Angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland
1935-03-08 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:159, Angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
1
Nr 159.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för inrättande
av en hovrätt för Övre Norrland; given Stockholms
slott den 8 mars 1935.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över^ justitiedepartementsärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 mars 1935.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter.
»Förut i dag har Kungl. Maj :t på min hemställan beslutat genom proposition
förelägga riksdagen förslag till de lagändringar, vilka äro erforderliga
för inrättandet av en hovrätt, benämnd hovrätten för övre Norrland, med ett
domsområde omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Jag torde nu få
upptaga spörsmålen om den nya hovrättens förläggningsort och organisation
samt örn de kostnader som betingas av hovrättens inrättande.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 159.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Hovrättens förläggningsort.
Såsom förläggningsort för en hovrätt omfattande förut angivna län har
processlagberedningen i yttrande den 22 december 1934 funnit
allenast någon av städerna Umeå och Luleå kunna ifrågakomma samt, örn
än med tvekan, stannat vid den uppfattningen att hovrätten borde förläggas
till sistnämnda stad. En ledamot av beredningen har varit av skiljaktig mening^samt
ansett hovrätten böra förläggas till Umeå. Svea hovrätt har
i utlåtande den 8 februari 1935 anfört, att Umeå förtjänade företrädet såsom
förläggningsort för en hovrätt med angivna domsområde. Vad till stöd för
de olika meningarna anförts framgar av de i protokollet över justitiedepartementsärenden
för den 15 februari 1935 återgivna yttrandena, till vilka jag
tillåter mig hänvisa.
över processlagberedningens yttrande såvitt angår frågan huruvida Umeå
eller Luleå vore att föredraga såsom förläggningsort för den föreslagna hovrätten
hava utlåtanden avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län ävensom styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
°L ä nsstyrelsen i Västerbottens län har till en början framhållit,
att vid besvarandet av nämnda fråga vore ett flertal faktorer att räkna
med, av vilka den viktigaste väl torde vara maltätheten. Då måltätheten ostridigt
vore större i Västerbottens län än i Norrbottens, borde valet av förläggningsort
utan tvekan hava utfallit till förman för Umeå. X anledning av att
processlagberedningen åberopat att ett starkt riksintresse påfordrade förläggandet
av statsinstitutioner till Luleå, har länsstyrelsen erinrat att processlagberedningen
i sin utredning endast antytt vilket speciellt riksintresse som
här skolat tillgodoses. Länsstyrelsen hade den bestämda uppfattningen att
ett aldrig så starkt riksintresse, som icke toge sikte på rättsskipningens ändamålsenligt
ordnande, icke kunde komma i fråga att tillgodoses i detta sammanhang.
Därjämte har länsstyrelsen framhållit att folkmängden i Västerbottens
län visat en mera konstant tillväxt än i Norrbottens län. Av
en av länsstyrelsen åberopad tablå framgår att invånarantalet för åren
1915 och 1934 utgjort för Västerbottens län 170,299 respektive 210,381 och
för Norrbottens län 174,227 respektive 204,351. Länsstyrelsen har förklarat
sig på grund därav anse hovrättens förläggning till Umeå vara ur rättsskipningens
synpunkt det enda försvarbara. Länsstyrelsen har därefter anfört
bland annat:
Såsom en andra faktor vid förläggningsortens bestämmande hade processlagberedningen
uppställt domstolens lättillgänglighet. Det kunde enligt länsstyrelsens
mening icke bliva tal örn annat än att Umeå såsom förläggningsort
härutinnan erbjöde de största fördelarna. Av turlistorna för nu befintliga
omnibuslinjer franninge att, frånsett järnvägsförbindelserna, kommunikationerna
pa Umea vore synnerligen välordnade. Planerad ytterligare utbyggnad
av« vägnätet komme också att inom en snar framtid medföra ännu mer ändamålsenliga
förbindelser inom länet. Förbindelserna från Luleå och södra
delen av ^Norrbottens län till Umeå vore också bättre än förbindelserna från
bkelleitea till Luleå. Processlagberedningens uppgift att förbindelsen i senare
riktningen ej vore avsevärt sämre kunde förklaras endast av beredningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
3
obekantskap med förhållandena på berörda område. Utginge man från den
förutsättningen att hovrättsting måste hållas ute i orterna, vilket icke torde
kunna förekomma annorstädes än å tingsställena, skulle förläggning till Umeå
verka tids- och kostnadsbesparande och förorsaka de resande betydligt mindre
strapatser.
Ur rekryteringssynpunkt har länsstyrelsen funnit Umeå erbjuda ojämförligt
större fördelar än Luleå, därvid länsstyrelsen efter redogörelse för levnadskostnaderna
i de båda städerna framhållit, att dessa kostnader genomgående
vore lägre i Umeå än i Luleå. Länsstyrelsen har vidare anfört:
Därtill komme det sydligare läget, som ur rekryteringssynpunkt erfarenhetsmässigt
visat sig vara av avgörande betydelse. Vid bestämmande av förläggningsorter
i övre Norrland för statliga institutioner hade statsmakterna
på senare tid stannat vid Umeå såsom den centralaste. Sålunda hade hit förlagts
de norrländska kraftverkens kontor och Norrbygdens vattendomstol. Med
sistnämnda institution torde ett personalutbyte bliva möjligt för den blivande
hovrätten, och gemensam personal torde också kunna komma i fråga i amanuensgraden.
I Umeå hade två domsagor sina kanslier förlagda och i staden
praktiserade ett avsevärt antal rättsbildade advokater. Allt detta måste
ur rekryteringssynpunkt vara synnerligen värdefullt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det vid förläggningsfrågans
bedömande måste vara av primär betydelse att få utrönt, huru
stora delar av de båda länen som hade närmare förbindelse med Umeå eller
med Luleå samt för huru många rättssökande det ställde sig lättare att nå
den ena eller den andra staden. Länsstyrelsen har härutinnan anfört bland
annat:
Till Luleåräjongén folie från Västerbottens län Byske socken samt delar av
Jörns och Skellefteå socknar med enligt 1934 års mantalslängder 16,435 invånare
och till Umeåräjongen från Norrbottens län del av Arvidsjaurs socken
med 1 595 invånare enligt samma års mantalslängd; ''erövringen’ till Luleå
skulle således utgöra 16,435 minus 1,595 eller 14,840 personer. Då folkmängdssiffrorna
per den 1 januari 1934 utgjorde för Västerbottens län 210,381
och för Norrbottens län 204,351, skulle alltså Luleåräjongen innesluta 219,191
personer och Umeåräjongen 195,541 personer. Av hovrättsområdets befolkning
skulle med andra ord Luleå ligga närmare till för inemot 25,000 fler
människor än Umeå skulle göra.
Länsstyrelsen har vidare åberopat en utredning rörande våglängden för hovrättsområdets
invånare vid besök i Luleå respektive Umeå samt i denna del
anfört:
Utgångspunkten för dessa resor vore för rådhusrättsstädernas del given,
likaså för de två städerna under landsrätt, vilka ju hade tingsstället inom staden,
och för tingslagens inbyggare hade resan beräknats anträdd från tingsstället.
Utredningen visade, att en resa till Umeå för invånarna i den nya hovrättens
domkrets konsumerade 105,221,665 personkilometer, under det att motsvarande
tal för en resa till Luleå utgjorde 87,293,598. Om man antoge att en
på tusen av invånarna en gång örn året skulle hava ärende till hovrätten, komme
detta att innebära 20,000 onödiga personkilometer per år, ifall hovrätten
förlädes till Umeå. Denna skillnad Umeå till last markerades enligt länsstyrelsens
mening än ytterligare genom de ökade olägenheter i tidsutdräkt och
kostnader som föranleddes av den glesare och mera utsträckta bebyggelsen
4
Kungl. Majlis proposition nr 159.
inom Norrbottensdelen av hovrättsområdet. Och samtliga de molester denna
skillnad betecknade tilltoge i den mån befolkningen växte. — I detta sammanhang
kunde länsstyrelsen icke underlåta att något beröra ett par uttalanden
av reservanten i processlagberedningen i förläggningsfrågan. Denne förklarade
Luleå vara mera centralt beläget inom jurisdiktionsområdet än Umeå men
ville icke tillerkänna denna omständighet avgörande betydelse, ty i dessa trakter
ginge befolkningens förbindelser i huvudsak söderut och det torde vara
mindre olägligt att befolkningen i Norrbottens län i viss utsträckning nödgades
resa till Umeå än att befolkningen i Västerbottens län skulle begiva sig till
Luleå. Uttalandet örn riktningen av befolkningens förbindelser vore alltför
stelt generellt och i huvudsak oriktigt: förbindelserna hade sedan gammalt en
avgjord benägenhet att följa älvdalarna, en tradition som de utvecklade kommunikationerna
mycket litet ändrat på. Därjämte ville länsstyrelsen framhålla,
att hovrättsresorna icke vore nöjesresor utan betingade av det bestämda
rättsärendet. Reservanten förklarade vidare att Umeå ur rekryteringssynpunkt
ägde avgjort företräde. Länsstyrelsen kunde icke medgiva detta kategoriska
och obestyrkta påstående och hade för sin del icke förmärkt några svårigheter
att erhålla kvalificerad arbetskraft. Luleå hade en sund och vacker belägenhet,
omgivet av vatten och nied en vidsträckt, idyllisk skärgård strax utanför
staden. Vinterklimatet vore friskt och hälsosamt. Sommartid erbjöde sig direkta
snabbförbindelser en gång i veckan med bekväma expressångare till
Stockholm — med angörande endast av Sundsvall —• och vidare till Malmö och
Köpenhamn. . Tågresorna mot det sydligare Sverige toge praktiskt taget icke
mera nyttig tid i anspråk örn de anträddes från Luleå än från Umeå. Innan
beslut örn en hovrätts inrättande skulle sättas i verket torde för övrigt med
största sannolikhet frågan örn flygförbindelse med dessa norrländska orter vara
ordnad och diskussion om förevarande reseavstånd bragt ur världen. Vore därmed
hur som helst, så ville länsstyrelsen beträffande rekryteringsspörsmålet
hänvisa till hurusom processlagberedningen själv med kraft framhölle att,
därest ett statsintresse ansages påkalla förläggandet av ett ämbetsverk eller
annan offentlig institution till någon viss del av landet, rekryteringsfrågan
icke kunde få utgöra ett hinder för detta syftes förverkligande och att det ankomme
på statsmakterna att vidtaga sådana anstalter som betryggade den önskvärda
rekryteringen.
