Angående fortsatt statlig exportkreditgaranti
1935-03-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1935:169, Angående fortsatt statlig exportkreditgaranti
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 169.
1
Nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statlig
exportkreditgaranti; given Stockholms slott den 8 mars 1935.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ekman:
I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav samma års riksdag, att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i statsrådsprotokollet över handelsärenden för
nämnda dag anförts och med iakttagande av de synpunkter, vilka av särskilda
utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt de närmare
bestämmelser, som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten
Bihang till riksdagens protokoll /9.V5. 1 sami. Nr 169-
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
finge under tiden till och med utgången av budgetåret 1933/1934 till belopp
av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för
till utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner kronor
högst 6 miljoner kronor finge tagas i anspråk för finansiering av export av
inhemska alster av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer,
vilka av utskottet i förenämnda utlåtande därutinnan angivits. Än vidare
beslöt riksdagen, att de premier, som enligt vad i utskottets utlåtande anförts
borde erläggas, skulle överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad
fond, från vilken skulle täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å
ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnader för det organ,
som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande kunde komma att inrättas
för verksamhetens handhavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet
med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av
fråga örn statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av
Kungl. Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna
nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).
Sedan Kungl. Majit i proposition den 16 mars 1934, nr 256, väckt förslag
om fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under
budgetåret 1934/1935, medgav 1934 års riksdag enligt dess skrivelse nr 309,
att svenska staten Hnge under tiden till och med utgången av sistnämnda
budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av
budgetåret 1933/1934 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen,
att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna skulle
i huvudsak oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen
gjort uttalande rörande garantis maximibegränsning.
I anledning härav har Kungl. Majit den 22 juni 1934 1 förordnat, att förordningen
den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti för exportkredit
m. m. — vilken förordning gällde till och med den 30 juni 1934 — skulle,
med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §.§, äga fortsatt giltighet efter sistnämnda
dag till och med den 30 juni 1935.
Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden att,
till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit,
som av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster
av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även
beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening med industrileveranser,
ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk
konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse
för svensk export. Statsgarantin må i allmänhet högst avse, att ett
1 Se Svensk författningssamling 1934:345.
3
Kungl. Majus proposition nr 169.
belopp, uppgående till 60 procent av den av exportören lämnade krediten,
kommer att inflyta. Detta innebär, att garantin upphör, så snart den procentuella
andel av kreditbeloppet, som omfattas av garantin, influtit. I
undantagsfall, då synnerligen starka skäl föreligga för att staten övertager
en ökad risk, må dock procentsatsen höjas till 75 procent. Då fråga är örn
export av alster av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin
utsträckas intill hela kreditbeloppet. I fall av denna art äger exportkreditnämnden
även att helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans
förskotterande.
Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,
nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av
hinder för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium,
valutaspärr, andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.
Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier,
däri inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt runi — kan hava
fått utgiva på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35
miljoner kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier
respektive förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner
kronor tillhopa.
Under åberopande av den tidsbegränsning, som givits åt förordningen den
26 juni 1934 (nr 345), anmodade jag genom skrivelse den 10 januari 1935
exportkreditnämnden att avgiva yttrande, dels huruvida efter utgången av
budgetåret 1934/1935 fortsatt bemyndigande för beviljande av statsgaranti
för exportkredit kunde anses vara av behovet påkallat, dels ock, därest
nämnden funne behov av dylikt bemyndigande föreligga, huruvida och i
vad mån en höjning av det medgivna kreditgarantibeloppet av högst 35
miljoner kronor kunde anses vara erforderlig samt huruvida ändringar i
gällande författningsbestämmelser i övrigt med hänsyn till vunna erfarenheter
av nämndens verksamhet kunde vara att förorda.
I skrivelse den 1 februari 1935 har exportkreditnämnden avgivit det
begärda yttrandet. Nämnden har däri till en början rörande sin hittillsvarande
verksamhet meddelat bland annat följande: Intill utgången av år
1934 hade ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp
å inalles 25.3 miljoner kronor. Inom detta belopp hade garantiförbindelser
utställts för 19.3 miljoner kronor, därav statsgarantin omfattade 11.i miljoner
kronor. Garantierna avsåge ett 20-tal olika länder, varav huvudparten
Ryssland. I intet fall hade förekommit sådan utsträckt garanti eller
sådant förskott, som nymnden vore bemyndigad lämna för produkter av
jordbruk och fiske.
I fråga örn behovet av fortsatt bemyndigande för beviljande av .statlig
exportkreditgaranti har nämnden därefter uttalat följande:
Vad anginge spörsmålet, huruvida fortsatt bemyndigande för beviljande
av exportkreditgaranti efter utgången av innevarande budgetår borde lämnas,
ville exportkreditnämnden framhålla, att, ehuru exportindustriens allmänna
ställning otvivelaktigt undergått en väsentlig förbättring under det
senaste året, likväl synnerligen brydsamma förhållanden alltjämt fortbe
-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
stöde på ett flertal exportmarknader. Därvid vore särskilt att marka, att i
många länder valutarestriktionerna, utan att vara direkt prohibitiva för
importen, dock beredde de utländska exportörerna stora och svåröverskådliga
vanskligheter samt att detta restriktionssystem hittills ingalunda visat
tecken att minska, än mindre försvinna. En annan omständighet, värd
beaktande, vore den tydliga tendens till ytterligare utsträckning av kredittiderna,
som flerstädes framträtt, i synnerhet beträffande leveranser av mera
betydande omfattning, en tendens som syntes vara att sätta i samband med
den alltmer utbredda användningen av statlig exportkreditgaranti och andra
liknande åtgärder från statens sida. I detta sammanhang Ange nämnas,
att i med Sverige konkurrerande länder vidtagna exportfrämjande anordningar
av nu angivet slag, såvitt nämnden bekant, i intet fall avvecklats,
utan att tvärtom systemet under det senaste året ytterligare utbyggts. På
grund av vad sålunda anförts och under framhållande av att ett bortfallande
vid utgången av innevarande budgetår av den statliga exportkreditgarantin
i vårt land säkerligen skulle medföra betydande olägenheter förvissa
delar av den svenska exporten, ville exportkreditnämnden för sin del
förorda, att nämndens verksamhet utsträcktes att omfatta även nästkommande
budgetår.
Vad beträffar spörsmålet om kreditgarantibeloppets storlek har nämnden
anfört följande:
Vidkommande frågan, huruvida en höjning av det nu medgivna kreditgarantibeloppet
av högst 35 miljoner kronor kunde anses erforderlig, tilläte
sig nämnden i första hand hänvisa till de i det föregående lämnade siffrorna
rörande omfattningen av nämndens dittillsvarande verksamhet. Framhållas
finge emellertid, att det givetvis vore svårt att på förhand beräkna vilken
efterfrågan exportkreditgarantierna kunde komma att erhålla, samt att på
senare tid otvetydiga tendenser på vissa områden framkommit till ökning
av de individuella garantiernas storlek. Då å andra sidan den tid nu
vore inne, då giltighetstiden av utställda garantier började att i större utsträckning
utgå, varigenom på sådant sätt frigjorda garantibelopp efterhand
kunde ånyo tagas i anspråk, ansåge sig nämnden icke hava skäl att
ifrågasätta ökning av nyssberörda maximum för den sammanlagda garantisumman,
35 miljoner kronor.
Beträffande slutligen frågan, huruvida ändringar .i gällande författningsbestämmelser
i övrigt med hänsyn till vunna erfarenheter av nämndens
verksamhet kunde vara att förorda, har nämnden till en början erinrat,
hurusom nämnden i ett den 7 december 1934 till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet avgivet yttrande över en av enskilt företag gjord
framställning utlåtit sig angående tolkningen i visst hänseende av den i
7 § av förordningen örn exportkreditgaranti förekommande bestämmelsen,
att av nämnden beviljad garanti icke finge »avse utebliven betalning av
annan anledning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands
som allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt».
Spörsmålet gällde, huruvida, då fråga vöre örn utländsk stat såsom köpare
av varor eller beställare av entreprenadarbete, en av nämnden beviljad
garanti skulle träda in, så snart den utländska staten vägrat att inlösa en
klar och förfallen skuld, alltså oberoende av frågan, örn i dylikt fall in
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
selvens förelåge eller ej. Nämnden uttalade därvid tvivelsmål, huru långt
nämndens befogenhet i fall av sagda art sträckte sig. Genom beslut den
14 december 1934 förklarade Kungl. Ma:jt hinder icke möta för nämnden
att, då utländsk stat eller statsmyndighet vore köpare av varor eller beställare
av entreprenadarbete, medgiva exportkreditgaranti, vilken beträffande
klar och förfallen fordran avsåge betalningsvägran jämväl i fall, då
insolvens icke kunde anses föreligga.
Nämnden har vidare anfört, att det även på en annan punkt förefallit
nämnden, att tveksamhet rörande förefintliga bestämmelsers innebörd kunde
råda. Nämnden har därom yttrat:
Enligt 4 § 1 mom. av förordningen örn exportkreditgaranti finge statsgarantin
»högst avse, att ett belopp uppgående till 60 procent av den av
exportören lämnade krediten kommer att inflyta». Vad frågan här gällde
vöre, huruvida i fall av successiva leveranser garantin måste räknas å den
för affärstransaktionen lämnade krediten i dess helhet, eller örn garantin
skulle kunna uppdelas på de för de särskilda leveranserna lämnade krediterna.
Den förra tolkningen, som närmast syntes överensstämma med författningsbestämmelsens
ordalag, hade hittills tillämpats av nämnden. Erfarenheten
hade emellertid visat önskvärdheten av att även en enligt det
senare alternativet konstruerad garanti skulle kunna utställas, för att i
vissa fall förekommande exportintressen bättre skulle kunna tillgodoses.
Författningsbestämmelsens avfattning syntes ej heller direkt hindra en
garantigivning i nämnda mera vidsträckta form.
Nämnden har slutligen uttalat, att under förutsättning att nu angivna
önskemål ansåges kunna tillgodoses med nuvarande författningsbestämmelser,
nämnden funne sig för närvarande sakna anledning att påkalla någon
ändring i gällande föreskrifter.
Över exportkreditnämndens framställning hava infordrade yttranden avgivits
av statskontoret den 5 och av kommerskollegium den 25 februari
1935. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat ett av kollegium
införskaffat, den 14 februari 1935 dagtecknat yttrande från styrelsen för
Sveriges allmänna exportförening.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot den av
exportkreditnämnden gjorda framställningen.
Styrelsen för Sveriges allmänna exportförening förklarar sig till alla
delar ansluta sig till de synpunkter, som framförts i exportkreditnämnuens
förenämnda skrivelse av den 1 februari 1935, samt anför härutinnan följande:
Det
syntes styrelsen, att det fortfarande funnes ett stort behov av dylik
statsgaranti vid försäljning till marknader, där på grund av kredittidens
längd eller eventuellt föreliggande risker för valutarestriktioner de enskilda
exportörerna ej skulle kunna inlåta sig på affärer, örn de ej erhölle samma
statliga stöd, som erbjödes exportörer i en hel del andra med Sverige konkurrerande
länder, ty ännu hade, föreningen veterligt, ingen avveckling i
utlandet skett av vare sig statlig exportkreditgaranti eller statlig exportkreditförsäkring.
Styrelsen finge därför föreslå, att exportkreditgarantisystemet
förlängdes att gälla åtminstone ännu ett år framåt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 16!/.
Departements
chefen.
I sitt yttrandé ilar styrelsen vidare understrukit vikten av att vid, beviljande
av exportkreditgaranti noga tillses, att under garantin fallande
varuleveranser i görligaste mån befraktas på svenska fartyg samt försäkras
hos svenska försäkringsbolag.
Kommerskollegium tillstyrker, att exportkreditnämndens kreditgarantiverksamhet
fortsattes jämväl under budgetåret 1935/1936.
I avseende å frågan örn behov av ändring av gällande författningsbestämmelser
i ämnet uttalar kollegium, att kollegium icke funnit skäl till
dylika ändringar föreligga. Kollegium förutsätter därvid, att nämnda bestämmelser
beträffande exportavtal, där utländsk stat är köpare, samt ifråga
om avtal om successiva leveranser givas den tolkning, som angivits i exportkreditnämndens
skrivelse.
I fråga örn det av Sveriges allmänna exportförening framförda önskemålet
örn befraktning av svenska fartyg och försäkring i svenska försäkringsbolag
yttrar kollegium slutligen:
I likhet med exportföreningen måste kollegium linna önskvärt, att de
kreditgaranterade varupartierna i möjligaste mån fraktades på svenska fartyg
och försäkrades i svenska assuransföretag. Denna synpunkt syntes dock utan
någon ny särskild författningsbestämmelse kunna vinna beaktande vid exportkreditnämndens
prövning av föreliggande kreditfrågor.
När exportkreditgarantisystemet år 1933 infördes i vårt land, motiverades
detta närmast av det brydsamma tidsläget och av behovet att i nämnda läge
från statens sida åtgärder vidtoges till stödjande av vår export. Särskilt
framhölls därvid att snart sagt alla med Sverige konkurrerande länder i
Europa infört ett sådant system i syfte att underlätta avsättningen på utlandet.
Ehuru såsom exportkreditnämnden framhållit exportindustriens allmänna
ställning under det senaste året otvivelaktigt undergått en väsentlig förbättring,
förelinnas dock fortfarande på skilda områden stora vanskligheter
för vår export, särskilt på grund av de i åtskilliga länder ännu gällande
valutarestriktionerna. Då härtill kommer, att exportbefrämjande anordningar
av nu ifrågavarande slag alltjämt vidmakthållas i med Sverige konkurrerande
länder samt ett upphävande av den statliga exportkreditgarantiverksamheten
i vårt land därför säkerligen skulle medföra betydande svårigheter
för vissa delar av den svenska exporten, anser jag mig böra, i likhet
med dem som yttrat sig i ärendet, tillstyrka, att riksdagens bemyndigande
utverkas till denna stödverksamhets fortsatta bedrivande jämväl efter innevarande
budgetårs utgång. Ett dylikt förnyat bemyndigande torde dock
böra inskränkas till att omfatta nästkommande budgetår. På de av export
kreditnämnden anförda skälen förordar jag, att maximum för den sammanlagda
kreditgarantisumman, däri inräknat de belopp, vartill garantier beviljats
eller kunna komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas,
bestämmes till nu gällande belopp av 35 miljoner kronor.
7
Kungl. May.ts proposition nr 169.
Vidkommande härefter frågan, huruvida ändringar i gällande författningsföreskrifter
erfordras, får jag till en början erinra örn det av exportkreditnämnden
upptagna spörsmålet om tolkning av författningsbestämmelserna
i visst fall, då utländsk stat är köpare. Nämnda spörsmål har, såsom förut
omnämnts, i anledning av enskild framställning varit föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, varvid Kungl. Majit funnit hinder icke möta för exportkreditnämnden
att, då utländsk stat eller statsmyndighet är köpare av varor
eller beställare av entreprenadarbete, medgiva exportkreditgaranti, vilken
beträffande klar och förfallen fordran avser betalningsvägran jämväl i
fall, då insolvens icke kan anses föreligga.
Vad vidare angår den av exportkreditnämnden berörda frågan, huruvida
i fall av successiva leveranser garantin måste räknas å den för affärstransaktionen
lämnade krediten i dess helhet, eller örn garantin skall kunna
uppdelas på de för de särskilda leveranserna lämnade krediterna, finner jag,
i likhet med exportkreditnämnden, gällande författningsbestämmelsers avfattning
icke hindra garanti givning i enlighet med det senare mera vidsträckta
alternativet. Jag förutsätter dock, att nämnda tillämpning av bestämmelserna
begagnas med varsamhet.
Beträffande slutligen det av Sveriges allmänna exportförening framförda,
av kommerskollegium biträdda önskemålet, att vid beviljande av exportkreditgaranti
måtte tillses, att de kreditgaranterade varupartierna i möjligaste
mån fraktas på svenska fartyg och försäkras i svenska assuransföretag,
finner jag samma önskemål värt beaktande och därför böra tillgodoses
i den utsträckning, sådant med hänsyn till ifrågavarande exportintressen
anses kunna ske. I likhet med kollegium anser jag dock nämnda spörsmål
icke påkalla någon ändring i gällande författningsbestämmelser.
Då sålunda de av exportkreditnämnden och Sveriges allmänna exportförening
framförda önskemålen i avseende å tillämpningen av garantisystemet
torde kunna tillgodoses inom ramen för nuvarande författningsbestämmelser
samt behov av ändrade bestämmelser ej heller i övrigt gjort sig gällande,
synes de nuvarande bestämmelserna böra förlänas förlängd giltighet i huvudsakligen
oförändrat skick.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att svenska staten må, i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser, under tiden till
och med utgången av budgetåret 1935/1936 till belopp
av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de
belopp, vartill garantier beviljats eller må komma att
före utgången av nu löpande budgetår beviljas — iklädas
betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Sehlberg.
350749. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1935:137 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statlig exportkreditgaranti. a1 i texten
- SU 1935:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statlig exportkreditgaranti. s. 5 i texten