhet

icke representerade några större värden. Emellertid kunde icke bortses från

att en samfällighet kunde hava ett sådant värde, att expropriation av samfälligheten

eller del därav vore av verklig betydelse för en inteckningshavares

säkerhet. Så kunde vara förhållandet, om samfälligheten utgjordes av ett

strömfall eller av skogsmark eller av mark inom stadsplanelagt område. Dylika

fall, även örn de hörde till undantagen, måste givetvis beaktas. Då fråga

vore örn expropriationslagen, torde det sålunda icke kunna undgås, att en

prövning ägde rum, huruvida omständigheterna medgåve tillämpning av det

förenklade fördelningsförfarandet. Emellertid borde härvid ej förbises, att

det icke vore fråga örn någon beskärning av inteckningshavares eller annan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

13

rättsägares rätt till andel i ersättningen, utan endast att därest omständigheter

förelåge, som gåve anledning antaga, att säkerheten icke avsevärt minskades

genom expropriationen, göra sådan rättsägares rätt att vid fördelningen utfå

andel i ersättningen beroende av särskild anmälan från rättsägarens sida.

Ett dylikt avgörande syntes länsstyrelsen vara en fråga, som ägde det samband

med själva fördelningsförrättningen, att det lämpligen borde avgöras av

samma myndighet, som verkställde fördelningen. Detta torde vara så mycket

naturligare, som verkställighetsfrågor hittills ansetts böra tillkomma de

exekutiva myndigheterna. Den utredning, som erfordrades för avgörande,

huruvida förutsättningar för det enklare fördelningsförfarandets tillämpning

förelåge eller icke, torde utan större svårighet kunna av länsstyrelsen

införskaffas.

Såsom en brist i förslaget måste vidare anses, att det mindre omständliga fördelningsförfarandet

icke kunde under några omständigheter komma till användning,

därest ej den exproprierande eller någon fastighetsägare i expropriationsmålet

framställde yrkande därom. Underlåtenhet att framställa dylikt

yrkande kunde bero antingen på att sakägarna saknade kännedom örn lagens

stadganden eller därpå att de av en eller annan anledning funne saken betydelselös

eller utan större ekonomiskt intresse. Utebleve sådant yrkande i expropriationsmålet,

vore därmed slutligen avgjort, att det omständligare förfarandet

måste användas. I denna fråga torde emellertid även staten hava ett

intresse såtillvida, som det icke kunde anses tillfredsställande, att statens myndigheter

onödigtvis skulle betungas med ett tidsödande arbete, som icke fyllde

något som helst förnuftigt ändamål. Med hänsyn härtill borde, örn syftet med

lagändringen skulle ernås, i varje fall uppställas fordran på att frågan örn

fördelningsreglerna bleve föremål för obligatorisk prövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke framställt erinran mot

förslaget att den ifrågavarande prövningen skall ankomma på domstolen men

har — i anledning av vad det remitterade utkastet innehåller därom att denna

prövning förutsätter begäran av den exproprierande eller av fastighetsägare -—

anmärkt, att det synes länsstyrelsen lämpligare att rätten, oberoende av parts

framställning, ex officio avgör frågan örn fördelning av ersättningen. Till

stöd för denna anmärkning har länsstyrelsen anfört, att en på okunnighet örn

lagens innehåll eller på förbiseende beroende underlåtenhet att framställa begäran

örn ett förenklat förfarande vid fördelningen icke vore otänkbar och

skulle medföra — därest förslaget i denna del bleve antaget —- att det förenklade

förfarandet icke kunde tillämpas trots att förutsättningarna i övrigt

vore för handen.

I detta sammanhang må redogörelse lämnas för innehållet i utlåtandet från

Svenska sparbanksföreningens styrelse. Styrelsen vill erinra örn att den i utlåtande

den 18 januari 1930 över förslag till lag örn vissa av samfälld mark

avstyckade eller avsöndrade områdens befriande från inteckningsansvar dels

framhållit, att .styrelsen icke kunnat undgå att beakta, att den ena författningen

efter den andra berett möjlighet för fastighetsägare att förminska sina

borgenärers inteckningssäkerhet utan deras medgivande eller hörande samt att

dessa minskningar, ju oftare de inträdde, kunde erhålla reell betydelse för inteckningshavare,