Rör hovrättens förläggande till Luleå talade enligt länsstyrelsens menirfg
vidare med styrka nationella skäl. Länsstyrelsen anförde härom:
o Den långa landgränsen mot Finland läge här nära och därinnanför ett område
vars befolkning örn c:a 30,000 människor hade finska som modersmål.
Länsstyrelsen behövde icke här uppräkna de olika sätt, varpå statsmakterna
droge särskild omsorg örn denna del av svenskt land och folk, vilken aldrig
upphörde att utifrån göras till föremal för intresse. Förläggandet närmare
eenna landsända av en statsinstitution med en hovrätts auktoritet kunde därför
sägas vara ett rikets intresse. I detta sammanhang kunde antecknas, att
anskaffande av kvalificerat biträde med tolkning av finska språket, som hovrätten
komme att behöva, lättare läte sig arrangera i Luleå.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som inhämtat
yttranden från i Östersund, Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå,
Piteå och Luleå verksamma ledamöter, har framhållit, bland annat, att
som ombud i mål anhängiga vid domstolar inom Västerbottens län anlitades i
stor utsträckning i Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik verksamma advokater.
Styrelsen har vidare anfört:
Kungl. Majlis proposition nr 159.
5
Uppmärksamhet borde i detta sammanhang agnäs frågan, vilken effektiv
arbetstid som ginge förlorad för parter, ombud och vittnen vid de erforderliga
resorna. Den undersökning styrelsen i detta avseende verkställt hade givit
vid handen, att de kortare restiderna till Luleå för befolkningen i Norrbottens
län i regel icke medförde någon vinst av arbetstid. Endast för befolkningen i
vissa delar av Gällivare, Luleå och Piteå domsagor kunde den kortare restiden
till Luleå hava till följd av en vinst av effektiv arbetstid. I övriga fall vore
förlusten av arbetstid — trots de olika restiderna — nästan undantagslöst densamma.
Styrelsen har därefter på dessa och i övrigt anförda skäl förordat att hovrättens
förläggningsort bleve Umeå.
Ämbetslokaler för en hovrätt i Umeå eller Luleå.
Sedan frågan örn inrättande av en norrländsk hovrätt åter blivit aktuell,
hava från Umeå och Luleå inkommit erbjudanden att ställa erforderliga ämbetslokaler
till förfogande.
För en hovrätt till Umeå har redan tidigare lämpliga lokaler ansetts kunna
beredas i förutvarande folkskoleseminariets byggnad i kvarteret Läraren.
Denna fastighet, å vilken Kungl. Majit och kronan under år 1893 erhållit lagfart
på grund av ett å stadsfullmäktiges vägnar utfärdat gåvobrev, är för
närvarande uthyrd till hembygdsmuseum och en föreläsningsförening.
Enligt stadsfullmäktiges protokoll den 25 januari 1935 hava stadsfullmäktige
beslutat att, därest hovrätten förlägges till Umeå och förutvarande seminariebyggnaden
i kvarteret Läraren,
dels medgiva, att den för ett folkskollärarinneseminarium till statsverket
upplåtna tomten må användas för ifrågavarande nya ändamål,
dels förbinda sig
1. att verkställa och bekosta iordningställandet av seminariebyggnaden i
överensstämmelse eller i huvudsaklig överensstämmelse med av drätseldirektör
N. Hj. Nilsson i januari 1935 uppgjorda ritningar samt att bekosta lokalernas
förseende med möbler, armatur och mattor till en kostnad av 16,500
kronor, med förpliktelse för staden att under förutsättning att 1935 ars riksdag
fattar beslut om inrättande av hovrätten hava lokalerna färdigställda den
1 juli 1936;
2. att, om så påfordras, ombesörja och bekosta uppgörandet av nytt förslag
till byggnadens omändring; samt
3. att garantera, att ett tillräckligt antal fullt moderna bostadslägenheter
den 1 oktober 1936 finnas tillgängliga för hovrättens personal mot gängse
hyra.
Byggnadsstyrelsen, som anbefallts avgiva utlåtande i byggnadstekniskt
hänseende över stadens erbjudande, har i anledning härav låtit besiktiga
ifrågavarande byggnad för utrönande vilka åtgärder som vore erforderliga för
byggnadens försättande i sådant skick att densamma komme att motsvara de
krav som i allmänhet ställdes på lokaler av här ifrågakomna slag. I avgivet
yttrande har byggnadsstyrelsen redogjort för resultatet av den sålunda å platsen
verkställda undersökningen samt därefter i huvudsak anfört:
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Byggnadsstyrelsen hade för sin del icke något att erinra beträffande det
framlagda förslaget till byggnadens iståndsättande med däri av en dess tjänsteman
gjorda tillägg. De sammanlagda kostnaderna för förslagets genomförande
hade av denne beräknats till 185,000 kronor. Beträffande detta belopp
bade byggnadsstyrelsen icke något att erinra, men finge styrelsen framhålla,
att i detsamma icke inginge någon kostnad för förstärkning av undergrunden,
en åtgärd som med hänsyn till den erfarenhet styrelsen ägde beträffande
grundförhållandena i Umeå sannolikt torde bliva erforderlig. Kostnaderna
härför kunde emellertid icke bedömas utan en ingående grundundersökning.
