Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m

1935-02-08 · 46 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:158, Med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

1

Nr 158.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m.;

given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken; och

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr

36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1985.

1 sami.

Nr 158.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län; under Göta hovrätt: Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs

och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,

Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för övre Norrland: Västerbottens

och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen

bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt

från domstol eller annan myndighet inom Västerbottens eller Norrbottens län

och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,

skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för övre Norrland.

De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga, meddelas

av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av Stockholms

rådstuvurätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom domsagor

under Svea hovrätt eller hovrätten för övre Norrland, av rådstuvurätten

i Jönköping, då järnvägen till större delen ligger inom domsagor under

Göta hovrätt, och av rådstuvurätten i Kristianstad, då järnvägen till större

delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hava, sedan---lagfarten skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen

bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

hans Kungl. Höghet Kronprins en-Re gent en i statsrådet

å Stockholms slott den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn inrättande

av en hovrätt i Norrland.

Föredraganden anför:

»Sedan lång tid tillbaka har i skilda sammanhang spörsmålet örn uppdelning

av hovrätterna varit föremål för övervägande. Redan den s. k. lagkommittén

ifragasatte i betänkande år 1815 vittgående åtgärder i sådan riktning. Nya

lagberedningen föreslog i sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning en ökning av antalet hovrätter till fem, därav en

i Norrland med säte i Härnösand. Till detta förslag anslöt sig även förstärkta

lagberedningen i betänkande år 1887.

Utan direkt samband med förslag örn mera genomgripande reformer av

rättegångsväsendet ha vid upprepade tillfällen genom motioner i riksdagen

yrkanden framställts örn delning av Svea hovrätt. Krav på inrättande av en

hovrätt i Norrland restes sålunda flera gånger motionsvis under de senare

ståndsriksdagarna samt vid riksdagarna 1896 och 1904, dock utan att leda

till någon riksdagens åtgärd. De sistberörda motionerna voro närmast föranledda

av samtidigt vidtagna åtgärder för förstärkning av Svea hovrätt genom

inrättande av nya divisioner i hovrätten. Då sedermera fr. o. m. år 1921

ytterligare en division, den nionde, tillkommit, väcktes vid 1921 års riksdag

inom båda kamrarna motioner, i vilka hemställdes örn skrivelse till

Kungl. Maj :t med begäran örn utredning rörande inrättande av en särskild

hovrätt för de fyra nordligaste länen. En sådan åtgärd vore, enligt vad i

motionerna anfördes, önskvärd dels på grund av svårigheterna att på tillfredsställande

sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels

därför att rättsskipningen i Norrland komme att lida av det stora avståndet

till överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska

förhållandena. I yttrande över motionerna den 3 maj 1921 uttalade processkommissionen

att hänsynen till en blivande rättegångsreform enligt kommissionens

uppfattning icke kunde lägga hinder i vägen för bifall till förslaget örn

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

5

inrättande redan dessförinnan av en hovrätt för ifrågavarande område. På

hemställan av sammansatta stats- och första lagutskottet biföllos motionerna

av riksdagen.

Efter verkställd utredning framlade Kungl. Maj:t genom proposition

till 1922 års riksdag, nr 108, förslag örn inrättande av en hovrätt

över Norrland. Propositionen innefattade jämväl två särskilda lagförslag,

nämligen förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 8 § rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle under hovrätten över Norrland höra

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län; övriga hovrätters

domsområden skulle vara oförändrade med det undantag som föranleddes

av avskiljandet från Svea hovrätt av nämnda fyra län. I förslaget

upptogos övergångsbestämmelser av innehåll att mål eller ärende, vari talan

fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt från domstol eller annan

myndighet i de nämnda länen och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av

hovrätten fattats slutligt beslut, skulle för vidare behandling överlämnas till

hovrätten över Norrland. Tillika stadgades att de närmare föreskrifter som

med avseende härå kunde finnas erforderliga, skulle meddelas av Konungen.

Enligt det andra lagförslaget skulle i 3 § av 1880 års förordning angivas,

att ärenden angående lagfart av järnväg skulle upptagas och prövas av Stockholms

rådhusrätt, då järnvägen till större delen av sin sträckning läge inom

domsagor under Svea hovrätt eller hovrätten över Norrland.

Båda lagförslagen avsågos skola träda i kraft den dag Konungen bestämde.

Lagrådet, vars yttrande över förslagen inhämtats, hade — med förmälan

att lagrådet funnit remissen icke påkalla något dess yttrande angående lämpligheten

av den ifrågasatta nya hovrättens inrättande — lämnat förslagen utan

anmärkning.

Departementschefen förklarade sig ha funnit det förhållandet att Svea hovrätt

vuxit ut till ett verk av sådan omfattning att det mötte svårigheter att

på ett fullt tillfredsställande sätt administrera verket i och för sig innefatta

skäl nog för en uppdelning av verket. Det syntes knappast vara föremål för

tvivel att en sådan uppdelning borde äga rum i sådan ordning att en särskild

hovrätt inrättades för Norrland. Ett ytterligare skäl för inrättandet av en

sådan hovrätt ville departementschefen också söka i den, som det syntes,

ganska allmänna önskan i landets nordligare delar att där erhålla en särskild

hovrätt. Vidare måste förläggandet av en hovrätt till Norrland tillerkännas

icke ringa betydelse därutinnan att ledamöterna i hovrätten därigenom bereddes

möjlighet att leva och verka mitt uppe i de förhållanden som satte sin särskilda

prägel å ett ej oväsentligt antal av målen vid domstolarna inom de norrländska

länen. Med åberopande av yttranden av Svea hovrätt och processkommissionen

förklarade departementschefen, att han funne förläggningsorten för den nya

hovrätten böra bliva Härnösand.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I väckta motioner yrkades att vid den fortsatta utredning som vore erforderlig

jämväl Sundsvall och Umea måtte komma i fråga såsom förläggningsorter.

Riksdagen förklarade i skrivelse den 12 maj 1922 att riksdagen icke kunnat

bifalla propositionen samt anhöll att Kungl. Majit måtte låta verkställa förnyad

utredning angående inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste

länen och därvid särskilt låta utföra beräkning av de kostnader för

statsverket som genom ett dylikt inrättande skulle föranledas.

Frågan återupptogs vid 1923 års riksdag, då Kungl. Maj:t genom

proposition, nr 120, föreläde riksdagen de nyssnämnda båda lagförslagen i

oförändrat skick samt genom proposition, nr 121, begärde anslag för beredande

av lokaler till en hovrätt förlagd i Härnösand. I väckta motioner yrkades dels

att den nya hovrätten måtte förläggas till Umeå dels ock att hovrätten måtte

provisoriskt förläggas till Sundsvall.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande,

nr 4, örn bifall till förstnämnda proposition. Jämväl den andra propositionen

tillstyrktes av utskottet, som i utlåtande, nr 5, anförde att skäl icke syntes föreligga

att frånträda den av riksdagen tidigare uttalade uppfattningen angående

lämpligheten av att inrätta en hovrätt för Norrland. I fråga örn förläggningsorten

framhöll utskottet, att de städer som borde komma i fråga vore Umeå,

Härnösand och Sundsvall. Utskottet ansåg för sin del uppenbart att Härnösand

borde stå tillbaka för de båda andra städerna. I valet mellan sistnämnda

båda orter borde avgörandet tillkomma Kungl. Maj :t. Enligt utskottets mening

syntes emellertid övervägande skäl tala för en förläggning till Umeå. Allenast

under förutsättning att synnerligen bärande grunder kunde anföras för

ett frånträdande av denna uppfattning, borde valet utfalla till förmån för annan

plats.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan i lagfrågorna. Beträffande

utskottets utlåtande i anslagsfrågan antog kammaren ett framställt yrkande

örn ändring av utskottets motivering i fråga örn förläggningsorten, vilket ändringsförslag

innebar att den förebragta utredningen icke kunde anses så fullständig

att därav kunde dragas någon säker slutsats angående Härnösands

företräde såsom förläggningsort, i följd varav riksdagen icke borde uttala sig

i förläggningsfrågan, utan det torde böra tillkomma Kungl. Majit att träffa

ett avgörande därutinnan. Första kammaren avslog utskottets hemställan såväl

i lagfrågorna som i anslagsfrågan. Anledningen härtill var närmast att

enighet ej kunnat uppnås i fråga örn den nya hovrättens förläggningsort. På

grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Vid 192 5 års riksdag framställdes i två motioner yrkanden om ny

utredning angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.

Första lagutskottet hemställde örn avslag å motionerna, därvid anfördes att

efter år 1923, då sådan utredning förelädes riksdagen, icke tillkommit några

omständigheter som skulle kunna motivera en förnyad utredning av samma

fråga. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Frågan örn. inrättande av en norrländsk hovrätt upptogs därefter under å r

1 9 2 6 av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade

sakkunniga, vilka den 30 oktober 1926 avgåvo betänkande angående ändringar

i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. (Statens

off. utredn. 1926:20) samt däri förordade inrättandet av en särskild hovrätt

för de två nordligaste lånen. De sakkunniga anförde:

''Frågan örn inrättandet av en norrländsk hovrätt har hittills strandat pa

svårigheten att finna en lämplig förläggningsort. Anledningen härtill torde

vara, att statsmakterna städse utgått från den förutsättningen, att hovrattens

verksamhetsområde skulle omfatta samtliga de fyra nordligaste lanen Någon

gemensam centralpunkt finnes emellertid ej for tassa Ian, och ej heller torde

kunna påvisas någon plats, som med avseende a kommunikationer kan anses

vara välbelägen för hela befolkningen i en sa omfattande domkrets. Därest

hovrätten förlägges till det sydligaste länet, innebär densammas inrättande

icke någon lättnad för befolkningen i de tre övriga lanea. Och en hovrätt

förlagd till någon av de båda nordligaste lanen mäste för vissa delar av de

två andra länen te sig än mer avlägsen än Svea hovrätt a sm nuvarande sta
HeHTnnoriunaa

ställer sig saken, om dea nya hovrättens verksamhetsområde

begränsas till de båda nordligaste länen. Beträffande dessa Ian föreligga

i särskild grad de förhållanden, som redan tidigare ansetts påkalla inrättandet

av en särskild hovrätt för Norrland. Varje system, enligt vilket muntlig förhandling

skall förekomma i mer avsevärd utsträckning, to"de •nodJand''|f1°ira

en särskild hovrätt för dessa tva län, och svårigheten för att ej saga omöjligheten

att finna en förläggningsort, som lampar sig för alla fyra {anén, ha

då bortfallit. Även örn någon ovisshet kan rada örn lämpligaste f°rlaggni g

orten för en hovrätt för Norrbottens och Västerbottens Ian, räder dock ej någon

tvekan därom, att det låter sig göra att finna en forlaggmngsort, sorn

förhållande till den sålunda begränsade domkretsens olika delar birn väsentligen

mera välbelägen än Svea hovrätts nuvarande förlaggmngsort.

De sakkunniga beräknade att för avarbetande av de från de två nordligaste

länen inkommande målen erfordrades en division. Visserligen mäste det, framhold

de sakkunniga, principiellt anses mindre önskvärt att en överrätt omfattade

allenast en division. Emellertid hade, enligt vad de sakkunniga inhämtat,

processkommissionen ej kunnat undgå att, i sitt förslag till organisation

av mellaninstansen, för de norrländska länen upptaga hovrätter omfattande

allenast en division. Och med hänsyn till ovan angivna förhållande

hade de sakkunniga ansett sig kunna bortse från de betänkligheter ur principiell

synpunkt som onekligen gjorde sig gällande med hänsyn till överdomstolar

med ett så ringa antal ledamöter. I fråga om förläggningsorten för en

hovrätt omfattande de två nordligaste länen funno de ^ sakkunniga att Umeå

bättre än Luleå och bättre än någon annan inom de två nordligaste lanen belägen

plats lämpade sig som förläggningsort för ifrågavarande hovrätt, och

föreslogo följaktligen att, därest en särskild hovrätt funnes böra upprattas tor

de två nordligaste länen, denna måtte förläggas till Umeå.

I sitt år 1926 avgivna betänkande anförde processkommissionen,

att hovrätterna enligt kommissionens förslag skulle vara appelldomstolar, vilka

ägde att pröva dit fullföljda mål i hela deras vidd. Förfarandet i hovrätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

borde vid sådant förhållande i huvudsak ordnas efter muntlighetens och omedelbarhetens

grundsatser. Detta medförde att också hovrätterna måste bliva

lätt tillgängliga för allmänheten, så att icke inställelsen där bleve förenad med

alltför mycket besvär och kostnader. De nuvarande hovrätterna bildade visserligen

de naturliga anknytningspunkterna för en organisation av överrätter

med nämnda uppgift, men de motsvarade ingalunda kravet på att vara lätt

tillgängliga. Det mäste alitsa vara en oavvislig uppgift för rättegångsreformen

att genomföra en förändring därutinnan, så att nämnda krav bleve tillfredsställt.

Härefter fortsatte kommissionen:

I främsta rummet kommer ett återupptagande av förslaget örn hovrätternas

fördelning på olika orter i fråga. Detta förslag, som under 1800-talet flera

gånger var aktuellt, och sorn i viss omfattning varit före även under de senaste

arén, har hittills kunnat avvisas med den invändningen, att med den nuvarande

skriftliga hovrättsproceduren avstandet till hovrätten är av ganska underordnad

betydelse. Blir rättegången inför domstolarna i andra instans till sina

huvuddrag förändrad i överensstämmelse med vad förut nämnts, uppstår en

helt annan situation. En muntlig procedur vid hovrätterna kan icke genomföras,

med mindre hovrätterna äro så förlagda, att den rättssökande allmänheten

får vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu

är fallet. Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunna dock hovrätterna

e.1 göras alltför talrika. De äldsta förslagen i förevarande hänseende tänkte

sig, att varje hovrätt icke skulle innefatta mera än en dömande avdelning, vilket

efter nuvarande förhållanden skulle medföra, att antalet hovrätter bleve

synnerligen stort. Med en så stark uppdelning av hovrätterna skulle dock åtskilliga

olägenheter uppstå. Kostnaderna för så många hovrätter skulle bliva

storag Den fara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer

av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla

krets av kolleger, skulle lätt göra sig gällande. En likformig rättstillämpning

är ock svårare att genomföra i ett flertal mindre hovrätter. Hovrätterna

skulle jämväl försämras såsom praktiska utbildningsanstalter för domare,

i vilket hänseende de nu spela en stor roll.

Vid övervägande av dessa synpunkter har processkommissionen antagit, att

den tor vara torhallanden lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas

antal bestämdes till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodoses

1 . möjligaste utsträckning önskemålet,_ att hovrätterna skola vara lätt tillgängliga.

Emellertid kan det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med

hänsyn till arbetsbörda och sammansättning skulle bliva ganska svaga Vill

man i högre grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre

uppoffring i fråga om vissa hovrätters tillgänglighet, låter sig ock en indelning

med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter bör nian dock ej gå.’

Enligt båda de av kommissionen uppställda alternativen skulle, såvitt angår

Norrland, inrättas en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs och Gävleborgs

län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand omfattande Västernorrlands och

Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande Västerbottens

och Norrbottens län.

För att hovrätterna skulle kunna tjäna som organ för ett muntligt och omedelbart

rättegångsförfarande, måste enligt kommissionens mening jämväl en

annan utväg anlitas för att föra dem närmare allmänheten. Denna utväg bestode

i upptagandet av en inom nya lagberedningen framburen plan att hov
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

9

rätt under vissa förhållanden skulle kunna sammanträda a annan ort inom

domkretsen än där den hade sitt säte. Alltefter omständigheterna kunde dessa

hovrättssammanträden hållas å vissa på förhand bestämda tider i form av regelbundna

hovrättsting eller när behov yppade sig.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över processkommissionens förslag, att

hovrättsreformen vore outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna.

De farhågor som yppats att arbetets kvalitet därigenom komme att

lida, kunde lagrådet icke dela, då vi redan av gammalt ägde de bästa erfarenheter

av prestationerna från en hovrätt örn blott två divisioner. Man borde

dock enligt lagrådets uppfattning icke gå för långt i styckning: på mindre än

två avdelningar borde ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt

att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje.

Det syntes icke osannolikt att det skulle befinnas lämpligt att stanna vid eller

måhända till och med under det minimiantal av sju hovrätter som kommissionen

nämnt.

Beträffande frågan örn införande av hovrättsting uttalade lagrådet i samband

med brottmålsförfarandet, att denna anordning — ehuru i och för sig tilltalande

— dock av arbetsbesparingshänsyn torde böra erhålla en mera begränsad

användning än kommissionen syntes ha avsett.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning

rörande kostnaderna för processreformens genomförande, vilka avgåvo b etänkande

den 29 augusti 1928 (Statens off. utredn. 1928:20), utgingo

vid sina beräkningar från processkommissionens förslag med sju hovrätter,

förlagda till Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller

Härnösand samt Umeå eller Luleå. För att tagas under övervägande verkställdes

emellertid en alternativ kostnadsberäkning för en indelning med allenast

en hovrätt för Norrland. Denna hovrätt borde enligt de sakkunnigas mening

ej förläggas sydligare än till Sundsvall.

