Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av landsfogdebefattningarna

1935-02-22 · 71 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 71 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:185, Angående omorganisation av landsfogdebefattningarna

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 185.

1

Nr 185.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av landsfogdebefattningarna; given

Stockholms slott den 22 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 22 februari 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström:, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition

av frågan örn anslag till fögderiförvaltningarna: avlöningar (V, p. 137)

uttalade jag, att på grundval av ett utav särskilda inom justitie- och socialdepartementen

tillkallade sakkunniga utarbetat betänkande (statens offentliga

utredningar 1934: 31) förslag torde böra föreläggas 1935 års riksdag avseende

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. 191 36 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 185.

omorganisation av landsfogde tjänsterna ävensom lönereglering för landsfogdarna.

Jag yttrade därvid att de förändringar, vilka sålunda borde

komma till stånd, icke syntes böra träda i tillämpning förrän under budgetåret

1936/1937, varför hänsyn därtill icke behövde tagas vid beräkningen av

anslaget till avlöningar vid fögderiförvaltningarna. I annat sammanhang

(Y, p. 151) framhöll jag, att de sakkunnigas förslag innefattade jämväl

anordnande av en särskild utbildning för sådana personer som kunde

ifrågakomma till de omorganiserade tjänsterna. Ehuru den nya organisationen

icke skulle komma i tillämpning förrän under budgetåret 1936/1937,

hade det synts nödvändigt att bereda möjligheter till anordnande av den

ifrågavarande utbildningen redan dessförinnan. I överensstämmelse med

min därom gjorda hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, till utbildningskurs för blivande

landsfogdar för budgetåret 1935/1936 beräkna ett reservationsanslag av 15,000

kronor.

Sedan de sakkunnigas förslag numera varit föremål för slutlig prövning,

får jag ånyo anmäla detta ärende. Innan jag närmare ingår på de spörsmål,

vartill förslaget giver anledning, torde en redogörelse böra lämnas för

den nuvarande landsfogdeorganisationen och tidigare reformförslag rörande

densamma ävensom för vad under arbetet med den allmänna rättegångsreformen

förekommit beträffande åklagarväsendet.

Den nuvarande landsfogdeorganisationen.

Landsfogdarna ingå såsom ett led i den nuvarande fögderiförvaltningen.

Till grund för denna ligger i huvudsak ett av 1917 års riksdag fattat beslut

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 14 april 1917 (nr 211)

angående omorganisation av nämnda förvaltning samt lönereglering för

tjänstemännen därstädes. Enligt 1917 års fögderiförvaltningsorganisation

skall en landsfogde finnas i varje län. Denne tillsättes av Kungl. Maj:t

efter förslag av länsstyrelsen. De arbetsuppgifter vilka åvila landsfogden

finnas angivna i instruktion för landsfogdarna den 14 december 1917 (nr 902)

och utgöras i första hand av polis- och åklagargöromål, men därjämte

ankomma å denne befattningshavare vissa andra uppgifter av huvudsakligen

kameral natur såsom inventeringar hos olika medelsförvaltare.

Innan en redogörelse lämnas fö^ landsfogdens polisuppgifter, torde

huvuddragen av polisväsendets organisation beröras. Högsta polismyndigheten

i länet tillkommer länsstyrelsen. Den lokala polismyndigheten utövas

av polischefen i orten. Polischef är i stad med polismästare denne, i annan

magistratsstad borgmästaren eller den ledamot av stadens magistrat, som

förestår dess polisväsende, i stad utan magistrat kommunalborgmästaren

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens ordförande samt å landet landsfiskalen.

Polischefen i magistratsstad lyder omedelbart under länsstyrelsen. Annan

polischef är underställd landsfogden, vilken under länsstyrelsen har ansvaret

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 185. 3

för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom belägen

stad utan magistrat. I vissa köpingar och municipal samhällen äro

därjämte anställda poliskommissarie!-, vilka i en del fall utrustats med polischefskap

men eljest lyda under landsfiskalen såsom polischef i orten. I vissa

hänseenden äro poliskommissarierna direkt underställda landsfogden.

Jämväl stadsfiskalerna äro, med undantag för ett mindre antal städer,

anknutna till polisväsendet. I de städer där det senare är förhållandet är

stadsfiskal som regel poliskommissarie eller ock fullgör han på grund av

bestämmelserna i 5 § instruktionen för stadsfiskalerna de göromål som vanligen

tillkomma poliskommissarie.

Enligt gällande författningar kan slutligen polispersonal anställas för

landstingsområde. Chefskapet över sådan personal tillkommer landsfogden.

Emellertid har numera efter tillkomsten av statspolisen polispersonal ej

vidare anställts för landstingsområde.

Såsom redan nämnts har landsfogden närmast under länsstyrelsen ansvaret

för och ledningen av polisväsendet å landsbygden i länet samt därinom

belägen stad utan magistrat. I denna egenskap skall landsfogden vaka

över att polisväsendet tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra

sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet upprätthållas. Finnér

landsfogden att polisdistrikt inom hans tjänstgöringsområde uppenbarligen

åsidosätter sina åligganden i avseende å polisväsendet eller att eljest inom

tjänstgöringsområdet polisväsendet icke behörigen upprätthålles, skall landsfogden

göra anmälan därom hos länsstyrelsen och därvid tillika föreslå de

åtgärder han finner erforderliga.

Närmast under länsstyrelsen och i samarbete med statspolisintendenten

har landsfogden att tillse, att den för länet avsedda statspolisen på lämpligaste

sätt utnyttjas. Yppas för ordningens upprätthållande å viss ort inom

landsfogdens tjänstgöringsområde tillfälligt behov av polisförstärkning, vilket

icke kan tillgodoses med ordningsstatspolis varöver landsfogden förfogar,

har han att ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen. I brådskande

fall äger landsfogden tillkalla polisförstärkning utan att avvakta länsstyrelsens

åtgärd i anledning av sådan anmälan.

Landsfogden har vidare att till länsstyrelsen avgiva yttrande i sådana

frågor rörande polisväsendet inom hans tjänstgöringsområde, i vilka beslutanderätten

tillkommer länsstyrelsen, såsom angående landsfiskalsdistrikts

indelning i polisdistrikt, angående meddelande av ständigt förordnande eller

förordnande tillsvidare för eller entledigande av befattningshavare vid polisväsendet,

angående avlöning eller pensionering av sådan befattningshavare

samt angående fastställande av instruktion för polispersonal.

Landsfogden är pliktig att efter länsstyrelsens förordnande övertaga chefskapet

över från olika orter sammandragen polisstyrka. Sker sådan sammandragning

inom landsfogdens tjänstgöringsområde, äger landsfogden även

eljest, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, utöva chefskapet över

styrkan.

Med avseende å kriminalpolisverksamheten har landsfogden i främsta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

rummet att med biträde av underlydande polispersonal verkställa förberedande

undersökning rörande brott, som skola av honom åtalas, samt vidtaga

med sådan undersökning sammanhängande åtgärder. För förberedande undersökning

i brottmål äger landsfogden därjämte rätt att rekvirera kriminalstatspolis.

Finner landsfogden, att han av tjänstegöromål, som ej tål uppskov,

är förhindrad att verkställa förundersökning eller vidtaga därmed sammanhängande

åtgärder i anledning av brott, som skola av honom åtalas,

har han att därom genast göra anmälan till länsstyrelsen för vederbörlig

åtgärd.

Yad därefter angår landsfogdens åklagaruppgifter, må till en början

erinras därom, att åklagarväsendet i Sverige av ålder varit olika organiserat

på landsbygden och i städerna. Såsom åklagare vid häradsrätterna tjänstgöra

landsfogdarna, landsfiskalerna, stadsfiskalerna i fögderistäderna samt

de i vissa köpingar särskilt förordnade åklagarna, de s. k. köpingsåklagarna.

Yid rådhusrätterna utföres allmänt åtal av stadsfiskalerna.

Länsstyrelsen har tillsyn däröver att begångna brott bliva lagligen beivrade.

Under landsfogden sortera de övriga åklagarna vid häradsrätterna men

däremot icke stadsfiskalerna i magistratsstäderna.

Justitiekanslern har ställning såsom överordnad myndighet i förhållande

till stadsfiskalerna men torde även kunna giva övriga åklagare föreskrifter

örn åtal. Högsta åklagarmyndighet i riket är Kungl. Majit.

I samband med landsfogdeinstitutionens inrättande har vid häradsrätterna

genomförts en viss fördelning av målen efter kvalitativa grunder mellan

landsfogden, å ena, och de honom underlydande åklagarna, å andra sidan.

Yid rådhusrätterna däremot, varest landsfogden saknar åtalsrätt, kan en dylik

uppdelning av målen icke förekomma.

Inom sitt förenämnda tjänstgöringsområde, d. v. s. landsbygden i länet

och därinom belägna fögderistäder och köpingar, har landsfogden tillsyn

över åklagarväsendet samt är allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten

uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare

blivit för visst mål förordnad. Såsom allmän åklagare åligger det landsfogden

att beivra företrädesvis dels brott varå efter lag kan följa straffarbete

i fyra år eller därutöver, med undantag för brott mot 20 kap. strafflagen,

dels fel eller försummelser i tjänsten av landsfogden underordnade allmänna

åklagare eller av utmätningsmän dels ock andra brott som kunna förskylla

straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande art. Övriga brott

må av landsfogden beivras, örn det kan ske utan eftersättande av andra

tjänstegöromål. Enligt 19 § 9. förordningen den 16 februari 1864 örn strafflagens

införande har landsfogden befogenhet att besluta örn häktning av

den som misstänkes för brott. Självfallet kommer utövandet av denna häktningsrätt

att i första hand föranledas av sådana brott, vilka det tillkommer

landsfogden att beivra. Därjämte har landsfogden emellertid att besluta örn

häktning för brott begångna i köping där landsfiskal icke har inseende över

polisväsendet, ändå att åtal för brottet skall utföras av annan än landsfogden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5.

Av landsfogdens övriga arbetsuppgifter är befattningen med inventeringar

den mest framträdande. Jämlikt § 11 kungörelsen den 13 november

1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen åligger

det landsfogden, därest länsstyrelsen ej annorlunda förordnar, att förrätta de

inventeringar som skola verkställas Iros landsfiskal och hos den som av länsstyrelsen

förordnats att inom visst område på eget ansvar i landsfiskals

ställe vara utmätningsman samt hos kronokassör, magistrat som utövar utmätningsmans

befattning och stadsfogde i stad utan magistrat. Hos envar

av dessa medelsförvaltare skall inventering förrättas minst en gång årligen.

Dessutom skall inventering ske ofördröjligen, då sådan medelsförvaltare avlidit

eller avgått från tjänsten så ock då han avvikit därur eller beträtts med

tillgrepp, förskingring eller brist i fråga örn i tjänsten omhänderhavda medel.

Hos magistrat som utövar utmätningsmans befattning erfordras dock icke

inventering, då ledamot av magistraten avlidit eller avgått från tjänsten.

Enligt 3 § kungörelsen den 16 december 1927 (nr 485) angående redovisning

av penningar, som jämlikt lagen den 24 mars 1927 (nr 56) nedsatts i

allmänt förvar, åligger det vidare landsfogden, där länsstyrelsen ej annorlunda

förordnar, att hos varje annan överexekutor inom länet än länsstyrelsen

minst en gång årligen verkställa inventering av de penningar, som nedsatts

jämlikt förenämnda lag.

Slutligen åligger det landsfogden, när han därtill av länsstyrelsen förordnas,

att förrätta inventering, då häradsskrivare eller den som enligt Kungl.

Maj:ts förordnande skall förrätta mantalsskrivningen i stad utan magistrat

tillträder tjänsten eller därifrån avgår.

Vid varje inventering skall protokoll upprättas. För protokoll vid inventering

hos landsfiskal, särskilt förordnad utmätningsman, kronokassör, magistrat

och stadsfogde finnas formulär fastställda, och skall vid sådan inventering

medelsförvaltningen granskas i den omfattning formulären utvisa.

Över inventering upprättat protokoll skall ingivas till länsstyrelsen. Där så

erfordras äger landsfogden efter länsstyrelsens förordnande anlita sakkunnigt

biträde vid förrättandet av inventering hos landsfiskal och annan medelsförvaltare.

Till sådant biträde förordnas i regel någon av länsstyrelsens

tjänstemän.

Efter länsstyrelsens förordnande åligger det vidare landsfogden att förrätta

auktion å utmätt fast egendom och fartyg, att hålla sammanträde med

menighet inom länet samt att föra kronans talan inför rätta. Landsfogden

kan jämväl av länsstyrelsen förordnas att bereda, föredraga och till expedition

befordra visst ärende, som eljest skulle tillhöra landssekreterares, landskamrerares

eller länsassessors föredragning. Det senare förekommer framför

allt i Gotlands län, där landsfogdens egentliga arbetsuppgifter icke giva

befattningshavaren full sysselsättning. Sålunda handlägger landsfogden i

nämnda län t. ex. ärenden angående motorfordonstrafiken och uppsikten

över utlänningar. I åtskilliga andra län verkställer landsfogden granskningen

av utmätningsmännens till länsstyrelsen såsom överexekutor insända

utdrag av utsökningsdagböckerna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 185.

I detta sammanhang må slutligen anmärkas ett stadgande i landsfogdeinstruktionen

av innehåll, att därest landsfogden under sina tjänsteresor

eller eljest finnér, att anordningar för fattigvård eller hälsovård eller vägars

eller andra kommunikationers tillstånd påkalla ingripande från länsstyrelsens

sida eller att förhållandena inom visst område å landsbygden böra medföra

tillämpning av bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer eller vissa

andra närmare angivna författningar, det åligger landsfogden att därom göra

anmälan hos länsstyrelsen.

Landsfogdes avlöningsförmåner utgöras i första hand av lön och*tjänstgöringspenningar

örn tillhopa 5,000 kronor, tre ålderstillägg ä 500 kronor

efter respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring samt ett ortstillägg i Stockholms

län å 400 kronor och i ett vart av Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län å 200 kronor. Härtill

kommer tillfällig löneförbättring, uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar,

med 1,200 kronor i samtliga län utom i Stockholms och Norrbottens

län, där löneförbättringen utgör 1,440 kronor. Å sålunda utgående

löneförmåner åtnjuta landsfogdarna dyrtidstillägg enligt de bestämmelser som

i sådant hänseende gälla i fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende

icke reglerat verk. Härjämte hava landsfogdarna vissa inkomster i tjänsten,

huvudsakligen i form av expeditionslösen, provisioner å exekutivt försålda

fastigheter och fartyg samt ersättningar för tillfälliga uppdrag.

En av 1934 års sakkunniga verkställd undersökning avseende åren 1931

1933 har givit vid handen, att dessa extra inkomster varierat betydligt i

de olika länen. Sålunda hava i nio län årsmedeltalet understigit 50 kronor

och i tre län överstigit sistnämnda belopp men icke uppgått till 200 kronor.

Härnäst följa tre län med ett årsmedeltal mellan 400 och 900 kronor. I de

återstående länen hava vederbörande landsfogdar mera genomgående tagits

i anspråk för hällande av exekutiva auktioner, vilket medfört att deras extra

inkomster avsevärt överstigit övriga landsfogdars. Sålunda utgör ungefärliga

årsmedeltalet i fyra län 1,500 kronor, i ett län 2,600 kronor samt i två län

4,000 respektive 4,400 kronor. I de återstående två länen uppgick årsmedeltalet

till omkring 8,100 respektive 8,700 kronor.

Rörande landsfogdarnas arbetsbörda hava 1934 års sakkunniga låtit

sammanställa vissa från landsfogdarna infordrade uppgifter för åren 1932 och

1933 vilka återfinnas å sid. 101—104 i betänkandet (tablå I—IV). Jag tilllåter

mig att i huvudsak hänvisa till innehållet i nämnda tablåer. Beträffande

tablå I (landsfogdarnas ordningspolisverksamhet) må erinras örn de sakkunnigas

uttalande att, i den mån fråga vore örn landsfogdarnas befattning med

rena polisärenden, siffrorna i tablån vore föga vägledande för bedömandet

av arbetsbördan i de olika länen, beroende på att några enhetliga regler för

redovisningen av ifrågavarande ärenden icke funnes och ej heller, i samband

med uppgifternas infordrande, kunnat uppställas. I fråga örn antalet fall då

landsfogden övertagit befälet över sammandragen polisstyrka må framhållas,

att detta under angivna tvåårsperiod inträffat i allenast tio län. Högsta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

antalet sådana fall eller fyra uppvisa Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs

län. Därnäst komma Kopparbergs och Västerbottens län med vartdera

tre fall.

Vad angår landsfogdarnas verksamhet såsom åklagare utvisar de sakkunnigas

utredning, att åtalsfrekvensen under ifrågavarande tvåårsperiod varit

störst i Stockholms län, där medeltalet för mål däri landsfogden utfört åtal

utgjort 34. I en mellangrupp med ett medeltal av 21—28 mål komma

Södermanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län. I en tredje grupp komma slutligen återstående län med de lägsta

medeltalen i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län (9) och

i Gotlands län (6). Landsfogdens inställelser vid rannsakning med häktad

hava varit talrikast i Kopparbergs, Stockholms och Västernorrlands län med

ett medeltal av respektive 40, 33 och 28. Därnäst komma Malmöhus och

Gävleborgs län med medeltalet 26. Lägsta medeltalet hava Gotlands och

Hallands län med respektive 7 och 3. Antalet inställelser vid domstol för

utförande av annan tjänstetalan i brottmål har varit störst i Stockholms län,

där medeltalet utgjort 21. Åtta län följa därefter med ett medeltal mellan

12 och 19. I tre av de återstående tretton länen har landsfogden under

ifrågavarande treårsperiod icke haft någon inställelse varom nu är fråga.

Landsfogdarnas befattning med förundersökningarna rörande de grövre

brott för vilka landsfogdarna fört talan har varit mycket skiftande i de olika

länen. Med förundersökning hava de sakkunniga avsett att landsfogden

deltagit i undersökning å brottsplatsen, hållit förhör med den anhållne och

i övrigt givit anvisningar örn utredningen. Under det att halva antalet

landsfogdar verkställt förundersökning i nästan samtliga mål varom här är

fråga, hava två landsfogdar verkställt förundersökning i vardera ett mål av

13 respektive 11. Övriga landsfogdar hava verkställt förundersökning i omkring

50—75 procent av de mål vari de fört talan. Beträffande de mål däri

fråga varit örn ansvar för fel eller försummelse i tjänsten av landsfogden

underordnade allmänna åklagare och utmätningsmän, har emellertid i samtliga

fall där åtalet utförts av landsfogden denne jämväl verkställt förundersökningen.

En mätare på brottsfrekvensen i länet är i viss mån antalet rekvisitioner

från landsfogdens sida av kriminalstatspolis. I detta hänseende visar utredningen

att största antalet rekvisitioner eller 90 förekommit i Stockholms

län. Därnäst följa Kalmar län med 68, Jönköpings län med 40 samt Kopparbergs

och Örebro län med respektive 33 och 32 rekvisitioner.

Den ungefärliga tid, som för landsfogden i varje län årligen åtgått för

samtliga inventeringar i länet, har för Gotlands län uppgått till något över i

dagar under det att motsvarande siffra för Kopparbergs län utgör 116

dagar. Medeltalet för samtliga län belöper sig till något under 50 dagar.

Dessa uppgifter torde blott avse den tid som åtgått för landsfogden. Den

tid som viel förrättning anlitat sakkunnigt biträde använt är således ej medräknad.

Blott i nio av länen lia dock till synes biträde i någon nämnvärd

utsträckning anlitats. I några län har biträdestiden årligen uppgått till ett

femtontal dagar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 185.

Slutligen må framhållas, att under åren 1932—1933 landsfogdarna i halva

antalet län förordnats att förrätta exekutiva auktioner. Medeltalet av sådana

auktioner har varit störst i Kristianstads och Malmöhus län, respektive 96

och 52, och minst i Östergötlands och Örebro län, där medeltalet utgjorde 2.

Sammanträden med menighet under landsfogdens ordförandeskap hava förekommit

mycket sparsamt och allenast i halva antalet län under ifrågavarande

tvåårsperiod. I något större utsträckning hava landsfogdarna anlitats för utförande

av kronans talan inför rätta. Största antalet sådana rättegångar har

utförts av landsfogden i Stockholms län.

Tidigare reformförslag.

Frågan örn en reform av landsfogdeorganisationen upptogs redan några år

efter dess tillkomst av numera landshövdingen S. Linnér i hans i november

1922 avgivna utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket

(statens offentliga utredningar 1922:49). De av Linnér föreslagna förändringarna,

vilka berörde hela åklagarväsendet, voro i korthet följande.

Åklagarväsendets organisation skulle i huvudsak vara gemensam för land

och stad. Under länsstyrelsen skulle ledningen av åklagarväsendet i länet

utövas av landsfogden, som till sitt biträde skulle kunna hava en länspolisassessor.

Under landsfogden stående åklagare skulle vara landsfiskalerna

och stadsfiskalerna, vilka senare skulle vara statstjänstemän och utnämnas av

länsstyrelsen. De nuvarande köpingsåklagarna skulle ej längre hava åtalsbefogenhet.

I de mindre städerna skulle stadsfiskal ej finnas utan åklagargöromålen

därstädes skulle bestridas av landsfiskalen i angränsande distrikt.

Landsfogdarna skulle i regel själva verkställa förberedande undersökning och

utföra åtal för brott, å vilka kunde följa högre straff än fängelse i sex månader;

med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning.

Det förutsattes emellertid, att stadsfiskalerna i de större städerna, i fråga örn

vilka högre kompetensfordringar uppställdes, skulle i viss utsträckning taga

befattning även med grövre brott. Förslaget intog den ståndpunkten, att

den bestående föreningen mellan polis- och åklagarväsendena borde bibehållas

oell stärkas, varemot befattningshavarna inom dessa områden borde såvitt

möjligt befrias från andra göromål. Sålunda skulle landsfogdarna uteslutande

vara polischefer och åldagare inom länet. Stadsfiskalerna skulle, där

så förut ej var fallet, bliva polischefer eller åtminstone chefer för kriminalpolisen

i städerna. Landsfiskalerna skulle vara polistjänstemän i sina distrikt.

I deras övriga göromål föreslogos åtskilliga förenklingar. Förslaget avsåg

även att höja åklagarnas personliga kompetens. Sålunda skulle ej endast

landsfogdarna och länspolisassessorerna utan även stadsfiskalerna i de större

städerna vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler skulle liksom landsfiskalerna

hava väsentligen samma kompetens, som nu fordras av landsfiskaler.

I det beslut örn reform av polisväsendet, som fattades vid 1925 års riksdag,

upptogos emellertid icke de föreslagna ändringarna rörande åklagarväsendet.

Den 20 november 1924 avlämnade inom socialdepartementet särskilt tillkallade

sakkunniga, 1924 års lan dsstatslönesakkunniga, förslag till lönereglering

för landsfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar

1924: 23). Av organisatoriska spörsmål upptogo de sakkunniga till

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

behandling allenast frågan om en minskning i antalet landsfogdar, vilket

skulle ske på det sättet att två närliggande län förenades örn en landsfogde.

De sakkunniga avvisade emellertid en dylik anordning såsom ogenomförbar.

I statsverkspropositionen till 1927 års riksdag framlade Kungl. Majit

förslag rörande lönereglering för landsfogdarna. Något förslag till organisatoriska

förändringar framlades icke i propositionen. Av statsfinansiella skäl

ansåg sig vederbörande departemenschef icke kunna i detta sammanhang

förorda framläggandet för riksdagen av frågan örn en definitiv lönereglering

för landsfiskalerna.

Förslaget till lönereglering för landsfogdarna vann emellertid icke riksdagens

godkännande. I riksdagens skrivelse i ämnet (nr 5 A, punkt 72)

framhölls bland annat:

Riksdagen hade kommit till den uppfattningen, att frågorna örn ny definitiv

lönereglering för landsfogdarna och landsfiskalerna måste anses i

vissa avseenden äga sådant samband med varandra, att de lämpligen borde

i ett sammanhang vinna sin lösning. Da förslag om lönereglering för sistnämnda

befattningshavare icke kunnat föreläggas riksdagen, hade riksdagen

sålunda redan av denna anledning funnit, att löneregleringen för landsfogdarna

borde till ett kommande år anstå. .

Riksdagen ville erinra örn att 1925 års riksdag i sm skrivelse nr 157 i

anledning av statsrevisorernas berättelse ifrågasatt, huruvida icke gransen^

mellan landsfogdes och landsfiskals befogenhet och tjänsteåligganden borde

på ett tydligare sätt uppdragas, då gällande föreskrifter icke syntes lämna

den vägledning härutinnan, som av 1917 års riksdag åsyftats. Sistnämnda

riksdag hade betonat nödvändigheten av att landsfogdarnas och landsfiskalernas

befogenheter och åligganden inom det gemensamma arbetsområdet i

möjligaste mån och i varje fall skarpare, än som skett i det då framlagda

förslaget, fixerades i förhållande till varandra, sa att de olägenheter, sorn

föranletts av den svävande arbetsfördelningen mellan kronofogde och länsman

i den dåvarande organisationen kunde för framtiden undvikas. 1925

års riksdag anhöll på grund därav, att Kungl. Majit måtto taga under övervägande

frågan örn vidtagande av sådana ändringar i gällande instruktioner

för landsfogdar och landsfiskaler, att dessa tjänstemäns befogenhet och åligganden

i möjligaste mån och skarpare, än vad som nu vore fallet, särskildes

från varandra. Riksdagen ville hava uttalat önskvärdheten av att, innan

nytt förslag till lönereglering förelädes riksdagen, ytterligare måtte tågås

under övervägande, huruvida icke landsfogdarna tillkommande sportler borde

i samband med löneregleringen helt borttagas, ävensom att utredning måtte

verkställas, huruvida icke en differentiering av landsfogdarnas löner med

hänsyn till deras olika arbetsbörda skäligen borde äga rum.

I 1928 års lönekommittés betänkande med förslag till lönereglering för

landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar

1931: 18) upptogos till behandling frågorna örn en minskning av antalet

landsfogdetjänster samt om dessa tjänsters eventuella indragning. Kommittén

anförde därvid i huvudsak följande

Efter det landsstatslönesakkunniga avgivit sitt betänkande hade landsfogdarna

fått sig tilldelade vissa nya arbetsuppgifter genom den år 1925 genom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 185.

förda reformeringen av polisväsendet. Landsfogdens verksamhet på ifrågavarande

område vöre visserligen för närvarande av nyorganiserande art, eftersom

1925 års polislag vore under successivt införande å landsbygden. Men

även sedan den nya polisorganisationen blivit i sin helhet genomförd, torde

frågor örn förändringar och förbättringar i denna organisation inom de olika

länen, särskilt personalfrågorna, komma att taga någon del av landsfogdens

arbetstid i anspråk.

= I allmänhet torde landsfogdarnas arbetsbörda under numera inträdda förhållanden

vara av den betydenhet, att med nuvarande organisation en indragning

av landsfogdetjänster genom sådan befattnings förening med annan

tjänst lios vederbörande länsstyrelse eller genom utvidgning av landsfogdes

tjänstgöringsområde icke kunna genomföras utan att landsfogdegöromålen

därigenom bleve lidande. Då en på sådant sätt genomförd minskning av

antalet landsfogdetjänster därjämte med all sannolikhet skulle medföra avsevärda

olägenheter för därav berörda länsstyrelser, holle kommittén i likhet

med landsstatslönesakkunniga före, att det nuvarande antalet landsfogdetjänster

borde bibehållas.

Den 6 december 1930 avlämnades en av särskilda inom socialdepartementet

tillkallade sakkunniga verkställd förberedande utredning angående

omorganisation av landsfiskalsbefattningarna m. m. (statens

offentliga utredningar 1930: 31). Denna utredning utmynnade bland annat

i ett förslag till uppdelning av landsfiskalsgöromålen på två grupper av befattningshavare,

landsfiskaler och häradsfogdar. Uppdelningen skulle i huvudsak

ske efter den principen, att landsfiskalerna skulle omhänderhava pollock

åklagargöromål, under det att utsökningsärenden, däri inbegripet indrivning

och redovisning av skatter och böter, skulle övertagas av häradsfogdarna,

till vilka även borde överföras vissa landsfiskalerna för närvarande

åvilande allmänt administrativa uppgifter.

