Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland

1935-03-08 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:159, Angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för inrättande

av en hovrätt för Övre Norrland; given Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över^ justitiedepartementsärenden

för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 mars 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter.

»Förut i dag har Kungl. Maj :t på min hemställan beslutat genom proposition

förelägga riksdagen förslag till de lagändringar, vilka äro erforderliga

för inrättandet av en hovrätt, benämnd hovrätten för övre Norrland, med ett

domsområde omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Jag torde nu få

upptaga spörsmålen om den nya hovrättens förläggningsort och organisation

samt örn de kostnader som betingas av hovrättens inrättande.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 159.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Hovrättens förläggningsort.

Såsom förläggningsort för en hovrätt omfattande förut angivna län har

processlagberedningen i yttrande den 22 december 1934 funnit

allenast någon av städerna Umeå och Luleå kunna ifrågakomma samt, örn

än med tvekan, stannat vid den uppfattningen att hovrätten borde förläggas

till sistnämnda stad. En ledamot av beredningen har varit av skiljaktig mening^samt

ansett hovrätten böra förläggas till Umeå. Svea hovrätt har

i utlåtande den 8 februari 1935 anfört, att Umeå förtjänade företrädet såsom

förläggningsort för en hovrätt med angivna domsområde. Vad till stöd för

de olika meningarna anförts framgar av de i protokollet över justitiedepartementsärenden

för den 15 februari 1935 återgivna yttrandena, till vilka jag

tillåter mig hänvisa.

över processlagberedningens yttrande såvitt angår frågan huruvida Umeå

eller Luleå vore att föredraga såsom förläggningsort för den föreslagna hovrätten

hava utlåtanden avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län ävensom styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

°L ä nsstyrelsen i Västerbottens län har till en början framhållit,

att vid besvarandet av nämnda fråga vore ett flertal faktorer att räkna

med, av vilka den viktigaste väl torde vara maltätheten. Då måltätheten ostridigt

vore större i Västerbottens län än i Norrbottens, borde valet av förläggningsort

utan tvekan hava utfallit till förman för Umeå. X anledning av att

processlagberedningen åberopat att ett starkt riksintresse påfordrade förläggandet

av statsinstitutioner till Luleå, har länsstyrelsen erinrat att processlagberedningen

i sin utredning endast antytt vilket speciellt riksintresse som

här skolat tillgodoses. Länsstyrelsen hade den bestämda uppfattningen att

ett aldrig så starkt riksintresse, som icke toge sikte på rättsskipningens ändamålsenligt

ordnande, icke kunde komma i fråga att tillgodoses i detta sammanhang.

Därjämte har länsstyrelsen framhållit att folkmängden i Västerbottens

län visat en mera konstant tillväxt än i Norrbottens län. Av

en av länsstyrelsen åberopad tablå framgår att invånarantalet för åren

1915 och 1934 utgjort för Västerbottens län 170,299 respektive 210,381 och

för Norrbottens län 174,227 respektive 204,351. Länsstyrelsen har förklarat

sig på grund därav anse hovrättens förläggning till Umeå vara ur rättsskipningens

synpunkt det enda försvarbara. Länsstyrelsen har därefter anfört

bland annat:

Såsom en andra faktor vid förläggningsortens bestämmande hade processlagberedningen

uppställt domstolens lättillgänglighet. Det kunde enligt länsstyrelsens

mening icke bliva tal örn annat än att Umeå såsom förläggningsort

härutinnan erbjöde de största fördelarna. Av turlistorna för nu befintliga

omnibuslinjer franninge att, frånsett järnvägsförbindelserna, kommunikationerna

pa Umea vore synnerligen välordnade. Planerad ytterligare utbyggnad

av« vägnätet komme också att inom en snar framtid medföra ännu mer ändamålsenliga

förbindelser inom länet. Förbindelserna från Luleå och södra

delen av ^Norrbottens län till Umeå vore också bättre än förbindelserna från

bkelleitea till Luleå. Processlagberedningens uppgift att förbindelsen i senare

riktningen ej vore avsevärt sämre kunde förklaras endast av beredningens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

3

obekantskap med förhållandena på berörda område. Utginge man från den

förutsättningen att hovrättsting måste hållas ute i orterna, vilket icke torde

kunna förekomma annorstädes än å tingsställena, skulle förläggning till Umeå

verka tids- och kostnadsbesparande och förorsaka de resande betydligt mindre

strapatser.

Ur rekryteringssynpunkt har länsstyrelsen funnit Umeå erbjuda ojämförligt

större fördelar än Luleå, därvid länsstyrelsen efter redogörelse för levnadskostnaderna

i de båda städerna framhållit, att dessa kostnader genomgående

vore lägre i Umeå än i Luleå. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Därtill komme det sydligare läget, som ur rekryteringssynpunkt erfarenhetsmässigt

visat sig vara av avgörande betydelse. Vid bestämmande av förläggningsorter

i övre Norrland för statliga institutioner hade statsmakterna

på senare tid stannat vid Umeå såsom den centralaste. Sålunda hade hit förlagts

de norrländska kraftverkens kontor och Norrbygdens vattendomstol. Med

sistnämnda institution torde ett personalutbyte bliva möjligt för den blivande

hovrätten, och gemensam personal torde också kunna komma i fråga i amanuensgraden.