I proposition till 1931 års riksdag, nr 80, angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen:

''Hedan under nuvarande rättegångsordning ha vid upprepade tillfällen

väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet med

dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i stånd

att inhämta närmare kännedom örn de förhållanden varunder rättsskipningen

i landets olika delar verkar och pa detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda

synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas

större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle

stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt

måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med muntlig förhandling,

där parterna i regel ha att själva eller genom ombud komma tillstädes

som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att denna skyldighet ej

må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat kommer också upptagande

av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten.

Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas kostnader är det därför

av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är fallet erhålla en lokal förläggning.

Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas, är uppenbarligen

beroende jämväl av vissa andra förhallanden. Det ligger i sakens natur, att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar.

Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt

allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller bör hovrättens domarbestånd

bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och

synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en

alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid samarbeta under tämligen

ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och

begränsning. Erån nu angivna utgångspunkter torde antalet hovrätter icke

böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur

Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk

hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kan

ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.’

Beträffande förslaget örn anordnande av särskilda hovrättsting yttrade departementschefen,

att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning

ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen

i överrätterna därigenom skulle vinna. Behovet av hovrättens större

lättillgänglighet gjorde sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa

mål förekomme ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som vore bosatta i

orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom departementschefen

förordade, nämnd skulle medverka i de grövre brottmålen, läge

jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna del. Huruvida

jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kunde visa sig lämplig,

vore i ej ringa grad beroende på det antal till vilket hovrätterna bestämdes.

Skulle detta begränsas till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet

av hovrättsting vara uppenbart. För sådant fall borde det tillkomma hovrätten

att med hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv

avgöra, huruvida målet skulle handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting.

I fråga örn övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,

att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden för

dess införande måste behandlas som en enhet, det vore av vikt att, sedan grunderna

för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges, som

kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att arbetet med

den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande och

avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som vore ägnade

att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunde utan olägenhet

inpassas i den bestående ordningen. Frågan örn de ytterligare åtgärder,

som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande, borde uppenbarligen

regleras i samband med dennas antagande. Bland de frågor vilka

borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens antagande

stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning av hovrätterna. Härom

yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling

i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter

har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda

böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning

vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid den tid,

då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

11

det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning av

nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit

så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga, innan

det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av

denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad under
Ehuru

sålunda en uppdelning av hovrätterna är pakallad företrädesvis

av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises,

att skäl tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning.

Visserligen har gjorts gällande, att med det för närvarande

tillämpade skriftliga förfarandet i överrätterna det vore för parterna

jämförelsevis likgiltigt var dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna

torde dock få anses i andra hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar

ha närmare utvecklats vid den tidigare behandlingen av frågan örn upprättande

av en hovrätt för de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt

att nu ingå härpå. Jag vill endast erinra örn vikten av att hovrättens ledamöter

erhålla tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning

sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda malen, samt örn de

svårigheter^ som äro förenade med ledningen av. ett verk av Svea hovrätts

storlek. Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande

av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

. . .

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna tor

rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande

det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn

hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans nuvarande

läge kan intaga en bestämd ståndpunkt till därmed sammanhängande

spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt bör hava

sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till Norrland.

’

I likalydande motioner, nr 214 i första kammaren av herr Reuterskiöld

m. fl. och nr 360 i andra kammaren av herr Lindgren, förordades, att antalet

hovrätter måtte bestämmas till nio därav tre i Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt såväl

i fråga om hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting som beträffande

övergången till den nya rättegångsordningen. I sistnämnda hänseende

anförde utskottet, att det syntes lämpligt att frågan om uppdelning av

Svea och Göta hovrätter snarast toges under omprövning. Härvid torde särskilt

spörsmålet örn det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och om deras

förläggning böra övervägas. — Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden

i nu berörda delar. Under kamrarnas överläggningar framhölls av flera norrlandsrepresentanter

nödvändigheten av att tva hovrätter inrättades i Norrland.

När jag den 30 september 1932 för Kungl. Maj:t framlade förslag örn utredning

angående vissa partiella reformer på rättegångsväsendets område,

framhöll jag att såsom förberedelse till rättegångsreformen en uppdelning av

rikets hovrätter borde äga rum. På grund av det statsfinansiella läget syntes

denna uppdelning tills vidare böra begränsas till vad som redan under nuvarande

rättegångsordning finge anses vara pakallat av ett mera trängande be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

hov. Utredningen borde nied hänsyn härtill allenast avse en uppdelning av

Svea hovrätt på sådant sätt att en hovrätt komme att förläggas till Norrland.

Den 16 december 1932 beslöt Kungl. Maj:t på min hemställan att lagrådets

utlåtande skulle inhämtas över två lagförslag, avsedda att möjliggöra en delning

av Svea hovrätt. Lagförslagen voro till innehållet överensstämmande

med de för 1922 och 1923 års riksdagar framlagda förslagen utom beträffande

tiden för lagarnas ikraftträdande, vilken nu ändrats till den 1 oktober 1934.

I utlåtande den 30 december 1932 lämnade lagrådet — som icke yttrade sig

örn lämpligheten av den nya hovrättens inrättande — förslagen utan annan

anmärkning än att lagrådet hemställde, att åt bestämmelserna örn tiden för lagarnas

ikraftträdande gåves det innehåll att lagarna skulle träda i kraft den

1 oktober 1934 eller den senare dag Konungen bestämde. Då jag därefter den

3 januari 1933 inför Kungl. Majit anmälde frågan örn reglering av utgifterna

under riksstatens andra huvudtitel, anmärkte jag att den inom justitiedepartementet

igangsatta utredningen rörande delning av Svea hovrätt ej vore slutförd

men hemställde att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till bestridande av kostnader för hovrättens delning

beräkna visst belopp. Denna hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall. Utredningen

kunde emellertid icke fullbordas å sådan tid att proposition kunde föreläggas

1933 års riksdag.

Sedan processlagberedningen genom Kungl. Maj:ts remiss den

29 december 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av

Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag

vartill utredningen kunde föranleda, har beredningen — under förmälan att

utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu icke slutförts — överlämnat

ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande och förslag

rörande uppdelning av Svea hovrätt. Inledningsvis har i

yttrandet anförts, att beredningen vid fullgörande av sitt uppdrag utgått från

den uppfattningen att frågan örn hovrätternas uppdelning i vad på beredningen

ankomme vöre att bedöma med hänsyn till denna frågas betydelse för

den tillämnade allmänna rättegangsreformen och förberedandet av denna reform

samt att, ur de synpunkter beredningen sålunda ansåge sig ha att beakta, besvarandet

av den föreliggande frågan i främsta rummet bleve beroende av

gestaltningen av hovrättsförfarandet i en ny rättegångsordning. Efter redogörelse

för den ståndpunkt processkommissionen i sitt år 1926 avgivna förslag

intog till spörsmålen örn rättegångsförfarandet i hovrätt och hovrättsorganisationen

ävensom för behandlingen av dessa frågor i 1931 års proposition

angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, har beredningen anfört

följande:

Beredningen har under innevarande år till behandling upptagit frågan örn

hovrättsförfarandet och i detta ämne jämväl haft överläggningar med beredningens

rådgivande nämnd. Enligt den preliminära ståndpunkt, till vilken

beredningen därvid kommit, skulle detta förfarande i huvudsak vara anordnat

pa följande sätt.

o I syfte att klarlägga parternas ståndpunkter och vilken bevisning de vilja

åberopa anordnas ett förberedande förfarande. Detta sker genom skriftväx
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

13

ling, men hovrätten har även möjlighet att för ändamalet inkalla, parterna till

muntligt förhör. Sedan målets beredande avslutats, skall hovrätten bestämma

huruvida muntlig huvudförhandling skall äga rum eller målet skall avgöras

på handlingarna. I tvistemål skall muntlig huvudförhandling äga rum

dels i regel då part begärt sådan förhandling och dels i annat fall örn

hovrätten finner sådan förhandling erforderlig för hörande av part personligen,

vittne eller sakkunnig eller eljest för målets utredning, hor

brottmålens del skall muntlig huvudförhandling äga rum dels i allmänhet

då den tilltalade dömts till straffarbete eller åklagare fullföljer talan

för brott, varå straffarbete kan följa, och dels i annat fall, da sadan förhandling

finnes erforderlig för hörande av målsägande, vittne eller sakkunnig

eller eljest för sakens utredning. Beträffande bevisningens förebringande

skall gälla såsom allmän regel, att bevis, sorn upptagits_ vid underrätten, får

i hovrätten framläggas genom återgivande av innehållet i protokoll och andra

handlingar rörande bevisupptagningen. _ Det skall emellertid sta part öppet

att i hovrätten ånyo omedelbart förebringa bevis, som upptagits vid underrätten

såvida ej hovrätten finner sådant förebringande uppenbart sakna betydelse.

''liksom även hovrätten kan självmant förordna örn förnyad bevisupptagning.

I den mån avgörandet i hovrätten beror av tilltron till utsaga av

part vittne eller sakkunnig, som hörts i underrätten, skall hovrätten _i regel

ej äga att göra ändring i underrättens dom med mindre den, som avgivit utsagan,

hörts ånyo i hovrätten. . „ ..

Ett hovrättsförfarande enligt nu angivna riktlinjer kraver med nödvändighet,

att hovrätterna göras mera lättillgängliga för de rattssökande an nu ar

fallet Visserligen innebär beredningens ståndpunkt i fråga om hovrattsiprfarandet

vissa jämkningar i den tidigare hävdade principen örn obligatorisk

muntlig förhandling i hovrätt. Jämväl enligt beredningens förslag skola

emellertid i stor utsträckning parter, målsägande i brottmål, sakkunniga och

vittnen ha att inställa sig i hovrätt vid muntlig förhandling. Det framsta*

då som ofrånkomligt att sådana anordningar traffas, att denna deras mstallelseskyldighet

icke blir alltför betungande eller förorsakar dem oskalia kostnader

Hovrätternas lättillgänglighet är ur statsekonomisk synpunkt av stor

betydelse, enär eljest statsverkets utgifter för fri rättegång ävensom för vittnesersättningar

och andra kostnader, ela dessa skola utgå av statsmedel, kom

ma att stiga i alltför hög grad. De nu antydda olagenheterna kunna ock befaras

komma att medföra betydande svårigheter för tillämpning av ett muntligt

hovrättsförfarande överhuvud taget och därigenom äventyra de fordelar

man eftersträvar med ett dylikt förfarande. , r.. 0 i

Eör ernående av hovrätternas lättillgänglighet sta. såsom den föregåen e

framställningen ger vid handen, två utvägar till buds: hovratternas uppdelning

och^nf brande av hovrättsting. Enligt beredningens uppfattning mäste i viss

utsträckning båda dessa utvägar anlitas vid sidan av varandra. Genom ano

nande av hovrättsting i hovrättsområdets fran forlaggningsorten mera avlagsna

delar vinnas otvivelaktigt beaktansvärda fordelar Särskilt i stora och omfa

tande mål med vidlyftig vittnesbevisning måste det ofta medföra besparing

fr och lättnad, örn hovrätten sammanträder å en för parter och vittnen mera välbelägen

ort än förläggningsorten. Emellertid kan denna utväg icke anlitas i

alltför betydande utsträckning. Ått arbetet å en hoyrattsavdelning mera rege - bundet och under längre tidsperioder skall försiggå a annan ort an forlaggningsorten

mäste, som ock lagrådet antytt, komma att inverka storande pa

arbetets jämna gång och medföra svårigheter i olika hanseenden Den för

de mer eiler mindre talrika och långa resorna använda tiden gar ock förlorad

för hovrättens arbete. Ur statsekonomisk synpunkt kan anordningen, örn den

kommer till vidsträckt användning, medföra betydande utgifter saval for hov
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

rättsledamöternas och andra tjänstemäns resor och uppehälle under någon längre

tid å annan ort som ock för erforderliga sammanträdes- och arbetslokaler. De

långväga, ofta återkommande tmgsresorna torde, särskilt för hovrättens något

äldre ledamöter, bliva nog så betungande. På de nu angivna skälen måste enligt

beredningens åsikt som allmän princip fasthållas, att hovrätternas antal göres

så stort, att den övervägande delen av hovrättens arbete kan fullgöras å den

ordinarie förläggningsorten.

De skäl, som anförts mot en alltför långt gående uppdelning av hovrätterna,

kunna förvisso icke förbises. På denna punkt har lagrådet i sitt förut återgivna

yttrande framhållit starka betänkligheter mot inrättande av en hovrätt

med allenast en avdelning. Detta uttalande synes dock främst åsyfta den av

processkommissionen föreslagna hovrättsorganisationen med varje avdelning

bestående av allenast tre ledamöter. Då lagrådet icke ur kvalitativ synpunkt

framställt någon anmärkning mot en hovrätt med två avdelningar och alltså

enligt kommissionens förslag bestående av sex ledamöter, torde från lagrådets

utgångspunkt detta antal icke kunna betecknas som otillräckligt. I detta

sammanhang må ock erinras därom, att hovrätten över Skåne och Blekinge vid

sitt inrättande hade allenast en avdelning. Även örn i en ny rättegångsordning

det domföra antalet ledamöter i hovrätt kommer att minskas till tre eller

fyra, föreligger dock ingen anledning antaga, att hovrättens domarebestånd

därigenom skulle kunna nedbringas under det antal, som redan nu erfordras.

Ett övervägande av de nu framhållna synpunkterna torde i fråga örn hovrättsorganisationen

för Norrland, varmed i detta sammanhang avses de fyra

nordligaste länen, leda till att allenast två alternativ kunna ifrågakomma:

det ena förläggande till Norrland av allenast en hovrätt och anordnande av

hovrättsting i stor utsträckning och det andra förläggande till denna landsdel

av två hovrätter, en för de båda nordliga och en för de två övriga länen, och

anordnande av hovrättsting i mera begränsad omfattning.

De ifrågavarande fyra länen innehålla en areal av 242,086 kvadratkilometer

eller mer än hälften av landets hela ytvidd. Denna areal fördelar sig på de

olika länen på följande sätt: Norrbottens län 105,520, Västerbottens län 59,148,

Jämtlands län 51,715, Västernorrlands län 25,703 kvadratkilometer.

Till belysning av avstånden mellan några av huvudorterna må nämnas, att

Sundsvall är beläget omkring 20 mil från Östersund, omkring 7 mil från

Härnösand, omkring 15 mil från Sollefteå, omkring 32 mil från Umeå, omkring

62 mil från Luleå och omkring 77 mil från Haparanda. Avstånden från

Umeå utgöra till Östersund omkring 43 mil, till Luleå omkring 30 mil och

till Haparanda omkring 45 mil. De angivna avstånden avse samtliga landsvägssträckan.

I allmänhet äro järnvägssträckorna något längre.

Vad angår antalet mål inom ifrågavarande område hänvisas till bilagda

statistik (Bilaga A).1 Av denna framgår, att antalet av underrätterna genom

slutligt utslag avgjorda civila mål (frånsett tredskovis avdömda och omedelbart

medgivna) och kriminella mål utgjort i medeltal under åren 1931—1933:

för Norrbottens län 2,778, för Västerbottens län 3,497, för Jämtlands län

1,670 ^ och för Västernorrlands län 6,016. Beträffande sistnämnda län bör

framhållas, att antalet mål under 1933 visar en betydande ökning i förhållande

till de två föregående åren. En jämförelse med nyssnämnda arealuppgifter

utvisar, att måltätheten utgjorde för Norrbottens län 2.63, för Västerbottens

län 5.91, för dessa län tillsammans 3.81, för Jämtlands län 3.23, för Västernorrlands

län 23.41 samt för sistnämnda båda län tillsammans 9.93, allt antal

mål per 100 kvadratkilometer.

Beträffande antalet av Svea hovrätt genom slutligt utslag avgjorda mål

inhämtas av bilagda på grundval av uppgifter från statistiska centralbyrån

1 Här utesluten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

15

gjorda uppställning (Bilaga B),1 att antalet utgjort i medeltal under arén

1931—1933: från underrätter i Norrbottens län 202, från underrätter i

Västerbottens län 257, från underrätter i Jämtlands län 116 och från underrätter

i Västernorrlands län 317. I fråga örn sistnämnda siffra märkes, att

den nyss omtalade ökningen i antalet underrättsmal under 1933 endast i

mindre omfattning kunnat påverka denna siffra. ^ .

Även örn den åberopade statistiken icke utgör något bevis för det antal mal,

som kommer att fullföljas efter en ny rättegångsordning, torde den dock vara

vägledande för bedömande av målens lokala fördelning. Med hänsyn härtill

kan enligt beredningens åsikt med visshet fastställas, att vilken ort än väljes

som förläggningsort för en för samtliga de fyra nordliga länen gemensam hovrätt

en betydande del av de mål, i vilka muntlig förhandling skall äga ruin,

icke kunna behandlas å den ordinarie förläggningsorten. De med en inställelse

å denna förenade kostnaderna och olägenheterna skulle i fråga örn mera avlägsna

delar av hovrättens domkrets bliva så betydande, att anordnande av

hovrättsting i stor omfattning framstår som ofrånkomligt. Då måltätheten

är i avtagande i riktning mot norr, skulle väl ur denna_ synpunkt en sydligare

förläggning innebära större fördelar än en mera nordlig. Men även örn hovrätten

förlägges till ort inom de båda sydliga länen, skulle behovet av hovrättsting

komma att starkt framträda. Salunda skulle regelbundna hovrättsting

med sannolikt stor varaktighet erfordras å orter inom de två nordliga

länen. Med hänsyn till antalet mål från dessa län torde kunna förutses, att

en av hovrättens avdelningar skulle under större delen av året få sm verksamhet

förlagd utom den ordinarie förläggningsorten. Olägenheterna av en

sådan anordning ha förut påvisats.

