Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten m. m

1935-03-08 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:183, Med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

1

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

förordning örn ersättning av statsmedel för skada vid

biträde åt ordningsmakten m. m.; given Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning om ersättning av statsmedel

för skada vid biträde åt ordningsmakten,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 11)35,

1 sami.

Nr 183.

eris 8$

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 183.

Förslag

till

Förordning

om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon biträtt polismyndighet, polisman eller ordningsvakt vid ingripande

mot person, som stört den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts

för brott eller kunnat antagas vara farlig för allmän säkerhet, och

har till följd av ingripandet skada till person eller egendom tillskyndats

honom, skall ersättning för skadan utgivas av allmänna medel. Ersättning

skall dock ej utgå, då biträde varken påkallats eller eljest synts nödigt,

ej heller då det lämnats mot uttryckligt förbud av polisverksamhetens utövare.

Ersättningen skall bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande

skadestånd stadgade grunderna; dock att därvid i fall, som i 4 § nämnda

kap. sägs, avseende ej skall fästas vid tillgångarna hos den som må vara

ansvarig för skadan.

2§-

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen i den ort där skadan timat.

Ansökning örn ersättning skall göras inom ett år från det skadan skedde.

3§-

Vid ansökning örn ersättning bör fogas utredning örn skadan och dess

uppkomst. Finnes nödigt att för vinnande av fullständig utredning i ärendet

någon höres såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen förordna

örn sådant förhör vid allmän domstol. Ersättning till den som inkallats

till förhör skall utgå av allmänna medel.

Skriftligt besked angående länsstyrelses beslut örn ersättning enligt denna

förordning skall, där det begärts, utan avgift tillhandahållas sökanden.

4§-

För belopp, som statsverket utgivit till den skadelidande, inträder statsverket

i dennes rätt mot den som är ansvarig för skadan.

&§•

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna förordning meddelas av

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 men äger ej tillämpning

beträffande skada, som dessförinnan inträffat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 183.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 mars 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandleb, statsråden

Undén, Schlyteb, Wigfobss, Mölles, Levinson, Venneksteöm, Leo, Eng
bebg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn

ersättning i vissa fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid

ingripande på ordningsmaktens sida, samt anför:

I skrivelse den 2 juni 1934 (nr 299) anhöll riksdagen, under åberopande

av andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 och första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, örn utredning angående

ersättning i vissa fall av statsmedel för skada som tillfogats enskild person

vid ingripande på ordningsmaktens sida, samt att förslag till dylika bestämmelser

måtte framläggas för riksdagen.

Skrivelsen var föranledd av en inom andra kammaren av herr Lundqvist

m. fl. väckt motion (nr 76).

Den 22 juni 1934 anbefallde Kungl. Majit Överståthållarämbetet att verkställa

den begärda utredningen samt att inkomma med förslag i ämnet.

Sedan Överståthållarämbetet uppdragit åt polismästaren Eric Hallgren i

Stockholm att verkställa den anbefallda utredningen, har Överståthållarämbetet

den 2 november 1934 inkommit med en skrivelse från Hallgren jämte

av denne avfattade utkast till lag örn ersättning av statsmedel för skada i

vissa fall vid biträde åt polismyndighet eller polisman samt utkast till kungörelse

med närmare föreskrifter angående tillämpningen av sagda lag. Lagutkastet

torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende. För innehållet i skrivelsen kommer redogörelse att lämnas i

det följande.

Över utkasten, mot vilka Överståthållarämbetet förklarat sig icke hava

funnit anledning till erinran, hava efter remiss yttranden avgivits av samtliga

länsstyrelser. Flertalet av dessa hava bifogat yttranden från landsfogdarna

i respektive län, länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands

län därjämte från landsfiskalsföreningarna i respektive län samt länsstyrelserna

i Östergötlands, Kristianstads och Hallands län därjämte från

respektive poliskammaren i Norrköping samt magistraterna i Kristianstad och

Halmstad. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Örebro län hava

överlämnat yttranden från poliskamrarna i respektive Karlskrona, Malmö och

Örebro.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 183.

Allmänna synpunkter.

I den vid 1934 års riksdag väckta motionen i ämnet anfördes bland annat

följande.

Befattningshavare vid polisväsendet vore på grund av arten av sin tjänstgöring

tillförsäkrad visst skydd och vissa förmåner, bland annat rätt att bära

och bruka vapen, att våld mot polisman i tjänstutövning straffades strängare

än liknande brott mot enskild person, att kunna höras som vittne örn det

som hänt honom i tjänsten, rätt till bibehållen lön under sjukdom, orsakad

av skada i tjänsten, rätt till ersättning för sönderrivna kläder m. m.

Polisman kunde sålunda anses tämligen väl skyddad med hänsyn till de

särskilda risker och skador, som sammanhängde med hans tjänstgöring.

Helt annorlunda ställde det sig i fråga örn enskild person, som vid våldsamt

uppträde eller liknande tillfälle ingrepe på ordningsmaktens sida och

hjälpte till, exempelvis vid anhållande, och därunder åsamkades kroppsskada

eller finge sina kläder sönderrivna. En sådan enskild person intoge i alla

avseenden en missgynnad ställning, oaktat han i likhet med polismannen

handlade uteslutande i samhällets intresse. Bland annat torde han endast

i undantagsfall utfå någon ersättning för blessyrer eller sönderrivna kläder,

även örn våldsverkaren av domstol förpliktades ersätta skadorna. Statsverket

lämnade i dylika fall ingen ersättning.

