Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142)
1935-03-08 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:156, Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142)
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 156.
1
Nr 156.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj
1931 (nr 142); given Stockholms slott den 8 mars
1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 156.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 156.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 50 § stadsplanerna den 29 maj 1931 (nr 142).
^Härigenom förordnas, att 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
50 §.
I gatukostnadsbestämmelser — -—- — ersättningens erläggande.
Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:
att ersättningsskyldighet ej må avse---nyss sagts;
att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts
bebyggande föranledes därav, att gatas böjdläge skall i väsentlig mån avvika
från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på grund av
särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;
att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark, dock att, där så finnes erforderligt för undvikande
av väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område,
vad å dessa sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom
området ma kunna fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen
å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter
annan skälig grund;
att tomtägarna icke---och billighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. Majlis proposition nr 156.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet ininför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn viss
ändring i 50 § stadsplanen en samt anför därvid:
»Genom stadsplanelagen av den 29 maj 1931 och därmed sammanhängande
författningar skedde en i många hänseenden genomgripande omreglering av
lagstiftningen på stadsplaneväsendets område. Ett flertal reformfrågor, som
under en följd av år stått på dagordningen, erhöllo i detta sammanhang en
lösning i positiv riktning.
Uppenbart är, att det med hänsyn till den korta tid, som ännu förflutit från
det detta nya lagkomplex den 1 januari 1932 trädde i kraft, ännu är för tidigt
att fälla något omdöme örn dess verkningar, och detta så mycket hellre som
den nya stadsplanelagstiftningen, liksom den tidigare, i många punkter endast
innefattar huvudgrunder, avsedda att tjäna till underlag för och jämväl själva
kompletteras genom lokala regleringar i olika avseenden. Emellertid hava på
en punkt yppats vissa svårigheter vid lagens tillämpning. Det rör sig härvidlag
örn en av de mest betydelsefulla nyheterna i 1931 års stadsplanelagstiftning,
nämligen de däri meddelade föreskrifterna om skyldighet för ägare av
tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata.
Den tidigare lagstiftningen på stadsplaneväsendets område lämnade hithörande
förhållanden utan egentlig reglering. Genom lagen den 31 augusti
1907 angående stadsplan och tomtindelning ordnades på ett uttömmande och
enhetligt sätt en närliggande fråga, nämligen örn lösen av gatumark och
tomtägares skyldighet att i viss utsträckning ersätta staden kostnaden därför.
Frågorna örn gatas anläggande och kostnaden härför lämnades däremot
oreglerade. De skulle enligt lagen behandlas så som i dessa fall gällde
för varje stad.
Denna begränsning hos 1907 års lagstiftning framkallade omedelbart krav
på komplettering. Under hänvisning till densamma gjorde svenska kommunaltekniska
föreningen redan den 21 mars 1908 framställning hos Kungl. Maj:t
örn utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det planlagda området borde
ske. Sedan därefter kommittén för kommunala nybildningar i sitt den 12
december 1917 avgivna betänkande gjort ett försök att lösa frågan genom sitt
förslag till lag örn särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa
samhällen, upptog 1916 års stadsplanelagskommitté i sitt den 15 december
1920 framlagda förslag till stadsplanelag bland annat bestämmelser angående
skyldighet för tomtägare att bidraga till gatas anläggning och kloakledning.
Efter det att i ytterligare framställningar erinrats örn angelägenheten att
åtgärder i ämnet vidtoges blev, sedan chefen för justitiedepartementet den 11
februari 1925 tillkallat särskilda sakkunniga för att biträda med fortsatt behandling
av frågan örn stadsplanelagstiftningens revision, frågan örn lagstiftning
örn gatuhållningen av dem utbruten till särskild behandling. På grundval
av ett utav dem utarbetat, den 24 oktober 1925 avgivet förslag framlades
genom proposition nr 209 vid 1926 års riksdag ett förslag till lag örn åläggande
av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning
av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata.
Förslaget föll emellertid i riksdagen, bland annat på grund av tvekan örn lämpligheten
av att utbryta denna fråga ur sitt sammanhang med stadsplanelagstiftningen
i övrigt. I sitt den 27 februari 1928 avgivna slutliga förslag till
ny stadsplanelagstiftning upptogo nämnda sakkunniga även förslag till regler
rörande bidrag till stads gatukostnad. Genom 1931 års stadsplanelagstiftning
hava omsider i detta hänseende meddelats normerande bestämmelser i allmän
lag.
Rörande innehållet i dessa bestämmelser må anmärkas följande:
I 49 § stadsplanelagen stadgas, att genom beslut av stadsfullmäktige må
meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav,
örn skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande
av gata (gatukostnadsbestämmelser). I uttrycket ''iordningställande
av gata’ inbegripes här såväl själva anläggningen av gatan som anläggning
av avloppsledning. Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning,
där på tomtägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.
Enligt 50 § stadsplanelagen skola i gatukostnadsbestämmelser angivas
grunderna för beräkning av den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och
för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens
erläggande. Vid dessa grunders bestämmande skall iakttagas:
1. att ersättningsskyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars
anläggning påbörjats, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos
stadsfullmäktige;
2. att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;
3. att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark;
4. att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;
5. att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med
annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd;
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
5
6. att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt
eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata
eller avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt
7. att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna motsvara
skäliga anspråk på rättvisa och billighet.
Slutligen säges i 51 § stadsplanelagen, att närmare föreskrifter om gatukostnadsbestämmelsers
innehåll och uppgörande samt utställande för granskning
meddelas av Konungen. Beträffande dessa bestämmelsers uppgörande
och granskning hava föreskrifter intagits i den nya byggnadsstadgan. I
fråga åter örn sådana bestämmelsers innehåll har byggnadsstyrelsen pa uppdrag
av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat och enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande till trycket befordrat ett ''normalförslag till gatukostnadsbestämmelser’,
intaget i Statens offentliga utredningar 1932: 40.
Sedan sålunda den laga grunden för ett nyordnande av gatuväsendet i städer
och stadsliknande samhällen kommit till stånd, har arbetet med åstadkommande
av gatukostnadsbestämmelser upptagits inom ett flertal städer och samhällen.
Såsom ett led i detta arbete har styrelsen för svenska kommunaltekniska
föreningen genom särskilda kommitterade verkställt en granskning av
innehållet i förenämnda inom byggnadsstyrelsen utarbetade normalförslag. Sedermera
har, i anledning av en framställning från några av de kommunaltjänstemän,
som ute i städerna sysslade med dessa frågor, svenska stadsförbundet
den 3 februari 1934 anordnat en konferens i Stockholm med ombud för
drätselkammare m. fl. myndigheter i vissa städer, som redan da fattat beslut
om införande av gatukostnadsbestämmelser. Såväl av nyssnämnda kommitterade
som vid berörda konferens framfördes ej blott vissa önskemål örn ändringar
i förberörda normalförslag, utan även vissa erinringar mot själva stadsplanelagens
stadganden i här ifrågavarande avseenden.
