Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

72 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 71 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:3, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

1

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, m. m.; given

Stockholms slott den 14 december 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§

lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 juni 1921 (nr 378)

örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april

1930 (nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 19S6. 1 sami. Nr S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §

samt 21 kap. 23, 36, 38, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels och

att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

7 §•

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,

skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,

skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen

beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill

dess förrättning för berörda ändamål jämväl blivit genom laga kraft ägande

beslut fastställd.

16 KAP.

5 §.

Har laga--— 2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter

i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga

kraft, i skiftesbandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen

föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett

exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag, varom

i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut örn fastställelse

av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla

vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

19 KAP.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare

utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från det beslut örn fastställelse

av förrättningen vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet

gälla vad i 21 § stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas

å sammanträde.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,

i andra fall, än nu är sagt, må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna

i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola

ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,

under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---- blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden

och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom

att anteckning örn sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,

som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes

såväl i lagfartsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

38 §.

Ägodelningsrättens utslag---sin talan.

Det åligger---delar därav.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å

jorddelningsförrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning

för bebyggande skall iakttagas, skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål underrätta

byggnadsnämnden örn beslutet.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje

stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda

anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga

om yttrande, varom nu är sagt, galle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna — — — stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,

i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn

fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är örn annan

förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av

Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har överlantmätaren---beträffande överlantmätaren.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit

genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående

beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder

gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om rätt att fullfölja talan mot beslut i jorddelningsmål.

50 §.

Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot förrättningsman

eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering

eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11

kap. 2 § andra stycket förmäles.

51 §.

över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må

ej föras klagan utom i fall varom nedan i denna paragraf sägs.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,

fastställelse meddelats å förrättningen, må den, vilkens talan sålunda lämnats

utan bifall, fullfölja talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom

emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

må överklagas av byggnadsnämnden.

52 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke

blivit anförda, må klagan över beslutet fullföljas jämväl av förrättningslantmätaren.

Innefattar eljest beslut förpliktande för förrättningslantmätaren att utan

särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller att gälda kostnad

för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan mot beslutet därutinnan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

5

53 §.

Där ej efter vad ovan sägs eller eljest finnes stadgat vid ägodelningsrätts

eller ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmal skall förbliva, ina talan mot

sådant beslut fullföljas hos hovrätten.

över hovrätts beslut i jorddelningsmal må, såvitt ej på grund av vad i 51

och 52 §§ eller eljest finnes stadgat vid hovrättens beslut skall förbliva, talan

fullföljas hos Konungen; dock skola därutinnan jämväl rättegångsbalkens föreskrifter

örn särskilda inskränkningar i fullföljdsrätten äga motsvarande tilllämpning.

H. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot ägodelningsrätts och

ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmal.

54 §.

Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut föres genom besvär,

vilka, ställda till hovrätten och åtföljda av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens

protokoll, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio

dagar från utslagets eller beslutets dag, denna oräknad. I fråga örn fullföljden

skall, såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i

rättegångsbalken eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande

fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande tillämpning,

med iakttagande därav, att vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding

skall gälla örn ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill

hörande handlingar utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras över

besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift. Vad sålunda

är stadgat åge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar,

ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll

i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig

förrättning.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll

i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren

klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej

är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden

skall hava förlorat sin talan. Föreläggande varom nu är sagt skall genom

ägodelningsdomarens försorg tillställas klaganden. Sådant föreläggande må

dock ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären

icke kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär inkommit, läte ägodelningsdomaren, där ej uppenbart är att besvären

icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens utgång

översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som blivit

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, om denne är klagande eller

icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest

möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i

3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet

till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till hovrätten

ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan icke

föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma tid visas

laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person,

till vilken avskrifterna blivit översända.

Vid de avskrifter, som sålunda översändas, toge ägodelningsdomaren skriftlig

uppgift å de handlingar, varav på grund av stadgandet i 54 § andra stycket

andra punkten avskrift icke verkställts.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete

på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest

förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdomarens

försorg tillställas honom med föreläggande att inom trettio dagar därefter med

återställande av handlingarna avgiva förklaring, vid påföljd att, örn förklaring

ej inkommit inom föreskriven tid, det ej må föranleda uppehåll med målets avgörande

med mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll

i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet blivit fullgjort

eller därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna

i malet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången

eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i 16 kap.

10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas endast

därest ägodelningsdomaren finner uppenbart att desamma äro för hovrätten

behövliga eller ock hovrätten förordnar örn deras insändande.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt

sig kalla överlantmätare eller annan sakkunnig person. I fråga örn jäv mot

biträdet samt ersättning at honom skall vad i 13 § finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten

uppdraga at överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän

verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande

tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen

galle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

7

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna

i målet ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren. Därjämte skall en

avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

I. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i

jorddelningsmål.

60 §.

I fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skall,

såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i rättegångsbalken

eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande fullföljd

av talan mot hovrätts beslut i mål, som dit fullföljts från allmän underrätt,

äga motsvarande tillämpning.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola, ställda till

Konungen, ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets

eller beslutets dag, denna oräknad. Vad i 30 kap. 35 37 §§ rättegångs
balken

är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar skall

äga motsvarande tillämpning utom såvitt fråga är örn handling som jämlikt

59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola fogas, utöver vad av första stycket följer, tillika styrkta

avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll och utslag i målet samt

nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom, så ock av de övriga

inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för

kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom

protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed

jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit att ingiva avskrift,

som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, läte ägodelningsdomaren,

där delägare skall höras över besvären, pa klagandens bekostnad verkställa

sådan avskrift.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat

beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,

genom vars försorg de handlingar i malet, vilka anga den genom beslutet avgjorda

frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelmngsdomarens protokoll

skola översändas till ägodelningsdomaren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

63 §.

Förelägganden, som avses i 30 kap. 36 och 41 §§ rättegångsbalken, skola i

jorddelningsmål meddelas av ägodelningsdomaren. Avser sådant föreläggande

annan handling än ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

skall i föreläggandet intagas erinran örn skyldigheten att ingiva styrkt avskrift

av handlingen.

Föreläggande varom nu är sagt skall genom ägodelningsdomarens försorg

tillställas klaganden. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, där uppenbart

är att besvären icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i målet, skall

ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt

63 § meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländagatt,

insända samtliga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision.

Skall, sedan Konungens beslut meddelats, förklaring infordras över besvär

som anförts av sökanden eller annan klagande, varde samtliga handlingar i

målet, utom förrättningshandlingarna, tillika med avskrift av Konungens beslut

till ägodelningsdomaren översända.

65 §.

Över anförda besvär läte ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens

utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma

paragraf avsedda handlingarna till honom översänts, infordra till Konungen

ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras, där uppenbart

är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller där, oaktat föreläggande

enligt 63 § meddelats och den i föreläggandet utsatta tiden tilländagatt,

hovrättens protokoll eller utslag i målet eller behörigt intyg örn fattigdom

icke inkommit.

I fråga örn infordrande av förklaringar skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning. Därvid skola motparterna i den i samma

paragrafer angivna ordning jämväl tillhandahållas hovrättens protokoll och

utslag i målet samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar,

över vilka motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där

klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens ’ därutinnan

meddelade beslut. Yad sålunda är stadgat skall dock, där förklaringar

skola infordras i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor,

andra ritningar eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre

klaganden ingivit styrkta avskrifter därav.

Skall på grund av vad sålunda är stadgat motparterna tillhandahållas avskrift

av annan handling än i 61 § andra stycket omförmäld, och har sådan

avskrift icke ingivits av klaganden, varde den av ägodelningsdomaren anskaffad

på klagandens bekostnad.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

9

66 §.

I mål, däri ansökan om tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan

ansökan bifallits, skall ägodelningsdomaren, sedan målet kommit i skick att

kunna företagas till slutligt avgörande, till Konungens nedre justitierevision

insända de hos ägodelningsdomaren befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,

som dragits under Konungens prövning.

K. Om förfarandet i vissa avstyckningsmål.

68 §.

I mål om avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §

andra stycket sägs, skall såväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §

sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras

av Konungens befallningshavande.

År någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande

fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 § första stycket stadgas

äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut

i denna lag är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant

påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, innan

målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,

må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen

allenast under villkor, att förordnande gives örn sammanläggningen enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom

i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i detta kapitel

stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tilllämpning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ Jagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen örn

delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton---framställt begäran.

Sedan utlåtandet — -—- — bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning enligt---2 § jordabalken.

År område---återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen

örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart---örn beslutet.

Om ansökningen----i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom — — — för registret.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut av beskaffenhet, som

i första eller tredje stycket avses, skall underrättelse i enlighet med vad där

föreskrives meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. På sätt sålunda stadgats skall ock, där hovrätten eller Konungen

upphävt beslut varigenom ansökan örn sammanläggning bifallits, därom lämnas

underrättelse till byggnadsnämnden och den som för fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

1 Senaste lydelse se SFS 1931:143.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 juni 1921 (nr 378) örn

ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande

till kronan skall erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål örn

ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet enligt dess ursprungliga lydelse är föreskrivet

i avseende å rättegången i jorddelningsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 331) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i malet. I

fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut

gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i — — — beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

■År fråga örn område---särskilt namn.

År fråga om annat---varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

1 Senaste lydelse se SFS 1929:54.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning

av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

15 §.

Sedan ärendet---örn sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som

för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse

å avstyckningen, därom skils i lagen om delning av jord å landet. Ankommer

fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande

om sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga

kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Örn utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten bifallit ansökning örn sammanläggning,

och ingår däri sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, skall ägodelningsdomaren

utan dröjsmål underrätta jordbrukskommissionen om beslutet.

21 §.

I fråga örn talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna

i 21 kap. lagen om delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen

sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, äge jordbrukskommissionen överklaga

beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet med vad i 19 § första och andra styckena

stadgas meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. Har hovrätten meddelat beslut, som i näst föregående stycke sägs,

skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

13

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga om fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Förs lag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.

Härigenom förordnas, att 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 om delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande

ändrade lydelse:

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad beträffande avstyckning är stadgat i 21 kap.

avdelningen D utom såvitt angår underrättelse till byggnadsnämnd samt avdelningen

E lagen örn delning av jord å landet; dock skall den fastställelseprövning,

som enligt dessa bestämmelser ankommer å överlantmätaren, fullgöras

av ägodelningsdomaren.

16 §.

Vad i 21 kap. avdelningarna G, H och I lagen örn delning av jord å landet

stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds

klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga

delar gälla i fråga örn mål, som jämlikt denna lag skola prövas av

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut

örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna

utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig

fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å utdraget

avskrift av heviset om fastställelse^ Utdraget må tillställas jordägare

med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga om fullföljd av

talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 september 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga angående förändrad

instansordning i mål som avgjorts av ägodelning sdomare eller ägodelningsrätt

samt anför därvid:

»Genom skiftesstadgan den 4 maj 1827 inrättades i vårt land särskilda ägodelningsrätter

för prövning av skiftesmål och stadgades tillika, att talan mot

beslut av ägodelningsrätt och, i vissa fall, av dess ordförande skulle fullföljas

hos Konungen. Denna regel angående fullföljden, vilken var betingad av angelägenheten

att skiftesmålen snabbt avgjordes, bibehölls i skiftesstadgan den

9 november 1866 och har, såvitt angår de i lagen den 18 juni 1926 örn delning

av jord å landet angivna jorddelningsmålen, upptagits i 21 kap. 51 § av

denna lag. Enligt samma lag är ägodelningsdomaren i orten ordförande i ägodelningsrätt

å landet.

På grund av särskilda hänvisningar i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad, vilken bl. a. innehåller närmare föreskrifter angående ägodelningsdomare

och ägodelningsrätt i stad, är förenämnda regel angående fullföljden

tillämplig med avseende å beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt

i mål som avses i sistsagda lag, och samma grundsats gäller likaledes

med avseende å beslut som ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

meddelat med stöd av vissa andra författningar.

Förslag till ändring i den ordning som gäller i fråga örn fullföljden av

talan i skiftesmål har tidigare framkommit. Sålunda anmäldes den 6 oktober

1905 inför Kungl. Majit, för inhämtande av högsta domstolens utlåtande,

ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om ändring i vissa

delar av skiftesstadgan. Förslaget, som åsyftade att hejda tillströmningen

av mål till högsta domstolen och därigenom minska domstolens arbetsbörda,

innebar i huvudsak, att skiftesmålen skulle från ägodelningsrätt fullföljas i

hovrätt, att då skiftesmål handlades i hovrätt en i lantmäteri kunnig man, förordnad

i den ordning Konungen bestämde, skulle vara tillstädes till biträde åt

rätten, att klagan över hovrättens beslut i ägostyckningsmål icke skulle vara

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15

tillåten, samt att klagan över hovrättens beslut i annat skiftesmål skulle fullföljas

hos Kungl. Majit.

I avgivet yttrande funno sig högsta domstolens flesta ledamöter — under

hänvisning till den år 1906 påbörjade allmänna revisionen av skifteslagstiftningen

— icke kunna tillstyrka förslaget.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att vid skiftesmåls handläggning

i hovrätt en i lantmäteri kunnig man skulle till biträde åt rätten vara tillstädes,

yttrade två justitieråd, att det syntes kunna starkt ifrågasättas huruvida

bestämmelsen skulle bliva till någon större nytta, samt anförde vidare:

Ett sådant sakkunnigt biträde skulle visserligen kunna vid dylika måls

handläggning lämna en del muntliga upplysningar, men det stöd, domstolen

vid avgörandet av dessa mål behövde, vore egentligen något annat, nämligen

lantmäteritekniska utredningar, ofta efter granskning av i lantmäteriarkiven

förvarade äldre skifteskartor och handlingar. Sådana utredningar hade dittills

gjorts av lantmäteristyrelsen efter remiss från högsta domstolen eller

nedre justitierevisionen, och de hade i allmänhet lämnat synnerligen värdefull

ledning vid skiftesmålens avgörande. Enär det av flera skäl torde falla

sig svårt för en till biträde åt hovrätten förordnad lantmätare, vilken antagligen

även måste sysselsätta sig med andra lantmäterigöromål, att verkställa

så omfattande utredningar, som i många fall erfordrades, samt intet hinder

förefunnes för hovrätten att i mån av behov infordra utlåtande från lantmäteristyrelsen,

och någon särdeles vidlyftig föredragning icke syntes behöva

föregå hovrättens beslut härom, torde bestämmelsen örn sakkunnigt biträde åt

hovrätten böra utgå.

Förslaget föranledde icke någon Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen.

Anledningen lärer hava varit att frågan, örn och på vad sätt högsta domstolens

arbetsbörda borde kunna minskas genom ändrade bestämmelser örn fullföljd

av skiftes- och ägostyckningsmål, ansågs böra behandlas i sammanhang

med den påbörjade revisionen av skifteslagstiftningen.

De förslag, som föregingo nu gällande lag örn delning av jord å landet,

byggde alla på den grundsatsen att skiftesmålen skulle från första instans

fullföljas direkt hos Konungen.

I skrivelse den 3 mars 1931 till Kungl. Majit erinrade statens organisationsnämnd

örn att arbetsbalansen hos högsta domstolen alltsedan år 1923 befunnit

sig i ett i stort sett oavlåtligt stigande. Nämnden anförde därvid att

beträffande revisionsmålen visserligen en ändring inträtt från och med år

1929 i det att nämnda års utgående balans visade en icke oväsentlig minskning

i förhållande till den ingående, en utveckling som jämväl därefter fortsatts,

men att denna minskning syntes helt uppvägas av en alltjämt fortgående

ökning av antalet besvärsmål. Tillika framhöll nämnden att orsaken

till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare år säkerligen

främst vore att finna i den ökade tillströmningen av dels skiftesmål och

dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

I sin skrivelse lämnade nämnden vidare uppgifter rörande antalet hos

Kungl. Majit fullföljda och därstädes avgjorda skiftesmål under de senare

åren, varjämte nämnden anförde att förklaringen till en under senaste år inträffad

kraftig stegring av ifrågavarande slag av mål uppenbarligen vore att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

söka i den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, vilken trätt i kraft

den 1 januari 1928. Nämnden påpekade att enligt den nya jorddelningslagstiftningen

ett avsevärt antal mål, som enligt förut gällande lagstiftning handlagts

av allmän underrätt och sålunda skolat i vadeväg fullföljas hos hovrätt

och först därifrån, i mån av befogenhet, till Kungl. Majit, bomme att fullföljas

i besvärsväg direkt från ägodelningsrätt till Kungl. Maj :t, med påföljd

bl. a. att bestämmelserna i rättegångsbalken om summa revisibilis icke bleve

å dessa mål tillämpliga. Såsom exempel på mål av sist angivet slag omförmälde

nämnden mål angående klander av rågångsförrättning samt äganderättstvister

i samband med skiftesförrättningar.

I skrivelsen anförde nämnden ytterligare:

En alltjämt fortgående ökning av antalet till högsta domstolen fullföljda

skiftesmål syntes kunna -— icke minst med hänsyn till dessa måls ofta mycket

tyngande beskaffenhet -—- komma att menligt inverka på högsta domstolens

arbetsbalans och en sådan inverkan torde icke kunna undgå att förr eller senare

aktualisera frågan om åtgärder för balansens nedbringande. För undvikande

av en framtida nödvändighet att vidtaga ökning av antalet ledamöter

i högsta domstolen eller andra i och för sig icke önskvärda åtgärder borde

därför möjligheten till beskärning av högsta domstolens arbete med skiftesmåls

avgörande snarast möjligt undersökas. Den närmast till hands liggande

lösningen syntes vara åstadkommande för skiftesmålens del av en mellaninstans

av ett eller annat slag mellan ägodelningsrätten och högsta domstolen.

Att tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen borde enligt nämndens

mening vara helt uteslutet, icke minst med hänsyn därtill att det ofta

skulle bliva beroende på en ren tillfällighet huruvida exempelvis en äganderättstvist

komme att handläggas av allmän underrätt, därifrån talan fullföljdes

till högsta domstolen i sista instans, eller av ägodelningsrätt. Att liksom

beträffande andra mål låta skiftesmålen fullföljas i vanlig ordning till hovrätterna

och därifrån till Kungl. Maj :t syntes med hänsyn till dessa måls egenartade

natur icke böra förordas. Däremot hade genom 1918 års vattenlagstiftning

anvisats en utväg, som förefölle framkomlig, nämligen att låta en specialdivision

av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam ’skiftesöverdomstol’

i andra instans. Denna division skulle kunna tänkas förstärkt

med någon av Kungl. Majit förordnad speciellt lantmäterisakkunnig ledamot.

Fullföljd skulle från denna skiftesöverdomstol kunna ske till Kungl. Majit

på vanligt sätt med de begränsningar 30 kap. rättegångsbalken uppställde.

Arbetsbalansen hos högsta domstolen m. m.

Beträffande antalet till högsta domstolen under åren 1911—1933 inkomna

mål samt domstolens arbetsbalans torde få hänvisas till en inom justitiedepartementet

upprättad tabell vilken lärer få såsom bilaga 2 fogas till statsrådsprotokollet.