I Umeå hade två domsagor sina kanslier förlagda och i staden

praktiserade ett avsevärt antal rättsbildade advokater. Allt detta måste

ur rekryteringssynpunkt vara synnerligen värdefullt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det vid förläggningsfrågans

bedömande måste vara av primär betydelse att få utrönt, huru

stora delar av de båda länen som hade närmare förbindelse med Umeå eller

med Luleå samt för huru många rättssökande det ställde sig lättare att nå

den ena eller den andra staden. Länsstyrelsen har härutinnan anfört bland

annat:

Till Luleåräjongén folie från Västerbottens län Byske socken samt delar av

Jörns och Skellefteå socknar med enligt 1934 års mantalslängder 16,435 invånare

och till Umeåräjongen från Norrbottens län del av Arvidsjaurs socken

med 1 595 invånare enligt samma års mantalslängd; ''erövringen’ till Luleå

skulle således utgöra 16,435 minus 1,595 eller 14,840 personer. Då folkmängdssiffrorna

per den 1 januari 1934 utgjorde för Västerbottens län 210,381

och för Norrbottens län 204,351, skulle alltså Luleåräjongen innesluta 219,191

personer och Umeåräjongen 195,541 personer. Av hovrättsområdets befolkning

skulle med andra ord Luleå ligga närmare till för inemot 25,000 fler

människor än Umeå skulle göra.

Länsstyrelsen har vidare åberopat en utredning rörande våglängden för hovrättsområdets

invånare vid besök i Luleå respektive Umeå samt i denna del

anfört:

Utgångspunkten för dessa resor vore för rådhusrättsstädernas del given,

likaså för de två städerna under landsrätt, vilka ju hade tingsstället inom staden,

och för tingslagens inbyggare hade resan beräknats anträdd från tingsstället.

Utredningen visade, att en resa till Umeå för invånarna i den nya hovrättens

domkrets konsumerade 105,221,665 personkilometer, under det att motsvarande

tal för en resa till Luleå utgjorde 87,293,598. Om man antoge att en

på tusen av invånarna en gång örn året skulle hava ärende till hovrätten, komme

detta att innebära 20,000 onödiga personkilometer per år, ifall hovrätten

förlädes till Umeå. Denna skillnad Umeå till last markerades enligt länsstyrelsens

mening än ytterligare genom de ökade olägenheter i tidsutdräkt och

kostnader som föranleddes av den glesare och mera utsträckta bebyggelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 159.

inom Norrbottensdelen av hovrättsområdet. Och samtliga de molester denna

skillnad betecknade tilltoge i den mån befolkningen växte. — I detta sammanhang

kunde länsstyrelsen icke underlåta att något beröra ett par uttalanden

av reservanten i processlagberedningen i förläggningsfrågan. Denne förklarade

Luleå vara mera centralt beläget inom jurisdiktionsområdet än Umeå men

ville icke tillerkänna denna omständighet avgörande betydelse, ty i dessa trakter

ginge befolkningens förbindelser i huvudsak söderut och det torde vara

mindre olägligt att befolkningen i Norrbottens län i viss utsträckning nödgades

resa till Umeå än att befolkningen i Västerbottens län skulle begiva sig till

Luleå. Uttalandet örn riktningen av befolkningens förbindelser vore alltför

stelt generellt och i huvudsak oriktigt: förbindelserna hade sedan gammalt en

avgjord benägenhet att följa älvdalarna, en tradition som de utvecklade kommunikationerna

mycket litet ändrat på. Därjämte ville länsstyrelsen framhålla,

att hovrättsresorna icke vore nöjesresor utan betingade av det bestämda

rättsärendet. Reservanten förklarade vidare att Umeå ur rekryteringssynpunkt

ägde avgjort företräde. Länsstyrelsen kunde icke medgiva detta kategoriska

och obestyrkta påstående och hade för sin del icke förmärkt några svårigheter

att erhålla kvalificerad arbetskraft. Luleå hade en sund och vacker belägenhet,

omgivet av vatten och nied en vidsträckt, idyllisk skärgård strax utanför

staden. Vinterklimatet vore friskt och hälsosamt. Sommartid erbjöde sig direkta

snabbförbindelser en gång i veckan med bekväma expressångare till

Stockholm — med angörande endast av Sundsvall —• och vidare till Malmö och

Köpenhamn. . Tågresorna mot det sydligare Sverige toge praktiskt taget icke

mera nyttig tid i anspråk örn de anträddes från Luleå än från Umeå. Innan

beslut örn en hovrätts inrättande skulle sättas i verket torde för övrigt med

största sannolikhet frågan örn flygförbindelse med dessa norrländska orter vara

ordnad och diskussion om förevarande reseavstånd bragt ur världen. Vore därmed

hur som helst, så ville länsstyrelsen beträffande rekryteringsspörsmålet

hänvisa till hurusom processlagberedningen själv med kraft framhölle att,

därest ett statsintresse ansages påkalla förläggandet av ett ämbetsverk eller

annan offentlig institution till någon viss del av landet, rekryteringsfrågan

icke kunde få utgöra ett hinder för detta syftes förverkligande och att det ankomme

på statsmakterna att vidtaga sådana anstalter som betryggade den önskvärda

rekryteringen.

