Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

1935-03-08 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:204, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 204.

1

'' Nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16

maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank

m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

r Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga bilagda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den

16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank;

2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21

s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande

och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 20b.

X

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Förslag

till

F örordning

k

om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890

(nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att § 12 andra stycket förordningen den 16 maj

1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats

å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina

förbindelser till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de

övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför

dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som

härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än sextio

procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.

I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för

sådant fall åvilande betalningsskyldighet med mindre dess tillgångar nedbringas

under det belopp, som förefanns den 1 januari 1931, skola övriga

skogsbelånande föreningar övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske

utan att jämväl deras tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1935.

Tillika skall iakttagas följande:

Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 oktober

1935, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer

ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens

skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,

som enligt de före sagda dag gällande grunder fordrats till tryggande

av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke

inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,

vars kapitalbelopp överstiger femtiofem procent av det belåningsvärde, som

å den intecknade egendomen blivit vid inteckningslånets beviljande fastställt,

vare innehavare av obligation, som av banken utgivits under tiden

från och med den 1 januari 1931 till och med den 30 september 1935, icke

pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än

sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp

uppgått till allenast femtiofem procent av sagda värde.

1 Senaste lydelse; se SFS 1930:203.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

3

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående

de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 14 och 18 förordningen den 16 maj 1890

angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och

framtida verksamhet skola till efterrättelse lända1, skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

§ 4.

Lån å jordegendom må meddelas till högst sextio procent av egendomens

utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden

må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet

inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men

ej må åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas

i beräkning.

För belåningsvärdets — — — å marken.

Har hypoteksvärdering — — — skogens värde.

Att i---§ 14.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom

viss längre tid, må å egendom meddelas till högst två tredjedelar av det

belopp, vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ 4 och 5 skulle hava kunnat

högst utlämnas mot säkerhet i egendomen med undantag av därå växande

skog.

Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,

för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat

täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.

Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd

härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.

1 Senaste lydelse; se SFS 1930:204.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande

skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande

av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten

att lånet beviljats till högre belopp än sextio procent av det å

egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande

av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna

uttagas, i man så erfordras till förhindrande av att föreningens

tillgångar nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1935.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 204.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade jag för

verkställande av utredning rörande frågan örn möjligheterna att åstadkomma

förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten såsom utredningsmän

ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören

N. R. Wohlin, verkställande direktören i Sveriges allmänna hypoteksbank

H. S. Tamm, sparbanksdirektören B. J. S. Linderoth, professorn K. G. Myrdal

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen

A. A. Lindqvist och ordföranden i mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit

I. Pettersson, varjämte jag uppdrog åt Wohlin att såsom ordförande

leda utredningsmännens förhandlingar.

I skrivelse den 8 februari 1935 hava utredningsmännen, vilka antagit benämningen

1934 års fastighetskreditsakkunniga, framlagt förslag till förordning

örn ändrad lydelse av §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890

(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ävensom till

förordning angående den rätt, som skall tillkomma innehavare av obligationer,

vilka av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före den 1 juli

1935 men ej före den 1 januari 1931 m. m. I förslagens utarbetande har

professor Myrdal icke deltagit.

över förslagen hava den 28 februari 1935 yttranden avgivits av statskontoret

och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank. Vid bankens

yttrande hava fogats utlåtanden från samtliga till banken anslutna hypoteksföreningars

styrelser.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t berörda förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Gällande bestämmelser och vissa tidigare utredningar.

Liksom i andra länder har i Sverige utbildats en särskild organisation

för omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas

av Sveriges allmänna hypoteksbank och de med denna samhörande hypoteksföreningarna.

Banken och föreningarna utgöra tillsammans en organisatorisk

enhet. Banken är centralanstalt för de däri såsom delägare ingående

föieningarna, vilka i sin tur utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande

jordägarna. Institutionens organisation och verksamhet regleras

genom två förordningar den 16 maj 1890 (nr 21) angående Sveriges allmänna

hypoteksbank samt angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtid^ verksamhet skola till efterrättelse

lända.

Hy poteksbanken har till uppgift a ena sidan att upptaga lån, som erfordras

för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel,

och å andra sidan att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda

kreditanstalt, som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på

landet. Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer.

Bankens grundfond utgöres av 4 ''/a procent statsobligationer till ett belopp

av 60 miljoner kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Enligt

§ 12 första stycket förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank

äro alla i banken delägande föreningar ansvariga för bankens förbindelser.

Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svara övriga

föreningar för bristen i förhållande till sin delaktighet i banken.

I samband med att belåningsgränsen för hypoteksföreningarna genom

vederbörliga författningsändringar år 1930 höjdes från förutvarande 50 till

55 procent av ifrågakommande fastighets belåningsvärde samt möjlighet tilllika

bereddes att i belåningsvärdet inräkna å fastigheten växande skog, har

i 12 § andra stycket av sistnämnda förordning upptagits ett stadgande i

syfte att giva hypoteksföreningar, som ej belåna skog, skydd mot förluster,

vilka kunna komma att orsakas genom andra föreningars skogsbelåning.

Sålunda föreskrives, att inflyter ej full betalning för lån, som av någon

hypoteksförening lämnats å egendom med därå växande skog, och kan föreningen

ej helt infria sina förbindelser till banken, äro, örn i följd av

bankens ställning tillskott från de övriga föreningarna kräves, de föreningar,

som utöva skogsbelåning, framför dem, som ej utöva sådan verksamhet,

ansvariga för täckande av förlust, som härrör av den omständigheten att

länet beviljats till högre belopp än 55 procent av det å egendomen med

undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. I den mån skogsbelånande

förening ej kan fullgöra densamma för sådant fall åvilande betalningsskyldighet

med mindre dess tillgångar nedbringas under det belopp som

förefanns den 1 januari 1931, då förutberörda ändringar trädde i kraft,

skola övriga skogsbelånande föreningar övertaga samma skyldighet, såvitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 204. 7

det kan ske utan att jämväl deras tillgångar komme att på angivet

sätt nedgå.

Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.

Delägarnas delaktighet i föreningen bestämmes efter oguldna beloppet av

från föreningen erhållna lån. Föreningarna utlämna lån endast mot första

inteckning. Av föreningarna utlämnas två slags lån, nämligen amorteringslån

och lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning

inom viss längre tid, s. k. stående lån.

I överensstämmelse med vad nyss anförts är i § 4 förordningen angående

hypoteksföreningarna upptaget ett stadgande av innehåll, att lån i

jordegendom må meddelas till högst 55 procent av egendomens utav föreningens

styrelse fastställda belåningsvärde. Tillika föreskrives, att på framställning

av lånesökanden må, såvitt omständigheterna ej föranleda till

annat, i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å

växande skog. Däremot må ej åbyggnader eller i övrigt sådant, som kan

skiljas från egendomen, tagas i beräkning.

Enligt § 14 sistnämnda förordning må stående lån meddelas till högst

7j av det utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen

med undantag av därå växande skog.

I § 18 samma förordning stadgas, att delägare i hypoteksförening ansvara,

envar i förhållande till sin delaktighet, för föreningens förbindelser, i den

mån utgifter och förluster ej kunnat täckas med anlitande av föreningens

inkomster för året eller dess egna tillgångar. Kan delägare ej fullgöra den

betalningsskyldighet, som till följd härav åligger honom, svara övriga delägare

efter samma grund för bristen. Inflyter ej full betalning för lån,

som lämnats å egendom med därå växande skog, vare dock delägare, som

ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande av föreningens skyldighet i

anledning av förlust, som härrör av den omständigheten att lånet beviljats

till högre belopp än 55 procent av det å egendomen med undantag av skogen

fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande av skyldighet, som nu sagts,

må tillskott av de skogsbelånande delägarna uttagas i mån så erfordras till

förhindrande av att föreningens tillgångar nedgå under det belopp, som

förefanns den 1 januari 1931.