I fråga om denna tabell må anmärkas att den redovisar allenast målen å

nedre justitierevisionens rotlar; den offentliga statistiken omfattar icke de

mål som ännu icke fördelats mellan rotlarna. Antalet av de vid vart och ett

av de senaste årsskiftena ännu icke fördelade målen torde enligt upplysning

från nedre revisionens kansli kunna beräknas till i medeltal mellan 150 och

200.

Av tabellen framgår att högsta domstolens tidigare mycket stora arbetska
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

17

lans hastigt sjönk efter införandet av de nya fullföljdsreglerna 1915. Balansen

som 1915 uppgick till 2,628 mål belöpte sig 1922 till allenast 598 mål,

men steg sedermera åter så att den under åren 1928—1930 uppgick till cirka

1 000 mål. År 1931 sjönk den till 920 mål men har sedermera åter uppnått

tusentalet. De under senare år inkomna revisionsmålen hava nedgått i antal.

(Den ökning i antalet inkommande revisionsmål, som inträdde 1922 och de

närmast följande åren, torde hava berott på att hovrätterna då med extra

arbetskrafter avarbetade sina vademålsbalanser.) Antalet inkomna besvärsoch

underställningsmål har under senare år ökats högst betydligt, huvudsakligen

beroende på ökad tillströmning av skiftesmål, varmed här avses mål som

fullföljts från ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, och s. k. bilmål.

Beträffande de till Kungl. Majit fullföljda skiftesmålen hänvisas till en

annan tabell, vilken torde böra fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga 3.

Till jämförelse må anmärkas, att antalet från hovrätt till Kungl. Majit fullföljda

gränstvister under vart och ett av åren 1926 och 1927 uppgick till 9.

— Anmärkningsvärd är den stora del av de inkommande skiftesmalen som

utgöres av ensittarmål samt gräns- och äganderättstvister.

Till jämförelse rörande skiftesmålen under tidigare år hänvisas ock till en

tabell att fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga 4, av vilken framgår att

även då antalet skiftesmål tidvis varit förhållandevis stort.

I vad mån någon väsentlig förändring i antalet till högsta domstolen inströmmande

skiftesmål är att förvänta under de närmaste åren torde vara

vanskligt att beräkna. Ensittarmålen, som ju så småningom torde komma att

i huvudsak upphöra, hava hittills icke visat säkert avtagande tendens. Beträffande

de till rikets ägodelningsrätter under senare år genom stämning och

besvär inkomna målen samt de av ägodelningsrätterna avgjorda mal, som inkommit

genom underställning, hava uppgjorts två tabeller att såsom bilaga 5,

a och b, fogas vid statsrådsprotokollet.

Anmärkningsvärd är den kraftiga stegring högsta domstolens balans av

skiftesmål undergått sedan 1926. Vid senaste årsskiftet utgjorde denna balans

omkring Vs av alla i högsta domstolen anhängiga mål. De till högsta

domstolen årligen inkommande skiftesmålen utgöra numera omkring Vs av samtliga

inkommande mål. Av nedre revisionens rotlar erhålla tva specialrotlar företrädesvis

skiftesmål ävensom mål rörande gränstvister. Sedan den 31 maj

1929 hava till en av de övriga rotlarna samt från och med den 1 januari 1931

till ytterligare en rotel överlämnats ensittarmål samt mål innefattande rågångs-

och andra gränstvister. Denna anordning gällde till utgången av år

1933. Därefter hava, i ändamål att åstadkomma ytterligare avlastning av balansen

å förenämnda två specialrotlar, till tre allmänna rotlar överlämnats

ensittarmål samt sådana skiftesmal som anga bättre rätt till fast egendom.

I detta sammanhang må erinras om den genom förordningen den 19 juni

1931 gjorda ändringen i 16 § vägtrafikstadgan samt örn den ändring i 30

kap. 6 § rättegångsbalken, som genomfördes genom lag den 5 maj 1933. Det

torde ännu vara för tidigt att yttra sig angående dessa lagändringars inverkan

på tillströmningen av mål till högsta domstolen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 3.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förberedande promemoria i ämnet.

Då den sålunda föreliggande arbetsbalansen syntes kräva att åtgärder vidtoges

för att minska tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen, upptogs

frågan härom i början av år 1934 till behandling inom justitiedepartementet.

Efter verkställd utredning upprättades en förberedande promemoria i

ämnet, i vilken på närmare angivna skäl förordades, att hovrätterna gjordes

till mellaninstans jämväl beträffande mål av ifrågavarande art, att nu

gällande föreskrifter örn rätt till talan mot ägodelningsdomares och ägodelningsrätts

beslut i det stora hela gjordes tillämpliga beträffande fullföljd av

talan till hovrätt samt att i fråga örn rätt till talan mot hovrätts beslut i dessa

mål stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken i huvudsak skulle erhålla tilllämpning.

Vad angår frågan hur stor lättnad i högsta domstolens arbetsbörda som

skulle astadkommas genom att hovrätt bleve mellaninstans i skiftesmål anfördes

i promemorian följande:

Av de till hovrätterna vädjade målen, med vilka skiftesmålen närmast vore

att jämföra, uteslötes på grund av begränsningarna i fullföljdsrätten ungefär

hälften från fullföljd. En så stor del av skiftesmålen torde emellertid icke på

grund, av summa revisibilis stanna i mellaninstansen. Statistiska uppgifter

om tvisteföremålets värde i skiftesmål saknades, men det torde vara endast ett

fåtal jorddelningsmål, i vilka tvisteföremålet uppenbarligen icke vore värt

1 500 kr. Ofta saknades nödiga uppgifter för bedömande av tvisteföremålets

värde. Det syntes vara i första hand beträffande ensittarmålen samt gränsoch

äganderättstvisterna som en föreskrift örn summa revisibilis komme att få

någon egentlig betydelse. Beträffande ensittarmålen torde dock icke ens halva

antalet utgöras av sådana mål, där tvistefrågan uteslutande gällde lösesummans

storlek.

Större betydelse än föreskriften örn summa revisibilis torde skyldigheten

att nedsätta föreskrivna belopp få.

Av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, däri hänvisning lämnats part

att fullfölja talan till Kungl. Maj :t, fullföljdes f. n. omkring 1/3. I fråga örn

skiftesmålen torde man möjligen få utgå från att fullföljdsprocenten bleve

något större.

Någon anledning torde icke finnas till antagande att inrättande av en mellaninstans

för skiftesmålen skulle komma att inverka på antalet mål, i vilka

talan fullföljdes mot avgörandena i första instans.

På nu angivna grunder kunde, under förutsatt tillämpning av de i 30 kap.

rättegångsbalken stadgade fullföljdsreglerna, beräknas att av samtliga skiftesmål

som fullföljts till mellaninstansen omkring Va skulle komma att fullföljas

till högsta domstolen. Detta skulle med nuvarande antal skiftesmål innebära

att till högsta domstolen inkomme omkring 55 skiftesmål årligen i stället för

det nuvarande antalet omkring 165. Emellertid torde åtskilliga ansökningar

örn tillstånd till talans fullföljande i skiftesmål vara att förvänta.

Efter inrättandet av en mellaninstans skulle under en tid, motsvarande den

som erfordrades för att ett mål skulle passera mellaninstansen, vilken tid torde

kunna beräknas till ett halvår, inga skiftesmål inkomma till högsta domstolen.

Detta skulle för högsta domstolen underlätta avarbetandet av den nuvarande

balansen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 3.

19

Vidkommande den inverkan hovrätternas arbetsförhållanden skulle komma

att röna av att skiftesmålen finge dit fullföljas hänvisades i promemorian till

förut omförmälda bilaga 3 och till ytterligare en tabell, vilken såsom bilaga

5 c lärer böra bifogas statsrådsprotokollet. Att siffrorna i tabellerna icke

fullt överensstämde angavs i promemorian bero delvis på att den senare

tabellen icke redovisade avskrivna mål och delvis på att i de uppgifter, som

läge till grund för den officiella statistiken, några mellan skiftesrotlarna flyttade

mål dubbelräknats. I promemorian anfördes vidare härutinnan:

Av de under de sista sex åren av högsta domstolen avgjorda skiftesmålen belöpte

på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare: inom Svea hovrätts område

c:a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a 3-1 % och inom skånska hovrättens område

c:a 11 %.

Till jämförelse finge meddelas att vid genomgång av nedre justitierevisionens

skiftesrotlar för de sista 5 åren befunnits att av de under dessa år inkomna

skiftesmålen belöpte i genomsnitt på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare:

inom Svea hovrätts område c:a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a

35 % och inom skånska hovrättens område c:a 10 %.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle kunna beräknas att av ett årligt

antal inkommande skiftesmål av tillhopa 160 ä 165 c:a 90 skulle tillfalla

Svea hovrätt, c:a 58 tillfalla Göta hovrätt och c:a 16 den skånska hovrätten.

Beträffande antalet till hovrätterna inkomna mål under de sista 10 åren

hänvisades i promemorian till en upprättad tabell, vilken lärer böra vidfogas

statsrådsprotokollet såsom bilaga 6. I fråga örn vademålen och de instämda

tvistemålen utvisar denna tabell att antalet sådana mål i huvudsak minskats

till och med år 1932 varefter en ökning åter inträtt, en ökning som för Göta

hovrätts vidkommande börjat redan under år 1932. I fråga örn övriga mål

har en avsevärd stegring i antalet skett under senare år. I detta sammanhang

påpekades i promemorian, att alltsedan den 1 juli 1928 kommunikation

av besvär som anförts i hovrätt i regeln beslutats av ordförande eller vice

ordförande å hovrättsdivision, och att divisionerna därför kunnat ägna avsevärt

mera tid än förut åt. slutligt avgörande av besvärsmål.

Yttranden i anledning av den förberedande promemorian.

Sedan förenämnda promemoria överlämnats till processlagberedningen, lantmäteristyrelsen

och högsta domstolens ledamöter för avgivande av yttranden

i ärendet, hava sådana yttranden inkommit.

Processlagberedningen har anfört:

Frågan om ändrad instansordning för skiftesmålen syntes icke äga något

direkt samband med spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Man torde

böra räkna med att dessa mål även framgent skulle upptagas av specialdomstolar

och handläggas i särskild ordning. Sedan klarhet vunnits rörande den

närmare utformningen av den allmänna reformen borde naturligen tillses, i

vad mån dess principer kunde tillämpas även å skiftesmålen. Uppenbart vore

dock, att i regel i dessa mål icke förelåge samma behov av muntligt förfarande

som i de egentliga tvistemålen. Det torde emellertid vara tydligt, att alla

åtgärder, som vore ägnade att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen,

jämväl ur processreformens synpunkt vore av den största betydelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Därest en mellaninstans för skiftesmålen skulle inrättas, torde annan myndighet

än hovrätt icke kunna komma i fråga.

Svårare vore att avgöra, huruvida nämnda mål skulle överlämnas till alla

hovrätterna eller koncentreras hos en hovrätt -—- Svea hovrätt.

Ur rent processuell synpunkt torde övervägande skäl tala för att skiftesmålen

finge gå till samtliga hovrätter. Härigenom vunnes överensstämmelse

med den vanliga instansordningen och bleve mellaninstansen i de — låt vara fåtaliga

— mål, där verklig förhandling erfordrades, lättare tillgänglig. Häremot

kunde visserligen invändas, att denna anordning skulle försvåra en enhetlig

behandling av skiftesmålen, och att med hänsyn till det ringa antalet

sådana mål inom varje hovrättsområde ledamöterna icke skulle kunna förvärva

nödig erfarenhet i dessa frågor — en olägenhet som skulle bliva mer framträdande,

örn antalet hovrätter ökades. Emellertid kunde det ifrågasättas,

huruvida behovet av enhetlig behandling av dessa mål skulle vara större än

beträffande andra mera speciella mål såsom sjömål eller bolagsmål, vilka nu

ginge till samtliga hovrätter. Det måste även anses vara en fördel, att inom

de olika hovrätterna de yngre ledamöterna, vilka skulle vikariera för häradshövdingarna

och eventuellt själva erhålla befordran till dylik tjänst, vunne

förtrogenhet med skiftesmål. Stöd för skiftesmålens sammanförande till en

hovrätt torde ej heller kunna hämtas ur en jämförelse med vattenmålen. Förhållandena

vöre i viss mån olika. Dessa mål upptoges av ett fåtal domstolar,

vilkas jurisdiktionsområden vore oberoende av hovrättsindelningen. Märkas

borde även att ägodelningsdomarna — i motsats till vattenrättsdomarna — i

sin övriga verksamhet vore underställda de olika hovrätterna.

_ Å andra sidan kunde naturligen praktiska skäl, såsom behovet av tillgång

till lantmäteristyrelsens arkiv och möjlighet att samråda med styrelsens befattningshavare,

tala för att förlägga prövningen av alla skiftesmål till Stockholm.

Angående vikten av dessa skäl kunde beredningen ej uttala sig.

I den nu förda^argumenteringen hade förutsatts, att icke i mellaninstansen

skulle insättas någon eller några speciellt sakkunniga såsom ledamöter av

rätten. Örn en dylik anordning ansåges erforderlig, tillkomme naturligen ytterligare

ett skäl att förlägga skiftesmålen till allenast en hovrätt. Huruvida

en sådan förstärkning av hovrätten vore erforderlig eller lämplig undandroge

sig beredningens bedömande. Starka skäl kunde emellertid anföras mot att

på detta sätt i en överdomstol, som i övervägande grad hade att pröva rättsfrågor,

sätta in sakkunniga ledamöter i mål, som redan varit underkastat sakkunnig

prövning.

Det torde ligga i sakens natur, att de regler, som i allmänhet gällde om

fullföljd från hovrätterna, också skulle tillämpas beträffande skiftesmålen.

Lantmäteristyreisen har i itt yttrande på närmare anförda skäl förklarat

sig anse det sannolikt, att ti.Iströmningen av skiftesmål till högsta domstolen

komme att utan särski da åtgärder minska, varjämte styrelsen ansett

önskvärt, att frågan örn förändrad instansordning för jorddelningsmålen

finge vila i avvaktan på en säkrare erfarenhet om utvecklingen

på området. Emellertid har styrelsen, för den händelse situatiunen ansåges

sådan att omedelbara åtgärder för lättande av högsta domstolens

arbetsbörda vore nödvändiga, förklarat sig tillstyrka inrättande av mellaninstans

för sådana skiftesmal, som före jorddelningslagens ikraftträdande

handlagts vid allmän domstol, ävensom för ensittarmål. Såsom

ytterligare åtgärd i samma syfte har styrelsen ifrågasatt en begränsning av

den förrättningslantmätaren enligt 21 kap. 53 § första stycket jorddelnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

21

lagen medgivna rätten att hos Kungl. Maj :t fullfölja talan över ägodelningsrätts

utslag, varigenom fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning,

mot vilken besvär icke blivit anförda. Om emellertid ännu mera vittgående

åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbörda ansåges nödvändiga

torde, enligt vad styrelsen vidare framhållit, ingen annan utväg stå

öppen än att låta hovrätt bliva mellaninstans i alla mål, som avgjorts av

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, men en sådan anordning vore av

flera skäl ur lantmäterisynpunkt icke tillfredsställande. Styrelsen har därjämte

förklarat sig befara att insättande av hovrätt såsom mellaninstans

komme att verka hämmande på den mera fria prövning, som högsta domstolen

tillämpat i skiftesmålen.

I frågan huruvida det borde överlämnas åt samtliga hovrätter att i andra

instans döma i skiftesmål har lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak:

Lantmäteristyrelsen förmenade att det kunskapsområde, som ledamöterna

i en mellaninstans i skiftesmål måste åtminstone i någon mån behärska, vore

så vidlyftigt att den erforderliga sakkunskapen ej kunde förvärvas på annat

sätt än genom längre tids erfarenhet med handläggning av dylika, mål.. Ur

denna synpunkt vore organisationsnämndens förslag att låta en specialdivision

av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam skiftesöverdomstol

i andra instans tillfredsställande. En lösning efter denna linje garanterade

också enhetlig rättstillämpning och möjliggjorde för domstolen tillgång till

lantmäteristyrelsens synnerligen omfattande kartarkiv samt ett intimare samarbete

med styrelsen än som kunde ske endast genom målens remitterande.

Vidare torde inrättandet av en specialdivision för skiftesmål i Svea hovrätt

förutsätta en förstärkning av hovrättens arbetskrafter, som kunde antagas

möjliggöra en jämförelsevis snabb behandling av målen, vilken omständighet

syntes böra tillmätas en ganska stor betydelse, då inrättandet av en mellaninstans

under alla omständigheter måste antagas medföra en förlängning av

rättegången för dem, som fullföljde talan till Kungl. Majit. Organisationsnämndens

förslag innebure alltså, därest ändring skulle ske, en ur lantmäterisynpunkt

acceptabel lösning av problemet. Förslaget att prövningen av skiftesmålen

i andra instans skulle överlämnas till samtliga hovrätterna finge

lantmäteristyrelsen däremot på det bestämdaste avstyrka, enär därigenom

icke skulle vinnas någon av de fördelar, som enligt vad styrelsen framhållit

en lösning i enlighet med organisationsnämndens förslag skulle innebära.

Särskilt borde framhållas den stora risken, för rättegångens förlängning. Den

beräknade ökade belastningen av 90 mål i Svea hovrätt och 58 mål i Göta

hovrätt syntes ingiva allvarliga farhågor för att skiftesmålens handläggning

vid dessa hovrätter skulle bliva fördröjd och att därigenom, då talan fullföljdes

till Kungl. Majit — vilket styrelsen förmenade komma att ske i större

utsträckning än i promemorian antagits •—- rättegången på det hela taget

skulle bliva förlängd. En reform, som förlängde rättegången i. skiftesmål,

måste betecknas såsom ur lantmäterisynpunkt i hög grad otidsenlig och

skadlig.

I frågan huruvida hovrätt vid prövningen av skiftesmålen borde förstärkas

med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person såsom ledamot har

lantmäteristyrelsen uttalat att en sådan anordning icke vore behövlig, varemot

styrelsen framhållit såsom lämpligt att hovrätt erhölle befogenhet, svarande

mot den som enligt 21 kap. 32 § jorddelningslagen tillkomma ägodeljiingsrätt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ls proposition nr 3.

Vid sammanträde med högsta domstolens samtliga ledamöter lia,va dessa

förenat sig örn följande yttrande:

Under det sista årtiondet hade inträtt en mycket betydande ökning i högsta

domstolens arbetsbalans. Därav hade blivit en följd, att för närvarande de

mål, som ej handlades såsom vecko- eller förtursmål, i regel finge vänta på

föredragning ett år eller ännu längre. Dessvärre saknades ej anledning befara,

att läget kunde komma att ytterligare försämras. Grund till sådan farhåga

gåve den för närvarande märkbara ökningen av antalet till hovrätterna

fullföljda mal ävensom den tillströmning till högsta domstolen av mycket stora

mål, som redan inträtt eller kunde motses under de närmaste åren.

Den stora arbetsbalansen i högsta domstolen och den därav förorsakade långsamheten

i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig olägenhet, att omedelbara

åtgärder för balansens minskning måste anses påkallade.

