Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142)

1935-03-08 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:156, Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj

1931 (nr 142); given Stockholms slott den 8 mars

1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 156.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § stadsplanerna den 29 maj 1931 (nr 142).

^Härigenom förordnas, att 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

50 §.

I gatukostnadsbestämmelser — -—- — ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse---nyss sagts;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts

bebyggande föranledes därav, att gatas böjdläge skall i väsentlig mån avvika

från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på grund av

särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning

framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande

skyldighet att ersätta gatumark, dock att, där så finnes erforderligt för undvikande

av väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område,

vad å dessa sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom

området ma kunna fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen

å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter

annan skälig grund;

att tomtägarna icke---och billighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet ininför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i

statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn viss

ändring i 50 § stadsplanen en samt anför därvid:

»Genom stadsplanelagen av den 29 maj 1931 och därmed sammanhängande

författningar skedde en i många hänseenden genomgripande omreglering av

lagstiftningen på stadsplaneväsendets område. Ett flertal reformfrågor, som

under en följd av år stått på dagordningen, erhöllo i detta sammanhang en

lösning i positiv riktning.

Uppenbart är, att det med hänsyn till den korta tid, som ännu förflutit från

det detta nya lagkomplex den 1 januari 1932 trädde i kraft, ännu är för tidigt

att fälla något omdöme örn dess verkningar, och detta så mycket hellre som

den nya stadsplanelagstiftningen, liksom den tidigare, i många punkter endast

innefattar huvudgrunder, avsedda att tjäna till underlag för och jämväl själva

kompletteras genom lokala regleringar i olika avseenden. Emellertid hava på

en punkt yppats vissa svårigheter vid lagens tillämpning. Det rör sig härvidlag

örn en av de mest betydelsefulla nyheterna i 1931 års stadsplanelagstiftning,

nämligen de däri meddelade föreskrifterna om skyldighet för ägare av

tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata.

Den tidigare lagstiftningen på stadsplaneväsendets område lämnade hithörande

förhållanden utan egentlig reglering. Genom lagen den 31 augusti

1907 angående stadsplan och tomtindelning ordnades på ett uttömmande och

enhetligt sätt en närliggande fråga, nämligen örn lösen av gatumark och

tomtägares skyldighet att i viss utsträckning ersätta staden kostnaden därför.

Frågorna örn gatas anläggande och kostnaden härför lämnades däremot

oreglerade. De skulle enligt lagen behandlas så som i dessa fall gällde

för varje stad.

Denna begränsning hos 1907 års lagstiftning framkallade omedelbart krav

på komplettering. Under hänvisning till densamma gjorde svenska kommunaltekniska

föreningen redan den 21 mars 1908 framställning hos Kungl. Maj:t

örn utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det planlagda området borde

ske. Sedan därefter kommittén för kommunala nybildningar i sitt den 12

december 1917 avgivna betänkande gjort ett försök att lösa frågan genom sitt

förslag till lag örn särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa

samhällen, upptog 1916 års stadsplanelagskommitté i sitt den 15 december

1920 framlagda förslag till stadsplanelag bland annat bestämmelser angående

skyldighet för tomtägare att bidraga till gatas anläggning och kloakledning.

Efter det att i ytterligare framställningar erinrats örn angelägenheten att

åtgärder i ämnet vidtoges blev, sedan chefen för justitiedepartementet den 11

februari 1925 tillkallat särskilda sakkunniga för att biträda med fortsatt behandling

av frågan örn stadsplanelagstiftningens revision, frågan örn lagstiftning

örn gatuhållningen av dem utbruten till särskild behandling. På grundval

av ett utav dem utarbetat, den 24 oktober 1925 avgivet förslag framlades

genom proposition nr 209 vid 1926 års riksdag ett förslag till lag örn åläggande

av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning

av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata.

Förslaget föll emellertid i riksdagen, bland annat på grund av tvekan örn lämpligheten

av att utbryta denna fråga ur sitt sammanhang med stadsplanelagstiftningen

i övrigt. I sitt den 27 februari 1928 avgivna slutliga förslag till

ny stadsplanelagstiftning upptogo nämnda sakkunniga även förslag till regler

rörande bidrag till stads gatukostnad. Genom 1931 års stadsplanelagstiftning

hava omsider i detta hänseende meddelats normerande bestämmelser i allmän

lag.

Rörande innehållet i dessa bestämmelser må anmärkas följande:

I 49 § stadsplanelagen stadgas, att genom beslut av stadsfullmäktige må

meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav,

örn skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande

av gata (gatukostnadsbestämmelser). I uttrycket ''iordningställande

av gata’ inbegripes här såväl själva anläggningen av gatan som anläggning

av avloppsledning. Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning,

där på tomtägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom.

Enligt 50 § stadsplanelagen skola i gatukostnadsbestämmelser angivas

grunderna för beräkning av den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och

för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid dessa grunders bestämmande skall iakttagas:

1. att ersättningsskyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars

anläggning påbörjats, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos

stadsfullmäktige;

2. att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

3. att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning

framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande

skyldighet att ersätta gatumark;

4. att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån

avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

5. att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning

än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med

annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

5

6. att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata

eller avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

7. att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna motsvara

skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

Slutligen säges i 51 § stadsplanelagen, att närmare föreskrifter om gatukostnadsbestämmelsers

innehåll och uppgörande samt utställande för granskning

meddelas av Konungen. Beträffande dessa bestämmelsers uppgörande

och granskning hava föreskrifter intagits i den nya byggnadsstadgan. I

fråga åter örn sådana bestämmelsers innehåll har byggnadsstyrelsen pa uppdrag

av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetat och enligt Kungl.

Maj :ts bemyndigande till trycket befordrat ett ''normalförslag till gatukostnadsbestämmelser’,

intaget i Statens offentliga utredningar 1932: 40.

Sedan sålunda den laga grunden för ett nyordnande av gatuväsendet i städer

och stadsliknande samhällen kommit till stånd, har arbetet med åstadkommande

av gatukostnadsbestämmelser upptagits inom ett flertal städer och samhällen.

Såsom ett led i detta arbete har styrelsen för svenska kommunaltekniska

föreningen genom särskilda kommitterade verkställt en granskning av

innehållet i förenämnda inom byggnadsstyrelsen utarbetade normalförslag. Sedermera

har, i anledning av en framställning från några av de kommunaltjänstemän,

som ute i städerna sysslade med dessa frågor, svenska stadsförbundet

den 3 februari 1934 anordnat en konferens i Stockholm med ombud för

drätselkammare m. fl. myndigheter i vissa städer, som redan da fattat beslut

om införande av gatukostnadsbestämmelser. Såväl av nyssnämnda kommitterade

som vid berörda konferens framfördes ej blott vissa önskemål örn ändringar

i förberörda normalförslag, utan även vissa erinringar mot själva stadsplanelagens

stadganden i här ifrågavarande avseenden.

Med skrivelse till Kungl. Majit den 2 juli 1934 har svenska stadsförbundets

styrelse överlämnat såväl det av förenämnda kommitterade avgivna utlåtandet

som ock det vid ovannämnda konferens förda protokollet. För egen del

har styrelsen anfört bland annat följande:

Av överläggningen vid konferensen syntes klart framgå, att ett lyckligt genomförande

av den nya lagstiftningen örn gatukostnadsbestämmelser sannolikt

skulle kunna vinna på en genomgående översyn redan på föreliggande stadium

av såväl lagtext som normalbestämmelser. Styrelsen mäste a andra sidan medgiva,

att man med visst fog kunde ifrågasätta lämpligheten av en överarbetning

redan innan lagstiftningen börjat i någon nämnvärd grad tillämpas. Särskilt

på en punkt hade man emellertid från många håll påkallat en omedelbar

ändring i gällande lag.

Olika meningar hade sålunda gjort sig gällande rörande tolkningen av

lagens uttryck ''framför hans tomt’. Några hade menat, att stadgandet

måste tolkas snävt efter ordalagen. Tomtägaren skulle således få belastas

endast med kostnader, som åsamkats staden för gatas anläggning framför

hans egen tomt. Andra hade förmenat, att stadgandet kunde givas en mera

vidsträckt tolkning. I skälig omfattning skulle stadgandet då anses innesluta

jämväl kostnad, som visserligen närmast nedlagts för utläggning av gata

framför viss tomt, men som dock stöde i sådant naturligt samband med kostnaden

för gatan framför andras tomter, att billighet och rättvisa syntes kräva,

att den belastade jämväl de på dessa tomter belöpande gatuanläggningskostnaderna.

Till en sådan kostnad syntes t. ex. genomsprängning av ett för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

gatans framdragande hinderlig! berg kunna hänföras. Enligt denna extensiva

tolkning borde kostnaden för gatans hela längd eller åtminstone för det kvarter

det gällde få räknas ihop och sedan slås ut på de olika tomterna. Behovet

av en vidsträcktare tolkning av uttrycket torde vara olika framträdande på

skilda håll allt efter terrängens beskaffenhet och övriga växlande förhållanden.

Av vad styrelsen ur olika källor inhämtat syntes emellertid klart framgå,

att möjligheterna till den vidsträcktare tolkningen på åtskilliga håll, ej

minst i de största städerna, tillmättes en alldeles särskild betydelse. På sina

håll syntes man böjd för att helt frångå tanken på gatukostnadsbestämmelsers

antagande, därest man skulle tvingas tillämpa den snävare tolkningen.

Såvitt styrelsen kunde finna, måste ett realiserande av önskemålen om en

extensivare tolkning av uttrycket ''framför hans tomt’ förutsätta en ändring

i själva stadsplanelagen, en ändring som sedermera givetvis kunde motivera

ett omarbetande även av normalförslaget på denna punkt.

Med åberopande av vad styrelsen anfört har styrelsen hemställt, dels att

förslag till sålunda påkallad ändring av 50 § stadsplanelagen beträffande uttrycket

''framför hans tomt’ måtte utarbetas och föreläggas 1935 års riksdag,

dels ock att de vid stadsförbundets förenämnda konferens i övrigt framförda

önskemålen i avseende å lagstiftningen om gatukostnadsbestämmelser

ävensom normalförslag till dessa måtte komma under övervägande och i görligaste

mån beaktas.

I vad de sålunda framkomna önskemålen avse förenämnda inom byggnadsstyrelsen

enligt uppdrag av chefen för kommunikationsdepartementet utarbetade

normalförslag till gatukostnadsbestämmelser, torde frågan örn eventuella

ändringar däri få bero på anmälan av nämnde departementschef. Vad åter

angår de ifrågasatta ändringarna i själva stadsplanelagen har det icke synts

kunna ifrågakomma att redan nu igångsätta en genomgående överarbetning

av de efter synnerligen långvariga och grundliga förberedelser tillkomna

lagstadgandena i förevarande avseende. Då emellertid de skäl som anförts till

stöd för den ifrågasatta ändringen i 50 § stadsplanelagen synts mig vägande,

har denna fråga upptagits till närmare behandling. Inom justitiedepartementet

har sålunda utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till lag om

ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Lagutkastet torde få såsom bilaga B fogas vid statsrådsprotokollet.

Lr innehållet i promemorian torde få återgivas följande:

Innebörden i den ifrågasatta ändringen i 50 § stadsplanelagen vore att gatukostnaderna,

i likhet med vad i 50 § femte att-satsen stadgades örn avloppskostnaderna,

skulle få slås ut på ett större område för att därefter fördelas

mellan de olika tomterna i förhållande till arealen eller den enligt stadsplanen

medgivna bebyggelsen eller på annat sätt, som efter närmare utredning kunde

befinnas lämpligt.

Den tanke, som sålunda läge till grund för den framförda kritiken mot den

nya stadsplanelagens bestämmelser i förevarande avseende, innebure icke någon

nyhet. Lagrummets tillkomsthistoria visade fastmer, hurusom under det

långvariga förberedelsearbete, som föregått lagfästandet av ifrågavarande bidragsskyldighet,

uppmärksamheten i olika samband varit riktad på frågan,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

7

huruvida bidragen borde begränsas till att avse endast gata framför tomten

eller örn bestämmandet av bidragen borde ske efter friare beräkningsgrunder.

Någon tvekan örn att lagen i dess gällande avfattning utgjorde ett uttryck

för förstnämnda, snävare bestämningsmetod, syntes icke kunna anses föreligga.

Det läte sig icke göra att däri inlägga den meningen, att viss tomtägare skulle

kunna åläggas att utgiva ersättning för arbete, som avsåge ordnande av gatuområdet

framför annan tomt än hans egen. Lagen byggde därvid onekligen

på en fast historisk grundval. Anläggning av gata hade av ålder ansetts såsom

ett fastigheterna åliggande onus, vilket tomtägarna haft att fullgöra, envar

utanför sin tomt. Stadganden av sådan innebörd funnes i Bjärköarätten, i

Magnus Erikssons landslag och i den av Gustav II Adolf konfirmerade och

av trycket utgivna stadslagen. I kungl, plakatet den 28 april 1649 örn gatuläggningen

och renlighet i Stockholm vöre den grundsats uttalad, att tomtägare

skulle låta lägga halva gatan på sin sida så långt hans tomt räckte, och

andra halvparten skulle den vara förpliktad att lata lägga, som bodde pa andia

sidan gent emot. Liknande regler aterfunnes i lagkommissionens förslag till

byggningsordning i städer av ar 1694. Da sedermera i lag meddelades regler

örn tomtägares skyldighet att ersätta stad värdet av gatumark, anknötos även

dessa till gatumarken framför tomten.

Även 1916 års stadsplanelagskommitté, som i sitt förslag inrymt stadganden

örn bidrag till stads gatukostnader, hade åt dessa givit en avfattning, som

framhävt sambandet mellan bidragsskyldigheten för viss tomt och den framför

tomten belägna gatumarken. På detta förslag hade även det förslag till

lag örn gatuhållningsskyldighet i stad byggt, som den 24 oktober 1925 avgavs

av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.

Sedermera hade emellertid även det andra ovan åsyftade betraktelsesättet

begynt att med en viss styrka göra sig gällande.

Så hade t. ex. skett i åtskilliga yttranden över nyssnämnda förslag till lag

örn gatuhållningsskyldighet i stad. Ur en i Kungl. Maj:ts proposition 1926

nr 209 (sid. 63) intagen redogörelse finge i detta samband återgivas följande

yttranden:

Byggnadsstyrelsen: Ordalydelsen syntes giva vid handen, att tomtägares

bidragsskyldighet skulle vara begränsad till den del av gatan, som läge intill

hans tomt. En ändring torde böra ske så att kostnaden kunde^ efter någon

lämplig grund fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat

område.

Fastighetsnämndcn och stadsfullmäktige i Stockholm: Tomterna borde få

belastas i förhållande till sin utnyttjningsbarhet. En tomt, som finge bebyggas

med sammanhängande flervåningshus, borde salunda oavsett arealen erlägga

större avgift för gatuhållningen än en tomt, avsedd för mindre enfamiljshus.

iStadsfullmäktige i Göteborg på förslag av andre stadsingeniören: Det ra
tionella,

ja rent av enda i praktiken genomförbara torde vara att kostnaderna

för samtliga gator inom viss i stadsplanehänseende enhetlig rayon sammanräknades,

varefter bestämdes, hur stor del som belöpte sig på hela tomtmarken

inom sagda rayon. Den kostnad, som folie pa tomtmarken, fördelades sedermera

på de olika tomterna efter vissa enhetliga normer såsom storlek, värde,

utnyttjningsbarhet etc.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Kommunaltekniska föreningen: Fördelning borde ske för liela stadsområ
de!;,

men i varje fall åtminstone inom ett med lämpliga gränser avdelat stadsplaneområde

efter sådana grunder att hänsyn toges till tomternas areal, befintlig

bebyggelse och möjlighet att utnyttjas enligt stadsplanen samt den

större eller mindre värdeökning, stadsplanens genomförande kunde beräknas

medföra. Någon generell regel kunde ej givas utan borde var kommun med

hänsyn till lokala förhållanden söka erhålla en rättvis fördelningsgrund.

De önskemål, som sålunda kommit till uttryck, hade emellertid ej blivit tillgodosedda

i nämnda proposition. Härom hade dåvarande chefen för justitiedepartementet

yttrat följande:

I några yttranden hade payrkats möjligheten av en sådan tillämpning av

lagen, att kostnadsbidraget skulle kunna mellan tomtägarna fördelas ej blott

beträffande var gata för sig utan jämväl i fråga örn ett större område. Då

den gällande lagstiftningen hänförde tomtägares skyldighet att utgiva ersättning

för gatumark till den. framför hans tomt belägna marken, hade departementschefen

emellertid, när nu förevarande fråga utbrötes ur sitt sammanhang,

ansett tomtägares bidragsskyldighet i övrigt böra i lokalt avseende begränsas

pa enahanda sätt.

° Ifrågavarande proposition hade avslagits av riksdagen, uppenbarligen främst

pa den grund att tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att utbryta denna fråga

ur sitt sammanhang med det större lagförslag på stadsplaneväsendets område,

som väntades komma att föreligga inom en nära framtid. Det finge emellertid

i förbigående erinras, att i särskild motion och sedermera jämväl vid propositionens

behandling i ena kammaren yrkande framställdes av innebörd att

stadgandet, att tomtägare endast finge belastas med kostnad för gatuanläggning

m. m. framför sin tomt skulle utgå och bestämmelserna avfattas så att

de möjliggjorde kostnadens fördelning på samtliga tomter inom ett större område.

Med anledning av förslagets fall i riksdagen hade spörsmålet icke återkommit

i form av något separat förslag, utan återupptagits först i det slutliga förslag

till ny stadsplanelagstiftning, som nyssnämnda sakkunniga avgivit den

27 februari 1928 (Statens offentliga utredningar 1928: 5). De sakkunniga

hade därvid i förevarande fråga yttrat bland annat följande:

Gällande lag vilade beträffande skyldigheten för tomtägare att utgiva gatumarksersättning

på den principen, att ersättningsskyldigheten skulle avse visst

gatuomrade framför tomten, och pa samma princip vilade beträffande tomtagares

skyldighet att bidraga till gatans iordningställande det lagförslag, som

förelädes 1926 års riksdag. De sakkunniga hade emellertid ansett sig böra

rånga denna princip. Såsom i åtskilliga yttranden över lagförslag i ämnet

blivit iramhallet ledde principen i tillämpningen lätt till orättvisor. Det komme

att bero pa rena tillfälligheter, om upplåtandet till allmänt begagnande av

gatustracknmgen framför en tomt droge större kostnad än framför angränsande

tomt.

De sakkunniga hade därför ansett, att den del av den totala gatukostnaden,

som inom visst stadsplaneomrade borde falla på fastighetsägarna, borde

emellan dem fördelas. Kostnaden för viss gatas upplåtande behövde alltså

ej falla på de invidliggande tomterna utan kunde slås ut på ett större fördelningsområde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

9

De sakkunniga hade även föreslagit, att i lagen skulle intagas närmare

föreskrifter angående grunderna såväl för bestämmande av fastighetsägarnas

sammanlagda andel i gatukostnaderna som för denna andels fördelning

mellan fastighetsägarna inbördes.

I förstnämnda hänseende skulle beträffande de särskilda stadsplaneomradena

avseende fästas vid det byggnadssätt, som enligt gällande stadsplan

skulle å fastigheterna tillämpas, särskilt i syfte att hindra att smärre bostadslägenheter

vid öppnare och lägre byggnadssätt bleve väsentligen härdare

belastade i fråga om gatukostnad än vid tätare och högre byggnadssätt.

Den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatukostnad skulle beträffande

en eller flera gator sammanräknas och fördelas dem emellan etter den nytta

fastigheterna kunde beräknas få av gatuanläggnmgen. Vid bestämmande av

omfattningen av det gatuområde, beträffande vilket fördelningen av gatukostnadsbidragen

skulle ske, skulle såvitt möjligt tillses, att detsamma, utgjorde

ett sammanhängande och i förhållande till gatunätet^ i övrigt självständigt

område, såsom mellan huvudtrafikgator eller parkområden ävensom att med

hänsyn till upplåtelsevillkor och övriga omständigheter likartade förhållanden

i möjligaste mån vore förhanden inom området. Vidare kunde hänsyn i

vissa fall tagas till längden av fastigheternas gränser utmed gatan och i övrigt

till fastigheternas storlek samt den omfattning och det satt, vara de enligt

stadsplanen finge bebyggas och utnyttjas.

Mot det av de sakkunniga sålunda framlagda förslaget hade i de däröver

avgivna yttrandena icke i avseende å själva fördelningsgrunderna framkommit

några egentliga erinringar. Emellertid hade deras förslag i fråga örn

gatukostnadsbidragen i övrigt mött gensagor, vilka föranledde att det slutliga

förslag som genom proposition (nr 79) förelädes 1931 års riksdag, i stället avfattades

i närmare anslutning till stadsplanelagskommitténs förslag och 1926

års proposition. Härvid hade bland annat bibehållits begränsningen av bidragsskyldigheten

till att avse gata framför tomt. Genom att reglerna örn

gatukostnadsbidrag dessutom uttryckligen anslutits till samma gatuområde,

som skulle ligga till grund för beräkningen av gatumarksersättning, hade lagstiftaren

dessutom vunnit den fördelen att i båda dessa hänseenden kunna till
-

lämpa en enda enkel och lättfattlig princip.

I motion i riksdagen (I: 236) hade i bada dessa avseenden payrkats införande

av ett undantag av innebörd i huvudsak, att därest uppgörelse samtidigt

träffades med flera markägare inom ett och samma stadsplaneområde,

staden skulle äga att, där rätt och billighet så krävde, fördela kostnaderna

mellan tomtägarna efter andra grunder än förslaget angåve, dock att kostnaderna

sammanlagt icke finge uppgå till högre belopp än vad som motsvarade

uttagandet av gatumarks- resp. gatukostnadsersättning enligt huvudreglerna.