Stadsfullmäktige hava därefter den 15 februari 1935 beslutat komplettera
sitt atagande av den 25 januari i sa matto, att stadsfullmäktige förbundit sig
att ikläda sig en högsta kostnad av 175,000 kronor för iordningställandet av
hovrättens lokaler och deras förseende med inventarier.
Det må här anmärkas att processlagberedningen vid besök å
platsen sistlidet år funnit synnerligen lämpliga lokaler kunna beredas uti ifrågavarande
byggnad.
En i Luleå stationerad hovrätt har ansetts kunna inrymmas i stadens hamnförvaltningsbyggnad.
Enligt beslut den 12 juli 1934 hava stadsfullmäktige förklarat sig villiga
att, därest hovrätten inom fem ar bleve förlagd till Luleå, hyresfritt uti förut
omförmälda byggnad tillhandahålla för hovrätten behövliga lokaler. Stadsfullmäktige
hava därefter den 31 januari 1935 förtydligat sitt föregående beslut
så tillvida att staden påtagit sig att kostnadsfritt iordningställa lokalerna
för hovrättens behov.
Processlagberedningen, som jämväl besökt ifrågavarande plats,
har förklarat att de erbjudna lokalerna torde vara lämpliga för ändamålet.
''■ Hovrättens organisation .och kostnaderna i anledning av hovrättens
inrättande.
Processlagberedningen har ansett att hovrätten bör organiseras
såsom en självständig domstol under chefskap av en president samt i övrigt
bestå av fem ordinarie ledamöter. Sekreterare-, advokatfiskal-, aktuarie- och
arkivariegöromålen hava av beredningen icke ansetts mera betungande, än att
de kunde utföras av en befattningshavare, eventuellt med biträde av amanuenser.
Under utredningsarbetet har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria
angående kostnaderna för en hovrätt örn en division med förläggning
i Umeå. I promemorian har anförts:
Vad först anginge de med hovrättens inrättande förenade engångskostnaderna
torde, därest stadsfullmäktiges i Umeå erbjudanden den 25 januari och
den 15 februari 1935 funnes böra antagas, några utgifter för iordningställandet
av ämbetslokaler för hovrätten samt för lokalernas möblering icke behöva
uppkomma för statsverket. Inom den av stadsfullmäktige angivna kostnadsramen
av 175,000 kronor syntes den byggnad, varom här vore fråga, kunna
sättas i ändamålsenligt och värdigt skick samt förses med erforderliga möbler,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
7
armatur och mattor. Anmärkas borde att underhållet av byggnaden redan för
närvarande åvilade statsverket såsom fastighetens ägare, men i händelse hovrätten
förlädes till denna byggnad komme statsverket att gå miste örn den
hyresavkastning å 2,500 kronor som byggnaden nu lämnade.
De engångskostnader staten skulle hava att bära för den nya hovrätten
komme sålunda att inskränka sig till kostnaden för anskaffande av dels ett
bibliotek, dels ock vissa inventarier såsom skrivmaskiner, kassaskap och brandmaterial.
Därjämte torde flyttningskostnad böra beräknas för vissa arkivalier
samt för hovrättens hela personal. För anskaffande av ett bibliotek torde erfordras
10,000 kronor eller det belopp Svea hovrätt i yttrande den 30 december
1932 beräknat för enahanda ändamål. Kostnaden för inköp av inventarier
torde icke behöva överstiga 4,000 kronor. Vad slutligen anginge flyttningskostnaderna
vore dessa svåra att på förhand angiva, men en överslagsberäkning
hade givit vid handen, att berörda kostnader torde komma att uppgå till
omkring 15,000 kronor.
För bedömandet av de årliga kostnaderna torde grunddragen av den nya organisationen
först böra angivas.
Hovrätten för Övre Norrland borde naturligen komma till stand genom utbrytning
av viss del av Svea hovrätt. Sistnämnda hovrätt förfogade för den
dömande verksamheten över — förutom presidenten — fyrtio ordinarie ledamöter
(hovrättsråd) och sex extra ledamöter (assessorer). Hovrätten vore organiserad
på nio divisioner därav åtta bestode av fem och den nionde av sex
ledamöter. Till den nya hovrätten torde i första hand böra överflyttas ett sa
stort antal hovrättsråd som svarade mot personalbehovet å en ordinär division
eller sålunda fem. Då de sex extra ledamöterna motsvarade ett konstant behov
av dömande personal, vore det även tänkbart att åtminstone fem av dessa
tjänster förvandlades till lika många hovrättsrådsämbeten och överflyttades
till den nya hovrätten. Tillsvidare torde emellertid böra räknas med^ förstnämnda
alternativ. Från Svea hovrätt syntes vidare böra överflyttas tva extra
fiskalstjänster, vilka emellertid — för att av rekryteringshänsyn antalet ordinarie
tjänster skulle bliva så stort som möjligt i den nya hovrätten torde
göras till ordinarie fiskalstjänster. I detta sammanhang anmärktes att. antalet
ordinarie fiskalstjänster i Svea hovrätt vore proportionsvis mindre än i de övriga
hovrätterna. Till den nya hovrätten borde slutligen överföras ett kanslibiträde
och en fiskalsaspirant.
Av de nya tjänster som borde inrättas märktes först och främst ett presidentämbete.
På sätt processlagberedningen anfört torde nämligen hovrätten
böra stå under chefskap av en president. Vidare erfordrades en befattningshavare
för fullgörande av de göromål som i de nuvarande hovrätterna, fullgjordes
av sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie. För notariegöromålen
borde däremot det förut omförmälda kanslibiträdet tagas i anspråk. Slutligen
borde vid den nya hovrätten inrättas en expeditionsvaktstjänst. Arbetsförhållandena
i Svea hovrätt syntes icke medgiva en överflyttning av någon dylik
tjänst därifrån. Anmärkas borde att expeditionsvakten i den nya ^hovrätten
vore avsedd att tagas i anspråk jämväl för utförande av skrivgöromål.
Till ordföranden och vice ordföranden i hovrätten för Ovre Norrland borde
självfallet utgå särskilda arvoden i likhet med vad fallet vore i övriga hovrätter.
Med beaktande av vad härutinnan anförts beträffande angelägenheten
att för dessa tjänster förvärva mera erfarna ledamöter från någon av de äldre
hovrätterna torde i hovrätten för övre Norrland ordförandearvodet bestämmas
till 2,000 kronor och viceordförandearvodet till 1,000 kronor. Detta innebure
en höjning av vartdera arvodet med 500 kronor i förhållande till vad eljest i regel
utginge i angivna hänseende.
På grund av den begränsade personaltillgången inom hovrätten torde det
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lh9.
icke vara möjligt att under t. ex. semestertiden, uppehålla hovrättens dömande
verksamhet utan anlitande av extra arbetskraft. Det syntes därvid ligga närmast
till hands, att hovrätten skulle äga möjlighet att vid uppkommande behov
erhålla tillfällig förstärkning i form av extra ledamöter från Svea hovrätt.
Kostnaden för dessa ledamöter torde icke behöva överstiga 5,000 kronor. För
avlönande av extra personal, föranledd av tillfällig anhopning av arbete, torde
därjämte böra beräknas ett belopp av 1,000 kronor samt för renskrivning 500
kronor. Upptagandet av sistnämnda belopp syntes föranleda en motsvarande
minskning i vederbörligt anslag i Svea hovrätts stat.
För den ordinarie personalen, tillhopa tolv personer, borde vidare motsvarande
antal kallortstillägg örn 60 kronor beräknas.
Såsom omkostnader borde upptagas resekostnad med 1,000 kronor samt expenser
med 8,500 kronor, därav 2,500 kronor avsåge kostnaden för bränsle, lyse
och vatten._ Uppförandet av förstnämnda två belopp syntes kunna föranleda
en minskning i Svea hovrätts motsvarande anslagsposter med respektive
500 och 3,000 kronor.
över promemorian har Svea hovrätt avgivit infordrat yttrande samt
däri beträffande engångskostnaderna för den nya hovrättens inrättande anfört,
att Svea hovrätt i det hela saknade erforderligt material för deras beräknande.
Beträffande kostnaden för anskaffande av bibliotek har Svea hovrätt
erinrat örn sitt i utlåtandet den 30 december 1932 gjorda uttalande, att
denna kostnad, inberäknat utgifterna för bindning av kommittébetänkanden
m. m., icke gärna kunde understiga 10,000 kronor men att man i verkligheten
borde räkna med avsevärt högre kostnad. Hovrätten hade därvid tillagt, att
det vore tydligt att en norrländsk hovrätt måste vara ganska väl utrustad med
litteratur och uppslagsböcker, da ju i hovrättsstaden icke såsom i Stockholm,
funnes tillgång till juridisk litteratur i andra bibliotek på platsen. Svea hovrätt
har i detta sammanhang framhållit, att örn arkivalier avseende de båda
nordligaste länen skulle överföras till Umeå, borde viss särskild kostnad beräknas
med hänsyn därtill att dessa arkivalier delvis vore sammanbundna med
handlingar rörande andra län.
I fråga örn de årliga kostnaderna har Svea hovrätt framhållit, att de bleve
i första hand beroende av den nya hovrättens organisation. Svea hovrätt har
härutinnan hänvisat till sitt i yttrandet den 8 februari 1935 gjorda uttalande
att, örn hovrätter av nu ifrågavarande typ bomme att inrättas, en sådan hovrätt
borde under nu gällande rättegångsordning bestå av president och fem ordinarie
ledamöter. Därtill hade Svea hovrätt fogat, att detta särskilt för den nordligaste
hovrätten väl innebure en i jämförelse med arbetsbördan proportionsvis
manstarkare organisation än de sydligare hovrätternas men att örn en av allenast
en division bestående hovrätt ej skulle bliva i alltför hög grad beroende
av hjälp från annat håll, måste den äga någon reserv för att kunna möta tillfälliga
påfrestningar.