. Det i departementspromemorian framlagda förslaget åsyftade att minska

tillströmningen till högsta domstolen av skiftesmål — under vilken beteckning

kunde hänföras alla mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

— därigenom att för dessa mål infördes en instans mellan ägodelningsdomaren

eller ägodelningsrätten och högsta domstolen. Det nuvarande tvåinstanssystemet

beträffande dessa mål skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem

i överensstämmelse med vad som gällde för de allmänna rättegångsmålen.

Huruvida införandet av en mellaninstans i skiftesmål vore en åtgärd, som

borde vidtagas i syfte att åvägabringa en förbättring eller åtminstone motverka

en fortskridande försämring av högsta domstolens arbetsbalans, berodde

tydligen i första, rummet på den större eller mindre styrkan av de motiv, som

kunde anföras till stöd för att beträffande skiftesmålen upprätthålla en instansordning,

som. avveke från den för de allmänna rättegångsmålen gällande.

De skäl, som på sin tid förestavade avskaffandet av mellaninstans i skiftesmål

och som alltjämt plägade anföras till stöd för den bestående ordningen, vore

att en snabb rättsskipning skulle vara av större vikt i dessa mål än i andra.

Med fullt erkännande av betydelsen utav en snabb procedur i skiftesmålen

kunde det dock sättas i fråga, om vikten av skyndsamhet gjorde sig gällande

med större styrka i fråga örn dessa mål än beträffande vissa andra grupper

av specialmål och ett stort antal av de allmänna målen. Ävenledes borde beaktas,

att en genare in.stansväg för vissa mål medförde ökat tillflöde av sådana

mål till den högsta instansen, med påföljd att för övriga mål rättsskipningen

i denna instans försenades.

Det kunde emellertid på goda grunder betvivlas, att rätten att gå direkt till

högsta domstolen under nuvarande förhållanden innebure någon tidsvinst för

skiftesmålen. . Det vore uppenbarligen ej befogat att utgå från att samtliga

skiftesmål, i vilka parterna ej åtnöjdes med underinstansens utslag, skulle, även

därest, en mellaninstans funnes, komma att dragas under högsta domstolens

prövning. I departementspromemorian beräknades, att tillströmningen till

högsta domstolen av skiftesmål skulle — därest mellaninstans infördes i fråga

örn alla dylika mål — komma att nedgå till en tredjedel av den nuvarande

och att alltså två tredjedelar av de skiftesmål, som nu fullföljdes till högsta

domstolen, komme att slutligt avgöras av mellaninstansen. Denna beräkning

torde, med hänsyn till att i de allmänna målen fullföljd från hovrätterna,

bortsett från dispensansökningar, för närvarande ägde rum i allenast omkring

en sjättedel av målen, vara gjord med tillbörlig försiktighet.

Rättegångstidens längd i högsta domstolen i fråga örn de av domstolen under

år 1933 avgjorda skiftesmålen framginge av en vid yttrandet fogad

bilaga.1_Ville man söka beräkna den tid, som komme att tagas i anspråk

1 Införd å sid. 24—25.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

23

av förfarandet i hovrätterna, därest dessa bleve mellaninstans i skiftesmål,

syntes man vara berättigad att i stort sett utgå från de förhållanden, som nu

rådde beträffande underställningsmål och de kriminella besvärsmål, vari icke

någon varit häktad. Örn man därvid, såsom fallet vore med rättsstatistiken,

räknade med tiden från det målen inkommit till domstolen, borde emellertid

hållas i minnet, att skiftesmålen vid nämnda tid förelåge i det skick att föredragning

kunde äga rum utan förberedande processuell åtgärd, under det att

i de kriminella besvärsmålen kommunikation med klagandens vederpart ofta

erfordrades. Å andra sidan torde utlåtande från myndighet oftare behöva

inhämtas i skiftesmål än i de kriminella målen. Processtidens längd i de under

år 1932 av hovrätterna avgjorda underställningsmålen och kriminella besvärsmålen

angående icke häktade framginge av nämnda bilaga.

Jämfördes de i samma bilaga upptagna båda tabellerna, visade det sig,

att inom ett halvt år hovrätterna avgjorde 86.6 % av målen, under^det att av

skiftesmålen i högsta domstolen avgjordes endast 3.2 %. Inom 1 år utgjorde

talen 99.6 % och 5.6 %. Under tiden mellan 1 och 2 år avgjordes i hovrätterna

0.4 % och i högsta domstolen 72.6 % av målen. Efter längre tid^än 2 år avgjordes

i hovrätterna inga mål och i högsta domstolen de återstående 21.8 %

av målen. o

Lantmäteristyrelsen hade uttalat den farhågan, att balans å skiftesmal skulle

kunna uppkomma i hovrätterna. Med hänsyn till de bestämmelser hovrätternas

arbetsordningar numera innehölle till förhindrande av balans och vilka

jämväl ställde i utsikt förstärkning av arbetskrafterna, därest så skulle erfordras,

torde emellertid en sådan utveckling ej behöva befaras.

Av vad nu anförts torde framgå, att för de skiftesmål — ovan beräknade

till 2/3 av samtliga — som efter inrättandet av en mellaninstans komme att

slutligt avgöras av denna, den ifrågasatta instansordningen långt. ifrån

att medföra tidsutdräkt skulle innebära en väsentligt snabbare rättsskipning.

Men ej heller för de övriga skiftesmålen syntes någon förlängning av processen

i allmänhet vara att befara. Dessa mål. reducerade till Va av det

nuvarande antalet, skulle nämligen komma att tillfalla rotlar, vilka i regel ej

mottoge andra mål. På grund härav och då, såsom i departementspromemorian

framhölles, under första tiden av mellaninstansens verksamhet något tillflöde

av skiftesmål ej alls komme att äga rum, skulle de till högsta domstolen

fullföljda skiftesmålen bliva i tur till föredragning långt tidigare än nu

vore fallet.

På grund av vad nu anförts syntes avgörande betänklighet ej möta mot

att underkasta alla skiftesmål samma instansordning som gällde för de allmänna

rättegångsmålen; och då den lättnad i högsta domstolens arbetsbalans,

som förslagets genomförande skulle åstadkomma, vore av verklig betydenhet,

syntes en reform av angivna omfattning vara starkt motiverad.

Därest likväl en sådan åtgärd ansåges ej böra vidtagas, skulle en visserligen

mindre betydande men dock avsevärd lättnad i högsta domstolens arbetsbörda

stå att vinna därigenom att, på sätt lantmäteristyrelsen alternativt

ifrågasatt, en mellaninstans infördes endast för de skiftesmål, som före jorddelningslagens

ikraftträdande behandlades vid allmän domstol, och för ensittarmålen.

En sådan reform måste därför under alla omständigheter förordas.

Målen inom den förra gruppen, väsentligen omfattande gränsbestämningsmål

och äganderättstvister, krävde i regel en ganska tidsödande föredragning;

och detta vore ej sällan fallet även med ensittarmålen.

Huruvida de mål, för vilka en mellaninstans komme att anordnas, borde

tilldelas en för hela riket gemensam skiftesöverdomstol, anknuten, till Svea

hovrätt, eller upptagas vid samtliga hovrätter, där de då borde tillfalla en

och samma division, kunde vara föremål för olika meningar. Inskränktes

reformen till att avse införande av en mellaninstans för allenast gränsbe
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

stämningsmål, äganderättstvister och ensittarmål, syntes emellertid anledning

icke föreligga att inrätta en speciell skiftesöverdomstol. Skulle åter reformen

omfatta alla skiftesmålen, bleve frågan om företrädet mellan de båda

alternativen mera tvivelaktig. Beaktansvärda skäl hade i ärendet framförts

för båda dessa lösningar; och ingendera anordningen torde vara förenad med

sådana olägenheter, att den borde anses oantaglig.

Justitieraden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Appelberg, Alexanderson,

Afzelius, Geijer, Lawski, Bagge, von Steyern, Alsén, Bellinder och Guldberg

hava därjämte anfört:

För var del vilja vi förorda, att skiftesmål av alla slag i andra instans

upptagas av den hovrätt, till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten hör.

De fördelar, som skulle sta att vinna av skiftesmålens sammanförande till en

specialdomstol, synas icke vara sa betydande, att de motivera ett avsteg från

det allmänna instanssystemet. Till förmån för detta system talar ock den

större ortskännedom, som kan förväntas särskilt i en mindre hovrätt, ävensom

önskvärdheten av att ledamöter och föredragande i samtliga hovrätter — och

därmed även ett stort antal av de blivande ägodelningsdomarna — göras förtrogna

med jorddelningslagstiftningen. Med rätta har även framhållits det

mindre tillfredsställande i att mål från en underrätt skulle komma att fullföljas

till annan överrätt än den, under vilken underdomstolen i administrativt

hänseende lyder.’

Justitieråden Skarstedt, von Seth, Wedberg, Molin, Alexanderson, Afzelius,

Geijer, Lawski och von Steyern hava tillagt, att de för sin del ansåge,

att, även örn en speciell skiftesöverdomstol funnes böra inrättas, tillräckliga

skäl likväl icke förelåge att till denna överlämna jämväl gränsbestämningsmål,

äganderättstvister och ensittarmål.

Justitieråden Svedelius, Christiansson, friherre Leijonhufvud, Edelstam,

Stenberg, Eklund, Forsberg, Grefberg, Forssman och Lind hava förklarat

sig giva företräde åt anordningen med en enda skiftesöverdomstol, detta med

hänsyn särskilt till de fördelar en sådan specialdomstol skulle erbjuda med

avseende a större samlad erfarenhet, enhetlighet i föreliggande rättsfrågors bedömande

samt lättare tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv och möjlighet

att, utan formliga remisser, hos styrelsens tjänstemän inhämta upplysningar

för ytterligare utredning i målen.

Justitieraden friherre Leijonhufvud, Stenberg och Forsberg hava tillagt,

att då de för anordnande av Svea hovrätt såsom specialdomstol i andra instans

anförda skälen ägde giltighet särskilt beträffande de egentliga skiftesmålen, i

allt fall dylika mål borde fullföljas ensamt till Svea hovrätt, under det att

äganderättstvister samt gränsbestämnings- och ensittarmål ginge till samtliga

hovrätter.

Bilaga till högsta domstolens yttrande.

Av Kungl. Maj:t år 1933 slutligt avgjorda skiftesmål, fördelade efter tiden mellan målens

inkommande till nedre revisionen och Kungl. Maj.ts utslag.

T. o. m.

1 mån.

1—2

mån

2-3

mån.

3—4

mån.

4-6

män.

6-9

mån.

9 män.

-1 år

1—IV*

år

r/2-2

år

Över

2 år

Summa

Procent . .

2.4

_

0.8

1.6

0.8

43.7

28.9

21.8

100

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr S.

25

Av hovrätterna år 1932 slutligt avgjorda underställningsmål och kriminella besvärsmål,

vari icke någon varit häktad, fördelade efter tiden mellan målens inkommande till hovrätten

och hovrättens utslag.

T. o. m.

1 mån.

1—2

mån.

2-3

mån.

3-4

mån.

4-6

mån.

6-9 9 mån.''1—IV2

mån. —1 årj år

IV2—2 Över

år 2 år

Summa

Procent . .

4.1

18.2

23.4

15.1

25.8

11.3 1.7 0.3

0.1 | —

100

Lagutkast jämte ny promemoria i ämnet.

Inom justitiedepartementet hava därefter utarbetats utkast till:

1) lag angående ändring i vissa delar av 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om

delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 örn

ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område ;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 25 april 1930 örn delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Utkasten vilade på följande huvudgrunder: Hovrätterna skulle göras till

mellaninstans för samtliga skiftesmål med undantag allenast för mål angående

förrättning enligt lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom

de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs

län. Nu gällande föreskrifter örn rätt att fullfölja talan mot ägodelningsdomares

och ägodelningsrätts beslut skulle bibehållas. I fråga örn talan

mot hovrätts beslut i skiftesmål skulle vad i 30 kap. rättegångsbalken stadgas

örn rätt att fullfölja talan mot hovrätts beslut i vanliga mål, örn skyldighet för

klagande part att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts

kostnadsersättning samt örn ansökan örn tillstånd att fullfölja talan lända till

efterrättelse. Förfarandet vid fullföljd av talan i skiftesmål till hovrätt och

därifrån till högsta domstolen skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i lagen om delning av jord å landet för närvarande stadgas i fråga

örn klagan över ägodelningsdomares och ägodelningsrätts beslut. Klagan skulle

sålunda föras genom besvär, som skulle ingivas till ägodelningsdomaren; den

rätt att med posten insända besvär, som hittills varit klagande medgiven, skulle

därjämte bibehållas. Erforderliga förelägganden att inkomma med protokoll

i målet eller andra handlingar skulle meddelas av ägodelningsdomaren. Där

sakägare eller förrättningslantmätare skulle höras över anförda besvär, skulle

det ankomma på ägodelningsdomaren att föranstalta örn delgivning. Förklaring

skulle till ägodelningsdomaren ingivas eller med posten insändas. Då målet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kommit i det skick att det kunde företagas till avgörande, skulle handlingarna

av ägodelningsdomaren insändas till vederbörande högre instans; sådant insändande

kunde även komma i fråga dessförinnan, då beslut av överdomstolen

erfordrades i fråga som borde avgöras innan målet i övrigt företoges till avgörande.

Då hovrätt meddelat slutligt utslag skulle handlingarna i målet tillika

med en avskrift av utslaget översändas till ägodelningsdomaren. I övrigt

skulle, där ej annorlunda stadgades, rättegångsbalkens bestämmelser angående

fullföljd av talan mot allmän underrätts och hovrätts beslut lända till efterrättelse.

överinstanserna skulle i skiftesmål äga att till biträde åt sig kalla

sakkunnig person ävensom uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med

biträde av ägodelningsnämndemän verkställa undersökning å marken.

I en ny promemoria, vartill utkasten fogades såsom bilaga, upptogs en redogörelse

för vad dittills i ärendet förekommit samt för de skäl som lågo till

grund för utkasten.

Beträffande det föreslagna förfarandet vid fullföljd av talan anfördes i promemorian

:

Förfarandet innebure i jämförelse med förfarandet i de vanliga rättgångsmålen

avsevärda lättnader för klagande part i fråga örn kostnader och besvär.

Vidare medförde förfarandet den fördelen för parterna att regelmässigt de

handlingar, som icke utställdes till delgivning med vederbörande, under skriftväxlingstiden

bleve tillgängliga för parterna hos myndighet i orten. Genom

föreskriften att besvär skulle ingivas eller insändas till ägodelningsdomaren

bleve vidare denne i stånd att omedelbart efter besvärstidens utgång bedöma i

vad man ett beslut vunnit laga kraft och kunde på grund därav utan uppskov

vidtaga på honom ankommande åtgärder, som föranleddes av lagakraftvunna

beslut, såsom att förse förrättningsakt med bevis örn meddelad fastställelse å

förrättningen, att föranstalta örn anteckningar i inteckningsprotokoll och inteckningsbok

angående vid jorddelningsförrättning meddelad bestämmelse därom

att ersättning skulle utgå från ägolott, samt att överlämna förrättningsakt

till vederbörande myndighet.

Yttranden över lagutkasten.

Utkasten med promemoria hava för avgivande av yttrande remitterats till

samtliga hovrätter och ägodelningsdomare i riket. Från styrelsen för föreningen

Sveriges häradshövdingar har därjämte inkommit en skrivelse, vari anhålles

att vissa i skrivelsen anförda synpunkter måtte beaktas vid ärendets fortsatta

behandling.

Av ägodelning sdomarna har det övervägande flertalet lämnat förslaget att

genom införandet av en mellaninstans minska högsta domstolens arbete med

skiftesmalen utan anmärkning. Tva ägodelningsdomare hava dock avstyrkt

en sådan åtgärd och ytterligare några ägodelningsdomare hava givit uttryck åt

sina betänkligheter däremot. Sålunda har anmärkts att särskilda åtgärder till

nedbringande av tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen syntes

onödiga, enär denna tillströmning i allt fall kunde väntas avtaga. Vidare vore

ej säkert att införandet av en mellaninstans verkligen skulle medföra lättnad

för högsta domstolen. Treinstanssystemet skulle därjämte medföra olägen
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

27

heter genom rättegångens förlängande och fördyrande, varjämte det med

hänsyn till hovrätternas benägenhet att anlägga mera formella synpunkter

kunde väntas att rättsskipningens resultat försämrades. Ytterligare har anmärkts

att enhetligheten i avgörandena skulle minskas genom inskjutandet av

en mellaninstans i ägodelningsmålen.

Av hovrätterna, vilka vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att taga

del av underlydande ägodelningsdomares yttranden, har Svea hovrätt funnit

övertygande skäl förebragta till stöd för åtgärden att införa en mellaninstans

för skiftesmålen. Göta hovrätt har, under förutsättning att ej annan mera lämplig

och ändamålsenlig utväg befunnes vara framkomlig, tillstyrkt åtgärden,

och hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit sig icke böra avstyrka densamma.

Sex ledamöter av Göta hovrätt hava — under uttalande att erforderlig

minskning i tillströmningen till högsta domstolen av mål angående förseelse

mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan redan torde hava vunnits

och att lantmäteristyrelsens åsikt att tillströmningen av skiftesmål utan särskilda

åtgärder komme att minska syntes äga fog — ifrågasatt huruvida en

ändring av instansordningen i sistnämnda slag av mål nu borde komma till

stånd. Vidare har en ledamot av sistnämnda hovrätt avstyrkt den föreslagna

lagstiftningen under den motivering att, då förslaget skulle leda till att flertalet

hithörande mål komme att avgöras av hovrätterna såsom sista instans,

garantierna för den bästa rättsskipning i dessa svårbedömda och i regel mycket

viktiga mål icke bleve desamma som för närvarande samt det ej vore förenat

med svårigheter att finna utvägar till nödvändig lättnad i högsta domstolens

arbetsbörda genom andra åtgärder.

I frågan huruvida, därest mellaninstans för skiftesmal infördes, denna borde

få befattning med samtliga slag av dylika mål hava de flesta äg odelning sdomarna

samt alla hovrätterna icke haft något att erinra mot den ståndpunkt, som

kommit till uttryck i utkasten. Göta hovrätt har — efter framkallande, att

tillräckliga skäl knappast förelåge för antagandet att antalet till högsta domstolen

fullföljda skiftesmål skulle utan vidare i nämnvärd grad minskas, och

att det då läge nära till hands att på lagstiftningens väg åstadkomma en sådan

minskning — till stöd för sin mening anfört:

De åtgärder, som föreslagits av lantmäteristyrelsen, torde icke kunna anses

tillfredsställande, ty först och främst torde de ej vara tillräckligt effektiva

för att föra till det önskade målet och vidare förefölle det hovrätten, som örn

den uppdelning av skiftesmålen uti två i processuellt avseende olikställda kategorier,

vilken skulle bliva en följd av förslagets genomförande, ur teknisk

synpunkt knappast skulle vara lyckad. Till betydligt bättre resultat måste

man komma om det i promemorian framställda förslaget att beträffande instansordning

och rätt till fullföljd principiellt jämnställa skiftesmalen med

andra mål i allmänhet realiserades.

Sjii ägodelning sdomare och sex reservanter i Göta hovrätt hava uttalat sig

för en inskränkning i den ifrågasatta mellaninstansens kompetensområde i förhållande

till vad enligt utkasten förordats. Sålunda har i några yttranden

förordats att under mellaninstansen för närvarande droges allenast ensit
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tarmål; i andra yttranden har förordats att mellaninstansen därjämte finge

befattning med äganderättstvister och gränsbestämningsmål, och i ytterligare

några yttranden har föreslagits att dessutom även övriga mål, som före gällande

jorddelningslags ikraftträdande handlades vid allmän domstol, skulle

tillfalla mellaninstansen. I några av dessa yttranden har därjämte föreslagits

inskränkning i den rätt att fullfölja talan i skiftesmål, som för närvarande

tillkommer förrättningslantmätare jämlikt 21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen.

Jämväl i frågan åt vilken eller vilka myndigheter det borde uppdragas att

vara mellaninstans för skiftesmål hava flertalet äg odelning sdomare ävensom

Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge icke haft något att erinra

mot utkastens ståndpunkt. Göta hovrätt har därvid anfört bl. a. att, även örn

skiftesmalen ofta innefattade juridiskt mycket svåra spörsmål, vilkas bedömande

krävde ingående kännedom örn en speciell lagstiftning jämte denna

berörande rättspraxis och litteratur, dessa mal dock icke torde kunna anses

mera invecklade och svårbedömda än ett stort antal andra mål, vilkas prövning

befunnits kunna anförtros hovrätterna i gemen. Hovrätten har vidare framhållit

att det enligt hovrättens uppfattning läge något onaturligt i att de

många av landets domare, vilka vore knutna vid hovrätterna, ställdes främmande

för att syssla med en sa central och viktig del av lagstiftningen som

den nu åsyftade.

Däremot hava femton äg odelning sdomare, Svea hovrätt och sju reservanter

i Göta hovrätt förordat att skiftesmålen i andra instans tilldelades en för hela

riket gemensam, till Svea hovrätt anknuten skiftesöverdomstol. Svea hovrätt

har härvid, under framhållande av önskvärdheten att skiftesöverdomstolens

ledamöter förvärvade så rik och allsidig erfarenhet som möjligt på hithörande

område, anfört att inrättandet av en enda skiftesöverdomstol ur nu

nämnd synpunkt hade ett betydande företräde. I anledning av att som ett

skäl för den motsatta standpunkten aberopats den större ortskännedom, som

kunde förväntas särskilt i en mindre hovrätt, har hovrätten anfört att, såvitt

känt vore, olägenhet hittills icke försports därav att högsta domstolen fungerat

såsom andra instans i skiftesmal utan att det sörjts för att ortskännedomen

blivit företrädd på vederbörande avdelning, ävensom erinrat örn att inom hovrättens

jurisdiktionsområde rymdes trakter, som torde erbjuda exempel på

alla ^ huvudsakliga typer av skiftesmål, och att hovrätten hade bekväm

tillgång till lantmäteristyrelsens hela riket omfattande sakkunskap. Hovrätten

har vidare yttrat att i en mindre hovrätt svårigheter kunde möta att

rekrytera den division, där skiftesmålen skulle handläggas, med ledamöter

som överhuvud hade förtrogenhet med och särskilt intresse för jordbrukets

problem och andra hithörande spörsmål. Därjämte har hovrätten framhållit

såsom, en stor vinst att genom skiftesmålens sammanförande till en hovrätt

enhetlig rättstillämpning i andra instans garanterades. Genom denna enhetlighet

finge andra instansens domar långt större värde såsom vägledning för

lantmätarna, varjämte enhetligheten också med största sannolikhet i och för

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

u.

29

sig skulle medföra en minskning av antalet till högsta domstolen fullföljda

mål. Härtill komme ökad möjlighet att begränsa fullföljdsrätten. Skiftesmålens

sammanförande till en enda skiftesöverdomstol skulle alltså leda till

att tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen minskades och att

rättsägarnas intresse av ett snabbt avgörande bättre tillgodosåges. Under

framhållande att den större frihet, som högsta domstolen såsom högsta instans

ansett sig kunna och böra anlägga vid målens prövning, varit av högt värde,

har hovrätten vidare anfört, att en liknande frihet vid prövningen kunde anläggas

i andra instans, därest handläggningen i denna instans anförtroddes

åt allenast en domstol och enhetlighet i samma instans följaktligen bleve betryggad.

Ytterligare har hovrätten framhållit att vissa av de företräden,

som vore förknippade med den av hovrätten förordade organisationsformen,

avsevärt förstärktes genom den möjlighet till studier i lantmäteristyrelsens arkiv

och till intim kontakt med styrelsens ledamöter och övriga tjänstemän,

som vunnes genom skiftesöverdomstolens förläggning till huvudstaden. Härom

har hovrätten vidare utlåtit sig:

Enligt hovrättens mening läge det i sakens natur att tillgodogörandet av

lantmäteristyrelsens resurser vid målens beredande till föredragning måste

bliva av största värde för målens snabba och riktiga avgörande. Föredragandens

studier i styrelsens arkiv och överläggningar med tjänstemännen på ort

och ställe med allt erforderligt material tillgängligt kunde icke väl ersättas

genom korrespondens eller telefonsamtal. Om det remitterade förslaget i denna

del genomfördes, bleve helt visst följden att officiella yttranden från styrelsen

måste i större utsträckning inhämtas. Härigenom och genom korrespondensen

mellan vederbörande föredragande och styrelsens tjänstemän uppstode

tidsutdräkt, ökat arbete och såsom följd därav större kostnader för det

allmänna. Örn åter den med upplysningars inhämtande förenade omgången

föranledde att hänvändelse till lantmäteristyrelsen ej komme till stånd, kunde

detta inverka på avgörandet till men för part och, där målet fullföljdes, till

ökning av högsta domstolens arbetsbörda. Den tanken hade framförts att

lantmäteristyrelsens anlitande kunde ersättas genom hänvändelse till lantmäterikontoret

i den stad där hovrätten hade sitt säte. Detta läte sig dock

endast i begränsad utsträckning göra. Sådan hänvändelse kunde med större

utbyte ske allenast beträffande mål från domstol inom länet, men i sådana mål

hade vederbörande överlantmätare redan yttrat sig ex officio och kunde därför

icke lämpligen under hand anlitas vid målets förnyade prövning i hovrätten.

Hos den lokala myndigheten kunde ej heller påräknas samma allsidiga

kompetens och överblick som hos lantmäteristyrelsen.

I frågan huruvida någon av de ifrågasatta organisationsformerna ägde företräde

ur kostnadssynpunkt har hovrätten anfört:

En viss förstärkning av nuvarande arbetskrafter bleve otvivelaktigt erforderlig,

vare sig det ena eller det andra av de ifrågasatta alternativen valdes.

Den omedelbara kostnadsökningen torde i båda fallen bliva ungefär

densamma. I varje fall bleve skillnaden ganska obetydlig och hovrätten kunde

så mycket mindre tillmäta denna synpunkt avgörande vikt, som enligt hovrättens

övertygelse systemet med målens sammanförande till en skiftesöverdomstol

skulle visa sig i längden medföra besparing för det allmänna. Ju

större insikt och rutin en domstol vunne, dess lättare och billigare arbetade

den, och att lantmäteristyrelsens sakkunskap, om sistnämnda alternativ valdes,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr $.

i manga fall kunde tillgodogöras i enklare och följaktligen billigare former

framginge av vad hovrätten förut yttrat.

Hovrätten har ytterligare anfört att, även örn samtliga hovrätter anlitades

som mellaninstans för skiftesmål, det endast bleve ett fåtal av de unga

juristerna som vunne erfarenhet beträffande skiftesmålen, och att antalet härvid

icke bleve mycket större än örn handläggningen av målen anförtroddes åt

en förstärkt division vid Svea hovrätt. Anledning vore ej att befara att sakliga

olägenheter av vikt skulle uppstå på den grund att i vissa fall skiftesmål

från en underrätt komme att fullföljas till annan överrätt än den, under

vilken underdomstolen i administrativt hänseende lydde. Den omständigheten, att

efter den tillämnade rättegångsreformens genomförande muntligt förfarande

antagligen komme att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans, borde

i frågans nuvarande läge ej tillmätas större betydelse. Slutligen har hovrätten

funnit att, örn skiftesmålen i egentlig mening skulle fullföljas till hovrätten

som enda skiftesöverdomstol, samma regel borde uppställas även beträffande

ensittarmål, äganderättstvister och gränsbestämningsmål, enär ensittarmålen

och gränsbestämningsmålen vore närbesläktade med de egentliga skiftesmålen

och icke sällan krävde samma mått av specialkunskaper samt äganderättstvist,

varom i detta sammanhang vore fråga, oftast vore på sådant sätt

sammanflätad med ett skiftesmål att målens fullföljande till skilda domstolar

skulle medföra olägenheter.

Slutligen hava två äg odelning sdomare uttalat sig för att endast vissa skiftesmål

tillfölle samtliga hovrätterna under det att resten ginge till en enda skiftesöverdomstol.

Mot utkastens ståndpunkt beträffande rätten att fullfölja talan i skiftesmål,

skyldighet att vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut nedsätta penningbelopp

samt ansökan örn tillstånd till talans fullföljande ha, frånsett förut

anmärkta förslag angående inskränkning i lantmätares klagorätt, invändningar

icke framställts från äg odelning sdomarnas och hovrätternas sida.

Det i utkasten föreslagna förfarandet vid fullföljd av talan i skiftesmålen

har lämnats utan erinran av ägodelning sdomarna i 20 domsagor och 79

städer ävensom av Svea hovrätt, två reservanter i Göta hovrätt samt av hovrätten

över Skåne och Blekinge. Däremot hava äg odelning sdomarna i 91 domsagor

och 4 städer ävensom Göta hovrätt förordat ett förfarande i närmare

överensstämmelse med vad som gäller i vanliga besvärsmål. Ett sådant förfarande

förordas även i skrivelsen från styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar,

däri jämväl anmärkes att det sysslande, som tillkommer ägodelningsdomaren

med avseende å besvär i skiftesmål, enligt utkasten icke oväsentligt

ökats. Sålunda anföres i skrivelsen i huvudsak:

Det funnes väl ej något verkligt skäl för att i fråga örn kostnader och besvär

bereda klagande i jorddelningsmål en förmån, som icke klagandeparter i

andra mål finge åtnjuta. Lämpligen borde därför i sammanhang med genomförande

av föreliggande förslag fullföljdsförfarandet ändras till överensstämmelse

med reglerna i 27 och 30 kap. rättegångsbalken. Besvär i jorddelnings
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

31

mål borde således av klaganden ingivas till hovrätten eller justitierevisionen,

och klaganden borde själv ombestyra delgivning av besvären med den delägare,

som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, med möjlighet att få

från delgivning undantaga kartor och vidlyftigare handlingar. Eventuellt

skulle sådana kartor och handlingar kunna från hovrätten eller Kungl. Majit

översändas till ägodelningsdomaren för att under viss tid vara hos honom tillgängliga.

Ägodelningsdomaren kunde utan nämnvärt uppskov vidtaga de åtgärder,

som i anledning av lagakraftvunna beslut ålåge honom, örn vederbörande tjänsteman

i hovrätten omedelbart efter det besvär inkommit till hovrätten meddelade

ägodelningsdomaren uppgift därom, samt dylikt meddelande tillställdes

honom från justitierevisionen i fråga örn talan, som fullföljts till Kungl. Maj :t.

Rörande hovrättens hänvisning till fullföljd av talan mot dess utslag er holle

ägodelningsdomaren underrättelse genom det exemplar av nämnda utslag, som

skulle tillställas honom.

Den stora arbetsbörda, som f. n. åvilade häradshövdingarna, borde icke ökas

utan tvärtom lättas.

Ägodelning sdomarna i 90 domsagor och 2 städer hava i huvudsak instämt

i vad sålunda anförts i skrivelsen och även Göta hovrätt har hänvisat till densamma.

En ägodelning sdomare har förordat ett förfarande i överensstämmelse med

vattenlagens fullföljdsregler, fyra äg odelning sdomare och två reservanter i

Göta hovrätt hava förordat den avvikelse från utkasten i nu förevarande del

att, såvitt anginge fullföljd av talan mot hovrätts utslag och beslut, förfarandet

anordnades i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i 30 kap. rättegångsbalken,

och två äg odelning sdomare hava förordat att besvär över hovrätts

utslag och beslut skulle ingivas till hovrätten, som därefter hade att vidtaga

de förberedande åtgärder, som påkallades av besvären.

I frågan huruvida inrättandet av mellaninstans för skiftesmålen skulle

medföra behov av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter har Svea hovrätt

anfört att, därest skiftesmålen tilldelades hovrätten såsom ensam skiftesöverdomstol,

en förstärkning av två ledamöter bleve erforderlig, varjämte för

beredande av önskvärd lättnad åt skiftesöverdomstolens ordförande lämpligen

tills vidare kunde anlitas den väg, som anvisades i 54 § första stycket andra

punkten av hovrättens arbetsordning. Under förutsättning att skiftesmålen

fördelades på samtliga hovrätter har hovrätten beräknat att för dess del en

förstärkning med en ledamot borde ske, varjämte tillfälliga åtgärder av nyssnämnd

art i avsevärd utsträckning finge vidtagas. Göta hovrätt har förklarat

sig hysa den bestämda uppfattningen att, under förutsättning av skiftesmålens

fördelning på samtliga hovrätterna, behov av åtminstone ytterligare en

ledamot skulle uppstå för Göta hovrätts del, och hovrätten över Skåne och

Blekinge har under enahanda förutsättning förklarat att det ej torde kunna

undgås att åtminstone de utvägar, som hovrättens arbetsordning anvisade, för

undvikande av arbetsbalans, måste komma att anlitas.

Såsom högsta domstolens ledamöter yttrat utgöra domstolens stora arbetsbalans

och den därav förorsakade långsamheten i rättsskipningen en så allvar
-

Departe
menta
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3.

lig olägenhet att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses

påkallade. På grund härav och då skiftesmålen numera kommit att taga en

oproportionerligt stor del av högsta domstolens arbetstid i anspråk, torde det

få anses naturligt att särskilda anordningar träffas i syfte att hejda tillströmningen

av sådana mål till högsta domstolen. I anledning av vad som anförts

angående möjligheten att denna tillströmning komme att minskas utan

dylika anordningar må anmärkas att, även om en viss minskning kan vara

att emotse under de närmaste åren, det i allt fall får anses föga sannolikt att

minskningen bliver så stark att åtgärder i angivet syfte varda överflödiga.

Bland tänkbara utvägar för ernående av önskvärd minskning i de inströmmande

skiftesmålens antal synes den av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärden,

nämligen att låta jämväl skiftesmålen passera en mellaninstans, vara att

föredraga. Att söka åstadkomma sådan minskning genom att från fullföljd undantaga

beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt i större utsträckning

än vad nu gällande lag stadgar synes sålunda icke böra komma i fråga. Hänsynen

till rättssäkerheten kräver nämligen att möjligheten för part att erhålla

förnyad prövning av avgörandena i första instans icke borttages med mindre

mycket vägande skäl härför föreligga. Av enahanda skäl synes ej heller den

utvägen böra tillgripas att den som vill klaga över ägodelningsdomares eller

ägodelningsrätts beslut ålägges att nedsätta penningbelopp. Och att tillskapa

en särskild högsta instans för skiftesmålen får, på sätt organisationsnämnden

yttrat, anses uteslutet.

I några yttranden har gjorts gällande att införandet av en mellaninstans

för skiftesmålen finge antagas medföra en förlängning av rättegången för

dem som fullfölja talan till högsta domstolen. Såsom högsta domstolens ledamöter

påvisat lärer emellertid rätten att gå direkt till högsta domstolen under

nuvarande förhållanden icke innebära någon tidsvinst för skiftesmålen. Av

skäl som anförts i yttrandet av högsta domstolens ledamöter torde ej heller

behöva befaras att i hovrätterna, vilka lära vara de enda myndigheter som

kunna komma i fråga som mellaninstans för skiftesmål, balans å dessa mål

skulle uppkomma. Det har även ifrågasatts att en hovrätt i sin prövning av

skiftesmålen skulle döma mera formellt och att detta skulle verka hämmande

på den mera fria prövning som högsta domstolen tillämpat. Det torde vara

riktigt att till sakägarnas nytta ett visst bortseende från formella hänsyn

stundom kan vara påkallat, men man synes icke hava anledning antaga annat

än att jämväl en hovrätt skall visa god uppfattning hur en domstol i dylika fall

bör förfara.

Flera skäl tala till förmån för anlitande av den utväg lantmäteristyrelsen

— under förutsättning att omedelbara åtgärder till lättande av högsta domstolens

arbetsbörda ansåges nödvändiga — i första hand förordat, nämligen införande

av mellaninstans endast för sådana skiftesmål som före jorddelningslagens

ikraftträdande handlagts vid allmän domstol samt för ensittarmål.

Målen av det förstnämnda slaget, vilka till övervägande del utgöras av gränsoch

äganderättstvister, samt ensittarmålen bilda nämligen huvudmassan av

de skiftesmål, i vilka finnes ett lätt påvisbart i penningar uppskattningsbart

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

33

värde å tvisteföremålet. Därest talan mot mellaninstansens slutliga utslag i

dessa mål icke finge fullföljas till högsta domstolen i sådana fall då värdet

av vad parten tappat i mellaninstansen uppenbarligen icke uppginge till visst

minimibelopp, skulle alltså, även om mellaninstansen icke finge befattning

med andra skiftesmål än sålunda ifrågasatts, flertalet skiftesmål, däri tvisteföremålets

värde uppenbarligen icke uppginge till minimibeloppet, uteslutas

från fullföljd till högsta domstolen. Därjämte kan åberopas att hovrätterna,

därest deras befattning med skiftesmål icke utsträcktes längre än vad sålunda

ifrågasatts, i huvudsak skulle undgå att drabbas av den avsevärda tunga, som

dömandet i skiftesmål i andra instans medför.

Emellertid skulle, örn mellaninstansens befattning med skiftesmål inskränktes

på nu angivet sätt, minskningen i de till högsta domstolen inströmmande

skiftesmålens antal bliva alltför ringa för att det åsyftade resultatet skulle

nås. Ej ens i förening med den av lantmäteristyrelsen m. fl. ifrågasatta begränsningen

av den förrättningslantmätare tillkommande rätten att överklaga

utslag, varigenom fastställelse å oklandrad förrättning vägrats, torde en dylik

reform vara ägnad att i erforderlig grad nedbringa antalet skiftesmål i högsta

domstolen. Vid sådant förhållande och då tillräckliga skäl lära saknas att

beträffande det övervägande flertalet av övriga skiftesmål genomföra någon

uppdelning i fråga om fullföljden, synes böra förordas, att samtliga skiftesmål

i första hand få fullföljas till mellaninstansen. Ett avsteg från denna

regel synes dock höra göras. Detta gäller mål angående förrättning enligt

lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller

med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Med hänsyn

till de särskilda förhållanden som föreligga med avseende å dessa s. k.

provskiften och det ringa antal dylika skiften som ännu återstå oavslutade

torde ändrad instansordning i fråga örn mål av sist angivet slag icke böra

ifrågasättas.

Såsom förut framhållits lärer annan myndighet än hovrätt icke komma i

fråga som mellaninstans i skiftesmål. Vanskligare att avgöra är däremot

huruvida prövningen av dessa mål lämpligen bör överlämnas åt samtliga hovrätterna

eller örn vid en av dessa bör inrättas en för hela riket gemensam

skiftesöverdomstol. Den hovrätt, som i sistnämnt fall skulle komma i betraktande,

vore Svea hovrätt.

För inrättandet av allenast en skiftesöverdomstol i andra instans för hithörande

mål kan tydligen anföras det förhållandet att en sådan organisationsform,

med hänsyn till det relativt stora antal skiftesmål varmed domstolen

finge taga befattning, vore särskilt ägnad dels att hos domstolen främja och

vidmakthålla den särskilda insikt och erfarenhet som är av nöden för skiftesmålens

bedömande, dels ock att utgöra en garanti för enhetlighet i rättstillämpningen

redan i andra instans. Därest skiftesmålen överlämnades till samtliga

hovrätterna bleve, vad angår de mindre hovrätterna, det antal som komme att

tillfalla varje hovrätt i jämförelse härmed väsentligt mindre. Vad sålunda

anförts skulle emellertid kunna åberopas till stöd jämväl för åtskilliga andra

specialmåls sammanförande i andra instans till en av hovrätterna, vilket skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 3.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

möta bestämda olägenheter i andra avseenden. I allt fall synes vid en fördelning

av skiftesmålen på de olika hovrätterna det antal som skulle tillfalla även

de mindre hovrätterna icke vara så obetydligt, att icke ledamöterna skulle erhålla

tillfälle att förvärva erforderlig rutin med avseende å dessa mål. Beaktansvärda

fördelar skulle däremot ett förläggande till huvudstaden av skiftesöverdomstolen

medföra därutinnan att domstolen utan omgång kunde erhålla

tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv samt inhämta erforderliga upplysningar

av styrelsens befattningshavare. I detta avseende bliva de utanför huvudstaden

förlagda hovrätterna i stort sett hänvisade att låta sig nöja med skriftliga

utlåtanden från lantmäteristyrelsen; mången gång torde dock tillräckliga

upplysningar kunna vinnas genom anlitande av lantmäterikontorens arkivmaterial

samt sakkunskapen hos personalen därstädes.

Som skäl för att dömandet i skiftesmålen i andra instans borde överlämnas

at allenast Svea hovrätt har stundom ytterligare anförts att domstolen i sådant

fall kunde förstärkas med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person.

En sådan anordning skulle däremot endast med stora svårigheter kunna genomföras

med avseende å de utanför huvudstaden förlagda hovrätterna. Häremot

må anmärkas att ett system med en särskilt tillkallad sakkunnig ledamot

vid ifrågavarande måls behandling i hovrätt knappast synes av behovet påkallat

och dessutom lärer vara förenat med olägenheter i vissa avseenden. Behovet

av teknisk fackkunskap bör därför tillgodoses i annan ordning. I allt fall

synes det icke möta större svårigheter att bereda även de hovrätter, som äro

förlagda utanför huvudstaden, tillgång till sakkunniga.

Mot en anordning med Svea hovrätt såsom ensam skiftesöverdomstol kan

anföras att det måste betraktas såsom otillfredsställande örn ägodelningsdomarna

i stora delar av riket skulle i administrativt hänseende lyda under

annan hovrätt än den som har att pröva deras domar. Vidare torde en sådan

anordning komma att ställa sig kostsammare för statsverket än örn skiftesmålen

fördelades på alla hovrätterna.

Å andra sidan kunna anföras flera skäl som direkt tala för skiftesmålens

fördelning på de olika hovrätterna. Det får sålunda anses önskligt att hovrätterna

i gemen icke ställas främmande för jorddelningslagstiftningen; mera

ingående kännedom om densamma kan nämligen ofta vara av stor betydelse

även vid bedömande av mål som fullföljts från allmän domstol. Vidare skulle

otvivelaktigt, om skiftesmålen komme att handläggas av alla hovrätterna,

ett avsevärt större antal av de unga jurister som i hovrätterna erhålla domarutbildning

göras förtrogna med dömandet i skiftesmål än vad eljest bleve fallet.

Målens snabba avgörande skulle även främjas samt faran för uppkomsten av

arbetsbalans i händelse av ökad tillströmning av skiftesmål minskas. Större

ortskännedom kan ock förväntas i en mindre hovrätt.

Härtill kommer hänsynen till den tillämnade allmänna rättegångsreformen.

Därest, såsom är att antaga, efter dess genomförande muntligt förfarande kommer

att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans skulle kravet på att

domstolen bör vara lätt tillgänglig för allmänheten knappast kunna anses behörigen

tillgodosett örn allenast en skiftesöverdomstol i andra instans inrätta
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

35

des. Även ur denna synpunkt lärer det alltså vara mindre lämpligt att nu

överlämna dömandet i skiftesmål till allenast en av hovrätterna.

De farhågor som uttalats för att det skulle möta svårigheter att i en mindre

hovrätt på ett tillfredsställande sätt rekrytera den division, som skulle ha att

handlägga skiftesmål, kan jag icke dela.

Vad sålunda anförts synes giva vid handen att övervägande skäl tala för

att prövningen av de nu ifrågakomna skiftesmålen i andra instans bör överlämnas

till samtliga hovrätterna.

Ej heller i fråga örn övriga huvudgrunder för fullföljden av talan i skiftesmålen

har jag funnit anledning att frångå utkastens ståndpunkt. Det föreslagna

fullföljdsförfarandet är, på sätt framhållits i den senare promemorian,

ägnat att medföra beaktansvärda fördelar. Därest förfarandet anordnades

i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna i rättegångsbalken skulle

behovet av snabb expedition i hithörande mål knappast kunna, på sätt i vissa

yttranden förutsatts, tillgodoses genom stadganden om skyldighet för tjänstemän

vid överinstanserna att avsända uppgift örn anförda besvär. Möjlighet

föreligger nämligen att meddelandena kunna under befordringen förkomma

eller försenas, och den omständigheten att dylik underrättelse i visst mål

icke framkommit inom skälig tid efter besvärstidens utgång torde alltså icke

kunna godtagas såsom bevis för att besvär icke blivit anförda. Endast en

ringa ökning av ägodelningsdomarnas nuvarande arbetsbörda torde för övrigt,

komma att föranledas av de föreslagna bestämmelserna örn ägodelningsdomares

befattning med besvär över hovrätts utslag, enär det antal dylika besvär,

varmed varje särskild ägodelningsdomare finge taga befattning, synes bliva

helt obetydligt. — Att särskilt inskränka förrättningslantmätares klagorätt

synes ej av nöden.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande åvilar hovrätterna, synes

man böra räkna med möjligheten att en viss förstärkning av dessas arbetskrafter

kan komma att bliva nödvändig, därest hovrätterna få befattning jämväl

med skiftesmålen. Det synes emellertid vanskligt att nu göra några mera

ingående beräkningar härutinnan. Innan någon tids erfarenhet vunnits rörande

reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden torde fördenskull

stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna icke böra ifrågasättas. I allt

fall lärer man, under förutsättning av reformens genomförande från och med

den 1 januari 1936, kunna utgå från att den förstärkning, som kan bliva

erforderlig under budgetåret 1935—1936, skall kunna åstadkommas på den

väg, som enligt hovrätternas arbetsordningar är avsedd att beträdas vid behov

av tillfällig förstärkning av arbetskrafterna. I

I enlighet med de nu angivna grunderna hava inom justitiedepartementet

upprättats förslag till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921

(nr 378) om ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nytt jander ätt shav are att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Som vad i lagen örn delning av jord å landet stadgas angående fullföljd av

talan mot beslut i jorddelningsmåi är tillämpligt jämväl beträffande mål rörande

ägostyckning, i den mån sådana fortfarande kunna förekomma, har

det icke ansetts nödigt att utarbeta särskilda bestämmelser med avseende å

ägostyckningsmålen.

Erforderliga föreskrifter med avseende å skiftesmålens föredragning i hovrätterna

lära böra meddelas i hovrätternas arbetsordningar.

I fråga örn detaljerna i de särskilda förslagen må anföras:

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

örn delning av jord å landet.

5, 16 och 19 KAP.

Ändringarna i dessa kapitel äro av redaktionell art och äro föranledda av

de föreslagna stadgandena angående mellaninstans för jorddelningsmålen.

21 KAP.

23, 36 och 43 §§.

Ändringarna i 23 och 43 §§ äro föranledda av att den nuvarande 58 § ersatts

av förslagets 68 §. I 36 § har vidtagits den jämkning i avfattningen,

som föranledes av att inskrivningsärenden numera handläggas å särskilda

inskrivningsdagar.

44 och 46 §§.

De föreslagna bestämmelserna örn hovrätts befattning med jorddelningsmåi

hava givit anledning till vissa ändringar i rm förevarande paragrafers lydelse;

i 46 § har därjämte vidtagits den jämkning i avfattningen, som föranledes

av att inskrivningsärenden numera handläggas å särskilda inskrivningsdagar.

Änmärkas må att det, i likhet med vad som hittills gällt, även enligt den föreslagna

nya lydelsen av paragraferna skall åligga ägodelningsdomaren att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

37

åteckna fastställelsebevis och föranstalta om anteckningar i inteckningsprotokoll

och inteckningsbok jämväl i fall då fastställelse meddelats av högre

rätt.

50 §.

Till denna paragrafs andra punkt har gjorts ett tillägg, varigenom punktens

tillämplighet begränsats till beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt.

Angående beslut varigenom överlantmätare meddelat fastställelse å avstyckningsförrättning

hänvisas till 69 §.

51 §.

I fråga örn denna paragrafs innehåll hänvisas till vad som förut anförts i

den allmänna motiveringen.

52 och 53 §§.

Dessa paragrafer äro oförändrade.

54 §.

Den nu gällande föreskriften örn skyldighet att i två exemplar ingiva besvär

över ägodelningsdomares eller ägodelningsrätts beslut har synts böra

ersättas av ett stadgande därom att besvären skola vara åtföljda av styrkt avskrift

av besvärshandlingarna. I överensstämmelse med vad som stadgas i

26 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken, med vilken bestämmelse stadgandet

i 27 kap. 6 § tredje stycket samma balk må jämföras, har härvid dock

ansetts böra göras undantag — förutom för ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens

protokoll — för kartor och andra ritningar ävensom för handlingar

av vidlyftigare beskaffenhet.

För närvarande saknas uttryckligt stadgande angående påföljden, därest

besvären ingivas i allenast ett exemplar. Enligt praxis är påföljden icke

talans förlust utan allenast skyldighet för klaganden att gälda lösen för avskrift,

som ägodelningsdomaren har att ombesörja. Denna regel har synts böra

bibehållas med avseende å underlåtenhet att ingiva styrkt avskrift av besvärshandlingarna;

uttryckligt stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

Då emellertid avskrift av besvärshandlingarna erfordras allenast för

det fall att annan part än förrättningslantmätaren skall höras över besvären,

har påföljden funnits icke böra inträda, därest sådant hörande icke skall förekomma.

I paragrafen har inskjutits föreskrift därom att föreläggande att inkomma

med protokoll i målet icke må meddelas där besvären uppenbarligen icke

kunna upptagas till prövning. I tveksamma fall däremot bör föreläggande meddelas;

därigenom undvikes onödig omgång därest hovrätten skulle finna hinder

mot besvärens upptagande icke föreligga. Motsvarande regler skola enligt

förslaget gälla även med avseende å infordrande av förklaringar. Mot

ett dylikt stadgande har av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

med instämmande av ett stort antal ägodelningsdomare invänts att det mäste

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

anses oegentligt att ägodelningsdomaren skall inlåta sig på preliminärt bedömande

av en fråga vars avgörande tillkommer högre instans. Då emellertid

detta ägodelningsdomarens bedömande avser allenast att urskilja sådana

fall, där hinder mot besvärens upptagande uppenbarligen föreligger, synas avgörande

betänkligheter mot förslaget i förevarande avseende icke böra möta.

Att förslaget härutinnan är till fördel för parterna torde ligga i öppen dag.

55 §.

Denna paragraf, som handlar örn förfarandet vid infordrande av förklaring

från icke klagande delägare, har underkastats ändringar, som föranletts av

den föreslagna bestämmelsen i 54 § därom att besvärshandlingarna skola vara

åtföljda av styrkt avskrift. Tillika har i paragrafen inskjutits föreskrift, att

förklaring icke skall infordras i fall då uppenbart är att besvären icke kunna

till prövning upptagas. I detta sammanhang må anmärkas att om klagande

part icke fullgjort meddelat föreläggande att inkomma med protokoll i målet

denna försummelse icke utgör tillräcklig anledning att underlåta kommunikation

av besvären; protokollen kunna med laga verkan av klaganden inlämnas

när som helst före målets företagande till avgörande.

Den i förevarande paragraf för närvarande stadgade påföljden av underlåtenhet

att i rätt tid avgiva infordrad förklaring, nämligen att icke vidare

varda i målet hörd, har med hänsyn till möjligheten att talan i målet kan fullföljas

från hovrätten till högsta instans icke bibehållits. I stället har, i överensstämmelse

med vad som gäller med avseende å vanliga besvärsmål, upptagits

ett stadgande av innehåll att underlåtenheten icke skall föranleda uppehåll

med målets avgörande med mindre laga förfall visas.

56 §.

I denna paragraf har icke gjorts annan ändring än dels att i texten insatts

ett förtydligande tillägg av innehåll att besvärshandlingarnas överlämnande

till lantmätaren skall ske genom ägodelningsdomarens försorg och dels att för

underlåtenhet att i rätt tid avgiva förklaring stadgats samma påföljd som i

förslagets 55 §.

57 §.

I förevarande paragraf upptagas regler örn handlingarnas insändande till

hovrätten. Bestämmelsen i paragrafens sista punkt har tillkommit i ändamål

att undvika onödigt sändande av förrättningshandlingarna. Besvär som avses

i denna punkt äro nämligen ofta av beskaffenhet att kunna avgöras utan att

överinstansen har tillgång till förrättningsakten. Dessutom kan tillgång till

akten vara erforderlig för sakens fortsatta behandling i första instansen eller,

där denna meddelat slutligt utslag, för åtgärder som föranledas av utslaget.

60 §.

Av allmänna grunder lärer följa att stadgandena i 50 § andra punkten

samt 52 och 53 §§ örn rätt att fullfölja talan mot beslut av ägodelningsdomare

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

39

och ägodelningsrätt skola äga motsvarande tillämpning även i fråga om rätt

till talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål, dock med de inskränkningar

som kunna föranledas av stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken eller därav

att vederbörande lämnat första instansens beslut oklandrat. Uttrycklig föreskrift

härom torde icke vara erforderlig.

61 §.

Angående den föreslagna skyldigheten att ingiva styrkt avskrift av vissa

besvärshandlingar samt påföljden därest denna skyldighet försummas hänvisas

till vad som anförts beträffande 54 §.

Då klagande part underlåtit att ingiva hovrättens protokoll och utslag men

samma handlingar blivit av annan part ingivna eller från hovrätten översända

samt föreläggande att inkomma med dessa handlingar förty icke skall meddelas,

kan klaganden likväl bliva skyldig att bekosta avskrift som erfordras för

kommunikation med delägare.

62 §.

Utöver vad i 59 § stadgas örn översändande till ägodelningsdomaren av handlingar

i målet, när hovrätten meddelat slutligt utslag, erfordras motsvarande

föreskrift för det fall att ett av hovrätten under rättegången meddelat beslut

särskilt överklagats. Nu förevarande paragraf innehåller stadgande i sådant

avseende.

63 §.

Ifråga om föreskriften att föreläggande icke må meddelas där uppenbart

är att besvären icke kunna upptagas till prövning hänvisas till vad som anförts

beträffande motsvarande stadgande i 54 §.

64 §.

Denna paragraf innehåller regler huru förfaras bör, då klagande part sökt

tillstånd att fullfölja talan mot hovrättens utslag. I överensstämmelse med

vad som tillämpas i vanliga besvärsmål har den ordningen ansetts böra genomföras

att dispensfrågan skall avgöras innan förklaringar, i den mån sådana

erfordras, varda infordrade. Den föreslagna regeln angående översändande

av handlingar till ägodelningsdomaren, då efter dispensfrågans avgörande förklaringar

skola infordras, har utformats så att allenast sådana handlingar, över

vilka förklarandena skola höras, behöva sändas fram och åter.

65 §.

I enlighet med vad som förut framhållits böra förklaringar icke infordras,

då uppenbart är att besvären icke kunna upptagas till prövning. Då

i nu förevarande paragraf upptagits stadgande därom att hovrättens protokoll

och utslag i målet skola tillhandahållas klagandens motparter vid för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj-.ts proposition nr 8.

klaringars infordrande, måste sagda protokoll och utslag vara tillgängliga för

att sadant infordrande skall kunna äga rum. Äro handlingarna icke tillgängliga

och fullgöres icke föreläggande att inkomma med desamma, blir följden

att ägodelningsdomaren har att insända handlingarna i målet till nedre justitierevisionen

utan dessförinnan företagen kommunikation. Underlätet fullgörande

av föreläggande att inkomma med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens

protokoll i målet utgör däremot icke tillräcklig anledning att

underlåta kommunikation; härom hänvisas till vad som anförts under 55 §.

Detsamma synes böra gälla med avseende å underlåtenhet att fullgöra föreläggande

enligt 30 kap. 36 § rättegångsbalken. För motparterna torde det

nämligen icke vara av den vikt att erhålla del av det i sådant föreläggande

avsedda fattigdomsbeviset, att kommunikation icke skulle kunna företagas även

om beviset ännu icke inkommit.

Beträffande andra och tredje styckena i paragrafen må anmärkas att den

avskrift av Konungens beslut, som jämlikt 64 § andra stycket skall översändas

till ägodelningsdomaren, bör åtfölja handlingarna i målet och att detta exemplar

därför icke bör översändas till delägarna, då förklaringar skola infordras

i den i 55 § stadgade ordning.

68 §.

Denna paragraf motsvarar den nuvarande 58 §. Den i sista stycket av nuvarande

58 § förekommande hänvisningen till 51 § har uteslutits på grund av

den förändrade lydelse, sistnämnda paragraf erhållit i förslaget.

69 §.

Att beslut av överlantmätare, varigenom fastställelse å avstyckningsförrättning

meddelats, icke får överklagas framgår för närvarande av 50 §. Som

emellertid den föreslagna ändrade avfattningen av sagda paragraf föranleder

därtill att den blir tillämplig allenast a beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt,

har i nu förevarande paragraf upptagits föreskrift i ämnet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och

7 §§ lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad.

3 KAP.

7 §.

^För fullständighetens skull har till paragrafen fogats ett nytt stycke, innehållande

föreskrifter angående meddelande av underrättelser rörande överrätts

beslut i sammanläggningsärenden. Det har därvid ansetts erforderligt att

meddela föreskrift örn byggnadsnämndens och fastighetsregisterförarens underrättande

ej blott da ansökan örn sammanläggning av överrätten bifallits

utan även da ett beslut, varigenom sadan ansökan bifallits, blivit av överrätten

upphävt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8.

41

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni

1921 om ströängars indragande till kronan.

37 §.

Anledning synes icke föreligga att i hithörande nial tillåta fullföljd av

talan till hovrätt i vidsträcktare mån än som hittills kunnat ske vid talans

fullföljd till Konungen. Likaså synas föreskrifterna i andra stycket av förevarande

paragraf böra bibehållas med avseende å fullföljd av kronans talan

till hovrätt.

Nu gällande stadgande därom att besvär över ägodelningsrättens utslag i

hithörande mål skola vara avfattade i två exemplar hava ersatts av bestämmelser

angående skyldighet att ingiva styrkt avskrift av vissa besvärshandlingar.

39 §.

Att ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen icke bör fullfölja talan

emot hovrättens utslag i annat fall än då han finner synnerliga skäl till klagan

föreligga, lärer framgå av grunderna för stadgandet i 37 § tredje stycket.

Övriga förslag.

Närmare motivering torde icke erfordras.»

Föredraganden hemställer härefter att lagradets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga 1 till detta protokoll utvisar, matte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Henry Rooth.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §

samt 21 kap. 23, 36, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av

jord a landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

7 §.

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,

skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,

skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen

beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill

dess förrättning för berörda ändamål blivit genom laga kraft ägande beslut

fastställd.

16 KAP.

5 §•

Har laga---2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter

i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga

kraft, i skifteshandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen

föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett

exemplar av skifteskartan inom ett ar eller, där skifte avser skifteslag, varom

i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut om fastställelse

av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla

vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr S.

43

19 KAP.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare

utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från det beslut örn fastställelse

av förrättningen vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet

gälla vad i 21 § stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas

å sammanträde.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,

i andra fall, än nu är sagt, ma, såvitt ej annat följer av bestämmelserna

i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola

ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,

under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden

och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom

att anteckning örn sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,

som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes

såväl i lagfartsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,

varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje

stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;

bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda

anmärkningar, han må hava infordrat fran förrättningslantmätaren. I fråga

om yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna---stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,

i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn

fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om annan

förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av

Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har över lantmätaren---beträffande överlantmätaren.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

46 §.

Har vid ^ jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från

ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit

genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående

beloppet samt de tider, a vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder

gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om fullföljd av talan mot ägodelningsrätts oell ägodelningsdomares

beslut i jorddelningsmål.

50 §.

Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot

förrättmngsman eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering

eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i

11 kap. 2 § andra stycket förmäles. Ej heller må, utom i fall varom i 52 §

sägs, klagan föras över beslut, varigenom ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning.

51 §.

Där ej efter vad i 50 § sägs vid ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares

beslut i jorddelningsmål skall förbliva, må talan mot sådant beslut fullföljas

bos hovrätten.

I fråga örn fullföljd av talan hos hovrätten skola, såvitt ej i denna lag eller

eljest i lag eller författning särskilda stadganden därom meddelas, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens föreskrifter beträffande

fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut, med iakttagande därav, att

vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding skall gälla örn

ägo delnings domaren.

52 §.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom

samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

må överklagas av byggnadsnämnden. Om sådant beslut skall byggnadsnämnden

utan dröjsmål underrättas av ägodelningsdomaren.

_ •^ar> efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,

ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättningen, må den, vilkens

besvär genom ägodelningsrättens utslag lämnats utan bifall, fullfölja

talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom emot gått.

53 §.

Ilar fastställelse vägrats a jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke

blivit anförda, må klagan över ägodelningsrättens utslag fullföljas jämväl av

förrättningslantmätaren.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

45

Innefattar eljest ägodelnings rätts beslut förpliktande för förrättningslantmätaren

att utan särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller

att gälda kostnad för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan

mot beslutet därutinnan.

54 §.

Talan, varom i 51 § första stycket sägs, föres genom besvär, vilka åtföljda

av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll skola ingivas till

ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets eller beslutets dag, denna

oräknad.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill

hörande handlingar utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras över

besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift. Vad sålunda

är stadgat åge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar,

ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll

i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig

förrättning.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll

i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren

klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej

är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden

skall hava förlorat sin talan. Föreläggande, varom nu är sagt, må dock

ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären icke

kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär sålunda inkommit, läte ägodelningsdomaren. där ej uppenbart

är att besvären icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens

utgång översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som

blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, örn denne är klagande

eller icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder

eljest möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan,

på sätt i 3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar

från kungörandet till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till

hovrätten ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan

icke föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma

tid visas laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift

å den person, till vilken avskrifterna blivit översända.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete

på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest

förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdomarens

försorg tillställas honom med föreläggande att inom trettio dagar därefter med

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

återställande av handlingarna avgiva förklaring. Inkommer ej förklaring

inom föreskriven tid, må det ej föranleda uppehåll med målets avgörande med

mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll

i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet fullgjorts eller

därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna

i malet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången

eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i

16 kap. 10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas

endast därest hovrätten därom förordnar.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt

sig kalla överlantmätare eller annan sakkunnig person. I fråga örn jäv mot

biträdet samt ersättning at honom skall vad i 13 § finnes stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten

uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän

verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande

tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen

gälle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna

i målet tillika med en avskrift av utslaget ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren.

Därjämte skall en avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,

där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,

skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

H. Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål.

60 §.

I fråga om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skola

i allt, varom ej i denna lag eller eljest i lag eller författning är särskilt stadgat,

i tillämpliga delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens föreskrifter

rörande fullföljd av talan mot hovrätts beslut.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola ingivas till

ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets eller beslutets dag, denna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

47

oräknad. Vid besvären toge klaganden ej allenast Konungens befallningshavandes

bevis om nedsättning av de i 30 kap. 19 § rättegångsbalken föreskrivna

belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt ägodelningsrättens

eller ägodelningsdomarens ävensom hovrättens i målet förda protokoll,

såvitt dessa handlingar ej jämlikt 59 eller 62 § skola av hovrätten översändas

till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall ock fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan samt av såväl

de i första stycket angivna handlingarna utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens

protokoll i målet som ock övriga till inlagan hörande handlingar,

vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras

över besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra

ritningar, ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i

rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig

förrättning.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat

beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,

genom vars försorg de handlingar i målet, vilka angå den genom beslutet avgjorda

frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll

skola översändas till ägodelningsdomaren.

63 §.

Förelägganden, som avses i 30 kap. 36 och 41 §§ rättegångsbalken, skola i

jorddelningsmål meddelas av ägodelningsdomaren. Avser sådant föreläggande

annan handling än ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,

skall i föreläggandet intagas erinran örn skyldigheten att ingiva styrkt avskrift

av handlingen.

Föreläggande varom nu är sagt må ej meddelas, där uppenbart är att besvären

icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i målet, skall

ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt

30 kap. 36 eller 41 § rättegångsbalken meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts

eller därför utsatt tid tilländagått, insända samtliga handlingar i målet

till Konungens nedre justitierevision.

Sedan ansökningen prövats varde, där förklaring skall infordras över besvär

som anförts av sökanden eller annan klagande, besvären ävensom hovrättens

protokoll och utslag i målet samt övriga av klaganden i målet ingivna

handlingar, över vilka motparterna ej lämnats tillfälle att yttra sig,

tillika med avskrift av Konungens beslut till ägodelningsdomaren översända.

Av klaganden ingivna avskrifter av nu nämnda handlingar skola ock översändas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

65 §.

över anförda besvär late ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens

utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma

paragraf omförmälda handlingar till honom översänts, från klagandens motparter

infordra till Konungen ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras,

där uppenbart är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller

där, oaktat föreläggande enligt 30 kap. 41 § rättegångsbalken meddelats och

den i föreläggandet utsatta tiden tilländagått, hovrättens protokoll och utslag

i målet icke inkommit.

När förklaringar skola infordras, skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat äga

motsvarande tillämpning. I ty fall skola motparterna i den i samma paragrafer

angivna ordning jämväl tillhandahållas hovrättens protokoll och utslag i målet

samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar, över vilka

motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där klaganden erhållit

Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens därutinnan meddelade

beslut. Vad salunda är stadgat skall dock, där förklaringar skola infordras

i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor, andra ritningar

eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre klaganden ingivit

styrkta avskrifter därav.

Skall på grund av vad sålunda är stadgat motparterna tillhandahållas avskrift

av annan handling än i 61 § andra stycket omförmäld, och har sådan

avskrift icke ingivits av klaganden, varde den av ägodelningsdomaren anskaffad

på klagandens bekostnad.

66 §.

_ Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med handling,

som avses i 30 kap. 36 eller 41 § rättegångsbalken, eller att avgiva förklaring

meddelats, föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländagått,

skall ägodelningsdomaren, i den män skyldighet därtill icke föreligger

redan enligt 64 §, till Konungens nedre justitierevision insända de hos ägodelningsdomaren

befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,

som dragits under Konungens prövning.

I. Om förfarandet i vissa avstyekningsmål.

68 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §

andra stycket sägs, skall saväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §

sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras

av Konungens befallningshavande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

49

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns

i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande

fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 § första stycket stadgas

äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut

i denna lag är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom samhälle, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant

påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, innan

målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,

må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen

allenast under villkor, att förordnande gives örn sammanläggningen enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom

i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50, 52 och 53 §§ i detta kapitel

stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

69 §.

Mot beslut, varigenom överlantmätare meddelat fastställelse å avstyckningsförrättning,

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att i fråga örn fullföljd

av talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga

tillämpning.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade

1 Senaste lydelse se SFS 1931:143.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 3.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G och H i lagen örn

delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton---framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3§.

Sammanläggning enligt---2 § jordabalken.

Är område---återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade

beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G och H i lagen

örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §.

Så snart---örn beslutet.

Örn ansökningen---i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom---för registret.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut av beskaffenhet, som

i första eller tredje stycket avses, skall underrättelse i enlighet med vad där

föreskrives meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. På sätt sålunda stadgats skall ock, där hovrätten eller Konungen

upphävt beslut varigenom ansökan örn sammanläggning bifallits, därom lämnas

underrättelse till byggnadsnämnden och den som för fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen d''en 22 juni 1921 (nr 378)

om ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 örn ströängars

indragande till kronan skola erhålla följande ändrade lydelse:

37 §.

över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende än såvitt

fråga är, huruvida och i vilken omfattning ströängar skola till kronan in
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

51

dragas. Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger

att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden i ägodelningsrätten

ingiva sina till hovrätten ställda besvär.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av hesvärsinlagan jämte därtill hörande

handlingar utom ägodelningsrättens protokoll, vid äventyr att klaganden

eljest har att gälda lösen för erforderlig avskrift. Vad sålunda är stadgat

äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar, ej heller å

handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller

handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande hos

hovrätten, har han att i god tid före besvärstidens utgång till ombudsmannen

och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning av sagda skäl

ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag samt handlingarna i ärendet;

och skola dessa för sådant ändamål på anmälan tillhandahållas honom av ordföranden.

Har dylik framställning gjorts, äger ombudsmannen, där även han

finner synnerliga skäl till klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan

mot utslaget.

Hava besvär anförts av ombudsmannen, skola avskrifterna av besvärshandIingarna

genom ordförandens försorg tillställas fastighetens ägare eller den,

som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna. När besvär anförts av

annan än ombudsmannen, har ordföranden att låta besvären jämte övriga handlingar

tillställas ombudsmannen.

Efter det delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till hovrätten ställd

förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen till ordföranden

ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda tiden tilländagatt

eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna av ordföranden insända

till hovrätten.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål

örn ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende är

föreskrivet i fråga om skiftesmål; dock skall, då förklaring i anledning av

besvär över hovrättens utslag infordras, vad i 37 § fjärde och femte styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning under iakttagande av att de avskrifter,

som skola delgivas i den i 37 § fjärde stycket första punkten stadgade ordning,

skola omfatta jämväl hovrättens protokoll och utslag i målet samt de av hovrätten

prövade, av klaganden ingivna handlingar, över vilka motparten icke

lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där klaganden erhållit Konungens

tillstånd att fullfölja talan, Konungens därutinnan meddelade beslut. Vid

delgivning i sist angiven ordning skola likväl undantagas kartor och andra

ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, där ej klaganden ingivit

styrkta avskrifter därav.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att i fråga örn fullföljd

av talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

_

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt

i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i målet. I

fråga örn förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut

gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i---beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

Är fråga örn område---särskilt namn.

Är fråga örn annat---varder avskild.

Om beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 jani 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning

av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1929: 54.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15 §.

Sedan ärendet---om sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som

för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen

bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse

å avstyckningen, därom skils i lagen örn delning av jord å landet. Ankommer

fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande

örn sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga

kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.

Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger--— angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Örn utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten bifallit ansökning örn sammanläggning,

och ingår däri sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, skall ägodelningsdomaren

utan dröjsmål underrätta jordbrukskommissionen örn beslutet.

21 §.

I fråga örn talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna

i 21 kap. lagen örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen

sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, åge jordbrukskommissionen överklaga

beslutet, där hinder mot fullföljd av talan eljest icke föreligger.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut i sammanläggningsärende

skola underrättelser i enlighet med vad i 19 § första och andra styckena

stadgas meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions

försorg. Har hovrätten meddelat beslut, som i näst föregående stycke sägs,

skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 99)

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Härigenom förordnas, att 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 om delning

av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande

ändrade lydelse:

16 §.

iVad i 21 kap. avdelningarna G och H lagen örn delning av jord å landet

stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds

klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga

delar gälla i fråga om mål, som jämlikt denna lag skola prövas av

ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §,

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut

örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna

utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig

fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å utdraget

avskrift av beviset om fastställelse^ Utdraget må tillställas jordägare

med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

55

Bilaga 2.

Mål å nedre justitierevisionens samtliga rotlar enligt Sveriges officiella statistik.

Å r

Inkomna

Avgjorda och avskrivna

Balans till följ. år

Revi-

sions-

mål

Besvärs- o. under- st. mål

Summa

Revi-

sions-

mål

Besvärs- o. under- st. mål

Summa

Revi-

sions-

mål

Besvärs- o. under- st. mål

Summa

1911 ....

648

831

1,479

572

867

1,439

1,261

678

1,939

12 ... .

811

1,001

1,812

627

840

1,467

1,445

839

2,284

13 ... .

737

958

1,695

650

883

1,533

1,538

931

2,469

14 ... .

730

886

1,616

607

881

1,483

1,661

936

2,597

15. . . .

716

863

1,579

676

871

1,547

1,701

927

2,628

16 ... .

393

498

891

769

800

1,569

1,325

625

1,950

17 ... .

354

430

784

730

683

1,413

949

369

1,318

18. . . .

430

624

1,054

713

627

1,340

666

365

1,031

19 ... .

478

736

1,214

566

688

1,254

578

409

987

20 ... .

506

630

1,136

584

765

1,349

500

273

773

21 ... .

535

665

1,200

598

685

1,283

438

251

689

22 ... .

552

509

1,061

589

562

1,151

401

197

598

23 ... .

767

615

1,382

616

629

1,245

553

184

737

24 ... .

710

564

1,274

648

557

1,205

615

189

804

25. . . .

612

560

1,172

630

557

1,187

597

192

789

26 ... .

573

580

1,153

548

534

1,082

621

237

858

27 ... .

554

623

1,177

546

577

1,123

629

282

911

28. . . .

545

584

1,129

492

551

1,043

682

315

997

29 ... .

537

736

1,273

601

648

1,249

618

403

1,021

30 ... .

459

743

1,202

505

700

1,205

572

446

1,018

31 ... .

420

724

1,144

482

760

1,242

510

410

920

32 ... .

417

863

1,280

467

753

1,220

460

520

980

33 ... .

419

825

1,244

398

790

1.188

481

555

1,036

Bilaga 3.

Skiftesmål i nedre justitierevislonen.

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Balans vid årets början ... 30 60 108 129 191 225 191 215

Inkomna mål:

Enaittarmål......... 27 98 55 49 50 62 39 46

Gräns- och äganderättstvister . — — 4 41 41 43 48 44

Övriga skiftesmål ......34_34_37__77___66_____44 "5____78

Summa inkomna mål 61 132 96 167 157 149 162 168

Avskrivna och avgjorda mål . 31 84 75 105 123 183 138 138

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Bilaga 4.

Skiftesmål å nedre justitierevisionens rotlar enligt den officiella statistiken.

x

r Inkomna Avgjorda och avskrivna

1911...................90 101

12 ................... 76 66

13 ................... 68 87

14 ................... 63 89

15 ................... 76 73

16 ................... 90 96

17 ...................64 93

18 ................... 63 43

19 ................... 48 62

20 ................... 60 51

21 ................... 63 67

22 ................... 69 56

23 ................... 98 H5

24 ................... 76 89

25 ................... 70 64

Bilaga 5.

a.

Till ägodelningsrätterna inkomna stämnings- oell besvärsmål.

Till ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932

Svea hovrätts område.........141 192 158 133 437

Göta hovrätts område.........168 Ilo 105 105 105

Skånska hovrättens område.......41 50 30 66 47

Summa 350 352 293 304 289

b.

Av ägodelningsrätterna avgjorda mål, som inkommit genom underställning.

Till ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932

Svea hovrätts område......... 67 116 142 142 148

Göta hovrätts område......... 28 40 41 51 53

Skånska hovrättens område.......11 10 n g 43

Summa 106 166 194 201 214

C.

Av Högsta domstolen avgjorda skiftesmål enligt den officiella statistiken.

Från ägodelningsdomare och „„__

ägodelningsrätter inom 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Svea hovrätts område....... 37 46 74 404 g4 7g

Göta hovrätts område....... 26 50 43 50 39 47

Skånska hovrättens område.....14 9 7 29 10 7

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

57

Bilaga 6.

Till hovrätterna inkomna mål under åren 1924—1933.

Å r

Vädjade inål och instämda tvistemål

Besvärsmål, underställningsmål, fiska- liska aktioner och andra brottmål

Svea

hovrätt

Göta

hovrätt

Skånska

hovrätten

Svea

hovrätt

Göta

hovrätt

Skånska

hovrätten

1924 ....

1,880

926

690

2,207

900

610

25 ... .

1,920

1,005

597

2,290

1,004

610

26 ... .

1,827

844

535

2,183

958

542

27 ....

1,737

791

489

2,289

1,128

591

28 ... .

1,674

812

495

2,303

1,035

590

29 ... .

1,633

760

520

2,437

1,073

551

30 ... .

1,551

658

497

2,553

978

577

31 ... .

1,619

645

453

2,621

1,146

630

32 ... .

1,528

663

448

2,679

1,249

630

33 ... .

1,641

696

467

2,885

1,268

661

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 november

1934.

Närvarande:

justi tierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 28 september

1934, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 (nr

378) örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334)

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) örn sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Sten Vallquist.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Justitieråden Appelberg, Geijer och Bagge:

I likhet med högsta domstolens övriga ledamöter uttalade vi oss vid behandling

av den i departementschefens anförande omnämnda remissen för en sådan

ändring av skifteslagstiftningen att alla skiftesmål bleve underkastade samma

instansordning som gäller för de allmänna rättegångsmålen, varjämte vi i valet

mellan de olika sätten för mellaninstansens anordnande anslöto oss till den

mening enligt vilken skiftesmålen i andra instans skulle upptagas av den hov
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

59

rätt till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten kör. Vad sedermera i detta

lagstiftningsärende förekommit har icke föranlett oss att vid det förnyade övervägande,

som vi inom lagrådet ägnat dessa frågor, frångå vår nämnda ståndpunkt.

Mot huvudgrunderna i de remitterade förslagen hava vi följaktligen

intet att erinra, dock att beträffande förslaget till ändring i ströängslagen hänvisas

till vad beträffande detta förslag yttras.

Regeringsrådet Kellberg förklarade sig dela den uppfattning örn förslagens

huvudgrunder som uttalats av lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

2 1 kap.

Lagrådet:

Beträffande kapitlets allmänna uppställning från och med rubriken G samt

innehållet av 50—53 §§ är följande att erinra.

Jorddelningslagen innehåller i förevarande kapitel en avdelning, rubricerad

»G. Om fullföljd av talan mot beslut i jorddelningsmål». Där avhandlas i

50—53 §§ själva fullföljdsrätten samt i efterföljande paragrafer förfarandet

vid fullföljden. I förslaget har rubriken ävensom vissa av de under densamma

införda stadgandena ändrats sa att den ifrågavarande avdelningen uttryckligen

skall avse endast fullföljd av talan mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares

beslut i jorddelningsmål. I anslutning därtill har dels i kapitlet

införts en ny avdelning, betecknad med bokstaven H och innehållande

regler örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål, och dels i

en efterföljande, med bokstaven I betecknad avdelning i samma kapitel, vilken

avhandlar förfarandet i vissa avstyckningsmål, upptagits en ny paragraf

(69 §), som innehåller — vad enligt gällande lag lärer följa omedelbart av

50 § — att beslut, varigenom överlantmätare meddelat fastställelse a avstyckningsförrättning,

icke må överklagas.

Genom denna gruppering och den avfattning, som de särskilda stadgandena

i samband därmed erhållit, har en viss oklarhet kommit att vidlåda förslaget.

Enligt vad i departementschefens motivering anförts, är meningen den att

stadgandena i 50 § andra punkten samt 52 och 53 §§ om rätt att fullfölja

talan mot beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt skola äga motsvarande

tillämpning i fråga örn rätt till talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål,

dock med de inskränkningar som kunna föranledas av stadgandena i 30

kap. rättegångsbalken eller därav att vederbörande lämnat första instansens

beslut oklandrat. Det har i motiveringen uttalats att detta skulle följa av allmänna

grunder och att uttrycklig föreskrift därom skulle vara obehövlig. Att

berörda rättsregler böra gälla också i fråga örn rätt till talan mot hovrätts

beslut finner lagrådet vara riktigt, men lagrådet kan icke instämma i uttalandet

att uttryckligt stadgande därom icke erfordras. För det fall att

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hovrätten fastställt en oklandrad förrättning, som ägodelningsrätten vägrat

att fastställa, vore det icke alldeles otänkbart att rätt till fullföljd mot hovrättens

beslut kunde anses vara för handen. Att byggnadsnämnd tillagts rätt

att överklaga ägodelningsrätts fastställelsebeslut utgör icke i och för sig tillräckligt

skäl att anse nämnden äga motsvarande rätt beträffande ett dylikt

beslut av hovrätt. De anförda exemplen, vilka ingalunda äro ensamstående,

torde ådagalägga att man knappast kan undvara uttryckliga bestämmelser i

förevarande hänseenden då fråga är örn fullföljd mot hovrätts beslut. Det

vill synas som örn en komplettering av förslaget härutinnan enklast skulle

kunna ske pa det sättet att samtliga de regler, som avse rätten överhuvud taget

att överklaga beslut i jorddelningsmål, sammanföras till en avdelning med

särskild rubrik samt reglerna örn förfarandet vid fullföljden — varunder då

kunna inbegripas stadganden örn att under rättegång meddelat beslut skall

särskilt överklagas därefter behandlas i skilda avdelningar med rubriker

lämpade efter denna uppställning.

Iakttages vad lagrådet nu förordat, synes för vinnande av större överskådlighet

uppställningen av bestämmelserna i förslagets 50—53 §§ böra sålunda

förändras att dessa paragrafer komma att innehålla, 50 § allenast det nuvarande

stadgandet i första punkten, 51 § reglerna angående rätt att klaga över

meddelad fastställelse, 52 § vad örn lantmätares rätt att klaga bör gälla samt

53 § stadganden örn att talan, där ej enligt bestämmelserna i föregående paragrafer

vid beslut i jorddelningsmål skall förbliva, ma förås över ägodelningsdomares

och ägodelningsrätts beslut hos hovrätten och över hovrättens beslut

hos Konungen, i samband varmed bör komma till uttryck, att i fråga om klagan

över hovrätts beslut rättegångsbalkens föreskrifter örn särskilda inskränkningar

i fullföljdsrätten skola äga motsvarande tillämpning. Den i förslagets

52 § upptagna bestämmelsen angående byggnadsnämnds underrättande

örn fastställelsebeslut, vilken bestämmelse, därest den av lagrådet nu förordade

uppställningen följes, icke har sin plats i avdelning G, bör insättas på

annat ställe, förslagsvis 38 §.

50—53 §§.

Lagrådet:

I fråga örn uppställningen och innehållet av dessa paragrafer hänvisas till

det ovan anförda.

54 §.

Lagrådet:

Under förutsättning att vad lagrådet hemställt angående den allmänna uppställningen

av 21 kap. och ändringar i 50—53 §§ vinner beaktande, bör innehållet

av andra stycket i 51 § överflyttas till första stycket av förevarande

paragraf, som för sådant fall dessutom bör i erforderlig mån jämkas.

^Med förslaget torde avses att föreläggande, varom i denna paragraf stadgas,

på föranstaltande av ägodelningsdomaren skall tillställas klaganden. Enligt

lagrådets mening bör detta komma till uttryck i lagtexten.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

61

Det har i tillämpningen visat sig att jorddelningslagens föreskrifter om att

besvär skola ingivas »till ägodelningsdomaren» kunna giva anledning till tvekan

örn deras rätta innebörd. Belysande i detta avseende är särskilt ett rättsfall

som finnes refererat i Nytt Juridiskt Arkiv år 1932 sid. 706. Besvären

hade i där avsett fall ingivits å sista fataliedagen i ägodelningsdomarens bostad

under hans bortovaro å tjänsteresa och först dagen därpå framlämnats till honom.

Tre ledamöter i högsta domstolen, i enlighet med vilkas votum Kungl.

Maj :ts utslag avfattades, ansågo målet desert, under det att tre ledamöter funno

besvär rätteligen vara anförda. Då ett sådant omröstningsresultat måste

anses giva vid handen att lagen lider av otydlighet, synes det, i synnerhet som

frågan till följd av den nu tilltänkta omläggningen av förfarandet i jorddelningsmålen

erhåller ökad räckvidd, vara lämpligt att i förevarande sammanhang

taga under övervägande behovet och möjligheten av att i det berörda hänseendet

giva hithörande lagbestämmelser ett innehåll som i högre grad än nu

gällande regler skänker fullföljdsförfarandet stadga och betryggar fullföljdsrätten.

Till vilket resultat ett sådant övervägande bör leda är emellertid utan

föregående utredning vanskligt att bedöma. Uppenbarligen skulle ett stadgande

— hämtat från de förebilder som förfarandet såväl vid överdomstolarna

som också i de administrativa besvärsmålen erbjuder—att besvären före visst

klockslag skola vara inkomna å ägodelningsdomarens expedition vara ägnat att

skapa enkelhet och klarhet. Emot införandet av ett sådant stadgande kunna

måhända ur andra synpunkter invändningar göras, bland annat av det skälet

att det torde hava ingått i allmänna medvetandet att ägodelningsdomaren även

utanför sin expedition, exempelvis å tingsstället, mottager besvär. Lagrådet

har i sakens nuvarande läge icke funnit lämpligt att inlåta sig på ett mera ingående

bedömande av förevarande fråga, men har å andra sidan ansett sig icke

böra underlåta att fästa uppmärksamheten å densamma.

Justitierådet Geijer:

För den händelse sistberörda spörsmål icke anses böra upptagas i den utsträckning

som ovan antytts, kan såsom en möjlig utväg framhållas, att i 14 §

av förevarande kapitel införes ett stadgande därom att besvär, som inom föreskriven

tid inkommit å ägodelningsdomarens expedition, skola anses hava inom

samma tid kommit honom tillhanda. Därmed skulle, även örn all oklarhet icke

bleve avlägsnad, den fördelen i allt fall vinnas att lagen gåve de rättssökande

anvisning på en, oberoende av ägodelningsdomarens eller hans biträdens bortovaro,

giltig plats för besvärens avlämnande, samtidigt som nu förefintliga möjligheter

att annorstädes tillställa ägodelningsdomaren desamma hölles öppna.

55 §.

Lagrådet:

Av 54 § i förslaget framgår att klagandens skyldighet att ingiva styrkt avskrift

av besvärshandlingarna icke har avseende å kartor och andra ritningar

eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet. Bestämmelserna i förevarande

paragraf innehålla intet som antyder att, i händelse avskrift av dylika vid

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

besvären fogade handlingar icke ingivits, de icke klagande delägarna skola

få kännedom örn förefintligheten av dessa handlingar. För avhjälpande av

denna brist bör lämpligen i förevarande paragraf intagas föreskrift därom, att

det skall åligga ägodelningsdomaren att vid översändandet av avskrifterna av

besvärshandlingarna meddela uppgift å de handlingar varav avskrift ej verkställts

på grund av angivna bestämmelse i 54 §.

57 §.

Justitierådet Geijer:

Förslaget innehåller lika litet som nu gällande lag någon föreskrift huru

ägodelningsdomaren skall förfara med handling, vilken kommer honom tillhanda

först efter det han jämlikt förevarande paragraf eller någondera av

64 och 66 §§ insänt handlingarna i målet till den högre instansen. I brist på

dylik föreskrift torde det få anses åligga ägodelningsdomaren att genom

tjänsteförsändelse vidarebefordra handlingen. Hittills har det icke försports

att några egentliga olägenheter därav uppstått, men örn förslaget genomföres,

torde man i sådant avseende hava att räkna med en i viss mån förändrad

situation. När fråga blir om överklagande jämväl av utslag, vilka meddelats

av hovrätt, ökas uppenbarligen de fall, då ett försenat ingivande av handlingar

kan förekomma. Det är desto antagligare att detta kommer att göra

sig märkbart gällande som hovrättens protokoll och utslag ävensom bevis örn

fattigdom icke äro för parterna lika lätt tillgängliga som de av ägodelningsdomaren

själv förda protokollen, vadan det är sannolikt att förelägganden för

handlingars införskaffande komma att erfordras betydligt oftare än nu är

fallet liksom även att dröjsmål utöver den förelagda tiden med handlingars

ingivande komma att bliva vanligare. Även örn sålunda en ökning i domarens

arbete, i den mån det består i befattningstagande med försenade handlingar,

kan förväntas, är det emellertid mindre ur sådan synpunkt som förslaget i

förevarande del väcker betänklighet. Större avseende måste fästas vid att det

knappast är väl förenligt med en domares ställning, örn det i mera avsevärd

utsträckning inträffar att förvarandet av parters talan i fall då förelägganden

givits eller beaktandet i övrigt av parters inlagor och skriftliga bevis beror

av den skyndsamhet som ägodelningsdomaren iakttager vid översändandet av

dylika till honom efter den ordinarie tiden eller, då föreläggande skett, efter

utgången av den förelagda tiden inkomna handlingar. Det är ock i sig självt

föga rimligt att en part, som underlåtit att ställa sig till efterrättelse meddelat

föreläggande att ingiva en handling, sedermera skall äga påfordra ägodelningsdomarens

extra ordinära och för parten kostnadsfria ämbetsåtgärd för handlingens

befordrande till vederbörande överdomstol. Fara värt är även att en

oinskränkt frihet i förevarande hänseende låter det för parterna framstå såsom

mindre angeläget att fullgöra ingivandet inom behörig tid. Därav följer lätt

nog att föreläggandena komma att fullgöras först sedan akten i målet insänts

till överinstansen; och då enligt förslaget, såsom tillbörligt är, frånvaron av

hovrättens utslag och protokoll — till skillnad från vad som nu gäller och

enligt förslaget skall gälla i fråga örn protokoll förda vid den första instan
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

63

sen •—- utgör hinder för förklarings infordrande, leder detta i sin ordning till

att det icke sällan skall inträffa att akten i målet måste återsändas till ägodelnings

domaren för sådan åtgärds vidtagande. Ett processförfarande, vari

såsom någonting icke ovanligt ingår ett dylikt sändande av handlingar fram

och åter, är uppenbarligen icke fullt tillfredsställande.

En effektiv utväg, dock endast såvitt angår de fall då föreläggande meddelats

klaganden, att förebygga de nu berörda olägenheterna vore tydligen ett

stadgande av innehåll att partens talan oåterkalleligen gått förlorad örn den

handling som avses med föreläggandet icke inkommit till ägodelningsdomaren

senast då denne till den högre instansen översänder akten i målet. Detta

skulle dock innebära en alltför stor avvikelse från gällande rätt och kan icke

tillrådas. Däremot torde det vara möjligt att verka i den åsyftade riktningen

genom att i envar av 57, 64 och 66 §§ tillägga ett andra stycke av innebörd

att, örn part vill åberopa handling som icke kommit ägodelningsdomaren tillhanda

före handlingarnas insändande jämlikt första stycket, det ankommer på

parten själv att ombesörja dess ingivande till den högre instansen. Av praktiska

skäl synes det lämpligt att i samband därmed stadga att, örn handling

efter sagda tid inkommit till ägodelningsdomaren och å dennes expedition

finnes anställd kommissionär som äger att mot ersättning av part tillhandagå

med dylik handlings insändande till den högre instansen, ägodelningsdomaren

skall för sådant ändamål överlämna handlingen till kommissionären. Örn dylika

bestämmelser, vilka synas böra kompletteras med vissa tillägg till dcmsagestadgans

föreskrifter örn kommissionär, tillika givas det innehållet att

föreläggande att förete viss handling eller avgiva förklaring skall innehålla

erinran örn vad sålunda är stadgat, torde ökad utsikt vinnas att parterna skola

finna med sin fördel förenligt att inkomma med handlingarna i behörig tid.

Regeringsrådet Kellberg:

Även jag finner förslaget i förevarande delar icke fullt tillfredsställande.

De olägenheter vilka, på sätt justitierådet Geijer närmare utvecklat, vidlåda

här ifrågavarande bestämmelser sammanhänga därmed, att de förberedande

åtgärder som påkallas i anledning av anförda besvär ansetts böra, liksom för

närvarande är fallet, åvila ägodelningsdomaren. Ett brytande med hittills

tillämpade grundsatser på denna punkt och anordnande av fullföljdsförfarandet

helt i överensstämmelse med vad som gäller för vanliga rättegångsmål

torde ej kunna anses tillrådligt. Att härav vissa mindre önskvärda konsekvenser

uppkomma, synes icke kunna undvikas utan tillgripande av åtgärder,

vilkas lämplighet måste starkt ifrågasättas. Med avseende härå och då de angivna

olägenheterna icke kunna väntas bliva av någon större betydelse, anser

jag nu berörda förhållanden icke böra föranleda ändring av förslaget.

Lagrådet:

Enligt andra punkten skola förrättningshandlingarna insändas endast därest

hovrätten därom förordnar. Emellertid kunna fall förekomma då det vid

insändandet av övriga handlingar i målet står klart för ägodelningsdomaren

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

att hovrätten bör äga tillgång till förrättningshandlingarna. För sådant fall

synes det innebära en onödig omgång att hovrättens förordnande örn deras insändande

skall avvaktas. I lagtexten bör därför göras tillägg, utmärkande

att förrättningshandlingarna skola insändas även i det fall att ägodelningsdomaren

finner uppenbart att desamma äro för hovrätten behövliga.

59 §.

Lagrådet:

Med föreskriften i denna paragraf att, samtidigt som handlingarna översändas

till ägodelningsdomaren, en avskrift av hovrättens slutliga utslag tilllika

skall tillställas denne, åsyftas att ägodelningsdomaren skall få kännedom

om utslaget för verkställande av vissa honom åliggande åtgärder. Då i 61 §

stadgas skyldighet för klagande att vid besvären foga vissa handlingar, däribland

hovrättens utslag, så vitt dessa handlingar ej jämlikt 59 eller 62 § skola

av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren, kan tvekan uppstå huruvida

med sistnämnda förbehåll avses även sådan avskrift av hovrättens utslag som

jämlikt 59 § skall översändas. Förslagets mening lärer, emot vad avfattningen

närmast giver vid handen, vara den, att i följd av denna avskrifts

insändande klaganden är fri från skyldighet att ingiva hovrättens utslag.

Huruvida sakligt sett en anordning sådan som den avsedda bör godtagas,

kan med fog ifrågasättas. Därest föreskriften i förevarande paragraf bleve

fullständigad sa att i samtliga fall avskrifter av hovrättens beslut och protokoll

skola översändas till ägodelningsdomaren, skulle man visserligen erhålla

en utväg att undgå de olägenheter, som — enligt vad av lagrådets ledamöter i

särskilda yttranden vid 57 och 63 §§ framhålles — eljest vid försummelse från

klagandens sida att ingiva dessa handlingar kunna uppstå. Men mot ifrågavarande

anordning kan invändas dels att en dylik utvidgning av skyldigheten

att översända avskrifter skulle i sådana fall då talan mot hovrättens utslag

ej komme att fullföljas föranleda onödigt utskrivande av handlingar

och dels att anordningen skulle, utan att tillräckliga skäl därför kunna anföras,

för klaganden medföra en lättnad som i andra rättegångsmål ej ansetts

böra beredas en klagande part. Lagrådet anser sig därför icke böra

förorda en sådan anordning.

Örn alltså, enligt vad lagrådet anser riktigast, klagande i skiftesmål bör liksom

i andra mål ha skyldighet att tillhandahålla överklagade hovrättsutslaget,

synes lämpligast att för tydliggörande härav föreskriften i 59 § örn översändande

av hovrättens utslag får utgå. Denna föreskrift är av sådan art, att

den lika väl kan givas i instruktionell väg, i vilket hänseende kan erinras om

att förslaget i likhet med gällande lag saknar föreskrift örn insändande av

Kungl. Maj :ts utslag i skiftesmål och således måste anses utgå från att dylik

föreskrift skall, pa sätt redan nu är fallet, givas i instruktionen för nedre justitierevisionen.

På grund härav och då efter förslagets antagande stadgandet

i Kungl, cirkuläret den 11 april 1924 örn översändande i vissa fall av hovrätts

dom eller utslag blir tillämpligt även å hovrätts utslag i skiftesmål, torde vidare

föreskrift vara onödig.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

61 §.

65

Lagrådet:

Bestämmelserna i första stycket örn vad som skall fogas vid besvären brista

enligt lagrådets mening i erforderlig fullständighet, i det att däri, utom överklagade

beslutet och vissa protokoll, nämnes endast nedsättningsbevis men ej

sådana i 30 kap. 36 och 37 §§ rättegångsbalken omförmälda handlingar som i

där avsedda fall böra bifogas besvären. För avhjälpande av denna brist bör

lämpligen, i stället för de föreslagna bestämmelserna i andra punkten av första

stycket, insättas en allmän regel av innebörd att vad i 30 kap. 35—37 §§ rättegångsbalken

är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar

skall äga motsvarande tillämpning utom så vitt fråga är örn handling som

jämlikt 59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till

ägodelningsdomaren.

Såframt med iakttagande av vad sålunda anförts andra punkten i första

stycket undergår ändring, synes lämpligast att i andra stycket uttryckligen

utsäges att vid besvären skola fogas, utöver vad av bestämmelsen i första

stycket följer, tillika styrkta avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll

och utslag, nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom,

så ock av de inlagor och skriftliga bevis som klaganden må ingiva, dock med

det undantag som föranledes av stadgandet i sista punkten.

63 §.

Lagrådet:

Liksom i 54 § bör i förevarande paragraf komma till uttryck att föreläggande

skall tillställas klagande på föranstaltande av ägodelningsdomaren.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

I fråga örn föreläggande för klagande part att inkomma med felande protokoll

eller utslag innehåller jorddelningslagen samma regler som rättegångsbalken,

och förslaget gör ingen avvikelse härutinnan. Försummelse att fullgöra

föreläggandet skall alltså icke i och för sig föranleda talans förlust;

först örn vid målets företagande till avgörande de med föreläggandet avsedda

handlingarna saknas, blir målet desert. Däremot föreligger olikhet mellan

förfarandet i vanliga rättegångsmål och i jorddelningsmål därutinnan att i

förstnämnda mål förklaring från klagandens motpart icke infordras innan

infordrade handlingar inkommit under det att i jorddelningsmål dylik åtgärd

vidtages oavsett att ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll

ej av klaganden ingivits. Förslaget ställer sig beträffande fullföljd av mål

till hovrätten på enahanda ståndpunkt; däremot innefattar förslaget såvitt

angår förfarandet vid fullföljd från hovrätten skiljaktighet i det avseendet att

förklaring icke skall infordras i det fall att det är hovrättens protokoll och

utslag som saknas. Skiljaktigheten beror uppenbarligen på, att motparterna

anses äga befogat anspråk att genom klagandens försorg få kännedom om

innehållet i dessa handlingar för att kunna yttra sig över besvären. Örn nu

Bihang till rilcsdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr S. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nämnda handlingar trots föreläggandet icke ingivas i behörig tid till ägodelningsdomaren,

har han att insända akten i befintligt skick till nedre justitierevisionen.

Klaganden är emellertid icke avskuren från möjlighet att sedermera

inkomma med handlingarna; och inkomma de till nedre justitierevisionen

innan målet företagits till avgörande — något som på grund av ordningen

för målens föredragning inför högsta domstolen kan dröja åtskillig tid — blir

följden att akten skall återsändas till ägodelningsdomaren för infordrande av

förklaring.

En dylik anordning av förfarandet medför olägenheter i två avseenden; dels

kan den föranleda ett sändande fram och tillbaka av handlingar, som icke

synes böra ifrågakomma, och dels försättes ägodelningsdomaren, örn de felande

handlingarna ingivas till honom efter aktens insändande, i den belägenhet

att det beror av den skyndsamhet, med vilken han eftersänder de ingivna handlingarna,

huruvida målet skall bliva desert eller ej. Det är föga rimligt att

något sådant som parts förlust av talan skall bero av dylik omständighet.

Visserligen förhåller det sig formellt sett på samma sätt nu såvitt angår ägodelningsrätts

eller ägodelningsdomares protokoll vid fullföljd av talan hos

Kungl. Maj:t, men i praktiken lär det ytterst sällan förekomma att vid insändandet

av akten till nedre justitierevisionen utdrag av de av ägodelningsdomaren

själv förda protokollen icke bifogas. Annorlunda kan förhållandet

komma att bliva i fråga örn hovrättens protokoll och utslag, som måste av parten

införskaffas från hovrätten, och man måste därför räkna med att föreläggande

beträffande sådana handlingar understundom icke blir behörigen

fullgjort.

Enda effektiva utvägen att avhjälpa nu nämnda olägenheter torde vara att

stadga att, därest hovrättens protokoll och utslag icke inkomma inom förelagd

tid, påföljden av talans förlust inträder omedelbart. Ett sådant stadgande

innefattar väl i viss mån avvikelse från nu gällande grundsatser. Men denna

avvikelse är i själva verket endast skenbar. Det är nämligen att märka att

den nu enligt vår rätt gällande regeln att talans förlust inträder icke vid den

förelagda tidens utlöpande utan först örn de med föreläggandet avsedda handlingarna

icke äro tillgängliga vid målets företagande till avgörande måste anses

vila på den principen att en så sträng påföljd som talans förlust bör inträda

först örn de ifrågavarande handlingarna saknas vid det tillfälle då de skola

komma till användning. Tillämpar man denna princip på det fall att klagande

i jorddelningsmål underlåtit inkomma med hovrättens protokoll och utslag inom

förelagd tid, och tager man därvid i beaktande, att ägodelningsdomaren handhar

den förberedande behandlingen av besvärsmålen icke å vederbörande överinstans

vägnar utan såsom fristående myndighet, vadan rationellt sett hela

det förberedande förfarandet bör vara avslutat då ägodelningsdomaren sänder

alla handlingarna ifrån sig, ledes man fram till att, då hovrättens protokoll

och utslag icke i målet inkommit när den i föreläggandet bestämda tiden utgår

och kommunikation alltså icke, såsom förslaget avser, kan ske senast omedelbart

efter nämnda tids utgång, rätt att sedermera få inkomma med dessa handlingar

icke bör tillkomma klaganden och alltså förlust av klagan då bör inträda.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

67

I anslutning till det nu sagda förordas sådan ändring i nu förevarande paragraf

att, såvitt fråga är om föreläggande att inkomma med hovrättens protokoll

och utslag, det äventyr stadgas att, därest sådan handling icke i målet inkommit

till ägodelningsdomaren vid den i föreläggandet bestämda tidens utgång,

klaganden skall hava förlorat sin talan.

Angående eventuell ytterligare ändring i denna paragraf hänvisas till vårt

särskilda yttrande under 65 §.

6\ §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelse i förevarande paragrafs sista stycke skola, örn efter

dispensfrågans avgörande förklaringar behöva infordras, vid handlingarnas

översändande till ägodelningsdomaren undantagas sådana av klaganden ingivna

handlingar med tillhörande avskrifter, över vilka motparterna tidigare

lämnats tillfälle att yttra sig. Lämpligheten av denna bestämmelse — som

enligt motiven tillkommit för att förebygga att handlingar, över vilka förklarandena

ej skola höras, sändas fram och tillbaka — synes kunna ifrågasättas.

Part, som vid motpartens klagan över första instansens beslut haft tillfälle

taga del av de utav denne ingivna handlingarna, kan på grund av att nya omständigheter

tillkommit eller nya synpunkter framhållits äga befogat anspråk

att i anledning av motpartens fullföljda klagan kunna hos ägodelningsdomaren

ånyo taga del av samma handlingar. Med hänsyn härtill och då det jämväl

i övrigt kan vara ändamålsenligt att samtliga i målet ingivna handlingar

finnas tillgängliga hos ägodelningsdomaren, hemställer lagrådet, att ifrågavarande

bestämmelse gives det innehåll att i där avsett fall samtliga handlingar

i målet jämte ingivna avskrifter, utom förrättningsakten, skola till ägodelningsdomaren

översändas.

Justitierådet Geijer hänvisade till sitt särskilda yttrande vid 57 §.

65 §.

Lagrådet:

Såväl enligt förslaget som enligt gällande lag är regel att förklaring infordras

oberoende av örn ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens protokoll

ännu är tillgängligt. Denna regel har med fog ansetts icke kunna tillämpas beträffande

hovrättens protokoll och utslag. Däremot skall enligt förslaget förklaring

infordras utan hinder av att vederbörlig myndighets intyg örn fattigdom,

som part företett vid fullföljd av talan mot hovrätts utslag, icke är av

det innehåll som lag stadgar. Föreläggande att inkomma med behörigt intyg

skall visserligen meddelas, men med kommunikationen skall icke ansta i

avbidan på huruvida föreläggandet fullgöres. Lagrådet kan icke finna förslagets

ståndpunkt i denna del tillfredsställande. Det synes icke befogat att

i detta avseende anlägga samma synpunkt på det felaktiga beviset som på

frånvaron av ettdera av de förstnämnda protokollen. Bevisets felaktighet kan

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

nämligen på ett alldeles särskilt sätt ställa liela fullföljdsfrågan i tvivelsmål.

Enligt lagrådets mening är det lämpligt att i förevarande avseende

jämställa fattigdomsbevisen med hovrättens protokoll och utslag.

Justitieråden Appelberg och Bagge: Därest lagrådets nu gjorda hemställan

beaktas, bör enahanda bestämmelse, som vi under 63 § förordat beträffande

föreläggande ätt inkomma med hovrätts protokoll och utslag, meddelas i fråga

om föreläggande att ingiva behörigt fattigdomsbevis.

66 §.

Lagrådet:

Paragrafen har i förslaget erhållit en avfattning, som förutsätter att den

delvis avser samma fall som åsyftas i 64 § första stycket. Då det icke kan

anses erforderligt att här återupprepa något av vad som stadgats i 64 §, synes

förevarande paragraf böra utmärka att densamma endast avser skyldighet

att i mål, däri ansökan örn tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan

ansökan bifallits, till nedre justitierevisionen insända de hos ägodelningsdomaren

befintliga handlingarna i målet, sedan detsamma kommit i skick att

kunna företagas till slutligt avgörande.

Justitierådet Geijer hänvisade till sitt särskilda yttrande vid 57 §.

68 och 69 §§.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan rörande den allmänna uppställningen av 21 kap.

samt ändringar i 50—53 §§ vinner bifall, bör hänvisningen i sista stycket av

68 § gälla 50—52 §§ samt 69 § utgå.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall ifrågavarande lag, med iakttagande av viss övergångsbestämmelse,

träda i kraft den 1 januari 1936. Då det med hänsyn till

de skäl, som förestavat förslagets framläggande, synes vara av vikt att den

nya lagstiftningen vinner tillämpning snarast möjligt, torde det böra tagas i

övervägande örn ej ikraftträdandet kan äga rum tidigare. Örn förslaget så

snart ske kan framlägges för riksdagen och där vinner skyndsam handläggning,

vill det synas som örn tiden för ikraftträdandet skulle kunna utan olägenhet

sättas till den 1 juli 1935.

Erinras må att, därest denna tid bestämmes för ikraftträdandet, frågan huruvida

hovrätternas arbetskrafter behöva förstärkas under budgetåret 1935—

1936 kommer i annat läge.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

69

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den

22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan.

Lagrådet:

Förevarande förslag innebär, att de förändrade bestämmelserna rörande fullföljd

av talan i jorddelningsmål skola — med vissa modifikationer — bliva

tillämpliga jämväl å rättegång i mål örn ströängars indragande.

Mot en dylik ändring kan invändas att, sedan ströängslagen nu en längre

tid varit i tillämpning, endast ett fåtal förrättningar av där avsett slag kunna

väntas ytterligare förekomma. Med hänsyn såväl härtill som till denna lagstiftnings

särskilda karaktär och då det icke kan anses oundgängligen nödigt

att samma regler örn fullföljd av mål enligt ströängslagen gälla som beträffande

fullföljd av jorddelningsmål, hemställer lagrådet att fullföljd av ströängsmål

må fortfarande ske enligt nu gällande regler. I så fall erfordras

ingen annan ändring i gällande lag än att i 39 § hänvisning sker till jorddelningslagen

i den lydelse den nu har.

Därest denna hemställan icke vinner bifall, finner lagrådet förslaget icke

giva anledning till annan erinran än att dels i 37 § synes böra intagas en föreskrift

av enahanda innebörd som den lagrådet ifrågasatt vid 55 § i härovan

först upptagna lagförslag dels ock för ikraftträdandet bör bestämmas samma

tid som förordats i fråga om förslaget till ändringar i jorddelningslagen.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan örn förändrad uppställning av 21 kap. i jorddelningslagen

vinner beaktande, föranledas därav ändringar i vissa av förevarande

förslag, varjämte 13 § i lagen örn delning av fastighet vid ändring i

rikets indelning med mera bör erhålla i viss mån ändrad lydelse.

Tiden för ikraftträdandet av förslagen bör sättas till samma dag som bestämmes

för ikraftträdande av den föreslagna lagen örn ändring i vissa delar

av jorddelningslagen.

Enligt slutbestämmelserna till sistnämnda lagförslag skall i fråga om fullföljd

av talan mot utslag eller beslut, som meddelats tidigare än dagen för lagens

trädande i kraft, äldre lag äga tillämpning. Då samma regel synes böra

gälla i fråga örn samtliga nu förevarande lagförslag, hemställes att till stadgandena

örn ifrågavarande lagars ikraftträdande fogas övergångsbestämmelser

av enahanda innehåll.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 9 november

1934 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 september 1934

remitterade förslagen till:

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

örn delning av jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 22 juni 1921 (nr

378) örn ströängars indragande till kronan;

4) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område;

5) lag angående ändrad lydelse av 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926

(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930

(nr 99) örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I anledning av vad lagrådet erinrat beträffande den allmänna uppställningen

av 21 kap. i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen

om delning av jord å landet hava de regler, som angå rätten att överklaga

beslut i jorddelningsmål i andra fall än som avses i 68 §, sammanförts till en

avdelning vilken betecknats med bokstaven G. Denna avdelning omfattar fyra

paragrafer med numren 50—53, vilka utformats i anslutning till vad lagrådet

förordat. I följd härav har förslagets 69 § fått utgå. Reglerna örn rätten

att överklaga beslut i sådana jorddelningsmål som avses i 68 § hava fått

kvarsta i denna paragraf i enlighet med vad som i lagrådets yttrande rörande

samma paragraf förutsatts. 54—59 §§ hava fått bilda en avdelning som betecknats

med bokstaven H och avhandlar förfarandet vid fullföljd av talan

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

71

mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut. En med bokstaven I betecknad

avdelning, behandlande förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts

beslut i jorddelningsmål, har bildats av 60—67 §§, och 68 § som reglerar förfarandet

i vissa avstyckningsmål har i likhet med den däremot svarande, nu

gällande 58 § fått bilda en särskild avdelning, vilken betecknats med bokstaven

K. Rubrikerna till avdelningarna G—K hava erhållit en med hänsyn

till det nu anförda lämpad avfattning.

Det av lagrådet i anslutning till 21 kap. 54 § jorddelningslagen berörda

spörsmålet om förändrade bestämmelser i fråga örn ingivande av besvärshandlingar

till ägodelningsdomaren synes lämpligen icke böra upptagas till behandling

i samband med nu förevarande lagstiftningsärende. De frågor som

härvidlag möta äro av den räckvidd att desamma torde böra lösas i ett vidare

sammanhang; bl. a. återfinnas flerstädes i konkurslagen m. fl. lagar motsvarigheter

till de av lagrådet åsyftade bestämmelserna. Det må emellertid framhållas

att genom bestämmelserna i 15 § av gällande domsagostadga är, såvitt

angår rikets domsagor, sörjt för att allmänheten kan under den tid varje helgfri

dag, då domsagas kansli hålles öppet, oberoende av ägodelningsdomarens

bortovaro med laga verkan å kansliet avlämna handlingar som skola till denne

ingivas. I fråga örn städer med egen jurisdiktion saknas visserligen generella

föreskrifter angående öppethållande av domstols kansli, men genom de tjänstelokaler

för domstolspersonalen som anordnats i städerna torde vara sörjt för

att allmänheten ej behöver stanna i tvekan var handlingar som skola ingivas

till ägodelningsdomaren kunna avlämnas.

I anslutning till 57, 63, 64 och 66 §§ av 21 kap. jorddelningslagen hava

uttalanden gjorts av ledamöter inom lagrådet i fråga örn följderna av försenat

ingivande till ägodelningsdomaren av vissa handlingar. Vad särskilt angår

sådana handlingar som måste vara inkomna innan förklaringar kunna infordras

kan enligt förslaget, på sätt inom lagrådet även framhållits, ett försenat

ingivande under vissa förhållanden leda till att en av ägodelningsdomaren till

nedre justitierevisionen insänd akt måste återsändas till honom för infordrande

av förklaring. Om emellertid den tid inom vilken en klagande enligt

meddelat föreläggande skall inkomma med handling av nu anmärkt slag icke

sättes alltför kort, lärer man kunna utgå från att klaganden — till undvikande

av risken att målet skall finnas icke kunna upptagas till prövning — skall

låta sig angeläget vara att i rätt tid inkomma med handlingen. Man synes

därför kunna hysa förhoppning att sändande fram och åter av handlingar på

den grund att akten vid insändandet till nedre justitierevisionen icke var fullständig

ej skall behöva förekomma i något större antal fall. De olägenheter

i övriga inom lagrådet anmärkta avseenden, som kunna bliva en följd av förslagets

ståndpunkt på dessa punkter, torde kunna väntas bliva obetydliga.

Tilläggas bör dessutom, att de olägenheter varom här är fråga knappast lära

kunna undvikas annat än genom föreskrifter som, därest de skola få erforderlig

effektivitet, mången gång komma att för de rättssökande framstå

såsom onödigt hårda. Med hänsyn till vad salunda anförts har jag

icke funnit skäl att frångå förslagets ståndpunkt i förevarande avseenden.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Vad lagrådet i övrigt hemställt har beaktats och föranlett ändringar i eller

tillägg till förslagen, och hava i rubrikerna till två av förslagen vidtagits

härav påkallade jämkningar. Jämväl i övrigt hava företagits vissa jämkningar

av redaktionell art, för vilka närmare redogörelse icke torde erfordras.

På sätt lagrådet framhållit föranleder ett bifall till lagrådets hemställan

beträffande tiden för ikraftträdandet av de föreslagna lagarna att frågan örn

behovet av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter under budgetåret 1935/

1936 kommer i ett i viss mån förändrat läge. Även örn den nya lagstiftningen

sättes i kraft redan den 1 juli 1935 torde dock — med hänsyn bland annat

till att reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden näppeligen kan

förväntas bliva nämnvärt märkbar under första halvåret — den förstärkning

av arbetskrafterna som under nämnda budgetår må bliva erforderlig kunna

åstadkommas på det sätt jag angivit i mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 28 september 1934.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med nu gjorda ändringar

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

342744

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 3 med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 s. 7 i texten