dels ock hemställt örn en sådan anordning, att de inteckningshavare,

som särskilt begärde det, i dylika fall skulle kunna göra anspråk

på direkt underrättelse rörande ansökningar om ändringar i deras inteckningars

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

omfattning. Styrelsen funne också i nu förevarande fall principiellt samma

skäl tala för att underrättelse skulle lämnas inteckningshavare som särskilt

anhölle därom. Då emellertid den genom förslaget vederbörande domstol

ålagda skyldigheten att pröva, att säkerheten för inteckningshavare icke avsevärt

minskades genom expropriationen, syntes förebygga att vederbörande

rättsägares rätt äventyrades eller att förfarandet av praktiska skäl bleve alltför

förenklat, hade styrelsen ej ansett kravet på det förut nämnda underrättelseförfarandet

vara ett oeftergivligt villkor för den nya lagstiftningens införande.

Svenska bankföreningen och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank

hava förklarat sig icke hava något att erinra mot det remitterade utkastet.

Vissa mot utkastet framställda detaljanmärkningar komma senare att bliva

föremål för behandling.

I en den 4 november 1932 ingiven framställning har Föreningen mellan

ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksföreningar — under åberopande att

genom riksdagens nu förevarande skrivelse den 29 april 1932 fråga örn ändring

i expropriationslagen, eventuellt även i andra lagar, vore bragt under

Kungl. Maj :ts prövning — hemställt örn sådana ändringar i åtminstone expropriations-

och ensittarlagarna att inteckningshavare må kunna, utan att riskera

rättsförlust, till förmån för annan inteckningshavare eller fastighetsägaren,

avstå från lyftande av hos länsstyrelsen nedsatt löseskilling.

Till stöd för denna hemställan har föreningen anfört i huvudsak följande:

G-enom lagen den 5 april 1929 hade i 14 § ensittarlagen införts bestämmelser

örn ett preklusionsförfarande för det fall att den mark som skulle lösas

vore samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare. Härigenom hade

beretts såväl fastighetsägare som inteckningshavare praktiska fördelar. Under

förutsättning att ingen inteckningshavare eller fastighetsägare anmälde anspråk

på löseskillingen, finge fastighetsägarna såsom delägare i sam fäll i gheten

andelar i löseskillingen, vilken således ej skulle fördelas på inteckningshavarna.

För inteckningshavare öppnades i dylikt fall möjlighet att — för

den händelse de med hänsyn till fastighetens värde och inteckningarnas förmånsrättsläge

ansåge sig ej böra göra anspråk på löseskillingen — avstå

härifrån utan att detta övade någon inverkan på inteckningarna. I andra

fall enligt ensittarlagen liksom alltid enligt expropriationslagen vore en inteckningshavare

nödsakad att uppbära löseskillingen i den mån den belöpte

på inteckningens kapital. Genom Kungl. Maj:ts utslag i ett mål, som funnes

refererat i Nytt juridiskt arkiv 1930 sid. 536, vore nämligen fastslaget att,

så fort löseskilling belöpte på intecknat kapital, likvid ansåges utfalla å kapitalet,

vilket förhållande åter hade till följd att det intecknade kapitalbeloppet

nedskures med motsvarande summa. Skulle nu i expropriationslagen —

och eventuellt i andra närstående lagar — införas ett preklusionsförfarande,

liknande det i ensittarlagen tillkomna, skulle därmed vissa fördelar otvivelaktigt

åstadkommas. Men steget syntes böra tagas ännu längre. Ifrågavarande

lagar syntes böra ändras i den riktningen, att innehavare av fordringsinteckning

skulle kunna, utan att riskera rättsförlust genom inteckningens

nedskärning, avstå likvid ur nedsatt ersättningsbelopp till förmån för

vederbörande fastighetsägare eller annan inteckningshavare. Därigenom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

15

skulle dels undanröjas den olägenheten att inteckningshavaren nödgades taga

likvid i fall då han ej hade något intresse av sådan likvid, och dels den fördelen

vinnas, att fastighetsägaren i stället finge uppbära löseskillingen. Fastighetsägarna

skulle därigenom bliva mera benägna att upplåta områden för egnahemsbildning

och andra ändamål, örn de kunde räkna med att få uppbära löseskillingarna.

Mången gång kunde ej heller fastighetsägaren förstå, att löseskillingen

skulle behöva tillgripas av inteckningshavaren, som måste anses

hava tillräcklig säkerhet i den återstående fastigheten. Särskilt utsattes hypoteksföreningarna,

som ju innehade första inteckningssäkerhet, för klander därför

att de berövade fastighetsägaren löseskilling, som denne vid upplåtelsen

räknat med eller åtminstone önskade få uppbära. Det måste väl ock framstå

såsom egendomligt att, därest alla vederbörande parter vore eniga om att låta

fastighetsägaren lyfta ersättningen, lagen ej skulle kunna anvisa en utväg,

varigenom en sådan anordning möjliggjordes till alla parters belåtenhet och

utan rättsförlust för inteckningshavaren.

I åtskilliga utlåtanden, som avgivits över den inom departementet utarbetade

promemorian vitsordas, att svårigheter uppkommit vid fördelning av

ersättning för mark eller annat som exproprierats från en samfällighet tillhörande

ett större antal fastigheter. I flera fall har det till och med inträffat,

att gällande bestämmelser överhuvud ej kunnat tillämpas, med påföljd

att fördelning av expropriationsersättningen ej kommit till stånd. Det

lärer således vara ådagalagt, att behov föreligger av ett förenklat förfarande

vid fördelning av ersättning enligt expropriationslagen för mark som är samfälld

för ett flertal fastigheter.

Beträffande spörsmålet huruvida ett motsvarande förenklat förfarande bör

genomföras jämväl i fråga örn fördelning av ersättning enligt vissa andra författningar,

hava de flesta som särskilt yttrat sig i denna fråga förklarat att

behov därav ej föreligger. Fyra länsstyrelser hava emellertid härutinnan uttalat

annan mening. Endast två av dessa hava dock av egen erfarenhet kunnat

bestyrka att svårighet mött vid tillämpning av gällande fördelningsregler,

och detta har varit fallet allenast då det gällt ersättning enligt vattenlagen

och gruvestadgan. Vid sådant förhållande lärer anledning icke föreligga

att till närmare övervägande upptaga fråga örn ändring i andra författningar

än de båda sistnämnda.

Vad angår vattenlagen innehåller densamma redan nu en bestämmelse som

möjliggör att ersättning, nied förbigående av inteckningshavarna, kan utbetalas

till vederbörande fastighetsägare. Ersättning som bestämts enligt vattenlagen

skall i regel nedsättas hos Konungens befallningshavande och, om

den fastighet som är i fråga häftar för fordran, fördelas i exekutiv ordning.

Men i visst fall där vattendomstolen finner förlust av vattenkraft eller skada

eller intrång å fast egendom vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens

säkerhet erfordras, enligt bestämmelse i 9 kap. 54 § andra stycket

vattenlagen, ej nedsättning av ersättning för vattenkraften, skadan eller intrånget,

vilket innebär, att ersättningen skall erläggas till den vilken ersättningen

tillerkänts, i allmänhet fastighetsägaren. Ifrågavarande bestämmelse

gäller visserligen icke i alla fall då ersättning skall utgå enligt vattenlagen;

den gäller t. ex. icke beträffande ersättning för fast egendom som skall lösas.

Departe
ments
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Det torde emellertid icke vara lämpligt att vid sidan av denna bestämmelse

införa ett nytt stadgande av liknande innehåll, vilket — jämte den nyssnämnda

bestämmelsen —- skulle gälla i fall då den av vattendomstolen bestämda

ersättningen avsåge en samfällighet tillhörande ett större antal fastigheter.

På grund härav och då i allt fall behov av ändringar i vattenlagens

fördelningsregler framträtt endast i mycket få fall — att märka är att ersättning

enligt vattenlagen för inlösen av fast egendom mestadels torde uppgå

till så stora belopp att det ej gärna kan ifrågakomma att avvika från de vanliga

fördelningsreglerna — synes för närvarande ändring ej böra vidtagas i

nämnda lag. — Beträffande gruvestadgan hava såvitt känt är fördelningssvårigheter

förelegat allenast i ett enda fall, och anledning lärer vid sådant

förhållande ej heller föreligga att nu föreslå ändring i denna stadga. Det

kan för övrigt anmärkas att domstol icke medverkar vid bestämmande av ersättning

enligt gruvestadgan. Örn man, såsom senare kommer att förordas, fasthåller

vid att det skall ankomma på domstol att pröva huruvida ett förenklat

fördelningsförfarande bör komma till stånd, skulle alltså en dylik prövning

icke kunna inordnas såsom ett led i nu gällande förfarande vid ersättningens

bestämmande.

Det i skrivelsen från hypoteksombudsmannaföreningen behandlade spörsmålet

örn beredande av möjlighet för innehavare av fordringsinteckning att

utan rättsförlust avstå betalning ur nedsatt belopp till förmån för fastighetsägare

eller annan inteckningshavare har tidigare varit föremål för uppmärksamhet

(proposition nr 19 till 1927 års riksdag sid. 29, 36 och 39 samt proposition

nr 4 till 1929 års riksdag sid. 21). Såsom dåvarande chefen för

justitiedepartementet anfört vid behandling den 6 oktober 1928 av frågan örn

begränsning eller avlösning av fastighets ansvar för inteckning förtjänar det

av hypoteksombudsmannaföreningen berörda spörsmålet att uppmärksammas.

Det torde emellertid knappast vara ägnat att upptagas till behandling i sammanhang

med de nu ifrågasatta bestämmelserna örn ett förenklat förfarande

vid fördelning av expropriationsersättning beträffande samfälligheter.

Med vissa kompletterande stadganden och jämkningar har det förut omnämnda

utkastet synts vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

lagstiftning. I huvudsaklig överensstämmelse med ifrågavarande utkast har

alltså inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriatwn. Anledning

har icke ansetts föreligga att frångå den i utkastet intagna ståndpunkten, att

det bör ankomma på domstolen — och icke på länsstyrelsen — att pröva huruvida

i ett givet fall förhållandena äro sådana att det förenklade fördelningsförfarandet

må komma till användning. De farhågor som i några utlåtanden

uttalats, att vederbörande skulle komma att försumma att vid domstolen framställa

begäran örn tillämpning av det förenklade förfarandet, torde vara överdrivna.

Enligt 16 § expropriationslagen i dess nuvarande lydelse skall den

exproprierande redan vid expropriationsmålets förberedande handläggning inför

rätten förete gravationsbevis rörande fastigheten; i fall där expropriationen

avser en samfällighet, skall gravationsbevis företes rörande samtliga de fastig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8.

17

heter som hava del i samfälligheten. Om, såsom enligt förslaget skall ske, i

16 § införes ett särskilt stadgande örn befrielse från skyldighet att förete gravationsbevis

i fall där förordnande örn tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet

kan ifrågakomma, lärer möjligheten av dylikt förordnande

omedelbart komma på tal inför domstolen.

Det nu upprättade förslaget berör 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ i lagen.

I fråga örn de särskilda paragraferna må anföras följande.

Enligt det remitterade utkastet skulle i 48 § expropriationslagen vidtagas

sådan ändring, att den exproprierande i fall, där rätten meddelat förordnande

örn tillämpning av det förenklade förfarandet, befriades från den honom eljest

åliggande skyldigheten att vid nedsättning hos Konungens befallningshavande

av expropriationsersättningen ingiva gravationsbevis rörande fastigheterna.

Däremot hade i utkastet icke upptagits något stadgande om undantag från

föreskriften i 16 § att gravationsbevis skall företes vid rätten. Då på sätt

i ett par av utlåtandena anmärkts den lättnad ur kostnadssynpunkt, vilken

är syftet med den föreslagna ändringen i 48 §, icke vinnes med mindre den

exproprierande befrias jämväl från åliggandet enligt 16 § att förete gravationsbevis

vid rätten, föreslås nu, på sätt nyss antytts, en bestämmelse i 16 §,

enligt vilken företeende av gravationsbevis icke blir obligatoriskt i sådant fall,

då förordnande örn det förenklade fördelningsförfarandet finnes kunna ifrågakomma.

I dylikt fall skall det åligga den exproprierande att, örn rätten finner

gravationsbevis av nöden för prövning av expropriationsnämndens uppskattning,

tillhandahålla sådant bevis.

Då det med hänsyn till innehållet i 38 och 39 §§ lärer kunna inträffa att

för expropriationsnämnden uppstår behov av gravationsbevis, torde jämväl

nämnden böra ha möjlighet att infordra dylikt bevis. Bestämmelse härom

föreslås skola införas i 36 §.

47 § tredje stycket innehåller stadgande angående förutsättningarna för

tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet. Undantagsstadgandena

skola såsom förut anmärkts gälla i det fall då expropriationen avser jordområde

eller annat, som är samfällt för ett större antal fastigheter med skilda

ägare. Denna förutsättning har bestämts på samma sätt som för liknande

fall gäller enligt ensittarlagen och lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes

befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. I möjligaste mån

synes likhet mellan nu ifrågavarande bestämmelser i expropriationslagen och

motsvarande stadganden i nyssnämnda båda lagar böra eftersträvas. Det kräves

således att det som tages i anspråk genom expropriation är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda ägare. För tillämpning av de särskilda

fördelningsreglerna erfordras ytterligare, att säkerheten för innehavarna av

intecknade fordringar eller fordringar enligt 11 kap. 2 § jordabalken icke avsevärt

minskas genom expropriationen. Ifrågavarande villkor är hämtat från

15 § lagen örn avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för

inteckning i stamfastighet. — Prövningen huruvida förutsättningarna för tilllämpning

av de särskilda fördelningsreglerna äro för handen skall ankomma

på den domstol som handlägger expropriationsmålet, d. v. s. i regel domstolen

i den ort där fastigheten är belägen. I fall som avses i 13 § andra stycket

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 8. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

kan visserligen inträffa, att expropriationsmålet ej handlägges vid ortsdomstolen.

Att för detta undantagsfall föreskriva prövning vid orts domstolen och

ej vid expropriationsdomstolen synes dock ej böra ifrågakomma. — Såväl principiella

som praktiska skäl synas tala emot det i ett par av utlåtandena framkomna

förslaget att rätten skulle ex officio pröva huruvida i ett givet fall villkoren

för meddelande av förordnande örn tillämpning av det särskilda fördelningsförfarandet

äro uppfyllda. Liksom enligt utkastet är det därför enligt

det nu uppgjorda förslaget en förutsättning för prövningens anställande att

begäran därom framställes av den exproprierande eller av ägare till någon

av fastigheterna. Rätt att framställa dylik begäran har tillerkänts den exproprierande

med hänsyn till den honom för vanliga fall åliggande skyldigheten

att anskaffa gravationsbevis — en skyldighet från vilken han har utsikt

att vinna befrielse om det förenklade fördelningsförfarandet vinner tilllämpning.

— Örn rätten finner sig kunna bifalla den framställda begäran,

skall rätten i sammanhang med beslut örn fastställelse å expropriationsnämndens

uppskattning förordna, att betalning ur expropriationsersättningen icke

må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av de fastigheter som

äga del i samfälligheten häftar på grund av sökt eller beviljad inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, med mindre denne eller annan sådan rättägande

i den fastighet framställt anspråk därpå i viss ordning.

De särskilda fördelningsreglerna skola enligt förslaget införas i 57 §.

I denna paragrafs andra stycke har vidtagits allenast den jämkningen, att

bestämmelserna örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom angivas hava motsvarande tillämpning ''såvitt ej

nedan annorlunda stadgas’.

Då såsom i utkastet och jämväl i det nu upprättade förslaget stadgas fordringsägare,

vilken vill utfå betalning ur expropriationsersättningen, har att

framställa anspråk härpå viss tid före sammanträdet för fördelning av ersättningen,

kräves att viss tid bestämmes för kallelse och kungörelse till

sammanträdet. Bestämmelse i sådant avseende, vartill motsvarighet finnes i

14 § andra stycket ensittarlagen, hade i utkastet införts i 57 § tredje stycket.

Denna utkastets bestämmelse skulle hava gällt oavsett huruvida i expropriationsmålet

meddelats förordnande enligt 47 § tredje stycket eller ej.

En länsstyrelse har funnit det lämpligare, att denna bestämmelse inskränktes

till att avse endast de fall då dylikt förordnande meddelats. Expropriationsersättningarna

utgjorde ofta avsevärda belopp, och de ersättningsherättigade

vore då mycket angelägna att så snart som möjligt utfå ersättningarna.

Att i de fall, då de ersättningsberättigade vore kända, fordra avsändande

av kallelser minst fjorton dagar före sammanträdet skulle, enligt

vad denna länsstyrelse vidare anfört, icke sällan medföra betydande ränteförluster

för vederbörande.

Då vad sålunda anmärkts icke torde sakna berättigande, har i det nu upprättade

förslaget 57 § tredje stycket bibehållits oförändrat samt i ett nytt

fjärde stycke stadgats att i sådant fall, då rätten meddelat förordnande enligt

47 § tredje stycket, kallelse till fördelningssammanträdet skall avsändas

och dagen därför kungöras minst fjorton dagar förut. — I samma fjärde stycke

av 57 § har vidare, efter yrkande i flera av de inkomna utlåtandena, medde
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

19

lats föreskrifter om ett förenklat kallelseförfarande i sådant fall som nyss

nämnts. Dessa föreskrifter överensstämma i allt väsentligt med motsvarande

stadgande i 14 § (och 6 §) ensittarlagen.

57 § femte stycket angiver huru innehavare av fordran och fastighetsägare

må framställa yrkande att utfå andel i den nedsatta expropriationsersättningen

samt huru med denna skall förfaras örn dylikt yrkande ej väckes. Såsom

förebild för dessa bestämmelser har tjänat 14 § tredje stycket ensittarlagen.

I ett sjätte stycke i 57 § har ålagts Konungens befallningshavande att, om

innehavare av fordran framställer anspråk på andel i expropriationsersättningen

och gravationsbevis angående den fastighet som beröres icke är tillgängligt,

ofördröjligen anskaffa dylikt bevis. Gravationsbeviset är erforderligt

för att Konungens befallningshavande skall kunna verkställa den påkallade

fördelningen på fordringsägarna.

Då det torde finnas utrymme för tillämpning av det förenklade fördelningsförfarandet

jämväl i fall då överenskommelse örn expropriationsersättningen i

enlighet med vad som angives i 59 § andra stycket eller 95 § kommit till

stånd, upptager det nu upprättade förslaget stadganden härom i nämnda

paragrafer.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. De

torde böra tillämpas jämväl å sådana äldre expropriationsmål, i vilka vid tiden

för ikraftträdandet fördelning av expropriationsersättningen ännu ej ägt rum.

I övergångsbestämmelserna har beträffande äldre expropriationsmål medgivits

den exproprierande och fastighetsägare att hos rätten, oaktat den redan

meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning eller å överenskommelse

örn expropriationsersättningen och därmed skilt sig från målet, framställa

begäran att förordnande enligt 47 § tredje stycket måtte meddelas. Det

har icke ansetts nödigt att lämna några särskilda föreskrifter angående den

formella behandlingen av en dylik begäran. Lämpligt torde emellertid vara

att rätten, örn den ej finner saken uppenbar, på något sätt bereder övriga

sakägare tillfälle att yttra sig. Meddelande örn sakens behandling vid rätten

torde exempelvis kunna lämnas genom kungörelse på sätt i 14 § finnes

stadgat om kungörelse till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare.

»

Föredraganden uppläser härefter det förut omnämnda, inom departementet

upprättade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av expropriationslagen

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att

lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefanson.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 16, 36, 47, 48, 57, 59 och 95 §§ lagen den 12

maj 1917 örn expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
16

§.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten; dock att, i fall

då förordnande enligt 47 § tredje stycket finnes kunna ifrågakomma, gravationsbevis

skall företes allenast där rätten vid målets slutliga handläggning

prövar sådant erforderligt.

36 §.

Part åge — -— — inför nämnden.

Har gravationsbevis rörande fastigheten icke företetts vid rätten, vare den

exproprierande skyldig tillhandahålla dylikt bevis, där nämnden finner det

erforderligt.

Vid förrättningen ----föras protokoll.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning — —- ■— av rätten.

I fråga -—--— ej sökas.

Ar jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande, att säkerheten för innehavarna av fordringar, för vilka

inteckning i en eller flera av fastigheterna är sökt eller beviljad eller en eller

flera av fastigheterna häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke avsevärt

minskas genom expropriationen, förordne rätten på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut om fastställelse

å expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon

av fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande

i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte

stycket sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som ---— rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningsha
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

21

vande rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,

där ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, gravationsbevis rörande

fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande —----desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan

fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling, skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, om endast

en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång

å den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av

särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena örn fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tilllämpning,

såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten förutom av

fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det

tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten

icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i

motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i

första punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,

och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen,

överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära

överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

''Sammanträde för---kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall dagen för

sammanträdet städse kungöras på sätt i 14 § stadgas. I sådant fall skall

kallelse till sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton

dagar förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker,

känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse

till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att

själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes

någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer

till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte

skall underrättelse om sammanträdet, såframt socken, stad eller annan sådan

menighet är delägare i samfälligheten, översändas till den person eller myndighet,

på vilken det ankommer att sammankalla dem som i avseende å talans

utförande hava att för menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt som

sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts intagas i

kungörelsen om sammanträdet, och skall kungörelsen anslås i socken- eller

rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats, skall sådant anspråk

på betalning ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmärs,

skriftligen framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde da
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

gen före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka

dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande

av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk

som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast

vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,

såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall, i fall

varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare av fordran anspråk som i femte stycket sägs, och

har gravationsbevis rörande den fastighet anspråket avser icke ingivits, åligger

Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den exproprierandes

bekostnad anskaffa sådant bevis.

Innehades exproprierad---— skall förfaras.

59 §.

Hava parterna —--- överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den —---meddela fastställelse.

överenskommelse örn---part, fastställd av rätten.

Fastställelse må--- — såsom fideikommiss.

Där rätten jämlikt andra stycket fastställer överenskommelse örn expropriationsersättning

för jordområde eller annat, som är samfällt för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §

tredje stycket.

95 §.

Hava vid---godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt upplåtes, samfälld för flera än tio

fastigheter med skilda ägare, meddele rätten tillika på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande enligt 47 §

tredje stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I fråga örn expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 juli 1934,

skola de nya bestämmelserna äga tillämpning, därest vid nämnda tid fördelning

av expropriationsersättningen ej ägt rum; har rätten före den nya lagens

ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning

eller å överenskommelse örn expropriationsersättningen, må det oaktat begäran.

som avses i 47 § tredje stycket framställas av den exproprierande eller

fastighetsägare, och skall om så sker med fördelning av expropriationsersättningen

anstå till dess lagakraftägande beslut i anledning av den framställda

begäran föreligger. Genom rättens eller domarens försorg skall Konungens

befallningshavande genast underrättas örn begäran som här avses.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

23

Bilaga till departementspromemorian.

Utkast

till

Lag

angående ändrad lydelse av 47,48 och 57 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att till 47 § lagen elen 12 maj 1917 örn expropriation

skall fogas ett nytt stycke av nedan angivet innehåll samt att 48 § andra stycket

och 57 § samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning —--av rätten.

I fråga---ej sökas.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation, samfällt

för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande, att säkerheten för innehavarna av fordringar, för vilka

inteckning i en eller flera av fastigheterna är sökt eller heviljad eller en eller

flera av fastigheterna häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke avsevärt

minskas genom expropriationen, förordne rätten på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna i samband med beslut örn fastställelse

å expropriationsnämndens uppskattning, att betalning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av

fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättägande

i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § fjärde stycket

sägs.

48 §.

Expropriationsersättning, som — — — rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande

rättens utslag jämte bevis att och när utslaget vunnit laga kraft samt,

där ej rätten meddelat förordnande, som avses i 47 § tredje stycket, gravationsbevis

rörande fastigheten.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel jämte

därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan

fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling, skola i fråga örn löseskilling för fastigheten samt, om endast

en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för skada och intrång

a den återstående delen, så ock angående ersättning för upplåtelse av

särskild rätt till sadan fastighet, stadgandena örn fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande tillämpning,

såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten förutom av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det

tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning såsom örn fastigheten

icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i

motsvarande mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första

punkten avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat,

och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, överskott,

som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära överskottet,

utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst

fjorton dagar förut med posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare

av fordran eller annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehavare

av fordran okänd, läte ock Konungens befallningshavande kungöra dagen för

sammanträdet på sätt och inom tid i 14 § om kungörelse stadgas.

Har rätten meddelat förordnande enligt 47 § tredje stycket, skall sådant anspråk

på betalning ur expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles,

skriftligen framställas hos Konungens befallningshavande senast å

åttonde dagen före sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet

att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse

i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes

ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna

senast vid sammanträdet fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas

fastighetsägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande,

såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran örn vad i detta stycke stadgats skall i fall, varom

nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställes anspråk, som i fjärde stycket sägs, åligger Konungens befallningshavande

att ofördröjligen på den exproprierandes bekostnad anskaffa gravationsbevis

rörande den fastighet anspråket avser.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen

förordnat, huru därmed skall förfaras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

I fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1 januari

1934, skola de nya bestämmelserna äga tillämpning, därest vid nämnda tid

fördelning av expropriationsersättningen ej ägt rum; har rätten före den nya

lagens ikraftträdande meddelat fastställelse å expropriationsnämndens uppskattning,

må det oaktat ansökan, som avses i 47 § tredje stycket, göras, och

skall, örn ansökan göres, med fördelning av expropriationsersättningen anstå

till dess lagakraftägande beslut i anledning av ansökningen föreligger.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 november

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29 september

1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Eörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet G. A.

Eriksson.

Lagrådet yttrade:

I fjärde stycket av 57 § har — med förebild i 14 § (och 6 §) ensittarlagen

—■ upptagits föreskrift därom att, såframt socken, stad eller annan sådan menighet

är delägare i samfälligheten, underrättelse örn fördelningssammanträdet

skall översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer att

sammankalla dem som i avseende å talans utförande hava att för menigheten

besluta. För upptagande av en sådan föreskrift i ensittarlagen förelågo emellertid

skäl, vilka icke äga samma giltighet för det förevarande fallet. Enligt

nämnda lag skall ju bestämmelsen tillämpas icke allenast i fråga örn sammanträde

för fördelning av löseskilling utan även vid kallelse till själva inlösningsförrättningen

— i vilket fall den torde äga sin huvudsakliga betydelse

— och beträffande sådan underrättelse som omförmäles i lagens 16 §. Vidare

avser den där allenast sådana rättssubjekt — stad, köping, municipalsamhälle

— vilka på grund av föreskrifterna i lagens 19 § intaga särställning ifråga

om lagens tillämplighet, icke kommuner och liknande menigheter i allmänhet.

I 7 kap. 1 § jorddelningslagen, vilken paragraf likväl samtidigt med ensittarlagen

ändrades i syfte att åstadkomma ett förenklat kallelseförfarande i fråga

örn samfällighet med ett flertal delägare, ansågs ej heller nödigt att upptaga

någon motsvarighet till den ifrågavarande bestämmelsen. Den torde dock i

sagda lagrum hava varit mera motiverad än i förevarande paragraf. Slutligen

må i fråga örn föreskriftens avfattning erinras att det är oklart, huruvida ordet

Bihang till riksdagens protokoll ISSA. 1 sami. Nr 8. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

menighet är avsett att omfatta jämväl härad, tingslag, väghållningsskyldige

och landsting (jfr 11 kap. 16, 17 och 18 §§ rättegångsbalken och Ernst Trygger:

Kommentar till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken,

Uppsala 1900, s. 47) samt att även ordet socken är behäftat med en viss otydlighet;

jfr lagrådets yttrande den 4 januari 1926 (N. J. A. 1927 avd. II s. 72).

På grund av vad nu anförts och då den ifrågavarande bestämmelsen är ägnad

att utan motsvarande nytta tynga kallelseproceduren, hemställes att bestämmelsen

måtte utgå. Sker så, vinnes jämväl ökad tydlighet i fråga örn rätta

innebörden av styckets sista punkt.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets

den 23 november 1933 avgivna utlåtande över det den 29 september samma

år till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Efter redogörelse för utlåtandet samt med förmälan att enligt lagrådets hemställan

ur 57 § fjärde stycket uteslutits föreskriften därom, att socken, stad

eller annan sådan menighet såsom delägare i samfällighet, som berörts av expropriationen,

skall särskilt underrättas örn fördelningssammanträdet inför

Konungens befallningshavande, och att dessutom i förslaget vidtagits några

redaktionella jämkningar, hemställer föredraganden, att det sålunda ändrade

förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.