Inrättas två hovrätter i Norrland, kommer därigenom behovet av hovrättsting

att betydligt minskas, då ett väsentligt större antal av de fullföljda målen

kunna handläggas å hovrättens förläggningsort. Med hänsyn till de stora

avstånden särskilt inom de båda nordligaste länen torde dock ett visst behov

i detta hänseende alltjämt komma att kvarstå. Förlägges den nordliga hovrätten

till Umeå, måste hovrättsting hållas, i Luleå, liksom omvänt en förläggning

till Luleå nödvändiggör hovrättsting i Umeå.

Vid övervägande av nu berörda synpunkter av processuell och ekonomisk

art har beredningen icke kunnat undgå att finna starka skäl tala för inrättande

av två hovrätter i Norrland. De med en sådan anordning förenade fördelarna

måste enligt beredningens åsikt anses så betydande, att de betänkligheter, som

ur andra synpunkter kunna göras gällande mot hovrätter med ett litet antal

ledamöter, icke kunna tilläggas avgörande vikt.

Sedan beredningen härefter framhållit att de sakkunniga vilka år 1926 avgåvo

betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas organisation och

arbetssätt, förordade inrättandet av en särskild hovrätt för de båda nordligaste

länen — en redogörelse för betänkandets innehåll i denna del har av mig i det

föregående lämnats — har beredningen ytterligare anfört:

''Vid de överläggningar, som i detta ämne hållits med beredningens radgivande

nämnd, har inom nämnden enhälligt uttalats den meningen, att det

nya rättegångsförfarandet nödvändiggjorde två hovrätter i Norrland. Beredningen

vill jämväl framhålla, att vid de överläggningar,. som under en av beredningen

för utredning av förevarande spörsmål efter tillstånd av chefen för

justitiedepartementet under sistlidna sommar företagen resa i Norrland hållits

med representanter för olika städer, allmänt framhållits önskvärdheten av att

i Norrland inrättas två hovrätter.

1 Här införd, med tillägg av siffror för ären 1924—1930, såsom bilaga B.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I den diskussion, sorn förekommit angående den norrländska hovrättsfrågan,

Ilar spörsmålet örn en lämplig rekrytering av hovrättens ledamotsbefattningar

tilldragit sig uppmärksamhet. Sålunda har framhållits att särskilt med förläggning

av en hovrätt så nordligt som till Norrbottens eller Västerbottens

län skulle följa betydande svårigheter för en fullgod rekrytering. Att rekryteringen

i viss mån kan komma att påverkas av förläggningsortens läge, torde

vara obestridligt. . Å andra sidan bör framhållas att, därest ett statsintresse

anses^ påkalla förläggandet av ett ämbetsverk eller annan offentlig institution

till någon viss del av landet, rekryteringsfrågan icke kan få utgöra ett hinder

för detta syftes förverkligande; det ankommer på statsmakterna att vidtaga

sådana anstalter som betrygga den önskvärda rekryteringen.

kkd aa&a:r de städer, Sundsvall, Härnösand och Östersund, som närmast torde

ifrågakomma som förläggningsort för den nedre norrländska hovrätten, torde

ej mot någon av dem i detta hänseende några grundade anmärkningar kunna

riktas. ^ I fråga örn den^övre norrländska hovrättens förläggningsort, Umeå

? ”/f ^ ea> torde väl förhållandena te sig mindre gynnsamma. Ej heller be
träffande

dessa städer torde några avgörande betänkligheter ur nu angivna

synpunkt föreligga. Envar av dem är förläggningsort för länsstyrelse och i

den sistnämnda staden har biskopen över Luleå stift sitt säte. Före hovrättens

förläggning till den stad, som bestämmes till förläggningsort, bör uppenbarligen

tillses, att lämpliga bostäder mot skälig hyra stå till buds för hovrättens perkasom

1 det följande skall framhållas, påkallas ock särskilda åtgärder

för tillgodoseendet av de norrländska hovrätternas behov av aspiranter och

vikarier.

I fråga, örn jurisdiktionsområdena för de två nya hovrätterna må erinras,

att de tidigare framlagda förslagen örn inrättande av en norrländsk hovrätt

utgått från att dess område skulle omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Inrättas nu två hovrätter i Norrland, kan ifrågasättas

att till den sydligare av dessa hänföra även Hälsingland, eventuellt

hela Gävleborgs län. Till den nordligare hovrättens jurisdiktionsområde skulle

för sådant fall kunna läggas, förutom Västerbottens och Norrbottens län, järnvä].

norra delen av Ångermanland (Ångermanlands norra domsaga och Örnsköldsviks

stad). Till förman för en sadan anordning talar, att därigenom

de båda hovrätternas organisation kunde något förstärkas. Å andra sidan

torde det erbjuda vissa olägenheter att låta ett och samma län till olika delar

lyda under skilda hovrätter, särskilt med hänsyn därtill att hovrätten i vissa

fall är överinstans i förhållande till länsstyrelsen. Beredningen har stannat

vid att Gävleborgs län i dess helhet bör åtminstone tillsvidare fortfarande lyda

under Svea hovrätt. I följd härav skulle till den ena av de båda nya hovrätterna

hänföras Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra omfatta

Västerbottens och Norrbottens län.

i klagan om den organisation, som lämpligen bör givas åt de nya hovrätterna,

kan för närvarande bedömas allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning.

Svea hovrätt arbetar sedan den 1 april 1929 på nio divisioner, var och en

bestående av fem ledamöter. Av de förut omförmälda statistiska uppgifterna

rörande antalet av nämnda hovrätt avgjorda mål under åren 1931—1933 framhår,

att Pa yarJe division belöpa i genomsnitt 430 mål per år. De från vartera

av de bada ifrågavarande hovrättsområdena härrörande målen motsvara

en normal arbetsbelastning för en division. Att döma av de ovanberörda uppgifterna

angående antalet av underrätterna avgjorda mål, torde särskilt för

den sydligare hovrättens del en ökning i tillströmningen av mål vara att föru

.se. erednmgen utgår .emellertid från att var och en av de nya hovrätterna

bor organiseras pa en division.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

17

Vad angår ledningen för hovrätterna föreslogs såväl av processkommissionen

som i 1926 års betänkande, att särskild president icke skulle utses för en hovrätt,

som består av allenast en division, utan ledningen anförtros åt ett hovrättsråd

såsom ordförande. I detta sammanhang kan ifrågasättas den ordningen

beträffande de nya hovrätternas organisation, att dessa icke upprättas

såsom självständiga domstolar utan utgöra allenast till de särskilda orterna

utflyttade divisioner av Svea hovrätt, vilka i organisatoriskt hänseende fortfarande

tillhöra denna. Det synes emellertid tvivelaktigt, örn en sådan anordning

skulle medföra någon vinst ur organisatorisk synpunkt. Visserligen

torde, därest de nya hovrätterna göras till självständiga domstolar, det med

hänsyn till deras ringa personaltillgång ofta komma att möta svårigheter att

vid tillfälliga eller mera varaktiga ledigheter för ledamöter eller fiskaler eller

för underdomare erhålla vikarier inom hovrätten; dylika svårigheter skulle

undgås vid en anordning sådan som den nyss antydda. Samma syfte kan dock

nås på annat sätt, nämligen genom en föreskrift örn skyldighet för assessorer

och fiskaler i Svea hovrätt att mottaga förordnanden att uppehålla dylika

tjänster i eller under de norrländska hovrätterna. Ur rättsskipningens synpunkt

är angeläget, att icke de nya hovrätterna från början framstå såsom

ej fullt likvärdiga med övriga hovrätter. Med hänsyn härtill kan beredningen

ej förorda, att de nya hovrätterna organiseras såsom allenast avdelningar av

Svea hovrätt, utan de böra enligt beredningens mening upprättas såsom självständiga

domstolar. Frågan huruvida president bör utses eller ledningen av

hovrätten bör anförtros ett hovrättsråd har ur statsfinansiell synpunkt föga

betydelse, då det rör sig endast örn skillnaden mellan lönen för en president

och för ett hovrättråd, som tillika är ordförande. För hovrättens auktoritet

torde det däremot lia stor betydelse, att dess verksamhet ledes av en person

i presidents ställning. Enligt beredningens mening bör därför i spetsen för

varje hovrätt stå en president. Denne bör tillika regelmässigt tjänstgöra såsom

ordförande och deltaga i målens handläggning.

Beträffande antalet övriga ledamöter kunde ifrågasättas, att då presidenten

sålunda bör deltaga i målens handläggning, detta antal inskränktes till fyra

i varje hovrätt. Emellertid bör tågås i betraktande att presidenten med hänsyn

till honom åvilande administrativa uppgifter icke torde i full utsträckning

kunna tagas i anspråk för den dömande verksamheten. För undvikande av

att vid en inträffande ökning av antalet till hovrätten inkommande mål balans

uppstår bör ledamöternas antal ej sättas alltför lågt. Särskilt i en mindre

hovrätt, där tillgången på vikarier är begränsad, är av vikt att vid ledigheter

på grund av förfall eller av annan anledning ett tillräckligt antal ordinarie

ledamöter alltid står till buds. Med hänsyn härtill har beredningen ansett

övervägande skäl tala för att antalet ledamöter i varje hovrätt bestämmes till

fem. Samtliga ledamotsbefattningar böra besättas med ordinarie innehavare.

Var och en av de nya hovrätterna bör sålunda bestå av president och fem hovrättsråd.

Organisationen i övrigt av de nya hovrätterna bör avpassas efter vad som

kan anses erforderligt med hänsyn till att varje hovrätt består av allenast en

division. Med all sannolikhet torde sekreterare-, advokatfiskal-, aktuarie- och

arkivariegöromålen icke bliva mera betungande än att de kunna utföras av en

befattningshavare, eventuellt med biträde av amanuenser.

Äv de ovan anmärkta rättsstatistiska uppgifterna torde framgå, att efter

avskiljande från Svea hovrätts domsområde av de fyra nordligaste länen full

sysselsättning i nämnda hovrätt icke kan beredas åt större antal divisioner

än sju. Antalet divisioner i Svea, hovrätt torde därför böra minskas med två.

Organisationen i övrigt av nämnda hovrätt bör undergå sådana förändringar,

som svara mot minskningen av antalet divisioner i hovrätten.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 158. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 158.

Vad därefter angår frågan om förläggningsorterna för de norrländska hovrätterna

bör med hänsyn till det nya förfarandet avgörande vikt fästas därvid,

att hovrätterna förläggas till sådana orter som för parter och andra, vilka

ha att inställa sig där, äro lättast tillgängliga. Den sydligare av de båda hovrätterna

torde ur nu angivna synpunkt böra förläggas till någon ort inom Västernorrlands

län. Såsom tidigare framhållits är måltätlieten för detta län väsentligt

större än för Jämtlands län. Inom Västernorrlands län torde allenast

någon av städerna Sundsvall och Härnösand kunna ifrågakomma. Enligt beredningens

mening måste Sundsvall anses vara den lämpligaste förläggningsorten.

Visserligen torde för Ångermanlands vidkommande Härnösand vara

att föredraga, men i förhållande till Jämtlands län har Sundsvall ett vida fördelaktigare

läge. Ej heller för Ångermanland kan en förläggning till Sundsvall

sägas innebära större olägenheter ur synpunkten av hovrättens lättillgänglighet.

Enligt den förut åberopade statistiken belöper av antalet av underrätterna

inom Västernorrlands län avgjorda mål mer än hälften på underrätterna

i Medelpad. I fråga om möjligheterna att i Sundsvall erhålla ämbetslokaler

för hovrätten må anmärkas, att stadsfullmäktige därstädes förklarat

sig villiga att för ändamålet kostnadsfritt ställa till statsverkets förfogande

vissa utrymmen i det s. k. Heabergska huset samt att för lokalernas iordningställande

och inredning anslå ett belopp av 20,000 kronor. Vid beredningens

besök i Sundsvall har av representanter för staden upplysts, att staden, som

för egen räkning behövde disponera lokalerna i Hedbergska huset, kunde antagas

vara villig att på egen bekostnad uppföra nybyggnad för hovrätten.

Enligt beredningens mening är sistnämnda alternativ att föredraga.

Såsom förläggningsort för en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens

län torde allenast någon av städerna Umeå och Luleå kunna ifrågakomma.

Ått träffa ett val mellan dessa båda städer erbjuder ur olika synpunkter

stora svårigheter. Med hänsyn till måltätheten synes ett visst företräde

böra tillkomma Umeå. Å andra sidan talar till förmån för hovrättens

förläggning till Luleå, att denna stad är väsentligt mera välbelägen i förhållande

till de vidsträckta nordliga delarna av hovrättsområdet med deras ganska

betydande målantal. Dessutom må framhållas, att för den folkrika Västerbottens

norra domsaga och Skellefteå stad förbindelserna med Luleå ej

äro avsevärt sämre än förbindelserna med Umeå. Vid beredningens besök i

Luleå har anförts, att ur rikssynpunkt starka skäl kunde åberopas för att en

statsinstitution med en hovrätts auktoritet förlädes till landets nordligaste del.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande synpunkterna har beredningen,

örn än med tvekan, stannat vid den uppfattningen, att hovrätten bör förläggas

till Luleå.

I fråga örn tillgången på ämbetslokaler för hovrätten må anföras, att i Umeå

synnerligen lämpliga lokaler kunna beredas i den staten tillhöriga gamla seminariebyggnaden,

vars iordningställande stadsfullmäktige förklarat sig villiga

att bekosta. Stadsfullmäktige i Luleå lia erbjudit sig att hyresfritt i stadens

hamnförvaltningsbyggnad tillhandahålla för. hovrätten behövliga lokaler, vilka

torde vara lämpliga för ändamålet.’

Beträffande slutligen genomförandet av den nya hovrättsorganisationen har

processlagberedningen erinrat örn de i 1931 års proposition gjorda, av riksdagen

gillade uttalandena rörande åtgärder för underlättande av övergången till

det nya rättegångsskicket. I denna del har beredningen anfört:

''Sedan denna fråga behandlats av 1931 års riksdag, har enligt beredningens

uppfattning icke tillkommit någon omständighet av beskaffenhet att rubba

denna ståndpunkt. Beredningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

19

att jämväl för den nuvarande hovrättsprocessen hovrätternas lättillgänglighet

är av stor betydelse. Kedan enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse

gällde, att hovrätten kunde på parts begäran eller av eget initiativ anordna

muntligt förhör. I motiven till lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar

av rättegångsbalken framhalles önskvärdheten av att denna utväg för avhjälpande

av brister i målens utredning matte i större utsträckning komma till användning,

och de bestämmelser örn muntliga förhör, som i detta sammanhang

upptogos i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken, hade till syfte att

befordra en sådan utveckling. Till de ogynnsamma omständigheter, som hittills

stått hindrande i vägen häremot, äro otvivelaktigt att hänföra de för

många rättssökande stora avstånden till hovrättens förläggningsort och de

betungande kostnader, som ofta skulle ådragas parterna genom en inställelse

i hovrätten. Medan i våra underrätter det muntliga och omedelbara förfarandet

under det sista årtiondet vunnit allt starkare fäste och alltmera inskränkt

den skriftlighet, som hotat att också där intränga, har. någon motsvarande tendens

att i hovrättsförfarandet bereda rum för muntligheten i stort sett icke

förmärkts. Enligt beredningens åsikt är det såväl ur allmän rättsskipningssynpunkt

som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande

av vikt att den i lagen anvisade utvägen med muntliga förhör kommer till den

vidsträcktare användning, som lagstiftaren avsett och att de yttre hindren härför

snarast såvitt möjligt undanröjas. Detta syfte torde för Norrlands .vidkommande

endast kunna vinnas därigenom att. redan nu två hovrätter inrättas

i denna del av landet. I detta sammanhang ma framhallas, att nuvarande rättegångsordning

saknar den utväg för hovrättens större lättillgänglighet, som

anordnande av hovrättsting bomme att innebära. Att redan nu inrätta tva hovrätter

för Norrland kan enligt beredningens mening icke väcka större betänkligheter

än som kunna göras gällande mot en sadan organisation vid dess. genomförande

i samband med en rättegångsreform. Beredningen vill. slutligen

framhålla att, därest den föreslagna organisationen av statsfinansiella eller

andra skäl anses icke böra genomföras i ett sammanhang, övervägande skäl tala

för att den nordligare av de båda hovrätterna först inrättas. Beredningen

ansluter sig på denna punkt helt till den uppfattning, som uttalats av 1926 års

hovrättssakkunni ga.’

