Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inlösen av vissa frälseräntor, m. m

1935-02-26 · 43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:126, Med förslag till lag om inlösen av vissa frälseräntor, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

1

Nr 126.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inlösen av vissa frälseräntor, m. m.; given Stockholms

slott den 26 februari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn inlösen av vissa frälseräntor; och

2) lag örn upphörande av vissa frälseräntor.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 126

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Förslag

till

Lag

om inlösen av vissa fräl geran tor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta, som tillkommit därigenom att kronan å annan överlåtit ränta å

skattehemman eller som i fall, där kronan sålunda avhänd ränta kan antagas

hava upphört, eljest utgår av fastigheten, skall, därest räntan icke efter den

31 mars 1911 varit förenad med fastigheten i samma ägares hand, mot ersättning

i penningar inlösas för statsverkets räkning, örn sådant före den 1

januari 1940 påkallas av kronan eller ägare av räntan.

2 §.

Ärende angående inlösen av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen.

3 §•

I fråga örn inlösen av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger att påkalla inlösen av frälseränta dels i de

fall, där ersättning för gulden frälseränta i enlighet med därom givna författningar

utbetalas av statsmedel, dels ock där ämbetet på grund av anmälan av

rättsägare eller eljest vinner kännedom örn ränta, som kan antagas vara av

beskaffenhet att böra inlösas enligt denna lag.

4 §.

Har inlösen av frälseränta påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffe

Konungens befallningshavande uppgift å räntans och fastighetens

ägare ävensom gravationsbevis angående räntan.

Gör ägare av frälseränta ansökning örn räntans inlösen, foge vid ansökningen

bevis, att han är ägare av räntan, så ock uppgift å fastighetens ägare

samt för sökanden tillgängliga upplysningar örn räntans tillkomst och de i

räntan ingående förmånerna.

Konungens befallningshavande åligger att i fall, som i andra stycket avses,

införskaffa gravationsbevis angående räntan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

5 §.

Då ansökning om inlösen av frälseränta inkommit, gore Konungens befallningsliavande

anmälan därom hos inskrivningsdomaren i orten; och varde å

nästa inskrivningsdag anteckning örn förhållandet införd i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshavande inhämte ock från kammarkollegiet de upplysningar,

som äro för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för prövning

av ansökningen.

6 §.

Dinnes frälseräntan vara av beskaffenhet att kunna inlösas, give Konungens

befallningshavande ägare av räntan eller, örn denne är sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet

tillfälle att yttra sig över ansökningen; meddele ock i

varje fall ägare av räntan uppgift å de förmåner, vilka enligt kammarkollegiets

utredning må anses ingå i räntan. Har räntan blivit av en till annan överlåten,

må ansökningen ävensom uppgift angående räntans innehåll, innan nye

ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.

Är ägare av räntan å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin

rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande, rätten i den ort,

där fastigheten är belägen, god man enligt vad örn god man för bortovarande

är i lag stadgat.

7 §.

Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning eller kan räntan jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall underrättelse örn

ansökningen genom Konungens befallningshavandes försorg med posten sändas

till kända innehavare av sådana fordringar och, örn innehavare av dylik fordran

är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse

örn ansökningen varde ock med posten tillsänd ägare av fastigheten,

örn hans postadress är känd.

8 §.

Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, bestämme

Konungens befallningshavande, där ej nedan i denna paragraf annat sägs, i

överensstämmelse med den av kammarkollegiet lämnade utredningen, vilka förmåner

skola anses ingå i räntan.

Finner Konungens befallningshavande skälig anledning till antagande, att

räntan har annat innehåll än kammarkollegiets utredning visar, åligger Konungens

befallningshavande att upprätta förslag angående de förmåner, som

finnas rätteligen böra ingå i räntan; och må räntan bestämmas i enlighet med

det sålunda upprättade förslaget, därest parterna biträtt detsamma eller, oaktat

de erhållit del av förslaget, lämnat det utan erinran samt förslaget ej heller

bestritts av fordringsägare, som i 7 § avses. Vinnes i ty fall ej, enligt vad

nu är sagt, enighet örn räntans innehåll, skola, om icke någon av parterna det

bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma]:ts proposition nr 126.

belopp i penningar eller persedlar, nied vilka räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trätt i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, eller

kan i fall, som i andra stycket avses, räntan ej bestämmas i enlighet med vad

i samma stycke sägs, hänvise Konungens befallningshavande sökanden att efter

stämning å motparten ävensom fastighetens ägare och kända fordringsägare,

som i 7 § avses, vid domstol föra talan till styrkande av räntans tillvaro eller

de i räntan ingående förmånerna. Vill motparten själv stämma, stånde det

honom fritt.

9 §.

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshavande den av

kammarkollegiet lämnade utredningen och övriga handlingar i ärendet domstolen

till handa.

10 §.

Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för år, skall

uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån i annat än

penningar, och är ej särskild grund för beräkning av dess värde i penningar

med laga verkan bestämd, varde värdet för år beräknat efter medeltalet av

den årliga markegången för de sist förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning,

där sådan skall utgå. Kan sådan beräkning ej göras efter länets

markegångstaxa, bestämme Konungens befallningshavande efter vad skäligt

prövas förmånens värde för år.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för år, bestämme

Konungens befallningshavande ersättningen för sådan förmån enligt

vad skäligt prövas.

Skall enligt vad ovan är sagt förmåns värde för år eller ersättningen för

förmån bestämmas efter vad skäligt prövas, äge Konungens befallningshavande

inhämta yttrande av sakkunniga, örn sådant finnes erforderligt.

11 §.

Har ansökning om inlösen avslagits, skall, när beslutet vunnit laga kraft,

Konungens befallningshavande eller, där beslutet meddelats av högre myndighet,

vederbörande föredragande göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde anteckning därom gjord såsom i 5 § sägs.

12 §.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande

genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva, från och med

vilket kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena

till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas till

ingången av kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr J26.

13 §.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som ovan sägs,

må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolv å sextionde dagen från

det beslutet gavs; och må över kammarkollegiets beslut besvär anföras hos

Konungen före klocken tolv å sextionde dagen från det kollegiets beslut gavs.

Underrättelse örn att Konungens befallningshavande eller kammarkollegiet

meddelat utslag angående inlösen av frälseränta och örn tiden då det skett

skall genom myndighetens försorg ofördröjligen införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten samt med posten sändas till parterna ävensom fastighetens

ägare, örn hans postadress är känd, och kända innehavare av fordringar,

som i 7 § avses.

14 §.

Sedan utslag, som i 12 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens

befallningshavande införa meddelande örn utslaget i länskungörelserna; insände

ock till inskrivningsdomaren i orten anmälan örn frälseräntans upphörande;

och varde å nästa inskrivningsdag anteckning örn räntans upphörande

gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

15 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från

och med vilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå,

ersättningen till frälseräntans ägare. Besväras räntan av sökt eller beviljad

inteckning eller kan den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden

köpeskilling, skall dock vad örn fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande

att fördelningen verkställes av Konungens befallningshavande, ändå att den

fastighet, av vilken räntan utgått, hör till stad. Kallelse till sammanträde

för ersättningens fördelning skall genom Konungens befallningshavandes försorg

med posten sändas till kända innehavare av fordringar, för vilka räntan

svarar, samt, om innehavare av dylik fordran är okänd, införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den ägaren tillkommande ersättningen inne, till dess Konungen förordnat,

huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist örn rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder för utbetalande

av denna, läte Konungens befallningshavande, om så begäres, insätta

medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och komme räntan den

till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

Utfaller, då frälseräntan gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

vid fördelning av ersättningen likvid å intecknings huvudstol, åligger

Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren

i orten och tillika insända fördelningslängden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

16 §.

Ersättning till sakkunniga, som i 10 § omförmälas, samt kostnaden för kungörelser,

delgivningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag ske genom

myndighets försorg, skola gäldas av allmänna medel.

17 §.

Där enligt denna lag anteckning skall göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet,

varde anteckningen jämväl införd i vederbörlig fastighetsbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

om upphörande ay vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

Frälseränta som, enligt vad .därom är särskilt stadgat, kan inlösas för statsverkets

räkning skall, därest inlösen icke påkallats före den 1 januari 1940,

upphöra från och med nämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga örn nya lagbestämmelser,

avseende inlösen av vissa frälseräntor m. m. Föredraganden anför:

»Frälseräntor finnas av huvudsakligen tva olika slag, skattefrälseräntor och

frälseskatteräntor. De förra ha uppkommit därigenom att kronan till någon

enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan. De

senare åter ha tillkommit på så sätt att ägare av frälsehemman antingen avhänt

sig jordäganderätten till hemmanet med förbehåll örn rätt att för sig och

efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet eller ock, ehuru mindre vanligt,

med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit viss ränta av

hemmanet. Skattefrälseräntorna äro följaktligen med hänsyn till sättet för

sin uppkomst av offentligrättslig natur, oaktat de på grund av överlåtelsen

från kronan blivit föremål för privaträttsliga förfoganden. Frälseskatteräntorna

däremot äga jämväl med hänsyn till sitt ursprung privaträttslig karaktär.

I lagstiftningen har redan tidigt gjort sig gällande en strävan att förena

frälseräntorna med jorden. Till detta mal syftar saväl den i 4 kap. 5 § jordabalken

stadgade rätten för ägare av frälseränta att lösa till sig den av räntan

besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösningsrätt vid räntans

försäljning utom börd, vilken enligt förordningen den 21 mars 1835 tillkommer

jordens ägare. Till någon avsevärd minskning av frälseräntornas antal

torde dessa bestämmelser dock ej ha lett.

Sedermera ha emellertid vidtagits andra, mera effektiva åtgärder, varigenom

frälseräntorna till största delen upphört. Enligt särskilda författningar

har sålunda statsverket åtagit sig att, med viss begränsning, inlösa skattefrälseräntorna,

varvid inlösta räntor, i likhet med annan grundskatt till staten,

anses såsom helt avskrivna. Vidare ha genom särskilda lagar den 8 november

1912 meddelats bestämmelser, enligt vilka frälseräntor kunna bringas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

att upphöra antingen genom avlösning eller genom räntas sammanläggning

med den fastighet varav räntan utgår.

Gällande bestämmelser örn Inlösen, avlösning och sammanläggning m. m.

_ Gällande föreskrifter angående inlösen av frälseräntor återfinnas i förordningarna

den 11 september 1885 (nr 55) och den 2 juni 1911 (nr 73) samt

kungörelserna den 8 april 1927 (nr 96) och den 10 juni 1932 (nr 197). Genom

förstnämnda förordning bestämdes att de räntor å skattefrälsehemman,

vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons eller

verks, menighets eller inrättnings ägo och icke blivit med jordäganderätten förenade,

finge, i mån som vederbörande ränteägare därom framställde anbud,

inlösas för statsverkets räkning. Till en början begränsades härvid den tid,

inom vilken ränteägare hade att framställa anbud örn räntans inlösen, till ett

år från förordningens datum. Denna tid har emellertid gång efter annan förlängts

och är numera jämlikt förenämnda kungörelse den 10 juni 1932 utsträckt

till utgången av år 1935. I det ursprungligen uppställda villkoret för

inlösen, att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten, gjordes genom

förordningen den 2 juni 1911 ändring såtillvida, att inlösen förklarades kunna

ske utan hinder därav att räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit

förenad med jordäganderätten. Såsom senare skall påvisas har denna bestämmelse

ansetts medgiva inlösen även av frälseskatteränta, örn sådan ränta kan

anses ha trätt i stället för en fastigheten ursprungligen åvilande skattefrälseränta.

- - I 1927 ars kungörelse finnas föreskrifter angående inlösningsprisets

beräknande.

Syftet med 1885 års förordning var i främsta rummet, att jordägare, som

hade att till enskilda utgiva räntor vilka med hänsyn till sitt ursprung kunde

sägas vara av grundskattenatur, skulle komma i åtnjutande av förmåner

motsvarande dem vilka följde av den allmänna grundskatteavskrivningen. För

att detta syfte skall kunna vinnas även i de fall där inlösningsbara frälseräntor

icke hembjudas till inlösen, har alltsedan år 1888 medgivits rätt för

ägare av skattefrälsehemman att uppbära årlig ersättning av statsmedel för

utbetalda räntor. Föreskrifter härom ha meddelats i kungörelsen den 3 februari

1888 (nr 1 sid. 3), lagen den 2 december 1892 (nr 106) samt den förut

omnämnda förordningen den 2 juni 1911. För utbekommande av ersättning

har räntegivaren att till vederbörlig myndighet — Konungens befallningshavande

— avlämna, förutom skriftlig anmälan, kvitto å den guldna räntan.

Ersättning utgår efter grundskatteavskrivningens fullbordande med en summa,

som, bortsett från vissa undantagsfall, motsvarar hela den erlagda räntan.

De skäl som ar 1885 föranledde staten att åtaga sig inlösande av skattefrälseräntor

ägde ej betydelse för övriga frälseräntor. Ur andra synpunkter

ansågs emellertid önskvärt att bereda möjlighet till avlyftande jämväl av

sistnämnda räntor. Salunda kunde frälseskatteräntor -— likaväl som grundskatterna

och därmed jämställda skattefrälseräntor — utgöra en olämplig och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

9

stundom verkligt betungande börda på de fastigheter som besvärades därav.

Härtill kom att man alltmera började betrakta frälseräntan såsom ett föråldrat

rättsinstitut, vars fortbestånd vore obehövligt med hänsyn till nyare

lagstiftning samt olämpligt även i andra hänseenden än nyss berörts. Såsom

ett slutligt mål uppställdes därför, att frälseränteinstitutet skulle helt försvinna

ur rättslivet. I sådant syfte lämnar 1912 års lagstiftning — i motsats till

bestämmelserna örn inlösen av frälseräntor -—■ möjlighet att bringa frälseräntor

till upphörande även mot vederbörande ränteägares bestridande. Detta gäller

såväl i fråga om avlösning som ock, i vissa fall, beträffande sammanläggning.

Vad först angår avlösning stadgas i lagen örn avlösning av vissa frälseräntor,

att frälseränta, som ej enligt vad därom är stadgat må inlösas för statsverkets

räkning, må avlösas mot ersättning i penningar, örn räntans ägare eller

ägaren av den fastighet av vilken räntan utgår det begär (1 §). Föremål för

avlösning äro således i främsta rummet frälseskatteräntorna. Men även skattefrälseräntor

kunna avlösas, därest de efter den 31 mars 1911 varit förenade

med jordäganderätten. Avlösning av frälseränta är icke medgiven för det

fall att räntan då avlösning begäres är förenad med jorden (19 § första stycket).

Med hänsyn till det allmännas intresse av ränteavlösningens genomförande

bidrager statsverket med en fjärdedel av ersättningen. Återstående

tre fjärdedelar förskjutas av statsmedel. Det förskjutna beloppet jämte ränta

därå skall av fastighetens ägare återbetalas medelst lika annuiteter under

en tid av 40 år från förskottets utgivande (2 §). Statsbidragets storlek ävensom

amorteringsvillkoren äro bestämda så, att räntegivarens årliga utgift för

avlösningen under amorteringstiden skall något understiga vad han förut haft

att årligen erlägga såsom frälseränta. Ett undantag från vad nu sagts angående

statsbidrag gäller med avseende å frälseränta som väl är av beskaffenhet

att kunna avlösas men som vid något tillfälle efter den 31 mars 1911 varit

förenad med fastigheten. I sådant fall skall icke någon del av ersättningen

gäldas av statsmedel, men ersättningen förskjutes i sin helhet av dylika

medel (19 § andra stycket). Man har härmed velat förebygga att en ränta,

som förenats med jorden, skulle åter frånskiljas i syfte att efter avlösning

statsbidrag måtte få uppbäras. Av liknande skäl hade enligt 1911 års förordning

från inlösen undantagits skattefrälseräntor som efter den 31 mars

1911 varit förenade med jordäganderätten. Och det ansågs ändamålsenligt

att även såvitt angick frågan örn bidrag vid avlösning stanna vid samma

tid.

Enligt lagen om sammanläggning av frälseränta med den fastighet,, varav

räntan utgår, kan en frälseränta, som är i fastighetsägarens hand och därför

ej kan bliva föremål för inlösen eller avlösning, bringas att upphöra genom

räntans sammanläggning med fastigheten. Sammanläggning kan i sådant

fall komma till stånd såväl på ansökning av räntans ägare — i detta fall tilllika

ägare av fastigheten — som på initiativ av rätten. (3 § samt 5 och 6 §§.)

Sammanläggning kan jämväl ifrågakomma där ränta och jord äro på skilda

händer. Härför erfordras dock att räntans ägare gör ansökning därom (4 §).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Beslut om sammanläggning meddelas av rätten. Åtskilliga villkor skola vara

uppfyllda för att sammanläggning må kunna genomföras. Med hänsyn därtill

att frälseränta anses såsom fast egendom och kunnat belastas med inteckning,

måste exempelvis tillses att icke räntan och jorden äro var för sig graverade

på sådant sätt att hinder för sammanläggning bör möta (2 §). För att

sammanläggning må kunna ske i största möjliga utsträckning, har för framtiden

stadgats förbud dels mot intecknande av frälseränta (10 §), dels ock

mot vidtagande av vissa andra åtgärder varigenom möjligheten till sammanläggning

kunde äventyras (11 §).

Tidigare ändringsförslag.

Frågan huruvida bestämmelser böra meddelas i syfte att jämväl de inlösningsbara

frälseräntorna måtte kunna avlyftas utan hinder av vederbörande

ränteägares bestridande har alltsedan tillkomsten av 1885 års förordning vid

upprepade tillfällen varit föremål för övervägande. Såsom skäl för stadganden

i denna riktning ha kunnat åberopas såväl det allmännas intresse av räntornas

avveckling som ock den omständigheten att gällande bestämmelser örn

ersättning till räntegivarna visat sig ägnade att medföra vissa olägenheter för

de till ersättning berättigade.

Rörande nyssnämnda olägenheter — vilka, såsom strax skall vidare beröras,

föranlett ändringsförslag även av annan, mera begränsad innebörd — må erinras

att räntegivaren enligt gällande ordning alltjämt har att själv svara för

räntelikvidens fullgörande och sålunda måste förskottera det belopp som sedermera

ersättes honom, samt att räntegivaren lärer kunna få vidkännas besvär

och kostnader för ersättningens uttagande.

En kortfattad redogörelse torde bär få lämnas för vad i dessa hänseenden

hittills förekommit.

Redan i den proposition som ledde till 1885 års förordning uttalades av

föredragande departementschefen att man i första rummet borde söka åt staten

återförvärva ifrågavarande räntor medelst frivilliga avtal med ränteägarna

men att beträffande de räntor som icke bleve på sådan väg inlösta särskilda

åtgärder finge vidtagas, antingen under form av deras exproprierande eller

också på det sätt att staten övertoge de skattskyldigas förpliktelser gentemot

ränteägarna. Sistnämnda tillvägagångssätt vilket innefattade att liksom göra

statsverket för all framtid skattskyldigt till enskilda personer syntes emellertid

departementschefen såväl därför som ur administrativ synpunkt vara

mindre lämpligt än räntornas inlösen av staten.

I motion vid 1903 års riksdag påyrkades sådana åtgärder, att de s. k.

Trippska frälseräntorna i Halland bleve av statsverket inlösta och att, intill

dess sådant kunde ske, räntorna utbetalades direkt från statsverket till ränteägarna.

På hemställan av statsutskottet blev motionen emellertid av riksdagen

avslagen. Utskottet anförde i sitt utlåtande att det visserligen vore önskligt

att ifrågavarande räntor, vilka måste anses såsom skattefrälseräntor, bleve

för statsverkets räkning förvärvade. Då emellertid samma önskemål förefun
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

11

nes i avseende å samtliga övriga oinlösta skattefrälseräntor och då utväg

syntes böra beredas för statsverkets övertagande av alla skattefrälseräntor,

således även av dem som icke kunde på frivillighetens väg förvärvas, syntes

särskilda åtgärder i motionens syfte icke lämpligen böra beslutas.

I samband med tillkomsten av 1912 års lagstiftning berördes av chefen för

justitiedepartementet jämväl frågan örn rätt att taga initiativ till inlösen för

statsverkets räkning av de inlösningsbara skattefrälseräntorna. Någon större

anledning att tillägga räntegivaren initiativrätt syntes departementschefen icke

föreligga. Vad räntegivaren finge erlägga såsom ränta bleve honom ersatt av

statsmedel, och hans intresse av att inlösen komme till stånd vore därför jämförelsevis

underordnat. Med mera fog ansåg departementschefen det kunna

göras gällande att statsverket borde äga rätt att påfordra inlösen och sålunda

få sin skyldighet att lämna årlig ersättning utbytt mot gäldande av ett belopp

en gång för alla. Departementschefen ansag dock lämpligt att i detta

avseende fortfarande se tiden an, och förevarande bestämmelser undergingo

icke i detta sammanhang någon ändring.

Vid 1918 års riksdag väcktes ånyo en motion i syfte att ränteägare måtte

direkt hos Konungens befallningshavande få uppbära sina räntor, och riksdagen

hemställde nu i skrivelse till Kungl. Maj:t örn utredning härutinnan.

I infordrat utlåtande den 27 augusti 1920 anförde kammarkollegiet som

ställde sig avvisande till åtgärder i motionens syfte — att det kunde ifrågasättas

huruvida icke, särskilt med hänsyn till i motionen påtalade olägenheter

för räntegivarna, åtgärder borde vidtagas för skattefrälseräntornas skyndsamma

indragning till statsverket. I sadant hänseende förordades dels nya

bestämmelser rörande grunden för beräknande av skattefrälseräntornas inlösningsvärde,

dels ock rätt jämväl för räntegivare att taga initiativ till inlösen

av skattefrälseränta. Två ledamöter förklarade sig emellertid vilja ifrågasätta

effektiviteten av de sålunda föreslagna åtgärderna och funno för sin del

tiden vara inne att vidtaga åtgärder för expropriation av kvarvarande skattefrälseräntor.

Riksdagens skrivelse och kammarkollegiets utlåtande upptogos därefter av

chefen för finansdepartementet till behandling vid framläggandet av propositionen

nr 202 år 1922 angående fortsatt förlängning av tid för framställande

av anbud örn inlösen av skattefrälseräntor. Härvid ställdes i utsikt saväl

införande av ändrade grunder för inlösningsprisets beräknande som ock lagbestämmelser

av innebörd att åt staten skulle inrymmas befogenhet att påkalla

inlösen av skattefrälseräntor. Att allmänneligen påbjuda ett visst förändrat

sätt för likvidering av oinlösta räntor fann departementschefen under

dessa omständigheter icke vara av behovet påkallat.

Åt kammarkollegiet och statskontoret uppdrogs härefter att till Kungl.

Maj :t inkomma med förslag till de av departementschefen ifrågasatta författningsändringarna.

I avgivet utlåtande den 24 oktober 1922 hemställde

ämbetsverken till en början att förslag matte avlatas till riksdagen om vissa

ändrade grunder för inlösningsprisets bestämmande. Vidare framställdes ett

''förslag till bestämmelser i fråga örn inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

att träda i kraft den 1 januari 1925’. Enligt detta förslag — vilket åsyftade

allenast att angiva grunderna för en författning i ämnet — borde samtliga

frälseräntor för vilka ersättning utginge till räntegivarna, i den mån sådana

räntor icke hembjödes till inlösen av ränteägarna, inlösas för statsverkets räkning,

därvid inlösningen borde ombesörjas av länsstyrelserna. På samma sätt

borde inlösas frälseräntor vilka anmälts till avlösning men därvid funnits vara

av beskaffenhet att rätteligen böra inlösas. Vissa i fråga örn avlösning gällande

bestämmelser borde i tillämpliga delar upptagas i den nya författningen.

Beträffande räntor som hembjödes till inlösen av vederbörande ränteägare borde

gällande ordning alltjämt vinna tillämpning. Någon begränsning av tiden

för anbuds framställande borde sålunda icke vidare ifrågakomma.1

Emellertid föranledde detta utlåtande icke framläggande av något förslag

till ändrade bestämmelser angående rätten till initiativ vid inlösen. Däremot

beslöts vid 1927 års riksdag, i överensstämmelse med vad i utlåtandet jämväl

föreslagits, införande av nya grunder för inlösningsprisets bestämmande. Förut

hade därutinnan gällt att inlösningspriset skulle bestämmas till det kapitalbelopp

som erhölles genom att räntorna efter medeltalet av 1893—1902 års

markegångspris eller under angiven förutsättning efter medeltalet av 1874—

1883 ars markegangspris, allt med tillägg av viss forsellönsersättning, kapitaliserades

efter 4 procent. I denna del gjordes nu den ändring att räntans

årsvärde skulle beräknas efter medeltalet av markegångsprisen för de sist förflutna

tio åren med tillägg av forsellönsersättning dock att därvid markegångspris

för år 1921 och tidigare år icke skulle tagas i beräkning. Föreskrifter

härom meddelades i den tidigare omnämnda kungörelsen den 8 april

1927.

I den proposition, nr 38 år 1927, varigenom förslag framställdes angående

nyss berörda författningsändring, anmäldes ånyo 1918 års riksdagsskrivelse

angående rätt för ränteägare att direkt hos Konungens befallningshavande

uppbära sina räntor. Departementschefen anförde därvid att antagandet av

ändrade grunder för inlösningsprisets bestämmande syntes skola leda till att

ränteägarna under den samtidigt föreslagna, till utgången av år 1932 utsträckta

inlösningstiden mera allmänt begagnade sig av möjligheten till inlösen.

På grund härav och då det tillika kunde förutsättas att, därest icke

på frivillighetens väg fullständig inlösen ägde rum inom nämnda tid, åtgärder

dessförinnan bomme att vidtagas för allmän inlösen av ännu utgående räntor,

fann departementschefen sig böra hemställa att riksdagens ifrågavarande skrivelse

icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I proposition till 1932 års riksdag (nr 142) föreslogs emellertid — under

hänvisning till att det statsfinansiella läget syntes göra det mindre lämpligt

att då förverkliga tanken på en tvångsinlösen2 —- allenast en förlängning av

tiden för inlösens påkallande till utgången av år 1935.

I samband med prövning av sistnämnda proposition hade riksdagen att till

1 -^öran(le detaljerna i förslaget torde få hänvisas till propositionen nr 142 år 1924 sid. 4 och 5,

där förslaget i sin helhet finnes återgivet.

2 Liknande synpunkter hade kommit till uttryck även i propositioner till 1924 och 1927 års

riksdagar (nr 142 resp. nr 38).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

13

behandling upptaga jämväl två likalydande motioner (1:28 oell 11:47) däri

anhållits, bland annat att det måtte hemställas örn skyndsamt framläggande

av förslag angående sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösen

av skattefrälseräntor, att rätten att taga initiativ till dylik inlösen utsträcktes

att gälla jämväl räntegivare. Som stöd för motionerna anfördes bland

annat:

Särskilt i Hallands län vore många hemman fortfarande belastade med de

s. k. Trippska frälseräntorna, som härrörde från tiden omkring 1650 och uppbures

av arvingar till den ursprunglige ränteägaren, bosatta utomlands. Räntorna

uppsamlades av ett ombud för arvingarna varefter räntegivarna efter

någon tid erhölle medlen återbetalade genom länsstyrelsens försorg, i vissa

fall med avdrag för kommissionärsarvoden och porton m. m. Räntegivarna —

av vilka många vore småbrukare i knappa ekonomiska omständigheter — nödgades

alltså förskottera räntebeloppen samt finge i regel även vidkännas extra

kostnader. Enligt vad som blivit upplyst kunde räntorna ej genom statsverkets

försorg utbetalas direkt till räntetagarna, då uppgifter saknades såväl

örn vilka ränteägarna vore som örn de hemman som belastades av räntorna.—

Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke tvångsinlösen från statens sida

nu vore enda utvägen att på ett tillfredsställande sätt ordna denna fråga.

Även örn det finansiella läget nu, som vid tidigare tillfällen, syntes lägga hinder

i vägen för en tvångsinlösen av samtliga inlösningsbara frälseräntor, kunde

man dock yrka på ett omedelbart genomförande av sådan ändring, att rätten

till initiativ vid inlösen utsträcktes att gälla även räntegivarna.

På hemställan av statsutskottet (utlåtande nr 79) beslöt riksdagen att bifalla

Kungl. Maj:ts proposition örn förlängning av tiden för inlösens påkallande

samt att anhålla om utredning i motionernas syfte. Beslutet anmäldes genom

skrivelse den 7 maj 1932 (nr 186). Däri anfördes bland annat att riksdagen

med hänsyn till det dåvarande statsfinansiella läget ansåge ett förverkligande

av tanken på tvångsinlösen av återstående skattefrälseräntor icke kunna

ifrågakomma men att riksdagen funnit skäl föreligga för en undersökning

av frågan huruvida rätten att taga initiativ till inlösen borde utsträckas att

gälla jämväl räntegivare. Härvid torde ock spörsmålet om förenkling i frälseräntornas

utbetalning böra komma under omprövning.

Sedan Kungl. Maj:t i anledning av riksdagens skrivelse uppdragit åt kammarkollegiet

att inkomma med utlåtande och förslag i ämnet, avgav kollegiet

utlåtande den 27 oktober 1932. Häri framhölls, hurusom genom kungörelsen

den 8 april 1927 stadgats nya och för ränteägarna förmånligare grunder för

beräkning av inlösningspriset. Därigenom hade åstadkommits en betydande

stegring i inlösningsfrekvensen. Emellertid syntes med de i stort sett sjunkande

markegångsprisen inlösningsvärdena komma att nedgå, och den fullständiga

inlösningen komme säkerligen att draga längre tid än som läte sig förmodas

med hänsyn enbart till den omnämnda stegringen i inlösningsfrekvensen.

Under det senaste kalenderåret hade ock en nedgång i sådant avseende kunnat

konstateras. Kollegiet anförde vidare:

Ur statlig förvaltningssynpunkt skulle visserligen ett snabbare försvinnande

av skattefrälseräntorna medföra avgjorda fördelar och den av riksdagen avsedda

författningen skulle otvivelaktigt bidraga härtill. Emellertid inbjöde de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

statsfinansiella förhållandena icke till ytterligare åtgärder i samma syfte. På

grund härav och med hänsyn jämväl därtill att de nya grunderna för beräkning

a,v inlösningsvärdena medfört en avsevärd effekt i sådan riktning syntes

med vidtagande av ytterligare åtgärder kunna anstå åtminstone under det närmaste

året. — I detta sammanhang erinrade kollegiet att önskemålet örn en

fullständig avveckling av frälseränteinstitutet såsom oförenligt med moderna

ekonomiska och rättsliga förhållanden icke ernåddes allenast genom ett påskyndande

av inlösningen av skattefrälseräntor. Antalet fortfarande utgående

inlösbara räntor överträffades högst väsentligt av antalet räntor, för vilkas

upphörande avlösningsförfarandet måste anlitas. Dessa räntor uppginge antagligen

till över 300. Även örn deras försvinnande vore synnerligen önskvärt,

syntes redan pa grund av de finansiella förhållandena tillräcklig anledning

saknas att nu ifrågasätta att statsverket skulle i vidare mån än hittills träda

emellan för avlösningens åstadkommande.

Kollegiet — som alltså tillstyrkte att det måtte anstå med vidare åtgärder

i anledning av riksdagens skrivelse men förordade att frågan måtte upptagas

till ny behandling så snart förhållandena det medgåve — föreslog slutligen, i

viss anslutning till det i förenämnda utlåtande den 24 oktober 1922 intagna

förslaget, ''preliminärt’ vissa bestämmelser angående grunderna för inlösen på

framställning av vederbörande räntegivare.

Till sist må här erinras hurusom under 1934 års riksdag till chefen för finansdepartementet

interpellationsvis framställdes den frågan, örn departementschefen

hade för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en förenkling

i avseende å frälseräntornas utbetalning så att, örn möjligt, bland annat de

Trippska räntorna kunde utbetalas direkt av statsverket för undvikande av

onödig omgång och extra kostnader.

Vid besvarande av interpellationen anförde departementschefen bland annat,

att den senast bestämda inlösningstiden utginge med år 1935 och att således

frågan örn det nuvarande inlösningssystemets förlängning skulle upptagas till

avgörande senast under 1935 ars riksdag. Härvid borde enligt departementschefens

mening övervägas att taga det vid flera föregående tillfällen ifrågasatta

steget att utvidga inlösningsmöjligheterna, så att inlösen måtte kunna

ske även mot ränteägarnas bestridande. Statsfinansiella skäl syntes icke böra

hindra en sådan anordning, då denna ju endast skulle innebära att statsverket

i stället för årliga ersättningar skulle utbetala motsvarande engångsbelopp.

Därest bestämmelser örn tvångsinlösen av skattefrälseräntor komme till stånd,

syntes det åter icke erforderligt att på lagstiftningsvägen generellt åstadkomma

ändrade bestämmelser rörande betalningssättet i de fall, då årliga ersättningar

skulle utgå.

Utöver vad nu anförts torde i detta sammanhang vidare böra omnämnas, hurusom

vid olika tillfällen under de senaste åren framkommit yrkanden om ändring

av gällande inlösensbestämmelser i syfte att desamma måtte göras tilllämpliga

även a frälseräntor som för närvarande äro uteslutna från inlösen

allenast på den grund, att förening av ränterätt och jordäganderätt förelegat

vid något tillfälle efter den 31 mars 1911.

I motioner vid 1931 och 1933 års riksdagar (I: 42 respektive I: 36) framhölls

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

15

härutinnan att tidsbestämmelsen i förenämnda 1911 års förordning innebure en

orättvisa gentemot räntegivarna i de visserligen icke särdeles talrika fall, där

inlösen vore utesluten på grund av sagda tidsbestämmelse. Ifrågavarande räntegivare

komme sålunda icke i åtnjutande av ersättning från statsverket för

utbetalda räntor och nödgades vid avlösning själva gälda ersättning. Erforderlig

ändring av 1911 års förordning borde alltså genomföras. I den vid 1933 års

riksdag väckta motionen föreslogs i sådant hänseende att orden ''före den 1

april 1911’ i förordningen måtte uteslutas eller i allt fall utbytas mot stadgande

örn annan lämplig tid, exempelvis den 1 april 1933.

Sedan kammarkollegiet i infordrat yttrande över den vid 1931 års riksdag

avgivna motionen förklarat den föreliggande frågan vara att betrakta allenast

som en detalj i spörsmålet örn skattefrälseräntornas fullständiga inlösning och

därför ej böra bliva föremål för särskild lagstiftning, hemställde statsutskottet

(utlåtande nr 105), under hänvisning till vad kollegiet anfört, att motionen icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Detta blev ock riksdagens beslut.

Jämväl i anledning av den vid 1933 års riksdag väckta motionen avgav kammarkollegiet

utlåtande. Kollegiet tillstyrkte nu på närmare angivna skäl att

den i 1911 års förordning stadgade tidpunkten måtte framflyttas till exempelvis

den 1 januari 1931, vid vilket års riksdag motion i ämnet första gången

väckts. Med anledning av vissa i motionen framställda erinringar uttalade kollegiet

vidare att det syntes vara av allmänt intresse att alla frälseräntor komme

att upphöra, och att det följaktligen kunde ifrågasättas huruvida icke

statsverket borde bidraga till avlösning jämväl av de räntor som angåves i

19 § andra stycket avlösningslagen. En undersökning huruvida nämnda lagrum

borde upphävas fann kollegiet därför vara påkallad.

En minoritet inom kollegiet förklarade sig på anförda skäl icke kunna tillstyrka

bifall till motionen men ifrågasatte huruvida ej statens intresse av frälseräntornas

upphörande vore så stort att statsverket borde vid avlösning av

frälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911,

gälda en fjärdedel av avlösningsbeloppet. Även nämnda minoritet fann därför

skäl föreligga för en undersökning huruvida ej 19 § andra stycket avlösningslagen

borde upphävas.

På hemställan av statsutskottet (utlåtande nr 90) fann riksdagen emellertid

ej heller den förevarande motionen föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt utlåtande anförde utskottet att frågan om inlösen av skattefrälseräntor

av i motionen avsedd natur borde upptagas till övervägande i samband med

spörsmålet örn skattefrälseränteinstitutets definitiva avveckling. Det förutsattes

att Kungl. Majit, så snart det statsfinansiella läget sådant medgåve,

skulle framlägga förslag i berörda hänseende samt därvid till prövning upptaga

frågan örn inlösen av skattefrälseräntor som efter den 31 mars 1911 varit

med jordäganderätten förenade. I likhet med kammarkollegiet fann utskottet

en undersökning påkallad, huruvida 19 § andra stycket avlösningslagen borde

upphävas. Jämväl denna fråga borde upptagas till prövning i samband med

spörsmålet örn en definitiv avveckling av skattefrälseränteinstitutet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utredning under år 1934: inom finansdepartementet.

Under hösten 1934 har frågan om en allmän tvångsinlösen av de kvarstående

inlösningsbara frälseräntorna varit föremål för utredning inom finansdepartementet.

På grundval av utredningen har inom finansdepartementet upprättats

en promemoria jämte förslag till lag örn inlösen av vissa frälseräntor

samt till lag örn upphörande av vissa frälseräntor. Dessa lagförslag torde få

fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga B.

Vid utarbetandet av förstnämnda lagförslag ha vissa bestämmelser i avlösningslagen

tjänat såsom förebild. Detta förslag innebär i korthet följande:

Någon förlängning av det gällande inlösenssystemet skall icke vidare ifrågakomma.

Nu gällande bestämmelser örn inlösen skola följaktligen efter ingången

av år 1936 kunna tillämpas allenast såvitt angår räntor som dessförinnan

hembjudits till inlösen utan att inlösensförfarandet hunnit slutföras.

Frälseränta av beskaffenhet som avses i gällande inlösensförfattningar skall

i övrigt, från och med år 1936, med tillämpning av de nya bestämmelserna inlösas

för statsverkets räkning örn sådant före den 1 januari 1940 påkallas

av kronan eller ägare av räntan. Under det att inlösensärenden för närvarande

handläggas av kammarkollegiet, skola dylika ärenden enligt de nya bestämmelserna,

i likhet med vad som gäller angående avlösningsärenden, handläggas

av Konungens befallningshavande såsom första instans. Kronan skall

i fråga örn inlösen företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Det skall

åligga ämbetet att påkalla inlösen av frälseränta dels i de fall, där ersättning

för gulden frälseränta i enlighet med därom givna författningar utbetalas av

statsmedel, dels ock där ämbetet eljest vinner kännedom örn ränta som kan

antagas vara av beskaffenhet att böra inlösas. I fråga örn själva inlösensförfarandet

— bestämmandet av räntas innehåll, fastställandet av ersättning,

ersättningens utbetalande m. m. — skola gälla i stort sett samma regler som

vid avlösning. Dock skall i inlösensärendena tillämpas ett förenklat förfarande

för bestämmande av frälseräntas innehåll. Ersättning för ränteförmån som

utgår med visst belopp för år skall, i överensstämmelse med vad som hittills

gällt vid inlösen och avlösning, uppgå till tjugufem gånger räntans fastställda

årsvärde. Inlösta räntor skola upphöra från och med det kalenderår som i

varje särskilt fall angives av Konungens befallningshavande. Det senare lagförslaget

stadgar att frälseränta som är av beskaffenhet att kunna inlösas skall,

för den händelse inlösen icke vederbörligen påkallats före den 1 januari 1940,

helt upphöra från och med kalenderåret 1940.

Angående behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anfördes

i promemorian bland annat följande:

Redan genom hittills vidtagna åtgärder hade flertalet inlösningsbara skattefrälseräntor

bringats att upphöra. Under det att sålunda i ett den 15 september

1874 avgivet betänkande angående sättet och villkoren för grundskatternas

avskrivning m. m. antalet fastigheter som besvärades av skattefrälseräntor

angivits till i runt tal 1,500, hade kammarkollegiet i sitt utlåtande av

den 27 oktober 1932 beräknat det ungefärliga antalet alltjämt kvarstående in
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 126.

17

lösuingsbara räntor till 120. Det rätta antalet dylika räntor torde icke på

förhand kunna exakt beräknas men syntes icke avsevärt överstiga 135.

Då flertalet skattefrälseräntor blivit inlösta redan under tiden närmast efter

tillkomsten av 1885 års förordning, måste inlösningen av återstående räntor

anses ha fortgått i ett synnerligen långsamt tempo. En avgjord förbättring

härutinnan hade förväntats, sedan under år 1927 .stadgats nya och för ränteägarna

förmånligare grunder för inlösningsprisets beräknande. En stegring

i inlösningsfrekvensen torde ock därefter till en början lia gjort sig märkbar.

Under det att sålunda statsverkets utgifter för inlösen av skattefrälseräntor

uppgått till omkring 60,000 kronor för tiden 1921 — den 30 juni 1923 och till

omkring 30,000 kronor för tiden därefter till och med den 30 juni 1927, hade

motsvarande utgifter för de fem följande budgetåren (den 1 juli 1927— den

30 juni 1932) uppgått till, i runda tal, respektive 16,000, 60,000, 150,000,

60.000 och 180,000 kronor. Härvid finge emellertid beaktas att beloppen å

150.000 och 180,000 kronor till allra största delen utgjort likvid för tre stora

ränteposter som vardera befunnit sig på en hand.

Under de två sistförflutna budgetåren hade utgifterna för inlösen däremot

nedgått högst avsevärt. Enligt från riksräkenskapsverket inhämtad uppgift

hade under budgetåret 1933—1934 i detta hänseende utbetalats allenast 4,769

kronor 75 öre. Och motsvarande utgifter för det närmast föregående budgetåret

torde ha uppgått till ungefär samma belopp. Till ytterligare belysande

av den starka nedgången i inlösensfrekvensen kunde även nämnas, att sedan

kammarkollegiet avgivit sitt utlåtande av den 27 oktober 1932 till kollegiets

advokatfiskalskontor syntes ha inkommit äganderättshandlingar rörande allenast

sju för statsverkets räkning inlösta skattefrälseräntor.

Under angivna omständigheter mäste det betvivlas att en fortsatt tillämpning

av hittills gällande inlösensbestämmelser skulle kunna leda till ett upphörande

inom rimlig tid av de kvarstående inlösningsbara räntorna. För uppnående

av detta mål syntes i stället böra meddelas bestämmelser av innebörd

att inlösen kunde framtvingas även mot ränteägarnas bestridande.

I promemorian uttalades att statsfinansiella skäl ej syntes böra hindra en

dylik anordning och åberopades härutinnan vad som framkommit vid den under

hösten 1934 inom finansdepartementet verkställda utredningen. Härom anfördes

i promemorian följande:

För att vinna en ungefärlig föreställning örn statsverkets kostnader i händelse

av en allmän inlösen av kvarstående inlösningsbara skattefrälseräntor

hade från vederbörande länsstyrelser infordrats uppgifter angående de skattefrälseräntor

för vilkas utgörande ersättning av statsmedel utginge. _ De inkomna

uppgifterna gåve vid handen att ersättning utginge — eller i vissa fall

syntes kunna utgå — till ägare av 135 fastigheter, fördelade på 13 län.1 Summan

av å ena sidan senast utbetalda ersättningsbelopp — avseende i allmänhet

1933 års räntor men i åtskilliga fall räntor utbetalda under något av de närmast

föregående åren; i varje fall dock ersättning för allenast ett års ränta

— samt å andra sidan sådana räntebelopp, för vilka ersättning överhuvud ej

syntes ha begärts, kunde enligt dessa uppgifter beräknas till något över 19,000

kronor. I denna summa torde icke ingå ersättningsbelopp som utbetalats för

räntor, vilka vore föremål för ett ännu icke avslutat inlösensförfarande. Och

löscsumman för de räntor som aterstode att inlösa skulle salunda, beräknad

1 I detta sammanhang anmärktes i promemorian att uppgifterna syntes vara uppställda efter delvis

olika grunder och att därför, i anslutning till respektive uppgifter, måst i några fall såsom

''fastighet’ betecknas vad som rätteligen torde utgöra flera, av samma ränta besvärade fastigheter;

och detta även örn, såsom i ett par fall kunde antagas, ''fastigheten’ vore uppdelad på skilda händer.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 126. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

enligt gällande grunder till 25 gånger räntornas fastställda årsvärde, kunna

approximativt uppskattas till 480,000 kronor.

Dessa siffror vore emellertid icke slutgiltiga. Under antagande att vid en

allmän ränteinlösen hittills gällande grunder för lösesummans beräknande

skulle vinna tillämpning, komme sålunda årsvärdet av varje ränta att beräknas

efter medeltalet av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren med

tillägg av forsellönsersättning. Den årliga ersättning vartill räntegivare kunde

vara berättigad utginge däremot med ett belopp svarande mot den guldna

räntans värde efter årsmarkegångspris. Då markegångspriserna i stort sett

varit oavbrutet sjunkande under de senare åren, följde redan härav, att de

årsvärden som kunde utläsas ur länsstyrelsernas uppgifter torde understiga

de årsvärden som vid inlösen kunde åsättas samma räntor.

0 ,Yldare gällcle för . närvarande, såväl i fråga om ersättning för gulden

frälseränta som ock vid inlösen, att ersättning icke utginge med högre belopp

än värdet av räntan, sadan den blivit kronan avhänd’. Örn alltså räntan, sedan

den förvärvats fran kronan, genom avtal eller eljest undergått förändring

med påföljd att värdet av den faktiskt utgående räntan överstege beräknade

värdet av den ursprungliga räntan, ersattes endast det sistnämnda värdet.

Annat vore förhållandet vid avlösning, där ersättningssumman -—■ utan hinder

av att den ursprungliga räntan förändrats till sitt innehåll — beräknades

efter värdet av den faktiskt utgående räntan. Då det, såsom i promemorian

ifrågasattes, gällde att tvångsvis genomföra skattefrälseräntornas upphörande,

sjmtes nyssnämnda regel böra tillämpas även vid inlösensförfarandet. Visserligen

torde de fall, där skattefrälseräntorna undergått värdestegring på

sätt som nu angivits, vara relativt få och denna värdestegring representerade

förmodligen icke något betydande belopp; en ytterligare förhöjning av kostnaden

för inlösningens slutförande vore i allt fall att emotse även med hänsyn

till det nu anförda.

Slutligen finge icke heller förbises att vederbörande räntegivare i ett eller

annat fall. kunde ha underlåtit att utkräva honom tillkommande ersättning

med påföljd, att räntan icke upptagits i länsstyrelsernas förteckningar. Att

dylika fall icke vore otänkbara hade särskilt framhållits av en länsstyrelse,

som därvid uppgivit att flera av de i länsstyrelsens förteckning upptagna räntorna

framkommit till ersättning först på de senaste åren, ett par räntor så

sent som år 1933. ■—• Då rätt att erhålla ersättning medgivits vederbörande

alltsedan år 1888 eller i vissa fall åtminstone i och med förordningen den 2

juni 1911, syntes man dock kunna antaga att de räntor varom här vore fråga

utgjorde ett fåtal, representerande ett ganska ringa värde.

Det finge i.detta sammanhang ytterligare framhållas att exakta uppgifter

rörande samtliga bestående skattefrälseräntor icke torde kunna erhållas ens

genom en tidsödande granskning av taxeringslängder och lagfartsböcker. Åtskilliga

räntor torde sålunda icke vara särskilt taxerade; oell likaså, torde det

vara vanligt att räntorna icke blivit lagfarna.

Angående huvudgrunderna för det ifrågasatta inlösensförfarandet anfördes

1 promemorian vidare:

Det syntes uppenbart att en snabb och fullständig ränteinlösen bäst skulle

främjas därest åt staten gåves befogenhet att påkalla räntornas inlösen. De

allra flesta räntor — nämligen sådana för vilka ersättning nu utginge till

räntegivarna — vore för staten kända och avlyftandet av dessa räntor kunde

sålunda, örn staten tillerkändes rätt att påkalla inlösen, inom kort tid genomföras.

Då staten emellertid ej kunde antagas vinna kännedom örn samtliga

inlösningsbara räntor, borde därjämte medgivas rätt för ränteägare att påkalla

inlösen av honom tillhörig ränta. Slutligen syntes ifrågavarande be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

19

stämmelser — i syfte att ränteägarnas medverkan verkligt effektivt måtte

kunna påräknas i fall, där staten vore förhindrad att begagna sin initiativrätt

— kunna kompletteras med ett stadgande av innebörd att frälseränta, av

beskaffenhet att kunna inlösas för statsverkets räkning, skulle upphöra att

utgå, därest inlösen ej påkallats före viss utsatt dag, förslagsvis den 1 januari

1940.

Den staten tillkommande initiativrätten borde under angivna förhållanden

förknippas med en skyldighet för staten att påkalla inlösen dels i de fall,

där ersättning för gulden frälseränta i enlighet med därom givna författningar

utbetalades till vederbörande räntegivare, dels ock där staten eljest vunne

kännedom örn ränta som kunde antagas vara av beskaffenhet att böra inlösas

i nu föreslagen ordning.

Genom bestämmelser i denna riktning skulle vinnas att samtliga inlösningsbara

frälseräntor inom kort skulle upphöra, och detta i praktiskt taget varje

fall på grund av inlösen mot ersättning i penningar.

I detta sammanhang finge erinras hurusom i samband med tillkomsten av

1912 års lagstiftning en länsstyrelse föreslagit bestämmande av viss tid inom

vilken ägare av frälseränta borde för inlösen hembjuda räntan åt staten eller

åt räntegivaren, allteftersom räntan vore av skattefrälse eller frälseskatte

natur, vid äventyr i varje fall att rätten till räntan upphörde. Vid omnämnande

av detta förslag hade chefen för justitiedepartementet funnit en dylik

anordning vara fullständigt utesluten redan med hänsyn till möjligheten att

frälseränta kunde vara intecknad.1

Ur denna synpunkt torde hinder dock ej möta för genomförande av de förordade

bestämmelserna. Även örn det •— trots det genom 1912 års lagstiftning

införda förbudet mot intecknande av frälseränta — finge _ antagas att

inteckning i något enstaka fall kunde besvära en frälseränta som icke vöre för

staten känd och vars ägare kunde tänkas underlåta att påkalla räntans inlösen,

stöde det ju inteckningshavaren under en längre tid öppet att genom en

enkel anmälan hos den som i inlösensärenden skulle företräda staten fästa detta

ombuds uppmärksamhet på räntan med påföljd att ombudet hade skyldighet

att föranstalta örn räntans inlösen. I övrigt borde naturligtvis gälla att

inteckningshavares rätt vid inlösen skulle beaktas på ett lika betryggande

sätt som enligt avlösningslagen vore för där avsedda fall närmare angivet.

Ej heller eljest syntes befogade invändningar kunna resas mot en lagstiftning

enligt nu föreslagna grunder. Själva inlösensförfarandet innebure

i stort sett endast att åt staten inrymdes en befogenhet, motsvarande den som

enligt avlösningslagen tillkomme räntegivaren. Och vad anginge förslaget örn

skyldighet för ränteägare att, vid äventyr som förut vore sagt, själv påkalla

räntans inlösen där så funnes erforderligt, syntes detsamma vara fullt så väl

motiverat som exempelvis de i viss mån likartade föreskrifterna i lagen den

25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet. I detta sammanhang

finge även hänvisas till gällande bestämmelser angående preskription av arv

samt preklusionsbestämmelserna i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,

soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar

i stamfastigheten och lagen den 29 maj 1931 örn avstyckat eller avsöndrat

områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet.

Yttranden över 1934 års förslag.

De i finansdepartementet upprättade lagförslagen lia, med åtföljande promemoria,

för avgivande av utlåtanden remitterats till kammarkollegiet även
1

Härutinnan torde få hänvisas till propositionen nr 7t> år 1912 sid. 34.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

som länsstyrelserna i de 7 län, där inlösningsbara frälseräntor förekomma till

nämnvärt antal. Utlåtanden lia inkommit från nämnda myndigheter, varjämte

kammarkollegiet överlämnat av kollegiet infordrat yttrande från kammaradvokatfiskalsämbetet.

I de inkomna yttrandena har allmänt förordats att bestämmelser genomföras

i syfte att de inlösningsbara frälseräntorna snarast möjligt måtte bringas

att upphöra. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Hallands län — där

alltjämt finnes ett jämförelsevis stort antal skattefrälseräntor — på det livligaste

tillstyrkt de remitterade lagförslagen under uttalande att det bland

räntegivarna i länet sedan länge vore ett allmänt önskemål att ifrågavarande

räntor bleve inlösta av statsverket. I övrigt har bland annat framhållits,

av en länsstyrelse att olägenheter vållades genom bibehållande av frälseräntorna

såsom oföränderliga gravationer å jorden med tyst förmånsrätt framför

intecknade rättigheter, samt av en annan länsstyrelse att frälseränteinstitutets

fullständiga avveckling syntes möjliggöra genomgripande förenklingar av länens

markegångstaxor. På sålunda anförda skäl ha sistnämnda två länsstyrelser

funnit särskilda åtgärder med det snaraste böra vidtagas för en

snabbare avveckling även av de kvarstående frälseskatteräntorna.

De hörda myndigheterna ha i allmänhet tillstyrkt de föreslagna huvudgrunderna

för den ifrågasatta lagstiftningen. Vissa erinringar lia emellertid

framställts av kammarkollegiet, kammaradvokatfiskalsämbetet och länsstyrelsen

i Stockholms län.

I fråga örn rätten att taga initiativ till inlösen framhåller sålunda länsstyrelsen

i Stockholms län att det syntes lyckligare, örn även jordägare, inteckningshavare

och andra vilka hade ett rättsligt intresse av inlösen erhölle initiativrätt.

All medverkan till den åsyftade ränteavlyftningens snabba verkställande

syntes önskvärd. Den föreslagna anordningen att rättsägare skulle

göra anmälan till kronans ombud syntes icke tilltalande, då den kunde föranleda

skadeståndsanspråk mot kronan och andra misshälligheter, därest inlösen

ej skulle bliva vederbörligen påkallad av ombudet.

En från förslagens ståndpunkt i denna del väsentligt avvikande mening uttalas

vidare av kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet, som begränsat sitt

yttrande till att avse huvudsakligen frågan örn ämbetets befattning med inlösensförfarandet,

anför härutinnan bland annat följande:

Den uppgift som föreslagits skola ankomma å ämbetet måste anses vara

helt stridande mot övriga ämbetet åliggande uppgifter. Dessa bestode till

väsentlig del i att tillvarataga kronans rätt och intressen i olika avseenden.

Enligt förevarande lagförslag skulle ämbetet däremot vidtaga åtgärd till förhindrande

av att den rätt som enskild person kunde äga gentemot kronan bleve

prekluderad. Ämbetets uppgift skulle sålunda här bliva att tillvarataga en

enskild rätt på det allmännas bekostnad. Visserligen måste det anses vara

ett allmänt intresse att skattefrälseräntorna snarast möjligt bringades att upphöra.

Detta intresse bleve emellertid fullt tillgodosett genom den föreslagna

preklusionsbestämmelsen. Att för vinnande av nämnda syfte därjämte ifrågasätta

påkallande av inlösensförfarandet från kronans sida syntes icke vara erforderligt.

Såsom skäl för ämbetets medverkan vid inlösensförfarandet torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

21

kunna åberopas allenast att det kunde synas billigt att det allmänna bidroge

till att rättsförlust drabbade så få rättsägare som möjligt. Häremot kunde

dock invändas att en rättsägare, som i så ringa grad tillvaratagit sina intressen

att lian låtit år efter år förflyta utan att ha gjort sin rätt gällande,

knappast kunde med fog göra anspråk på medverkan av kronan för tillvaratagande

av sin rätt just gentemot kronan. Hatt att påkalla inlösen syntes

däremot böra tillerkännas ej blott ränteägare utan jämväl ägare av den fastighet,

av vilken räntan utginge, samt inteckningshavare eller annan enskild,

vars rätt kunde vara beroende av räntans inlösen. Konungens befallningshavande

borde åläggas dels att i fråga örn de frälseräntor, för vilka ersättning

utginge eller befallningshavanden veterligt skulle kunna utgå, till ränteägarna

och räntegivarna avlåta meddelande örn vad som vore att åtgöra i saken dels

ock att genom meddelanden i allmänna tidningarna och ortstidningarna samt

eventuellt även på annat lämpligt sätt i god tid före preklusionstidens utgång

bringa ifrågavarande bestämmelser till allmänhetens kännedom.

Det må anmärkas, att kammarkollegiet förklarat sig icke kunna biträda av

ämbetet sålunda gjorda erinringar.

Beträffande förslaget att inlösningsbara frälseräntor skola upphöra från och

med kalenderåret 1940, örn inlösen dessförinnan icke vederbörligen påkallats,

anföres av länsstyrelsen i Stockholms län:

Det torde icke bliva helt utan svårigheter för en frälseränteägare att avgöra

huruvida den föreslagna lagen örn inlösen vore tillämplig å hans ränta. Enligt

förslaget skulle den tolkning som i praxis givits åt nuvarande bestämmelser

örn inlösensinstitutets omfattning lagfästas. Sålunda bleve även frälseskatteräntor

inlösliga därest den fastighet, varav sådan ränta utginge, någon gång

besvärats av en skattefrälseränta. Med hänsyn till den livliga växling, som

under äldre tider förekommit med avseende å fastigheternas kamerala natur,

torde det i många fall fordras en systematisk undersökning av kameralt och

juridiskt skolad person för att utröna, huruvida en fastighet icke vid något

tillfälle varit av skattefrälse natur. Örn inlösen av frälseränta genom ett ursäktligt

förbiseende icke påkallades under den utsatta tiden och det sedermera

komme i dagen att skattefrälseränta tidigare utgått av samma fastighet,

ginge ränteägaren förlustig sin ränterätt. Denna risk torde flertalet innehavare

av frälseskatteräntor och av inteckningar i sådana räntor få räkna med

och nödgas verkställa noggranna och omfattande undersökningar rörande sina

räntor för att skydda sin rätt. Den skyldighet som förutsatts skola åligga

kammaradvokatfiskalsämbetet att påkalla inlösen, där ämbetet vunne kännedom

örn ränta som kunde antagas vara inlöslig, förefölle icke vara tillfyllest

för att skydda ränteägare och andra sakägare mot rättsförluster. Länsstyrelsen

kunde för sin del icke förorda antagande av en bestämmelse örn de återstående

inlösbara frälseräntornas upphävande vid viss tidpunkt. Örn man likväl

av praktiska skäl skulle föreskriva att ifrågavarande inlösliga frälseräntor

skulle försvinna efter viss tid, syntes statsverket skäligen böra ikläda sig skyldighet

att efter anmälan inlösa alla av en dylik föreskrift drabbade oinlösta

räntor. Genom ett sådant åtagande, som icke kunde vara särskilt betungande

för statsverket, skulle osäkerhet och rättsförluster för ränteägare helt kunna

undvikas.

Även kammarkollegiet anmärker att fall kunna tänkas, då ifrågavarande bestämmelse

komme att verka med onödig hårdhet. Kollegiet yttrar härutinnan

i huvudsak följande:

s. 22 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Om en räntegivare — såsom i undantagsfall visat sig kunna förekomma —

av okunnighet underlåtit att göra gällande sin rätt att av statsverket utfå

ersättning för gulden frälseränta, torde en sådan ränta svårligen kunna uppspåras

av kammaradvokatfiskalsämbetet, och räntan torde fördenskull icke

kunna bliva föremål för ämbetets åtgärder. Skulle nu räntans ägare försumma

att före den 1 januari 1940 påkalla inlösen av räntan, ginge han miste

örn all lösen. Visserligen bunde det sägas att det ålegat ränteägaren att skaffa

sig underrättelse örn den nya lagstiftningen. Men det måste dock medgivas

att frälseränteinstitutet på grund av dess ålderdomliga struktur intoge en särställning

och att dess olikhet med nuvarande ekonomiska förfoganden påkallade

särskilt beaktande vid utfärdandet av bestämmelser i ämnet. Institutet hade

stått orubbat under sekler och ränteägarna hade säkerligen vant sig att betrakta

^denna sin kapitalplacering såsom i alldeles särskild grad fredad mot

tvångsåtgärder från det allmännas sida. En viss smidighet vid den nya lagstiftningens

genomförande syntes därför vara motiverad. Enligt kollegiets

mening syntes den föreslagna lagstiftningen böra kompletteras med en bestämmelse

örn befogenhet för Kungl. Majit att i särskilt ömmande fall medgiva

att fråga örn ersättning för dylik ränta finge upptagas till prövning

ändock att ansökning örn inlösen inkommit för sent. Eventuellt kunde tänkas

ett stadgande att Kungl. Maj :t skulle äga omedelbart besluta örn ersättning

för räntans värde med belopp som Kungl. Majit med hänsyn till omständigheterna

kunde finna skäligt.

Detaljbestämmelserna i förslagen ha i de avgivna yttrandena i stort sett

lämnats utan erinran. Vissa härutinnan framställda anmärkningar torde jag

få tillfälle att i det följande beröra.

Såsom tidigare ofta uttalats i samband med framläggande av förslag till

fortsatt förlängning av gällande inlösensbestämmelser torde ur det allmännas

synpunkt vara önskligt att de inlösningsbara frälseräntorna snarast möjligt

bringas att upphöra. Då det nuvarande inlösenssystemet —- enligt vilket

initiativrätten till inlösen tillkommer allenast ränteägarna -—- visat sig otillräckligt

för uppnående av nämnda syfte är jag beredd tillstyrka en utvidgning

av inlösensmöjligheterna i sådan riktning att inlösen må kunna ske även

mot ränteägarnas bestridande. Såsom chefen för finansdepartementet i annat

sammanhang framhållit, lära statsfinansiella skäl ej böra hindra en dylik anordning,

som ju i stort sett endast innebär att statsverket i stället för årliga

ersättningar har att erlägga motsvarande engångsbelopp. Att statsverkets utgifter

i detta hänseende ej kunna väntas bliva alltför betydande torde framgå

av den förut lämnade redogörelsen.

I fråga örn huvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet kan jag i allt väsentligt

ansluta mig till vad därutinnan anförts i den förutnämnda promemorian.

Befogenhet att taga initiativ till inlösen synes böra tillkomma kronan och ränteägaren.

De erinringar som i denna del framställts av kammaradvokatfiskalsämbetet

kan jag icke biträda. Ej heller synes det mig vara påkallat att, såsom

ämbetet och en länsstyrelse ifrågasatt, medgiva initiativrätt även för räntegivare,

inteckningshavare och andra, vilka kunna ha ett rättsligt intresse av att

inlösen kommer till stånd. I de visserligen tänkbara men sannolikt sällsynta

fall där det kan förväntas att inlösen till förfång för dylik rättsägare icke var
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

23

der påkallad, står det denne öppet att göra anmälan örn förhållandet hos den

myndighet som har att företräda kronan i inlösensärenden. Örn sådan anmälan

inkommit i tillräckligt god tid före inlösenstidens utgång torde det kunna hållas

för visst att erforderliga åtgärder för räntans inlösen komma att vidtagas.

De anmärkningar som i ett par utlåtanden framställts i anledning av förslaget

att inlösningsbara räntor skola upphöra, örn inlösen ej inom stadgad tid

blivit vederbörligen påkallad, torde förtjäna ett visst beaktande. I de fall där

särskild utredning erfordras för bedömande av frågan örn en frälseränta är av

beskaffenhet att kunna inlösas eller ej lärer det ej kunna påläggas ränteägarna

att föranstalta örn en dylik utredning. Erinras må emellertid örn den möjlighet

som står en ränteägare till buds att begära avlösning av sin ränta. Befinnes

räntan härvid vara av beskaffenhet att rätteligen böra inlösas, lärer

kammaradvokatfiskalsämbetet icke underlåta att vidtaga åtgärder för räntans

inlösen. Eall kunna emellertid tänkas framkomma där en ränteägare ursäktligt

antagit att hans ränta icke varit av beskaffenhet att kunna inlösas men där

detta antagande efter inlösenstidens utgång befinnes vara oriktigt. Under

sådana omständigheter måste det anses befogat att ränteägaren beredes ersättning

för förlust i anledning av räntans upphörande. Då man likväl synes kunna

räkna med att dylika fall endast undantagsvis skola uppkomma, torde det

icke vara erforderligt att meddela lagbestämmelser i nyss angivna syfte. I

stället lärer det böra få ankomma på Kungl. Maj :t att i sådant undantagsfall

träffa erforderliga anstalter för att vederbörande rättsägare skola hallas skadeslösa.

Beträffande detaljerna i de remitterade förslagen har jag ej funnit anledning

till erinran i sak. Da förslagen alitsa med några smärre jämkningar av

redaktionell natur synts vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för

lagstiftning, ha i väsentlig överensstämmelse med förslagen inom justitiedepartementet

upprättats förslag dels till lag om inlösen av vissa frälseräntor dels

ock till lag om upphörande av vissa frälseräntor. I

I fråga om detaljerna i förslagen må anföras:

Förslaget till lag om inlösen av vissa frälseräntor.

1 §•

Denna paragraf lämnar besked örn de räntor som kunna bliva föremal för

inlösen, örn den tid — räknat från lagens ikraftträdande — inom vilken inlösen

skall påkallas samt örn de parter vilka äga påkalla inlösen.

I förstnämnda hänseende är — såsom framgår av vad förut blivit anfort

ej avsett att i sak göra någon ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser.

De förenämnda yrkandena örn en vidgad tillämpning av inlösensbestämmelserna

i syfte att även frälseräntor, som efter den 31 mars 1911 varit

förenade med jordäganderätten, måtte kunna inlösas lia sålunda icke funnits

befogade. Till belysande av förslagets ståndpunkt härutinnan torde det vara

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 126.

erforderligt att närmare beröra de omständigheter som ledde till utfärdandet

av 1911 års förordning.

Förut är omnämnt hurusom enligt 1885 års förordning till en början såsom

villkor för frälseräntas inlösen gällde att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten.

Det härom givna stadgandet — vilket erhöll sådan tillämpning

att inlösen ansågs utesluten så snart jordäganderätten funnits vid något tillfälle,

örn än aldrig så avlägset i tiden, ha varit förenad med rätten till räntan —

har ansetts grundat på den uppfattningen att en skattefrälseränta, som förenades

med jordäganderätten, därigenom upphörde att finnas till. I enlighet härmed

skulle örn jord och ränta ånyo åtskildes den nya räntan — vilken i fråga

örn sin tillkomst samt storlek och beskaffenhet varit beroende uteslutande av

det avtal som träffats mellan kontrahenterna — vara att anse såsom en frälseskatteränta;

och dylika räntor lämnades enligt 1885 års förordning oinlösta.1

Sedermera påvisades såväl att nämnda uppfattning ej alltid kunde anses riktig

som ock att upprätthållandet av sagda villkor för räntornas inlösen kunde

giva anledning till vissa erinringar. I anförande till statsrådsprotokollet vid

beslut örn framläggande av den proposition (nr 161 år 1911) som låg till grund

för 1911 års förordning yttrade chefen för finansdepartementet härutinnan

bland annat följande:1 2

Den gällande grundsatsen att skattefrälseräntor icke inlöstes av statsverket

örn rätten till ränta och äganderätten till jorden någon gång varit förenade i

samma hand vore utan tvivel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening

kunde nämligen ha föranletts en faktisk och rättslig sammanläggning av räntan

och jorden till en enhet. Örn i dylika fall genom) något förfarande av jordens

ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning av jorden, en ränta

sedermera ånyo lagts på densamma vore denna ränta av enskild natur och någon

principiell anledning att behandla den på annat sätt än övriga frälseskatteräntor

funnes icke. -—• Lika otvivelaktigt vore emellertid att förening av rätten

till ränta och jord i samma hand icke alltid medförde räntans sammanläggning

med jorden. Som bekant ansåges frälseränta såsom fast egendom, en åskådning

som fått uttrycklig bekräftelse genom förordningen den 10 april 1810 och

för närvarande ägde sitt stöd i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra. Hade ränta i enlighet med nämnda åskådning lagfarits

såsom ett självständigt rättsobjekt kunde den icke förlora denna egenskap

endast därigenom att samma person bleve ägare även av jorden. Särskilt

tydligt vore detta örn räntan besvärades av inteckning. Skulle i sådant

fall föreningen med jorden utan vidare omintetgöra räntans självständiga tillvaro

ginge inteckningshavarens säkerhet förlorad eller ock finge ansvaret för

inteckningen anses vara överflyttat på jorden, vilket örn denna förut vore intecknad

kunde föranleda olösliga svårigheter. — Det vore sålunda långt ifrån

uteslutet att en skattefrälseränta, som förvärvats av fastighetens ägare, fortbestode

såsom förut utan att föreningen med fastigheten medförde annan förändring

än att i räntan ingående förmåner tillsvidare icke utkrävdes eller

1 Se härom Ekeberg: Örn frälseränta, sid. 192 not 1 samt sid. 174 och 175.

2 Se jämväl Ekeberg: a. a. sid. 172 och följande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

25

erlatles. Skildes en sådan ränta åter från fastigheten, syntes det knappt kunna

bestridas att räntan efter frånskiljandet vore densamma som före föreningens

inträdande. Räntan hade bevarat sin natur av skattefrälseränta och någon

befogad invändning mot att medgiva dess inlösen för statsverkets räkning

lika med andra dylika räntor torde icke kunna göras. — Departementschefen

delade därför den meningen att det i 1885 års förordning gjorda undantaget för

skattefrälseräntor, som blivit förenade med jordäganderätten, ginge för långt.

Skulle i fråga örn rätten att få ränta inlöst hänsyn tagas till en sådan, sedermera

upphörd förening, torde det riktiga vara, att inlösningen gjordes beroende

av en i varje särskilt fall företagen prövning huruvida föreningen rubbat räntans

egenskap av skattefrälseränta. — Tillämpningen av en bestämmelse i sist

angivna riktning skulle emellertid bliva förbunden med synnerliga svårigheter

och ett stadgande av sådan innebörd kunde därför icke antagas i stort sett leda

till ett rättvist och riktigt resultat.

Av dessa jämte andra närmare angivna skäl fann departementschefen det

framgå att dittills gällande bestämmelse i förevarande ämne gåve anledning

till befogade erinringar samt att ett stadgande varigenom man sökte uppdraga

den principiellt riktiga gränsen mellan de förutsättningar, under vilka inlösen

borde eller icke borde medgivas, säkerligen icke skulle leda till målet.

Vid sådant förhållande — anförde departementschefen vidare — syntes goda

skäl tala för att såsom kammarkollegiet och lagberedningen ifrågasatt i huvudsak

eftergiva omförmälda villkor för skattefrälseräntors inlösbarhet.

Kammarkollegiet hade föreslagit att ränta skulle fa inlösas örn densamma vid

den tid då inlösen ifrågakomme icke vore i jordägarens hand, varemot lagberedningen

ansett att ränta icke borde vara utesluten fran inlösen blott därför

att den vid något tillfälle innan 1885 års förordning trädde i kraft varit förenad

med jordäganderätten. Att inlösen skulle fa ske ehuru räntan vid den

tid då dylik åtgärd komme i fråga innehades av jordägaren, hade icke från

något håll förordats. Även departementschefen funne uppenbart att inlösen

i sistnämnda fall icke borde medgivas. Syftet för statsverkets åtagande att

inlösa skattefrälseräntor vore ju att bereda ägarna av skattefrälsejord samma

lättnad som ägarna av skattejord vunnit genom grundskatternas avskrivning.

Detta syfte påkallade icke inlösen av räntor som upphört att utgå. I övrigt

syntes det vara önskvärt att giva räntornas avlyftande största möjliga omfattning.

Annan begränsning torde därför icke böra stadgas än den som erfordrades

på det icke en jordägare som innehade även räntan skulle föranlåtas

att ånyo frånskilja denna för att få densamma inlöst av statsverket. Att av

detta skäl stanna redan vid den tidpunkt då 1885 års förordning trädde i

kraft, syntes knappt vara befogat, då bestämmelserna i denna förordning icke

kunde förmodas lia givit jordägare anledning till dylika åtgärder. Å andra

sidan förefölle det tydligt att rätten till inlösen icke utan våda för missbruk

kunde göras beroende av förhållandet vid den tid da inlösen begärdes. Den

begränsning som läge närmast till hands vore väl den, att inlösen skulle vara

utesluten örn förening mellan räntan och jorden inträtt eller fortfarit efter

det den ändrade bestämmelsen trätt i kraft. Även ett sådant stadgande skulle

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

dock kunna föranleda missbruk, i det att under den tid som förflöte mellan

det förslaget bleve känt och bestämmelsens ikraftträdande räntor frånskildes

i berörda syfte. Gränsen syntes därför böra sättas till en tid som ungefär

sammanfölle med den, då förslaget kunde komma att framläggas för riksdagen.

På nu berörda skäl tillkom alltså 1911 års förordning, däri stadgats dels

att ränta å skattefrälsehemman vilken genom köp, byte eller gåva kommit

från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo må

för statsverkets räkning inlösas utan hinder därav, att räntan vid något tillfälle

före den 1 april 1911 varit med jordäganderätten förenad, dels ock att

ersättning för dylik ränta må utgå därest densamma icke varder inlöst.

Beträffande räntor som med hänsyn till nämnda tidsbestämmelse äro undantagna

från inlösen gäller emellertid — såsom tidigare framhållits — enligt

1912 års lagstiftning att de kunna bringas att upphöra såväl genom avlösning

som genom sammanläggning. För att avlösning må kunna genomföras

förutsättes härvid dock att räntegivaren ej har erinran däremot. Då ersättningssumman

i dessa fall skall i sin helhet slutligen gäldas av räntegivaren

(19 § andra stycket avlösningslagen), lärer nämligen annuiteten å det av

statsverket förskjutna ersättningsbeloppet komma att överstiga vad räntegivaren

är skyldig att årligen utgiva såsom frälseränta. Och enligt 10 § första

stycket avlösningslagen må under sådana omständigheter avlösning ske endast

örn räntegivaren det begärt eller eljest lämnar medgivande därtill. Att

sammanläggning i nu avsedda fall kan komma till stånd endast på ansökning

av ränteägaren, har i det föregående framhållits (4 § sammanläggningslagen)

.

Såsom tidigare omnämnts hade kammarkollegiet i yttrande över den vid

1933 års riksdag väckta motionen i förevarande ämne funnit sig böra tillstyrka

åtgärder i motionens syfte. En minoritet inom kollegiet hade däremot

bestämt avstyrkt åtgärder i sådan riktning. Då kollegiet numera i sitt utlåtande

över det remitterade lagförslaget lämnat förslagets ståndpunkt i denna

del utan erinran torde jag i fråga örn innehållet i det tidigare yttrandet

kunna allenast hänvisa till statsutskottets utlåtande nr 90 år 1933, där nämnda

yttrande jämte protokollsutdrag upptagande minoritetens mening intagits

såsom bilaga.1

I den remitterade promemorian anfördes till motivering av förslagets ståndpunkt

bland annat följande. Med bestämmelserna örn inlösen hade i främsta

rummet åsyftats att möjliggöra ett rättvist genomförande av grundskattepolitiken.

Frågan i vad mån inlösen av skattefrälseräntor borde medgivas måste

därför antagas ha i första hand varit beroende av, huruvida statsmakterna

under olika förhandenvarande omständigheter funnit grundskatternas avskrivande

skäligen böra föranleda att motsvarande förmåner bereddes även ägare

av skattefrälsehemman. I viss mån bestämmande för inlösensinstitutets räckvidd

hade måhända därjämte, i andra hand, varit det allmännas intresse att,

1 Vad som i förevarande hänseende är av särskilt intresse återfinnes å sid. 18 och 19 samt sid.

21 och 22 i utskottets utlåtande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

27

redan vid en tidpunkt då avlösning oell sammanläggning icke stått till förfogande

för sådant ändamål, kunna bringa skattefrälseräntorna till upphörande

i största möjliga omfattning. Inlösensförfattningarna torde däremot icke

böra anses såsom uttryck för en allmän princip, enligt vilken varje ägare av

skattefrälsehemman skulle, örn icke uppenbara skäl talade däremot, vara berättigad

att på statsverkets bekostnad få sin ränta avlyftad eller utbekomma

ersättning för gjorda räntebetalningar. Ingen av de omständigheter, som så-»

lunda syntes ha föranlett staten att åtaga sig inlösen av skattefrälseräntor eller

att utgiva ersättning härför, torde emellertid påkalla att de härom givna

bestämmelserna gjordes tillämpliga även å skattefrälseräntor, vilka för närvarande

vore uteslutna från inlösen på den grund att de vid något tillfälle efter

den 31 mars 1911 varit förenade med jorden. Upplöstes i tiden efter den

1 april 1911 en dylik förening, exempelvis genom jordens försäljning mot

skyldighet att utgiva ränta, torde den omständigheten att statsverket funnit

sig böra under åren 1886—1904 successivt efterskänka de å skattejorden vilande

grundskatterna icke rimligen kunna giva upphov till något berättigat

anspråk för köparen att på statsverkets bekostnad vinna befrielse från sina i

samband med köpet åtagna förpliktelser. Att icke heller det allmännas intresse

av frälseränteinstitutets avveckling numera krävde, att räntor av ifrågavarande

slag avlyftades genom inlösen, vore uppenbart. För övrigt syntes,

redan av den anledningen att bestämmelserna örn avlösning och sammanläggning

från början gjorts tillämpliga även å de skattefrälseräntor varom här

vore fråga, en ändring på denna punkt böra undvikas. En dylik ändring torde

sålunda vara ägnad att leda till orättvisa resultat i den man skattefrälseräntor

dessförinnan bringats att upphöra genom avlösning eller sammanläggning.

Och såvitt anginge de skattefrälseräntor, vilka — på sätt majoriteten

inom kammarkollegiet i sitt yttrande över 1933 års motion hade förutsatt —

alltjämt borde vara undantagna från inlösen, kunde även befaras att vederbörande

direkt sökte förebygga räntornas upphörande genom avlösning eller

sammanläggning i förhoppning att räntorna framdeles komme att förklaras

inlösningsbara. Samma skäl, som nu anförts till stöd för en ändring av tidsbestämmelsen

i 1911 års förordning, kunde nämligen med lika fog i framtiden

åberopas såsom skäl för en ytterligare ändring i samma riktning.

Förslagets ståndpunkt i förevarande fråga har biträtts av samtliga hörda

myndigheter. För min del har jag ej heller funnit anledning till erinran mot

vad i promemorian i denna del anförts.

I detta sammanhang må nämnas hurusom en länsstyrelse funnit angeläget

att örn förslaget i förevarande avseende gillades en särskild undersökning verkställdes

till utrönande av huruvida icke 19 § andra stycket avlösningslagen

borde upphävas. För min del är jag ej beredd att nu taga ståndpunkt till frågan

huruvida så lämpligen bör ske. Detta spörsmål berör, såsom jämväl i promemorian

uttalats, icke inlösensinstitutet, sådant detta enligt förslaget blivit

avgränsat, och torde för övrigt kunna kräva en ganska omfattande utredning.

En dylik utredning lärer emellertid icke böra komma till stånd utan att dessförinnan

tagits under övervägande även frågan i vad mån särskilda åtgärder

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

kunna anses behövliga i syfte att påskynda upphörandet av övriga icke inlösningsbara

frälseräntor.

Då förslaget i fråga om inlösensinstitutets omfattning avser att intaga

samma ståndpunkt som gällande bestämmelser kunde det ligga närmast till

hands att i väsentlig överensstämmelse med 1911 års förordning beteckna såsom

inlösningsbar varje ränta å skattefrälsehemman, vilken genom köp, byte

eller gåva kommit från kronan i annans ägo och vilken icke efter den 31 mars

1911 varit i samma ägares hand förenad med den fastighet, av vilken räntan

utgår. Emellertid kan det ifrågasättas örn en dylik avfattning tillräckligt tydligt

utvisar vad som rätteligen lärer ha avsetts med 1911 års förordning. Denna

förordning är visserligen principiellt tillämplig allenast å skattefrälseräntor.

Men för att en ränta skall anses inlösningsbar torde enligt förordningen

icke krävas bevisning örn annat än att fastigheten ursprungligen besvärats av

en skattefrälseränta samt att den till inlösen hembjudna frälseräntan icke efter

den 31 mars 1911 varit förenad med jordäganderätten.1 Att den ursprungliga

räntan till följd av en i äldre tid inträffad förening kan ha upphört med påföljd

att den av fastigheten utgående räntan rätteligen är att anse såsom en

frälseskatteränta, skulle sålunda sakna betydelse för frågan örn räntans inlösen.

Då inlösensförfarandet alltså, örn än måhända i undantagsfall, lärer kunna

avse även en frälseskatteränta, har åt förevarande paragraf givits en däremot

svarande avfattning.

Det må anmärkas att den tolkning som här givits åt 1911 års förordning torde

överensstämma med vad kammarkollegiet härutinnan uttalat i sitt yttrande

över förberörda, vid 1933 års riksdag väckta motion angående utsträckt

tillämpning av inlösensförfarandet. Samma uppfattning har även vid ett tidigare

tillfälle kommit till uttryck inom kollegiet. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet

hos Kungl. Majit anfört besvär2 över ett av kollegiet avgivet

yttrande angående frälseräntas natur, anförde kollegiet i infordrat utlåtande

att 1911 års förordning utan tvivel hade avseende å sådan ränta, som — ursprungligen

av skattefrälse natur —■ efter sammanläggning med jorden på

grund av enskilt avtal upplåtits och sålunda rättshistoriskt vore att anse såsom

en frälseskatteränta samt till sitt innehåll helt och hållet beroende av

detta avtal. På särskild anledning uttalade kollegiet vidare den uppfattningen

att det icke torde vara med 1911 års förordning avsett och ej heller gärna

vid en tillämpning av samma förordning läte sig göra att låta den omständigheten,

huruvida den nya räntan vore av huvudsakligen enahanda innehåll som

den gamla eller icke, vara avgörande för frågan örn inlösen må ske eller icke.

I de avgivna yttrandena har icke framställts någon erinran mot förslagets

avfattning i denna del.

1 Jämför uttalanden i proposition nr 161 år 1911 sid. 9 och 10.

2 Ifrågavarande besvär avvisades av Kungl. Majit utan saklig prövning, se Regeringsrättens år

bok 1927 not Fi 305. & ^ 6 6

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:is proposition nr 126.

2 och 3 §§.

Enligt gällande författningar handläggas ärenden angående inlösen av kammarkollegiet

under det att avlösningsärenden prövas av Konungens befallningshavande

i första instans. Då inlösensförfarandet enligt förevarande lagförslag

lämpligen synts böra anordnas efter i stort sett samma principer som

gälla för avlösning, har befogenheten att handlägga ärenden örn inlösen synts

böra tillkomma Konungens befallningshavande. Det må erinras att Konungens

befallningshavande genom sin befattning med ärenden angående ersättning

för skattefrälseräntor redan nu kan antagas äga närmare kännedom om

de räntor som i första hand torde ifrågakomma till inlösen. I yttrandena har

förslaget på denna punkt antingen uttryckligen förordats eller lämnats utan

erinran.

Det har i förslaget förutsatts att kronan i inlösensärendena bör företrädas

av särskilt ombud och att uppdrag härutinnan lämpligen bör givas åt kammaradvokatfiskalsämbetet.

''Att kronans rätt att påkalla inlösen sålunda lägges i

ämbetets hand torde utgöra en garanti för att inlösningen kan genomföras

skyndsamt och enhetligt. Det bör ankomma på ämbetet att från Konungens

befallningshavande införskaffa erforderliga uppgifter rörande de frälseräntor

för vilka ersättning utgår eller Konungens befallningshavande veterligt skulle

kunna utgå. Även där ämbetet i annan ordning får kännedom örn frälseränta

som kan antagas vara av beskaffenhet att böra inlösas skall inlösen påkallas.

Härvid avses exempelvis fall, där någon som innehar inteckning i frälseränta

fäster ämbetets uppmärksamhet på räntans tillvaro, där liknande anmälan göres

av räntegivaren eller ränteägaren samt där avlösning begärts av en ränta

som under förfarandets gång visat sig rätteligen vara av beskaffenhet att böra

inlösas.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, i samband med tidigare omnämnda erinringar

mot förslaget, i fråga örn 3 § ytterligare anfört att därest ämbetet

skulle åläggas taga den ifrågasatta befattningen med inlösensförfarandet,

ämbetet i åtskilliga fall skulle komma att intaga en icke lämplig dubbelställning.

Så skulle exempelvis bliva fallet örn ämbetet efter av vederbörande gjord

framställning påkallat inlösen av viss frälseränta som efter närmare utredning

befunnits vara sådan att det kunde anses tveksamt örn den vore av beskaffenhet

att kunna inlösas. Örn då Konungens befallningshavande likväl

skulle besluta örn räntans inlösen, skulle det kunna tänkas åligga ämbetet att

för tillvaratagande av kronans intresse överklaga befallningshavandens beslut

ehuru ämbetet tagit initiativ till inlösensförfarandet. Uppenbart vore

att ämbetet ofta nog icke skulle vara i tillfälle att före sitt initiativtagande

i förevarande avseende taga definitiv ställning till frågan

örn räntan vore att betrakta såsom inlösningsbar eller icke. Omständigheter

utvisande att räntan icke vore inlösningsbar kunde även tänkas framkomma

efter meddelandet av Konungens befallningshavandes beslut. Gentemot vad

ämbetet sålunda anfört har kammarkollegiet i sitt utlåtande erinrat att den

påpekade intressekonflikten tydligen vore mera skenbar än verklig. I dylika

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

fall — vilka möjligen kunde tänkas inträffa någon enstaka gång — torde ämbetet,

som i dessa frågor uppträdde som det allmännas organ och med sin ansökning

påkallade dels prövning huruvida en viss ränta vore att anse såsom

inlösningsbar, dels ock yrkade att under sistangivna förutsättning räntan skulle

inlösas, vara oförhindrat att örn fog därtill funnes fullfölja talan mot meddelat

inlösensbeslut. I vad kollegiet sålunda uttalat finner jag mig kunna instämma.

Försåvitt ämbetet i sitt yttrande avsett att giva uttryck åt den uppfattningen

att ämbetet skulle i inlösensärenden komma att företräda enskild

person gentemot kronan torde böra framhållas att en sådan uppfattning icke

kan anses hållbar. Ämbetet har enligt förslaget att företräda kronan. En

annan sak är att kronan, som får anses äga ett väsentligt intresse i att de inlösningsbara

frälseräntorna slutligen avvecklas, bör i största möjliga omfattning

och under iakttagande att enskild rätt såvitt möjligt ej förnärmas bidraga

till genomförandet av denna avveckling.

4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ avlösningslagen. Beträffande 5 §

första stycket torde få hänvisas till motiven för motsvarande bestämmelser i

avlösningslagen (proposition nr 75 år 1912 sid. 77 och 99). Rörande 5 § andra

stycket må erinras att kammarkollegiet enligt gällande bestämmelser har att

i ärende angående ersättning för gulden frälseränta avgiva yttrande örn räntans

egenskap av inlösningsbar frälseränta och dess kronan avhända belopp i

penningar och persedlar. Ehuru dylik utredning alltså föreligger beträffande

flertalet av de räntor som kunna bliva föremål för inlösen, kan det tänkas att

denna utredning med hänsyn till ändrad praxis eller eljest ej bör anses helt

tillförlitlig; det synes därför lämpligt att kollegiets yttrande inhämtas i samtliga

inlösensärenden.

6 §•

Innehållet i denna paragraf överensstämmer i tillämpliga delar i allt väsentligt

med 5 § avlösningslagen. Då inlösensförfarandet synes kunna snabbare

slutföras, därest ränteägaren snarast möjligt erhåller uppgift å de förmåner

som enligt kammarkollegiets utredning ingå i räntan, har emellertid en föreskrift

i sådant syfte införts i paragrafen. Motsvarande uppgift lärer ej behöva

delgivas kammaradvokatfiskalsämbetet, då det kan antagas att ämbetet

ändock erhåller kännedom örn den av kollegiet verkställda utredningen.

Det torde ej få anses erforderligt att ansökning örn inlösen delgives räntegivaren.

Enligt 7 § i förslaget bör emellertid denne med posten erhålla underrättelse

örn ansökningen, därest hans postadress är känd. 7

7 §.

Bortsett från föreskriften angående underrättelse till räntegivare, överensstämmer

denna paragraf med 6 § avlösningslagen. Såsom tidigare är antytt in
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

31

fördes genom 1912 års lagstiftning förbud mot intecknande av frälseränta.

Samtidigt genomfördes sådan ändring beträffande 11 kap. 2 § jordabalken,

att första stycket av paragrafen ej vidare ägde tillämpning där frälseränta

såldes. Denna lagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1913. Förbudet mot

inteckning var dock ej ovillkorligt. I 10 § sammanläggningslagen medgavs

sålunda att inteckning finge beviljas, om den var utfäst då lagen trädde i

kraft eller, i fråga örn inteckning för fordran för vilken räntan vid nämnda

tid häftade jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, örn inteckningen söktes inom den

i samma paragraf angivna tiden. Det sistnämnda innebär att inteckning för

ogulden köpeskilling alltjämt kan fastställas i en frälseränta, därest lagfart

å räntan ännu ej beviljats.

8 och 9 §§.

Förstnämnda paragraf innehåller regler rörande fastställandet av räntans

innehåll och företer härutinnan vissa skiljaktigheter i förhållande till motsvarande

stadganden i 7 § avlösningslagen.

Till en början förutsättes, i likhet med vad som gäller enligt avlösningslagen,

att där räntans tillvaro överhuvud bestrides, frågan härom ävensom

örn sådan räntas innehåll skall hänvisas till domstols prövning. Är det åter

endast i fråga örn räntans innehåll som olika meningar kunna göras gällande,

synes vid inlösen kunna tillämpas ett enklare förfarande än vid avlösning. Med

hänsyn till svårigheten att kunna avgöra vilka förmåner, som rätteligen ingå

i en frälseskatteränta,1 förutsättes i avlösningslagen principiellt att parterna

skola lia enats örn räntans innehåll. Kan enighet icke uppnås enligt vissa

i lagen angivna alternativ, skall frågan örn räntans innehåll hänskjutas till

domstols avgörande. I fråga örn skattefrälseräntor föreligger i allmänhet större

möjlighet att kunna fastställa räntans rätta innehåll. I de allra flesta fall

torde räntan sålunda innefatta just de förmåner som angivas i kammarkollegiets

utredning. På grund härav torde såsom huvudregel böra stadgas att

Konungens befallningshavande skall, i överensstämmelse med kammarkollegiets

utredning, fastställa vilka förmåner skola anses ingå i räntan. Framställes

påstående att räntan har annat innehåll, bör detta påstående lämnas

utan avseende, örn Konungens befallningshavande finner detsamma sakna

fog. Skulle Konungens befallningshavande åter, med hänsyn till framställd

invändning eller på grund av den kännedom Konungens befallningshavande

eljest kan ha vunnit örn räntan, finna skälig anledning till antagande att denna

rätteligen har annat innehåll än nämnda utredning visar, bör räntan bestämmas

i annan ordning. I första hand bör sålunda Konungens befallningshavande

upprätta förslag angående de förmåner, som vid verkställd undersökning finnas

rätteligen böra ingå i räntan. Om parterna biträtt detta förslag eller,

oaktat de erhållit del av förslaget, lämnat det utan erinran samt förslaget ej

heller bestritts av fordringsägare som avses i 7 §, bör räntan bestämmas i

1 Se härutinnan propositionen nr 75 år 1912 sid. 44 och 45.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

enlighet med förslaget. Vinnes ej enighet i denna ordning torde, örn icke kammaradvokatfiskalsämbetet

eller ränteägaren det bestritt, de ränteförmåner som

utgå för år böra beräknas efter medeltalet av de belopp i penningar eller persedlar,

med vilka räntan utgått under de tio åren närmast före lagens ikraftträdande.

Först örn räntans innehåll ej kan bestämmas enligt sålunda anvisade

regler bör saken hänskjutas till domstols prövning.

De nu återgivna bestämmelserna innefatta ett avsteg från de grunder som

för närvarande tillämpas i inlösensärenden. I detta hänseende gäller nu att

ersättning beräknas efter den faktiskt utgående räntans värde endast under

förutsättning, att ersättningen därigenom blir lägre än örn densamma — såsom

i allmänhet sker -— beräknats efter värdet av räntan, sådan den blivit kronan

avbänd.

Därest ersättning, såsom förslaget avser, principiellt alltid skall utgå efter

värdet å de förmåner som rätteligen finnas ingå i räntan, måste beaktas att

rättslig betydelse vid bestämmande av en frälseränta icke alltid kan tillerkännas

ett i detta syfte ingånget avtal, även örn det ingåtts i laga ordning. Vid

tillkomsten av 1912 års lagstiftning erinrade i detta hänseende föredragande

departementschefen hurusom exempelvis ett under senare tider träffat avtal,

varigenom en frälseräntas belopp förhöjts, icke kunde anses ha laga verkan

annat än såsom avtal angående avkomsträtt eller dylik förmån, i följd varav

det nytillkomna beloppet icke kunde bliva föremål för avlösning.1

Enligt förslaget skall även räntegivare instämmas i händelse hänvisning till

domstol sker. En föreskrift enligt vilken den part som icke erhållit hänvisning

att stämma ändock skall vara berättigad att vidtaga sådan åtgärd, lärer vara

ägnad att påskynda inlösensförfarandet och har av sådan anledning upptagits

i förslaget.

De föreslagna reglerna för bestämmande av frälseräntas innehåll ha vunnit

allmän anslutning i yttrandena. En länsstyrelse har uttalat att den i

egen erfarenhet från handläggningen av ett femtiotal avlösningsärenden funnit

stöd för införandet av det i jämförelse med avlösningslagens bestämmelser

förenklade förfarande, som enligt förevarande paragraf skall tillämpas i fall

då enighet örn räntas innehåll ej kan vinnas. En annan länsstyrelse har anfört

att det för en kommande tillämpning av reglerna angående frälseräntas

värdering kunde varit värdefullt örn principen att värdet skall beräknas efter

den faktiskt utgående räntan i stället för den kronan en gång avhända räntan

på ett klarare sätt kommit till uttryck i författningstexten. Ett förtydligande

härutinnan lärer dock knappast vara erforderligt, då de i andra stycket av

förevarande paragraf givna reglerna icke torde kunna avse andra fall än

sådana, där det skäligen kan antagas att en kronan avhänd skattefrälseränta

undergått förändring eller att en ny frälseränta trätt i stället för en fastigheten

ursprungligen åvilande skattefrälseränta.

Körande 9 §, som motsvarar 8 § avlösningslagen, torde icke erfordras någon

motivering.

1 Proposition nr 75 år 1912 sid. 46. Se även rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1917 sid. 492.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

33

10 §.

Denna paragraf angiver huru ersättningssumman skall bestämmas sedan

räntans innehåll blivit fastslaget. Paragrafen överensstämmer i allo med 9 §

avlösningslagen.

Innefattar räntan — såsom torde vara regel i fråga örn de inlösningsbara

räntorna — endast årligen utgående förmåner, uppskattas räntans årsvärde

på sätt i paragrafen angives och ersättning utgår, i likhet med vad som nu

gäller vid inlösen och avlösning, med en summa motsvarande tjugufem gånger

räntans årsvärde. Därest räntan innefattar förmån som ej utgår med visst

belopp för år — vilket undantagsvis lärer kunna inträffa särskilt med hänsyn

till att även frälseskatteräntor, i enlighet med vad förut angivits, torde kunna

bliva föremål för inlösen — bestämmer Konungens befallningshavande värdet

enligt vad som prövas skäligt. I likhet med vad i avlösningslagen är

stadgat har föreslagits rätt för Konungens befallningshavande att inhämta

yttrande av sakkunniga, örn så i något enstaka fall skulle finnas erforderligt.

Mot innehållet i denna paragraf har kammarkollegiet framställt anmärkning

såtillvida att kollegiet funnit sig böra, i viss anslutning till stadgandena

i 7 § expropriationslagen, föreslå att frälseräntas inlösningsvärde i vad anginge

årligen utgående förmåner måtte fastställas medelst en kapitalisering

efter 3.5 procent i stället för, såsom förslaget innebär, efter 4 procent. Den

av kollegiet sålunda förordade beräkningsgrunden skulle medföra att ersättning

komme att utgå med en summa, motsvarande räntans fastställda årsvärde

multiplicerat med talet 28.57.

I sitt utlåtande erinrar kollegiet hurusom chefen för finansdepartementet

vid framläggande av förslag rörande 1885 års förordning (proposition nr 30

år 1885 sid. 7) framhållit, att man vid inlösensprisets bestämmande måste

taga i betraktande att frälseränta vore för den enskilde ränteägaren att anse

såsom en av de säkraste inkomstarter som funnes och att detta slags inkomst

såsom till huvudsakligaste delen beroende av årlig markegång varit underkastad

en under tidernas lopp fortgående stegring. Härutöver borde, enligt

vad departementschefen vidare yttrat, hänsyn tagas till den räntefot som vid

kapitalplacering mot första klassens säkerheter under senare tider betingats.

Departementschefen hade med ledning därav funnit att, såvida man ville bereda

framgång åt den då ifrågasatta inlösningen med frivilliga avtal, en räntefot

av 4 procent borde läggas till grund för kapitaliseringen av frälseräntornas

årsbelopp. — Enligt kollegiets mening måste man nu, då det gäller

tvångsinlösen av frälseräntorna, i ännu högre grad än som år 1885 befanns

erforderligt taga hänsyn dels till att man fråntager ränteägaren en den säkraste

och bästa inkomstkälla dels ock till den räntesats som kan ernås vid

placering mot fullgod säkerhet av inlösensbeloppet. Kollegiet framhåller härutinnan

att det rådande ränteläget torde göra det omöjligt att nu placera ett

kapital mot säkerhet, ungefär likvärdig med frälseränta, till så hög räntefot

som 4 procent, varför en tvångsinlösen efter 4 procent redan i och för sig kom
Bihang

till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 126. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 126.

me att medföra förlust för ränteägaren. Visserligen finner kollegiet det

kunna häremot invändas att till grund för inlösensprisets bestämmande skulle

läggas medeltalet av de tio sista årens markegångspris och ej allenast senaste

årets, i följd varav en kompensation skulle vinnas i det att de föregående

årens markegångspriser i regel vore högre än de senare årens. Så torde, enligt

vad kollegiet vidare uttalar, även i viss mån kunna sägas vara fallet för närvarande,

dock icke till den grad att en blivande kapital- och ränteförlust skulle

kunna därmed anses helt täckt. Kollegiet åberopar till stöd för det anförda

en sammanställning beträffande markegångsprisen för åren 1925—1934 å

vissa viktigare frälseräntepersedlar —• råg, korn, havre och smör ■— inom

Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Hallands län samt framhåller i

anslutning härtill hurusom av sammanställningen framginge att medeltalet av

prisen visserligen i allmänhet läge något högre än senaste årets pris -— i ett

fall, havre i Södermanlands län, läge det dock lägre — men att denna skillnad

icke vore så betydande att den kunde anses uppväga den skillnad i avkastningen,

som skulle uppstå för ränteägaren därest han skulle nödgas utbyta

frälseräntan kapitaliserad efter 4 procent mot annan penningplacering.

Mot vad kollegiet sålunda anfört må till en början erinras att de olägenheter,

som ansetts bliva en följd av lagförslagets bestämmelse i denna del, i

lika hög grad göra sig gällande vid tillämpning av motsvarande bestämmelse

i avlösningslagen. Även sistnämnda lag innefattar nämligen såtillvida ett avsteg

från expropriationslagstiftningens grundsatser, att en frälseränteägare

kan tvingas avstå , sin ränta mot en ersättning som under tider med låg penningränta

icke kan beräknas lämna en avkastning, likvärdig med den förut

utgående frälseräntan.

Även bortsett från nyssnämnda förhållande anser jag emellertid icke tillräckliga

skäl föreligga för att frånträda förslagets ståndpunkt. Fastmera

torde kunna göras gällande att den av kollegiet föreslagna regeln skulle leda

till otillfredsställande resultat. Såsom redan nämnts ansluter sig lagförslaget

i denna del helt till motsvarande bestämmelser i 1885 års förordning

och i avlösningslagen. Alla de ränteägare som hittills fått sina räntor inlösta

eller avlösta ha alltså måst åtnöjas med en ersättning motsvarande 25

gånger räntornas beräknade årsvärden. I betraktande härav måste det te

sig såsom föga tillfredsställande, därest en avsevärt förmånligare ställning

skulle beredas de ränteägare som alltintill den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande uraktlåtit att hembjuda sina räntor till inlösen. En ändring

i den riktning kollegiet förordat skulle emellertid härutöver medföra att

innehavare av inlösningsbara frälseräntor försattes i en särskilt gynnad

ställning även i förhållande till de frälseränteägare som framdeles få sina

räntor avlösta. En utjämning härutinnan skulle visserligen kunna åstadkommas

därest samtidigt genomfördes en motsvarande ändring i avlösningslagen.

Mot en dylik ändring torde dock kunna resas betänkligheter även av den

anledning att statsverkets kostnader för avlösning därigenom komme att

ökas i icke oväsentlig omfattning. Dessa kostnader torde icke komma att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

35

stanna vid en fjärdedel av ersättningsbeloppen, beräknade efter den av

kollegiet föreslagna räntefoten. Därest man alltjämt önskade bibehålla

den hittills gällande grundsatsen att statsbidrag vid avlösning skall utgå

med en så stor andel av lösesumman att annuiteten å den av staten för räntegivarens

räkning förskjutna delen av nämnda summa såsom regel skall

något understiga vad räntegivaren förut haft att årligen erlägga såsom frälseränta,

skulle sålunda erfordras att staten bidroge med större andel av lösesumman

än en fjärdedel. På nu angivna skäl finner jag förslagets ståndpunkt

i denna del böra bibehållas.

11—14 §§.

I fråga örn dessa paragrafer må endast nämnas, att 11 § har sin motsvarighet

i 10 § andra stycket avlösningslagen, att 12 och 13 §§ svara mot 11 § respektive

12 § första och tredje styckena nämnda lag samt att 14 § innehåller föreskrifter

som återfinnas i 14 § första stycket avlösningslagen.

15 §.

Paragrafen innehåller enahanda bestämmelser som 15 § avlösningslagen.

Härutöver har emellertid ansetts lämpligt att, i likhet med vad som gäller exempelvis

enligt 58 § andra stycket expropriationslagen, föreskriva skyldighet

för Konungens befallningshavande att, där räntan gemensamt med annan fast

egendom häftar för inteckning och likvid utfallit å intecknings huvudstol,

göra anmälan hos inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden.

Av 36 § 2 mom. inteckningsförordningen framgår att anteckning därefter skall

göras i inteckningsprotokollet.

16 och 17 §§.

Paragraferna ha samma innehåll som 17 § respektive 18 § avlösningslagen.

Förslaget till lag om upphörande av vissa frälseräntor.

Räntor som inlösas enligt den föreslagna inlösenslagen, skola enligt stadgande

i 12 § av nämnda lagförslag upphöra att utgå å tid som tillkännagives

i det slutliga utslaget. Denna tid kan alltså infalla såväl den 1 januari 1940

som ock före eller efter nämnda dag. Någon motsvarande föreskrift finnes

icke upptagen i gällande inlösensförfattningar. Då en ränta som inlösts enligt

hittills meddelade bestämmelser emellertid skall anses såsom annan grundskatt

till staten och grundskatterna från och med år 1904 äro helt avskrivna,

lärer kunna sägas, att hittills inlösta räntor upphört och att räntor, som framdeles

inlösas enligt nu gällande bestämmelser, upphöra då kronan genom inlösensförfarandet

kan anses slutgiltigt ha förvärvat räntan.1 Nu förevarande

1 Se härutinnan Holmbäck: Begränsade sakrätter till fast egendom, sid. 39 not 5.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr \126.

lagförslag har alltså icke avseende å räntor som blivit eller bliva föremål för

inlösen. Däremot utsäger förslaget när de räntor skola upphöra vilka i och

för sig äro av beskaffenhet att kunna inlösas men vilkas inlösen -—• enligt nu

gällande inlösensbestämmelser eller den föreslagna inlösenslagen — icke påkallats

före den 1 januari 1940.

Kravet på att inlösen skall ha påkallats lärer icke kunna anses uppfyllt

därest en frälseränta före den 1 januari 1940 väl anmälts till inlösen ■—• genom

hembud enligt gällande bestämmelser eller ansökning enligt den föreslagna

inlösenslagen •— men denna anmälan sedermera återkallas med påföljd att inlösen

icke kommer till stånd. Det torde därför icke vara erforderligt att, på

sätt kammarkollegiet ifrågasatt, meddela särskilda föreskrifter till förebyggande

av att frälseräntor i dylika fall komme att kvarstå även efter ingången

av år 1940.

Mera tvivelaktigt torde vara örn på samma sätt kan bedömas jämväl det

fall att en ränteägare enligt nu gällande bestämmelser hembjudit sin ränta till

inlösen men därefter, utan att uttryckligen återkalla sitt anbud, underlåter

att vidtaga på honom enligt sagda bestämmelser ankommande åtgärder till

fullföljande av inlösningen. Kammarkollegiet, som i sitt utlåtande erinrat

örn förekomsten även av dylika fall, framhåller härutinnan, att enligt gällande

lagstiftning icke förelåge något tvång för sökanden att fullfölja en gjord ansökan

om inlösen av skattefrälseränta. Kollegiet fastställde visserligen lösesumman

och hade därmed förklarat att inlösen finge ske, därest sökanden

fullföljde ärendet och, mot överlämnande till länsstyrelsen av åtkomsthandlingar

och salubrev, lyfte lösesumman, men någon förpliktelse i sådant hänseende

för sökanden funnes icke. Under tiden efter det sökanden ingivit sin

ansökan örn inlösen hade han måhända funnit att en föryttring till kronan av

räntan vore för honom mindre fördelaktig än att i sin ägo bibehålla räntan.

Till förhindrande av att frälseränta, som sålunda hembjudits kronan skulle, på

den grund att inlösensförfarandet icke slutförts utan avstannat, komma att

fortbestå, finner kollegiet den nu förevarande lagen böra kompletteras med

ett stadgande av innehåll att frälseränta som på grund av nu gällande lagstiftning

blivit till kronan av ägaren hembjuden skall, där ägaren icke före den

1 januari 1940 slutligen fullföljt ansökningen och under förutsättning jämväl

att räntan ej gjorts till föremål för framställning örn inlösen enligt den nya

inlösenslagen, upphöra att utgå från och med ingången av kalenderåret 1940.

— Även såvitt angår nu berörda fall har emellertid ett tillägg till lagförslaget

synts mig obehövligt. En ränteägare som före utgången av år 1935 hembjudit

sin ränta till inlösen, men därefter intill den 1 januari 1940 uraktlåter

att vidtaga på honom ankommande åtgärder till fullföljande av ansökningen,

synes mig därigenom så tydligt ha givit till känna sin avsikt att ej stå fast

vid det gjorda anbudet, att inlösen av räntan icke kan anses ha påkallats.»

Eöredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126. 37

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om inlösen av vissa frälseriintor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Frälseränta, som tillkommit sålunda att kronan genom köp, byte eller gåva

till annan överlåtit ränta a skattehemman eller som, i fall där sådan kronan

avhänd ränta. kan antagas hava upphört, eljest utgår av fastigheten, skall,

därest räntan icke efter den 31 mars 1911 varit förenad med fastigheten i samma

ägares hand, mot ersättning i penningar inlösas för statsverkets räkning,

örn sådant före den 1 januari 1940 påkallas av kronan eller ägare av räntan.

2 §.

Ärende angående inlösen av frälseränta upptages av Konungens befallningshavande

i det län, där den fastighet, av vilken räntan utgår, är belägen.

3 §.

I fråga örn inlösen av frälseränta företrädes kronan av kammaradvokatfiskalsämbetet.

Ämbetet åligger att påkalla inlösen av frälseränta dels i de

fall, där ersättning för gulden frälseränta i enlighet med därom givna författningar

utbetalas av statsmedel, dels ock där ämbetet eljest vinner kännedom

örn ränta, som kan antagas vara av beskaffenhet att böra inlösas enligt denna

lag.

4 §.

Har inlösen av frälseränta påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffa

Konungens befallningshavande uppgift å räntans och fastighetens

ägare ävensom gravationsbevis angående räntan.

Gör ägare av frälseränta ansökning örn räntans inlösen, toge vid ansökningen

bevis, att han är ägare av räntan, så ock uppgift å fastighetens ägare

samt för sökanden tillgängliga upplysningar örn räntans tillkomst och de i

räntan ingående förmånerna.

Konungens befallningshavande åligger att i fall, som i andra stycket avses,

införskaffa gravationsbevis angående räntan.

5 §.

_ Då ansökning örn inlösen av frälseränta inkommit, gore Konungens befallningshavande

anmälan därom hos inskrivningsdomaren i orten; och varde ä

nästa inskrivningsdag anteckning örn förhållandet införd i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

39

Konungens befallningshavande inhämte ock från kammarkollegiet de upplysningar,

som äro för kollegiet tillgängliga ock äga betydelse för prövning

av ansökningen.

6 §.

Finner Konungens befallningskavande frälseräntan vara av beskaffenket

att kunna inlösas, give ägare av räntan eller kammaradvokatfiskalsämbetet,

den där foke är sökande, tillfälle att yttra sig över ansökningen; meddele ock

i varje fall ägare av räntan uppgift å de förmåner, vilka enligt kammarkollegiets

utredning må anses ingå i räntan. Har räntan blivit av en till annan

överlåten, må ansökningen ävensom uppgift angående räntans innehåll, innan

nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgivas förre ägaren.

Är ägare av räntan å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin

rätt, förordne, på anmälan av Konungens befallningshavande, rätten i den ort,

där fastigheten är belägen, god man enligt vad örn god man för bortovarande

är i lag stadgat.

7 §•

Besväras räntan av sökt eller beviljad inteckning eller kan räntan jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall underrättelse örn

ansökningen genom Konungens befallningshavandes försorg med posten sändas

till kända innehavare av sådana fordringar och, örn innehavare av dylik

fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse

örn ansökningen varde ock med posten tillsänd ägare av fastigheten,

örn hans postadress är känd.

8 §.

Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger, bestämme

Konungens befallningshavande, där ej nedan i denna paragraf annat

sägs, i överensstämmelse med den av kammarkollegiet lämnade utredningen,

vilka förmåner skola anses ingå i räntan.

Finner Konungens befallningshavande skälig anledning till antagande, att

räntan har annat innehåll än kammarkollegiets utredning visar, åligger Konungens

befallningshavande att upprätta förslag angående de förmaner, som

finnas rätteligen böra inga i räntan; och ma räntan bestämmas i enlighet med

det sålunda upprättade förslaget, därest parterna biträtt detsamma eller, oaktat

de erhållit del av förslaget, lämnat det utan erinran samt förslaget ej heller

bestritts av fordringsägare, som i 7 § avses. Vinnes i ty fall ej, enligt vad

nu är sagt, enighet örn räntans innehåll, skola, örn icke någon av parterna det

bestritt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet av de

belopp i penningar eller persedlar, med vilka räntan utgått under de tio aren

närmast före det denna lag trätt i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgiva frälseränta föreligger eller

kan i fall, som i andra stycket avses, jäntan ej bestämmas i enlighet med vad

i samma stycke sägs, hänvise Konungens befallningshavande sökanden att.

efter stämning å motparten ävensom fastighetens ägare och kända fordringsägare,

som i 7 § avses, vid domstol föra talan till styrkande av räntans tillvaro

eller de i räntan ingående förmånerna. Vill motparten själv stämma,

stånde det honom fritt.

9 §.

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshavande den av

kammarkollegiet lämnade utredningen och övriga handlingar i ärendet domstolen

till handa.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

10 §.

Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för år, skall

uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån i annat än

penningar, och är ej särskild grund för beräkning av dess värde i penningar

med laga verkan bestämd, varde värdet för år beräknat efter medeltalet av

den årliga markegången för de sist förflutna tio åren med tillägg av forsellönsersättning,

där sådan skall utgå. Kan sådan beräkning ej göras efter länets

markegångstaxa, bestämme Konungens befallningshavande efter vad skäligt

prövas förmånens värde för år.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för år, bestämme

Konungens befallningshavande ersättningen för sådan förmån enligt

vad skäligt prövas.

Skall enligt vad ovan är sagt förmåns värde för år eller ersättningen för

förmån bestämmas efter vad skäligt prövas, äge Konungens befallningshavande

inhämta yttrande av sakkunniga, örn sådant finnes erforderligt.

11 §-

^ Har ansökning örn inlösen avslagits, skall, när beslutet vunnit laga kraft,

Konungens befallningshavande eller, där beslutet meddelats av högre myndighet,

vederbörande föredragande göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren;

och varde anteckning därom gjord såsom i 5 § sägs.

12 §.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall Konungens befallningshavande

genom utslag fastställa ersättningen och föreskriva, från och med vilket

kalenderår frälseräntan skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena

till annat föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas till ingången av

kalenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.

13 §.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som ovan sägs,

må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolv å sextionde dagen från det

beslutet gavs; och må över kammarkollegiets beslut besvär anföras hos Konungen

före klockan tolv å sextionde dagen från det kollegiets beslut gavs.

Underrättelse om att Konungens befallningshavande eller kammarkollegiet

meddelat utslag angående inlösen av frälseränta och örn tiden då det skett

skall genom myndighetens försorg ofördröjligen införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten samt med posten sändas till parterna ävensom fastighetens

ägare, om hans postadress är känd, och kända innehavare av fordringar,

som i 7 § avses.

14 §.

Sedan utslag, som i 12 § omförmäla'', vunnit laga kraft, läte Konungens

befallningshavande införa meddelande örn utslaget i länskungörelserna; insände

ock till inskrivningsdomaren i orten anmälan om frälseräntans upphörande;

och varde å nästa inskrivningsdag anteckning örn räntans upphörande

gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

15 §.

Konungens befallningshavande utbetale vid början av det kalenderår, från

och med vilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå,

ersättningen till frälseräntans ägare. Besväras räntan av sökt eller beviljad

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 126.

41

inteckning eller kan den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden

köpeskilling, skall dock vad om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande

att fördelningen verkställes av Konungens befallningshavande, ändå att den

fastighet, av vilken räntan utgått, hör till stad. Kallelse till sammanträde för

ersättningens fördelning skall genom Konungens befallningshavandes försorg

med posten sändas till kända innehavare av fordringar, för vilka räntan svarar,

samt, örn innehavare av dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den ägaren tillkommande ersättningen inne, till dess Konungen förordnat,

huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist örn rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder för utbetalande

av denna, läte Konungens befallningshavande, om så begäres, insätta

medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och komme räntan den till

godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

Utfaller, då räntan gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

.vid fördelning av ersättningen likvid å intecknings huvudstol, åligger

Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren i

orten och tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Ersättning till sakkunniga, som i 10 § omförmälas, samt kostnaden för

kungörelser, delgivningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag ske genom

myndighets försorg, skola gäldas av allmänna medel.

17 §.

Där enligt denna lag anteckning skall göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet,

varde anteckningen jämväl införd i vederbörlig fastighetsbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

om upphörande av vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

Frälseränta, av beskaffenhet att, efter vad särskilt blivit stadgat, kunna

inlösas för statsverkets räkning, skall, därest sådan inlösen icke vederbörligen

påkallats före den 1 januari 1940, upphöra att utgå från och med ingången

av kalenderåret 1940.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1936.

Bihang till riksdagens protoTcoll 1935. 1 sami. Nr 126.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 februari

1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tilUiandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 8 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om inlösen av vissa frälseräntor samt lag om

upphörande av vissa frälseräntor.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

hovrättsassessorn Erik Söderlund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 126.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 februari 1935.

N ärvarancle:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cbefen för finansdepartementet anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 19 februari 1935

avgivna utlåtande över de den 8 februari 1935 till lagrådet remitterade förslagen

till lag om inlösen av vissa frälseräntor samt lag örn upphörande av vissa

frälseräntor; därvid föredraganden hemställer att förslagen, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt för vissa övning slärarinnor vid kommunala a1 i texten
  2. 1LU 1935:32 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inlösen av vissa frälseräntor, m. m. s. 1 i texten