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen icke, utan dess ändamål

är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av

konjunkturväxlingen i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit.

Lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest fördelaktiga villkor i avseende

å ränta och annat, som de av institutionerna ingångna förbindelserna

medgiva.

Innan jag närmare ingår på 1934 års fastighetskreditsakkunnigas förslag,

torde jag i detta sammanhang få något beröra de utredningar och överväganden,

som ligga till grund för nyssnämnda, år 1930 företagna höjning

av belåningsgränsen från 50 till 55 procent av belåningsvärdet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I anledning av en av 1918 års riksdag begärd utredning angående den

sekundära jordbrukskrediten tillkallades för ändamålet på sin tid särskilda

sakkunniga. Dessa, de s. k. 1921 års fastighetskreditsakkunniga, föreslogo

i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande (st. off. utr. 1922: 35) bland

annat en höjning av hypoteksföreningarnas lånegräns från 50 till 60 procent

av egendomsvärdet.

1921 års sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, att det vore av stort

värde såväl för den enskilde låntagaren som för samhället, att lån i största

möjliga utsträckning kunde erhållas på de för primärlån vanliga villkoren.

I följd därav borde en begränsning av den primära jordbruksfastighetskrediten,

såvitt de sakkunniga kunde finna, göras blott i den mån man eljest

skulle kunna befara en försämring av kreditvillkoren. För bedömande av

frågan, huruvida möjlighet förefunnes att utan kreditens fördyring eller

försämrande i andra avseenden höja gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten

i vårt land, hade de sakkunniga införskaffat uppgifter örn

vilka bestämmelser, som för det dåvarande gällde för primärkrediten i de

europeiska länder, med vilka jämförelser kunde vara befogade. Av dessa

uppgifter kunde utläsas, att den övre belåningsgränsen varierade mellan 50

och 66 7, procent eller mellan hälften och två tredjedelar av värdet; i

undantagsfall nådde den upp till 75 procent. Uppgifterna angåve enligt de

sakkunnigas mening 60-procentgränsen såsom den dominerande. Av vissa av

de sakkunniga verkställda undersökningar framginge, att utländska obligationer,

utgivna mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastigheter inom

60 procent av dessas värde, på obligationsmarknaden i kurshänseende väl

hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. Vid sådant förhållande

förefunnes enligt de sakkunnigas mening icke någon anledning

antaga, att en höjning av de svenska hypoteksinstitutionernas belåningsgräns

till 60 procent skulle medföra någon fara för kreditens fördyring. I

yttranden, som de sakkunniga inhämtat från hypoteksföreningarnas styrelser,

hade dessa, på ett undantag när, utan avsevärdare reservationer tillstyrkt

en dylik höjning.

De sakkunniga framhöllo vidare, att en höjning av belåningsgränsen

måste genomföras på sådant sätt, att innehavarna av hypoteksbankens utelöpande

obligationer icke komme i en sämre ställning med avseende å säkerheterna

för obligationerna. De äldre obligationsinnehavarnas tillförsäkrade

säkerhet i inteckningar, belägna inom hälften av de pantförskrivna egendomarnas

värde, måste bibehållas. De sakkunniga föreslogo i anledning

härav, att i övergångsbestämmelser de äldre obligationsinnehavarna skulle

garanteras samma ställning vid en likvidation av hypoteksbanken, som de

skulle hava haft, örn höjningen av lånemaximum ej ägt rum.

1921 års fastighetskreditsakkunnigas nu berörda förslag föranledde emellertid

icke någon ändring i bestämmelserna örn belåningsgränsen för hypoteksföreningslån.

År 1927 tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbrukskrediten,

de s. k. 1927 års fastighetskreditsakkunniga, upptogo i sitt

den 27 december 1929 angivna betänkande (st. off. utr. 1929:36) — förutom

vissa frågor berörande bland annat införande av belåning av växande skog

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 204. 9

— även spörsmålet om höjning av belåningsgränsen för hypoteksföreningslån.

De sakkunniga förordade därvid en höjning till 55 procent.

Även 1927 års sakkunniga hade inhämtat yttranden från hypoteksföreningarna.

Ifrågavarande yttranden visade, att en omsvängning i uppfattningen

hos en del hypoteksföreningar ägt rum. Halva antalet föreningar

voro emot höjningen och åberopade därvid huvudsakligen den stegring taxeringsvärdena

ansetts hava undergått sedan de förra gången yttrat sig.. Med

anledning härav framhöllo de sakkunniga, att man väl i fortsättningen

liksom tillförne linge till en viss grad räkna med ojämnheter i värdeuppskattningen,

men att det ville synas, som örn betydelsen härav för belåmngsgränsens

bestämmande något överdrivits. Ty principiellt borde frågan ej

bedömas efter tillfälliga, under viss tidsperiod rådande avvikelser mellan

taxeringsvärden oell saluvärden. Det måste förutsättas, att krediten alltid

grundades på det egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Den

avgörande synpunkten vid belåningsgränsens bestämmande vore enligt de

sakkunnigas mening i själva verket den, att lånebeloppet borde sättas sa

lågt, som vore nödigt för undvikande av förluster även i det fall, att det

vid ’ lånetillfället såsom riktigt befunna egendomsvärdet skulle sedermera

nedgå eller, med andra ord, för att göra lånet i möjligaste mån riskfritt

även vid konjunkturväxlingar. „ ..

I likhet med 1921 års sakkunniga ansågo icke heller 1927 ars sakkunniga

en måttlig höjning av belåningsgränsen behöva befaras få till följd en

fördyring av krediten. I synnerhet gällde detta, örn de åtgärder till starkande

av hypoteksinstitutionens ställning vidtoges, vilka av de sakkunniga

jämväl föresloges, nämligen bestämmande av viss relation mellan grundfonden

och summan utelöpande obligationer, grundfondens fördubbling och

föreskrift örn obligatorisk fordran å botteninteckning som säkerhet för obligationerna.

, , , ,

Med avseende å redan utelöpande obligationer upptogo 1927 ars sakkunniga

det av 1921 års sakkunniga framställda förslaget, att innehavarna av

de äldre obligationerna genom särskild bestämmelse skulle tillförsäkras

samma ställning vid en eventuell likvidation av hypoteksbanken, som de

skulle haft, örn en ökning av kreditmöjligheterna ej vidtagits. Härjämte

uppställde 1927 års sakkunniga den fordran, att bland belånade inteckningar

vid varje tidpunkt skulle finnas sådana, som i förmånsrätt läge inom egendomarnas

halva jordbruksvärde, till minst samma belopp som bankens skuld,

i här omnämnda äldre obligationer.

1927 års sakkunnigas förslag örn höjning av belåningsgränsen till 55

procent förelädes genom proposition (nr 265) 1930 ars riksdag. I propositionen

upptogs vidare, i anslutning till de sakkunnigas betänkande, förslag

i fråga örn belåning av växande skog ävensom örn ökning av hypoteksbanken

grundfond från 30 till 60 miljoner kronor, örn bestämmandet

av viss relation mellan grundfonden och summan av utelöpande obligationer

samt örn fordran å botteninteckning som säkerhet för obligationerna.

Propositionen bifölls av riksdagen (skr. nr 302). Författningsbestämmelser

i ämnet utfärdades den 6 juni 1930 (nr 203 och 204).

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sand. Nr 204

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maurts proposition nr 204.

1934 års fastighetskreditsakkunnigas förslag och däröver avgivna

yttranden.

De sakkunnigas förslag innebär, såsom förut antytts, dels en höjning av

belåningsgränsen för lån från hypotesföreningarna från 55 till 60 procent

av belåningsvärdet, dels ock en ändring av bestämmelserna angående de

s. k. stående lånen sålunda att maximum för dessa lån bestämmes till 2/3

av det belopp, vartill lån kan utlämnas, i stället för, såsom nu är fallet,

till 1/.) av belåningsvärdet å egendomen i fråga med undantag av därå

växande skog.

Ur motiveringen till förslaget örn höjning av belåningsgränsen må

här upptagas följande.

En höjning av nämnda gräns skulle bliva till fördel för de skuldsatta

jordbrukarna. De fördelaktigare ränte- och andra villkor, som vore förbundna

med primärlånen skulle sålunda vid en höjning av belåningsgränsen

i ökad omfattning komma låntagarna till godo. Ju större belopp, som kunde

erhållas i form av primärlån, desto mera ökades möjligheterna att undvika

en splittring av en och samma låntagares krediter på flera kreditinstitutioner.

o Emellertid kunde en höjning av belåningsgränsen ingalunda sträckas hur

långt som helst. En sådan höjning innebure nämligen en minskning i det

genomsnittliga värdet å de för primärlånen ställda panterna och vore därmed

ägnad att medföra en höjd räntekostnad för ifrågavarande lån. För att

primär lånens ° hittillsvarande gynnsamma ställning i ränteavseende skulle

kunna bibehållas, måste en höjning av belåningsgränsen hållas inom en

synnerligen försiktig ram.

Av den utredning, som lämnats av 1921 års sakkunniga angående höjning

av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten, framginge,

att en höjning av de svenska hypoteksinstitutionernas belåningsgräns

till 60 procent icke skulle föranleda någon fara för kreditens fördyring. Att

vid 1930 års ändringar höjning icke skett till högre än 55 procent, torde

hava sammanhängt med att samtidigt primärbelåningen utsträckts jämväl

till skogen och att antydda åtgärder tillsammans ansetts täcka framkomna

önskemål örn en utvidgad primärkredit.

Egendomsvärdena i landet torde icke vara mera fluktuerande än att man

kunde räkna med att fastigheter vid försäljning betingade ett pris motsvarande

minst 60 procent av belåningsvärdena. Detta gällde naturligtvis allenast

under förutsättning, att belåningsvärdena fastställdes efter försiktiga

grunder. Att döma av erfarenheter av de hos hypoteksföreningarna tillämpade

värderingsnormerna syntes dessa kunna anses betryggande.

Örn belåningsgränsen hos hypoteksföreningarna höjdes till 60 procent,

syntes man kunna räkna med att de för lånen hos dessa föreningar ställda

hypoteken — vilka jämväl utgjorde en generell pant för hypoteksbanken

upplåning — fortfarande komme att erbjuda en förstklassig säkerhet. De

av hypoteksbanken utfärdade obligationerna vore jämväl tryggade genom

den av staten ställda garantifonden å 60 miljoner kronor, motsvarande för

närvarande omkring 15 procent av obligationsupplåningen, ävensom genom

hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas särskilda fonder.

Vid höjning av belåningsgränsen borde liksom skedde 1930 garantier

skapas för att icke från innehavarna av redan utelöpande obligationer skulle

kunna framställas ens teoretiskt grundade invändningar örn ökning av ris
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 204.

kerna för dessa obligationer. Ifrågavarande garantier borde vara av den

innebörd, att nämnda obligationsinnehavare tillförsäkrades samma stallning

vid en eventuell likvidation av hypoteksbanken, som örn en höjning av belåningsgränsen

till 60 procent ej vidtagits. Samtidigt borde stadgas — i

anslutning till vad som skedde 1930 — att så länge obligationer, som av

hypoteksbanken utgivits före dagen för de nya bestämmelsernas lkratttradande,

vore utelöpande, banken skulle tillse, att av den för bankens obligationer

ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som

bankens skuld i förstnämnda obligationer funnes i inteckningar av den bebeskaff

enhet, som enligt de före nyss avsedda dag gällande grunder fordrats

till tryggande av obligationsinnehavarnäs rätt. Detta krav kornme uppenligen

att uppfyllas redan på den grund att institutionens kreditgivnmg liksom

hittills till största delen självfallet bomme att avse lån inom halva

jordbruksvärdet.

Till stöd för förslaget örn ändring av maximum för stående lån

hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Bestämmelsen, att stående lån finge beviljas till högst Vs av det av hJP0''

teksföreningens styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag

av därå växande skog hade, så länge den allmänna belåningsgränsen

utgjort 50 procent av egendomsvärdet, inneburit, att 7, av hypoteksbelaningen

fått givas karaktär av stående lån. 1921 års sakkunniga hade toreslagit,

som komplement till den allmänna belåningsgränsens höjande, att

stående lån liksom dittills skulle få meddelas till 2/s av det belopp, värml

lån över huvud taget skulle kunna utlämnas. Någon motsvarande regel

hade emellertid icke upptagits av 1927 års sakkunniga och hade icke heller

influtit i författningarna i samband med 1930 års ändring. Efter höjning

av belåningsgränsen till 55 procent kunde på grund härav stående lån icke

längre utlämnas intill */., (= 66 V, procent) av det allmänna lånemaximum

utan endast till ungefär 60 procent av detta. Vid genomförande av den

föreslagna ytterligare höjningen av belåningsgränsen skulle, dar nuvarande

bestämmelser örn stående lån bibehölles, sådant lån icke kunna stallas a

högre belopp än ungefär 55 procent av det allmänna lånemaximum. En sa

snäv begränsning vore icke behövlig, sa mycket mindre som ifrågavarande

lån numera icke brukade utlämnas på längre tid än 15 år.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit, att de nya bestämmelserna skulle

träda i kraft den 1 juli 1935.

Såväl statskontoret som hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas styrelser

hava i yttrandena tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Hypoteksbankens

styrelse har dock hemställt, att ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

skall bestämmas till den 1 oktober 1935, enär banken redan sålt

obligationer, som komme att dagtecknas den 30 september 1935, och beträffande

vilka de nu gällande villkoren för inteckningssäkerheten utlovats.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Statskontoret har framhållit, att en utsträckning av den primära krediten

visserligen innebure ett ökat riksmoment vid utlåningen. Dä man emellertid

torde kunna räkna med att liypoteksföreningarna skulle såsom hittills

underkasta låneärendena en ingående prövning, torde enligt statskontorets mening

den nu föreslagna höjningen av belåningsgränsen icke innebära sådan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

risk, som kunde tillmätas någon avgörande betydelse. Då det icke heller

kunde antagas, att den vidgade lånegränsen skulle medföra fara för kreditens

fördyring hade statskontoret — under beaktande av de otvivelaktiga fördelarna

för jordbruket, som förslaget medförde — intet att erinra mot detsammas

förverkligande.

Hypoteksbankens styrelse har anfört bland annat följande. Genom att

skogsbelåning 1930 infördes i föreningarnas verksamhet finge dessa en särskild

anledning att vid egendomens värdering iakttaga största möjliga försiktighet.

Större kontakt mellan banken och föreningarna hade kommit

inoAStånd -°ch däri.geno,m llade ökad trygghet vunnits. Att belåningsrätten

1930 inskränktes till 55 procent av värdet å mark och växande skog hade

närmast berott på en kompromiss mellan förslaget örn 60 procent belåning

å markvärdet och skogsvärdets belåning till endast 50 procent därav. Skogsbelåning

hade emellertid visat sig komma till användning i mycket ringa

utsträckning. Genom de övriga 1930 beslutade åtgärderna hade hypoteksinstitutionens

soliditet väsentligen stärkts. Utgångsläget vore sålunda nu ett

annat än 1930. Därtill komme, att banken och föreningarna under årens

lopp samlat fonder till icke oväsentliga belopp. Nästan alla lån hos föreningarna

vöre amorteringslån, vilket medförde, att vid varje tid den sammanlagda

inteckningssäkerheten för föreningarnas alla utestående lån komme

att till beloppet betydligt understiga 60 procent av summan av vederbörande

belåningsvärden.

°eP<chefén!ltS utvidgning, på sätt de sakkunniga föreslagit, av belåningsgränsen i

hypoteks föreningarna från 55 till 60 procent av fastigheternas belåningsvärden

torde otvivelaktigt för ägarna av jordbruksfastigheter innebära en

fördel. Åtgärden torde sålunda försvara sin plats såsom ett led i de strävanden

att förbättra villkoren för jordbrukarnas primärkredit, som bland

annat kommit till uttryck genom det utredningsuppdrag, 1934 års fastighetskreditsakkunniga

erhållit. Några betänkligheter ur kreditvärdighetssynpunkt

torde förslaget icke föranleda. Med den starka och solida ställning

banken och hypoteksföreningarna äga torde tilltron till bankens obligationer

säkerligen icke påverkas av den föreslagna lånehöjningen. Densamma

har såsom nämnts tillstyrkts av såväl styrelsen för hypoteksbanken som

samtliga hypoteksföreningar. Även för egen del får jag uttala min anslutning

till förslaget.

De sakkunnigas förslag örn höjning av maximum för de stående lånen

till 2/, av det belopp, vartill lån enligt bestämmelserna i förordningen

angående hypoteksföreningarna högst må utlämnas, anser jag mig på de

av de sakkunniga anförda skälen även böra biträda. Jämväl detta förslags

genomförande lärer bliva till fördel för jordbrukarna, med hänsyn till

att de stående lånen betinga lägre ränta än amorteringslånen.

Vad de sakkunniga föreslagit till tryggande av äldre obligationsinnehavares

rätt efter höjningen av belåningsgränsen synes lämpligt och föranleder

sålunda icke någon erinran från min sida. De föreslagna åtgärderna

överensstämma med de åtgärder, som i samma syfte företogos i samband

med höjningen 1930 av belåningsgränsen från 50 till 55 procent.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Martts proposition nr 204.

De av mig nu förordade ändringarna i belåningsvillkoren torde i anledning

av vad hypoteksbanken styrelse anfört böra träda i tillämpning först

den 1 oktober 1935 i stället för den 1 juli 1935 såsom de sakkunniga föreslagit.

De sakkunniga hava ansett, att ett genomförande av deras förslag skulle

påkalla ändring av §§ 4 och 14 förordningen angående hypoteksföreningarnas

verksamhet. I anslutning härtill hava de sakkunniga såsom förut

nämnts framlagt förslag till ändrad lydelse av dessa paragrafer. De bestämmelser,

som ansetts erforderliga för tillgodoseende av äldre obligationsinnehavares

rätt, hava de sakkunniga upptagit i en särskild författning.

Emellertid torde ett genomförande av förslagen böra föranleda ändring

även i § 12 andra stycket förordningen angående hypoteksbanken samt i

§ 18 förordningen angående hypoteksföreningarna. I dessa paragrafer finnas

nämligen, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen, upptagna bestämmelser,

som anknyta till den nu gällande belåningsgränsen av 55 procent.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till dels förordning örn ändrad lydelse av § 12

andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges

allmänna hypoteksbank, dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid

hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse

lända. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna till tryggande av

äldre obligationsinnehavares rätt hava, med en mindre jämkning av formell

natur, i likhet med vad som skedde med motsvarande bestämmelser 1930

upptagits såsom övergångsbestämmelser i förstnämnda förslag till förordning.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att de inom

jordbruksdepartementet utarbetade författningsförslagen måtte föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 204.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:208 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 18 a1 i texten