Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ungdomsfängelse, m. m

1935-03-11 · 87 sidor, varav 87 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 87 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:200, Med förslag till lag örn ungdomsfängelse, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn

ungdomsfängelse, m. m.; given Stockholms slott den 11

mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn ungdomsfängelse;

2) lag örn ändring i 2 kap. strafflagen; och

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 200.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För slag

till

Lag

örn ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon innan han fyllt tjuguett år begått brott och kan enligt lag å

brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete,

må domstolen, om den brottslige vid domens meddelande fyllt aderton

år, i stället för det eller de straff som eljest skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse.

Till sådant straff må dock ej dömas, där enligt lag å brottet

eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.

Till ungdomsfängelse skall dömas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges

personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig

anledning antaga, att omhändertagande enligt denna lag för fostran och

utbildning är för hans rättande lämpligare än annat straff.

2 §•

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

efter domens meddelande men före prövotidens slut, innan han fyllt

tjuguett år, begått nytt brott, må domstolen, örn han vid den nya domens meddelande

fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse, ändå att å det

nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

3 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete

för brott vilket blivit begånget innan han fyllt tjuguett år, utan att

göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen, örn han

vid den nya domens meddelande fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse

att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.

4 §.

Prövas, i fall då ungdomsfängelse må användas, särskild förundersökning

erforderlig för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som med hänsyn därtill må anses lämpligast

för hans rättande, skall domstolen eller dess ordförande föranstalta därom.

Beträffande förundersökningen skall, ändå att villkorlig dom ej må an
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

3

vändas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat örn förundersökning

som avses i lagen angående villkorlig straffdom.

5 §•

Där domstolen ej annorlunda förordnar, skall beslut örn ungdomsfängelse gå .

i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

6 §.

I de fall som nedan angivas skola frågor enligt denna lag behandlas av en

nämnd bestående av fem ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara eller

hava varit innehavare av domarämbete och minst en vara behörig att inom

riket utöva läkarkonsten samt minst en äga särskild erfarenhet i uppfostringsfrågor.

Ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem år. Konungen

utser ock en eller flera suppleanter för varje ledamot samt förordnar en av ledamöterna

att vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för honom

tjänstgöra i hans ställe.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed

innan han tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i

23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv som i rättegångsbalken stadgas i

fråga örn domare.

Mot beslut som av nämnden meddelas enligt denna lag må talan ej förås.

7 §.

Ungdomsfängelse skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller

avdelning av anstalt.

8 §.

Den som undergår ungdomsfängelse skall hållas till arbete som av anstaltens

styresman bestämmes. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda

den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk eller

annat yrke, som kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen försörja

sig. Vid valet av arbete skall hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Å anstalt intagen må såsom uppmuntran och belöning för flit och välförhållande

kunna tilldelas arbetspremie.

9 §•

Do å anstalt intagna skola av styresmannen fördelas på sätt som finnes

lämpligt med hänsyn till den behandling vilken bör komma var och en av

dem till del. Styresmannen äger beträffande envar intagen bestämma, huruvida

han skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

10 §.

Å anstalt intagen skall åtnjuta den frihet som är förenlig med god ordning

och säkerhet inom anstalten; dock skall härvid tillses att dylik förmån, där så

finnes ändamålsenligt, beredes honom gradvis, i den mån han under anstaltstidens

fortgång visar sig därav förtjänt.

11 §•

Bryter a anstalt intagen mot anbefalld ordning, må han underkastas bestraffning

i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

12 §.

Den som dömts till ungdomsfängelse må kvarhållas å anstalt under en tid

av högst fyra år.

Förrän ett år förflutit sedan den dömde intagits å anstalt, må utskrivning

ej ske med mindre särskilda skäl därtill äro.

13 §.

Örn utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutar nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på

prov).

Sedan ett år förflutit från det den dömde intagits å anstalt och därefter

minst var sjätte manad skall fråga örn hans utskrivning av nämnden upptagas

till prövning. Senast när tva ar förflutit från den dömdes intagande å

anstalt skall utskrivning på prov äga rum, såframt ej särskilda skäl däremot

äro.

14 §.

Vid beräkning av de i 12 och 13 §§ angivna tider skall i tillämpliga delar

gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av strafftid, där någon blivit

dömd till straffarbete eller fängelsestraff.

15 §.

Den som utskrivits pa prov skall stå under tillsyn och därunder vara

underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter.

16 §•

Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under tid som

nämnden bestämmer, dock ej utöver den tid han kunnat kvarhållas å anstalt,

och ej i något fall längre än två år.

17 §.

Bryter den som utskrivits pa prov mot de för honom gällande föreskrifter,

äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalt. Begår han under

tillsynstiden brott och varder han därför åtalad, galle vad i 23 § är stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

5

Föreligger fråga om återintagning av deri som utskrivits på prov, äger nämnden

förordna att lian skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i

ärendet.

Varder den som utskrivits på prov återintagen, skall den tid under vilken

han vistats utom anstalt icke medräknas vid bestämmande av den tid han

längst må kvarhållas.

18 §.

Då frigivning skett eller, efter utskrivning på prov, tillsynstiden gått till

ända utan att beslut meddelats örn återintagning, skall ådömt ungdomsfängelse

anses till fullo verkställt.

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått

brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han att hava

begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång, må,

ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsäganden angivits till

åtal, allmän åklagare ej därå tala utan att länsstyrelsen i den ort där brottet

är begånget efter nämndens hörande därtill giver lov.

20 §.

Där den som blivit till straff för ett brott dömd därefter ådömes ungdomsfängelse,

skall vad i strafflagen för vissa fall finnes stadgat angående avräkning

av utståndet straff ej äga tillämpning.

Är i fall som i första stycket avses det föregående straffet ej till fullo verkställt

och ej heller förfallet, skall domstolen förordna att ungdomsfängelse skall

träda i stället för vad som därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller jämväl

där genom villkorlig dom beviljats anstånd med det föregående straffet.

21 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till ungdomsfängelse och annat beslut varigenom han för brott som

förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse tog sin början blivit dömd

till annat straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet.

Beslut rörande verkställighet av sistnämnda straff må förty ej meddelas förrän

frågan örn ungdomsfängelse slutligen avgjorts. Örn det andra straffet utgöres

av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å ungdomsfängelse

anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning för utmätande

av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

22 §.

Varder den som dömts till ungdomsfängelse övertygad att hava innan han

utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda straffet

skall avse jämväl detta brott. Är detta brott av grov beskaffenhet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

eller begånget efter det straffverkställigheten påbörjats, må dock domstolen

efter nämndens hörande förklara beslutet om ungdomsfängelse förfallet och

med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler

utmäta annat straff. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen förordna

att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde undergått

ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl

till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande under denna.

23 §.

Varder den som utskrivits på prov övertygad att hava under tillsynstiden

begått brott, må domstolen, örn vid domens meddelande nämnda tid ej gått

till ända, efter nämndens hörande förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet

skall avse jämväl det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas

för att undergå fortsatt ungdomsfängelse. Dömer domstolen för brott

som här avses till nytt straff, skall vad i 4 kap. 10 § strafflagen finnes stadgat

ej äga tillämpning.

24 §.

Ådömt ungdomsfängelse vare förfallet, där domen ej börjat verkställas inom

fem år från det den vann laga kraft.

25 §.

Vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken samt 12 § lagen den 14 juni 1901

örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa

delar av samma balk ävensom 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och

rättegången därstädes finnes stadgat för det fall att part hålles i målet

häktad skall ock gälla, där någon som ådömts ungdomsfängelse intagits i anstalt

för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits i förvar.

26 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet i

denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till ungdomsfängelse.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i

stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust av

ämbete ej heller påföljd som avses i 2 kap. 15 eller 20 § strafflagen eller liknande

påföljd som finnes stadgad i annan lag eller författning.

Där ungdomsfängelse träder i stället för straff som är förenat med påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen, vare den påföljd förfallen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

7

28 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning

allenast i mål, däri fråga är örn ansvar för brott begånget efter sagda dag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr %00.

Förslag

till

Lag

om ändring i 2 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 2 kap. strafflagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 2 §, av följande lydelse:

2 §.

I vissa fall må användas ungdomsfängelse. Därom stadgas i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att till 15 § strafflagen för krigsmakten skall fogas

ett nytt stycke av följande lydelse:

I vissa fall må användas ungdomsfängelse. Därom stadgas i allmän lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

9

Utdrag av protokollet över justiliedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 15 fehman 1935.

Närvarande :

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Frågan örn samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten har stått på

dagordningen sedan lång tid tillbaka. I detta avseende må särskilt erinras örn

de s. k. ungdomsbrottslighetssakkunnigas den 18 oktober 1922 avgivna betänkande

med förslag till lag örn tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. (statens

off. utredn. 1922:46), vilket förslag endast i begränsad omfattning lett

till ny lagstiftning. Vidare må erinras örn riksdagens skrivelse den 16 juni

1932 (nr 299), däri utredning begärts rörande visst spörsmål beträffande

brottslig ungdoms tillrättaförande. Frågan har aktualiserats genom de förslag

till ny anstalt för förvaring av yngre brottslingar, vilka innefattas i landshövdingen

Sven Hagströmers utredning angående viss koncentration inom fångvårdsväsendet

(statens off. utredn. 1931:16) och statens organisationsnämnds

utredning angående fångvårdens framtida ordnande. Den 20 april 1934 hemställde

jag, såsom framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag, örn bemyndigande

att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets,

straffverkställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor beträffande

straffsystemet, vilkas lösning utgjorde förutsättning för en fångvårdsreform,

omnämnde jag därvid jämväl frågan örn behandlingen av ungdomliga

förbrytare.

Genom beslut förutnämnda den 20 april 1934 bemyndigade Kungl. Majit departementschefen

att dels tillkalla högst tre sakkunniga samt i mån av behov

för särskild fråga ytterligare en sakkunnig jämte sekreterare att inom departementet

biträda med verkställande av utredning angående reformer på straffsystemets,

straffverkställighetens och fångvårdens områden, avsedda att efter

hand genomföras, dels ock pröva i vad mån arbetskrafter inom departementet

behövde lösgöras från andra ämbetsgöromål för att deltaga i utredningsarbetet.

Med stöd av nämnda bemyndigande har jag samma dag tillkallat sakkunniga,

varjämte vissa befattningshavare inom departementet erhållit uppdrag

att deltaga i utredningsarbetet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 200-

Av reformfrågorna beträffande straffsystemet har enligt min anvisning

först upptagits till utredning frågan örn behandling av ungdomliga förbrytare.

Härutinnan har den 19 december 1934 framlagts betänkande med förslag till

lag örn ungdomsfängelse m. m. (statens off. utredn. 1934:52), innefattande

förslag till lagstiftning örn särbehandling för brottslingar i åldern mellan 18

och 21 år. Sedan numera yttranden över detta betänkande inkommit från hörda

myndigheter och sammanslutningar samt frågan varit föremål för överväganden

inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga densamma till

behandling.

Gällande rätt.

Enligt 5 kap. 1 § strafflagen är straffmyndighetsåldern 15 år. Barn som ej

fyllt 15 år är icke straffrättsligt ansvarigt. Möjlighet till straffrihet på grund

av ungdom finnes icke för den som fyllt 15 år. Svensk rätt innehåller icke —

såsotal åtskilliga andra rättssystem — någon allmän bestämmelse örn rätt för

åklagare att eftergiva åtal.

De allmänna straffarterna — straffarbete, fängelse och böter — användas

för såväl äldre som yngre brottslingar. Beträffande brottslingar som fyllt 15

men ej 18 år gälla emellertid vissa särskilda stadganden. 5 kap. 2 § strafflagen

innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för brottsling i nämnda ålder

som skall ådömas straffarbete.

Vidare gäller enligt samma lagrum beträffande den som begår brott i åldern

mellan 15 och 18 år att domstolen, örn brottet är belagt med påföljd enligt 2

kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga rättigheter), skall pröva

''efter omständigheterna’, huruvida sådan påföljd bör ådömas.

Enligt 5 kap. 4 § strafflagen skall brott som någon begått innan han fyllt

18 år ej tillräknas honom till förhöjning av straff för återfall i brott, där sådan

förhöjning finnes särskilt utsatt i lagen.

I lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff

stadgas, att fånge som vid straffets början ej fyllt 21 år skall avtjäna

straffet i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, ’där det

ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna i

övrigt finnes olämpligt’. Den angivna åldersgränsen har tillkommit genom en

lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1934; förut gällde en åldersgräns av

20 år. Fånge under 21 år skall hållas i cell utan gemensamhet med andra

fångar en tid av 3 månader (före nyssnämnda lagändring 4 månader). Därefter

kan han sättas i arbete gemensamt med andra fångar. Motsvarande tid

för äldre fångar är 6 månader.

Begår någon brott i åldern mellan 15 och 18 år och dömes han härför till

böter eller fängelse eller till straffarbete i högst 2 år, må domstolen enligt 5

kap. 3 § strafflagen förordna, att han skall i stället för att undergå det ådömda

straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt. Sådant förordnande må meddelas,

’där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av

hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda’.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

11

Närmare bestämmelser angående tvångsuppfostran finnas i lagen den 27

juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Då förordnande meddelas örn minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt

— sådant förordnande förfaller örn det icke gått i verkställighet

innan den dömde uppnått 18 år — bestämmes icke någon viss tid för

hans vistelse å anstalten. Han skall utskrivas, då han vunnit nödig stadga i

sinnesriktning och uppförande; dock ma i regel utskrivning ej ske förr än tva

år efter det han intogs i anstalten. Senast då han uppnått 21 år skall han utskrivas.

Då minst ett år — under vissa omständigheter kortare tid — förflutit

sedan han blivit intagen i allmän uppfostringsanstalt, kan han, örn sådant finnes

för honom gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämnas till enskild

vård och tillsyn eller anställas i tjänst eller yrke. Den som salunda placerats

utom anstalten skall återtagas, örn hans uppförande eller annat förhållande

därtill föranleder.

Historik.

Möjligheten att beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år utbyta

straff mot tvångsuppfostran infördes år 1902 i sammanhang med genomförandet

av ny barnavårdslagstiftning. Utbyte av straff mot tvångsuppfostran

kunde från början icke ske i annat fall än då det adömda straffet utgjordes

av böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagändring år 1917 höjdes

emellertid gränsen för tillämpningsområdet därhän, att tvångsuppfostran kunde

användas vid fängelse i- högst ett år och straffarbete i högst sex manader.

Frågan örn en särbehandling för unga brottslingar över 18 år hade upptagits

av fångvårdsstyrelsen i framställning till Kungl. Majit den 3 juli 1912. Det

av fångvårdsstyrelsen då framförda förslaget gick i huvudsak ut på att personer

i åldern mellan 18 och 21 år, vilka gjort sig saker till brott som enligt

strafflagen skulle föranleda fängelse eller straffarbete ej över tre år, skulle

kunna i stället ådömas en särskild art av frihetsstraff — korrektionsstraff —

under minst ett och högst tre år. Frigivning skulle ske på prov och möjlighet

skulle finnas att återtaga den frigivne till anstalten. I samma fråga gjorde

fångvårdsstyrelsen ny framställning till Kungl. Majit den 28 maj 1918. Häri

föreslogs att brottslingar i åldern mellan 18 och 20 år skulle efter avtjänat

frihetsstraff kunna göras till föremål för uppfostrande åtgärder i särskild

anstalt.

I motion vid 1918 års riksdag (11:210) yrkades att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit begära utredning angående höjning av straffmyndighetsåldern

och beträffande frågan, i vilken ordning tvångsuppfostran borde

ådömas eller annat förfarande, såsom intagande i skyddshem, anlitas. I utlåtande

(nr 64) hemställde lagutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning angående

åtskilliga i utlåtandet närmare angivna spörsmål rörande den straffrättsliga

behandlingen av unga brottslingar. Utskottets hemställan bifölls av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 juni

1918 (nr 385) hemställde örn den av utskottet föreslagna utredningen.

Kungl. Maj :t tillkallade därefter sakkunniga för utarbetande av förslag till

åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. I sitt den 18 oktober

1922 avgivna, förut omnämnda betänkande (statens off. utredn. 1922:46)

framlade de sakkunniga förslag till vidgad användning av tvångsuppfostran.

Förslaget gick i huvudsak ut på dels höjande av den övre åldersgränsen för

tvångsuppfostringsförfarandets tillämpningsområde från 18 till 21 år, dels

möjliggörande av utbyte av straff mot tvångsuppfostran även då den brottslige

dömts till strängare straff än fängelse i ett år eller straffarbete i sex

månader, dels ock antagande av ny lag om verkställighet av tvångsuppfostran.

Enligt denna lag skulle finnas två slags anstalter, nämligen allmänna uppfostringsanstalter,

ungefär motsvarande de nuvarande och avsedda för yngre

eller mindre utvecklade, samt allmänna förbättringsanstalter, avsedda för äldre

eller mera svårartade.

Sedan yttranden över 1922 ars betänkande avgivits av myndigheter m. fl.,

upptogs frågan örn en revision av bestämmelserna angående tvångsuppfostran

till behandling i proposition (nr 67) till 1924 års riksdag. I propositionen

föreslogs, att beträffande lagöverträdare i åldern mellan 15 och 18 år straff

skulle kunna utbytas mot tvångsuppfostran så snart straffet icke överstege

straffarbete i två år eller fängelse i fyra år. Däremot upptog propositionen

ej något förslag örn höjning av övre åldersgränsen för tillämpning av tvångsuppfostran.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i propositionen,

att han icke ansåge sig för det dåvarande ha anledning att ingå på en

närmare granskning av de sakkunnigas förslag i dess helhet. Med hänsyn till

det statsfinansiella läget kunde han nämligen icke tillstyrka att förslaget i

hela dess vidd då underställdes riksdagens prövning. Ett fullständigt genomförande

av förslaget skulle kräva högst betydande kostnader för staten, främst

för anskaffande av erforderligt antal anstalter. Kostnaderna därför hade icke

av de sakkunniga beräknats. Att de skulle stiga till ansenliga belopp läge

dock i öppen dag. Av de sakkunnigas beräkningar framginge att det vore

tvångsuppfostrans tillämpning å brottslingar i åldern över 18 år som skulle

medföra behov av större antal anstaltsplatser än det som för det dåvarande

stöde till förfogande, under det att den av de sakkunniga jämväl föreslagna

utvidgningen av tvångsuppfostrans användning å brottslingar under 18

ar skulle kunna genomföras utan att de vårdmöjligheter statens uppfostringsanstalt

å Bona erbjöde behövde utökas. På grund härav ansåge departementschefen

frågan örn en reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över

18 år böra tills vidare lämnas öppen, önskemålet att vid behandlingen av

brottslingar i åldern under 18 år låta straffet i ökad omfattning ersättas med

tvångsuppfostran syntes honom däremot omedelbart böra förverkligas.

Det framlagda förslaget blev av riksdagen antaget och genom en den 6 juni

1924 utfärdad lag i ämnet erhöll 5 kap. 3 § strafflagen den lydelse lagrummet

alltjämt har.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

13

.Vid 1932 års riksdag vörö i anledning av väckta motioner — vari emellertid

ej framställdes yrkande örn jämkning av de i lag bestämda gränserna för

tvångsuppfostringsinstitutets tillämpningsområde — vissa med tvångsuppfostringsinstitutet

sammanhängande eller detta institut närliggande spörsmål

föremål för uppmärksamhet. Uti särskilda motioner (11:319 och 320) hemställdes,

dels att utredning måtte komma till stånd huruvida och på vad sätt

brottslig ungdom måtte i större utsträckning än för närvarande kunna tillrättaföras

utan användande av insättning i uppfostringsanstalt, dels ock att

utredning måtte verkställas angående lämpliga åtgärder i syfte att vid skyddshem

för vanartig ungdom vinna mera mångsidig yrkesutbildning och bättre

uppdelning av elevmaterialet med hänsyn till ålder, sinnesbeskaffenhet och

yrkesintresse.

I anledning av motionerna hemställde riksdagen i skrivelse den 16 juni 1932

(nr 299) att de med ifrågavarande motioner avsedda frågorna måtte göras

till föremål för utredning samt att för riksdagen måtte framläggas de förslag

i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 har chefen för socialdepartementet

därefter tillkallat särskilda sakkunniga att inom nämnda departement

biträda med utredning rörande verksamheten vid skyddshemmen

m. m.

Frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran har slutligen varit föremål

för behandling vid 1934 års riksdag. I väckt motion (II: 32) hemställdes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning

rörande en revision av gällande bestämmelser angående behandlingen

av minderåriga förbrytare med särskilt beaktande av vad. i motionen anförts

i fråga örn straffmyndighetsåldern, åtal, häktning och sättet för den brottsliges

tillrättaförande. I motionen framhölls, bland annat, att det borde tagas

under övervägande att genomföra en utvidgning av nuvarande möjligheter

att utbyta straff mot tvångsuppfostran, så att unga förbrytare upp till 21 år

imåtte även i de fall, då de dömts till två års straffarbete och däröver, få

intagas på uppfostringsanstalt.

I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen uttalade första lagutskottet,

att utskottet icke kunde finna skäl att förorda upphävande av den begränsning i

möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som vore uppställd med avseende

å straffets storlek. Utskottet fann ej heller lämpligt att utvidga användningen

av tvångsuppfostran till förbrytare som fyllt 18 men ej 21 år. Emellertid

hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att när någon som fyllt 15 men ej

18 år begår brott, straffet må, med bibehållande av förbudet att döma till

straffarbete på livstid, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.

Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen.

Det är min avsikt att senare anmäla frågan örn den begärda ändringen av

5 kap. 2 § strafflagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Det enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 april 1934 igångsatta utredningsarbetet

angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens

områden har, såsom nämnts, fortskridit så långt, att betänkande med

förslag till lag örn ungdomsfängelse m. m. framlagts den 19 december 1934.

I arbetet på denna lagstiftning ha deltagit byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet,

hovrättsrådet G. A. Eriksson, direktören för statens alkoholistanstalt

å Venngarn Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, kanslirådet

Hjalmar Nyman och byråchefen i fångvårdsstyrelsen Eric Wijkmark.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statens inspektör för fattigvård

och barnavård ävensom styrelsen för statens uppfostringsanstalt å

Bona. Tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet har beretts Svenska

kriminalistföreningen, Centralförbundet för socialt arbete, Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet, Svenska diakonissällskapet samt styrelsen

för Stockholms stads skyddshem för gossar.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar

med undantag av Centralförbundet för socialt arbete. Vissa myndigheter ha

bifogat av dem infordrade yttranden från rådhusrätter, landsfogdar m. fl.

Allmänna grunder.

De sakkunnigas förslag avser att inom straffets ram genomföra en särbehandling

för brottslingar som begått brott i åldern 18—20 år. Tillämpningsområdet

för den nya straffarten — av de sakkunniga benämnd ungdomsfängelse

— föreslås skola bestämmas så, att brott som enligt lag ej kunna medföra

strängare straff än böter aldrig skola kunna föranleda ådömande av ungdomsfängelse.

Någon övre gräns med hänsyn till det begångna brottets svårhetsgrad

har ej stadgats i lagförslaget, men de sakkunniga anföra att ungdomsfängelse

i regel icke bör komma till användning vid brott, som enligt vanliga

bestämmelser skulle in casu medföra ett mycket långt frihetsstraff.

Inom det sålunda angivna brottsområdet skall ungdomsfängelse förbehållas

brottslingar som för sin fostran till arbete och laglydnad äro i behov av omhändertagande

å en särskild för dylik fostran inrättad anstalt och som vidare

äro mottagliga för den påverkan som anstalten avser att åstadkomma. För

att erhålla garantier, å ena sidan att de som äro i behov av uppfostrande behandling

verkligen dömas till ungdomsfängelse i stället för vanligt frihetsstraff,

och å andra sidan att sådana för vilka ungdomsfängelse är meningslöst

eller eljest olämpligt icke erhålla detta straff, ha de sakkunniga föreslagit

inrättandet av en särskild nämnd för frågor angående ungdomsfängelse. Mellan

nämnden och domstolarna bör enligt de sakkunnigas mening samarbete

anordnas på liknande sätt som gäller enligt förvarings- och interneringslagarna.

Nämndens yttrande skall enligt förslaget för domstolen ha samma betydelse

som interneringsnämndens yttrande har i ärenden som avses i de nyssnämnda

båda lagarna. Har nämnden funnit ungdomsfängelse icke böra ådömas,

är domstolen alltså lagligen förhindrad att använda detta straff. Har

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

15

nämnden däremot funnit ungdomsfängelse böra ådömas, har domstolen fria

händer att döma eller att icke döma till ungdomsfängelse. De sakkunniga ha

i detta sammanhang framhållit, att därest ungdomsfängelse upptages i straffsystemet

såsom ett straff på relativt obestämd tid, en nämnd blir nödvändig

för avgörande av frågor örn utskrivning från anstalten och återintagning

vid brott mot utskrivningsvillkoren. Det har synts de sakkunniga naturligt,

att den särskilda sakkunskap som samlas i denna nämnd jämväl kommer

till användning vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.

Enligt de sakkunnigas förslag skall domstolen, då den anser ungdomsfängelse

böra användas, omedelbart döma till detta straff. Således skall icke, såsom

sker vid beslut örn tvångsuppfostran, först dömas till vanligt straff

och sedermera detta straff utbytas mot ungdomsfängelse. Ej heller skall

en dom å ungdomsfängelse innehålla något uttalande örn strafftiden. En absolut

maximitid för anstaltsvistelsen av fyra år har emellertid upptagits i lagförslaget.

Bestämmandet i det enskilda fallet av tiden för anstaltsvistelsen ankommer

såsom nyss antytts på nämnden. Någon absolut minimitid för anstaltsvistelsen

har ej stadgats, men med hänsyn till att en fostrande behandling

sällan kan förväntas giva varaktigt resultat, därest den ej omfattar åtminstone

ett år, har den föreskriften meddelats att utskrivning ej må ske tidigare

än efter ett år med mindre särskilda skäl därtill äro. Vidare föreslås

att utskrivning i regel skall bliva villkorlig. Nämnden har då att besluta att

den utskrivne under viss tid skall stå under tillsyn. Nämnden har dessutom

att under medverkan från ungdomsanstalten söka sörja för att den utskrivne

erhåller arbete. Visar den utskrivne opålitlighet eller begår han nytt brott,

må han kunna återintagas i anstalten.

De sakkunniga ha, såsom redan angivits, betonat att syftet med ungdomsfängelse

är att fostra de dömda till arbetsamhet och laglydnad. För att detta

syfte skall kunna nås förutsättes bland annat att å den anstalt där de unga

brottslingarna intagas tillfälle finnes att i möjligaste mån bereda var och en

sådant arbete som är lämpligt och nyttigt för honom icke allenast på det sätt

att det stärker honom psykiskt och fysiskt och utvecklar arbetslusten utan

ock sålunda att han kan draga nytta därav för sin försörjning sedan han lämnat

anstalten. Det är enligt de sakkunnigas mening uteslutet, att någon av de

nuvarande fångvårdsanstalterna skulle kunna komma till användning såsom

förvaringsanstalt för manliga brottslingar som ådömts ungdomsfängelse. Om

de principer för behandlingen som ligga till grund för förslaget godkännas,

kommer det därför att bliva nödvändigt att anordna en ny anstalt för manliga

brottslingar. I fråga örn kvinnliga brottslingar föreslå de sakkunniga — med

hänsyn därtill att det antal som kan tänkas erhålla dom å ungdomsfängelse är

så ringa att en särskild anstalt för förvaringen av depi knappast är tänkbar

— att denna förvaring tillsvidare ordnas genom iordningställande av en särskild

avdelning å någon redan existerande anstalt.

Den nya anstalt för manliga brottslingar som skulle bliva erforderlig föreslås

så anordnad att arbete i det fria — jordbruk, trädgårdsskötsel och skogs
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bruk — kan beredas dem som lämpa sig därför samt att de, för vilka hantverk

är lämpligare, kunna sysselsättas därmed; hantverksdriften inom anstalten bör

fördelas på olika hantverksgrenar. Någon plats för den nya anstalten ha de

sakkunniga icke föreslagit, men i anslutning till ett uttalande att den förut

omnämnda nämnden bör förläggas till Stockholm ha de framhållit önskvärdheten

av att ungdomsanstalten för män ej placeras på sådant avstånd från huvudstaden

att långa tidskrävande resor försvåra för nämnden att uppehålla

kontakten med anstalten.

I de flesta yttrandena över förslaget vitsordas behovet av en särbehandling

för unga brottslingar över 18 år.

Under erinran att de nuvarande frihetsstraffen lida av betänkliga brister i

de hänseenden de sakkunniga angivit förordar sålunda fångvårdsstyrelsen det

framlagda förslaget och betonar, att de sakkunniga principiellt anslutit sig till

styrelsens förslag av den 3 juli 1912. Styrelsen förklarar sig alltjämt vara av

den uppfattningen att förevarande fråga bör lösas genom tillskapandet av en

ny straffart.

Socialstyrelsen framhåller att frågan örn en rationellare behandling av ungdomsbrottslingar

länge varit aktuell i vårt land, och anför vidare.

_ Att olägenheter ur individuell förbättringssynpunkt vore förenade med det

tidsbestämda frihetsstraffet, särskilt när detta vore av kortare varaktighet,

hade länge erkänts, men betänkligheter, väsentligen hänförande sig till omsorg

örn den individuella rättssäkerheten, hade gjorts gällande mot genomförande

av en straffreform i berörda avseende efter mera rationella linjer. På ett närliggande

lagstiftningsområde, som visserligen icke berörde brottslighet utan

en annan form av asocialitet, nämligen den organiserade alkoholistvården, hade

dock principen öm frihetsberövande på relativt obestämd tid redan förverkligats.