En sådan ordning kunde icke vare sig ur samhällets eller den enskildes

synpunkt anses tillfredsställande. Att den ej heller bidroge till att öka allmänhetens

villighet att i en brydsam situation hjälpa ordningsmaktens representanter

vore självfallet. Ändrade bestämmelser på detta område syntes

därför motiverade.

Så mycket torde i varje fall kunna och böra göras från statsmakternas

sida, att den, som i en kritisk situation ställde sig på ordningsmaktens sida,

bleve tillförsäkrad ersättning av allmänna medel åtminstone för alla därvid

erhållna kropps- och andra skador. Möjligheten att erhålla dylik ersättning

skulle — frånsett den rent ekonomiska sidan av saken — även vara av en

viss psykologisk betydelse, då ju samhället därigenom också uttalat sina

sympatier för och sitt gillande av ett ingripande vid behov till polisens

förmån.

Såsom förutsättning för dylik ersättning torde i regel böra gälla, att

vederbörande blivit av polisman ombedd att biträda.

I motionen hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn

utfärdande av bestämmelser i ämnet, eventuellt förelägga riksdagen förslag

till sådana bestämmelser.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott, som över motionen inhämtat

yttrande från Överståthållarämbetet, anförde i sitt utlåtande i huvudsak

följande.

Det läge utan gensägelse i samhällets intresse att bereda ökat ekonomiskt

skydd åt personer, vilka biträdde ordningsmakten vid fullgörandet av dess

uppgift och därvid mången gång — ej minst på landet, där polisen i regel

vore hänvisad till att räkna endast med egen hjälp — gjorde det över huvud

taget möjligt för denna att fullgöra sin ämbetsplikt. Såsom av inhämtade

upplysningar framginge, lämnades endast i undantagsfall gottgörelse åt enskild

person för skada och dylikt, som ådragits vid ingripande på ordningsmaktens

sida.

I motionen hade påpekats möjlighet att erhålla ersättning av allmänna

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

medel åtminstone för kropps- och andra skador, som åsamkats person, vilken

i en kritisk situation ställt sig på ordningsmaktens sida. Såsom en förutsättning

— i regel — hade antytts, att vederbörande borde hava blivit av

vederbörande polisman ombedd att biträda honom. Utskottet holle emellertid

före, att ersättning borde tillerkännas i större utsträckning. Något absolut

krav på att vederbörande blivit direkt ombedd att hjälpa borde icke upprätthållas.

Sådana förhållanden kunde vara förhanden, att ordningsmaktens

ordinarie handhavare vore urståndsatt att uttryckligen anmoda någon örn

hjälp. Det borde enligt utskottets mening vara tillfyllest att, i fall då hjälp

ej blivit av ordningsmakten uttryckligen påkallad, hjälpen dock varit oundgängligen

nödig för ordningens upprätthållande eller som skydd åt polisman

i tjänsteutövning.

Den ersättning, som i dylika fall komme att lämnas av det allmänna,

borde ej heller vara för snävt tilltagen. Det vore samhällets plikt att sörja

för att varje bevislig förlust eller skada, som vållats av oundgängligen erforderligt

ingripande till ordningsmaktens hjälp, bleve ersatt på ett sätt, som

vore samhället värdigt. Utskottet åsyftade därvid alldeles särskilt det Jall,

att enskild person på grund av skador, ådragna vid ingripande till ordningsmaktens

hjälp, sedermera avlede. I dylikt fall borde det för samhället vara

en hederssak att svara för att de efterlevande erhölle sin skäliga bärgning.

För att göra den ekonomiska gottgörelsen effektiv borde statsverket i

första hand svara för densamma. Efter domstols prövning, där sådan förekomme,

kunde sedermera det ekonomiska ansvaret överflyttas på annan, ersättningsskyldig

person.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i ämnet.

Första hammarens andra tillfälliga utskott förklarade sig i sitt utlåtande

instämma i vad andra kammarens utskott anfört och hemställt.

I de över författningsutkasten avgivna yttrandena har i intet fall principiella

erinringar gjorts mot förslaget att bereda ersättning i nu ifrågavarande

hänseende.

När ordningsmakten för ordningens upprätthållande erhåller bistånd från

enskild person, fullgör denne en viktig samhällsuppgift och synes därför

böra, örn han kommer till skada, av samhället erhålla gottgörelse för densamma.

Då bestämmelser härom saknas i svensk rätt, ansluter jag mig

följaktligen till den i ärendet enstämmigt uttalade meningen, att sådana

nu böra införas. Yad angår det grundläggande författningsutkastets detaljbestämmelser

hava dessa med ledning av de inkomna yttrandena undergått

överarbetning inom socialdepartementet. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas

innehåll har anledning ej synts föreligga att giva författningen

formen av allmän civillag.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 § första stycket.

Första stycket av § 1 i polismästare Hallgrens lagutkast stadgar, att den,

som efter anmodan av polismyndighet eller polisman biträtt vid upprätt
-

Deparlements

chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 183.

hållande eller återställande av allmän ordning eller säkerhet, äge efter ty

skäligt prövas rätt till ersättning av statsmedel för den skada till person eller

egendom, som åsamkats honom under eller i omedelbar följd av arbetet.

Enligt § 1 st. 3 i lagutkastet skall vad tidigare i paragrafen stadgats även

gälla i fall biträde visserligen icke blivit uttryckligen påkallat, men detta

dock varit oundgängligen nödigt för upprätthållande eller återställande av

allmän ordning eller säkerhet och biträdet icke lämnats mot uttryckligt förbud

av polismyndighet eller polisman.

Polismästare Hallgren har i sin skrivelse beträffande § 1 st. 1 i sitt lagutkast

framhållit, att, därest det allmänna i första hand skulle lämna ersättning

i viss omfattning åt den, som biträtt ordningsmakten vid fullgörande

av dess åligganden, sådan ersättning givetvis skulle utgå för skada, som

åsamkats under hjälpåtgärdens utförande. Emellertid torde kunna ifrågasättas

huruvida icke ersättning borde utgå jämväl för skada, som inträffat efter.

Skäl kunde åberopas för stadgande örn ersättning jämväl i det fall att enskild

person, som ingripit till ordningsmaktens hjälp, sedermera bleve utsatt

för till exempel hämdåtgärder. Därest man skulle utsträcka det allmännas

skyldighet i nu nämnd omfattning, torde emellertid svårighet ofta uppstå

att träffa avgörande örn, huruvida skada, som efteråt drabbat åsyftad person,

hade sin grund i den lämnade hjälpen eller icke. Samma svårighet torde

däremot icke föreligga, örn skadan inträffat omedelbart efter personens ingripande.

Det vore därför tillrådligt att bestämma tidpunkten för den ersättningsberättigande

skadans inträffande så, att ersättning skulle utgå för

skada, som inträffat under eller omedelbart efter ingripandet.

Ifråga örn § 1 st. 3 i lagutkastet har polismästare Hallgren yttrat, att,

såsom av utskottsutlåtandena framginge, för rätt till ersättning icke borde

krävas att ingripandet uttryckligen påfordrats av ordningsmaktens ordinarie

handliavare. Men å andra sidan borde ersättning icke heller utgå för skada,

som uppkommit i samband med en hjälpåtgärd, vilken visserligen synts nödvändig

men som polismannen uttryckligen undanbett sig.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Stockholms läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler och föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler hava

ansett enskild person böra tillerkännas ersättning för skada, som åsamkats

honom jämväl vid biträde åt ordningsvakt, som jämlikt 18 § polislagen på

enskild bekostnad förordnats för polisbevakning. Länsstyrelsen har yttrat,

att i nu förevarande hänseende borde principiellt sett skillnad ej göras mellan

hjälp åt polisman och hjälp åt dylik ordningsvakt, ty den senare hade

under sin tjänstgöring att med polismans skydd och befogenhet upprätthålla

allmän ordning och säkerhet.

Landsfogden i Kronobergs län har ansett den föreslagna ersättningsrätten

icke böra begränsas till ingripande vid ordningens upprätthållande utan även

böra omfatta hjälpåtgärder i vissa fall av kriminalpolisverksamhet, såsom

spaning angående brott. I de mindre städerna och särskilt på landsbygden

med dess fåtaliga polispersonal vore nämligen polisen vid efterspaning och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr 183.

gripande av brottslingar i samma örn icke större utsträckning än vid ordningshållning

beroende av hjälp av enskilda. Utan hjälp från enskildas

sida skulle det på landsbygden ej vara möjligt att med framgång fullgöra

spaningsarbete. De risker och de skador, som enskilda i sådana fall utsattes

för och tillfogades, vore ej heller av mindre omfattning än vid ingripande

för ordningens upprätthållande. Ett färskt exempel härpå erbjöde spaningarna

hösten 1934 efter förövarna av vissa inbrottsstölder i Ljungby och å åtskilskilliga

andra orter. Att dessa brottslingar blivit gripna hade i hög grad

berott på den raska och energiska hjälp, som lämnats polisen av vissa enskilda

personer, vilka därvid utsatts för icke obetydliga risker. Även länsstyrelsen

i samma län har ansett ersättning böra utgå till person, som biträtt

vid eftersökande av brottslingar och därvid lidit skada till person eller

egendom.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit det visserligen vara naturligt att,

då skada tillfogats en ordningsmaktens hjälpare, bevisningen rörande sambandet

mellan hjälpen och skadan försvårades i de fall, då någon tid förflutit

från det hjälpen lämnats och till dess skadan uppkommit. Denna

omständighet borde dock icke i princip utesluta rätten till ersättning, utan

borde sådan utgå så snart bevisning örn sambandet åstadkommes. Även

örn tidrymden ifråga skulle vara avsevärd, vore det ingalunda uteslutet att

sådan bevisning kunde förebringas. Den sålunda uttalade uppfattningen

har jämväl kommit till uttryck i de av landsfogdarna i Kristianstads och Värmlands

län avgivna yttrandena.

Landsfogden i Kronobergs län åter har med avseende a rätten till ersättning

för skada, som inträffat efter hjälpåtgärdernas utförande, ansett kravet

på kausalitet mellan ingripandet och skadan böra ytterligare skärpas.

Länsstyrelsen i Stockholms län har såsom eget utlåtande aberopat ett av

landsfogden i länet efter samråd med länsstyrelsen avgivet yttrande, vari

framhålles att ersättningsrätten alltför skarpt begränsats genom villkoret att

biträdet skulle varit oundgängligen nödigt för upprätthållande eller återställande

av allmän ordning eller säkerhet. I stället förordades att rätt till

ersättning medgåves även om biträdet icke blivit uttryckligen påkallat, men

uteslötes örn biträdet lämnats mot uttryckligt förbud av polismyndighet

eller polisman, eller örn biträdeshjälpen, enligt vad omständigheterna utvisade,

icke varit behövlig för upprätthållande eller återställande av allmän

ordning eller säkerhet.

Såsom villkor för erhållande av ersättning har i det utremitterade lagutkastet

bland annat stadgats, att någon biträtt polisen vid upprätthållande

eller återställande av allmän ordning eller säkerhet. Genom denna bestämmelse

synes, såsom i en del remissyttranden erinrats, den föreslagna lagstiftningen

få en alltför begränsad omfattning.

Enligt 18 § polislagen må på enskild bekostnad polisbevakning anordnas

vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Den som

ombesörjer dylik bevakning benämnes i 21 § polisreglementet ordningsvakt.

Departements

chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Han är tillförsäkrad sådant skydd som jämlikt 10 kapitlet 5 § strafflagen tillkommer

polisman. I 26 § reglementet den 29 januari 1926 för viss polispersonals,

så ock ordningsvakters tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning stadgas,

att ordningsvakt under tjänstgöring skall hava ordet »ordningsvakt» på tydligt

sätt anbragt på huvudbonaden ävensom föra armbindel av viss angiven modell.

Armbindeln må icke bäras utom det område där ordningsvakten äger utöva

polisverksamhet. Av det nu sagda framgår, att en ordningsvakt inom det

honom tilldelade området fyller samma mission för ordningens upprätthållande

som en polisman. Hans tjänstedräkt avviker icke påfallande från den,

som enligt 24 § sistnämnda reglemente håres av vissa polismän. Förordnande

som ordningsvakt plägar vanligast meddelas vakter vid utskänkningsställen

eller nöjestillställningar, där risk för ordningens störande föreligger,

och anordnande av dylik vakt torde ofta sättas som villkor för erhållande av

tillstånd till utskänkningen eller tillställningens anordnande. Att kostnaden

för den verksamhet för ordningens upprätthållande, som i princip åvilar det

allmänna, i dessa fall bestrides av innehavaren av företaget eller anordnaren

av tillställningen, synes mig i nu förevarande hänseende sakna betydelse.

Den enskilde person, som kommer en beträngd ordningsvakt till undsättning,

måhända i tro att denne är en polisman, gör säkerligen oftast detta icke i

vederbörande företagares utan i den allmänna ordningens intresse och bör

därför också vinna det allmännas stöd och erkänsla i samma grad som den,

vilken i en liknande situation bistår en polisman.

Polisen har icke allenast till uppgift att upprätthålla ordning och säkerhet.

Enligt 1 § 2 mom. polislagen förstås med polisverksamhet jämväl

verkställande av spaning och annan undersökning angående brott ävensom

den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk åligger polispersonal. Även örn det vanligen är vid ordningsstörande

uppträden som polisen har behov av hjälp från enskilda, visar

dock erfarenheten att sådan hjälp även i andra situationer kan vara behövlig.

Jag hänvisar härutinnan till det yttrande, som avgivits av landsfogden

i Kronobergs län och vari framhålles värdet av att polisen, särskilt

på landsbygden, under spaning efter brottslingar erhåller biträde av befolkningen

i orten. Jämväl vid annan utövning av polisverksamhet torde kunna

tänkas fall, t. ex. vid olika slag av handräckning, där den tillgängliga polisstyrkan

är alltför fåtalig för att kunna ensam hävda samhällsmaktens auktoritet.

Skäl synas icke föreligga att från de nu föreslagna förmånerna utesluta

dem som i nu åsyftade situationer lämna polismakten sitt stöd och i

följd därav komma till skada.

Emellertid torde i annat hänseende en viss begränsning av ersättningsrätten

vara tillrådlig. De fall, som riksdagen i sin skrivelse åsyftat, äro

säkerligen sådana, då skadan direkt sammanhänger med polisverksamhetens

natur. Däremot synes det knappast befogat, att ersättningsrätten utsträckes

till att avse all skada, som uppkommer under biträde åt polis eller ordningsvakt

i tjänsteutövning, således även skada som åsamkas t. ex. genom en

ren olyckshändelse. Jag föreslår därför, att ersättningsrätten begränsas till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

de fall, då skada tillskyndas i följd av ingripande mot person, som stör

den allmänna ordningen eller begått eller misstankes för brott eller kan

antagas vara farlig för allmän säkerhet.

Med denna lagstiftnings syfte torde otvivelaktigt överensstämma, att

skada, som åsamkats den enskilde såsom följd av hans uppträdande på ordningsmaktens

sida, blir ersatt, även då densamma tillfogats i vedergällningssyfte,

kanske lång tid efter det hjälpen lämnats. Visserligen komma måhända

i en del sådana fall svårigheter att uppstå beträffande bevisningen

örn att skadan varit en följd av den lämnade hjälpen, men detta förhållande

bör ej utesluta rätt till ersättning i de övriga fall, däri övertygande sådan

bevisning presteras.

Såsom i de av länsstyrelsen och landsfogden i Stockholms län avgivna

yttrandena framhållits, synes rätten till ersättning kunna bliva alltför starkt

kringskuren, därest, i de fall då biträde icke blivit uttryckligen påkallat, den

skadade måste visa att biträdet, objektivt sett, varit oundgängligen nödigt.

Det torde vara tillfyllest att för dessa fall stadga, att ersättning icke skall

utgå därest biträdet icke synts nödigt eller lämnats mot uttryckligt förbud

av polisverksamhetens utövare.

I överensstämmelse med min nu uttalade uppfattning hava det utremitterade

lagutkastets förevarande bestämmelser omarbetats och därvid tillika

ansetts böra i departementsförslaget sammanföras under 1 § första stycket.

1 § andra stycket.

Enligt § 1 st. 2 i polismästare Hallgrens lagutkast skall i fall av

kroppsskada ersättning utgå icke allenast för läkarlön och annan kostnad

utan även för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk

så ock för lyte eller annat stadigvarande men, örn sådant blivit den skadade

tillfogat. Skulle av skada, som ovan nämnts, döden följa, skall av

statsmedel till dödsboet utbetalas skälig begravningshjälp. Kommer någon,

som enligt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den, som blivit dödad,

att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll, då skall sådant

honom efter ty skäligt prövas av statsmedel tilläggas.

Rörande den omfattning, i vilken ersättning bör utgå, har polismästare

Hallgren i sin skrivelse yttrat, att ersättningen icke borde inskränkas till

att avse gottgörelse allenast åt den skadade utan jämväl, därest denne avlede,

åt hans efterlevande. Ersättningen till den skadade borde omfatta

gottgörelse för skada å hans kläder och övriga egendom samt å hans person.

I sistnämnda hänseende borde utgå ersättning icke blott för läkarvård,

medikamenter och dylikt, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande

men, utan även för förlorad arbetsinkomst. Den ersättning, som

borde utgå till avliden skadads efterlevande, torde böra utgöra dels den

avlidnes rätt till gottgörelse för skada å egendom, för läkarvård, medikamenter

och dylikt och för förlorad arbetsförtjänst, dels ock begravningshjälp

och, därest den avlidne efterlämnat anhöriga mot vilka han haft försörjnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

plikt, understöd åt dessa. Ersättningen torde med andra ord lämpligast

kunna givas samma omfattning som den, i vilken det enligt allmänna skadeståndsregler

ålåge den till skada vållande att lämna gottgörelse.

Landsfogden i Kronobergs län har yttrat, att rätten till ersättning icke

borde göras vidsträcktare än den som i förevarande fall enligt lag vore tillförsäkrad

polispersonalen. Längre gående skyldighet för det allmänna syntes

ej heller vara åsyftad i riksdagsmotionen. I fråga örn understöd åt avliden

skadads efterlevande torde sålunda denna rätt böra regleras i enlighet med

föreskrifterna i 5 § förordningen den 5 juni 1925 med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.

I de i riksdagens skrivelse åberopade utskottsutlåtandena har framhållits,

att den ersättning, som i nu förevarande fall skulle utgå, borde omfatta ej

allenast gottgörelse för alla kropps- och andra skador utan även, därest

kroppsskadorna medförde döden, skälig bärgning åt de efterlevande. I detta

uttalande kan jag helt instämma. De sålunda angivna grunderna för ersättningens

utmätande torde, såsom polismästare Hallgren framhållit, nära överensstämma

med de för motsvarande fall gällande allmänna skadeståndsreglerna.

Jag förordar därför, till vinnande av reda och enkelhet i fråga örn

utformningen och tillämpningen av ersättnings- och de därmed nära förbundna

regressrättsbestämmelserna, att ersättningen förklaras skola bestämmas

enligt de i strafflagen för skadestånd stadgade grunder. Det i 6

kapitlet 4 § strafflagen förekommande stadgandet, att vid prövning av fråga

örn underhåll åt efterlevande hänsyn skall tagas till den brottsliges tillgångar,

bör dock icke bliva tillämpligt vid bedömandet av den statsverket i

första hand åvilande ersättningsskyldigheten. Vid utkrävandet av den regressrätt,

som bör anses tillkomma statsverket, måste detta förhållande i förekommande

fall beaktas.

Genom hänvisningen till strafflagen öppnas även möjlighet att, där så

undantagsvis skulle anses påkallat, taga hänsyn till den skadades eget medvållande.

Härvid måste dock naturligtvis en avvägning ske mellan det intresse,

som påkallat ingripandet, och den risk varför vederbörande utsatt sig.

2 och 3 §§.

Enligt § 2 i polismästare Hallgrens lagutkast skall Konungens befallningshavande

bestämma det ersättningsbelopp, som efter ty i § 1 stadgats

må utgå.

Landsfogden i Stockholms län har i sitt efter samråd med länsstyrelsen i

samma län avgivna yttrande ifrågasatt, huruvida icke riksförsäkringsanstalten

med hänsyn till dess verksamhet i övrigt vore närmare till att omhänderhava

prövningen av hithörande ärenden än länsstyrelsen. Oavsett åt vilken

administrativ myndighet denna prövning än kunde komma att bliva anförtrodd,

torde det vara nödvändigt att myndigheten förbehölles rätt att förordna

örn vittnesförhör inför domstol i sådana fall, där det ej bleve möjligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

att i administrativ väg vinna klarhet i bevisningshänseende. Viss fatalietid

borde bestämmas, inom vilken framställning örn ersättning senast finge ingivas.

Det torde nämligen vara angeläget att ärenden av detta slag komme

under prövning snarast möjligt efter det skadan timat.

Även länsstyrelsen i Gotlands län har förordat fastställande av viss tid,

inom vilken framställning örn ersättning senast finge göras.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett ersättningsbeloppen lämpligen böra

bestämmas av länsstyrelsen allenast i fråga örn skadad egendom, såsom

sönderrivna kläder och dylikt. Beträffande kroppsskada och följderna därav

borde ersättningsbedömandet överlämnas åt domstol, icke minst på grund

av den utredning och bevisning, som i dylika fall väl i allmänhet bleve nödvändig

och som lämpligast kunde förebringas inför domstol, som också vore

bättre skickad att tillämpa vanliga skadeståndsregler.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har erinrat, att de utremitterade författningsutkasten

ifråga örn bestämmandet och utbetalningen av ersättningen i

stort sett överensstämde med gällande författningar örn ersättning till polisman

för skada å kläder. Det kunde emellertid ifrågasättas, örn icke något

utförligare bestämmelser erfordrades i nu förevarande fall. Ersättningen

för skadade kläder rörde sig i regel örn mindre belopp, som vore jämförelsevis

lätta att fastställa. I nu föreliggande fall däremot kunde ersättningen

i händelse av svårare skada eller dödsfall uppgå till betydande belopp, och

för ersättningens fastställande kunde erfordras vidlyftigare utredning. Ofta

nog torde ett bedömande av det skäliga beloppet icke kunna ske förrän på

grundvalen av domstolsutredningen, understundom ännu senare. Det kunde

under dylika omständigheter bliva nödvändigt att efter brottmålets avgörande

av domstolen få frågan örn skyldighet för vederbörande att till statsverket

återgälda ersättningen prövad i särskild rättegång. Eventuellt skulle det

också kunna tänkas, att domstolen, som i första hand disponerade över utredningsmaterialet,

ägde bestämma ersättningsbeloppet. Kompletterande bestämmelser

syntes i varje fall erforderliga.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett de fall lämpligen böra förbehållas

Kungl. Maj:ts avgörande, i vilka fråga vore att ikläda statsverket ersättningsskyldighet

till mycket betydande belopp. Förslagsvis kunde såsom högsta

ersättning, varom länsstyrelse finge besluta, fastställas ett belopp av 500

kronor, varemot, då högre gottgörelse ansåges böra utgå eller då fråga vore

om fortlöpande ersättning eller livränta, sådant ärende borde liänskjutas till

Kungl. Maj:ts prövning.

I likhet med vad i lagutkastet föreslagits anser jag ärenden av nu förevarande

slag, vilka skulle komma att bliva av administrativ natur, böra

prövas av vederbörande länsstyrelse. Besvär över länsstyrelses beslut skulle

jämlikt 2 § 4:o) regeringsrättslagen komma att upptagas och avgöras av regeringsrätten.

På sätt i ett par yttranden förordats torde viss fatalietid för

ansökans ingivande böra bestämmas, och finner jag denna lämpligen kunna

sättas till ett år från skadans uppkomst.

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.

Sökanden bör vid ansökningen foga utredning om skadan och dess uppkomst.

Givetvis kan den ersättningsskyldighet, som genom antagandet av

förevarande förslag till förordning komme att åvila statsverket, i vissa fall

bliva jämförelsevis betydande. Det är därför anledning tillse, att genom förordningen

möjligheter beredas den prövande myndigheten att erhålla fullt

tillförlitlig utredning rörande skadans uppkomst och omfattning. I enlighet

med vad i ett par yttranden förordats har därför i departementsförslaget

införts bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att, till dylik utredning, förordna

örn förhör vid allmän domstol. Ersättning till den, som inkallats till

sådant förhör, torde böra utgå av allmänna medel.

Vidare anser jag i förordningen böra föreskrivas, att sökanden på begäran

skall äga utan avgift erhålla skriftligt besked om länsstyrelsens beslut.

4 §.

I det remitterade lagutkastets § 3 stadgas, att örn skada, som i lagen

sägs, orsakats genom brottslig gärning, skall domstolen i samband med åtal

för den brottsliga gärningen på yrkande av allmän åklagare pröva örn och

intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan, skall återgälda statsverket

ersättning, som enligt lagen utgivits eller kan komma att utgivas.

Mot detta stadgande, som motsvarar bestämmelsen i 2 § lagen om ersättning

till polisman för skada å kläder, har ingen erinran gjorts i remissyttrandena.

Emellertid finner jag, med hänsyn till de skiftande förhållanden

under vilka nu ifrågavarande skador kunna uppkomma, lämpligt att reglerna

örn statens regressrätt erhålla en mer allmänt hållen avfattning.

5 §■

Enligt § 4 i det utremitterade lagutkastet skola närmare föreskrifter angående

tillämpningen av lagen meddelas av Konungen.

Detta stadgande har upptagits i 5 § departementsförslaget.

Förslag till sådana föreskrifter har utarbetats av polismästare Hallgren

och återfinnes i det förut omnämnda kungörelseutkastet.

Ikraftträdandet.

Därest förordningen antages, torde densamma böra träda i kraft den 1

juli 1935 men äga tillämpning allenast beträffande skada, som inträffar efter

ikraftträdandet.

Till bestridande av de ersättningsbelopp, som enligt förslaget skola utgå,

hava i statsverkspropositionen särskilda anslagsmedel icke beräknats. Jag

får därför föreslå, att under femte huvudtiteln, rubriken »E. Polisväsendet»,

upptages ett särskilt anslag av förslagsanslags natur, betecknat »Ersättning

för skada vid biträde åt ordningsmakten». Då ersättningarna kunna förväntas

åtminstone under nästkommande budgetår stanna vid ett relativt

blygsamt sammanlagt belopp, torde anslaget kunna sättas till 5,000 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 183. 13

Enligt vad jag av chefen för finansdepartementet inhämtat, bör täckning för

nämnda belopp kunna beredas å riksstatsförslaget.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott sade sig i sitt utlåtande vilja

fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden, vilka ägde nära sammanhang

med dem, som motionen tagit sikte på, och där ändring syntes befogad.

Den nu gällande polislagstiftningen ålade polisdistrikt att ansvara för skada

å polisman och hans kläder o. s. v. Ett stort antal ordningsmän (kafévakter,

ordningsmän vid dansbanor o. s. v.) folie dock ej under denna lagstiftning,

ehuru dessa ordningsmän själva ofta vore tillförsäkrade visst mått

av ökat rättsskydd. Utskottet funne det önskligt, att en eventuell utredning

komme att omfatta jämväl vidgad rätt till ersättning åt denna kategori av

ordningsmakt, som hos sina uppdrags- och arbetsgivare ofta saknade nödigt

ekonomiskt underlag för att bliva rättvisligen tillgodosedda vid uppkommen

skada. Då denna fråga emellertid ej torde falla inom ramen för motionen

ansåge sig utskottet ej böra härutinnan framkomma med några yrkanden

utan inskränkte sig till att endast konstatera ett förefintligt önskemål att

denna skillnad i behandlingen av olika slag ordningsmakt måtte bliva i

möjligaste mån undanröjd.

Polismästare Hallgren har härom i sin skrivelse anfört följande.

I 8 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket och i 1 § lagen av

samma dag örn ersättning till polisman för skada å kläder hade befattningshavarna

vid polisväsendet tillförsäkrats vissa förmåner. Dessa föreskrifter

torde väl närmast hava tillkommit för att bestämma nämnda befattningshavares

ersättningsrätt gentemot sina arbetsgivare. De i motionen åsyftade

ordningsmännen intoge emellertid en annan ställning. Deras arbetsgivare

vore privata personer eller företag, som beslöte örn deras avlöning och andra

förmåner. Det torde knappast finnas anledning för staten att åtaga sig

eller ålägga polisdistrikten någon ersättningsskyldighet för skada, som kunde

drabba en personal, vilkens avlönande icke åvilade statsverket eller polisdistrikt

eller till vilkens antagande, instruerande eller administrerande de

saknade befogenhet. En i analogi med förenämnda lagar stiftad sådan, som

tillförsäkrade ordningsmannen samma ekonomiska förmåner, som tillkomme

befattningshavare vid polisväsendet, syntes böra utmynna i ett åläggande

för ordningsmannens arbetsgivare att bereda ordningsmannen förmånerna

ifråga. Ordningsmannen intoge emellertid i förhållande till sin arbetsgivare

en annan ställning än polismannen intoge till statsverket eller polisdistriktet.

Det syntes därför lämpligast, att ordningsmannens samtliga ekonomiska förhållanden

till arbetsgivaren fortfarande reglerades genom avtal dem emellan

utan ingripande i lagstiftningsväg.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län samt landsfogdarna i

Stockholms, Kristianstads och Värmlands län hava i sina yttranden uttryckligen

förklarat sig instämma i vad polismästare Hallgren sålunda anfört.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att ordningsvakterna även vore

representanter för det allmänna och skäligen borde äga rätt till samma förmåner

i förevarande hänseende som vanliga polismän. Då därtill komme,

att en reglering av dessa förhållanden genom avtal ej torde kunna ske utan

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

åläggande i lagstiftningsväg, hemställde länsstyrelsen att i detta sammanhang

även denna fråga upptoges till behandling och avgörande.

Landsfogden i Kalmar län har yttrat, att annat avtal mellan arbetsgivare

och ordningsvakt ytterst sällan förelåge än rörande viss, vanligen knappt

tilltagen ersättning för dag eller tjänstgöringstillfälle. Det vore därför nödvändigt

att frågan örn ersättning för skada i tjänsten reglerades i lagstiftningsväg,

därvid arbetsgivare i förhållande till ordningsvakt borde åläggas

samma förpliktelser som statsverket gentemot polisman.

Samma mening har uttalats av landsfogden i Kronobergs län, som jämväl

erinrat att till ordningsvakter med stadigvarande anställning ersättning

för skada i tjänsten torde utgå enligt lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete.

Föreningen Västernorrlands läns landsf skaler har anfört följande.

I utskottsutlåtandet hade betonats, att enligt nu gällande polislagstiftning

polisdistrikt icke hade skyldighet ansvara för skada å ordningsman och hans

kläder. Detta vore felaktigt, ty alla ordningsmän, som förordnades enligt

polislagen, avlönades av polisdistrikt och vore tillförsäkrade samma rätt och

skydd som annan polisman. Tydligen avsåges i utlåtandet de ordningsvakter,

som förordnades på enskilds bekostnad. Enligt förslaget vore meningen,

att sådan ordningsvakt ej skulle inrymmas i den blivande lagen.

Denna inställning måste i princip förefalla oriktig. Ifrågavarande ersättningsfråga

borde ej få avvisas med hänvisning till att ordningsvaktens avlöning

bestredes av enskild, som även hade att ansvara för skador i tjänsten,

da ju denne enskilde i allmänhet vore svag i ekonomiskt avseende och ofta

saknade förmåga att lämna nödig gottgörelse, även örn viljan därtill skulle

förefinnas. Då en rubbning av allmän ordning och säkerhet alltid folie inom

den offentliga rättens område, kunde man inte blunda för den inkonsekvens,

som läge däri, att en ordningsvakt kunde stå som genomförare av ett statsintresse

i det ena ögonblicket för att i nästa vara hänvisad till och beroende

av privata förmögenhetsförhållanden för de eventuellt därvid lidna skadorna

och förlusterna.

Personer, som jämlikt 21 § polisreglementet förordnats som ordningsvakter,

fullgöra visserligen en det allmänna principiellt åliggande uppgift

men göra detta allenast till uppfyllande av förpliktelser, som de genom

privaträttsliga anställningsavtal åtagit sig. Anledning synes därför icke föreligga

att, såsom ifrågasatts, göra det allmänna ansvarigt för vissa skador,

som denna speciella kategori av privatanställda ådrager sig i tjänsten. Ej

heller kan jag förorda att, såsom jämväl föreslagits, i detta sammanhang

meddelas särskilda bestämmelser rörande enskild arbetsgivares skyldighet

att ersätta vissa slag av skador, som hos honom anställd ordningsvakt ådragit

sig i tjänsten. Frågan härom torde, i den mån den icke redan reglerats i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, tillhöra det rättsområde, som

behandlar det enskilda anställningsavtalets innehåll och rättsverkningar.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom

proposition

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 183.

dels förelägga riksdagen till antagande ett i enlighet med förut anförda

grunder inom socialdepartementet upprättat förslag till förordning om ersättning

av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten,

dels ock föreslå riksdagen att till ersättning för skada vid biträde åt ordningsmakten

för budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln rubriken »E.

Polisväsendet» anvisa ett förslagsanslag av 5,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Henry Booth.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bilaga A.

Utkast

till

Lag

örn ersättning av statsmedel för skada i vissa fall vid biträde åt

polismyndighet eller polisman;

Given Stockholms slott den

Vi etc. göra veterligt att Vi med riksdagen funnit gott förordna som

följer:

§ 1.

Den, som efter anmodan av polismyndighet eller polisman biträtt vid

upprätthållande eller återställande av allmän ordning eller säkerhet, äge

efter ty skäligt prövas rätt till ersättning av statsmedel för den skada till

person eller egendom, som åsamkats honom under eller i omedelbar följd av

arbetet.

I fall av kroppsskada skall ersättning utgå icke allenast för läkarlön och

annan kostnad utan även för hinder eller brist i den skadades näring, för

sveda och värk så ock för lyte eller annat stadigvarande men, örn sådant

blivit den skadade tillfogat. Skulle av skada, som ovan nämnts, döden

följa, skall av statsmedel till dödsboet utbetalas skälig begravningshjälp.

Kommer någon, som enligt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den,

som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll,

då skall sådant honom efter ty skäligt prövas av statsmedel tilläggas;

Vad ovan stadgats gällö ock, i fall biträde visserligen icke blivit uttryckligen

påkallat, men detta dock varit oundgängligen nödigt för upprätthållande

eller återställande av allmän ordning eller säkerhet och biträdet icke

lämnats mot uttryckligt förbud av polismyndighet eller polisman.

§ 2.

K. B. bestämme det ersättningsbelopp, som efter ty i 1 § stadgats må utgå.

§3.

Har skada, som i denna lag sägs, orsakats genom brottslig gärning, pröve

domstolen i samband med åtal för den brottsliga gärningen, på yrkande av

allmän åklagare, örn och intill vilket belopp tilltalad, som orsakat skadan,

skall återgälda statsverket ersättning, som enligt denna lag utgivits eller

kan komma att utgivas.

§4.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Stockholm. 1935. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten a1 i texten
  2. S1LU 1935:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten m. m. s. 22 i texten