Detta förslag vann emellertid icke riksdagens bifall, utan erhöll lagen

i dessa delar den avfattning som i propositionen föreslagits.

Lagens stadganden i förevarande ämne, sådana de förelage, innebure regler

i två skilda avseenden, nämligen dels rörande fördelningen av gatuanlåggningskostnaderna

mellan staden å ena samt tomtägarna a andra sidan, dels

ock rörande fördelningen mellan tomtägarna inbördes av den andel, som skulle

falla å dem gemensamt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

I förstnämnda hänseende innebure lagen, att tomtägarnas bidrag gemensamt

icke finge överstiga sammanlagda summan av de särskilda tomternas bidrag,

bestämda på sätt lagrummet föreskreve. Återstoden skulle under alla förhållanden

stanna å staden. I detta avseende hade i ärendet icke framställts önskemål^

örn någon ändring. Sådan torde ej heller nu kunna ifrågasättas. Just

i fråga om avvägningen mellan staden å ena sidan och tomtägarna gemensamt

å andra sidan torde den diskussion, som föregått lagens tillkomst, få anses hava

varit synnerligen uttömmande och grundlig, och det syntes icke med fog kunna

göras gällande annat än att den andel, som enligt dessa regler skulle stanna å

staden, icke överstege, vad som — frånsett eventuellt redan förefintliga lokala

regleringar av annan innebörd — måste anses skäligt.

Något annorlunda ställde sig måhända saken i fråga örn fördelningen av

gatukostnadsbidragen mellan tomtägarna inbördes. Denna fråga syntes icke

i samma grad hava trätt i förgrunden under den förberedande diskussionen.

Man torde hava utgått fran att de regler, som tillfredsställande bestämde tomtägarnas

gemensamma kostnadsandel, även skulle medföra en rättvis fördelning

mellan dem. Lagen uppställde i 50 § tredje att-satsen för varje särskild

tomt en viss maximiersättning, som alltså tomtägaren högst hade att utgiva,

men från denna maximiersättning avskures ytterligare den toppbelastning,

som kunde följa av väsentliga profilförändringar eller andra fördyrande anordningar,

som icke medförde motsvarande nytta för tomten. Detta framginge

av stadgandet i 50 § fjärde att-satsen. Då exempelvis framför en tomt

erfordrades avsevärt mera schaktningsarbete än framför andra vidliggande

tomter, följde därav icke utan vidare, att förstnämnda tomt bleve mera belastad

med gatuanläggningskostnad än de andra. Nyssnämnda stadgande

kunde nämligen medföra, att kostnaden för detta särskilda schaktningsarbete

helt eller delvis stannade å staden i stället för att drabba ägaren till förstnämnda

tomt. I normalförslaget hade den terrassering, som överhuvud finge

tagas i betraktande vid beräkning av tomtägares bidragsskyldighet, regelmässigt

begränsats inom ett avstånd av högst en meter över eller under gatans

terrasseringsplan.

Den utredning, som förelåge i förenämnda av stadsförbundets styrelse ingivna

handlingar, tillika med visst ytterligare material, som sedermera ställts

till justitiedepartementets förfogande, syntes emellertid giva vid handen, att

även inom den av lagen uppdragna ramen kunde inrymmas väsentliga ojämnheter

i belastningen av med varandra skäligen likbelägna tomter, och detta

särskilt örn hänsyn toges till den olika grad, vari skilda tomter kunde draga

nytta av gatuanläggningen. Enligt vad i detta sammanhang upplysts hade i

detta hänseende kunnat pavisas sa obilliga resultat, att vederbörande stad icke

ansett sig kunna helt uttaga den ersättning, vartill den enligt reglerna otvivelaktigt

skulle varit berättigad, utan nödgats taga på sig vida större andel av

kostnaden än lagen fordrade. Det syntes onekligen i sådant fall rimligare, att

denna a viss tomt belöpande merkostnad, i stället för att efterskänkas av staden,

finge utslås å angränsande tomter, som hade gagn av anläggningen. Detta

syntes icke innebära någon obillighet mot sistnämnda tomter. Även med ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

11

gångspunkt från att varje tomtägare skulle svara för gata utanför sin tomt,

torde det icke kunna bestridas, att i avseende å gatans beskaffenhet en viss

intressegemenskap rådde mellan grannarna vid samma gata eller gatudel. Örn

likväl under äldre mera primitiva förhållanden huvudregeln, att var och en

skulle hålla gata framför sin tomt, kunde giva ett någorlunda rättvist resultat,

torde det ligga i sakens natur, att förhållandet kunde bliva ett annat med

nutidens skärpta fordringar å gatornas beskaffenhet och de i följd därav och

av andra omständigheter väsentligt ökade anläggningskostnaderna.

För ägaren till en viss tomt syntes i allmänhet icke endast gatudelen framför

hans tomt, utan hela gatan i sitt sammanhang vara av betydelse såsom utfartsväg.

Han torde i regel vara föga betjänt med att anlägga gata utanför

sin egen tomtgräns, örn exempelvis en bergshöjd eller fördjupning hindrade

honom att med åkdon passera förbi grannens tomt. Örn ett sådant naturhinder

i flera grannars gemensamma intresse mäste undanröjas för att gatan

skulle bli trafikabel, torde det för det allmänna rättsmedvetandet te sig vida

mera tillfredsställande, att den särskilda merkostnaden därför — bortsett från

den del som kunde falla å staden — fördelades mellan respektive intressenter,

än att en enda tomtägare därmed belastades vida hårdare än de övriga.

Erinras finge ock, att den nya stadsplanelagen i fråga örn kostnaden för avloppsledningar

i högre grad än beträffande gatuanläggningen öppnade möjlighet

till en kostnadsfördelning efter nyttoprincipen. För beräkningen av avloppskostnaderna

hade i 50 § femte att-satsen såsom fördelningsgrund mellan

staden och tomtägarna angivits relationen mellan avloppet från tomterna och

annat avlopp, för vilket ledningen vore avsedd, och därav torde följa, att även

vid fördelningen mellan tomtägarna inbördes av den a dem belöpande andelen

av avloppskostnaden hänsyn måste tagas till den nytta varje särskild tomt hade

av ledningen.

Någon anledning att i fråga örn gatuanläggningskostnaderna taga i övervägande

en allmän övergång till en liknande mera generellt avfattad regel förelåge

dock uppenbarligen icke. Såsom av det förut sagda framginge, måste de

nu gällande reglerna, i vad de avsåge storleken av den kostnadsandel, som

överhuvud finge påläggas tomtägarna gemensamt, innefatta en av statsmakterna

efter grundlig prövning verkställd skälig avvägning. Även i fråga om fördelningen

mellan tomtägarna inbördes torde lagens nuvarande regel i ett stort

antal, kanske de flesta fall tillfredsställa anspråken på rättvisa och billighet.

För de återstående fall, där detta icke vore händelsen, borde emellertid beredas

möjlighet till undantag. Huvudregeln syntes alltså böra kvarstå, men förses

med ett tillägg, varigenom möjlighet bereddes att i gatukostnadsbestämmelser

intaga ett förbehåll om rätt att, där så funnes erforderligt för undvikande av

väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område, bestämma

annan fördelningsgrund dem emellan än vad eljest följde av lagens stadganden.

Att i vidare mån belasta lagtexten med föreskrifter angående detta undantag

syntes icke vara lämpligt. Alla de detaljföreskrifter, som i varje särskilt fall

kunde visa sig behövliga, såsom i fråga om bestämmande av det område, inom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 156.

vilket sådan fördelning skulle ske, samt de grunder, som skulle tillämpas vid

fördelningen, syntes böra intagas i respektive stads gatukostnadsbestämmelser.

De närmare anvisningar, som kunde erfordras i fråga örn gatukostnadsbestämmelsers

avfattning i dessa hänseenden, torde böra meddelas i administrativ ordning,

exempelvis genom tillägg till byggnadsstyrelsens normalförslag eller genom

av Kungl. Maj:t med stöd av 51 § stadsplanelagen meddelade föreskrifter.

Visst material till ledning för dylika anvisningars utformande syntes kunna

hämtas från förenämnda sakkunnigas förslag. Vad anginge den enskilde tomtägarens

intresse torde detta fa anses tillgodosett genom den procedur som vöre

stadgad för gatukostnadsbestämmelsers tillkomst. Uppenbart syntes, att bestämmelse

av här avsedd innebörd icke borde tillkomma utan Kungl. Maj:ts

prövning. Detta följde emellertid utan vidare av bestämmelsen i 49 § andra

stycket.

Nyssnämnda undantagsregel syntes, såsom närmast innebärande en avvikelse

fran regeln i tredje att-satsen i 50 § stadsplanelagen, lämpligast kunna infogas

såsom ett tillägg till nämnda att-sats. Innan emellertid tillämpning av

undantagsregeln ägde rum, måste givetvis föreligga en fullständig beräkning

av de kostnader för gatas anläggning, som sammanlagt drabbade tomtägarna

med tillämpning icke endast av tredje att-satsen, utan av samtliga i ämnet gällande

regler. Särskilt syntes det vara av vikt att noga fasthålla, att all den

reduktion, som borde äga rum enligt regeln i fjärde att-satsen, måste hava skett

innan man finge skrida till en kostnadsfördelning enligt undantagsregeln. För

att detta icke skulle förbises, syntes tredje och fjärde att-satserna lämpligen

böra byta plats i ordningen.

över promemorian och lagutkastet hava utlåtanden avgivits av byggnadsstyrelsen,

svenska stadsförbundets styrelse, svenska koinmunaltekniska föreningens

styrelse, Sveriges fastighetsägareförbund och styrelsen för Stockholms

fastighetsägareförening.

Byggnadsstyrelsen samt stadsförbundets och kommunaltekniska föreningens

styrelser hava bestämt tillstyrkt en lagändring av den i utkastet avsedda innebörden.

Till stöd för denna ståndpunkt hava de i själva principfrågan

anfört bland annat följande.

Byggnadsstyrelsen: Såsom i ärendet upplysts hade styrelsen tidigare givit

uttryck åt den uppfattningen att tomtägares bidragsskyldighet beträffande

kostnaden för iordningställande av gata icke borde begränsas till den del av

gatan, som läge framför hans tomt, utan att kostnaden borde efter någon lämplig

grund, fördelas å samtliga tomtägare inom ett för ändamålet avpassat område.

Vid upprättandet av normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser

oche de undersökningar, som med anledning därav företagits, hade styrelsen

erhållit ytterligare stöd för den meningen, att en rätt uppskattning av den

verkliga anläggningskostnaden framför varje tomt oftast stötte på praktiska

svårigheter och att man för att bestämma kostnaden med avseende på en

viss tomt i regel bleve nödgad att först beräkna kostnaden för iordningställande

av tomten vidliggande gatudel eller större gatusträcka eller av tomten

inneslutande, flera gator omfattande område samt sedan efter lämpliga och

skäliga grunder fördela kostnaden mellan samtliga de tomter, som innefattades

i beräkningen. Det vore ju sålunda självklart -— och erfarenheten hade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

13

tydligt ådagalagt detta — att stora svårigheter ofta måste uppstå att erhålla

en rättvis och lämplig kostnadsfördelning, därest, enligt lagens nuvarande

lydelse, hänsyn alltid måste tagas till att varje enskild tomtägare icke finge

belastas med mera än högst halva anläggningskostnaden framför hans tomt

intill samma bredd, som gällde beträffande ersättning av gatumark. Utginge

man från att varje tomtägare borde anses skyldig att sörja för anskaffandet

av lämplig utfartsväg från sin tomt, kunde det ju endast vara med rättvisa

och billighet överensstämmande örn den gata eller gatudel, som tjänade såsom

gemensam utfartsväg för flera tomter, även bestämdes såsom fördelnmgsomräde

och att utskiftandet av tomtägarnas kostnadsbidrag bestämdes med

hänsyn till anläggningskostnaderna för gatan eller gatudelen^ i dess helhet

oberoende av de större eller mindre kostnader, som belöpte på de särskilda

gatudelarna framför vars och ens tomt. _ ,

En tomts gränslinje mot gata kunde icke alltid anses vara en rättvis beräkningsgrund

vid bestämmandet av den enskilde tomtägarens andel i kostnaden.

Endast vid sådana fall, då tomtens gränslinjer utefter gatan helt utnyttjades,

d. v. s. vid slutet byggnadssätt, torde det kunna anses rättvist ^att

göra tomtägares bidrag beroende av tomtlinjens längd utefter gatan. I. fråga

örn öppet byggnadssätt torde det tvärtom kunna göras gällande att det i regel

alltid måste bliva mer eller mindre orättvist att låta längden av tomternas

gatulinjer bliva bestämmande för kostnadsbidragen. Särskilt patagligt vöre

detta beträffande hörntomter, där gatulinjerna tillsammans i regel vöre mer

än dubbelt så långa som angränsande mellantomters, vilken omständighet vid

öppet byggnadssätt icke i allmänhet kunde anses innefatta några större fördelar

ur byggnadssynpunkt. Även motsatta ytterligheter kunde uppstå. Det

kunde nämligen understundom inträffa, att en tomt för öppet byggnadssätt

anordnades inuti ett kvarter, helt skild från gatan eller endast sammanhängande

med denna medelst en smal tillfartsväg, vars smala breddmått då utgjorde

tomtens gatulinje. I sistnämnda fall skulle enligt 50 § alltså inga^ eller

helt obetydliga kostnadsbidrag kunna åläggas respektive tomtägare. Byggnadsstyrelsen

funne därför den ifrågasatta författningsändringen av behovet

påkallad, då denna syntes öppna möjligheter för åstadkommande av en rättvisare

fördelning av tomtägarnas ifrågavarande kostnadsbidrag.

Svenska stadsförbundets styrelse: Av vad som förekommit i ämnet torde

framgå, att i städerna en allmän mening örn nödvändigheten av en lagändring

gjort sig gällande. Styrelsen skulle under sådana förhållanden med tillfredsställelse0

och tacksamhet se, att lagändringen komme till genomförande redan

vid årets riksdag. Den ringa omfattning, i vilken gatukostnadsbestämmelser

hittills av Kungl. Maj :t fastställts, syntes också i sin mån visa,. att behov förelåge

av ett snart genomförande av lagändringen, örn lagstiftningen skulle

få den avsedda betydelsen flir landets städer och stadsliknande samhällen.

Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse: Vad beträffade önsk
värdheten

av en ändring av lagen i antydd riktning ansåge sig styrelsen kunna

inskränka sig till en hänvisning till det i ärendet omförmälda, av särskilda

kommitterade inom föreningen avgivna utlåtandet. Däri hade utförligt framlagts

de skäl, som kunde anses föreligga för en ändring av de nuvarande bestämmelserna.

De i denna utredning framförda synpunkterna hade i allt väsentligt

tidigare vunnit styrelsens gillande. Den motivering för en ändring,

som funnes införd i den remitterade promemorian, vore enligt styrelsens uppfattning

i hög grad klarläggande. Styrelsen ansåge, att en ändring av stadsplanelagen

i den riktning, som angåves i utkastet, skulle medföra väsentliga

förbättringar både för flertalet stadsförvaltningar och för de tomtägare i olika

städer, som på ett eller annat sätt bleve berörda av nu ifrågavarande stadgande^

samt hemställde, att ett förslag till lagändring i frågan måtte framläggas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Sveriges fastighetsägareförbund, i vars utlåtande styrelsen för Stochholms

fastighetsägareförening instämt, har däremot, utan att direkt avstyrka den

föreslagna lagändringen, likväl inför densamma givit uttryck åt vissa betänkligheter.

Efter att hava uttalat bekymmer över att avsikten vore att redan

efter den korta tid av omkring tva ar under vilken stadsplanelagen varit gällande

företaga ändringar i densamma, anför förbundet vidare:

Tendensen inom lagstiftningsarbetet på förevarande område hade obestridligen

karakteriserats av ett syfte att åvälva fastighetsägarna så stora skyldigheter

som möjligt och i motsvarande mån lätta samhällets åligganden. Yad

särskilt gatorna beträffade, hade som skäl för dylika strävanden brukat anföras,

att fastighetsägarna mäste anses i högre grad än övriga medborgare

draga nytta av att gatorna befunne sig i ordnat skick. För sin del kunde förbundet

emellertid icke medgiva, att ett dylikt påstående ägde riktighet. Visserligen

vore det sant, att en fastighets värde i icke oväsentlig grad vore beroende

på gatans skick, men detta utgjorde icke något bevis för, att gatorna

vöre av större betydelse för fastighetsägarna än för andra medborgare. I

själva verket torde just vissa andra grupper av medborgare ha minst lika stort

intresse som fastighetsägarna av att gatorna inom en stad vore väl ordnade,

exempelvis företag, vilka forslade personer eller gods nied vagnar, lastbilar

eller omnibusar. Dessa åstadkomma utan tvivel det mesta av den slitning av

gator och trottoarer, som nödvändiggjorde stora kostnader för dessas byggande

och underhåll. Ofta hade fastighetsägarna direkt skada av denna trafik,

nämligen på grund av det buller och de skakningar i byggnaderna, densamma

åstadkomma}. Sadan skada kunde medföra stora förluster. Fastighetsägarna

nötte ej gatorna iner än andra invånare, exempelvis innehavare av industriföretag,

reparationsverkstäder, torghandlare, reklamutdelare m. fl., snarare

mindre, och _detta redan av den anledningen, att fastighetsägarna vore ett förs

vinn ande fatal i förhållande till övriga invånare. För övrigt vore det långt

ifrån givet, att de starkast trafikerade och sålunda för slitning mest utsatta

gatorna vore de för fastighetsägarna mest inkomstbringande. Bullrande, genomgående

och stark trafik vore t. ex. ur butiks- och bostadssynpunkt icke till

fördel. Örn slutligen härtill lädes, att avloppsväsendets underhåll och fullkomnande

liksom ock tillhandahållandet av friskt och hälsosamt vatten, vilket allt

merendels förutsatte gator för ledningars framdragande, vore en allmän hygienisk

uppgift av största vikt för kommunens samtliga medlemmars sundhet och

trevnad, icke enbart för fastighetsägarnas, så syntes det vara uppenbart, att

fastighetsägarna icke hade mera nytta av gatorna än övriga invånare. I den

mån genom gators iordningställande värdet å fastigheterna ökades, uppkomme

ju för övrigt också skyldighet för ägarna att i ökat mått bidraga till samhällets

skatteinkomster.

Ur de synpunkter, som sålunda anförts, syntes det icke finnas mer än en

väg, på vilken man kunde nå fram till en verkligt rationell lösning av frågan,

vem som skulle bestrida gatuläggningskostnaderna, nämligen att betrakta gatuväsendet

såsom vad det verkligen vöre: en allmän medborgerlig angelägenhet,

och i konsekvens härmed ^lägga kostnaderna för detsamma på det allmänna!

eller, med andra ord, att lata samtliga skattedragare bära kostnaderna. Varje

försök att fördela gatukostnaderna efter nytto- eller skäligbetsgrunder komme

att visa sig behäftat med bade teoretiska oell praktiska brister. Någon verklig

rättvisa kunde man pa dylikt sätt icke uppnå, huru samvetsgrant och redbart

man än strävade därefter.

De allmänna utgångspunkter, från vilka man, på sätt här antytts, bland

stadsfastighetsägarna bedömde uppkommande frågor örn fastighetsägarnas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15

skyldighet att deltaga i gatukostnader, ledde givetvis till, att man synnerligen

kritiskt betraktade varje lagstiftningsåtgärd, som kunde ge anledning till antagande,

att avsikten vore att pålägga markägarna större skyldigheter än som

hittills åvilat deni. Den ovanberörda tendensen i rättsutvecklingen skapade hos

fastighetsägarna en inställning, som onekligen präglades av en viss misstänksamhet.

Vad det nu framlagda förslaget beträffade, så gåve motiveringen till detsamma

vid handen, att med förslaget icke förbundits annan avsikt än att på

ett rättvisare sätt än som nu kunde ske fördela gatuanläggningskostnaderna

mellan olika tomtägare. Någon ökning i sin helhet av den fastighetsägarna

inom ett visst område åliggande skyldigheten skulle således icke vara i fråga.

För förbundets ställningstagande till saken vore det givetvis av synnerlig vikt

att fasthålla härvid. Emellertid finge ju icke förbises, att en ökning av skyldigheterna,

jämfört med vad nu vore möjligt, ofta komme att åtfölja fördelningen

av kostnaderna, nämligen därigenom, att vissa tomtägare ju kunde komma

att få deltaga i kostnaderna för anläggande av annan gata eller gatudel än

den framför deras egna tomter belägna. Denna ökade skyldighet motsvarades

ju dock av viss lättnad för vissa andra tomtägare, vilket givetvis i och för sig

vore tillfredsställande. Ur synpunkten att kostnaderna för gatornas ordnande

borde åvila det allmänna kunde förbundet emellertid icke frångå sin principiella

ståndpunkt, att de ekonomiska konsekvenserna av sådan lättnad för den

enskilde tomtägaren borde bäras av det allmänna, till vars utgifter även fastighetsägarna

repartiserade.

Det i utkastet valda tillvägagångssättet för ändringens

infogande i stadsplanelagen har i samtliga utlåtanden tillstyrkts

eller lämnats utan anmärkning. I fråga örn vissa detaljer i avfattningen hava

däremot ändringar satts i fråga.

Beträffande förutsättningarna för undantagsregelns tillämpning har sålunda

byggnadsstyrelsen anfört :

Det kunde ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt att så starkt understryka

undantagsförhållandet i den föreslagna bestämmelsens tillämpning.

Utan att vilja göra något yrkande ville byggnadsstyrelsen därför ifrågasätta

huruvida icke ur den förslagna satsen ’där så finnes erforderligt för undvikande

av väsentlig ojämnhet i belastningen’ ordet ''väsentlig’ borde kunna uteslutas.

Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse yttrar härom:

Det syntes icke fullt tydligt vad som åsyftades med väsentlig ojämnhet i

belastningen av tomtägarna. En jämn fördelning beräknad med utgångspunkt

från en fördelningsprincip bleve med en annan fördelningsprincip ojämn. En^ fördelning

efter tomternas storlek bleve exempelvis vid slutet byggnadssätt i manga

fall ''ojämn’, därest som utgångspunkt för en jämförelse av bidragsbeloppen på

de olika tomterna valdes storleken av den bebyggelse, som enligt gällande stadsplan

kunde genomföras på dessa. Ur denna synpunkt skulle det därför måhända

innebära en fördel, örn i lagtexten uttrycket ''ojämnhet i belastningen’

kunde undvikas, och styrelsen ville i anslutning härtill föreslå en bestämmelse

av innebörd, att annan kostnadsfördelning mellan tomterna än vad i början av

satsen utsädes borde kunna medgivas, ’då skäl därtill äro’.

Beträffande sättet för bestämmande av det särskilda fördelning sområdet har

Sveriges fastighetsägareförbund, med instämmande av styrelsen för Stockholms

fastighetsägareförening, anfört:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Den gällande lagen innehölle i fråga om bestämmande av grunderna för beräknande

av gatukostnaden, bland annat, att ersättningsskyldighet ej finge

åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande vid den tid, då fråga örn gatukostnadsbestämmelser väcktes hos

stadsfullmäktige. Härav syntes framgå, att man, även örn det nu framlagda

förslaget örn rätt att fördela kostnaderna antoges, dock icke hade rätt att indraga

i fördelningen sådan tomt, som vore belägen vid gata, vilken vore eller

skolat vara upplåten. Tvekan syntes emellertid kunna råda, huruvida denna

förbundets uttolkning av nuvarande lag, sammanställd med förslaget, vore riktig.

Förbundets mening vore, att den tomtägare, som en gång fått gatan framför

sin tomt ordnad, skulle kunna känna sig förvissad örn, att han icke framdeles

kunde bliva ålagd att deltaga i kostnader för anläggande av andra gatudelar.

Örn, såsom förbundet hade anledning förmoda, detta även vore förslagets

mening, ville förbundet hemställa, huruvida icke de föreslagna bestämmelserna

kunde eller borde förtydligas genom tillägg av en bestämmelse med

det huvudsakliga innehållet, att det område, inom vilket kostnadsfördelning

skulle äga rum, icke finge omfatta tomter, belägna vid gator eller gatudelar,

vilka vid tiden för frågans örn gatukostnadsbestämmelser väckande i stadsfullmäktige

varit upplåtna, eller vilka, på grund av lag eller eljest, skolat vara

upplåtna till allmän trafik.

I fråga örn den särskilda fördelning sgrunden yttrar svenska stadsförbundets

styrelse:

Styrelsen förutsatte, att uttrycket Väsentlig ojämnhet i belastningen’ i praktiken

komme att medgiva en sådan tolkning, att tomtens utnyttjningsbarhet

bleve av avgörande betydelse. Styrelsen ansåge sig så mycket hellre kunna

räkna därmed som även i motiveringen till utkastet denna nyttoprincip funnes

särskilt omnämnd.

Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse anför härom:

Vad beträffade fördelningsgrunden hänvisade lagutkastet till tomternas

storlek eller ''annan skälig grund’. Det sistnämnda tillägget syntes lämna möjligheten

öppen för städerna att föreslå en fördelningsgrund, som enligt styrelsens

mening i flertalet fall torde vara ägnad att skänka den rättvisaste fördelningen,

nämligen tomternas utnyttjningsgrad. Då styrelsen emellertid hyste

den uppfattningen, att sistnämnda fördelningsgrund vid en eventuell lagändring

i nu ifrågasatt riktning i de flesta fall torde komma att av städerna tilllämpas,

ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke slutet av satsen lämpligen

kunde givas en lydelse, som direkt anvisade denna fördelningsgrund. Bestämmelsen

skulle då förslagsvis givas sådan formulering, att fördelningen mellan

tomtägarna skulle verkställas ''efter omfattningen av den enligt stadsplanen för

tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig

grund’.

Vad angår den föreslagna lagändringens återverkan på det av byggnadsstyrelsen

utarbetade normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser anför

byggnadsstyrelsen att ifrågavarande författningsförslag givetvis påkallade

motsvarande ändring i normalförslaget till gatukostnadsbestämmelser. Byggnadsstyrelsen

vore icke nu beredd att närmare angiva, huru denna ändring

lämpligast borde avfattas, men komme styrelsen givetvis, därest författningsändringen

vunne vederbörlig fastställelse, att snarast möjligt uppgöra och för

Kungl. Maj :t framlägga erforderligt ändringsförslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 156.

17

Fastighetsägareförbundets uttalade tvekan om lämpligheten av att redan nu

företaga ändringar i den nya stadsplanelagen bottnar i en synpunkt, som ingalunda

är mig främmande. Vad i promemorian anförts till stöd för omedelbar

lagändring på förevarande punkt synes dock bärande. Härför har ytterligare

stöd vunnits i de i ärendet avgivna utlåtandena. Särskilt vill jag åberopa

byggnadsstyrelsens förut återgivna uttalanden. Jag anser mig ock böra

hänvisa till de likalydande motioner, som vid årets riksdag väckts i första

kammaren (nr 173) av herr Axel Nylander jämte tio andra ledamöter och i

andra kammaren (nr 341) av herr Anders Andersson i Falkenberg och elva

andra av kammarens ledamöter. Efter kraftigt understrykande av de ofullkomligheter,

som de anse vidlåda lagens nuvarande avfattning i förevarande

avseende, hava motionärerna, med hänsyn till vikten för såväl det allmännas

intressen som det enskildas att dessa ofullkomligheter snarast undanröjas, ansett

sig trots den korta tid stadsplanelagen varit gällande böra hemställa, att

riksdagen måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande av en sådan ändring av

lagen, att gatukostnadsbidrag, som enligt denna må påföras tomtägarna, måtte

kunna tomtägarna emellan fördelas efter grunder, som närmare ansluta sig

till tomternas utnyttjningsgrad.

I dessa motioner liksom även i den av styrelsen för svenska stadsförbundet

gjorda framställningen har såsom ett skäl för skyndsam ändring även hänvisats

till den ringa omfattning, vari gatukostnadsbestämmelser ännu kommit

till stånd. Enligt från kommunikationsdepartementet inhämtade upplysningar

hava hittills (frånsett ett fall, som endast avser avloppskostnader) sådana bestämmelser

godkänts av Kungl. Maj:t endast i följande fall, nämligen beträffande

Landskrona och Strängnäs samt Jörns, Kävlinge och Åsele municipalsamhällen.

Endast för de tre municipalsamhällena hava dock bestämmelser meddelats i

full omfattning. Beträffande Landskrona avsågo bestämmelserna endast ett

mindre område, omfattande ett fåtal kvarter. Bestämmelserna för Strängnäs

gälla förutom avloppsledningar endast gångbanor. Allenast en ytterligare

framställning örn godkännande av gatukostnadsbestämmelser har inkommit

till Kungl. Majit, nämligen från Hässelby köping.

Däremot lära, efter vad stadsförbundet meddelat, i omkring tjugu städer

förarbeten till gatukostnadsbestämmelsers antagande ägt rum, ehuru de med

hänsyn till svårigheten att med lagens nuvarande avfattning ernå en rättvis

fördelning mellan tomtägarna hittills icke kunnat fullföljas.

Även om några bestämda slutsatser icke kunna dragas av den sålunda förebragta

statistiken, synes den dock i viss mån belysande för de svårigheter,

som mött, då det gällt att i praktiken omsätta lagens ifrågavarande stadganden.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig äga giltiga skäl för

uppfattningen, att en lagändring i förevarande punkt bör omedelbart vidtagas.

I själva saken synes Sveriges fastighetsägareförbund utgå från den principiella

uppfattningen, att kostnaderna för gatornas ordnande böra helt åvila

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 156. 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 156.

det allmänna. Emellertid vilar ju lagen på en annan ståndpunkt, nämligen

att tomtägare skäligen bör kunna åläggas viss del av gatukostnaderna. Från

denna utgångspunkt har lagen stadgat en viss ram, inom vilken denna tomtägareandel

bör begränsas. Endast inom denna ram är nu fråga örn att bereda

möjlighet till förskjutningar mellan tomtägarna inbördes. De ifrågasatta åtgärderna

till de påvisade svårigheternas avhjälpande få icke leda till en ökning

av tomtägarnas sammanlagda bördor och därmed till en lättnad för

staden.

.Vad angår förutsättningen för den ifrågasatta undantagsregelns tillämpning

må anmärkas att med uttrycket ''ojämnhet i belastningen’ här givetvis icke

avses att lägga någon viss fördelningsprincip till grund för bedömandet, utan

endast att beteckna en viss fördelning såsom varande behäftad med en för det

allmänna rättsmedvetandet stötande ojämnhet. Detta kan även uttryckas på

sätt styrelsen för kommunaltekniska föreningen föreslår, men synes komma till

klarare uttryck genom den i lagförslaget valda formuleringen. Mot föreningens

förslag synes ej utan fog kunna riktas samma anmärkning som av föreningens

kommitterade liksom vid stadsförbundets konferens framställts mot

innehållet i normalförslaget, nämligen att alltför stort utrymme lämnas för

en skälighetsprövning efter ganska vaga grunder. I detta sammanhang må

framhållas att den nya undantagsregeln icke får tillämpas på det sätt att tomtägare

betungas mera än som kan anses förenligt med rättvisa och billighet;

regeln är icke avsedd att rubba på bestämmelsen i sjunde att-satsen av 50 §.

Örn alltså för viss tomtägare redan en enligt huvudregeln bestämd gatukostnadsersättning

skulle uppgå till vad för den ifrågavarande tomten är skäligt

ina tomtägaren självfallet icke betungas med större kostnad även örn därigenom

väsentlig ojämnhet i belastningen mellan tomtägarna inom området skulle kunna

undanröjas eller minskas.

Det kan icke förnekas, att den föreslagna undantagsregeln strängt taget endast

kommer att te sig som ett specialfall av nyssnämnda regel örn rättvisa

och billighet såsom normer för tomtägarnas bidragsskyldighet. Häri ligger

dock icke något fel. I själva verket kan detsamma sägas örn innehållet i samtliga

att-satser i 50 §. Det för den föreslagna nya regeln utmärkande är blott

det, att den avser att undanröja det hinder för en tillämpning av denna rättviseprincip

mellan tomtägarna inbördes, som avfattningen av tredje att-satsen nu

befunnits innebära i vissa fall.

Mot föreningens förslag kan dessutom liksom mot byggnadsstyrelsens förslag

invändas, att därigenom den nya regelns karaktär av undantag skulle alltför

mycket bortskymmas. Förutsättningen för att en ändring i detta sammanhang

överhuvud må kunna ske måste ju, såsom förut påvisats, vara att icke

därigenom någon rubbning sker i de huvudgrunder, som så nyligen fastslagits

såsom de bärande i den nya stadsplanelagen. Endast såsom ett undantag från

dessa huvudgrunder kan ändringen anses berättigad. Den tvekan örn lämpligheten

överhuvud av den ifrågasatta ändringen, som hyses på fastighetsägarehåll,

bör även i detta samband beaktas. Behov av längre gående avvikelse

från nu gällande lag synes ej heller föreligga. Även stadsförbundets

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition!, nr 156.

19

styrelse, vilken ju är den, som själv underställt Kungl. Majit frågan om lagändring,

har i sitt utlåtande gillat den föreslagna begränsningen av lagändringen

under framhållande att förda överläggningar i frågan visat, att gällande

regler för bidragens utmätande i många fall utan olägenhet kunna tilllämpas.

På nu anförda grunder anser jag mig ej kunna tillmötesgå de väckta,

förslagen örn utsträckning av undantagsregelns tillämplighet.

Beträffande bestämmandet av det särskilda fördelningsområdet vill jag i

anledning av vad Sveriges fastighetsägareförbund med instämmande av styrelsen

för Stockholms fastighetsägareförening anfört understryka att den föreslagna

regeln givetvis icke i någon mån avser att rubba de i 50 § första och

andra att-satserna uppställda förbehåll. Detta torde emellertid framgå av stadgandets

lydelse. Något förtydligande i detta hänseende synes därför ej erforderligt.

Örn åter redan skedd upplåtelse grundar sig icke å lag utan å avtal

blir naturligen dettas innehåll avgörande. Att märka är i detta sammanhang

att vid den omarbetning, som lärer böra verkställas av normalförslaget, frågan

örn grunderna för bestämmande av fördelningsområdet torde få upptagas till

närmare övervägande.

Såsom av det remitterade utkastet torde framgå, har tomternas storlek anförts

allenast såsom ett exempel på en fördelningsgrund, som kan befinnas skälig.

Då emellertid denna exemplifiering endast torde vinna på en ökad fyllighet

och då dessutom den enligt stadsplanen medgivna bebyggelsens omfattning

måhända oftare kommer att leda till den objektivt sett rättvisa fördeldelning,

som här bör eftersträvas, finner jag mig kunna förorda, att lagförslaget

omredigeras därhän att såsom första exempel nämnes omfattningen av den

enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj

1931 (nr U2).»

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

förslag, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 156.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse ar 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

o Härigenom förordnas, att 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

50 §.

I gatukostnadsbestämmelser — -—- — ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse---nyss sagts;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för

tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån

avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på

grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägare må, belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning

framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande

skyldighet att ersätta gatumark, dock att, där så finnes erforderligt för undvikande

av väsentlig ojämnhet i belastningen av tomtägarna inom visst område,

vad^å dessa sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning

inom området må kunna fördelas mellan dem efter tomternas storlek eller annan

skälig grund;

att tomtägarna icke---och billighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 156.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars

1935.

Närvarande:

j nstitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 22 februari 1935, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den

29 maj 1931 (nr 142).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

magistratssekreteraren W. Hilarion Wistrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Rcgeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 5

mars 1935 avgivna utlåtande över det den 22 februari 1935 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29

maj 1931 (nr 142); därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet

lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350881

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:160 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 a1 i texten
  2. 1LU 1935:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § stadsplanen en den 29 maj 1931 s. 3 i texten