Rör hovrättens förläggande till Luleå talade enligt länsstyrelsens menirfg

vidare med styrka nationella skäl. Länsstyrelsen anförde härom:

o Den långa landgränsen mot Finland läge här nära och därinnanför ett område

vars befolkning örn c:a 30,000 människor hade finska som modersmål.

Länsstyrelsen behövde icke här uppräkna de olika sätt, varpå statsmakterna

droge särskild omsorg örn denna del av svenskt land och folk, vilken aldrig

upphörde att utifrån göras till föremal för intresse. Förläggandet närmare

eenna landsända av en statsinstitution med en hovrätts auktoritet kunde därför

sägas vara ett rikets intresse. I detta sammanhang kunde antecknas, att

anskaffande av kvalificerat biträde med tolkning av finska språket, som hovrätten

komme att behöva, lättare läte sig arrangera i Luleå.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som inhämtat

yttranden från i Östersund, Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå,

Piteå och Luleå verksamma ledamöter, har framhållit, bland annat, att

som ombud i mål anhängiga vid domstolar inom Västerbottens län anlitades i

stor utsträckning i Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik verksamma advokater.

Styrelsen har vidare anfört:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 159.

5

Uppmärksamhet borde i detta sammanhang agnäs frågan, vilken effektiv

arbetstid som ginge förlorad för parter, ombud och vittnen vid de erforderliga

resorna. Den undersökning styrelsen i detta avseende verkställt hade givit

vid handen, att de kortare restiderna till Luleå för befolkningen i Norrbottens

län i regel icke medförde någon vinst av arbetstid. Endast för befolkningen i

vissa delar av Gällivare, Luleå och Piteå domsagor kunde den kortare restiden

till Luleå hava till följd av en vinst av effektiv arbetstid. I övriga fall vore

förlusten av arbetstid — trots de olika restiderna — nästan undantagslöst densamma.

Styrelsen har därefter på dessa och i övrigt anförda skäl förordat att hovrättens

förläggningsort bleve Umeå.

Ämbetslokaler för en hovrätt i Umeå eller Luleå.

Sedan frågan örn inrättande av en norrländsk hovrätt åter blivit aktuell,

hava från Umeå och Luleå inkommit erbjudanden att ställa erforderliga ämbetslokaler

till förfogande.

För en hovrätt till Umeå har redan tidigare lämpliga lokaler ansetts kunna

beredas i förutvarande folkskoleseminariets byggnad i kvarteret Läraren.

Denna fastighet, å vilken Kungl. Majit och kronan under år 1893 erhållit lagfart

på grund av ett å stadsfullmäktiges vägnar utfärdat gåvobrev, är för

närvarande uthyrd till hembygdsmuseum och en föreläsningsförening.

Enligt stadsfullmäktiges protokoll den 25 januari 1935 hava stadsfullmäktige

beslutat att, därest hovrätten förlägges till Umeå och förutvarande seminariebyggnaden

i kvarteret Läraren,

dels medgiva, att den för ett folkskollärarinneseminarium till statsverket

upplåtna tomten må användas för ifrågavarande nya ändamål,

dels förbinda sig

1. att verkställa och bekosta iordningställandet av seminariebyggnaden i

överensstämmelse eller i huvudsaklig överensstämmelse med av drätseldirektör

N. Hj. Nilsson i januari 1935 uppgjorda ritningar samt att bekosta lokalernas

förseende med möbler, armatur och mattor till en kostnad av 16,500

kronor, med förpliktelse för staden att under förutsättning att 1935 ars riksdag

fattar beslut om inrättande av hovrätten hava lokalerna färdigställda den

1 juli 1936;

2. att, om så påfordras, ombesörja och bekosta uppgörandet av nytt förslag

till byggnadens omändring; samt

3. att garantera, att ett tillräckligt antal fullt moderna bostadslägenheter

den 1 oktober 1936 finnas tillgängliga för hovrättens personal mot gängse

hyra.

Byggnadsstyrelsen, som anbefallts avgiva utlåtande i byggnadstekniskt

hänseende över stadens erbjudande, har i anledning härav låtit besiktiga

ifrågavarande byggnad för utrönande vilka åtgärder som vore erforderliga för

byggnadens försättande i sådant skick att densamma komme att motsvara de

krav som i allmänhet ställdes på lokaler av här ifrågakomna slag. I avgivet

yttrande har byggnadsstyrelsen redogjort för resultatet av den sålunda å platsen

verkställda undersökningen samt därefter i huvudsak anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Byggnadsstyrelsen hade för sin del icke något att erinra beträffande det

framlagda förslaget till byggnadens iståndsättande med däri av en dess tjänsteman

gjorda tillägg. De sammanlagda kostnaderna för förslagets genomförande

hade av denne beräknats till 185,000 kronor. Beträffande detta belopp

bade byggnadsstyrelsen icke något att erinra, men finge styrelsen framhålla,

att i detsamma icke inginge någon kostnad för förstärkning av undergrunden,

en åtgärd som med hänsyn till den erfarenhet styrelsen ägde beträffande

grundförhållandena i Umeå sannolikt torde bliva erforderlig. Kostnaderna

härför kunde emellertid icke bedömas utan en ingående grundundersökning.

Stadsfullmäktige hava därefter den 15 februari 1935 beslutat komplettera

sitt atagande av den 25 januari i sa matto, att stadsfullmäktige förbundit sig

att ikläda sig en högsta kostnad av 175,000 kronor för iordningställandet av

hovrättens lokaler och deras förseende med inventarier.

Det må här anmärkas att processlagberedningen vid besök å

platsen sistlidet år funnit synnerligen lämpliga lokaler kunna beredas uti ifrågavarande

byggnad.

En i Luleå stationerad hovrätt har ansetts kunna inrymmas i stadens hamnförvaltningsbyggnad.

Enligt beslut den 12 juli 1934 hava stadsfullmäktige förklarat sig villiga

att, därest hovrätten inom fem ar bleve förlagd till Luleå, hyresfritt uti förut

omförmälda byggnad tillhandahålla för hovrätten behövliga lokaler. Stadsfullmäktige

hava därefter den 31 januari 1935 förtydligat sitt föregående beslut

så tillvida att staden påtagit sig att kostnadsfritt iordningställa lokalerna

för hovrättens behov.

Processlagberedningen, som jämväl besökt ifrågavarande plats,

har förklarat att de erbjudna lokalerna torde vara lämpliga för ändamålet.

''■ Hovrättens organisation .och kostnaderna i anledning av hovrättens

inrättande.

Processlagberedningen har ansett att hovrätten bör organiseras

såsom en självständig domstol under chefskap av en president samt i övrigt

bestå av fem ordinarie ledamöter. Sekreterare-, advokatfiskal-, aktuarie- och

arkivariegöromålen hava av beredningen icke ansetts mera betungande, än att

de kunde utföras av en befattningshavare, eventuellt med biträde av amanuenser.

Under utredningsarbetet har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria

angående kostnaderna för en hovrätt örn en division med förläggning

i Umeå. I promemorian har anförts:

Vad först anginge de med hovrättens inrättande förenade engångskostnaderna

torde, därest stadsfullmäktiges i Umeå erbjudanden den 25 januari och

den 15 februari 1935 funnes böra antagas, några utgifter för iordningställandet

av ämbetslokaler för hovrätten samt för lokalernas möblering icke behöva

uppkomma för statsverket. Inom den av stadsfullmäktige angivna kostnadsramen

av 175,000 kronor syntes den byggnad, varom här vore fråga, kunna

sättas i ändamålsenligt och värdigt skick samt förses med erforderliga möbler,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

7

armatur och mattor. Anmärkas borde att underhållet av byggnaden redan för

närvarande åvilade statsverket såsom fastighetens ägare, men i händelse hovrätten

förlädes till denna byggnad komme statsverket att gå miste örn den

hyresavkastning å 2,500 kronor som byggnaden nu lämnade.

De engångskostnader staten skulle hava att bära för den nya hovrätten

komme sålunda att inskränka sig till kostnaden för anskaffande av dels ett

bibliotek, dels ock vissa inventarier såsom skrivmaskiner, kassaskap och brandmaterial.

Därjämte torde flyttningskostnad böra beräknas för vissa arkivalier

samt för hovrättens hela personal. För anskaffande av ett bibliotek torde erfordras

10,000 kronor eller det belopp Svea hovrätt i yttrande den 30 december

1932 beräknat för enahanda ändamål. Kostnaden för inköp av inventarier

torde icke behöva överstiga 4,000 kronor. Vad slutligen anginge flyttningskostnaderna

vore dessa svåra att på förhand angiva, men en överslagsberäkning

hade givit vid handen, att berörda kostnader torde komma att uppgå till

omkring 15,000 kronor.

För bedömandet av de årliga kostnaderna torde grunddragen av den nya organisationen

först böra angivas.

Hovrätten för Övre Norrland borde naturligen komma till stand genom utbrytning

av viss del av Svea hovrätt. Sistnämnda hovrätt förfogade för den

dömande verksamheten över — förutom presidenten — fyrtio ordinarie ledamöter

(hovrättsråd) och sex extra ledamöter (assessorer). Hovrätten vore organiserad

på nio divisioner därav åtta bestode av fem och den nionde av sex

ledamöter. Till den nya hovrätten torde i första hand böra överflyttas ett sa

stort antal hovrättsråd som svarade mot personalbehovet å en ordinär division

eller sålunda fem. Då de sex extra ledamöterna motsvarade ett konstant behov

av dömande personal, vore det även tänkbart att åtminstone fem av dessa

tjänster förvandlades till lika många hovrättsrådsämbeten och överflyttades

till den nya hovrätten. Tillsvidare torde emellertid böra räknas med^ förstnämnda

alternativ. Från Svea hovrätt syntes vidare böra överflyttas tva extra

fiskalstjänster, vilka emellertid — för att av rekryteringshänsyn antalet ordinarie

tjänster skulle bliva så stort som möjligt i den nya hovrätten torde

göras till ordinarie fiskalstjänster. I detta sammanhang anmärktes att. antalet

ordinarie fiskalstjänster i Svea hovrätt vore proportionsvis mindre än i de övriga

hovrätterna. Till den nya hovrätten borde slutligen överföras ett kanslibiträde

och en fiskalsaspirant.

Av de nya tjänster som borde inrättas märktes först och främst ett presidentämbete.

På sätt processlagberedningen anfört torde nämligen hovrätten

böra stå under chefskap av en president. Vidare erfordrades en befattningshavare

för fullgörande av de göromål som i de nuvarande hovrätterna, fullgjordes

av sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie. För notariegöromålen

borde däremot det förut omförmälda kanslibiträdet tagas i anspråk. Slutligen

borde vid den nya hovrätten inrättas en expeditionsvaktstjänst. Arbetsförhållandena

i Svea hovrätt syntes icke medgiva en överflyttning av någon dylik

tjänst därifrån. Anmärkas borde att expeditionsvakten i den nya ^hovrätten

vore avsedd att tagas i anspråk jämväl för utförande av skrivgöromål.

Till ordföranden och vice ordföranden i hovrätten för Ovre Norrland borde

självfallet utgå särskilda arvoden i likhet med vad fallet vore i övriga hovrätter.

Med beaktande av vad härutinnan anförts beträffande angelägenheten

att för dessa tjänster förvärva mera erfarna ledamöter från någon av de äldre

hovrätterna torde i hovrätten för övre Norrland ordförandearvodet bestämmas

till 2,000 kronor och viceordförandearvodet till 1,000 kronor. Detta innebure

en höjning av vartdera arvodet med 500 kronor i förhållande till vad eljest i regel

utginge i angivna hänseende.

På grund av den begränsade personaltillgången inom hovrätten torde det

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lh9.

icke vara möjligt att under t. ex. semestertiden, uppehålla hovrättens dömande

verksamhet utan anlitande av extra arbetskraft. Det syntes därvid ligga närmast

till hands, att hovrätten skulle äga möjlighet att vid uppkommande behov

erhålla tillfällig förstärkning i form av extra ledamöter från Svea hovrätt.

Kostnaden för dessa ledamöter torde icke behöva överstiga 5,000 kronor. För

avlönande av extra personal, föranledd av tillfällig anhopning av arbete, torde

därjämte böra beräknas ett belopp av 1,000 kronor samt för renskrivning 500

kronor. Upptagandet av sistnämnda belopp syntes föranleda en motsvarande

minskning i vederbörligt anslag i Svea hovrätts stat.

För den ordinarie personalen, tillhopa tolv personer, borde vidare motsvarande

antal kallortstillägg örn 60 kronor beräknas.

Såsom omkostnader borde upptagas resekostnad med 1,000 kronor samt expenser

med 8,500 kronor, därav 2,500 kronor avsåge kostnaden för bränsle, lyse

och vatten._ Uppförandet av förstnämnda två belopp syntes kunna föranleda

en minskning i Svea hovrätts motsvarande anslagsposter med respektive

500 och 3,000 kronor.

över promemorian har Svea hovrätt avgivit infordrat yttrande samt

däri beträffande engångskostnaderna för den nya hovrättens inrättande anfört,

att Svea hovrätt i det hela saknade erforderligt material för deras beräknande.

Beträffande kostnaden för anskaffande av bibliotek har Svea hovrätt

erinrat örn sitt i utlåtandet den 30 december 1932 gjorda uttalande, att

denna kostnad, inberäknat utgifterna för bindning av kommittébetänkanden

m. m., icke gärna kunde understiga 10,000 kronor men att man i verkligheten

borde räkna med avsevärt högre kostnad. Hovrätten hade därvid tillagt, att

det vore tydligt att en norrländsk hovrätt måste vara ganska väl utrustad med

litteratur och uppslagsböcker, da ju i hovrättsstaden icke såsom i Stockholm,

funnes tillgång till juridisk litteratur i andra bibliotek på platsen. Svea hovrätt

har i detta sammanhang framhållit, att örn arkivalier avseende de båda

nordligaste länen skulle överföras till Umeå, borde viss särskild kostnad beräknas

med hänsyn därtill att dessa arkivalier delvis vore sammanbundna med

handlingar rörande andra län.

I fråga örn de årliga kostnaderna har Svea hovrätt framhållit, att de bleve

i första hand beroende av den nya hovrättens organisation. Svea hovrätt har

härutinnan hänvisat till sitt i yttrandet den 8 februari 1935 gjorda uttalande

att, örn hovrätter av nu ifrågavarande typ bomme att inrättas, en sådan hovrätt

borde under nu gällande rättegångsordning bestå av president och fem ordinarie

ledamöter. Därtill hade Svea hovrätt fogat, att detta särskilt för den nordligaste

hovrätten väl innebure en i jämförelse med arbetsbördan proportionsvis

manstarkare organisation än de sydligare hovrätternas men att örn en av allenast

en division bestående hovrätt ej skulle bliva i alltför hög grad beroende

av hjälp från annat håll, måste den äga någon reserv för att kunna möta tillfälliga

påfrestningar.

