Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften

1935-03-08 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:173, Med förslag till förordning om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §

förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami

Nr 173.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.1

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften skall i nedan angivna delar hava följande ändrade

lydelse:

3 §.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här

nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas

örn inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

1

Avd.

2

Avd.

3

Avd.

4

Avd.

5

Avd.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Bevis angående domstols — —-------

— — — — _ — belopp av allenast 2 kronor.

» från statsdepartement angående undantag från

förbud mot utförsel av vara till utrikes ort:

där värdet av det till utförsel avsedda godset

skäligen kan anses överstiga 400 kronor......

'' 20

eljest.................... .................................

—

—

—

—

—

—

3

—

» rörande anmälan----annat näringsyrke

6

—

—

—

6

—

(i

—

—

—

» varom förmäles i 6 § förordningen angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed järn- förliga drycker ..........................................

2

_

2

_

_

_

* rörande tillstånd att innehava -

» om registrering av elektrisk anläggning:

beträffande till anläggningen hörande ledning- ar för varje påbörjad kilometer linjelängd:

av högspänningsledning ........................

1

av lågspänningsledning..........................

—

—

—

—

—

—

—

7 5

—

—

beträffande till anläggningen hörande under- stationer, envar räknad för sig, för varje på- börjad kilovoltampére leveransförmåga:

intill 100 kilovoltampére........................

2 5

1 Senaste lydelse av 3 §, se 1928:317 (där förordningen i sin helhet är återgiven) samt

1930:243, 1931:109, 1932:285, 1933:378 och 1934:327.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

-----------------

1

2

3

i

5

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

därutöver för varje påbörjat hundratal kilo-

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

voltampére .........................................

dock vare lägsta stämpel för varje under- station 1 krona.

Bevis om tillstånd att i riket bruka automobil — —

— — — — — — —--—i riket bruka eller

föra automobil ..........................................

» varom förmäles i 8 § 3 mom. och 22 § 2 mom.

civila tjänstepensionsreglementet samt 6 § 3

mom. och 21 § 2 mom. militära tjänstepensions-

1

1

reglementet......

varom förmäles

- fritt

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändrad lydelse

av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

samt anför därvid:

1. Stämpelavgift vid anmälan örn utskänkning av

alkoholfria drycker.

Enligt förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av

vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker tillkommer rätt till utskänkning

av dylika drycker — utom i vissa undantagsfall — allenast den,

som erhållit bevis om tillstånd eller anmälan, varom i 5 och 6 §§ av förordningen

sägs. Tillstånd meddelas enligt 5 § av vederbörande länsstyrelse

och erfordras i angivna fall, bland annat då länsstyrelse efter framställning

av stadsfullmäktige eller kommunalstämma förordnat, att dylik utskänkning

inom viss kommun icke får äga rum utan särskilt tillstånd. I övriga fall

fordras enligt 6 § blott en skriftlig anmälan, som skall ingivas, i Stockholm

hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet

hos landsfiskalen. Anmälan skall vara åtföljd av intyg, utvisande sökandens

behörighet att idka rörelsen. Obehörig är den som är omyndig eller

i konkurstillstånd, så ock den, som icke gjort sig känd för ordentlighet

eller icke prövats i övrigt vara lämplig till rörelsens utövande. Har anmälan

skett i den ordning nu sagts och föreligger icke hinder av nyss angiven

beskaffenhet, skall bevis utfärdas, att anmälan behörigen skett, med

angivande varest utskänkningsrätten må begagnas, över vägran av magistrat

eller landsfiskal att meddela bevis kan klagan föras hos länsstyrelsen.

I skrivelse den 16 november 1934 har riksdagens justitieombudsman, till

den åtgärd Kungl. Maj:t kunde finna framställningen föranleda, för Kungl.

Majit framlagt spörsmålet om behandlingen i lösen- och stämpelhänseende

av ifrågavarande bevis örn anmälan enligt 6 § förutnämnda förordning.

Frågan hade hos justitieombudsmannen väckts av en landsfiskal, vilken

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

5

framhållit, att olika åsikter rådde beträffande nämnda spörsmål. Sålunda

belädes dylikt bevis i vissa och måhända flertalet landsfiskalsdistrikt med

stämpel såsom »Bevis, annat» med 1 krona, under det att å andra håll

stämpelbeläggning skedde såsom för »Bevis rörande anmälan om idkande

av handel eller annat näringsyrke» med 6 kronor. I förstnämnda fall uttoges

lösen med 1 krona 50 öre, varemot i sistnämnda fall lösen i allmänhet

icke torde debiteras. Med åberopande härav anhölle landsfiskalen om

justitieombudsmannens utlåtande angående den stämpel- och lösenavgift, som

rätteligen borde utgå för expedition av ifrågavarande slag.

Sedan justitieombudsmannen i anledning av denna framställning infordrat

utlåtande av statskontoret, överlämnade statskontoret med yttrande den 18

oktober 1934 en inom ämbetsverket i utredningssyfte upprättad promemoria.

Under åberopande av denna promemoria anförde statskontoret i sitt yttrande

följande:

Den första motsvarigheten till ifrågavarande anmälningsbevis syntes ha

varit den i 1 § förordningen den 7 december 1866 angående villkoren för

försäljning, till förtäring på stället, av vin, öl, kaffe eller andima icke spirituösa

drycker givna bestämmelsen, i vilken det bland annat hette att bevis

över gjord anmälan örn dylik försäljning skulle meddelas »emot den

lösen, som för bevis över ingivna handlingar i allmänhet stadgad är».

Denna anvisning hänförde sig tydligen till 1855 års lösenförordnings bestämmelser

örn lösen för diariibevis. Som vid nämnda tidpunkt i stämpelförordningen

icke fanns någon särskild rubrik, motsvarande lösenförordningens

»Diariibevis», torde anmälningsbeviset vid stämpelbeläggningen ha

hänförts till rubriken »Alla andra utgående handlingar, ävensom avskrifter».

Då enligt vad som framginge av utredningen i de efter 1866 nytillkomna

stämpelförordningarna icke företagits någon ändring eller införts någon ny

bestämmelse, som kunde leda till att ifrågavarande bevis vid stämpelbeläggningen

skulle behandlas på annat sätt än som diariibevis, syntes bevisen

enligt den nu gällande stämpelförordningen böra stämpelbeläggas som »Bevis,

annat». Beaktas borde dock att genom 1925 års förordning en i viss mån

saklig prövning ålagts vederbörande myndighet vid upptagandet av förevarande

slag av anmälningar, i det att en undersökning av sökandens personliga

kvalifikationer föreskrivits. Bevisen ifråga hade därigenom i viss

mån ändrat karaktär. Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida de

numera icke borde stämpelbeläggas enligt andra grunder än tidigare. Som

icke i förevarande sammanhang någon ändring vidtagits i stämpelförordningens

bestämmelser, förmenade likväl statskontoret att anmälningsbevisen

fortfarande borde stämpelbeläggas såsom diariibevis. Det syntes emellertid

statskontoret böra tagas under övervägande, huruvida icke den ändringen borde

genomföras att ifrågavarande anmälningsbevis i stämpelförordningen upptoges

under särskild rubrik, eventuellt med förhöjd stämpelavgift.

Justitieombudsmannen har för sin del funnit sig kunna ansluta sig till

den uppfattning i frågan, åt vilken statskontoret i sitt yttrande givit uttryck.

Det syntes emellertid vara av vikt att föreskrifterna inom ifrågavarande

område vore till sitt innehåll så klara, att de icke kunde av myndigheter,

vilka knappast ägde möjligheter till någon mera djupgående undersökning

i ämnet, med skäl göras till föremål för skiljaktig tillämpning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Av hänsyn till den rättssökande allmänheten framstode kravet därå i detta

fall så mycket mera befogat som skillnaden mellan stämpel beloppen bleve

avsevärd, örn den ena eller den andra tolkningen tillgrepes. I likhet med

statskontoret funne justitieombudsmannen därför, att det väl kuDde ifrågasättas,

att stämpelförordningen i nu angivet hänseende förtydligades. Såsom

statskontoret anfört torde då ock tagas under omprövning frågan örn

bevisets art och vilka särskilda föreskrifter ur denna synpunkt kunde vara

påkallade beträffande storleken av den stämpel som skulle uttagas. Huruvida

i detta sammanhang någon ändring även borde ske med avseende å

bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen torde därvid likaledes

komma under bedömande.

Departements- Då på sätt framgår av utredningen föreskrifterna i stämpelförordningen

ch*lt’n- kunna giva anledning till viss tvekan, när det gäller att bedöma frågan

under vilken rubrik man har att hänföra bevis örn anmälan enligt 6 §

förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och

därmed jämförliga drycker, vill jag — såsom statskontoret och jämväl justitieombudsmannen

ifrågasatt — förorda, att ifrågavarande bevis örn anmälan

upptagas i stämpelförordningen under särskild rubrik. Enär utfärdandet

av dylikt bevis, på sätt framhållits, numera föregås icke blott av en formell

granskning av ansökningen utan även av en saklig prövning av sökandens

kvalifikationer samt beviset på grund därav fått annan karaktär

än ett enkelt bevis örn ansökans ingivande, synes det vara befogat att bestämma

den för beviset utgående stämpelavgiften till ett något högre belopp

än den för »Diariibevis» (»Bevis, annat») stadgade stämpelavgiften å 1 krona.

Ett belopp av 2 kronor synes vara skäligt. Det kan i detta sammanhang

erinras därom, att i de fall, då särskilt tillstånd kräves för utskänkning av

alkoholfria drycker, stämpel å tillståndsbeviset utgår med 6 kronor.

Beträffande den för ifrågavarande bevis om anmälan utgående expeditionslösen

är det enligt min mening klart, att bevisen skola hänföras till

»Bevis, annat» samt således debiteras en lösenavgift å 1 krona 50 öre, då

de utfärdas särskilt. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga att

upptaga anmälningsbevisen under särskild rubrik i expeditionslösenförordningen

eller att höja lösenavgiften för desamma.

2. Stämpelavgift för bevis om registrering av elektrisk

anläggning.

Genom lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser örn registrering

av elektriska anläggningar samt örn rätt till elektrisk kraft m. m.

har möjlighet beretts ägare av anläggning för alstrande och tillgodogörande

av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål

(starkströmsanläggning) att få till anläggningen hörande och av honom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

7

ägda ledningar och understationer registrerade å anläggningens huvudstation.

Huvudsyftet med lagen var dels att bereda anläggningsägarna ökade

belåningsmöjligheter beträffande anläggningarna dels ock att lämna köpare

av elektrisk kraft rätt till inteckning av avtal örn upplåtelse av dylik kraft

i hela den å huvudstationen registrerade anläggningen. Prövning av ansökningar

om registrering skall verkställas av kommerskollegium.

Registreringsbevis av ifrågavarande slag stämpelbelades till en början

såsom »Bevis, annat» med 2 kronor. Genom förordning den 12 juni 1925

(nr 256) infördes emellertid »Bevis örn registrering av elektrisk anläggning»

såsom särskild rubrik i stämpelförordningen. Stämpelavgiften fastställdes

därvid beträffande till anläggningen hörande ledningar för varje

påbörjad kilometer av högspänningsledning 1 krona och av lågspänningsledning

75 öre samt beträffande till anläggningen hörande understationer

för varje påbörjad kilovoltampere leveransförmåga, envar understation räknad

för sig, 25 öre, dock att lägsta stämpel för varje understation skulle

utgöra 1 krona. Höjningen av stämpelavgiften, som trädde i kraft den 1

juli 1925, motiverades därmed, att de, som anlitade statliga organ i syfte

att ernå en särskild förmån av rättslig art, borde bidraga till täckandet

av statsverkets därmed förenade kostnader. I samband därmed ställdes

avgiftens storlek i förhållande till den registrerade anläggningens omfattning,

värde och ekonomiska bärkraft. — Registreringsbevisen äro sedan den

1 juli 1925 befriade från lösenavgift.

I skrivelse den 15 augusti 1934 till Kungl. Maj:t har kommerskollegium

anfört:

Registrering enligt 1920 års lag hade huvudsakligen begagnats av distributionsföretag

på landsbygden i syfte att förskaffa sig lånesäkerhet, och

hittills hade 306 registreringar verkställts. Vid detta slag av anläggningar

inginge i registreringen förutom själva ledningarna ett antal understationer

(transformatorer), vanligen av ganska obetydlig storlek, exempelvis med en

leveransförmåga av 5, 10, 20 kilovoltampere. Med gällande avgifter hade

den totala stämpeln för dylika registreringar i genomsnitt utgjort något

eller några hundratal kronor.

Emellertid hade efter hand framkommit önskemål ätt kunna verkställa

registrering av långt större anläggningar till säkerställande av kraftavtal

för betydande leveranser från enskilda företag exempelvis till statens järnvägar.

Ett väsentligt hinder därför utgjorde dock de höga stämpelavgifter,

som skulle utgå för därvid ifrågakommande understationer å många tusental

kilovoltampere.

Kollegium ansåge för sin del angeläget att detta hinder för utnyttjande

av de möjligheter lagen medgåve undanröjdes genom fastställande, utöver

nu gällande minimibelopp, jämväl av ett maximibelopp för stämpelavgiften

för varje understation. Såsom skälig gräns därför ansåge kollegium ett

belopp av 25 kronor, motsvarande enligt gällande taxa stämpeln för en

station å 100 kilovoltampere.

Kommerskollegium hemställde fördenskull att förslag måtte föreläggas

riksdagen örn ändring av stämpelförordningen i omförmält avseende. »

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Av en inom ämbetsverket sedermera upprättad promemoria inhämtas, bland

annat, att från den 1 juli 1925 till den 26 oktober 1934 verkställts 161

registreringar av elektriska anläggningar med tillhopa 4,407 kilometer

högspänningsledning, 4,508 kilometer lågspänningsledning och 1,943 understationer.

För bevis örn dessa registreringar hade guldits stämpel med tillhopa

17,280 kronor. Därav uppginge den för understationer utgående stämpeln

till 9,492 kronor, utgörande i medeltal 4 kronor 90 öre för varje station;

endast vid 3 av registreringarna hade stämpelavgiften per understation överstigit

25 kronor. Skulle stämpel hava utgått enligt den tidigare taxan, 3

kronor 50 öre, för varje registrering (1 krona 50 öre till stämpel överförd

avgift enligt expeditionslösenförordningen och 2 kronor stämpelavgift enligt

stämpelförordningen), hade influtit allenast^ööS kronor 50 öre. Den år 1925

vidtagna höjningen av stämpelavgiften hade sålunda — anföres i promemorian

— dittills tillfört statsverket 16,716 kronor 50 öre, vilket vöre avsevärt

mer än kostnaden för dessa ärendens behandling.

Statskontoret Ilar efter remiss avgivit följande yttrande över framställningen:
Redan

vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser hade statskontoret

ställt sig tveksamt till den ifrågasatta höjningen av stämpelavgifterna. I

sitt utlåtande över kommerskollegii den 13 mars 1925 därutinnan avgivna

förslag hade sålunda statskontoret framhållit, att det kunde befaras, att

genom den föreslagna åtgärden begagnandet av registreringsförfarandet

skulle komma att motverkas. Sedan det nu visat sig, att dessa farhågor

besannats, hade statskontoret icke något att erinra mot en modifiering av

de i förevarande avseende gällande bestämmelserna.

Kommerskollegii förslag, enligt vilket en maximering av stämpelavgiften

för varje understation skulle införas, därvid kollegium såsom gräns tänkt

sig ett belopp av 25 kronor, enligt gällande taxa motsvarande stämpeln

för en station å 100 kilovoltampére, förefölle emellertid statskontoret ej

fullt lyckligt, då därigenom de större anläggningarna syntes erhålla en

alltför betydande lindring i stämpelskatten.

För att ernå en bättre avvägning ville statskontoret ifrågasätta, att de

nuvarande bestämmelserna bibehölles oförändrade ifråga örn understationer

med en strömkapacitet t. o. m. 100 kilovoltampére men att stämpelavgiften

för varje fullt hundratal kilovoltampére därutöver bestämdes till 1 krona.

Nedanstående uppställning utvisade de stämpelbelopp, som vid tillämpning

av dessa regler skulle komma att utgå för understationer med nedanangivna

strömleveransförmåga:

50 kilovoltampére................

............... kronor

12

50

100

» ................

............... »

25

—

200

» ................

............... »

26

—

500

» ...............

............... »

29

—

1,000

» ...............

............... »

34

—

2,000

» ................

............... »

44

—

5,000

» ................

............... »

74

—

10,000

» ................

............... »

124

—

30,000

» ................

............... »

324

—

etc.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

9

Anledning att vidtaga ändring ifråga om den efter linjelängden utgående

avgiften syntes statskontoret icke föreligga.

Av utredningen synes framgå, att för större elektriska anläggningar, Departement«•

vilkas understationer hava hög leveransförmåga, en ur flera synpunkter <*«/«•*

önskvärd registrering försvårats eller omöjliggjorts till följd av den höga

stämpelavgiften i dylika fall. En sänkning av avgiften torde därför vara

påkallad, så mycket mera som det icke varit avsett, att avgiften skulle tillföra

statsverket inkomster utöver kostnaderna för registreringsförfarandet.

Av skäl som statskontoret i sitt yttrande anfört kan jag dock icke tillstyrka

den av kommerskollegium föreslagna maximeringen av stämpelavgiften för

varje understation till 25 kronor, motsvarande vad som nu utgår vid en

leveransförmåga av 100 kilovoltampere. Jag kan däremot ansluta mig till

statskontorets förslag, att avgift uttages efter nuvarande grunder upptill 100

kilovoltampere men med endast 1 krona för varje överskjutande påbörjat

hundratal kilovoltampere. I enlighet härmed torde stämpelförordningen

böra ändras.

3. Stämpelavgift för bevis angående undantag från förbud mot utförsel

av vara till utrikes ort.

I kungörelsen den 26 september 1919 (nr 614) stadgas — med ändring

av vad förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen innehåller

däremot stridande — bland annat, att lösen skall erläggas för bevis,

som från vederbörande statsdepartement utfärdas angående Kungl. Maj:ts

beslut i anledning av ansökning örn undantag från förbud mot utförsel av

vara till utrikes ort, med 20 kronor eller, där värdet av det gods ansökningen

avsåge skäligen ej kan anses överstiga 400 kronor, med 3 kronor.

Kungl. Maj:ts beslut i ifrågavarande ansökningsärenden expedieras inom

handelsdepartementet i form av särskilda utförselbevis, undertecknade av

därtill förordnad tjänsteman inom departementet. Bevisen förses med stämpelavgift

av 2 kronor (enligt rubriken »Bevis, annat» i 3 § stlimpelförordningen)

samt lösen enligt 1919 års kungörelse. Denna lösen, 20 kronor

eller 3 kronor, har tidigare tillgodoförts statsverket genom insättning å handelsdepartementets

giroräkning i riksbanken. Genom beslut den 27 oktober

1933 förordnade emellertid Kungl. Majit, att å sådan i handelsdepartementet

utfärdad expedition, för vilken lösen enligt nyssnämnda kungörelse utginge,

från och med den 1 november 1933 lösen ej skulle debiteras samt att expeditionen

i stället jämlikt § 5 förordningen angående expeditionslösen och

3 § stämpelförordningen skulle förses utöver eljest utgående stämpelavgift

med stämpel till belopp, motsvarande den ifrågavarande lösen.

Enligt ordalydelsen har 1919 års kungörelse endast avseende å bevis, som

från statsdepartementen utfärdas örn Kungl. May.ts beslut i utförselärenden.

Andra bevis från statsdepartementen i dylika ärenden torde vid kungörelsens

tillkomst icke ha förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 173. ä

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Emellertid meddelas numera bevis om undantag från utförsel förbud även

1 viss utsträckning av chefen för handelsdepartementet jämlikt särskilda

Kungl. Majlis bemyndiganden. Sålunda har chefen för handelsdepartementet

i samband med för vissa bolag meddelade generella licenser erhållit bemyndigande

att själv eller genom särskilt utsedd tjänsteman inom departementet

verkställa granskning av från bolagen gjorda ansökningar örn export,

vilka handlingar, därest export medgives, förses med påteckning, att

hinder för export icke möter inom viss angiven tid. Vidare har chefen för

handelsdepartementet den 29 september 1933 bemyndigats att beträffande skjutvapen

för jakt- eller tävlingsändamål medgiva undantag från utförselförbud.

I båda dessa fall, där fråga icke är örn Kungl. Maj:ts beslut i utförselärende,

utan örn departementschefens, tillämpas de allmänna reglerna om

bevisets förseende med stämpel enligt resp. stämpel- och expeditionslösenförordningarna.

Tillstånd grundade å de generella licenserna förses med

stämpel 4 kronor (stämpel enligt stämpelförordningen för »Bevis, annat»

2 kronor samt till stämpel överförd lösen 2 kronor enligt expeditionslösenförordningens

rubrik »Bevis, annat, tecknat å företedd handling»). Bevis,

utfärdade med stöd av det åt departementschefen givna bemyndigandet den

29 september 1933, förses med stämpel 5 kronor (stämpel 2 kronor enligt

stämpelförordningen och till stämpel överförd lösen 3 kronor enligt expeditionslösenförordningens

rubrik »Bevis, annat, då det särskilt utfärdas»).

Något skäl att behandla bevis om undantag från utförselförbud olika beroende

på örn Kungl. Majit eller departementschefen meddelat undantaget

torde icke finnas. I båda fallen sker expedieringen av vederbörande beslut

på så sätt, att därtill förordnad tjänsteman inom departementet undertecknar

beviset ifråga. Särskilt beträffande påteckningarna enligt de generella

licenserna, som till övervägande antalet avse utförsel av varor, överstigande

400 kronors värde, och där kostnaderna för utförseltillståndet regelmässigt

icke uppgå till annat än högst obetydlig del av varans värde, synas ur en.

hetlighetens synpunkt starka skäl tala för en behandling i avgiftsavseende

likartad den, som gäller för bevis örn Kungl. Maj:ts beslut. Med nu gällande

bestämmelser har ett och samma bolag, då fråga varit örn utförsel

till land, upptaget å den generella licensen, allenast behövt för departementschefens

medgivande erlägga lösen- och stämpelavgift med 4 kronor»

oavsett varornas värde, under det att vid export till land, som icke omfattas

av den generella licensen, bolaget för Kungl. Maj:ts beslut alltefter

värdet å de till utförsel avsedda varorna fått erlägga 22 kronor, resp. 3

kronor i lösen och stämpel.

När det gäller att undanröja denna bristande enhetlighet, synes man

kunna förfara på två sätt. Antingen införes i tariffen i § 3 expeditionslösenförordningen

bestämmelse om att för bevis, vilka från statsdepartement

utfärdas örn undantag från förbud mot utförsel av vara till utrikes ort, erlägges

lösen, där värdet av det till utförsel avsedda godset skäligen kail

anses överstiga 400 kronor, med 20 kronor men eljest med 3 kronor. Stäm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 173.

11

pel å bevisen enligt stämpelförordningen skulle då fortfarande erläggas med

2 kronor. Eller också överföras beloppen 20, resp. 3 kronor till stämpel

direkt genom intagande av ifrågavarande bevis under särskild rubrik av

lydelse, som nyss sagts, i 3 § stämpelförordningen; lösen skulle i så fall

utgå enligt expeditionslösenförordningen med 2 kronor, om beviset tecknas

å företedd handling, eller 3 kronor, örn det utfärdas särskilt (i bägge

fallen som »Bevis, annat» ; jämväl denna lösen redovisas på grund av stadgandet

i § 5 expeditionslösenförordningen såsom stämpel).

Det senare alternativet synes mig vara att föredraga framför allt av det

skäl, att då fråga här endast är örn expeditioner från statsdepartementen, ett

införande i 3 § expeditionslösenförordningen av ifrågasatt rubrik, avseende

allenast avdelning 5 i tariffen, skulle te sig egendomligt; lösen i egentlig

mening skulle ju i intet fall komma att utgå. Rubrik, vars tillämpning

inskränkts till nämnda avdelning, finnes heller icke för närvarande i expeditionslösenförordningen.

Jag föreslår fördenskull, att rubrik av den lydelse

nyss antytts införes i stämpelförordningen. Örn detta förslag genomföres,

synes 1919 års kungörelse böra upphävas i sin helhet, då dess bestämmelser

i den mån de ej av mig berörts hänföra sig till författningar, vilka upphört

att gälla eller eljest äro överflödiga.

4. Stämpelfrihet för bevis om beviljad pension m. m.

Genom förordning den 22 juni 1934 (nr 327) infördes i 3 § stämpelförordningen

föreskrift därom, att bevis, varom föimäles i 8 § 3 mom. och

22 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet, skola vara fria från stämpel.

Av sistnämnda båda författningsrum innehåller det förra, att då pension

beviljas skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom, samt

det senare, att tjänsteman skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång

ur statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

Förut denna dag har Kungl. Majit beslutat förelägga riksdagen proposition

med förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare

vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet). Förslaget

innehåller i 6 § 3 mom. och 21 § 2 morn. bestämmelser örn skriftliga bevis

av samma innehåll som de nyss angivna. Då även dessa bevis uppenbarligen

böra vara fria från stämpel, torde härav betingad ändring i 3 § stämpelförordningen

böra vidtagas. Till frågan örn motsvarande ändring i expeditionslösenförordningen

torde jag senare få återkomma.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att meni finansdepartementet

upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §

förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Kurt Björklund.

3507 52. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpe s. 1 i texten
  2. BevU 1935:50 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften. s. 1 i texten