Processlagbcredningens yttrande innefattar ordförandens, f. d. justitierådet

Gärdes, samt ledamoten professorn Engströmers mening. Ledamoten av beredningen,

revisionssekreteraren Santesson, har avgivit särskilt yttrande

av följande innehåll:

T likhet med beredningens övriga ledamöter anser jag, att efter genomförande

av ett hovrättsförfarande, byggt på de av beredningen angivna grunderna,

behov föreligger av två hovrätter i de fyra nordligaste länen. Med allenast

en''hovrätt i dessa län torde det möta stora svårigheter att — även om hovrätten

i viss utsträckning håller sammanträden pa annan plats än förläggningsorten

— upprätthålla en i huvudsak muntlig hovrättsprocess. Det synes mig även

lämpligt, att domkretsarna för dessa hovrätter bestämmas, för den ena till

Västernorrlands och Jämtlands län samt för den andra till Västerbottens och

Norrbottens län. , •

Vad angår förläggningsorten för de nya hovrätterna biträder jag beredningens

uppfattning, att hovrätten för de två sydliga länen.böra hava sitt säte i

Sundsvall Däremot kan jag icke dela beredningens mening, att hovrätten för

de båda nordliga länen bör förläggas i Luleå. Det är visserligen riktigt, att

nämnda stad är mera centralt belägen inom junsdiktionsområdet an Umea,

men denna omständighet torde icke kunna tillerkännas avgörande betydelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

I dessa trakter gå befolkningens förbindelser i huvudsak söderut och det torde

vara mindre olägligt att befolkningen i Norrbottens län i viss utsträckning

nödgas resa till Umeå än att befolkningen i Västerbottens län skall begiva sig

till Luleå. Umeå är dessutom beläget i en av domsområdets tätast befolkade

bygder och är kansliort för två domsagor under det att i Luleå icke finnes något

domsagokansli. Härtill kommer, att Umeå ur rekryteringssynpunkt äger

avgjort företräde. Enligt min mening bör därför hovrätten för övre Norrland

förläggas i Umeå.

Ej heller kan jag ansluta mig till beredningens uppfattning, att redan nu

två hovrätter böra inrättas i Norrland.

Statistiken rörande antalet fullföljda mål utvisar, att målen från de fyra

nordligaste länen under nuvarande rättegångssätt bereda fullt arbete åt allenast

två hovrättsdivisioner. Även om det är möjligt, att efter inrättande av

två nya hovrätter antalet fullföljder kommer att ökas, kan man utgå från att

för handläggning av de fullföljda målen icke erfordras mera än två förstärkta

divisioner. De nya hovrätterna skulle därför komma att bestå av vardera en

division. Olägenheterna av dylika små överrätter äro emellertid allmänt erkända.

I yttrande med anledning av det år 1921 väckta förslaget örn inrättande

av en norrländsk hovrätt uttalade processkommissionen (prop. 108/1922 s.

38), efter omnämnande att i en del främmande länder överrätterna arbetade på

allenast en avdelning, att detta borde anses såsom en nödfallsutväg, som blott

undantagsvis finge anlitas. Erfarenheten från vårt land talade alldeles bestämt

för önskvärdheten av att överrätterna ej gjordes för små. Kommissionen

hade därför utgått från att varje överrätt borde få minst två avdelningar. Vid

framläggande för 1923 års riksdag av förslag om inrättande av en hovrätt för

de fyra nordligaste länen framhöll föredragande departementschefen (prop.

121/1923 s. 50), att han på det bestämdaste måste avråda ifrån att då upprätta

en hovrätt med mindre än två divisioner. Jämväl i sitt år 1926 avgivna betänkande

(I s. 117) framhöll processkommissionen olägenheterna av hovrätter

innefattande endast en dömande avdelning, och i sitt yttrande över betänkandet

fann lagrådet (prop. 80/1931 s. 181) angeläget att betona, att man icke finge

gå för långt i styckning av hovrätterna; på mindre än två avdelningar borde

enligt lagrådets mening ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt

att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje.

De olägenheter, som i nämnda uttalande avses, äro naturligen svårigheterna

att i en hovrätt bestående av endast en division ordna arbetet på lämpligt sätt

och framför allt att inom densamma upprätthålla en domarkår med de höga

kvalifikationer, som böra finnas i en överrätt. Svårigheter möta att inom hovrätten

erhålla önskvärd domarerfarenhet och personlig duglighet. Fara föreligger

för ensidighet och slappnande intresse. Med de ogynnsamma arbets- och

befordnngsförhållandena följer svårighet att erhålla aspiranter till det antal,

som erfordras för möjliggörande av ett lämpligt urval. • Särskilt örn en hovrätt

med denna svaga organisation förlägges i övre Norrland, där även av andra

skäl vanskligheter möta att ernå tillfredsställande rekrytering, föreligger fara

att .ovrätten icke kommer att motsvara de krav, som ställas på en överdomstol.

Till gendrivande av de nu antydda synpunkterna kan icke anföras, att det

efter genomförande av en rättegångsreform dock blir erforderligt att inrätta

tva norrländska hovrätter. Det kan nämligen antagas, att dessa hovrätter

mäste göras betydligt starkare än som är möjligt under nuvarande rättegångsordning.

Det muntliga förfarandet medför en så väsentlig ökning av överrätternas

arbete, att målen från de fyra nordligaste länen antagligen komma att

bereda tull sysselsättning åt två hovrätter med vardera två divisioner. Därest

hovrätterna i någon större omfattning skola hålla hovrättsting å annan plats

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

21

än förläggningsorten synes det för övrigt icke möjligt att organisera dem med

mindre än två avdelningar. Även örn, såsom riksdagen år 1931 förordade, det

domföra antalet bestämmes till fyra, komma därför de nya hovrätterna att

bliva större än de nu ifrågasatta. Härtill kommer, att det, efter införande av

muntlighet och omedelbarhet i andra instans, är nödvändigt att göra hovrätterna

lätt tillgängliga och att därför hänsynen till de med små hovrätter förenade

olägenheterna måste vika. Men att under nuvarande rättegångssätt, då

hovrätternas lättillgänglighet är av underordnad betydelse, taga de risker, som

äro förbundna med dylika svaga domstolar, synes icke tillrådligt.

Ehuru jag sålunda icke kan biträda förslaget örn inrättande redan nu av tva

norrländska hovrätter, finner jag dock önskvärt att åtgärder så snart ske kan

vidtagas för förberedande av den överrättsorganisation, som kommer att bliva

erforderlig efter genomförande av en rättegångsreform. Detta syfte torde

kunna vinnas genom upprättande av en hovrätt i Norrland, gemensam för de

fyra nordligaste länen. Med upprättande av den andra hovrätten kan därefter

anstå till den övergångstid, som måste stadgas för den. nya ordningens

ikraftträdande. Därest domsområdet för den hovrätt, som nu inrättas, bestämmes

på angivet sätt, kan hovrätten organiseras med minst två divisioner. Härigenom

undvikas de olägenheter, som äro förenade med en svagare hovrätt.

Då såsom redan berörts de norrländska hovrätterna vid ett förändra^ rättegångssätt

torde höra bestå av två divisioner, synes hovrättens organisation

kunna bibehållas i huvudsak oförändrad efter reformens genomförande. _ Skulle,

särskilt örn bestämmelserna rörande domförhet ändras, någon minskning av

personalen påkallas i samband med reformens ikraftträdande, torde denna lätteligen

kunna ske då den andra hovrätten upprättas. Ej heller med hänsyn till

frågan örn lokaler för den nya hovrätten lära några svårigheter möta därest

hovrättsorganisationen på detta sätt utbygges i två etapper. Även örn den

först inrättade hovrätten vid reformens genomförande skulle komma att minskas.

torde dock behovet av lokaler bliva minst lika stort. Vid mimtlig förhandling

krävas nämligen avsevärt större utrymmen än vid tillämpning av det

nuvarande skriftliga förfarandet. Det är för övrigt uppenbart, att ävensom

två hovrätter nu inrättas, man vid anskaffande av lokaler åt desamma mäste

taga hänsyn till den ökning av lokalbehovet, som kommer att inträda vid övergång

till muntligt förfarande.

Den nya hovrätt, som sålunda enligt min mening nu bör upprättas,^ bör naturligen

förläggas till någon av de två orter, vilka såsom ovan framhållits efter

rättegångsreformens genomförande kunna antagas bliva säte för en hovrätt,

nämligen Sundsvall och Umeå. Visserligen är det med hänsyn till det nu

tillämpade förfarandet i andra instans av mindre vikt å vilken av nämnda

platser hovrätten förlägges. Då emellertid en förläggning till Sundsvall, vilken

skulle vara fördelaktig för huvuddelen av befolkningen i Västernorrlands

och Jämtlands län, icke i förhållande till den nuvarande förläggningen av

Svea hovrätt skulle medföra någon försämring för befolkningen i Västerbottens

och Norrbottens län, men däremot en förläggning till Umeå skulle innebära

en avsevärd försämring för invånarna i förstnämnda båda län, torde

Sundsvall i detta fall vara att föredraga.

Vad angår storleken av den nya hovrätten synas tillgängliga siffror ^tala

för att denna bestämmes till två divisioner. Måhända erfordras dock någon

förstärkning av arbetskrafterna. På frågan örn hovrättens organisation saknar

jag emellertid anledning att nu ingå.’

Svea hovrätt har efter remiss avgivit yttrande över processlagberedningens

utredning. Yttrandet torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom

bilaga C.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Frågan huruvida Svea hovrätt bör redan under nu rådande rättegångsskick

uppdelas samt när och hur en sådan uppdelning skall äga runi har hovrätten

funnit böra besvaras med tanke på vad som är bäst ägnat att bereda vägen

för den tillämnade allmänna rättegångsreformen. Hovrätten har förklarat sig

vara med processlagberedningen ense därom att, med ett hovrättsförfarande

anordnat efter de av beredningen angivna riktlinjerna, mål från de fyra nordligaste

länen icke lämpligen kunna upptagas av Svea hovrätt. Emellertid har

hovrätten avstyrkt förslaget att vid lösandet av Norrlands hovrättsfråga inrätta

hovrätter bestående av allenast en division. Härutinnan har hovrätten,

efter att lia erinrat om de skäl som tidigare åberopats mot en sådan hovrättsorganisation,

i huvudsak anfört följande:

Vad processlagberedningen anfört örn det väntade behovet av hovrättsting

vore enligt hovrättens mening icke något avgörande skäl emot inrättande av

en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt. Däremot kunde från denna

synpunkt svårigheter möta att genomföra beredningens förslag örn två nya

hovrätters inrättande. Behovet av hovrättsting kunde nämligen icke fyllas av

en hovrätt som bestode av allenast en division, enär domfört antal ledamöter

städse måste finnas tillgängligt på den ort, där hovrätten hade sitt säte. Häri

läge ett viktigt skäl emot att, såvitt anginge den nya rättegångsordningen,

räkna med färre ledamöter än som motsvarade domfört antal för två divisioner.

Såväl under den nya som under den nu gällande ordningen skulle svårigheter

motsvarande de nyss berörda i mångå fall uppstå vid semester, sjukdom eller

annat förfall för ledamöter. Särskilt sedan numera grundsatsen blivit fastslagen

att arbetsbalans ej finge uppkomma, vore det även nödvändigt att hovrättens

organisation ägde den elasticitet som erfordrades för att möta en tillfällig

ökning av arbetsbördan. Vid en hovrätt som bestode av allenast en division

kunde alltför lätt störningar uppstå, vilka inom en större hovrätt jämförelsevis

lätt kunnat undvikas genom en utjämning av arbetsbördan divisionerna

emellan. Den av processlagberedningen ifrågasatta utvägen att lösa

dessa svårigheter genom att stadga skyldighet för befattningshavare i Svea

hovrätt att mottaga förordnande i de norrländska hovrätterna bleve — om den

överhuvud kunde i alla fall förverkligas — förenad med betydande olägenheter

och kostnader. Ju mindre en hovrätt vore, dess större svårigheter mötte dessutom

att vid hovrätten knyta det antal väl kvalificerade jurister som erfordrades

för att påsett tillfredsställande sätt fylla de krav som numera ställdes på

hovrätterna i fråga örn att ställa juridiskt skolad arbetskraft till underlydande

härads- och rådhusrätters förfogande. Överhuvud kunde svårigheter uppstå

att vederbörligen upprätthålla kravet på domaraspiranternas kvalifikationer,

da de dugligaste aspiranterna kunde förväntas i regel söka sig till de större

hovrätterna, där utbildningen vöre mera mångsidig och befordringsutsikterna

för väl kvalificerade jurister i allmänhet bättre, örn sålunda inrättandet av

hovrätter bestående av allenast en division överhuvud vore olyckligt, gällde

detta alldeles särskilt beträffande en hovrätt förlagd till landets nordligaste

delar. Rekryteringen av en sådan hovrätt bleve förenad med särskilda svårigheter.

Hovrätten har vidare yttrat att det för närvarande saknades nödiga hållpunkter

för säkra beräkningar av huruvida tillräckliga arbetsuppgifter komme

att efter rättegångsreformens genomförande finnas för två norrländska

hovrätter med vardera minst tva divisioner. Enligt hovrättens mening kunde

man för de ifrågavarande länen icke utan fara för överorganisation räkna med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

cn så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner. Därest ett avgörande redan nu

träffades, torde sålunda försiktigheten bjuda att man byggde den nya ordningen

på en organisation med en norrländsk hovrätt örn högst tre divisioner

och läte frågan örn inrättande av ytterligare en norrländsk hovrätt vila tills

behovet därav blivit av erfarenheten bestyrkt. Även örn, i strid mot vad hovrätten

antagit, den nya ordningen ansåges kräva två hovrätter, borde detta

icke föranleda att en sådan splittring av hovrätterna redan nu ägde rum Örn

hovrättsfrågan skulle vinna sin lösning inom de närmaste åren, erbjode inrättandet

av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt den enda tillrådliga

utvägen. Sedan emellertid processreformen genom 1931 års riksdagsbeslut

och processlagberedningens raskt fortskridande arbete tagit avgörande

steg mot en snar lösning, kunde det knappast anses välbetänkt att skrida till

beslut i den norrländska hovrättsfrågan, innan sådan klarhet vunnits angående

hovrättens framtida organisation, lokalbehov med mera, att hovrättens

rekrytering och utrustning kunde direkt anpassas efter den^nya ordningen.

Skulle processlagberedningens förslag i vad det avsåge två norrländska hovrätter

upptagas trots de betänkligheter som reste sig däremot, förtjänade enligt

Svea hovrätts mening Umeå företrädet såsom förläggningsort for den

nordligaste hovrätten. För den sydligare förordades Härnösand. ^

En ledamot i hovrätten har avgivit särskilt yttrande, däri framhållits att en

norrländsk hovrätt snarast borde komma till stånd oberoende av ^processreformen;

dock borde en hovrätt med mindre än två divisioner ej ifrågakomma.

Den lämnade redogörelsen visar att flera olika skäl kunna anföras för uppdelning

av de nuvarande hovrätterna. Frågan örn delning av Svea hovrätt blev

aktuell genom denna hovrätts av arbetsbördans tillväxt föranledda utvidgning.

Under en följd av år stod nämnda synpunkt i förgrunden. Därtill anknöts

hänsyn till den utbredda opinionen i Norrland för inrättande av en hovrätt

där och till de olägenheter ur rättsskipningens synpunkt som äro förbundna

med de stora avstånden till hovrättens förläggningsort. För mm del kan

jag till fullo ansluta mig till den uppfattningen att en uppdelning av Svea hovrätt

är en angelägenhet av stor vikt redan under gällande rättegångsordning.

Att hovrätten ur administrativ synpunkt har en alltför stor personal och ett

alltför vidsträckt ämbetsområde ligger i öppen dag och har även av hovratten

själv vitsordats i dess år 1921 avgivna utlåtande i anledning av riksdagsskrivelsen

samma år rörande inrättande av en norrländsk hovrätt. En följd av

hovrättens storlek måste med nödvändighet bliva, att mera direkt beröring med

underrätternas domare endast i mindre utsträckning kan komma i fråga, oci

en närmare kännedom om förhållandena i underrätterna försvåras för presidenten

oell hovrättens ledamöter, till men för handläggningen av^ de på hovrätten

ankommande ärenden av administrativ natur, för vilka en sådan kännedom

är av betydelse. Hovrättsområdets stora omfattning, är ock till lunder

för den uppsikt över underdomstolarnas verksamhet som enligt lag åligger hovrätten

Ledamöterna i hovrätten kunna icke erhålla den på personlig erfarenhet

grundade djupare inblick i förhållandena inom avlägsnare delar av juris
-

Departe
monts
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

diktionsområdet, som utgör en väsentlig förutsättning såväl för materiellt riktiga

domsavgöranden som ock för att domstolens verksamhet skall bliva med

förtroende omfattad av allmänheten. Med hänsyn till de i flera avseenden

egenartade drag som Norrland företer i fråga örn industri och näringsliv i övrigt,

synes det särskilt betydelsefullt att rättsskipningens handhavare genom

vistelse och verksamhet där vinna förtrogenhet med dessa förhållanden. Jag

vill i detta sammanhang även understryka vad processlagberedningen i sitt nu

a.vgivna yttrande anfört örn betydelsen för den nuvarande hovrättsprocessen av

att hovrätterna göras lättare tillgängliga för de rättssökande. Skola de år

1901 i rättegångsbalken införda bestämmelserna örn muntliga förhör i hovrätt

vinna någon som helst praktisk betydelse i fråga örn mål från norra delarna

av landet, lärer Svea hovrätt icke kunna bibehållas såsom domstol i andra instans

för dessa områden. Verkställd undersökning synes utvisa att avståndet

mellan hovrätten och vederbörande underrätter utövar ett synnerligen

stort inflytande på frekvensen av sådana förhör. Av under åren 1930_1934

i Svea hovrätt hållna muntliga förhör i fullföljda mål, tillhopa 36, förekommo

sålunda 23 i mål från Stockholms rådhusrätt, 5 i mål från domstolar inom

Stockholms län, 5 i mål från övriga delar av Svealand och endast 3 i mål från

Norrland. Till jämförelse kan nämnas att under samma femårsperiod muntliga

förhör i mål som fullföljts till de båda mindre hovrätterna utgjorde, i

Göta hovrätt 14 och i hovrätten över Skåne och Blekinge likaledes 14.

Till de i och för sig vägande skäl som sålunda tala för att genomföra en

delning av den för närvarande största hovrätten lia på senare tid kommit de

särskilda omständigheter som äga samband med den tillämnade rättegångsreformen.

På departementschefens förslag uttalade sig 1931 års riksdag för en

snar prövning av spörsmålet örn hovrätternas delning såsom en förberedelse

till den reform, vars huvudgrunder samtidigt förelädes riksdagen. Den av processlagberedningen

sedermera verkställda utredningen — hittills slutförd endast

såvitt angår Svea hovrätt —- synes mig lia bragt frågan örn denna hovräits

uppdelning i ett sådant läge att jag anser mig böra förorda att den nu

upptages till avgörande i viss omfattning.

Det resultat vartill processlagberedningen kommit — nämligen att två hovrätter

böra ^inrättas för Norrlands vidkommande — sammanfaller i viss mån

med den ståndpunkt som redan år 1926 intogs av sakkunniga för utredning

av frågan örn hovrätternas organisation m. m. Uppfattningen att ifrågavarande

spörsmål svårligen kan vinna sin lösning på det sätt att endast en hovrätt

inrättas för hela Norrland eller större delen därav torde under senare år ha

vunnit en alp större utbredning bland dem som haft tillfälle att närmare sätta

sig in i förhallandena. Såsom 1926 ars sakkunniga framhöllo finnes ingen

plats^ som kan betecknas såsom centralpunkt för de norrländska länen, ej heller

någon plats som i fråga örn kommunikationer kan anses välbelägen för hela

eller ens större delen av befolkningen i Norrland. Ur sådana synpunkter kunna

mot varje förslag som gar ut på inrättandet av en gemensam norrländsk

hovrätt riktas vägande anmärkningar.

Sedan statsmakterna ar 1931 i huvudsak angivit de riktlinjer efter vilka ar
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 158.

25

betet på processreformen borde bedrivas, har det framstått såsom i hög grad

sannolikt att en reformerad hovrättsprocess skulle kräva mer än en hovrätt i

Norrland. Inom processlagberedningen har nu också utan meningsskiljaktighet

uttalats den uppfattningen att efter processreformen två hovrätter bliva

erforderliga i de fyra nordligaste länen. Till denna ståndpunkt har beredningens

rådgivande nämnd, såsom framgar av beredningens yttrande, enhälligt

anslutit sig. Genom den verkställda utredningen synes det ställt utom

tvivel att en sådan organisation måste komma till stånd, därest muntlignet och

omedelbarhet skall kunna i erforderlig grad tillgodoses i hovrättsprocessen.

Som utgångspunkt för sitt bedömande av den norrländska hovrättsfragan

har processlagberedningen framhållit, att enligt de angivna riktlinjerna för

hovrättsförfarandets gestaltning parter, målsägande i brottmål, sakkunniga

och vittnen skulle lia att i stor utsträckning inställa sig i hovrätt för muntlig

förhandling samt att det framstode som ofrånkomligt med hänsyn såväl till

de enskildas som det allmännas kostnader att hovrätterna gjordes lättillgängliga.

Enligt beredningens uppfattning vore eljest att befara att fördelarna

av ett muntligt förfarande äventyrades.

Svea hovrätt har i sitt yttrande icke närmare inlåtit sig på denna fråga.

I motsats mot beredningen anser emellertid hovrätten att den eftersträvade

lättillgängligheten kan vinnas med allenast en norrländsk hovrätt, samtidigt

som hovrätten gör gällande att beredningen beräknat behovet av hovrättsting

alltför stort och att de med denna anordning förenade olägenheterna av beredningen

alltså överskattats. Av vad hovrätten sålunda framhållit synes endast

kunna dragas den slutsatsen att enligt hovrättens mening en väsentlig del av

de mål, vari muntlig förhandling skall äga rum, skola kunna handläggas på

den ordinarie förläggningsorten.

Jag kan icke finna annat än att inom en domkrets, omfattande hela Norrland,

en inställelse å hovrättens förläggningsort skulle, såsom ock beredningen

framhållit, bliva ytterst betungande för en stor del av de rättssökande och

jämväl i många fall väsentligt stegra statsverkets kostnader för fri rättegång

m. m. För de rättssökande i hovrättssområdets mera avlägsna delar måste

en sådan anordning ock framstå som obillig. Med all sannolikhet komme de

nu antydda olägenheterna att visa sig så stora, att krav på en avsevärd begränsning

av muntlighetsprmcipen i hovrättsförfarandet snart skulle framkomma.

Ur processreformens synpunkt måste det framstå som allt annat än

önskvärt eller välbetänkt att som förberedelse till denna planlägga en organisation,

som hotar att redan från början sönderbryta en av dess viktigaste huvudprinciper.

Vill man bereda hovrättsrättsskipningen den lättillgänglighet, som den

muntliga förhandlingen nödvändiggör, återstår, örn allenast en norrländsk hovrätt

inrättas, ingen annan utväg än att, såsom beredningen anvisat, i vidsträckt

omfattning anordna hovrättsting. Uppenbart är, att det möter ganska

stora svårigheter att med någon tillförlitlighet beräkna antalet mål, som skulle

komma att handläggas vid hovrättsting och den tid, som härför skulle komma

att åtgå. Med förläggning till Västernorrlands län av en gemensam norr
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

ländsk hovrätt synes man dock kunna utgå ifrån att större delen av de mål

från Västerbottens och Norrbottens län, vari muntlig förhandling bör äga rum,

skulle komma att behandlas vid hovrättsting. Med ledning av de statistiska

uppgifterna rörande antalet fullföljda mål torde årliga antalet av de mål från

dessa län som skulle behandlas vid hovrättsting icke kunna sättas lägre än till

100—150. Då man tillika beaktar, att ifrågavarande mål enligt sakens natur

äro de mera svårutredda, synes man berättigad antaga, att deras behandling

kommer att motsvara omkring en fjärdedel av hovrättens hela arbetsbörda. Beredningens

slutsats, att inrättande av en gemensam norrländsk hovrätt skulle

komma att medföra att en av hovrättens divisioner under större delen av

året skulle ha sin verksamhet utom förläggningsorten, synes alltså icke oberättigad.

De olägenheter av ekonomisk och annan art, som härvid äro oundvikliga,

ha på ett övertygande sätt framhållits av beredningen.

Det ligger nära till hands att söka förklaringen till Svea hovrätts ståndpunkt

däri, att hovrätten utgått ifrån att muntlig förhandling skulle komma

till användning i väsentligt mindre utsträckning än beredningen förordat. Endast

under denna förutsättning synes anordnande av hovrättsting kunna inskränkas

pa sätt hovrätten antytt. Jag vill då framhålla att beredningens

förslag på denna punkt icke synes gå längre än vad en övervägande majoritet

inom riksdagen vid behandlingen av grunderna för processreformen ansett

lämpligt. Uti sitt yttrande över processkommissionens förslag har Svea hovrätt

anslutit sig till kommissionens uppfattning att i hovrätt obligatorisk

muntlig förhandling borde äga rum i samtliga fullföljda mål samt särskilt

framhållit att, därest reformen ej på denna punkt gjordes tillräckligt effektiv,

den skriftliga processen i stort sett komme att bestå för framtiden. För

egen del är jag ock av den uppfattningen, att någon ytterligare beskäring av

muntlighetsprincipen i hovrättsförfarandet icke torde böra ifrågakomma.

Det torde vara synnerligen önskvärt att de nya hovrätterna redan före reformens

slutliga genomförande förläggas till de platser och givas de domsområden

som framdeles kunna antagas komma i fråga. Betydelsen av att, då

det nya rättegångsskicket skall träda i tillämpning, organisationen hunnit erhålla

stadga och domstolarnas ledamöter hunnit bliva förtrogna med de delvis

säregna förhållandena inom respektive jurisdiktionsområden bör icke underskattas.

Jag delar ock processlagberedningens uppfattning att det såväl ur

allmän rättsskipningssynpunkt som för förberedande av ett framtida muntligt

hovrättsförfarande är av vikt att den redan i gällande lag anvisade utvägen

med muntliga förhör kommer till den vidsträcktare användning som lagstiftaren

avsett och att de yttre hindren härför snarast såvitt möjligt undanröjas.

Mot förslaget har anförts dels att svårigheter skulle uppstå för en fullgod

rekrytering av hovrätterna och dels att dessa bleve alltför små, särskilt under

nuvarande rättegångsordning.

Vad angår den förstnämnda invändningen må anmärkas att den kan göras

gällande oavsett vilken processordning som tillämpas. Örn man ansåge denna

invändning vara avgörande för frågan örn nyorganisation under nuvarande

rättegångsskick, skulle däri även ligga att man funne en allmän processreform

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

27

ogenomförbar i den utsträckning som hittills förutsatts. Såsom processlagberedningen

framhållit ankommer det på statsmakterna att vidtaga anstalter

för betryggande av den önskvärda rekryteringen; och det synes mig vara en

fördel att man redan på ett tidigt stadium vinner erfarenhet rörande de anordningar

som i detta hänseende kunna vara ändamålsenliga. Att sådana anordningar

stå till buds torde vara otvivelaktigt och bekräftas även därav att man

i fråga örn andra offentliga institutioner i Norrland kommit till rätta med liknande

spörsmål. Vad angår den första uppsättningen ledamöter och övriga

befattningshavare i en norrländsk hovrätt är att märka, att ordinarie befattningshavare

i hovrätt enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att underkasta

sig förflyttning till annan ort, dock att sådan skyldighet åligger de i varje

grad jmgre framför de äldre. Det torde dock kunna antagas, att tillämpning

av dessa bestämmelser endast i mindre utsträckning skall behöva ifrågakomma

beträffande ledamotstjänsterna. Med hänsyn bland annat därtill att ordförande-

och vice ordförandearvoden lära böra utgå till de båda äldsta ledamöterna

med högre belopp än som äro fastställda för de sydligare hovrätterna

torde för dessa befattningar kunna påräknas mera erfarna ledamöter i de äldre

hovrätterna med föregående längre tids hovrättstjänstgöring. Beträffande den

framtida rekryteringen torde det icke vara ogrundat att antaga, att en hovrätt

förlagd till en stad i Norrland skall draga till sig kompetenta norrländska

jurister, något som med hänsyn till önskvärdheten av hovrättsledamöternas

orientering i förhållandena inom hovrättsomradet mäste betraktas såsom en

stor fördel.

Icke heller den andra anmärkningen, som avser domarnes relativa fåtalighet,

finner jag vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med det föreliggande

förslagets realiserande till dess rättegångsreformen i dess helhet kommer

till stånd. Processlagberedningen har kommit till den uppfattningen att

de nya hovrätterna böra bestå av president och fem ledamöter. Denna uppfattning

synes välgrundad. Därest hovrätterna erhålla en sådan sammansättning,

finner jag det högst osannolikt att befogade anmärkningar skola kunna

riktas mot hovrätterna från den i diskussionen härom framförda synpunkten

att hovrätten i kvalitativt hänseende icke skulle motsvara berättigade krav.

En överrätt som för sin dömande verksamhet äger tillgång till hovrättens president

jämte två andra äldre ledamöter torde icke kunna anses underlägsen en

division i en större hovrätt. Det kan härutinnan erinras örn att antalet ledamöter

enligt den föreslagna organisationen skulle motsvara två divisioner av

den sammansättning som processkommissionen föreslog i sitt betänkande av

år 1920. Utgår man från att, såsom ock förutsattes vid behandlingen av denna

fråga år 1931, det domföra antalet ledamöter i cn ny rättegångslag fastställes

till fyra, skulle för inrättande av två divisioner i de nu ifrågasatta hovrätterna

erfordras endast två nya ledamöter. Om det med fog kunde göras

gällande att en hovrätt bestående av sex ordinarie domare vore alltför svag

för att väl kunna fylla sin uppgift, lärer denna anmärkning även träffa en

framtida hovrätt med åtta domare; skillnaden är uppenbarligen icke så stor

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

att deri senare sammansättningen skulle kunna godtagas men däremot icke den

förra.

Beträffande de invändningar mot hovrätter bestående av endast en division

som ga ut därpå att en sadan hovrätt icke skulle äga de större hovrätternas

möjligheter att möta tillfällig ökning i arbetsbördan eller andra störningar

samt överhuvud att ordna arbetet på lämpligt sätt må till en början anmärkas

att dessa synpunkter i främsta rummet kunde äga berättigande därest hovrätterna

icke finge starkare sammansättning än en vanlig hovrättsdivision örn fem

ledamöter. Det nu föreliggande förslaget avser emellertid hovrätter av något

starkare sammansättning, i det att även presidenten ingår såsom divisionsledamot.

Ur nu ifrågavarande synpunkter är detta av icke oväsentlig betydelse.

Som bekant föredragas målen i hovrätterna i närvaro av endast fyra ledamöter.

Da det star hovrätterna fritt att ordna arbetsfördelningen mellan ledamöterna

och tjänstgöringen i övrigt på sätt som vid varje tid bäst är- ägnat att främja

effektiviteten och undvika arbetsbalans, är det tydligt att den föreslagna sammansättningen

med sex domare erbjuder goda möjligheter att möta tillfällig

anhopning av mål och åstadkomma utjämning av arbetsbördan mellan ledamöterna

inbördes.

Uti sitt yttrande har processlagberedningen framhållit att för en mindre

hovrätt med dess jämförelsevis ringa personaltillgång vissa svårigheter kunde

möta att vid tillfälliga eller mera varaktiga ledigheter för ledamöter eller fiskaler

eller för underdomare erhålla vikarier inom hovrätten samt till förebyggande

härav förordat föreskrift örn skyldighet för assessorer och fiskaler i

Svea hovrätt att mottaga vikanatsförordnanden i eller under de norrländska

hovrätterna. Svea hovrätt har icke ansett sig kunna tillstyrka den av beredningen

föreslagna anordningen och såsom skäl för sin ståndpunkt dels åberopat

vissa praktiska olägenheter som skulle följa av en dylik anordning och

dels anfört att därigenom skulle i stor utsträckning å Svea hovrätt överflyttas

avgörandet i dessa frågor, något som vore ägnat att försvaga de små hovrätternas

ställning.

Uppenbart erbjuder det en viss svårighet att bedöma i vad mån den av beredningen

förordade anordningen behöver komma till användning. Att rekryteringen

av aspiranter vid en mindre hovrätt kan komma att bliva mera

ojämn än vid en större ligger emellertid i sakens natur och bestyrkes jämväl

av redan föreliggande erfarenhet. För motverkande av följderna av en sådan

ojämnhet synes det mig riktigt att den större hovrättens bättre rekryteringsmöjligheter

i mån av behov tagas i anspråk. Att härav för den större hovrätten

skulle uppstå någon nämnvärd olägenhet har jag svårt att föreställa

mig. Ej heller synes en dylik samverkan mellan de båda hovrätterna, som ju

endast erfordras i sådana fall då den mindre hovrätten anser sig vara i behov

av ytterligare arbetskraft, kunna verka menligt på den mindre hovrättens auktoritet.

I allmänhet torde frågan kunna ordnas efter samråd mellan de båda

hovrätternas presidenter.

Processlagberedningen har föreslagit att organisationen av de båda norrländska

hovrätterna genomföres i ett sammanhang, men har, därest så icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

29

funnes böra ske, ansett övervägande skäl tala för att den nordligare av de

båda hovrätterna först inrättades. Av det föregående framgår att jag är

ense med processlagberedningen därutinnan att erforderliga organisationsförändringar

böra vidtagas i god tid innan övergången sker till ett reformerat

rättegångsskick. Emellertid skulle säkerligen nyorganisationen underlättas,

örn den bleve genomförd efter hand i skilda etapper. Att ur Svea hovrätt

samtidigt utbrytas två divisioner innebär tydligen en ganska ingripande åtgärd.

Till stöd för en uppdelning i två etapper talar även att rekryteringen

av varje särskild hovrätt därigenom väsentligt underlättas. Jag vill därför

förorda att åtgärder för närvarande vidtagas för inrättande av allenast en hovrätt

i Norrland. I likhet med processlagberedningen och även 1926 års sakkunniga

anser jag att början bör göras med den nordligare hovrätten, vars

domsområde enligt hittills samstämmig uppfattning bör bliva Västerbottens

och Norrbottens län. Till spörsmålen örn hovrättens förläggningsort och de

kostnader som betingas av hovrättens inrättande vill jag återkomma i annat

sammanhang. Därvid torde jag även fa framlägga ett preciserat förslag rörande

den personal som vid den nya hovrätten erfordras.

Hovrättens upprättande påkallar, såsom framgår av det förut sagda, vissa

lagändringar. I 8 kap. 3 § rättegångsbalken bör salunda vidtagas ändring,

innebärande att Västerbottens och Norrbottens län skola höra under hovrätten

för övre Norrland. I den lag varigenom ändringen företages böra dessutom

givas stadganden av liknande innebörd som de vilka upptagits i tidigare

upprättade lagförslag i ämnet. I 3 § förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs

bör vidtagas ändring motsvarande vad som tidigare härutinnan föreslagits.

Tiden för de sålunda erforderliga lagarnas ikraftträdande torde böra bestämmas

till den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen bestämmer. I enlighet

härmed ha lagförslag blivit upprättade.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de ifrågavarande

lagförslagen, av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

nteslntits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

CO

o

Bilaga B.

Av hovrätterna genom slutligt utslag avgjorda inål åren 1924—1933.

Från

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

Med

1924-

Antal

eltal

-1933

%

1

Norrbottens län...........

230

240

215

218

237

212

186

202

198

207

214

3.05

i

2

Västerbottens län........

243

235

276

264

261

240

244

202

>335

234

253

3.60

2

3

Summa

473

475

491

482

498

452

430

404

533

441

467

6.65

3

4

Västernorrlands län........

399

430

413

406

359

314

333

279

327

344

362

5.16

4

B

Jämtlands län..........

227

244

230

203

210

160

139

124

110

115

176

2.51

5

6

Summa

626

674

643

609

569

474

472

403

437

459

538

7.67

6

7

Svea hovrätts domsoinråde i övrigt . .

3,128

3,158

3,057

3,048

3,155

2,951

2,891

2,921

2,994

3,121

3,042

43.34

7

8

Summa för Svea hovrätt

4,227

4,307

4,191

4,139

4,222

3,877

3,793

3,728

3,964

4,021

4,047

57.66

8

9

Göta hovrätt...........

2,155

1,865

1,899

1,835

1,948

1,812

1,750

1,674

1,862

1,939

1,874

26.70

9

10

Hovrätton över Skåne och Blekinge . .

1,239

1,157

1,118

1,072

1,085

1,111

1,035

1,050

1,052

1,057

1,098

15.64

10

11

Summa för hela riket

7,021

7,329

7,208

7,046

7,255

6,800

C,578

6,452

6,878

7,017

7,019 |

lOO.o

11

1 Härav 79 expropriationsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

31

Bilaga C.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 17 januari 1935 Ilar Kungl. Majit anbefallt Svea hovrätt

att inom fyra veckor avgiva underdånigt utlåtande över en av processlagberedningen

verkställd utredning rörande uppdelning av hovrätten. 1 anledning

härav får hovrätten i underdånighet anföra följande.

Processlagberedningen har bedömt frågan örn hovrättens upp delning ° med

hänsyn till denna frågas betydelse för den tillämnade allmänna rättegangsreformen

och förberedandet av denna reform. Jämväl hovrätten anser sig

böra vid ärendets prövning främst anlägga denna synpunkt. Sedan den vid

1931 års riksdag framlagda propositionen angående huvudgrunderna för en

rättegångsreform i huvudsak vunnit anslutning, från riksdagens sida och processlagberedningens

arbete numera så fortskridit, att slutligt förslag i .ämnet

lärer vara att förvänta inom en nära framtid, böra spörsmålen örn varje särskild

hovrätts domkrets, organisation, förläggningsort och lokalbehov bedömas

med hänsyn tagen i första hand till den väntade nya ordningen. Fragan huruvida

Svea hovrätt hör redan under nu radande rättegångsskick uppdelas samt

när och hur en sådan uppdelning skall äga rum lärer sålunda böra besvaras

med tanke på vad som är bäst ägnat att bereda vägen för den för landets rättsväsen

så betydelsefulla reformen.

Hovrätten är med processlagberedningen ense . därom att, med ett novrattsförfarande

anordnat efter de av beredningen angivna riktlinjerna, nial fran de

ryra nordligaste länen icke lämpligen kunna upptagas av Svea hovrätt. Norrlands

hovrättsfråga måste sålunda hava vunnit sin lösning senast vid den tidpunkt

då den nya ordningen träder i tillämpning.

Nästa fråga blir, huruvida rättsvårdens intresse kan förväntas bliva bättre

tillgodosett genom inrättande av två norrländska hovrätter eller genom inrättande

av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt. Härom hava

under diskussionerna örn rättegångsreformen skilda meningar yppats. Enligt

processkommissionens år 1926 avgivna förslag skulle för de fyra nordligaste

länen inrättas två hovrätter, en i Sundsvall eller ^Härnösand för Västernorrlands

och Jämtlands län och en i Umeå eller Lulea, omfattande Västerbottens

och Norrbottens län. I sitt yttrande över kommissionens^ förslag manade, lagrådet

till försiktighet vid uppdelning, av hovrätterna; på mindre än två avdelningar

borde ingen hovrätt arbeta, i all synnerhet örn det funnes nödvändigt

att organisera dessa avdelningar med endast tre ledamöter på varje. I detta

sammanhang förtjänar även erinras, att i ett av särskilda sakkunniga ar 1926

avgivet betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt

och löneförhållanden med mera föreslogs, under förutsättning att muntlig

procedur i grövre brottmål infördes, inrättande av en ny hovrätt för de bada

nordligaste länen med säte i Umeå. Det betänkande angående ordnande av

vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den

ifrågasatta rättegångsreformen, som år 1928 avgavs av särskilda sakkunniga,

räknade med en hovrätt för de båda nordligaste länen och en för. Västernorrlands

och Jämtlands län. Enligt 1931 års förenämnda proposition borde ur

Svea hovrätt utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt, en mening, som bi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

tr^cles särskilda utskottet och riksdagen. I ett påföljande år av statsrådet

och chefen för justitiedepartementet infordrat yttrande uttalade processlagberednmgen,

att beredningen visserligen ännu icke tagit slutlig ståndpunkt

till de spörsmål, som kunde antagas inverka på frågan örn hovrätternas antal

och organisation, men, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att varje

hovrätt komme att sammansättas av minst två divisioner, funne i hög grad

sannolikt, att beredningens förslag komme att innefatta förläggning till Norrland

av allenast en hovrätt, omfattande de fyra nordligaste länen. Den 16

december 1932, då ett i ärendet upprättat lagförslag remitterades till lagrådet,

yttrade departementschefen, bland annat, att en hovrätt åtminstone för närvarande

icke borde organiseras på mindre än två divisioner, varav följde, att

at en norrländsk hovrätt ej borde givas ett mindre jurisdiktionsområde än de

tyra nordligaste länen. Departementschefen erinrade, att denna uppfattning

sammaniöile med den, som legat till grund för 1923 års proposition och vunnit

gumnce av sammansatta stats- och första lagutskottet samt andra kammaren,

irrocesslagberedningens föreliggande utredning utmynnar emellertid i ett förslag

örn inrättande av två nya hovrätter, den ena för de båda nordligaste länen

med sate i Lulea, den andra för de båda sydligare med säte i Sundsvall.

Under ciskussionen i detta ämne har till stöd för ett ökat antal hovrätter

tramlör allt aberopats. behovet av hovrättens större lättillgänglighet efter övergangen

till ett muntligt förfarande. Å andra sidan hava såsom skäl emot

en alltför långt driven uppdelning anförts, förutom ekonomiska, jämväl organisatoriska

skal. På tal örn ett äldre förslag, enligt vilket varje hovrätt skulle

bestå av allenast en dömande avdelning, erinrar sålunda processkommissionen

örn den lara för ensidighet och begränsning av synvidden, som ofta följer av

tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets

av ko leger, Ln likformig rättstillämpning vore ock svårare att genomföra

i ett flertal .mindre hovrätter, och dessa bleve även mindre väl skickade såsom

praktiska utbildningsanstalter för domare, i vilket hänseende hovrätterna speade

en storbron. Förstnämnda skäl emot en vittgående splittring framhölls

aven i l(Jdl ars proposition.

. Svea hovrätt, som vid flera tillfällen haft att taga ställning till frågan örn

mrattandet av ett större antal hovrätter, har därvid uttalat starka betänkligheter

emot en alltför långt driven klyvning. I sitt den 3 juni 1927 avgivna

yttrande över processkommissionens betänkande anförde sålunda hovrätten

elter att hava erinrat örn vad kommissionen uttalat angående den fara för

ensidighet, som foijer med en stark uppdelning av hovrätterna:

. »Erkännes riktigheten härav — och enligt hovrättens mening innebär kommissionens

uttalande en ofrånkomlig sanning — är det angeläget att noga pröva

huruvida en sa långt driven spridning av överrättspersonalen som kommissionen

tanker sig pakallas av ett verkligt behov.

Därvid är det tydligt, att örn en fullt genomförd muntlighet och omedelbarhet

skall genomforas i fråga örn hovrätts förfarandet, inrättande av ett stort

antal hovrätter näppeligen kan undvikas. Skall det vid underrätten förelupna

loriarandet_! huvudsak återupprepas, med andra ord parter, vittnen och andra

inställa sig i samma omfattning som vid underrätten, måste staten genom lämp
bftiiimand|ninff

&V ll0Vrätterna förebygrga, att sådan inställelse blir oskäligt

Betänkandet innebär emellertid i själva verket ingalunda en sådan ytterlig

form av munvighet och omedelbarhet. I tvistemål och ringare brottmål skulle,

elter genomförandet av hithörande punkter i betänkandet, underrättsprotokoll

3flgen förekomma i den utsträckning, att ny inställelse påkallades endast

förordaagurn+;v°Cl^ “F6 grad detta därest> såsom hovrätten ämnar

förorda, protokoll stadse kommer att föras saväl beträffande parts yrkanden

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

33

och sakuppgifter som ock över vittnesmål. Risken för att såsom part eller

vittne nödgas göra en resa till en hovrättsstad — en resa som under nuvarande

kommunikationsförhållanden i allmänhet icke kan anses alltför besvärlig eller

kostsam — kommer då att för varje medborgare ställa sig så obetydlig, att det

knappast är av nöden att av hänsyn därtill genomföra den av kommissionen

ifrågasatta utflyttningen av hovrättspersonalen, en åtgärd, som efter all sannolikhet

skulle i längden sänka hovrätternas nivå.

När det däremot gäller de grövre brottmålen, ställer sig förhållandet onekligen

annorlunda. I fråga örn dessa innebär betänkandet en långt gående muntlighet

och omedelbart. Även örn man härutinnan ansluter sig till kommissionen,

torde emellertid inrättande av ett antal nya hovrätter icke bliva nödvändigt.

»

Hovrätten erinrar härefter örn ett i hovrättens yttrande framfört förslag att

anordna periodiskt återkommande hovrättsting i varje län samt fortsätter:

»Skulle detta förslag vinna avseende, torde ett i enlighet med betänkandet

reformerat förfarande ej behöva medföra annan ökning av hovrätternas antal

än att för de fyra norrländska länen inrättas en särskild hovrätt och Svea hovrätt

undergår en däremot svarande personalminskning.»

En tillämpning av den preliminära ståndpunkt processlagberedningen i den

remitterade utredningen intager beträffande hovrättsförfarandet torde leda till

att muntlig förhandling förekommer i något mindre utsträckning än enligt

1931 års proposition, vilken i sin ordning härutinnan innebar en begränsning i

jämförelse med vad av processkommissionen föreslagits. Då beredningen likväl,

med frångående av sitt anförda yttrande av år 1932, förordat inrättande

av två hovrätter, har till stöd därför främst åberopats, att örn allenast en hovrätt

för de fyra nordligaste länen komme till stånd, det bleve ofrånkomligt att

i så stor utsträckning anordna hovrättsting, att en av hovrättens avdelningar

skulle under större delen av året få sin verksamhet förlagd utom den ordinarie

förläggningsorten.

Huruvida sistnämnda uttalande är riktigt beror tydligen på under vilka förutsättningar

anordnandet av hovrättsting överhuvud skall anses påkallat, och

sin ståndpunkt härutinnan har beredningen ej närmare angivit. Det vill emellertid

synas som örn behovet av hovrättsting beräknats alltför högt, förutsatt

att beredningens preliminära ståndpunkt till frågan om hovrättsförfarandet

förverkligas. Detta gäller i all synnerhet örn, såsom på ett ställe i utredningen

antydes, hovrättstingen åtminstone företrädesvis skola anordnas för handläggning

av stora och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning. Då hovrättstingen

väl skulle få sin största betydelse för de grövre brottmålen, kan

det förtjäna nämnas, att antalet sådana mål från de ifrågavarande länen, i vilka

någon hållits häktad, är ganska ringa. Sålunda inkommo till hovrätten under

vart och ett av åren 1932, 1933 och 1934 från Västernorrlands län respektive

11, 10 och 8 dylika mål, från Jämtlands län 2, 1 och 1, från Västerbottens

län 8, 4 och 2 och från Norrbottens län 3, 3 och 4. Årliga genomsnittet utgjorde

för hela området 19 mål, därav drygt hälften från Västernorrlands län.

En mera ingående utredning av rättsfallsmaterialet från denna synpunkt erbjöde

otvivelaktigt intresse.

Vad beredningen anfört örn det väntade behovet av hovrättsting är enligt

Svea hovrätts mening icke något avgörande skäl emot inrättande av en för

de fyra länen gemensam hovrätt. Däremot kunna från denna synpunkt svårigheter

möta att genomföra beredningens förslag örn två nya hovrätters inrättande.

Även örn detta förslag förverkligas, kommer behov av hovrättsting

att kvarstå. Behovet lärer emellertid icke kunna fyllas av en hovrätt, som

består av allenast en, låt vara kanske förstärkt, division. Uppenbart är nämligen,

att vissa brådskande frågor, såsom angående inhibition, prövning av

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 158. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

häktningsbeslut, förordnande av domarevikarie vid sjukdomsfall, måste kunna

vinna omedelbar handläggning, och då det icke lärer låta sig göra att vid

hovrättsting förflytta hovrättens kansli till tingsstället och betrakta detta

såsom hovrättens förläggningsort, måste tydligen domfört antal ledamöter

städse finnas tillgängligt på den ort, där hovrätten har sitt säte. Det torde

få antagas vara processlagberedningens mening, att beträffande sammansättningen

av hovrättsdivision, som håller ting, vanliga regler skola vinna tilllämpning.

Att. varje gång hovrättsting skall hållas räkna med sådan tillfällig

förstärkning av arbetskrafterna, som erfordras för att låta hovrätten

svälla ut från en till två divisioner, synes icke vara tillrådligt.

I nu anförda förhållande ser hovrätten ett viktigt skäl emot att, såvitt angår

den nya ordningen, räkna med hovrätter med färre ledamöter än som motsvara

domfört antal för två divisioner. Såväl under den nya som under den

nu gällande ordningen skulle svårigheter motsvarande de nyss berörda i många

fall uppstå vid semester, sjukdom eller annat förfall för ledamöter. Särskilt

sedan den betydelsefulla grundsatsen blivit fastslagen, att arbetsbalans ej

får uppkomma, är det även nödvändigt, att hovrättens organisation äger den

elasticitet, som erfordras för att möta en tillfällig ökning av arbetsbördan.

Vid en hovrätt, som bestode av allenast en division, kunde alltför lätt stockningar

uppstå, vilka inom en större hovrätt jämförelsevis lätt kunnat undvikas

genom en utjämning av arbetsbördan divisionerna emellan. Processlagberedningen

har hänvisat till möjligheten att lösa svårigheter av dessa slag

genom en föreskrift örn skyldighet för befattningshavare i Svea hovrätt att

mottaga förordnande i de norrländska hovrätterna. Det ligger emellertid i

öppen dag, att en sådan ordning -— örn den överhuvud kunde i alla fall förverkligas

-—- bleve förenad med betydande olägenheter och kostnader. Frånsett

de mera tillfälliga personalbehoven, måste varje sommar ledamöter i Svea

hovrätt för tjänstgöring i de norrländska hovrätterna avbryta sitt arbete i

förstnämnda hovrätt för att på hösten återvända dit. Vid bägge tillfällena

uppstode svårigheter med avseende på mål, i vilkas behandling de deltagit

men vilka ej hunnit slutföras.

Olägenheter liknande dem, som nu påvisats beträffande ledamöterna, kunde

vid hovrätter med så knapp personaltillgång uppstå även beträffande andra

befattningshavare, framför allt fiskalerna.

I det föregående har hänsyn tagits allenast till hovrätternas eget personalbehov.

I viss mån likartade svårigheter skulle emellertid uppstå för dessa

små hovrätter, då det gällde att fylla underlydande domstolars behov av

juridiskt skolad arbetskraft. I detta hänseende ter sig situationen väsentligt

annorlunda och vida vanskligare numera än vad händelsen varit, då den

norrländska hovrättsfrågan tidigare varit föremål för diskussion. Vad härom

i det följande yttras hänför sig visserligen närmast till nu rådande ordning,

men Svea hovrätt anser sig böra utgå ifrån att förhållandena efter rättegångsreformens

genomförande komma att gestalta sig på väsentligen likartat

sätt.

Flera skilda omständigheter — såsom behörighetsreglerna i gällande domsagostadga

och i nådiga kungörelsen den 4 maj 1934 angående behörighet till

vissa befattningar vid rådhusrätt, införandet av ett betydande antal sekreterareposter

i domsagorna och anlitandet av jurister med fiskalskompetens för

arbetet med uppläggande av nya fastighetsböckcr — medföra, att varje hovrätt

måste hava till sitt förfogande ett avsevärt antal unga jurister med

fiskalskompetens att vid behov ställas till härads- och rådhusrätternas disposition.

Antalet i domsagorna sålunda tjänstgörande hovrättsjurister växlade

under treårsperioden 1932—1934 inom Västernorrlands och Jämtlands län

mellan 1 och 5, inom de båda nordligaste länen mellan 1 och 4 och för hela

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

35

området mellan 2 och 8. Även under loppet av ett och samma år hava betydande

växlingar ägt rum. Allenast i begränsad omfattning hade dessa växlingar

kunnat utjämnas, örn detta varit nödvändigt.

Ju mindre en hovrätt är, dess större svårigheter möta att vid hovrätten knyta

det antal väl kvalificerade jurister som erfordras för att på ett tillfredsställande

sätt fylla dessa krav. Det låter sig ej göra att bereda de unga juristerna

lämplig sysselsättning under de tider, då deras tjänster ej tagas i anspråk ute

på linjen, och att överhuvud på ett ändamålsenligt sätt ordna den växelverkan

mellan utbildning vid underrätt och hovrätt, som utgör en grundtanke i det nu

rådande systemet.

Med nu angivna svårighet sammanhänger nära en annan. Den unge juristens

godkännande för fiskalstjänst i hovrätt äger numera avgörande betydelse

för frågan örn hans befordran på domarbanan, och en motsvarande regel torde

väl bliva gällande även under den nya ordningen. Betänkligheter synas emellertid

möta emot att anförtro denna prövning åt en hovrätt, som bestode av

allenast en division. Dels bleve vid en sådan hovrätt tjänstgöringen mindre

omväxlande och instruktiv, dels bleve rekryteringen lätt så begränsad, att

hovrättens ledamöter saknade önskvärt tillfälle till urval bland ett flertal

aspiranter. Överhuvud kunde svårigheter uppstå att vederbörligen upprätthålla

kravet på domaraspiranternas kvalifikationer, då de dugligare aspiranterna

kunde förväntas i regel söka sig till de större hovrätterna, där utbildningen

vore mera mångsidig och befordringsutsikterna för väl kvalificerade

jurister i allmänhet bättre. Om nu anförda grunder rent av ansåges böra föranleda,

att hovrätten ej kunde få sig anförtrott att meddela sådant godkännande,

varom här är fråga, förlorade uppenbarligen den förberedande tjänstgöringen

i hovrätten mycket av sitt intresse för de unga domaraspiranterna och

hovrätten finge stora svårigheter att förvärva och behålla denna tillgång på

arbetskraft.

Av det sagda torde framgå, att en hovrätt av denna typ icke blott beträffande

sina egna personalbehov utan även för sin uppgift att tillhandahålla

underdomstolarna prövad arbetskraft bleve i hög grad beroende av de större

hovrätterna. Då anskaffandet av erforderlig personal måste planmässigt och

enhetligt ordnas, stöde knappast någon annan utväg öppen än att Svea hovrätt

finge i det huvudsakliga omhänderhava utbildningen även för de båda

norrländska hovrätternas behov, sörja för att arbetskrafterna bleve på ändamålsenligaste

sätt fördelad mellan de tre hovrätterna jämte underlydande domstolar

samt tillse att domaraspiranterna finge den allsidiga och omväxlande

utbildning, som domarkallet kräver. Även om förordnandena vid och under en

norrländsk hovrätt formellt meddelades av denna, bleve det sålunda i stor utsträckning

Svea hovrätt, som finge att i sak träffa avgörandet i dessa viktiga

frågor. En sådan ordning vore ur flera synpunkter olycklig och ägnad att

försvaga de små hovrätternas ställning.

Örn av nu anförda grunder inrättandet av hovrätter bestående av allenast

en division överhuvud är olyckligt, gäller detta alldeles särskilt beträffande en

hovrätt förlagd till landets nordligaste delar. Det kan icke bestridas, att rekryteringen

av en sådan hovrätt bleve förenad med- särskilda svårigheter. I

syfte att göra befattningarna mera tilldragande måste sannolikt utsikt att erhålla

transport till lämplig befattning söderut i större eller mindre utsträckning

hållas öppen. Bleve sådan transport mera allmän, kunde hovrätten komma

att lida brist på den omistliga tillgång, som den i mångåriga domarevärv mognade

erfarenheten giver. Faran härför blir uppenbarligen mindre, ju starkare

hovrättens organisation är. Verksamheten blir av flera skäl mera lockande,

och de bättre befordringsmöjligheterna inom hovrätten öka benägenheten att

kvarstå. I detta sammanhang bör ock erinras, att så länge det förblir vanligt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 158.

att ledamöter i övriga hovrätter tagas i anspråk för uppgifter utanför hovrätten,

möjlighet att erhålla sådana uppdrag även här måste stå öppen, om ej rekryteringen

skall äventyras. Ju mindre hovrätten är, dess större svårigheter

kunna emellertid härav föranledas. Örn ej den norrländska hovrättsfrågans

lösning skall medföra en besvikelse, är det av nu anförda skäl av synnerlig

vikt, att åt hovrätten gives ett verksamhetsområde, som erbjuder tillräckligt

omväxlande, betydande och intressanta arbetsuppgifter, och en organisation,

sorn öppnar någorlunda tillfredsställande befordringsutsikter och gör det möjligt

för hovrätten att åtminstone i avsevärd utsträckning taga ansvaret för juristutbildningen

och själv sörja för sin rekrytering. Endast på detta sätt kan

en fast grund skapas för hovrättens auktoritet.

Vad nu yttrats kan ej gendrivas med en erinran, att hovrätten över Skåne

och Blekinge till en början bestod av allenast en division. Då denna hovrätt

år 1821 trädde i verksamhet, arbetade hovrättsdivisionerna med starkare sammansättning

än nu, något som i och för sig gav ökad auktoritet. Den nya

hovrätten, som fick sin verksamhet förlagd till en del av landet, där rekryteri.

ngsmöjligheterna äro särskilt gynnsamma, bestod till en början av sju ordinarie

ledamöter, vilket antal redan efter ett decennium ökades med två.

Att märka är att de dåtida hovrätterna icke hade att på samma sätt som nu

sörja för underrätternas personalbehov och något förbud emot arbetsbalans

gällde ej.

Svea hovrätt nödgas sålunda avstyrka tanken att vid lösandet av Norrlands

hovrättsfråga inrätta hovrätter bestående av allenast en division. Huruvida

man för tiden efter rättegångsreformens genomförande bör räkna med två

hovrätter för de fyra nordligaste länen beror följaktligen på huruvida det kan

förväntas, att tillräckliga arbetsuppgifter då komma att finnas för två hovrätter

med. vardera minst två divisioner. I processreformens nuvarande läge

saknas nödiga hållpunkter för säkra beräkningar härutinnan. En av processlagberedningens

ledamöter har väl uttalat, att målen från nämnda län efter

reformens genomförande antagligen komme att giva full sysselsättning åt två

sådana hovrätter, men beredningens majoritet har ansett frågan örn de nya

hovrätternas organisation kunna för närvarande bedömas allenast med hänsyn

till nu gällande rättegångsordning och har följaktligen ej gjort något uttalande

angående personalbehovet i en framtid. Inom Svea hovrätt företagna

beräkningar giva vid handen, att målen från de fyra nordligaste länen för

närvarande kunna avarbetas av två divisioner. Till den del under en ny rättegångsordning

muntligt förfarande skall vinna tillämpning, kommer otvivelaktigt

detta att medföra ökat arbete, särskilt örn därmed i avsevärd utsträckning

skall följa skyldighet att hålla hovrättsting. Men vissa omständigheter

kunna även förväntas verka i motsatt riktning. Örn den nya ordningen infriar

de därmed förknippade, förhoppningarna om en bättre rättsskipning i

första instans, bör därav följa en minskning av antalet fullföljda mål, och

de mål, som alltjämt komma under hovrättens prövning, kunna förväntas vara

bättre utredda och avdömda. Den ökning av rättegångskostnaderna i andra

instans, som med den nya ordningen torde bliva oundviklig, lärer även utöva

en återhållande verkan beträffande fullföljden. Såvitt för närvarande kan

bedömas, kan man salunda för de ifrågavarande länen icke utan fara för överorganisation

räkna med en så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner eller en

fördubbling av det nuvarande antalet. Skall ett avgörande redan nu träffas,

lärer .sålunda försiktigheten bjuda, att man bygger den nya ordningen på en

organisation med en norrländsk hovrätt om högst tre divisioner och låter

frågan örn inrättande av ytterligare en norrländsk hovrätt vila, tills behovet

därav blivit av erfarenheten bestyrkt. Med allenast en norrländsk hovrätt

komme väl hovrättens ledamöter att i större utsträckning betungas av skyl
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

37

digheten att deltaga i hovrättsting, men hänsynen därtill måste stå tillbaka

för de skäl som tala för den här förordade organisationen. Förstnämnda omständighet

torde för övrigt, såsom i annat sammanhang blivit nämnt, knappast

äga så stor vikt, som processlagberedningen velat tillmäta densamma..

En för de fyra länen gemensam hovrätt kan ej lämpligen förläggas till

annan ort än Sundsvall, Härnösand eller Umeå. Bland dessa tre städer äga

de båda förstnämnda enligt Svea hovrätts mening ett bestämt företräde framför

allt på den grund, att en förläggning till Umeå för stora delar av befolkningen

i de båda sydligare länen snarast skulle framstå såsom en försämring

i förhållande till den nuvarande ordningen. Valet mellan Sundsvall och Härnösand

erbjuder onekligen vissa svårigheter. Sundsvall är folkrikare och en

mera utpräglad centralpunkt för det ekonomiska livet. Staden har en jämförelsevis

stor rådhusrätt, och två betydande domsagor hava där tingshus med

kansli. Förutsättningarna för utbildandet av en duglig advokatkår äro därför

ock gynnsamma. Till förmån för Sundsvall har vidare åberopats stadens

goda järnvägsförbindelser med Jämtlands län. Dess företräde härutinnan

är och obestridligt. Sedan såväl ostkustbanan som banan Härnösand—

Sollefteå numera övertagits av staten, hava dock Härnösands förbindelser med

nämnda län i vissa hänseenden något förbättrats. En hovrätts förläggande

till Norrland blir emellertid till mest påtaglig nytta för den del av befolkningen,

som är bosatt å förläggningsorten eller i dess närhet. Från denna synpunkt

har Härnösand visst företräde genom sina goda järnvägsförbindelser

med hovrättsområdets båda största befolkningscentra, Sundsvallsdistriktet

och Ådalen. Även för det övriga Ångermanland är Härnösand att föredraga

och blir det, särskilt med motorismens utveckling, alltmer även för nordligare

delar av domkretsen. Ur rättsvårdens synpunkt innefattar det avsevärda fördelar,

att staden är säte för länsstyrelsen och att dit äro förlagda landsarkiv

och lantmäterikontor. Härnösand torde även ur rekryteringssynpunkt. äga

företräde framför allt därför att hovrättens ledamöter och övriga befattningshavare

med sina begränsade inkomster lättare torde finna trevnad i ett samhälle

av Härnösands typ än i en utpräglad industri- och handelsstad som

Sundvall. Vid nu anförda förhållanden finner sig Svea hovrätt böra, nu

liksom tidigare, förorda den norrländska hovrättens förläggande till Härnösand.

Det kan förtjäna erinras, att processkommissionen i yttrande den 10

december 1921 jämväl funnit Härnösand böra i första rummet ifrågakomma

såsom förläggningsort för en för de fyra länen gemensam hovrätt. Samma

ståndpunkt har även kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet

av åren 1922 och 1923. Angående lämpligaste sättet för lokalfrågans

lösning är hovrätten för närvarande ej i tillfälle att avgiva något uttalande.

Vad Svea hovrätt i det föregående yttrat hänför sig närmast till förhållandena

sådana de kunna förväntas gestalta sig efter processreformens genomförande.

Tydligt är emellertid att skälen emot inrättande av två norrländska

hovrätter under den nuvarande ordningen göra sig gällande medbön

större styrka. Å ena sidan kan för närvarande knappast någon tvekan råda

därom att Norrlandsmålen giva arbete åt allenast två divisioner och att. sålunda,

om två hovrätter inrättades, för vardera krävdes allenast en division;

de med en så svag organisation förenade olägenheterna vore alltså ofrånkomliga.

Å andra sidan kan, även om muntliga förhör anses böra komma till

vidsträcktare användning, kravet på hovrätternas lättillgänglighet ej med

tillnärmelsevis samma styrka göras gällande som beträffande tiden efter en

rättegångsreform. Även om, i strid med vad i det föregående antagits, den

nya ordningen anses kräva två hovrätter, bör detta ej föranleda att en sådan

splittring av hovrätterna redan nu äger rum. T likhet med en bland processlagberedningens

ledamöter hyser sålunda Svea hovrätt den övertygelsen, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

om deri norrländska hovrättsfrågan skall vinna sin lösning inom de närmaste

åren. inrättandet av en för de fyra nordligaste länen gemensam hovrätt erbjuder

den enda tillrådliga utvägen.

Huruvida överhuvud övervägande skäl kunna sägas tala för att en norrländsk

hovrätt får träda i verksamhet, innan den nya rättegångsordningen börjat

tillämpas, är emellertid ett spörsmål, som nära sammanhänger med frågan

örn hovrätternas organisation i tiden därefter. Därest, såsom processlagberedningen

anser, rättegångsreformen måste förväntas medföra behov av två norrländska

hovrätter, kan det icke vara lämpligt att några år före reformens genomförande

upprätta en hovrätt, som redan på förhand vore avsedd att efter

kort tid styckas sönder. Det riktiga tillvägagångssättet vore under nämnda

förutsättning fastmer att låta den efter den nya ordningen anpassade hovrättsorganisationen

träda i verksamhet först i och med rättegångsreformen, vilket

naturligtvis icke hindrade, att beslutet örn de nya hovrätternas inrättande, organisation

och förläggning kunde fattas tidigare. Örn det åter finge anses

stå fast att, i överensstämmelse med den i det föregående uttalade meningen,

även under den nya ordningen åtminstone till en början allenast en norrländsk

hovrätt skulle vara i verksamhet, mötte det tydligen ej från nyss angivna synpunkt

hinder att låta denna träda i verksamhet redan tidigare. Sedan emellertid

processreformen genom 1931 års riksdagsbeslut och processlagberedningens

raskt fortskridande arbete tagit avgörande steg mot en snar lösning,

kan det knappast anses välbetänkt att skrida till beslut i den norrländska

hovrättsfrågan, innan sådan klarhet vunnits angående hovrättens framtida

organisation, lokalbehov med mera, att hovrättens rekrytering och utrustning

kunde direkt anpassas efter den nya ordningen. Huruvida den norrländska

hovrätten kommer till stand några få år förr eller senare synes äga mindre

vikt i jämförelse med önskemålet att hovrätten från början blir på bästa sätt

rustad att fylla sin uppgift i det nya systemet. Bedömer man frågan från

denna synpunkt, vilken numera bör få vara den ledande, kommer fördelen av

att hovrätten inrättas innan reformen i övrigt trätt i kraft främst att bestå

däruti att hovrätten vinner önskvärt tillfälle att på ort och ställe, på det blivande

arbetsfältet, förbereda övergången till den nya ordningen. Huru lång

tid lämpligen bör utmätas för nämnda ändamål är en fråga, vars besvarande

i viss mån sammanhänger med reformarbetets fortskridande och utformningen

av övergångsbestämmelserna till den blivande lagstiftningen. Uppenbart är,

att hovrätten ej kan gripa sig an med planläggningen, innan klarhet föreligger

angående de blivande uppgifterna. Såvitt för närvarande kan bedömas, vore

två år en för ändamålet väl avpassad tidrymd.

Skulle processlagberedningens förslag i vad det avser inrättande av två

norrländska hovrätter upptagas, trots de betänkligheter som resa sig däremot,

lärer, på i huvudsak de skäl, som en av processlagberedningens ledamöter i sitt

särskilda yttrande anfört, Umea förtjäna företrädet såsom förläggningsort

för den nordligare hovrätten. För den sydligare förordar Svea hovrätt på

förut angivna grunder Härnösand.

Beträffande hovrättsorganisationens närmare utformning har processlagberedningen

uttalat sig allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning

och härutinnan föreslagit att en var av de båda hovrätterna skulle bestå

av president och fem ordinarie ledamöter. Under förutsättning att två hovrätter

skola inrättas, vill Svea hovrätt tillstyrka nämnda förslag. Val innebure

detta särskilt för den nordligaste hovrätten en i jämförelse med arbetsbördan

proportionsvis manstarkare organisation än de sydligare hovrätternas,

men örn de båda norrländska hovrätterna ej skulle bliva i alltför hög grad

beroende av hjälp fran annat håll, måste de äga någon reserv för att kunna

möta tillfälliga påfrestningar. Skall allenast en för de fyra länen gemensam

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

39

norrländsk hovrätt komma till stånd, torde denna böra bestå av president och

nio ordinarie ledamöter. . ,

Beträffande önskvärdheten av särskilda åtgärder i syfte att betrygga en goel

rekrytering särskilt av ordförande- och vice ordförandeposterna tillåter sig

Svea hovrätt att åberopa vad hovrätten därom yttrat i underdånigt utlåtande

den 30 december 1932 i samma ämne. ....

övriga personalfrågor samt behovet av lokal, bibliotek med mera beröras ej

närmare i processlagberedningens utlåtande, och Svea hovrätt anser sig därför

i ärendets nuvarande läge ej böra inlåta sig pa dessa spörsmål utöver vad som

redan skett i nyssnämnda underdåniga utlåtande. „

För den händelse en eller två norrländska hovrätter komma till stand och

Svea hovrätt följaktligen skall undergå motsvarande minskning, är det angeläget,

att på denna hovrätts stat upptaga så mångå ordinarie ledamöter, som

motsvara återstående antalet divisioner. Hovrätten arbetar för närvarande

på nio divisioner, men de ordinarie ledamöternas antal är fyrtio, motsvarande

åtta divisioner. Minskas antalet divisioner till sju, bör antalet ordinarie ledamöter

bestämmas till trettiofem. Den arbetsbörda, som för närvarande aligger

hovrätten, tager enligt vad erfarenheten utvisar de nuvarande arbetskrafterna

fullt ut i anspråk. Klart är, att en i samband med domkretsens delning

företagen minskning av antalet divisioner också skulle minska hovrättens förmåga

att elastiskt utjämna arbetsbördan vid starkare tillströmning av mai,

och det ligger utom varje tvivel, att örn hovrätten skall kunna fullgöra åliggandet

att inom utsatt tid avarbeta alla inkommande mål, så att ingen balans

uppstår, hovrätten efter uppdelning icke kan arbeta pa mindre än sju divi
^Hovrättens

protokoll i ärendet, utvisande en inom hovrätten uttalad avvikande

mening, bifogas.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst

BIRGER EKEBERG.

Nils B. Piehl.

Stockholm den 8 februari 1935.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 15 februari 1935, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken

samt lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880

(nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn C. G. Hellquist.

Lagrådet yttrade: Med de lagförslag, över vilka lagrådet i anledning av remissen

har att avgiva yttrande, asyftas att redan nu, utan att avvakta den

närmare utformningen av en förändrad processlagstiftning, skrida till inrättande

av en särskild hovrätt för de två nordligaste länen. Vid övervägande

av frågan huruvida ett sådant steg är tillrådligt måste synnerlig vikt fästas

vid dess betydelse för den blivande rättegångsreformen, såvitt för närvarande

ett bedömande av dennas närmare gestaltning är möjligt. Men samtidigt bör

— med hänsyn särskilt till den ovisshet som enligt sakens natur alltjämt till

en viss grad måste vad detaljerna angår vidlåda utgången av reformarbetet —

icke lämnas ur sikte angelägenheten av att undvika sådana förberedelser till

reformens genomförande som tills vidare kunna utan större olägenhet anstå

och vilka under nuvarande rättegångsordning kunna vara till sitt värde tvivelaktiga

eller till och med anses mindre önskvärda.

= Till stöd för den av departementschefen omfattade meningen att rättegångsreformen

svårligen kan finna sin lösning på det sätt att endast en hovrätt

inrättas för hela Norrland eller större delen därav utan att två hovrätter

bliva erforderliga hava visserligen anförts vägande skäl. Men det bör å andra

sidan icke förbises att uppfattningen i denna fråga ännu på den allra senaste

tiden varit skiftande och osäker. I detta avseende hör särskilt beaktas att,

da processlagberedningen ar 1932 på departementschefens begäran avgav ytt
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

41

rande i fråga om vissa av departementschefen framförda spörsmål rörande

upprättande av en norrländsk hovrätt, beredningen uttalade, att beredningen

visserligen ännu icke tagit slutlig ståndpunkt till de spörsmål, som kunde antagas

inverka på frågan örn hovrätternas antal och organisation, men att beredningen

funne, särskilt med hänsyn till angelägenheten av att varje hovrätt

komme att sammansättas av minst två divisioner, i hög grad sannolikt att beredningens

förslag komme att innefatta förläggning till Norrland av allenast

en hovrätt, omfattande de fyra nordligaste länen. Vidare är att märka att

Svea hovrätt, som den 8 februari 1935 avgav utlåtande över processlagberedningens

i december 1934 avgivna yttrande och förslag — däri beredningen, i

detta avseende enhällig, stannat vid en annan mening än den nyssnämnda —

uttalade vissa tvivelsmål örn behovet och lämpligheten av att, även efter en

förändrad processlagstiftning, tillföra Norrland mera än en hovrätt. De skäl

som hovrätten därvid anförde måste enligt lagrådets mening, även örn de icke

kunna anses vara utan vidare avgörande, dock tillmätas stor betydelse. Vad

sålunda och i övrigt förekommit synes giva vid handen att frågan örn det behövliga

och lämpliga antalet hovrätter för Norrland ännu icke kan anses vara

på ett slutgiltigt sätt avgjord. Fastmera innefatta de växlande ståndpunkter

som tid efter annan intagits en kraftig maning till försiktighet då det gäller

vidtagande av åtgärder, som äro ägnade att framtvinga en utveckling i viss

riktning.

Den hovrätt som nu föreslagits för de två nordligaste länen skulle tills vidare

komma att bestå av en president och fem ledamöter samt arbeta på allenast

en division. Huruvida ändring därutinnan skulle komma att inträda i och

med processreformens genomförande synes, såsom Svea hovrätt framhållit, icke

kunna för närvarande med bestämdhet förutsägas. Man torde således få räkna

med att organisationen med en division komme att bestå i allt fall till

processreformens ikraftträdande och mahända än längre. Mot hovrätter med

allenast en division hava vid olika tillfällen uttalats starka betänkligheter.

Sålunda betecknade processkommissionen i yttrande med anledning av det år

1921 väckta förslaget örn inrättande av en norrländsk hovrätt en sådan anordning

såsom en nödfallsutväg, vilken allenast undantagsvis borde anlitas. I

den år 1923 framlagda propositionen angående en hovrätt för de fyra nordligaste

länen förklarade föredragande departementschefen att han pa det bestämdaste

måste avråda från att upprätta en hovrätt med mindre än två divisioner.

•Processkommissionen fann väl i sitt år 1926 avgivna betänkande

det icke kunna undvikas att någon hovrätt ej finge större arbetsbörda än att

en avdelning vore tillräcklig men konstaterade att en dylik anordning vore

förenad med betydande olägenheter. I sitt yttrande över kommissionens förslag

fann lagrådet angeläget att betona att man icke finge gå för långt i

styckning av hovrätternas jurisdiktionsområden samt uttalade att ingen hovrätt

torde böra arbeta på mindre än två avdelningar, i all synnerhet om det

funnes nödvändigt att, såsom då ifrågasatts, organisera dessa avdelningar med

endast tre ledamöter på varje. Enligt vad ovan anmärkts, framhöll processlagberedningen

år 1932 såsom angeläget att varje hovrätt komme att samman
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

sättas av minst två divisioner, och departementschefen uttalade samma år, under

hänvisning till beredningens yttrande, att han för sin del ansåge att en

hovrätt, åtminstone för det dåvarande, icke borde organiseras på mindre än

två divisioner. De skäl av olika slag som anförts till stöd för de tid efter annan

yppade betänkligheterna mot att inrätta en hovrätt av den nu föreslagna

typen finner lagrådet icke erforderligt att i detta sammanhang upprepa. Svea

hovrätt har i sitt ovanberörda utlåtande sammanfattat och närmare utvecklat

desamma. Lagrådet kan icke finna att vad departementschefen i remissprotokollet

anfört visar att dessa betänkligheter äro ogrundade.

Med hänsyn huvudsakligen till vad ovan anförts finner lagrådet att ett inpassande

i den bestående ordningen av den föreslagna hovrätten skulle medföra

olägenheter vilka väga tyngre än de fördelar som kunna vinnas genom

en uppdelning av Svea hovrätt på det sätt förslaget innefattar; och vad den

förestående rättegångsreformen beträffar har man icke erforderlig säkerhet

för att den föreslagna hovrätten blir av bestående nytta efter reformens genomförande.

Lagrådet finner sig därför icke kunna tillstyrka ett antagande

av de framlagda lagförslagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets

den 4 mars 1935 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1935 till lagrådet

remitterade förslagen till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken

samt lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880

(nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Sitt avstyrkande av förslaget örn inrättande av en norrländsk hovrätt har

lagrådet huvudsakligen motiverat genom ett sammanställande av de olika meningar

som vid skilda tidpunkter gjorts gällande i frågan, huruvida för Norrland

borde inrättas en eller två hovrätter, och genom återgivande av de

betänkligheter som vid olika tillfällen anförts mot en hovrätt örn blott en

division.

Lagrådet finner visserligen, att till stöd för den av mig omfattade meningen

att efter rättegångsreformen två hovrätter i Norrland bliva erforderliga införts

vägande skäl’ och att de skäl Svea hovrätt häremot anfört heke kunna

anses vara utan vidare avgörande’. Dock finner lagrådet vad i ärendet förekommit

giva vid handen, att frågan örn det behövliga och lämpliga antalet

hovrätter för Norrland ännu icke kan anses vara på ett slutgiltigt sätt avgjord.

Redogörelsen för de betänkligheter som uttalats mot en hovrätt om allenast

en division avslutar lagrådet med förklaringen, att lagrådet icke kan

finna att vad jag i remissprotokollet anfört visar att de av Svea hovrätt

sammanfattade och utvecklade betänkligheterna äro ogrundade.

Vad angår betydelsen av en norrländsk hovrätt under nu bestående rättegångsordning

framhåller lagrådet endast den synpunkten, att man icke bör

lämna ur sikte angelägenheten av att undvika sådana förberedelser till rättegångsreformens

genomförande som under nuvarande rättegångsordning kunna

vara till sitt värde tvivelaktiga eller till och med anses mindre önskvärda.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har önskemålet örn Svea hovrätts

delning genom inrättande av en norrländsk hovrätt med styrka framförts

långt innan fråga uppstod örn vidtagande av förberedelser till en allmän

rättegångsreform. Det berättigade i detta önskemål ur synpunkten att

möjliggöra ökad muntlighet redan i det nuvarande hovrättsförfarandet har

också starkt understrukits såväl i processlagberedningens yttrande som i mitt

anförande till statsrådsprotokollet vid remissen till lagrådet. Jag anser denna

fråga vara värd synnerligt beaktande och vidhåller vad jag i denna del tidigare

anfört. Förslaget bör härutinnan betraktas såsom ett första led i åtgärder

för uppdelning av de båda större hovrätterna, vilka på grund av sin storlek

och sina vidsträckta domsområden endast i mycket begränsad utsträckning

tillåta genomförandet av den ordning med muntliga förhör som åsyftades

redan genom de i början av århundradet vidtagna ändringarna i rättegångsbalken.

Även såsom administrativ judiciell enhet är Svea hovrätt_sär
skilt

med hänsyn till övervakningen av underdomstolarnas verksamhet — på

grund av sin storlek sa svarskött, att en uppdelning därav enbart ur denna

synpunkt framstår såsom ett viktigt önskemål. Vad i dessa stycken i remissprotokollet

anförts har icke av lagrådet upptagits till bemötande, än mindre

vederlagts.

När fråga först väcktes örn inrättande av en norrländsk hovrätt, kunde helt

naturligt vid bestämmande av hovrättens omfång endast mindre hänsyn tagas

till en blivande rättegångsreforms behov. Det syntes då vara av särskild vikt

att ur Svea hovrätt utbryta så stor del som möjligt för att nedbringa denna

hovrätt till rimligare proportioner. Örn man sålunda började med en utbrytning

av de fyra nordligaste länen, för vilkas administrerande krävdes två av

Svea hovrätts divisioner, så hade ju därmed icke uteslutits möjligheten att

■vid processreformens framtida genomförande verkställa en ytterligare uppdelning

av detta hovrättsområde i tvenne mindre. Sedan emellertid arbetet på

processreformen numera fortskridit sa långt att processlagberedningen genomgått

överrättsprocessen och därigenom kunnat bilda sig en bestämdare mening

örn de krav en framtida rättegångsordning ställer på hovrätterna i

organisatoriskt hänseende, faller det sig naturligt att taga större hänsyn

till processreformen än tidigare skett och sålunda även betrakta inrättandet

av en norrländsk hovrätt såsom ett viktigt led i förberedelserna tili denna.

Processlagberedningen har också i samband med sitt arbete på frågan om

hovrättsförfarandet under ett reformerat rättegångsskick verkställt utredning

beträffande Dagan vilken hovrättsorganisation som för Norrlands del

erfordras för tillämpning av en ny processordning. I denna del ha, såsom torde

framgå av beredningens skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 december 1934,

verkställts ingående undersökningar, och beredningen jämte dess rådgivande

nämnd har enhälligt kommit till den slutliga uppfattningen att en reformerad

processordning kräver två hovrätter i Norrland. Den omständigheten att beredningen

tidigare i december 1932 eller således kort efter det beredningen

börjat sin verksamhet — uttalat att dess förslag sannolikt komme att innefatta

förläggning till Norrland av allenast en hovrätt, är visserligen ett exem
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

45

pel på att, såsom lagrådet anfört, uppfattningen i förevarande fråga varit skiftande.

Men uttalandet synes icke på något sätt vara ägnat att förringa värdet

av den utredning som sedermera verkställts av beredningen. Genom denna utredning

synes fastmera på ett övertygande sätt lia visats, att den organisation

som tidigare ansetts tillfyllest icke skulle vara lämplig för sin uppgift

under en moderniserad rättegångsordning. Efter den sålunda beträffande

det föreliggande spörsmålet fullbordade utredningen torde det få anses vala

i sin ordning att statsmakterna nu, till fullföljande av det år 1931 fattade

beslutet örn förberedande av processreformen, taga ställning till frågan

örn hovrättsorganisationen i Norrland. Detta är av vikt ur flera synpunkter

vilka jag tidigare haft tillfälle att utveckla, och avgörandet är tydligen även

av stor betydelse för processlagberedningens fortsatta arbete.

Beträffande de betänkligheter mot förslaget, som grunda sig därå att hovrätten

skulle komma att tills vidare bestå av allenast en division, har lagrådet

åberopat vissa tidigare uttalanden angående olämpligheten av hovrätter av

detta slag. Vid bedömandet av dessa uttalanden bör dock märkas att de i

regel avse den av processkommissionen föreslagna sammansättningen av en division

med endast tre ledamöter. Då nu föreslagits en sammansättning med

sex ledamöter, anser jag dessa uttalanden lia väsentligt minskat i betydelse.

Kvaliteten av hovrättens arbete kan knappast antagas bliva lidande därav att

ledamöterna tillhöra samma division. Till avhjälpande av eventuella svårigheter

nied avseende å rekrytering och anskaffande av vikarier vid förefallande

behov har jag i överensstämmelse med processlagberedningens förslag förordat

åtgärder vilka synas fullt betryggande.

I detta sammanhang må framhallas att i ett land som vart, där befolkningstätheten

inom olika landsdelar är i hög grad skiftande, det i många fall ej

låter sig göra att organisera de lokala statsmyndigheterna efter en schematisk

formel. I fråga örn ett flertal av dessa kan göras gällande att en starkare

centralisation skulle medföra vissa fördelar. Vad som vid en mera lokal

förläggning härutinnan går förlorat uppväges emellertid av myndighetens

större lättillgänglighet för allmänheten och myndighetens härigenom vidgade

möjlighet att fylla sin uppgift. Det nu sagda har sin giltighet beträffande

den judiciella förvaltningen överhuvudtaget. Salunda har det länge varit ett

önskemål att genom sammanslagning av små domsagor med angränsande åstadkomma

en domsagoorganisation där varje domsaga ger arbete at ett flertal

anställda, mellan vilka göromålen kunna fördelas efter rationella grunder,

och ger tillfälle till samarbete och tankeutbyte mellan domare av äldre

och yngre generation. Detta önskemål far man emellertid ge avkall pa i glest

befolkade trakter, där jurisdiktionsområdet skulle bliva alltför stort, om man

dogmatiskt höll på den i tätare befolkade trakter genomförbara starkare domsagoorganisationen.

Här får man alitsa nöja sig med en enklare organisation.

Olägenheterna få vägas mot varandra, och man får finna sig i den

olägenhet som är minst.

På alldeles samma sätt bör kravet på hovrätter med minst två divisioner betraktas.

I tätt befolkade delar av landet, där det utan olägenhet kan genom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 158.

förås, skall man icke organisera en hovrätt med så litet område att den blott

ger arbete åt en division. Men i nordliga, glest befolkade trakter skulle ett

fasthållande av kravet på att en hovrätt skall ha minst samma storlek, som

anses önskvärd i sydligare bygder, leda till olägenheter för rättsskipningen

som äro vida större än den att en hovrätt får arbeta blott på en avdelning.

Förhållandet är ju det, att medan södra hälften av Sverige ger arbete åt mera

än tretton hovrättsdivisioner, den norra hälften under nu bestående rättegångsordning

icke ger sysselsättning åt mera än två. Man kan då icke begära att

alldeles samma organisation skall kunna genomföras i den norra hälften som i

den södra. . -

Med anledning av att Svea hovrätt i ett särskilt yttrande den 5 mars 1935

rörande kostnaderna för den föreslagna hovrätten anfört, att genom dennas

förläggning till Umea möjligheten skulle hållas öppen att utvidga dess verksamhetsområde,

om det skulle finnas önskvärt att låta den svälla ut att omfatta

två divisioner, vill jag i detta sammanhang betona, att därest det nu

framlagda förslaget örn en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens

län godkännes, denna hovrätts domsområde därmed bör anses slutgiltigt fastställt.

Någon förändring av området bör således icke ifrågakomma, när längre

fram frågan örn en hovrätt för nedre Norrland upptages till prövning.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

350600

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:230 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. a1 i texten
  2. S1LU 1935:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. a1 i texten