Beträffande landsfogdarna anförde de sakkunniga bland annat:

Mellan underåklagarna och den högsta åklagarmyndigheten måste i en

framtida organisation uppenbarligen finnas en kategori överordnade åklagare

med uppgift bland annat att avgöra när underrätts utslag skulle överklagas

samt att utföra åtalet i hovrätten. På dessa överåklagare borde ankomma

att hålla kontinuerlig uppsikt över det sätt varpå underåklagarna förvaltade

sina ämbeten. Skulle det inträffa att en underåklagares arbetsbörda över

hövan stegrades genom anhopning av svårare mål och kunde erforderlig

lättnad ej erhållas genom överflyttande på biträden av åtals utförande i de

enklare målen, eller förekomme eljest anledning för en överåklagare att själv

övertaga ett eller annat större mål, borde han tydligen äga befogenhet härtill.

Enligt processkommissionens förslag skulle inrättas icke blott en kår

av högre kvalificerade statsåklagare vid underrätterna, utan även särskilda

åklagare vid hovrätterna. Innan det ännu vore avgjort huruvida båda dessa

nya åklagarkarer eller måhända blott en enhetlig överåklagarkår skulle

komma till stånd, syntes det vara för tidigt att vidtaga åtgärder för de nuvarande

landsfogdarnas avskaffande. Det vore uppenbarligen ett önskemål

att i största möjliga utsträckning befria särskilt de landsfogdar, som framdeles

förordnades och vilka uppfyllde de skärpta kompetenskrav i kriminaltekniskt

hänseende som kunde komma att uppställas, från alla göromål som

icke hade med åklagar- och polisväsende att skaffa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 185.

11

Den allmänna rättegångsreformen och frågan om åklagarväsendets

reformering.

Processkommissionens betänkande den 15 december 1926 med förslag

till rättegångsväsendets reformering (statens offentliga utredningar 1926:

31—33) innebar, bland annat, att åklagarverksamheten vid underrätterna

skulle, vad anginge de svårare brottmålen, utövas av en särskild grupp befattningshavare,

statsåklagare, vilka i motsats till landsfogdarna.icke skulle

belastas med exekutiva eller administrativa göromål och ej heller med chefskapet

över polispersonalen. Körande det erforderliga antalet statsåklagare

samt rikets indelning i statsåklagardistrikt med mera framlades förslag i ett

av särskilda sakkunniga den 29 augusti 1928 (statens offentliga utredningar

1928: 20) avgivet betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och

organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.

Av vad sistnämnda sakkunniga därvid anfört synes framgå att

de ansett, att de nuvarande landsfogdarna skulle bliva obehövliga efter processreformens

genomförande.

I propositionen den 6 februari 1931 (nr 80) angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform framhöll föredragande departementschefen, bland

annat, att medan arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge

borde till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella

reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande

och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen.

Härvid erinrades örn att för vinnande av en förbättrad straffprocessordning

vore en reform av åklagarväsendet oundgängligen erforderlig.

Efter att hava hänvisat till vissa i propositionen angivna riktlinjer för en

blivande åklagarorganisation anförde departementschefen vidare, att då genomförandet

av en dylik organisation toge lång tid i anspråk, syntes det

nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för förbättring av åklagarväsendet.

Dessa åtgärder torde närmast böra gå ut på att höja de nuvarande

åklagarnas kompetens och att befria dem från göromål som vore främmande

för åklagaruppgifterna. Därigenom skulle vinnas, att vid processreformens

genomförande de då befintliga åklagarna kunde ingå som ett led i den blivande

organisationen.

I propositionen hänförde sig departementschefen vidare till förut omförmälda

ekonomisakkunnigas utredning angående den nya åklagarorganisationen

samt anförde, bland annat, att den föreslagna statsåklagarkåren måste i stort

sett nyuppsättas, därvid dock uppenbarligen icke vore uteslutet att rekryteringen

i viss omfattning kunde ske med de mera kvalificerade av de nuvarande

åklagarna, särskilt landsfogdarna och de större städernas åklagare.

Beträffande frågan örn landets indelning i statsåklagardistrikt hade departementschefen

en från ekonomisakkunnigas uppfattning avvikande mening och

framhöll att statsåklagarna borde erhålla en mera lokal förläggning än de

sakkunniga åsyftat och att länsindelningen därvid borde i högre grad följas.

Frågan huruvida med inrättandet av en statsåklagarkår de nuvarande lands
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

fogdebefattningarna skulle kunna indragas ansåg departementschefen icke i

förevarande sammanhang böra göras till föremål för närmare undersökning.

I skrivelse den 29 maj 1931 (nr 308) anslöt sig riksdagen till vederbörande

utskotts uttalande i frågan örn en reform av åklagarväsendet. Utskottet

hade anfört att det redan tidigare framhållits, att de nuvarande åklagarmyndigheterna

ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna, och att behovet

av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförande

av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Med hänsyn därtill

syntes det utskottet angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast

möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete kunde

utskottet icke uttala sig.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 juni 1931 tillkallades vissa

sakkunniga att från och med den 1 juli samma år inom justitiedepartementet

biträda med utarbetandet av förslag till lagbestämmelser angående rättegångsväsendet

och vad därmed sammanhängde. Genom beslut den 30 september

1932 förordnade Kungl. Maj:t att ifrågavarande lagstiftningsarbete skulle

från och med den 1 oktober samma år överlämnas åt en särskild beredning,

benämnd processlagberedningen.

Sedan frågan örn åklagarväsendets reformering emellertid gjorts till föremål

för en förberedande utredning inom justitiedepartementet, tillkallades de i

det föregående omnämnda 1934 års sakkunniga åt vilka uppdrogs att utarbeta

förslag till omorganisation av landsfogdetjänsterna efter vissa närmare angivna

riktlinjer. Då dessa i allt väsentligt överensstämma med de grunder

för en omorganisation, som återfinnas i de sakkunnigas betänkande och till

vilka jag längre fram återkommer, torde en redogörelse för nämnda riktlinjer

här icke vara erforderlig. Däremot vill jag något uppehålla mig vid

de sakkunnigas behandling av frågorna örn behovet över huvud taget av en

reform av landsfogdeorganisationen samt örn lämpligheten att genomföra en

dylik reform partiellt.

Behovet av en landsfogdereform och frågan om dess partiella

genomförande.

De sakkunniga hava funnit avsevärda brister vidlåda den nuvarande

landsfogdeorganisationen. Den reform av fögderiförvaltningen som ägde rum

år 1918 har av de sakkunniga betecknats såsom allenast ett första steg i

riktning mot åstadkommandet av mera ändamålsenliga förhållanden inom

av reformen berörda områden. Vad anginge den i detta sammanhang tillskapade

landsfogdeinstitutionen hade densamma, enligt vad de sakkunniga

trott sig finna, icke fått en sådan utformning att den blivit alltigenom lämpad

för de arbetsuppgifter vilka tillagts densamma. De sakkunniga hava påtalat

att i en befattningshavares hand sammanförts alltför olikartade arbetsuppgifter,

vilket resulterat i en splittring i landsfogdarnas verksamhet. Som

ett allmänt omdöme örn landsfogdetjänsten hava de sakkunniga uttalat att

densamma, i stället för att framstå såsom en chefsbefattning, snarare erhållit

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 185.

karaktären av en hjälporganisation framför allt till åklagar- och polisväsendet.

Denna svaghet i administrativt hänseende hade enligt de sakkunnigas

uppfattning haft en ogynnsam återverkan på landsfogdarnas ställning i förhållande

till såväl allmänheten som underordnade befattningshavare.

De sakkunniga hava därefter närmare behandlat förhållandena inom landsfogdarnas

olika verksamhetsområden samt därvid i huvudsak anfört:

I åklag arhänseende finge till en början framhållas att landsfogdarna saknade

enhetlig ledning. Ej heller vore de såsom åklagare underkastade erforderlig

kontroll av en kvalificerad överordnad myndighet. _ Länsstyrelserna,

vilka såsom högsta åklagarmyndigheter i länen borde följa landsfogdarnas

verksamhet å ifrågavarande område, saknade av naturliga skäl de nödiga

förutsättningarna härför. Å de flesta håll toge länsstyrelserna jämväl föga

eller ingen befattning med några egentliga åklagaruppgifter. I följd liarav

och då landsfogdarna icke vore organisatoriskt anknutna till justitiekansler sämbetet,

bedreves deras åklagarverksamhet såsom nyss anmärkts utan uppsikt

från någon för ändamålet lämpad myndighets sida.

Vidare vore landsfogdens ställning såsom högre åklagare icke konsekvent

cenomförd i förhållande till övriga åklagare inom länet. Stadsfiskalernai

magistratsstäderna vore icke underkastade landsfogdens chefskap eller stöde

icke under hans tillsyn. Gällande instruktioner innehölle emellertid, icke

heller några uttryckliga bestämmelser örn landsfogdens chefställning i förhållande

till övriga åklagare i länet, i främsta rummet landsfiskalerna samt

stadsfiskalerna i fögderistäderna. .

Landsfogdarnas verksamhet såsom högre åklagare hade i stort sett kommit

att inskränkas till utförandet av åtal för vissa grövre brott. Beträffande

dessa företoges emellertid ofta förundersökningarna icke under landsfogdens

ledning, vilket ur flera synpunkter finge anses mindre tillfredsställande.

Värdet av en i juridiskt hänseende mera kvalificerad åklagare vars huvudsakliga

verksamhet bestode i procederande vid domstolarna vöre naturligen

mycket begränsat. Att förundersökningarna åtminstone tidigare bediivits

mer eller mindre oberoende av landsfogden sammanhängde delvis med att

denne icke ägde tillgång till en central polisavdelning. Denna brist hade

varit särskilt framträdande vid utredningar rörande mera omfattande knminalsaker

där spaningarna förgrenat sig långt utom de lokala polisdistrikten.

Borst genom inrättandet av statspolisen från och med år 1933 hade en förbättring

i berörda hänseende inträtt. Det vore emellertid för tidigt att

redan nu uttala något omdöme örn denna reforms inverkan å landsfogdarnas

kriminalpolisverksamhet.

I polishänseende kunde framhållas, att under länsstyrelserna alltjamt saknades

en ledande och organiserande kraft med erforderlig utbildning och

erfarenhet i ordningspolisverksamhet. Den tillgång såsom högre polisbefäl,

vilken landsfogdarna avsåge att utgöra, hade nämligen visat sig tämligen

rimm och landsfogdarna hade icke kunnat av länsstyrelserna i erforderlig

grad ’ utnyttjas för sådant ändamål. En väsentlig brist i organisationen i

denna del vöre — förutom den förut påtalade avsaknaden av en central

polisavdelning — att landsfogdens verksamhetsområde vöre begiänsat till

landsbygden och fögderistäderna i länet. Att landsfogden icke kunde användas

såsom mellanhand vid länsstyrelsens utövande av dess polismyndighet

i magistratsstäderna vore så mycket mera till nackdel som polischeferna

i dessa städer — i regel borgmästaren eller en rådman — så gott som undantagslöst

saknade såväl teoretisk som praktisk polisutbildning. Vidare vöre

landsfogden icke utrustad med de befogenheter som erfordrades för fyllande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

av befattningen såsom överordnad polischef inom sitt verksamhetsområde.

I någon mån vore det jämväl landsfogdens tidsödande göromål i övrigt, ej

minst med avseende å kontrollen över medelsförvaltarna i länet, som läde

hinder i vägen för en mera målmedveten befattning med ordningspolisfrågor

Under senare åren inträffade händelser inom olika län hade med önskvärd

tydlighet visat nödvändigheten av att länsstyrelserna hade till sitt förfogande

en högre polistjänsteman med förmåga att med omdöme och fasthet lösa

i ordningspolishänseende vilka förekomme. Erfarenheten hade

jämväl ådagalagt att åtskilliga landsfogdar icke varit vuxna dylika uppgifter.

Beträffande verksamheten såsom inventering sm än framhölles, att flertalet

av de nuvarande landsfogdarna på grund av avsaknad av kameral utbildning

icke agde erforderliga förutsättningar för denna verksamhetsgren. Därtill

komme att landsfogdarna icke hade den ständiga och omedelbara kontakt

med medelsförvaltningens alla grenar, som måste anses nödvändig för ett

behörigt utövande av kontrollen över medelsförvaltarna.

De sakkunniga hava vidare berört frågan örn landsfogdetjänsternas rekrytering

och funnit att dessa tjänster i åtskilliga fall besatts med personer

som saknat för tjänsten nödig utbildning och erforderliga kvalifikationer i

övrigt. Den polisutbildning som för närvarande föreskreves för rätt att

bliva landsfogde — minst ett halvt års deltagande i arbetet vid polisväsendet

i större stad — måste de sakkunniga med hänsyn till det sätt varpå

den vore ordnad beteckna såsom skäligen värdelös. De sakkunniga hava

härutinnan anfört bland annat:

Omförmälda tjänstgöring hade som regel fullgjorts i Stockholm eller Göteborg

och uteslutande varit förlagd till kriminalpolisen i dessa städer. Av

ekonomiska skäl hade det icke varit möjligt avdela särskild personal med

huvudsaklig uppgift att handleda och utbilda landsfogdeaspiranterna. Aspiranttjänstgöringen

hade icke varit sammanförd till vissa bestämda tidsperioder

utan i stort sett fått fullgöras å av aspiranterna själva valda tider. Den

personal, som aspiranterna under tjänstgöringen varit underställd eller med

vilken den samarbetat, hade i första hand måst fullgöra de kriminalpolisoppgiftor.

som avilat densamma, och endast i andra hand kunnat ägna si0,

åt landsfogdeaspiranternas utbildning. Då någon ersättning ej utgått fö?

det arbete och det besvär handledningen av aspiranterna åsamkat polispersonalen,

har denna för övrigt icke haft det intresse för ifrågavarande

handledning som varit önskvärt. Utbildningen hade därför också varit

mycket ojämn. De aspiranter som varit mera energiska och intresserade

och därjämte haft förmånen att under tjänstgöringen samarbeta med eller

understallas kriminalpolismän, som velat och haft tillfälle att handleda och

undervisa dem, hade kunnat fa ett relativt gott utbyte av tjänstgöringen j

för de övriga åter hade tjänstgöringen icke varit till avsedd nytta i utbildnmgsavseende

och i vart fall icke tillnärmelsevis motsvarat utbildningstidens

längd.

En avgjord brist i den nuvarande polisutbildningen vore att den, såsom

förut nämnts, uteslutande vore förlagd till kriminalpolisen och sålunda icke

berörde övriga betydelsefulla områden inom polisverksamheten. Särskilt

med hänsyn till att landsfogdarna icke sällan ställdes inför nödvändigheten

att taga befäl över och leda ordningspolisstyrkor samt under allvarliga förhållanden^

handskas med folkmassor och ingripa mot orosstiftare, måste

bristen pa ordningspolisutbildning anses vara av mycket allvarlig art.

Mot den nuvarande polisutbildningen torde vidare kunna anmärkas, att

den ensidigt varit inriktad på praktiskt kriminalpolisarbete och att lands
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 185.

fogdeaspiranterna — med undantag för tvenne kurser i kriminalteknik som

under åren 1931 och 1932 på statens bekostnad varit anordnade vid Stockholms

högskola — icke erhållit någon teoretisk undervisning eller utbildning.

Såsom en bidragande orsak till landsfogdetjänstens försvagande hava de

sakkunniga vidare framhållit att å landsfogdens expedition icke funnes någon

i författningsväg ordnad inre organisation. De sakkunniga hava erinrat örn

att landsfogdarna ej ens i de mest arbetstyngda länen hade något juridiskt

biträde, vilket bland annat medfört att vid ledigheter för landsfogden tillgång

icke funnits till för tjänsten kvalificerad arbetskraft.

De sakkunniga hava slutligen berört landsfogdarnas avlöningsförmåner

samt därvid anfört.

De relativt ogynnsamma avlöningsförmånerna i förening med det på senare

tider uppkomna osäkerhetstillståndet med avseende å en blivande

åklagarreform hade gjort landsfogdebanan mindre lockande för dugliga yngre

jurister med håg och fallenhet för de huvuduppgifter, varom här vöre fråga.

I följd härav hade t. ex. dugande landsstatstjänstemän med utsikt till befordran

inom länsstyrelserna ej velat söka landsfogdebefattning Lönen i

den senare hade nämligen varit jämställd med de lägsta juristtjänsternas

(länsnotariens och länsbokhållare^) avlöning inom landsstaten. Det säde

sig självt att landsfogdetjänsterna under sådana förhållanden i längden icke

kunde bliva tillfredsställande rekryterade. Däri läge också en av de allvarligaste

bristerna i den nuvarande landsfogdeorganisationen.

Yad därefter angår den av de sakkunniga behandlade frågan örn lämpligheten

av en partiell reform av landsfogdeorganisationen må till

en början erinras örn chefens för justitiedepartementet uttalande i denna

fråga den 24 maj 1934 vid angivandet av riktlinjerna för de sakkunnigas

arbete. Efter att hava redogjort för önskemålen för en blivande åklagarorganisation

yttrade departementschefen bland annat:

Att i ett sammanhang genomföra den önskvärda omorganisationen av

åklagarväsendet hade visat sig möta svårigheter särskilt i det avseendet att

en omläggning av de nuvarande landsfiskalernas arbetsuppgifter förutsatte

ett ställningstagande till vissa andra aktuella organisationsfrågor inom fögderiförvaltningen.

Då utredningen av dessa frågor icke kunde antagas leda

till resultat så snart att en reform av åklagarväsendet lämpligen kunde i

sin helhet anstå i avbidan därå, syntes man till en början böra upptaga

spörsmålet örn skapandet av en förbättrad överåklagarorganisation. För en

sådan ordning syntes starka skäl tala. Till en början anmärktes att i avbidan

på en reform av åklagarväsendet landsfogdebefattningarna under de

senaste åren tillsatts allenast på förordnande; för närvarande vore endast ett

fåtal dylika befattningar beklädda med ordinarie innehavare. Att så ansvarsfulla

tjänster under längre tid uppehölles av icke ordinarie personal

vore i och för sig i hög grad olämpligt. Därtill bomme att den rådande

ovissheten örn huru dessa befattningar i framtiden skulle komma att gestaltas

måste bidraga till att avhålla åtskilliga dugliga yngre jurister med liåg

och fallenhet för de arbetsuppgifter varom här vore fråga från att söka sig

in på åklagarbanan. Med hänsyn därtill vöre det önskvärt att en reglering

skedde snarast möjligt av landsfogdebefattningarna och att dessa besattes

med ordinarie innehavare. Genomfördes sålunda en omorganisation av överåklagarbefattningarna,

medförde detta även den fördel, att sedan överåklagaruppgifterna

blivit fixerade, det bleve lättare att fastställa vilka arbets
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 185.

uppgifter för framtiden borde läggas på underåklagarna. Emellertid borde

utredningsarbetet utan dröjsmål fullföljas även beträffande underåklagarna,

då åklagarreformen jämväl i denna del ur flera synpunkter måste betecknas

såsom synnerligen trängande.

De sakkunniga kava av de i departementscliefsanförandet åsyftade organisationsfrågorna

berört spörsmålet om uppbördsväsendets omläggning. Gentemot

en uttalad uppfattning att en åklagarreform borde anstå i avbidan på

den reform inom uppbörds- och åklagarväsendet, som förr eller senare vore

att förvänta, hava de sakkunniga förklarat sig anse, att sambandet mellan

planerna på en allmän åklagarreform, å ena, och reformsträvandena inom

uppbörds- och indrivningsväsendet, å andra sidan, icke borde utgöra hinder

för att redan nu förverkliga sådana önskemål i fråga örn ett förbättrat åklagarväsende,

som läte sig genomföra utan en ändrad organisation av uppbörds-

och indrivningsväsendet. De sakkunniga hava vidare i huvudsak

anfört:

Med tanke på det alltjämt fortskridande arbetet inom processlagberedningen,

där enligt vad de sakkunniga inhämtat det processuella förfarandet

i brottmål redan gjorts till föremål för behandling, vore varje förlust i tid

med avseende å skapandet av en kvalificerad åklagarorganisation oläglig.

Då frågan örn en omläggning av landsfiskalernas arbetsuppgifter i riktning

mot en underåklagarreform för ögonblicket skjutits åt sidan måste, av skäl

som departementschefen i sitt anförande den 24 maj 1934 angivit, reformarbetet

under alla förhållanden taga sin början med landsfogdeorganisationen.

En dylik partiell reform läte sig väl genomföra. Därest landsfogdarna, vilket

läge närmast till hands, gjordes till överåklagare med huvuduppgift att

öva uppsikt och kontroll över underåklagarnas verksamhet, torde detta icke

komma att på något sätt föregripa en blivande underåklagarreform. Huru

en ny underåklagarorganisation i framtiden än komme att gestaltas, måste

under alla förhållanden mellan justitiekanslern såsom högste åklagare och

de lokala underåklagarna finnas en väl kvalificerad överåklagare med övervakningsskyldighet

i förhållande till underåklagarna inom vissa större områden

t. ex. länen. Det vore nämligen icke tänkbart att övervakningen av

underåklagarna skulle kunna utövas av justitiekanslern direkt. Likaledes

komme det städse att finnas ett behov av en överåklagare i och för utredning

och beivrande av vissa grövre eller i utredningshänseende särskilt krävande

brott vilka, därest de skulle omfattas av underåklagarens åtalsplikt,

komme att alldeles förrycka underåklagarnas handhavande av löpande göromål

av mera ordinär natur. Det kunde i framtiden endast bliva fråga örn smärre

jämkningar beträffande vilka brott som skola höra till överåklagaren. Vare sig

dessa jämkningar ginge i den ena eller den andra riktningen, kunde de dock icke

bliva av någon avgörande betydelse. Ur organisationssynpunkt kunde sålunda

några bärande skäl icke anföras mot att till en början enbart landsfogdetjänsten

ombildades till en överåklagarbefattning anpassad efter tidens krav.

Ingenting hindrade för övrigt att i samband med en dylik ombildning därav

föranledda enstaka förändringar i åklagarhänseende verkställdes inom ramen

för de nuvarande landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna. En förutgången

omorganisation av landsfogdebefattningarna torde sannolikt även

komma att. i någon mån underlätta motsvarande arbete inom sistnämnda

båda organisationer. Sålunda komme givetvis de nya landsfogdarnas arbetskraft

att tagas i anspråk för uppbyggandet av en ny underåklagarorganisation,

när en sådan bleve i tur att införas. Ej heller med hänsyn till polis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majlis proposition nr 185.

väsendet kunde några svårigheter tänkas uppkomma genom en partiell landsfogdereform.

Jämväl å detta område komme nämligen under alla omständigheter

att krävas en mellanhand mellan länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet

i länet och de lokala polischeferna. För de sakkunniga hade

det kommit att framstå såsom ett oeftergivligt villkor att, därest riksdagens

år 1931 uttalade önskemål beträffande skapandet av en mera kvalificerad

åklagarkår skulle kunna inom rimlig tid tillmötesgås, det nuvarande landsfogdeprovisoriet

snarast möjligt avlöstes och ersattes med en ändamålsenlig

överåklagarorganisation. I omedelbar anslutning härtill borde emellertid

frågan örn en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskals^’änsterna tagas

under övervägande.

Jag övergår härefter till att redogöra för huvudlinjerna i de sakkunnigas

förslag och de utlåtanden som avgivits i anledning av betänkandet.

Huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava utgått från nu rådande förhållanden inom domstolsväsendet

och polisväsendet men förklarat sig samtidigt hava beaktat nödvändigheten

av att, därest en ny landsfogdeorganisation komme till stånd

under nuvarande rättegångsordning, organisationen gjordes sådan att den

med lätthet kunde anpassas efter de krav som efter processreformens genomförande

kunde komma att ställas å en motsvarande organisation inom åklagarväsendet.

I följd därav hade de sakkunniga under utredningsarbetet

upprätthållit erforderlig förbindelse med arbetet inom processlagberedningen.

De sakkunnigas förslag går i sina grunddrag ut på följande.

Landsfogdens huvuduppgifter skola utgöras av såväl åklagar-som polisgöromål.

Att befria landsfogden från befattningen med förundersökningar i

brottmål (kriminalpolisverksamhet) har icke ansetts böra ifrågakomma. Av

organisatoriska skäl har det ej heller befunnits möjligt att för närvarande

avskära det existerande sambandet mellan landsfogden och ordningspolisen.

I ändamål att avhjälpa de brister, som vidlåda landsfogdeorganisationen i

åklagar- och polishänseende, skola landsfogdarna i princip befrias från sådana

arbetsuppgifter som äro oförenliga med deras verksamhet såsom åklagare

och polismän d. v. s. från befattningen med ärenden inom det kamerala

området. De sakkunniga hava dock icke inskränkt sig härtill. Landsfogdarnas

åklagar- och polisverksamhet skall sålunda bliva av mera kvalificerad

art och landsfogdarna skola erhålla en mera markerad chefställning än de

för närvarande intaga. ✓

I varje län skall finnas en landsfogde. Denne skall intaga ställning

såsom överåklagare och länspolischef. Landsfogdens verksamhet skall omfatta

icke blott landsbygden och där inom belägna fögderistäder Titan jämväl

samtliga magistratsstäder i länet. Från denna regel har dock Kungl.

Majit ansetts böra erhålla befogenhet att göra vissa undantag såvitt angår

polisväsendet. Av lämplighetsskäl hava nämligen enstaka större städer med

väl kvalificerad polisledning (polismästare) funnits kunna lämnas utanför

landsfogdens polisverksamhet. De städer vilka därvid i första hand ansetts

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. 191 85 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 185.

böra ifrågakomma äro Göteborg och Malmö. Med landsfogdens polisverksamhet

avse de sakkunniga i detta sammanhang icke den befattning med

polisutredning angående brott som landsfogden i egenskap av åklagare kan

bliva skyldig att taga.

I administrativt hänseende skall landsfogdens ställning såsom befattningshavare

inom fögderiförvaltningen upphöra. Ej heller skall landsfogden

annat än i sällsynta undantagsfall bibehålla sin nuvarande ställning såsom till

hälften tjänsteman hos länsstyrelsen. Landsfogden har icke lämpligen funnits

kunna inordnas i någon redan befintlig förvaltningsorganisation utan

avses tillsvidare skola representera ett led i en framtida självständig åklagareller

polisorganisation. Intill dess en dylik organisation föreligger skall det

omedelbara chefskapet över landsfogden ordnas på följande sätt.

I samband med att landsfogden blir överåklagare i länet skall länsstyrelsens

ställning såsom högsta åklagarmyndighet upphöra och landsfogden

övertaga länsstyrelsens hittillsvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna

brott lagligen beivras. Landsfogden skall efter en dylik förändring

i åklagarhänseende underställas en högt kvalificerad överordnad myndighets

uppsikt och ledning. För denna uppgift har för närvarande endast justitiekanslersämbetet

ansetts kunna ifrågakomma. Å andra sidan avses landsfogdens

befattning med ordningspolisgöromålen i länet komma att avsevärt

ökas, i följd varav landsfogden erhåller en fastare anknytning än hittills till

länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet. Landsfogden skall därför

såsom länspolischef vara underställd länsstyrelsen. Omfattningen av justitiekanslersämbetets

respektive länsstyrelsens chefsmyndighet skall framgå av

vederbörliga författningar. Det skall tillkomma justitiekanslersämbetet att

meddela landsfogden föreställning eller förordna örn åtal mot honom vid

fel eller försummelse i tjänsten.

I egenskap av överåklagare skall landsfogden hava ansvaret för och ledningen

av åklagarväsendet i länet. Under landsfogdens chefskap skola stå samtliga

lands- och stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt, av de sakkunniga benämnda

underåklagare. Landsfogden skall genom årliga inspektioner hos

samtliga underåklagare och genom granskning av särskilda, från dem halvårsvis

inkommande rapporter tillse, att ifrågavarande befattningshavare fullgöra

sina skyldigheter i åklagarhänseende. Den allmänna ledningen av åklagarväsendet

inom länet skall landsfogden därjämte utöva genom att bistå underåklagarna

med råd och upplysningar såväl vid anhängiggörande och utförande

av åtal vid underrätt som vid fullföljd av talan i hovrätt eller hos

Kungl. Maj:t.

Landsfogdens chefskap över underåklagarna skall innebära, att landsfogden

skall äga anbefalla en underordnad åklagare att anhängiggöra eller

fullfölja ett åtal, vilket i så fall sker på landsfogdens ansvar. Vidare skall

underåklagaren kunna av landsfogden åläggas att i det särskilda fallet undersöka,

huruvida ett visst brott blivit begånget inom underåklagarens verksamhetsområde.

Subordinationsregeln skall ej innebära att landsfogden skall

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 185.

äga förbjuda underåklagare att fullfölja ett tjänstemål från underrätt till

hovrätt. Ur kontrollsynpunkt skall likväl föreskrivas skyldighet för underåklagare

att, då han ämnar fullfölja tjänstetalan, i närmare angiven ordning

härom underrätta landsfogden. Denne blir därigenom i tillfälle att lämna

underåklagaren nödiga anvisningar eller ock att själv övertaga målet i hovrätten.

Genom de förut omnämnda rapporterna skola de mål, i vilka underåklagarens

talan helt eller delvis ogillats och vilka denne icke ansett sig

böra fullfölja, komma till landsfogdens kännedom.

Såsom överåklagare skall landsfogden själv utföra åtal för vissa inom

länet begångna grövre brott. Samtliga de brott, som skola åtalas av landsfogden,

skola vara i den för tjänsten gällande instruktionen bestämt angivna.

Den brottsgräns, vid vilken landsfogdens skyldighet att utföra åtal

skall inträda, har funnits icke kunna sättas alltför lågt. Landsfogdens verksamhet

såsom överåklagare skall nämligen i princip vara mera inriktad på

ledning och övervakning av de underordnade åklagarnas verksamhet än på

utförandet av åtal. I alla de fall där kravet på en väl kvalificerad åklagare

är oeftergivligt skall dock åklagaruppgiften ligga i landsfogdens händer. A

andra sidan fastslås att landsfogdens åklagarverksamliet icke må göras så

omfattande, att hans övriga ämbetsåligganden därigenom eftersättas samt

underåklagarnas intresse för tjänsten minskas och deras auktoritet lider

skada. Med beaktande av de olika synpunkterna har man under nuvarande

rättegångsordning funnit till landsfogden böra läggas allenast de i allmänna

strafflagen upptagna grövre brotten, d. v. s. sådana som normalt förskylla

straffarbete i fyra år eller strängare straff, samt vissa medelsvåra brott,

vilkas beivrande som regel fordrar särskilda kvalifikationer hos åklagaren.

De sakkunniga hava i betänkandet utförligt behandlat detta spörsmål (sid.

40—42) och torde i detta sammanhang allenast böra hänvisas till den verkställda

utredningen.

Från regeln örn landsfogdens obligatoriska åtalsskyldighet skola undantag

kunna förekomma. Är sålunda den landsfogden i visst mål åvilande åklagaruppgiften

uppenbarligen att anse såsom mindre krävande, skall landsfogden

äga förordna underordnad åklagare att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden

ankommer. Även i andra fall skall underordnad åklagare kunna

erhålla dylikt förordnande såvitt angår bestämt mål eller tillsvidare beträffande

vissa slag av mål. Förutsättningen härför skall vara att den underordnade

åklagaren får anses väl skickad att fullgöra de åklagaruppgifter

varom fråga är. De sakkunniga hava förutsatt, att under alla förhållanden

det övervägande antalet i Göteborg och Malmö begångna brott skola konstant

åtalas av därvarande underåklagare. Den diskretionära prövningen av underåklagarnas

lämplighet för ifrågavarande åklagaruppgifter skall anförtros

justitiekanslersämbetet. Landsfogdens övervakande verksamhet i förhållande

till de underåklagare vilka, på sätt nyss anförts, funnits lämpliga för en

vidgad åtalsbefogenhet skall dock kvarstå orubbad. Principen örn en enhetlig

ledning samt örn övervakning av hela underåklagarväsendet inom länet har

synts så viktig, att densamma bör till alla delar upprätthållas oberoende av

enstaka underåklagares större kvalifikationer för sin tjänst.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Landsfogdens verksamhet såsom åklagare skall icke vara begränsad till

förenämnda obligatoriska åtalsskyldigliet. Då ett brott, som faller under

underåklagares åtalsplikt, tarvar en mera omfattande utredning eller vederbörande

underåklagare av särskild anledning icke finnes lämpligen böra föra

talan i målet, skall det ankomma på landsfogden att anhängiggöra och utföra

åtalet. I anslutning härtill skall landsfogden jämväl vara befogad att övertaga

utförandet av ett utav underåklagaren redan anhängiggjort åtal. Denna

befogenhet skall kunna utövas på vilket stadium av rättegången som helst.

Landsfogden skall sålunda, efter det underrätt meddelat slutligt utslag i

mål däri underåklagare fört talan, kunna själv fullfölja målet till hovrätten

och där utföra åtalet.

Landsfogden skall följa förundersökningarna rörande de brott, vilka

skola åtalas av honom. Denna regel skall i princip gälla icke endast i fråga

örn brott, som falla under landsfogdens obligatoriska åtalsskyldigliet. utan

även beträffande andra brott vilka landsfogden finner anledning åtala. Den

omfattning, vari landsfogden skall taga befattning med förundersökningen,

skall vara beroende på brottets beskaffenhet och på vilken polispersonal

landsfogden förfogar över för utredningen. Under alla förhållanden skall

landsfogden under förundersökningens gång vara såväl berättigad som skyldig

att lämna den biträdande polispersonalen de anvisningar ävensom själv vidtaga

de åtgärder, som för åtalets utförande må vara erforderliga.

Övervakningen av landsfogdens verksamhet i egenskap av överåklagare

skall åvila justitiekanslersämbetet. Övervakningen skall ske dels

vid justitiekanslerns inspekt] onsresor och dels med ledning av från landsfogden

till justitiekanslersämbetet insända redogörelser för landsfogdens verksamhet

såsom överåklagare.

I egenskap av länspolischef skall landsfogden under länsstyrelsen hava

ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans polisverksamhet

samt vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.

Landsfogden skall hava en allmän översyn av polisväsendet samt svara för

att effektiviteten upprätthålles. Bland de av de sakkunniga angivna arbetsuppgifterna

vilka skola tillkomma landsfogden i förenämnda egenskap må

nämnas, att han skall tillse, att gällande polisinstruktioner eller eljest för

polispersonalen meddelade föreskrifter äro lämpade efter förhållandena samt

att polisväsendet tillhörande befattningshavare på lämpligaste sätt utnyttjas

för sina uppgifter och vederbörligen fullgöra sina åligganden. Särskild

uppmärksamhet skall landsfogden ägna åt att de olika polisdistrikten fullgöra

vad på dem ankommer till polisväsendets behöriga upprätthållande.

Landsfogden skall fortfarande hava att i första hand föra befälet över sammandragna

polisstyrkor. Med avseende å statspolisen skall landsfogdens

åligganden vara oförändrade. För ordningens upprätthållande skall landsfogden

vara behörig att tillkalla ordningsstatspolis. Den nuvarande skillnaden

i fråga om rekvisition till magistratsstad och till annan stad skall

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

upphöra och landsfogden skall sålunda äga rekvirera ordningsstafcspolis jämväl

till magistratsstad. Likaså skall landsfogden hava rätt att i brådskande

fall för ordningens upprätthållande tillkalla reservpolis. Angående landsfogdens

rätt att i dylika fall tillkalla viss annan polispersonal i länet än

stats- och reservpolis skola gällande bestämmelser i ämnet bibehållas. Likaledes

skall i fråga örn den för kriminalpolisverksamhet avsedda personalen

landsfogden hava samma befogenheter som för närvarande. Av den föreslagna

utvidgningen av området för landsfogdens verksamhet följer, att landsfogden

får befattning jämväl med kriminalpolisen i magistratsstäderna.

I sin polisverksamhet skall landsfogden stå i ständig kontakt med å ena

sidan länsstyrelsen samt å den andra underlydande personal. För att landsfogden

skall komma i mera intim kontakt än hittills med underlydande

polischefer, skola dessa kvartalsvis till landsfogden avgiva rapporter angående

polisväsendet.

J) 0 sakkunniga hava i detta sammanhang förordat att, till undvikande av

att i magistratsstad, där borgmästaren eller en rådman vore polischef, denne

i polishänseende bleve underställd en vid rådhusrätten tjänstgörande åklagare,

polischefskapet i sådan stad överflyttades å stadsfiskalen. De sakkunniga

hava dock ansett att med en dylik överflyttning borde anstå till dess en

omorganisation företoges av lands- och stadsfiskalsbefattningarna.

Landsfogdens arbetsuppgifter i övrigt inskränka sig till en viss inspektionsskyldighet

beträffande inom länet befintliga härads- och stadsfängelser

samt polisarrester. Liksom hittills skall landsfogden kunna av

länsstyrelsen förordnas att utföra kronans talan inför domstol. Dylikt förordnande

skall dock endast meddelas, när landsfogdens övriga ämbetsgöromål

ej lägga hinder i vägen härför, samt får ej avse annat än rättegång vid

allmän domstol. Bibehållas skall den nuvarande föreskriften i landsfogdeinstruktionen

att, där landsfogden under sina tjänsteresor eller eljest finner

brister föreligga beträffande vissa sociala välfärdsanordningar, kommunikationsväsendet

m. m., landsfogden skall därom göra anmälan till länsstyrelsen.

De sakkunniga hava funnit att de ämbetsgöromål som, enligt vad i det

föregående angivits, skola åligga landsfogden komma att vara tillräckliga för

utfyllandet av dennes tjänstetid. I Gotlands län och möjligen i något annat

enstaka mindre län kunna dock förhållandena giva utrymme för annan verksamhet.

Den ytterligare verksamhet som därvid skall ifrågakomma skall

vara förlagd till länsstyrelsen och avse uppgifter, som kunna anses ligga

landsfogdens polisverksamhet nära. Örn dylik utvidgning av landsfogdens

arbetsuppgifter skall Kungl. Maj:t förordna.

Landsfogdebefattning skall liksom hittills tillsättas av Kungl. Majit.

För behörighet till landsfogdetjänst skall fordras att hava avlagt för

utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt att därefter hava

fullgjort viss tids tjänstgöring såsom rättsbildat biträde vid domstol. Denna

tjänstgöring skall omfatta en tid av sammanlagt minst tre år och skall kunna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 185.

förläggas till domsaga eller rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser

jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter. Vederbörande skall

därjämte hava innehaft förordnande att handlägga inskrivningsärenden minst

sex inskrivningsdagar ävensom under minst sex rättegångsdagar innehaft

förordnande som avses i 23 § 1. eller 2. domsagostadgan eller såsom ledamot

i sådan rådhusrätt som förut nämnts.

Såsom kompetensvillkor skall vidare uppställas krav på genomgången

kriminalpolis- och ordningspolisutbildning i den omfattning som framgår av

en av de sakkunniga utarbetad utbildningsplan. Härav må allenast återgivas

följande. Utbildningen skall bestå i teoretisk undervisning kombinerad

med praktiska övningar och praktiskt polisarbete. Den teoretiska polisutbildningen

skall förläggas till en särskild kurs (polishögskola) vid polisverket

i Stockholm och omfatta huvudämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst

— vari skola ingå ämnena rättsmedicin, rättspsykiatri, kriminalpsykologi,

förhörsteknik och egentlig kriminalpolistjänst — polisförfattningar

och bokföring ävensom, efter fritt val, stenograf!. Den praktiska polisutbildningen

skall bestå i tjänstgöring dels vid kriminalpolisen i Stockholm eller

Göteborg dels ock vid ordningspolisen i Stockholm. Tjänstgöringen vid

kriminalpolisen skall pågå under fyra månader och föregå polishögskolan

samt utgöra villkor för inträde i denna. Därigenom vinnes, att vederbörandes

lämplighet och fallenhet för polisarbete, åtminstone i viss utsträckning, på

ett tidigt stadium blir föremål för prövning. Tjänstgöringen vid ordningspolisen

i Stockholm skall ske i samband med den teoretiska utbildningen

vid polishögskolan. I den av de sakkunniga upprättade planen har denna

tjänstgöring beräknats till fyra arbetsveckor. Den teoretiska utbildningen

skall omfatta minst tolv arbetsveckor.

Utöver den i det föregående angivna utbildningen skall för behörighet

att innehava landsfogdebefattning fordras minst tre års tjänstgöring inom

åklagar- och polisväsendet. Av förenämnda tjänstgöring skall minst ett år

vara förlagt till landsfogdekontor och enahanda tid till landsfiskalskontor

samt minst fyra månader till stadsfiskalskontor i stad med rådhusrätt, i

vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna

ledamöter. Under minst hälften av angivna tjänstgöringstider skall

landsfogdeaspiranten hava på grund av vederbörliga förordnanden utfört å

nämnda kontor förekommande åklagar- och polisgöromål.

I avlöningshanseende skola landsfogdarna erhålla en förmånligare

ställning än de för närvarande intaga. Till denna fråga torde jag få återkomma

i det följande. I samband med en lönereglering skola samtliga med

landsfogdebefattningarna för närvarande förenade extra inkomster i tjänsten

(sportler), jämväl landsfogdarna tillkommande bötesandelar, indragas till

statsverket.

Landsfogden skall icke äga vid sidan av sin tjänst bedriva viss privat

verksamhet. Han skall sålunda icke äga att själv eller genom annan förrätta

auktioner ej heller vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 185.

Att landsfogden icke skall äga uppträda såsom enskild parts rättegångsombud

eller rättegångsbiträde hava de sakkunniga funnit uppenbart. Av

praktiska skäl har dock funnits nödigt att göra ett undantag från denna regel.

Landsfogden skall sålunda äga åtaga sig dylika uppdrag i samband med

utförandet av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande av honom

åvilande ämbetsplikter. Då landsfogden åtager sig dylikt uppdrag, skall han

emellertid icke äga att betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.

Arbetsförhållandena i vissa län hava funnits nödvändiggöra anställandet av

rättsbildade biträden hos därvarande landsfogdar. För ifrågavarande

befattningshavare, benämnda landsfogdeassistenter, skall i utbildnmgshänseende

i princip gälla detsamma som för landsfogdarna. Inrättandet av

assistentbefattningar har ansetts motiverat jämväl av hänsynen till landsfogdekårens

framtida rekrytering. Assistentbefattningarna skola emellertid vara

genomgångstjänster även för underåklagarbefattningarna i vissa stöire underåklagardistrikt.

Den ideala befordringsgången i framtiden skall sålunda

vara landsfogdeassistent—ordinarie underåklagare—landsfogde. Landsfogdeassistent

skall tillsättas genom förordnande av länsstyrelsen i samråd med

justitiekanslersämbetet. För landsfogdeassistents verksamhet skola finnas två

behörighetsgrader, beroende på den tid han tjänstgjort inom åklagar- och

polisväsendet.

Yad angår de arbetsuppgifter som icke längre skola tillkomma

landsfogdarna skola dessa i regel överflyttas å för de olika uppgifterna

lämpade befattningshavarna hos länsstyrelserna.

De sakkunniga hava vid sitt betänkande fogat utkast till nya författningar,

däribland en ny instruktion för landsfogdarna. I fråga örn det

närmare innehållet av dessa torde få hänvisas till betänkandet sid. 61 100.

Såsom lämplig tidpunkt för ikraftträdandet av den nya organisationen

har föreslagits den 1 juli 1935. Organisationen har dock icke ansetts

kunna fullständigt genomföras nämnda dag då tillräckligt antal personer

som formellt uppfylla de för landsfogde- och landsfogdeassistentbefattningarna

föreslagna kvalifikationerna da icke lärer finnas. Ordinarie

innehavare av landsfogdetjänster hava ansetts saväl beiättigade som skyldiga

att taga befattning med de förändrade arbetsuppgifterna. Beträffande

de ordinarie landsfogdar, vilka den 30 juni 1935 bestrida annan tjänst,

har dock en återgång till verksamhet som landsfogde icke ansetts böra

ifrågakomma, med mindre i varje särskilt fall den bestridda tjänsten får

anses i huvudsak jämställd med eller mera kvalificerad än landsfogdetjänst

enligt den gamla ordningen. I fråga örn den 30 juni 1935 vakanta landsfogdebefattningar

förordas, att de icke skola förses med ordinarie innehavare

förrän fullt kompetenta sökande finnas att tillgå. Intill dess så är fallet,

skola sistnämnda befattningar tillsättas på förordnanden avseende högst

ett år åt gången. De personer, vilka för närvarande tjänstgöra såsom vikarier

å vakanta landsfogdebefattningar eller för ständigt tjänstlediga ordinarie

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 185.

landsfogdar, skola vid en övergång till en ny landsfogdeorganisation bliva

föremål för en viss omtanke från statsmakternas sida. Enbart den omständigheten,

att vederbörande under ett antal år tjänstgjort som tillförordnad landsfogde

under nuvarande förhållanden, skall dock icke berättiga till erhållandet

av ordinarie landsfogdebefattning enligt den nya ordningen. Oberoende

av ordnandet av personalfrågan skall omläggningen av landsfogdarnas arbetsuppgifter

äga rum redan den 1 juli 1935. Att i fråga om de län, vilka icke

omedelbart kunna erhålla ordinarie landsfogdar, uppskjuta övergången till

de nya arbetsförhållandena i avbidan på landsfogdetjänstens återbesättande,

har varken funnits erforderligt eller lämpligt. Därest det nuvarande provisoriet

med tillförordnade landsfogdar mäste upprätthållas under en viss övergångstid

hava de sakkunniga ansett det vara att föredraga, att detta provisorium

regleras enligt den nya landsfogdeinstruktionen än enligt den nu

gällande på grund av den föreslagna skärpta övervakningen från överordnade

myndigheters sida, nämligen justitiekanslersämbetets och länsstyrelsens.

Vad slutligen angår kostnaderna för den nya organisationen hava dessa

beräknats på följande sätt.

Med hänsyn till beräknade variationer i arbetsbördan i åklagar- och polishänseende

i olika län m. m. hava landsfogdebefattningarna hänförts till

någon av lönegraderna B 28—30 i den i allmänna avlöningsreglementet intagna

löneplanen. Till lönegraden B 30 hava hänförts landsfogdebefattningarna

i Stockholms, Malmöhus, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län och till lönegraden B 28 landsfogdebefattningarna i Uppsala, Kronobergs,

Gotlands, Blekinge och Hallands län. Återstående fjorton landsfogdebefattningar

hava hänförts till lönegraden B 29. Med beräkning av avlöningarna

efter högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad och ortsgrupp skulle

sammanlagda kostnaden för landsfogdarnas löner uppgå till 263,520 kronor.

Den till landsfogdes vikarie utgående ersättningen har, där fråga är

om vikarie å vilken allmänna avlöningsreglementet är tillämpligt, förutsatts

skola utgå enligt bestämmelserna i samma reglemente. Då landsfiskal eller

stadsfiskal mottager förordnande å landsfogdebefattning, föreslås vikariatsersättningen

böra generellt bestämmas sålunda, att den förordnade berättigas

uppbära av statsmedel dels ett belopp motsvarande vad den förordnade visar

sig ha\a under tiden för förordnandet mistat i form av avlöningsförmåner

från staten respektive staden dels ock ett arvode av 5 kronor för dag.

Stadsfiskal skall i likhet med landsfiskal hava ersättning av statsmedel för

resan till och från tjänstgöringsorten.

Landsfogdeassistentbefattningar skola enligt förslaget inrättas i Stockholms,

Malmöhus, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län, därvid

förutsättes att dessa assistenter i man av behov skola kunna tagas i anspråk

jämväl för tillfälliga vikariat för landsfogdarna i angränsande län. I avlöningshänseende

skall landsfogdeassistent likställas med extra hovrättsfiskal

och domsagosekreterare. Assistenten skall sålunda uppbära begynnelselön

enligt 15:e löneklassen i allmänna avlöningsreglementet. Efter sammanlagt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ett oell ett halvt års tjänstgöring såsom landsfogdeassistent sker uppfattning

i 21:a löneklassen i samma reglemente. För uppfattning i den högre

löneklassen skall dock med assistenttjänstgöring likställas viss annan tjänstgöring.

Kostnaderna för landsfogdeassistenternas löner hava av de sakkunniga

för närvarande beräknats efter den föreslagna lägsta löneklassen eller

den femtonde. Med hänsyn tagen till dyrortsgrupperingen skola för assistenternas

avlöning erfordras sammanlagt 20,700 kronor.

För bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg och provisoriskt dyrortstillägg

hava beräknats respektive 20,000 och 630 kronor.

I fråga örn kostnaderna för landsfogdarnas tjänsteresor har någon kostnadsökning

icke ansetts vara att påräkna i förhållande till vad nu utgår för

enahanda ändamål. Då de sakkunniga icke kunnat beräkna en eventuell

kostnadsökning för landsfogdeassistenternas resor, har hänsyn icke funnits

böra tagas till en dylik ökning. Omförmälda kostnader skola utgå från

extra förslagsanslaget för vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisoch

åklagarväsendet.

Till Kungl. Maj:ts förfogande skall ställas ett belopp för bestridande av

de kostnader i form av rese- och traktamentsersättningar och, där så finnes

erforderligt, jämväl vikariatsersättningar, vilka för vissa länsstyrelser kunna

uppkomma i anledning av överflyttningen å länsstyrelsens tjänstemän av

den landsfogdarna hittills åvilande inventeringsskyldigheten. Berörda belopp

har beräknats till 10,000 kronor för år. I samband därmed skall ett nu

utgående anslag å 4,200 kronor till bestridande av kostnaderna för sakkunnigt

biträde åt landsfogdarna vid inventeringar icke längre utgå.

Den av de sakkunniga föreslagna polishögskolan har beräknats draga en

kostnad å ''15,000 kronor per kurs. I detta belopp ingår jämväl ersättning

till den polispersonal som vid den praktiska tjänstgöringen skall handleda

eleverna. Däremot har icke räknats med någon hyra för lokaler, enär den

nuvarande polisskolans lokaler kunna beräknas få tagas i anspråk för polishögskolans

verksamhet. Därest antalet under det första aret från polishögskolan

utexaminerade elever skulle visa sig fylla föreliggande behov för

landsfogdeorganisationens del av personal med högre polisutbildning, har

polishögskolans verksamhet ansetts kunna till en början begränsas till en

första kurs. De sakkunniga hava räknat utgiften för polishögskolan såsom

en engångsutgift.

För landsfogdarnas och landsfogdeassistenternas förseende med viss utrustning

och beväpning har beräknats en engångskostnad å 5,000 kronor

och såsom en ytterligare engångskostnad har uppförts ett belopp å 1,000

kronor för anskaffning av dagböcker för landsfogdarna ävensom blad till

polisregister samt blanketter till arbetsredogörelser och rapporter. Härutöver

hava de sakkunniga icke funnit anledning beräkna några särskilda

expeditionsomkostnader för landsfogdarnas del, enär dessa kostnader genom

praktiska anordningar med skrivhjälp och dylikt inom de olika länsstyrelserna

ansetts kunna tillgodoses inom ramen för länsstyrelsernas expensanslag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

I enlighet med de sakkunnigas beräkning belöpa sig kostnaderna för

den nya organisationen till följande belopp:

Avlöningar till landsfogdar och landsfogdeassistenter ........................ 284,220

Dyrtidstillägg............................................................................................. 20,000

Provisoriskt dyrortstillägg........................................................................ 630

Kostnader för inventeringar................................................................... 10,000

Summa kronor 314,850

Härtill komma följande engångskostnader:

Polishögskolan ......................................................................................... 15,000

Utrustning och beväpning........................................................................ 5,000

Diverse tryckningskostnader .................................................................. 1,000

Summa kronor 21,000

Mot de beräknade årliga kostnaderna, tillhopa 314,850 kronor, svara följande

kostnader för den nuvarande organisationen:

Landsfogdarnas avlöningar (ålderstillägg och ortstillägg inräknade) 157,400

Tillfällig löneförbättring........................................................................... 29,280

Vikariatsersättning (approximativt) ....................................................... 8,000

Dyrtidstillägg......................................................................................... 46,600

Ersättningar till sakkunniga vid inventeringar .................................... 4,200

Summa kronor 245,480

Den årliga kostnadsökningen skulle sålunda utgöra omkring 70,000 kronor.

Härifrån skall dock enligt de sakkunnigas mening avgå de medel som

kunna tillfalla statsverket genom indragning av vissa av de landsfogdarna

nu tillkommande sportlerna, årligen uppgående till för hela riket minst

30,000 kronor. Huvuddelen av dessa sportler utgöres av provisioner å exekutivt

försålda fastigheter och fartyg, vilka provisioner enligt gällande bestämmelser

skola tillfalla auktionsförrättaren.

Yttranden i anledning av betänkandet.

I anledning av de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, hovrätterna — efter det häradshövdingarna i underlydande

domsagor beretts tillfälle att yttra sig i ärendet — processlagberedningen,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna — efter hörande av landsfogden

och polischeferna i samtliga städer i länet samt sedan länsavdelningarna av

föreningen Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att yttra sig i ärendet —

statskontoret, riksräkenskapsverket, medicinalstyrelsen, rådhusrätterna, allmänna

civilförvaltningens lönenämnd ävensom styrelsen för envar av föreningarna

Sveriges häradshövdingar, ''Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfiskaler,

Sveriges stadsfiskaler, Sveriges extra landsstatstjänstemän och

Sveriges köpingsåklagare samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och

Sveriges advokatsamfund.

Det framlagda förslaget har i princip tillstyrkts av det ojämförligt största

antalet myndigheter. En mindre grupp, till vilken torde få räknas bland

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 185.

andra två länsstyrelser, Ilar, utan att avstyrka förslaget, likväl icke tillstyrkt

detsamma. Bland dem som uttalat sig i direkt avstyrkande riktning äro

fem länsstyrelser oell ett antal rådhusrätter, varjämte ett bestämt motstånd

mot en reform efter de föreslagna grunderna rests av landsfiskalernas och

stadsfiskalernas personalorganisationer.

Beträffande frågan om lämpligheten av en partiell reform och förslagets

huvudlinjer har processlagberedningen till en början erinrat örn tidigare

uttalanden örn behovet av en skyndsam reform av åklagarväsendet samt därefter

anfört:

Med hänsyn till sambandet mellan en omorganisation av landsfiskalstjänsterna

och vissa andra organisatoriska spörsmål, särskilt frågan örn en

omläggning av uppbördsväsendet, torde en allmän omorganisation av åklagarväsendet

icke låta sig genomföra utan avsevärd tidsutdräkt. Under sådana

förhållanden syntes i hög grad önskvärt att redan nu vidtoges sådana partiella

förändringar beträffande åklagarväsendet, som vore ägnade att avhjälpa

förefintliga brister och samtidigt underlättade rättegångsreformens genomförande.

Att därvid början gjordes med organisationen av överåklagartjänsterna

funne beredningen lämpligt. Såsom de sakkunniga framhållit

hade den nuvarande landsfogdeorganisationen icke erhållit en sådan utformning,

att den ur åklagarsynpunkt kunde anses motsvara sitt syfte. Den

ställning landsfogdarna intoge i lönehänseende syntes ej heller svara mot

den vikt dessa befattningar ägde. En utbyggnad av åklagarorganisationen

på den nuvarande landsfogdeinstitutionens grund syntes väl kunna inpassas

i en ny rättegångsordning. Uppenbart vore nämligen att även i framtiden

måste finnas en överåklagarkår med uppgift dels att utöva tillsyn över de

lägre åklagarnas verksamhet och dels att förbereda och utföra åtal i mål

angående svårare brott. Ur rättegångsreformens synpunkt innebure det en

stor fördel, att den nya organisationen bomme till stånd i god tid före reformens

genomförande, så att denna organisation då hunnit vinna stadga.

En större erfarenhet komme ock därigenom att stå till buds för en slutgiltig

lösning av åklagarväsendets övriga organisationsfrågor. Vad anginge grundlinjerna

i de sakkunnigas förslag hade beredningen haft tillfälle att samråda

med de sakkunniga och kunde i allt väsentligt ansluta sig till förslaget.

Även j us titi ekan sier sämb etet har funnit en partiell reform av åklagarväsendet

kunna genomföras utan olägenhet. Ämbetet har ansett det uteslutet

att hela underåklagarkåren, vare sig den bibehölles vid sina nuvarande

mångskiftande göromål eller finge en till åklagar- och polisuppgifter

koncentrerad verksamhet, skulle rimligen kunna utan mellanled direkt underställas

den högsta åklagarmyndigheten. Förbättring av landsfogdeorganisationen

måste enligt ämbetets mening anses vara det mest angelägna och

litte sig ock, jämfört med en reform av lands- och stadsfiskalsorganisationerna,

lätt genomföras. Det av de sakkunniga framlagda förslaget hade synts

justi ti ekanslersämbetet ägnat att hilva nu förefintliga brister i överåklagarorganisationen.

De tre hovrätterna, vilka före avgivandet av sina utlåtanden haft tillfälle

taga del av bland andra underlydande rådhusrätters yttranden, hava uttalat sig

i tillstvrkande riktning. Svea hovrätt har erinrat örn att hovrätten i sitt

yttrande i anledning av processkommissionens betänkande uttalat, att redan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Majus proposition nr 185.

enligt gällande rättegångsordning i brottmål en förstärkning av åklagarväsendet

vore av nöden. Erfarenheterna från den tid, som förflutit sedan detta

yttrande avgavs, hade befäst hovrätten i den meningen, att en snar och

väsentlig förstärkning av åklagarväsendet vore av ett trängande behov påkallad.

Hovrätten har vidare anfört bland annat:

De skäl, som åberopats till stöd för tanken att börja omorganisationen

med landsfogdetjänsterna, funne hovrätten bärande. Hovrätten ville särskilt

framhålla det olämpliga däri, att så viktiga befattningar som landsfogdarnas

för närvarande, i avvaktan på omorganisationen, till större delen vore tillsatta

allenast på förordnande; en åklagare, och icke minst en åklagare med

landsfogdens uppgifter, borde hava en fast och oberoende ställning. Emot

förslaget hade anmärkts, att en partiell reform av åklagarväsendet vore förenad

med vanskligheter särskilt med hänsyn till processreformens nuvarande

läge. Med hänsyn till vad förut anförts och då den föreslagna organisationen

närmast torde vara ägnad att underlätta processreformens genomförande,

kunde hovrätten icke tillmäta denna erinran betydelse, helst som

det måste hållas för visst, att användning under alla förhållanden komme

att finnas för det antal kompetenta åklagare, vilka skulle bekläda landsfogdebefattningarna.

Det hade även gjorts gällande, att den förening på en

hand av åklagar- och polisuppgifter, varpå förslaget byggde, icke vore lycklig

och i varje fall ej kunde bliva beståndande. Utan att nu i princip taga

ställning till denna fråga ville hovrätten framhålla, att en omorganisation

av landsfogdetjänsterna av praktiska och ekonomiska skäl för närvarande

svårligen torde kunna genomföras på annan grundval och att en framtida

lösning efter andra linjer icke torde bliva föregripen, örn förslaget genomfördes.

Mot förslagets huvudsakliga grunder i övrigt hade hovrätten ej heller

något att invända. Vid sin tillstyrkan av förslagets huvudgrunder utginge

hovrätten därifrån, att arbetet på åklagarväsendets förstärkande komme att

i en snar framtid fullföljas och att därvid särskilt frågan örn landsfiskalstjänsternas

omorganisation upptoges till lösning.

Göta hovrätt, som funnit en omorganisation av landsfogdeinstitutionen

vara av behovet påkallad främst i syfte att erhålla en väl kvalificerad överåklagarinstitution,

har framhållit att en dylik omorganisation lämpligen

kunde genomföras utan att en förändring av underåkiagarorganisationen samtidigt

ägde rum. I fråga örn huvudlinjerna för reformen har hovrätten förklarat

att den i huvudsak anslöte sig till de sakkunnigas förslag.

Statskontoret har anmärkt att det givetvis kunde ifrågasättas, huruvida

en omorganisation av landsfogdetjänsterna borde vidtagas annat än i

samband med en allmän åklagarreform samt en revision av uppbörds- och

indrivningsväsendet. Statskontoret har därjämte framhållit.

Sistnämnda organisationsfrågor tillhörde emellertid ett så omfattande

komplex av spörsmål, att det vore fara värt att vid en sådan sammankoppling

omorganisationen av landsfogdetjänsterna bleve uppskjuten på obestämd

tid. . Förhållandena å landsbygden och i de mindre städerna beträffande

ledningen av såväl åklagar- som polisväsendet vore emellertid för närvarande

sådana, att det finge anses vara oundgängligen påkallat att utan uppskov

åstadkomma en ändring i avseende härå. De sakkunnigas förslag syntes

för övrigt vara så avvägt, att ett genomförande av detsamma knappast torde

innebära ett föregripande av lösningen av förberörda frågor. Då vidare de

sakkunnigas förslag i stort finge anses medföra ett tillfredsställande ord
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ilande av polis- och åklagarväsendet å de områden, varom nu vore fråga,

biträdde statskontoret i huvudsak förslaget.

Av de sjutton länsstyrelser, vilka i huvudsak biträtt förslaget örn en

reform enligt de av de sakkunniga angivna grunderna, har länsstyrelsen

i Stockholms län — med understrykande av att underdomstolarnas

åklagarväsende vöre otillfredsställande och i behov av en reformering enligt

tidsenliga principer — förklarat bland annat, att den föreslagna reformen

syntes ägnad att underlätta genomförandet av en fullständig reform och att

förslaget syntes väl ägnat att förverkliga det därmed avsedda huvudsakliga

syftet, nämligen en förbättring av åklagarväsendet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett att, ehuru riktlinjerna för

den blivande rättegångsreformen i åklagarhänseende vore mycket svävande,

man kunde utgå ifrån att en uppdelning komme till stånd mellan åklagare

med olika kvalifikationer efter brottens svårighetsgrad. Länsstyrelsen har

vidare anfört:

Såvitt länsstyrelsen kunde finna stöde det framlagda förslaget i god överensstämmelse

med de principer, som sannolikt komme att genomföras i den

nya brottmålsprocessen. Då det måste anses angeläget att före dennas

ikraftträdande åtminstone en stomme av kvalificerade åklagare funnes att

tillgå, ansåge länsstyrelsen att förslaget, såvitt anginge åklagarväsendet, vore

i sina grunddrag värt att tillstyrka. Länsstyrelsen ville tillägga, att den

lätt förklarliga önskan hos nuvarande åklagarkår, vilken i de allra flesta fall

gjorde allt för att fylla sina uppgifter, att i stället en åklagarreform skulle

inriktas på att höja kompetensvillkoren och tjänsteställningen för samtliga

åklagare, torde ligga utom det uppnåeligas gräns. De kostnader, som skulle

framkallas av en så mångtalig, relativt högt avlönad åklagarorganisation

torde kunna äventyra hela rättegångsreformen. Örn man således bleve nödsakad

att verkställa en gradering, måste det erkännas, att för det allmänna

vore det mera nödvändigt att svåra brott beivrades på det mest effektiva

sätt än att andra brott av mindre betydelse finge samma behandling.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat att de sakkunnigas

redogörelse för de betydande brister som vidlåda den nuvarande landsfogdeorganisationen

i alla avseenden bekräftades av länsstyrelsens erfarenheter.

Det vore således icke blott önskvärt utan även nödvändigt att landsfogdetjänsterna

reorganiserades. Mot huvudlinjerna för reformen hade länsstyrelsen

i huvudsak intet att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uppgivit att den alltifrån

landsfogdeinstitutionens tillkomst funnit densamma icke hava erhållit den

utformning, vilken varit av förhållandena påkallad för att institutionen på

lämpligt och tillfredsställande sätt skolat kunna intaga avsedd ledande och

och övervakande ställning inom åklagar- och polisväsendet samt i övrigt

fylla de krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som tillagts densamma.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

Länsstyrelsen ville kraftigt understryka behovet av den ifrågasatta reformen.

Någon meningsskiljaktighet örn behovet av reformen syntes icke vara

rådande. Hittills hade dock ansetts, att reformen borde ske i sammanhang

med en fullständig omändring av hela åklagarväsendet, och liknande stånd
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 185.

punkt hade av länets landsfiskalsförening framförts i dess yttrande över det

föreliggande betänkandet. Då emellertid vad föreningen i berörda avseende

anfört enligt länsstyrelsens förmenande icke kunde anses vara bärande skäl

för att än ytterligare uppskjuta en alltmer trängande reform av landsfogdetjänsterna,

och då de sakkunniga syntes hava på övertygande sätt visat, att

en partiell reform av åklagarväsendet, avseende allenast landsfogdetjänsterna,

icke på något sätt förryckte eller eljest lade hinder i vägen för en blivande

omändring av åklagarväsendet i dess helhet, ville länsstyrelsen förorda landsfogdeinstitutionens

omedelbara omorganisation. Länsstyrelsen ville förorda

en omedelbar reform i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som

angivits i betänkandet.

Åtskilliga av de övriga länsstyrelser vilka biträtt förslaget hava uttalat,

att det under förhandenvarande omständigheter vore riktigt, att reformen

av åklagarväsendet skedde i etapper och att därvid början gjordes med överåklagarbefattningarna,

men att det vore angeläget, att med en omorganisation

av landsfiskals- och stadsfiskals!]änsterna icke anstode längre än nödigt

vore. Länsstyrelserna hade sålunda förutsatt att frågan härom utan dröjsmål

upptoges till övervägande och gjordes till föremål för utredning.

I anledning av vissa invändningar som gjorts mot de sakkunnigas förslag

har länsstyrelsen i Hallands län — under framhållande att detsamma

enligt länsstyrelsens mening vore i allt väsentligt synnerligen väl utarbetat

och ägnat att tillstyrkas — anfört:

Det vore icke förvånansvärt att förslaget mötte kritik och avstyrkande både

från vissa städers sida och från landsfiskalsföreningen. Yärdet och betydelsen

av dessa invändningar borde ej överskattas. Det vore ganska naturligt att

befattningshavare, vilka såsom stadsfiskaler och landsfiskaler blott i ganska obetydlig

grad varit underkastade kontroll beträffande sin åklagarverksamhet, skulle

med missnöje se en inskränkning i deras nuvarande relativa självständighet. Att

landsfiskalsföreningen till och med betecknade en lagstiftning i enlighet

med förslaget såsom nedsättande för landsfiskalernas sociala ställning och

anseende samt talade om degradering, minskad auktoritet, fara för det allmänna

m. m. måste betraktas såsom överdrifter, vilka vittnade örn en alltför

stor känslighet och örn missuppfattning av situationen. Den i betänkandet

uttalade åsikten att ett mellanled mellan justitiekanslern och åklagarna

ute i orten under alla förhållanden bleve nödvändigt syntes vara väl grundad

och likaså betänkandets uppfattning att den nu föreslagna landsfogdereformen

icke föregrepe en blivande underåklagarreform. Länsstyrelsen ansåge förslaget

i dess helhet synnerligen förtjänstfullt. Det vore ägnat att avhjälpa åtskilliga

olägenheter, som gjort sig allvarligt kännbara.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har icke haft något

att erinra mot huvudlinjerna för den ifrågasatta reformen eller mot att densamma

genomfördes utan en samtidig reform av underåklagarorganisationen.

Bland de enskilda häradshövdingarna har förslaget vunnit en allmän anslutning.

Det har sålunda uttalats, bland annat, att de brister som vidlådde den

nuvarande landsfogdeorganisationen på ett tillfredsställande sätt blivit avlägsnade

genom de föreslagna ändringarna och att genom desamma åklagar- och

polisväsendet komme att erhålla en avsevärd förstärkning och konsolidering.

I ett annat yttrande har framhållits, att de sakkunnigas kritik av landsfogdeinstitutionen

förefölle i allo berättigad samt att den föreslagna reformen

verkade väl genomtänkt och på ett övertygande sätt motiverad.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 185.

Av de till ett femtiotal uppgående rådhusrätter — som med eller utan

reservationer i vissa huvudpunkter — biträtt förslaget i princip har rådhusrätten

i Södertälje i förevarande fråga anfört:

Det läge i sakens natur, att en omläggning av landsfogdarnas arbetsuppgifter

utan samtidig reglering av underåklagarnas kompetens och ställning

vore förenad med stora svårigheter, då ju bägge dessa åklagargrupper utgjorde

lemmar i samma organisation. Drån denna synpunkt sett hade det måhända

varit önskvärt, örn den nu ifrågasatta reformen fått anstå, tills processreformen

blivit definitivt beslutad och i sammanhang därmed ordningen för

åklagarväsendet i dess helhet kunde företagas till avgörande. Aven syntes

det vanskligt att skrida till en omorganisation av föreliggande art, innan

det blivit avgjort örn förhörsdomareinstitutet med häktningsbefogenket skulle

komma att införas i vår straffprocess eller ej. Trots de betänkligheter, som

sålunda mötte mot en partiell reform av föreliggande art, syntes dock ej

kunna förnekas, att en sådan reform vore möjlig att genomföra i enlighet

med de linjer, som av de sakkunniga föreslagits.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat att de sakkunniga

på ett i stort sett synnerligen förtjänstfullt sätt skilt sig från sin uppgift,

synnerligast som genom det framlagda förslaget, vilket kunde anses innefatta

en utbyggnad av nuvarande organisation, lagts grunden till polis- och

åklagarväsendets mera enhetliga ledning. Styrelsen har vidare framhållit,

att nödvändigheten av organisationens fullkomning genom partiella reformer

framginge bland annat därav att övriga skandinaviska länder för flera år sedan

vidtagit i samma riktning gående åtgärder i fråga örn polis- och åklagarväsendet.

Slutligen har styrelsen för Sveriges advokatsamfund såsom en vinst

av den föreslagna reformen framhållit, att genom den höjda kompetensen hos

landsfogdarna åklagarna komme att intaga en självständigare ställning mot domstolarna.

Styrelsen har tillika uttalat att för att landsfogdereformen skulle

komma till sin rätt torde man böra förutsätta, att även en reform av underåklagarkåren

skedde.

Mot de sakkunnigas förslag har huvudsakligen anförts att detsamma föregrepe

rättegångsreformen eller i allt fall en omorganisation av åklagarväsendet

i dess helhet. Sålunda har länsstyrelsen i Västmanlands län under

anslutning till de sakkunnigas synpunkter i fråga örn bristerna i den nuvarande

landsfogdeorganisationen och behovet av en genomgripande allmän

reform på åklagarväsendets område — uttalat:

Därest hänsyn uteslutande foges till bestående förhållanden torde i och

för sig icke några allvarligare betänkligheter behöva möta mot att vid genomförandet

av en sådan reform gå fram i etapper och sålunda till en början

begränsa uppgiften till en omdaning av överåklagarkåren i förening med

åvägabringande av ett fastare och mera konsekvent genomfört organisatoriskt

förhållande mellan åklagare av olika grader. Om länsstyrelsen icke desto

mindre måste ställa sig synnerligen tveksam till det föreliggande förslaget

vore detta huvudsakligen beroende på det samband, som enligt länsstyrelsens

mening otvivelaktigt förefunnes mellan förevarande spörsmål och den förestående

omdaningen av rättegångsordningen. De sakkunniga finge anses

hava på visst sätt gått i god för att den föreslagna ordningen skulle kunna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

utan större rubbningar och utan obehagliga överraskningar av ekonomisk

innebörd inpassas i det blivande nya rättegångssystemet. Det ville dock

eljest förefalla som örn åklagarväsendets blivande gestaltning skulle vara så

intimt beroende av hur straffprocessordningen bomme att utformas, att det

icke gärna kunde vara möjligt att fastslå en viss form för åklagarväsendet

utan att ställning dessförinnan tagits även till detaljerna i processordningen.

Ett sådant ställningstagande hade veterligen ännu icke ägt rum. Riksdagens

beslut år 1931 innebar ju allenast en anslutning i huvudsak till de samma

år framlagda grundlinjerna för en rättegångsreform. Det syntes under sådana

omständigheter icke uteslutet, att processordningen i sin slutliga utformning

kunde komma att förete så stora avvikelser från vad man tänkte sig 1931,

att en nu genomförd partiell reform av åklagarväsendet bomme att visa sig

förhastad och försvåra övergången till den nya ordningen. Skulle de antydda

betänkligheterna icke finnas böra utgöra hinder för att omedelbart

skrida till en omdaning av den del av åklagarväsendet, som representerades

av landsfogdarna, torde de sakkunnigas förslag i stort sett få anses tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att den hyste den uppfattningen

att behov förelåge av en omreglering av landsfogdebefattningarna,

vilka redan vid sin tillkomst på många håll mottagits med tvekan beträffande

deras värde. Länsstyrelsen har emellertid fortsatt:

Erågan vore örn denna reglering kunde anses vara så trängande, att den borde

genomdrivas ensam för sig. Även beträffande underåklagarna vore nämligen en

reform oundgänglig och fara kunde förefinnas, att en nu genomförd reform beträffande

landsfogdarna i vissa avseenden kunde komma att bliva bindande för

en reform beträffande underåklagarna och bliva till hinder för sistnämnda

frågas rationella ordnande. Visserligen vore det ett oting, att landsfogdebefattningarna

för närvarande i stor utsträckning icke vore besatta med ordinarie

innehavare, men denna omständighet vore icke i och för sig av den

betydelse, att den borde framtvinga ett ur andra och viktigare synpunkter

olämpligt tillvägagångssätt vid omorganisation av åklagarväsendet i dess helhet.

Länsstyrelsen holle alltså före, att utredningsarbetet omedelbart borde fullföljas

även beträffande underåklagarna och att hela åklagarinstitutionen i ett

sammanhang borde bliva föremål för behandling och avgörande.

Landsfogdarnas behövlighet i framtiden har ifrågasatts av liinsstyrel serna

i Skaraborgs län och Västerbottens län. De sakkunnigas skäl forén

partiell lösning hava av länsstyrelsen i Örebro län betecknats såsom

icke hållbara, därvid länsstyrelsen tillagt:

Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma vore det överhuvud taget icke möjligt

att på lämpligt sätt organisera och bestämma arbetsuppgifterna för överåklagarna

och den högre polisledningen, innan åtminstone i princip klarlagts,

huru organisationen jämväl i övrigt skulle utformas. Såsom anledning

till undanskjutandet av en fullständig reform på ifrågavarande område

hade åberopats huvudsakligen, att en omläggning av de nuvarande landsfiskalernas

arbetsuppgifter förutsatte ett ställningstagande till vissa andra

aktuella organisationsfrågor inom fögderiförvaltningen, bland dem särskilt

omläggning av uppbördsväsendet. Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant torde

emellertid 1924 års uppbördssakkunnigas år 1929 framlagda förslag knappast

komma att läggas till grund för en reform på detta område; och det torde

tillika vara synnerligen ovisst, när denna omstridda fråga överhuvud taget

kunde komma att lösas. Då en omläggning av såväl åklagar- som polis
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majlis proposition nr 1S5.

väsendet i dess helhet enligt vad även de sakkunniga vitsordat vore av

synnerligt behov påkallad, syntes det därför icke möjligt att låta med åtgärder

härför anstå i avbidan på en möjlig omorganisation av uppbördsviisendet.

De rådhusrätter, som avstyrkt förslaget i princip, hava såsom skäl

härför huvudsakligen åberopat detsamma som länsstyrelserna, några rådhusrätter

därjämte att för magistratsstädernas vidkommande en omdaning sådan

som den av de sakkunniga föreslagna näppeligen vore av behovet påkallad.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler har jämväl uttalat, att

åklagarväsendet i stort icke lede av sådana brister att en så hastigt

genomförd omorganisation som de sakkunniga föreslagit vore av behovet påkallad.

Såväl sistnämnda förening som styrelsen för föreningen Sveriges

landsfiskaler hava ansett, att omorganisationen av åklagarväsendet i riket

borde göras i ett sammanhang. Från nämnda personalorganisationers sida

hava uttalats farhågor för att den föreslagna reformen skulle för underåklagarna,

vilken benämning för övrigt hnge anses olämplig, medföra en

försämring såväl av deras tjänsteställning som i socialt hänseende.

Beträffande frågan örn landsfogdens ställning såsom överåklagareimagistratsstad

har lämpligheten av den av de sakkunniga förordade utvidgningen av vissa

underåklagares åtalsbefogenhet understrukits i flera yttranden. Svea hovrätt

har sålunda framhållit att i vissa större städer, där på grund av stadsfiskalens

löneförmåner samt bestämmelserna rörande stadsfiskalens tillsättande

och tjänstgöring erforderliga garantier givits, att stadsfiskal vore väl

skickad att utföra även svårare åklagaruppgifter, torde åt stadsfiskalen kunna

med trygghet anförtros att utföra samtliga åtal i staden. Hovrätten har emellertid

ansett, att landsfogden även i dylika fall borde vara stadsfiskalens förman

samt vara befogad att, örn alldeles särskilda omständigheter därtill

föranledde, själv övertaga visst åtal. — I samma riktning hava Göta hovrätt

samt några länsstyrelser och rådhusrätter uttalat sig.

Några rådhusrätter hava förordat, att magistratsstäderna eller vissa bland

dem skulle helt undantagas från området för landsfogdens överåklagarverksamhet.

Bådhusrätten i Gävle har härutinnan anfört:

För åklagarväsendet på landsbygden och i de mindre städerna måste den

föreslagna organisationen innebära betydande fördelar. Ifrågasättas kunde

emellertid, örn för närvarande något vore att vinna genom att de större och

medelstora städernas rättsbildade åklagare inordnades under landsfogdens

chefskap. Då man kunde utgå ifrån att fullt kvalificerade åklagare funnes i

alla polismästarstäder, torde begränsningen ifråga örn landsfogdens chefskap

över städernas åklagare kunna bestämmas så, att den sammanfölle med begränsningen

i fråga örn chefskapet över polisväsendet. Rådhusrätten funne

de i betänkandet framställda förslagen beträffande åklagar- och polisväsendet

i landet gå i önskvärd riktning mot större krav på ledningens kvalifikationer.

Rådhusrätten hemställde emellertid, att landsfogdarnas verksamhetsområde

icke utsträcktes över städer med rättsbildade åklagare och polismästare,

intill dess kostnaden för åklagar- och polisväsendet i städerna

övertoges av staten och en mera fullständig omorganisation i samband därmed

skedde.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185.

191 85 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Rådhusrätten i Borås har jämväl velat undantaga städer där polismästare

funnes under framhållande, bland annat, att ur rådhusrättens synpunkt

det icke vore någon fördel att landsfogden utförde en del åtal, enär

han säkerligen i de flesta fall ej själv deltagit i brottens utredande.

Det av rådhusrätterna åberopade huvudsakliga skälet för magistratsstädernas

undantagande i åklagarhänseende har varit, att vederbörande stadsfiskaler

ägde och i framtiden jämväl kunde antagas komma att äga sådana

kvalifikationer för sin tjänst att dessa befattningshavares underställande

under en överordnad åklagare vore onödigt. Rådhusrätten i Göteborg

har sålunda framhållit:

Med hänsyn till de kvalifikationer, som krävdes av stadsfiskalerna i Göteborg

och Malmö och den stora erfarenhet som de under sin uteslutande på

åklagarverksamhet inriktade tjänstgöring förvärvade, syntes det icke med

skäl kunna förutsättas, att landsfogden, vilkens verksamhet splittrades mellan

polischefs- och åklagargöromål, skulle i fråga örn åklagarkompetens bliva

dessa stadsfiskal överlägsen. Vid sådant förhållande borde icke heller i

formellt avseende stadsfiskalerna underordnas landsfogden. Göteborg och

Malmö borde därför undantagas från området för landsfogdens polis- och

överåklagarverksamhet. För Göteborgs vidkommande ville rådhusrätten framhålla,

att örn den ifrågasatta överåklagarinstitutionen inrättades och Göteborg

undantoges från landsfogdens tjänstgöringsområde, en av stadens stadsfiskaler

lämpligen kunde beredas förmansställning gentemot den andre fiskalen

och åklagaren vid polisdomstolen.

Det må i anledning av vad rådhusrätten i Göteborg anfört anmärkas, att

rådhusrätten i Malmö icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag

såvitt anginge sistnämnda stad.

Rådhusrätten i Linköping har uttalat en förvissning örn att utan

några lagstiftningsåtgärder stadsfiskalstjänsterna åtminstone för en ganska

lång tid framåt bleve besatta med fullt kompetenta personer och med sådan

utbildning, att det komme att bereda landsfogden svårighet att uppehålla sin

auktoritet gent emot stadsfiskalerna, åtminstone i de relativt stora städerna.

Rådhusrätten har tillagt:

Landsfogdarnas upphöjande till överåklagare även i magistratsstäderna

torde ej böra ske annat än möjligen i de mindre städerna eller sådana där

rådhusrätten icke bestode av minst tre lagfarna ledamöter. Att rådhusrätten

vore så sammansatt stöde ju ej i direkt sammanhang med åklagarväsendet i

staden, men utmärkte dock att staden hade en sådan storlek, att man kunde

utgå från att även åklagarväsendet vore behörigen ordnat. I dessa större

städer skulle stadsfiskalens degradering till underåklagare åt landsfogden

komma att innebära en försämring av nu rådande förhållanden.

I fråga örn landsfogdens verksamhet såsom länspolischef har processlagberedningen

anfört att, med hänsyn till det nära sambandet mellan åtalet och

förundersökningen och då det syntes lämpligt att åklagaren i allmänhet

ledde förundersökningen, något icke torde vara att erinra mot att landsfogden

jämväl vore chef för kriminalpolisen. Beredningen har däremot funnit

tvekan kunna råda huruvida landsfogdarna borde hava befattning jämväl

med ordningspolisväsendet, en uppgift som syntes mera främmande för

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 35

deras åklagar v erks arn h et, men med hänsyn till nuvarande polisorganisation

dock ansett förslagets ståndpunkt vara ofrånkomlig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i anledning av de invändningar

som gjorts mot förslaget att landsfogden skulle övertaga ansvaret för och

ledningen av polisväsendet jämväl i städerna, framför allt i magistratsstäderna,

framhållit, att vad de sakkunniga till stöd för förslaget härom anfört

vore ägnat att övertyga örn nödvändigheten och riktigheten av en åtgärd

i sådan riktning. Utan en sådan möjlighet vore det nämligen enligt

länsstyrelsens mening uteslutet att vinna den enhetlighet i ledningen, vartill

förslaget syftade. Länsstyrelsen har tillagt, att vad de sakkunniga uttalat

örn angelägenheten av att i samband med en blivande reform av underåklagarna

överflytta polischefskapet i stad å stadsfiskal syntes värt allt beaktande.

Rådhusrätten i Luleå har uttalat sig i samma riktning samt anfört:

Med den ställning hos länsstyrelsen landsfogden enligt rådhusrättens

mening borde erhålla vore icke något att erinra mot den befattning med

polisväsendet i städerna, som landsfogden skulle komma att få. Bleve resultatet

beträffande ordningspolistjänsten av den föreslagna förbättrade utbildningen

för landsfogdarna sådan som de sakkunniga antoge, kunde det ur

städernas synpunkt endast hälsas med tillfredsställelse, att landsfogden vid

avgörandet av polisväsendet berörande frågor och särskilt vid ur ordningssynpunkt

kritiska tillfällen komme att taga befattning med polisväsendet i

städerna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär däremot uttalat, att utsträckandet

av landsfogdens verksamhet att omfatta även magistratsstäderna torde

— åtminstone i fråga örn de större städerna — å ena sidan knappast vara

påkallat av något starkare behov och å andra sidan vara ägnat att framkalla

friktioner.

Några länsstyrelser hava förordat att städer med polismästare generellt

måtte undantagas från området för landsfogdens polisverksamhet, varjämte

rådhusrätterna i ett antal större och medelstora städer framfört önskemål

örn dylikt undantag såvitt anginge respektive stad.

Av de i ärendet hörda polischeferna i städerna hava ett femtiotal,

däribland i det allra närmaste samtliga fögderistäders polischefer, lämnat förslaget

helt utan erinran. Övriga polischefer hava framhållit, bland annat, det i

betänkandet såsom mindre lämpligt betecknade förhållandet att i magistratsstad,

där borgmästaren eller en rådman vore polischef, denne i polishänseende

bleve underställd den vid rådhusrätten såsom åklagare uppträdande

landsfogden. Anmärkningar mot ifrågavarande detalj i förslaget hava riktats

även från andra håll såsom Svea hovrätt och Göta hovrätt, vissa länsstyrelser

och ett antal rådhusrätter. Olika förslag till frågans lösande

hava därvid framkommit. Sålunda har Göta hovrätt hemställt att i de fall,

där ledamot av rådhusrätten hade chefskap över polisväsendet inom staden,

chefskapet måtte överflyttas å stadsfiskalen redan i samband med den nu

föreslagna omorganisationen av landsfogdeinstitutionen, även om tidpunkten

för denna omorganisations genomförande därigenom skulle komma att något

framskjutas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 1S5.

Ett flertal rådhusrätter hava likaledes uttalat sig för en omedelbar

överflyttning av polischef skåpet å stadsfiskalen.

Rådhusrätten i Västerås har anfört:

Den närmast till hands liggande lösningen torde vara, att i lag fastställdes

att i magistratsstad stadsfiskalen skulle vara polischef. En dylik föreskrift

skulle även motsvara den faktiska utvecklingen sådan som de sakkunniga i

sitt betänkande tecknat den. På vissa håll skulle dock måhända en lösning

av ifragasatt innehåll icke vara lycklig. Ett annat sätt att lösa frågan skulle

vara, att landsfogden finge övertaga polischefsbefattningen i sådana magistratsstäder,

där domstolsledamot för närvarande tjänstgjorde som polischef.