För denna princip vid behandling av sådana asociala individer syntes

även den allmänna meningen numera redan ha vunnits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar, att ett genomförande av det föreliggande

förslaget skulle utgöra ett betydelsefullt framsteg och ett följdriktigt

led i utvecklingen på hithörande område, och länsstyrelsen i Malmöhus län

ansluter sig helt till de sakkunnigas synpunkter i fråga örn de brister, som

nu finnas beträffande behandlingen av brottslingar i åldern mellan 18 och

21 år, samt anser de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna vara ägnade att i

väsentlig mån avhjälpa dessa brister. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län framhåller, att frågan örn samhällets ingripande mot ungdomsbrottsligheten

icke är tillfredsställande löst genom nuvarande lagstiftning. En särskild

behandling ur straffrättslig synpunkt av ungdom i åldern mellan aderton

och tjuguett år är — anför länsstyrelsen vidare — icke blott i och för sig

önskvärd utan kan också anses utgöra en ganska klar konsekvens av de lagstiftningsåtgärder

beträffande vanartig men icke kriminell ungdom i samma

åldersgrupp, som vidtagits under år 1934 genom ändring i vissa delar av

1924 års barnavårdslag. Enligt länsstyrelsens uppfattning har förslaget i

stort sett lyckligt löst den föreliggande frågan. Även länsstyrelserna i Örebro

län och Värmlands län anföra, att frihetsstraffen, då fråga är om unga fån
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

17

gar, i sin nuvarande anordning äro föga ägnade för ett tillrättaförande, samt

understryka vikten av att dessa straff anordnas så att uppfostringssynpunkterna

tillerkännas större betydelse än de för närvarande äga. Länsstyrelsen i

Jämtlands län uttalar, att en lagstiftning till avhjälpande av de många brister

ur uppfostringssynpunkt vilka -—■ på sätt de sakkunniga framhållit — vidlåda

de nuvarande frihetsstraffen icke längre bör uppskjutas. Till de principer

som ligga till grund för förslaget, anser sig länsstyrelsen kunna uttala sin livliga

anslutning, enär de sakkunniga synas i förslaget ha väl kommit till rätta

med de svårigheter som problemet onekligen innebär. Länsstyrelsen i Västerbottens

län delar den av de sakkunniga uttalade uppfattningen angående de

vanliga frihetsstraffens ineffektivitet, när det gäller att tillrättaföra sådana

ungdomliga brottslingar, som behöva omhändertagas för fostran och utbildning.

Länsstyrelsen finner det fördenskull angeläget, att den brist, som förefinnes

i det avseende att möjlighet saknas att låta unga brottslingar över 18

år undergå lämplig behandling, avhjälpes, och länsstyrelsen anser sig kunna i

huvudsak biträda det i detta syfte utarbetade förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens

län anför att — ehuru i vårt land redan vidtagits en del åtgärder i avsikt

att bereda unga förbrytare en behandling som är ägnad att mera effektivt

än de vanliga frihetsstraffen tillrättaföra dem -—- förhållandena därutinnan likväl

alltjämt äro föga tillfredsställande. Bristerna torde vara särskilt framträdande

i fråga örn brottslig ungdom i åldern mellan 18 och 21 år. Mest

betänklig syntes vara den synnerligen snävt begränsade möjligheten att låta

brottslingar i dessa åldersklasser bliva föremål för någorlunda rationellt bedriven

uppfostran. Länsstyrelsen måste därför på det livligaste behjärta syftet

med nu föreliggande utredning: möjliggörande av särbehandling, med speciellt

beaktande av uppfostringsmomentet, av kriminell ungdom i nämnda

ålder. Det vore för länsstyrelsen så mycket angelägnare att kraftigt understryka

denna sin inställning, som länsstyrelsen vore av den uppfattningen att

hithörande betydelsefulla reformproblem redan alltför länge förgäves sökt

fånga statsmakternas uppmärksamhet.

Rådhusrätten i Västerås yttrar i denna del följande.

.Frågan örn den rätta behandlingen av ungdomliga förbrytare hörde utan

tvekan till de betydelsefullaste problemen på straffverkställighetens område.

Det sätt, på vilket samhället reagerade mot den ungdomliga brottslingen,

kunde bliva av avgörande betydelse för hela hans kommande livsföring.. Ett

riktigt tillvägagångssätt i detta avseende kunde leda till en konstant minskning

av brottsligheten inom senare åldersklasser, likaväl som ett mindre lämpligt

behandlingssätt kunde medföra, att den unge brottslingen definitivt fördes

in på brottets bana. En undersökning huruvida de nuvarande metoderna

för behandling av ungdomsförbrytare vore tillfredsställande eller ej, måste

därför anses mycket önskvärd. Den av de sakkunniga verkställda utredningen

gåve otvetydigt vid handen, att så ej vore fallet, och enligt rådhusrättens erfarenhet

gällde detta omdöme såväl den yngsta gruppen av brottslingar i åldern

15—17 år som ungdomliga förbrytare i högre åldersklass. Beträffande

den förstnämnda gruppen stöde visserligen flera olika behandlingssätt den dömande

myndigheten till buds, i det att vid svårare brott såväl ovillkorligt frihetsstraff

som villkorlig dom och allmän uppfostringsanstalt kunde komma i

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 200. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

fråga. Då rent principiellt det kortvariga frihetsstraffet borde undvikas för

dessa brottslingars vidkommande, stöde emellertid valet i regel mellan villkorlig

dom och uppfostringsanstalt och ofta kunde det föreligga behov av någon

mellanform mellan dessa båda metoder; det skulle t. ex. ej sällan vara

önskvärt att kunna använda villkorlig straffdom i förening med den dömdes

överflyttning till ett gott enskilt hem. I fråga om ungdomsförbrytare i

något högre åldersklass funnes, då det gällde svårare brott, ej andra behandlingsmetoder

än villkorlig dom och kortvarigt tidsbestämt frihetsstraff. Då

villkorlig straffdom ^av en eller amian anledning icke kunnat ifrågakomma,

utan frihetsstraff måst komma till användning, hade det säkerligen mer än

en gång stått klart för den dömande domstolen, att detta icke varit det rätta

sättet att behandla den dömde. Förvaringen i fängelser av samma art som för

äldre förbrytare, behandlingen därstädes och framför allt avsaknaden av all eftervårdande

verksamhet måste helt naturligt leda till mindre tillfredsställande

resultat och ofta medföra helt andra verkningar än som åsyftats. Kravet på

förändring av formerna för straffverkställighet gjorde sig därför med särskild

styrka gällande beträffande ungdomsbrottslingar över 18 år och det sakkunnigförslag,

som nu förelåge, hade just tagit sikte därpå. Genom inrättande av

särskilda ungdomsfängelser, varest huvudvikten skulle läggas på den uppfostrande

behandlingen, borttagande av tvånget att på förhand fastställa strafftidens

längd och införande av eftervård hade de sakkunniga velat för brottslingar

i åldern 18—21 år införa ett system, som bättre än det nuvarande skulle

vara ägnat att återföra den unge brottslingen till ett ur samhällets synpunkt

önskvärt levnadssätt. Den lösning av ifrågavarande problem, som sakkunnigförslaget

innebure, syntes rådhusrätten beteckna ett avsevärt och betydelsefullt

framsteg vid bekämpande av ungdomsbrottsligheten och rådhusrätten ville för

sin del livligt förorda en lagstiftning i den av de sakkunniga angivna riktningen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård konstaterar med stor tillfredsställelse,

att den länge på dagordningen stående frågan om särskilda uppfostringsåtgärder

även mot unga lagöverträdare i åldern 18—21 år nu avsetts

att föras fram till en slutgiltig lösning, samt anför härom ytterligare.

Tanken att låta även dessa åldrar komma i åtnjutande av samma uppfostrande

behandling, som alltsedan år 1905 med så gott resultat kommit de yngre

lagöverträdarna till del i form av tvångsuppfostran, syntes nu vara fullt mogen

att realiseras. Mot utformningen av förevarande förslag, i vad det avsåge

de praktiska anordningarna för meddelande av den åsyftade fostran och utbildningen,

syntes i stort sett icke heller vara något att erinra. Att i stället

för att insätta dessa unga lagöverträdare i något av våra nutida fängelser överlämna

dem till en särskilt för ändamålet inrättad jordbruksanstalt, där de under

sakkunnig ledning och uppsikt kunde få ägna sig åt frilufts- eller verkstadsarbete,

intill dess de ansåges rustade att på prov utskrivas för att under

vederbörlig tillsyn utanför anstalten försöka sina möjligheter att reda sig på

egen hand vore ju ingenting annat än vad som redan genomförts i vårt tvångsuppfostringsinstitut

beträffande de yngre åldersklasserna.

Styrelsen för statens uppf Östring sanstalt å Bona framhåller, att ett tillrättaförande

av brottslig ungdom i åldern 18—20 år genom uppfostrande åtgärder

i stället för att låta dem avtjäna kortare eller längre frihetsstraff i form av

fängelse eller straffarbete otvivelaktigt är synnerligen behjärtansvärt och torde

hava långt större utsikt att till verkligt gagn för deras framtid och sålunda

staten påverka de unga än isoleringen i straffanstalter.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

19

Svenska kriminalistföreningens styrelse har anfört följande.

Enligt nutida åskådningar angående det psykologiska utvecklingsförloppet

hos unga människor och enligt redan vunnen erfarenhet inom åtskilliga kulturländer

vore vid den kriminalpolitiska behandlingen av unga lagöverträdare en

fortsatt moralisk fostran och utbildning av sociala vanor och yrkesfärdigheter

långt mera ägnad att giva nödig stadga åt uppförandet än ett ensidigt betonande

av repressiva moment. Det föreliggande lagförslaget syntes på ett i det

hela lyckligt sätt beakta denna genom erfarenheten bekräftade åskådning genom

att giva en relativ obestämdhet åt rättsreaktionen och samtidigt sätta

maximum för densamma så högt, att en långvarig, moralisk påverkan kunde

utövas i de fall där den vore av nöden. Samtidigt hade lagförslaget genom

att konstruera behandlingen såsom straff tagit nödig hänsyn även till det allmänpreventiva

syftet med det statliga ingripandet mot brottslighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet instämmer tillfullo i önskemålet

att frågan örn behandlingen av ungdomar i åldern 18—21 år som begått

brott snarast erhåller sin lösning, och barnavårdsnämnden i Göteborg

understryker nödvändigheten av att åtgärder vidtagas för att på ett mer effektivt

sätt än hittills skett bekämpa ungdomsbrottsligheten. Nämnden betonar

att den omständigheten att de unga brottslingarna efter att ha undergått

frihetsstraff mycket ofta fortsätta på brottets bana tydligt visar otillräckligheten

och ineffektiviteten av de åtgärder som dittills av samhället vidtagits,

vare sig detta nu beror på själva beskaffenheten av det straff som de dömas

att avtjäna eller på den bristfälliga eftervård som ägnas dem. Måhända finge

båda dessa faktorer i lika mån dela skulden därför. Det betänkande och förslag

som nu framlagts hade därför också tagit sikte på att beträffande båda

dessa förhållanden söka få till stånd en ändring, och nämnden kunde för sin

del icke annat än uttala sin tillfredsställelse över och sin anslutning till de

grundprinciper som fått sitt uttryck i betänkandet och lagförslaget.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar anser det böra hälsas

med största tillfredsställelse, att förslag framlagts till särskilt omhändertagande

av unga brottslingar i åldern 18 till 21 år, syftande till att ersätta de

nuvarande frihetsstraffen med lämpliga uppfostringsåtgärder. Styrelsen anför

härom vidare.

En reform av behandlingen av kriminell ungdom i denna ålder hade länge

varit påkallad, och styrelsen ville för sin del helt ansluta sig till uppfattningen,

att det inom de tidsbestämda frihetsstraffens ram icke i avsevärd mån

vore möjligt bereda unga fångar sådan vård och fostran, att man kunde räkna

med att de skulle återvinnas till samhället som laglydiga och dugliga medborgare.

När det gällde behandlingen såväl av kriminell som av ^vanartad, för

skyddsuppfostran omhändertagen ungdom i åldern 15 till 18 år, hade uppfostrings-

och utbildningsprincipen sedan länge varit vedertagen. Genom den

år 1934 gjorda utvidgningen av barnavårdslagen hade samma princip ^ även

lagts till grund för ingripandet mot vanartad ungdom upp till 21 års ålder.

Det syntes styrelsen endast vara en naturlig konsekvens därav, att uppfostrings-

och utbildningssynpunkten, såsom i det föreliggande förslaget skett,

också finge bliva avgörande för vården av den kriminella ungdomen i motsvarande

ålder. Och styrelsen funne detta så mycket mera motiverat, som det ej

sällan endast vore tillfälligheter, som avgjorde huruvida en vilsekommen ung

/

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

människa bleve straffad eller omhändertagen av barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran.

I yttranden från två länsstyrelser avstyrkes förslaget under åberopande att

det synes möjligt att inom det nuvarande straffsystemets ram träffa nöjaktiga

anordningar för tillrättaförandet av yngre fångar.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig icke kunna finna styrkt, att något

behov föreligger att vidtaga en så långt gående åtgärd som införande av ungdomsfängelse

såsom en särskild straffart. Beträffande de brottslingar som

ådömdes längre frihetsstraff funnes möjligheter att inom nuvarande lagstiftnings

ram underkasta desamma en fullt rationell behandling i uppfostrande

syfte. Vad anginge de brottslingar som ådömdes kortare frihetsstraff så måste

visserligen medgivas, att resultatet av en under kort tid anordnad uppfostrande

behandling mången gång icke kunde bliva stort. Men ett utbyte av det

korta frihetsstraffet mot det föreslagna ungdomsfängelset innebure för vederbörande

ett frihetsberövande av så allvarlig art, att fara förelåge att den allmänna

rättskänslan icke skulle kunna förlika sig med en dylik åtgärd.

I en vid utlåtandet från länsstyrelsen i Blekinge län fogad, av länsstyrelsen

såsom eget yttrande åberopad promemoria av landshövdingen Sven Hagströmer

uttalas synpunkter av enahanda innehåll. Däri anföres bland annat

följande. vÉ

Man finge betänka, att det här vore fråga om personer, som redan lämnat

barnaåldern bakom sig och — för att nu endast hålla sig till de manliga lagöverträdarna

-— inträtt i den tidigare mannaåldern, ja, uppnått än högre ålder

(enligt de sakkunnigas förslag skulle ju förfarandet, låt vara i undantagsfall,

kunna utsträckas ända till nära 27 års ålder; 14 § tredje stycket). Att under

lång tid — de sakkunniga hade ju tänkt sig som maximum 4 och som ett medeltal

11/2 år — beröva dessa personer, som befunne sig i sin kraftigaste och

mest utvecklingsbara ålder, friheten och självbestämmanderätten med skilsmässa

från hem och anhöriga samt utestängande från möjligheten att bilda familj

o. s. v. måste betraktas som något i och för sig abnormt och borde icke komma

i fråga annat än när sådant nödvändigtvis av omständigheterna krävdes. En

dylik nödvändighet förelåge, när vederbörande förskyllt mera långvarigt frihetsstraff,

och i dessa fall kunde —- på sätt första lagutskottet vid 1934 års

riksdag framhållit — uppfostringsmomentet komma till sin rätt redan inom

den nuvarande fångvårdslagstiftningens ram. En dylik nödvändighet till långvarig

tvångsinternering förelåge däremot icke, när fråga vore örn dem, vilkas

lagöverträdelser förskyllt endast kortare — en eller några få månaders -— frihetsstraff.

Det kunde vara förklarligt, att det möjligen från rent fångvårdshåll

framstode som något önskvärt att få dessa kortare frihetsstraff utbytta

mot långvariga interneringar på relativt obestämd tid, där ett rationellt uppfostringsförfarande

bättre kunde komma till sin rätt, och det kunde ju icke

heller förnekas, att i denna tanke läge något, som kunde förefalla ändamålsenligt

och i viss mån bestickande, men det måste dock — på sätt lagutskottet

kraftigt framhållit -— framstå som något för det allmänna rättsmedvetandet

i hög grad stötande, att en person, tillhörande de här ifrågavarande högre åldersgrupperna,

vilkens lagöverträdelse ej varit av grövre art än att den förskyllt

en eller ett fåtal månaders frihetsstraff, skulle, endast för att bättre

förutsättningar för uppfostringstankens förverkligande å honom skulle skapas,

bli tvungen att vistas en högst avsevärt förlängd, ja, ofta mångdubblad tid
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

21

rymd inom en tvångsanstalts -— låt vara ett ungdomsfängelses — murar. Med

detta vore naturligtvis ingalunda sagt, att ej genom skapandet av detta de

sakkunnigas nya straffinstitut ''ungdomsfängelse’, åtskilligt skulle vara att

vinna ur rent preventiv synpunkt — det vore orimligt att påstå något annat -—- men denna fördel måste anses bli köpt för dyrt — för dyrt från den unge lagöverträdarens

synpunkt, som i långt större utsträckning än eljest måste släppa

till sin frihet, och för dyrt för staten, som måste för detta ändamål upprätta

särskild anstalt och bestrida kostnaden för det långvariga uppfostringsförfarandet

på denna anstalt. Ty att märka vore —- något som i detta sammanhang

vore av största vikt, men som de sakkunniga helt förbigått — att upprättandet

av det av de sakkunniga förordade ungdomsfängelset (d. v. s. sakligt sett

en tvångsuppfostringsanstalt i fångvårdens regi) ingalunda gjorde överflödigt

upprättandet av ett sådant verkligt ungdomsfängelse som det Hagströmer i

sitt betänkande och även organisationsnämnden och fångvårdsstyrelsen förordat.

Med stöd av det anförda har Hagströmer sett sig nödsakad att bestämt avstyrka

de sakkunnigas förslag. I anslutning härtill förklarar Hagströmer sig

vilja lämna ett i största korthet skisserat program rörande behandlingen av

ungdomliga lagöverträdare och yttrar härom i huvudsak följande.

I syfte att förekomma att dessa lagöverträdare över huvud internerades vare

sig å straff- eller tvångsuppfostringsanstalter, borde bestämmelser införas örn

villkorlig åtalseftergift och utsträckt tillämpning av villkorlig dom. En

viss utsträckt tillämpning av det nuvarande tvångsuppfostringsförfarandet

borde övervägas. Sålunda borde möjlighet skapas att förordna örn tvångsuppfostran

även för sådana personer över den nuvarande stadgade åldern

(15—-17), vilka på grund av försenad utveckling vore att likställa med

nyssnämnda åldersklasser (möjligen skulle dessa åldersklasser kunna generellt

utökas med 18-åringar, men absolut ej längre). För förvaring och

behandling av de ungdomliga lagöverträdare, för vilka varken åtalseftergift,

villkorlig dom eller tvångsuppfostran kunnat tillämpas utan vilka ovillkorligt

dömts till vanligt frihetsstraff, skulle upprättas ett verkligt ungdomsfängelse

huvudsakligen i enlighet med de riktlinjer, som framlagts i Hagströmers

och organisationsnämndens betänkanden, möjliggörande en rationell behandling

av dessa fångar jämväl i uppfostrande riktning. Deras övervakande

och verkligt effektiva bispringande i olika avseenden efter frigivningen måste

slutligen betraktas som ett mycket viktigt, hittills alltför försummat led i de

unga lagöverträdarnas behandling.

Örn alltså, bortsett från sist omnämnda två utlåtanden, enighet får anses

råda om behovet av en särbehandling för unga lagöverträdare i de ålderklasser

varom nu är fråga, förordas emellertid från några håll att denna behandling

anordnas i nära överensstämmelse med det nuvarande

tvångsuppfost ringsinstitutet. I sådan riktning uttala sig länsstyrelserna

i Östergötlands och Norrbottens län samt tre ledamöter i styrelsen

för statens uppf Östring sanstalt å Bona. (De två återstående medlemmarna av

samma styrelse ansluta sig till de sakkunnigas förslag örn införandet av en ny

strafform.) Även statens inspektör för fattigvård och barnavård förordar en

vidgad, tillämpning av tvångsuppfostringsförfarandet under förmälan att den

föreslagna nya straffarten i huvudsak överensstämmer med det nuvarande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 200.

tvangsuppfostringsinstitutet och i de delar den skiljer sig därifrån endast utgör

förbättringar av detsamma. Hail anför vidare.

De skäl, som av de sakkunniga anförts till stöd för deras förslag att anordna

det nya institutet såsom ett ungdomsfängelse, vore icke övertygande.

De för utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten

_ tillkallade sakkunniga,. vilka år 1922 avgivit sitt betänkande, hade

uttryckligen underkänt den lösning av frågan, som inrättandet av ett frihetsstraff

på relativt obestämd tid skulle innebära, och hade i stället förordat en

utvidgning av tvångsuppfostringsinstitutet. När sedan nämnda betänkande

delvis lagts till grund för en proposition till 1924 års riksdag, hade dåvarande

chefen för justitiedepartementet anfört, att han med hänsyn till det statsfinansiella

läget icke kunde tillstyrka, att förslaget i hela dess -vidd då underställdes

riksdagens prövning, enär ett fullständigt genomförande av detsamma

skulle kräva högst betydande kostnader för staten främst för anskaffande av

erforderligt antal ^anstalter. Några erinringar i sak hade icke framkommit i

propositionen. Några statsfinansiella skäl hade emellertid icke nu anförts

mot nämnda förslag. Tvärtom räknades nu med anordnandet av en helt ny

anstalt, som komme att draga ett avsevärt belopp i anordnande. Visserligen

anfördes, att frågan örn anordnande av ny anstalt för yngre straff- och fängelsefångar

nu trängde till sin lösning. Men enligt det föreliggande förslaget

skulle man icke komma lösningen av denna fråga närmare än genom inrättandet

av en ny uppfostringsanstalt. I det föreslagna ungdomsfängelset skulle

det nämligen icke vara meningen att intaga unga fångar, som dömts till

vanligt tidsbestämt straff, utan för dem skulle ordnas på annat, icke närmare

angivet sätt. — Vad som närmast föranlett frångåendet av 1922 års förslag

syntes hava varit den ståndpunkt, som första lagutskottet vid 1934 års riksdag

intagit i sitt utlåtande nr 32.

Det kunde icke nekas till, att de sakkunnigas uppfattning vore ägnad att

förvåna. Det hade icke gått ett år, sedan statsmakterna utan några egentliga

principiella invändningar från något håll enats örn att göra de tidigare

under lösdrivarlagen hemfallna 18—21-åringar, vilka förde ett oordentligt,

lättjefullt eller lastbart levnadssätt, till föremål för skyddsuppfostran enligt

i huvudsak samma regler, som gällde för vanartiga barn. Man hade då väntat

sig som en naturlig konsekvens av denna omläggning, att även lagöverträdarna

i nämnda ålder ställdes på samma linje som de yngre lagöverträdarna.

Den omständigheten, att första lagutskottet vid 1934 års riksdag från sin

utgångspunkt icke funnit lämpligt att utvidga användningen av tvångsuppfostran

jämväl till unga förbrytare, som fyllt 18 men ej 21 år, syntes icke

böra få hindra en ur andra synpunkter önskvärd utveckling på förevarande

område.

Mycket starka skäl kunde nämligen anföras mot den konstruktion, som de

sakkunniga givit det nu föreslagna nya uppfostringsinstitutet. Det torde vara

en rätt allmän mening bland dem, som hade med uppfostran av vanartig och

brottslig ungdom att göra, att det icke mellan dessa båda grupper förefunnes

sådana skiljaktigheter, att det vore anledning att underkasta dem olika behandling.

Under påpekande att samarbete mellan skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter

kommit till stånd genom lagen örn samhällets barnavård och

ytterligare utvecklats genom den år 1934 verkställda utvidgningen av-samm a

lag till att omfatta även ålderskategorierna 18—21 år, genom vilken utvidg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

23

ning de allmänna uppfostringsanstalterna kommit att beträffande nämnda ålderskategorier

intaga samma ställning, som förut innehafts av tvångsarbetsanstalterna,

har vidare anförts följande.

Huru detta sålunda utvidgade samarbete mellan skyddshemmen och allmänna

uppfostringsanstalterna komme att gestalta sig visste man ännu ingenting med

säkerhet örn. Möjligt vore, att det komme att medföra svårigheter, som framtvunge

en omläggning av anstaltsväsendet i ena eller andra riktningen. Deli

del av detta anstaltsväsen, som utgjordes av skyddshemmen, läge för övrigt

redan i stöpsleven, i det att åt särskilda sakkunniga uppdragits att utarbeta

förslag till omorganisation av dem. Det ena med det andra gjorde, att det

måste anses angeläget att icke hinder i någon form uppställdes för en framtida

önskvärd utveckling av anstaltssystemet. Men om de sakkunnigas förslag

örn ungdomsfängelse genomfördes, komme därigenom att skapas ett sådant

hinder, som torde bliva svårt att komma förbi. Ett genomförande av de sakkunnigas

förslag skulle alldeles omöjliggöra varje kommunikation mellan anstalterna

för yngre och äldre lagöverträdare och lika uteslutet vore varje samarbete

mellan den för äldre lagöverträdare inrättade anstalten och skyddshemmen.

Utvecklingen skulle låsas fast och en eljest möjlig lämpligare fördelning

av ifrågavarande ungdomar på olika anstalter förhindras. ^ I varje

fall skulle ett genomförande av en sådan fördelning onödigtvis försvåras.

Av den redogörelse, som i de sakkunnigas betänkande lämnades för förhållandena

i en del främmande länder på ifrågavarande område, inhämtades,

att ett tvångsuppfostringsförfarande även mot äldre lagöverträdare^ slagit väl

ut. Erfarenheterna från de s. k. borstalanstalterna i England syntes salunda tala

för riktigheten av det där tillämpade systemet. Det hade också i ett år 1927

avgivet kommittébetänkande föreslagits, att borstalanstalterna alltjämt skulle

upprätthållas samt att maximiåldern för dem, som där intoges, skulle höjas

till 23 år.

På grund av vad sålunda anförts borde det av sakkunniga framlagda förslaget

omarbetas till ett förslag örn tvångsuppfostran för brottslingar i åldern

18—21 år av i huvudsak det innehåll, som nämnda förslag ägde. Samtidigt

därmed borde nuvarande bestämmelser örn tvångsuppfostran för 15—18-åringar

bringas till överensstämmelse med dem, som avsetts för de äldre, och erforderliga

bestämmelser meddelas örn intagning i ena eller andra anstalten och överflyttning

dem emellan. De kvinnliga lagöverträdarna i åldern 18—21 år, för

vilka de sakkunniga ansett ett platsantal av 10 vara tillräckligt, torde ligga

närmast till hands att söka förlägga till den allmänna uppfostringsanstalten

å Viebäck.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet erkänner värdet av de föreslagna

åtgärderna i jämförelse med nuvarande förhållanden men finner det

framlagda förslaget dock icke vara övertygande. Förbundet yttrar härom.

Den ifrågasatta lagstiftningen borde få mera karaktär av uppfostran. Enligt

förbundets mening vore det avgjort att föredraga att, i likhet med vad

fallet vore i barnavårdslagen beträffande vanartade m. fl. barn och ungdomar

intill 21 års ålder, unga förbrytare från inträdet i straffmyndighetsaldern

15 år och intill dess de fyllt 21 år, gjordes till föremål för i görligaste mån

ensartad behandling. Förbundet funne anmärkningsvärt att de sakkunniga

icke tagit någon hänsyn till de tillägg som vid 1934 års riksdag gjordes i

lagen om samhällets barnavård. Det syntes förbundet som om de olika slagen

av redan befintliga anstalter för tillrättaförande av vilsekommen ungdom

borde kunna ställas i förbindelse med varandra under tillfredsställande former

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

för att därigenom en i möjligaste mån tillfredsställande differentiering av

klientelet kunde åstadkommas; ett sådant samarbete torde även kunna vara

påkallat av hänsyn till respektive anstalters möjligheter att lämna undervisning

i visst yrke etc.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar har beträffande frågan

örn behandlingen bör ordnas under formen av tvångsuppfostran eller såsom

straff uttalat liknande asikt som fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

I samma fråga har emellertid socialstyrelsen anfört följande.

Av särskilda _ sakkunniga hade _ år 1922 framlagts förslag i ämnet, som

åsyftat åvägabringandet av enhetliga former för fostringsförfarande i fråga

örn brottslig ungdom i åldersklasserna 15—21 år genom en höjning av åldersgränsen

för tvångsuppfostringsförfarandets tillämpning. Detta förslag hade

huvudsakligen av statsfinansiella skäl icke kommit till utförande. Det kunde

icke bortses fran, att det klientel, varom här vore fråga, vöre av i huvudsak

ganska likartad beskaffenhet. Vid sådant förhållande syntes knappast tillräckliga

skäl föreligga för uppdelning av detsamma i en högre åldersgrupp

och en lägre sådan med principiellt olika behandlingsformer. Med hänsyn

därtill ville det synas, som örn det vore ett önskemål, att man med tiden

kunde nå fram till sammanförande i en enhetlig lag av samtliga bestämmelser

örn fostrande åtgärder såsom förbättringsmedel vid brottsfall av ungdom i

åldersklasserna 15 21 år. Med en sadan enhetlighet skulle måhända också

bättre möjligheter komma att sta till buds för en rationell differentiering av

fostringsförfarandet än som nu föreslagna anordning syntes erbjuda.

I enlighet med de för utredningen lämnade direktiven hade 1934 års sakkunniga

^emellertid begränsat sitt förslag till att avse endast åldersklasserna

18—21 år; den större fråga, som ovan berörts, rullade ju upp vittutseende

och svarlösta problem av straffrättslig och praktisk innebörd och hade därför

i detta sammanhang lämnats å sido. Örn styrelsen likväl icke kunnat bortse

fran önskvärdheten av att en enhetlig lagstiftning i fråga örn ungdomsbrottslingars

behandling komme till stånd och således viss tveksamhet inställt sig

beträffande lämpligheten av att nu skrida till en mera begränsad reformåtgärd,

måste å andra sidan framhållas, att nämnda begränsning av de sakkunnigas

uppgift otvivelaktigt vöre ägnad underlätta ernåendet av en snar

reform just på det område, nämligen i fråga örn ungdomsbrottslingar i åldern

18 21 ar, där behovet av en sadan torde få anses ha i särskild grad gjort

sig gällande. Med hänsyn därtill och då de sakkunnigas förslag innebure en

lösning av den förelagda uppgiften, som ur de synpunkter, styrelsen hade att

företräda,, måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning, hade styrelsen funnit

sig böra i allt väsentligt giva sin anslutning till förslaget.

Beträffande den föreslagna benämningen å den nya straffarten ha

erinringar framställts i några yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,

Värmlands och Jämtlands län ifrågasätta sålunda lämpligheten av denna benämning.

I stället föreslås av länsstyrelsen i Värmlands län ’uppfostringsarbete

och av länsstyrelsen i Jämtlands län ’uppfostringsfängelse’. Jämväl

direktörerna för sträf fängelserna i Uppsala och Gävle anse, att beteckningen

ungdomsfängelse’ icke är lämplig. Den förre finner en bättre beteckning för

den föreslagna behandlingsformen och därmed sammanhängande institutioner

vara korrektion’, ’korrektionsnämnd’ och ’korrektionsanstalt’. Socialstyrelsen

betonar att vid lösningen av spörsmålet örn lämpligare benämning på den nya

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr SOO.

25

straffarten främst bör hållas i sikte, att förmedlingen av den straffade vid

frigivningen till arbetsmarknaden skulle oförmånligt påverkas därav, att den

anstalt varifrån han komme betecknades såsom fängelse. Barnavårdsnämnden

i Göteborg framhåller att benämningen understryker karaktären av straff.

I några yttranden har påtalats att de sakkunniga icke i allmänna

strafflagen infört ett stadgande som omnämner den föreslagna nya

straffarten. Fångvårdsstyrelsen framhåller att då här är fråga örn en ny

straffarts införande, institutets legislativa utformning principiellt hade bort

ske i strafflagen. Att så ej gjorts, torde ha berott på de betydande svårigheter

ur lagteknisk synpunkt, som därvid skulle möta. Emellertid vore det enligt

styrelsens mening önskligt, att institutet pa något sätt infördes i strafflagen.

Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelserna i Uppsala län och

Malmöhus län. Även länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det från systematisk

synpunkt oegentligt att denna bestraffning, ehuru den åtminstone enligt

de sakkunnigas egen uppfattning avsåge en ny straffart, i sin helhet föreslagits

inrymd i en särskild lag vid sidan örn den allmänna strafflagen. Detta

måste förefalla desto egendomligare som en del motsvarande bestämmelser rörande

det närbesläktade tvångsuppfostringsförfarandet, som ju dock ej vore

att anse som ett straff i egentlig mening, fatt sin plats i allmänna strafflagen.

Frågan örn ungdomsfängelse bör omedelbart adömas upptages till

behandling i åtskilliga yttranden. Överståthållarämbetet förklarar sig vara

tveksamt angående lämpligheten att, på sätt förslaget innehåller, ungdomsfängelse

ådömes direkt och icke — såsom fallet är med tvangsuppfostran •

i stället för annat, angivet straff. Man införde här å ett begränsat område av

straffrätten en helt ny princip och dess inpassande i gällande straffsystem

torde med säkerhet kunna förväntas förorsaka åtskilliga svårigheter vid tilllämpningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser ur skilda synpunkter riktigt,

att straffet för det av domstolen bedömda brottet måste av domstolen utmätas.

Endast därigenom kunde säkerhet erhållas att lämplig avvägning av straffarterna

mellan flera delaktiga komme till stand. Därjämte komme en sadan

utmätning att på ett starkare sätt föranleda domstolen att beakta även de

andra synpunkter än förbättringsintresset, vilka borde vara grundläggande

för brottslighetens bedömande. Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar, att

det bör tagas under övervägande huruvida icke domstolen beträffande nu ifrågavarande

slag av unga brottslingar borde utmäta det vanliga straff som

skulle ådömas så att, för den händelse interneringen på ungdomsfängelse skulle

upphöra på den grund att den unges kvarhållande å anstalten vore förenat

med betydande olägenhet med hänsyn till det fördärvliga inflytande han

kunde utöva på omgivningen, verkställande av det tidsbestämda vanliga straffet

kunde äga rum. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter huruvida

icke såväl vid tvångsuppfostran som ungdomsfängelse den i vår rätt hittills

gällande principen örn en straffrättslig värdering av brottet bör bibehållas.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uttalar att det mer än en gång

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

från pedagogiskt håll betonats, att det för uppfostringsarbetets vidkommande

ej är utan betydelse utan tvärtom att domstolen dömt till visst straff.

X några yttranden föreslås jämkningar i fråga örn tillämpningso mrådet

för ungdomsfängelse. Länsstyrelsen i Uppsala län anför,

att förslagets ståndpunkt att låta ungdomsfängelse vara användbart jämväl

för de svåraste brottstyperna icke synes förenligt med den svenska strafflagens

uppfattning örn straffets betydelse ur generalpreventiv synpunkt. Den avvägning

mellan de olika strafformerna, som i detta syfte måste ske, borde icke

överlämnas åt tillämpningen utan regleras genom lagstiftningen själv. Det

vore dessutom att märka, att vid de långvariga frihetsstraff som följde på

grövre brott erforderlig påverkan kunde åstadkommas genom utformningen av

straffets verkställighet.

En övre gräns för lagens tillämpningsområde påyrkas jämväl av länsstyrelsen

i Öiebio län, rådhusrätten i V aster as och Svenska kriminalist förening ens

styrelse. Däremot uttalar sig barnavårdsnämnden i Göteborg för att även ett

det s\ araste brott bör - - därest möjlighet till den brottsliges rättande genom

lagens tillämpande kan ernås och därest orsakerna till brottet äro av den art

att däri ligga synnerligen förmildrande omständigheter — komma under förslagets

bestämmelser. Ungdomsfängelse bör vidare enligt nämndens mening

kunna ådömas för brott som ej är belagt med strängare straff än böter. Avgränsning

uppåt eller nedåt stöde enligt nämndens förmenande icke i överensstämmelse

med den grundsats som borde vara den bärande, nämligen den

brottsliges tillrättaförande.

Spörsmålet örn lämpligheten att för prövning av frågor örn ungdomsfängelse

inrätta en nämnd pa sätt de sakkunniga föreslagit beröres i en del

yttranden. Härutinnan uttalas olika asikter. I några yttranden har framhållits,

att nämnden utgör en betryggande garanti att ungdomsfängelse ej

kommer till användning i andra fall än där förutsättningar därför verkligen

äro för handen, och det betonas att genom nämndens medverkan enhetlighet

bör vinnas i bedömandet av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse. I andra

yttranden är emellertid den föreslagna anordningen föremål för erinringar. Kritiken

riktas i första hand mot förslaget örn nämndens medverkan vid prövningen

av frågor örn adömande av ungdomsfängelse.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att förslaget örn införandet av en särskild

nämnd mäste särskilt vad angar denna nämnds föreslagna medverkan

vid ådömande av ungdomsfängelse — på det bestämdaste avstyrkas. Till stöd

för denna ståndpunkt anföres följande.

i Pet ®yntes svart att förstå, huru denna starkt centraliserade, till Stockholm

förlagda nämnd, som aldrig — åtminstone icke annat än helt undantagsV1S

'' " varit i tillfälle att förvärva någon första-hands-uppfattning örn den

unga lagöverträdaren, verkligen skulle kunna komma med något bidrag av

värde utöver vad domaren själv personligen inhämtat eller genom förundersökning,

infordrande av läkarutlåtande eller eljest kunde inhämta. Man kunde

skäl fråga sig, varför medverkan av en dylik nämnd skulle vara mera

behövlig i detta fall än när fråga vore örn förordnande av tvångsuppfostran

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

27

enligt 5 kap. 3 § strafflagen. Härtill komme den omgång, tidsutdräkt och

kostnad, som enligt sakens natur måste föranledas av den föreslagna proceduren

: rannsakningsprotokollens utskrivning och översändande till nämnden,

ärendets förberedande i olika avseenden till föredragning, nämndens kallande

och sammanträdande samt översändande av dess utlåtande till rannsakningsdomstolen,

avvaktande av dennas nästa ordinarie sammanträde eller kallande

till extra sammanträde. Och under hela denna tid skulle i många fall den

unge behöva sitta häktad. Den fördel av större enhetlighet, som man velat

vinna genom den föreslagna anordningen, torde, även örn en dylik enhetlighet

verkligen stöde att vinna på det föreslagna sättet, i allt fall komma att pa detta

sätt köpas för dyrt i olika avseenden.

Liknande synpunkter ha framförts i utlåtandet från länsstyrelsen i Örebro

län. Även rådhusrätten i Västerås ifrågasätter huruvida det kan anses nödvändigt

att för den förberedande handläggningen av ärenden angående ungdomliga

förbrytare inrätta en särskild nämnd. Till stöd härför anföres.

Den tendens att från domstolarna överflytta det faktiska avgörandet beträffande

påföljd av begångna brott, vilken i de senaste årens lagstiftning kunnat

förmärkas, vore icke enbart av godo. Ett fortgående på denna väg kunde vara

ägnat att minska domstolarnas intresse för en av deras viktigaste uppgifter,

straffrättsskipningen, och ledde till att domstolarnas fria prövningsrätt alltför

mycket undanskötes. Det vore visserligen av stor vikt, att lagtillämpningen

på nu ifrågavarande område komme att kännetecknas av största möjliga

enhetlighet, men det torde vara all anledning att räkna med att domstolarna

med största varsamhet och omsorg komme att handlägga mål av förevarande

art samt att rättspraxis efter ganska kort tid bleve stadgad. Det kunde

för övrigt ifrågasättas, örn icke underdomstolarna med sin personliga kontakt

med de tilltalade vore bäst ägnade att träffa det slutliga avgörandet beträffande

behandlingen av dem. Läsningen av underdomstolarnas protokoll, a

vilka den föreslagna nämnden skulle grunda sitt utlåtande, kunde aldrig giva

så god vägledning som det omedelbara studiet av den tilltalades person.

Nämndens medverkan vid ärenden angående frågor örn utskrivning har

lämnats utan erinran av länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen i Blekinge

län medgiver visserligen att saken i detta fall ligger annorlunda till, da nämnden

måste förutsättas ha varit i tillfälle att genom upprepade besök å anstalten

förskaffa sig personlig kännedom örn klientelet, men länsstyrelsen gör

gällande att fångvårdsstyrelsen med sin nuvarande organisation är lämpligare

att fungera som beslutande myndighet i fråga örn utskrivning. Rådhusrätten

i Västerås finner uppenbart att någon central myndighet måste handhava ärendena

angående utskrivning av ungdomliga förbrytare. Det syntes dock lämpligast

att ärenden av denna art uppdroges antingen åt fångvårdsstyrelsen eller

ock åt den redan befintliga interneringsnämnden, förstärkt med en i fråga örn

arbetet bland ungdomen sakkunnig person.

Frånvaron i lagförslaget av verkställig hetsföreskrifter

påtalas i några yttranden. Fångvårdsstyrelsen anför, att grunddragen

av straffverkställigheten enligt styrelsens uppfattning måste anses vara

av den natur att deras reglerande borde ske genom författning av lags karaktär.

Och i förevarande fall vore det av särskild vikt att veta, huru denna verk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ställighet tänkts bli gestaltad. Meningsskiljaktighet vore ju rådande, huruvida

ifrågavarande brottslingar lämpligast borde behandlas med tvångsuppfostran

eller med ett reformerat frihetsstraff. Det måste då anses påkallat,

att ett förslag som upptoge det senare alternativet även angåve hur det nya

straffet skulle vara beskaffat särskilt med hänsyn till de specifika uppfostrings-

och straffelementens inbördes avvägande. Länsstyrelsen i Uppsala län

anmärker, att betänkandet endast med största knapphet angiver hur den nya

strafformen skall verkställas. Då det vore fråga örn ett nytt frihetsstraff, syntes

det nödvändigt att pa samma sätt som skett beträffande övriga frihetsstraff

bestämmelserna angående verkställigheten meddelades i lag. Länsstyrelsen i

Blekinge län slutligen påpekar, att i lagförslaget inryckts endast mycket allmänt

hållna bestämmelser örn ''ungdomsfängelsets’ närmare art. Detta syntes

ej stämma väl överens med hittillsvarande svensk rättsuppfattning på förevarande

område, enligt vilken det ansetts i rättssäkerhetens intresse påkallat att

åtminstone de huvudsakliga linjer efter vilka straffverkställigheten skulle äga

rum fastsloges i lag. Ej minst borde uttryckligen lagstadgas i vilken utsträckning

ett på den enskilda individens frihet så djupt ingripande förfarande som

cellbehandling finge komma till användning vid ungdomsfängelses verkställande.

Angående själva verkställighetsförfarandet understryker länsstyrelsen

i Uppsala län behovet av att, i den mån det är möjligt, de unga brottslingarna

under tiden för ungdomsfängelset sättas i sådant yrkesarbete, varmed

derefter frigivningen kunna antagas komma att försörja sig. Länsstyrelsen

anför härom vidare.

I den ålder, varom här vöre fråga, torde det regelbundna arbetet med utsikt

till framtida försörjning äga den bästa förutsättningen att förbättra de

brottslingar, som läte sig paverkas. I detta avseende ägde efter länsstyrelsens

uppfattning verkstads- och hantverksutbildning såsom regel ett bestämt företräde

framför jordbruk. Ett stort antal av de unga brottslingarna komme från

städer och stadsliknande samhällen. Med få undantag vore det säkerligen

ringa utsikt att för framtiden få dem att över gå till jordbruk. Ville man ordna

arbetsförmedling i sammanhang med deras frigivning, komme antagligen

framgången därav att bero på örn de utskrivna ägde sådan yrkesskicklighet

att de kunde anställas i industri, hantverk eller liknande sysselsättning. Det

måste befaras, att en anställning i jordbruket inom kort övergåves och klienterna

överginge till de arbetslösa, icke yrkesutbildades skara. Tyngdpunkten

torde således icke böra läggas på att ett ungdomsfängelse utrustades med en

stor jordareal med därtill hörande dyrbar utrustning av ekonomibyggnader

och inventarier, utan därpå att fängelset erhölle väl ordnade industriella arbetslokaler

med goda lärarkrafter. Tillika måste självfallet tillfälle till arbete

i det fria, exempelvis trädgårdsarbete, finnas för att tillgodose hygieniska

krav och för att sysselsätta sådana fångar som icke passade för verkstadsarbete.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård betonar angelägenheten av

att erforderliga arbetsmöjligheter finnas samt att verklig yrkesutbildning kan

meddelas. Även tillfredsställande anordningar för idrott och gymnastik borde

finnas.

Styrelsen för Stockholms stads skyddshem för gossar framför synpunkter

av liknande innehåll. Styrelsen yttrar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 200.

29

För ungdom från landsbygden vore naturligtvis utbildning och förkovran

i jordbruk med tillhörande arbetsgrenar det värdefullaste. Men minst lika angeläget

vore att de som komme från städerna, och de utgjorde ju det övervägande

flertalet av anstalternas klientel, erhölle en rationell utbildning i sådana

yrken som de efter frigivandet och återvändandet till staden kunde vinna

anställning i. Det öde, som väntat alltför många stadsynglingar som

fostrats i för jordbruk anordnade tvångsanstalten hade dock blivit tillfällighetsarbetarens,

vars möjligheter till en ordnad livsföring vöre ojämförligt mycket

mindre än deras, vilka vunnit stadigvarande sysselsättning i ett hantverkseller

industriyrke. Styrelsen hade av skyddshemsverksamheten för den vanartade

ungdomen i Stockholm med arén allt mera stärkts i den uppfattningen,

att en grundlig utbildning i dessa yrken vore den nödvändiga förutsättningen

för att stadens vilsekomna skulle på nytt kunna växa fast i samhället, och

att all den omvårdnad som på skyddshemmen ägnades dem bleve förspilld

möda, såframt man icke i fortsättningen kunde bereda dem fast plats i ett

ordnat yrke och därmed infoga dem som led i ett organiserat gruppliv. Hela

skyddshemsverksamheten i Stockholm vore numera grundad pa dessa idéer,

och de grundläggande principerna gällde ju i lika mån för ungdomsbrottslighetens

bekämpande som för vården av den asociala ungdomen.

Direktören för straffängelset i Uppsala understryker jämväl, att verkstadsdrift

visat sig vara lämpligast för de ungdomar från städerna som huvudsakligen

bildade ungdomsfängelsernas klientel. Därjämte borde trädgårdsbruk

förekomma ehuru icke i dominerande grad. Svårigheter yppade sig nämligen

att under vintermånaderna bereda något nämnvärt antal fångar trädgårdsarbete.

En uppfattning motsatt den som kommit till uttryck i de nu omnämnda

yttrandena uttalar föreståndaren för kronohäktet i Luleå. Denne förmenar,

att det enda riktiga är att i den nya anstalten intagna få gradvis uppövas i

jordbruksarbete under förhallanden, som motsvara skötseln av småbruk, och

med de arbetsverktyg som en småbrukare kan tänkas ha råd att anskaffa. I

sådant arbete förvärvades den muskelkraft och den uthållighet som tarvades

för att efter frigivningen kunna mottaga det lättast åtkomliga för sin försörjning,

nämligen jordbruks- eller annat grovarbete.

Frågan hur den i betänkandet förutsatta nya anstalten bör anordnas

beröres i ett par yttranden. Socialstyrelsen anser anledning föreligga

att ifrågasätta, örn ej det i betänkandet skisserade anstaltsväsendet inom

ganska snar framtid skulle komma att visa sig erbjuda alltför otillräckliga

möjligheter för en ändamålsenlig fostran av det, trots allt, sannolikt ganska

heterogena klientel, å vilket ungdomsfängelse kan komma att användas. Det

finge i sådant avseende erinras, att den kännedom örn en tilltalad person, varå

dom till ungdomsfängelse komme att grundas, trots de garantier som utgjordes

av obligatorisk förundersökning och sakkunnig bedömning av nämnden, ofta

nog torde komma att vara alltför begränsad för att det skulle kunna förebyggas

att till ungdomsfängelse komme att dömas personer av mycket olikartad

typ. Någon möjlighet för anstalten att befria sig från en person, som

genom sitt uppförande inom anstalten visat sig vara av en typ som ej lämpligen

borde fostras tillsammans med det övriga anstaltsklientelet, torde ej före
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe
ments
chefen.

ligga, då ju utskrivning på sådan grund rimligen ej kunde ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hyser betänkligheter mot den centralisering

till ett mycket stort fängelse, som -— ehuru i själva lagförslaget intet

därom uttalades —- åsyftades för de ungdomliga förbrytarna. Även örn denna

anordning ur ekonomisk synpunkt vore lämplig, syntes det länsstyrelsen svårt

att bortse fran sannolikheten av att den skulle komma att menligt inverka

på anstaltens värde ur uppfostringssynpunkt. Barnavårdsnämnden i Göteborg

förklarar sig icke kunna undgå att påpeka den fara, som den anser ligga

däri, att ett så stort antal unga brottslingar som det, varom här är fråga, sammanföres

till en anstalt. Även om urvalet gjordes med den största försiktighet,

torde det icke kunna undvikas, att i ungdomsfängelset komme att sammanföras

både bättre och sämre element, och det torde vara en känd sak att

de sämre elementen utgjorde en fara för de bättre, en fara som även med den

allra bästa tillsyn och den mest noggranna uppsikt dock icke ginge att helt

borteliminera.

Behovet av ett särskilt fängelse för unga förbrytare, som

komma att adömas vanligt tidsbestämt straff, betonas i ett par yttranden.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför, att upprättandet av den av de sakkunniga

förordade anstalten ingalunda gjorde överflödigt upprättandet av ett

sådant verkligt ungdomsfängelse, som det Hagströmer i sitt betänkande och

även organisationsnämnden och fångvårdsstyrelsen förordat. Därom anföres

vidare.

Tillkomsten av ett sådant verkligt ungdomsfängelse torde i vilket fall som

helst vara ofrånkomligt, örn man ej ville eftersätta de till vanligt frihetsstraff

dömda ungdomliga fångarnas rationella behandling. I detta avseende ville

Hagströmer endast hänvisa till de sakkunnigas beräkningar (på sid. 60 och

61 i betänkandet), enligt vilka medeltalet under åren 1931—1933 till icke villkorligt

frihetsstraff dömda män i åldrar varom här vore fråga uppginge till

340. Utgående från detta tal som normalt, beräknade de sakkunniga att i

runt tal 100_ manliga lagöverträdare (en siffra som dock av skäl, på vilka

Hagströmer i detta sammanhang cj ville närmare ingå, måste betraktas som

för hög) skulle komma att dömas till ''ungdomsfängelse’. De återstående omkring

240 skulle sålunda komma att undergå vanligt frihetsstraff.

Även direktören vid straffängelset i Gävle understryker, att det vid sidan

av den nya anstalten kräves ett särskilt fängelse för de ungdomliga förbrytare,

som även efter lagens genomförande komma att ådömas vanligt tidsbestämt

straff, och anser att antalet av dem som icke komma under den föreslagna ungdomsbehandlingen

måste bliva rätt betydande.

Vid behandlingen i statsrådet den 20 april 1934 av frågan örn tillkallande

av särskilda sakkunniga för verkställande av utredning angående reformer på

straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden framhöll jag

angelägenheten av att bringa spörsmålet örn minderåriga förbrytares behandling

till snar lösning. Tillika uttalade jag, att de nuvarande frihetsstraffen

föga vore ägnade för ett tillrättaförande av unga brottslingar samt att en utredning

av ifrågavarande spörsmål därför i första hand borde avse frågorna

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 200.

31

om sådana brottslingars omhändertagande i ett särskilt ungdomsfängelse samt

örn en utvidgning av möjligheten att använda tvångsuppfostran. Ungdomsfängelse

syntes böra konstrueras såsom ett särskilt frihetsstraff, för vilket det

utmärkande vore att strafftiden gjordes obestämd inom en i lagen fastställd

ram, så att frigivningen komme att bero på den dömdes förhållande under

strafftiden och utsikterna till att han efter frigivningen ej komme att återfalla

i brott.

Den nu verkställda utredningen, som avser unga brottslingar Öyér 18 år, bestyrker

till fullo att behandlingen av dessa brottslingar är behäftad med

mycket allvarliga brister samt att snara åtgärder för bristernas avhjälpande

äro av nöden. De sakkunniga hänföra bristerna dels till de nuvarande frihetsstraffens

konstruktion och dels till de lokala anordningarna för straffverkställighet.

I förra hänseendet rikta de sakkunniga uppmärksamheten framför allt

på tre egenskaper hos frihetsstraffen, vilka utgöra hinder för en fostrande

behandling av de dömda: straffen äro merendels kortvariga, alltid tidsbestämda

och i regel icke förenade med eftervård. I senare hänseendet åberopa de sakkunniga

att de fängelser som användas för förvaring av unga fångar äro

olämpligt belägna och av en ålderdomlig typ samt sakna erforderliga inre och

yttre utrymmen för effektiv arbetsdrift och för nödiga och nyttiga kroppsövningar.

Den kritik de sakkunniga riktat mot det nuvarande tillståndet kan jag helt

giva min anslutning; och liksom de sakkunniga är jag av den uppfattningen,

att en tillfredsställande ordning icke kan åstadkommas allenast genom vissa

reformer inom de nuvarande frihetsstraffens ram. Denna mening omfattas

också av så gott som samtliga myndigheter och sammanslutningar som yttrat

sig över förslaget. Det är egentligen endast i två yttranden, nämligen länsstyrelsens

i Kalmar län och länsstyrelsens i Blekinge län, som en annan åsikt

gör sig gällande. Enligt denna åsikt skulle inom den nuvarande lagstiftningens

ram finnas möjligheter att underkasta brottslingar som ådömas längre

frihetsstraff en fullt rationell behandling i uppfostrande syfte. Vad angår

de brottslingar som enligt nu gällande bestämmelser ådömas kortare frihetsstraff,

medgives visserligen att resultatet av en kortvarig uppfostrande behandling

mången gång icke kan bliva givande samt att åtskilligt skulle vara

att vinna ur rent preventiv synpunkt genom den särbehandling som föreslagits

av de sakkunniga; men det anföres, att det skulle innebära något för rättsmedvetandet

stötande att för vinnande av denna fördel beröva dessa brottslingar

friheten under en längre tidrymd.

Om man, såsom nyssnämnda båda myndigheter, medgiver att fördelar ur

preventiv synpunkt stå att vinna genom den föreslagna särbehandlingen —

vilket lärer innebära bland annat, att utsikterna att den brottslige för framtiden

skall leva ett laglydigt liv äro större örn han undergått denna särbehandling

än om han avtjänat vanligt tidsbestämt frihetsstraff — förefaller det

knappast kunna ligga något för rättsmedvetandet stötande i en sådan behandling.

I själva verket är ju syftet med denna — liksom med det ganska långvariga

frihetsberövande som följer med intagandet pa uppfostringsanstalt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att på ett effektivt sätt hjälpa den brottslige till rätta i livet så att han icke

ånyo begår brott; vistelsen på ungdomsanstalten skall med andra ord rädda

honom undan ytterligare och måhända mångdubbelt längre frihetsförluster

framdeles. Finnes den föreslagna nya straffarten bättre än de vanliga tidsbestämda

frihetsstraffen ägnad att åstadkomma ett sådant resultat, så lärer

nämnda straffart icke rimligen kunna avvisas med påståendet att den skulle

innebära ett alltför allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Det må för övrigt

här erinras att, därest behandlingen på ungdomsanstalten anordnas på sätt

de sakkunniga föreslagit, de på anstalten intagna i regel komma att inom anstalten

och dess område åtnjuta väsentligt större rörelsefrihet än den som för

närvarande kan komma en straff- eller fängelsefånge till del.

I detta sammanhang vill jag upptaga till behandling några spörsmål som

berörts i yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län, nämligen frågorna örn

införande av möjlighet till villkorlig åtalseftergift, örn utsträckt användning

av villkorlig dom och örn skydd för frigivna fångar. Alla dessa frågor ha

av mig omnämnts i mitt förut omförmälda uttalande till statsrådsprotokollet

den 20 april 1934 och tillhöra programmet för den igångsatta fångvårdsutredningen.

Såsom jag redan vid nämnda tillfälle framhållit måste detta program

emellertid — med hänsyn till sin omfattning — genomföras efter hand. Det

är ingalunda min avsikt att de nämnda frågorna skola undanskjutas; vissa

förberedande undersökningar i dessa ämnen ha redan verkställts. Då jag

räknat med att frågan örn anordnande av särbehandling för ungdomliga förbrytare

skulle för sin lösning påkalla uppförande av en särskild anstalt, har

det emellertid synts mig angeläget att denna fråga först av alla gjordes till

föremål för utredning. Därest frågan vinner sin lösning vid innevarande

års riksdag och anslag samtidigt beviljas till anordnande av ny anstalt,

skulle den nya lagstiftningen dock ej kunna träda i tillämpning förrän

efter två eller tre år, då anstalten kan förväntas vara färdig att tagas i bruk.

Under denna tid bör utredning kunna verkställas i de nyss omnämnda och

andra närliggande, på fångvårdsutredningens program upptagna frågor, och

såvitt på mig ankommer vill jag ock söka tillse, att förslag till erforderliga lagändringar

i de frågor som beröra ungdomliga förbrytare utarbetas så skyndsamt

att de kunna träda i kraft senast vid samma tid som lagstiftningen örn

ungdomsfängelse. Det måste emellertid framhållas att, enligt den åsikt som delas

av den överväldigande majoriteten av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,

de reformer som kunna komma till stånd i anslutning till de nuvarande

frihetsstraffen ingalunda kunna åstadkomma det resultat man vill vinna

med den föreslagna nya straffarten. I själva verket ha sådana institut som

villkorlig åtalseftergift och villkorlig dom avseende på andra kategorier av

brottslingar än dem som böra tillrättaföras genom ungdomsfängelse. De sakkunniga

ha framhållit, att ungdomsfängelse skall förbehållas brottslingar som

för sin fostran till arbete och laglydnad äro i behov av omhändertagande på en

särskild för dylik fostran inrättad anstalt och som vidare äro mottagliga för

den paverkan som anstalten avser att åstadkomma. Villkorlig åtalseftergift

och villkorlig dom kunna uppenbarligen ej ifrågakomma i sådant fall då behov

av dylikt omhändertagande föreligger. För min del är jag av den upp
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

33

fattningen att ett ej ringa antal ungdomliga brottslingar skola, därest möjlighet

införes att eftergiva åtal, kunna undandragas straffbehandling. Jag tror

också att villkorlig dom bör kunna komma till användning i större utsträckning

än nu sker. Men ingen lärer våga hoppas att dessa båda institut skola

kunna leda till att varje anstaltsbehandling av unga brottslingar blir onödig.

Beträffande de unga brottslingar -— antalet må vara större eller mindre —

vilka icke kunna erhålla vare sig åtalseftergift eller villkorlig dom och vilka

samhället alltså är nödsakat omhändertaga uppkommer ju med nödvändighet

frågan hur anstaltsbehandlingen skall ordnas. Valet kommer därvid att stå

mellan de nuvarande tidsbestämda frihetsstraffen och en behandling som möjliggör

såväl en bättre anpassning till förhållandena i det enskilda fallet som

ett hänsynstagande till den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen och

utsikterna att han skall förhålla sig väl utom anstalten. Med hänsyn till de

vanliga frihetsstraffens allmänt erkända ineffektivitet såsom korrektionsmedel

mot sådana unga brottslingar som äro i behov av fostran och yrkesutbildning

tvekar jag icke att föreslå, att möjlighet beredes att, i fall då så

finnes lämpligt, tillgripa en fostrande behandling i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag.

En del av dem som anslutit sig till de sakkunnigas åsikt att en särbehandling

är nödvändig för unga brottslingar över 18 år ha uttalat den meningen att

denna särbehandling bör anordnas, icke i enlighet med det framlagda förslaget

såsom en särskild straffart, utan i direkt anslutning till det tvångsuppfostringsförfarande

som för närvarande finnes för åldersklasserna 15—17 år.

Enligt denna mening skulle alltså gränsen för tvångsuppfostringsinstitutets

tillämpningsområde höjas från 18 till 21 år.

Till stöd för den konstruktion de sakkunniga givit den föreslagna särbehandlingen

har åberopats, att de senare årsklasserna otvivelaktigt måste förvaras

på annan anstalt och erhålla annan behandling än de yngre årsklasserna,

att man inom vida kretsar reagerar mot att de senare årsklasserna dömas till

''uppfostran’ samt att 18-årsåldern betecknar gräns för den fulla straffmyndigheten.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda uttalat vill jag erinra

örn att 1934 års riksdag, med bifall till ett av första lagutskottet avgivet utlåtande

över en väckt motion, motsatt sig tvångsuppfostringsinstitutets tillämpning

beträffande brottslingar i åldern 18—20 år. Vidare vill jag framhålla att,

såsom de sakkunniga jämväl omnämnt, i fråga örn brcftt vilka kunna vara förenade

med iterationsverkan — framför allt tjuvnadsbrott — sådan verkan inträder

då brottet förövats efter fyllda 18 år. Därest särbehandlingen för 18

—20-åringar konstruerades såsom tvångsuppfostran, skulle den olikhet uppkomma

mellan den brottsling som erhölle och avtjänade vanligt straff och den

som bleve föremål för särbehandling att, örn nytt brott förövades, den förre

drabbades av iterationsstraff medan den senare endast skulle dömas för första

resan. Med hänsyn till frekvensen av tjuvnadsbrott i dessa åldrar skulle denna

skillnad — för vilken uppenbarligen saknas reell grund — bliva av stor praktisk

betydelse. Naturligtvis vore det möjligt att komma ifrån den angivna

skillnaden i behandling av olika brottslingar genom en bestämmelse, att itera
Bihang

till riksdagens protolcoll 19S5. 1 sami.. Nr 200. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tionsstraff skulle följa jämväl på undergången tvångsuppfostran, men därmed

skulle tvångsuppfostran också på en avgörande punkt ha jämställts med straff;

och en sådan utveckling torde i varje fall icke önskas av dem som förordat

tvångsuppfostran i stället för ungdomsfängelse.

Bakom yrkandet att den föreslagna särbehandlingen skall konstrueras såsom

tvångsuppfostran och icke såsom straff torde ligga — jämte annat vartill

jag senare kommer — den åsikten, att den som undergått tvångsuppfostran

icke är på samma sätt ''markt’ som den vilken undergått straff. Ehuru måhända

kan ifrågasättas örn i det allmänna föreställningssättet någon större

skillnad i förevarande hänseende skulle komma att göras mellan den som undergått

tvångsuppfostran och den som varit dömd till ungdomsfängelse, har

denna åsikt kanske likväl ett visst fog. Det må emellertid framhållas att,

såsom framgår av de sakkunnigas betänkande, åldersklasserna 18—20 år i

förhållande till sin storlek uppvisat större antal sakfällda än övriga åldrar,

och det torde ingiva vissa betänkligheter örn beträffande de åldersgrupper

bland vilka brottsligheten har den största utbredningen straff skulle kunna utbytas

mot tvångsuppfostran. Det torde vidare föreligga en viss risk att

tvangsuppfostringsinstitutet, därest det utsträcktes till dessa åldersklasser,

komme att i det allmänna medvetandet erhålla annan karaktär än det nu har.

— I ett av yttrandena över sakkunnigförslaget har till stöd för yrkandet örn

tvångsuppfostringsinstitutets tillämpning beträffande lagöverträdare över 18 år

hänvisats till de s. k. Borstalanstalterna i England. Med anledning härav vill

jag framhålla, att behandlingen enligt Borstalsystemet är ordnad i straffets

form, ehuru behandlingsmetoderna i betydelsefulla punkter avvika från den

vanliga straffverkställigheten. I fråga örn särbehandlingens karaktär av straff

ansluter sig alltså de sakkunnigas förslag till det engelska systemet.

Från de håll där den föreslagna särbehandlingen ansetts böra utformas såsom

tvångsuppfostran har emot de sakkunnigas förslag anmärkts, att ett genomförande

av detta förslag skulle omöjliggöra kommunikation mellan anstalterna

för yngre och äldre lagöverträdare samt mellan den för äldre lagöverträdare

inrättade anstalten och skyddshemmen; utvecklingen skulle låsas fast och

en eljest möjlig lämpligare fördelning av ifrågavarande ungdomar på olika anstalter

förhindras, i varje fall skulle ett genomförande av en sådan fördelning

onödigtvis försvåras.

■ Den möjlighet till kommunikation mellan olika anstalter som här uppställes

såsom ett önskemål torde anses pakallad framför allt med hänsyn till sådana

fall da behov föreligger att flytta en på viss anstalt intagen mycket svårbehandlad

elev — vilken genom sin närvaro å anstalten hotar att förstöra arbetet

med det normala klientelet — till en anstalt med strängare disciplin. Att för

skyddshemmens och tvangsuppfostringsanstalternas del behov kan föreligga av

en sadan överflyttningsmöjlighet är sannolikt. Uppenbart lärer emellertid ock

vara att ett sadant behov icke far tillgodoses på det sätt att de värsta elementen

fran nämnda hem och anstalter överflyttas till en anstalt som är avsedd

för normalt utrustade ungdomsbrottslingar från de högre åldersklasserna. Jag

vill, lika med de sakkunniga, med skärpa framhålla vikten av att abnorma

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

35

element hållas borta från den föreslagna ungdomsanstalten, och detta gäller

oavsett örn behandlingen betecknas såsom tvångsuppfostran eller såsom ungdomsfängelse.

På vad sätt de vanliga skyddshemmen och tvångsuppfostringsanstalterna

skola kunna befrias från sådana element, som med hänsyn till sin

sinnesart och det fördärvliga inflytande de utöva på omgivningen endast försvåra

arbetet med de förbättringsbara eleverna, är en fråga varå jag nu ej

skall närmare ingå; den torde vara föremål för behandling hos de år 1934 tillkallade

skyddshemssakkunniga. Men jag kan icke finna att lösningen av denna

fråga skulle försvåras genom anordnandet i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag av en anstalt för mera normalt utrustade brottslingar

i årsklasserna 18—20 år. Det må för övrigt här framhållas, att det naturligen

även inom fångvården föreligger behov av att kunna avskilja abnorma

element. Jämväl denna fråga kräver sin lösning, och tänkbart är måhända

att samarbete därvid kan anordnas med anstalter utanför fångvården. Ett är

emellertid säkert: från den föreslagna anstalten för ungdomliga brottslingar

böra abnorma element, varthän de än höra, hållas borta.

Då det talas örn att möjlighet bör finnas till kommunikation mellan den för

äldre lagöverträdare inrättade anstalten och andra anstalter för brottslig eller

vanartig ungdom, torde möjligen avses — utöver det nyss sagda —- att elev

i vissa fall med hänsyn till ålder och utveckling eller lämplighet för visst yrke

bör kunna flyttas från en anstalt till en annan. Då skyddshemmen och uppfostringsanstalterna

tillhopa utgöra närmare ett fyrtiotal samt äro försedda med

verkstäder av olika slag och erbjuda möjligheter till utbildning inom jordbruk

och trädgårdsskötsel, synes en fördelning av hithörande elever med hänsyn till

ålder, utveckling och yrkesutbildningens krav kunna ordnas utan att den anstalt

som inrättas för brottslingar i åldern 18—20 år behöver tagas i anspråk. Därest

praktiskt behov skulle visa sig föreligga av möjlighet till flyttning från den nu

föreslagna anstalten till andra anstalter, så kan enligt lagförslaget dylik flyttning

komma till stånd. I förslaget stadgas, att ungdomsfängelse skall verkställas

i särskild för sådant straff inrättad anstalt eller avdelning av anstalt.

Genom bestämmelsen att ungdomsfängelse må verkställas i särskild för sådant

straff inrättad avdelning av anstalt hålles möjlighet öppen att använda en avdelning

inom annan vårdanstalt för förvaring av sådana till ungdomsfängelse

dömda som av någon anledning icke passa på den nu ifrågavarande anstalten.

Av det anförda framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag i

vad därigenom särbehandlingen för årsklasserna 18—20 år konstruerats såsom

en särskild straffart. Mot benämningen ''ungdomsfängelse’ ha framställts

vissa erinringar, men jag har ej ansett dessa äga sådant fog att jag funnit

anledning föreslå annan benämning. Angeläget synes mig emellertid vara att

den anstalt, i vilken de som dömts till ungdomsfängelse intagas för fostran

och yrkesutbildning, icke kallas fängelse. Anstalten kommer att till det yttre

sakna varje likhet med ett traditionellt fängelse. Den kommer med hänsyn till

behandlingsformerna att vara en verklig utbildningsanstalt, och så synes den

också lämpligen böra benämnas. Härigenom bör det bland annat bliva lättare

för dem som lämna anstalten att skaffa sig arbete utom denna.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 200.

Såsom i en del yttranden anmärkts synes den nya straffarten böra omnämnas

1 allmänna strafflagen. Detta torde kunna ske på det sätt att i

2 kap. strafflagen införes en bestämmelse, innehållande att, i stället för de i

1 § samma kapitel angivna straff, i vissa fall må dömas till ungdomsfängelse

samt att därom stadgas i särskild lag. Ett liknande stadgande torde böra

upptagas i strafflagen för krigsmakten.

Därest den föreslagna särbehandlingen konstrueras såsom straff, lärer anledning

icke finnas att, på sätt påyrkas i några yttranden, stadga en sådan

ordning att domstolen, örn den finner ungdomsfängelse böra användas, först

skulle döma till vanligt straff och sedan förordna örn utbyte av detta straff

mot ungdomsfängelse. Liksom de sakkunniga anser jag således, att domen

bör lyda omedelbart å ungdomsfängelse.

F ör den nya straffartens tillämpningsområde finnes icke i

det av de sakkunniga framlagda lagförslaget någon övre gräns med hänsyn

till det begångna brottets svårhetsgrad. I betänkandet framhålles emellertid,

att ungdomsfängelse icke bör komma till användning vid mycket svåra

brott. Under åberopande bland annat att en övre gräns för straffartens tilllämpningsområde

påkallas av allmänpreventiva skäl, föreslås i flera av yttrandena

att en dylik gräns upptages i lagen. Jämväl jag finner lämpligt att

lagens tillämpningsområde avgränsas uppåt på sådant sätt att mycket svåra

brott uteslutas. Vid behandlingen av 1 § i lagförslaget återkommer jag till

spörsmålet örn den ifrågavarande gränsen och skall då angiva var denna enligt

min mening lämpligen bör gå.

För behandling av vissa frågor som angivas i sakkunnigförslaget har föreslagits

inrättande av en särskild nämnd bestående av fem ledamöter

vilka utses av Kungl. Majit. Nämnden skulle huvudsakligen behandla frågorna

örn ådömande av ungdomsfängelse, örn behandling å anstalten och örn

utskrivning jämte vad därmed sammanhänger. Vid prövning av frågor om

ådömande av ungdomsfängelse skulle nämnden fungera såsom ett huvudsakligen

rådgivande organ vid sidan av domstolarna. I övrigt skulle nämnden

vara beslutande myndighet. Enligt yttrandena över förslaget råder i stort

sett enighet därom att en nämnd är nödvändig för avgörande av frågor örn behandlingen

å anstalten och örn utskrivning m. m. Däremot ha i flera yttranden

ur skilda synpunkter erinringar framställts mot att nämnden skulle taga

befattning med frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.

Såsom de sakkunniga framhållit är det förvisso angeläget, såväl att de som

äro i behov av fostrande behandling verkligen dömas till ungdomsfängelse och

ej erhålla vanligt frihetsstraff, som ock att sådana för vilka ungdomsfängelse

är meningslöst eller eljest olämpligt icke erhålla detta straff. Och det är naturligen

av vikt att tillämpningen av bestämmelserna örn ådömande av ungdomsfängelse

blir enhetlig. Emellertid synes mig att tillfredsställande resultat

i dessa hänseenden bör kunna vinnas utan den omgång och den onekligen

ganska vidlyftiga apparat som en medverkan av nämnden vid prövning av

frågor örn ådömande av ungdomsfängelse skulle innebära. Det synes ej

osannolikt att nämnden, örn den skulle taga befattning med dessa frågor, finge

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

37

en arbetsbörda av sådan omfattning att den skulle bliva svår att bemästra.

Emot den av de sakkunniga föreslagna anordningen kan vidare riktas den

invändningen att nämnden —• som skulle ba tillgång allenast till handlingarna

i målet -— säkerligen ej sällan finge svårigheter att bilda sig en riktig

uppfattning örn den tilltalade. I sådana mål där det gäller att välja den rätta

åtgärden mot en ungdomlig brottsling torde mer än eljest det direkta intrycket

av den tilltalades person och hans omgivning vara av värde; och detta intryck

kan endast ofullkomligt återgivas i ett protokoll, även örn detta är än så

fullständigt och omsorgsfullt avfattat.

Av skäl som nu angivits anser jag mig icke böra biträda förslaget att nämnden

•—- vilken även enligt min mening är erforderlig för handläggning av frågor

örn de dömdas behandling på anstalten och utskrivning därifrån — skulle medverka

jämväl vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse. Eör

uppnående av enhetlighet vid tillämpningen av bestämmelserna om ungdomsfängelses

ådömande får det tillses att tvivelaktiga fall dragas under högre rätts

prövning. Sålunda bör tydligtvis åklagare äga fullfölja talan mot underrätts

utslag, icke blott för att få ådömt fängelse eller straffarbete ändrat till ungdomsfängelse

utan även tvärtom. Inrättas, såsom meningen är, nya överåklagartjänster

för varje län, bör det åligga dessas innehavare att noggrant följa

tillämpningen av lagstiftningen örn ungdomsfängelse och på lämpligt sätt även

hålla justitiekanslern underrättad därom.

I sakkunnigförslaget har angivits, att ungdomsfängelse skall verkställas i

särskild anstalt eller avdelning av anstalt, varjämte i förslaget upptagits bestämmelser

örn tiden för anstaltsvistelsen, örn utskrivning och örn tillsyn efter

utskrivning på prov. De särskilda föreskrifter som kunna anses

erforderliga angående behandlingen å anstalten skulle däremot

enligt de sakkunnigas mening meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ

ordning. Såsom anmärkts i flera yttranden lära emellertid de huvudsakliga

principerna för behandlingen böra angivas i lagen. Härtill torde jag senare

få återkomma. I detta sammanhang vill jag allenast beröra frågan örn användning

av behandling i enrum. Lika med de sakkunniga är jag av den

åsikten, att behandlingen å anstalten i första hand bör inriktas på att vänja de

dömda vid lämpligt arbete. Arbetsdriften bör vara så anordnad att den lämnar

största möjliga tillfälle att placera var och en i sådant arbete som passar honom

med tanke jämväl på hans försörjning sedan han lämnat anstalten. Det

ligger i sakens natur att arbetet i regel kommer att utföras i gemensamhet

inom lämpliga grupper. Jämväl under tid på dagen då arbetet icke pågår torde

de intagna i stor utsträckning komma att vistas i gemensamhet, sålunda under

måltiderna, vid undervisning samt under gymnastik- och idrottsövningar o. s. v.

Vad nu sagts gäller den större delen av klientelet och avser den ljusa delen av

dygnet; självfallet skola de intagna nattetid förvaras isolerade i särskilda rum.

Otvivelaktigt kommer emellertid behov av behandling i enrum att finnas för

en del av de intagna. Sålunda är att märka att de intagna vid ankomsten till

anstalten böra någon tid placeras relativt isolerade å en särskild mottagningsavdelning.

Erfarenheter från anstalter jämförliga med den nu förutsatta ha

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

nämligen ådagalagt lämpligheten av att den nyintagne icke omedelbart placeras

på en gemensamhetsavdelning. På mottagningsavdelningen kan den nykomne

göras till föremål för observation från anstaltens ledning och undersökning

kan verkställas angående lämpligt arbete åt honom; han får där tillfälle

att utan inflytelse från andra intagna sätta sig in i sin belägenhet,

och han kan erhålla kännedom örn de för anstalten gällande föreskrifter.

Tiden för vistelsen å mottagningsavdelningen bör givetvis icke bestämmas

en gång för alla utan lämpas efter förhållandena i det enskilda fallet, övervägas

kan huruvida i administrativ ordning en maximitid bör bestämmas. Uppenbart

är att vid anordnandet av vistelsen å mottagningsavdelningen hänsyn

skall tagas till sådana fall då en isolering innebär olägenheter ur hälsosynpunkt

eller befinnes av andra skäl icke vara påkallad. Behandling i enrum

bör vidare kunna tillgripas när det kräves med hänsyn till ordningen och säkerheten

inom anstalten. För sådana fall bör finnas en särskild isoleringsavdelning

med tillgång jämväl till straffceller. Ehuru, såsom följer av de i

lagförslaget angivna förutsättningarna för ådömande av ungdomsfängelse och

de sakkunniga med skärpa betonat, element som icke passa på anstalten skola

hållas borta därifrån, torde man likväl få räkna med att i undantagsfall till

anstalten kunna komma brottslingar som av hänsyn till det övriga klientelet

måste mera varaktigt avskiljas genom placering på isoleringsavdelningen. Att,

såsom i ett av yttrandena föreslagits, för dylika -—- man får hoppas sällsynta

—- undantagsfall införa möjlighet för domstolen att på anstaltens begäran

återupptaga målet och ådöma vederbörande annat straff anser jag icke böra

ifrågakomma bland annat med hänsyn därtill att det kan befaras att en del

intagna, därest en sadan möjlighet funnes, skulle komma att göra sig skyldiga

till dåligt uppförande i syfte att få vistelsen i anstalten på obestämd tid utbytt

mot ett kortvarigt tidsbestämt straff. Tänkbart är att förvaring i enrum

någon gång kan komma till stånd på den intagnes egen begäran.

Till spörsmålet örn den tilltänkta anstaltens närmare anordnande torde jag

få återkomma i sammanhang med behandling av frågan örn anslag för ändamålet.

Jag vill emellertid redan nu nämna att jag funnit att anstalten lämpligen

kan planeras för det i betänkandet angivna antalet av 150 intagna.

Vid anstaltens anordnande bör tydligen beaktas att fråga framdeles kan

uppkomma örn anstaltens utbyggande för större antal.

Såsom förut uttalats bör inom den närmaste tiden utredning verkställas örn

införande av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga förbrytare

och örn utsträckt användning av villkorlig dom. Förr än utredning i dessa

frågor verkställts och de förslag som utredningen kan giva till resultat blivit

föremål för statsmakternas prövning, lärer någon närmare uppskattning ej

kunna göras av det genomsnittliga antalet ungdomliga förbrytare som komma

att dömas till vanligt tidsbestämt frihetsstraff. Jag saknar

därför anledning att nu ingå på frågan hur förvaringen av dessa framdeles

skall ordnas. Tills vidare får för förvaringen av dem såsom nu sker användas

de befintliga fångvårdsanstalterna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

39

Såsom framgår av det sagda bör enligt min mening en lagstiftning örn särbehandling

för brottslingar i ålder mellan 18 och 21 år komma till stånd i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Det vid betänkandet

fogade förslaget till lag örn ungdomsfängelse har inom departementet varit

föremål för överarbetnmg. Därvid har förslaget kompletterats med vissa bestämmelser

angående verkställigheten, varjämte i förslaget vidtagits dels några

sakliga ändringar — de viktigare ha omnämnts i det föregående och dels

redaktionella jämkningar.

De särskilda bestämmelserna örn ungdomsfängelse.

Vid behandlingen av de särskilda paragraferna i det inom departementet

utarbetade förslaget till lag örn ungdomsfängelse kommer erforderlig redogörelse

att lämnas för de uttalanden som de avgivna yttrandena innehålla angående

detaljerna i sakkunnigförslaget. Beträffande motiveringen för stadgandena

i sistnämnda förslag hänvisas till betänkandet.

Under varje paragraf anmärkes dess motsvarighet i sakkunnigförslaget samt

den sida i betänkandet där motiveringen återfinnes.

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (sid. 38).

Mot sakkunnigförslaget har, såsom förut omnämnts, fran en del hall riktats

den anmärkningen, att det icke för den särskilda straffartens tillämpningsområde

innehåller någon övre gräns med hänsyn till det begångna brottets

svårhetsgrad.

Enligt stadgandet i 1 § första stycket i sakkunnigförslaget är det en förutsättning

för ådömande av ungdomsfängelse att det begångna brottet jag

antar här att fråga är örn endast ett brott — förövats sedan den brottslige

fyllt 18 men innan han fyllt 21 år. Andra stycket i samma paragraf möjliggör

användning i visst fall av ungdomsfängelse för brott som förövats före

uppnådd ålder av 18 år. Huvudregeln i paragrafens första stycke har föranlett

erinran i några yttranden. Fångvårdsstyrelsen anser att det kan ifrågasättas

huruvida det icke vore principiellt riktigare att låta den tilltalades

ålder vid avdömandet vara avgörande beträffande frågan huruvida ungdomsfängelse

må användas. Länsstyrelsen i Uppsala län finner det nödvändigt

att 21-årsåldern får beteckna gräns för tillämpningen av ungdomsfängelse.

Länsstyrelsen anför att resultatet av förslaget skulle kunna bliva, att en medlem

i en tjuvliga, vilken vid brottets begående fyllt 21 ar, erhölle ett kortvarigt

frihetsstraff, under det att deltagare, som da vore yngre men före domen

överskridit sagda ålder, finge ett till tiden obestämt men i alla händelser väsentligt

längre frihetsstraff. Rådhusrätten i Västerås omnämner att de sakkunniga

— ehuru i motiveringen angivits att ungdomsfängelse ej borde ådömas

då den tilltalade vid tiden för domens avkunnande väsentligt överskridit

21 års ålder — ansett det överflödigt att i lagtexten införa någon före
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe
ments
chefen.

skrift därom. För undvikande av otydlighet och onödig omgång syntes det

vara önskvärt att i lagen upptoges bestämmelse i detta avseende, vilken bestämmelse

lämpligen kunde innehålla, att ungdomsfängelse ej finge ådömas

efter det den tilltalade uppnatt 23 ars ålder. Även i annat avseende anser

rådhusrätten förslagets nyssnämnda huvudregel mindre tillfredsställande. Rådhusrätten

yttrar därom följande.

Det föreslagna stadgandet komme att innebära att en person, som stöde under

åtal för ett före 21 års ålder begånget svårare tjuvnadsbrott, men samtidigt

åtalades för en obetydlig förseelse mot t. ex. vägtrafikstadgan eller för

fylleri, som inträffat efter fyllda 21 år, icke kunde dömas till ungdomsfängelse.

Pa detta sätt kunde en tilltalad, som fyllt 21 år, men hade anledning

befara att lian skulle dömas till ungdomsfängelse, omintetgöra detta genom

att före målets avgörande begå någon mindre förseelse, vilken åklagaren enligt

gällande lagstiftning vore pliktig att åtala. Dylika resultat måste anses

allt annat än tillfredsställande och det syntes nödvändigt att söka förhindra

detta. Möjligen kunde detta ske genom en bestämmelse, att ådömande av bötesstraff

för förseelse, begången efter fyllda 21 år, ej skulle utgöra binder för

att döma till ungdomsfängelse för brott, som begåtts tidigare.

På sätt jag tidigare anfört synes i paragrafen böra införas ett stadgande

som begränsar den nya straffartens tillämpningsområde med hänsyn till det

begangna brottets svarhetsgrad. Bestämmelsen härom torde kunna givas det

innehall att till ungdomsfängelse ej ma dömas, där enligt lag lägsta straff för

brottet eller något av brotten överstiger straffarbete i fyra år.

Vad angår den övre åldersgränsen för användningen av ungdomsfängelse

äro alla ense örn att denna bör sättas vid 21 år, men olika meningar ha uttalats

därom huruvida åldern vid tiden för brottets förövande eller åldern vid

domens meddelande skall vara avgörande. Skäl kunna anföras för såväl den

ena som den andra lösningen av spörsmålet. Otvivelaktigt är emellertid att de

sakkunnigas förslag giver domstolen möjlighet att taga hänsyn till förhållandena

i det enskilda fallet på sätt som icke bleve möjligt därest åldern vid avdömandet

skulle vara avgörande. Att, såsom rådhusrätten i Västerås förordat,

stadga en absolut maximigräns vid exempelvis 23 år, lärer ej vara erforderligt.

Man torde ej behöva befara att domstolarna komma att använda sig av

möjligheten att tillgripa ungdomsfängelse för en tilltalad, som fyllt 21 år

när malet avgöres, i annat fall än då det kan anses motiverat med hänsyn

till hans utveckling.

Örn i ett mål finnas flera tilltalade, kan det naturligtvis inträffa att det

är möjligt att använda ungdomsfängelse för en eller flera av dem men ej för

de övriga. Är åldersskillnaden mellan de tilltalade obetydlig och förhållandena

i övrigt ensartade, framstar det nog vid första påseende såsom egendomligt

att inte påföljden för de tilltalade kan bliva densamma. Men dylika

situationer måste städse uppkomma när gränsfall sammanträffa, oberoende av

huruvida gränsen bestämmes på det ena eller andra sättet.

Den som star under tilltal, förutom för ett brott som han begått innan han

fyllt 21 år, jämväl för ett brott som han begått därefter kan, såsom i betänkandet

framhålles, icke dömas till ungdomsfängelse. Ungdomsfängelse kan ej

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

41

användas vid brott som förövats efter det den brottslige fyllt 21 år, och eftersom

jämte ungdomsfängelse ej får ådömas annat straff, är det i det antagna

fallet på grund av det senare brottet jämväl uteslutet att använda ungdomsfängelse

för det tidigare. Att för sådant fall meddela en undantagsbestämmelse,

som möjliggjorde användning av ungdomsfängelse örn det senare

förövade brottet vore ringa, synes ej böra ifrågakomma. Den tilltalade har

ju fyllt 21 år innan han dömes, och ungdomsfängelse bör då, såsom jag nyss

antytt, ej komma till användning annat än i undantagsfall. Med hänsyn härtill

och av andra skäl lärer praktiskt behov av den ifrågasatta undantagsbestämmelsen

knappast föreligga.

I departementsförslaget ha de båda styckena i sakkunnigförslaget — utan

annan förändring av det sakliga innehållet än nyss omförmälts -—- sammanförts

i en bestämmelse.

2 och 3 §§.

Paragraferna motsvara 2 § (sid. 40) och 3 § (sid. 42) i sakkunnigförslaget.

Under hänvisning till den regel som enligt 2 § i sakkunnigförslaget är given

för det fall att den som genom villkorlig dom erhållit anstånd med straff,

efter domens meddelande men före prövotidens slut, innan han fyllt 21 år, begår

nytt brott, ifrågasätter Överståthållarämbetet örn icke 3 § borde underkastas

jämkning därutinnan att den eller de åtgärder, vilka föranleda anståndets förverkande,

böra lia infallit i tiden före uppnådd ålder av 21 år.

I de fall som angivas i dessa paragrafer skulle, med den avfattning paragraferna

ha i sakkunnigförslaget, finnas möjlighet att använda ungdomsfängelse

ej blott örn det straff, varmed anstånd beviljats, utgjorts av fängelse

eller straffarbete utan även örn det stannat vid böter. Vad angår det fall

som avses i 1 § följer av förslagets allmänna grunder att ungdomsfängelse ej

bör användas, örn brottsligheten är så ringa att den finnes kunna sonas med

böter. Vid sådant förhållande lärer anledning saknas att i 2 och 3 §§ hålla

möjlighet öppen att tillgripa ungdomsfängelse då den villkorliga domen avser

allenast böter. I departementsförslaget ha paragraferna därför givits det

innehåll, att ungdomsfängelse må användas örn någon genom villkorlig dom

fått anstånd med fängelse eller straffarbete.

För den av Överståthållarämbetet ifrågasatta jämkningen i 3 § kunna måhända

anföras principiella skäl. Emellertid lärer det mången gång knappast

vara möjligt att hänföra det förfarande från den dömdes sida, varigenom

han förverkat anståndet, till någon viss bestämd tidpunkt under prövotiden.

I regel torde förverkandet bero på den dömdes uppförande under en längre

tid. Jag har därför icke funnit anledning frångå vad sakkunnigförslaget i

denna del innehåller.

Då en bestämmelse av det innehåll som upptagits i 3 § andra stycket i sakkunnigförslaget

skulle bliva av ringa praktisk betydelse, har detta stycke uteslutits

i departementsförslaget.

Departe
ments
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

4 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i sakkunnigförslaget (sid. 42).

Då enligt departementsförslaget domstolarna skola ha att utan medverkan

från den centrala nämnden ensamma avgöra huruvida ungdomsfängelse skall

användas, vill jag betona angelägenheten av att de synpunkter som anförts

av de sakkunniga behörigen beaktas vid prövningen. Av synnerlig vikt är

sålunda, att de sinnessjuka och imbecilla utsorteras samt att ungdomsfängelse

ej heller kommer till användning beträffande sådana abnorma eller oförbätterliga,

vilka genom sin närvaro å anstalten skulle hota att förstöra det resultat

man kan nå med de förbättringsbara.

5 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i sakkunnigförslaget (sid. 46).

Såsom i den allmänna motiveringen angivits skall enligt departementsförslaget

nämnden icke medverka vid prövning av frågor örn ådömande av ungdomsfängelse.

Med anledning härav påkallas jämkning av 7 § i sakkunnigförslaget.

Den förundersökning, som enligt detta förslag skulle äga rum innan

domstol beslutade inhämta yttrande från nämnden huruvida enligt dess

åsikt ungdomsfängelse borde ådömas, skall enligt departementsförslaget äga

rum när domstolen eller dess ordförande finner dylik förundersökning erforderlig.

6 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i sakkunnigförslaget (sid. 48).

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför beträffande 9 § i sakkunnigförslaget,

att länsstyrelsen icke har något att i och för sig erinra mot att där så befinnes

erforderligt beslutet örn ungdomsfängelse bringas till omedelbar verkställighet,

men dock finner lämpligare örn bestämmelsen erhölle den avfattningen

att då synnerliga skäl därför talade domstolen medgåves rätt att förordna

örn beslutets verkställande utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Överståthållarämbetet förmenar att man genom sammanställning av stadgandena

i förevarande paragraf och 22 § i förslaget närmast föranledes till den

uppfattningen, att den som dömts till ungdomsfängelse skall tagas i förvar

i avbidan på intagandet i anstalt — ett intagande som, i den mån plats i

anstalt för tillfället saknas, kan komma att väsentligt draga ut på tiden. Ämbetet

anser att därest den dömde omedelbart skall tagas i förvar, detta bör

komma till klart uttryck i lagtexten.

Enligt sakkunnigförslaget skall beslut örn ungdomsfängelse, därest domstolen

ej annorlunda förordnar, gå i verkställighet omedelbart. Goda skäl

synas föreligga för denna ståndpunkt även efter det man avstått från att

fordra samtycke av nämnden som villkor för den brottsliges dömande till ungdomsfängelse.

Tydligen är det av vikt att den dömde icke får tillfälle att

genom undanhållande förhala verkställigheten. En följd av bestämmelsen örn

omedelbar verkställighet är, att den dömde så snart ske kan efter domens

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

43

meddelande måste tagas i förvar för att översändas till anstalten. Några närmare

bestämmelser härom ha icke synts mig vara erforderliga i denna lag.

Huru förfaras skall, om plats i anstalten för tillfället saknas, lärer böra regleras

i annan ordning.

7 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget (sid. 44).

I några av yttrandena beröres frågan örn nämndens sammansättning. Fångvårdsstyrelsen

finner med hänsyn till det intima samarbete som måste äga

rum mellan styrelsen och nämnden önskvärt att styrelsen får en representant

i nämnden. Emellertid anmärker styrelsen att en dylik anordning lärer kunna

vidtagas utan uttrycklig lagbestämmelse. Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida

ej föreskrift bör meddelas därom att den i nämnden ingående representanten

för medicinsk sakkunskap skall besitta psykiatrisk sakkunskap. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län förmenar att, så som förslaget är avfattat,

någon garanti icke finnes att de särskilda uppfostringssynpunkter, som

må vara att anlägga när det gäller kvinnlig ungdom, tillbörligen tillgodoses

inom nämnden. Länsstyrelsen föreslår därför att en bestämmelse införes enligt

vilken nämnden, där i densamma icke eljest finnes kvinnlig ledamot, skall

vid behandling av fråga rörande kvinnlig brottsling förstärkas med en i uppfostringsfrågor

erfaren kvinna som för ändamålet utsetts av Konungen.

Svenska kriminalistföreningens styrelse har ifrågasatt örn icke den nuvarande

interneringsnämnden, eventuellt förstärkt med sakkunskap i uppfostringsfrågor,

lämpligen skulle kunna fungera såsom centralorgan för tillämpningen

även av lagen örn ungdomsfängelse. Skulle denna lösning av något

skäl befinnas praktiskt olämplig, kunde nödig gemenskap mellan de båda

nämnderna åstadkommas på annat sätt.

De bestämmelser sakkunnigförslaget innehåller angående nämnden torde

möjliggöra, att denna erhåller sådan sammansättning att alla anspråk på erfarenhet

och sakkunskap bliva tillgodosedda. Jag föreslår allenast den jämkning

i förslaget, att i stället för en innehavare av domarämbete en förutvarande

innehavare av sådant ämbete skall kunna sitta i nämnden, varigenom kretsen

av dem som kunna ifrågakomma till denna viktiga post i nämnden något vidgas.

I anledning av uttalandet att nämnden vid behandling av kvinnliga brottslingar

borde förstärkas ined kvinnlig ledamot, må framhållas att de föreslagna

bestämmelserna icke innefatta hinder för Kungl. Maj:t att förordna kvinna till

ledamot eller suppleant i nämnden. Det synes fastmera ur skilda synpunkter

lämpligt att så sker. Däremot lärer det knappast vara erforderligt att föreskriva

särskild sammansättning av nämnden allt eftersom denna handlägger

ärenden angående manliga eller ärenden angående kvinnliga brottslingar. En sådan

föreskrift skulle dessutom kunna föranleda praktiska olägenheter.

Det synes mig icke vara tillrådligt — åtminstone icke för närvarande — att

förlägga ärenden angående ungdomsfängelse till interneringsnämnden. Bortsett

från att det i dessa ärenden är fråga örn brottslingar av annan kategori

än de som tillhöra interneringsnämndens hittillsvarande arbetsområde, kan mot

Departe
ments
chefen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe
ments
chefen.

en sådan anordning åberopas att arbetet med nämnda ärenden torde bliva ganska

omfattande. Innan erfarenhet vunnits rörande arbetets omfattning, torde

ett sammanförande av de olika uppgifterna på en hand ej böra ske. Anmärkas

må att Kungl. Majit har möjlighet att utse en eller flera personer till ledamöter

i båda nämnderna samt att något hinder ej finnes att låta de olika nämnderna

få gemensam expedition. En anordning med gemensam expedition torde

i själva verket kunna innebära beaktansvärda fördelar, icke minst ur kostnadssynpunkt,

och lärer därför förtjäna att övervägas under frågans fortsatta beredning.

Enligt sakkunnigförslaget skulle för varje ledamot utses en suppleant. Då

svårigheter yppats att under semestertid på sommaren få samlat fullt antal

ledamöter eller suppleanter i interneringsnämnden — beträffande vilken gäller

enahanda stadgande — har i departementsförslaget Kungl. Maj :t medgivits

att för varje ledamot utse en eller flera suppleanter. Kungl. Maj :t torde böra

bestämma i vilken ordning suppleanterna skola inträda i tjänstgöring för ledamoten.

8 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget (sid. 48), vilken endast undergått

en redaktionell jämkning.

Till frågan örn den förutsatta anstaltens anordnande torde jag såsom redan

nämnts få återkomma vid behandling av spörsmålet örn erforderligt anslag för

uppförande av anstalten.

9—12 §§.

Paragraferna sakna motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Tidigare har omnämnts, att i en del yttranden anmärkts mot sakkunnigförslaget,

att det saknar verkställighetsföreskrifter. Vidare ha omnämnts vissa

önskemål, som uttalats beträffande själva verkställighetsförfarandet.

Ett särskilt spörsmål har berörts av socialstyrelsen, i det styrelsen till behandling

upptagit möjligheten att införa permissionsinstitutet vid

ungdomsfängelse. Styrelsen anför därom huvudsakligen följande.

Från sin befattning med den organiserade alkoholistvården hade styrelsen

kunnat hämta vissa erfarenheter angående betydelsen av ifrågavarande institut.

En sådan möjlighet till tillfälligt avbrott i vistelsen å ungdomsfängelse kunde

tänkas påkallad för att den intagne, där han komme från ett gott föräldrahem,

skulle kunna upprätthålla en närmare kontakt med hemmet. Vid familjehögtider,

sjukdomsfall och dödsfall inom familjen kunde permission sålunda tänkas

förekomma. Minst lika betydelsefullt syntes vara, att den intagne genom permission

kunde beredas möjlighet att personligen söka en arbetsanställning,

eventuellt fullgöra en kortare tids provtjänstgöring och över huvud träffa

erforderliga förberedelser för övergången till eller återinträdet å arbetsmarknaden

efter frigivningen. Styrelsen föreställde sig, att åtskilliga fördelar

skulle vara förenade med ett permissionsinstitut vid ungdomsfängelse och att

detsamma skulle vara ägnat befästa förtroendet för den fostrande behandling,

som ungdomsfängelset avsåge. Påpekas finge också, att permissionsinstitutet

ägde en ej ringa betydelse för anstaltsledningens möjligheter att uppmuntra

och sporra de intagna i deras dagliga arbete under strafftiden liksom i disciplinärt

avseende.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

45

I den allmänna motiveringen har jag redan omnämnt, att de huvudsakliga

principerna för anstaltsbehandlingen torde böra angivas i lagen. Bestämmelser

i detta hänseende ha nu utarbetats och fått sin plats i förevarande

paragrafer.

Syftet med ungdomsfängelse ha de sakkunniga angivit sålunda, att de dömda

skola fostras till arbetsamhet och laglydnad. Beträffande många, kanske de

flesta unga brottslingar gäller, att brottsligheten bottnar i att de ej i tid fått

vänja sig vid ordnat arbete. Ofta har den unge kastats från ett arbete till ett

annat; han har ej fått lära sig något yrke och har så i en tid av arbetslöshet

blivit utan sysselsättning. Att vänja honom vid ordentligt arbete, att uppfostra

honom till arbetsamhet och att väcka hans arbetsglädje måste i främsta

rummet vara det mål som vid behandlingen skall eftersträvas. Valet av arbete

bör tydligen ske så att den unge får gagn därav för sin framtida utkomst.

Det ligger i sakens natur att utbildningsmöjligheterna i anstalten måste bliva

begränsade. Tillfälle bör emellertid finnas till utbildning i de vanliga hantverksgrenarna

samt i lantbruk och trädgårdsskötsel.

Även örn huvudvikten vid verkställighetsförfarandet skall läggas vid den

unges hållande till nyttigt arbete, böra emellertid såsom betydelsefulla led i behandlingen

ingå skolundervisning för dem som äro i behov därav samt gymnastik

och idrott.

Att i lagen reglera hur verkställighetsförfarandet i detalj skall vara gestaltat

kan enligt min mening ej ifrågakomma. Man måste nöja sig med allmänna

anvisningar i lagen och överlämna åt Kungl. Majit att under beaktande

av de lokala förhållandena meddela de föreskrifter i övrigt som finnas

erforderliga.

I 9 § har upptagits en bestämmelse örn att den till ungdomsfängelse dömde

skall sysselsättas med sådant arbete som kan vara till gagn för hans framtida

utkomst. Vidare har föreskrift meddelats örn att de å anstalten intagna

må tilldelas arbetspremier för flit och välförhållande.

För att säkrast få till stånd en sådan uppdelning av de intagna på olika avdelningar

och i olika yrkesgrupper som bäst motsvarar de vid varje tillfälle

föreliggande förhållandena har i 10 § fördelningen anförtrotts åt anstaltens styresman.

Enligt samma paragraf har vidare överlämnats åt styresmannen

att beträffande envar intagen bestämma, huruvida han skall förvaras avskild

eller i gemensamhet med andra. Frågan örn behandling i enrum har tidigare

berörts i den allmänna motiveringen.

I 11 § har angivits att progressivsystemet bör — i den mån det finnes ändamålsenligt

-—• komma till användning. Genom att den intagne har möjlighet

att erhålla ökade förmåner sporras han att iakttaga ett gott uppförande samt

att lägga sig vinn örn att tillvarataga de möjligheter till yrkesutbildning som

stå honom till buds.

I 12 § har slutligen meddelats föreskrift att, därest den som undergår ungdomsfängelse

bryter mot anbefalld ordning, han må underkastas bestraffning

i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

Utöver vad stadgandena i nu nämnda paragrafer innehålla har det icke

Departe
ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ansetts erforderligt att i lagförslaget intaga föreskrifter beträffande verkställigheten.

Särskilt må anmärkas att någon reglering av rätten att mottaga

besök och att mottaga eller avsända brev icke vidtagits. Bestämmelser härutinnan

böra lämpligen inflyta i de tillämpningsföreskrifter Kungl. Majit

kommer att utfärda.

Den av socialstyrelsen berörda frågan örn införande för särskilda undantagsfall

av möjlighet till kortare permission för de intagna torde vara förtjänt

av uppmärksamhet. Med hänsyn till att strafftiden är obestämd lärer

emellertid bestämmelse i ämnet icke behöva upptagas i förevarande lag

utan kunna utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning. Mot en bestämmelse

som möjliggör för anstaltens styresman eller för nämnden att, när

särskilda skäl därtill föreligga, bevilja en å anstalten intagen permission för

kortare tid synas betänkligheter icke möta.

13—16 §§.

Paragraferna motsvara 11—-13 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 50 och 51).

Bestämmelsen att utskrivning ej må ske tidigare än efter

ett år med mindre särskilda skäl därtill äro -har föranlett

barnavårdsnämnden i Göteborg till följande uttalande.

Förslaget hade sörjt för att det i ungdomsfängelset komme att bliva ett

verkligt urval av sådana brottslingar, av vilka det kunde med all sannolikhet

förväntas, att de genom den föreslagna särbehandlingen skulle få avsett gagn,

sa att de för framtiden komme att bliva nyttiga samhällsmedlemmar. Under

sådana förhållanden syntes det därför nämnden ingalunda nödvändigt, att

en viss minimitid av ett år såsom regel skulle bestämmas för deras vistande

i ungdomsfängelse, innan villkorlig utskrivning borde komma ifråga. Visserligen

stadgades det, att utskrivning förrän ett år förflutit ej finge ske ''med

mindre särskilda skäl därtill äro’ och i motiveringen sades det, att ''utskrivning

skall givetvis ske när den dömde vunnit sådan stadga i sinnesriktning

och uppförande, att man kan hysa grundad förhoppning örn att han skall förhålla

sig väl utom anstalten’. Att en minimitid såsom regel borde i lagen

upptagas, dock med möjlighet till i motiveringen närmare angivna undantag,

torde måhända sammanhänga med principen örn straff eller bero på den säkert

riktiga iakttagelsen att de för närvarande tillämpade korta frihetsstraffen

just på grund av sin kortvarighet icke förmått varken meddela den yrkesduglighet,

som för den frigivne vore behövlig för att han skulle kunna

erhålla, lämpligt arbete, eller så påverka hans sinnesriktning, att han efter

frigivningen kunde framgångsrikt upptaga kampen mot de dåliga inflytelser

och svåra påfrestningar, som mötte honom. Under förutsättning att anförda

uttalande ur betänkandet angående villkoret för utskrivning komme att tilllämpas,

i praktiken, hade nämnden ingen anmärkning att göra mot lagförslaget

i denna del men ville kraftigt framhålla önskvärdheten av att, där

förutsättningar därför förefunnes, vistelsetiden vid ungdomsfängelset nedbringades

under den angivna minimitiden.

Under hänvisning till att nämnden enligt 12 § i sakkunnigförslaget har att

besluta örn utskrivning anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att det

måhända är önskvärt att redan i lagtexten angives, huruvida nämnden har

att av egen drift upptaga utskrivningsfrågor eller om härför

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

47

bör förutsättas ansökning från den straffade själv eller initiativ från anstaltsföreståndare

eller anhörig. I allt fall anser länsstyrelsen ungdomsfängelses

föreståndares rätt och skyldighet att angående utskrivning hos nämnden väcka

förslag böra klart uttalas.

Hur förhållandena under tillsyn stiden skola ordnas för dem som

bliva utskrivna framgår enligt barnavårdsnämnden i Göteborg icke med full

klarhet av betänkandet. Nämnden anför härom.

Det finge väl antagas att vistelse under tillsynstiden skulle ordnas i privat

hem, där tillgång till lämpligt arbete ävensom god tillsyn kunde beredas. Det

syntes därför nämnden böra övervägas, huruvida icke en dylik åtgärd att i

goda privata hem, där lämplig yrkesutbildning och god fostran kunde lämnas,

eller eventuellt i lämpliga mindre kolonat placera sådana unga brottslingar,

vilkas brottslighet mera vore beroende av miljöförhållandena och dålig fostran

än av karaktärslyte, skulle kunna företagas icke blott före utgången av den

föreslagna minimitiden utan t. o. m. utan någon som helst föregående vistelse

i ungdomsfängelse. Därest man ginge in för en sådan behandlings- och uppfostringsmetod

skulle också, förutom utsikten att bättre kunna lyckas med de

brottsligas tillrättaförande, den fördelen kunna vinnas, att den föreslagna anstalten

icke behövde tilltagas i så stor skala, som förslaget innebure.

Betydelsen av en lagligt reglerad eftervård betonas av länsstyrelsen

i Värmlands län. Härom yttrar länsstyrelsen.

Det läge mycket sanning i det ofta hörda påståendet, att för den frigivne

fången, som saknade hem och anförvanter, vägen tillbaka till fängelset ofta

bleve kort, även örn han vid frigivningen haft de bästa föresatser. De i 12

och 13 §§ av förslaget till lag örn ungdomsfängelse meddelade föreskrifterna

örn tillsyn syntes knappast vara tillräckligt effektiva. Även örn behandlingen

av och omvårdnaden örn den ungdom, varom här vore fråga, å vederbörlig

anstalt ordnades så att den beredde största möjliga utrymme åt fostrings- och

utbildningssyftet — och detta vore givetvis den nödvändiga förutsättningen

för att ändamålet med den nya straffarten skulle vinnas — syntes det länsstyrelsen

önskvärt, att samverkan komme till stånd mellan den i lagen omförmälda

nämnden samt de sociala myndigheterna och institutionerna i brottslingens

hemort och att örn möjligt på frivillighetens väg å olika orter upprättades

hem för frigivna fångar, där sådana fångar, som stöde ensamma och

utan sysselsättning, finge en tillflyktsort i avbidan på att de kunde beredas

lämpligt arbete.

Mot bestämmelsen i sakkunnigförslaget att tiden för anstaltsvistelsen

jämte prövotiden ej får överstiga fyra år

ha anmärkningar framställts av fångvårdsstyrelsen och länsstyrelsen i Blekinge

län. Fångvårdsstyrelsen anför att förslagets ståndpunkt att inräkna

prövotiden i den för behandlingen längsta tiden understundom synes kunna

vara till men för den beträffande ifrågavarande brottslingar synnerligen betydelsefulla

eftervårdande verksamheten. Vid utskrivning efter tre år kunde

enligt förslaget ej åläggas mer än ett års tillsynstid, även om maximitiden

två år skulle anses behövlig. Enligt danska strafflagen kunde vid motsvarande

straff tillsynstiden utsträckas till ett år utöver den längsta tiden för anstaltsvistelsen

och vid återintagning i anstalten ytterligare ett år. Länsstyrelsen

i Blekinge län finner det vara en brist att enligt förslaget tillsynen helt bort
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departe
ments
chefen.

faller eller inskränker sig till ett minimum för de unga, som förvarats å

anstalten maximitiden eller närmast därintill, eller sålunda just beträffande

dem, som finge anses vara bäst i behov av övervakning efter frigivningen.

Med anledning av uttalandet av barnavårdsnämnden i Göteborg att utskrivning

bör ske innan den dömde vistats ett år på anstalten, därest vidare anstaltsvistelse

är onödig, vill jag framhålla att enligt förslaget utskrivning före

ett års anstaltsvistelse är möjlig så snart ''särskilda skäl därtill äro’.

Vad angår det av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade önskemålet

örn närmare bestämmelser angående initiativet till utskrivning må anmärkas,

att jag förutsätter att såväl nämnden som styresmannen äger icke endast

rätt utan också skyldighet att upptaga frågan örn utskrivning. Bestämmelser

härom synas ej böra införas i förevarande lag utan i de administrativa

föreskrifter som komma att utfärdas för nämnden och anstaltens personal.

Däremot förefaller det mig önskvärt att genom bestämmelse i lag garanteras

att frågan örn den dömdes utskrivning med regelbundna mellanrum, förslagsvis

minst var sjätte månad med början då den dömde vistats å anstalten ett år

(jfr alkoholistlagen 37 § andra stycket), av nämnden upptages till prövning. I

samband därmed torde böra föreskrivas att, senast när två år förflutit från

intagandet å anstalten, den dömde skall utskrivas på prov, såframt ej särskilda

skäl däremot äro. Bestämmelser härom ha införts såsom ett tredje stycke i

departementsförslagets 14 §.

Tredje stycket i sakkunnigförslagets 12 § utgör i departementsförslaget en

särskild paragraf (15 §).

Från skilda håll har vitsordats att det föreligger ett verkligt behov av att en

lagligt reglerad eftervård kommer till stånd. Närmare bestämmelser i ämnet

lära emellertid böra meddelas av Kungl. Majit.

I ett par yttranden har anmärkts att tillsynstiden i vissa fall blir för kort.

Visserligen kunna unga brottslingar, såsom i yttrandena anföres, ibland behöva

en lång tillsynstid med noggrann övervakning. Men denna synpunkt får

icke vara ensam avgörande. Har den utskrivne redan vistats en avsevärd tid

i anstalten, skulle det för honom innebära en betydande skärpning att ytterligare

under en längre tid få vidkännas de inskränkningar i rörelsefriheten som

en övervakning alltid måste medföra. Det kan ej bortses ifrån att en dom

å ungdomsfängelse medför ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Att

ytterligare skärpa detta ingrepp genom en utsträckning av tillsynstiden utöver

den i sakkunnigförslaget angivna maximitiden finner jag mig ej kunna

förorda.

17—19 §§.

Paragraferna motsvara 14—16 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 52 och 53).

Mot bestämmelsen i sakkunnigförslagets 15 § att ungdomsfängelse skall

anses till fullo verkställt, därest vid tillsynstidens utgång fråga ej väckts örn

återintagning, har fångvårdsstyrelsen erinrat att det understundom kan bliva

svårt att avgöra vad som avses med att fråga väckts.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

49

Det torde vara angeläget att erhålla en regel som icke i något fall vid tilllämpningen

kan föranleda tvekan. I 18 § i departementsförslaget har därför

stadgats att ungdomsfängelse skall anses till fullo verkställt då tillsynstiden

gått till ända utan att beslut meddelats örn återintagning.

De sakkunniga framhålla att 16 § i sakkunnigförslaget avfattats i överensstämmelse

med det utkast till lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 27 juni

1902 angående verkställighet av domstols förordnande örn tvångsuppfostran,

vilket framlagts i ett under förra året avgivet betänkande angående omorganisation

av landsfogdetjänsterna.

Frågan örn nämnda omorganisation lärer komma att bliva föremål för behandling

vid innevarande års riksdag. Då emellertid remiss till lagrådet av

lagförslag i ämnet ännu ej ägt rum, torde ordet ''landsfogden’ i sakkunnigförslaget

tills vidare böra utbytas mot ''länsstyrelsen’. Vid propositions avlåtande

torde slutligt val kunna träffas, huruvida det bör ankomma på landsfogden

eller länsstyrelsen att fatta det beslut varom fråga är.

20—23 §§.

Paragraferna motsvara 17—20 §§ i sakkunnigförslaget (sid. 53).

Beträffande 18 § i sakkunnigförslaget har länsstyrelsen i Uppsala län anfört

att, därest av vederbörande verkställighetsmyndighet meddelats det beslut

att ungdomsfängelse skulle träda i stället för det ''andra straffet’, men domen

å ungdomsfängelse sedermera bleve upphävd, från lagens utgångspunkter

torde förutsättas att nytt verkställighetsbeslut meddelades. Möjlighet därtill

syntes dock icke finnas.

Med anledning av vad sålunda anförts vill jag framhålla, att ungdomsfängelse

ej träder i stället för annat straff förrän domen å ungdomsfängelse vunnit

laga kraft. Under tiden dessförinnan är frågan, huruvida det ''andra straffet’

skall verkställas eller ej svävande. Sådant beslut som av länsstyrelsen avses

bör alltså ej meddelas förrän laga kraft ägande dom å ungdomsfängelse

föreligger.

Den bestämmelse som finnes intagen i 20 § i sakkunnigförslaget och i 23 §

i departementsförslaget har i sistnämnda förslag erhållit sådan avfattning

att det klart framgår att domstolen ej efter tillsynstidens utgång äger förordna

örn återintagning.

24 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget (sid. 57).

Överståthållarämbetet anmärker att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen

innebär ett avsteg från hittills tillämpade principer. Ämbetet anför därom.

Nuvarande preskriptionsregler vore bestämda med hänsyn till brottets objektiva

och subjektiva svårhetsgrad, sådan densamma uppskattats vid straffmätningen.

Vid ungdomsfängelses ådömande vore emellertid en annan synpunkt —

behovet och lämpligheten av uppfostran ■— i första hand avgörande, och följaktligen

kunde, ehuru enligt vanliga regler ett straff skolat ådömas som icke medgivit

en preskriptionstid av fem år, ungdomsfängelse komma att i stället ådömas.

Detta innebure således, att vid grövre brott ungdomsfängelses ådömande

medförde förmånen av kortare preskriptionstid för den brottslige än som enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 200. 4

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 900.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

den till.grund för 5 kap. 20 § strafflagen liggande uppfattningen borde följa.

Denna inadvertens skulle undvikas, om domstolen först ådömde vanligt straff

oell sedan förordnade örn dess utbyte med ungdomsfängelse.

Då ungdomsfängelse, där domstolen ej annorlunda förordnar, skall gå i

verkställighet omedelbart, torde ifrågavarande preskriptionsbestämmelse kunna

anses vara av mycket ringa praktisk betydelse. Örn domen, såsom enligt

min mening bör vara fallet, skall lyda direkt å ungdomsfängelse, lärer — bortsett

från tidslängden — annan preskriptionsbestämmelse än den föreslagna

knappast kunna ifrågakomma.

25 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i sakkunnigförslaget (sid. 57).

Bestämmelse torde böra meddelas därom att den som dömts till ungdomsfängelse

skall erhålla sådant biträde med besvärs avfattande och insändande

som angives i 12 § promulgationslagen till 1901 års lag örn ändring i vissa delar

av rättegångsbalken. En sådan bestämmelse lärer emellertid vara av den

natur att den kan meddelas i administrativ ordning.

26 §.

Paragrafen motsvarar andra stycket av slutstadgandet i sakkunnigförslaget

(sid. 58).

Överståthållarämbetet erinrar örn att bestämmelserna örn vad som gäller för

det fall att någon dömes till fängelse äro synnerligen talrika och ofta av svårtolkad

beskaffenhet. Det syntes med hänsyn därtill önskvärt för att icke säga

oundgängligt att blivande föreskrift i ämnet måtte tydligare än vad i förslaget

skett angiva vilka av omförmälda bestämmelser som i nu berörda hänseende

skulle vara tillämpliga. Länsstyrelsen i Blekinge län finner innebörden av

stadgandet vara svår att överblicka. Det förefölle som örn, så som stadgandet

vore formulerat, Kungl. Majit skulle kunna på administrativ väg ensam bestämma,

vilka av de för vanligt fängelse i lag bestämda stadgandena skulle

undantagas från att gälla även ungdomsfängelse. Detta torde få ej blott från

lagteknisk utan även från saklig synpunkt betraktas som en oegentlighet.

Med beaktande av vad i nämnda två yttranden anförts torde den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen — vilken tydligen icke har avseende å föreskrifter

som reglera verkställigheten av fängelsestraff — kunna givas det innehåll,

att vad enligt lag eller särskild författning finnes stadgat angående särskild

verkan därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av

innehållet i denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till ungdomsfängelse.

27 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i sakkunnigförslaget (sid. 58).

Till sakkunnigförslaget har gjorts det tillägg att nämnden inom ramen av

de tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl. Majit må meddela före
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

51

skrifter i frågor som avses i 9—12 §§. Nämnden äger ej allenast giva allmänna

anvisningar för behandlingen. Den må jämväl taga under omprövning

de anordningar som i enskilda fall vidtagits eller finnas erforderliga

för uppnående av ett gott resultat. Nämnden kan således förordna örn ändring

beträffande åtgärder som företagits av styresmannen i sådana ärenden

som avses i 9—12 §§. Exempelvis kan nämnden vidtaga ändring i styresmannens

beslut örn cellbehandling. Men uppenbarligen bör samarbetet mellan

nämnden och styresmannen ordnas utan tyngande former.

Lagens ikraftträdande.

Bestämmelsen örn ikraftträdandet har avfattats i enlighet med motsvarande

stadgande i sakkunnigförslaget (sid. 58).

Övriga lagförslag.

Såsom jag tidigare omnämnt torde bestämmelser örn ungdomsfängelse böra

upptagas i 2 kap. strafflagen och i strafflagen för krigsmakten. I strafflagen

har det avsedda stadgandet införts i 2 kap. under beteckning 2 §. I

strafflagen för krigsmakten har en motsvarande bestämmelse intagits såsom

ett särskilt stycke i 15 §.

Då enligt departementsförslaget nämnden icke skall taga befattning med

frågor örn ådömande av ungdomsfängelse, förfaller därmed frågan örn ändring

i 1 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av

straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Vad slutligen angår den av de sakkunniga föreslagna ändringen i vissa delar

av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister är att märka, att denna

lag blivit ändrad genom lagen den 16 februari 1934 (nr 17). Denna ändring,

som står i samband med antagandet av lagen örn upphävande av 17 kap. 32 §

första punkten rättegångsbalken, skall träda i kraft å tid som Konungen förordnar.

Förutsättning för ikraftträdandet är att vissa för upphävandet av

sistnämnda lagrum erforderliga grundlagsändringar bliva vidtagna. Jämväl

den av de sakkunniga föreslagna ändringen i straffregisterlagen skulle träda

i kraft den dag Konungen förordnar. Det torde vara lämpligt att frågan örn

denna ändring får anstå till dess den redan antagna ändringen i straffregisterlagen

trätt i kraft. Det lärer kunna antagas att detta skett innan lagen örn

ungdomsfängelse träder i tillämpning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag orri ungdomsfängelse;

2) lag om ändring i 2 kap. strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

53

Förslag

till

Lag

om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon innan lian fyllt tjuguett år begått brott och kan enligt lag å

brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete,

må domstolen, örn den brottslige vid domens meddelande fyllt aderton:

år, i stället för det eller de straff som eljest skolat följa, ådöma honom ungdomsfängelse.

Till sådant straff må dock ej dömas, där enligt lag lägsta

straff för brottet eller något av brotten överstiger straffarbete i fyra år.

2 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete,

efter domens meddelande men före prövotidens slut, innan han fyllt

tjuguett år, begått nytt brott, må domstolen, örn han vid den nya domens meddelande

fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse, ändå att å det

nya brottet enligt lag ej kan följa fängelse eller straffarbete.

3 §.

Har den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete

för brott vilket blivit begånget innan han fyllt tjuguett år, utan att

göra sig skyldig till nytt brott förverkat anståndet, må domstolen, om han

vid den nya domens meddelande fyllt aderton år, döma honom till ungdomsfängelse

att träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.

4 §.

I de fall som förut angivits skall till ungdomsfängelse dömas, där brottets

beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter

i övrigt giva skälig anledning antaga, att omhändertagande

enligt denna lag för fostran och utbildning är för hans rättande lämpligare än

annat straff.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr SOO.

5 §.

Prövas, i fall då ungdomsfängelse må användas, särskild förundersökning

erforderlig för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som med hänsyn därtill må anses lämpligast

för hans rättande, skall domstolen eller dess ordförande föranstalta därom.

Beträffande förundersökningen skall, ändå att villkorlig dom ej må användas,

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat örn förundersökning

som avses i lagen angående villkorlig straffdom.

6 §.

Där domstolen ej annorlunda förordnar, skall beslut örn ungdomsfängelse gå

i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

7 §.

I de fall som nedan angivas skola frågor enligt denna lag behandlas av en

nämnd bestående av fem ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara eller

hava varit innehavare av domarämbete och minst en vara behörig att inom

riket utöva läkarkonsten samt minst en äga särskild erfarenhet i uppfostringsfrågor.

Ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem år. Konungen

utser ock en eller flera suppleanter för varje ledamot samt förordnar en av ledamöterna

att vara ordförande i nämnden och en annan att vid förfall för honom

tjänstgöra i hans ställe.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed

innan han tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i

23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv som i rättegångsbalken stadgas i

fråga örn domare.

Mot beslut som av nämnden meddelas enligt denna lag må talan ej föras.

8 §.

Ungdomsfängelse skall verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller

avdelning av anstalt.

9 §.

Den som undergår ungdomsfängelse skall hållas till arbete som av anstaltens

styresman bestämmes. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda

den dömde tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk eller

annat yrke, som kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen försörja

sig. Vid valet av arbete skall hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Å anstalten intagen må såsom uppmuntran och belöning för flit och välförhållande

kunna tilldelas arbetspremie.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

55

10 §.

De å anstalt intagna skola av styresmannen fördelas på sätt som finnes

lämpligt med hänsyn till den behandling vilken bör komma var och en av

dem till del. Styresmannen äger beträffande envar intagen bestämma, huruvida

han skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra.

11 §.

Å anstalt intagen skall åtnjuta den frihet som är förenlig med god ordning

och säkerhet inom anstalten; dock skall härvid tillses att dylik förmån, där så

finnes ändamålsenligt, beredes honom gradvis, i den mån han under anstaltstidens

fortgång visar sig därav förtjänt.

12 §.

Bryter å anstalt intagen mot anbefalld ordning, må han underkastas bestraffning

i enlighet med därom utfärdade föreskrifter.

13 §.

Den som dömts till ungdomsfängelse ma kvarhallas a anstalt under en tid

av högst fyra år.

Förrän ett år förflutit sedan den dömde intagits å anstalt, ma utskrivning

ej ske med mindre särskilda skäl därtill äro.

14 §.

Örn utskrivning av den som undergår ungdomsfängelse beslutar nämnden.

Utskrivning är antingen slutlig (frigivning) eller villkorlig (utskrivning på

prov).

Sedan ett år förflutit från det den dömde intagits å anstalt och därefter

minst var sjätte månad, skall fråga örn hans utskrivning av nämnden upptagas

till prövning. Senast när två år förflutit från den dömdes intagande å

anstalt, skall utskrivning på prov äga rum, såframt ej särskilda skäl däremot

äro.

15 §.

Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn och därunder vara

underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter.

16 §.

Tillsynen över den som utskrivits på prov skall fortfara under tid som

nämnden bestämmer, dock ej utöver den tid som vid utskrivningen återstod

av den i 13 § angivna längsta strafftiden, och ej i något fall längre än två år.

17 §.

Bryter den som utskrivits på prov mot de för honom gällande föreskrifter,

äger nämnden besluta att han skall ånyo intagas i anstalten. Begär han under

tillsynst.iden brott, och varder han därför åtalad, gälle vad i 23 § är stadgat.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Föreligger fråga om återintagning av den som utskrivits på prov, äger nämnden

förordna att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i

ärendet.

iVarder den som utskrivits på prov återintagen, skall den tid under vilken

han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han

längst må kvarhållas.

18 §.

Då frigivning skett eller, efter utskrivning på prov, tillsynstiden gått till

ända utan att beslut meddelats örn återintagning, skall ådömt ungdomsfängelse

anses till fullo verkställt.

19 §.

Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått

brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han att hava

begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens utgång, må,

ändå att brottet hörer under allmänt åtal eller det av målsäganden angivits till

atal, allmän åklagare ej dära tala utan att, där brottet är begånget i Stockholm.

Överståthållarämbetet och eljest länsstyrelsen i det län där brottet är

begånget efter nämndens hörande beslutat att åtal skall anställas.

20 §.

Där den som blivit till straff för ett brott dömd därefter ådömes ungdomsfängelse,

skall vad i strafflagen för vissa fall finnes stadgat angående avräkning

av utståndet straff ej äga tillämpning.

Är i fall som i första stycket avses det föregående straffet ej till fullo verkställt

och ej heller förfallet, skall ungdomsfängelse träda i stället för vad som

därav återstår.

21 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till ungdomsfängelse och annat beslut varigenom han för brott som

förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse tog sin början blivit dömd

till annat straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet.

22 §.

Varder den som dömts till ungdomsfängelse övertygad att hava innan han

utskrivits förövat annat brott, skall domstolen förordna att det ådömda straffet

skall avse jämväl detta brott. Är det nya brottet av grov beskaffenhet

eller begånget efter det straffverkställigheten påbörjats, må dock domstolen

efter nämndens hörande förklara beslutet örn ungdomsfängelse förfallet och

med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler

utmäta annat straff. Där annat straff sålunda ådömes, må domstolen förordna

att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde undergått

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

57

ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl

till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande under denna.

23 §.

Varder den som utskrivits på prov övertygad att hava under tillsynstiden

begått brott, må domstolen, örn vid domens meddelande nämnda tid ej gått

till ända, efter nämndens hörande, i stället för att döma honom till nytt straff,

förordna att han skall återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse.

Dömer domstolen för brott som här avses till nytt straff, skall vad i 4 kap.

10 § strafflagen finnes stadgat ej äga tillämpning.

24 §.

Ådömt ungdomsfängelse vare förfallet, där domen ej börjat verkställas inom

fem år från det den vann laga kraft.

25 §.

Har någon som ådömts ungdomsfängelse intagits i anstalt för att undergå

straffet eller i avbidan därå tagits i förvar, skall beträffande dennes besvär

över domstolens beslut i målet gälla vad som är stadgat angående besvär av

häktad.

26 §.

Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömes till fängelse skall, där ej annat följer av innehållet i

denna lag, äga motsvarande tillämpning där någon dömes till ungdomsfängelse.

27 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag. I de frågor som avses i 9—12 §§ äger nämnden härutöver meddela

erforderliga föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar men äger tillämpning

allenast i mål, däri fråga är örn ansvar för brott begånget efter sagda dag.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändring i 2 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 2 kap. strafflagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 2 §, av följande lydelse:

2 §.

I vissa fall må, i stället för de i 1 §

fängelse. Därom stadgas i särskild lag.

angivna straff, dömas till ungdoms
-

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att till 15 § strafflagen för krigsmakten skall fogas

ett nytt stycke av följande lydelse:

Att i vissa fall ungdomsfängelse må brukas såsom straff för brott efter

denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1935.

Närvarande:

justita erådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

den 15 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ungdomsfängelse;

2) lag om ändring i 2 kap. strafflagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet G. A. Eriksson.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Justitierådet Molin, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Mot grundtanken i de framlagda lagförslagen, att i viss utsträckning öppna

möjlighet till en särskild på lämpligt sätt, med fostran och förbättring såsom

en huvudsynpunkt, avpassad straffrättslig behandling av dem, som begått brott

i åldern 18—20 år, är ingen erinran att göra.

Lösningen av denna fråga kan sökas på olika vägar. I den mån ett enligt

vanliga regler ådömt frihetsstraff är tillräckligt långt för att medgiva en effektiv

behandling av den dömde, synes det ligga närmast till hands att taga

sikte på ett reformerande av själva verkställighetsreglerna, däri inbegripna

bestämmelserna örn villkorlig frigivning. För sådana fall, där ett enligt vanliga

regler ådömt straff skulle stanna vid kortare tids frihetsförlust eller

böter och sålunda, örn dylikt straff ådömes, tillfälle till en fostrande behandling

ej erbjuder sig, torde, örn man vill vinna det avsedda ändamålet, annat

medel icke stå till buds än att vidtaga någon anordning som innebär att den

dömde, i stället för att undergå detta straff, på annat sätt under erforderlig

tid göres till föremål för påverkan i fostrande riktning. Såvitt angår brottslingar

i åldern 15—17 år användes i sådant syfte det år 1902 i vår lagstiftning

införda institutet tvångsuppfostran, som träder i stället för ådömt straff.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr SOO.

De nu ifrågavarande lagförslagen åter avse -— och detta även beträffande

förbrytelser som eljest medföra jämförelsevis långvariga frihetsstraff — att

för åldersklasserna 18—20 år införa en helt ny straffart, kallad ungdomsfängelse.

Utmärkande för detta nya frihetsstraff såsom straff betraktat är framför

allt att det är till tiden relativt obestämt — inom en maximitid av fyra år -—

och i samtliga fall då det kommer till användning ådömes utan någon som helst

variation med hänsyn till det särskilda brottets svårhetsgrad; domstolen inlåter

sig över huvud icke på något närmare bedömande i detta avseende av det

brott, varom fråga är. Icke heller torde det överensstämma med grunderna för

den ifrågasatta lagstiftningen att, vid sedermera företagen prövning när utskrivning

skall äga rum, avseende direkt fästes vid det begångna brottets

mer eller mindre grova beskaffenhet. Likafullt är det en synnerligen vidsträckt

skala av brottslighet som skall falla under den nya straffarten. Visserligen

äro gränser för tillämpningsområdet föreslagna såväl nedåt som uppåt.

Men dessa gränser äro så rymliga att både den som enligt vanliga regler

förskyllt endast böter och den vars brott skulle föranlett mångårigt frihetsstraff,

vida överstigande fyra år, skola under i lagen angivna förutsättningar

kunna ådömas ungdomsfängelse. Samma straff Iean sålunda exempelvis komma

till användning a ena sidan beträffande den som begått ett misshandelsbrott

av sådant slag, att det jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen skulle kunna sonas

med ett ringa bötesstraff, men å andra sidan också beträffande den som

med berått mod uppsåtligen misshandlat annan med påföljd att döden följt,

ehuru detta icke ingick i gärningsmannens uppsåt (14 kap. 4 § strafflagen).

Visserligen torde avsikten icke vara att ungdomsfängelse verkligen skall komma

till användning för vare sig så ringa eller så grova brott. Men därutinnan

bör uppmärksammas att, då vissa gränser uttryckligen föreskrivas, vanliga

tolkningsregler närmast bjuda — man märke orden »skall till ungdomsfängelse

dömas» i 4 § i förslaget till lag örn ungdomsfängelse — att ungdomsfängelse

också ådömes vid brott som falla innanför dessa gränser, så framt

förutsättningarna för straffartens användning i övrigt äro för handen. Det

är emellertid icke blott inom själva området för tillämpningen av ungdomsfängelse

som för rättskänslan stötande resultat kunna och enligt sakens natur

måste uppkomma. Även i förhållande till andra åldersklasser blir detta fallet.

Örn t. ex. två personer i ålder 20 respektive 21 år tillsammans begå

ett jämförelsevis grovt brott, skall det lätt kunna inträffa att den förre ådömes

ungdomsfängelse och efter ett par år frigives under det att den senare

får sona brottet med ett mångårigt frihetsstraff, ehuru frånsett den ringa

åldersskillnaden hans personliga förutsättningar i själva verket kanske gjort

honom minst lika lämpad som den förre för den fostrande och samtidigt så

mycket lindrigare behandlingen.

Med den grundåskådning varpå den nya straffarten i de remitterade förslagen

är uppbyggd, nämligen att ungdomsfängelse är ett verkligt straff,

överensstämmer föga en sådan ordning som den nyss berörda. Det måste betvivlas

att det allmänna rättsmedvetandet skulle känna sig tillfredsställt här
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

61

med, och ur allmänpreventiva synpunkter är dylikt utmätande av straff icke

tillrådligt. Syftet med den föreslagna nya straffarten är visserligen att bereda

större möjlighet för de unga förbrytarnas fostran och bättring. Men detta

förhållande kan knappast antagas komma att i avsevärd grad motverka och

utplåna det intryck av godtycke och orättvisa som den i så hög grad bristande

differentieringen är ägnad att åstadkomma. Det är vidare med största

sannolikhet ett misstag örn man förväntar att omdömet skall bliva gynnsammare

av den anledningen att missförhållandet mellan brott och straff kommer

att framträda mindre tydligt, emedan brottets svårhetsgrad icke direkt

framgår av domstolens beslut. Allmänhetens intresse för och kännedom om

det ungefärliga förhållandet mellan brott och straff torde nämligen vara alltför

ingående för att en dylik utveckling skall vara tänkbar. Fastmera torde

man få räkna med att just frånvaron i domstolarnas utslag av de särskilda

brottens värdering kan bidraga att skapa misstro mot den föreslagna straffformen.

Allmänheten har säkerligen lättare att förstå t. ex. att ett ringa brott

väl i och för sig förskyller blott en eller annan månads fängelse men att den

dömde ändock av hänsyn till hans eget bästa intages å förbättring sanstalt än

den med sitt rättsmedvetande kan förlika att brott som i anseende till svårhetsgraden

äro väsentligen olikartade föranleda fullkomligt enahanda bestraffning

såtgärder. Tveksamheten inför en sådan bestraffningsprincip blir i nu

berörda avseende desto större örn man beaktar att ungdomsfängelse avses

skola komma till användning allenast för de så att säga mer välartade brottslingarna,

örn vilka förhoppningar kunna hysas att de genom fostran och utbildning

skola låta sig rättas, under det att andra endast på den grund att

de icke tillhöra denna bättre kategori undslippa med vad som, i allt fall i deras

egna ögon, framstår såsom en lindrigare påföljd, nämligen böter eller kortvarigare

frihetsförlust.

Örn sålunda betänkligheter möta mot ett sådant fängelsestraff på obestämd

tid som det föreslagna, måste, såsom ovan antytts, undersökas lämpligheten

av att till högre åldersklasser utsträcka tillämplighetsområdet för tvångsuppfostran.

Anledning föreligger ej att här ingå på en sådan undersökning

eller att härutinnan göra något bestämt uttalande. Dock torde uppmärksamheten

få fästas vid följande synpunkter. Uppenbart är att, ehuru brottslingar

inom åldersklasserna 15—17 år för närvarande kunna göras till föremål för

tvångsuppfostran, det möter vissa betänkligheter att beträffande högre åldersklasser

på liknande sätt ingripa i den enskildes frihet med anledning av ringare

brott. Frihetsförlusten är för den äldre mera kännbar och nyttan av

en anstaltsvistelse, som aldrig kan erbjuda så rika utvecklingsmöjligheter som

det levande livet självt, mera tvivelaktig. Emellertid hava statsmakterna

under år 1934 funnit lämpligt att för personer i åldern mellan 18 och 21 år

låta skyddsuppfostran träda i stället för tvångsarbete enligt lösdrivarlagen.

Därmed har tagits ett steg som i viss mån kan åberopas såsom ett skäl för

en motsvarande åtgärd på det straffrättsliga området. Örn en sådan konsekvens

skall dragas av berörda lagändring, synes det sannolikt att bättre resultat

skulle vinnas genom en utbyggnad av institutet tvångsuppfostran än

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

genom införande av en ny straffart av den föreslagna typen. Skulle förstnämnda

utväg väljas, böra dock sådana garantier eftersträvas som förebygga

att brottslingar tillhörande de äldre åldersklasserna för lång tid berövas friheten

på grunder som med hänsyn till deras förhållanden äro alltför lösliga. I

lag torde såvitt möjligt böra angivas de skärpta förutsättningar som måste

anses erforderliga. Det synes sålunda böra i någon form komma till uttryck att,

förutom det brott varom fråga är, andra omständigheter beträffande den tilltalades

vandel skola hava påvisats vilka tillsammans med brottet ådagalägga

en situation jämförlig med den som enligt barnavårdslagen kan inom de

ifrågavarande åldersklasserna föranleda skyddsuppfostran. Klart är att sålunda

skulle komma att kvarstå ett icke ringa antal ungdomliga brottslingar

beträffande vilka kortvarigt frihetsstraff icke kunde undvikas. Men förhållandet

torde bliva enahanda enligt det framlagda förslaget till lag örn ungdomsfängelse.

Och den fragan synes alltså i allt fall tarva övervägande,

huru straffverkställigheten beträffande denna brottslingskategori lämpligast

bör anordnas, särskilt med beaktande av att de unga brottslingarna såvitt

möjligt hållas avskilda från äldre förbrytare. Med berörda kategori äro jämställda

unga personer, som undergå förvandlingsstraff för böter.

Beträffande därefter sådana yngre brottslingar, som gjort sig skyldiga till

svårare förbrytelser och för vilka enligt förslaget till lag örn ungdomsfängelse

denna straffart — eller, örn ungdomsfängelse utbytes mot en anordning

vilken står tvångsuppfostran närmare, denna behandling — med hänsyn till

tiden för anstaltsvistelsen skulle komma att innebära en mera påtaglig strafflindring,

synes i jämförelse saväl med ungdomsfängelse som med tvångsuppfostran

en vida lämpligare utväg vara att i stället, såsom ovan antytts, överväga

ett reformerande av själva fängelsebehandlingen samt reglerna örn villkorlig

frigivning.

Det torde således böra närmare undersökas, huruvida icke genom en sådan

reformering — jämväl innefattande byggande av ett eller flera nya fängelser

av för ändamålet lämplig typ — kan beredas tillfredsställande vård av

ungdomliga brottslingar dels i det fall att de dömts till långvariga frihetsstraff

dels i det fall att frihetsstraffet är kortare och en lagändring, varigenom

detsamma ersättes med omhändertagande motsvarande tvångsuppfostran,

icke anses böra vidtagas och dels, om sådan lagändring sker, för det fall att

kortvarigt frihetsstraff ändock måste anlitas.

Den våda med hänsyn till den brottsliges egen förståelse för straffets

rättvisa och till allmän rättsuppfattning, som är förbunden med

att straffets adömande icke innefattar någon närmare uppskattning av

det särskilda brottets svårhetsgrad, har redan i det föregående framhållits.

''Även ur andra synpunkter är sistberörda anordning förenad med olägenheter.

Då det gällt att med hänsyn till brottens beskaffenhet begränsa det område

inom vilket ungdomsfängelse skall kunna ådömas, har anordningen föranlett

att man valt en annan måttstock än just det straff som brottet eller brotten i

det särskilda fallet förskyllt. I stället har frågan gjorts beroende av strafflatitudens

maximum och minimum. Denna lösning, som på grund av latitu
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

63

demas växlande utsträckning kan medföra ojämnheter i rättstillämpningen, synes

föga tillfredsställande. Vidare medför den ifrågavarande anordningen att,

även örn — t. ex. på grund av fördröjd verkställighet — ett undergående av

ungdomsfängelse måste framstå såsom olämpligt emedan den dömde redan vid

påbörjande av detta straff har de egentliga ungdomsåren bakom sig, intet vanligt

tidsbestämt straff finnes som kan träda i stället. Konsekvensen härav har

också dragits i förslaget till lag örn ungdomsfängelse, då däri stadgats att

ådömt ungdomsfängelse skall vara förfallet, där domen ej börjat verkställas

inom fem år från det den vann laga kraft. Sammanställer man denna regel

därmed att dom å ungdomsfängelse, örn blott brottet begåtts innan brottslingen

fyllt 21 år, skall kunna meddelas även efter det han uppnått nämnda ålder

utan annan tidsbegränsning än den som följer av allmänna regler örn åtalspreskription,

så finner man att den dömde kan komma att bliva underkastad

denna straffbehandling vid rätt hög ålder. Det kan ingalunda antagas bliva

sällsynt att personer i åldern 23—24 år och sannolikt i många fall betydligt

äldre komma att förvaras å anstalt för undergående av ungdomsfängelse. Att

detta mindre väl överensstämmer med förslagets allmänna grunder synes

ofrånkomligt. Den anordning som i detta avseende gäller i fråga örn tvångsuppfostran

skulle beträffande de ifrågavarande åldersgrupperna vara betydligt

ändamålsenligare. Densamma innebär att vanligt straff alltid ådömes samt

att, örn verkställighet av tvångsuppfostringsförfarandet ej börjat innan den

dömde uppnått viss ålder, denne får i vanlig ordning undergå det ådömda

straffet.

De erinringar som i det föregående framställts emot förslagens allmänna

grunder föranleda att deras antagande icke kan av oss tillstyrkas. Pa de genomgripande

förändringar i förslagen, som ett beaktande av nämnda erinringar

kan tänkas medföra, anse vi oss i förevarande sammanhang icke böra närmare

ingå, och detta så mycket mindre som den möjligheten ingalunda är utesluten

att för undvikande av ojämnhet och inkonsekvens i lagstiftningen en

dylik omarbetning måste ingripa även på andra områden än dem som direkt

beröras av de remitterade förslagen, såsom reglerna örn tvangsuppfostran, verkställighet

av frihetsstraff och villkorlig frigivning. Av det sagda följer att

detaljgranskningen av förslagen har avseende endast a sadant som, därest

de till sina huvudgrunder vidhållas, ändock synes böra iakttagas. I visst avseende

har granskningen därvidlag försvårats därigenom att varken fångvårdsstyrelsen

eller andra i ärendet hörda myndigheter haft tillfälle att yttra

sig över de särskilda föreskrifterna angående behandling å anstalt (9—12 §§

i förslaget till lag örn ungdomsfängelse), vilka tillkommit först efter det myndigheternas

yttranden avgivits.

Justitierådet Bagge:

Den till grund för det remitterade förslaget liggande uppfattningen att en

särbehandling för brottslingar i åldern 18—20 år är av behovet påkallad synes

mig riktig. Den nuvarande behandlingsmetoden är icke tillfredsställande

och det behov av ändring som därvidlag gör sig gällande torde icke kunna i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tillfredsställande utsträckning tillgodoses inom ramen av nu gällande bestämmelser.

Därvid är främst att beakta att, såsom ofta påpekats, de kortvariga frihetsstraffen

äro förenade med stora olägenheter. Den korta strafftiden medger

icke att genom personlig inverkan och karaktärsstadgande åtgärder i övrigt

åstadkomma den unges rättande. Den första bekantskapen med straffanstalten

under ett kort frihetsstraff blir för mången icke tillräckligt avskräckande

och denna erfarenhet avtrubbar för honom straffhotet efter frigivandet, under

det att samtidigt den omständigheten att han undergått frihetsstraff minskar

hans möjligheter att försörja sig på ärligt sätt. Ej ens från allmänpreventiv

synpunkt hålla dessa straff måttet- i den mån den fortskridande bättre behandlingen

av fångarna i allmänhet och särskilt av de unga betager det kortvariga

frihetsberövandet en del av dess avskräckande verkan. Bättre motsvara

även kortvariga frihetsstraff vedergällningssynpunktens krav, då vid utmätandet

av desamma möjlighet ju alltid finnes att inom det i lagen uppställda

latitudsystemet avpassa strafflängden och därmed lidandet efter den

begångna gärningens svårhet i objektivt och subjektivt avseende. Men vedergällningskravet

har — trots folkuppfattningens fasthållande vid att statens

ingripande mot en ur dess synpunkter förkastlig gärning är icke blott en

samhällets skyddsåtgärd utan även en vedergällning för det förkastliga i

gärningen — i senare tids lagstiftning icke kunnat göra sig gällande i vidare

mån än att nämnda krav i förening med den allmänpreventiva synpunkten

verkat modifierande och återhållande särskilt på tendensen att framför allt

tillgodose behovet av en individualpreventiv behandling. Att grunda de kortvariga

frihetsstraffens berättigande enbart på vedergällningssynpunkten synes

icke möjligt.

Vad nu är sagt örn de olägenheter som åtfölja de kortvariga frihetsstraffen

gäller ej örn de långvariga, under förutsättning att verkställigheten kan ordnas

på ett tillfredsställande sätt. Särskilt ur uppfostringssynpunkten, som ju är av

största betydelse just i fråga örn de unga förbrytarna, har mot de nuvarande

frihetsstraffen anmärkts att straffet merendels är kortvarigt, alltid tidsbestämt

och i regel icke förenat med eftervård. De sakkunniga ha härutinnan erinrat

att för karaktärsdaningen erfordras under alla förhållanden tid, att då straffen

för unga förbrytare vanligen äro kortvariga villkorlig frigivning ifrågakommer

endast i ett fatal fall och att eftervård icke förekommer annat än vid

villkorlig frigivning, enär fängelsemyndigheterna eljest icke äga befogenhet att

genom återtagningsrisk binda den frigivne. Tydligt är alltså att vad de långvariga

frihetsstraffen beträffar, vilka bereda möjlighet till såväl tid för karaktärsdaning

som villkorlig frigivning och därav beroende eftervårdande behandling,

det icke beror av straffsystemet utan snarare av bristfälligheter i verkställigheten

av straff och eftervård örn förhållandena ej kunna anses tillfredsställande.

Vid bedömande av frågan var gränsen går för möjligheten att vid de båda

nu berörda grupperna av frihetsstraff på ett tillfredsställande sätt tillgodose

det krav pa uppfostrande behandling som vad angår de unga förbrytarna

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

65

främst gör sig gällande, är att beakta att den tid som erfordras för den

karaktärsdanande behandlingen självfallet växlar efter fångens läggning. Ett

brott som på grund av sin objektivt svåra beskaffenhet medför ett mycket

långvarigt straff behöver ingalunda innebära att brottslingen är i behov av

en mera tidskrävande uppfostran än den vars brott medfört ett kortare straff.

I vad mån inom ramen för de nuvarande frihetsstraffen denna olikhet kan

tillräckligt beaktas beror av den tidpunkt utöver vilken vidare fängelsevistelse

från uppfostringssynpunkten sett får anses i regel gagnlös eller i varje fall

icke motsvara de olägenheter för fången och de kostnader för staten som

följa av hans kvarstannande i fängelset. Örn denna tidpunkt sättes till omkring

ett och ett halvt eller två år efter straffets början, och därefter vid villkorlig

frigivning måste av det ådömda. straffet kvarstå oavtjänad så lång tid att

hotet örn återintagande blir tillräckligt verksamt, synes följden bli att de

frihetsstraff, som från ovan angivna synpunkter böra med hänsyn till deras

längd anses tillfredsställande, ej kunna understiga omkring två och ett halvt

år. Att något hinder ej föreligger att låta prövotiden förlängas utöver den

kvarstående oavtjänade strafftiden synes uppenbart.

Av tillgängliga tabeller över i första instans till fängelse eller straffarbete

icke villkorligt dömda, som vid brottets begående fyllt 18 men ej 21 år, framgår

att endast ett försvinnande fåtal dömts till frihetsstraff över två år och endast

ett mycket ringa antal till frihetsstraff över ett år. Under sådana omständigheter

torde, oaktat, såsom ovan påvisats, en tillfredsställande behandling

även av unga förbrytare låter sig ordnas vid tidsbestämda långvariga frihetsstraff,

detta förhållande vad ungdomsbrottsligheten beträffar vara av tämligen

underordnad betydelse.

Frågan blir alltså i stort sett huru med de unga förbrytarna skall förfaras

då de frihetsstraff deras brott förskylla, såsom nästan alltid är fallet, äro kortvariga

i den meningen att tillfredsställande behandling icke kan åstadkommas

inom deras tidsram.

En betydande del av de unga förbrytare, vilkas straff ej överstiger sex månaders

straffarbete eller ett års fängelse, erhålla villkorlig eftergift av det

ådömda straffet. Med denna villkorliga dom förenas i regel en övervakning

under tre år, som kan, vad de unga förbrytarna beträffar, förbindas med skyldighet

att foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för den

dömdes rättelse, vid äventyr att anståndet med verkställigheten kan förklaras

förverkat.

Även en del av dem som av olika anledningar icke kunna få villkorlig dom

kunna, örn de vid brottets begående ej fyllt 18 år och ej ådömts strängare

straff än straffarbete i två år, erhålla befrielse från det ådömda straffet,

under förutsättning att i stället träder en annan behandling, uppfostran i allmän

uppfostringsanstalt.

För återstoden av de unga förbrytarna — de vilkas sinnesbeskaffenhet göra

dem endast i ringa mån mottagliga för uppfostran, de som på grund av det

ådömda straffets höjd eller av allmänpreventiva skäl ej kunna få villkorlig

dori} och slutligen de som äro i behov av andra åtgärder än villkorlig dom med

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 200. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

övervakning och äro mottagliga för uppfostran men som på grund av det ådömda

straffets höjd eller sin ålder ej kunna få straffet utbytt mot tvångsuppfostran

— för dessa finnes för närvarande, för såvitt de anses tillräkneliga,

endast de s. k. ungdomsfängelserna i Uppsala och Gävle.

Vad de sist nämnda unga förbrytarna beträffar kan den behandling dessa

förbrytare kunna erhålla inom det nuvarande straffsystemets ram, såsom ovan

anförts, ej göras tillfredsställande, enär de i regel dömas till kortvariga frihetsstraff.

De största svårigheterna för att även med ändringar i straffsystemet

åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd föreligga emellertid i fråga örn

dem som antagas icke vara för sin rättelse i behov av straffets verkställande

men dock ej kunna erhålla villkorlig dom samt dem som äro oemottagliga för

uppfostran, vare sig på grund av abnorm sinnesbeskaffenhet eller av annan

orsak. Även örn en del av dessa kunna bli föremål för en ändamålsenlig behandling

genom att den villkorliga domens tillämplighetsområde utvidgas och

att psykopaterna avskiljas till särskild vård, kvarstår dock ett antal unga förbrytare

vilkas brott av allmänpreventiva hänsyn måste beivras genom frihetsberövande,

oaktat på grund av brottslingens sinnesbeskaffenhet den uppfostrande

synpunkten får mycket liten betydelse. Vad dessa beträffar torde åtminstone

för närvarande önskemålen knappast kunna sträcka sig längre än att

såvitt möjligt är förebygga de nackdelar för den unge brottslingen som fängelsevistelsen

kan tänkas medföra i karaktärsavseende samt att genom åtgärder

under fängelsevistelsen och efter frigivandet underlätta för honom försörjning

genom ärligt arbete.

Kvar stå härefter de ovan omförmälda, till kortvariga frihetsstraff dömda

unga förbrytare som äro i behov av och få anses mottagliga för uppfostran men

på grund av sin ålder icke enligt nu gällande lag kunna få sitt straff utbytt mot

tvångsuppfostran.

Det är för denna kategori det föreslagna ungdomsfängelset är avsett. Vid

övervägande av frågan huruvida det sålunda föreslagna nya institutet erbjuder

den lämpligaste formen för behandlingen av de för detsamma avsedda unga

förbrytarna bör till en början en jämförelse göras med det redan existerande

institutet tvångsuppfostran. Vid en sådan jämförelse visar det sig att de båda

behandlingsformerna erbjuda mycket stora likheter. Syfte och behandlingssätt

äro i båda fallen ungefär desamma.

Den närmast tillhands liggande frågan synes då vara örn det ej är lämpligast

att lösa spörsmålet örn de ifrågavarande unga förbrytarnas behandling

genom att uppåt utsträcka åldersgränsen för dem beträffande vilka samhället

ansett sig kunna avstå från det utdömda straffets utkrävande under förutsättning

att de i stället undergå en uppfostrande behandling på allmän uppfostringsanstalt.

Denna tanke förefaller så mycket naturligare som med dess

förverkligande skulle vinnas betydande praktiska fördelar.

Förslag om en utsträckning av åldersgränsen vid tvångsuppfostran framlades

också redan år 1922 av sakkunniga som inom justitiedepartementet tillkallats

för utredning av frågan örn ungdomsbrottsligheten. Tvångsuppfostran

skulle kunna komma till användning jämväl för brottslingar som vid tiden för

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr &00.

67

straffets ådömande fyllt aderton men icke tjuguett år oell gränsen för det

straff som finge utbytas mot tvångsuppfostran föreslogs böjd till fängelse i

fyra år och straffarbete i två år. Förslaget genomfördes emellertid endast i

sistnämnda del. Departementschefen, som med hänsyn till dåvarande statsfinansiella

läge fann sig icke kunna tillstyrka att förslaget i hela dess vidd underställdes

riksdagens prövning, ansåg att frågan örn en reform av behandlingen

av unga brottslingar i åldern över aderton år borde tills vidare lämnas

öppen.

1922 års sakkunniga upptogo till dryftande såsom ett möjligt alternativ

jämväl frihetsstraff på relativt obestämd tid, men kommo, särskilt med hänsyn

till svårigheterna vid sammanläggning av obestämt straff med vanligt

frihetsstraff samt vid avräkning av utståndet obestämt straff från ett

på bestämd tid ådömt frihetsstraff, till det resultatet att varje form av

obestämd straffdom vore förbunden med hart när oöverkomliga svårigheter

då det gällde att i fråga örn allenast vissa åldersgrupper inpassa

densamma i ett straffsystem som i övrigt blott kände bestämda straffdomar.

De sakkunniga förklarade därför att de, utan att ingå på de invändningar av

principiell natur, vilka framställts mot varje form av obestämd straffdom, ansågo

sådan straffdom icke böra komma i fråga att införas i vår rätt och stannade

därför vid förslaget örn straffets utbytande mot uppfostringsåtgärder.

Vad angår de ovan antydda fördelar som en utsträckning av den

övre åldersgränsen för tvångsuppfostran skulle medföra framför den föreslagna

nya straffarten märkes till en början att i förra fallet man bygger

på ett i strafflagssystemet redan infogat institut, som i praktiken slagit väl

ut. Härtill kommer en synpunkt som på olika håll av dem som äro förtrogna

med behandlingen av ungdom med brottslig läggning tillerkännes stor betydelse.

Erfarenheten har visat att då fråga är örn den brottsliges andliga utveckling

adertonårsåldern är ett föga tillförlitligt kriterium. Även örn den

fulla straffmyndigheten av allmänpreventiva skäl bör inträda redan vid 18 år

bör detta ej hindra att, av hänsyn till specialpreventiva syftemål, denna åldersgräns

ej blir avgörande för arten av den behandling som skall komma den unge

brottslingen till del. Efterblivenheten hos den som fyllt aderton år kan ofta vara

av den art att den uppfostringsmetod som är lämplig för ännu yngre brottslingar

är den för honom mest verksamma, under det att å andra sidan unga

brottslingar som kommit längre i utveckling än som för deras ålder är vanligt,

lämpligen böra sammanföras med dem som tillhöra äldre åldersklasser.

Likaså föreligger i stor utsträckning lämpligheten att vid den friare samvaro

som är oskiljaktig från det syfte som kännetecknar både tvångsuppfostran

och det föreslagna ungdomsfängelset, skilja de godartade men lättledda från

de sämre, ej blott så att en uppdelning sker inom anstalten, en åtgärd som

kan vara mindre effektiv, utan genom fördelning på olika anstalter. En sådan

uppdelning kan ofta ej ske förrän närmare erfarenhet rörande den unges

karaktär vunnits under hans vistelse i anstalten. Förflyttning av den unge

förbrytaren från en anstalt till en annan bör därför kunna äga rum. Självfallet

är att ett sådant förfarande i hög grad underlättas örn de unga för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

brytare, som skola underkastas särbehandling, icke redan genom lagen på

grund av åldersskillnaden inordnas under olika straffrättsliga institut som endast

med svårighet kunna bringas i erforderlig samverkan.

Vid upprepade tillfällen har emellertid under behandlingen av förevarande

lagstiftningsfråga erinrats örn ett uttalande av första lagutskottet vid 1934

års riksdag — i anledning av att motionsvägen upptagits frågan örn tvångsuppfostran

jämväl för brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år — av innehåll

att det vore uppenbart att i fråga örn nämnda personer, vilka befunno sig i en

ålder då de i allmänhet försörjde sig själva, ett förordnande om intagande på

uppfostringsanstalt på längre tid framåt skulle uppfattas såsom ett synnerligen

allvarligt frihetsberövande samt att vid sådant förhållande det måste

innebära en straff skärpning, som knappast skulle överensstämma med den allmänna

rättsuppfattningen, att låta en långvarig tvångsuppfostran träda i stället

för ett kortvarigt frihetsstraff. Utskottet fann därför icke lämpligt att utvidga

användningen av tvångsuppfostran jämväl till unga förbrytare som fyllt

18 men ej 21 år, och utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Vid samma riksdag framlades en kungl, proposition innebärande dels att

personer under tjuguett år ej finge behandlas såsom lösdrivare och dels att

person meitan 18 och 21 år, som befunnes vara hemfallen åt ett oordentligt,

lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder

från samhällets sida krävdes för hans tillrättaförande, skulle kunna omhändertagas

av barnavårdsnämnden för intagande i skyddshem eller i allmän

uppfostringsanstalt med utskrivning senast två eller, när särskilda förhållanden

det föranledde, senast tre år från omhändertagandet.

Andra lagutskottet, som erinrade att förslaget stod i överensstämmelse med

den uppfattning som riksdagen tidigare uttalat rörande det lämpligaste sättet

för ingripande genom lagstiftning mot vanartad ungdom i åldern 18—21 år,

tillstyrkte detsamma och riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Härav synes framgå att riksdagen åtminstone vad angår vanartad ungdom

icke hyser betänkligheter mot att å personer mellan 18 och 21 år tillämpa ett

rent uppfostringsförfarande. De invändningar första lagutskottet gav uttryck

åt i sitt ovannämnda utlåtande voro också grundade på en annan omständighet,

missförhållandet mellan det långvariga frihetsberövande, som förordnande örn

tvångsuppfostran skulle medföra, samt det kortvariga frihetsstraff som, örn

tvångsuppfostran ej ifrågakomme, skulle ådömas vid lindrigare brott, ett missförhållande

som ansågs mera kännbart då fråga är örn nu nämnda åldersklasser

än beträffande brottslingar under 18 år.

Detta är självfallet en allvarlig invändning som kan göras mot varje på

begånget brott grundat frihetsberövande på relativt obestämd tid. Men invändningens

betydelse minskas i samma mån som den obestämda tidsperioden

ej alltför långt avlägsnar sig från längden av det tidsbestämda frihetsstraff

som eljest skolat ådömas; och framför allt måste, då det gäller unga förbrytare,

där uppfostringssynpunkten bör träda i förgrunden framför både generalprevention

och vedergällning, beaktas att, såsom tidigare påpekats, de eljest

inträdande kortvariga frihetsstraffen ofta äro från förstnämnda synpunkt

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SSOO.

69

gagnlösa och ej sällan kunna vara även från allmänpreventiv synpunkt otillfredsställande.

Anser nian att ungdom upptill 21 år, den må vara vanartig

eller av annan anledning i behov av rättelse genom statens tvångsingripande,

kan med fördel göras till föremål för karaktärsdanande behandling i en allmän

uppfostringsanstalt, synes den omständigheten att förbättringsarbetet kräver

ett avsevärt längre frihetsberövande än det tidsbestämda straffet skulle medföra,

icke böra få stå hindrande i vägen för åtgärder som antagas kunna, genom

att träna de ungas vilja och vanemässigt leda dem in på bättre vägar, motverka

återfall och därmed i någon mån avstänga källan för en god del av brottsligheten

i allmänhet.

De sakkunniga hava förklarat sig »i sakens nuvarande läge» ej vilja förorda

en utsträckning av tvångsuppfostringsförfarandet till åldersklasserna 18—20

år. Vad de sakkunniga till stöd härför anfört synes dock knappast övertygande.

De sakkunniga medgiva att behovet av en viss skillnad i behandlingen av olika

åldersgrupper -—• ett behov som föranlett 1922 års sakkunniga att föreslå olika

anstalter för åldersklasserna 15—17 år och för åldersklasserna 18—20 år -—- icke innefattar något absolut hinder mot att använda samma beteckning på behandlingen

i ena som i andra fallet. Men de sakkunniga anse att den omständigheten

att för en stor del av allmänheten måhända en tjuguårings dömande till

»uppfostran» synes olämpligt och att möjligen den dömde genom dömandet till

tvångsuppfostran anser sig nedflyttad till barnets nivå — även om dylika

åskådningar knappast kunna anses äga något rationellt underlag — likväl

förtjänar så mycket avseende att den särskilda behandlingen för brottslingar

i åldern över aderton år bör konstrueras på annat sätt än tvångsuppfostringsförfarandet.

Vad sålunda av de sakkunniga anförts synes riktigt örn hänsyn

till nämnda åskådningar kunde tagas utan att avsevärda värden därvid offrades

men torde icke kunna godtagas för det fall att, såsom ovan påpekats, avgjorda

fördelar, som eljest icke stå till buds, äro att vinna genom behandlingens anordnande

såsom tvångsuppfostran. Ej heller synes avgörande vad de sakkunniga

yttra därom att gränsen för tvångsuppfostringsförfarandet borde

sammanfalla med gränsen i vissa hänseenden beträffande individernas straffrättsliga

ansvarighet — 5 kap. 2 och 4 §§ strafflagen — och att de sakkunniga

vid sådant förhållande saknat anledning att närmare än som skett ingå på

frågan huruvida reella skäl tala för just denna åldersgräns. Åldersgränsen

uppåt för straffnedsättningsmöjligheten i 5 kap. 2 § strafflagen har säkerligen

i hög grad rönt inverkan av allmänpreventiva synpunkter och dessa torde, även

om på grund av individualpreventiva syftemål straffet för de närmaste åldersklasserna

över 18 år utbytes mot tvångsuppfostran, tillräckligt tillgodoses genom

hotet med en lång anstaltsvistelse och efterföljande behandling. Ej heller

torde den omständigheten att området för iterationsstraffen inskränkes äga avgörande

betydelse. Örn förordnandet örn tvångsuppfostran icke förfaller, har

det ådömda straffet eftergivits och det finnes ej någon plats för iterationsstraff.

Att detta skulle vara så mycket betänkligare i förevarande fall, där

det dock är fråga endast om unga förbrytare, än vid villkorlig straffdom, som

i stor utsträckning kommer till användning vid första resan stöld, kan ifråga
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sättas. Om emellertid iterations straff synas böra inträda även i nu förevarande

fall föreligger möjlighet att på sätt 1922 års sakkunniga föreslagit låta iterationsstraff

följa även på verkställd tvångsuppfostran.

Departementschefen har påpekat att genom bestämmelsen i förslaget att

ungdomsfängelse må verkställas i särskild för sådant straff inrättad avdelning

av anstalt möjlighet hålles öppen att använda en avdelning inom annan

vårdanstalt för förvaring av sådana till ungdomsfängelse dömda som av någon

anledning icke passa på den nu ifrågavarande anstalten. En sådan anordning

synes dock knappast i erforderlig mån tillgodose det behov av förflyttning

anstalterna emellan av unga förbrytare som ovan påvisats. Det kan

ock ifrågasättas örn den av departementschefen föreslagna utvägen, som torde

förutsätta att en avdelning inom t. ex. anstalten å Bona skulle falla under lagen

örn ungdomsfängelse med påföljd bl. a. att å denna avdelning skulle komma

att tillämpas de bestämmelser örn vidsträckta befogenheter för nämnden

som finnas i 27 § i förslaget — örn nu dessa befogenheter emot vad lagrådet

nedan förordar bliva bibehållna — skulle i praktiken slå väl ut.

Den särbehandling, som på sätt ovan anförts synes nödvändig i fråga örn

dem som begå brott i åldern 18—20 år, bör alltså enligt min mening givas

formen av tvångsuppfostran i huvudsaklig överensstämmelse med gällande

lags bestämmelser. Att en del jämkningar i dessa bestämmelser lämpligen

böra äga rum av hänsyn till att desamma skulle avse även äldre åldersklasser

av brottslig ungdom framgår av det av 1922 års sakkunniga avgivna betänkandet.

Skulle den uppfattning varåt jag sålunda givit uttryck icke vinna beaktande,

hemställer jag — då jag, med hänsyn till angelägenheten av att de kortvariga

frihetsstraffen för unga förbrytare i största möjliga utsträckning ersättas

av en behandling i uppfostrande syfte, icke anser mig böra utan vidare

avstyrka att det framlagda förslaget lägges till grund för lagstiftning —,

att erforderlig omarbetning av förslaget äger rum särskilt i syfte att bättre

tillgodose den även av de sakkunniga godkända synpunkten att en viss relation

kräves mellan begånget brott och straffet för detsamma.

Det förhållandet att även den uppfostrande behandling som enligt förslaget

skall ersätta det tidsbestämda straffet fått formen av straff medför emellertid

vissa svårigheter vid genomförande av anordningar som avse att förebygga

en alltför stor spänning i förhållandet mellan det begångna brottet

och längden av det frihetsberövande vartill brottet är den närmaste och mest

framträdande anledningen. Det synes nämligen så som förslaget lagts knappast

lämpligt att först ådöma det enligt nu gällande bestämmelser förskyllda

tidsbestämda straffet och därefter utbyta detta mot en annan åtgärd,

ungdomsfängelse. Därmed förfaller också möjligheten att, såsom skett i

5 kap. 3 § strafflagen, bestämma de fall, där det ifrågavarande relativt

obestämda frihetsberövandet får ifrågakomma, genom att angiva gränsen

uppåt och nedåt för storleken av de ådömda straff som kunna utbytas mot en

sådan åtgärd — en anordning som är i hög grad att föredraga framför förslagets

latitudsystem med dess långt gående utsträckning i båda riktningarna.

Man synes därför få nöja sig med att, i stället för att använda ett ådömt tids
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

71

bestämt straff såsom avgörande för frågan huruvida brottet faller inom det

straffbarhetsområde, för vilket ungdomsfängelset är avsett, låta detta avgörande

bero av det tidsbestämda straff brottet enligt domstolens uppfattning

skolat förskylla för den händelse ungdomsfängelse ej ådömes. Det ifrågavarande

straffbarhetsområdet torde ej böra sträcka sig nedåt längre än till

lägsta fängelsestraff och uppåt längre än till straffarbete ej överstigande två

år eller möjligen något längre tid, dock ej över tre ar. Visserligen uteslutas

genom denna begränsning nedåt ej blott, såsom i det remitterade förslaget,

de fall av bötesådömande, där fängelse eller straffarbete ej ingår i strafflatituden,

utan även andra fall där enligt nu gällande bestämmelser böter kunna

och böra ådömas, med påföljd att i dessa fall unga brottslingar alltjämt kunna

utsättas för de kortvariga förvandlingsstraff som från uppfostringssynpunkten

sett äro ännu sämre än de direkt ådöma kortvariga straffen. Men

frågan örn förvandlingsstraffen, som för de unga brottslingarna i stor utsträckning

kvarstå även enligt det remitterade förslaget, kräver sin lösning

efter andra linjer än de nu ifrågavarande, och det synes av stor vikt att icke

sätta minimigränsen för det straff i vars ställe ungdomsfängelse kan inträda

så lag att ådömandet av ungdomsfängelse uppfattas såsom en oproportionerligt

sträng åtgärd.

Vidare synes den tid under vilken den dömde enligt förslaget kan kvarhållas

å anstalten böra nedsättas till en tid som kan anses bättre än vad fallet

ar med de föreslagna fyra åren stå i skälig proportion till även de mycket

korta frihetsstraff som jämväl enligt den av mig förordade regleringen falla

inom ovannämnda straffbarhetsområde. En sadan nedsättning torde böra

föranleda att prövotiden skall kunna förlängas utöver den kvarstående oavtjänade

strafftid, som bör finnas att tillgå såsom ett verksamt hot örn aterintagande

i händelse av dåligt uppförande under prövotiden, en anordning som för

övrigt synes i och för sig av behovet påkallad.

Förslaget till lag om ungdomsfängelse.

1 §■

Justitierådet Molin och regeringsrådet Kellberg:

Liksom det tydligen — ehuru lagtexten ej innehåller något härom icke

är avsett att ungdomsfängelse skall komma till användning örn det fall skulle

föreligga att den brottslige förut ådömts längre tids icke avtjänat frihetsstraff

för annat brott, är det icke heller avsett att denna straffart skall användas örn

det brott, som är föremål för domstolens prövning, eller, där flera brott förövats,

något av dem är av svårare beskaffenhet. Gränsen har dragits sa, att

till ungdomsfängelse ej får dömas om det lägsta tillåtna straffet för brottet eller

något av brotten överstiger straffarbete i fyra år. Den nya straffarten

är således utesluten allenast i de fall då straffet, även vid förmildrande

omständigheter, icke kan ga ned till fyra ars straffarbete. Nu upptager

strafflagen för åtskilliga brott straffskalor som börja med straffarbete i fyra

år. Så är exempelvis fallet vid det förut omnämnda brott som avses i 14 kap.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

4 § strafflagen, viel försök till våldtäkt, om kvinnan fick svår kroppsskada av

våldet (15 kap. 14 § strafflagen), och vid rån under sådana omständigheter

som omförmälas i 21 kap. 2 § strafflagen. Det synes kunna ifrågasättas huruvida

vid brott av dylik grov beskaffenhet ungdomsfängelse bör komma till

användning och huruvida det icke fördenskull vore överensstämmande med

lagförslagets allmänna syftning att den nya straffarten finge användas endast

i händelse brottet eller, örn flera brott föreligga, intet av dem är svårare

än att lägre straff än straffarbete i fyra år kan ådömas.

I 1 § upptagas vissa förutsättningar för ådömande av ungdomsfängelse, i

4 § andra. Lagen skulle vinna i tydlighet om bestämmelserna i 4 § uppflyttades

till ett andra stycke i 1 §. Örn förslagets 2 och 3 §§ därefter upptagas

oförändrade, blir det fullt tydligt att därigenom meddelats undantag från

och tillägg till bestämmelserna i 1 §, i det att till ungdomsfängelse kan i angivna

fall dömas utan hinder därav att det brott, för vilket straff ådömes, ej

kan medföra vanligt frihetsstraff (2 §), eller att domstolsbeslutet efter vanliga

regler ej skulle avse ådömande av straff för brott utan endast förklarande

ätt anstånd med villkorligt ådömt straff är förverkat (3 §).

Slutligen anmärkes, att ungdomsfängelse uppenbarligen icke bör få träda

i stället för avsättning. Tillika kan ifrågasättas huruvida icke för tydlighets

skull borde i lagen angivas att jämte ungdomsfängelse, som ålägges i stället för

böter, fängelse eller straffarbete, också skall ådömas avsättning eller annan

straffpåföljd, i fall då stadganden i allmänna strafflagen eller särskilda författningar

därtill föranleda. Undantag härifrån måste dock göras för påföljd,

varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Sådan påföljd bör icke och

kan enligt lagrummets lydelse icke förenas med dom å ungdomsfängelsestraff.

I detta avseende hänvisas ytterligare till vad härom vid 20 § yttras. — Det

spörsmål som nu berörts måste även uppmärksammas vid 20—23 §§.

Justitierådet Geijer:

Enligt min uppfattning äro, såsom i det föregående närmare utvecklats,

även från förslagets egna utgångspunkter de gränser för tillämpningen av

ungdomsfängelse, som med hänsyn till brottslighetens svårhetsgrad uppdraga

i förevarande paragraf, alltför vidsträckta. Detta gäller begränsningen

såväl uppåt som nedåt. Avgörande bör vara icke strafflatituden utan det

straff brottet förskyllt enligt vanliga regler.

En brist i förslaget mäste vidare anses vara att detsamma icke i förevarande

sammanhang på något sätt i begränsande riktning reglerar det fall att

den brottslige, innan han ånyo förbrutit sig, ådömts frihetsstraff som han ännu

ej avtjänat. Uppenbarligen föreligga de starkaste skäl att hänsyn bör

tagas också till ett sadant förhållande; och det synes icke riktigt att i en strafflag

förbigå denna möjlighet allenast pa den grund att fallet måhända kail förväntas

skola inträffa mera sällan eller i förlitande på att nyssnämnda synpunkt

ändå kommer att av domstolarna beaktas.

o ^ förarbetena till förslaget hava på det hela taget med tystnad förbigåtts

sådana fall då för brott, varom fråga är, i lag stadgas utom frihetsstraff tilllika

sådana straff och andra påföljder som avsättning, suspension, ovär
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

73

dighet att i rikets tjänst vidare nyttjas eller att inför rätta föra andras talan,

mistning av näringsrätt, förverkande av gåva från främmande makt o. s. v.

Att avsättning bör kunna ådömas jämte ungdomsfängelse synes utan vidare

uppenbart. Med hänsyn därjämte till frågans outredda skick och i betraktande

av att nämnda straff och påföljder åtminstone till stor del äro tämligen

ojämförbara med frihetsstraffet och stundom tjäna också andra syften än det

egentliga straffändamålet anser jag mig åtminstone för närvarande böra avråda

''från att andra straff och påföljder än böter och frihetsstraff ävensom påföljd

jämlikt 2 kap. 19 § strafflagen få röna inverkan av domen å ungdomsfängelse.

Vad sistnämnda påföljd beträffar synes dess bortfallande, då ungdomsfängelse

ådömes, hava vunnit allmän tillslutning, och detsamma ter sig

ganska naturligt även ur den synpunkten att dylik påföljd enligt strafflagen

ej må ådömas med mindre det dömes till viss längre tids straffarbete, varför

påföljden automatiskt faller utom räkningen, örn sådant straff ej ådömes.

Enligt vad tidigare framhållits, är förslaget icke tillfredsställande därutinnan

att de till ungdomsfängelse dömda kunna komma att undergå sådant straff

vid en alltför hög ålder. Denna olägenhet synes, utan att någon mera genomgripande

förändring i förslagets allmänna läggning därav föranledes, kunna

till väsentlig del undanröjas genom en bestämmelse att ungdomsfängelse icke

må ådömas, örn den tilltftlade, då dom å ungdomsfängelse i målet först meddelas,

uppnått viss ålder. Visserligen är denna lösning icke lika effektiv som

den vilken kommit till uttryck i 9 § i lagen örn tvångsuppfostran, men den lärer

dock för de flesta fall råda bot på ifrågavarande olägenhet.

Vid en jämförelse mellan, å ena sidan, förevarande paragraf samt 2 och 3

§§ och, å andra sidan, 4 § finner man att i de tre första paragraferna använts

ordet »må» men i 4 § ordet »skall». Uppenbarligen är förslagets mening att

domstolen, örn förslagets förutsättningar äro för handen, skall hava både möjlighet

och skyldighet att använda den nya straffarten. Genom den anmärkta

formuleringen av de särskilda paragraferna sammanställd med det förhållandet

att endast 4 § innehåller ett fullständigt omnämnande, bland annat genom

hänvisning till de föregående paragraferna, av förutsättningarna för ådömande

av ungdomsfängelse — utan att dessa paragrafer på något sätt hänvisa

till 4 § — har emellertid förslagets ståndpunkt i berörda hänseende fått ett

mindre tillfredsställande uttryck. Detta synes böra avhjälpas genom lämplig

omgruppering av bestämmelserna i nu nämnda paragrafer eller på annat

sätt.

Enligt min mening skulle förslaget i viss mån förbättras örn de nu framställda

erinringarna, såvitt förevarande paragraf angår, beaktades därigenom

att åt densamma gåves exempelvis den innebörden att örn någon innan han

fyllt 21 år begått ett eller flera brott och domstolen finner honom enligt annan

lag än den förevarande hava förskyllt fängelse eller straffarbete, som

ensamt eller, i fall som avses i 4 kap. 10 § strafflagen, sammanlagt med vad

som återstår av tidigare ådömt frihetsstraff understiger straffarbete i fyra

år, domstolen, där den brottslige då dom å ungdomsfängelse i målet först

meddelas fyllt 18 men icke 22 år samt de förutsättningar i övrigt som angivas

i förslaget äro för handen, skall i stället för det frihetsstraff -— till sadant

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 200.

straff är ju ock att hänföra disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten

eller det frihetsstraff jämte böter, som eljest skolat ådömas, döma honom

till ungdomsfängelse.

De synpunkter, som ovan framförts rörande förhållandet mellan å ena sidan

ungdomsfängelse och å andra sidan avsättning med mera torde böra beaktas

även vid 20—23 §§.

Justitierådet Bagge:

Jag instämmer i vad justitierådet Geijer nu yttrat; dock anser jag att övre

gränsen för det straffbarhetsområde inom vilket ungdomsfängelse enligt de

sålunda förordade reglerna skulle vara tillämpligt bör stanna vid straffarbete

ej överstigande två år sex månader. Antalet brottslingar i åldern 18—20 år

vilkas brott anses förskylla straffarbete överstigande sistnämnda tid torde få

antagas även i framtiden bli ytterst ringa och för de få unga brottslingar för

vilka strafftiden överstiger detta tidsmått synes inom det tidsbestämda straffets

ram kunna anordnas en tillfredsställande behandling.

Lagrådet hänvisade beträffande förhållandet mellan ungdomsfängelse och

andra straffarter, till vad därom ytterligare anföres vid 26 § i förevarande lagförslag

och vid de övriga lagförslagen. ,

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Stadgandet i 2 § innebär att örn ungdomsfängelse ådömes för det nya brottet

detta straff skall träda i stället för det villkorligt ådömda straffet. Att

så blir fallet framgår visserligen av 20 § andra stycket i den föreslagna lagen.

Emellertid stadgas i 11 § lagen örn villkorlig straffdom att örn för det

nya brottet dömes till annat straff än straffarbete eller fängelse — och ungdomsfängelse

är ett sådant annat straff — anståndet må kunna förklaras förverkat.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke för tydlighetens skull antingen bör

i förstnämnda paragraf tilläggas att, där ungdomsfängelse ådömes för det

nya brottet, anståndet med straffet för det äldre brottet skall förklaras förverkat

och ungdomsfängelset träda i stället för detta straff eller ock fallet

uppmärksammas vid den slutliga redigeringen av 20 § andra stycket.

'' Justitieråden Geijer och Bagge:

Reglerna i dessa paragrafer innefatta endast modifikationer av vad som

stadgas i 1 § och torde därför icke böra hava en lydelse, som kan giva anledning

till den uppfattningen att de på ett uttömmande sätt angiva förutsättningarna

för ådömande i vissa fall av ungdomsfängelse.

At 2 § synes lämpligen — örn vad vi sammanstämmande anmärkt vid 1 §

angående gränsdragningen tillika beaktas — kunna givas det innehåll att i det

fall, som i 2 § angives, den omständigheten att den brottslige för det nya

brottet ej förskyllt fängelse eller straffarbete icke skall utgöra hinder för ådömande

av ungdomsfängelse.

Iakttages vad vi ovan anfört, torde regeln i 3 § kunna uttryckas ungefär så

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

75

att om den, som genom villkorlig dom fått anstånd med fängelse eller straffarbete

för brott vilket blivit begånget innan han fyllt 21 år, förverkat anståndet, domstolen

skall, ändå att han icke efter den förra domen begått nytt brott, döma

honom till ungdomsfängelse, såframt övriga förutsättningar därför äro för

handen.

6 §.

Lagrådet:

Med anledning av stadgandet i denna paragraf torde böra framhållas angelägenheten

av att, då ungdomsfängelse ådömts och den tilltalade eller åklagaren

däröver anför besvär, besvären i överrätterna behandlas med samma

skyndsamhet som den vilken i gällande instruktioner är föreskriven i fråga örn

mål, däri någon är häktad. Det är nämligen för den dömde betydelsefullt

att tidsutdräkt undvikes, särskilt med hänsyn därtill att förslaget icke innehåller

någon bestämmelse om att, därest domen ändras, den tid han undergått

ungdomsfängelse må avräknas å det straff som kan komma att adömas

honom i stället för ungdomsfängelse. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas

örn icke något stadgande av sistberörda innehåll bör införas i lagen, i vilket

hänseende må erinras örn att i 22 § i förslaget för ett annat fall det lagts i

domstolens hand att efter skälighetsgrund förklara annat straff till viss del

verkställt genom att den dömde undergått ungdomsfängelse.

7 §.

Lagrådet:

Det synes erforderligt att chefen för fångvårdsstyrelsen eller möjligen någon

annan representant för styrelsen erhåller plats i nämnden. Den blivande

anstalten skall ju liksom andra fångvårdsanstalter lyda under fångvårdsstyrelsen

och det måste då anses naturligt och lämpligt att styrelsen blir representerad

i nämnden.

Bestämmelsen att talan ej får föras mot beslut, som av nämnden meddelas enligt

denna lag, har sina förebilder i lagarna örn förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare. Örn stadgandet

i andra punkten av 27 § ■— såsom lagrådet kommer att förorda — uteslutes,

så att nämnden lika litet som den enligt sagda lagar inrättade nämnden

blir befogad att ingripa i den inre ordningen på anstalten och i fråga örn de

intagnas behandling, är intet att erinra mot denna bestämmelse. Men bibehålies

berörda stadgande, så att nämnden exempelvis kan komma att meddela

beslut, som strider mot av fångvårdsstyrelsen givet direktiv, kan bestämmelsen

ej anses tillrådlig.

13 §.

Lagrådet:

Lämpligt synes vara att stadgande införes av innebörd att vid beräkning

av tid, som i denna paragraf ävensom i 14 § sägs, i tillämpliga delar skola

gälla motsvarande föreskrifter som i fråga örn straffarbete och fängelse.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr £00.

Justitierådet Bagge:

Av anledning som jag ovan berört synas — i händelse den av mig vid 1 §

förordade regleringen av det straffbarhetsområde inom vilket ungdomsfängelse

är tillämpligt blir genomförd — de fyra åren böra nedsättas till en tid som

står i bättre proportion till även de ringare straff som kunna ådömas för brott

inom det sålunda bestämda området. En nedsättning till tre år synes utan

olägenhet kunna äga rum, i synnerhet örn prövotiden förlänges på sätt jag vid

16 § kommer att föreslå.

U §.

Lagrådet:

Det måste enligt lagrådets mening betecknas såsom en brist i förslaget att

lagtexten icke anger de ledande principer som skola ligga till grund för beslut i

fråga om utskrivning. De sakkunniga hava betecknat dessa principer såsom

tämligen självklara och på den grund funnit ett upptagande i lagen av desamma

icke erforderligt. Örn man emellertid betänker att enligt förslaget ungdomsfängelse

skall betraktas såsom straff samtidigt som en grundläggande vikt lagts

vid fostran och utbildning, är det svårt att helt instämma i vad de sakkunniga

sålunda anfört. Det sammanförande som skett av nämnda två syften hade enligt

lagrådets mening bort utgöra en särskild anledning att i lagtexten klargöra

eller åtminstone antyda vilka huvudsakliga synpunkter som skola komma

i betraktande vid bestämmande av tidpunkten för utskrivning och särskilt

huruvida hänsyn får tagas till det begångna brottets mer eller mindre svåra

beskaffenhet.

16 §■

Justitierådet Molin, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Enligt 17 § tredje stycket skall, örn den som utskrivits på prov återintages,

den tid varunder han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande

av den tid han längst må kvarhållas. Med hänsyn härtill är den i 16 § upptagna

hänvisningen till 13 § ej fullt exakt. Stadgandet synes kunna avfattas

ungefär så, att tillsynen över den utskrivne ej får fortfara längre än han kunnat

kvarhallas a anstalten eller — örn man vill hänvisa till de därom givna

föreskrifterna — längre än han enligt bestämmelserna i 13 och 17 §§ kunnat

kvarhållas å anstalten.

Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida det är välbetänkt att icke i fråga

örn tillsynstiden medgiva nämnden större frihet än vad som sålunda föreslagits.

Då man torde kunna förvänta att nämnden iakttager nödig försiktighet, synes

betänklighet ej böra hysas mot att utöka maximitiden för tillsynen — ej för

kvarhållandet — med ett år.

Justitierådet Bagge:

Förkortas på sätt jag förordat vid 13 § den tid, varunder den som dömts till

ungdomsfängelse ma kvarhallas, från fyra till tre år, torde i anslutning till

vad jag ovan anfört prövotidens maximum böra så angivas att tillsynen ej må

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

77

fortfara mer än viss tid utöver vad vid utskrivningen återstod av den tid som

den dömde kunnat kvarhållas å anstalten. Detta maximum synes lämpligen

böra sättas till två år och den tid som övervakningen ej i något fall må överstiga

till tre år.»

20 §.

Lagrådet:

I stadgandet i andra stycket av denna paragraf lärer böra inläggas att domstolen,

där sådant fall är för handen som omförmäles i 4 kap. 10 § strafflagen,

skall i stället för att verkställa straffsammanläggning förordna att ungdomsfängelsestraffet

skall träda i stället för det föregående straffet eller återstoden

därav, så att det blir fullt klart att det tidigare ådömda straffet icke förfallit

utan ersatts med ungdomsfängelse, något som är av vikt i fråga örn brott där

särskilda straffbestämmelser gälla vid återfall. Detta synes böra komma till

tydligare uttryck i lagtexten.

Örn ungdomsfängelse sålunda träder i stället för annat straff och därmed

är förenad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen — vilket knappast kan, såsom

de sakkunniga yttra, betecknas såsom ett mycket opraktiskt fall — skall

påföljden bortfalla. De sakkunniga hava betraktat detta såsom en självklar

sak. Med avseende å den ståndpunkt som vid övervägande av enahanda spörsmål

intogs under förarbetena till lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare (se departementschefsanförandet vid 16 § i nämnda lag) kan

dock ifrågasättas, huruvida icke uttryckligt stadgande härom lämpligen bör

meddelas.

21 §.

Lagrådet:

I anledning av en anmärkning mot 18 § i sakkunnigförslaget har departementschefen

anfört att ungdomsfängelse ej träder i stället för annat straff

förrän domen å ungdomsfängelse vunnit laga kraft. Detta synes riktigt. Verkställigheten

av ungdomsfängelsestraffet bör dock omedelbart påbörjas och

beslut örn verkställighet av det andra straffet bör icke meddelas förrän det

visat sig örn domen å ungdomsfängelse vinner laga kraft eller efter

besvär fastställes. Uttryckligt stadgande härom synes erforderligt. Blir

domen ändrad så att ungdomsfängelsestraffet bortfaller, skall tydligen

straffet för det andra brottet, sammanlagt med det straff som eventuellt kan

hava satts i stället för ungdomsfängelsestraffet, bringas till verkställighet.

Billigheten kräver i sådant fall att möjlighet beredes till någon avräkning för

den tid den dömde avtjänat ungdomsfängelse. Detta är samma spörsmål som

berörts här ovan vid 6 § och som lagförslaget uppmärksammat i 22 §.

Erinras må att vad vid 20 § anförts i fråga örn påföljd enligt 2 kap. 19 §

strafflagen äger lika tillämplighet i avseende å stadgandet i nu förevarande

paragraf.

Justitieråden Molin, Geijer och Bagge:

Anmärkas må, att örn det andra straffet i något undantagsfall är ett

långt frihetsstraff, om vilket kännedom saknats då ungdomsfängelse ådömts

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 200.

eller som ådömts efter domen å ungdomsfängelse utan att denna då var känd,

regeln i förevarande paragraf icke är lämplig. Visserligen äro sådana fall

knappast tänkbara utan att något missöde med avseende å straffuppgifter eller

dylikt inträffar; men det torde dock vara på sin plats att giva förevarande

stadgande ett innehåll som icke alldeles förbiser dylika extraordinära händelser.

Detta synes kunna ske genom ett tillägg att örn det andra straffet utgör

straffarbete av viss längd domen å ungdomsfängelse skall anses förfallen och

målet upptagas till ny handläggning för utmätande av annat straff i dess

ställe.

22 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf har det lagts i domstolens hand att verkställa en fri

prövning huruvida det »nya» brottet är så grovt att beslutet örn ungdomsfängelse

skall förfalla. Därtill må endast anmärkas att det torde ligga i öppen

dag att domstolen bör verkställa denna prövning med hänsyn till de förutsättningar

för ådömande av ungdomsfängelse som stadgas i 1 §.

23 §.

Lagrådet:

Vid tillämpning av 22 § första punkten förordnar domstolen att ådömt ungdomsfängelse

skall avse även ett annat brott än det för vilket ungdomsfängelse

ådömes. Den brottslige blir således, såsom riktigt är, dömd till straff även för

det andra brottet, en omständighet som kan vara av betydelse t. ex. för frågan

örn iterationsstraff. I analogi härmed torde i fall som avhandlas i 23 § domstolens

förordnande, örn domstolen icke dömer den brottslige till särskilt straff

för det nya brottet, böra innefatta att det ådömda ungdomsfängelsestraffet

skall avse även det nya brottet samt att han skall återintagas för att undergå

fortsatt ungdomsfängelse.

25 §.

Lagrådet:

Vad man här velat stadga kommer måhända tydligare till uttryck genom

bestämmelse av det innehåll att vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken samt

12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken ävensom i 11 och 12 kap.

lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes stadgat för det fall

att part hålles i målet häktad också skall gälla där någon som ådömts ungdomsfängelse

intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå

tagits i förvar.

26 §.

Lagrådet:

Förevarande stadgande likställer i vissa avseenden det förhållandet att någon

dömts till ungdomsfängelse med att fängelse blivit honom ådömt. Där
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 200.

79

vid åsyftas enligt de sakkunnigas motivering — som därutinnan ej synes stå i

god överensstämmelse med deras och det remitterade förslagets avfattning av

1 § — bland annat tillämpning av 25 kap. 20 § andra stycket strafflagen. Det

ifrågavarande lagförslaget giver emellertid anledning att ur liknande synpunkt

beakta första stycket i sist berörda lagrum. Örn innehavare av befattning

som avses i nämnda kapitel begått brott, varå enligt vanliga regler skolat

följa straffarbete, men ban dömes till ungdomsfängelse, kan ban icke tilllika

dömas till avsättning eller suspension, enär förutsättning härför enligt

ifrågavarande lagrum är att straffarbete ådömts. Tydligt är dock att förhållandena

kunna vara sådana att ungdomsfängelse är synnerligen lämpligt men

att det samtidigt är i hög grad olämpligt att avsättning icke skall komma till

användning. Från förslagets egna utgångspunkter, som i fråga örn det förhållande

i vilket olika straffarter skola stå till ungdomsfängelse dock äro

långt ifrån klara och tydliga — lagrådet hänvisar därutinnan till vad lagrådets

ledamöter anfört vid 1 § och beträffande de övriga lagförslagen —

vore måhända mest följdriktigt att möjlighet öppnas att i sådana fall som det

berörda döma till såväl ungdomsfängelse som avsättning. Med den nuvarande

avfattningen av 4 § synes det icke vara förenligt att hänvisa till möjlighet för

domstolen att undvika dömande till ungdomsfängelse. Ett klargörande av

denna fråga synes nödvändigt.

Justitieråden Molin och Geijer:

Det förtjänar att uppmärksammas att särskild verkan jämlikt lag kan vara

förbunden därmed att någon dömes till ansvar enligt ett visst lagrum, även

oavsett vilket straff som ådömes. Så är t. ex. fallet enligt 25 kap. 20 § andra

stycket strafflagen. Att domstolarna, då ungdomsfängelse ådömes, i allmänhet

komma att jämte lagen örn ungdomsfängelse åberopa vederbörliga lagrum

i strafflagen och andra lagar torde väl kunna tagas för givet. Det synes under

alla förhållanden vara riktigt att så sker. Ifrågasättas kan emellertid

huruvida icke lagen lämpligen bör påbjuda detta på det att tvekan icke må i

något fall kunna råda örn efter vilket eller vilka lagrum ansvar skall anses

vara ådömt. Detta skulle i så fall lätt kunna ske genom att såsom ett första

stycke i förevarande paragraf införa ett stadgande att ungdomsfängelse skall

ådömas jämlikt det eller de lagrum, däri straff för brottet är utsatt, jämfört

med den nu förevarande lagen.

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge funno väl att utslag, varigenom

ungdomsfängelse ådömes, bör så avfattas som justitieråden Molin och

Geijer förordat men ansågo särskild föreskrift därom ej erforderlig.

27 §.

Lagrådet:

Med det i andra punkten av denna paragraf upptagna stadgandet — som

departementschefen låtit i förslaget införa efter det att myndigheterna avgivit

sina yttranden och utan att något sådant tillägg ifrågasatts i dessa yttranden

— avses, enligt vad i motiveringen anföres, ej blott att nämnden må

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj :ts proposition nr 200.

giva allmänna anvisningar för behandlingen av de å anstalten intagna, utan

även att nämnden äger taga under omprövning de anordningar som i enskilda

fall vidtagits eller finnas erforderliga för uppnående av ett gott resultat av

anstaltsbehandlingen. Stadgandet innebär således bland annat — ehuru detta

ej kan anses klart framgå av ordalydelsen — att nämnden skall kunna förordna

örn ändring beträffande åtgärder vilka styresmannen vid anstalten företagit

t. ex. i fråga örn valet av arbete varmed å anstalten intagen skall sysselsättas,

örn sättet för hans förvaring eller örn disciplinär bestraffning.

Ett stadgande av denna innebörd kan icke tillrådas. Liksom fallet är beträffande

annan fångvårdsanstalt måste ansvaret för den blivande anstaltens

skötsel och förvaltning samt vården av däri intagna i första hand ankomma

på fångvårdsstyrelsen och närmast under styrelsen åvila anstaltens styresman,

vilken har att med tillämpning av utfärdade verkställighetsföreskrifter besluta

rörande behandlingen av de intagna. Mot styresmannens beslut kan, på sätt i

allmänhet gäller, talan föras hos fångvårdsstyrelsen och, i sista hand, hos

Kungl. Maj:t. Den nämnden enligt förslaget tillagda rätten att pröva befogenheten

och lämpligheten av styresmannens åtgärder i fråga örn de å anstalten

intagnas behandling skulle således kunna medföra att beträffande viss

åtgärd av angiven beskaffenhet bomme, då nämndens beslut enligt förslaget

icke skulle få överklagas (jfr vad ovan anförts vid 7 §), att föreligga mot

varandra stridande, slutgiltiga avgöranden, något som uppenbarligen icke kan

anses tillfredsställande. Även för den underlydande personalen å anstalten

skulle ställningen lätt kunna bliva brydsam, då personalen vid fullgörande

av sina åligganden vore pliktig rätta sig efter föreskrifter som meddelats av

olika myndigheter. Olägenheterna bliva särskilt framträdande örn en avdelning

av annan fångvårdsanstalt eller av en vårdanstalt tages i anspråk för

verkställande av ungdomsfängelse.

Visserligen torde örn, såsom lagrådet i det föregående förordat, chefen för

fångvårdsstyrelsen eller annan representant för styrelsen bleve självskriven

ledamot av nämnden, risken för konflikter av nu angiven art i någon mån förminskas,

men utesluten vore den därmed ingalunda. Lagrådet hemställer på

grund av det anförda, att förevarande stadgande — vilket saknar motsvarighet

i fråga örn den i lagarna örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare

och om internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnden —

måtte uteslutas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

I 1 § i förslaget till lag örn ungdomsfängelse stadgas utan någon begränsning

till vissa straffarter att detta nya straff, då det kommer till användning,

skall ådömas i stället för det eller de straff som eljest skolat följa. Beträffande

nämnda förslag i denna del hava lagrådets ledamöter i det föregående

avgivit särskilda yttranden. De nu ifrågavarande lagförslagen, som

icke hava någon motsvarighet i de sakkunnigas betänkande, hava enligt vad

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr £00.

81

departementschefen anfört tillkommit för att tillgodose den synpunkten att

den nya straffarten ansetts böra omnämnas i allmänna strafflagen och strafflagen

för krigsmakten. [Vad allmänna strafflagen angår har detta utförts

på ett sätt som angiver att ungdomsfängelse må »ådömas» endast i stället

för straffarbete, fängelse och böter. Motsvarande förslag angående strafflagen

för krigsmakten åter angiver att ungdomsfängelse må »brukas» i allmänhet

såsom straff för brott efter nämnda lag utan att någon begränsning till

vissa straffarter är antydd, ett förhållande som närmast föranleder den tolkningen

att ungdomsfängelse må användas i stället för icke blott böter och frihetsstraff,

inklusive disciplinstraff, utan också bland annat avsättning med

eller utan ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas samt suspension. En

jämförelse mellan nu berörda stadganden i de remitterade förslagen lämnar

sålunda föga vägledning vid bedömande av vilken princip som i förevarande

avseende skall anses ligga till grund för den föreslagna lagstiftningen. Tydligen

är det nödvändigt att denna fråga tages under förnyat övervägande så

att ifrågavarande bestämmelser bibringas otvetydighet och enhetlighet.

Vidare synes det, såvitt angår allmänna strafflagen, böra beaktas att ungdomsfängelse

avses skola kunna träda i stället för annat straff även då ungdomsfängelse

icke »ådömes» i stället för sådant straff.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1986,

1 sami. Nr £00.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern lör utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 9

mars 1935 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1935 till lagrådet remitterade

förslagen till lag om ungdomsfängelse, lag örn ändring i 2 kap. strafflagen

och lag om ändrad lydelse av 15 § strafflagen för krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Själva grundtanken i förslagen, att öppna möjlighet till en särskild behandling

av dem som begått brott i åldern mellan 18 och 21 år, har vunnit gillande

av lagrådets samtliga ledamöter.

I fråga örn behandlingens anordnande ha tre av ledamöterna funnit betänkligheter

möta mot ett sådant fängelsestraff på obestämd tid som det föreslagna.

Utan att göra något bestämt uttalande angående lämpligheten att till åldersklasserna

över 18 år utsträcka tillämplighetsområdet för tvångsuppfostringsinstitutet

ha ifrågavarande ledamöter anfört, att det syntes sannolikt att bättre

resultat skulle vinnas genom en utbyggnad av detta institut än genom införande

av en ny straffart av den föreslagna typen. Samma ledamöter ha vidare anfört att

de erinringar som av dem framställts emot förslagens allmänna grunder föranledde

att deras antagande icke kunde tillstyrkas. Lagrådets återstående ledamot har

uttalat den uppfattningen, att den särbehandling som syntes nödvändig i fråga

om dem som begått brott i åldern mellan 18 och 21 år borde givas formen av

tvångsuppfostran i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lags bestämmelser.

Skulle denna uppfattning icke vinna beaktande, hemställde denne ledamot

— då han, med hänsyn till angelägenheten av att de kortvariga frihetsstraffen

för unga förbrytare i största möjliga utsträckning ersattes av en behandling

i uppfostrande syfte, icke ansåge sig böra utan vidare avstyrka att

det framlagda förslaget till lag örn ungdomsfängelse lades till grund för lagstiftning

— att viss närmare angiven omarbetning av förslaget ägde rum.

Förstnämnda tre ledamöter ha anfört bland annat att, med hänsyn till den

brottsliges egen förståelse för straffets rättvisa och till allmän rättsuppfatt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

83

ning våda vore förbunden med att straffets ådömande icke innefattade någon

närmare uppskattning av det särskilda brottets svårhetsgrad, och den sålunda

uttalade åsikten synes ha varit av väsentlig betydelse vid dessa ledamöters

ställningstagande till förslaget.

Med anledning av vad härutinnan anförts vill jag erinra örn att vid olika

tillfällen av dem som besitta praktisk erfarenhet beträffande tvångsuppfostringsverksamheten

framhållits de olägenheter som äro förbundna med att de

i uppfostringsanstalt intagna först ådömts vanligt tidsbestämt frihetsstraff.

De dömda ha härigenom bibringats den uppfattningen att de skola återfå friheten,

då den i domen angivna tiden för frihetsstraffet gått till ända. Att de

efter denna tids utgång, ehuru de kanske å anstalten uppfört sig klanderfritt,

utan vidare kvarhållas uppfattas såsom en orättvisa och såsom utslag av

godtycke. Vad som för de dömda och allmänheten är det väsentliga är tiden

för frihetsberövandet, och det synes mig icke stå i överensstämmelse med erfarenhetens

rön att antaga att det skulle underlätta förståelsen av det långvariga,

relativt obestämda frihetsberövandet, örn den dömde av domstolen,

i samband med att förordnande meddelas örn hans omhändertagande på relativt

obestämd tid, erhåller det besked att han därest vanliga regler tillämpades

skulle undergå allenast ett kortvarigt tidsbestämt frihetsstraff.

Ifrågavarande ledamöter av lagrådet ha vidare uttalat, att frånvaron i domstolarnas

utslag av de särskilda brottens värdering kan bidraga att skapa misstro

mot den föreslagna strafformen. Måhända skulle så bliva händelsen

därest för brottslingar i allmänhet oavsett åldern skulle öppnas möjlighet till

obestämda straff. Då, såsom här är fallet, den föreslagna särbehandlingen

begränsas till brottslingar beträffande vilka fostringssynpunkten träder i förgrunden,

synes emellertid farhåga i angivna hänseende knappast behöva hysas.

Under denna lagstiftningsfrågas behandling har enstämmigt vitsordats att

genom en särbehandling på relativt obestämd tid för nu ifrågavarande åldersklasser

fördelar ur preventiv synpunkt stå att vinna, och så gott som alla som

uttalat sig över förslaget lia funnit att en tillfredsställande ordning icke kan

åstadkommas allenast genom vissa reformer inom de nuvarande frihetsstraffens

ram. Emot det frihetsberövande som en sådan särbehandling innebär har

i princip allenast från ett par håll invänts att frihetsberövandet under en tidrymd

som överstiger tidslängden för det fängelsestraff eller straffarbete som

eljest skolat följa skulle i och för sig innebära något för rättsmedvetandet stötande.

Jag vill framhålla, att frihetsberövandet för längre tid icke blir i någon

mån mindre ''stötande’ därigenom att domstolen i sin dom — så att säga

på papperet -— först utmäter ett kort frihetsstraff, vilket icke är avsett att

bringas till verkställighet.

Enligt min mening kräves således icke ur nu berörda synpunkter att, i fall

då behandling för relativt obestämd tid finnes böra komma till användning, i

domen tillika utmätes ett tidsbestämt straff. Tvärtom finnas starka skäl som

tala emot ett sådant förfaringssätt.

Återstår frågan huruvida ett ådömande — på papperet •—- av vanligt tidsbestämt

straff är nödvändigt av skäl som kunna betecknas såsom mera lag
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majda proposition nr £00.

tekniska. I sådant avseende ha lagrådets tre nyssnämnda ledamöter riktat

uppmärksamheten i första hand på den metod som kommit till användning, då

det gällt att med hänsyn till brottens beskaffenhet begränsa det område inom

vilket ungdomsfängelse skulle kunna ådömas. Eftersom vanligt straff icke

skulle ådömas hade man föranletts att välja en annan måttstock än just det

straff som brottet eller brotten i det särskilda fallet förskyllt. I stället hade

frågan gjorts beroende av strafflatitudens maximum och minimum. Denna

lösning kunde enligt vad dessa ledamöter uttalat medföra ojämnheter i rättstillämpningen

och syntes föga tillfredsställande.

Det synes mig att vad dessa ledamöter härutinnan anfört egentligen riktar

sig mot användningen överhuvud av en behandling på obestämd tid. Med denna

behandlings syfte följer att den bör, därest de allmänna förutsättningarna

(4 § i remissförslaget) föreligga, kunna komma till användning vid brott av

olika svårhetsgrad. Var gränserna för tillämpningsområdet skola sättas kan

naturligtvis vara föremål för delade meningar. Senare skall jag återkomma

härtill. Det lärer emellertid fa beaktas att området ej bör bestämmas för snävt.

Da det emot förslaget anföres att för rättskänslan stötande resultat kunna och

enligt sakens natur mäste uppkomma, synes i viss mån en underskattning ske

av domstolarnas förutsättningar att på avsett sätt tillämpa förslagets bestämmelser.

Vad angar det omnämnda fallet da tva personer i ålder 20 respektive

21 ar tillsammans begått brott vill jag särskilt framhålla, att enahanda möjlighet

till olikhet i behandlingen som skulle finnas enligt förslaget skulle

uppkomma även vid en utsträckning av tvångsuppfostringsinstitutets tillämpningsområde

och för övrigt redan föreligger enligt nu gällande rätt därest brott

förövats av två personer som äro 17 respektive 18 år gamla.

Vid remissen till lagrådet har jag redogjort för de skäl på grund varav jag

förordade att särbehandlingen finge formen av en särskild straffart och icke

av tvångsuppfostran. Vad som i denna fråga anförts inom lagrådet har icke

givit mig anledning att frångå den ståndpunkt, varåt jag sålunda givit uttryck.

I fråga örn huvudgrunderna för den nya lagstiftningen vidhåller jag alltså

vad jag vid remissen till lagrådet uttalat.

Beträffande vissa särskilda bestämmelser i förslaget till lag örn ungdomsfängelse

ha med anledning av ^ erinringar av lagrådet eller särskilda dess

ledamöter jämkningar vidtagits. Härom får jag anföra följade.

X enlighet med vad som anförts av tva av lagradets ledamöter och i viss anslutning

till övriga ledamöters uttalande angående behovet av en begränsning

av tillämplighetsomradet för ungdomsfängelse har i 1 § övre gränsen för detta

område sänkts salunda att ungdomsfängelse ej må ådömas, där enligt lag å

brottet eller något av brotten lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver.

För att tillgodose det inom lagrådet uttalade önskemålet örn större tydlighet

beträffande förhållandet mellan 1 och 4 §§ samt mellan å ena sidan dessa paragrafer

och a andra sidan 2 och 3 §§ har 4 § uppflyttats till ett andra stycke

i 1 §. Härav har föranletts omnumrering av 5—14 §§.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

85

Vad angår frågan huruvida jämte ungdomsfängelse skall kunna förekomma

förlust av ämbete eller annan särskild straffpåföljd får förslagets innebörd

anses vara den att — bortsett från påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen —- sådan påföljd skall i förekommande fall ådömas eller bestå vid sidan av ungdomsfängelse.

Såsom inom lagrådet erinrats synes emellertid en uttrycklig bestämmelse

härom vara erforderlig. Ett stadgande vilket angiver den princip

som skall gälla beträffande förhållandet mellan å ena sidan ungdomsfängelse

och å andra sidan förlust av ämbete samt straff eller straffpåföljd i övrigt har

upptagits i förslaget i en ny 27 §.

Vid remissen till lagrådet har jag uttalat, att jag icke funne erforderligt

med en bestämmelse av innehåll att ungdomsfängelse icke skulle få ådömas örn

den tilltalade vid tiden för domen överskridit viss ålder. Vad från två av

lagrådets ledamöter anförts örn lämpligheten av en sådan gräns har icke föranlett

mig att frångå min tidigare uttalade åsikt.

Lagrådet har ifrågasatt behovet av ett uttalande i lag varav otvetydigt

framgår att, örn ungdomsfängelse i fall som avses i 2 § ådömes för det nya

brottet, detta straff skall träda i stället för det villkorligt ådömda straffet.

Såsom lagrådet omnämnt framgår det av 20 § andra stycket att så blir fallet,

men för att ingen tvekan må kunna råda har nu till sistnämnda lagrum fogats

det förtydligande tillägget att vad där stadgas gäller jämväl i det fall att

genom villkorlig dom beviljats anstånd med det föregående straffet.

Såsom lagrådet vid 6 § framhållit böra givetvis besvär i överrätterna över

ådömande av ungdomsfängelse behandlas med samma skyndsamhet som är

stadgad i fråga örn mål däri någon är häktad. Föreskrifter i detta hänseende

lära böra meddelas i administrativ ordning.

Lagrådet har funnit det kunna starkt ifrågasättas huruvida icke i lagen

borde införas stadgande örn att, därest dom å ungdomsfängelse ändras, den

tid den dömde undergått ungdomsfängelse må avräknas å det straff som kan

komma att ådömas honom i stället för ungdomsfängelse. Med anledning av

vad sålunda anförts må erinras, att någon bestämmelse örn avräkning icke

ansetts erforderlig för den sakligt sett enahanda händelsen att beslut örn

tvångsuppfostran upphäves eller förfaller — förordnande örn insättande i

allmän uppfostringsanstalt kan förfalla långt efter det den dömde insatts i

anstalten (8 § i 1902 års lag angående verkställighet av tvångsuppfostran).

Då i sådant fall det ådömda straffet alltså verkställes utan avdrag för den

tid den dömde vistats på uppfostringsanstalt, synes anledning icke föreligga

att när fråga är om ungdomsfängelse stadga rätt till avräkning. Att märka

är ock att här skulle bliva fråga örn avräkning av endast helt kort tid.

I anslutning till vad lagrådet vid 7 § uttalat i fråga örn den föreslagna

nämndens sammansättning vill jag framhålla, att det synes även mig lämpligt

att representant för fångvårdsstyrelsen erhåller plats i nämnden. En sådan

anordning kan emellertid, såsom fångvårdsstyrelsen själv påpekat, komma

till stånd utan uttrycklig .lagbestämmelse.

Med anledning av de betänkligheter lagrådet uttalat mot stadgandet i andra

punkten i 27 § har detta stadgande fått utgå. Vid sådant förhållande har

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bestämmelsen att talan ej får föras mot beslut som av nämnden meddelas enligt

ifrågavarande lag bibehållits.

Det av lagrådet förordade stadgandet örn beräkning av de i 18 och 14 §§

i det remitterade förslaget angivna tiderna har upptagits i en ny paragraf 14.

.Vad en av lagrådets ledamöter yttrat beträffande maximitiden för anstaltsvistelsen

har ej föranlett ändring i förslaget. Ändring har ej heller vidtagits

beträffande tillsynstiden. Vidkommande dessa frågor hänvisar jag till vad

jag tidigare anfört.

Lagrådet har ansett att i lagtexten bort klargöras eller åtminstone antydas

vilka huvudsakliga synpunkter som skola komma i betraktande vid bestämmande

av tidpunkten för utskrivning och särskilt huruvida hänsyn får tagas

till det begångna brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet. I betänkandet

har uttalats att utskrivning givetvis skall ske när den dömde vunnit sådan

stadga i sinnesriktning och uppförande, att man kan hysa grundad förhoppning

örn att han skall förhålla sig väl utom anstalten, samt att utskrivning

dessutom bör kunna ske i sådant fall som det, att vidare vistelse på anstalten

är utesluten av den anledning att den dömde för svårartad obotlig sjukdom

intagits på sjukvårdsinrättning. Till det begångna brottets beskaffenhet må

enligt min mening hänsyn tagas så till vida, att ett grovt brott kan utgöra

ett symtom på en mera brottslig sinnesriktning. Att i en kort bestämmelse

sammanfatta alla de synpunkter som äro att anlägga i utskrivningsfrågor

torde vara hart när omöjligt. Då man kan och måste förutsätta att nämnden

erhåller en sådan sammansättning att alla krav på omdöme och oväld äro

uppfyllda, synes en sådan bestämmelse ej heller vara erforderlig.

Av tre av ledamöterna i lagrådet föreslagen jämkning i avfattningen av 16 §

Ilar vidtagits.

Enligt lagrådets hemställan har 20 § andra stycket erhållit sådan avfattning

att domstolen har att förordna, att ungdomsfängelsestraffet skall träda

i stället för vad som återstår av det föregående straffet. Det till detta lagrum

gjorda förtydligande tillägget har redan omnämnts.

Med anledning av vad lagrådet vid 20 och 21 §§ yttrat beträffande det fall

att ungdomsfängelse träder i stället för annat straff som är förenat med påföljd

enligt 2 kap. 19 § strafflagen har i förslaget upptagits en särskild bestämmelse

— 27 § andra stycket — av innehåll att påföljden i sådan händelse

förfaller.

Lagrådet har vid 21 § uttalat sin anslutning till vad jag tidigare anfört

därom att ungdomsfängelse ej träder i stället för annat straff förrän domen å

ungdomsfängelse vunnit laga kraft. Därjämte har lagrådet framhållit att

beslut i fråga örn verkställigheten av det andra straffet icke bör meddelas förrän

det visat sig örn domen å ungdomsfängelse vinner laga kraft eller efter besvär

fastställes. Att så skall förfaras finner jag vara klart. Då lagrådet ansett

uttryckligt stadgande härom erforderligt, har emellertid sådant införts

såsom en andra punkt i 21 §.

I anledning av vad tre av lagrådets ledamöter uttalat om behovet av ett

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

87

stadgande för vissa angivna undantagsfall Ilar till 21 § gjorts ett tillägg enligt

vilket beslutet om ungdomsfängelse i visst fall skall anses förfallet.

Vad lagrådet anfört beträffande 23 och 25 §§ bar beaktats.

Vid 26 § har lagrådet anmärkt att örn innehavare av befattning som avses i

25 kap. strafflagen begått brott, varå enligt vanliga regler skolat följa straffarbete,

men han dömes till ungdomsfängelse, han icke kan tillika dömas till

avsättning eller suspension, enär förutsättning härför enligt nämnda kapitel

20 § första stycket är att straffarbete ådömts. I anledning av denna anmärkning

må framhållas att det ytterligt sällan lärer komma att inträffa att en

ämbetsman eller med honom enligt 25 kap. strafflagen jämställd befattningshavare

erhåller ungdomsfängelse. Att för dessa undantagsfall avstå från den

särskilda påföljden synes mig icke vara oegentligt. Ådömandet av ungdomsfängelse

skulle i detta hänseende alltså likställas med de fall då en befattningshavare

dömes till vanligt fängelse.

Lika med lagrådets ledamöter är jag av den åsikten att ungdomsfängelse

skall ådömas jämlikt det eller de lagrum, däri straff för brottet är utsatt, jämfört

med den nu förevarande lagen. Jag finner emellertid icke erforderligt

att, såsom två av ledamöterna ifrågasatt, särskild föreskrift därom meddelas.

Utöver vad nu angivits ha i förslaget till lag örn ungdomsfängelse vidtagits

några redaktionella jämkningar.

Sedan genom den nya 27 § i förslaget meddelats en särskild bestämmelse

som — vid jämförelse med 1 § — angiver i vilken utsträckning ungdomsfängelse

utesluter annat straff eller särskild påföljd, ha de nya bestämmelserna

i 2 kap. 2 § strafflagen och 15 § strafflagen för krigsmakten givits sådan

avfattning att de allenast innefatta ett omnämnande av att i vissa fall må

användas ungdomsfängelse samt en hänvisning till den särskilda lagen därom.

»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:292 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ungdomsfängelse m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1935:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ungdomsfängelse m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten