Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

1935-02-22 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:110, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen

den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa

bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension m. m.: given Stockholms

slott den 22 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom.

förordningen den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 110.

421 35 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni

1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.J)

Härigenom förordnas, att 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 med

vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

4. Har befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring eller

tagits i häkte, må honom tillkommande löneförmåner under tiden helt eller

till viss del innehållas. Hänskjutes icke frågan örn ansvar för brott eller

förseelse, som föranlett åtgärden, till domstol eller poliskollegium, eller fälles

befattningshavaren icke till ansvar i målet, skall vad av förmånerna innehållits

till befattningshavaren utbetalas. Varder befattningshavaren fälld till

ansvar för brottet eller förseelsen, må domstolen eller poliskollegiet i det

slutliga utslaget förordna, att innehållet belopp skall helt eller till viss del

utbetalas, örn så med hänsyn till det ådömda straffet och övriga omständigheter

i målet prövas skäligt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å

envar befattningshavare, som avstänges från eller försättes ur tjänstgöring

eller tages i häkte på grund av förhållande, som helt eller delvis inträffar

efter förordningens ikraftträdande.

b Senaste lydelse, se 1932: 243.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet

å Stockholms slott den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler fråga örn befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning från tjänstgöring samt

anför därvid:

Tidigare behandling av frågan.

Spörsmålet örn befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning

från tjänstgöring har redan tidigare varit föremål för statsmakternas

prövning men därvid endast delvis erhållit sin lösning.

Förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående

befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. innehöll

ursprungligen icke några bestämmelser i detta ämne. I samband med den

år 1931 igångsatta utredningen örn ändrade bestämmelser beträffande ordningspolisens

och kriminalpolisens organisation upptogs av utredningsmännen, dåvarande

statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden

E. W. Bergenfelt, borgarrådet K. G. Ewerlöf, filosofie doktorn S. Hansson

samt landssekreteraren Hj. P. Kjäll, jämväl till behandling bland annat en

från svenska polisförbundet den 1 november 1930 till chefen för socialdepartementet

inkommen framställning, i vilken hemställdes att polisman, som

av polischef avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, skulle bibehålla

samtliga till honom utgående löneförmåner, intill dess genom beslut av

domstol eller poliskollegium annorlunda bestämts samt beslutet vunnit laga

kraft.

Sedan frågan ägnats ett förberedande övervägande i en i november 1931

inom departementet utarbetad promemoria samt remissyttranden häröver

infordrats från länsstyrelserna ävensom föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska

polisförbundet samt riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, upprättade

utredningsmännen i januari 1932 en ny promemoria, innefattande närmare

utredning och förslag i frågan. Jämväl över den sistnämnda promemorian

hava remissyttranden infordrats, nämligen från Överståthållarämbetet, statskontoret,

riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

I båda de nämnda promemoriorna förordades att i polislöneförordningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

infördes en bestämmelse av innehåll, att därest polisdistrikt innehållit lön

åt en befattningshavare, som avstängts från eller försatts ur tjänstgöring

eller tagits i häkte, samt denne befattningshavare sedermera helt frikändes

för ifrågavarande förseelse eller brott, vad sålunda innehållits skulle till

befattningshavaren utbetalas. I den senare promemorian anfördes vidare:

Mera tveksamt syntes vara, huruvida det icke kunde vara skäl att gå

längre såtillvida, att utbetalande av innehållen lön gjordes obligatoriskt även

i fall, då den, för vilken lön innehållits, visserligen icke blivit frikänd men

dömts till ett mycket ringa straff. Utan tvivel kunde enligt utredningsmännens

mening omständigheterna därvid ofta vara sådana, att vederbörande

borde vara berättigad att utfå sin lön eller viss del därav. Avgörandet

härav kunde emellertid knappast göras direkt beroende av det utdömda

straffets art utan måste bero på en prövning av samtliga omständigheter i

värjo särskilt fall. Vid sådant förhållande ansågo utredningsmännen det

icke vara riktigt att meddela bestämmelser härom i polislöneförordningen.

Genom proposition (nr 180) förelädes därefter 1932 års riksdag till antagande

ett i överensstämmelse med promemoriorna utarbetat förslag till

ändrad lydelse av 1 § polislöneförordningen, där ifrågavarande bestämmelse

införts såsom mom. 4.

Propositionen behandlades av sammansatt stats- och första lagutskott, som

i sitt utlåtande (nr 4) förklarade sig icke hava något att erinra mot propositionen

i nu ifrågavarande del samt vidare anförde:

Otvivelaktigt kunde en av ett avstängningsbeslut åsamkad definitiv förlust

av avlöningsförmåner ofta framstå såsom obillig även i fall, då vederbörande

visserligen icke helt frikändes men dömdes till ett jämförelsevis

ringa straff. I sådana fall kunde förlusten av lön vara vida kännbarare än

själva straffet. Utan tvivel vore det förenat med ej ringa svårigheter att

komma till en tillfredsställande lösning av denna fråga. Utredningsmännen

hade härutinnan bland annat uttalat, att rätten att utfå lön för avstängningstiden

knappast kunde göras direkt beroende av det utdömda straffets

art utan måste bero på en prövning av samtliga omständigheter i varje särskilt

fall, samt att det vid sådant förhållande icke syntes riktigt att meddela

bestämmelser härom i polislöneförordningen, vilken icke vore jämförbar

med de statliga eller kommunala avlöningsreglementena utan endast

avsedd att upptaga vissa minimiregler. I anslutning till utredningsmännens

uttalande, vilket icke syntes motsäga att en lösning av frågan vore möjlig,

ville utskottet emellertid uttala som sin mening, att det borde tagas under

förnyat övervägande, huru sådana obilliga resultat av gällande bestämmelser,

vilka för närvarande otvivelaktigt kunde uppstå, skulle kunna undanröjas.

Prövningen av olika utvägar i detta syfte torde få ankomma på en närmare

utredning och utskottet ansåge sig icke nu böra närmare ingå härpå.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i ifrågavarande

avseende antaga det genom propositionen framlagda förslaget samt anhöll

därjämte i skrivelse den 4 juni 1932 (nr 270), med hänvisning till utskottets

utlåtande, att Kungl. Maj.-t ville föranstalta örn ytterligare utredning av

frågan örn befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning

fran eller försättande ur tjänstgöring ävensom för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 110.

5

1934 års förslag.

Med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse har frågan upptagits

till förnyad prövning inom socialdepartementet, därvid införskaffats

utredning

dels om antalet av de fall under ett vart av åren 1926—1932, i vilka i

anledning av åtgärd av ifrågavarande slag löneförmåner innehållits för befattningshavare

vid polisväsendet,

dels ock rörande ett vart av dessa fall örn anledningen till den företagna

åtgärden, den tid, under vilken löneförmåner innehållits, utgången av den

talan, som förts mot befattningshavaren, samt beloppet av de löneförmåner,

som innehållits.

Uppgifterna hava sammanställts i en tabell, vilken torde såsom bilaga

(Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Med ledning av det insamlade materialet har en promemoria med utkast

till ändring av polislöneförordningen utarbetats i april 1934.

I promemorian erinras örn ett redan under den tidigare utredningen i

ärendet anmärkt regeringsrättsutslag (regeringsrättens årsbok ref. 79/1929),

enligt vilket polischef icke i denna sin egenskap utan särskilt bemyndigande

ägde befogenhet att besluta örn minskning i avlöningen åt polisman

för tid, under vilken sådan befattningshavare avstängts från tjänstgöring.

Av utslaget ifråga hade i 1932 års proposition samt förutnämnda utskottsutlåtande

dragits den slutsatsen, att avgöranden örn innehållande av lön

skulle ankomma å vederbörande kommunala myndighet, i samband varmed

framhållits att bestämmelser örn innehållande av lön ibland kunde vara

meddelade i avlöningsreglementen e. d., som antagits för de hos kommunen

anställda, men att detta eljest finge bero på avgörande i varje särskilt fall.

I promemorian anföres härefter att spörsmålet örn rätt för polisman att åtnjuta

lön under avstängningstiden sedermera varit föremål för högsta domstolens

prövning. Sedan högsta domstolen den 28 juni 1929 fastställt underdomstolarnas

utslag, varigenom den polisman — A. Lindh — som avsåges

i regeringsrättens förenämnda utslag, dömts till avsättning (se N. J. A. 1929

s. 402), yrkade Lindh vid rådhusrätten i Kalmar åläggande för staden att

till honom utgiva lön för den del av avstängningstiden, under vilken han ej

utfått sådan (under tiden fr. o. m. februari t. o. m. augusti 1927 erhöll Lindh

full lön med undantag av beklädnadsbidrag, fr. o. m. september 1927 t. o. in.

juli 1928 — alltså t. o. m. den månad då han av rådhusrätten i Kalmar

dömdes till avsättning — erhöll Lindh l/3 av lönen, för tiden därefter och

t. o. m. den 28 juni 1929 erhöll Lindh ingen lön).

Till stöd för sin talan anförde Lindh bland annat följande.

Varken enligt polislagen, 1925 års polisreglemente eller allmänna rätts
frundsatser

eller enligt de under Lindhs tjänstetid (fr. o. m. år 1901 hade

undh varit ordinarie poliskonstapel i Kalmar) gällande tjänste- och avlöningsreglementena

innebure ett beslut örn avstängning, att de under avstängningstiden

utgående avlöningsförmånerna icke skulle till den anställde

utbetalas. Det torde tvärtom vara allmän regel, att avlöningen skulle utgå,

såframt ej behörig myndighet förordnat, att densamma skulle helt eller delvis

innehållas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Staden genmälde.

Såsom allmän regel gällde tvärtom, att, därest befattningshavare avstängdes

från tjänstgöring, lians avlöning skulle under tiden innehållas, såframt

det ej funnes skäligt att låta honom uppbära något därav. Staden gjorde

dessutom gällande motfordran för de utgifter staden haft på grund av att

annan person under avstängningstiden måst utföra Lindhs arbete mot avlöning,

som utbetalats av staden.

Härefter anmärkes i promemorian, att i det vid Lindhs antagning till

polisman gällande reglementet för polisen i Kalmar (fastställt år 1874) reglerades

icke frågan, hur det skulle förfaras med lön åt polisman, som på grund

av tjänstefel avstängts från tjänstgöring. Under avstängningstiden fastställde

länsstyrelsen i Kalmar län genom utslag den 13 september 1928 ett

av stadsfullmäktige antaget nytt reglemente angående polispersonalens i

staden löneförmåner m. m. I detta reglemente lämnades särskild bestämmelse

angående rätt för vederbörande myndighet att, för den händelse poliskonstapel

avstängdes från tjänstgöring, avgöra, i vad mån han skulle helt

eller delvis avstå från avlöning.

I dom den 10 april 1933 i detta mål (se N. J. A. 1933 s. 272) yttrade

högsta domstolen bland annat följande.

Såvitt handlingarna i målet utvisade, saknades vid Lindhs antagande till

poliskonstapel i Kalmar bestämmelse örn och i vad mån i stadens tjänst

anställd polisman under tid, då han vore avstängd från tjänstgöring, vore

skyldig att avstå från sin lön. Handlingarna utmärkte icke, att därefter

intill den 28 juni 1929, då Lindh genom högsta domstolens utslag blivit avsatt

från sin befattning såsom polisman, för Lindh bindande bestämmelser

i nämnda hänseende meddelats. Under sådana omständigheter kunde staden

icke anses hava varit berättigad att innehålla någon del av de Lindh för

tiden den 1 februari 1927—den 28 juni 1929 tillkommande avlöningsförmåner,

med undantag dock av beklädnadsbidrag, som, med hänsyn därtill att Lindh

icke utövat sin tjänst, icke bort utgå. Staden hade icke styrkt sitt påstående,

att staden i anledning av Lindhs avstängning från tjänsten fått vidkännas utgifter,

för vilka staden vore berättigad till kvittning. På grund av vad sålunda

anförts utdömdes visst belopp jämte ränta.

Två ledamöter av högsta domstolen voro av skiljaktig mening och ogillade

Lindhs talan.

I promemorian framhålles härefter:

Av högsta domstolens förenämnda dom torde den slutsatsen få dragas,

att, endast i de fall uttryckliga bestämmelser härom vore meddelade, det

tillkomme de kommunala myndigheterna att bestämma örn eller i vad mån

lön skulle utgå till polisman, som avstängts från eller försatts ur tjänstgöring.

Efter den år 1932 verkställda ändringen i polislöneförordningen

skulle således full lön utgå till befattningshavare vid polisväsendet dels örn

han helt frikändes för den förseelse eller det brott, som varit i fråga, och

dels — han må fällas till hur strängt straff som helst — örn några bestämmelser

rörande befattningshavarens rätt till lön under avstängningstiden

ej vore meddelade eller örn sådana meddelats men ej blivit för honom

bindande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Medan spörsmålet om rätt till lön under avstängning från tjänstgöring,

såsom framginge av sammansatta stats- oell första lagutskottets förenämnda

utlåtande, tidigare närmast setts ur befattningshavarnas synpunkter, torde

det efter den utredning, som numera vunnits, jämväl få anses vara ett intresse

att söka förhindra att för kommunerna obilliga resultat uppstode.

På grund härav torde en lagstiftning i ämnet böra givas en vidare syftning

än vad förut i ärendet ifrågasatts. Avgörandet huruvida utbetalning av innehållen

lön skulle ske kunde vid sådant förhållande icke, som tidigare ifrågasatts,

i lagtexten göras direkt beroende av det utdömda straffets art, så att

utbetalning förklarades skola ske endast örn befattningshavaren fälldes till

ett lindrigare straff, utan måste bero på en prövning av omständigheterna

i varje särskilt fall. Prövningen ifråga syntes lämpligen böra ankomma på

domstol eller poliskollegium, som dömde beträffande det brott eller den

förseelse, för vilken avstängning från tjänstgöring skett. I vissa lindrigare

fall kunde polischefen ålägga befattningshavare disciplinstraff (se polisreglementet

§ 18); och kunde polischefen i ett dylikt fall jämväl avstänga befattningshavaren

från eller försätta honom ur tjänstgöring. Hade så skett,

kunde med de ifrågasatta bestämmelserna frågan örn utbetalning av lön

komma under poliskollegiets prövning endast efter klagan över själva straffet.

Då det mera sällan torde förekomma, att, i de fall en polischef ådömde

disciplinstraff, han jämväl avstängde från eller försatte ur tjänstgöring i

intet av de i Bilaga A avsedda fallen syntes så ha skett — torde några

vägande betänkligheter mot en dylik anordning icke kunna anföras.

Med hänsyn till högsta domstolens förenämnda dom torde i lagtexten

uttryckligen böra fastslås rätten att innehålla lön i det fall att en befattningshavare

avstängts från eller försatts ur tjänstgöring eller tagits i häkte.

Ehuru av skäl, som förut anförts, i lagtexten icke kunde införas bestämmelser

enligt vilka avgörandet, huruvida utbetalning av innehållen lön skulle

ske, gjordes direkt beroende av det utdömda straffet, vore det givetvis framför

allt denna omständighet, som borde bli grundläggande för prövningen.

Det torde vara lämpligt att detta förhållande framginge av lagtexten.

De ifrågasatta bestämmelserna syntes enklast kunna införas i 4 mom. i

1 § av polislöneförordningen. I en övergångsbestämmelse till förordningen

torde uttryckligen böra fastslås, att förordningen ägde tillämpning å envar

befattningshavare, som avstängdes från eller försattes ur tjänstgöring eller

toges i häkte efter förordningens ikraftträdande. I enlighet med det anförda

hade utarbetats ett utkast till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom.

polislöneförordningen.

Meddelades bestämmelser som de ovan föreslagna, torde därav framgå,

att i alla de avstängningsfall, som inträffade efter förordningens ikraftträdande

och beträffande vilka domstol eller poliskollegium icke förordnat, att

innehållet belopp skulle helt eller till viss del utbetalas, bleve befattningshavaren

ej berättigad utfå lön, försåvitt icke kommunen det oaktat funnit

eller funne skäl medgiva, att lön finge utgå. Ådömdes ett svårare straff,

torde innehållen lön i allmänhet icke av domstol eller poliskollegium böra

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

tillerkännas befattningshavaren. Förutom till det ådömda straffet angåves

i förslaget, att hänsyn skulle tagas till övriga omständigheter i målet. En

omständighet, som torde böra vinna beaktande, syntes vara, örn befattnings

havaren genom att ett utslag överklagades kunde komma att under en oskäligt

lång tid gå förlustig lönen.

Det i promemorian omnämnda författningsutkastet torde såsom bilaga

(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Yttranden över förslaget.

Promemorian jämte författningsutkastet och förutnämnda Bilaga A remitterades

för yttrande till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statskontoret,

allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statspolisintendenten ävensom

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

polisförbundet, svenska polisföreningen och riksförbundet för fjärdingsmän

och polismän. Samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar hava

jämväl inkommit med yttranden, därvid Överståthållarämbetet överlämnat

infordrade yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stads

tjänstenämnd, samt åtskilliga länsstyrelser bifogat yttranden av landsfogdarna

i respektive län samt vissa lokala myndigheter och sammanslutningar.

Flertalet av de hörda myndigheterna samt polisföreningen och svenska

landskommunernas förbund hava tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma

utan erinran.

Aven de allra flesta av de myndigheter och sammanslutningar, som haft

detalj erinringar att framställa, hava uttalat sin tillfredsställelse över föreskriften

om imiehållande av lön för befattningshavare, som avstängts från eller

försatts ur tjänstgöring eller tagits i häkte.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har därutinnan erinrat, att för

statens befattningshavare bestämmelser sedan lång tid tillbaka funnits meddelade

angående innehållande av lön, för den händelse sådan tjänsteman

bleve tagen i häkte eller avstängd från tjänstgöring. Vid genomförande av

nu gällande lönereglering för kommunikationsverken ävensom för statsdepartement

och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen

hade de äldre bestämmelserna härutinnan upptagits i de nya avlöningsreglementen,

som i samband med löneregleringen utfärdats. Sålunda funnes

numera föreskrivet i 21 § avlöningsreglementet för kommunikationsverken

och i 20 § allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente ävensom i häremot

svarande paragrafer i avlöningsreglementena för domänverket, lots- och

fyrstaten samt provinsialläkarkåren, att örn tjänsteman bleve avstängd från

tjänstgöring eller tagen i häkte hans avlöning under tiden skulle innehållas,

så framt ej funnes skäligt låta honom uppbära något därav. Även i de av

Kungl. Maj:t i anslutning till de nya avlöningsreglementena för ordinarie

tjänstemän utfärdade avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie befattningshavare

hade motsvarande föreskrifter upptagits. Liknande stadganden

som de nu anförda återfunnes ock i nu gällande avlöningsreglemente för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på akfiv

stat m. fl. vid försvarsväsendet, i avlöningsreglementet för fast anställt

manskap vid försvarsväsendet, liksom ock i avlöningsbestämmelserna för

vissa civila och civilmilitära icke ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.

I betraktande särskilt av att statsverket i avsevärd mån bidroge

till avlönande av polisväsendets befattningshavare, syntes det vara en riktig

och konsekvent åtgärd, att liknande bestämmelser upptoges även i den författning,

som — örn ock endast mera allmänt — reglerade sistnämnda befattningshavares

rätt till lön.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att beträffande folkskollärarna,

till vilkas avlöning i likhet med polismännens statsbidrag utginge, funnes

föreskrivet, att skolrådet under disciplinär behandling av förseelser eller i

anledning av åtal vid domstol ägde att avstänga läraren från utövande av

befattningen samt av hans löneförmåner innehålla så mycket som erfordrades

för vikariens avlöning.

Svenska stadsförbundet har, efter en redogörelse för de meningar som gjort

sig gällande i det åberopade rättsfallet från högsta domstolen, framhållit

att det även för kommunernas del med hänsyn till eventuellt uppkommande

tvister kunde vara av betydelse att erhålla i lagstiftningen fastställda

regler att gå efter. Å andra sidan finge icke förbises, att normerande föreskrifter

för en så stor kår som polisen alltid vore ägnade att framtvinga

likartade förmåner även för andra befattningshavare i kommunens tjänst.

Sistnämnda synpunkt hade av förbundet tidigare vid olika tillfällen framförts.

Då den emellertid icke ansetts böra förhindra en speciallagstiftning

rörande polisens löne- och anställningsförhållanden, såge sig förbundet

ifråga örn förevarande detaljspörsmål sakna anledning att nu vidare ingå

på denna fråga.

Endast magistraten i Uppsala och polisförbundet hava helt avstyrkt införandet

av en bestämmelse om rätt att innehålla lön.

Magistraten i Uppsala ansåg det visserligen tänkbart, att med nu gällande

ordning i enstaka undantagsfall kunde uppstå för kommunerna obilliga

resultat. Intresset att förhindra dylika resultat torde emellertid icke vara

av den vikt, att man för ernående av detta mål borde ge avkall på principer,

som eljest ansåges vara av omistligt värde. En av straffrättens viktigaste

grundsatser torde vara, att en för brott åtalad person behandlades

och betraktades såsom oskyldig, intill dess han blivit av domstol sakfälld.

Självfallet borde denna allmänt medborgerliga förmån komma även en för

brott tilltalad polisman till del. Det syntes icke lämpligt att vederbörande

domstols eller poliskollegiums prövning i fråga örn den tilltalades rätt till

lön på sätt som föreslagits i administrativ ordning föregrepes. Någon större

våda för kommunerna syntes icke kunna uppstå, därest prövningen av den

tilltalades rätt till lön förbehölles åt domstolarna, då underinstansen torde

kunna förordna att dess utslag i denna del skulle gå i verkställighet, även

om det icke vunnit laga kraft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 110.

Polisförbundet har framhållit, att då avstängning från eller försättande ur

tjänstgöring icke skulle vara att betrakta såsom bestraffning utan som en i

ordningsintresse företagen åtgärd, borde densamma icke heller i verkligheten

utgöra en bestraffning. Så bleve emellertid förhållandet, därest åtgärden

skulle medföra mistning av löneförmåner. Detta torde vara så mycket oriktigare,

som talan ej finge föras över beslut örn dylik åtgärd.

Riksförbundet för fjärdingsmän och polismän har ifrågasatt, huruvida icke

en bestämd gräns borde uppdragas beträffande arten av de brott för vilka

innehållande av löneförmåner finge äga rum, exempelvis av den innebörd

att sådant innehållande endast finge äga rum vid brott varå enligt lag avsättning

måste följa.

Länsstyrelsen och landsfogden i Jönköpings län, landsfogden i Kalmar län

samt polisförbundet hava föreslagit, att rätten till innehållande av lön med

hänsyn till vederbörandes försörjningsmöjligheter bestämdes till högst lönens

halva belopp. Landsfogden i Kalmar län har framhållit, att det i annat fall

kunde befaras att de kommunala myndigheterna i sin strävan att nedbringa

utgifterna för polisväsendet komme att begagna sig av möjligheten att helt

innehålla lönen.

I vissa av yttrandena har föreslagits införandet av en bestämmelse örn

vilken myndighet som skulle äga besluta om innehållande av lön.

Sålunda har länsstyrelsen i Gävleborgs län ansett befogenhet härutinnan

böra tillerkännas polischefen i sammanhang med fattandet av beslut örn avstängning.

Ett tillägg till 16 § polisreglementet för riket borde i så fall

göras. Beslutet borde kunna överklagas.

Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län och polischefen i Karlstad hava ansett

att ifrågavarande avgörande borde träffas av polischefen. Enligt

länsstyrelsens förmenande borde dock beslutet gälla allenast interimistiskt

samt fördenskull för prövning anmälas — därest fråga örn bestraffning för

det brott eller den förseelse, för vilken avstängning från tjänstgöring skett,

liänskötes till behandling av domstol eller poliskollegium — till den i angivna

fråga dömande, men eljest: i stad, där polisnämnd funnes tillsatt, till

denna nämnd, i annan stad till polisnämnden motsvarande kommunal myndighet

samt å landet till vederbörande länsstyrelse.

Ordföranden i polisnämnden i Karlstad, som endast berört förhållandet i

städerna, har framhållit, att medan avstängning från eller försättande ur

tjänstgöring vore ett disciplinärt förfarande, lönens innehållande vore en

ekonomisk konsekvens av åtgärden, påkallad av hänsyn till polisdistriktet,

som i de flesta fall nödgades avlöna vikarie å tjänsten, vilken den rätte

innehavaren blivit förhindrad att bestrida. Med hänsyn härtill och då beslutet

ifråga örn innehållande av lön innebure ett förfogande över kommunens

medel, vore det naturligast att i stad, där polisnämnd funnes tillsatt,

detta anförtroddes nämnden. För att undvika att förfarandet bleve alltför

tungt, kunde polischef få rätt att besluta örn hela lönens innehållande men

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

med skyldighet att, därest han funne innehållande av lön icke böra äga rum

eller ske endast till en del, överlämna avgörandet till polisnämnden. För

att åvägabringa ett snabbt avgörande kunde slutligen polischefen tillerkännas

rätt att meddela interimistiskt beslut i ärendet.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler har ifrågasatt,

huruvida icke vid försättande ur tjänstgöring av befattningshavare vid polisväsendet

å landsbygden länsstyrelsen borde äga besluta örn innehållande

av lön, vilket vore motiverat med hänsyn till att statsbidrag utginge för

avlöning av polispersonal å landsbygden.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän har uttalat farhågor för att,

därest prövningen angående lönens innehållande skulle verkställas av vederbörande

kommunala organ, lönen skulle fullkomligt automatiskt indragas,

då befattningshavare försattes ur tjänstgöring. Lämpligare syntes vara att

lägga prövningsrätten hos vederbörande domstol eller poliskollegium, varest

talan fördes beträffande det brott, för vilket avstängningen skett.

Len föreslagna bestämmelsen om utbetalande av innehållen lön har föranlett

vissa erinringar.

Sålunda har Stockholms stads tjänstenämnd påpekat, att hithörande frågor

redan reglerats genom bestämmelser i stadens allmänna tjänstereglemente. En

lagstiftning, varigenom den enligt gällande kommunala föreskrifter med annan

stadens personal i olika hänseenden likställda polispersonalen försattes i en särskilt

gynnad ställning, vore ägnad att framkalla slitningar och olägenheter inom

förvaltningen i dess helhet. [Nämnden ville därför framhålla önskvärdheten

av att den föreslagna lagstiftningen ej måtte få giltighet för Stockholms

polisdistrikt, därest densamma ej betingades av ett verkligt angeläget statsintresse

i samband med polisväsendet.

Jämväl Överståthållarämbetet har funnit de av tjänstenämnden uttalade farhågorna

beaktansvärda. Le skäl, som anförts till stöd för det föreslagna

stadgandet, syntes emellertid vara av så vägande natur att ämbetet, med

hänsyn särskilt till att avsikten med föreskriften vore att erhålla enhetliga

regler för riket i dess helhet, icke funnit sig böra framställa erinran däremot.

Landsfogden i Blekinge län har väl funnit, att genom förslaget en befattningshavare

vid polisväsendet i en kommun, där bindande bestämmelser uti

ifrågavarande avseende saknades, komme i en särställning beträffande sin

rätt till lön i förhållande till övriga kommunens befattningshavare. Letta

vore dock motiverat, då en polisman jämväl i flera andra hänseenden intoge

en annan ställning än övriga kommunala tjänstemän.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida icke stadgandets avfattning

borde överensstämma med den som gällde för statens befattningshavare.

Liksom beträffande dessa kunde skälighetsprövningen beträffande

avlöningens innehållande verkställas av den myndighet som beslutade avstängningen.

Att behandla polismännen mildare än statens befattningshavare

eller folkskollärarna syntes länsstyrelsen icke påkallat.

Statskontoret har yttrat, att det visserligen kunde förefalla rätt egenartat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

att det i vissa fall skulle ankomma på. domstol att avgöra huru stor del av

avlöningen en befattningshavare vid polisväsendet skulle äga uppbära. Då

emellertid den föreslagna anordningen måste anses erbjuda tillfyllestgörande

garanti att icke löneförmåner i här avsedda fall bestämdes till belopp överstigande

vad som kunde anses rimligt och billigt, funne sig statskontoret

ur de synpunkter, ämbetsverket vid förevarande granskning företrädesvis

hade att anlägga, sakna anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.

En reservant inom statskontoret fann det vara principiellt oriktigt att åt

domstol eller poliskollegium uppdroges att i första hand taga befattning med

ett spörsmål av administrativ karaktär samt förordade, att prövningen av

frågan örn återbetalning av innehållna löneförmåner överlätes å vederbörande

kommun.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i anslutning till landsfogdens i länet

yttrande ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligare att länsstyrelse beslutade

i fråga örn utbetalning av lönemedlen. Ärendet finge nämligen anses vara

av sadan beskaffenhet att det närmast borde ankomma å administrativ myndighet

att däri besluta. Enligt gällande lagstiftning hade ock länsstyrelse

att avgöra likartade frågor i vad avsåge länsstyrelse direkt underlydande befattningshavare.

Helt visst torde även länsstyrelse kunna göra sig underrättad

om för sakens bedömande viktiga förhållanden, som förekommit mot

vederbörande hos domstol eller poliskollegium. Därest det ankomme på

länsstyrelse att besluta i dessa lönefrågor, borde hinder icke föreligga att

länsstyrelse meddelade sitt beslut utan avvaktan å den dömande myndighetens

beslut i rättsfrågan. Härigenom skapades vissa garantier för att,

därest personer funnes som vore beroende av befattningshavare för sin försörjning,

dessa i förekommande fall inom rimlig tid erhölle den hjälp som

förhållandena medgåve. Därest länsstyrelse komme att besluta örn avlöningens

utbetalning, förelåge intet hinder mot att länsstyrelse beslutade jämväl beträffande

sådana fall, då polischef förordnat örn avstängning från eller försättande

ur tjänstgöring och klagan häröver icke anförts hos poliskollegium.

Samtliga mål torde böra komma under länsstyrelses handläggning först

efter ansökning av befattningshavaren.

En utvidgning av stadgandet om utbetalande av innehållen lön har i olika

avseenden ifrågasatts i åtskilliga yttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, polischefen i Karlstad, ordföranden i polisnämnden

därstädes samt landsfogden i Göteborgs och Bohus län hava framhållit

önskvärdheten av särskilda bestämmelser örn utbetalande av innehållen

lön jämväl för det fall, att beslut om avstängning meddelades av polischef.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har därvid yttrat, att åtminstone i

de svårare fallen vederbörande icke komme att genom besvär draga frågan

inför poliskollegium då han därigenom skulle löpa risken att, jämte det han

erhölle disciplinärt straff, förlora avlöningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpekat att, därest en befattningshavare

av polischefen ådömts disciplinstraff och i samband därmed varit

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majis proposition nr 110.

försatt ur tjänstgöring, skulle enligt förslaget frågan om utbekommande av

eventuellt innehållen avlöning kunna komma under domstols prövning endast

för så vitt klagan fördes över själva straffet. Detta syntes föga konsekvent

och särskilt betänkligt med hänsyn därtill att avlöningens innehållande kunde

tänkas bliva för befattningshavaren känt först så sent, att han icke bleve i

tillfälle att anföra besvär över polischefens beslut i disciplinmålet. Därest

avlöning i ett dylikt fall innehölles, syntes därför frågan örn dess utbekommande

böra få dragas under poliskollegiets prövning oberoende av besvär

över själva bestraffningen.

Jämväl landsfogden i Södermanlands län har påkallat särskilda bestämmelser

uti ifrågavarande hänseende.

Överståthållarämbetet och landsfogden i Södermanlands län hava ifrågasatt,

huruvida icke befattningshavare borde äga utbekomma innehållna löneförmåner

ej blott då han frikändes från ansvar utan jämväl därest icke åtal

inför domstol eller poliskollegium väcktes eller disciplinär påföljd inträdde.

Länsstyrelsen och landsfogden i Jönköpings län hava erinrat, att bestämmelse

saknades för det fall att befattningshavare jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarades strafflös, varjämte med frikännande borde likställas sådan utgång

av förd talan att befattningshavaren förklarades ej kunna åt saken fällas.

Polisförbundet har föreslagit en sådan utvidgning av stadgandet, att innehållen

lön skulle utbetalas jämväl för det fall att ej för förseelsen ådömdes

urbota bestraffning eller mistning av tjänsten under längre tid än en månad.

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler har hemställt, att frågan örn vederbörandes

försörjningsplikt finge utgöra en sådan omständighet, vartill domstol

eller poliskollegium hade att taga hänsyn vid sin prövning.

Landsfogden i Södermanlands län har föreslagit, att å den innehållna lönen

jämväl skulle utbetalas ränta efter 6 %.

Statskontoret har ifrågasatt huruvida i det fall, att kommun till befattningshavare

utbetalade innehållen lön utan att domstol eller poliskollegium

förordnat därom eller utöver det belopp som av sådan myndighet bestämts,

statsverket skulle vara skyldigt att bidraga till vad sålunda utbetalades.

Enligt statskontorets mening borde vederbörande kommun få vidkännas

hela den merkostnad, som föranleddes av dess beslut.

I fråga örn de föreslagna övergångsbestämmelserna har länsstyrelsen i Jämtlands

län funnit tveksamt, huruvida nya inskränkande bestämmelser i fråga

om rätt till utfående av avlöning borde göras tillämpliga å andra befattningshavare

än dem som blivit ordinarie efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett i författningen böra angivas, att domstolen

eller poliskollegiet hade att taga hänsyn till de för befattningshavaren

bindande lönebestämmelser som funnes meddelade.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att, då man genom de föreslagna

stadgandena ville sätta lokala föreskrifter i ämnet helt ur funktion, visst

förtydligande av förslaget borde ske. Stadgandet, att domstolen vid sin

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

prövning huruvida innehållen lön borde utbetalas hade att taga hänsyn till,

förutom det ådömda straffet, jämväl övriga omständigheter, kunde nämligen

så tolkas, att hänsyn skulle tagas till de lokala bestämmelser som varit

gällande vid tiden för avlöningens innehållande. Till förekommande härav

borde i den föreslagna övergångsbestämmelsen inskjutas förslagsvis orden

»oavsett innehållet i eventuellt befintliga lokala bestämmelser».

I yttrandena hava även framställts önskemål örn vissa fristående författningsändringar.

Sålunda har allmänna civilförvaltningens lönenämnd erinrat örn, att beträffande

statsanställda befattningshavare, i anslutning till bestämmelserna

örn innehållande av lön vid avstängning från tjänstgöring m. m., jämväl

meddelats föreskrift örn att avlöning icke finge utgå till tjänsteman för tid

varunder han, utan att han i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller

kunde styrka giltigt förfall, avhållit sig från tjänstgöring. Nämnden ifrågasatte,

att i sammanhang med de föreslagna ändringarna ett stadgande av

nyss angivna innehåll borde upptagas såsom ett särskilt stycke i 1 § 4 mom.

polislöneförordningen.

Polisförbundet har hemställt örn sådan ändring i polisreglementet, att

polischefs beslut örn avstängande från eller försättande ur tjänstgöring finge

överklagas.

Såsom framgår av redogörelsen för yttrandena hava det utremitterade förslagets

huvudgrunder vunnit anslutning från det övervägande flertalet av de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna. För att motivera lämpligheten

av ett stadgande, som giver vederbörande kommun rätt att, även utan

uttrycklig föreskrift i lönereglemente, helt eller delvis innehålla polismans

lön vid avstängning från tjänstgöring, torde det, förutom vad som anförts i

yttrandena, vara tillfyllest att hänvisa till det i promemorian åberopade rättsfallet.

Med stöd av den i promemorian föreslagna bestämmelsen kan en kommun

besluta örn innehållande av löneförmåner antingen genom en generell bestämmelse

i tjänstgöringsreglemente eller dylikt, vilken då blir gällande tills

den i vederbörlig ordning ändras, eller ock, därest föreskrifter örn lön vid

avstängning saknas i de för befattningshavarna gällande lönebestämmelserna,

i varje särskilt fall sedan avstängningsåtgärd vidtagits. Av en jämförelse

med förslagets bestämmelser om domstols eller poliskollegiums rätt att förordna

örn avlöningens utbetalning lärer framgå, att beslut örn innehållande

icke må fattas vid sådan tidpunkt, att den dömande myndigheten icke får

tillfälle att taga ståndpunkt till frågan örn lönens utbetalande.

Gentemot vad i en del yttranden föreslagits därom, att lön skulle få

innehållas endast i fall av särskilt kvalificerad brottslighet eller allenast till

halva beloppet, torde kunna åberopas vad de år 1931 tillkallade utredningsmännen

anförde rörande motsvarande spörsmål örn utbetalande helt eller

delvis av innehållen lön, nämligen att avgöi''andet härav måste bero på en

prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Den prövning av frågan,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 110.

som enligt förslaget skall verkställas av domstol eller poliskollegium, innebär

ett korrektiv mot obilliga beslut.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava ifrågasatt

att överlämna beslutanderätten örn innehållande av lön till annan än

vederbörande kommunala myndighet. Emellertid skulle ett dylikt beslut

ofta komma att avse lön, för vilken kommunen helt har att svara. I dessa

fall synes kommunen icke böra berövas sin beslutanderätt. Tillräckliga skäl

torde icke heller föreligga att för övriga fall införa särskilda bestämmelser härom.

Yad angår förslagets bestämmelser örn utbetalande av innehållen lön önskar

jag i anledning av Stockholms stads tjänstenämnds yttrande framhålla, att

den jämförelsevis vidsträckta befogenhet att avstänga från eller försätta ur

tjänstgöring, som tillkommer polisbefälet, synes berättiga polismännen att i

nu förevarande hänseende erhålla en i viss män förmånligare ställning än

andra kommunala befattningshavare.

Såsom i 1934 års promemoria framhållits torde prövningen av frågan örn

innehållen löns utbetalning lämpligen böra ankomma på domstol eller poliskollegium,

som har att döma beträffande det brott eller den förseelse, för

vilken avstängning från tjänstgöring skett. De betänkligheter av uteslutande

teoretisk art, som i några yttranden framställts mot förslaget i denna del,

synas icke böra hindra att prövningen sker i en ordning, mot vars lämplighet

i övrigt inga erinringar blivit gjorda.

I vissa remissyttranden hava anmärkningar framställts mot promemorians

förslag att, då polischef ålägger disciplinstraff, förordnande örn utbetalning

av innehållen lön icke skulle kunna meddelas annat än i samband med

prövning av besvär över straffet. Ehuru detta spörsmål, såsom i promemorian

påpekas, icke lärer äga större praktisk betydelse, föreslår jag, för att undanröja

anmärkningarna ifråga, att de fall, då disciplinstraff ålägges av polischef,

i förevarande avseende jämställas med frikännande. Skulle polischefen

undantagsvis anse en avstängning med indragna löneförmåner påkallad,

kan han hänskjuta målet till poliskollegium. Även beträffande ett

annat härmed sammanhängande spörsmål torde en jämkning av promemorieförslaget

vara påkallad. Av remissyttrandena framgår, att formuleringen av

stadgandet i andra punkten lämnar rum för tvekan i t. ex. sådana fall, då

den tilltalade förklaras saker men på grund av otillräknelighet icke fälles

till straff, eller då målet avvisas utan saklig prövning (utan att åtal vid annat

forum omedelbart följer). För att undanröja nämnda tvekan synes uttrycket

»frikännes befattningshavaren» böra utbytas mot orden »fälles befattningshavaren

icke till ansvar». Med hänsyn till vad sålunda anförts torde ifrågavarande

punkt böra givas den avfattningen, att innehållen lön skall utbetalas,

om ansvarsfrågan icke hänskjutes till domstol eller poliskollegium eller örn

befattningshavaren icke fälles till ansvar i målet. Härigenom vinnes även

att lagtexten lämnar ledning jämväl för de fall, da ett inlett judiciellt förfarande

avbrytes utan att slutligt utslag meddelas, t. ex. då en häktad på

grund av senare framkomna omständigheter frigives utan rannsakning eller

då en tilltalad person avlider medan målet iir anhängigt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 110.

Då såsom i den utremitterade promemorian framhållits rätten att utfå

innehållen lön icke torde böra göras direkt beroende av det utdömda straffet,

har vad svenska polisförbundet härutinnan anfört icke föranlett ändring i

det utremitterade förslaget. Yad angår frågan örn vederbörandes försörjningsplikt

har denna icke ansetts böra i författningstexten särskilt angivas

som en av de omständigheter, vartill domstol eller poliskollegium bör taga

hänsyn vid sin prövning. Ej heller torde som svenska stadsförbundet hemställt

en bestämmelse böra införas för att förhindra domstolen eller poliskollegiet

att vid sin skälighetsprövning taga hänsyn till innehållet i eventuellt

förefintliga lokala bestämmelser. Huruvida den som äger utfå innehållen

lön jämväl skall vara berättigad till ränta å det innehållna beloppet synes

icke böra regleras genom särskilda bestämmelser i förordningen utan lärer

få bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser.

Då kommunerna själva hava intresse av att lön till befattningshavare vid

polisväsendet icke onödigtvis utbetalas, torde det knappast vara påkallat att,

såsom statskontoret föreslagit, till förhindrande av missbruk inskränka rätten

till statsbidrag i de fall, då kommun till befattningshavare utbetalar innehållen

lön utan domstols eller poliskollegiums förordnande. Ett sådant

förfarande är ju för övrigt endast att betrakta som en jämkning av ett tidigare

fattat beslut örn lönens innehållande.

De i 3 § polislöneförordningen intagna bestämmelserna örn skyldighet att

avgå från tjänsten innefatta en viss begränsning i polismännens rättigheter.

Det torde i analogi härmed icke möta något hinder att göra de nu föreslagna

bestämmelserna tillämpliga även på redan anställda befattningshavare,

detta så mycket mindre som de föreslagna bestämmelserna såsom helhet

betraktade torde innebära en förbättring i polismännens ställning. I övergångsbestämmelserna

har emellertid en jämkning vidtagits i avsikt att göra

förordningen tillämplig allenast å befattningshavare, som avstänges från eller

försättes ur tjänstgöring eller tages i häkte på grund av förhållande, som

helt eller delvis inträffar efter förordningens ikraftträdande.

I ett par yttranden hava framställts önskemål örn vissa fristående författningsändringar.

Nämnda ändringar har jag icke ansett böra komma under

bedömande i nu förevarande sammanhang.

Föredraganden hemställer härefter, att det omarbetade förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)

med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

C. H. von Hartmansdorff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ta

2

r

a.

a

''a

K*

cc

-

Antal fall då löneförmåner innehållits för befattningshavare vid polisväsendet, vilka under åren 1926—1932

avstängts från eller försatts ur tjänstgöring.

År

Antal befattningshavare, som varit

föremål för åtgärd

Anledning tili den föreslagna

åtgärden

Antal befattningshavare för vilka

löneförmåner innehållits under

nedan angivna tider

Utgången av talan, som loits

befattningshavare

mot

Beloppet av löneförmåner,

som innehållits

Antal befattningshavare,

som lagförts för

Antal sakfällda,

lagrum i nedan

givna kap. i S.

enl.

an-

L.

Suspenderade

Avsatta

Talan ogillad.

Mened

Misshandel m. m.

hc

*5

M

5!

J-c

:©

Fylleri i tjänsten

Stöld eller snatteri

Brott mot 18 kap. S. L.

Förskingring av

tjänstemedel

Fel eller försummelse

i tjänsten i övrigt

Ej över 7 dagar

7 dagar—14 dagar

14 dagar—1 månad

1 månad—2 månader

2 månader —3 månader

3 månader—6 månader

6 månader 8 månader

8 månader—10 månader

10 månader—12 månader

12 månader—24 månader |

12 kap.

14 kap.

18 kap.

20 kap.

C<00

CQ

H

©

''5

r-H

H

5"

<M

25 kap. 17 §

Ej över 10 kronor

t-

0

c

p

M

O

O*

1

o

rH

20—50 kronor

50—100 kronor

100—200 kronor

200—300 kronor

300—500 kronor

500—1,000 kronor

1,000—2,000 kronor

Över 2,000 kronor

1926...

6

—

—

l

*)2

i

—

2

—

1

_

3

_

2

_

_

_

_

_

_

_

_

1

3

_

l)5

i

2

i

1

i

1 1927...

4

—

—

—

1

—

—

3

—

—

1

1

—

—

i

—

—

—

i

—

—

—

—

2

—

i

3

—

-

1

—

—

1

-

—

—

i

*)i

1928...

8

-

i

—

—

s)i

1

4

i

—

—

3

i

-

3

—

1

—

—

-

—

—

—

4)4

—

—

3

s)3

—

—

—

—

1

i

5)3

—

2

i

1929...

11

—

i

l

—

i

1

6

i

—

1

1

5

1

2

i

1

—

4

2

i

6

3

—

—

—

-

3

i

3

2

2

—

1930...

6

-

-

—

2

—

]

2

i

—

1

2

1

—

—

—

2

—

—

—

2

1

—

2

—

i

3

—

—

—

—

—

3

—

1

1

—

i

1931..

4

i

—

—

—

—

2

0)1

—

—

1

—

—

2

—

1

—

—

—

—

—

—

2

—

—

3

«)1

—

—

—

i

—

-

—

2

1

—

1932...

12

-

—

l

1

i

—

7

2

1

1

1

2

2

2

2

—

i

—

i

—

—

1

4

2

3

9

—

—

—

2

2

1

i

1

2

2

i

■J*

*) En entledigad av K, B. — 2) 4,037:47. Genom Kungl. Maj:ts dom den 10/4 1933 har befattningshavaren återfått beloppet. — 8) En av Kungl.

Majit dömd till vaktarrest enligt strafflagen för krigsmakten. — 4) Därav en under lagföringstiden inträdd i pensionsåldern. — 5) I två fall ha de innehållna

medlen återbetalts. — ®) Talan ogillad av domstol men dömd av poliskollegium.

te

Kungl. Majus proposition nr lil).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 110.

Bilaga B.

Utkast

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 inom. förordningen den 6 juni

1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares

vid polisväsendet rätt till lön oell pension m. m.x)

Härigenom förordnas, att 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 med

vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till

lön och pension m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

4. Har befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring

eller tagits i häkte, må honom tillkommande löneförmåner under tiden helt

eller till viss del innehållas. Frikännes befattningshavaren sedermera från

den förseelse eller det brott, som varit ifråga, skall vad sålunda innehållits

till befattningshavaren utbetalas. Varder befattningshavaren fälld till ansvar

för förseelsen eller brottet, må domstol eller poliskollegium, där målet är

anhängigt, i det slutliga utslaget förordna, att innehållet belopp skall helt

eller till viss del utbetalas, örn så med hänsyn till det ådömda straffet och

övriga omständigheter i målet prövas skäligt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å

envar befattningshavare, som avstänges från eller försättes ur tjänstgöring

eller tages i häkte därefter. *)

*) Senaste lydelse, se 1932: 243.

1

Stockholm 1»35 K. L. Beckmans Boktr

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1935:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 s. 1 i texten