Svea hovrätt har därefter vidare anfört bland annat:

„ Umler femårsperioden 1930—1934 avdömdes i Svea hovrätt i genomsnitt

ärligen ungefär så stort antal mal fran de båda nordligaste länen som motsvarade

genomsnittssiffran för en division. År 1934 avdömdes 166 vädjade

mal, 76 civila besvärsmål och 164 kriminella besvärsmål från nämnda län. Genomsnittssiffrorna

för en division utgjorde enligt preminära beräkningar 176,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

9

90 och 202. Verkställda undersökningar utvisade, att norrlandsmålen i medeltal

vore mindre omfångsrika än övriga mål. Målen från Norrbottens och

Västerbottens län toge sålunda knappast i anspråk en normal divisions hela

arbetskraft. Att under sådana förhållanden anförtro dessa måls behandling

åt en hovrätt, som bestode av en förstärkt division, kunde synas oekonomiskt.

Svea hovrätt ansåge emellertid, att avgörande vikt ej borde fästas vid kostnadssynpunkten.

Det läge i sakens natur, att totalkostnaderna stege med hovrätternas

antal och att organisationens anpassande efter arbetsbördan erbjöde

större svårigheter ju mindre hovrätterna vore.

Mot förslaget att de göromål, som i de nuvarande hovrätterna fullgöras av

sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, skola i den nya hovrätten

ankomma på en enda befattningshavare har Svea hovrätt icke haft något att

erinra i princip men tillagt:

Örn alla dessa till sin natur vitt skilda uppgifter skulle utföras av en enda

befattningshavare, kunde understundom stockningar uppstå. Det syntes därför

önskvärt, att ett biträde med erforderliga kvalifikationer funnes tillgängligt.

Detta önskemål syntes lämpligen kunna förverkligas därigenom att med

tillgodonjutande av aspirantarvode förknippades skyldighet att gå nämnda befattningshavare

tillhanda. Det torde böra åligga nämnda befattningshavare

eller hans medhjälpare att lämna kanslibiträdet råd och anvisningar vid fullgörande

av sådana göromål, som för närvarande ankomme på notarierna.

Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som enligt Svea hovrätts uppfattning

torde möta att vid den nya hovrätten knyta unga jurister har det, särskilt

örn med ett aspirantarvode skulle förknippas nyss angivna skyldigheter, synts

Svea hovrätt önskvärt att ytterligare ett sådant arvode upptoges.

Beträffande de föreslagna ordförande- och vice ordförandearvodena har Svea

hovrätt anfört:

Det vore otvivelaktigt av allra största vikt, att den större erfarenhet, som

längre tids ledamotstjänstgöring medförde, bleve tillräckligt starkt representerad

i den nya hovrätten, och örn ej särskilda åtgärder i detta syfte vidtoges,

kunde befaras, att hovrätten i alltför stor utsträckning komme att rekryteras

ur de yngre juristernas led. En arvodeshöjning, som stannade vid ett så blygsamt

belopp som 500 kronor, vore emellertid sannolikt icke tillräcklig för det

därmed avsedda syftet. Svea hovrätt hemställde därför, att de bada arvodena

eller åtminstone ordförandearvodet förhöjdes med ytterligare 500 kronor. Skulle

betänkligheter möta emot att för all framtid räkna med en så betydande förhöjning,

syntes det kunna ifrågasättas att betrakta den av Svea hovrätt föreslagna

ökningen såsom en personlig förmån för dem, som vid den nya hovrättens

tillkomst utsåges till nu ifrågavarande befattningar. Uppenbarligen

vore det av stor vikt, att särskilt under de första åren av den nya hovrättens

tillvaro, då ett flertal frågor rörande organisation och arbetssätt uppkomme

och krävde sin lösning, i de äldre hovrätterna förvärvad erfarenhet vore tillräckligt

starkt representerad.

Svea hovrätt har därefter vidare anfört:

Örn den nya hovrättens domvärjo skulle omfatta allenast Norrbottens och

Västerbottens län, motsvarade den lättnad som uppstode i Svea hovrätts arbetsbörda

knappast en divisions arbetsprodukt. Då Svea hovrätt skulle gå

förlustig en av sina nio divisioner, komme sålunda arbetsbördan, vilken ej

minst under senare år tidvis varit mycket betungande, ingalunda att minskas.

Såsom Svea hovrätt i sina tidigare utlåtanden erinrat, medförde en minskning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Departe
ments
chefen.

av divisionernas, antal också en minskning av möjligheten att vid starkare tillströmning

av mal utjämna arbetsbördan och därigenom förebygga uppkomsten

av arbetsbalans. Det anförda gåve visserligen icke Svea hovrätt anledning

att i detta sammanhang ifrågasätta någon ökning av arbetskrafterna. Men

väl ansåge sig hovrätten böra upprepa tidigare erinringar därom att efter inrättande

av en norrländsk hovrätt Svea hovrätts återstående divisioner vore

oundgängligen behövliga för rättsskipningens behöriga gång. Då antalet ordinarie

ledamöter i Svea hovrätt för närvarande vore fyrtio, motsvarande åtta

divisioner, borde följaktligen nämnda antal ej i detta sammanhang undergå

minskning. I den remitterade promemorian uttalades, att den nya hovrättens

fem hovrättsrådsämbeten kunde besättas antingen därigenom att motsvarande

antal hovrättsråd överflyttades från Svea hovrätt eller ock på det sätt att

fem extra ledamotstjänster i denna hovrätt indroges och hovrättsrådsämbetena

i den nya hovrätten nyrekryterades. Av det redan sagda framginge, att

Svea hovrätt obetingat förordade den senare utvägen. Då betydelsen av att

domargärningen handhades av ordinarie befattningshavare vunnit allmänt erkännande

och det torde stå utom tvivel att fyrtio hovrättsrådsämbeten vore

och även efter rättegångsreformens genomförande bleve erforderliga för upprätthållande

av rättsskipningen i andra instans inom Svea hovrätts återstående

jurisdiktionsområde, syntes en sådan lösning vara den riktiga. Valdes denna

väg, ökades väl den beräknade kostnaden med ett belopp av omkring 10,000

kronor, men denna merkostnad kunde icke sägas vara föranledd av den nya

hovrättens inrättande, då nämligen de fem extra ledamotstjänsternas förvandlande

till hovrättsrådsämbeten framstode såsom en välgrundad åtgärd, även örn

Svea hovrätt förbleve odelad.

Svea hovrätt har slutligen på anförda skäl förklarat den i anledning av den

nya hovrättens inrättande uppkomna besparingen å förstnämnda hovrätts expensanslag

icke kunna beräknas till högre belopp än 1,000 kronor.

Vid tidigare behandling av frågan örn inrättande av en hovrätt i Norrland

har inom riksdagen anförts (sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande

nr 5 sid. 16 vid 1923 års riksdag) att det icke vore lämpligt, att riksdagen

definitivt uttalade sig rörande spörsmålet örn orten för hovrättens förläggning,

utan att avgörandet härutinnan borde tillkomma Kungl. Maj :t. Med

hänsyn därtill att kostnaderna för den nya hovrätten kunna ställa sig olika

allt efter som den ena eller den andra orten väljes, torde det emellertid i nu

föreliggande fall vara nödvändigt att underställa riksdagen jämväl förläggningsfrågan.

Lika med processlagberedningen finner jag allenast någon av städerna Umeå

eller Luleå kunna ifrågakomma som förläggningsort. Vid ett ställningstagande

till frågan vilken av dessa städer som må anses äga företrädet i angivna

hänseende synes i första hand hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att

hovrätten förlägges till en ort, där den efter införande av ett muntligt överrättsförfarande

kan beräknas bliva lättast tillgänglig för det övervägande antalet

av den rattssökande allmänheten. Avgörande torde härvid icke vara

vilken stad som geografiskt är att betrakta som hovrättsområdets centralpunkt.

Hovrätten synes i stället böra vara lättillgänglig i första hand för de rättssökande

inom den del av hovrättsområdet där det industriella och kommersiella

livet pulserar starkast och som har den största måltätheten, d. v. s. största an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

11

talet vid underrätterna avgjorda mål. Enligt uppgifter lämnade i processlagberedningens

yttrande den 22 december 1934 går Västerbottens län i sistnämnda

avseende tydligt före Norrbottens län. Antalet till Svea hovrätt under de

sista tio åren fullföljda mål från underrätterna i Västerbottens län har jämväl

varit större än motsvarande antal sådana mål från underrätterna i Norrbottens

län. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till den vid lagrådsremissen

i ämnet fogade bilagan B.

Jag delar vidare deras mening som anse att Umeå ur rekryteringssynpunkt

med hänsyn till sitt sydligare läge äger företräde framför Luleå. En omständighet

som i viss mån kan sägas motväga den isolering vilken anförts såsom

en olägenhet förbunden med en så liten hovrätt som den nu föreslagna kan i

detta sammanhang förtjäna anmärkas: Umeå är redan säte — utom för rådhusrätt,

som även Luleå har — för två häradsrätter och en vattendomstol.

Ben förebragta utredningen synes alltså giva vid handen, att starka skäl

tala för hovrättens förläggande till Umeå. Möjligheten att inreda för hovrättens

verksamhet lämpliga lokaler torde även vara störst i Umeå. De i ärendet

gjorda kostnadsberäkningarna hava också verkställts med utgångspunkt

från att hovrätten kommer att förläggas till sistnämnda stad.

I fråga örn såväl engångskostnaderna för hovrättens inrättande som de årliga

kostnaderna för upprätthållandet av en hovrätt i Umeå kan jag i huvudsak

hänvisa till den förut återgivna, inom departementet upprättade promemorian.

Med anledning av Svea hovrätts erinringar mot vissa uttalanden i promemorian

vill jag anföra följande. Lika med Svea hovrätt anser jag antalet

fiskalsaspiranter i den nya hovrätten icke böra sättas lägre än till två. Däremot

torde skillnaden mellan ordförande- och viceordförandearvodena i sistnämnda

hovrätt, å ena, samt i övriga hovrätter, å andra sidan, icke böra vara

större än som ifrågasatts i promemorian eller 500 kronor beträffande vardera

befattningen. Vad Svea hovrätt anfört beträffande önskvärdheten att fem

av de extra ledamotstjänsterna ombildas till ordinarie befattningar finner jag

värt beaktande, men är detta ett spörsmål som icke tarvar något ställningstagande

i detta sammanhang. I övrigt ansluter jag mig till kostnadsberäkningarna

i departementspromemorian.