I flera län skulle en sådan anordning säkerligen kunna utan större

svårigheter genomföras och särskilt i länens residensstäder skulle några

praktiska olägenheter knappast uppstå, men i län med större ytvidd och

betydande avstånd mellan städerna skulle onekligen effektiviteten i polisledningen

försvagas. Emellertid torde en tämligen tillfredsställande anordning

kunna nås på annan väg. Vid granskning av de uppgifter, som enligt

förslaget. skulle åvila landsfogde som länspolischef, framstode det tydligt,

att det viktigaste i detta avsende vore att landsfogden finge tillfälle att följa

och påverka utvecklingen på området samt att landsfogden ägde utöva chefskap

vid sammandragning av polisstyrkor. Dessa synpunkter skulle för de

städer, varom nu vore fråga, kunna tillgodoses utan direkt förmanskap från

landsfogdens sida för den lokala polischefen genom en föreskrift, att landsfogden

skulle äga yttra sig över alla framställningar från den lokale polischefen

till länsstyrelsen samt att stadspolischefen så snart fråga av större

betydelse uppkomme skulle samråda med landsfogden ävensom att landsfogden

skulle övertaga chefskapet vid sammandragning av polisstyrkan inom

länet. Enligt rådhusrättens uppfattning skulle därigenom huvudsyftet med

omorganisationen på detta område vinnas utan att de allvarliga erinringar, som

måste möta ett genomförande av de sakkunnigas förslag, skulle kunna riktas

mot organisationen och betänkligheterna mot denna inskränkning av landsfogdarnas

polischefskap torde vika, då man hade anledning räkna med, att

utvecklingen tämligen snart bomme att framtvinga en sådan omorganisation

i fråga om polischefskapet i magistratsstäderna, som komme att underlätta

ett fullständigt genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande polisväsendet.

ö 1

Rådhusrätten i Sundsvall har framhållit:

I fråga örn domares befattning med polisväsendet torde man numera vara

fullt ense i den uppfattningen att utbildning för domarekallet och verksamhet

såsom domare hade ringa eller ingen gemenskap med utbildningen för och

utövningen av praktisk polistjänst. Med hänsyn därtill funne rådhusrätten

angeläget, att i de fall,där enligt nu gällande bestämmelser domstolsledamot tilllika

vöre ipolischef, denna förening hos samma befattningshavare av till sin

natur i . vissa, avseenden så vitt skilda arbetsuppgifter som domaregöromål

och polisledning innefattade, icke borde upprätthållas längre än som vore

oundgängligen nödigt utan upplösas så snart tillfälle därtill gåves. Därest

nu föreliggande omorganisationsförslag, i vad detsamma avsåge polisväsendet,

komme °att genomföras i den utsträckning, som i betänkandet förordades,

torde sålunda domstolsledamot, som tillika vore polischef, lämpligen böra

i omedelbart sammanhang med omorganisationens genomförande befrias

från befattning med polisväsendet och icke kvarhållas i polischefsbefattning

c i i °71SS .framtid, då i utsikt ställd omorganisation av lands- och stadsfiskalsbefattningarna

kunde komma att äga rum. De polischef i magistrats
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

stad tillkommande uppgifterna torde utan olägenhet kunna uppdelas mellan

vederbörande länspolischef och den befattningshavare i staden, som kunde

finnas för polistjänst bäst rustad, i vilket avseende rådhusrätten hyste den

uppfattning, att främst borde ifrågakomma i stad, där polispersonalen stöde

under befäl av poliskommissarie, denne som väl finge antagas vara på grund

av erfarenhet och rutin i polistjänst för sådana uppgifter mera kvalificerad

än stadsfiskal, som i sin tjänst sysslat uteslutande eller huvudsakligen med

åklagargöromål. I stad med mera än en poliskommissarie torde det böra

ankomma på länsstyrelsen i vederbörande län att förordna den av kommissarierna,

som befunnes för uppgiften bäst skickad.

Rådhusrätten i Halmstad har förordat, att polischeferna i de magistratsstäder,

där borgmästaren vore polischef, i likhet med vad nu vore

fallet direkt underordnades länsstyrelsen. Rådhusrätten har tillika uttalat

att erforderligt samarbete mellan polischefen och landsfogden i alla fall

torde kunna utan större svårigheter åvägabringas.

I anslutning till vad nyssnämnda rådhusrätter andragit har Svea hovrätt

anfört:

Då i stad med egen jurisdiktion borgmästaren eller annan ledamot av

rådhusrätten vore polischef, skulle han enligt förslaget i denna egenskap

vara underställd landsfogden. Emot en sådan ordning hade med fog erinringar

gjorts från rådhusrätternas sida. Enligt hovrättens mening borde

emellertid denna brist i förslaget icke, såsom i ett flertal yttranden ifrågasatts,

avhjälpas därigenom, att landsfogden frånkändes befattning med stadens

polisväsende, utan i stället därigenom, att egenskapen av polischef

överflyttades från vederbörande ledamot av rätten till stadsfiskal eller poliskommissarie.

Föreningen av domare- och polischefsbefattning vore ur flera

synpunkter olycklig, något som särskilt framträdde, där polischefens ingripande

krävdes vid uppkommande oroligheter. Hovrätten skulle därför betrakta

det såsom en vinst, om i detta sammanhang rättelse kunde ske i

förevarande hänseenden. Detta förutsatte emellertid en närmare utredning

av hithörande spörsmål. Därest denna utredning ej hunne avslutas i så god

tid, att den ifrågasatta organisationsändringen kunde i samtliga här avsedda

städer genomföras till den dag, då förslagen vore avsedda att träda i kraft,

kunde lämpligen genom en övergångsbestämmelse fastslås en något senare

tidpunkt, vid vilken landsfogden skulle övertaga befattningen med polisväsendet

i stad där vid de nya författningarnas ikraftträdande ledamot av rådhusrätten

Amre polischef.

Den av de sakkunniga föreslagna Utdelningen av chefskapet över landsfogden

har behandlats i huvudsakligen länsstyrelsernas yttranden. Länsstyrelsen

i Stockholms län har i denna del uttalat:

Den anmärkning kunde visserligen göras att landsfogdar och landsfiskaler

komme att såsom åklagare och polismän lyda under olika myndigheter. I

allmänhet torde en sådan dubbelställning få anses olämplig och icke böra

ifrågakomma. Lämpligast hade givetvis varit örn en skilsmässa kunnat genomföras

mellan å ena sidan åklagar- och kriminalpolisväsende och åandra

sidan ordningspolisväsende. Då detta emellertid icke, särskilt med hänsyn

till därmed förbundna stora kostnader, för närvarande kunde ske samt det

föreliggande förslaget innebure en given fördel i fråga örn åklagarväsendets

organisation, hade länsstyrelsen ingen erinran att göra utan tillstyrkte förslaget

även i förevarande hänseende.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 185.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län Ilar visserligen funnit tudelningen

av chefskapet över landsfogden innebära en svaghet i förslaget men

därefter anfört:

Då enligt förslaget jämväl vore avsett, att länsstyrelsens ställning såsom

högsta åklagarmyndighet skulle upphöra och att landsfogden skulle övertaga

länsstyrelsens nuvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna

brott lagligen beivrades — varemot länsstyrelsen icke hade något att

erinra — samt i utkastet till instruktion för landsfogdarna de båda verksamhetsområden,

som skulle falla under landsfogden — åklagarväsendet och

polisväsendet — syntes hava blivit på tillfredsställande sätt avgränsade från

varandra, hade länsstyrelsen icke ansett sig böra framställa erinran mot

förslaget i denna del. Länsstyrelsen ansåge sig hava så mycket mindre skäl

därtill som det förutsattes, att det föreslagna ordnandet av chefskapet över

landsfogden allenast skulle bliva av provisorisk varaktighet i avbidan på en

framtida självständig åklagar- och polisorganisation.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det riktigt, att landsfogden

såsom överåklagare ställdes under justitiekanslerns chefskap, men att med

länsstyrelsens ställning i länet borde följa rätt för länsstyrelsen att anbefalla

åtal, givetvis i varje fall på länsstyrelsens risk och ansvar. Länsstyrelsen

i Blekinge län har funnit, att jnstitiekanslersämbetet borde

utöva kontroll över landsfogden i dennes egenskap av överåklagare i länet,

men att det i övrigt vore mest naturligt att landsfogden stöde under länsstyrelsens

chefskap, även i disciplinärt avseende, justitiekanslersämbetet likväl

obetaget att förordna örn åtal mot landsfogden för förseelser såsom åklagare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat:

Ehuru det måste medges, att en tudelning av en befattning i subordinationshänseende

i regel icke vore lycklig, och ehuru förslaget härutinnan vid

kritiska tillfällen i den praktiska tillämpningen måhända kunde komma att

leda till vissa svårigheter och intressekollissioner, syntes de sakkunniga ha

löst frågan på ett i stort sett lyckligt sätt, varför länsstyrelsen ansåge sig

i huvudsak kunna ansluta sig till förslaget. Då landsfogden i egenskap av

länspolischef under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet skulle

hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom länet, syntes den

logiska följden fordra, att landsfogden rent disciplinärt även skall lyda

under länsstyrelsen. Därför måste länsstyrelsen motsätta sig att endast

justitiekanslern skulle äga mot landsfogde vidtaga disciplinära åtgärder eller

åtgärder för landsfogdes ställande under åtal.

Länsstyrelsen i Örebro län, som i likhet med flera andra länsstyrelser

ansett att länsstyrelsen borde äga disciplinär bestraffningsrätt över

landsfogden, har framhållit att föreställning skulle kunna meddelas av länsstyrelsen,

som dock därom borde underrätta justitiekanslersämbetet, men att

därest fråga bleve örn åtal samt avstängning från tjänstgöring, ärendet borde

hänskjutas till nämnda ämbete.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i denna fråga haft en från

flertalet andra myndigheter avvikande uppfattning. Länsstyrelsen har sålunda

anfört bland annat:

Med den utformning bestämmelserna rörande landsfogdens ställning såsom

överåklagare fått, syntes det orimligt att till honom överlämna uppdraget

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

såsom chef för ordningspolisen inom länet. Det kunde väl icke ifrågasättas,

att länsstyrelsen vid utövandet av en av sina viktigaste ock mest grannlaga

ämbetsplikter — att svara för den allmänna ordningen inom länet — skulle

vara beroende av att den främsta befälspersonen av andra göromål hindrades

att utöva sin befattning. Därest en sådan anordning bleve genomförd, måste

denna enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning mycket snart leda till

organisationens sönderbrytande.

Vad angår frågan örn landsfogdens befattning med förundersökningarna

rörande de brott, vilka skola åtalas av honom, må erinras örn processlagberedningens

förut återgivna uttalande örn det nära sambandet mellan

åtalet och förundersökningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har med hänsyftning på en blivande

straffprocessreform anfört:

I avseende å förhållandet mellan åklagarfunktionen och förundersökningen

torde det vara sannolikt, att beträffande de svårare brotten åklagaren finge

övertaga ledningen av undersökningen i de mål, i vilka han skulle utföra

åtalet. För egen del ville länsstyrelsen såsom särskilt stöd för sistnämnda

uppfattning framhålla, att risken eljest torde ligga mycket nära till hands

att den i en modern brottmålsprocess synnerligen viktiga förundersökningen

komme att flyttas över till underordnade polisfunktionärer.

Överståthållarämbetet har givit uttryck åt en annan uppfattning och

framhållit att en åklagare, som från början själv ledde polisutredningen,

ofrivilligt kunde komma att bibringas en förutfattad mening rörande den

misstänktes brottslighet och därav föranledas till åtals anställande i oträngt

mål. Ämbetet har tillagt, att större trygghet i nu berörda hänseende torde

vinnas, därest åklagaren hade att taga ståndpunkt till en utredning i vilken

han'' själv icke förut haft mera aktiv del — detta givetvis under förutsättning

att åklagaren vore i juridiskt hänseende kvalificerad.

I fråga örn landsfogdens övriga arbetsuppgifter utöver dem som föreslagits

skola tillkomma honom i egenskap av överåklagare och länspolischef

har länsstyrelsen i Jämtlands län hävdat, att de ämbetsgöromål, som

enligt förslaget skulle åligga landsfogden, inom flera län komme att visa sig

otillräckliga för att utfylla hans tjänstetid i synnerhet som de göromål,

som tillkommit, torde bliva mindre tidskrävande än de, från vilka han enligt

förslaget skulle befrias. Länsstyrelsen har ansett, att landsfogden därför

borde fortfarande kunna efter länsstyrelsens beprövande åläggas andra till

länsstyrelsens ämbetsområde hörande göromål såsom inventeringar och

granskning av utmätningsrapporterna, vilka uppgifter syntes stå i nära sammanhang

med åklagarverksamlieten, samt hållande av sammanträden med

menighet utom landskansliet, därest han därtill förordnades.

Åtskilliga andra myndigheter ävensom vissa enskilda sammanslutningar

hava haft en från länsstyrelsen i Jämtlands län avvikande uppfattning

och i stället uttalat farhågor för att landsfogden icke skulle medhinna

alla honom åliggande åklagar- och polisuppgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, under framhållande av svårigheten

att beräkna i vad mån landsfogdarna i de olika länen bleve helt sysselsatta

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S5.

eller icke medhunne andra uppgifter än som ålåge dem enligt den föreslagna

organisationen, förordat att det överlämnades åt länsstyrelsen att efter samråd

med justitiekanslersämbetet tilldela landsfogden vissa uppgifter inom

länsstyrelsen i det fall att honom eljest åliggande göromål aDsåges utan

olägenhet medgiva en sådan anordning.

De av de sakkunniga föreslagna behörighetsvillkoren för landsfogdebefattning

har Svea hovrätt funnit i stort sett väl avvägda, Hovrätten har

emellertid ifrågasatt, huruvida icke kraven på viss tids tjänstgöring å skilda

verksamhetsområden inom åklagar- och polisväsendet lämpligen borde ordnas

så att tjänstgöring på visst område kunde, utan att dispensvägen behövde

anlitas, till viss del ersättas av på annat sätt ådagalagd skicklighet

såsom åklagare och polisman.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt örn förordnande att handlägga

inskrivningsärenden minst sex inskrivningsdagar kunde vara av den

vikt och betydelse, att det borde uppställas såsom villkor för behörighet

till landsfogdetjänst.

Häradshövdingen i Härjedalens domsaga har på anförda skäl förordat,

att de blivande landsfogdarnas domstolsutbildning uteslutande förlädes

till häradsrätt.

Länsstyrelsen i Gotlands län har, under erinran att inom länet icke

funnes rådhusrätt i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren

sutte minst två lagfarna ledamöter, funnit det kunna möta vissa svårigheter

för en aspirant att erhålla förordnande å stadsfiskalstjänst utom länet samt

därför föreslagit att dylik tjänstgöring jämväl skulle kunna fullgöras å stadsfiskalskontor

i stad med rådhusrätt, i vilken förutom borgmästaren sutte en

lagfaren ledamot.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:

Bestämmelsen att landsfogdeaspirant inom loppet av tjänstgöringstiden å

landsfogde-, landsfiskals- eller stadsfiskalskontor under minst hälften av tiden

skulle hava på grund av vederbörliga förordnanden utfört å nämnda kontor

förekommande åklagar- och polisgöromål torde bliva omöjlig att genomföra.

Såvitt länsstyrelsen kunde förstå, torde det vara uteslutet för vederbörande

aspiranter att inom loppet av sa kort tid kunna, förskaffa sig förordnanden i

den betydande omfattning, som föreslagits. En mildring av bestämmelsen härutinnan

syntes därför ofrånkomlig, försåvitt man ej ville förbinda bestämmelsen

med en motsvarande skyldighet för vederbörande landsfogde eller

landsfiskal att taga ledigt i erforderlig utsträckning. Givetvis förutsattes

därvid, att vederbörande ordinarie befattningshavare ej skulle behöva undertiden

för ledigheten vidkännas avdrag å bestående löneförmåner. I detta

sammanhang ville länsstyrelsen påpeka, att med den inställning till reformförslaget,

som landsfiskalerna åtminstone i Jönköpings län intagit, det måhända

kunde bliva vanskligt att finna någon landsfiskal, som överhuvudtaget

vöre villig att bereda en landsfogdeaspirant anställning å landsfiskalens

kontor. För undvikande av eventuella svårigheter härutinnan borde i samband

med meddelande av anslag till avlönande inom vissa distrikt av extra

eller biträdande landsfiskaler eller tjänstebiträden åt landsfiskaler föreskrivas

skyldighet för vederbörande landsfiskal att underkasta sig tjänstgöring å

landsfiskalskontoret av dylik aspirant.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att med avseende å kompetensföreskrifterna

förelåge den stora svårigheten att hittills blott få personer

med tillräcklig teoretisk utbildning ägnat sig åt åklagar- och polisväsendet.

Länsstyrelsen har vidare uttalat:

Föreskrifterna komme därför att bliva avgörande för beskaffenheten

av en ny, visserligen icke mångtalig, men betydelsefull kår av befattningshavare.

Svårigheten ökades därigenom att landsfogdarna från början försattes

i en tjänsteställning, som fordrade god teoretisk utbildning, stor erfarenhet

och mycken personlig takt. Enligt länsstyrelsens uppfattning hade

de sakkunniga underskattat betydelsen av den praktiska tjänstgöringen såväl

under utbildningstiden vid polishögskolan som rinder den praktiska tjänstgöringen.

På grund av landsfogdarnas dubbla uppgifter såsom åklagare och

chefer för ordningspolisen vore det svårt att finna en lämplig fördelning av

tjänstgöringstiden. Dock syntes tjänstgöringen vid ordningspolisen vara

avgjort för kort. Det syntes också kunna ifrågasättas, örn icke bland

meriterande tjänstgöring borde upptagas även tjänstgöring vid statspolisen.

Såsom en avsevärd förbättring har länsstyrelsen i Kronobergs län

betecknat de skärpta fordringarna beträffande landsfogdarnas utbildning i

ordningspolishänseende. Länsstyrelsen har fortsatt:

Denna gren av landsfogdarnas verksamhet syntes emellertid länsstyrelsen

vara av den utomordentliga betydelse, att kompetensfordringarna i detta

hänseende borde än ytterligare skärpas. För att landsfogdarna skulle erhålla

nödig och behövlig erfarenhet vid utövande av polisbefäl syntes en

tjänstgöring vid ordningspolisen i Stockholm eller Göteborg av ett år vara

erforderlig. Någon utökning av den praktiska utbildningstiden torde detta

krav icke böra föranleda, då med landsfogdeaspiranternas teoretiska utbildning

en tjänstgöring av sex månader å landsfogdekontor och samma tid å

landsfiskalskontor kunde bliva tillräcklig. Länsstyrelsen ville vidare ifrågasätta

örn icke tiden för förordnandena att utföra åklagar- och polisgöromål*

måtte nedsättas förslagsvis till en fjärdedel av tjänstgöringstiden. Slutligen

syntes det kunna ifrågasättas, örn icke landsfogdeaspirant — för att vinna

den inblick i länsstyrelsens arbetssätt, som för landsfogdens utövande av sin

tjänst ofta vore nödig — borde tjänstgöra någon tid även vid länsstyrelse.

Beträffande den närmare utformningen av planen för de blivande landsfogdarnas

utbildning i kriminalpolis- och ordningspolishänseende har Överståthållarämbetet

funnit den föreslagna utbildningen för kriminalpolistjänst

ägnad att bibringa eleverna en med hänsyn till den knappa tiden

relativt tillfredsställande första kunskap i hithörande ämnen. I likhet

med flera andra myndigheter har ämbetet emellertid ansett ordningspolisutbildningen

för kort och förordat, att i en blivande landsfogdekurs utbildningen

i ordningspolistjänst i högst väsentlig grad utökades utöver vad de

sakkunniga föreslagit.

Det må slutligen i detta sammanhang omnämnas att flera myndigheter

framhållit lämpligheten av att en utbildning efter i huvudsak de linjer

som de sakkunniga föreslagit i fråga om den s. k. polishögskolan måtte beredas

jämväl aspiranterna å andra befattningar inom åklagar- och polisväsendet

än de nya landsfogdetjänsterna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Mot de föreslagna inskränkningarna i landsfogdens rätt till privat verksamhet

Ilar i princip inga invändningar gjorts. Beträffande omfattningen av

dessa inskränkningar kava emellertid meningarna varit delade.

Göta hovrätt har funnit vägande skäl tala för förbud för landsfogde att

bedriva advokat- och inkasseringsverksamhet. Styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar har givit uttryck åt samma uppfattning ävensom

länsstyrelsen i Gotlands län såvitt angår inkasseringsverksamhet.

Vad häradshövdingeföreningen anfört har Svea hovrätt funnit vara förtjänt

beaktande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har förordat, att landsfogde

icke skulle utan justitiekanslersämbetets tillstånd få idka annan förvärvsverksamhet.

Samfundet har vidare anfört:

Därest ett så allmänt stadgande ej funnes lämpligen böra införas, syntes

i vart fall landsfogden böra vara förbjuden att syssla med advokatverksamhet

eller åtaga sig inkasseringsuppdrag. Sådan verksamhet vore mer än

någon annan art av enskild förvärvsverksamhet ägnad att skapa fara för

intressekonflikter för en person i åklagarställning. Det av de sakkunniga

föreslagna förbudet mot allenast vissa former av advokatverksamhet utgjorde

ett alltför bristfälligt skydd mot denna fara.

Å andra sidan har i några yttranden ifrågasatts huruvida icke landsfogden

borde äga att vara rättens ombudsman i konkurs. Länsstyrelsen i Gotlands

län har funnit sådant uppdrag avse rättsvårdande verksamhet och

länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att den inblick landsfogden

därigenom kunde få i ett konkursärende bleve snarare till nytta än till skada

och att ett dylikt uppdrag knappast kunde tänkas råka i kollision med

landsfogdens ämbetsutövning. Sistnämnda länsstyrelse har därjämte ansett,

ätt landsfogden borde kunna förordnas att hålla exekutiva auktioner.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har anfört:

Förmånen att förrätta auktioner å fast egendom, som av 1928 års lönekommitté

angivits såsom till tjänsten hörande sportler, hade för åtskilliga

landsfogdar medfört ett högst nödvändigt tillskott till den nu utgående

knappa avlöningen. Ehuru det kunnat synas billigt, att denna förmån bibehölles

även vid nu föreslagen löneförbättring, hade föreningen i detta hänseende

på grund av även andra än ekonomiska skäl icke något att erinra

mot föreslaget förbud. Vad däremot anginge förbudet att vara rättens ombudsman

i konkurs ansåge föreningen, att bärande skäl icke förebragts för

detsamma. Genom verksamhet såsom rättens ombudsman sattes landsfogden

i tillfälle att redan på ett mycket tidigt stadium i konkursen undersöka,

huruvida konkursgäldenär gjort sig skyldig till brottslig handling. Berättelse,

innehållande bland annat uppgift därom, skulle nämligen under rättens ombudsmans

inseende så fort ske kunde upprättas av förvaltaren. Örn landsfogde

vore rättens ombudsman, skapades en stark garanti för att denna fråga

bleve ägnad en ingående prövning. Skulle i fall, när i sådan berättelse

brottsligt förfarande ej ansetts föreligga, mot förmodan nya omständigheter

under konkursens gång framkomma, som medförde straffrättsligt ansvar, vore

det föreningens bestämda åsikt, att landsfogde i så fall utan dröjsmål vidinge

erforderliga åtgärder för den brottsliges befordrande till straff. De med

rättens ombudsmannaskap förenade göromålen kunde i stort sett utföras å

tid, som lämpade sig för rättens ombudsman. Där rättens ombudsman för

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr ISo.

viss åtgärd, exempelvis hållande av förlikningssammanträde, vore förhindrad,

förordnade konkursdomaren på därom gjord framställning annan person att

i angivet avseende vara rättens ombudsman. Någon konflikt med landsfogdens

tjänstegöromål uppstode sålunda icke. — Om landsfogden mottoge

uppdrag av enskild part att i samband med utförande av tjänstetalan vara

dennes rättegångsombud eller rättegångsbiträde, vore det enligt föreningens

mening obilligt, att han ej skulle få betinga sig ersättning.

Yad föreningen sist anfört har länsstyrelsen i Älvborgs län funnit

icke sakna berättigande samt tillagt, att åsyftade bestämmelse sannolikt

skulle få till följd att landsfogden icke åtoge sig dylika uppdrag, vilket torde

få betraktas såsom från praktisk synpunkt mindre önskvärt.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett landsfogdeföreningens erinringar

icke* böra föranleda till någon ändring i de föreslagna bestämmelserna.

Behovet av rättsbildade biträden (landsfogdeassistenter) har framhållits i

flera yttranden. I fråga örn det erforderliga antalet dylika befattningshavare

har justitiekanslersämbetet yttrat:

De sakkunniga hade för den närmaste tiden räknat med fem assistentbefattningar.

Ämbetet hade ej, innan erfarenhet vunnits, anledning ifrågasätta

annan begynnelseberäkning men ville framhålla angelägenheten av att

den prövning, som från fall till fall gjordes rörande behovet av assistent,

icke skedde efter en snäv måttstock. Med den allsidighet och rutin assistenttjänsten

borde giva bleve den en värdefull tillgång vid besättande av

en del underåklagarbefattningar, särskilt sådana i medelstora eller större

städer, och det vore därför av betydelse att denna form av meritering ej

bleve för svårtillgänglig. Helt naturligt borde vid prövningen behovet av

biträde åt landsfogden i första hand vara avgörande. Det förefölle dock

som örn landsfogdeuppgiften, sådan den utstakats i förslaget, kunde visa. sig

genomsnittligt bliva av ganska påfrestande natur, och det borde icke förbises

att möjligheten att vid förfall för landsfogden eller anhopning av göromål

överlåta åklagaruppgift till vederbörande underåklagare finge sin^ begränsning

i de krav på kvalifikation hos denne, som för sadant fall måste uppställas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att jämväl detta län

vore i behov av en landsfogdeassistent, samt därom uttalat:

Länets oerhörda utsträckning och jämförelsevis outvecklade kommunikationer,

dess egenskap av gränslän samt de i ordningsliänseende utsätta, orter

som malmfältssamhällena utgjorde syntes länsstyrelsen innefatta tillräcklig

motivering därför. Men diirtill bomme en omständighet som icke borde

frånkännas betydelse: för ett nöjaktigt utförande av landsfogdens åklagaruppgift

i denna landsända, särskilt förundersökningar och åtals utförande,

vore kunskap i finska av väsentlig betydelse -—- detta sprak utgjorde modersmålet

för mellan 20,000 och 30,000 människor i länet — och det skulle

fördenskull ur rekryteringssynpunkt vara av värde att som landsfogdeassistenter

erhålla finskkunniga och eljest kvalificerade underåklagare eller andra

aspiranter på banan.

Frågan örn handhavandet av de arbetsuppgifter sam icke längre skola tillkomma

landsfogdarna, i första hand inventeringarna, har behandlats i åtskilliga

yttranden. Beträffande sakens principiella sida har länsstyrelsen

i Stockholms län aufört:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majus proposition nr 185.

För förslaget måste anses tala den omständigheten, att inventeringsförrättningarna

skulle komma att anförtros åt de befattningshavare, som utom

vid själva inventeringarna hade att granska landsfiskalernas medelsförvaltnmg

och som följaktligen vore förtrogna med deras räkenskaper. Å andra

sidan bestode en icke obetydlig fördel med det nuvarande systemet däri,

att förmanskapet över landsfiskalerna på alla områden av deras verksamhet

utövades av samma person. Genom den ifrågasatta anordningen skulle uppkomma

ett dubbelt förmanskap, dels i polisavseende, dels i räkenskapsavseende.

Då emellertid vederbörande tjänsteman å landskontoret vid sin inventering

av landsfiskalernas räkenskaper fungerade i kraft av särskilt uppdrag

fran länsstyrelsen, torde detta förhållande icke behöva föranleda några

större betänkligheter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att även om landsfogden

pa grund av sin chefställning till landsfiskalerna och sin kännedom örn deras

arbetsförhållanden hade bättre förutsättningar att utöva kontroll över medelsförvaltarna,

så kunde dock de sakkunnigas förslag i denna del godtagas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att frågan örn handhavandet

av de arbetsuppgifter, som enligt förslaget icke längre skulle tillkomma

landsfogdarna, nog kunde utan större svårighet lösas enligt de riktlinjer,

som av de sakkunniga uppdragits.

Den med överflyttningen av ifrågavarande göromål följande arbetsökningen

för länsstyrelsen har påtalats i några yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms

län har salunda framhållit, att då den sakkunskap som erfordrades

för dessa göromål uteslutande torde vara att finna bland befattningshavarna å

landskontoren, vore det uppenbart, att förslagets genomförande vore ägnat att

öka landskontorens arbetsbörda med nya, viktiga uppgifter. Länsstyrelsen

har vidare anfört:

De sakkunniga hade ansett detta möjligt med hänvisning till den lättnad

i arbetsbördan, som landskontoren vunnit bland annat genom den förändrade

ecklesiastika boställsföryaltningen. Beträffande länsstyrelsen i Stockholms

län hade den lättnad i arbetsbördan som åsyftades redan utfyllts genom

beslut om överflyttning från landskansliet till landskontoret av vissa arbetsuppgifter

angående tillsynen över stiftelser, värnplikts- och mobiliseringsärenden

och ärenden angående s. k. utländsk fattigvård.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat att hinder icke mötte för

landskontoret i länet att med redan tillgänglig personal handhava bestyret

med inventeringarna, därvid dock någon ökning av förrättningstiden vore

att räkna med. Beträffande de exekutiva auktionerna å fast egendom har

länsstyrelsen framhållit:

Då länsstyrelsen icke vidare skulle äga förordna landsfogden att hålla

exekutiva auktioner, bleve därav en följd att ytterligare minst en jurist å

landskansliet måste tagas i anspråk såsom förrättningsman. Med hänsyn

till den tid, som åtginge för resor och förrättningarnas avhållande, droges

därigenom arbetskrafter från landskansliet i en sådan omfattning, att ytterligare

personal måste anställas, därest ej andra förhållanden inträffade, som

föranledde minskning av landskansliets arbetsbörda.

Biksräkenskapsverket, som icke haft något att erinra mot att bestyret

med inventeringarna avskildes från landsfogdarnas arbetsuppgifter, har tillika

anfört:

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Ämbetsverket måste med styrka hävda, att ifrågavarande kontroll för att

bliva verkligt effektiv måste handhavas av personal med därför särskilt

lämpad utbildning, med tillräckligt auktoritativ tjänsteställning och med

huvuddelen av sin verksamhet förlagd till kontrollområdet. Landsfogdarnas

nuvarande kontrolluppgifter borde därför sammanföras med länsstyrelsernas

omedelbara befattning med skatteuppbörden och kontrollen därå samt läggas

under en tjänsteman i minst länsbokhållares tjänstegrad. Ordnandet av

ifrågavarande kontroll på föreslaget sätt skulle möjliggöra ett önskvärt intimare

samarbete på området mellan riksräkenskapsverket och länsstyrelserna

än som kunnat ernås under nuvarande förhållanden, då ju landsfogdarna

icke hade någon nämnvärd kontakt med medelsförvaltningens olika grenar.

Lämpligheten att påbörja övergången till den nya organisationen å den av

de sakkunniga föreslagna dagen eller den 1 juli 1935 har ifrågasatts av flera

myndigheter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, med hänsyn till

nödvändigheten att ett större antal aspiranter förvärvade den av de sakkunniga

föreslagna högre utbildningen, ansett det önskvärt, att övergången skedde

senare eller att reformen successivt genomfördes under loppet av några år

framåt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det icke kunde ifrågasättas

att nuvarande ordinarie innehavare av landsfogdebefattningarna skulle

automatiskt överföras på de nya tjänsterna. Länsstyrelsen bär vidare anfört:

Beträffande innehavarna av förordnanden torde åtskilliga av dem under

hittillsvarande tjänstgöring sökt att skaffa sig god teoretisk och praktisk

utbildning. I vad mån denna vore tillräcklig efter en kurs vid den föreslagna

polishögskolan, torde få prövas för varje särskilt fall. Under alla

förhållanden måste det betonas att icke vid nyskapandet av landsfogdekåren

utnämningar medelst fullmakt borde ske av andra befattningshavare än sådana,

som fullt fyllde måttet. Misstagen vid genomförandet av 1917 års

fögderiförvaltningsorganisation borde icke upprepas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har velat särskilt understryka

att för de landsfogdar, vilka den 30 juni 1935 bestridde annan tjänst, en

återgång till verksamhet som landsfogde icke borde ifrågakomma, med

mindre i varje särskilt fall den bestridda tjänsten finge anses i huvudsak

jämställd med eller mera kvalificerad än landsfogdetjänst enligt den gamla

ordningen. Länsstyrelsen har tillagt, att upprätthållandet av denna princip

vore av olika skäl nödvändigt för att åsyftad vinning av reformen inom rimlig

tid skulle kunna ernås. Statskontoret har, under hänsyftning på de

sakkunnigas uttalande i denna riktning, ansett det ofrånkomligt att vissa

nuvarande landsfogdar uppfördes å indragningsstat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke genom särskilda övergångsbestämmelser

borde regleras fordringarna å tjänstgöring inom åklagar- och

polisväsendet under den övergångstid, som bomme att förflyta, innan reformen

av åklagarväsendet bleve i sin helhet genomförd. Så länge detta icke

vore förhållandet, bleve tjänstgöringen å landsfiskalskontor ej av samma värde

ur utbildningssynpunkt, varför anledning torde saknas uppställa fordran på

dylik tjänstgöring under så lång tid som minst ett år, förrän jämväl landsfiskalstjänsterna

omorganiserats. Emellertid kunde det angivna syftet tillgodoses

även på en annan väg, nämligen genom att från fall till fall lärn
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

nades dispens från de föreslagna kompetensbestämmelserna. Länsstyrelsen

förutsatte, att sa komme att förfaras, och hade därför icke anledning föreslå

några särskilda övergångsbestämmelser i omförmält hänseende.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar har hemställt att för

förordnad landsfogde, som den 1 juli 1935 uppehållit landsfogdetjänst under

minst tre år, fullmakt från och med sistnämnda dag skulle utfärdas å innehavd

tjänst. Länsstyrelsen i Hallands län har i anledning härav uttalat,

att det vore nödvändigt att frågan örn sådan fullmakt avgjordes särskilt för

varje fall med hänsyn till förefintlig kompetens samt det sätt, varpå den

förordnade skött tjänsten.

Beträffande kostnaderna för den nya organisationen och vad först angår

landsfogdarnas avlöning har vikten av att denna bleve tillfredsställande reglerad

framhållits i åtskilliga yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet

förklarat, att landsfogdarna alltför länge bibehållits vid en i förhållande

till deras befattningars vikt och därmed förenat ansvar låg avlöning.

Ämbetet har vidare anfört:

Det vore nödvändigt att genom väsentlig bättring av landsfogdarnas villkor

göra befattningarna mera begärliga för personer med förutsättningar för uppgifternas

handhavande. En ökning av lönen vore därjämte motiverad av de

skärpta kompetenskrav förslaget uppställde. Med tillfredsställelse hade

ämbetet iakttagit att de sakkunniga visat förståelse för angelägenheten av

att landsfogdarna, om verkligen något skulle vinnas med reformen, erhölle

en god avlöning. En avprutning på förslaget härutinnan komme säkerligen

att visa sig vara en kortsynt sparsamhet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har erinrat örn att länsstyrelsen

redan tidigare framhållit den synnerliga angelägenheten av att landsfogdarna

i lönehänseende erhölle en fördelaktigare ställning än den de för

närvarande intoge, och länsstyrelsen ville jämväl nu understryka vikten härav.

Länsstyrelsen har tillagt, att endast därigenom torde det vara möjligt att

få landsfogdetjänsterna rekryterade på sådant sätt, att innehavarna därav

kunde förväntas bliva i olika avseenden kvalificerade för att på tillfredsställande

sätt fylla de synnerligen viktiga och ansvarsfyllda uppgifter, som enligt

den ifrågasatta reformen skulle åvila dem.

Statskontoret har anfört:

Med ^ hänsyn till de krav på utbildning och kvalifikationer, som måste

ställas å landsfogdarna, samt arten av det dem åvilande arbetet hade statskontoret

funnit sig kunna i stort sett ansluta sig till de sakkunnigas förslag

t fråga örn den avlöning, som skulle utgå till dessa befattningshavare. Därvid

hade statskontoret fäst särskilt avseende vid angelägenheten av att landsfogdarna

skulle stå ekonomiskt fria samt att landsfogdarnas möjlighet att

förskaffa sig inkomster vid sidan av tjänsten skulle väsentligt beskäras.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat sig i samma

riktning som statskontoret.

Även myndigheter som avstyrkt omorganisationsförslaget i övrigt hava

uttalat sig för en lönereglering för landsfogdarna. Bland dessa myndigheter

är länsstyrelsen i Östergötlands län som förklarat, att nämnda befatt
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ningsliavare borde beredas en avlöning som bättre motsvarade vikten av deras

uppgifter och att länsstyrelsen i fråga örn avlöningarnas storlek anslöte sig

till de sakkunnigas förslag.

Avlöningarnas storlek har behandlats jämväl i åtskilliga andra yttranden.

Svea hovrätt, som förklarat sig tillmäta den omständigheten att enligt förslaget

landsfogdarnas avlöning bleve på ett tillfredsställande sätt reglerad

synnerlig betydelse, har ansett de föreslagna lönerna dock ej vara högre än

att varje sänkning av lönebeloppen vore betänklig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

Den föreslagna lönen ansåge länsstyrelsen vara väl avpassad, så att verkligt

kvalificerad arbetskraft erhölles för besättande av landsfogdetjänsterna,

vilket vore nödvändigt, om den ifrågasatta reformen skulle kunna bliva till

den nytta som med densamma avsåges. Länsstyrelsen ville understryka,

att denna lönesättning också vore erforderlig, örn syftet en verkligt kvalificerad

rekrytering skulle kunna uppnås.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har betecknat den föreslagna

avlöningen såsom skälig samt vidare framhållit:

Advokatsamfundet ville understryka vikten därav, att de som hade att i

ämbetsställning taga del i rättsvården — vare sig som domare eller åklagare

— tillerkändes sådan avlöning som svarade mot deras ämbetsåliggandens betydelse

för rättslivet och vore nödvändig för att i längden kunna upprätthålla

en tillfredsställande rekrytering. Ur denna synpunkt framstode det som

önskvärt, att avlöningen till landsfogdarna under inga omständigheter bestämdes

lägre än de sakkunniga föreslagit.

Den av de sakkunniga föreslagna differentieringen av lönerna i de olika

länen har stött på motstånd å flera håll. Sålunda har länsstyrelsen i

Jönköpings län anfört:

Länsstyrelsen kunde icke dela de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten

av att genomföra den av de sakkunniga förordade differentieringen i

lönehänseende av landsfogdarna. Ett sådant särskiljande i lönehänseendo

innebure en avvikelse från förut tillämpade normer vid avlöning av sinsemellan

eljest likartade befattningar, för vilken, såvitt länsstyrelsen kunde

finna, tillräckligt bärande skäl ej kunde anföras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit de av de sakkunniga

anförda skälen för en differentiering av landsfogdarnas löner övertygande.

Länsstyrelsen har vidare yttrat:

Variationerna i arbetsbördan torde kunna regleras därigenom att till förfogande

åt mera arbetstyngda landsfogdar ställdes landsfogdeassistenter eller

i övrigt mera kvalificerade biträden. Vidare syntes en konstant beräkningsgrund

för differentieringen vara svår att utfinna. De förhållanden, som vid

ett tillfälle skulle kunna anses avgörande för de olika landsfogdarnas avlöning,

skulle vid ett annat tillfälle kunna vara så omändrade, att en ny omvärdering

bleve nödvändig. Länsstyrelsen vore därför av den uppfattningen,

att samtliga landsfogdar borde erhålla samma löneplacering samt att med

hänsyn till tjänstens synnerligen maktpåliggande och ansvarsfulla beskaffenhet

lönegraden B 30 icke kunde anses oskälig.

Ytterligare några länsstyrelser hava uttalat sig i samma riktning under det

att andra, som varit i princip eniga med länsstyrelsen i Kronobergs län,

förordat lönegraden B 29 för samtliga landsfogdar.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majus proposition nr 185.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar Ilar anfört:

Uppdelningen syntes föreningen opåkallad, särskilt med hänsyn till att

landsfogdarna ^ finge full sysselsättning i tjänsten med kvalificerat arbete.

Givetvis förelåge det skillnader i omfattningen av landsfogdarnas arbetsbörda,

men denna skillnad syntes kunna utjämnas genom bättre och mera

kvalificerade biträden. Det erinrades därom att vissa landsfogdar skulle få

biträde av landsfogdeassistenter, varförutom de förut hade hjälp av mycket

kvalificerade polistjänstemän. Där emellertid kvalificerat arbete beträffande

polis- och åklagarverksamliet i något län skulle i framtiden visa sig icke

giva landsfogden full sysselsättning, hade de sakkunniga redan förutsatt, att

hans arbetskraft skulle kunna tagas i anspråk för föredragning i länsstyrelsen.

Föreningen förutsatte, att föredragning icke ålades landsfogdarna i andra

ärenden än som eljest ålåge landssekreterare och landskamrerare, vilka utöver

avlöning enligt lönegraden B 30 åtnjöte särskilda lönetillägg. Därutöver

erinrade föreningen örn att 1928 års lönekommitté icke ansett sig kunna, på

delvis likartat material som stått till de sakkunnigas förfogande verkställa

uppdelning i lönegrader av landsfogdetjänsterna. De hoga kompetensfordringarna

för landsfogdetjänsteroa samt de maktpåliggande ämbetsuppgifterna

motiverade till fullo landsfogdarnas placering uti lönegraden B 30. För

denna löneställning talade även det förhållande, att landsfogdetjänsten måste

betecknas såsom sluttjänst. Denna löneställning hade av Linnér i utredningen

angående omorganisation av polisväsendet i riket föreslagits för landsfogdarna.

För sådan landsfogde, som enligt förslaget skulle placeras i lägre

lönegrad än annan landsfogde, torde det praktiskt taget finnas mycket ringa

möjhghet att söka och erhålla annan landsfogdetjänst. Ej heller funnes utan

löneminskning den möjlighet som för många andra befattningshavare stöde

öppen att efter viss tids tjänstgöring i Norrland erhålla transport till sydligare

län.

Förslaget om en differentiering av lönerna har å andra sidan i princip biträtts

av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd. Förstnämnda myndighet har emellertid föreslagit

allenast två lönegrader, därvid ett mindre antal befattningar skulle placeras

i lönegraden B 30 och återstoden i B 28. Statskontoret har vidare dels

uttalat sig mot att rekryteringshänsyn finge vara avgörande vid bestämmandet

av lönerna i vissa norrlandslän och dels förordat att, med hänsyn till den

ändrade ställning de nya landsfogdarna bomme att intaga med avseende å

såväl avlöning som arbetsuppgifter, innehavare av ny landsfogdebefattning

för placering i löneklass icke skulle få tillgodoräkna den tid han varit innehavare

av nuvarande landsfogdebefattning eller på förordnande uppehållit

dylik befattning.

Riksräkenskapsverket har ansett att samtliga landsfogdetjänster borde

inordnas i en och samma lönegrad, lämpligen 28:e lönegraden, samt att särskilda

tillägg borde beviljas för de mera krävande tjänsterna efter i huvudsak

den indelning, som de sakkunniga föreslagit, och med belopp motsvarande

skillnaden mellan 29:e respektive 30:e lönegraden och 28:e lönegraden.

Lönenämnden har förordat en differentiering efter det av riksräkenskapsverket

angivna systemet. Utgående från att landsfogdarna -— med ett

undantag — erhölle en löneställning lägst motsvarande lönegraden B 28 har

lönenämnden vidare anfört:

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 185.

Lönetillägget borde beräknas på grundval av den lön som, vad anginge

landsfogdetjänst i den högsta avlöningsgruppen, skulle tillkomma vederbörande

innehavare, örn befattningen vid hans tillträde till densamma tillhörde

30 lönegraden, eller som, vad beträffade landsfogdetjänst i den mellersta

avlöningsgruppen, skulle utgå till innehavaren, örn befattningen vid

hans tillträde till densamma tillhörde 29 lönegraden. I enlighet med denna

beräkning borde lönetillägget i förstnämnda fall utgå med ett belopp, motsvarande

skillnaden mellan lön enligt innehavande löneklass inom 28 lönegraden

och lön enligt en löneklass liggande två löneklasser högre å löneplanen,

samt i sistnämnda fall med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan

lön enligt innehavande löneklass och lön enligt en löneklass liggande en

löneklass högre å löneplanen. Denna skillnad utgjorde 960 kronor respektive

480 kronor för år räknat. Då landsfogde som uppbure lönetillägg åtnjöte

ledighet, under vilken han vore skyldig att vidkännas tjänstledighetsavdrag,

torde vid avdragets bestämmande böra så anses, som åtnjöte han lön enligt

en löneklass liggande två löneklasser respektive en löneklass högre än den

löneklass inom 28 lönegraden, vilken han tillhörde. Vikariatsersättning till

tjänsteman, som förordnades att bestrida vikariat å sådan landsfogdetjänst,

med vilken lönetillägg vore förenat, borde beräknas såsom örn tjänstemannen

bestrede vikariat å befattning inom 30 respektive 29 lönegraden. — Bland

de landsfogdetjänster, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle hänföras

till 28 eller den lägsta för landsfogde föreslagna lönegraden, hade även

upptagits landsfogdebefattningen i Gotlands län. I betraktande av den statistiskt

påvisade arbetsmängden för landsfogden i detta län ansåge lönenämnden.

att tillräckliga motiv knappast förefunnes för att inplacera denna befattning

i samma lönegrad som de övriga landsfogdetjänsterna. Lönenämnden

föresloge, att ifrågavarande landsfogdetjänst, såsom ett undantag från den

allmänna lönegradsplaceringen, hänfördes till 26 lönegraden. Av samma

skäl syntes det ock lönenämnden tveksamt, huruvida landsfogdarna i Västmanlands

och Jämtlands län borde åtnjuta större löneförmåner än som

motsvarade 28 lönegraden.

Några enstaka länsstyrelser hava funnit den föreslagna lönegradsplaceringen

över huvudtaget för hög. Länsstyrelsen i Blekinge län har salunda ifrågasatt

huruvida landsfogdebefattning kunde anses bliva av den betydelse, att

dess innehavare borde placeras i någon av de allra högsta lönegraderna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett det icke kunna komma

i fråga att placera landsfogdarna i högre lönegrad än B 26—28. Länsstyrelsen

i Jämtlands län har helt allmänt uttalat att förslaget i denna del

knappast vore lyckligt avvägt med hänsyn såväl till avlöningsförmånerna för

andra befattningshavare inom landsstaten som till den föreslagna differentieringen.

Mot de föreslagna avlöningsbestämmelserna för landsfogdeassistenterna hava

vissa erinringar gjorts. Statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd hava ansett det för extra liovrättsfiskaler

och domsagosekreterare gällande avlöningssystemet icke lämpligen

böra ifrågakomma i förevarande fall. Statskontoret har i stället förordat,

att avlöningen under en provtjänstgöring, förslagsvis ett och ett halvt

år, utginge enligt 15:e löneklassen och att landsfogdeassistent därefter antoges

till extra ordinarie befattningshavare i 21 :a lönegraden med begynnelseavlöning

i 19:e löneklassen. Eiksräkenskapsverket, som funnit den föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 185. is» 35 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5.

stora löneökningen redan efter den första anställningstiden av ett och ett

halvt år föga rationel!, har ifrågasatt att landsfogdeassistenterna efter viss

kortare aspiranttid behandlades såsom extra ordinarie tjänstemän enligt kungörelsen

1925: 356 med avlöningsförmåner förslagsvis i 19:e lönegraden, i

vilket fall vanliga bestämmelser örn vikariatsersättning vid uppehållande av

landsfogdetjänst komme i tillämpning beträffande landsfogdeassistenterna.

Jämväl lönenämnden har föreslagit att landsfogdeassistenterna såsom extra

ordinarie tjänstemän inplacerades i 19:e lönegraden.

Vidare hava några länsstyrelser framställt erinringar mot ett av de

sakkunniga, efter mönster från domsagoförvaltningen, framställt förslag att

vikariatsarvode ej skulle utgå till landsfogdeassistent som vikarierade för

landsfogde i eget län.

Överflyttningen å länsstyrelsernas tjänstemän av vissa av landsfogdarnas nuvarande

arbetsuppgifter har av flera länsstyrelser ansetts komma att medföra

högre kostnader än vad de sakkunniga beräknat. Några bestämda belopp

hava emellertid i detta sammanhang icke angivits av ifrågavarande myndigheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har emellertid upplysningsvis

meddelat att en överslagsberäkning givit vid handen, att kostnaderna

för landsfogdens inventeringsförrättningar i nämnda län uppgått till omkring

1,500 kronor per år.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Av en i betänkandet intagen tabell över den ungefärliga tid landsfogdarna

använt för inventeringar framginge, att medeltalet för åren 1932 och

1933 utgjort i r-unt tal 1,150 dagar. Ett anslagsbelopp av 10,000 kronor

skulle motsvara en genomsnittlig resekostnads- och traktamentsersättning

per dag av allenast 8 kronor 70 öre. Även om förrättningsmän, vilkas huvudsakliga

arbetsuppgifter lage inom medelsförvaltningens område, skulle

kunna nedbringa inventeringstiden under den hittills vanliga, exempelvis

med 20 procent, syntes dock det angivna anslagsbeloppet bliva otillräckligt.

Med hänsyn till dels att nattraktamente under resorna i stor utsträckning

måste utgå till förrättningsmännen, dels de stora resekostnaderna i de

nordliga delarna av landet funne riksräkenskapsverket det för nu ifrågavarande

ändamål erforderliga anslagsbeloppet böra beräknas till minst 20,000

kronor, detta jämväl för det fall att besparingsreglemente skulle komma att

införas för ifrågavarande inventeringsförrättare. Vad anginge det nuvarande

anslagsbeloppet å 4,200 kronor till bestridande av kostnaderna för sakkunniga

inventeringsbiträden m. fl. ville riksräkenskapsverket framhålla, att

jämväl efter inventeringsbestyrens överflyttande till befattningshavare inom

länsstyrelserna för berörda ändamål särskilda medel kunde bliva erforderliga,

örn än det nuvarande beloppet syntes kunna något nedsättas.

Statskontoret har framhållit, att det icke borde ifrågakomma att ställa

några särskilda anslag till länsstyrelsernas förfogande för inventeringarna,

utan att, i den mån av nu förevarande anledning ökade kostnader skulle

uppstå för länsstyrelserna och till deras disposition stående medel ej försloge

därför, erforderlig medelsförstärkning borde beredas genom höjning av

de anslagsposter, varom i de olika fallen vore fråga. Statskontoret har tilllagt

att vad som i sådant avseende kunde bliva behövligt, undandroge sig

statskontorets bedömande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr .185.

51

Vad angår kostnaderna för den föreslagna utbildningen viå polishögskolan må

anmärkas att några myndigheter ifrågasatt viss ersättning åt eleverna under

utbildningstiden. Under erinran att personer, som vid vissa andra statens

verk antoges för genomgående av fackutbildningskurs, plägade åtnjuta ersättning

under utbildningstiden, har allmänna civilförvaltningens lönenämnd

framhållit, att den som antoges för genomgående av polishögskolan

i syfte att sedermera vinna anställning såsom landsfogdeassistent, lämpligen

borde antagas till landsfogdeaspirant samt under utbildningstiden beredas

någon ersättning av statsmedel.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt örn icke de nuvarande

tillförordnade landsfogdarna, under den tid de deltoge i polishögskolekursen,

skulle få helt eller till avsevärd del behålla sina inkomster från landsfogdetjänsten

eller erhålla rese- och traktamentsersättning eller dylikt. Styrelsen

för föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat sig i samma riktning.

Det svenska åklagarväsendet har sedan länge ansetts vara i behov av en

reform. Såsom allvarliga brister har framhållits, bland annat, att åklagarna

sakna enhetlig ledning och fullgöra sina åligganden utan någon organiserad

kontroll, att de ofta icke besitta erforderlig utbildning för utredning och handläggning

av grövre brottmål, samt att de flesta av dem för erhållande av skälig

inkomst liro hänvisade till privat verksamhet, vilken ofta nog kan komma i

konflikt med deras tjänsteplikt. Aven har gjorts gällande att åklagarna i alltför

stor omfattning tagas i anspråk för administrativa uppgifter, vilka äro åklagarväsendet

främmande. Frågan örn en åklagarreform har särskilt aktualiserats

genom pågående förberedelser till ett förbättrat brottmålsförfarande.

Det är nämligen självfallet att en på ackusatorisk förhandlingsprincip helt

grundad straffprocess kommer att ställa betydligt större krav på åklagarnas

tjänsteutövning än nu gällande processordning gör. Att avvakta ett utformat

förslag beträffande den nya straffprocessen för att med utgångspunkt därifrån

åstadkomma en därav betingad åklagarorganisation vore emellertid icke ändamålsenligt.

I stället lärer straffprocessreformen böra förberedas genom tillskapandet

av för densamma lämpade organ. Av nu anförda skäl torde det

vara en trängande angelägenhet att en reform på förevarande område snarast

kommer till stånd. Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition (nr 80)

angående huvudgrunderna för en rättegångsreforin anslöt sig jämväl 1931

års riksdag i princip till denna, av föredragande departementschefen uttalade

uppfattning. I överensstämmelse härmed har frågan örn åklagarväsendets

reformering upptagits för sig i avsikt att få till stånd en lösning redan under

nuvarande rättegångsordning.

En omorganisation av åklagarväsendet i ändamål att åstadkomma en

enhetlig, för sina uppgifter väl kvalificerad och lämpligt organiserad åklagarkår

möter stora svårigheter och nödvändiggör ett ställningstagande till

organisatoriska spörsmål även inom andra förvaltningsområden. I betraktande

av å ena sidan nämnda förhållande samt å andra sidan vikten av att

reformarbetet beträffande åklagarväsendet icke fördröjes, har det synts böra

Departe
ments
chefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

övervägas, huruvida man icke lämpligen på detta område borde beträda de

partiella reformernas väg.

En väsentlig förutsättning för att reformarbetet skall kunna framgå i

etapper är emellertid, att de organisatoriska förändringar som beslutas beträffande

ett område av åklagarväsendet icke föregripa eller försvåra omorganisationen

inom de områden som tillsvidare lämnats åsido. Innan

reformarbetet påbörjas, måste följaktligen grunddragen av den blivande åklagarorganisationen

i dess helhet vara klarlagda. Detta synes icke erbjuda

några större svårigheter. Det torde nämligen få anses råda en så gott som

fullständig enighet därom, att en ny åklagarorganisation bör uppbyggas sålunda,

att under en central chefsmyndighet, sannolikt justitiekanslersämbetet,

inrättas ett mindre antal högre åklagarbefattningar samt under dessa ett

relativt stort antal lägre åklagartjänster. Såsom princip torde vidare, i motsats

till vad nu är förhållandet, böra gälla att högre åklagarmyndighet skall

öva fortlöpande uppsikt och kontroll över lägre åklagarmyndighets verksamhet.

Aven örn de nuvarande mer än sexhundra landsfiskalerna, stadsfiskalerna

och köpingsåklagarna skulle vid en omorganisation av deras tjänster

kxmna till antalet reduceras, synes under alla förhållanden antalet dylika

åklagare likväl bliva så stort att mellan dem och den högsta chefsmyndigheten

böra finnas lokalt verksamma högre åklagare för fullgörande av bland

annat förenämnda övervakningsverksamhet.

Det förslag, som här är föremål för övervägande, är grundat på principen

örn åklagarväsendets reformering i etapper. Som en första etapp har däri

upptagits frågan örn inrättandet av de i det föregående omnämnda överåklagarbefattningarna

genom ombildning av de nuvarande landsfogdetjänsterna.

För en dylik anordning synes framför allt tala att, på sätt påvisats

i den av 1934 års sakkunniga förebragta utredningen, vars riktighet i

denna del bestyrkts av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, landsfogdeinstitutionen

redan under nuvarande ordning befunnits föga ändamålsenlig

och i behov av att snarast böra avlösas av någon annan organisation.

Ehuru ursprungligen avsedda att vara ett slags högre åklagarbefattningar,

torde landsfogdetjänsterna icke utan en genomgripande omdaning bliva lämpade

att ingå såsom ett led i en ny åklagarorganisation. Att börja reformarbetet

med landsfogdetjänsterna, vilkas antal uppgår till allenast tjugufyra,

faller sig även såtillvida lägligt som desamma, i avbidan på en allmän åklagarreform,

under de Senare åren vid uppkomna ledigheter icke försetts med

ordinarie innehavare. Av landsfogdetjänsterna äro för närvarande icke mindre

än fjorton vakanta. Av de tio ordinarie landsfogdarna uppehålla vidare för

närvarande endast sex sina egna befattningar. Tillhopa aderton tjänster

uppehållas alltså på förordnanden, därav tolv äro meddelade tillsvidare och

sex utgå den 30 juni 1935. Av de ordinarie landsfogdarna komma två på

grund av uppnådd pensionsålder att avgå under detta år.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har det övervägande antalet biträtt

förslaget örn en partiell reform avseende allenast landsfogdetjänsterna. Övriga

myndigheter hava mot förslaget huvudsakligen anfört, att det kunde väntas

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 18n.

föregripa rättegångsreformen eller i allt fall en omorganisation av åklagarväsendet

i dess helhet. I anledning av den första invändningen må erinras

örn att förevarande förslag utarbetats i samråd med processlagberedningen,

som i sitt yttrande över detsamma vitsordat, att den ifrågasatta överåklagarorganisationen

skulle väl kunna inpassas i en ny rättegångsordning samt

att det syntes i hög grad önskvärt, att redan nu sådana partiella förändringar

beträffande åklagarväsendet vidtoges som vore agnade att underlätta

rättegångsreformens genomförande. Till stöd för den andra invändningen

eller att en överåklagarreform föregrepe en allmän åklagarreform finner jag

några bärande skäl icke hava åberopats i de avgivna yttrandena. Det må

i denna del anmärkas att, därest en överåklagarorganisation uppbygges med

utgångspunkt från de i det föregående angivna principerna för en allmän

åklagarreform, det i framtiden endast torde kunna bliva fråga örn smärre

jämkningar beträffande gränsen mellan över- och underordnade åklagares

åtalsbefogenhet samt i fråga örn sättet för utövandet av överåklagarnas ledande

och kontrollerande verksamhet. Med den utformning som i de sakkunnigas

förslag givits den nya överåklagarorganisationen synas dylika jämkningar

utan svårighet kunna företagas.