Med skrivelse till Kungl. Majit den 2 juli 1934 har svenska stadsförbundets
styrelse överlämnat såväl det av förenämnda kommitterade avgivna utlåtandet
som ock det vid ovannämnda konferens förda protokollet. För egen del
har styrelsen anfört bland annat följande:
Av överläggningen vid konferensen syntes klart framgå, att ett lyckligt genomförande
av den nya lagstiftningen örn gatukostnadsbestämmelser sannolikt
skulle kunna vinna på en genomgående översyn redan på föreliggande stadium
av såväl lagtext som normalbestämmelser. Styrelsen mäste a andra sidan medgiva,
att man med visst fog kunde ifrågasätta lämpligheten av en överarbetning
redan innan lagstiftningen börjat i någon nämnvärd grad tillämpas. Särskilt
på en punkt hade man emellertid från många håll påkallat en omedelbar
ändring i gällande lag.
Olika meningar hade sålunda gjort sig gällande rörande tolkningen av
lagens uttryck ''framför hans tomt’. Några hade menat, att stadgandet
måste tolkas snävt efter ordalagen. Tomtägaren skulle således få belastas
endast med kostnader, som åsamkats staden för gatas anläggning framför
hans egen tomt. Andra hade förmenat, att stadgandet kunde givas en mera
vidsträckt tolkning. I skälig omfattning skulle stadgandet då anses innesluta
jämväl kostnad, som visserligen närmast nedlagts för utläggning av gata
framför viss tomt, men som dock stöde i sådant naturligt samband med kostnaden
för gatan framför andras tomter, att billighet och rättvisa syntes kräva,
att den belastade jämväl de på dessa tomter belöpande gatuanläggningskostnaderna.
Till en sådan kostnad syntes t. ex. genomsprängning av ett för
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
gatans framdragande hinderlig! berg kunna hänföras. Enligt denna extensiva
tolkning borde kostnaden för gatans hela längd eller åtminstone för det kvarter
det gällde få räknas ihop och sedan slås ut på de olika tomterna. Behovet
av en vidsträcktare tolkning av uttrycket torde vara olika framträdande på
skilda håll allt efter terrängens beskaffenhet och övriga växlande förhållanden.
Av vad styrelsen ur olika källor inhämtat syntes emellertid klart framgå,
att möjligheterna till den vidsträcktare tolkningen på åtskilliga håll, ej
minst i de största städerna, tillmättes en alldeles särskild betydelse. På sina
håll syntes man böjd för att helt frångå tanken på gatukostnadsbestämmelsers
antagande, därest man skulle tvingas tillämpa den snävare tolkningen.
Såvitt styrelsen kunde finna, måste ett realiserande av önskemålen om en
extensivare tolkning av uttrycket ''framför hans tomt’ förutsätta en ändring
i själva stadsplanelagen, en ändring som sedermera givetvis kunde motivera
ett omarbetande även av normalförslaget på denna punkt.
Med åberopande av vad styrelsen anfört har styrelsen hemställt, dels att
förslag till sålunda påkallad ändring av 50 § stadsplanelagen beträffande uttrycket
''framför hans tomt’ måtte utarbetas och föreläggas 1935 års riksdag,
dels ock att de vid stadsförbundets förenämnda konferens i övrigt framförda
önskemålen i avseende å lagstiftningen om gatukostnadsbestämmelser
ävensom normalförslag till dessa måtte komma under övervägande och i görligaste
mån beaktas.
I vad de sålunda framkomna önskemålen avse förenämnda inom byggnadsstyrelsen
enligt uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetade
normalförslag till gatukostnadsbestämmelser, torde frågan örn eventuella
ändringar däri få bero på anmälan av nämnde departementschef. Vad åter
angår de ifrågasatta ändringarna i själva stadsplanelagen har det icke synts
kunna ifrågakomma att redan nu igångsätta en genomgående överarbetning
av de efter synnerligen långvariga och grundliga förberedelser tillkomna
lagstadgandena i förevarande avseende. Då emellertid de skäl som anförts till
stöd för den ifrågasatta ändringen i 50 § stadsplanelagen synts mig vägande,
har denna fråga upptagits till närmare behandling. Inom justitiedepartementet
har sålunda utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till lag om
ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Lagutkastet torde få såsom bilaga B fogas vid statsrådsprotokollet.
Lr innehållet i promemorian torde få återgivas följande:
Innebörden i den ifrågasatta ändringen i 50 § stadsplanelagen vore att gatukostnaderna,
i likhet med vad i 50 § femte att-satsen stadgades örn avloppskostnaderna,
skulle få slås ut på ett större område för att därefter fördelas
mellan de olika tomterna i förhållande till arealen eller den enligt stadsplanen
medgivna bebyggelsen eller på annat sätt, som efter närmare utredning kunde
befinnas lämpligt.
Den tanke, som sålunda läge till grund för den framförda kritiken mot den
nya stadsplanelagens bestämmelser i förevarande avseende, innebure icke någon
nyhet. Lagrummets tillkomsthistoria visade fastmer, hurusom under det
långvariga förberedelsearbete, som föregått lagfästandet av ifrågavarande bidragsskyldighet,
uppmärksamheten i olika samband varit riktad på frågan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
7
huruvida bidragen borde begränsas till att avse endast gata framför tomten
eller örn bestämmandet av bidragen borde ske efter friare beräkningsgrunder.
Någon tvekan örn att lagen i dess gällande avfattning utgjorde ett uttryck
för förstnämnda, snävare bestämningsmetod, syntes icke kunna anses föreligga.
Det läte sig icke göra att däri inlägga den meningen, att viss tomtägare skulle
kunna åläggas att utgiva ersättning för arbete, som avsåge ordnande av gatuområdet
framför annan tomt än hans egen. Lagen byggde därvid onekligen
på en fast historisk grundval. Anläggning av gata hade av ålder ansetts såsom
ett fastigheterna åliggande onus, vilket tomtägarna haft att fullgöra, envar
utanför sin tomt. Stadganden av sådan innebörd funnes i Bjärköarätten, i
Magnus Erikssons landslag och i den av Gustav II Adolf konfirmerade och
av trycket utgivna stadslagen. I kungl, plakatet den 28 april 1649 örn gatuläggningen
och renlighet i Stockholm vöre den grundsats uttalad, att tomtägare
skulle låta lägga halva gatan på sin sida så långt hans tomt räckte, och
andra halvparten skulle den vara förpliktad att lata lägga, som bodde pa andia
sidan gent emot. Liknande regler aterfunnes i lagkommissionens förslag till
byggningsordning i städer av ar 1694. Da sedermera i lag meddelades regler
örn tomtägares skyldighet att ersätta stad värdet av gatumark, anknötos även
dessa till gatumarken framför tomten.
Även 1916 års stadsplanelagskommitté, som i sitt förslag inrymt stadganden
örn bidrag till stads gatukostnader, hade åt dessa givit en avfattning, som
framhävt sambandet mellan bidragsskyldigheten för viss tomt och den framför
tomten belägna gatumarken. På detta förslag hade även det förslag till
lag örn gatuhållningsskyldighet i stad byggt, som den 24 oktober 1925 avgavs
av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.
Sedermera hade emellertid även det andra ovan åsyftade betraktelsesättet
begynt att med en viss styrka göra sig gällande.
Så hade t. ex. skett i åtskilliga yttranden över nyssnämnda förslag till lag
örn gatuhållningsskyldighet i stad. Ur en i Kungl. Maj:ts proposition 1926
nr 209 (sid. 63) intagen redogörelse finge i detta samband återgivas följande
yttranden:
Byggnadsstyrelsen: Ordalydelsen syntes giva vid handen, att tomtägares
bidragsskyldighet skulle vara begränsad till den del av gatan, som läge intill
hans tomt. En ändring torde böra ske så att kostnaden kunde^ efter någon
lämplig grund fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat
område.
Fastighetsnämndcn och stadsfullmäktige i Stockholm: Tomterna borde få
belastas i förhållande till sin utnyttjningsbarhet. En tomt, som finge bebyggas
med sammanhängande flervåningshus, borde salunda oavsett arealen erlägga
större avgift för gatuhållningen än en tomt, avsedd för mindre enfamiljshus.
iStadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingeniören: Det ra
tionella,
ja rent av enda i praktiken genomförbara torde vara att kostnaderna
för samtliga gator inom viss i stadsplanehänseende enhetlig rayon sammanräknades,
varefter bestämdes, hur stor del som belöpte sig på hela tomtmarken
inom sagda rayon. Den kostnad, som folie pa tomtmarken, fördelades sedermera
på de olika tomterna efter vissa enhetliga normer såsom storlek, värde,
utnyttjningsbarhet etc.
8
Kungl. Majlis proposition nr 156.
Kommunaltekniska föreningen: Fördelning borde ske för liela stadsområ
de!;,
men i varje fall åtminstone inom ett med lämpliga gränser avdelat stadsplaneområde
efter sådana grunder att hänsyn toges till tomternas areal, befintlig
bebyggelse och möjlighet att utnyttjas enligt stadsplanen samt den
större eller mindre värdeökning, stadsplanens genomförande kunde beräknas
medföra. Någon generell regel kunde ej givas utan borde var kommun med
hänsyn till lokala förhållanden söka erhålla en rättvis fördelningsgrund.
De önskemål, som sålunda kommit till uttryck, hade emellertid ej blivit tillgodosedda
i nämnda proposition. Härom hade dåvarande chefen för justitiedepartementet
yttrat följande:
I några yttranden hade payrkats möjligheten av en sådan tillämpning av
lagen, att kostnadsbidraget skulle kunna mellan tomtägarna fördelas ej blott
beträffande var gata för sig utan jämväl i fråga örn ett större område. Då
den gällande lagstiftningen hänförde tomtägares skyldighet att utgiva ersättning
för gatumark till den. framför hans tomt belägna marken, hade departementschefen
emellertid, när nu förevarande fråga utbrötes ur sitt sammanhang,
ansett tomtägares bidragsskyldighet i övrigt böra i lokalt avseende begränsas
pa enahanda sätt.
° Ifrågavarande proposition hade avslagits av riksdagen, uppenbarligen främst
pa den grund att tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att utbryta denna fråga
ur sitt sammanhang med det större lagförslag på stadsplaneväsendets område,
som väntades komma att föreligga inom en nära framtid. Det finge emellertid
i förbigående erinras, att i särskild motion och sedermera jämväl vid propositionens
behandling i ena kammaren yrkande framställdes av innebörd att
stadgandet, att tomtägare endast finge belastas med kostnad för gatuanläggning
m. m. framför sin tomt skulle utgå och bestämmelserna avfattas så att
de möjliggjorde kostnadens fördelning på samtliga tomter inom ett större område.
Med anledning av förslagets fall i riksdagen hade spörsmålet icke återkommit
i form av något separat förslag, utan återupptagits först i det slutliga förslag
till ny stadsplanelagstiftning, som nyssnämnda sakkunniga avgivit den
27 februari 1928 (Statens offentliga utredningar 1928: 5). De sakkunniga
hade därvid i förevarande fråga yttrat bland annat följande:
Gällande lag vilade beträffande skyldigheten för tomtägare att utgiva gatumarksersättning
på den principen, att ersättningsskyldigheten skulle avse visst
gatuomrade framför tomten, och pa samma princip vilade beträffande tomtagares
skyldighet att bidraga till gatans iordningställande det lagförslag, som
förelädes 1926 års riksdag. De sakkunniga hade emellertid ansett sig böra
rånga denna princip. Såsom i åtskilliga yttranden över lagförslag i ämnet
blivit iramhallet ledde principen i tillämpningen lätt till orättvisor. Det komme
att bero pa rena tillfälligheter, om upplåtandet till allmänt begagnande av
gatustracknmgen framför en tomt droge större kostnad än framför angränsande
tomt.
De sakkunniga hade därför ansett, att den del av den totala gatukostnaden,
som inom visst stadsplaneomrade borde falla på fastighetsägarna, borde
emellan dem fördelas. Kostnaden för viss gatas upplåtande behövde alltså
ej falla på de invidliggande tomterna utan kunde slås ut på ett större fördelningsområde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
9
De sakkunniga hade även föreslagit, att i lagen skulle intagas närmare
föreskrifter angående grunderna såväl för bestämmande av fastighetsägarnas
sammanlagda andel i gatukostnaderna som för denna andels fördelning
mellan fastighetsägarna inbördes.
I förstnämnda hänseende skulle beträffande de särskilda stadsplaneomradena
avseende fästas vid det byggnadssätt, som enligt gällande stadsplan
skulle å fastigheterna tillämpas, särskilt i syfte att hindra att smärre bostadslägenheter
vid öppnare och lägre byggnadssätt bleve väsentligen härdare
belastade i fråga om gatukostnad än vid tätare och högre byggnadssätt.
Den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatukostnad skulle beträffande
en eller flera gator sammanräknas och fördelas dem emellan etter den nytta
fastigheterna kunde beräknas få av gatuanläggnmgen. Vid bestämmande av
omfattningen av det gatuområde, beträffande vilket fördelningen av gatukostnadsbidragen
skulle ske, skulle såvitt möjligt tillses, att detsamma, utgjorde
ett sammanhängande och i förhållande till gatunätet^ i övrigt självständigt
område, såsom mellan huvudtrafikgator eller parkområden ävensom att med
hänsyn till upplåtelsevillkor och övriga omständigheter likartade förhållanden
i möjligaste mån vore förhanden inom området. Vidare kunde hänsyn i
vissa fall tagas till längden av fastigheternas gränser utmed gatan och i övrigt
till fastigheternas storlek samt den omfattning och det satt, vara de enligt
stadsplanen finge bebyggas och utnyttjas.
Mot det av de sakkunniga sålunda framlagda förslaget hade i de däröver
avgivna yttrandena icke i avseende å själva fördelningsgrunderna framkommit
några egentliga erinringar. Emellertid hade deras förslag i fråga örn
gatukostnadsbidragen i övrigt mött gensagor, vilka föranledde att det slutliga
förslag som genom proposition (nr 79) förelädes 1931 års riksdag, i stället avfattades
i närmare anslutning till stadsplanelagskommitténs förslag och 1926
års proposition. Härvid hade bland annat bibehållits begränsningen av bidragsskyldigheten
till att avse gata framför tomt. Genom att reglerna örn
gatukostnadsbidrag dessutom uttryckligen anslutits till samma gatuområde,
som skulle ligga till grund för beräkningen av gatumarksersättning, hade lagstiftaren
dessutom vunnit den fördelen att i båda dessa hänseenden kunna till
-
lämpa en enda enkel och lättfattlig princip.
I motion i riksdagen (I: 236) hade i bada dessa avseenden payrkats införande
av ett undantag av innebörd i huvudsak, att därest uppgörelse samtidigt
träffades med flera markägare inom ett och samma stadsplaneområde,
staden skulle äga att, där rätt och billighet så krävde, fördela kostnaderna
mellan tomtägarna efter andra grunder än förslaget angåve, dock att kostnaderna
sammanlagt icke finge uppgå till högre belopp än vad som motsvarade
uttagandet av gatumarks- resp. gatukostnadsersättning enligt huvudreglerna.
Detta förslag vann emellertid icke riksdagens bifall, utan erhöll lagen
i dessa delar den avfattning som i propositionen föreslagits.
Lagens stadganden i förevarande ämne, sådana de förelage, innebure regler
i två skilda avseenden, nämligen dels rörande fördelningen av gatuanlåggningskostnaderna
mellan staden å ena samt tomtägarna a andra sidan, dels
ock rörande fördelningen mellan tomtägarna inbördes av den andel, som skulle
falla å dem gemensamt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
I förstnämnda hänseende innebure lagen, att tomtägarnas bidrag gemensamt
icke finge överstiga sammanlagda summan av de särskilda tomternas bidrag,
bestämda på sätt lagrummet föreskreve. Återstoden skulle under alla förhållanden
stanna å staden. I detta avseende hade i ärendet icke framställts önskemål^
örn någon ändring. Sådan torde ej heller nu kunna ifrågasättas. Just
i fråga om avvägningen mellan staden å ena sidan och tomtägarna gemensamt
å andra sidan torde den diskussion, som föregått lagens tillkomst, få anses hava
varit synnerligen uttömmande och grundlig, och det syntes icke med fog kunna
göras gällande annat än att den andel, som enligt dessa regler skulle stanna å
staden, icke överstege, vad som — frånsett eventuellt redan förefintliga lokala
regleringar av annan innebörd — måste anses skäligt.
Något annorlunda ställde sig måhända saken i fråga örn fördelningen av
gatukostnadsbidragen mellan tomtägarna inbördes. Denna fråga syntes icke
i samma grad hava trätt i förgrunden under den förberedande diskussionen.
Man torde hava utgått fran att de regler, som tillfredsställande bestämde tomtägarnas
gemensamma kostnadsandel, även skulle medföra en rättvis fördelning
mellan dem. Lagen uppställde i 50 § tredje att-satsen för varje särskild
tomt en viss maximiersättning, som alltså tomtägaren högst hade att utgiva,
men från denna maximiersättning avskures ytterligare den toppbelastning,
som kunde följa av väsentliga profilförändringar eller andra fördyrande anordningar,
som icke medförde motsvarande nytta för tomten. Detta framginge
av stadgandet i 50 § fjärde att-satsen. Då exempelvis framför en tomt
erfordrades avsevärt mera schaktningsarbete än framför andra vidliggande
tomter, följde därav icke utan vidare, att förstnämnda tomt bleve mera belastad
med gatuanläggningskostnad än de andra. Nyssnämnda stadgande
kunde nämligen medföra, att kostnaden för detta särskilda schaktningsarbete
helt eller delvis stannade å staden i stället för att drabba ägaren till förstnämnda
tomt. I normalförslaget hade den terrassering, som överhuvud finge
tagas i betraktande vid beräkning av tomtägares bidragsskyldighet, regelmässigt
begränsats inom ett avstånd av högst en meter över eller under gatans
terrasseringsplan.
Den utredning, som förelåge i förenämnda av stadsförbundets styrelse ingivna
handlingar, tillika med visst ytterligare material, som sedermera ställts
till justitiedepartementets förfogande, syntes emellertid giva vid handen, att
även inom den av lagen uppdragna ramen kunde inrymmas väsentliga ojämnheter
i belastningen av med varandra skäligen likbelägna tomter, och detta
särskilt örn hänsyn toges till den olika grad, vari skilda tomter kunde draga
nytta av gatuanläggningen. Enligt vad i detta sammanhang upplysts hade i
detta hänseende kunnat pavisas sa obilliga resultat, att vederbörande stad icke
ansett sig kunna helt uttaga den ersättning, vartill den enligt reglerna otvivelaktigt
skulle varit berättigad, utan nödgats taga på sig vida större andel av
kostnaden än lagen fordrade. Det syntes onekligen i sådant fall rimligare, att
denna a viss tomt belöpande merkostnad, i stället för att efterskänkas av staden,
finge utslås å angränsande tomter, som hade gagn av anläggningen. Detta
syntes icke innebära någon obillighet mot sistnämnda tomter. Även med ut
-
Kungl. Majlis proposition nr 156.
11
gångspunkt från att varje tomtägare skulle svara för gata utanför sin tomt,
torde det icke kunna bestridas, att i avseende å gatans beskaffenhet en viss
intressegemenskap rådde mellan grannarna vid samma gata eller gatudel. Örn
likväl under äldre mera primitiva förhållanden huvudregeln, att var och en
skulle hålla gata framför sin tomt, kunde giva ett någorlunda rättvist resultat,
torde det ligga i sakens natur, att förhållandet kunde bliva ett annat med
nutidens skärpta fordringar å gatornas beskaffenhet och de i följd därav och
av andra omständigheter väsentligt ökade anläggningskostnaderna.
För ägaren till en viss tomt syntes i allmänhet icke endast gatudelen framför
hans tomt, utan hela gatan i sitt sammanhang vara av betydelse såsom utfartsväg.
Han torde i regel vara föga betjänt med att anlägga gata utanför
sin egen tomtgräns, örn exempelvis en bergshöjd eller fördjupning hindrade
honom att med åkdon passera förbi grannens tomt. Örn ett sådant naturhinder
i flera grannars gemensamma intresse mäste undanröjas för att gatan
skulle bli trafikabel, torde det för det allmänna rättsmedvetandet te sig vida
mera tillfredsställande, att den särskilda merkostnaden därför — bortsett från
den del som kunde falla å staden — fördelades mellan respektive intressenter,
än att en enda tomtägare därmed belastades vida hårdare än de övriga.
Erinras finge ock, att den nya stadsplanelagen i fråga örn kostnaden för avloppsledningar
i högre grad än beträffande gatuanläggningen öppnade möjlighet
till en kostnadsfördelning efter nyttoprincipen. För beräkningen av avloppskostnaderna
hade i 50 § femte att-satsen såsom fördelningsgrund mellan
staden och tomtägarna angivits relationen mellan avloppet från tomterna och
annat avlopp, för vilket ledningen vore avsedd, och därav torde följa, att även
vid fördelningen mellan tomtägarna inbördes av den a dem belöpande andelen
av avloppskostnaden hänsyn måste tagas till den nytta varje särskild tomt hade
av ledningen.
Någon anledning att i fråga örn gatuanläggningskostnaderna taga i övervägande
en allmän övergång till en liknande mera generellt avfattad regel förelåge
dock uppenbarligen icke. Såsom av det förut sagda framginge, måste de
nu gällande reglerna, i vad de avsåge storleken av den kostnadsandel, som
överhuvud finge påläggas tomtägarna gemensamt, innefatta en av statsmakterna
efter grundlig prövning verkställd skälig avvägning. Även i fråga om fördelningen
mellan tomtägarna inbördes torde lagens nuvarande regel i ett stort
antal, kanske de flesta fall tillfredsställa anspråken på rättvisa och billighet.
För de återstående fall, där detta icke vore händelsen, borde emellertid beredas
möjlighet till undantag. Huvudregeln syntes alltså böra kvarstå, men förses
med ett tillägg, varigenom möjlighet bereddes att i gatukostnadsbestämmelser
intaga ett förbehåll om rätt att, där så funnes erforderligt för undvikande av
väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område, bestämma
annan fördelningsgrund dem emellan än vad eljest följde av lagens stadganden.
Att i vidare mån belasta lagtexten med föreskrifter angående detta undantag
syntes icke vara lämpligt. Alla de detaljföreskrifter, som i varje särskilt fall
kunde visa sig behövliga, såsom i fråga om bestämmande av det område, inom
12
Kungl. Majlis proposition nr 156.
vilket sådan fördelning skulle ske, samt de grunder, som skulle tillämpas vid
fördelningen, syntes böra intagas i respektive stads gatukostnadsbestämmelser.
De närmare anvisningar, som kunde erfordras i fråga örn gatukostnadsbestämmelsers
avfattning i dessa hänseenden, torde böra meddelas i administrativ ordning,
exempelvis genom tillägg till byggnadsstyrelsens normalförslag eller genom
av Kungl. Maj:t med stöd av 51 § stadsplanelagen meddelade föreskrifter.
Visst material till ledning för dylika anvisningars utformande syntes kunna
hämtas från förenämnda sakkunnigas förslag. Vad anginge den enskilde tomtägarens
intresse torde detta fa anses tillgodosett genom den procedur som vöre
stadgad för gatukostnadsbestämmelsers tillkomst. Uppenbart syntes, att bestämmelse
av här avsedd innebörd icke borde tillkomma utan Kungl. Maj:ts
prövning. Detta följde emellertid utan vidare av bestämmelsen i 49 § andra
stycket.
Nyssnämnda undantagsregel syntes, såsom närmast innebärande en avvikelse
fran regeln i tredje att-satsen i 50 § stadsplanelagen, lämpligast kunna infogas
såsom ett tillägg till nämnda att-sats. Innan emellertid tillämpning av
undantagsregeln ägde rum, måste givetvis föreligga en fullständig beräkning
av de kostnader för gatas anläggning, som sammanlagt drabbade tomtägarna
med tillämpning icke endast av tredje att-satsen, utan av samtliga i ämnet gällande
regler. Särskilt syntes det vara av vikt att noga fasthålla, att all den
reduktion, som borde äga rum enligt regeln i fjärde att-satsen, måste hava skett
innan man finge skrida till en kostnadsfördelning enligt undantagsregeln. För
att detta icke skulle förbises, syntes tredje och fjärde att-satserna lämpligen
böra byta plats i ordningen.
över promemorian och lagutkastet hava utlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen,
svenska stadsförbundets styrelse, svenska koinmunaltekniska föreningens
styrelse, Sveriges fastighetsägareförbund och styrelsen för Stockholms
fastighetsägareförening.
Byggnadsstyrelsen samt stadsförbundets och kommunaltekniska föreningens
styrelser hava bestämt tillstyrkt en lagändring av den i utkastet avsedda innebörden.
Till stöd för denna ståndpunkt hava de i själva principfrågan
anfört bland annat följande.
Byggnadsstyrelsen: Såsom i ärendet upplysts hade styrelsen tidigare givit
uttryck åt den uppfattningen att tomtägares bidragsskyldighet beträffande
kostnaden för iordningställande av gata icke borde begränsas till den del av
gatan, som läge framför hans tomt, utan att kostnaden borde efter någon lämplig
grund, fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat område.
Vid upprättandet av normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser
oche de undersökningar, som med anledning därav företagits, hade styrelsen
erhållit ytterligare stöd för den meningen, att en rätt uppskattning av den
verkliga anläggningskostnaden framför varje tomt oftast stötte på praktiska
svårigheter och att man för att bestämma kostnaden med avseende på en
viss tomt i regel bleve nödgad att först beräkna kostnaden för iordningställande
av tomten vidliggande gatudel eller större gatusträcka eller av tomten
inneslutande, flera gator omfattande område samt sedan efter lämpliga och
skäliga grunder fördela kostnaden mellan samtliga de tomter, som innefattades
i beräkningen. Det vore ju sålunda självklart -— och erfarenheten hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
13
tydligt ådagalagt detta — att stora svårigheter ofta måste uppstå att erhålla
en rättvis och lämplig kostnadsfördelning, därest, enligt lagens nuvarande
lydelse, hänsyn alltid måste tagas till att varje enskild tomtägare icke finge
belastas med mera än högst halva anläggningskostnaden framför hans tomt
intill samma bredd, som gällde beträffande ersättning av gatumark. Utginge
man från att varje tomtägare borde anses skyldig att sörja för anskaffandet
av lämplig utfartsväg från sin tomt, kunde det ju endast vara med rättvisa
och billighet överensstämmande örn den gata eller gatudel, som tjänade såsom
gemensam utfartsväg för flera tomter, även bestämdes såsom fördelnmgsomräde
och att utskiftandet av tomtägarnas kostnadsbidrag bestämdes med
hänsyn till anläggningskostnaderna för gatan eller gatudelen^ i dess helhet
oberoende av de större eller mindre kostnader, som belöpte på de särskilda
gatudelarna framför vars och ens tomt. _ ,
En tomts gränslinje mot gata kunde icke alltid anses vara en rättvis beräkningsgrund
vid bestämmandet av den enskilde tomtägarens andel i kostnaden.
Endast vid sådana fall, då tomtens gränslinjer utefter gatan helt utnyttjades,
d. v. s. vid slutet byggnadssätt, torde det kunna anses rättvist ^att
göra tomtägares bidrag beroende av tomtlinjens längd utefter gatan. I. fråga
örn öppet byggnadssätt torde det tvärtom kunna göras gällande att det i regel
alltid måste bliva mer eller mindre orättvist att låta längden av tomternas
gatulinjer bliva bestämmande för kostnadsbidragen. Särskilt patagligt vöre
detta beträffande hörntomter, där gatulinjerna tillsammans i regel vöre mer
än dubbelt så långa som angränsande mellantomters, vilken omständighet vid
öppet byggnadssätt icke i allmänhet kunde anses innefatta några större fördelar
ur byggnadssynpunkt. Även motsatta ytterligheter kunde uppstå. Det
kunde nämligen understundom inträffa, att en tomt för öppet byggnadssätt
anordnades inuti ett kvarter, helt skild från gatan eller endast sammanhängande
med denna medelst en smal tillfartsväg, vars smala breddmått då utgjorde
tomtens gatulinje. I sistnämnda fall skulle enligt 50 § alltså inga^ eller
helt obetydliga kostnadsbidrag kunna åläggas respektive tomtägare. Byggnadsstyrelsen
funne därför den ifrågasatta författningsändringen av behovet
påkallad, då denna syntes öppna möjligheter för åstadkommande av en rättvisare
fördelning av tomtägarnas ifrågavarande kostnadsbidrag.
Svenska stadsförbundets styrelse: Av vad som förekommit i ämnet torde
framgå, att i städerna en allmän mening örn nödvändigheten av en lagändring
gjort sig gällande. Styrelsen skulle under sådana förhållanden med tillfredsställelse0
och tacksamhet se, att lagändringen komme till genomförande redan
vid årets riksdag. Den ringa omfattning, i vilken gatukostnadsbestämmelser
hittills av Kungl. Maj :t fastställts, syntes också i sin mån visa,. att behov förelåge
av ett snart genomförande av lagändringen, örn lagstiftningen skulle
få den avsedda betydelsen flir landets städer och stadsliknande samhällen.
Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse: Vad beträffade önsk
värdheten
av en ändring av lagen i antydd riktning ansåge sig styrelsen kunna
inskränka sig till en hänvisning till det i ärendet omförmälda, av särskilda
kommitterade inom föreningen avgivna utlåtandet. Däri hade utförligt framlagts
de skäl, som kunde anses föreligga för en ändring av de nuvarande bestämmelserna.
De i denna utredning framförda synpunkterna hade i allt väsentligt
tidigare vunnit styrelsens gillande. Den motivering för en ändring,
som funnes införd i den remitterade promemorian, vore enligt styrelsens uppfattning
i hög grad klarläggande. Styrelsen ansåge, att en ändring av stadsplanelagen
i den riktning, som angåves i utkastet, skulle medföra väsentliga
förbättringar både för flertalet stadsförvaltningar och för de tomtägare i olika
städer, som på ett eller annat sätt bleve berörda av nu ifrågavarande stadgande^
samt hemställde, att ett förslag till lagändring i frågan måtte framläggas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Sveriges fastighetsägareförbund, i vars utlåtande styrelsen för Stochholms
fastighetsägareförening instämt, har däremot, utan att direkt avstyrka den
föreslagna lagändringen, likväl inför densamma givit uttryck åt vissa betänkligheter.
Efter att hava uttalat bekymmer över att avsikten vore att redan
efter den korta tid av omkring tva ar under vilken stadsplanelagen varit gällande
företaga ändringar i densamma, anför förbundet vidare:
Tendensen inom lagstiftningsarbetet på förevarande område hade obestridligen
karakteriserats av ett syfte att åvälva fastighetsägarna så stora skyldigheter
som möjligt och i motsvarande mån lätta samhällets åligganden. Yad
särskilt gatorna beträffade, hade som skäl för dylika strävanden brukat anföras,
att fastighetsägarna mäste anses i högre grad än övriga medborgare
draga nytta av att gatorna befunne sig i ordnat skick. För sin del kunde förbundet
emellertid icke medgiva, att ett dylikt påstående ägde riktighet. Visserligen
vore det sant, att en fastighets värde i icke oväsentlig grad vore beroende
på gatans skick, men detta utgjorde icke något bevis för, att gatorna
vöre av större betydelse för fastighetsägarna än för andra medborgare. I
själva verket torde just vissa andra grupper av medborgare ha minst lika stort
intresse som fastighetsägarna av att gatorna inom en stad vore väl ordnade,
exempelvis företag, vilka forslade personer eller gods nied vagnar, lastbilar
eller omnibusar. Dessa åstadkomma utan tvivel det mesta av den slitning av
gator och trottoarer, som nödvändiggjorde stora kostnader för dessas byggande
och underhåll. Ofta hade fastighetsägarna direkt skada av denna trafik,
nämligen på grund av det buller och de skakningar i byggnaderna, densamma
åstadkomma}. Sadan skada kunde medföra stora förluster. Fastighetsägarna
nötte ej gatorna iner än andra invånare, exempelvis innehavare av industriföretag,
reparationsverkstäder, torghandlare, reklamutdelare m. fl., snarare
mindre, och _detta redan av den anledningen, att fastighetsägarna vore ett förs
vinn ande fatal i förhållande till övriga invånare. För övrigt vore det långt
ifrån givet, att de starkast trafikerade och sålunda för slitning mest utsatta
gatorna vore de för fastighetsägarna mest inkomstbringande. Bullrande, genomgående
och stark trafik vore t. ex. ur butiks- och bostadssynpunkt icke till
fördel. Örn slutligen härtill lädes, att avloppsväsendets underhåll och fullkomnande
liksom ock tillhandahållandet av friskt och hälsosamt vatten, vilket allt
merendels förutsatte gator för ledningars framdragande, vore en allmän hygienisk
uppgift av största vikt för kommunens samtliga medlemmars sundhet och
trevnad, icke enbart för fastighetsägarnas, så syntes det vara uppenbart, att
fastighetsägarna icke hade mera nytta av gatorna än övriga invånare. I den
mån genom gators iordningställande värdet å fastigheterna ökades, uppkomme
ju för övrigt också skyldighet för ägarna att i ökat mått bidraga till samhällets
skatteinkomster.
Ur de synpunkter, som sålunda anförts, syntes det icke finnas mer än en
väg, på vilken man kunde nå fram till en verkligt rationell lösning av frågan,
vem som skulle bestrida gatuläggningskostnaderna, nämligen att betrakta gatuväsendet
såsom vad det verkligen vöre: en allmän medborgerlig angelägenhet,
och i konsekvens härmed ^lägga kostnaderna för detsamma på det allmänna!
eller, med andra ord, att lata samtliga skattedragare bära kostnaderna. Varje
försök att fördela gatukostnaderna efter nytto- eller skäligbetsgrunder komme
att visa sig behäftat med bade teoretiska oell praktiska brister. Någon verklig
rättvisa kunde man pa dylikt sätt icke uppnå, huru samvetsgrant och redbart
man än strävade därefter.
De allmänna utgångspunkter, från vilka man, på sätt här antytts, bland
stadsfastighetsägarna bedömde uppkommande frågor örn fastighetsägarnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
15
skyldighet att deltaga i gatukostnader, ledde givetvis till, att man synnerligen
kritiskt betraktade varje lagstiftningsåtgärd, som kunde ge anledning till antagande,
att avsikten vore att pålägga markägarna större skyldigheter än som
hittills åvilat deni. Den ovanberörda tendensen i rättsutvecklingen skapade hos
fastighetsägarna en inställning, som onekligen präglades av en viss misstänksamhet.
Vad det nu framlagda förslaget beträffade, så gåve motiveringen till detsamma
vid handen, att med förslaget icke förbundits annan avsikt än att på
ett rättvisare sätt än som nu kunde ske fördela gatuanläggningskostnaderna
mellan olika tomtägare. Någon ökning i sin helhet av den fastighetsägarna
inom ett visst område åliggande skyldigheten skulle således icke vara i fråga.
För förbundets ställningstagande till saken vore det givetvis av synnerlig vikt
att fasthålla härvid. Emellertid finge ju icke förbises, att en ökning av skyldigheterna,
jämfört med vad nu vore möjligt, ofta komme att åtfölja fördelningen
av kostnaderna, nämligen därigenom, att vissa tomtägare ju kunde komma
att få deltaga i kostnaderna för anläggande av annan gata eller gatudel än
den framför deras egna tomter belägna. Denna ökade skyldighet motsvarades
ju dock av viss lättnad för vissa andra tomtägare, vilket givetvis i och för sig
vore tillfredsställande. Ur synpunkten att kostnaderna för gatornas ordnande
borde åvila det allmänna kunde förbundet emellertid icke frångå sin principiella
ståndpunkt, att de ekonomiska konsekvenserna av sådan lättnad för den
enskilde tomtägaren borde bäras av det allmänna, till vars utgifter även fastighetsägarna
repartiserade.
Det i utkastet valda tillvägagångssättet för ändringens
infogande i stadsplanelagen har i samtliga utlåtanden tillstyrkts
eller lämnats utan anmärkning. I fråga örn vissa detaljer i avfattningen hava
däremot ändringar satts i fråga.
Beträffande förutsättningarna för undantagsregelns tillämpning har sålunda
byggnadsstyrelsen anfört :
Det kunde ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt att så starkt understryka
undantagsförhållandet i den föreslagna bestämmelsens tillämpning.
Utan att vilja göra något yrkande ville byggnadsstyrelsen därför ifrågasätta
huruvida icke ur den förslagna satsen ’där så finnes erforderligt för undvikande
av väsentlig ojämnhet i belastningen’ ordet ''väsentlig’ borde kunna uteslutas.
Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse yttrar härom:
Det syntes icke fullt tydligt vad som åsyftades med väsentlig ojämnhet i
belastningen av tomtägarna. En jämn fördelning beräknad med utgångspunkt
från en fördelningsprincip bleve med en annan fördelningsprincip ojämn. En^ fördelning
efter tomternas storlek bleve exempelvis vid slutet byggnadssätt i manga
fall ''ojämn’, därest som utgångspunkt för en jämförelse av bidragsbeloppen på
de olika tomterna valdes storleken av den bebyggelse, som enligt gällande stadsplan
kunde genomföras på dessa. Ur denna synpunkt skulle det därför måhända
innebära en fördel, örn i lagtexten uttrycket ''ojämnhet i belastningen’
kunde undvikas, och styrelsen ville i anslutning härtill föreslå en bestämmelse
av innebörd, att annan kostnadsfördelning mellan tomterna än vad i början av
satsen utsädes borde kunna medgivas, ’då skäl därtill äro’.
Beträffande sättet för bestämmande av det särskilda fördelning sområdet har
Sveriges fastighetsägareförbund, med instämmande av styrelsen för Stockholms
fastighetsägareförening, anfört:
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Den gällande lagen innehölle i fråga om bestämmande av grunderna för beräknande
av gatukostnaden, bland annat, att ersättningsskyldighet ej finge
åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt
begagnande vid den tid, då fråga örn gatukostnadsbestämmelser väcktes hos
stadsfullmäktige. Härav syntes framgå, att man, även örn det nu framlagda
förslaget örn rätt att fördela kostnaderna antoges, dock icke hade rätt att indraga
i fördelningen sådan tomt, som vore belägen vid gata, vilken vore eller
skolat vara upplåten. Tvekan syntes emellertid kunna råda, huruvida denna
förbundets uttolkning av nuvarande lag, sammanställd med förslaget, vore riktig.
Förbundets mening vore, att den tomtägare, som en gång fått gatan framför
sin tomt ordnad, skulle kunna känna sig förvissad örn, att han icke framdeles
kunde bliva ålagd att deltaga i kostnader för anläggande av andra gatudelar.
Örn, såsom förbundet hade anledning förmoda, detta även vore förslagets
mening, ville förbundet hemställa, huruvida icke de föreslagna bestämmelserna
kunde eller borde förtydligas genom tillägg av en bestämmelse med
det huvudsakliga innehållet, att det område, inom vilket kostnadsfördelning
skulle äga rum, icke finge omfatta tomter, belägna vid gator eller gatudelar,
vilka vid tiden för frågans örn gatukostnadsbestämmelser väckande i stadsfullmäktige
varit upplåtna, eller vilka, på grund av lag eller eljest, skolat vara
upplåtna till allmän trafik.
I fråga örn den särskilda fördelning sgrunden yttrar svenska stadsförbundets
styrelse:
Styrelsen förutsatte, att uttrycket Väsentlig ojämnhet i belastningen’ i praktiken
komme att medgiva en sådan tolkning, att tomtens utnyttjningsbarhet
bleve av avgörande betydelse. Styrelsen ansåge sig så mycket hellre kunna
räkna därmed som även i motiveringen till utkastet denna nyttoprincip funnes
särskilt omnämnd.
Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse anför härom:
Vad beträffade fördelningsgrunden hänvisade lagutkastet till tomternas
storlek eller ''annan skälig grund’. Det sistnämnda tillägget syntes lämna möjligheten
öppen för städerna att föreslå en fördelningsgrund, som enligt styrelsens
mening i flertalet fall torde vara ägnad att skänka den rättvisaste fördelningen,
nämligen tomternas utnyttjningsgrad. Då styrelsen emellertid hyste
den uppfattningen, att sistnämnda fördelningsgrund vid en eventuell lagändring
i nu ifrågasatt riktning i de flesta fall torde komma att av städerna tilllämpas,
ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke slutet av satsen lämpligen
kunde givas en lydelse, som direkt anvisade denna fördelningsgrund. Bestämmelsen
skulle då förslagsvis givas sådan formulering, att fördelningen mellan
tomtägarna skulle verkställas ''efter omfattningen av den enligt stadsplanen för
tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig
grund’.
Vad angår den föreslagna lagändringens återverkan på det av byggnadsstyrelsen
utarbetade normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser anför
byggnadsstyrelsen att ifrågavarande författningsförslag givetvis påkallade
motsvarande ändring i normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser. Byggnadsstyrelsen
vore icke nu beredd att närmare angiva, huru denna ändring
lämpligast borde avfattas, men komme styrelsen givetvis, därest författningsändringen
vunne vederbörlig fastställelse, att snarast möjligt uppgöra och för
Kungl. Maj :t framlägga erforderligt ändringsförslag.
Kungl. Maj:is proposition nr 156.
17
Fastighetsägareförbundets uttalade tvekan om lämpligheten av att redan nu
företaga ändringar i den nya stadsplanelagen bottnar i en synpunkt, som ingalunda
är mig främmande. Vad i promemorian anförts till stöd för omedelbar
lagändring på förevarande punkt synes dock bärande. Härför har ytterligare
stöd vunnits i de i ärendet avgivna utlåtandena. Särskilt vill jag åberopa
byggnadsstyrelsens förut återgivna uttalanden. Jag anser mig ock böra
hänvisa till de likalydande motioner, som vid årets riksdag väckts i första
kammaren (nr 173) av herr Axel Nylander jämte tio andra ledamöter och i
andra kammaren (nr 341) av herr Anders Andersson i Falkenberg och elva
andra av kammarens ledamöter. Efter kraftigt understrykande av de ofullkomligheter,
som de anse vidlåda lagens nuvarande avfattning i förevarande
avseende, hava motionärerna, med hänsyn till vikten för såväl det allmännas
intressen som det enskildas att dessa ofullkomligheter snarast undanröjas, ansett
sig trots den korta tid stadsplanelagen varit gällande böra hemställa, att
riksdagen måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande av en sådan ändring av
lagen, att gatukostnadsbidrag, som enligt denna må påföras tomtägarna, måtte
kunna tomtägarna emellan fördelas efter grunder, som närmare ansluta sig
till tomternas utnyttjningsgrad.
I dessa motioner liksom även i den av styrelsen för svenska stadsförbundet
gjorda framställningen har såsom ett skäl för skyndsam ändring även hänvisats
till den ringa omfattning, vari gatukostnadsbestämmelser ännu kommit
till stånd. Enligt från kommunikationsdepartementet inhämtade upplysningar
hava hittills (frånsett ett fall, som endast avser avloppskostnader) sådana bestämmelser
godkänts av Kungl. Maj:t endast i följande fall, nämligen beträffande
Landskrona och Strängnäs samt Jörns, Kävlinge och Åsele municipalsamhällen.
Endast för de tre municipalsamhällena hava dock bestämmelser meddelats i
full omfattning. Beträffande Landskrona avsågo bestämmelserna endast ett
mindre område, omfattande ett fåtal kvarter. Bestämmelserna för Strängnäs
gälla förutom avloppsledningar endast gångbanor. Allenast en ytterligare
framställning örn godkännande av gatukostnadsbestämmelser har inkommit
till Kungl. Majit, nämligen från Hässelby köping.
Däremot lära, efter vad stadsförbundet meddelat, i omkring tjugu städer
förarbeten till gatukostnadsbestämmelsers antagande ägt rum, ehuru de med
hänsyn till svårigheten att med lagens nuvarande avfattning ernå en rättvis
fördelning mellan tomtägarna hittills icke kunnat fullföljas.
Även om några bestämda slutsatser icke kunna dragas av den sålunda förebragta
statistiken, synes den dock i viss mån belysande för de svårigheter,
som mött, då det gällt att i praktiken omsätta lagens ifrågavarande stadganden.
På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig äga giltiga skäl för
uppfattningen, att en lagändring i förevarande punkt bör omedelbart vidtagas.
I själva saken synes Sveriges fastighetsägareförbund utgå från den principiella
uppfattningen, att kostnaderna för gatornas ordnande böra helt åvila
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 156. 2
Departe
ments
chefen.
18
Kungl. Majlis proposition nr 156.
det allmänna. Emellertid vilar ju lagen på en annan ståndpunkt, nämligen
att tomtägare skäligen bör kunna åläggas viss del av gatukostnaderna. Från
denna utgångspunkt har lagen stadgat en viss ram, inom vilken denna tomtägareandel
bör begränsas. Endast inom denna ram är nu fråga örn att bereda
möjlighet till förskjutningar mellan tomtägarna inbördes. De ifrågasatta åtgärderna
till de påvisade svårigheternas avhjälpande få icke leda till en ökning
av tomtägarnas sammanlagda bördor och därmed till en lättnad för
staden.
.Vad angår förutsättningen för den ifrågasatta undantagsregelns tillämpning
må anmärkas att med uttrycket ''ojämnhet i belastningen’ här givetvis icke
avses att lägga någon viss fördelningsprincip till grund för bedömandet, utan
endast att beteckna en viss fördelning såsom varande behäftad med en för det
allmänna rättsmedvetandet stötande ojämnhet. Detta kan även uttryckas på
sätt styrelsen för kommunaltekniska föreningen föreslår, men synes komma till
klarare uttryck genom den i lagförslaget valda formuleringen. Mot föreningens
förslag synes ej utan fog kunna riktas samma anmärkning som av föreningens
kommitterade liksom vid stadsförbundets konferens framställts mot
innehållet i normalförslaget, nämligen att alltför stort utrymme lämnas för
en skälighetsprövning efter ganska vaga grunder. I detta sammanhang må
framhållas att den nya undantagsregeln icke får tillämpas på det sätt att tomtägare
betungas mera än som kan anses förenligt med rättvisa och billighet;
regeln är icke avsedd att rubba på bestämmelsen i sjunde att-satsen av 50 §.
Örn alltså för viss tomtägare redan en enligt huvudregeln bestämd gatukostnadsersättning
skulle uppgå till vad för den ifrågavarande tomten är skäligt
ina tomtägaren självfallet icke betungas med större kostnad även örn därigenom
väsentlig ojämnhet i belastningen mellan tomtägarna inom området skulle kunna
undanröjas eller minskas.
Det kan icke förnekas, att den föreslagna undantagsregeln strängt taget endast
kommer att te sig som ett specialfall av nyssnämnda regel örn rättvisa
och billighet såsom normer för tomtägarnas bidragsskyldighet. Häri ligger
dock icke något fel. I själva verket kan detsamma sägas örn innehållet i samtliga
att-satser i 50 §. Det för den föreslagna nya regeln utmärkande är blott
det, att den avser att undanröja det hinder för en tillämpning av denna rättviseprincip
mellan tomtägarna inbördes, som avfattningen av tredje att-satsen nu
befunnits innebära i vissa fall.
Mot föreningens förslag kan dessutom liksom mot byggnadsstyrelsens förslag
invändas, att därigenom den nya regelns karaktär av undantag skulle alltför
mycket bortskymmas. Förutsättningen för att en ändring i detta sammanhang
överhuvud må kunna ske måste ju, såsom förut påvisats, vara att icke
därigenom någon rubbning sker i de huvudgrunder, som så nyligen fastslagits
såsom de bärande i den nya stadsplanelagen. Endast såsom ett undantag från
dessa huvudgrunder kan ändringen anses berättigad. Den tvekan örn lämpligheten
överhuvud av den ifrågasatta ändringen, som hyses på fastighetsägarehåll,
bör även i detta samband beaktas. Behov av längre gående avvikelse
från nu gällande lag synes ej heller föreligga. Även stadsförbundets
Kungl. Maj:ts proposition!, nr 156.
19
styrelse, vilken ju är den, som själv underställt Kungl. Majit frågan om lagändring,
har i sitt utlåtande gillat den föreslagna begränsningen av lagändringen
under framhållande att förda överläggningar i frågan visat, att gällande
regler för bidragens utmätande i många fall utan olägenhet kunna tilllämpas.
På nu anförda grunder anser jag mig ej kunna tillmötesgå de väckta,
förslagen örn utsträckning av undantagsregelns tillämplighet.
Beträffande bestämmandet av det särskilda fördelningsområdet vill jag i
anledning av vad Sveriges fastighetsägareförbund med instämmande av styrelsen
för Stockholms fastighetsägareförening anfört understryka att den föreslagna
regeln givetvis icke i någon mån avser att rubba de i 50 § första och
andra att-satserna uppställda förbehåll. Detta torde emellertid framgå av stadgandets
lydelse. Något förtydligande i detta hänseende synes därför ej erforderligt.
Örn åter redan skedd upplåtelse grundar sig icke å lag utan å avtal
blir naturligen dettas innehåll avgörande. Att märka är i detta sammanhang
att vid den omarbetning, som lärer böra verkställas av normalförslaget, frågan
örn grunderna för bestämmande av fördelningsområdet torde få upptagas till
närmare övervägande.
Såsom av det remitterade utkastet torde framgå, har tomternas storlek anförts
allenast såsom ett exempel på en fördelningsgrund, som kan befinnas skälig.
Då emellertid denna exemplifiering endast torde vinna på en ökad fyllighet
och då dessutom den enligt stadsplanen medgivna bebyggelsens omfattning
måhända oftare kommer att leda till den objektivt sett rättvisa fördeldelning,
som här bör eftersträvas, finner jag mig kunna förorda, att lagförslaget
omredigeras därhän att såsom första exempel nämnes omfattningen av den
enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj
1931 (nr U2).»
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
20
Kungl. Majlis proposition nr 156.
Bilaga B.
Utkast
till
Lag
om ändrad lydelse ar 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
o Härigenom förordnas, att 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:
50 §.
I gatukostnadsbestämmelser — -—- — ersättningens erläggande.
Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:
att ersättningsskyldighet ej må avse---nyss sagts;
att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;
att tomtägare må, belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark, dock att, där så finnes erforderligt för undvikande
av väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område,
vad^å dessa sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning
inom området må kunna fördelas mellan dem efter tomternas storlek eller annan
skälig grund;
att tomtägarna icke---och billighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. May.ts proposition nr 156.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars
1935.
Närvarande:
j nstitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 22 februari 1935, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den
29 maj 1931 (nr 142).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
magistratssekreteraren W. Hilarion Wistrand.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Rcgeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 5
mars 1935 avgivna utlåtande över det den 22 februari 1935 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29
maj 1931 (nr 142); därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
350881
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1935:160 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 a1 i texten
- 1LU 1935:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 s. 3 i texten