Med fastställande av de närmare detaljerna i fråga om den nya hovrättens

organisation synes kunna anstå till nästkommande års riksdag, då stat för

hovrätten bör antagas. Jag beräknar emellertid, såsom av det förut anförda

framgår, att vid hovrätten för övre Norrland skola knytas en president, fem

hovrättsråd, en sekreterare, två fiskaler, två fiskalsaspiranter och ett kanslibiträde

jämte erforderlig vakt- och skrivpersonal. Flertalet av dessa befattningar

kunna överföras från Svea hovrätt till den nya hovrätten. President-,

sekreterare- och expeditionsvaktstjänsterna liksom den ena fiskalsaspirantbefattningen

äro emellertid nya befattningar utan motsvarighet i sådana som till

följd av den nya hovrättens utbrytning kunna indragas i Svea hovrätt.

Av en i ärendet upprättad tablå, vilken såsom bilaga torde få fogas vid

detta protokoll, framgå dels de beräknade årliga staterna för den nya hovrätten,

dels av sistnämnda hovrätts inrättande föranledda minskningar i Svea

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

hovrätts stater, dels ock av samma anledning uppkommande ändringar i sammanlagda

staterna för rikets hovrätter. Tablån utvisar att frånsett dyrtidstillägg

sammanlagda kostnaden för avlöning till den nya hovrättens personal

uppgår till 121,754 kronor, varemot svarar en minskning i Svea hovrätts stat

med 83,488 kronor. Nettoökningen för samtliga rikets hovrätter utgör 38,266

kronor. Omkostnaderna för den nya hovrätten uppgå till 9,500 kronor, varemot

svarar en minskning för Svea hovrätt å 1,500 kronor. Nettoökningen blir

sålunda 8,000 kronor.

Statsverkets engångskostnader för den nya hovrättens inrättande utgöra tillhopa

29,000 kronor.

För budgetåret 1935/1936 ifrågasättes icke något anslag för upprättandet

av hovrätten för övre Norrland. Då hovrätten emellertid synes böra träda i

verksamhet under budgetåret 1936/1937, är det av vikt att redan i år förberedande

åtgärder vidtagas för den nya organisationens genomförande. Därest

det av stadsfullmäktige i Umeå lämnade anbud beträffande iordningsställandet

av lokaler finnes böra antagas, är det jämväl angeläget att erforderliga byggnadsarbeten

snarast igångsättas.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder

för upprättande under budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för

övre Norrland i Umeå.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schiu erin.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 159.

13

Bilaga.

J ämför els etablå.

Hovrätten for övre Norrland

Förläggningsort: Umeä Ortsgrupp: F

Minskning i Svea hovrätts

stat

Ortsgrupp: G

Ändring i sam- manlagda sta- terna för rikets

hovrätter

Kostnadens natur

Belopp

Kostnadens natur

Belopp

Ökning

Minsk-

ning

Avlöningar:

Löne-

grad

16,230

1 president.........

A 3

16,230

—

—

—

5 hovrättsråd.......

B 30

56,400

5 hovrättsråd . . .

157,600

—

1,200

1 sekreterare o. advokatfiskal .

B 26

9,450

—

—

9,450

—

2 fiskaler..........

B 22

15,312

2 extra fiskaler . .

12,840

2,472

—

1 kanslibiträde........

B 7

3,123

1 kanslibiträde . . .

3,243

—

120

1 expeditionsvakt......

B 5

2,982

—

—

2,982

102

1 kontorsbiträde.......

B 4

2,685

1 kontorsbiträde . .

Provisoriskt dyrorts-

2,787

Provisoriskt dyrortstillägg . . .

—

—

tillägg.....

1,842

1,842

12 kallortstillägg ä 60 kronor .

—

720

—

—

720

—

Extra ledamöter.......

—

5,000

—

—

5,000

—

2 fiskalsaspiranter......

—

5,352

1 fiskalsaspirant . .

2,676

2,676

—

Renskrivningskostnad.....

—

500

Renskrivningskostnad

500

—

—

Extra arbetskraft.......

—

1,000

—

—

1,000

—

1 ordförandearvode......

—

2,000

1 ordförandearvode .

1 vice ordförandear-

1,500

500

“

1 vice ordförandearvode ....

_

1,000

vode......

500

500

1 -

Summa kronor

121,754

| 83,488 | 41,530

Nettoökning:

38,266 kronor

| 3,264

Omkostnader:

Resekostnad.........

1,000

Resekostnad . . . .

500

500

—

8,500

Expenser.....

1,000

7,500

—

Summa kronor

9,500

1

1,500

Nette

8,000

8,000

ökning:

kronor

1 Därest fem extra ledamotsbefattningar skola överföras till hovrätten för Övre Norrland och i

samband därmed ombildas till lika många hovrättsrådsämbeten blir minskningen i Svea hovrätts stat

endast 45,810 kronor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:231 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. a1 i texten
  2. S1LU 1935:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten