Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m
1935-02-22 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:110, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 110.
1
Nr 110.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa
bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m.: given Stockholms
slott den 22 februari 1935.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom.
förordningen den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 110.
421 35 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 morn. förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.J)
Härigenom förordnas, att 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
4. Har befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring eller
tagits i häkte, må honom tillkommande löneförmåner under tiden helt eller
till viss del innehållas. Hänskjutes icke frågan örn ansvar för brott eller
förseelse, som föranlett åtgärden, till domstol eller poliskollegium, eller fälles
befattningshavaren icke till ansvar i målet, skall vad av förmånerna innehållits
till befattningshavaren utbetalas. Varder befattningshavaren fälld till
ansvar för brottet eller förseelsen, må domstolen eller poliskollegiet i det
slutliga utslaget förordna, att innehållet belopp skall helt eller till viss del
utbetalas, örn så med hänsyn till det ådömda straffet och övriga omständigheter
i målet prövas skäligt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å
envar befattningshavare, som avstänges från eller försättes ur tjänstgöring
eller tages i häkte på grund av förhållande, som helt eller delvis inträffar
efter förordningens ikraftträdande.
b Senaste lydelse, se 1932: 243.
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 22 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler fråga örn befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning från tjänstgöring samt
anför därvid:
Tidigare behandling av frågan.
Spörsmålet örn befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning
från tjänstgöring har redan tidigare varit föremål för statsmakternas
prövning men därvid endast delvis erhållit sin lösning.
Förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. innehöll
ursprungligen icke några bestämmelser i detta ämne. I samband med den
år 1931 igångsatta utredningen örn ändrade bestämmelser beträffande ordningspolisens
och kriminalpolisens organisation upptogs av utredningsmännen, dåvarande
statssekreteraren B. G. H. Hammarskjöld (ordförande), landsfogden
E. W. Bergenfelt, borgarrådet K. G. Ewerlöf, filosofie doktorn S. Hansson
samt landssekreteraren Hj. P. Kjäll, jämväl till behandling bland annat en
från svenska polisförbundet den 1 november 1930 till chefen för socialdepartementet
inkommen framställning, i vilken hemställdes att polisman, som
av polischef avstängts från eller försatts ur tjänstgöring, skulle bibehålla
samtliga till honom utgående löneförmåner, intill dess genom beslut av
domstol eller poliskollegium annorlunda bestämts samt beslutet vunnit laga
kraft.
Sedan frågan ägnats ett förberedande övervägande i en i november 1931
inom departementet utarbetad promemoria samt remissyttranden häröver
infordrats från länsstyrelserna ävensom föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska
polisförbundet samt riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, upprättade
utredningsmännen i januari 1932 en ny promemoria, innefattande närmare
utredning och förslag i frågan. Jämväl över den sistnämnda promemorian
hava remissyttranden infordrats, nämligen från Överståthållarämbetet, statskontoret,
riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
I båda de nämnda promemoriorna förordades att i polislöneförordningen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
infördes en bestämmelse av innehåll, att därest polisdistrikt innehållit lön
åt en befattningshavare, som avstängts från eller försatts ur tjänstgöring
eller tagits i häkte, samt denne befattningshavare sedermera helt frikändes
för ifrågavarande förseelse eller brott, vad sålunda innehållits skulle till
befattningshavaren utbetalas. I den senare promemorian anfördes vidare:
Mera tveksamt syntes vara, huruvida det icke kunde vara skäl att gå
längre såtillvida, att utbetalande av innehållen lön gjordes obligatoriskt även
i fall, då den, för vilken lön innehållits, visserligen icke blivit frikänd men
dömts till ett mycket ringa straff. Utan tvivel kunde enligt utredningsmännens
mening omständigheterna därvid ofta vara sådana, att vederbörande
borde vara berättigad att utfå sin lön eller viss del därav. Avgörandet
härav kunde emellertid knappast göras direkt beroende av det utdömda
straffets art utan måste bero på en prövning av samtliga omständigheter i
värjo särskilt fall. Vid sådant förhållande ansågo utredningsmännen det
icke vara riktigt att meddela bestämmelser härom i polislöneförordningen.
Genom proposition (nr 180) förelädes därefter 1932 års riksdag till antagande
ett i överensstämmelse med promemoriorna utarbetat förslag till
ändrad lydelse av 1 § polislöneförordningen, där ifrågavarande bestämmelse
införts såsom mom. 4.
Propositionen behandlades av sammansatt stats- och första lagutskott, som
i sitt utlåtande (nr 4) förklarade sig icke hava något att erinra mot propositionen
i nu ifrågavarande del samt vidare anförde:
Otvivelaktigt kunde en av ett avstängningsbeslut åsamkad definitiv förlust
av avlöningsförmåner ofta framstå såsom obillig även i fall, då vederbörande
visserligen icke helt frikändes men dömdes till ett jämförelsevis
ringa straff. I sådana fall kunde förlusten av lön vara vida kännbarare än
själva straffet. Utan tvivel vore det förenat med ej ringa svårigheter att
komma till en tillfredsställande lösning av denna fråga. Utredningsmännen
hade härutinnan bland annat uttalat, att rätten att utfå lön för avstängningstiden
knappast kunde göras direkt beroende av det utdömda straffets
art utan måste bero på en prövning av samtliga omständigheter i varje särskilt
fall, samt att det vid sådant förhållande icke syntes riktigt att meddela
bestämmelser härom i polislöneförordningen, vilken icke vore jämförbar
med de statliga eller kommunala avlöningsreglementena utan endast
avsedd att upptaga vissa minimiregler. I anslutning till utredningsmännens
uttalande, vilket icke syntes motsäga att en lösning av frågan vore möjlig,
ville utskottet emellertid uttala som sin mening, att det borde tagas under
förnyat övervägande, huru sådana obilliga resultat av gällande bestämmelser,
vilka för närvarande otvivelaktigt kunde uppstå, skulle kunna undanröjas.
Prövningen av olika utvägar i detta syfte torde få ankomma på en närmare
utredning och utskottet ansåge sig icke nu böra närmare ingå härpå.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i ifrågavarande
avseende antaga det genom propositionen framlagda förslaget samt anhöll
därjämte i skrivelse den 4 juni 1932 (nr 270), med hänvisning till utskottets
utlåtande, att Kungl. Maj.-t ville föranstalta örn ytterligare utredning av
frågan örn befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön vid avstängning
fran eller försättande ur tjänstgöring ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Kungl. Majus proposition nr 110.
5
1934 års förslag.
Med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse har frågan upptagits
till förnyad prövning inom socialdepartementet, därvid införskaffats
utredning
dels om antalet av de fall under ett vart av åren 1926—1932, i vilka i
anledning av åtgärd av ifrågavarande slag löneförmåner innehållits för befattningshavare
vid polisväsendet,
dels ock rörande ett vart av dessa fall örn anledningen till den företagna
åtgärden, den tid, under vilken löneförmåner innehållits, utgången av den
talan, som förts mot befattningshavaren, samt beloppet av de löneförmåner,
som innehållits.
Uppgifterna hava sammanställts i en tabell, vilken torde såsom bilaga
(Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Med ledning av det insamlade materialet har en promemoria med utkast
till ändring av polislöneförordningen utarbetats i april 1934.
I promemorian erinras örn ett redan under den tidigare utredningen i
ärendet anmärkt regeringsrättsutslag (regeringsrättens årsbok ref. 79/1929),
enligt vilket polischef icke i denna sin egenskap utan särskilt bemyndigande
ägde befogenhet att besluta örn minskning i avlöningen åt polisman
för tid, under vilken sådan befattningshavare avstängts från tjänstgöring.
Av utslaget ifråga hade i 1932 års proposition samt förutnämnda utskottsutlåtande
dragits den slutsatsen, att avgöranden örn innehållande av lön
skulle ankomma å vederbörande kommunala myndighet, i samband varmed
framhållits att bestämmelser örn innehållande av lön ibland kunde vara
meddelade i avlöningsreglementen e. d., som antagits för de hos kommunen
anställda, men att detta eljest finge bero på avgörande i varje särskilt fall.
I promemorian anföres härefter att spörsmålet örn rätt för polisman att åtnjuta
lön under avstängningstiden sedermera varit föremål för högsta domstolens
prövning. Sedan högsta domstolen den 28 juni 1929 fastställt underdomstolarnas
utslag, varigenom den polisman — A. Lindh — som avsåges
i regeringsrättens förenämnda utslag, dömts till avsättning (se N. J. A. 1929
s. 402), yrkade Lindh vid rådhusrätten i Kalmar åläggande för staden att
till honom utgiva lön för den del av avstängningstiden, under vilken han ej
utfått sådan (under tiden fr. o. m. februari t. o. m. augusti 1927 erhöll Lindh
full lön med undantag av beklädnadsbidrag, fr. o. m. september 1927 t. o. in.
juli 1928 — alltså t. o. m. den månad då han av rådhusrätten i Kalmar
dömdes till avsättning — erhöll Lindh l/3 av lönen, för tiden därefter och
t. o. m. den 28 juni 1929 erhöll Lindh ingen lön).
Till stöd för sin talan anförde Lindh bland annat följande.
Varken enligt polislagen, 1925 års polisreglemente eller allmänna rätts
frundsatser
eller enligt de under Lindhs tjänstetid (fr. o. m. år 1901 hade
undh varit ordinarie poliskonstapel i Kalmar) gällande tjänste- och avlöningsreglementena
innebure ett beslut örn avstängning, att de under avstängningstiden
utgående avlöningsförmånerna icke skulle till den anställde
utbetalas. Det torde tvärtom vara allmän regel, att avlöningen skulle utgå,
såframt ej behörig myndighet förordnat, att densamma skulle helt eller delvis
innehållas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
Staden genmälde.
Såsom allmän regel gällde tvärtom, att, därest befattningshavare avstängdes
från tjänstgöring, lians avlöning skulle under tiden innehållas, såframt
det ej funnes skäligt att låta honom uppbära något därav. Staden gjorde
dessutom gällande motfordran för de utgifter staden haft på grund av att
annan person under avstängningstiden måst utföra Lindhs arbete mot avlöning,
som utbetalats av staden.
Härefter anmärkes i promemorian, att i det vid Lindhs antagning till
polisman gällande reglementet för polisen i Kalmar (fastställt år 1874) reglerades
icke frågan, hur det skulle förfaras med lön åt polisman, som på grund
av tjänstefel avstängts från tjänstgöring. Under avstängningstiden fastställde
länsstyrelsen i Kalmar län genom utslag den 13 september 1928 ett
av stadsfullmäktige antaget nytt reglemente angående polispersonalens i
staden löneförmåner m. m. I detta reglemente lämnades särskild bestämmelse
angående rätt för vederbörande myndighet att, för den händelse poliskonstapel
avstängdes från tjänstgöring, avgöra, i vad mån han skulle helt
eller delvis avstå från avlöning.
I dom den 10 april 1933 i detta mål (se N. J. A. 1933 s. 272) yttrade
högsta domstolen bland annat följande.
Såvitt handlingarna i målet utvisade, saknades vid Lindhs antagande till
poliskonstapel i Kalmar bestämmelse örn och i vad mån i stadens tjänst
anställd polisman under tid, då han vore avstängd från tjänstgöring, vore
skyldig att avstå från sin lön. Handlingarna utmärkte icke, att därefter
intill den 28 juni 1929, då Lindh genom högsta domstolens utslag blivit avsatt
från sin befattning såsom polisman, för Lindh bindande bestämmelser
i nämnda hänseende meddelats. Under sådana omständigheter kunde staden
icke anses hava varit berättigad att innehålla någon del av de Lindh för
tiden den 1 februari 1927—den 28 juni 1929 tillkommande avlöningsförmåner,
med undantag dock av beklädnadsbidrag, som, med hänsyn därtill att Lindh
icke utövat sin tjänst, icke bort utgå. Staden hade icke styrkt sitt påstående,
att staden i anledning av Lindhs avstängning från tjänsten fått vidkännas utgifter,
för vilka staden vore berättigad till kvittning. På grund av vad sålunda
anförts utdömdes visst belopp jämte ränta.
Två ledamöter av högsta domstolen voro av skiljaktig mening och ogillade
Lindhs talan.
I promemorian framhålles härefter:
Av högsta domstolens förenämnda dom torde den slutsatsen få dragas,
att, endast i de fall uttryckliga bestämmelser härom vore meddelade, det
tillkomme de kommunala myndigheterna att bestämma örn eller i vad mån
lön skulle utgå till polisman, som avstängts från eller försatts ur tjänstgöring.
Efter den år 1932 verkställda ändringen i polislöneförordningen
skulle således full lön utgå till befattningshavare vid polisväsendet dels örn
han helt frikändes för den förseelse eller det brott, som varit i fråga, och
dels — han må fällas till hur strängt straff som helst — örn några bestämmelser
rörande befattningshavarens rätt till lön under avstängningstiden
ej vore meddelade eller örn sådana meddelats men ej blivit för honom
bindande.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
Medan spörsmålet om rätt till lön under avstängning från tjänstgöring,
såsom framginge av sammansatta stats- oell första lagutskottets förenämnda
utlåtande, tidigare närmast setts ur befattningshavarnas synpunkter, torde
det efter den utredning, som numera vunnits, jämväl få anses vara ett intresse
att söka förhindra att för kommunerna obilliga resultat uppstode.
På grund härav torde en lagstiftning i ämnet böra givas en vidare syftning
än vad förut i ärendet ifrågasatts. Avgörandet huruvida utbetalning av innehållen
lön skulle ske kunde vid sådant förhållande icke, som tidigare ifrågasatts,
i lagtexten göras direkt beroende av det utdömda straffets art, så att
utbetalning förklarades skola ske endast örn befattningshavaren fälldes till
ett lindrigare straff, utan måste bero på en prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall. Prövningen ifråga syntes lämpligen böra ankomma på
domstol eller poliskollegium, som dömde beträffande det brott eller den
förseelse, för vilken avstängning från tjänstgöring skett. I vissa lindrigare
fall kunde polischefen ålägga befattningshavare disciplinstraff (se polisreglementet
§ 18); och kunde polischefen i ett dylikt fall jämväl avstänga befattningshavaren
från eller försätta honom ur tjänstgöring. Hade så skett,
kunde med de ifrågasatta bestämmelserna frågan örn utbetalning av lön
komma under poliskollegiets prövning endast efter klagan över själva straffet.
Då det mera sällan torde förekomma, att, i de fall en polischef ådömde
disciplinstraff, han jämväl avstängde från eller försatte ur tjänstgöring i
intet av de i Bilaga A avsedda fallen syntes så ha skett — torde några
vägande betänkligheter mot en dylik anordning icke kunna anföras.
Med hänsyn till högsta domstolens förenämnda dom torde i lagtexten
uttryckligen böra fastslås rätten att innehålla lön i det fall att en befattningshavare
avstängts från eller försatts ur tjänstgöring eller tagits i häkte.
Ehuru av skäl, som förut anförts, i lagtexten icke kunde införas bestämmelser
enligt vilka avgörandet, huruvida utbetalning av innehållen lön skulle
ske, gjordes direkt beroende av det utdömda straffet, vore det givetvis framför
allt denna omständighet, som borde bli grundläggande för prövningen.
Det torde vara lämpligt att detta förhållande framginge av lagtexten.
De ifrågasatta bestämmelserna syntes enklast kunna införas i 4 mom. i
1 § av polislöneförordningen. I en övergångsbestämmelse till förordningen
torde uttryckligen böra fastslås, att förordningen ägde tillämpning å envar
befattningshavare, som avstängdes från eller försattes ur tjänstgöring eller
toges i häkte efter förordningens ikraftträdande. I enlighet med det anförda
hade utarbetats ett utkast till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom.
polislöneförordningen.
Meddelades bestämmelser som de ovan föreslagna, torde därav framgå,
att i alla de avstängningsfall, som inträffade efter förordningens ikraftträdande
och beträffande vilka domstol eller poliskollegium icke förordnat, att
innehållet belopp skulle helt eller till viss del utbetalas, bleve befattningshavaren
ej berättigad utfå lön, försåvitt icke kommunen det oaktat funnit
eller funne skäl medgiva, att lön finge utgå. Ådömdes ett svårare straff,
torde innehållen lön i allmänhet icke av domstol eller poliskollegium böra
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.
tillerkännas befattningshavaren. Förutom till det ådömda straffet angåves
i förslaget, att hänsyn skulle tagas till övriga omständigheter i målet. En
omständighet, som torde böra vinna beaktande, syntes vara, örn befattnings
havaren genom att ett utslag överklagades kunde komma att under en oskäligt
lång tid gå förlustig lönen.
Det i promemorian omnämnda författningsutkastet torde såsom bilaga
(Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Yttranden över förslaget.
Promemorian jämte författningsutkastet och förutnämnda Bilaga A remitterades
för yttrande till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statskontoret,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statspolisintendenten ävensom
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska
polisförbundet, svenska polisföreningen och riksförbundet för fjärdingsmän
och polismän. Samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar hava
jämväl inkommit med yttranden, därvid Överståthållarämbetet överlämnat
infordrade yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stads
tjänstenämnd, samt åtskilliga länsstyrelser bifogat yttranden av landsfogdarna
i respektive län samt vissa lokala myndigheter och sammanslutningar.
Flertalet av de hörda myndigheterna samt polisföreningen och svenska
landskommunernas förbund hava tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
utan erinran.
Aven de allra flesta av de myndigheter och sammanslutningar, som haft
detalj erinringar att framställa, hava uttalat sin tillfredsställelse över föreskriften
om imiehållande av lön för befattningshavare, som avstängts från eller
försatts ur tjänstgöring eller tagits i häkte.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har därutinnan erinrat, att för
statens befattningshavare bestämmelser sedan lång tid tillbaka funnits meddelade
angående innehållande av lön, för den händelse sådan tjänsteman
bleve tagen i häkte eller avstängd från tjänstgöring. Vid genomförande av
nu gällande lönereglering för kommunikationsverken ävensom för statsdepartement
och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen
hade de äldre bestämmelserna härutinnan upptagits i de nya avlöningsreglementen,
som i samband med löneregleringen utfärdats. Sålunda funnes
numera föreskrivet i 21 § avlöningsreglementet för kommunikationsverken
och i 20 § allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente ävensom i häremot
svarande paragrafer i avlöningsreglementena för domänverket, lots- och
fyrstaten samt provinsialläkarkåren, att örn tjänsteman bleve avstängd från
tjänstgöring eller tagen i häkte hans avlöning under tiden skulle innehållas,
så framt ej funnes skäligt låta honom uppbära något därav. Även i de av
Kungl. Maj:t i anslutning till de nya avlöningsreglementena för ordinarie
tjänstemän utfärdade avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie befattningshavare
hade motsvarande föreskrifter upptagits. Liknande stadganden
som de nu anförda återfunnes ock i nu gällande avlöningsreglemente för
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på akfiv
stat m. fl. vid försvarsväsendet, i avlöningsreglementet för fast anställt
manskap vid försvarsväsendet, liksom ock i avlöningsbestämmelserna för
vissa civila och civilmilitära icke ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.
I betraktande särskilt av att statsverket i avsevärd mån bidroge
till avlönande av polisväsendets befattningshavare, syntes det vara en riktig
och konsekvent åtgärd, att liknande bestämmelser upptoges även i den författning,
som — örn ock endast mera allmänt — reglerade sistnämnda befattningshavares
rätt till lön.
Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att beträffande folkskollärarna,
till vilkas avlöning i likhet med polismännens statsbidrag utginge, funnes
föreskrivet, att skolrådet under disciplinär behandling av förseelser eller i
anledning av åtal vid domstol ägde att avstänga läraren från utövande av
befattningen samt av hans löneförmåner innehålla så mycket som erfordrades
för vikariens avlöning.
Svenska stadsförbundet har, efter en redogörelse för de meningar som gjort
sig gällande i det åberopade rättsfallet från högsta domstolen, framhållit
att det även för kommunernas del med hänsyn till eventuellt uppkommande
tvister kunde vara av betydelse att erhålla i lagstiftningen fastställda
regler att gå efter. Å andra sidan finge icke förbises, att normerande föreskrifter
för en så stor kår som polisen alltid vore ägnade att framtvinga
likartade förmåner även för andra befattningshavare i kommunens tjänst.
Sistnämnda synpunkt hade av förbundet tidigare vid olika tillfällen framförts.
Då den emellertid icke ansetts böra förhindra en speciallagstiftning
rörande polisens löne- och anställningsförhållanden, såge sig förbundet
ifråga örn förevarande detaljspörsmål sakna anledning att nu vidare ingå
på denna fråga.
Endast magistraten i Uppsala och polisförbundet hava helt avstyrkt införandet
av en bestämmelse om rätt att innehålla lön.
Magistraten i Uppsala ansåg det visserligen tänkbart, att med nu gällande
ordning i enstaka undantagsfall kunde uppstå för kommunerna obilliga
resultat. Intresset att förhindra dylika resultat torde emellertid icke vara
av den vikt, att man för ernående av detta mål borde ge avkall på principer,
som eljest ansåges vara av omistligt värde. En av straffrättens viktigaste
grundsatser torde vara, att en för brott åtalad person behandlades
och betraktades såsom oskyldig, intill dess han blivit av domstol sakfälld.
Självfallet borde denna allmänt medborgerliga förmån komma även en för
brott tilltalad polisman till del. Det syntes icke lämpligt att vederbörande
domstols eller poliskollegiums prövning i fråga örn den tilltalades rätt till
lön på sätt som föreslagits i administrativ ordning föregrepes. Någon större
våda för kommunerna syntes icke kunna uppstå, därest prövningen av den
tilltalades rätt till lön förbehölles åt domstolarna, då underinstansen torde
kunna förordna att dess utslag i denna del skulle gå i verkställighet, även
om det icke vunnit laga kraft.
10
Kungl. Majus proposition nr 110.
Polisförbundet har framhållit, att då avstängning från eller försättande ur
tjänstgöring icke skulle vara att betrakta såsom bestraffning utan som en i
ordningsintresse företagen åtgärd, borde densamma icke heller i verkligheten
utgöra en bestraffning. Så bleve emellertid förhållandet, därest åtgärden
skulle medföra mistning av löneförmåner. Detta torde vara så mycket oriktigare,
som talan ej finge föras över beslut örn dylik åtgärd.
Riksförbundet för fjärdingsmän och polismän har ifrågasatt, huruvida icke
en bestämd gräns borde uppdragas beträffande arten av de brott för vilka
innehållande av löneförmåner finge äga rum, exempelvis av den innebörd
att sådant innehållande endast finge äga rum vid brott varå enligt lag avsättning
måste följa.
Länsstyrelsen och landsfogden i Jönköpings län, landsfogden i Kalmar län
samt polisförbundet hava föreslagit, att rätten till innehållande av lön med
hänsyn till vederbörandes försörjningsmöjligheter bestämdes till högst lönens
halva belopp. Landsfogden i Kalmar län har framhållit, att det i annat fall
kunde befaras att de kommunala myndigheterna i sin strävan att nedbringa
utgifterna för polisväsendet komme att begagna sig av möjligheten att helt
innehålla lönen.
I vissa av yttrandena har föreslagits införandet av en bestämmelse örn
vilken myndighet som skulle äga besluta om innehållande av lön.
Sålunda har länsstyrelsen i Gävleborgs län ansett befogenhet härutinnan
böra tillerkännas polischefen i sammanhang med fattandet av beslut örn avstängning.
Ett tillägg till 16 § polisreglementet för riket borde i så fall
göras. Beslutet borde kunna överklagas.
Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län och polischefen i Karlstad hava ansett
att ifrågavarande avgörande borde träffas av polischefen. Enligt
länsstyrelsens förmenande borde dock beslutet gälla allenast interimistiskt
samt fördenskull för prövning anmälas — därest fråga örn bestraffning för
det brott eller den förseelse, för vilken avstängning från tjänstgöring skett,
liänskötes till behandling av domstol eller poliskollegium — till den i angivna
fråga dömande, men eljest: i stad, där polisnämnd funnes tillsatt, till
denna nämnd, i annan stad till polisnämnden motsvarande kommunal myndighet
samt å landet till vederbörande länsstyrelse.
Ordföranden i polisnämnden i Karlstad, som endast berört förhållandet i
städerna, har framhållit, att medan avstängning från eller försättande ur
tjänstgöring vore ett disciplinärt förfarande, lönens innehållande vore en
ekonomisk konsekvens av åtgärden, påkallad av hänsyn till polisdistriktet,
som i de flesta fall nödgades avlöna vikarie å tjänsten, vilken den rätte
innehavaren blivit förhindrad att bestrida. Med hänsyn härtill och då beslutet
ifråga örn innehållande av lön innebure ett förfogande över kommunens
medel, vore det naturligast att i stad, där polisnämnd funnes tillsatt,
detta anförtroddes nämnden. För att undvika att förfarandet bleve alltför
tungt, kunde polischef få rätt att besluta örn hela lönens innehållande men
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
med skyldighet att, därest han funne innehållande av lön icke böra äga rum
eller ske endast till en del, överlämna avgörandet till polisnämnden. För
att åvägabringa ett snabbt avgörande kunde slutligen polischefen tillerkännas
rätt att meddela interimistiskt beslut i ärendet.
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler har ifrågasatt,
huruvida icke vid försättande ur tjänstgöring av befattningshavare vid polisväsendet
å landsbygden länsstyrelsen borde äga besluta örn innehållande
av lön, vilket vore motiverat med hänsyn till att statsbidrag utginge för
avlöning av polispersonal å landsbygden.
Riksförbundet för fjärdingsman och polismän har uttalat farhågor för att,
därest prövningen angående lönens innehållande skulle verkställas av vederbörande
kommunala organ, lönen skulle fullkomligt automatiskt indragas,
då befattningshavare försattes ur tjänstgöring. Lämpligare syntes vara att
lägga prövningsrätten hos vederbörande domstol eller poliskollegium, varest
talan fördes beträffande det brott, för vilket avstängningen skett.
Len föreslagna bestämmelsen om utbetalande av innehållen lön har föranlett
vissa erinringar.
Sålunda har Stockholms stads tjänstenämnd påpekat, att hithörande frågor
redan reglerats genom bestämmelser i stadens allmänna tjänstereglemente. En
lagstiftning, varigenom den enligt gällande kommunala föreskrifter med annan
stadens personal i olika hänseenden likställda polispersonalen försattes i en särskilt
gynnad ställning, vore ägnad att framkalla slitningar och olägenheter inom
förvaltningen i dess helhet. [Nämnden ville därför framhålla önskvärdheten
av att den föreslagna lagstiftningen ej måtte få giltighet för Stockholms
polisdistrikt, därest densamma ej betingades av ett verkligt angeläget statsintresse
i samband med polisväsendet.
Jämväl Överståthållarämbetet har funnit de av tjänstenämnden uttalade farhågorna
beaktansvärda. Le skäl, som anförts till stöd för det föreslagna
stadgandet, syntes emellertid vara av så vägande natur att ämbetet, med
hänsyn särskilt till att avsikten med föreskriften vore att erhålla enhetliga
regler för riket i dess helhet, icke funnit sig böra framställa erinran däremot.
Landsfogden i Blekinge län har väl funnit, att genom förslaget en befattningshavare
vid polisväsendet i en kommun, där bindande bestämmelser uti
ifrågavarande avseende saknades, komme i en särställning beträffande sin
rätt till lön i förhållande till övriga kommunens befattningshavare. Letta
vore dock motiverat, då en polisman jämväl i flera andra hänseenden intoge
en annan ställning än övriga kommunala tjänstemän.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida icke stadgandets avfattning
borde överensstämma med den som gällde för statens befattningshavare.
Liksom beträffande dessa kunde skälighetsprövningen beträffande
avlöningens innehållande verkställas av den myndighet som beslutade avstängningen.
Att behandla polismännen mildare än statens befattningshavare
eller folkskollärarna syntes länsstyrelsen icke påkallat.
Statskontoret har yttrat, att det visserligen kunde förefalla rätt egenartat
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
att det i vissa fall skulle ankomma på. domstol att avgöra huru stor del av
avlöningen en befattningshavare vid polisväsendet skulle äga uppbära. Då
emellertid den föreslagna anordningen måste anses erbjuda tillfyllestgörande
garanti att icke löneförmåner i här avsedda fall bestämdes till belopp överstigande
vad som kunde anses rimligt och billigt, funne sig statskontoret
ur de synpunkter, ämbetsverket vid förevarande granskning företrädesvis
hade att anlägga, sakna anledning framställa erinran mot förslaget i denna del.
En reservant inom statskontoret fann det vara principiellt oriktigt att åt
domstol eller poliskollegium uppdroges att i första hand taga befattning med
ett spörsmål av administrativ karaktär samt förordade, att prövningen av
frågan örn återbetalning av innehållna löneförmåner överlätes å vederbörande
kommun.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har i anslutning till landsfogdens i länet
yttrande ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligare att länsstyrelse beslutade
i fråga örn utbetalning av lönemedlen. Ärendet finge nämligen anses vara
av sadan beskaffenhet att det närmast borde ankomma å administrativ myndighet
att däri besluta. Enligt gällande lagstiftning hade ock länsstyrelse
att avgöra likartade frågor i vad avsåge länsstyrelse direkt underlydande befattningshavare.
Helt visst torde även länsstyrelse kunna göra sig underrättad
om för sakens bedömande viktiga förhållanden, som förekommit mot
vederbörande hos domstol eller poliskollegium. Därest det ankomme på
länsstyrelse att besluta i dessa lönefrågor, borde hinder icke föreligga att
länsstyrelse meddelade sitt beslut utan avvaktan å den dömande myndighetens
beslut i rättsfrågan. Härigenom skapades vissa garantier för att,
därest personer funnes som vore beroende av befattningshavare för sin försörjning,
dessa i förekommande fall inom rimlig tid erhölle den hjälp som
förhållandena medgåve. Därest länsstyrelse komme att besluta örn avlöningens
utbetalning, förelåge intet hinder mot att länsstyrelse beslutade jämväl beträffande
sådana fall, då polischef förordnat örn avstängning från eller försättande
ur tjänstgöring och klagan häröver icke anförts hos poliskollegium.
Samtliga mål torde böra komma under länsstyrelses handläggning först
efter ansökning av befattningshavaren.
En utvidgning av stadgandet om utbetalande av innehållen lön har i olika
avseenden ifrågasatts i åtskilliga yttranden.
Länsstyrelsen i Jämtlands län, polischefen i Karlstad, ordföranden i polisnämnden
därstädes samt landsfogden i Göteborgs och Bohus län hava framhållit
önskvärdheten av särskilda bestämmelser örn utbetalande av innehållen
lön jämväl för det fall, att beslut om avstängning meddelades av polischef.
Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har därvid yttrat, att åtminstone i
de svårare fallen vederbörande icke komme att genom besvär draga frågan
inför poliskollegium då han därigenom skulle löpa risken att, jämte det han
erhölle disciplinärt straff, förlora avlöningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpekat att, därest en befattningshavare
av polischefen ådömts disciplinstraff och i samband därmed varit
13
Kungl. Majis proposition nr 110.
försatt ur tjänstgöring, skulle enligt förslaget frågan om utbekommande av
eventuellt innehållen avlöning kunna komma under domstols prövning endast
för så vitt klagan fördes över själva straffet. Detta syntes föga konsekvent
och särskilt betänkligt med hänsyn därtill att avlöningens innehållande kunde
tänkas bliva för befattningshavaren känt först så sent, att han icke bleve i
tillfälle att anföra besvär över polischefens beslut i disciplinmålet. Därest
avlöning i ett dylikt fall innehölles, syntes därför frågan örn dess utbekommande
böra få dragas under poliskollegiets prövning oberoende av besvär
över själva bestraffningen.
Jämväl landsfogden i Södermanlands län har påkallat särskilda bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende.
Överståthållarämbetet och landsfogden i Södermanlands län hava ifrågasatt,
huruvida icke befattningshavare borde äga utbekomma innehållna löneförmåner
ej blott då han frikändes från ansvar utan jämväl därest icke åtal
inför domstol eller poliskollegium väcktes eller disciplinär påföljd inträdde.
Länsstyrelsen och landsfogden i Jönköpings län hava erinrat, att bestämmelse
saknades för det fall att befattningshavare jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarades strafflös, varjämte med frikännande borde likställas sådan utgång
av förd talan att befattningshavaren förklarades ej kunna åt saken fällas.
Polisförbundet har föreslagit en sådan utvidgning av stadgandet, att innehållen
lön skulle utbetalas jämväl för det fall att ej för förseelsen ådömdes
urbota bestraffning eller mistning av tjänsten under längre tid än en månad.
Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler har hemställt, att frågan örn vederbörandes
försörjningsplikt finge utgöra en sådan omständighet, vartill domstol
eller poliskollegium hade att taga hänsyn vid sin prövning.
Landsfogden i Södermanlands län har föreslagit, att å den innehållna lönen
jämväl skulle utbetalas ränta efter 6 %.
Statskontoret har ifrågasatt huruvida i det fall, att kommun till befattningshavare
utbetalade innehållen lön utan att domstol eller poliskollegium
förordnat därom eller utöver det belopp som av sådan myndighet bestämts,
statsverket skulle vara skyldigt att bidraga till vad sålunda utbetalades.
Enligt statskontorets mening borde vederbörande kommun få vidkännas
hela den merkostnad, som föranleddes av dess beslut.
I fråga örn de föreslagna övergångsbestämmelserna har länsstyrelsen i Jämtlands
län funnit tveksamt, huruvida nya inskränkande bestämmelser i fråga
om rätt till utfående av avlöning borde göras tillämpliga å andra befattningshavare
än dem som blivit ordinarie efter bestämmelsernas ikraftträdande.
Länsstyrelsen i Örebro län har ansett i författningen böra angivas, att domstolen
eller poliskollegiet hade att taga hänsyn till de för befattningshavaren
bindande lönebestämmelser som funnes meddelade.
Svenska stadsförbundet har framhållit, att, då man genom de föreslagna
stadgandena ville sätta lokala föreskrifter i ämnet helt ur funktion, visst
förtydligande av förslaget borde ske. Stadgandet, att domstolen vid sin
14
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
prövning huruvida innehållen lön borde utbetalas hade att taga hänsyn till,
förutom det ådömda straffet, jämväl övriga omständigheter, kunde nämligen
så tolkas, att hänsyn skulle tagas till de lokala bestämmelser som varit
gällande vid tiden för avlöningens innehållande. Till förekommande härav
borde i den föreslagna övergångsbestämmelsen inskjutas förslagsvis orden
»oavsett innehållet i eventuellt befintliga lokala bestämmelser».
I yttrandena hava även framställts önskemål örn vissa fristående författningsändringar.
Sålunda har allmänna civilförvaltningens lönenämnd erinrat örn, att beträffande
statsanställda befattningshavare, i anslutning till bestämmelserna
örn innehållande av lön vid avstängning från tjänstgöring m. m., jämväl
meddelats föreskrift örn att avlöning icke finge utgå till tjänsteman för tid
varunder han, utan att han i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller
kunde styrka giltigt förfall, avhållit sig från tjänstgöring. Nämnden ifrågasatte,
att i sammanhang med de föreslagna ändringarna ett stadgande av
nyss angivna innehåll borde upptagas såsom ett särskilt stycke i 1 § 4 mom.
polislöneförordningen.
Polisförbundet har hemställt örn sådan ändring i polisreglementet, att
polischefs beslut örn avstängande från eller försättande ur tjänstgöring finge
överklagas.
Såsom framgår av redogörelsen för yttrandena hava det utremitterade förslagets
huvudgrunder vunnit anslutning från det övervägande flertalet av de
hörda myndigheterna och sammanslutningarna. För att motivera lämpligheten
av ett stadgande, som giver vederbörande kommun rätt att, även utan
uttrycklig föreskrift i lönereglemente, helt eller delvis innehålla polismans
lön vid avstängning från tjänstgöring, torde det, förutom vad som anförts i
yttrandena, vara tillfyllest att hänvisa till det i promemorian åberopade rättsfallet.
Med stöd av den i promemorian föreslagna bestämmelsen kan en kommun
besluta örn innehållande av löneförmåner antingen genom en generell bestämmelse
i tjänstgöringsreglemente eller dylikt, vilken då blir gällande tills
den i vederbörlig ordning ändras, eller ock, därest föreskrifter örn lön vid
avstängning saknas i de för befattningshavarna gällande lönebestämmelserna,
i varje särskilt fall sedan avstängningsåtgärd vidtagits. Av en jämförelse
med förslagets bestämmelser om domstols eller poliskollegiums rätt att förordna
örn avlöningens utbetalning lärer framgå, att beslut örn innehållande
icke må fattas vid sådan tidpunkt, att den dömande myndigheten icke får
tillfälle att taga ståndpunkt till frågan örn lönens utbetalande.
Gentemot vad i en del yttranden föreslagits därom, att lön skulle få
innehållas endast i fall av särskilt kvalificerad brottslighet eller allenast till
halva beloppet, torde kunna åberopas vad de år 1931 tillkallade utredningsmännen
anförde rörande motsvarande spörsmål örn utbetalande helt eller
delvis av innehållen lön, nämligen att avgöi''andet härav måste bero på en
prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Den prövning av frågan,
15
Kungl. Majus proposition nr 110.
som enligt förslaget skall verkställas av domstol eller poliskollegium, innebär
ett korrektiv mot obilliga beslut.
Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava ifrågasatt
att överlämna beslutanderätten örn innehållande av lön till annan än
vederbörande kommunala myndighet. Emellertid skulle ett dylikt beslut
ofta komma att avse lön, för vilken kommunen helt har att svara. I dessa
fall synes kommunen icke böra berövas sin beslutanderätt. Tillräckliga skäl
torde icke heller föreligga att för övriga fall införa särskilda bestämmelser härom.
Yad angår förslagets bestämmelser örn utbetalande av innehållen lön önskar
jag i anledning av Stockholms stads tjänstenämnds yttrande framhålla, att
den jämförelsevis vidsträckta befogenhet att avstänga från eller försätta ur
tjänstgöring, som tillkommer polisbefälet, synes berättiga polismännen att i
nu förevarande hänseende erhålla en i viss män förmånligare ställning än
andra kommunala befattningshavare.
Såsom i 1934 års promemoria framhållits torde prövningen av frågan örn
innehållen löns utbetalning lämpligen böra ankomma på domstol eller poliskollegium,
som har att döma beträffande det brott eller den förseelse, för
vilken avstängning från tjänstgöring skett. De betänkligheter av uteslutande
teoretisk art, som i några yttranden framställts mot förslaget i denna del,
synas icke böra hindra att prövningen sker i en ordning, mot vars lämplighet
i övrigt inga erinringar blivit gjorda.
I vissa remissyttranden hava anmärkningar framställts mot promemorians
förslag att, då polischef ålägger disciplinstraff, förordnande örn utbetalning
av innehållen lön icke skulle kunna meddelas annat än i samband med
prövning av besvär över straffet. Ehuru detta spörsmål, såsom i promemorian
påpekas, icke lärer äga större praktisk betydelse, föreslår jag, för att undanröja
anmärkningarna ifråga, att de fall, då disciplinstraff ålägges av polischef,
i förevarande avseende jämställas med frikännande. Skulle polischefen
undantagsvis anse en avstängning med indragna löneförmåner påkallad,
kan han hänskjuta målet till poliskollegium. Även beträffande ett
annat härmed sammanhängande spörsmål torde en jämkning av promemorieförslaget
vara påkallad. Av remissyttrandena framgår, att formuleringen av
stadgandet i andra punkten lämnar rum för tvekan i t. ex. sådana fall, då
den tilltalade förklaras saker men på grund av otillräknelighet icke fälles
till straff, eller då målet avvisas utan saklig prövning (utan att åtal vid annat
forum omedelbart följer). För att undanröja nämnda tvekan synes uttrycket
»frikännes befattningshavaren» böra utbytas mot orden »fälles befattningshavaren
icke till ansvar». Med hänsyn till vad sålunda anförts torde ifrågavarande
punkt böra givas den avfattningen, att innehållen lön skall utbetalas,
om ansvarsfrågan icke hänskjutes till domstol eller poliskollegium eller örn
befattningshavaren icke fälles till ansvar i målet. Härigenom vinnes även
att lagtexten lämnar ledning jämväl för de fall, da ett inlett judiciellt förfarande
avbrytes utan att slutligt utslag meddelas, t. ex. då en häktad på
grund av senare framkomna omständigheter frigives utan rannsakning eller
då en tilltalad person avlider medan målet iir anhängigt.
16
Kungl. Majus proposition nr 110.
Då såsom i den utremitterade promemorian framhållits rätten att utfå
innehållen lön icke torde böra göras direkt beroende av det utdömda straffet,
har vad svenska polisförbundet härutinnan anfört icke föranlett ändring i
det utremitterade förslaget. Yad angår frågan örn vederbörandes försörjningsplikt
har denna icke ansetts böra i författningstexten särskilt angivas
som en av de omständigheter, vartill domstol eller poliskollegium bör taga
hänsyn vid sin prövning. Ej heller torde som svenska stadsförbundet hemställt
en bestämmelse böra införas för att förhindra domstolen eller poliskollegiet
att vid sin skälighetsprövning taga hänsyn till innehållet i eventuellt
förefintliga lokala bestämmelser. Huruvida den som äger utfå innehållen
lön jämväl skall vara berättigad till ränta å det innehållna beloppet synes
icke böra regleras genom särskilda bestämmelser i förordningen utan lärer
få bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser.
Då kommunerna själva hava intresse av att lön till befattningshavare vid
polisväsendet icke onödigtvis utbetalas, torde det knappast vara påkallat att,
såsom statskontoret föreslagit, till förhindrande av missbruk inskränka rätten
till statsbidrag i de fall, då kommun till befattningshavare utbetalar innehållen
lön utan domstols eller poliskollegiums förordnande. Ett sådant
förfarande är ju för övrigt endast att betrakta som en jämkning av ett tidigare
fattat beslut örn lönens innehållande.
De i 3 § polislöneförordningen intagna bestämmelserna örn skyldighet att
avgå från tjänsten innefatta en viss begränsning i polismännens rättigheter.
Det torde i analogi härmed icke möta något hinder att göra de nu föreslagna
bestämmelserna tillämpliga även på redan anställda befattningshavare,
detta så mycket mindre som de föreslagna bestämmelserna såsom helhet
betraktade torde innebära en förbättring i polismännens ställning. I övergångsbestämmelserna
har emellertid en jämkning vidtagits i avsikt att göra
förordningen tillämplig allenast å befattningshavare, som avstänges från eller
försättes ur tjänstgöring eller tages i häkte på grund av förhållande, som
helt eller delvis inträffar efter förordningens ikraftträdande.
I ett par yttranden hava framställts önskemål örn vissa fristående författningsändringar.
Nämnda ändringar har jag icke ansett böra komma under
bedömande i nu förevarande sammanhang.
Föredraganden hemställer härefter, att det omarbetade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m. måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
C. H. von Hartmansdorff.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ta
2
r
a.
a
''a
K*
cc
-
Antal fall då löneförmåner innehållits för befattningshavare vid polisväsendet, vilka under åren 1926—1932
avstängts från eller försatts ur tjänstgöring.
År
Antal befattningshavare, som varit
föremål för åtgärd
Anledning tili den föreslagna
åtgärden
Antal befattningshavare för vilka
löneförmåner innehållits under
nedan angivna tider
Utgången av talan, som loits
befattningshavare
mot
Beloppet av löneförmåner,
som innehållits
Antal befattningshavare,
som lagförts för
Antal sakfällda,
lagrum i nedan
givna kap. i S.
enl.
an-
L.
Suspenderade
Avsatta
Talan ogillad.
Mened
Misshandel m. m.
hc
*5
M
5!
J-c
:©
Fylleri i tjänsten
Stöld eller snatteri
Brott mot 18 kap. S. L.
Förskingring av
tjänstemedel
Fel eller försummelse
i tjänsten i övrigt
Ej över 7 dagar
7 dagar—14 dagar
14 dagar—1 månad
1 månad—2 månader
2 månader —3 månader
3 månader—6 månader
6 månader 8 månader
8 månader—10 månader
10 månader—12 månader
12 månader—24 månader |
12 kap.
14 kap.
18 kap.
20 kap.
C<00
CQ
H
©
''5
r-H
H
5"
<M
25 kap. 17 §
Ej över 10 kronor
t-
0
c
p
M
O
O*
1
o
rH
20—50 kronor
50—100 kronor
100—200 kronor
200—300 kronor
300—500 kronor
500—1,000 kronor
1,000—2,000 kronor
Över 2,000 kronor
1926...
6
—
—
l
*)2
i
—
2
—
1
_
3
_
2
_
_
_
_
_
_
_
_
1
3
_
l)5
i
2
i
1
i
1 1927...
4
—
—
—
1
—
—
3
—
—
1
1
—
—
i
—
—
—
i
—
—
—
—
2
—
i
3
—
-
1
—
—
1
-
—
—
i
*)i
1928...
8
-
i
—
—
s)i
1
4
i
—
—
3
i
-
3
—
1
—
—
-
—
—
—
4)4
—
—
3
s)3
—
—
—
—
1
i
5)3
—
2
i
1929...
11
—
i
l
—
i
1
6
i
—
1
1
5
1
2
i
1
—
4
2
i
6
3
—
—
—
-
3
i
3
2
2
—
1930...
6
-
-
—
2
—
]
2
i
—
1
2
1
—
—
—
2
—
—
—
2
1
—
2
—
i
3
—
—
—
—
—
3
—
1
1
—
i
1931..
4
i
—
—
—
—
2
0)1
—
—
1
—
—
2
—
1
—
—
—
—
—
—
2
—
—
3
«)1
—
—
—
i
—
-
—
2
1
—
1932...
12
-
—
l
1
i
—
7
2
1
1
1
2
2
2
2
—
i
—
i
—
—
1
4
2
3
9
—
—
—
2
2
1
i
1
2
2
i
■J*
*) En entledigad av K, B. — 2) 4,037:47. Genom Kungl. Maj:ts dom den 10/4 1933 har befattningshavaren återfått beloppet. — 8) En av Kungl.
Majit dömd till vaktarrest enligt strafflagen för krigsmakten. — 4) Därav en under lagföringstiden inträdd i pensionsåldern. — 5) I två fall ha de innehållna
medlen återbetalts. — ®) Talan ogillad av domstol men dömd av poliskollegium.
te
Kungl. Majus proposition nr lil).
18
Kungl. Majus proposition nr 110.
Bilaga B.
Utkast
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 inom. förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön oell pension m. m.x)
Härigenom förordnas, att 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:
4. Har befattningshavare avstängts från eller försatts ur tjänstgöring
eller tagits i häkte, må honom tillkommande löneförmåner under tiden helt
eller till viss del innehållas. Frikännes befattningshavaren sedermera från
den förseelse eller det brott, som varit ifråga, skall vad sålunda innehållits
till befattningshavaren utbetalas. Varder befattningshavaren fälld till ansvar
för förseelsen eller brottet, må domstol eller poliskollegium, där målet är
anhängigt, i det slutliga utslaget förordna, att innehållet belopp skall helt
eller till viss del utbetalas, örn så med hänsyn till det ådömda straffet och
övriga omständigheter i målet prövas skäligt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och äger tillämpning å
envar befattningshavare, som avstänges från eller försättes ur tjänstgöring
eller tages i häkte därefter. *)
*) Senaste lydelse, se 1932: 243.
1
Stockholm 1»35 K. L. Beckmans Boktr
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 1LU 1935:34 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 s. 1 i texten