Svea hovrätt har därefter vidare anfört bland annat:
„ Umler femårsperioden 1930—1934 avdömdes i Svea hovrätt i genomsnitt
ärligen ungefär så stort antal mal fran de båda nordligaste länen som motsvarade
genomsnittssiffran för en division. År 1934 avdömdes 166 vädjade
mal, 76 civila besvärsmål och 164 kriminella besvärsmål från nämnda län. Genomsnittssiffrorna
för en division utgjorde enligt preminära beräkningar 176,
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
9
90 och 202. Verkställda undersökningar utvisade, att norrlandsmålen i medeltal
vore mindre omfångsrika än övriga mål. Målen från Norrbottens och
Västerbottens län toge sålunda knappast i anspråk en normal divisions hela
arbetskraft. Att under sådana förhållanden anförtro dessa måls behandling
åt en hovrätt, som bestode av en förstärkt division, kunde synas oekonomiskt.
Svea hovrätt ansåge emellertid, att avgörande vikt ej borde fästas vid kostnadssynpunkten.
Det läge i sakens natur, att totalkostnaderna stege med hovrätternas
antal och att organisationens anpassande efter arbetsbördan erbjöde
större svårigheter ju mindre hovrätterna vore.
Mot förslaget att de göromål, som i de nuvarande hovrätterna fullgöras av
sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, skola i den nya hovrätten
ankomma på en enda befattningshavare har Svea hovrätt icke haft något att
erinra i princip men tillagt:
Örn alla dessa till sin natur vitt skilda uppgifter skulle utföras av en enda
befattningshavare, kunde understundom stockningar uppstå. Det syntes därför
önskvärt, att ett biträde med erforderliga kvalifikationer funnes tillgängligt.
Detta önskemål syntes lämpligen kunna förverkligas därigenom att med
tillgodonjutande av aspirantarvode förknippades skyldighet att gå nämnda befattningshavare
tillhanda. Det torde böra åligga nämnda befattningshavare
eller hans medhjälpare att lämna kanslibiträdet råd och anvisningar vid fullgörande
av sådana göromål, som för närvarande ankomme på notarierna.
Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som enligt Svea hovrätts uppfattning
torde möta att vid den nya hovrätten knyta unga jurister har det, särskilt
örn med ett aspirantarvode skulle förknippas nyss angivna skyldigheter, synts
Svea hovrätt önskvärt att ytterligare ett sådant arvode upptoges.
Beträffande de föreslagna ordförande- och vice ordförandearvodena har Svea
hovrätt anfört:
Det vore otvivelaktigt av allra största vikt, att den större erfarenhet, som
längre tids ledamotstjänstgöring medförde, bleve tillräckligt starkt representerad
i den nya hovrätten, och örn ej särskilda åtgärder i detta syfte vidtoges,
kunde befaras, att hovrätten i alltför stor utsträckning komme att rekryteras
ur de yngre juristernas led. En arvodeshöjning, som stannade vid ett så blygsamt
belopp som 500 kronor, vore emellertid sannolikt icke tillräcklig för det
därmed avsedda syftet. Svea hovrätt hemställde därför, att de bada arvodena
eller åtminstone ordförandearvodet förhöjdes med ytterligare 500 kronor. Skulle
betänkligheter möta emot att för all framtid räkna med en så betydande förhöjning,
syntes det kunna ifrågasättas att betrakta den av Svea hovrätt föreslagna
ökningen såsom en personlig förmån för dem, som vid den nya hovrättens
tillkomst utsåges till nu ifrågavarande befattningar. Uppenbarligen
vore det av stor vikt, att särskilt under de första åren av den nya hovrättens
tillvaro, då ett flertal frågor rörande organisation och arbetssätt uppkomme
och krävde sin lösning, i de äldre hovrätterna förvärvad erfarenhet vore tillräckligt
starkt representerad.
Svea hovrätt har därefter vidare anfört:
Örn den nya hovrättens domvärjo skulle omfatta allenast Norrbottens och
Västerbottens län, motsvarade den lättnad som uppstode i Svea hovrätts arbetsbörda
knappast en divisions arbetsprodukt. Då Svea hovrätt skulle gå
förlustig en av sina nio divisioner, komme sålunda arbetsbördan, vilken ej
minst under senare år tidvis varit mycket betungande, ingalunda att minskas.
Såsom Svea hovrätt i sina tidigare utlåtanden erinrat, medförde en minskning
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Departe
ments
chefen.
av divisionernas, antal också en minskning av möjligheten att vid starkare tillströmning
av mal utjämna arbetsbördan och därigenom förebygga uppkomsten
av arbetsbalans. Det anförda gåve visserligen icke Svea hovrätt anledning
att i detta sammanhang ifrågasätta någon ökning av arbetskrafterna. Men
väl ansåge sig hovrätten böra upprepa tidigare erinringar därom att efter inrättande
av en norrländsk hovrätt Svea hovrätts återstående divisioner vore
oundgängligen behövliga för rättsskipningens behöriga gång. Då antalet ordinarie
ledamöter i Svea hovrätt för närvarande vore fyrtio, motsvarande åtta
divisioner, borde följaktligen nämnda antal ej i detta sammanhang undergå
minskning. I den remitterade promemorian uttalades, att den nya hovrättens
fem hovrättsrådsämbeten kunde besättas antingen därigenom att motsvarande
antal hovrättsråd överflyttades från Svea hovrätt eller ock på det sätt att
fem extra ledamotstjänster i denna hovrätt indroges och hovrättsrådsämbetena
i den nya hovrätten nyrekryterades. Av det redan sagda framginge, att
Svea hovrätt obetingat förordade den senare utvägen. Då betydelsen av att
domargärningen handhades av ordinarie befattningshavare vunnit allmänt erkännande
och det torde stå utom tvivel att fyrtio hovrättsrådsämbeten vore
och även efter rättegångsreformens genomförande bleve erforderliga för upprätthållande
av rättsskipningen i andra instans inom Svea hovrätts återstående
jurisdiktionsområde, syntes en sådan lösning vara den riktiga. Valdes denna
väg, ökades väl den beräknade kostnaden med ett belopp av omkring 10,000
kronor, men denna merkostnad kunde icke sägas vara föranledd av den nya
hovrättens inrättande, då nämligen de fem extra ledamotstjänsternas förvandlande
till hovrättsrådsämbeten framstode såsom en välgrundad åtgärd, även örn
Svea hovrätt förbleve odelad.
Svea hovrätt har slutligen på anförda skäl förklarat den i anledning av den
nya hovrättens inrättande uppkomna besparingen å förstnämnda hovrätts expensanslag
icke kunna beräknas till högre belopp än 1,000 kronor.
Vid tidigare behandling av frågan örn inrättande av en hovrätt i Norrland
har inom riksdagen anförts (sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 5 sid. 16 vid 1923 års riksdag) att det icke vore lämpligt, att riksdagen
definitivt uttalade sig rörande spörsmålet örn orten för hovrättens förläggning,
utan att avgörandet härutinnan borde tillkomma Kungl. Maj :t. Med
hänsyn därtill att kostnaderna för den nya hovrätten kunna ställa sig olika
allt efter som den ena eller den andra orten väljes, torde det emellertid i nu
föreliggande fall vara nödvändigt att underställa riksdagen jämväl förläggningsfrågan.
Lika med processlagberedningen finner jag allenast någon av städerna Umeå
eller Luleå kunna ifrågakomma som förläggningsort. Vid ett ställningstagande
till frågan vilken av dessa städer som må anses äga företrädet i angivna
hänseende synes i första hand hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att
hovrätten förlägges till en ort, där den efter införande av ett muntligt överrättsförfarande
kan beräknas bliva lättast tillgänglig för det övervägande antalet
av den rattssökande allmänheten. Avgörande torde härvid icke vara
vilken stad som geografiskt är att betrakta som hovrättsområdets centralpunkt.
Hovrätten synes i stället böra vara lättillgänglig i första hand för de rättssökande
inom den del av hovrättsområdet där det industriella och kommersiella
livet pulserar starkast och som har den största måltätheten, d. v. s. största an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
11
talet vid underrätterna avgjorda mål. Enligt uppgifter lämnade i processlagberedningens
yttrande den 22 december 1934 går Västerbottens län i sistnämnda
avseende tydligt före Norrbottens län. Antalet till Svea hovrätt under de
sista tio åren fullföljda mål från underrätterna i Västerbottens län har jämväl
varit större än motsvarande antal sådana mål från underrätterna i Norrbottens
län. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till den vid lagrådsremissen
i ämnet fogade bilagan B.
Jag delar vidare deras mening som anse att Umeå ur rekryteringssynpunkt
med hänsyn till sitt sydligare läge äger företräde framför Luleå. En omständighet
som i viss mån kan sägas motväga den isolering vilken anförts såsom
en olägenhet förbunden med en så liten hovrätt som den nu föreslagna kan i
detta sammanhang förtjäna anmärkas: Umeå är redan säte — utom för rådhusrätt,
som även Luleå har — för två häradsrätter och en vattendomstol.
Ben förebragta utredningen synes alltså giva vid handen, att starka skäl
tala för hovrättens förläggande till Umeå. Möjligheten att inreda för hovrättens
verksamhet lämpliga lokaler torde även vara störst i Umeå. De i ärendet
gjorda kostnadsberäkningarna hava också verkställts med utgångspunkt
från att hovrätten kommer att förläggas till sistnämnda stad.
I fråga örn såväl engångskostnaderna för hovrättens inrättande som de årliga
kostnaderna för upprätthållandet av en hovrätt i Umeå kan jag i huvudsak
hänvisa till den förut återgivna, inom departementet upprättade promemorian.
Med anledning av Svea hovrätts erinringar mot vissa uttalanden i promemorian
vill jag anföra följande. Lika med Svea hovrätt anser jag antalet
fiskalsaspiranter i den nya hovrätten icke böra sättas lägre än till två. Däremot
torde skillnaden mellan ordförande- och viceordförandearvodena i sistnämnda
hovrätt, å ena, samt i övriga hovrätter, å andra sidan, icke böra vara
större än som ifrågasatts i promemorian eller 500 kronor beträffande vardera
befattningen. Vad Svea hovrätt anfört beträffande önskvärdheten att fem
av de extra ledamotstjänsterna ombildas till ordinarie befattningar finner jag
värt beaktande, men är detta ett spörsmål som icke tarvar något ställningstagande
i detta sammanhang. I övrigt ansluter jag mig till kostnadsberäkningarna
i departementspromemorian.
Med fastställande av de närmare detaljerna i fråga om den nya hovrättens
organisation synes kunna anstå till nästkommande års riksdag, då stat för
hovrätten bör antagas. Jag beräknar emellertid, såsom av det förut anförda
framgår, att vid hovrätten för övre Norrland skola knytas en president, fem
hovrättsråd, en sekreterare, två fiskaler, två fiskalsaspiranter och ett kanslibiträde
jämte erforderlig vakt- och skrivpersonal. Flertalet av dessa befattningar
kunna överföras från Svea hovrätt till den nya hovrätten. President-,
sekreterare- och expeditionsvaktstjänsterna liksom den ena fiskalsaspirantbefattningen
äro emellertid nya befattningar utan motsvarighet i sådana som till
följd av den nya hovrättens utbrytning kunna indragas i Svea hovrätt.
Av en i ärendet upprättad tablå, vilken såsom bilaga torde få fogas vid
detta protokoll, framgå dels de beräknade årliga staterna för den nya hovrätten,
dels av sistnämnda hovrätts inrättande föranledda minskningar i Svea
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
hovrätts stater, dels ock av samma anledning uppkommande ändringar i sammanlagda
staterna för rikets hovrätter. Tablån utvisar att frånsett dyrtidstillägg
sammanlagda kostnaden för avlöning till den nya hovrättens personal
uppgår till 121,754 kronor, varemot svarar en minskning i Svea hovrätts stat
med 83,488 kronor. Nettoökningen för samtliga rikets hovrätter utgör 38,266
kronor. Omkostnaderna för den nya hovrätten uppgå till 9,500 kronor, varemot
svarar en minskning för Svea hovrätt å 1,500 kronor. Nettoökningen blir
sålunda 8,000 kronor.
Statsverkets engångskostnader för den nya hovrättens inrättande utgöra tillhopa
29,000 kronor.
För budgetåret 1935/1936 ifrågasättes icke något anslag för upprättandet
av hovrätten för övre Norrland. Då hovrätten emellertid synes böra träda i
verksamhet under budgetåret 1936/1937, är det av vikt att redan i år förberedande
åtgärder vidtagas för den nya organisationens genomförande. Därest
det av stadsfullmäktige i Umeå lämnade anbud beträffande iordningsställandet
av lokaler finnes böra antagas, är det jämväl angeläget att erforderliga byggnadsarbeten
snarast igångsättas.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder
för upprättande under budgetåret 1936/1937 av en hovrätt för
övre Norrland i Umeå.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schiu erin.
Kungl. Majlis proposition nr 159.
13
Bilaga.
J ämför els etablå.
Hovrätten for övre Norrland
Förläggningsort: Umeä Ortsgrupp: F
Minskning i Svea hovrätts
stat
Ortsgrupp: G
Ändring i sam- manlagda sta- terna för rikets
hovrätter
Kostnadens natur
Belopp
Kostnadens natur
Belopp
Ökning
Minsk-
ning
Avlöningar:
Löne-
grad
16,230
1 president.........
A 3
16,230
—
—
—
5 hovrättsråd.......
B 30
56,400
5 hovrättsråd . . .
157,600
—
1,200
1 sekreterare o. advokatfiskal .
B 26
9,450
—
—
9,450
—
2 fiskaler..........
B 22
15,312
2 extra fiskaler . .
12,840
2,472
—
1 kanslibiträde........
B 7
3,123
1 kanslibiträde . . .
3,243
—
120
1 expeditionsvakt......
B 5
2,982
—
—
2,982
102
1 kontorsbiträde.......
B 4
2,685
1 kontorsbiträde . .
Provisoriskt dyrorts-
2,787
Provisoriskt dyrortstillägg . . .
—
—
tillägg.....
1,842
1,842
12 kallortstillägg ä 60 kronor .
—
720
—
—
720
—
Extra ledamöter.......
—
5,000
—
—
5,000
—
2 fiskalsaspiranter......
—
5,352
1 fiskalsaspirant . .
2,676
2,676
—
Renskrivningskostnad.....
—
500
Renskrivningskostnad
500
—
—
Extra arbetskraft.......
—
1,000
—
—
1,000
—
1 ordförandearvode......
—
2,000
1 ordförandearvode .
1 vice ordförandear-
1,500
500
“
1 vice ordförandearvode ....
_
1,000
vode......
500
500
1 -
Summa kronor
121,754
| 83,488 | 41,530
Nettoökning:
38,266 kronor
| 3,264
Omkostnader:
Resekostnad.........
1,000
Resekostnad . . . .
500
500
—
8,500
Expenser.....
1,000
7,500
—
Summa kronor
9,500
1
1,500
Nette
8,000
8,000
ökning:
kronor
1 Därest fem extra ledamotsbefattningar skola överföras till hovrätten för Övre Norrland och i
samband därmed ombildas till lika många hovrättsrådsämbeten blir minskningen i Svea hovrätts stat
endast 45,810 kronor.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1935:231 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. a1 i texten
- S1LU 1935:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten