Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

38 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 35 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1934:9, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad

lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; given

Stockholms slott den 15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§

lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 193b

1 sami.

Nr !).

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312)

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik*

Härigenom förordnas att 5 och. 11 §§ lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skola erhålla följande ändrade

lydelse:

5 $.

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för

vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för

alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens

gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar

skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes

att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till

den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i första stycket sägs, någondera automobilens

ägare eller förare eller honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet

jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår,

att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande

medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det

icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande

till den senare bära hela skadan.

11 $.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter av den,

som vållat skadan; dock må han, såvitt ersättningen enligt 5 § skall slutligen

gäldas av hans sida, ej söka den åter av någon som å annan sida

är vållande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

september 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,

Vennerström, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om ändring i

lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

samt anför:

»De skadeståndsregler, vilka innefattas i lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, innebära en utvidgning

av ansvarigheten utöver vad som följer av allmänna rättsgrundsatser. Den

särskilda fara som är förenad med automobiltraliken har nämligen ansetts

motivera, att den för vars räkning trafik äger rum i viss omfattning får

bära ansvaret för inträffad skada i följd av trafiken, även örn han icke

själv varit vållande till skadan. Automobilens ägare är enligt nämnda lag

i princip ansvarig för skada, som i följd av trafik med automobilen tillfogas

person eller egendom som icke befordras med densamma. Ägaren är

dock fri från ansvarighet, där av omständigheterna framgår att skadan

varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Den utvidgade ansvarigheten sträcker sig sålunda icke därhän, att ägaren

blir skadeståndsskyldig vid en ren olyckshändelse, d. v. s. ett skadefall där

ägaren förmår bevisa, att skadan icke är att tillskriva bristfällighet å automobilen

eller vållande av föraren. Örn ägaren ej kan prestera nyssnämnda

bevisning, blir han däremot skadeståndsskyldig, och detta jämväl örn den

skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan. För sistnämnda

fall gäller dock, att domstolen har att företaga en skälighetsprövning, örn

och i sådant fall till vilket belopp skadeståndet skall utgå. I fråga om

förarens ansvarighet för skada av ifrågavarande slag innehåller lagen den

bestämmelsen, att föraren är lika med ägaren pliktig att ersätta skadan,

där ej av omständigheterna framgår att föraren icke varit vållande till

skadan.

Den i 1916 års lag stadgade utvidgningen av ansvarigheten omfattar

principiellt icke sådan skada, som drabbar person eller egendom som befordras

med automobilen. Örn i följd av trafik med automobil, som mot

ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande för sådant

ändamål skada tillfogas någon som befordras med automobilen, är dock

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majda ''proposition nr 9.

automobilens ägare ansvarig, såframt föraren överbevisats om vållande. I

överensstämmelse härmed är sålunda passageraren i en automobil, som går

i yrkesmässig trafik, berättigad att av automobilens ägare erhålla ersättning

för liden kroppsskada, under förutsättning likväl att han förmår styrka

att automobilens förare varit vållande till skadan. Passagerare i en automobil,

vilken icke går i yrkesmässig trafik, har däremot icke skadeståndsrätt

mot annan än den som varit vållande till skadan, eller således i vanliga

fall automobilens förare.

För att bereda skadelidande trygghet för utfående av skadestånd finnes

numera i vårt land obligatorisk trafikförsäkring. Enligt lagen den 10 maj

1929 örn trafikförsäkring å motorfordon är ägare av automobil som brukas

här i riket pliktig att å automobilen taga och vidmakthålla försäkring som

avses i nämnda lag. Sådan försäkring medför rätt för den, som i följd av

trafik med automobilen här i riket är enligt lag berättigad till skadestånd

av automobilens ägare och förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren.

Trafikförsäkringen omfattar sålunda ej all skada i följd av

trafik med automobilen. Är det inträffade skadefallet att hänföra till vad

ovan benämnts ren olyckshändelse, har den skadelidande icke någon skadeståndsrätt

mot automobilens ägare och förare och är följaktligen ej heller

berättigad att utbekomma ersättning av försäkringsgivaren. Vidare är

enligt trafikförsäkringslagen försäkringsgivare ej utan särskilt åtagande

ansvarig för skada å automobilen eller å egendom som befordras med densamma.

Ej heller svarar försäkringsgivaren utan särskilt åtagande för

skada å person som färdas i automobilen, såframt ej försäkringstagaren

själv är ansvarig för skadan. Av sistnämnda regel följer bland annat, att

den som kommit till skada under färd med automobil, vilken icke gått i

yrkesmässig trafik, saknar rätt till ersättning av försäkringsgivaren, örn

automobilen vid olyckstillfället förts av annan person än ägaren. Slutligen

må nämnas att trafikförsäkringen allenast gäller till visst begränsat belopp.

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse som medför skada

täcka skadestånd örn tillhopa 60,000 kronor i anledning av personskada,

med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller dödad person,

samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning av skada å egendom.

Det har från olika håll gjorts gällande, att det skydd i ekonomiskt hänseende,

som genom ovanberörda lagstiftning erbjudes allmänheten vid inträffade

skadefall i följd av automobiltrafik, icke längre kan anses tillräckligt.

Frågan härom har vid skilda tillfällen föranlett uttalanden inom

riksdagen.

Vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget till

lag örn trafikförsäkring å motorfordon uttalade första lagutskottet såsom

önskemål att även rena olyckshändelser bleve indragna under försäkringen.

I den proposition, nr 99, varigenom nytt förslag till lag örn trafikförsäkring

förelädes 1929 års riksdag, yttrade dåvarande departementschefen, att

han funne beaktansvärda skäl tala för en utsträckning av försäkringen att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

omfatta även vissa fall av ren olyckshändelse. Emellertid ansåg han frågan

härom böra anstå och upptagas först i samband med en revision av 1916

års lag. Riksdagen, som i allt väsentligt godkände propositionen, anhöll

på första lagutskottets hemställan i skrivelse (nr 94), att Kungl. Majit ville

skyndsammast möjligt verkställa utredning, huruvida och i vad mån skyldighet

borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada, som

genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt

för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

I det av första lagutskottet avgivna utlåtande (nr 14), vilket föranlett

nämnda riksdagsskrivelse, hade bland annat anförts följande:

Anledningen till att utskottet icke ansett sig böra hemställa örn ändring

i lagförslaget utan allenast förordat avlåtande av en skrivelse till Kungl.

Majit med begäran örn skyndsam utredning och förslag i förevarande hänseende

vore i främsta rummet en önskan att vid den obligatoriska trafikförsäkringens

införande i möjligaste mån söka undvika förändringar i den

uu brukliga ansvarighetsförsäkringen av sådan art, att deras inverkan å

premierna vore svår att beräkna. Någon statistisk erfarenhet till ledning

för bedömandet av den ökning i risken, olyckshändelsernas indragande

under försäkringen skulle innebära, förelåge icke. Enligt utskottets mening

borde dylik statistik åvägabringas redan från början av den obligatoriska

trafikförsäkringens bedrivande, och sedan ett något så när tillförlitligt

material sammanbragts, torde Kungl. Majit vilja till omprövning upptaga

frågan örn försäkringspliktens utvidgning. Därest icke vid samma tid kunde

företagas den revision av 1916 års lag, varmed utvidgningen av trafikförsäkringsskyddet

enligt departementschefens mening borde förknippas, syntes

det böra tagas under förnyat övervägande, huruvida denna omständighet

kunde lägga hinder i vägen för berörda utvidgning. Vad anginge spörsmålet,

örn skyddet borde utsträckas att omfatta alla olyckshändelser, hade

utskottet väl i likhet med departementschefen närmast beaktat sådana fall,

då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon för sin befordran,

bleve utsatt för skada, men det syntes utskottet kunna ifrågasättas att

under försäkringsskyddet indraga även vissa andra fall.

Med anledning av riksdagens framställning anmodade dåvarande chefen

för justitiedepartementet i skrivelse den 16 oktober 1929 försäkringsinspektionen

att inkomma med förslag till åtgärder för erhållande av nödigt

statistiskt material att ligga till grund för bedömandet av ökningen i premierna

för trafikförsäkring, därest denna utsträcktes, på sätt av riksdagen ifrågasatts,

att omfatta jämväl skada vid rena trafikolyckor, samt i övrigt avgiva

det yttrande vartill omständigheterna kunde föranleda.

I ett den 19 januari 1932 avgivet utlåtande erinrade försäkringsinspektionen

bland annat, att försäkringsbolagens uppgifter icke vore tillräckliga

för erhållande av nödigt statistiskt material, enär ifrågavarande olycksfall,

vilka icke omfattades av gällande trafikförsäkring, i stor utsträckning icke

komme till försäkringsbolagens kännedom. Försäkringsbolagens material

måste därför kompletteras från helt andra källor, varvid i första rummet

polismyndigheterna kunde tänkas komma i fråga. För att kunna åstadkomma

statistiskt material för bedömandet av den erforderliga premiehöj
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ningen vid den ifrågasatta utvidgningen av trafikförsäkringen förutsattes

emellertid ett närmare fixerande av de olycksfall, som skulle komma att

omfattas av nämnda utvidgning. I detta hänseende ansåge sig försäkringsinspektionen

icke kunna på egen hand träffa ett avgörande.

Frågan örn en revision av 1916 års lag har under innevarande år blivit

föremal för övervägande inom justitiedepartementet. Därvid har jämväl

upptagits till bedömande det i förutnämnda riksdagsskrivelse berörda spörsmålet

örn trafikförsäkringens utvidgning till att omfatta rena olyckshändelser.

Något slutgiltigt ståndpunktstagande till detta spörsmål har emellertid

icke kunnat ske, enär material saknats för bedömande av den ökade

ekonomiska belastning, som ifrågavarande utvidgning av trafikförsäkringen

är ägnad att medföra för automobilägärna. Såsom första lagutskottet förutsatt

torde det vara erforderligt att för sagda ändamål anordna en särskild

statistisk utredning.

Med hänsyn härtill har jag i skrivelse den 25 september 1933 anmodat

försäkringsinspektionen att ånyo avgiva yttrande i ärendet. I denna skrivelse

bär jag anvisat vissa riktlinjer efter vilka en utredning av frågan örn anskaffande

av statistiskt material bör bedrivas. Sedan statistiska uppgifter

erhållits i nödig omfattning, torde'' frågan om försäkringsskyddets utvidgning

böra upptagas till slutligt bedömande. Förrän så skett lärer en allmän

revision av 1916 års lag icke böra företagas.

De undersökningar som redan utförts inom området för ifrågavarande

lagstiftning lära emellertid giva vid handen, att vissa huvudsakligen i

rättstekniskt hänseende framträdande brister i 1916 års lag lämpligen kunna

avhjälpas utan avbidan på en allmän revision av lagen. Dessa brister

hänföra sig till skadeståndsreglerna angående de fall, då skada uppstått i

följd av trafik med två eller flera automobiler, och äro väsentligen beroende

därav att lagstiftningen knappast synes hava tillfredsställande reglerat förhållandet

mellan automobilägares trafikansvar och det ansvar på grund av

vållande som faller under 6 kap. strafflagen.

Örn i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada för

vilken automobilernas ägare svara enligt 1916 års lag, åligger enligt 5 §

första stycket samma lag ansvarighet ägarna en för alla och alla för en.

Därvid skola de sinsemellan taga del i ersättningens gäldande efter ty

rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Lider i följd av

trafik som nyss sagts någondera automobilens ägare eller honom tillhörig

egendom skada, för vilken ägaren är berättigad till ersättning enligt 1916

års lag, skall enligt 5 § andra stycket samma lag skadeståndet jämkas efter

ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår att varken bristfällighet

å automobilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan.

Vad angår sådana fall där en eller flera av automobilägarna varit vållande

till skadan innehåller gällande lagstiftning icke något uttryckligt stadgande.

Det har därför varit föremål för tvekan, huru dessa fall rätteligen böra

bedömas. Emellertid innehåller 11 § i 1916 års lag den bestämmelsen, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

vad ägare eller annan utgivit enligt samma lag åge han söka åter av den

som vållat skadan. Detta stadgande har ansetts medföra regressrätt, ej

blott för ägaren av en automobil mot föraren av samma automobil, utan

jämväl för den ena automobilägaren mot den andre, när vållande visats

hava legat denne till last, liksom oek för båda ägarna mot den förare, som

visats hava gjort sig skyldig till vållande. I överensstämmelse härmed

tillämpas i rättspraxis den regeln, att örn av två automobilägare den ene

är ansvarig på grund av vållande och den andre efter 1916 års lag den

förre är i förhållande till den senare skyldig att svara för hela skadan.

Emellertid har tillämpningen av berörda skadeståndsbestämmelser i praktiken

visat sig medföra betydande svårigheter. Bestämmelserna äro i viss

mån oklara till sin innebörd och leda i de särskilda fallen till alltför varierande

lösningar. De många kombinationer som kunna förekomma, allt

efter som automobilema förts av ägaren eller särskild förare samt vållande

ligger någon eller alla de medverkande till last, erbjuda ett system av regler,

som är alltför invecklat och avvikande från följdriktigheten. I åtskilliga

fall leda skadeståndsbestämmelserna till resultat, vilka icke äro tilltalande

för rättskänslan. Sålunda är det anmärkningsvärt, att en automobilägare

som ej själv för sin bil i vissa fall utan rimlig grund gynnas i förhållande

till den automobilägare som själv för sin bil. Ur flera synpunkter synes

en lagändring i de delar, varom nu är fråga, vara av behovet påkallad.

I anledning härav har under innevarande år inom justitiedepartementet

utarbetats en promemoria med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och

11 §§ lagen den 30 guni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik. Detta förslag innebär, att ansvarigheten för inträffad

skada i följd av trafik med två eller flera automobiler fördelas

efter graden av varje automobilförares medverkan till skadan, utan hänsyn

till den omständigheten huruvida föraren tillika varit ägare eller

ej. Har föraren varit vållande, bedömes sålunda frågan örn ägarens skadeståndsskyldighet

och dennes rätt till ersättning för egen skada på samma

sätt, som örn ägaren själv varit vållande till olyckshändelsen. Den i viss

mån självständiga frågan, huru ansvarigheten bör bedömas i sådana fall

då vållande blivit styrkt endast beträffande föraren av den ena automobilen

medan den andra föraren icke visats vara fri fran vallande, har i förslaget

lösts sålunda,] att den vållande sidan får i förhållande till den andra sidan

bära! hela ansvaret. Beträffande särskild förares rätt till ersättning för

skada i följd av automobilsammanstötning innehåller förslaget den nyheten,

att föraren — under samma förutsättningar som redan nu gälla beträffande

ägaren — får vidkännas jämkning i sådant skadestånd, som utgår till honom

enligt 1916 års lag.

över förslaget har utlåtande infordrats från försäkringsinspektionen, varjämte

Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar lämnats

tillfälle att avgiva yttrande. Båda dessa institutioner hava inkommit med

utlåtanden. Därjämte har föreningen, som berett samtliga trafikförsäkringsanstalter

tillfälle att inkomma med yttrande över förslaget, överlämnat ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Martts proposition nr 9.

av För säkring sanstalten Göthia avgivet utlåtande, därvid föreningen tillika

anmält, att övriga försäkringsanstalter lämnat förslaget utan erinran.

Samtliga inkomna utlåtanden innefatta tillstyrkande av förslagets genomförande.

Försäkringsanstalten Gotilia anser förslaget på ett lyckligt sätt undanröja

några av de mest framträdande bristfälligheterna i 1916 års lag. Den

förmån den hittillsvarande ordningen erbjudit ägare, som ej själv fört sitt

fordon, torde i icke obetydlig utsträckning haft den föga önskvärda konsekvensen

att automobiler skrivits på bulvan. Genom den föreslagna ordningen

undginge man även de i skadeståndsmål ej sällan förekommande

tvisterna om vem som i ett visst fall vore att anse såsom ägare. Vidare upphörde

den omotiverade privilegiering som juridiska personer hittills åtnjutit.

Föreningen, som finnér sig kunna giva lagförslaget sin obetingade anslutning,

anför följande:

Gällande bestämmelser rörande rätt till ersättning för skada i följd av

trafik med två eller flera motorfordon hade i den praktiska tillämpningen

visat sig leda till resultat, vilka ofta framstått såsom mindre tillfredsställande

ur materiellträttsliga synpunkter. Efter tillkomsten av trafikförsäkringslagen

hade den praktiska betydelsen av reglernas bristande följdriktighet

avsevärt stegrats. Behovet av en revision hade i följd härav särskilt

under de senaste åren gjort sig starkt gällande. De nuvarande bestämmelserna

örn ansvarigheten och dess fördelning vid kollisioner eller vid skada

förorsakad genom flera motorfordon vore synnerligen invecklade och svårförstådda.

Avsevärda olägenheter bade härav följt såväl för domstolarna

och parter i rättegångar som för försäkringsanstalterna vid deras skaderegleringsarbete

och i övrigt i deras förhållande till allmänheten. Det föreliggande

förslaget, vilket innefattade en betydande förenkling i förhållande

till nu gällande ersättningsregler, skulle medföra betydande lättnad för

dem, som hade att syssla med ersättningsreglernas praktiska tillämpning,

och allmänheten torde utan större svårighet kunna tillägna sig kännedom

örn de nya reglernas rätta innebörd. En minskning av antalet rättegångar

rörande ersättning för skada i följd av automobiltrafik torde i följd härav

kunna vinnas.

Försäkringsinspektionen, som finner goda skäl hava förebragts för ändring

av 1916 års lag i föreslagen riktning,- uttalar sig särskilt rörande frågan

örn reformens inverkan på premiesättningen vid trafikförsäkringen. I detta

hänseende anför försäkringsinspektionen följande:

För erhållande av den för premieberäkningen erforderliga statistiken hade

försäkringsinspektionen föreskrivit, att försäkringsanstalterna skulle årligen

enligt fastställda formulär lämna en redogörelse för riskförloppet inom olika

motorfordonsklasser under det förflutna räkenskapsåret. Anstalternas uppgifter

granskades och bearbetades av inspektionen. Innan bearbetad statistik

från den obligatoriska trafikförsäkringen förelegat, hade bolagens tariffer

byggt på statistik från den tidigare bedrivna frivilliga automobilansvarighetsförsäkringen.

Dessa tariffer hade emellertid ändrats, när siffror angående

riskförloppet inom trafikförsäkringen under år 1930 förelegat utarbetade,

och de hade sedermera ytterligare justerats med ledning av statistiken

för år 1931. Det måste förutsättas att tarifferna även i fortsättningen

komme att omregleras, därest tillgänglig erfarenhet utvisade, att detta vore

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

befogat. Konstaterades det, att skaderegleringskostnader och andra omkostnader

nedginge, borde motsvarande hänsyn tagas härtill vid premiesättningen.

En dylik nedgång kunde bli följden av den nu föreslagna lagändringen,

enär den skulle leda till viss förenkling i skaderegleringsarbetet vid

kollisionsskador. Detta skulle innebära en verklig minskning av utgiftsbördan

för automobilismen, även örn densamma torde bliva relativt obetydlig,

medan däremot den ifrågasatta ändringen i själva ansvarigheten ur

kostnadssynpunkt i stort sett endast innebure, att vissa av automobilismens

utgifter för skadeersättningar till tredje man överflyttades till dess kostnader

för vagnskador.

Vidare har justitierådet E. Stenbeck som på anmodan av mig tagit del

av promemorian förklarat sig tillstyrka den däri föreslagna lösningen. Denna

skulle enligt hans uppfattning undanröja betydande olägenheter, som äro

förbundna med tillämpningen av gällande föreskrifter.

För min del kan jag i allt väsentligt instämma i de synpunkter som Departementskommit

till uttryck i promemorian. Jag anser sålunda att automobilägare, chehni

de skadefall varom här är fråga, bör i ansvarighetshänseende likställas

med vållande förare ej blott såsom nu i förhållande till skadelidande tredje

man utan även i det inbördes förhållandet mellan de olika automobilernas

ägare och förare. Härigenom skulle vinnas den avsevärda förenklingen, att

man vid skadans fördelning mellan de olika sidorna kunde betrakta vardera

automobilens ägare och förare såsom en enhet. Att en reform av

denna innebörd i de särskilda skadefallen skulle leda till mera tillfredsställande

resultat än som följa av nuvarande ordning har utförligt påvisats

i promemorian och jämväl vitsordats i avgivna yttranden. Vad särskilt

angår sådana fall då endast föraren av den ena automobilen övertygats örn

vållande medan den andra föraren icke visats vara fri från vållande, delar

jag den i promemorian uttalade meningen, att den sida som överbevisats

örn vållande bör slutligen vidkännas hela ansvaret. Vad slutligen i promemorian

föreslås angående jämkning av skadestånd, som kan tillkomma särskild

förare på grund av bestämmelserna i 1916 års lag, linner jag mig

likaledes böra biträda. På grund av vad jag sålunda anfört och då jag ej

heller funnit anledning till erinran mot det i anslutning till promemorian

upprättade lagförslaget, är jag beredd tillstyrka, att lagrådets yttrande inhämtas

över förslaget.

Promemorian torde få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll. ''

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om ändrad

lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik av den lydelse den vid detta

protokoll fogade bilagan A utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312)

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas att 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skola erhålla följande ändrade

lydelse:

5 $.

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för

vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för

alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens

gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar

skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes

att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till

den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i första stycket sägs, någondera automobilens

ägare eller förare eller honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet

jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår,

att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande

medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det

icke] styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande

till den senare bära hela skadan.

11 %.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter av den,

som vållat skadan.

Har skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler, skall

i fråga örn den del av ersättningen, som slutligen skall gäldas av viss sida,

vad i första stycket sägs gälla mellan ägaren, brukaren och föraren å den

sidan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

11

Bilaga B.

P. M.

Bn revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik har påyrkats från skilda håll, såväl inom som utom riksdagen.

Vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget till

lag örn trafikförsäkring å motorfordon uttalade första lagutskottet såsom

önskemål, att även rena olyckshändelser bleve indragna under försäkringen.

I den proposition, nr 99, varigenom nytt förslag till lag örn trafikförsäkring

förelädes 1929 års riksdag, yttrade dåvarande departementschefen, att han

funne beaktansvärda skäl tala för en utsträckning av försäkringen att omfatta

även vissa fall av ren olyckshändelse. Emellertid ansåg han frågan

härom böra anstå och upptagas först i samband med en revision av 1916

års lag. Riksdagen, som i allt väsentligt godkände lagförslaget, anhöll på

lagutskottets hemställan i skrivelse (nr 94), att Kungl. Maj:t ville skyndsammast

möjligt verkställa utredning, huruvida och i vad mån skyldighet

borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada, som genom trafik

med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Under riksdagarna 1932 och 1933 kom frågan örn revision av 1916 års

lag i anledning av väckta motioner ånyo under första lagutskottets bedömande.

Utskottet, som avstyrkte motionerna och därvid hänvisade till den

av riksdagen begärda utredningen, förklarade sig vidhålla sin tidigare uttalade

uppfattning att åtminstone vissa fall av ren olyckshändelse borde

omfattas av trafikförsäkringen. De av utskottet avgivna utlåtandena godkändes

i kamrarna.

I skrivelser till Kungl. Maj:t eller justitiedepartementet hava ock åtskilliga

sammanslutningar framfört krav på ändringar i 1916 års lag. Sålunda

torde få nämnas att kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund

i skrivelse den 21 mars 1927 — med instämmande av ett flertal motororganisationer

— hemställt, att bevisreglerna enligt den nu gällande lagen

måtte ändras till att i det väsentliga överensstämma med de bevisregler,

som funnos i den förut gällande 1906 års lag om ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik. Enahanda yrkande har även framställts av Sveriges

trafikbilägares riksförbund i skrivelse den 26 november 1932. Skånska

automobilklubben har i skrivelse den 28 april 1932 påyrkat lagändring i

syfte att vidga rätten till skadestånd för passagerare i automobil. Slutligen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 9.

har Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund,

Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges omnibusägares

riksförbund i skrivelse den 3 april 1933 hemställt örn sådan ändring i 1916

års lag, att bevisskyldigheten komme att åvila den, som framställde anspråk

på skadestånd.

Av vad sålunda nämnts framgår att någon enighet ej föreligger beträffande

frågan i vilken riktning en reform på detta område bör genomföras.

Medan från ena hållet påfordras en utvidgning av automobilägarens trafikansvar,

yrkas från andra hållet en väsentlig inskränkning i denna ansvarighet.

Med tanke på de olika intressen, som äro knutna vid förevarande

lagstiftning, är det också helt naturligt, att starka meningsskiljaktigheter i

nämnda hänseenden kunna föreligga.

En väsentlig förskjutning i den allmänna intresseavvägning, som avspeglas

i 1916 års lag, torde icke kunna genomföras förrän efter en mycket

ingående utredning. Sociala och ekonomiska synpunkter måste därvid träda

i förgrunden. I rättstekniskt avseende möta vanskliga problem; den allmänna

skadeståndsrätten, som vid en sådan utredning ej kan undgå att beröras,

utgör över huvud en synnerligen omstridd del av rättsordningen.

Vad särskilt angår den utvidgning av trafikansvaret, som synes bliva en

följd av den ifrågasatta utsträckningen av trafikförsäkringsskyddet, är det

av vikt att undersöka, i vad mån motortrafiken skulle komma att ytterligare

ekonomiskt belastas genom den premieförhöjning, som med en dylik

förändring lärer bliva ofrånkomlig. För att kunna bedöma verkningarna i

detta hänseende måste särskild statistik uppläggas. Åtgärder i sådant syfte

hava ock tidigare vidtagits men hava på grund av särskilda tekniska svårigheter

icke hittills medfört resultat. Under innevarande år har frågan upptagits

till förnyat övervägande. Det är emellertid icke ännu möjligt att

exakt angiva, när detta ärende kan föras fram till slutlig lösning. Utöver

den tid som åtgår för anskaffande av nödigt statistiskt material tarvas viss

ytterligare tid för en allsidig och grundlig utredning.

Under sådana förhållanden har det synts kunna ifrågasättas, huruvida

icke, utan avbidan på en mera vittgående reform, vissa framträdande brister

i lagens utformning redan nu borde avhjälpas. Dessa brister upptäckas,

när man i detalj granskar de särskilda skadeståndsreglerna. En sådan

undersökning giver vid handen, att lagstadgandena delvis äro otydliga och

ofullständiga och att de i åtskilliga fall leda till resultat, vilka framstå

såsom inkonsekventa eller direkt orättvisa. Ur dessa synpunkter har särskilt

från domstolsjuristers och advokaters sida ofta yppats missnöje med

lagstiftningen på detta område.1

De svårigheter som gällande regler erbjuda vid rättstillämpningen beröras särskilt i tre

av justitierådet Einar Stenbeck författade uppsatser, den första i Svensk Juristtidning, årg.

1928, s. 520 ff., den andra i »Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg», s. 548 ff. och

den tredje i Svensk Juristtidning, årg. 1932, s. 56 ff. 1 dessa uppsatser framhålles också behovet

av en rationell förenkling av rättsreglerna på området.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

o

En partiell reform i de avseenden nedan kommer att föreslås synes icke

i någon mån föregripa ställningstagandet till den principiella fråga, varom

riksdagen i förutnämnda skrivelse begärt utredning. Det samband, som

kan sägas föreligga, torde uteslutande vara av den art, att genomförandet

av den partiella reformen till en viss grad underlättar möjligheterna för en

tillfredsställande lösning av den större frågan.

Vid ämnets behandling torde först böra lämnas en redogörelse för nu

gällande lagstiftning i de delar, som i detta sammanhang äro av intresse.

Gällande rätt.

Enligt den allmänna regeln i 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som

någon genom brott annan tillfogar, av den brottslige gäldas, evad brottet

skett med uppsåt eller av vållande. Denna regel äger tillämpning jämväl

på skada i följd av automobiltrafik. Örn det utredes att den som framfört

automobilen — vare sig det är ägaren eller särskild förare — uppsåtligen

eller genom ovarsamhet vållat skadan, är han skadeståndsskyldig jämlikt

nämnda lagrum. Enligt 1916 års lag angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik är emellertid ägaren av bilen skyldig att under

vissa förutsättningar gottgöra skada, som uppkommit utan hans eget vållande.

Örn skadan drabbat person eller egendom, som icke befordrades

med bilen, är enligt 2 § i nämnda lag bilägaren ansvarig, då ej av omständigheterna

framgår att skadan varken förorsakats av bristfällighet å

bilen eller vållats av föraren. Även föraren är skyldig ersätta dylik skada,

då ej av omständigheterna framgår att han icke varit vållande till densamma.

Enligt dessa regler inträder således skadeståndsskyldighet för ägaren

och föraren, ej blott när den sistnämnde överbevisats örn vållande, utan

även i det fall, då vållande visserligen ej blivit styrkt men det ej heller

blivit ådagalagt att föraren är fri från skuld. Har däremot skadan drabbat

person eller egendom, som befordrades med automobilen, föreligger i regel

icke någon skadeståndsskyldighet på grund av 1916 års lag. Örn i följd

av trafik med bil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under

dess användande för sådant ändamål skada tillfogas någon som med bilen

befordras, är dock enligt 4 § i 1916 års lag ägaren ansvarig, under förutsättning

att föraren överbevisats örn vållande. — För den händelse den

skadelidande själv medverkat till skadan, gäller såväl enligt 6 kap. 1 §

strafflagen som enligt 1916 års lag, att skadeståndet skall skäligen jämkas.

I det fall att i följd av trafik med två (eller flera) automobiler skada

tillfogats en utomstående tredje man är ansvarigheten solidarisk, vare sig

den grundas å vållande eller icke. Uttrycklig bestämmelse örn solidariskt

ansvar tinnes såväl i 6 kap. 5 § strafflagen som i 5 § första stycket av

1916 års lag. I sistnämnda lagrum föreskrives tillika, att de ansvariga

sinsemellan skola taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Denna regel avser endast det

fall att båda bilägarna svara för skadan enligt 1916 års lag. Äro båda

bilägarna övertygade om vållande, torde dock — ehuru strafflagen icke

innehåller någon föreskrift örn regressrätt mot medansvarig — den som

utbetalar skadeståndet vara berättigad att av den andre återfå viss del av

det erlagda beloppet. Mera oklart är väl det fall, att endast den ena bilägaren

är ansvarig enligt 6 kap. 1 § strafflagen under det den andres ansvar

grundas å 1916 års lag. I gällande lagstiftning finnes icke något uttryckligt

stadgande, huruvida i en dylik situation ersättningsbördan skall

fördelas mellan de ansvariga eller ej. Vissa slutsatser rörande denna fråga

hava dock dragits av regressbestämmelsen i 11 § av 1916 års lag, såsom

längre fram torde få utvecklas.

Vad angår det fall, att i följd av trafik med två eller flera automobiler

skada tillfogats endera automobilens ägare eller honom tillhörig egendom,

så kan även här ansvarigheten grundas antingen å 6 kap. 1 § strafflagen

eller å 1916 års lag. Hava båda bilägarna varit vållande till sammanstötningen,

är den skadelidande enligt 6 kap. 1 § strafflagen skyldig att vidkännas

jämkning i honom tillkommande skadestånd. Har ingen av bilägarna

övertygats örn egen skuld till kollisionen, gäller enligt 5 § andra

stycket, att ersättning till den skadelidande jämkas efter ty prövas skäligt,

där ej av omständigheterna framgår att varken bristfällighet å hans automobil

eller vållande av dess förare medverkat till skadan. Däremot innehåller

lagen icke något uttryckligt stadgande för den händelse ansvar för

kollisionen åvilar den ena bilägaren på grund av eget vållande och den

andra bilägaren enligt 1916 års lag.

Att lagstiftningen icke närmare reglerat förhållandet mellan bilägares

trafikansvar enligt 1916 års lag och ansvar på grund av vållande enligt

6 kap. 1 § strafflagen har tidigare givit upphov till tvekan i rättstillämpningen.

Det praktiskt betydelsefulla spörsmålet, huruvida jämkning av

ersättning för skada i följd av bilkollision skall äga rum i det fall, att

ansvar för kollisionen åvilar den ena bilägaren på grund av eget vållande

och den andra bilägaren enligt 1916 års lag, har av domstolarna besvarats

olika. Sedan högsta domstolen i två särskilda utslag under åren 1927 och

1928 tagit ställning till nämnda spörsmål, torde dock rättstillämpningen

hava blivit någorlunda enhetlig. I det förra rättsfallet, vari en sammanstötning

mellan två av ägarna förda automobiler förelåg till bedömande,

förpliktade Svea hovrätt — vars utslag sedermera fastställdes av högsta

domstolen — den ena bilägaren, som övertygats örn vållande, att utgiva

fullt skadestånd till den andra bilägaren, som visserligen icke styrkt sig

vara utan skuld men dock ej överbevisats örn vållande. I det senare rättsfallet

bedömdes en kollision mellan två automobiler, A och B, av vilka

den förra fördes av särskild förare och den senare av sin ägare. Ehuru i

detta mål föraren av A-bilen ansågs övertygad att hava i lika mån som

ägaren av B-bilen varit vållande till sammanstötningen, förpliktade Stock
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 9.

15

holms rådstuvurätt — vars utslag sedermera fastställdes i överrätterna —

ägaren av B-bilen att till ägaren av A-bilen utgiva fullt skadestånd, varemot

föraren av A-bilen ålades att till ägaren av B-bilen utgiva allenast

jämkat skadestånd.

Den ståndpunkt praxis sålunda intagit är grundad i hänsyn till regressreglerna

i 1916 års lag. I 11 § av denna lag stadgas, att vad ägare eller

annan utgivit enligt samma lag äge ban söka åter av den som vållat skadan.

Denna bestämmelse torde ej endast avse rätt för ägaren till regress

mot föraren av bilen utan — på sätt av förarbetena till lagen synes framgå

— jämväl innebära undantag från den i 5 § första stycket upptagna fördelningsregeln.

Med tillämpning av 11 § lärer sålunda, örn skada tillfogats

tredje man i följd av trafik med två automobiler, den bilägare, som på

grund av sitt trafikansvar nödgats utbetala skadestånd, vara berättigad att

bliva helt gottgjord härför av den andra bilägaren, såframt denne överbevisats

örn vållande. När skada tillskyndats tredje man, torde alltså det

slutliga ansvaret bilägarna inbördes belt bäras av den vållande. Vid sådant

förhållande har emellertid följdriktigheten ansetts kräva, att när skadan

drabbat en av bilägarna, ansvaret härför likaledes belt lägges å den vållande.

Någon analog tillämpning av den i 5 § andra stycket upptagna

jämkningsregeln skulle ej förekomma. Principen torde följaktligen —

såsom i praxis antagits — vara den, att om av två bilägare den ene är

ansvarig enligt 6 kap. 1 § strafflagen och den andre efter 1916 års lag, den

förre är i förhållande till den senare skyldig att helt svara för skadan.

Med nu angivna utgångspunkter kommer emellertid skadeståndsreglernas

tillämpning i fråga örn skada förorsakad av två eller flera automobiler att

leda till ganska varierande resultat, allteftersom bilarna förts av ägaren

eller särskild förare samt vållande ligger någon eller några av de medverkande

till last. Huru bilägares ersättningsrätt i olika fall kan växla framgår

av följande översikt.

Det antages att bilen A skadas vid kollision med bilen B och att å båda

sidor föreligger styrkt vållande i ungefär samma grad. Örn båda bilägarna

själva fört sina bilar, har A-bilägaren i dylikt fall rätt att av B-bilägaren

utfå ersättning för hälften av skadan. Örn A-bilen förts av ägaren men

B-bilen av särskild förare, får A-bilägaren ingen ersättning av B-bilägaren

utan har endast rätt att av B-bilföraren bekomma ersättning för hälften

av skadan. Om åter A-bilen förts av särskild förare och B-bilen förts av

ägaren, får A-bilägaren fullt skadestånd av B-bilägaren. Örn slutligen båda

bilarna förts av särskilda förare, har A-bilägaren rätt att av B-bilägaren

utfå ersättning för hälften av skadan men har full skadeståndsrätt mot Bbilföraren.

Att omfattningen av A-bilägarens rätt till skadestånd av B-bilägaren

— när A-bilägaren själv fört bilen och överbevisats om vållande

samt vållande föreligger även vid B-bilens framförande — är beroende av

örn B-bilen fördes av ägaren eller av särskild förare, synes knappast rimligt.

Och lika litet rimligt synes det vara, att omfattningen av A-bilägarens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

rätt till skadestånd av B-bilägaren — när A-bilen förts av särskild förare

— är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å B-bilens sida,

utan hänsyn till att vållande föreligger hos A-bilföraren.

Det förutsättes härefter att styrkt vållande föreligger å den skadade Abilens

sida, under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld. Om båda

bilägarna själva fört sina bilar, får A-bilägaren i dylikt fall ingen ersättning.

Detsamma gäller örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild

förare. Örn åter A-bilen förts av särskild förare och B-bilen av sin ägare,

har A-bilägaren rätt till jämkat skadestånd av B-bilägaren. Härvid bör

emellertid det styrkta vållandet å A-bilens sida i allmänhet beaktas i högre

grad än det allenast presumerade vållandet å B-bilens sida t. ex. i proportionen

2 till 1. A-bilägaren får då rätt att av B-bilägaren utfå ersättning

för en tredjedel av skadan, därför dock den sistnämnde har full regressrätt

mot A-bilföraren. Motsvarande gäller örn båda bilarna förts av särskilda

förare. Även i dessa fall framstår det som irrationellt, att A-bilägarens

skadeståndsrätt mot B-bilägaren påverkas av den omständigheten, huruvida

bilarna förts av ägarna eller särskilda förare.

Slutligen antages att styrkt vållande föreligger å B-bilens sida, under det

att den skadade A-bilen ej visats vara fri från skuld. Örn båda bilägarna

själva fört sina bilar, får A-bilägaren i dylikt fall fullt skadestånd av

B-bilägaren. Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare,

har A-bilägaren rätt att av B-bilägaren utfå allenast jämkat skadestånd —

enligt ovan angivna beräkningsgrund två tredjedelar av skadan — men

har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren. Örn åter A-bilen förts av särskild

förare och B-bilen förts av ägaren, får A-bilägaren fullt skadestånd

av B-bilägaren. Örn slutligen båda bilarna förts av särskilda förare, har

A-bilägaren rätt att av B-bilägaren utfå allenast jämkat skadestånd, två

tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren. Även

här påverkas B-bilägarens ansvar irrationellt av den omständigheten, huruvida

bilarna förts av ägarna eller särskilda förare.

Det torde ock i detta sammanhang böra påpekas, att de växlande lösningar,

som i ovan angivna grupper av fall uppkomma, allteftersom bilarna

förts av ägaren eller särskild förare, leda till ett gynnande av den bilägare,

vars bil föres av särskild förare, i jämförelse med den bilägare, som själv

för sin bil. Detta kan understundom i viss mån framstå såsom en social

orättvisa.

Till dylika växlande resultat i fråga örn bilägares skadeståndsrätt och

skadeståndsskyldighet kommer man icke i de fall, då ansvarigheten uteslutande

grundas å 1916 års lag. Örn styrkt vållande ej föreligger å något

håll men ingendera sidan visats vara fri från skuld, har A-bilägaren alltid

rätt till jämkat skadestånd av B-bilägaren, och detta oavsett, huruvida

bilarna eller en av dem förts av särskild förare eller ej. Har B-bilen förts

av särskild förare, är denne lika med B-bilägaren ansvarig mot A-bilägaren.

De i 5 § av 1916 års lag upptagna fördelnings- och jämkningsreglerna

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

avse icke särskild förares rätt till ersättning för honom tillskyndad skada.

Då enligt uttryckligt uttalande vid lagens tillkomst ej heller någon analog

tillämpning av dessa regler varit avsedd, kommer förarens ersättningsrätt

att bedömas enligt 2 § i 1916 års lag. Örn A-bilen, som föres av särskild

förare, kolliderar med B-bilen oell å båda sidor föreligger styrkt vållande

i ungefär samma grad, bar A-bilföraren, örn skada tillfogats honom, rätt

att av B-bilägaren utfå ersättning för hälften av skadan. Föres även

B-bilen av särskild förare, är denne ansvarig i samma omfattning som

ägaren. Antages styrkt vållande föreligga å A-bilens sida, under det att

B-bilen ej visats vara fri från skuld, blir ock resultatet att A-bilföraren

kan utfå jämkat skadestånd av B-bilägaren och, örn B-bilen föres av särskild

förare, av denne. Förutsättes däremot att styrkt vållande föreligger

å B-bilens sida, under det att A-bilen ej visats vara fri från skuld, får

A-bilföraren fullt skadestånd av B-bilägaren och, örn B-bilen föres av särskild

förare, av denne. Samma rätt tillkommer A-bilföraren i de fall, att

styrkt vållande ej föreligger å något håll men ingendera sidan visats vara

fri från skuld, eller att allenast A-bilföraren framstår såsom oskyldig.

I fråga örn passagerares rätt till ersättning för liden skada i följd av

trafik med tvä (eller flera) automobiler bliva resultaten under nedannämnda

förutsättningar följande. Örn å båda sidor föreligger styrkt vållande, halden

skadade passageraren i bilen A full skadeståndsrätt mot B-bilens ägare

och förare samt mot A-bilens förare; skadeståndsrätt mot A-bilägaren finnes

endast örn denne själv förde sin bil. Till samma resultat kommer man

jämväl, örn å A-bilens sida föreligger styrkt vållande och B-bilen ej visats

vara fri från skuld. Var A-bilen en s. k. hyrbil, erhåller dock A-passageraren

i de nu nämnda fallen full skadeståndsrätt mot båda bilarnas ägare

och förare. Om åter styrkt vållande förefinnes å B-bilens sida, under det

att A-bilen ej visats vara fri från skuld, har A-passageraren ej, vare sig

A-bilen är en hyrbil eller icke, någon skadeståndsrätt mot A-bilens ägare

och förare men däremot full skadeståndsrätt mot B-bilens ägare och förare.

Detsamma gäller ock för de fall, att ingendera sidan överbevisats örn

vållande men ej heller visats vara fri från skuld, eller att A-sidan framstår

såsom oskyldig.

Den ersättningsrätt som enligt 1916 års lag föreligger mot bilägaren är

tydligen ur ekonomisk synpunkt av långt större värde än den ersättningsrätt

som finnes mot bilföraren. Denna skillnad var ock av stor betydelse,

så länge ansvarighetsförsäkringen var frivillig. Den frivilliga ansvarighetsförsäkringen

innebar allenast, att försäkringsanstalten svarade för den ersättning

sorn ålåg bilägaren. Däremot innebar försäkringen ingen garanti

för utfående av skadestånd av bilföraren. 1 detta ur flera synpunkter

mindre tillfredsställande förhållande har den lagstadgade trafikförsäkringen

medfört en betydande förändring.

Enligt lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon är ägare

Bihang till riksdagens protokoll 193''i. 1 sami. Nr i). 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 9.

av automobil, som brukas här i riket, pliktig att å bilen taga och vidmakthålla

försäkring, som avses i nämnda lag. Trafikförsäkring å automobil

innefattar enligt 3 § trafikförsäkringslagen dels garanti försäkring i förhållande

till skadelidande (försäkringshavaren) och dels ansvarighetsförsäkring

till förmån för försäkringstagaren d. v. s. automobilens ägare. Garantiförsäkringen

medför rätt för den, som i följd av trafik med bilen här i

riket är enligt lag berättigad till skadestånd av bilens ägare eller förare,

att utbekomma skadeståndet av försäkringsanstalten. Sådan rätt föreligger,

vare sig den ägaren eller föraren åvilande skadeståndsskyldigheten är

grundad å 6 kap. strafflagen eller 1916 års lag. Såsom ansvarighetsförsäkring

gäller trafikförsäkringen, i den mån bilens ägare (försäkringstagaren)

ej enligt särskilt förbehåll åtagit sig självrisk, mot den ansvarighet för

skada, som kan för honom uppkomma i följd av trafik med automobilen.

— Enligt 11 § trafikförsäkringslagen skall försäkringsgivarens ansvarighet

för varje händelse, som medför skada, täcka skadestånd örn tillhopa 60,000

kronor i anledning av personskada med begränsning till 20,000 kronor för

varje skadad eller dödad person samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning

av skada å egendom. Beträffande yrkesmässig trafik kan dock Kungl.

Maj:t föreskriva högre försäkringsbelopp.

Trafikförsäkringslagen innehåller icke några särskilda bestämmelser för

de fall, då skada uppkommit till följd av trafik med två eller flera bilar.

Vid en undersökning huru ansvaret i dylika fall bör fördelas mellan de

försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade, har man att sammanställa

skadeståndsreglerna enligt strafflagen och 1916 års lag med bestämmelserna

i trafikförsäkringslagen och försäkringsavtalslagen. Härigenom

torde följande regler kunna härledas.

Då skada tillskyndas en utomstående tredje man till följd av trafik med

bilarna A och B samt bilarnas ägare och förare äro ansvariga för skadan,

kan den skadelidande efter eget val uttaga skadeståndsbeloppet hos endera

av de försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade. Utbetalas beloppet

av den anstalt, hos vilken A-bilen är trafikförsäkrad (A-anstalten),

torde denna anstalt jämlikt 25 § 1 stycket försäkringsavtalslagen inträda i

den skadelidandes (försäkringshavarens) rätt mot B-bilens ägare och förare,

i den mån dessa enligt gällande grundsatser rörande skadeståndets fördelning

mellan de till skadan medverkande skola slutligen vidkännas skadeståndet.

Denna regressrätt kan A-anstalten på grund av B-bilens trafikförsäkring

göra gällande mot den anstalt (B-anstalten), hos vilken B-bilen

är försäkrad. Någon fördelning av skadeståndet mellan försäkringsanstalterna

sker emellertid icke i det fall, att å ena bilens sida föreligger styrkt

vållande. Detta gäller oberoende av huruvida bilarna förts av sina ägare

eller av särskilda förare. Av skadeståndsreglerna följer nämligen, att om

exempelvis B-bilföraren övertygats örn vållande, A-bilägaren har regressrätt

ej blott mot B-bilägaren för så stor del av skadeståndet, som dem emellan

enligt 5 § 1 stycket av 1916 års lag skäligen bör belöpa å B-bilägareu,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

19

utan jämväl för hela skadeståndsbeloppet mot B-bilföraren. Har A-anstalten

utbetalat skadeståndet till den skadelidande, inträder anstalten i dennes rätt

mot B-bilens ägare och förare. Och då B-anstalten svarar jämväl för B-bilförarens

skadeståndsskyldighet, bör följaktligen A-anstalten äga rätt att av

B-anstalten utbekomma hela skadeståndet.

Beträffande de fall då i följd av trafik med två (eller flera) automobiler

skada tillfogats endera automobilens ägare eller honom tillhörig egendom

torde, vid en genomgång av de exempel som ovan blivit uppställda för

belysning av bilägares ersättningsrätt, följande resultat framkomma.

1) Det antages att bilen A skadas vid kollision med bilen B och att å

båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i ungefär samma grad.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, har A-bilägaren rätt att av

B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå ersättning för hälften

av skadan. Någon regressrätt tillkommer därvid ej B-anstalten.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, har A-bilägaren

ingen skadeståndsrätt mot B-bilägaren men rätt att utfå ersättning

för halva skadan av B-bilföraren. På grund av det ansvar trafikförsäkringen

medför jämväl för det skadestånd, som skadelidande äger utbekomma

av bilföraren, har A-bilägaren rätt att utbekomma nämnda ersättning av

B-anstalten. Huruvida B-anstalten har regressrätt mot B-bilföraren torde

kunna ifrågasättas. Eftersom någon skadeståndsskyldighet i detta fall ej

åvilar B-bilägaren, täckes ifrågavarande ersättning följaktligen icke av den

i trafikförsäkringen ingående ansvarighetsförsäkringen till förmån för B-bilägaren.

Då regressrätt mot B-bilföraren vid sådant förhållande ej är utesluten

genom bestämmelserna i 20 § 2 stycket trafikförsäkringslagen, måste

frågan örn regressrätt bedömas enligt 25 § 1 stycket försäkringsavtalslagen.

Enligt sistnämnda lagrum äger försäkringsanstalten inträda i försäkringshavarens

— i detta fall den skadelidande A-bilägarens — rätt gent emot

den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet

eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till

skadan vållande eller icke. Då ansvar enligt 1916 års lag åvilar bilförare

allenast i den mån ansvar enligt nämnda lag uppkommer för bilägaren

(jfr 2 § 3 st. och 5 § 2 st. i 1916 års lag) och följaktligen i förevarande

fall B-bilföraren icke är ansvarig enligt 1916 års lag utan endast jämlikt

6 kap. 1 § strafflagen, där ansvaret förutsätter vållande, synes den meningen

kunna hävdas, att — då uppsåt eller grov vårdslöshet ej föreligger — B-anstalten

saknar regressrätt mot B-bilföraren.

c) Örn A-bilen förts av särskild förare men B-bilen av ägaren, har A-bilägaren

rätt att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå full

ersättning för skadan. Då A-anstalten enligt 3 § 2 stycket trafikförsäkringslagen

icke är ansvarig för skada å A-bilen, kan B-anstalten — ehuru A-bilföraren

medverkat till skadan — icke av A-anstalten återsöka någon del av

ersättningen. Som vidare A-bilföraren ej är enligt 1916 års lag ansvarig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 9.

för skada å A-bilen, kan någon regressrätt mot honom i detta fall — då

det förutsatts att grovt vållande ej föreligger — icke tillkomma B-anstalten.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad

att utfå ersättning av B-bilägaren för halva och av B-bil föraren för hela

skadan. A-bilägaren har således rätt att av B-anstalten utfå det fulla skadeståndet.

Enligt 20 § 2 stycket trafikförsäkringslagen saknar B-anstalten

regressrätt mot B-bilföraren för den hälft av skadeståndet som A-bilens ägare

var berättigad att utfå av B-bilens ägare. Av skäl som utvecklats under

b) har B-anstalten ej heller någon regressrätt mot B-bilföraren för den återstående

hälften av skadeståndet. Och på sätt anförts under c) saknar B-anstalten

regressrätt jämväl mot A-anstalten och A-bilföraren.

2) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å den skadade

A-bilens sida, under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, får A-bilägaren ingen ersättning

av B-bilägaren eller B-anstalten. Han får själv bära förlusten, för så

vitt han icke tagit kaskoförsäkring för sin bil.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, har A-bilägaren

icke någon rätt till ersättning vare sig av B-bilägaren eller B-bilföraren.

Resultatet blir således detsamma som under a).

c) Örn A-bilen förts av särskild förare men B-bilen av sin ägare, är A-bilägaren

berättigad att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå

jämkat skadestånd, t. ex. efter vad förut utvecklats ersättning för en tredjedel

av skadan. Av skäl som angivits under 1 c) kan någon regressrätt ej

tillkomma B-anstalten gent emot A-bilföraren.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad

att av såväl B-bilägaren som B-bilföraren och således jämväl av B-anstalten

utfå jämkat skadestånd, t. ex. ersättning för en tredjedel av skadan. Regressrätt

kan ej tillkomma B-anstalten mot någon av förarna.

3) Det antages vidare att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å B-bilens

sida, under det att den skadade A-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, är A-bilägaren berättigad

att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå full ersättning

för skadan.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, är A-bilägaren

berättigad att utfå jämkat skadestånd, t. ex. två tredjedelar, av

B-bilägaren och fullt skadestånd av B-bilföraren. A-bilägaren har således

rätt att av B-anstalten utfå full ersättning för skadan. Av skäl som utvecklats

under 1 b) och d) har B-anstalten icke någon regressrätt mot B-bilföraren

(då det förutsatts att grovt vållande ej föreligger).

c) Örn A-bilen förts av särskild förare och B-bilen av ägaren, är A-bilägaren

berättigad att av B-bilägaren och B-anstalten utfå full ersättning

för skadan. Då A-bilföraren över huvud ej är ansvarig för skadan, kan

B-anstalten icke hava någon regressrätt mot honom.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj;ts proposition nr 9.

att av B-bilägarén utfå jämkat skadestånd, t. ex. två tredjedelar, och av

B-bilföraren fullt skadestånd. A-bilägaren har således rätt att av B-anstalten

utfå full ersättning för skadan. Av skäl som anförts under c) kan B-anstalten

ieke hava någon regressrätt mot A-bilföraren. På sätt framhållits

under 1 b) och d) har B-anstalten ej heller någon regressrätt mot B-bilföraren.

4) Örn styrkt vållande ej föreligger å något håll men ingendera sidan

visats vara fri från skuld, har den skadade A-bilens ägare rätt att av B-anstalten

utbekomma ersättning för hälften av skadan, detta oavsett huruvida

bilarna eller en av dem förts av särskild förare eller ej. Någon regressrätt

tillkommer ej B-anstalten.

Den lämnade redogörelsen torde giva vid handen att skadeståndsreglerna,

för de fall då skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler,

äro synnerligen invecklade. Reglerna kunna i många fall icke omedelbart

utläsas av lagen utan måste framkonstrueras genom ganska subtila

slutledningsoperationer. Detta är till avsevärd olägenhet vid den praktiska

tillämpningen. Såväl för domstolarna, där bil målen under de senare åren

undergått en betydande ökning, som för parter och deras rättegångsombud

medför reglernas invecklade beskaffenhet ökat arbete och andra olägenheter.

Det måste ock antagas, att sagda förhållande i åtskilliga fall föranleder

oriktiga och mot varandra stridande avgöranden, vilket ytterligare ökar den

i förevarande mål betydande fullföljdsfrekvensen. En rationell förenkling

av ifrågavarande regler måste därför anses angelägen.

Beträffande skadeståndsreglernas rent praktiska verkningar måste visserligen

medgivas att den lagstadgade trafikförsäkringen på flera punkter verkat

utjämnande och att därigenom vissa i socialt hänseende orättvisa resultat

blivit borteliminerade. I dessa fall kvarstår dock en viss olägenhet därigenom

att den på trafikförsäkringen grundade uppgörelsen merendels icke

kommer till något synbart uttryck i domen; denna återgiver vanligen endast

de resultat, vartill själva skadeståndsreglerna leda, och är därför ofta missvisande

i förhållande till det faktiska läget

Den lagstadgade trafikförsäkringen har ej heller medfört sådan förändring,

att den slutliga skadeuppgörelsen i samtliga fall innebär ett logiskt och

rättvist resultat. Det synes sålunda knappast rimligt, att omfattningen av

bilägarens ersättningsrätt i följd av bilkollision, när bilen förts av särskild

förare, är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å den andra

bilens sida, utan hänsyn till om vållande föreligger hos föraren av förstnämnda

bil. Över huvud torde de ovan anförda exemplen utvisa att även

ur materiell synpunkt en revision av de nuvarande skadeståndsreglerna, vad

angår de fall då skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler,

måste anses önskvärd.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 9.

Om fördelnings- och jämkningsreglerna.

Vid en undersökning av möjligheterna till förenkling av de nuvarande

skadeståndsreglerna möter i främsta rummet frågan örn den rättsliga betydelsen

därav, att bil förts av särskild förare, vilken framstår som vållande

till skadan. Att bilägaren bör ersätta skada, som vid körning med bilen

vållats av föraren, lärer ursprungligen hava utgjort själva grundtanken i

den särskilda lagstiftningen örn ansvarighet för skada i följd av automobiltraflk.

Enligt 2 § i 1906 års lag skulle ägaren, örn föraren varit vållande,

utgiva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder, såsom örn han

själv vållat skadan. Enligt 1916 års lag är ägarens ansvarighet vidsträcktare;

den omfattar icke blott skada, som uppkommit genom vållande, utan

under vissa förutsättningar jämväl annan skada, som orsakats av trafik med

bilen. I detta sammanhang må emellertid fasthållas därvid, att örn föraren

visats hava vållat skada å person eller egendom, som ej befordras med bilen,

ägaren ansvarar för skadan i samma utsträckning som föraren själv. Ägaren

likställes med den vållande föraren.

När i följd av trafik med två eller flera automobiler skada tillfogas tredje

man, tillämpas denna likställighetsprincip emellertid allenast såvitt angår

ansvarigheten mot den skadelidande. I förhållande till de för annan bil

ansvariga är ägaren icke likställd med föraren. Örn skadan orsakats genom

vårdslöshet vid framförandet av såväl bilen A som bilen B, av vilka den

förstnämnda förts av särskild förare och den senare av ägaren, bedömes

förhållandet mellan bilägarna icke på samma sätt som örn A-bilägaren varit

medvållande till skadan. A-bilägaren är i nämnda fall icke skyldig att

bära någon del av skadeståndet; han har enligt 11 § i 1916 års lag — i

motsats till föraren av A-bilen — full regressrätt mot B-bilägaren. Örn båda

bilarna förts av särskilda förare, har vardera ägaren för vad han utgivit

till den skadelidande eller i regressväg till den andra bilägaren regressrätt

mot båda förarna, under det att dessa böra anses skyldiga att sinsemellan

fördela ersättningsbördan efter graden av sitt vållande. Det torde emellertid

kunna ifrågasättas, örn icke ägarens likställande med den vållande föraren

jämväl i förhållande till den andra bilens ägare och förare skulle innebära

en mera rationell ståndpunkt än den som gällande rätt intager. Örn ägaren

betraktas som likställd med föraren, såvitt angår förhållandet till den skadelidande,

torde det vara följdriktigt, att ägaren likställes med föraren även

i förhållande till övriga ansvariga. Genomföres detta, skulle i fråga örn

den del av skadeståndet, som belöper å endera bilen i förhållande till de

övriga, regressrätten inskränkas till att gälla allenast mellan ägaren (brukaren)

och föraren av den bilen. En fast fördelning av skadan mellan

bilarna skulle vinnas med hänsyn till graden och arten av vardera bilens

medverkan till skadan, vilket skulle medföra en stor förenkling.

När i följd av trafik med två eller flera automobiler skada tillfogas någondera

automobilen, äro bilägarna — såväl den ersättningsskyldige som den

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ersättningsberättigade — enligt nuvarande regler olika ställda, allteftersom

bilarna eller någon av dem förts av särskild förare, vilken varit vållande

till sammanstötningen, eller så ej varit förhållandet. Dessa olikheter skulle

kunna utjämnas, därest även här — i konsekvens med det fall, att skadan

drabbat tredje man — bilägaren i ansvarighetshänseende likställes med den

vållande föraren. Likställighetsprincipen skulle här i första hand tillämpas

i de fall, då föraren är skadeståndsskyldig till ägaren av den andra bilén.

Det torde emellertid icke vara riktigt att stanna härvid. Örn bilen A, som

föres av särskild förare, skadas vid kollision med bilen B, som föres av sin

ägare, äro A-bilföraren och B-bilägaren, under förutsättning av vållande å

båda sidor, solidariskt ansvariga för skadan. A-bilägaren kan sålunda uttaga

hela skadeståndet av B-bilägaren. Att bibehålla denna regel - vilken

genom gynnandet av den bilägare som ej själv för sin bil framstår såsom

socialt orättvis — skulle, örn likställighetsprincipen i övrigt genomfördes,

vara oegentligt. Det skulle innebära att B-bilägaren bleve sämre ställd än

örn skadan tillfogats en utomstående tredje man. Följdriktigheten synes

därför kräva att ägare likställes med förare även i fråga örn ersättning för

skada, som drabbat den egna bilen. Förarens vållande bör sålunda bedömas

på samma sätt som örn den skadelidande bilägaren själv medverkat till skadan.

En förändring i nämnda hänseenden skulle emellertid innebära en viss

skärpning av bilägarens ansvarighet gentemot annan bilägare. En bilägare

skulle icke, såsom enligt gällande rätt, komma i tryggare ansvarsposition

genom att överlåta åt annan person att föra bilen. Nära till hands ligger

nu frågan, i vad mån en dylik skärpning av ansvaret stämmer med den

utveckling som försiggått och alltjämt försiggår inom skadeståndsrätten i

allmänhet.

På detta område härskade tidigare nära nog enväldigt den princip —

culparegelii _ enligt vilken den som uppsåtligen eller genom ovarsamhet

brister i skyldig hänsyn till annans intresse och därigenom orsakar honom

skada har att ersätta denna. Ansvarighet oberoende av egen skuld förekom

- bortsett från kontraktsförhållanden — endast enligt vissa från äldre tid

härrörande stadganden av mera fristående art. Detta läge har under senare

årtionden undergått en väsentlig förskjutning. Med de omvälvningar som

förekommit bland annat inom maskintekniken, icke minst på trafikväsendets

område, har det i allt större omfattning visat sig nödvändigt att släppa

kravet på egen skuld såsom förutsättning för skadeståndsskyldighet. Denna

allmänna tendens har som bekant avsatt viktiga resultat inom speciallagstiftningen.

Men även annorledes kommer utvecklingen klart till synes,

framför allt i det ansvar för annans vållande, som i viss utsträckning statuerats

inom rättspraxis även beträffande skada utom kontraktsförhållande.

En allmän regel örn arbetsgivares ansvar för arbetsanställdas vållande kan

visserligen icke sägas hava vunnit erkännande i vårt land. Av rättsfallen

kan emellertid tydligt utläsas en benägenhet att med arbetsgivarens eget

vållande jämställa fel hos en mera självständig arbetsledning. En företa
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

gare som till annan överlämnar ledningen av driften eller av viss gren av

driften eller åt annan uppdrager en verksamhet av sådan beskaffenhet, att

ett fel eller en försummelse kan medföra särskilt betydelsefull effekt, t. ex.

skötseln av viss maskin, har ansetts ansvarig för sådan persons vållande.

I fråga örn typiskt farlig verksamhet lärer för övrigt numera — enligt vad

rättsfall från den sista tiden synas giva vid handen — under vissa betingelser

erkännas en ansvarighet, som är helt oberoende av eget eller annans

vållande. I teorien har oek med styrka framhållits, att när rättsordningen

tillåter en farlig verksamhet, emedan det därmed förbundna intresset anses

väga tyngre än faremomentet, så bör den som driver verksamheten och därav

har den ekonomiska fördelen bära risken för att skada uppkommer; vid

kalkyleringen av företaget har han att taga dylik driftsrisk med i beräkningen

såsom en produktionskostnad.

Att den till vilken ägaren av en automobil anförtrott bilens förande intager

en sådan ställning, att ägaren bör vara ansvarig för hans vållande

ar uppenbart och blev, såsom redan nämnts, uttryckligen fastslaget genom

1906 års lag. Det måste ock — i belysning av vad ovan anförts — anses

stå i god överensstämmelse med rättsutvecklingen att inom det genom 1916

års lagstiftning avgränsade området för bilägarens ansvar för den med

automobiltrafiken förbundna risken skärpa bilägarens ansvar genom att på

förut angivet sätt likställa de fall, då bilföraren överbevisats örn vållande,

med de fall, då vållande visats föreligga från bilägarens sida.

Vad särskilt angår sådan skada, som vid sammanstötning drabbat den

egna bilen, torde böra erinras örn att ett likställande i ansvarshänseende av

den skadelidande med en av de skadevållande —- i doktrinen benämnt identifikation

— icke är okänt i lagstiftning. Bestämmelserna i 220 § sjölagen

kunna i detta sammanhang bringas i åtanke. Enligt detta lagrum skall,

när fartygssammanstötning orsakats genom vållande å båda sidor, de skyldiga

deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor

begångna felens beskaffenhet. Redarens ersättningsanspråk mot det främmande

fartyget nedsättes sålunda i den mån befälhavare eller besättning å

det egna fartyget medverkat till skadan. Regeln gäller för övrigt ej blott

skada å fartyget utan jämväl skada å lasten. I motiven utvecklas, hurusom

fartyg och last i förhållande till tredje man betraktas som en enhet;

lastägaren måste finna sig i att fel, begångna av den befälhavare, åt vilken

han anförtrott sitt gods, inskränka den rätt till ersättning, som eljest skolat

tillkomma honom mot det främmande fartyg, som vållat skada å hansegendom.

Det betraktelsesätt som kommit till uttryck i nyssnämnda stadgande i

sjölagen torde icke sakna betydelse för lösningen av motsvarande spörsmål

beträffande automobilsammanstötning. Föraren intager i förhållande till

ägaren sådan ställning, att han är pliktig att söka avvärja skada, som

hotar att drabba den åt honom anförtrodda bilen. Brister han i denna skyldighet,

torde hans uppdragsgivare, d. v. s. ägaren, vara närmare till att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

25

bära skadan än en utomstående person. Gällande rätts ståndpunkt, att omfattningen

av bilägarens ersättningsrätt, när bilen förts av särskild förare,

är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å den andra bilens

sida, utan hänsyn till örn vållande föreligger hos föraren av förstnämnda

bil, kan därför icke anses tillfredsställande. Ägaren och föraren hava sådan

intressegemenskap, att de i förhållande till utomstående böra betraktas såsom

en enhet. Ägaren hör icke i avseende å rätten till ersättning bliva

förmånligare ställd enbart av den anledningen att han uppdragit bilens

förande åt annan person.

Den ifrågasatta likställighetsprincipen innebär, för det fall att vållande

visats föreligga å ömse sidor, att ansvaret delas mellan båda sidorna utan

hänsyn därtill, att endera eller båda bilarna förts av särskild förare. Denna

regel synes i de särskilda skadeståndsfallen leda till resultat, som äro för

rättskänslan mera tilltalande än dem som framgå av den nu gällande ordningen.

Örn exempelvis skada tillfogats en utomstående tredje man i följd

av vårdslöshet vid framförandet av såväl bilen A som bilen B, av vilka

den förstnämnda förts av särskild förare, torde en delning av ersättningsbördan

mellan de båda bilägarna framstå såsom mera rättvis än en delning

mellan A-bilföraren och B-bilägaren. Det är knappast tillfredsställande att,

såsom nu sker, låta B-bilägaren i dylikt fall vidkännas risken för A-bilförarens

bristande betalningsförmåga. Det är däremot naturligt och rimligt,

att det ansvar för förarens vållande, som åvilar A-bilägaren gent emot den

skadelidande, även upprättliålles gent emot B-bilägaren; dennes situation

bör icke försämras av den omständigheten att A-bilägaren anförtrott bilens

förande åt annan person. Liknande synpunkter framträda ock i de fall,

då skadan drabbat någondera automobilen. Det är en påtaglig fördel, att

bilägarens rätt till ersättning göres oberoende av den för honom ovidkommande

omständigheten, huruvida den främmande bilen förts av ägaren eller

särskild förare. Att en dylik omständighet, som ej inverkar på ersättningen

i det fall att vållande ej visats ligga någon till last, enligt gällande rätt

får spela en avgörande roll, när styrkt vållande föreligger, synes knappast

berättigat. Skillnaden mellan dessa fall är icke sådan, att förekomsten av

särskild förare bör inverka på utgången i ena men icke i andra fallet.

En i viss mån självständig fråga är huru ansvarigheten bör bedömas i

sådana fall, då vållande blivit styrkt endast i fråga örn den ena bilen medan

beträffande den andra bilen frihet från vållande ej blivit visad. Två ståndpunkter

synas här möjliga. Den ena, som gäller i tysk rätt, innebär att

ansvaret delas. Den andra, som för närvarande omfattas av svensk rättspraxis,

betyder däremot att den vållande sidan svarar för hela skadan.

Enligt det förra alternativet skulle ansvaret, örn skada orsakats genom

samverkan från två bilar, fördelas mellan bilägarna på liknande sätt som

enligt gällande rätt i det fall, att båda bilarna förts av särskilda förare.

Om exempelvis båda bilarna fiirts av ägarna och A-bilägaren överbevisats

örn vållande under det att B-bilägaren ej visats vara fri från skuld, skulle

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Majlis proposition nr 9.

bilägarna taga del i ersättningens gäldande efter samma grund som nu

tillämpas, när båda bilarna förts av särskilda förare och A-bilföraren överbevisats

örn vållande under det att B-bilföraren icke visats vara fri från

skuld. Ansvarsfördelningen skulle ske efter arten och graden av vardera

bilens medverkan, därvid måhända i regel grov vårdslöshet finge gälla dubbelt

mot enkelt vållande och enkelt vållande dubbelt mot presumerat vållande,

naturligen med avvikelser uppåt och nedåt med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet. I nämnda exempel skulle A-bilägaren få gälda förslagsvis

två tredjedelar och B-bilägaren en tredjedel av skadeståndet. Örn

däremot grovt vållande förelåge å ena och allenast presumerat vållande å

andra sidan, skulle väl i allmänhet den förra sidan komma att svara för

hela skadeståndet.

Enligt det senare alternativet skulle däremot bilägarnas inbördes ansvarighet

regleras på samma sätt som enligt gällande rätt i det fall, att båda

bilarna förts av sina ägare. Örn sålunda vållande läge särskild förare av

A-bilen till last, medan å B-bilens sida allenast presumerat vållande förelåge,

skulle A-bilägaren i förhållande till B-bilägaren bliva ansvarig, ej

såsom nu för en del, utan för hela skadeståndet.

Att ett styrkt fel kan vägas mot ett fel, som endast presumeras, innebär

icke någon för svensk skadeståndsrätt ny princip. En sådan bedömning

kan redan nu förekomma enligt den jämkningsregel, som upptagits i 2 §

andra stycket av 1916 års lag. Har exempelvis en bil sammanstött med en

hästskjuts och ägaren av den sistnämnda genom eget vållande medverkat

till olyckshändelsen, är han berättigad till jämkad ersättning, även örn bilföraren

icke överbevisats örn vållande. Och i ett av högsta domstolen under

år 1929 avgjort rättsfall, där en sammanstötning mellan ett järnvägståg och

en bil ansågs ligga järnvägens förvaltning till last, under det att föraren

av bilen, tillika ägare av densamma, fanns ej vara övertygad örn vållande

men dock icke kunna antagas vara fri från vållande, tilldömdes järnvägen

ett jämkat skadestånd samtidigt som bilägaren fick vidkännas jämkning i

honom tillkommande ersättning.

Den omständigheten att en jämkningsregel av nämnda innebörd äger

tillämpning beträffande skada orsakad genom samverkan av bil och annat

fordon utgör emellertid icke i och för sig något avgörande skäl att, för de

fall varom nu är fråga, statuera ansvarsfördelning eller skadeståndsjämkning

beträffande skada, som uteslutande härrör från automobiltrafik. Vår

lagstiftning örn ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik vilar dock

på den uppfattningen, att automobilen som tagit det allmänna vägnätet i

anspråk är ett farligt trafikmedel, för vars särskilda risker vederbörande

bör svara i vidsträcktare omfattning än som följer av allmänna rättsgrundsatser.

Det överensstämmer med denna grunduppfattning, att en trafikant,

som ej själv färdas med bil och vilkens egen ansvarighet är mindre sträng

än det med automobilen förbundna trafikansvaret, tillerkännes ersättning

för liden skada vid bilolycka, oaktat den skadeorsakande bilens förare icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

27

överbevisats örn vållande, och detta även, ehuru med jämkning av ersättningen,

i det fall att den skadelidande genom eget vållande medverkat till

skadan. Nämnda uppfattning leder däremot icke i och för sig till uppställande

av en liknande regel beträffande det interna förhållandet mellan

sådana, vilka i egenskap av ägare eller förare av automobil stå på samma

linje i ansvarighetshänseende. En betydelsefull skillnad framträder även i

det förhållandet att skada, som orsakas av automobiltrafik, i motsats till

annan skada täckes av obligatorisk trafikförsäkring.

Att alternativet med delning av ansvaret skulle te sig fördelaktigt i vissa

hänseenden torde böra medgivas. För domstolen är det ofta svårt att bilda

sig en säker uppfattning örn händelseförloppet vid en bilkollision, och det

kan bero av en tillfällighet, att domstolen förmår konstatera ett moment av

ovarsamhet på den ena men icke på den andra hilens sida. Skillnaden

mellan styrkt och presumerat vållande är därför mången gång ej större,

än att en delning av ansvaret kan synas billig och rättvis. Emellertid

skulle detta alternativ även medföra nackdelar. Delning eller jämkning

efter skäligheten skulle komma att äga rum i åtskilliga fall, då för närvarande

ena sidan får bära hela ansvaret för skadan. Det torde kunna

förutses att antalet skadeståndsmål i följd härav bomme att undergå en

märkbar ökning och att utredningen i målen bleve vidlyftigare än vad nu

är fallet. I syfte att undgå ansvarsfördelning skulle den part, som icke

kunde överbevisas örn vållande, merendels inrikta sig på att få fastslaget,

att motpartens vållande varit av grov beskaffenhet. De tvister som sålunda

skulle uppkomma synas så mycket mindre nödvändiga, som med hänsyn

till den obligatoriska trafikförsäkringen frågan huvudsakligen angår försäkringsanstalterna

och verkningarna för dem, statistiskt sett, bliva föga

olika, örn det ena eller andra alternativet väljes.

Det torde i allmänhet för vår rättsuppfattning te sig mest tilltalande, att i

förevarande fall den vållande sidan får svara för hela skadan. Detta alternativ

uttrycker den naturliga tanken, att när vid två bilars samverkan till

skada den ene bilföraren fälles till straffansvar men den andre frikännes,

skadeståndsskyldigheten bör slutligen drabba den förre. En sådan regel

måste i allmänhet anses rättvis. Och även örn den i enstaka fall med

hänsyn till det styrkta felets beskaffenhet kan komma att framstå såsom

mindre tillfredsställande ur billighetssynpunkt, torde den dock böra godkännas.

Att, såsom enligt det motsatta alternativet, väga ett styrkt fel

mot det icke styrkta blir till en viss grad en värdering av misstanken örn

ett fel och synes därför knappast tilltalande.

På grundval av dessa överväganden torde böra förordas, att vid genomförandet

av principen örn ägarens likställande med föraren i ansvarighetshänseende

samtidigt bibehålies den i nuvarande rättspraxis antagna regeln,

att vid styrkt vållande å ena och presumerat vållande å andra sidan den

förra sidan svarar helt för skadan. En reform av nu angivna innebörd

skulle medföra den stora förenklingen vid bedömningen av skadestånds
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

frågor vid bilsammanstötningar, att örn i avseende å bilens framförande

styrkt vållande föreligger å båda sidor eller presumerat vållande å båda

sidor, delning av skadan komme att ske mellan de båda sidorna, in dubio

till hälften, samt örn vållande visas hava förelegat å ena sidan och följaktligen

i allmänhet straffansvar ådömts men vållande ej styrkts hava förelegat

å andra sidan och följaktligen i allmänhet frikännande från straffansvar

ägt rum, den sida å vilken vållande visats föreligga får ensam svara

för hela skadan.

För bedömande av de praktiska verkningar den föreslagna reformen för

olika fall skulle medföra med hänsyn till gällande trafikförsäkring, torde

följande, med utgångspunkt från nu gällande rätt uppgjorda översikt av

typfall kunna tjäna till ledning.

I. Skada, tillskyndad tredje man genom trafik med två bilar.1

1) Det ant ages att å båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i

ungefär samma grad.

a) Bilarna A och B hava båda förts av sina ägare. Dessa äro enligt

gällande rätt solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Denne kan vända

sig mot vilken som helst av de försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade.

Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna enligt

25 § försäkringsavtalslagen i den skadelidandes rätt mot B-bilägaren, vilken

i förhållande till den skadelidande är ersättningsskyldig oberoende av

vållande. Då emellertid A-bilägaren såsom medverkande till skadan är i

förhållande till B-bilägaren skyldig att bära halva skadeståndet, är A-anstalten

på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för nämnda

del av skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke av B-bilägaren

återkräva mer än hälften av skadeståndet. Denna hälft äger A-anstalten

på grund av B-bilens trafikförsäkring uttaga av B-anstalten.

Den tilltänkta reformen innebär icke någon ändring i vad nu angivits.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. B-bilföraren

och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.

Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes

rätt mot B-bilens ägare och förare, vilka i förhållande till den skadelidande

svara oberoende av vållande. Då emellertid A-bilägaren såsom medverkande

till skadan är skyldig att bära halva skadeståndet, är A-anstalten

på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för nämnda del av

skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke söka åter mer än

hälften av skadeståndet. Denna hälft kan på grund av B-bilens trafikförsäkring

uttagas av B-anstalten. Skadeståndet delas sålunda lika mellan

försäkringsanstalterna.

Reformen medför den förändringen, att örn A-bilägaren utbetalt skadeståndet

han därmed fått regressrätt ej blott mot B-bilens förare utan även mot

I den följande framställningen bortses från det fall att bilägaren iklätt sig självrisk.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dess ägare. Denna skillnad inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning

mellan försäkringsanstalterna.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilföraren

och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.

Örn denne uttager skadeståndet av A-anstalten, inträder anstalten i den skadelidandes

rätt mot B-bilägaren. Då enligt reglerna örn skadeståndets fördelning

mellan de till skadan medverkande A-bilföraren är skyldig att bära halva

skadeståndet, är A-anstalten på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig

för nämnda del av skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten

icke söka åter mer än hälften av skadeståndet. Resultatet blir därför, liksom

i föregående fall, att vardera anstalten svarar för hälften av skadeståndet.

Reformen medför den förändringen, att A-bilägaren blir liksom A-bilföraren

i förhållande till B-bilägaren ansvarig för hälften av skadeståndet.

Denna omständighet inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning

mellan försäkringsanstalterna. Vardera anstalten kommer liksom enligt nu

gällande rätt att bära hälften av skadeståndet.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. Bilarnas ägare oell

förare äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Vardera ägaren har

för vad han utgiver till den skadelidande eller i regressväg till den andra

bilägaren regressrätt mot båda förarna. Dessa äro inbördes ansvariga vardera

för halva skadeståndet. Örn den skadelidande uttager skadeståndet av

A-anstalten inträder denna i den skadelidandes rätt mot B-bilens ägare och

förare. Då emellertid A-anstalten enligt reglerna örn skadeståndets fördelning

själv svarar för halva skadeståndet, kan A-anstalten icke av B-bilens

ägare eller förare eller av B-anstalten uttaga mer än hälften av skadeståndet.

Reformen medför den förändringen, att vardera bilens ägare, i fråga örn

den del av skadeståndet som belöper å den bilen, får regressrätt allenast

mot föraren av samma bil men däremot ej såsom nu jämväl mot den andra

bilens förare. Detta inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning

mellan försäkringsanstalterna.

2) Det antages att styrkt vållande föreligger å A-bilens sida, under det

att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. Dessa äro solidariskt ansvariga

mot den skadelidande. Denne kan vända sig mot vilken som helst

av försäkringsanstalterna. Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder

denna i den skadelidandes rätt mot B-bilägaren. Då emellertid A-bilägaren

i förhållande till B-bilägaren är skyldig att bära hela skadeståndet, är Aanstalten

på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för hela

skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke återkräva någon del

av det utbetalda beloppet vare sig av B-bilägaren eller B-anstalten. Om den

skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna kunnat

återkräva hela beloppet av A-bilägaren och A-anstalten.

Reformen medför icke någon ändring i detta fall.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. B-bil
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

föraren och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.

Uttager denne skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes

rätt mot B-bilens ägare och förare. Då emellertid A-bilägaren i

förhållande till B-bilens ägare och förare är skyldig att bära hela skadeståndet,

är A-anstalten på grund av A-bilens trafikförsäkring skyldig att

svara för hela skadeståndet och kan vid sådant förhållande icke återsöka

någon del därav, vare sig av B-bilens ägare och förare eller av B-anstalten.

Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna

kunnat återkräva hela beloppet av A-bilägaren och A-anstalten.

Reformen medför icke någon ändring i detta fall.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilföraren

och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.

Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes

rätt mot B-bilägaren. Då emellertid A-bilens förare i förhållande till Bbilens

ägare är skyldig att bära hela skadeståndet, kan A-anstalten av skäl

som förut nämnts icke återkräva någon del av skadeståndet av B-anstalten.

Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna

kunnat återkräva viss del av beloppet av A-bilägaren men hela beloppet av

A-bilföraren eller således hela beloppet av A-anstalten.

Reformen medför den förändringen, att B-anstalten under sistnämnda förutsättning

hade kunnat utkräva hela beloppet av antingen A-bilägaren,

A-bilföraren eller A-anstalten. Någon ändring i förhållandet mellan försäkringsanstalterna

uppkommer ej.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. Bilarnas ägare och

förare äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Utbetalas skadeståndet

av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes rätt mot Bbilens

ägare och förare. Då emellertid A-bilens förare i förhållande till

B-bilens ägare och förare är skyldig att bära hela skadeståndet, kan A-anstälten

av skäl som förut nämnts icke återkräva någon del av skadeståndet

av B-anstalten. Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten,

hade denna kunnat återkräva viss del av beloppet av A-bilägaren

men hela beloppet av A-bilföraren eller således hela beloppet av A-anstalten.

Reformen medför den förändringen, att B-anstalten under sistnämnda förutsättning

bade kunnat utkräva hela beloppet av antingen A-bilägaren,

A-bilföraren eller A-anstalten. Någon ändring i förhållandet mellan försäkringsanstalterna

uppkommer ej.

II. Skada, tillskyndad bilen A vid kollision nied bilen B.

1) Det antages att å båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i

ungefär samma grad.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren är berättigad att av

B-bilägaren utfå ersättning för halva skadan. På grund av B-bilens trafikförsäkring

erhålles ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens

tillkomst vid frivillig av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring — av Banstalten.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 9.

31

Den föreslagna reformen skulle icke medföra någon förändring.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. A-bilägaren

är berättigad att av B-bilföraren utfå ersättning för halva skadan.

Beloppet kan i följd av B-bilens trafikförsäkring uttagas av B-anstalten.

Denna äger icke regressrätt mot B-bilföraren.

Då i förevarande fall A-bilägaren enligt gällande rätt icke äger utfå

någon ersättning av B-bilägaren, utbetalade före trafikförsäkringslagens tillkomst

den anstalt, hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring,

icke någon ersättning till A-bilägaren. Enligt trafikförsäkringslagen

svarar B-anstalten i förhållande till A-bilägaren jämväl för det skadestånd,

som åvilar B-bilföraren, d. v. s. utbetalar ersättning för halva skadan.

Då den föreslagna reformen allenast medför den förändringen, att B-bilägaren

blir jämte B-bilföraren ansvarig för halva skadan, kommer utvidgningen

av B-anstaltens ansvar att kvarstå även efter den föreslagna

reformen.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren

är berättigad att av B-bilägaren utfå full ersättning för skadan.

Ersättningen kan uttagas av B-anstalten. Då vållande utgör förutsättning

för A-bilförarens ansvar gent emot A-bilägaren, kan B-anstalten icke jämlikt

25 § försäkringsavtalslagen inträda i A-bilägarens rätt mot A-bilföraren.

B-anstalten får vidkännas hela skadeståndet.

Då enligt gällande rätt A-bilägaren trots A-bilförarens vållande har rätt

till fullt skadestånd av B-bilägaren, medförde före trafikförsäkringslagens

tillkomst även av denne tagen frivillig ansvarighetsförsäkring utbetalning

från B-anstalten av fullt skadestånd till A-bilägaren. Den föreslagna reformen

skulle medföra den förändringen, att B-bilägaren komme att svara

allenast för halva skadan och därmed jämväl B-anstaltens ansvar minskas

till hälften. Den minskning av B-anstaltens ansvar till hälften, som reformen

skulle medföra, skulle innebära en reell lättnad för anstalten.

Det torde emellertid redan här böra framhållas, att den minskning i försäkringsanstalternas

ansvar, som reformen i detta och vissa nedan angivna

fall skulle medföra och som ej endast innefattar en återgång till vad som

gällde före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig ansvarighetsförsäkring,

till fullo motsvaras av sådan till följd av trafikförsäkringslagstiftningen

inträdd ökning av försäkringsanstalternas ansvar, som skulle komma

att kvarstå efter den föreslagna reformen.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad

att av B-bilägaren utfå ersättning för halva skadan men har full skadeståndsrätt

mot B-bilföraren. På grund av B-anstaltens ansvar för det skadestånd,

som åvilar B-bilföraren, kan hela skadeståndet uttagas av B-anstalten.

Denna äger icke regressrätt mot någondera bilföraren och får sålunda definitivt

vidkännas hela skadan.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren av den anstalt,

hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring, allenast ersätt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 9.

ning för halva skadan. Då den föreslagna reformen skulle medföra den

förändringen, att B-bilföraren komme att liksom B-bilägaren svara för blott

halva skadan, skulle den utsträckning av A-bilägarens ersättningsrätt, som

trafikförsäkringslagen medfört, komma att bortfalla och återgång ske till

vad som gällde vid frivillig ansvarighetsförsäkring.

2) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å A-bilens sida,

under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren får ingen ersättning.

Reformen medför ingen förändring.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. A-bilägaren

får ingen ersättning.

Reformen medför ingen förändring.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren

är berättigad att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter

vad ovan utvecklats för en tredjedel av skadan. Denna ersättning kan

uttagas av B-anstalten. Av skäl som angivits under 1 c) saknar B-anstalten

regressrätt mot A-bilföraren.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren på grund av

frivillig ansvarighetsförsäkring av B-bilägaren samma ersättning av B-anstalten

som för närvarande enligt trafikförsäkringslagen. Den föreslagna

reformen medför den förändringen, att A-bilägaren mister sin rätt till ersättning

av B-bilägaren. B-anstalten blir följaktligen helt fri från ansvarighet.

I fråga örn den minskning av B-anstaltens ansvar, som sålunda

inträder, gäller vad ovan anförts under 1 c).

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad

att av B-bilägaren och B-bilföraren utfå jämkat skadestånd, t. ex.

efter vad ovan utvecklats för en tredjedel av skadan. Denna ersättning

kan uttagas av B-anstalten. Av skäl som angivits under 1 c) saknar

B-anstalten regressrätt mot A-bilföraren.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren på grund av frivillig

ansvarighetsförsäkring av B-bilägaren samma ersättning av B-anstalten

som för närvarande enligt trafikförsäkringslagen. Den föreslagna reformen

medför den förändringen, att A-bilägaren mister sin rätt till ersättning av

B-bilens ägare och förare. B-anstalten blir följaktligen helt fri från ansvarighet.

I fråga om den minskning av B-anstaltens ansvar, som sålunda

inträder, gäller vad ovan anförts under 1 c).

3) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å B-bilens sida,

under det att A-bilen icke visats fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren har full ersättningsrätt

mot B-bilägaren. På grund av B-bilens trafikförsäkring erhålles

ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig,

av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring — av B-anstalten.

Reformen medför ingen ändring.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kuno!. Mårts proposition nr 9.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. Ä-bilägaren

är berättigad att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter

vad ovan utvecklats för två tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt

mot B-bilföraren. A-bilägaren kan vid sådant förhållande uttaga

full ersättning av B-anstalten. Denna har ej någon regressrätt.

Då enligt gällande rätt A-bilägaren äger av B-bilägaren utfå allenast

jämkat skadestånd, två tredjedelar, erhöll före tratikförsäkringslagens tillkomst

A-bilägaren av den anstalt, hos vilken B-bilägaren tagit frivillig

ansvarighetsförsäkring, allenast sålunda jämkat skadestånd. Jämlikt trafikförsäkringslagen

svarar B-anstalten i förhållande till A-bilägaren jämväl

för det skadestånd, som åvilar B-bilföraren, d. v. s. utbetalar ersättning för

fulla skadan. Denna utvidgning av försäkringsanstaltens ansvar kommer

att kvarstå även efter den föreslagna reformen.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren

har full ersättningsrätt mot B-bilägaren. På grund av B-bilens

trafikförsäkring erhålles ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens

tillkomst vid frivillig, av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring

— av B-anstalten. Denna saknar regressrätt mot A-bilföraren.

Reformen medför ingen ändring.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad

att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter vad ovan utvecklats

två tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren.

A-bilägaren kan vid sådant förhållande uttaga full ersättning av B-anstalten.

Denna saknar regressrätt.

Före tratikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren av den anstalt,

hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring, allenast jämkat

skadestånd, två tredjedelar. Då den föreslagna reformen medför den ändringen,

att A-bilägaren får full skadeståndsrätt jämväl mot B-bilägaren,

blir B-anstaltens ställning oförändrad. Den utsträckning av A-bilägarens

ersättningsrätt mot B-anstalten, som trafikförsäkringslagen medfört, kommer

således att kvarstå.

Av den lämnade översikten framgår, att deli tilltänkta reformen ej medför

någon ändring i försäkringsanstalternas ersättningsplikt, för så vitt

skadan drabbat en utomstående tredje man. Reformen medför i de flesta

fall ej heller någon ändring i nämnda ersättningsplikt beträffande skada,

som vid sammanstötning mellan två bilar tillfogats någondera bilen. Endast

i de fall. då den skadade bilen förts av särskild förare, vilken överbevisats

örn vällande, påverkas försäkringsanstalternas ställning genom reformen.

Deras ansvarighet blir i dessa fall lindrigare än med nuvarande regler.

örn styrkt vållande föreligger å båda sidor, får nämligen den skadade bilens

ägare ej längre såsom nu fullt skadestånd av motsidans försäkringsanstalt

utan allenast jämkat skadestånd. Och örn styrkt vållande föreligger endast

å den skadade bilens sida, får ägaren ej såsom nu jämkat skadestånd av

liihancj lill riksdagens protokoll Witt. I sand. Nr U. i!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

motsidans försäkringsanstalt utan kommer att sakna ersättningsrätt mot

denna.

Dessa förändringar i försäkringsanstaltemas ersättningsplikt lära icke

kunna åberopas såsom skäl mot förslagets genomförande. I detta hänseende

torde ånyo få erinras därom, att försäkringsanstaltemas ansvarighet i följd

av den lagstadgade trafikförsäkringen blivit avsevärt vidgad, utan att premiesättningen

— vilken till en början måst bygga på statistik från den äldre

frivilliga ansvarighetsförsäkringen — kunnat omedelbart undergå motsvarande

förändring. Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika en måhända

eljest påkallad premieförhöjning torde viss lindring i försäkringsanstalternas

ersättningsplikt i och för sig innebära en fördel. Av den ovan

lämnade utredningen framgår vidare, att den minskning i försäkringsanstalternas

ansvar, som reformen skulle medföra i vissa fall av skada till

följd av bilkollisioner och som ej endast innefattar en återgång till vad

som gällde före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig ansvarighetsförsäkring

till fullo motsvaras av sådan till följd av trafikförsäkringslagstiftningen

inträdd ökning av försäkringsanstaltemas ansvar, som komme

att kvarstå efter den föreslagna reformen. Vad angår de särskilda fall,

där reformen skulle medföra lindring i försäkringsanstaltemas ersättningsplikt,

torde betänkligheter häremot desto mindre behöva möta, som den

skadade bilens ägare i dessa fall genom trafikförsäkringslagen synbarligen

blivit för starkt gynnad. Att en bilägare utfår ersättning av motsidans

försäkringsanstalt jämväl för sådan andel i skadan, som är grundad å hans

egen förares vållande, synes principiellt oriktigt. Denna andel bör rätteligen

i likhet med skada som vållats av föraren utan andra personers medverkan

täckas av den skadade bilens kaskoförsäkring.

Örn särskild förares rätt till skadestånd.

Vid en revision av reglerna örn ersättning för skada i följd av trafik

med två eller flera automobiler torde uppmärksamhet böra ägnas jämväl

åt frågan örn särskild förares rätt till skadestånd. Den ståndpunkt som

rättspraxis intagit i denna fråga kännetecknas därav att föraren icke —

såsom fallet är med bilägaren — får på grund av presumera! vållande

vidkännas jämkning i sådant skadestånd, som kan utgå till honom enligt

1916 års lag. Örn två av särskilda förare framförda automobiler A och B

kollidera samt föraren av B-bilen överbevisas örn vållande, under det att

föraren av A-bilen ej kan fritagas från skuld, har sistnämnde förare, örn

han skadats vid kollisionen, full skadeståndsrätt mot såväl föraren som

ägaren av B-bilen. Däremot har i samma fall ägaren av A-bilen full skadeståndsrätt

allenast mot föraren av B-bilen; gent emot ägaren av B bilén

har han, även örn kroppsskada tillfogats honom, endast rätt till jämkat

skadestånd. De praktiska verkningarna av denna åtskillnad bortelimineras

opaginerad Kontrollera mot PDF

•35

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dock därigenom, att A-bilägaren liksom A-bilföraren kan uttaga hela skadeståndet

av den försäkringsanstalt, där B-bilen är trafikförsäkrad. Och örn

det här ovan framställda förslaget angående ägarens likställande med föraren

genomföres, skulle nu berörda skillnad helt bortfalla: A-bilägaren

finge i likhet med A-bilföraren full skadeståndsrätt mot B-bilägaren.

Annorlunda ställer sig saken örn i nämnda exempel ingendera föraren

överbevisats örn vållande men ej heller framstår såsom fri från skuld. Aven

i detta fall har A-bilföraren full skadeståndsrätt mot såväl föraren som

ägaren av B-bilen. Däremot får A-bilägaren av samma personer allenast

jämkat skadestånd och kan följaktligen ej heller av B-anstalten uttaga mer

än jämkat skadestånd. I detta förhållande skulle vad ovan föreslagits ej

medföra någon ändring.

Det synes emellertid ganska oegentligt, att föraren av A-bilen i sistnämnda

fall intager en bättre ställning än ägaren av samma bil. Den

skadeståndsjämkning ägaren får vidkännas har motiverats därmed, att fullt

skadestånd ej bör utdömas, därest den ersättuingsberättigade själv medverkat

till skadan på sådant sätt, att han jämlikt grunderna för stadgandet

i 2 § första stycket av 1916 års lag bör själv delvis vidkännas skadan.

Jämkningen är sålunda en konsekvens av bilägarens trafikansvar. Att den

genom bilarnas samverkan orsakade skadan drabbat A-bilen och icke en

utomstående tredje man borde för övrigt icke försätta B-bilens ägare i

sämre ställning. Av samma skäl som nu anförts borde emellertid även

A-bilföraren vidkännas jämkning i honom tillkommande skadestånd. Då

föraren deltager i ersättningens gäldande, när skada åsamkats annan person,

kräver följdriktigheten, att han även får bära en del av den skada, som

drabbat honom själv.

Mot en sådan ståndpunkt torde några invändningar ur billighetssynpunkt

knappast kunna göras. Den som under körning med automobil kolliderat

och lidit kroppsskada bör icke berättigas till högre ersättning enbart av det

skälet, att han icke äger den av honom framförda bilen. Och den som har att

utgiva skadeståndet bör rimligtvis icke försättas i ett sämre läge på grund

av den för honom ovidkommande omständigheten, att den skadade föraren

ej är ägare till bilen. Det synes sålunda otvivelaktigt, att med nuvarande

regler föraren blivit omotiverat gynnad i förevarande hänseende. Det stundom

framförda påståendet att trafikförsäkringen är ägnad att avtrubba försiktigheten

hos vissa bilförare, torde i detta sammanhang bringas i åtanke.

En utvidgning i antydd riktning av den i 5 § andra stycket av 1916

års lag upptagna jämkningsregeln föranleder viss minskning av försäkringsanstalternas

ansvarighet på grund av trafikförsäkringen.

t enlighet med nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats

bifogade förslag 1 till lag orri ändrad lydelse av .5 och 11 §§ lagen

den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

1 Förslaget, vilket är lika lydande med det vid statsrådsprotokollet togade laglörslaget.

tiar här uteslutits.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 september

1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916

(nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn

Einar Anderberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

11 *.

Lagrådet:

Mot avfattningen av denna paragraf elimas att andra styckets egenskap

att utgöra undantagsstadgande från den i första stycket givna regeln ej

synes framträda med önsklig tydlighet.

I sakligt avseende må framhållas att regressrätten genom andra stycket

har begränsats jämväl i ett hänseende, som icke omförmälts i statsrådsprotokollet

eller den bifogade promemorian. Styckets ordalydelse lärer nämligen

medföra att en bilägare, som utgivit skadestånd utöver vad som slutligen

skall drabba hans sida, är förhindrad att i fråga örn denna överskjutande

del vända sig mot förare eller brukare å egen sida, ehuru denne

funnits vållande till skadan. Det synes tvivelaktigt om en sådan regel bör

införas i fråga örn regressrätt, då den ju icke gäller i fråga örn bilägarens

rätt till skadestånd, där skada drabbat honom själv till person eller egendom.

Slutbestämmelsen.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Grefberg:

I likhet med vad som skedde i 1916 års lag angående ansvarighet för

skada i följd av automobiltrafik bör lämpligen till bestämmelsen om lagens

ikraftträdande fogas ett tillägg av innehåll att lagen ej äger tillämpning i

fråga örn skada som inträffat före lagens ikraftträdande.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 9.

3.7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den

6 december 1933 avgivna utlåtande över det den 29 september 1933 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen

den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har i allt väsentligt lämnat förslaget utan anmärkning. Beträffande

11 § har emellertid lagrådet uttalat tvekan, huruvida en automobilägare,

som utgivit skadestånd utöver vad som slutligen skall drabba

hans sida, bör vara förhindrad att i fråga örn denna överskjutande del

vända sig mot vållande förare eller brukare å egen sida. Den av lagrådet

sålunda berörda frågan torde med hänsyn till gällande trafikförsäkring

och den normala gången i skadeståndsförhållandets avveckling vara av

jämförelsevis ringa reell betydelse. Då det emellertid torde vara lämpligt

att i förevarande hänseende samma regel får gälla för bilägares regressrätt

som för hans rätt till ersättning för skada som drabbat honom själv,

har jag ansett mig böra vidtaga sådan ändring i förslaget, att bilägares

regressrätt mot vållande förare eller brukare å egen sida icke begränsas

till den del av ersättningen som slutligen skall gäldas av sagda sida. I

samband härmed har jag även sökt beakta lagrådets i formellt avseende

uttalade önskemål örn tydligare markering av förhållandet mellan de särskilda

reglerna i 11 §.

Vad slutligen två av lagrådets ledamöter hemställt beträffande bestämmelsen

om lagens ikraftträdande synes mig icke innefatta tillräckliga skäl

att frångå den föreslagna lydelsen. Att lagen ej äger tillämpning i fråga

örn skada som inträffat före lagens ikraftträdande torde följa av allmänna

rättsgrundsatser.»

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 saini. iVr 9.

4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Majda proposition nr 9.

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget med däri nu gjord ändring

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

832870. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1934:40 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:t$ proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och §§ lagen den 30 juni 1916 a1 i texten
  2. 1LU 1934:8 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 s. 1 i texten