Åtskilliga av de myndigheter som biträtt förslaget hava emellertid betonat

angelägenheten av att frågan örn landsfiskals- och stadsfiskalstjänsterna utan

dröjsmål upptages till övervägande och göres till föremål för utredning. Med

anledning härav vill jag erinra örn, att när chefen för justitiedepartementet

till statsrådsprotokollet den 24 maj 1934 motiverade sitt förslag att ur den

allmänna åklagarreformen utbryta frågan örn en omorganisation av överåklagarbefattningarna,

han uttalade att utredningsarbetet utan dröjsmål borde

fullföljas även beträffande un der åklagarna, då åklagarreformen jämväl i denna

del ur flera synpunkter måste betecknas såsom synnerligen trängande. Sagda

utredning fullföljes också för närvarande inom justitiedepartementet.

Med hänsyn till sambandet mellan åklagarväsendet och polisväsendet

torde ett reformarbete rörande det förra jämväl beröra förhållandena inom

det senare. Att till prövning i detta sammanhang upptaga organisatoriska

förändringar även inom polisväsendet synes så mycket mera befogat som

vissa av de rörande åklagarväsendet påtalade bristerna, främst frånvaron av

en enhetlig ledning, jämväl äro till finnandes hos polisväsendet. Detta hava

de sakkunniga beaktat, i det de föreslagit vissa åtgärder avseende, bland

annat, förstärkning av polisväsendets högre ledning. Mot vidtagandet av

partiella reformer inom polisväsendet torde principiella betänkligheter icke

kunna åberopas och hava icke heller anförts i de avgivna yttrandena.

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och i överensstämmelse

med den mening som vid ärendets departementsberedning uttalats

av chefen för justitiedepartementet finner jag en omorganisation av landsfogdetjänsterna

böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med de av de sakkunniga

angivna grunderna.

Vad först angår landsfogdens huvuduppgifter, finner jag desamma böra

utgöras av såväl åklagar- som polisgöromål. De skäl, som i enstaka ytt
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

randen anförts mot en förening av nämnda göromål, finner jag icke avgörande.

Den i länder med större förhållanden och därav betingade mera omfattande

kriminalpolisorganisationer förekommande indelningen av åklagarverksamheten

och kriminalpolisverksamheten torde i vårt land icke vara praktiskt

genomförbar annorstädes än i några av de största städerna. Beträffande

kriminalpolisverksamheten är jag för övrigt i princip ense med de sakkunniga

och processlagberedningen därom, att det föreligger ett så nära samband

mellan åtals utförande och förundersökningen angående brottet att åklagaren

i regel bör leda förundersökningen. Mera tveksamt kan det däremot synas

huruvida landsfogdens befattning med ordningspolisgöromålen bör bibehållas

och, på sätt de sakkunniga föreslagit, jämväl utvidgas. Arbetsuppgifterna på

detta område framstå måhända såsom mera främmande för landsfogdens

åklagar- och kriminalpolisverksamhet. Emellertid må framhållas att svårighet

ofta nog föreligger att skilja mellan vad som är att hänföra till ordningspolisrespektive

kriminalpolisverksamhet. Det övervägande antalet befattningshavare

inom polisväsendet har även att taga befattning med såväl ordnings

polis- som kriminalpolisgöromål. Med hänsyn till nuvarande polisorganisation

torde följaktligen, såsom processlagberedningen framhållit, förslagets ståndpunkt

i denna del vara ofrånkomlig. Av ekonomiska skäl torde det för närvarande

icke heller vara möjligt att överflytta landsfogdens tilltänkta ordningspolisuppgifter

på någon annan lämplig befattningshavare. Men därigenom

att man tillsvidare bibehåller sammankopplingen hos en högre

ämbetsman av åklagar- och polisuppgifter omöjliggöres tydligen icke en

uppdelning av dessa göromål på skilda tjänstemän, örn en sådan ordning

framdeles skulle befinnas önskvärd och genomförbar.

I varje län bör finnas en landsfogde. Att för närvarande med hänsyn

till den växlande arbetsbördan inom olika län tillskapa nya landsfogdedistrikt

synes icke lämpligt. En distriktsindelning som ginge utöver länsgränserna

skulle framför allt i polishänseende bliva till stor olägenhet.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör landsfogden intaga ställning som

överåklagare i länet samt länspolischef, varjämte hans verksamhet i princip

bör omfatta icke blott landsbygden och därinom belägna fögderistäder utan

även samtliga magistratsstäder i länet. En dylik anordning innebär att likställighet

vinnes i åklagar- och polishänseende mellan landsbygden och fögderistäderna,

å ena, samt magistratsstäderna, å andra sidan. För ett fortsatt

upprätthållande av den nuvarande dualismen på förevarande områden

torde några bärande skäl icke kunna anföras. Vid principens genomförande

i praktiken synas emellertid vissa jämkningar böra ske. Jag återkommer

längre fram till denna fråga.

Enligt landshövdinginstruktionen är för närvarande länsstyrelsen högsta

åklagarmyndighet i länet. Med hänsyn till de arbetsuppgifter av skilda

slag som åligga länsstyrelserna, torde det kunna med fog ifrågasättas, huruvida

ett bibehållande av länsstyrelserna såsom ett led i åklagarorganisationen

är lämpligt. Länsstyrelserna själva äro, såsom av yttrandena i ärendet torde

framgå, böjda att besvara denna fråga nekande. På de flesta håll taga läns
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 185.

styrelserna redan nu föga eller ingen befattning med de egentliga åklagaruppgifterna,

varjämte uppsikten över de länsstyrelserna underställda åklagarna

torde utövas föga rationellt. Länsstyrelsernas organisation gör dem för

övrigt föga ägnade för denna uppgift, vilken det torde vara mera ändamålsenligt

att lägga på en ensam ämbetsman. Vid sådant förhållande synes

länsstyrelsernas ställning såsom åklagarmyndighet lämpligen bora upphöra.

Det torde därvid ligga närmast till hands att låta länsstyrelsens nuvarande

uppgifter i angivna hänseende övergå på landsfogden i hans egenskap^ av

Överåklagare i länet. Att på sätt en länsstyrelse föreslagit likväl bibehålla

länsstyrelsen vid rätten att i förekommande fall på länsstyrelsens risk anbefalla

åtal synes icke lämpligt. Landsfogden bör ensam hava ansvaret för

och ledningen av länets åklagarväsende. Under landsfogdens chefskap böra

sålunda stå samtliga lands- och stadsfiskal samt polismän med åtalsratt,

vilka jag i fortsättningen benämner distriktsåklagare. Genom en organiserad

kontroll efter i huvudsak de linjer, som de sakkunniga angivit och till vilka

jag tillåter mig hänvisa, bör landsfogden övervaka förenämnda befattningshavares

verksamhet i åklagarhänseende.

För överflyttande av länsstyrelsernas nuvarande åklagarmyndighet på

landsfogden kräves icke någon lagändring. Sker en dylik överflyttning, bor

emellertid jämkning äga rum i ett par detaljbestämmelser av lags natur,

nämligen dels i 7 § lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols

förordnande örn tvångsuppfostran och dels i kungörelsen den 18 december

1823 angående ändring i 10 kap. 21 § rättegångsbalken samt huru fölhållas

bör, då emot redan dömde personer yppas brott, varom rannsakning

tillförene icke varit anställd. Förslag härom lärer i sinom tid understallas

Kungl. Majit av chefen för justitiedepartementet.

En fråga som i detta sammanhang torde böra beröras är förhållandet

mellan landsfogdens chefskap över distriktsåklagarna och sistnämnda befattningshavares

åtalsplikt. Enligt de sakkunnigas uttalande skall landsfogden,

där distriktsåklagare finner åtal icke böra ske, äga anbefalla denne att anhängiggöra

eller att fullfölja ett åtal på landsfogdens ansvar. Vidare skall

distriktsåklagare kunna av landsfogden åläggas att i det särskilda, fallet

undersöka huruvida ett visst brott blivit begånget inom vederbörandes distrikt.

Mot dessa uttalanden torde intet vara att erinra.

Landsfogdens verksamhet som överåklagare bör huvudsakligen vara inriktad

på ledning och övervakning av distriktsåklagarnas arbete. I de

fall då åklagaruppgiften är av beskaffenhet att böra anförtros en särskilt

kvalificerad åklagare, torde emellertid åtalets utförande böra ankomma på

landsfogden. Lika med de sakkunniga finner jag, att landsfogdens åklagarverksamliet

icke bör göras så omfattande, att hans övriga ämbetsåligganden

därigenom eftersättas samt distriktsåklagarnas intresse för tjänsten minskas

och deras auktoritet lider skada. Vid en gränsdragning mellan landsfogdens

och distriktsåklagarnas åtalsskyldigliet synas till landsfogden böra laggas i

första hand sådana i allmänna strafflagen upptagna grövre brott som utan

hänsyn till försvårande omständigheter kunna förskylla straffarbete i fyra

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

år eller svårare straff, ävensom vissa medelsvåra brott, vilkas beivrande

som regel fordrar särskilda kvalifikationer bos åklagaren, t. ex. ämbetsbrott,

eller som tillböra samma brottstyp som de förut omförmälda grövre

brotten. Såsom exempel på det senare slaget må nämnas barnamord av

olika svårighetsgrad och fosterfördrivning. Brott mot 20 kapitlet strafflagen

böra emellertid, även om de förskylla straffarbete i fyra år, förbehållas

distriktsåklagarna. Men vidare bör, då ett brott, vars åtalande ankommer

på distriktsåklagaren, tarvar en mera omfattande utredning eller då distriktsåklagaren

av någon anledning icke finnes lämpligen böra föra talan i målet,

åtalet i stället utföras av landsfogden. Landsfogden bör därjämte äga att

i vilken instans som helst övertaga utförandet av ett utav distriktsåklagaren

redan anhängiggjort åtal. Där övertagandet ej sker på framställning av

distriktsåklagaren, bör ett ingripande i den underordnade befattningshavarens

tjänsteplikter naturligen ej ske annat än då det kan anses av omständigheterna

särskilt påkallat.

Det måste anses vara ett önskemål, att landsfogdens och distriktsåklagarnas

befogenhet och åligganden å förevarande område i möjligaste män och i varje

fall mera markerat än vad som skett i nuvarande åklagarinstruktioner särskiljas

från varandra. Erinras må örn 1925 års riksdags förut återgivna uttalande i

denna riktning (sid. 9). På grund härav böra sålunda de brott som skola åtalas

av landsfogden vara i den för tjänsten gällande instruktionen klart angivna.

Beglerna örn landsfogdens och distriktsåklagarnas åtalsskyldighet torde

emellertid böra givas en viss smidighet. Inom en bestämd ram bör det

sålunda finnas möjlighet till utvidgning av distriktsåklagarnas åklagarverksamhet.

Under alla förhållanden bör, då den landsfogden i visst mål åvilande

åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse såsom mindre krävande, landsfogden

äga förordna vederbörande distriktsåklagare att fullgöra vad på landsfogden

ankommer. I fråga örn andra mål bör distriktsåklagaren kunna erhålla

dylikt förordnande antingen såvitt angår bestämt mål eller tillsvidare

beträffande visst eller vissa slag av mål. En dylik anordning torde vara

lämplig i, bland annat, städer med väl kvalificerade åklagare. Emellertid

synes det icke böra överlämnas åt landsfogden att avgöra de olika distriktsåklagarnas

lämplighet för de åklagaruppgifter varom här är fråga. Förordnandena

böra sålunda, med avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit,

meddelas av justitiekanslersämbetet.

Därest i visst fall landsfogdens åtalsskyldighet i större utsträckning delegeras

till vederbörande distriktsåklagare mera permanent, bör detta likväl

icke medföra någon inskränkning beträffande landsfogdens övervakande verksamhet

i förhållande till denne distriktsåklagare. Detta skulle innebära ett

betänkligt avsteg från den eftersträvade principen örn åklagarväsendets

centrala övervakning och ledning. Även myndigheter som uttalat sig för

ett bibehållande av en oinskränkt åtalsrätt för t. ex. stadsfiskalerna hava

likväl förordat deras inordnande under landsfogdens chefskap i övrigt.

Därmed är jag inne på en fråga, som jag redan i det föregående vidrört

och som behandlats i åtskilliga yttranden, nämligen frågan örn landsfogdens

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

ställning såsom överåklagare i magistratsstäderna överhuvudtaget. Det har

ifrågasatts, huruvida icke dessa städer eller åtminstone de större av dem

borde lämnas utanför området för landsfogdens åklagarverksamhet. Såsom

skäl härför har huvudsakligen anförts, att åklagarväsendet i dessa städer hittills

fungerat i stort sett tillfredsställande och att ett inordnande av därvarande

stadsfiskaler i en organisation, i vilken landsfogden intoge ställning

såsom stadsfiskalernas överordnade, icke vore av behovet påkallat. I anledning

härav må framhållas, att det vid uppbyggandet av en enhetlig

åklagarorganisation icke torde kunna ifrågakomma att utan vägande skäl

lämna enstaka medlemmar i en viss grupp åklagare utanför den nya organisationen.

Såsom ett sådant skäl kan icke åberopas, att åklagarväsendet i

de städer varom här är fråga icke synes giva anledning till särskilda erinringar.

Yad det här gäller är nämligen i första hand icke överflyttningen

av vissa processuella funktioner från en befattningshavare inom åklagarväsendet

till en annan utan fastmera att skapa en kontrollmyndighet på ett

område, där en sådan myndighet förut praktiskt taget saknats. Från den

kontrollerande verksamhet som för närvarande utövas av länsstyrelserna,

under vilka stadsfiskalerna icke sortera i administrativt hänseende, eller av

nämnda befattningshavares formella chefsmyndighet, justitiekanslersämbetet,

anser jag mig kunna bortse. Det synes böra ligga i magistratsstädernas

intresse, att åtalsmyndigheten därstädes utövas av behörigen kontrollerade

organ. Det förtjänar jämväl påpekas, att ett icke ringa antal av de rådhusrätter,

som motsatt sig förslaget i denna del, äro avsedda att så småningom

upphöra genom vederbörande städers förenande i judiciellt hänseende med

angränsande domsaga, varmed redan under nuvarande ordning utan vidare

följer att stadsfiskalerna i dessa städer underordnas landsfogden i länet,

vilken samtidigt övertager åtalsskyldigheten i fråga om de grövre brotten.

Å andra sidan hava rådhusrätterna i åtskilliga större eller medelstora städer,

t. ex. Malmö, biträtt förslaget.

Yad angår landsfogdens övertagande av vissa åklagaruppgifter vid rådhusrätterna

torde, med de av mig förordade bestämmelserna örn landsfogdens allmänna

åtalsskyldighet, detta övertagande i städer med väl kvalificerade stadsfiskaler

kunna högst väsentligt inskränkas. Yid vissa större rådhusrätter torde

sålunda utförandet av åtal komma att liksom hittills åvila därvarande stadsfiskaler.

Det måste emellertid anses vara en avgjord fördel att, förutom

stadsfiskalen, ytterligare en åklagare finnes att tillgå, vilken i det särskilda

fallet kan vid behov uppträda inför rådhusrätten. Sannolikt torde detta

mycket snart komma att betraktas såsom en värdefull vinst av reformen.

En avgjord fördel med den föreslagna behörighetsregeln för landsfogden är

sålunda att under den ordinarie stadsfiskalens semester eller vid sjukdomsfall

landsfogden kan övertaga åtalet i större eller mera invecklade mål i

stället för en relativt oerfaren vikarie. De farhågor som uttalats för

alltför stor ökning i landsfogdens arbetsbörda, därest hans verksamhet även

skulle komma att omfatta rådhusrätterna, torde icke vara befogade. En av

de sakkunniga verkställd utredning rörande åtalsfrekvensen vid rådhusrätterna

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Majus proposition nr 185.

visar nämligen, att antalet elär förekommande mål av det slag som normalt

skulle tillkomma landsfogden är relativt litet.

Det har från landsfiskalernas och stadsfiskalernas personalorganisationers

sida uttalats farhågor för att en reform efter de i det föregående angivna

linjer skulle för nämnda befattningshavare medföra en försämring såväl av

deras tjänsteställning som i socialt hänseende. Dessa uttalanden torde få

anses överdrivna och i viss mån ägnade att förvåna. Det lärer nämligen

icke föreligga anledning att inom åklagarväsendet frångå de inom svensk

förvaltning eljest vedertagna principerna örn över- och underordnade och

om kontroll över de olika befattningshavarnas verksamhet. De sakkunnigas

förslag torde icke, såsom förenämnda personalorganisationer synas mena,

få betraktas som ett underkännande av de nuvarande befattningshavarna

utan fastmera av det rådande systemet. Därest en kvalificerad överåklagarkår

tillskapas, torde det icke föreligga någon rimlig anledning att icke placera

dessa befattningshavare i samma chefställning, som inom andra verksamhetsområden,

t. ex. lantmäteriväsendet, skogsstaten och skolväsendet, tillkommer

vissa högre lokala tjänsteinnehavare. Motståndet mot förslagets huvudprinciper

synes, såsom en länsstyrelse yttrat, bottna i missnöje över den inskränkning

i landsfiskalernas och stadsfiskalernas nuvarande relativa självständighet

förslaget innebär. Att denna självständighet understundom haft sina vådor

torde vara ett faktum, som i detta sammanhang icke synes böra närmare

belysas. Det må emellertid framhållas, att de möjligheter till modifiering

i det särskilda fallet beträffande distriktsåklagarnas åligganden, som förslaget

innebär, även i framtiden torde giva rum för en icke ringa grad av självständighet.

Yad särskilt angår distriktsåklagarnas åtalsskyldigliet förtjänar

det framhållas, att ifrågavarande förslag på denna punkt går dessa åklagares

intressen till mötes i betydligt större utsträckning än något tidigare, på

enahanda principer grundat förslag.

De skäl, som i det föregående anförts till stöd för en överflyttning från

länsstyrelsen till landsfogden av ledningen av länets åklagarväsende, synas

icke kunna åberopas, då det gäller chefskapet över polisväsendet i länet.

Frånvaron av en central högre polismyndighet motsvarande justitiekanslersämbetet

inom åklagarväsendet nödvändiggör bibehållandet av länsstyrelserna

såsom ett mellanled i polisorganisationen närmast under Kungl. Majit. Till

länsstyrelsernas förfogande bör emellertid stå en i polisfrågor förfaren högre

tjänsteman med huvuduppgift att hava uppsikt över de lokala polischefernas

liandhavande av sina arbetsuppgifter. Detta var en av de bärande tankarna

i 1917 års fögderireform, ehuru denna tanke, såsom de sakkunniga påvisat,

i praktiken icke fått den utformning som varit önskvärd. En av de mera

framträdande bristerna i den nuvarande polisorganisationen torde vara att

allenast de lokala polischeferna å landsbygden och fögderistäderna sortera

under landsfogden under det att polischeferna i magistratsstäderna, oavsett

dessa städers storlek, lämnats utanför landsfogdens verksamhetsområde.

Tidpunkten torde nu få anses lämplig att tillföra länsstyrelsen den ledande

och organiserande kraft som en länspolischef får anses representera. Utan

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

tillgång till en dylik befattningshavare synes det, på sätt en länsstyrelse

funnit, vara uteslutet att vinna den enhetlighet i ledningen av länets polisväsende

vartill förslaget syftar. Såsom de sakkunniga föreslagit böra emellertid

av praktiska hänsyn vissa städer med kvalificerad polisledning lämnas

utanför området för landsfogdens verksamhet som länspolischef och ifrågavarande

lokala polischefer liksom hittills vara direkt underställda länssty

reisen. De städer som därvid böra komma i fråga äro sådana med ett mera

omfattande, väl organiserat polisväsende under ledning av polismästare. Ett

i detta sammanhang väckt förslag att generellt undantaga alla städer med

polismästare anser jag mig emellertid icke kunna biträda. Lika med de

sakkunniga finner jag, att polismästarna i Göteborg och Malmö böra direkt

underställas vederbörande länsstyrelser. Detsamma synes jämväl kunna

ifrågakomma beträffande polismästarna i Hälsingborg, Norrköping och Gävle,

vilka icke hava någon funktion inom åklagarväsendet. Övriga polismästarstäder

synas tillsvidare böra ingå i området för landsfogdens polisverksamhet.

Ender inga förhållanden torde det vara lämpligt att därifrån undantaga

städer, där polismästaren tillika är stadsfiskal, enär denne i sistnämnda

egenskap alltid skall vara underställd landsfogden.

Under förevarande reformarbete har den mindre lämpliga anordningen i

flertalet magistratsstäder att ordföranden eller en ledamot i rådhusrätten

tillika är polischef inom rådhusrättens jurisdiktionsområde särskilt uppmärksammats.

De sakkunniga som föreslagit, att jämväl dessa polischefer

skulle vara underställda landsfogden, hava beaktat olägenheten av att de,

ehuru domstolsledamöter, i polishänseende underställdes en vid domstolen

uppträdande åklagare. Under uttalad förmodan att vid en blivande distriktsåklagarreform

polischefskapet i magistratsstäderna ävensom i fögderistäderna

skulle överflyttas å annan lämplig person, t. ex. stadsfiskalen, hava de sakkunniga

ansett att man tillsvidare kunde bortse från nämnda olägenhet.

I likhet med åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hyser jag

emellertid på denna punkt en från de sakkunniga avvikande uppfattning.

Yäl finner jag, att domstolsledamoten-polischefens föreslagna subordination

under landsfogden-länspolischefen kommer att vara av mera formell

natur, men av principiella skäl torde den icke böra införas ens som ett

relativt kortvarigt provisorium. Saken synes i stället böra ordnas på följande

sätt. Såsom jag inledningsvis nämnt är den nya organisationen avsedd

att träda i tillämpning först under budgetåret 1930/1937. Dessförinnan

bör undersökas i vilken utsträckning polischefskapet i de förevarande städerna

lämpligen kan från och med den 1 juli 1936 överflyttas å andra befattningshavare,

närmast stadsfiskalerna. I den mån så visar sig vara förhållandet

bör en överflyttning från och med nämnda dag komma till stånd. Det

sannolikt ringa antal städer, beträffande vilka en dylik överflyttning av poliscliefskapet

ej skulle kunna genomföras före organisationens ikraftträdande, torde därvid

tills vidare böra undantagas från området för landsfogdens polisverksamhet.

Ett avlyftande av polischefskapet från dom stolsledamot synes så mycket

mera påkallat som det måste anses innebära ett betänkligt avsteg från regeln

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 185.

om åklagar- och polisväsendets oavhängighet av domstolarna, att stadsfiskalerna

i flertalet magistratsstäder stå under chefskap av en domstolsledamot

i kriminalpolishänseende. Såsom Svea hovrätt påpekat är föreningen

av domare- och polischefsbefattningarna även ur andra synpunkter olycklig.

Att i avvaktan på resultatet av en allmän utredning i detina detaljfråga

uppskjuta genomförandet av landsfogdereformen kan naturligen icke ifrågakomma.

Yad därefter angår landsfogdens arbetsuppgifter såsom länspolischef, finner

jag mig böra i allt väsentligt biträda de sakkunnigas förslag härutinnan.

Det torde sålunda böra ankomma på landsfogden att under länsstyrelsen

hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans

polisverksamhet samt vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthållas.

Angående landsfogdens särskilda åligganden i förevarande hänseende

tillåter jag mig hänvisa till de sakkunnigas förslag. De av de sakkunniga

förordade utvidgningarna i landsfogdens rätt att rekvirera ordningsstatspolis

och reservpolis finner jag väl motiverade. Likaså anser jag den föreslagna

kontrollen över det lokala polisväsendet framför allt i ordningspolishänseende

vara ägnad att giva högsta polisledningen i länet en bättre överblick angående

detsammas tillstånd och behov.

Att landsfogden i princip icke skall tilldelas arbetsuppgifter som icke

hava med åklagar- och polisväsendet att skaffa finner jag uppenbart. Det torde

emellertid icke innebära någon olägenhet, örn landsfogden ålägges dels

inspektionsskyldighet beträffande inom länet befintliga härads- och stadsfängelser

samt polisarrester dels ock skyldighet att, i den av de sakkunniga

föreslagna begränsade omfattning, utföra kronans talan inför domstol. Örn

i något fall de ämbetsgöromål, som enligt vad i det föregående angivits

skola åligga landsfogden, icke kunna anses vara tillräckliga för utfyllande

av hans tjänstetid — jag tänker närmast på landsfogdetjänsten i Gotlands

län — torde på Kungl. Maj:ts prövning få bero, huruvida med landsfogdetjänsten

må kunna förenas annan närstående befattning eller eljest någon

utvidgning av landsfogdens arbetsuppgifter må kunna genomföras.

Landsfogdens egen verksamhet bör naturligen stå under vederbörlig uppsikt

från överordnad myndighets sida. Då, såsom av det förut anförda

framgår, landsfogdens arbetsuppgifter skola ligga inom områden, vilka åtminstone

delvis äro helt skilda från varandra, finner jag i likhet med de

sakkunniga och flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, en tudelning

av chefskapet över landsfogden ofrånkomlig. Övervakningen av landsfogdens

verksamhet i egenskap av överåklagare torde böra åvila justitiekanslersämbetet.

Med hänsyn till landsfogdens chefskap över distriktsåklagarna

lärer —- på sätt de sakkunniga anmärkt — en sådan ändring

innebära ett första steg i riktning mot skapandet av en enhetligt ledd och

i sin verksamhet behörigen kontrollerad åklagarorganisation. Såsom länspolischef

bör landsfogden tydligen vara underställd länsstyrelsen. Justitiekanslersämbetets

respektive länsstyrelsens chefsmyndighet synes böra erhålla

den innebörd som framgår av de sakkunnigas förslag till ny landsfogde
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majlis proposition nr 185.

instruktion, där de båda verksamhetsområden varom bär är fråga blivit

noggrant avgränsade i förhållande till varandra. Emellertid har i enstaka

yttranden ifrågasatts huruvida icke, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit,

icke endast justitiekanslerämbetet utan även vederbörande länsstyrelse

borde äga disciplinär bestraffningsrätt över landsfogden. Yad sålunda anförts

finner jag värt beaktande och anser sålunda att, pa sätt några länsstyrelser

på denna punkt föreslagit, föreställning skall kunna meddelas landsfogden

av vederbörande länsstyrelse, som dock därom bör underrätta justitiekanslersämbetet,

men att fråga örn åtal mot landsfogden och örn avstäqgning

från tjänstgöring bör underställas nämnda ämbete.

Med hänsyn till de maktpåliggande arbetsuppgifter, som skola tillkomma

de nya landsfogdarna, torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de kompetensvillkor,

som skola gälla för tjänsten. Det är givetvis ett önskemål, att

landsfogden vid tillträdet av sin befattning har en så god teoretisk utbildning

som möjligt och att han därjämte genom praktisk verksamhet av icke

alltför kortvarig natur förvärvat förutsättningar för ett rätt fyllande av sina

åligganden. Å andra sidan får den föregående utbildningen av ekonomiska

och liknande hänsyn icke göras mera omfattande än nödigt.

Att för behörighet till landsfogdetjänst skall fordras juridisk examen

torde vara uppenbart. Likaså torde med tanke på aklagarverksamheten krav

på viss tids domstolstjänstgöring — förslagsvis tre års tjänstgöring vid

häradsrätt eller större rådhusrätt med vissa kvalificerade förordnanden —

böra uppställas.

Såsom kompetensvillkor bör vidare uppställas krav på såväl teoretisk

som praktisk kriminalpolis- och ordningspolisutbildning. Den teoretiska

undervisningen- torde tillsvidare böra meddelas vid en för ändamålet särskilt

inrättad kurs vid polisverket i Stockholm. Däremot torde den av de sakkunniga

väckta frågan örn inrättande av en polishögskola böra tillsvidare

uppskjutas och komma under förnyad behandling först i samband med en

blivande distriktsåklagarreform och sedan erfarenheterna från den första

landsfogdekursen tillgodogjorts.

Beträffande syftet med ifrågavarande kurs må framhållas, att densamma

naturligen endast kan giva en allmän inblick i polisarbetet varav innehavaren

av en högre chefspost inom åklagar- och polisväsendet kan hava

behov för att kunna leda och övervaka honom underställd personal.

För organiserandet av ordningspolisens arbete och för att kunna rätt bedöma

och värdesätta detsamma måste därjämte den högre polisledningen

hava under någon tid på nära håll studerat denna gren av polisverksamhet.

I sistnämnda hänseende må framhållas, att det för en blivande länspolischef

naturligen icke kan bliva fråga örn någon''regelrätt gradpassering inom

ordningspolisen under en längre tidrymd såsom i några yttranden ifrågasatts.

Utbildningen bör i stiillet omfatta en koncentrerad teoretisk undervisning

i anslutning till praktiska studier i ett stort polisverk och å dess distriktsstationer.

För en person med tidigare verksamhet inom rättsväsendet

torde detta vara den mest ändamålsenliga anordningen och helt tillfyllest.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 185.

Omförmälda kurs synes på sätt de sakkunniga föreslagit böra omfatta omkring

sexton veckor, därav fyra veckor avseende tjänstgöring vid ordningspolisen

i Stockholm samt återstoden teoretisk undervisning och seminarieövningar,

samt anordnas i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas plan.

Förutom denna irtbildning torde, likaledes i överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag, för landsfogdekompetens böra fordras fyra månaders

tjänstgöring vid kriminalpolisen i Stockholm eller Göteborg, vilken tjänstgöring

synes böra föregå samt utgöra villkor för inträde vid förenämnda

kurs. Därigenom har den teoretiska undervisningen vid densamma kunnat

sättas förhållandevis kort, enär eleverna redan besitta vissa grundläggande

kunskaper. Genom en dylik anordning vinnes därjämte att vederbörandes

lämplighet och fallenhet för kriminalpolisarbete, åtminstone i viss utsträckning,

på ett tidigt stadium kan bliva föremål för prövning.

För behörighet till landsfogdetjänst synes jämväl — i huvudsakliga delar

i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — böra fordras viss tids

tjänstgöring inom olika grenar av åklagar- och polisväsendet. Detta torde få

anses nödvändigt med hänsyn till den ledande och kontrollerande verksamhet

som skall tillkomma landsfogden.

I det föregående har jag som en allvarlig brist i det svenska åklagarväsendet

framhållit, att de flesta åklagarna utöva privat verksamhet. Särskilt

framträdande är i detta hänseende åklagarnas sysslande med advokatgöromål.

Pa senaste tiden inträffade händelser'') hava föranlett riksdagens

justitieombudsman att i skrivelse den 11 januari innevarande år till Kungl.

Majit framhålla angelägenheten av att frågan örn åklagares rätt att bedriva

advokatverksamhet med det snaraste gjordes till föremål för slutlig utredning.

En sådan utredning torde jämväl komma att företagas i samband med den

utredning rörande distriktsåklagarna, varom jag i det föregående talat.

Oberoende härav synes emellertid redan i detta sammanhang spörsmålet

böra komma under omprövning såvitt angår landsfogdarna. Såsom av den

tidigare lämnade redogörelsen för de inkomna yttrandena framgår, hava mot

de av de sakkunniga föreslagna inskränkningarna i landsfogdens rätt till

privat verksamhet i princip inga invändningar gjorts. Meningarna hava

emellertid varit delade i fråga örn omfattningen av dessa inskränkningar.

Vad först angår advokatverksamheten, torde övervägande skäl tala för

införandet av relativt stränga bestämmelser härutinnan. De sakkunnigas

förslag att landsfogden icke skulle äga att — med visst närmare angivet

undantag — uppträda såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde

synes vara en alltför ringa begränsning i förevarande hänseende.

Med hänsyn till den ställning landsfogden avses skola intaga inom åklagaroch

polisväsendet torde ett förbud mot advokatverksamhet överhuvudtaget

— inklusive all yrkesmässig konsulterande verksamhet — vara att förorda.

En sådan föreskrift synes dock ej kunna verka inskränkande i den rätt

landsfogden enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken må äga att föra talan inför

rätta för närstående. Med förbud mot utövande av advokatverksamhet bör,

'') Jfr riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse 1935 sid. 92 o. ff. samt 140 o. ff.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185. 63

såsom flera myndigheter hemställt, förenas förbud mot idkande av inkasseringsrörelse.

I fråga om uppdragen enligt konkurslagen har enighet rått därom, att

landsfogden icke bör vara konkursförvaltare, vilken uppfattning jag även

delar. Däremot hava i flera yttranden det av de sakkunniga ifrågasatta förbudet

för landsfogde att vara rättens ombudsman ansetts mindre lämpligt.

Då ett konkursförfarande emellertid kan komma att giva anledning till straffrättsliga

åtgärder gentemot konkursgäldenären på landsfogdens föranstaltande,

synes det mest tillfredsställande, att den sistnämnde icke dessförinnan

tagit befattning med boet. Med anledning härav ansluter jag mig

till förslaget i denna del.

Slutligen torde det icke vara förenligt med landsfogdens ställning att själv

eller genom annan förrätta auktioner, ej ens exekutiva sådana, varför på

sätt de sakkunniga föreslagit förbud häremot synes böra meddelas.

Såväl med hänsyn till den beräknade arbetsbördan som ur rekryteringssynpunkt

torde i vissa län de av de sakkunniga föreslagna landsfogdeassistentbefattningarna

vara väl motiverade. Dessa böra emellertid icke vara

ordinarie tjänster titan i stort sett likartade med utbildningstjänsterna inom

domarkarriären, domsagosekreterare- och extra hovrättsfiskalsbefattningarna.

Från landsfogdeassistent synes befordran böra ske till ordinarie distriktsåklagare

och därifrån till landsfogdebefattning. Lika med de sakkunniga

finner jag att för landsfogdeassistent skola finnas två beliörighetsgrader, beroende

på den tid vederbörande tjänstgjort inom åklagar- och polisväsendet.

Handhavandet av de arbetsuppgifter, som icke längre skola tillkomma

landsfogdarna, synes böra anförtros för de skilda uppgifterna lämpade befattningshavare

inom länsstyrelserna. Härutinnan kan jag ansluta mig till

vad de sakkunniga föreslagit. Överflyttningen av inventeringsskyldigheten

från landsfogden till med uppbördsverksamhet förtrogen personal torde,

såsom av riksräkenskapsverkets yttrande framgår, innebära en fördel. Enligt

vad den av de sakkunniga verkställda statistiska utredningen utvisar, torde

enbart överflyttningen av landsfogdens kamerala arbetsuppgifter knappast i

något län behöva föranleda nyanställning av personal och under inga förhållanden

inrättandet av nya ordinarie tjänster.

I främsta rummet av hänsyn till önskemålet att få till stånd en bättre

ordning inom åklagarväsendet är det angeläget, att ikraftträdandet av den

nya organisationen sker snarast möjligt. Försiktigheten bjuder emellertid

att därvid icke gå för hastigt fram. De sakkunniga hava såsom lämplig

tidpunkt för en övergång till den nya organisationen, åtminstone såvitt angår

arbetsuppgifterna, föreslagit den 1 juli 1935. På sätt jag redan i statsverkspropositionen

anfört torde emellertid en förändring i den nuvarande ordningen

icke böra ske förrän under budgetåret 1936/1937. Den nya organisationen

synes nämligen böra förberedas genom anordnandet av lämplig

utbildning för flertalet av de blivande nya landsfogdarna genom den i det

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

föregående föreslagna kursen. Överhuvudtaget torde personalfrågan böra

ägnas särskild uppmärksamhet. Av vad jag tidigare anfört framgår, att den

1 juli 1936 av de åtta ordinarie landsfogdarna högst fem torde komma att

uppehålla sina tjänster. Av dessa synas fyra böra överflyttas till de nya landsfogdetjänsterna.

Ifrågavarande befattningshavare torde vara skyldiga att underkasta

sig en dylik överflyttning på grund av den i kungörelsen den 14 juni

1917 (nr 472) angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från

1918 års början fastställda avlöningsförmåner för landsstaten intagna föreskriften

att, därest vissa landsstaten tillhörande göromål överflyttas till annan

del av statsförvaltningen, kungörelsen underkastade befattningshavare äro

skyldiga tjänstgöra å den befattning till vilken dessa göromål helt eller delvis

överflyttats. Beträffande tre av de övriga ordinarie landsfogdarna synas förhållandena

böra föranleda till att de överföras på indragningsstat. Häremot

torde icke något vara att erinra, enär ifrågavarande omorganisation innebär,

att de nuvarande landsfogdetjänsterna såsom befattningar inom landsstaten

skola upphöra och att i stället inrättas nya tjänster inom en ny fristående

organisation av statsförvaltningen. Den återstående ordinarie landsfogden,

vilken tjänstgör såsom statspolisintendent, torde jämväl efter den 1 juli

1936 komma att tjänstgöra i sistnämnda befattning. Då i detta fall ett överförande

på indragningsstat icke synes böra ifrågakomma, torde denna landsfogdetjänst

tillsvidare böra tillsättas på förordnande.

De nitton lediga landsfogdetjänsterna böra naturligen icke besättas med

ordinarie innehavare förrän kompetenta sökande finnas att tillgå. Av styrelsen

för föreningen Sveriges landsfogdar gjord hemställan, att landsfogde,

som vid tiden för övergången till den nya organisationen innehaft förordnande

å landsfogdetjänst under minst tre år, måtte erhålla fullmakt å den innehavda

tjänsten kan jag icke tillstyrka. Visserligen delar jag de sakkunnigas

uppfattning, att de nuvarande tillförordnade landsfogdarna böra bliva föremål

för en viss omtanke från statsmakternas sida, men jag anser likväl frågan

örn dessa befattningshavares överförande till de nyskapade chefsbefattningarna

böra göras beroende av förefintlig kompetens i varje särskilt fall. Att därjämte

särskild betydelse måste tillmätas vederbörandes personliga duglighet

och fallenhet för ifrågavarande arbetsuppgifter finner jag uppenbart. Givetvis

torde de i det föregående uppställda kompetensvillkoren för de nya

landsfogdetjänsterna icke kunna till alla delar upprätthållas vid tillsättandet

av den första omgången landsfogdar. Det synes emellertid ofrånkomligt,

att den föreslagna landsfogdekursen måste genomgås av det övervägande

antalet av de nuvarande tillförordnade landsfogdarna, därest de

önska komma i fråga till ordinarie landsfogdebefattning. Vid sökandet av

inträde till ifrågavarande kurs torde åt nämnda befattningshavare böra givas

ett visst företräde, därvid dock bör iakttagas, att endast de som kunna anses

hava förutsättningar att bekläda de nya befattningarna må medgivas inträde.

På detta sätt möjliggöres på ett relativt tidigt stadium en första gallring

bland den till buds stående personalen. Där landsfogdebefattning icke finnes

lämpligen kunna förses med ordinarie innehavare, då den nya organisationen

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

träder i kraft, bör befattningen tillsvidare uppehållas på förordnande. Genom

en dylik anordning hålles möjlighet öppen att så småningom få samtliga

ifrågavarande befattningar besatta med lämpliga personer.

Oberoende av ordnandet av personalfrågan synes omläggningen av arbetsuppgifterna

icke böra uppskjutas längre än till ingången av budgetåret 1936/1937.

Den omständigheten att vissa län måhända icke hinna erhålla ordinarie landsfogdar

förrän vid en senare tidpunkt torde icke böra föranleda till att i dessa

län det nuvarande systemet bibehålies. Ett system med två slag av landsfogdetjänster

med olika arbetsuppgifter finner jag i likhet med de sakkunniga

mindre tillfredsställande. Genom den föreslagna skärpta övervakningen från

överordnade myndigheters sida samt med hänsyn till den möjlighet till självverksamhet

för de mera kvalificerade distriktsåklagarna, som förslaget inrymmer,

torde ingenting vara att erinra mot en dylik anordning. Överhuvudtaget

synes övergången till den nya ordningen böra göras så enkel

som möjligt och icke försvåras genom övergångsbestämmelser av olika slag.

Beträffande kostnaderna för den nya organisationen och vad först angår

landsfogdarnas avlöning må till en början anmärkas, att åtskilliga myndigheter

framhållit angelägenheten av en lönereglering för nämnda befattningshavare,

även örn de bibeliölles vid i stort sett samma arbetsuppgifter som

hittills. Vid en omorganisation efter de i det föregående angivna linjerna

torde landsfogdarnas förseende med tillräckliga löner framstå såsom ändå

nödvändigare. Med mindre landsfogdetjänsterna, framför allt i ekonomiskt

hänseende, göras eftersträvansvärda lär en betryggande rekrytering av desamma

icke vara att påräkna.

Vid bestämmandet av landsfogdarnas löner bör vidare beaktas, att landsfogdebefattningarna

i regel komma att bliva sluttjänster. I socialt hänseende

böra de anses fullt likvärdiga med flertalet sluttjänster inom administrationen.

En omständighet av betydelse är vidare, att de nya landsfogdarna

praktiskt sett betagits varje möjlighet till extra inkomster genom arbete

vid sidan av sin tjänst.

Det ojämförligt största antalet myndigheter hava uttalat sig för en relativt

hög löneplacering. Däremot har bland dessa myndigheter den av de

sakkunniga förordade differentieringen i lönerna med hänsyn tagen till

arbetsförhållandena i de särskilda länen stött på motstånd. Det har salunda

anförts, bland annat, att variationerna i arbetsbördan, vilka för övrigt

ansåges svåra att på förhand beräkna, borde kompenseras genom anställandet

av biträden eller på annat liknande sätt. Förslaget i denna del har

emellertid i princip biträtts av statskontoret, riksräkenskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd. För den föreslagna differentieringen

synas goda skäl tala. De särskilda länen erbjuda sinsemellan så betydande

olikheter med avseende å de geografiska förhållandena, befolkningens storlek

och rörlighet att landsfogdetjänsterna i vissa län måste anses mera maktpåliggande

och arbetstyugda än i de övriga länen. Den av de sakkunniga

åberopade statistiska utredningen rörande brottsfrekvensen i de olika

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 185. 181 S» o

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majda proposition nr 185.

länen torde bestyrka detta. En omständighet av betydelse är jämväl

kvalifikationerna hos distriktsåklagarna inom länet. I ett län med flera

större städer med rättsbildade stadsfiskaler torde sålunda de egentliga åklagaruppgifterna

för landsfogden bliva mindre omfattande än för landsfogden

i ett län där sådana distriktsåklagare saknas. Att kompensera den ökade

arbetsbördan i vissa län genom anställandet av landsfogdeassistenter är

möjligt allenast intill en viss gräns. Den allmänna ledningen av åklagaroch

polisväsendet ävensom ansvaret för detsamma i de större, mera arbetstjftgda

länen måste liksom i övriga län ändå alltid ligga i landsfogdens

hand. Inom statsförvaltningen i övrigt saknas icke exempel på en gradering

i lönehänseende av tjänster med arbete av samma art men med olika omfattning.

I sådant hänseende må erinras örn överlantmätarna samt revirförvaltarna.

Jag finner mig sålunda böra godtaga förslaget örn en differentiering

av landsfogdarnas löneställning.

För genomförandet av denna differentiering skulle enligt de sakkunnigas förslag

de olika landsfogdebefattningarna hänföras till olika lönegrader i den i allmänna

avlöningsreglementet intagna löneplanen sålunda, att fem befattningar

hänfördes till lönegraden B 30, fjorton till B 29 och fem till B 28. Ett dylikt

system torde dock få anses mindre lämpligt med hänsyn till, bland annat,

därmed förbundna olikheter med avseende å pensionsförmåner och rese

ersättning. I stället synas samtliga landsfogdar med undantag av landsfogden

i Gotlands län böra hänföras till en och samma lönegrad, varjämte

några landsfogdar böra erhålla på visst sätt beräknade lönetillägg. Den lönegrad,

vilken härvid bör ifrågakomma, finner jag icke skäligen kunna bestämmas

lägre än till B 28. Yad angår lönetilläggen, torde desamma böra

beräknas på sätt riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

föreslagit eller med belopp motsvarande skillnaden i avlöning mellan

lönegraderna B 30 och B 28, respektive B 29 och B 28. Denna skillnad

utgör 960 kronor respektive 480 kronor för år räknat. Då landsfogde, som

uppbär lönetillägg, åtnjuter ledighet, under vilken han är skyldig att vidkännas

tjänstledighetsavdrag, torde vid avdragets bestämmande böra så

anses, som åtnjöte han lön enligt en löneklass liggande två löneklasser,

respektive en löneklass högre än den löneklass inom lönegraden B 28, vilken

han tillhör. Yikariatsersättning till tjänsteman, som förordnas att bestrida

vikariat å sådan landsfogdetjänst med vilken lönetillägg är förenat, torde

böra beräknas som örn tjänstemannen bestrede vikariat å befattning inom

lönegraden B 30 respektive B 29. Yad nu sagts skall gälla där fråga är örn

vikarie, å vilken allmänna avlöningsreglementet är tillämpligt. Då landsfiskal

eller stadsfiskal mottager förordnande å landsfogdebefattning, synes

vikariatsersättningen böra generellt bestämmas sålunda, att den förordnade

berättigas uppbära av statsmedel dels ett belopp, motsvarande vad den förordnade

visar sig hava under tiden för förordnandet mistat i form av avlöningsförmåner

från staten respektive staden, dels ock ett arvode örn 5, 6 eller 7

kronor för dag beroende på örn vikariatet avser landsfogdetjänst i lägsta —

vartill torde få räknas landsfogdetjänsten i Gotlands län — mellersta eller

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

högsta lönegruppen. Stadsfiskal bör i likhet med landsfiskal hava ersättning

av statsmedel för resan till och från stationeringsorten.

Av de olika landsfogdebefattningarna torde på sätt de sakkunniga föreslagit

de i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Hallands län böra hänföras

till lägsta lönegruppen, i vilken något avlöningstillägg icke bör utgå. Däremot

finner jag att landsfogdebefattningen i Gotlands län icke bör hänföras

till högre lönegrad än B 27. Lika med allmänna civilförvaltningens lönenämnd

finner jag därjämte landsfogdebefattningen i Jämtlands län böra

hänföras till lönegraden B 28. Till högsta lönegruppen, i vilken det förut

angivna högre lönetillägget skall utgå, torde böra hänföras landsfogdebefattningarna

i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län. Övriga femton

landsfogdebefattningar synas böra hänföras till den mellersta lönegruppen

i vilken det lägre lönetillägget skall utgå. Till nu angivna löneförmåner torde

böra komma dyrtidstillägg i enlighet med de bestämmelser, som i sådant

hänseende gälla i fråga örn befattningshavare vid nyreglerat verk.

Lika med de sakkunniga finner jag att i samband med denna lönereglering

landsfogdarna tillkommande bötesandelar böra indragas till statsverket.

Detta överensstämmer med principen att vidtagandet av vissa tjänsteåtgärder

från åklagarmyndigheternas sida icke för dem skall vara förbundet med något

ekonomiskt intresse. Riktigheten härav torde vara obestridlig. Systemet

med åklagarandelar är jämväl ställt på avskrivning och har numera tillämpning

allenast inom vissa delar av specialstraffrätten. Såsom hinder för systemets

definitiva avskaffande har tidigare huvudsakligen anförts, att åklagarna

i form av bötesandelar och dylikt erhölle en i betraktande av flertalet

åklagares låga avlöning behövlig avlöningsförstärkning. En övergång

till annan ordning har följaktligen ansetts icke böra ske förrän i samband

med en lönereglering för ifrågavarande befattningshavare. Denna tidpunkt

torde numera vara inne såvitt angår landsfogdarna. I likhet med vad som

skett i lagen den 10 februari 1933 örn ändrade bestämmelser i vissa fall

rörande fördelning av böter m. m. bör i förevarande fall andel i vite eller

skadestånd — varmed avses sådant skadestånd örn vilket förmäles i 53 §

1 mom. förordningen den 14 november 1914 angående stämpelavgiften

eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt, som enligt lag eller

författning skall tillfalla landsfogden, vara underkastad samma regel som

bötesandel. I motsats till vad i nämnda lag skett torde, med hänsyn till

landsfogdens ställning, för hans vidkommande något undantag från den allmänna

regeln icke böra ske i fråga om sådana beslagarandelar som avses i

lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel och lagen den 20

juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin. I samband mod att organisationsförslaget slutligen underställes

Kungl. Majit lär chefen för justitiedepartementet komma att framlägga

författningsförslag i detta ämne.

För de tre landsfogdebefattningar, vilka skola överföras till indragningsstat,

torde avlöningen å indragningsstat böra fastställas till samma belopp

som för närvarande utgå i ifrågavarande befattningar i form av grundavlöning,

ålderstillägg, tillfällig löneförbättring samt, i förekommande fall, ortstillägg.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

Beträffande landsfogdeassistenternas avlöning torde de av de sakkunniga

förordade avlöningsbestämmelser, vilka överensstämma med vad för närvarande

gäller för extra hovrättsfiskaler och domsagosekreterare, icke böra

ifrågakomma. Landsfogdeassistent lärer i stället lämpligen efter en första

tjänstgöring under ett och ett halvt år, under vilken tid avlöning bör utgå

enligt 15:e löneklassen, såsom extra ordinarie tjänsteman hänföras till 19:e

lönegraden enligt kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356). Å landsfogdeassistenternas

löner torde böra utgå dyrtidstillägg efter samma grunder som

enligt vad nyss föreslagits skall gälla ifråga örn landsfogdarna. Lika med de

sakkunniga finner jag, att landsfogdeassistentbefattningar tillsvidare äro erforderliga

allenast i Stockholms, Malmöhus, Alvsborgs, Gävleborgs och

Västernorrlands län. I motsats till länsstyrelsen i Norrbottens län kan jag

sålunda icke anse påkallat, att assistentbefattning för närvarande inrättas i

sistnämnda län.

I följd av det anförda torde kostnaderna såvitt angår befattningshavarnas

avlöningar bliva följande. Avlöningarna till en landsfogde i lönegraden B 27

och tjugutre landsfogdar i lönegraden B 28 utgöra tillhopa 251,520 kronor.

Såsom avlöningstillägg skall därjämte beräknas 7,200 kronor för femton landsfogdar

och 2,880 kronor för ytterligare tre landsfogdar eller tillhopa 10,080

kronor. Vidare komma i betraktande provisoriskt dyrortstillägg till två

landsfogdar med 480 kronor. Till avlöningar till icke-ordinarie personal böra

upptagas grundavlöningar till fem landsfogdeassistenter eller 24,600 kronor

samt avlöningsförhöjningar 4,000 kronor. Provisoriskt dyrortstillägg för sistnämnda

befattningshavare torde upptagas med 200 kronor. Sammanlagda

avlöningskostnaden för landsfogdarna och landsfogdeassistenterna belöper sig

sålunda till 290,880 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg, beräknat efter nu

tillämpade grunder till 20,000 kronor. Mot dessa årliga avlöningskostnader,

tillhopa 310,880 kronor, svara avlöningskostnaderna för den nuvarande organisationen

241,280 kronor. Då emellertid i samband med ifrågavarande omorganisation

indragning till statsverket bör ske av landsfogdarna för närvarande

tillkommande sportler, i främsta rummet provisioner å exekutivt försålda

fastigheter och fartyg ävensom bötesandelar, torde härigenom en årlig besparing

å cirka 30,000 kronor böra beräknas. För de tre landsfogdar, vilka

lära böra överföras på indragningsstat, torde sammanlagda avlöningskostnaden

uppgå till omkring 26,200 kronor, dyrtidstillägg inberäknat. Åtminstone två

av ifrågavarande befattningshavare torde tillsvidare icke komma att uppbära

någon avlöning å indragningsstat, enär de sannolikt komma att, på sätt’ redan

nu är förhållandet, tjänstgöra såsom häradsskrivare.

Beträffande övriga årliga kostnader för den nya organisationen finner jag

lika med de sakkunniga, att något särskilt belopp icke bör beräknas för

landsfogdarnas och landsfogdeassistenternas resor för åklagar- och polisändamål.

Ifrågavarande kostnader böra lämpligen bestridas från det i riksstaten

under titeln Fögderiförvaltningarna: omkostnader upptagna förslagsanslaget.

Någon höjning i ifrågavarande anslag torde icke vara erforderlig

i anledning härav.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 185.

Vad därefter angår de sakkunnigas förslag att från ett särskilt anslag

skulle bestridas de kostnader, som för vissa länsstyrelser kunde uppkomma

i anledning av överflyttningen å länsstyrelsens tjänstemän av den landsfogdarna

hittills åvilande inventeringsskyldigheten, finner jag lika med statskontoret

en dy lik anordning icke lämplig. I den mån av förevarande anledning

ökade kostnader kunna uppstå för länsstyrelserna för bestridande

av resekostnader och vikariatsersättningar och till disposition stående medel

ej förslå härför, torde erforderlig medelsförstärkning böra beredas genom

höjning av de anslagsposter varom fråga är. Vid sådant förhållande lärer

den nu särskilt utgående anslagsposten å 4,200 kronor för ersättning till

sakkunniga inventeringsbiträden åt landsfogdarna m. m. bortfalla.

Beträffande slutligen de av de sakkunniga upptagna engångskostnaderna,

torde kostnaderna för den föreslagna utbildningskursen för blivande landsfogdar

icke komma att överstiga förut beräknade 15,000 kronor. Ifrågavarande

belopp är avsett att täcka kostnaderna för arvoden åt lärare och annan

för utbildningen erforderlig personal ävensom för materialanskaffning. Att

på sätt i några yttranden ifrågasatts bereda eleverna i förenämnda kurs

några avlöningsförmåner finner jag icke erforderligt. Den ekonomiska uppoffring,

som genomgången av kursen må kräva av deltagarna, motsvaras av

utsikten att därigenom kunna vinna en relativt väl avlönad ordinarie anställning.

Såsom engångskostnader torde vidare böra upptagas 5,000 kronor

för anskaffande av uniformer samt viss utrustning och beväpning åt landsfogdarna

och landsfogdeassistenterna ävensom 1,000 kronor för inköp av

dagböcker m. m. för landsfogdarnas expeditioner. Lika med de sakkunniga

finner jag några särskilda expenskostnader icke böra upptagas för den nya

organisationen, enär de kostnader som härvid kunna ifrågakomma tillsvidare

lämpligen böra tillgodoses inom ramen för länsstyrelsernas expensanslag.

Av det sagda framgår, att något annat anslag under budgetåret 1935/1936

icke ifrågasättes för landsfogdereformens genomförande än det i statsverkspropositionen

(Y, p. 151) beräknade reservationsanslaget å 15,000 kronor till

utbildningskurs för blivande landsfogdar. Emellertid är det med hänsyn

till de blivande landsfogdetjänsternas rekrytering av stor vikt att redan i år

grunderna för den nya landsfogdeorganisationen vinna riksdagens godkännande.

Syftet med förslaget att den nya organisationen ej skall träda i

tillämpning förrän den 1 juli 1936 är ju att under väntetiden aspiranter™

på de nya befattningarna skola hinna göra sig kompetenta till nämnda tidpunkt.

Men örn man skall hava utsikt att dels få behålla de dugligaste

bland dessa aspiranter — vilka i det nuvarande ovissa läget lätt lockas att

söka sig till andra verksamhetsområden — dels förmå dessa att underkasta

sig kostnaderna för den extra utbildning, som skulle erbjudas dem genom

den föreslagna kursen, är det synnerligen angeläget att landsfogdereformen

i sina grunddrag fastställes redan i år. Ett uppskov med detta fastställande

skulle innebära ett motsvarande uppskov med ikraftträdandet av den nya

organisationen. Av dessa skäl torde av riksdagen böra begäras ett uttryck
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majus proposition nr 185.

ligt godkännande av de grunder för en ny landsfogdeorganisation som nu

av mig framlagts.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation

av landsfogdebefattningarna, avsedd att träda i tillämpning den

1 juli 1936;

dels ock för budgetåret 1935/1936 för utbildningskurs för

blivande landsfogdar anvisa ett reservationsanslag av 15,000

kronor.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

C.-H. von Hartmansdorff.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185.

71

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition............................ 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 februari 1935 ............. 1

Den nuvarande landsfogdeorganisationen.................. 2

Tidigare reformförslag............................ ®

Den allmänna rättegångsreformen och frågan örn åklagarväsendets reformering

.................................G

Behovet av en landsfogdereform och frågan örn dess partiella genomförande

...... 12

Huvudlinjerna i de sakkunnigas förslag..................17

Yttranden i anledning av betänkandet...................26

Departementschefens förslag.........................51

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. S1LU 1935:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående omorganisation av landsfogdebefattningarna ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten