Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder

1935-01-16 · 202 sidor, varav 170 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 170 av 202 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:31, Med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

1

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa ekonomiska stridsåtgärder; given Stockholms

slott den 16 januari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19SB.

1 sami. Nr 51.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i

samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar

gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av vad

i denna lag stadgas.

Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,

politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

3 §.

Sedan arbetshäst eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till

tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande varom fråga är

dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av

förhållande som i 10 § under 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke är att hänföra

till förföljelse som i 2 § sägs.

4§.

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

3

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed

åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom atti

utträda ur förening eller annan sammanslutning. Stridsåtgärd må ej heller

vidtagas från ena partens sida mot någon å andra sidan i anledning av hans

verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller kollektivavtal.

Yad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av

föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej

må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd

personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga

tillämpning å stridsåtgärd för åstadkommande av föreskrift varom nu sagts

eller å uppsägning som grundas på sådan föreskrift.

5 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller

egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för

egen räkning, må kollektiv stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av

tvist rörande arbetsförhållandet.

6§.

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa någon

betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon

att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig eller

annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning av någon,

som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse vartill gälden

hänför sig, såframt han varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet

haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

7 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man). ''

8§.

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest

enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej stridsåtgärd av

något slag riktas mot tredje man. Lag samma vare beträffande stridsåtgärd

i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista stycket är fråga.

9 §.

I tvist om ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,

arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant

avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn

avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,

till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande

till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle

eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,

kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att

avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande

åtgärd mot denne.

10 §.

Det i 9 § stadgade skydd för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där han, annorledes än

genom utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosatt sina förpliktelser

gentemot föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört blockerat arbete av annan art än skyddsarbete,

såframt icke blockaden är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten

nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen

är stridande mot lag eller föreningsstadgar;

4. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i

aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet

i handelsbolag, som är part i tvisten;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till belopp överstigande hälften

av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare utan

begränsad ansvarighet.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor

eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig

att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock

arbete vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

11 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än i 10 § sista stycket sägs, ändå att han därtill förbundit sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprat
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

5

tande av kollektivavtal bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd

må ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran

att taga befattning med varor, vilka äro avsedda för eller härröra från rörelse

som drives av part i den ursprungliga tvisten.

Om skadestånd.

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller annan åtgärd, vilken enligt denna

lag ej må äga rum, eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt

denna lag meddelats, uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga

däri, vare skyldig ersätta skada som av förfarandet kommit.

Åro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till

last.

Innefattar förfarande, som strider mot denna lag, tillika brytande av annat

avtal än kollektivavtal, skall denna lag icke äga tillämpning såvitt angår

skadestånd på grund av avtalsbrottet.

14 §.

Har medlem i förening i anledning av tvist, vari föreningen är eller

varit invecklad, gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §,

vare föreningen, när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra

honom från att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta

därav uppkommen skada.

Yad nu sagts örn förening gälle även örn förbund av flera föreningar och

skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten

förening som medlem därav.

15 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

16 g.

Var som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin

talan inom två år från avslutande av den åtgärd vara ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

I

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot om sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

där fråga är om kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa

meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades

bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande,

än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och

äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela föreskrift

örn återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sadan åtgärd ma, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet

bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro, ma domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ända att den som svarar i malet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

18 §.

Envar som åsidosätter förbud eller föreskrift enligt 17 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller

genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärder

straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

Där förfarande som ovan sägs tillika är belagt med straff jämlikt annan lag

eller författning, skall särskilt straff ådömas enligt denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för

hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och åtta

ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga ock

i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i

såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhallanden i allmänhet. Bland övriga

ledamöter skola finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen

som beröras av denna lag. För vice ordföranden och övriga ledamöter

förordnar Konungen ersättare.

Domstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter

och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem

som i det särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att

motsatta intressen örn möjligt bliva i lika man företrädda.

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare

för utförande av allmänt åtal i mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas av

Konungen.

21 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt 17 § må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för

främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, såframt

sammanslutningen äger kära inför domstol.

- Talan örn ansvar enligt 18 § må föras, förutom av åklagaren och målsägande,

av sammanslutning som nyss sagts.

22 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan dära att visst förfarande

strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal

eller lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även

i vad den grundas å sådan omständighet.

Yppas eljest i mål vid domstolen för ekonomiska stridsåtgärder tvist örn

fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras

av arbetsdomstolen, och är målets utgång därav beroende, äger förstnämnda

domstol pröva jämväl denna fråga. Dock må domstolen, där det finnes

lämpligt, hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande

frågan; och skall i ty fall målet vila i avbidan på dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i

7—9 samt 15—28 §§ lagen örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt

16 §§ lagen örn fri rättegång. I mål om meddelande av förbud eller föreskrift

enligt 17 § så ock i mål om ansvar enligt 18 § må domstolen anlita polismyndighet

för verkställande av erforderlig undersökning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 31.

Särskilda föreskrifter.

24 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att

den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst

hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen; ej heller skall hot örn åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt

15 kap. 23 § strafflagen.

25 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn

rättegången meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31

december 1938; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angar påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet

ägt rum i strid mot densamma.

iVad i 11 § stadgas skall äga tillämpning, även örn förbindelse som där avses

givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 november

1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anmäler efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet frågan örn lagstiftning till skyddande av

tredje mans neutralitet i ekonomiska konflikter m. m. samt anför:

Inledning.

Spörsmålet örn lagstiftningsåtgärder till tryggande av »tredje mans» rätt

till neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem

första gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda

kamrarna (I: 12 och II: 21) hemställdes nämnda år, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder

för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt,

varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare, som drabbades av övergrepp,

måtte särskilt beaktas. I motionerna framhölls bland annat följande.

Under senare år hade det blivit alltmera vanligt, att i de på arbetsmarknaden

pågående striderna kampmetoder tillgrepes, vilka icke riktade sig mot motståndare

i arbetskonflikt utan jämväl mot utomstående part. Sålunda hade det

ofta hänt, att någon i arbetskonflikt invecklad organisation sökt ernå exempelvis

köpmäns och hantverkares medverkan i stridsåtgärderna genom att förmå

dem att icke köpa eller sälja ett bojkottat företags alster eller att icke tillhandahålla

varor till av en eller annan anledning misshagliga personer eller företag.

Mot dylika krav vore det varuförmedlarens skyldighet att i eget, samhällets

och konsumenternas intresse resa ett bestämt motstånd. Handelns centrala

uppgift vore att förmedla varuutbytet. Skulle den uppgiften kunna rätt

fyllas, vore det nödvändigt att handelns frihet hävdades och att köpmännen behandlade

alla kunder lika. Vidare framhölls att den i näringsfrihetsförordningen

uttalade grundsatsen örn näringsfrihet bleve en föreskrift på papperet

örn företagare- eller arbetareorganisationer hade laglig möjlighet att med effektivt

ekonomiskt tvång bestämma om och i vilken utsträckning en affärsrörelse

finge bedrivas. För att förläna behövligt skydd åt rätten till fritt idkande av

näring syntes ett ingripande i lagstiftningsväg mot vissa bojkottåtgärder vara

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 31.

av nöden. Det gällde här ej uteslutande eller ens företrädesvis ett köpmannaeller

näringsidkareintresse; det vore i lika stor utsträckning en olägenhet för

konsumenterna att icke fritt och efter eget bedömande få köpa de varor de

önskade och begagna de inköpskällor de själva bestämde. Det vore sålunda ett

rimligt och berättigat krav att statsmakterna sökte tillskapa lagliga garantier

till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt och detta

helst i den form att de organisationer eller enskilda, som igångsatte och genomförde

bojkottövergrepp mot neutral part, gjordes ekonomiskt ansvariga för de

skadeverkningar, som därav kunde uppstå.

I yttrande över motionerna anförde socialstyrelsen bland annat angående förekomsten

av stridsåtgärder mot tredje man följande:

Under konflikter vid bagerier, bryggerier, charkuterifabriker, minuthand elsaffärer,

restauranger, kaféer och åkerier samt andra företag, som tillhandahålla

allmänheten varor eller tillhandagå densamma med vissa tjänster, vöre

det ganska vanligt att uppmaning till bojkott riktades ej blott till företagets

leverantörer, resp. eventuella återförsäljare och av detsamma anlitade transportföretag,

utan även till den stora allmänheten. Kaféidkare och specerihandlande

ha sålunda förklarats i bojkott på den grund att de betjänat strejkbrytare,

och exempel givas även på bojkott mot näringsidkare, som vägrat önskad

kredit åt strejkande.

Styrelsen funne användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder mot

tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av fred

och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. För den stora alk

mänheten, som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindrades från att begagna

lämpliga eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring

eller samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket

besvärande och förargelseväckande. Det vore sålunda väl begripligt att man

å många håll ansåge sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till

skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister. Styrelsen underströk emellertid

de svårigheter, som mötte vid försök att lagstifta på detta område och

avstyrkte med hänsyn härtill och på andra skäl den ifrågasatta lagstiftningen.

Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 motionerna, men i en avgiven

reservation hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

Från denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda

utredningen i ämnet, må följande återgivas:1

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter

att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet

vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare sig

arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären av

strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

om skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av

föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller

utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd

tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska upp
-

Reservanterna angiva den lydelse, som utlåtandet enligt deras mening bort ba.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

11

offringar för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan

form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens

medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om utredning,

huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas för att

bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt,

men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller

andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

[Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren nyssnämnda

reservation, medan andra kammaren biföll utskottets hemställan med uteslutande

av dess motivering.

Under debatten i första kammaren utvecklade en av reservanterna, herr

Westman, innebörden av reservationen, bland annat i avseende å begreppet

»tredje man». Från detta anförande må följande uttalande återgivas, såsom

ägnat att ytterligare belysa den tankegång varå kravet på lagstadgat skydd

för tredje mans neutralitet vilade (Första Kammarens protokoll 1929 nr 32

s. 33):

Jag framhåller som det andra huvuddraget, att det av reservationen är

tydligt, att lagen skall avse att gälla endast med avseende å den, som står

helt och hållet utanför arbetskonflikt. Det är endast han, som skall skyddas.

Det finnes, som vi kunna se i socialstyrelsens utlåtande, olika gradationer i

fråga örn tredje mans förhållande till arbetskonflikter. Det finnes, som socialstyrelsen

mycket riktigt påpekat, sådana personer, som visserligen icke deltaga,

men som inte äro helt och hållet ointresserade av striden. Det finns

också en viss kategori, som inte bara står utanför, men som dessutom är alldeles

ointresserad. Det är denna kategori, som lagstiftningen enligt vår mening

skall ta sikte på att skydda. Det är självklart, efter vad jag sagt, att

den lagstiftning, som det här är fråga örn, på intet vis skulle ha någon som

helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna och deras behandling.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1929,

då professor Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet

biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet uttalade

därvid departementschefen följande angående föremålet för utredningen:

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan om tredje mans

rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i

särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper

reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig

med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra

med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder

för att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen

att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller

arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande

av endera parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden.

En fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde

icke behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom

tvång från andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes mari emellertid

i allmänhet icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av

skyldighet att ersätta genom neutralitet, skrank bingen vållad skada. Ansprå
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ken på dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot

tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden

varit de i praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda

missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med

hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand

angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.

Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning

bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant

ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen

bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som ärö

ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

. Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda

sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer

skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder

sådana som de, vilka här äro i fråga.

Professor Bergendala utredning.

Professor Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål.1 Vid utredningen voro såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag

med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag

örn ändring av 11 kap. strafflagen dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Dessa utkast voro enligt vad i betänkandet framhölls

av preliminär natur och den sakkunnige förutsatte att definitiva lagstiftningsåtgärder

föreginges av fortsatt utredning.

Enligt de framlagda lagutkasten skulle lagstiftningen i ämnet så till vida

bygga på den grundval, som angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års

riksdag, att tredje mans rätt till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande

huvudtanken i lagstiftningen. Härom yttrade den sakkunnige bland

annat följande (s. 141):

En grundläggande fråga vore örn det kunde anses välgrundat att, åtminstone

i huvudsak, göra en sådan begränsning, att lagstiftningen erhölle tilllämpning

å stridsåtgärder mot tredje man, men att enahanda åtgärder, då de

riktas mot part i en primärkonflikt lämnades utan legislativ reglering och

alltså alltfort bleve att anse såsom tillåtna (i den mån de icke såsom avtalsstridiga

skulle vara förbjudna, närmast enligt lagen örn kollektivavtal). Ett

sådant sätt att uppdraga gränsen mellan tillåtna och förbjudna stridsåtgärder

vore ingalunda självklart och det borde framhållas att icke i någon främmande

lagstiftning förevarande synpunkt gjorts till den ledande vid gränsdragningen.

Redogörelsen för främmande rätt hade visat att man för urskiljandet

av de blockader, som ansetts skola förbjudas, såväl i rättspraxis vid

tillämpningen av allmänna skadeståndsgrundsatser som i speciell lagstiftning

använt en mängd skiftande kännetecken, i mycket olika kombinationer. Redogörelsen

visade emellertid även, att man i skilda länder och med mycket

1 Statens offentliga utredningar 1933: 36.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

13

olika allmänna utgångspunkter funnit sig i större utsträckning än eljest böra

förbjuda blockader, vilka i anledning av en konflikt mellan särskilda parter

riktades mot en tredje man, vilken icke intoge partsställning. Denna synpunkt

framträdde ganska starkt i den nya norska lagen; likaså vid tolkningen av

den danska lagen (i vars text den icke omnämndes) samt i engelsk och tysk

rättspraxis, visserligen i kombination med andra. Denna relativa överensstämmelse

mellan de i övrigt mycket skilda rättssystemen gåve anledning att

antaga, att i den angripnes egenskap av tredje man förelåge ett kännetecken

på otillbörliga blockader av mera allmängiltig betydelse.

Det syntes enligt den sakkunnige föreligga goda skäl för att till utgångspunkt

för en lagstiftningsåtgärd, såsom i direktiven förutsatts, taga behovet

av skydd för utomstående (tredje man). Vid en lagstiftning till skydd för

tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter skulle närmare bestämt bliva

fråga örn stridsåtgärder, som i samband med arbetskonflikt riktas mot någon

som icke är (eller varit, resp. väntas bliva) part däri och som själv iakttagit

neutralitet. Det kunde dock icke tillstyrkas, att en blivande lagstiftning

skulle utan alla undantag begränsas till åtgärder, som företedde de angivna

kännetecknen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken

örn tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning

av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser

från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen

till att gälla neutralitetsskydd för tredje man även vid andra konflikter

än arbetskonflikter. Till stöd härför hänvisades till erfarenheterna från

vissa andra ekonomiska strider, där utomstående tredje man indragits i striden

på liknande sätt som skett vid arbetskonflikter. Såväl hyresblockader som

konkurrenstvister mellan producenter av jordbruksprodukter hade visat sig

kunna leda till blockadåtgärder fullt analoga med dem, som förekomme i samband

med arbetstvister. Faran för sekundära blockader mot tredje man vore i

dessa fall närliggande.

Mot en begränsning av lagstiftningen till att endast gälla stridsåtgärder i

samband med arbetskonflikter talade även den omständigheten, att en sådan

begränsad lagstiftning icke utan fog skulle kunna uppfattas och framställas

som en ensidig klasslagstiftning. Det vore visserligen självklart, att den borde

rikta sig mot stridsåtgärder av obehörig karaktär ej mindre från arbetsgivarsidan

än från arbetarsidan, men även med iakttagande härav vore det svårt att

på ett övertygande sätt motivera, varför till syfte och verkningar helt analoga

åtgärder av hyresgäster, hyresvärdar eller jordbrukare icke skulle vara underkastade

samma bestämmelser som stridsåtgärder av parterna i en arbetskonflikt.

Det riktiga syntes vara att bereda skydd för tredje mans neutralitet vid

alla ekonomiska konflikter. Längre torde man emellertid icke böra gå.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även

spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling. I den redogörelse som betänkandet

innehåller för i vårt land förekommande fall av ekonomiska stridsåtgärder,

omnämnas stridsåtgärder som rikta sig mot personer tillhörande de

angripandes egen ekonomiska och sociala krets och vilka enligt de angripandes

mening brustit i solidaritet. Under begreppet tredje man innefattas i betänkandet

arbetare som tar anställning hos en blockerad arbetsgivare eller fort
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

sätter att arbeta hos arbetsgivaren trots att blockad förklarats. Samtidigt

har den sakkunnige genom att i sitt förslag fordra neutralitet såsom betingelse

för tredje mans rättsskydd föranletts till en distinktion vid behandlingen av

hithörande fall. Den arbetare som under konflikt antager arbete såsom strejkbrytare

anses ha förfarit oneutralt och därför icke böra åtnjuta det rättsskydd,

som i allmänhet skulle tillkomma tredje man. Däremot anses neutralitetsbrott

ej föreligga örn en arbetare förblir i sin anställning efter det strejk

utbrutit eller arbetsplatsen förklarats i blockad.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning

innefattas jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en

strafflag. Enligt vad av den föregående redogörelsen framgår, uttalades av

utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag att det från början syntes stå

klart, att man borde undvika giva lagen karaktären av en strafflag och att

man borde begränsa sig till att meddela regler örn skadeståndsskyldighet gentemot

tredje man. Örn denna fråga har den sakkunnige yttrat bland annat följande:
Spörsmålet

örn användning av straff krävde uppenbarligen icke något enhetligt

svar. Det vore möjligt att för vissa av de förbjudna handlingarna stadga

straff, men att för andra låta påföljden stanna vid skadestånd. En sådan

uppdelning kunde tänkas ske efter de förbjudna handlingarnas syfte och beskaffenhet

i övrigt; den kunde ock göras beroende av särskilda anordningar av

rättslig art. Sålunda vore det möjligt att vidtaga den anordningen att en förbjuden

åtgärd till en början endast skulle medföra skadestånd, men att den

skulle bliva straffbar örn den fullföljdes även efter det domstol förklarat den

olaglig och meddelat förbud däremot. En dylik anordning skulle uppenbarligen

kräva en särskild organisation av domstolsförfarandet, i synnerhet för

uppnående av snabbast möjliga handläggning av mål av denna art; härför

torde bl. a. fordras inrättande av en specialdomstol. De skäl, som tidigare anförts

emot att åtminstone på nuvarande stadium skrida till en sådan nyhet,

torde emellertid medföra att man icke för närvarande borde räkna med den

ifrågasatta mera begränsade användningen av straff.

Härefter diskuterar den sakkunnige skälen för och emot en allmän kriminalisering

av de stridsåtgärder som avses skola förbjudas. En utvidgning av de

straffbara gärningarnas område borde icke ske, såvida ej utvidgningen befunnes

erforderlig för lagstiftningens effektivitet. Det måste alltså övervägas

huruvida skadeståndsskyldighet vore en tillräckligt verksam påföljd. Härom

kunde på goda grunder hysas olika meningar. Den sakkunnige hade emellertid

kommit till den övertygelsen att enbart skadeståndsskyldighet icke vöre

tillräckligt effektiv.

De skäl som anföras för denna ståndpunkt äro i huvudsak följande:

Försåvitt man endast hade att räkna med ledarna av organisationer, som

icke ställa sig principiellt avvisande mot den samhälleliga rättsordningen, kunde

det förväntas att lagstiftningen skulle erhålla nödig effektivitet även utan

straffbestämmelser. Men det kunde inträffa att en stridsåtgärd organiseras

eller underblåses av enskilda personer, vilka icke intaga förtroendeställning

eller som väl intaga en ledareställning men blott inom en tillfälligt bildad

sammanslutning eller inom en på egen hand opererande underavdelning inom

en större organisation. Av sådana mer eller mindre tillfälliga ledare och de
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

15

ras verktyg, i synnerhet om dessa äro ungdomliga eller eljest oerfarna, vöre

icke att förvänta något frivilligt hänsynstagande till utomståendes berättigade

intressen eller till lagstiftningens helgd. Emot dem måste därför kunna användas

påföljder av effektiv beskaffenhet. Skadeståndsskyldighet vore icke

tillräckligt effektiv påföljd a) enär påvisbar skada av nämnvärd betydelse

ofta icke förekomme, särskilt icke när den angripne givit efter för blotta hotet;

b) enär ersättningsskyldigheten ofta skulle bliva ett tomt sken på grund

av bristande solvens hos den skyldige och c) enär den angripne ofta icke

skulle våga föra talan örn skadestånd.

Den sakkunnige tillägger följande allmänna reflexioner i denna fråga:

Mot det nu uppvisade behovet av att utrusta ett förbud mot vissa stridsåtgärder

med kriminell sanktion torde avgörande betydelse icke kunna tillläggas

de i och för sig beaktansvärda skäl, som obestridligen kunna anföras i

motsatt riktning. Viktigast bland dessa torde vara, att själva förbudet mot

stridsåtgärder av det slag, som skulle omfattas av den tilltänkta lagstiftningen,

skulle stå i strid med moraliskt betonade åskådningar, som äro fast

förankrade hos medlemmar av betydande grupper inom samhället. Främst

gäller detta örn sådana stridsåtgärder, som anses rikta sig mot osolidariska

medlemmar av den egna gruppen (klassen o. s. v.), vilka åtgärder ej sällan

lära uppbäras av ett kränkt rättsmedvetande, som icke behöver vara mindre

uppriktigt därför att det icke kan godkännas av samhället utan i och för sig

måste anses innebära en social fara. Bestraffning av dessa stridsåtgärder

kan tänkas komma att ställa vida befolkningsgrupper i harnesk mot den nya

lagstiftningen. Härav skulle föranledas — utom svårigheter för lagstiftningens

effektiva tillämpning — ringaktning för lagen, vilken kunde befaras

sprida sig till andra delar av rättsordningen och rubba förtroendet för domstolarna,

vilkas åtlydnad av lagen ibland skulle mer eller mindre ursäktligt tolkas

såsom frivilligt partitagande, grundat på politiska eller sociala motiv.

För undvikande av dessa ogynnsamma verkningar är det angeläget att lagstiftningen

erhåller en så opartisk utformning som möjligt, genom att den icke

inriktas enbart på stridsåtgärder, som användas av särskilda samhällsgrupper,

och att den icke göres mera omfattande än att dess förbud uppbäres av ett någorlunda

allmänt rättsmedvetande. Iakttages detta, lär en sålunda utformad

lagstiftning icke böra sakna de sanktioner, vilka måste anses erforderliga för

ett effektivt genomförande av dess efterlevnad.

Då det på dessa skäl anses nödigt att straffbestämmelser inflyta i den eventuella

lagstiftningen, lär det emellertid böra ånyo understrykas att något rättstekniskt

hinder icke kan anses möta däremot, att dessa bestämmelser begränsas

till en större eller mindre del av det område av ekonomiska stridsåtgärder,

som göres till föremål för förbud med därtill ansluten skadeståndsskyldighet.

Enligt det av professor Bergendal avlämnade utkastet till lag med vissa bestämmelser

mot ekonomiska stridsåtgärder bestämmes begreppet stridsåtgärd

såsom innefattande blockad, bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk),

uppsägning av avtal eller annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. Därefter

angiver utkastet vad som skall förstås med stridsåtgärd mot tredje man. I

detta avseende skiljes på tre olika grupper av angrepp mot tredje man, av

vilka den första innefattar de egentliga tredjemansstriderna, den andra avser

vissa vedergällningsstrider och den tredje gruppen strider som innebära organisationstvång

och kränkning av föreningsrätten.

Såsom stridsåtgärd mot tredje man betraktas i första hand en stridsåtgärd,

som i anledning av pågående arbetstvist eller annan ekonomisk tvist vidtages

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mot någon som ej är part i tvisten försåvitt åtgärden är av annan art än uppsägning

av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad, som verkställes

i samband med arbetsinställelse. Genom att undantaga de sistnämnda arterna

av stridsåtgärder från begreppet tredjemansstrider, har den sakkunnige velat

hindra att sympatistrider på arbetsmarknaden falla under olovliga stridsåtgärder

enligt lagförslaget.

Till stridsåtgärd mot tredje man hänföres vidare stridsåtgärd, som vidtages

efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att

öva vedergällning mot någon som varit part i tvisten eller som eljest därunder

vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom.

Slutligen skall såsom stridsåtgärd mot tredje man anses en stridsåtgärd,

som vidtages för att förmå den angripne eller annan att inträda eller kvarstå

i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan

dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemensamt

uppträdande vid ingående av avtal.

Från den så givna bestämningen av tredjemansstriderna föreskrives den

avvikelsen att stridsåtgärd, som eljest skulle gå in under begreppet, icke anses

såsom tredjemansstrid, örn den riktas mot någon som genom övertagande av

egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter

förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej

själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man. Härmed antydas vissa fall

av förverkande av neutraliteten.

Icke varje handling, som hänför sig till genomförandet av en sådan ekonomisk

stridsåtgärd mot tredje man, varom nyss är sagt, föranleder rättslig

påföljd. Sådan påföljd, bestående av straff och skadestånd, inträder nämligen

endast för vissa mera aktiva handlingsformer. Enligt utkastet skall påföljd

drabba i första hand den som uppmanar eller eljest uppsåtligen söker förmå

annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla stridsåtgärd mot

tredje man samt den som uppsåtligen framställer hot örn sådan stridsåtgärd.

Företagandet av eller deltagandet i en stridsåtgärd föranleder däremot i regel

ingen påföljd, dock inträder påföljd för den som verkställer uppsägning av

avtal, därom skriftlig handling upprättats, i fall där uppsägningen honom

veterligen är att anse såsom stridsåtgärd mot tredje man.

Påföljden för den som gjort sig skyldig till förfarande av ifrågavarande slag

är i första hand straff. Straffet utgöres av dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Därest skada uppkommit, inträder jämväl skadeståndsskyldighet.

Beträffande skadeståndsskyldigheten må anmärkas, dels att förening

under vissa förutsättningar kan bli skyldig ersätta skada som förorsakats av

föreningsmedlem, dels att skadeståndet i vissa fall kan nedsättas, ävensom att

därest flera äro ansvariga för uppkommen skada solidarisk skadeståndsskyldighet

icke skall åvila dem. Skadeståndsskyldigheten preskriberas efter två år.

Ansvar stalan får föras icke blott av målsägande och allmän åklagare, utan

jämväl av sammanslutning för främjande av yrkesintressen, av vilken målsäganden

är medlem.

Enligt utkastet till lag om ändring av 11 kap. strafflagen straffas den som

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

17

på allmän plats genom personligt tilltal, utbjudande av skrift, vakthållning

eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten till deltagande i blockad

eller bojkott. Straffet är böter, högst etthundra riksdaler, i de fall där gärningen

ej med svårare straff särskilt belagd är.

Utkastet till ändringar i tryckfrihetsförordningen innehåller vissa stadgande^

som ansetts nödiga för att allsidigt och fullständigt uppnå syftet med bestämmelserna

i de båda förutnämnda lagutkasten. Sålunda förbjudes att genom

utspridande av skrift på offentligt ställe emot förbud i allmän lag söka

förmå allmänheten att deltaga i blockad eller bojkott. Vidare stadgas straff

för den som gör sig skyldig till uppmaning eller annat försök att förmå någon

att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla ekonomisk stridsåtgärd eller

till hot om sådan åtgärd. Straffet är i detta fall högst 1,000 riksdaler eller

fängelse från och med en till och med sex månader jämte skriftens konfiskering.

Över professor Bergendals utredning ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,

sociala rådet, arbetsdomstolens ordförande, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,

Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund, Sveriges charkuterioch

slakteriidkares riksförbund, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

Sveriges redareförening, svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion,

Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

landsorganisationen i Sverige, riksförbundet för affärsanställda, de

anställdas centralorganisation, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges gjutmästareförbund,

svenska journalistföreningen samt svenska kontoristföreningarnas

förbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskammare,

Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund

samt Sveriges hantverksorganisation, länsstyrelsen i Kronobergs län från

landsfogden i länet, länsstyrelsen i Kristianstads län från landsfogden i länet

samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från t. f. förste polisintendenten,

biträdande polisintendenten och poliskammaren i Göteborg.

Tillfälle har jämväl beretts svenska frisörföreningen, målarmästarnas riksförening

i Sverige, restaurangernas arbetsgivareförening, Sveriges skrädderiarbetsgivares

centralförening och Sveriges lokomotivmannaförbund att avgiva

yttranden, men nämnda organisationer ha icke begagnat sig därav.

Yttrandena lia tryckts (Se statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande

yttrandenas innehåll torde jag få hänvisa till nämnda publikation.

Kungl. Majit deli 9 mars 1934.

Såsom framgår av betänkandet utgick professor Bergendal uttryckligen

ifrån att lagstiftningsåtgärd ej skulle komma till stånd förrän efter fortsatt

utredning.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 81.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj:t ställning till spörsmålet örn ärendets vidare

behandling. Vid min anmälan av ärendet för Kungl. Maj :t nämnda dag

anförde jag till statsrådsprotokollet följande.

Genom beslut den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt professorn

R. Bergendal att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande vissa

i statsrådsprotokollet för nämnda dag berörda, med frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. I sagda protokoll

uttalades rörande de närmare uppgifterna för utredningsarbetet bland annat,

att det uppenbarligen vore i första hand angeläget att söka klarlägga

arten och omfattningen av yppade missförhållanden å området i fråga. Därjämte

borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning beredde

möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant ingripande

dittills icke i avsevärd utsträckning syntes hava förekommit. Slutligen borde

noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som vore ur lagteknisk

synpunkt möjliga och den sannolika effektiviteten därav. Först när

utredning i dessa avseenden förelåge, bleve det enligt föredragande departementschefens

mening möjligt att bilda sig en uppfattning om de åtgärder,

som ur ^allmän synpunkt befunnes kunna och böra ifrågakomma. Man borde

också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet som underlag överläggningar

mellan huvudparternas organisationer skulle med framgång kunna

upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som de, vilka här

vore i fråga.

Sedan utredningsarbetet fullbordats, överlämnade Bergendal den 30 november

1933 betänkande, och funnos såsom bilagor till detsamma fogade utkast

till sådana lagstiftningsåtgärder i ämnet, som ansetts böra komma under övervägande,

nämligen dels utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska

stridsåtgärder, dels utkast till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen, dels ock

utkast till ändring av §§ 1 och 3 tryckfrihetsförordningen.

Över utredningen i fråga hava yttranden inhämtats av ett stort antal statliga

myndigheter ävensom av olika organisationer och sammanslutningar, vilkas

verksamhetsområden beröras av den ifrågasatta lagstiftningen. Sedan dessa

yttranden numera inkommit, torde jag få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Vad angår själva huvudfrågan, införandet i lagstiftningen av bestämmelser,

som skydda tredje mans rätt till neutralitet i konflikter av ekonomisk natur,

hava delade uppfattningar knappast framträtt. Däremot hava avsevärda meningsskiljaktigheter

gjort sig gällande beträffande eventuella lagstiftningsåtgärders

omfattning och utformning.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att en reglering i lag på detta

område är av förhållandena påkallad. Vid en förberedande prövning av lagförslagen

i belysning av de yttranden, som avgivits över desamma, har emellertid

framgått, att förslagen — ehuru de utvisa en bestämd strävan till objektivitet

— i viktiga hänseenden lämna rum för allvarliga erinringar. Utredningsmannen

har ock själv understrukit, att lagförslagen hava karaktären allenast

av utkast och att dessa utkast, på grund av ämnets i vårt land obearbetade

beskaffenhet, med nödvändighet måste bliva av mycket preliminär natur.

I överensstämmelse härmed har utredningsmannen uttryckligen utgått ifrån att

en lagstiftningsåtgärd ej skulle komma till stånd utan fortsatt utredning. En

sådan ytterligare utredning torde nu böra omedelbart verkställas.

Vid utformandet av utkastet till den viktigaste lagen, avseende vissa bestämmelser

mot ekonomiska stridsåtgärder, har professor Bergendal givit densamma

karaktären av en strafflag. Utredningsmannen har härutinnan lämnat den

grundval för utredningen, som angavs i en reservation till lagutskottets utlåtande

i ämnet vid 1929 års riksdag, avgiven av representanter för bondeför
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

19

bundet och högerpartiet, och som även synes hava godkänts i de utredningsdirektiv,

vilka lämnades av dåvarande chefen för socialdepartementet i anslutning

till nyssnämnda reservation. Denna läggning av lagutkastet har medfört

konsekvenser i skilda avseenden, som föranlett åtskilliga erinringar i avgivna

yttranden. Sålunda har arbetsdomstolens ordförande ifrågasatt, huruvida icke

i vissa fall målet med lagstiftningen lättare nås genom tvångsregler i kollektivavtalslagen

eller av föreningsrättsligt innehåll. Han har vidare anmärkt,

att vissa åtgärder, som äro att bedöma enligt lagen örn kollektivavtal och vilka

icke på något sätt skilja sig från andra förfaranden, som även skola bedömas

enligt nämnda lag, samtidigt bliva föremål för kriminell påföljd enligt en annan

lag. Saken kompliceras ytterligare därigenom, framhålles det i yttrandet,

att bedömandet kommer att falla under skilda domstolar. Landsorganisationen

har framfört principiella invändningar mot att överhuvud skrida till kriminalisering

av ifrågavarande stridsåtgärder. Inom sociala rådet har samma

ståndpunkt gjorts gällande. Svenska journalistföreningen har likaså ifrågasatt

lämpligheten av kriminalisering av de otillåtna stridsåtgärderna.

Den valda konstruktionen av lagutkastet har i enlighet med gängse strafflagsteknik

nödvändiggjort noggrant preciserade bestämningar av de straffbara

handlingarna. De talrika erinringar, som i avgivna yttranden framställts

mot utformningen i detalj av lagutkastet, giva vid handen, att gränsen mellan

straffbara och tillåtna handlingar i åtskilliga punkter framstår såsom godtycklig

och att lagutkastets räckvidd är i viktiga hänseenden oklar.

Detta förhållande sammanhänger otvivelaktigt med att lagutkastet behandlar

en rad sinsemellan ganska fristående ämnen, som endast genom pressning

av ordalagen kunnat sammanföras under den gemensamma beteckningen »stridsåtgärder

mot tredje man». Om jag inskränker mig till stridsåtgärder från arbetarsidan,

så behandlas ej blott bojkotter och blockader mot tredje man i egentlig

mening, t. ex. mot handlande, kaféinnehavare, transportföretag och andra,

primärkonflikten utomstående personer eller företag, i syfte att förmå dem att

avbryta sina ekonomiska förbindelser med motparten i primärkonflikten eller

med strejkbrytare, som där tagit arbete, utan även bl. a. dels åtgärder överhuvud

mot strejkbrytare (»prickningar»), dels åtgärder såväl mot arbetsgivare

som mot oorganiserade arbetare, vilka innebära påtryckning att inträda i eller

utträda ur en organisation. Då påtryckningsåtgärder mot strejkbrytare äro

föremål för kriminalisering i strafflagen 15 kap. 22 § i den utsträckning, som

befunnits nödig, bör det vid den fortsatta utredningen övervägas, huruvida

det kan vara riktigt att i en specialstrafflag införa särskilda straffbestämmelser

för påtryckningsåtgärder av lindrigare art. Vad angår det föreslagna förbudet

mot vissa åtgärder avseende organisationstvång eller kränkning av föreningsrätt,

torde dessa frågor påkalla ett övervägande av lämpligheten att genom

lagbestämmelser av föreningsrättslig natur ernå det rättsskydd, som befinnes

önskvärt.

Vad angår lagutkastets räckvidd, må nämnas följande. I vad mån stadgandet

i 1 § sista stycket angående oneutralt förfarande innebär, att den som

övertager ett blockerat företag, bygge e. d. skall anses såsom neutral tredje

man, åtnjutande skydd enligt utkastet, eller icke, framgår varken av lagtexten

eller av motiven, såvitt fråga är örn de mest typiska fallen av s. k. indrivningsblockad

mot gäldenärens efterträdare. Huruvida uppsägning av de s. k. garantiförbindelser,

som användas inom arbetsgivareorganisationer i syfte att utöva

påtryckning på medlemmar att icke vid arbetskonflikter lämna organisationen

och bryta solidariteten med övriga arbetsgivare, är att anse såsom

straffbar handling enligt 2 § andra punkten, framgår icke tydligt av lagtexten.

Oklart är, huruvida undantaget il § 1) av sympatilockout, sympatistrejk

och med sådan aktion förenad arbetsblockad från gruppen av förbjudna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

stridsåtgärder mot tredje man även innefattar partiella arbetsnedläggelser.

Förslaget synes medföra den inkonsekvensen, att hot om uppsägning av arbetare

i vedergällningssyfte är straffbelagt, medan uppsägning i samma syfte

utan föregående hot därom är straffbelagd endast örn skriftligt avtal föreligger.

Därest utkastet upphöjdes till lag, skulle dess verkningar med hänsyn till nu

anmärkta otydligheter och lagtextens svårtillgänglighet överhuvud i många

hänseenden bliva oberäkneliga, vilket vore så mycket mera betänkligt som det

är fråga örn kriminalisering av handlingstyper, av vilka flertalet hittills betraktats

såsom legitima stridsåtgärder. I socialstyrelsens yttrande har ock betonats,

att en mera kasuistisk och enklare uppställning av lagtexten vore att

föredraga bl. a. med hänsyn till allmänheten, för vilken det vore av visst värde

att utan alltför stora svårigheter fatta bestämmelsernas innebörd. Ordföranden

i arbetsdomstolen har framhållit, att texten är i någon mån svårtillgänglig

och att en överarbetning torde vara nödvändig. Överståthållarämbetet har uttalat,

bl. a. med syftning på lagtextens tekniska utformning, att de föreliggande

förslagen icke äro av beskaffenhet att kunna upphöjas till lagar med

mindre en omarbetning äger rum. Järnvägsstyrelsen har funnit begreppet tredje

man och de åtgärder mot denne, som böra kriminaliseras, bestämda på ett

sätt, som synes lämna åtskilligt övrigt att önska i fråga örn klarhet och överskådlighet.

Jämväl flera länsstyrelser hava anmärkt, att lagtexten är svårläst

och svårtolkad.

Med lagutkastets strafflagskaraktär sammanhänger i viss mån dess ståndpunkt

till frågan om behörig domstol. I ett stort antal yttranden förordas,

att handläggningen av ifrågavarande mål överlämnas till specialdomstol. Å

andra sidan betonas på vissa håll svårigheten att hänvisa brottmål till en central

specialdomstol. Ordföranden i arbetsdomstolen avråder bestämt från att

för dessa mål anlita arbetsdomstolen, då dess sammansättning icke gör den

lämplig som kriminaldomstol och förtroendet för arbetsdomstolen lätteligen

skulle kunna förloras genom en dylik för domstolen främmande uppgift.

Åtskilliga erinringar hava i yttrandena gjorts rörande lagutkastets ståndpunkt

i vad avser stridsåtgärder i anledning av andra ekonomiska tvister än

arbetstvister. Kooperativa förbundet har framhållit, att stridsåtgärder, föranledda

icke av en speciell »ekonomisk tvist» utan av ett mera permanent ekonomiskt

motsatsförhållande (t. ex. bojkott av kooperativa företag), icke med säkerhet

omfattas av de föreslagna straffbestämmelserna. Sveriges industriförbund

har gjort gällande, att konsekvenserna av förslaget, i vad detta avser

andra ekonomiska tvister än arbetstvister, böra närmare övervägas under den

fortsatta behandlingen. Ordföranden i arbetsdomstolen har ifrågasatt, att utkastet

går för långt, då det drabbar stridsåtgärder, åsyftande att uppnå överenskommelse

mellan företag inom samma bransch till undvikande av förödande

konkurrens.

Vid den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,

som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående

pröva de erinringar som i de avgivna utlåtandena framställts mot det föreliggande

lagutkastet. De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell

lag i ämnet, att densamma icke får karaktären av strafflag.

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej

omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet

mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären

av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen

tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens

synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

21

förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt

i vad avser strejkbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.

Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergällningssyfte

eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,

medan uppsägning av muntlig avtal i samma syfte icke drabbas av

samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes pa nytt

böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda

kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt

bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges

kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt

övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämmelser, genom vilka den anställde

frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa

slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom

att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en

lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter

förbjudas, är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden

giva vid handen, synnerligen vanskligt. Örn emellertid kriminalisering

undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning

av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol

eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till prövning.

Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt område,

där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade

bruk såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra övervägas

en sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden äger meddela

förbud mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och att särskild

påföljd inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställde jag örn bemyndigande

att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det lagstiftningsproblem,

varom här vore fråga, och anförde jag i detta hänseende bland annat

följande. Det egentliga utredningsarbetet torde böra anförtros åt tre personer.

Härutöver bör kommissionen bestå av högst tio representanter för olika

intressen och meningsriktningar. Kommissionen torde anmodas att snarast

möjligt avlämna sitt betänkande. Visar det sig, att betänkandet icke kan framläggas

före april månads utgång, torde kommissionen böra inom sagda tid avlämna

rapport rörande utredningens läge.

I enlighet med mig lämnat bemyndigande förordnade jag samma dag såsom

ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet

ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet A. Lindhagen, professorn

Bergendal och häradshövdingen, förutvarande justitieombudsmannen S. E. Ekberg.

Till ledamöter av kommissionen utsågos därjämte verkställande direktören

i svenska arbetsgivareföreningen G. Söderlund, ledamoten av landssekretariatet

J. A. Forslund, redaktören för tidskriften Kooperatören A. Gjöres,

verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L. Strömberg,

ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk, hemmansägaren C. G. Johansson

i Stora Skedvi och ombudsmannen hos Sveriges arbetsledareförbund E. Ahlberg

samt slutligen ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren P.

Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören S.

Hansson, ledamoten av riksdagens första kammare, tillförordnade överdirek
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tören A. S. E. Larsson och professorn N. H. Å. Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs

tillika att vara kommissionens ordförande.

Trettonmannakommissionens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till

lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder dels ock till lag örn ändring i

11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (Se statens offentliga utredningar

1934: 16).

En kort översikt över kommissionens lagförslag torde i detta sammanhang

få lämnas.

Förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder upptager först

en bestämning av begreppet stridsåtgärd. Allt efter de särskilda bestämmelserna

i lagen kunna såsom stridsåtgärder ifrågakomma dels blockad, bojkott

och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder gemensamt benämnas

massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal och dels annat

avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan.

Avbrytande av ekonomisk förbindelse utan samverkan med andra blir

sålunda aldrig att betrakta som stridsåtgärd, såframt fråga icke är örn arbetseller

hyresavtal (1 §).

Förslaget omfattar icke blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska

konflikter. Det är icke begränsat till tredjemansstrider utan upptager till behandling

även vissa andra spörsmål avseende inskränkningar i rätten att

vidtaga ekonomiska stridsåtgärder.

Enligt lagförslaget (2 §) är icke vem som helst behörig att vidtaga det slag

av stridsåtgärder, som betecknas såsom massåtgärder. Behörighet därtill förbehålles

såsom regel de vanliga kamporganisationerna. I vissa undantagsfall

medgivas dock enskilda personer behörighet att anordna massåtgärder. Detta

gäller först och främst örn arbetsinställelse (lockout eller strejk), som icke är

förenad med blockad eller bojkott. Vidare har stadgats undantag för massåtgärd

mot särskilda företag för vinnande av lägre priser eller dylikt. Behörighetsreglerna

innefatta därjämte, att då fråga uppstår om en organisationsmässig

stridsåtgärd, behörigheten förbehålles huvudorganisation med uteslutande

av de underlydande organisationerna.

Såsom ytterligare fordran för behörighet att igångsätta massåtgärd (3 §)

har uppställts att organisation skall hos länsstyrelse nedsätta säkerhet för

eventuellt skadestånd. Sådan säkerhet ställes en gång för alla och icke för

varje särskild åtgärd. Säkerhetens belopp är något växlande allt efter organisationens

karaktär. Minsta belopp är 5,000 kronor och högsta belopp i regel

50,000 kronor. Från kravet på ställande av säkerhet har gjorts det undantaget

att säkerhet icke fordras, så länge fråga endast är örn arbetsinställelse jämte

arbetsblockad i tvister rörande kollektivavtals ingående.

I samband med behörighetsreglerna upptages i förslaget föreskrift örn skyldighet

för förening att en vecka före stridsåtgärds vidtagande underrätta motparten,

därvid tillika redogörelse för anledningen skall lämnas (6 §).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

23

Förslaget upptager vidare dels ett kapitel om vissa stridsåtgärder mot part,

dels ett kapitel örn stridsåtgärder mot tredje man. Gränsen mellan part och

tredje man har uppdragits på det sätt, att såsom part anses den, mot vilken

man riktar en stridsåtgärd med självständigt syfte, vare sig detta går ut på att

den angripne skall företaga eller underlåta något eller allenast pa att skada

denne. Tredje man blir under sådana förhållanden den, mot vilken man riktar

stridsåtgärd i syfte att därigenom utöva medelbar inverkan på lösningen av

motsättningen till en part.

Till stridsåtgärder mot part, som enligt lagförslaget förbjudas, hänföras

dels vissa stridsåtgärder som i professor Bergendals utkast räknades till tredjemansstrider,

dels ock några kategorier av stridsåtgärder som över huvud

icke behandlades i nämnda utkast. Sålunda förbjudas enligt kommissionsförslaget

vedergällningsstrider (10 §) och vissa stridsåtgärder innefattande

organisationstvång eller föreningsrättskränkning (11 §). Härutöver stadgas

(7 §) förbud mot stridsåtgärder, som rikta sig mot ämbets- eller tjänstemän

eller innehavare av offentligt uppdrag, i eller för befattningen eller uppdraget,

stridsåtgärder mot någon för att hindra honom att föra talan inför domstol

eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller tillhandagå ämbets- eller

tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad han gjort i nu angivet

hänseende. Vidare må enligt förslaget (8 §) stridsåtgärd ej vidtagas mot

någon såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande

grunder utöva förföljelse mot honom. Ytterligare stadganden i kapitlet angående

förbud mot vissa stridsåtgärder, riktade mot part, avse s. k. indrivnings-

och utpressningsblockader (9 §) ävensom stridsåtgärder mot företag

vari ej annan arbetskraft än närmare anhöriga anlitas (12 §).

Huvudstadgandet i kapitlet om stridsåtgärder mot tredje man innefattas i

14 § och avser såväl arbetsstrider som andra ekonomiska stridsåtgärder. Bland

olovliga tredjemansstrider upptagas i första rummet sådana, som hänföra sig

till en primärkonflikt rörande någon avtalsuppgörelse. Där någon väckt

fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transportprestation,

köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller

annat sådant avtal mellan parterna, är det förbjudet att. såsom påtryckningsmedel

rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i tvisten. Lika med

avtals ingående anses tvist mellan parterna om dess tillämpning. Vidare skall

stridsåtgärd mot tredje man vara förbjuden, när primärkonflikten icke har

karaktären av en akut avtalstvist utan består i ekonomisk motsättning, där part

eftersträvar att förmå motparten att i förhållande till honom tillämpa vissa

priser eller dylikt. Såsom tredje grupp av tredjemansstrider upptagas de

fall då vid konkurrenstvister någon av de konkurrerande parterna riktar massåtgärd

mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande

av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan åtgärd

mot denne.

Skyddet för tredje man tillkommer ej den som brutit sin neutralitet i tvisten.

Såsom neutralitetsbrott anses (16 §)

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, till

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende

å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller

utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Däremot förloras icke neutralitet genom att någon kvarstannar i sitt arbete

under konflikt, såframt icke därigenom organisationsförpliktelse åsidosättes.

Neutraliteten förverkas ej heller vid utförande av skyddsarbete. Dit är att

hänföra arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller för skada

pa byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager

eller dylikt.

Arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd skall icke vara skyldig att

under konflikt utföra annat än sitt vanliga arbete jämte skyddsarbete, och avtal

om vidsträcktare arbetsskyldighet under konflikt förklaras ogiltigt (17 §).

Från förbjudna tredjemansstrider undantagas i allmänhet s. k. sympatiåtgärder

(18 §). Därvid stadgas dock att sympatiåtgärd icke får förekomma

annat än^ vid arbetstvist om upprättande av kollektivavtal. Såsom sympatiåtgärd

far icke användas annat medel än arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Under arbetsinställelse inbegripes vägran att taga befattning med varor,

som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som drives av part i den ursprungliga

tvisten.

I anslutning till de föreslagna behörighetsreglerna har åt straffbestämmelserna

givits följande innehåll. Vidtagande av massåtgärd utan behörighet är

alltid straffbelagt. Nedlägger domstolen förbud mot åtgärdens fortsättande och

överträdes detta förbud, föranleder åtgärden nytt straff enligt en strängare

straffskala. Vidtages massåtgärd av en organisation, som är behörig och ställt

säkerhet, men finnes åtgärden strida mot någon av lagens specialregler, inträder

icke straff. Sådant kommer i fråga först örn domstolen utfärdat förbud

mot åtgärdens fortsättande och detta förbud blivit överträtt. Detsamma gäller

örn andra slag av stridsåtgärder; i fråga örn sådana ha ju behörighetsregler

ej uppställts. I vissa fall inträder dock alltid straff, nämligen vid stridsåtgärder,

som ^innefatta angrepp på offentlig myndighet, vittnen m. fl., vidare

vid stridsåtgärder, som innefatta politisk eller religiös förföljelse och slutligen

vid stridsåtgärder i utpressningssyfte. Särskilt straff är stadgat för

åsidosättande av underrättelseplikt och för lämnande av uppenbart oriktiga

och missvisande framställningar vid spridande av kännedom örn massåtgärd.

Straffsatserna äro dagsböter, i vissa fall fängelse.

Överträdande av lagens speciella skyddsregler medför skadeståndsskyldighet,

även örn överträdelsen icke är straffbar. Vid skadestånds utmätande kan

hänsyn också tagas till skada av ideell natur. Med hänsyn till omständigheterna

kan skadestånd till beloppet nedsättas eller helt bortfalla.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

25

Mål angående överträdelse av lagen skola handläggas av de allmänna domstolarna,

dock skola domstolarna i vissa fall inhämta yttrande från en särskild

central nämnd. Nämndens yttrande är icke bindande för domstolarna.

I avseende å rättegången skall för övrigt i huvudsak gälla vad i lag är stadgat

örn brottmål, ändå att talan ej grundar sig å handling, som är belagd med

straff.

Den av kommissionen föreslagna lagen har fått karaktären av ett provisorium,

avsett att räcka till 1939 års utgång.

Från professor Bergendals utkast har oförändrat upptagits förslaget till

ändring i 11 kap. strafflagen örn förbud mot försök att förmå allmänheten till

deltagande i blockad eller bojkott genom utdelande av blockadlappar och dylika

åtgärder.

1934 års riksdag.

Med anledning av vid 1934 års riksdag väckta motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 150 av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 151,

152 och 153 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., samt motionerna i

andra kammaren nr 290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. och nr 337, 338

och 339 av herr Lindman m. fl., anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1934

(nr 370), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av

riksdagen godkända utlåtande nr 47, att Kungl. Majit, med beaktande av

vad utskottet i sitt nämnda utlåtande anfört, ville för riksdagen framlägga

förslag till lag om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt vid

ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt.

I utlåtandet anförde utskottet följande.

Sedan professorn Bergendal avgivit det av honom upprättade betänkandet

angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål, har frågan örn lagstiftning på detta område genom

olika motioner förelagts riksdagen. Dessa motioner hava vid sin behandling

av förevarande problem utgått från det skick, vari desamma framlagts i nyssnämnde

sakkunniges betänkande. Efter det motionerna väckts, har utredningsarbetet

förts vidare genom den av Kungl. Majit tillsatta kommissionen,

som avgivit betänkande i början av sistlidne maj månad. Utredningsarbetet

pågår fortfarande, i det att sistnämnda betänkande utsänts på remiss till

olika myndigheter, organisationer och sammanslutningar.

Det redan verkställda utredningsarbetet ger vid handen, att det här är fråga

örn lagstiftning, varom i åtskilliga hänseenden full enighet icke lärer kunna

förväntas mellan samtliga de intressegrupper, som komma att beröras av densamma.

Trots att betydande meningsskiljaktigheter alltjämt kvarstå, synes

dock hava ernåtts, att från början avvikande uppfattningar i viktiga delar

närmat sig varandra.

Med hänsyn till den stora betydelse, som en lagstiftning på förevarande område

äger för skilda grupper av vårt folk, hade det varit önskvärt, att förslag

därutinnan av Kungl. Majit kunnat föreläggas innevarande års riksdag. På

sätt redan nämnts har Kungl. Majit emellertid funnit sig böra jämväl över

kommissionens förslag infordra utlåtanden från åtskilliga myndigheter samt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr SI.

bereda ett flertal sammanslutningar och organisationer tillfälle att däröver

avgiva yttrande. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit. Enligt utskottets

mening kunna ock de avvikelser från det av den sakkunnige upprättade

utkastet, som kommissionsförslaget innehåller, åberopas såsom skäl för denna

remissåtgärd. I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna tillstyrka

riksdagen att med föranledande av motionerna 1:150, 151 och 152 samt

II: 290, 337 och 338 för sin del nu antaga lag i ämnet.

Emellertid har det utredningsarbete, som under flera år pågått på ifrågavarande

område, numera fortskridit så långt, att tämligen fasta konturer uppdrag^

för de lagstiftningsåtgärder, som böra komma under övervägande. Av

förut antydda skäl är det önskligt, att utredningsarbetet utan dröjsmål bringas

till slut och att riksdagen beredes tillfälle att redan före utgången av innevarande

år taga under övervägande ett av Kungl. Majit framlagt förslag till

lagbestämmelser örn skydd för tredje man i sådana konflikter, varom här är

fråga.

Utskottet anser sig beträffande innehållet i en blivande lagstiftning böra

inskränka sig till ett uttalande rörande några av de allmänna grunder, varpå

densamma synes böra byggas.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt förekommit

på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda

stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en

blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid

ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid

en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydligen

av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande förhållanden,

som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beaktande

av förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betänkande,

har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största utsträckning

kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidtagande

av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträvansvärt,

att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända

torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering

ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet

sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen

den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande anfört:

»Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,

fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.

» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,

tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke

rikta sig mot en viss samhällsklass. Överhuvud bör den syfta till beredande

av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen

i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven

innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berättigade

gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här antytts,

enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

Angående inom utskottet avgivna reservationer torde jag få hänvisa till

utskottets utlåtande sid. 13 och 14.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

27

Yttranden över kommissionsförslaget.

Över kommissionens förslag lia yttranden avgivits av socialstyrelsen, kommerskollegium,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges bageriidkareförening, Sveriges redareförening, svenska lantarbetsgivarnes

centralförening, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges slakteriförbund

förening u. p. a. och svenska mejeriernas riksförening u. p. a.,

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, Sveriges

droskbilägares riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, landsorganisationen

i Sverige, riksförbundet för affärsanställda, de anställdas centralorganisation,

Sveriges gjutmästareförbund, svenska journalistföreningen, svenska

kontoristföreningarnas förbund samt hyresgästernas riksförbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från Sveriges köpmannaförbund,

kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverksorganisation och handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län från poliskammaren i Göteborg, svenska arbetsgivareföreningen

från sågverksförbundet samt de anställdas centralorganisation

från svenska industritjänstemannaförbundet, svenska bankmannaföreningen,

svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges grafiska

faktorsförbund, Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening och

Sveriges radiotelegrafistförening.

Tillfälle bar jämväl beretts Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund

samt Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund att avgiva yttranden

men nämnda förbund ha icke begagnat sig därav.

Yttrandena ha, liksom motsvarande utlåtanden över professor Bergendals

utredning, tryckts (se statens offentliga utredningar 1934: 30). Den i det

följande lämnade redogörelsen för yttrandena är i allmänhet allenast summarisk.

I övrigt hänvisas till de tryckta utlåtandena.

Jag skall till en början redogöra för vad yttrandena innehålla av mera allmän

innebörd eller beträffande spörsmål av mera principiell betydelse, till vilka

jag anser mig böra taga ställning, innan jag ingår på förslagets särskilda bestämmelser.

Behovet av en lagstiftning och densammas omfattning m. m.

Beträffande behovet av en lagstiftning till skydd för tredje mans rätt har

i yttrandena i allmänhet allenast hänvisats till vad som i detta avseende anförts

beträffande professor Bergendah utredning.

I yttrandena har såväl spörsmålet om lagstiftningens utsträckning till att

avse s. k. allmänfarliga konflikter ävensom vissa andra partsangrepp som

ock dess begränsning till endast arbetskonflikter varit föremål för omprövning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit olägenheten av att

ifrågavarande svåra och omfattande lagstiftningsproblem upptagits från den

något ensidiga och periferiska synpunkten av tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter, därvid länsstyrelsen särskilt beklagat, att frågan örn de

samhällsfarliga arbetsinställelserna lämnats åsido.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och

svenska lantarbetsgivarnes centralförening ha ansett, att förslaget borde ha

innehållit en reglering av samhällsfarliga stridsåtgärder.

Socialstyrelsen har betonat, att en särskild legislativ reglering av de icke

ekonomiska föreningarnas, närmast av hithörande yrkesföreningars, verksamhetsformer

alltjämt kvarstode som en angelägen uppgift för lagstiftningsarbetet

och att en sådan reglering otvivelaktigt vore ägnad att jämväl skänka

den nu föreslagna lagstiftningen större fasthet och stadga.

En reservant inom socialstyrelsen har ansett ifrågavarande lagstiftning böra

föregås av en allmän reglering av arbetsrättens och föreningsrättens område.

Förslaget vore därjämte alltför omfattande. En förnyad överarbetning, syftande

till att begränsa lagstiftningens rättsverkningar till vissa bestämda företeelser

på ifrågavarande område, vore nödvändig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillstyrkt förslagets huvudgrunder men

ansett att det skulle ha varit lyckligt, örn hithörande förhållanden kunnat prövas

i ett vidare sammanhang.

Sveriges fastighetsägareförbund har som en allvarlig brist hos förslaget anmärkt,

att det icke innefattade förbud mot igångsättande av massåtgärder

mot fastighetsägare, som vore parter, i syfte att exempelvis nedpressa hyrorna

under den nivå, som det allmänna ekonomiska läget betingade, eller att i

övrigt framtvinga hyresvillkor, som icke vore betingade av sakens natur eller

de allmänna förhållandena på marknaden.

Sveriges gjutmästareförband har föreslagit, att lagen borde utsträckas till

att generellt gälla skydd mot alla övergrepp mot part.

Överståthållarämbetet har betonat vikten av att den blivande lagstiftningen

icke till någon del gåves större räckvidd än att densamma uppbures av det

allmänna rättsmedvetandet.

I de flesta av yttrandena har lagstiftningens utsträckning att omfatta icke

blott arbetskonflikter utan även andra ekonomiska konflikter tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Tvekan rörande lämpligheten av att i ett sammanhang reglera nämnda slag

av tvister har uttalats av länsstyrelsen i Östergötlands län och Sveriges industriförbund.

Enligt förbundets mening borde möjligen särskilda mera begränsade

bestämmelser uppställas beträffande tvister på det ekonomiska området,

vilka bestämmelser uteslutande skulle taga sikte på sådana missförhållanden,

örn vilka praktisk erfarenhet förelåge.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har visserligen ansett det vara av värde

att konflikterna på arbetsmarknaden icke sattes i en särställning. Det kunde

emellertid enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas, huruvida för

strider på samtliga ekonomiska områden väsentligen enahanda grundsatser

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

29

bolde komma till användning vid uppdragande av gränsen för de stridsåtgärder,

som borde vara förbjudna. Då förslagets bestämmelser angående de allmänna

ekonomiska tvisterna vore synnerligen försiktigt avfattade, och då lagstiftningen

endast vore av provisorisk karaktär, ville länsstyrelsen icke göra

någon erinran häremot.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha icke velat

motsätta sig att lagstiftningen, såsom kommissionen föreslagit, utsträcktes

till att avse ej allenast arbetsmarknaden utan även det allmänna ekonomiska

området. Av särskild vikt vore dock att lagstiftningen därvid begränsades

så, att organisationsarbetet bland landets jordbrukare icke motverkades, ett

arbete som statsmakterna för sin del ansett vara ett sadant samhällsintresse,

att det till viss del åstadkommits med statens medverkan. Erfarenheten visade,

att genomförandet av förbättrade avsättnings- och produktionsförhållanden

på mejeri- och slakterihanteringens område förutsatte, att samtliga producenter

anslöte sig till organisationerna. En del organisationer hade, sedan

varje försök att på övertygelsens väg förmå enskilda att ansluta sig till organisationerna

misslyckats, nödgats tillgripa åtgärder av liknande art som de,

vilka kommit till användning i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare,

samt därvid lyckats uppnå visst resultat framför allt därigenom att ett annars

oundgängligt prisfall till men för samtliga producenter och utan nytta för

någon kunnat undvikas. Det kunde därför anses välbetänkt, att statsmakterna

icke omöjliggjorde för organisationerna att jämväl tillgripa extraordinära

medel för att komma till rätta med ifrågavarande förhållanden.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för i stort sett samma

farhågor som svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund

samt därutöver framhållit följande. Vid en utredning rörande de ekonomiska

stridernas karaktär komme man bland annat till att en så väsentlig artskillnad

kunde föreligga, att speciella reglerande bestämmelser, olika för olika

grupper, bleve nödvändiga örn man skulle nå ett för rättskänslan tillfredsställande

resultat. Utan anspråk på att vara uttömmande ville förbundet framhålla,

att ur arbetssynpunkt torde man kunna skilja på två större grupper av

ekonomiska strider, dels de som representerade producenternas strävan till bättre

priser å av dem framställda produkter och dels mellanhändernas inbördes strid

örn bästa inköpskällor och största marknad. På ett mellanstadium stöde den

produktion, som helt eller övervägande använde sig av lejd arbetskraft. När

emellertid produktionen huvudsakligen vore resultat av eget och familjens manuella

arbete bleve åtgärder i prisförbättrande syfte närmast att jämföra med

arbetarnas och deras organisationers strävan efter en bättre timpenning och logiskt

borde då regler för strider vara fullt analoga. Samtliga borde alltså

hänföras till rena arbetsstrider. Man kunde gott säga, att till exempel industriarbetaren

sålde sin arbetskraft i form av råarbetskraft, under det att den

mindre jordbrukaren sålde sin i förädlad form vid försäljning av gårdens produkter.

Grundintresset vöre dock absolut detsamma. Likaså den ekonomiska

nivån. Men när nu föreliggande förslag speciellt toge sikte på att skydda varans

gång från producent till konsument komme de, vilkas löner direkt vore

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr SI.

beroende av produktionspriserna, i en avsevärt sämre ställning än de direkt

arbetskraftsäljande kroppsarbetarna, vilka genom förslaget finge sina väsentliga

stridsmetoder lagligen sanktionerade. I detta fall bortfölle den likhet

inför lagen, som man borde eftersträva. Den föreslagna lagstiftningen komme

vidare att synnerligen ojämnt beskära organisationernas handlingsförmåga därigenom

att större organisationer finge sin handlingsförmåga högst beskuren,

under det att föreningar med ett mindre antal medlemmar, vilka ofta kunde

dirigeras muntligen, i realiteten finge oförminskad slagkraft.

Intet utredningsmaterial förelage rörande förslagets verkningar på jordbrukets

område, trots det att jordbrukets föreningsväsende i mycket hög grad

berördes därav. Det vore även anmärkningsvärt att i kommissionens motivering

till förslaget icke pa något sätt behandlats de specifika förhållanden, som

avsåge jordbruket, oaktat man hade anledning förutsätta, att de ingående

diskuterats inom kommissionen, och kunde detta endast förklaras därigenom,

att kommissionen på grund av den stora tidsbegränsningen icke haft möjlighet

att i erforderlig grad intränga i de säregna förhållanden, som rådde på detta

speciella avsnitt av ämnet. Förbundet hemställde därför, att lagförslag till

skydd för tredje mans rätt i arbetskonflikter, rörande vilket ämne utredning

förebragts, framlades samt att särskilda sakkunniga erhölle i uppdrag att utreda

förutsättningarna för en lagstiftning till skydd för tredje man vid ekonomiska

tvister, eller, örn av lagtekniska eller andra skäl, arbetstvister och ekonomiska

strider oundgängligen mäste hopkopplas, åt särskilda sakkunniga lämnades

i uppdrag att insamla och bearbeta kompletterande utredningsmaterial

samt med ledning av detta och yttrandena verkställa en överarbetning av kommissionsförslaget.

Jämväl Sveriges köpmannaförbund har framhållit önskvärdheten av förnyad

utredning beträffande den ifrågasatta lagstiftningens inverkan på förhållandena

inom det allmänna ekonomiska området. Förbundet och övriga detaljhandelsorganisationer

ansage sig icke under sin strävan att bevaka sina medlemmars

ekonomiska intressen ha begått några övergrepp, vilka kunde motivera

ett forcerat ingripande på lagstiftningens väg.

Sveriges hantverksorganisation har uttalat, att man med hänsyn till vad

kommissionen anfört rörande svårigheterna att överblicka en blivande lagstiftnings

verkningar på det allmänna ekonomiska området bort kunna vänta

sig, att lagförslagets reglering av ifrågavarande företeelser inom affärslivet

skulle vara ytterst försiktig och att olika förbudsregler skulle ha meddelats

för arbetstvister och andra ekonomiska tvister. Så hade emellertid icke

blivit fallet.

Sveriges grossistförbund har avstyrkt förslaget i vad det avsåge i egentlig

mening ekonomiska konflikter. Stridsmetoderna vid arbetskonflikter och vid

andra ekonomiska konflikter skilde sig nämligen högst väsentligt ifrån varandra.

Vid arbetskonflikter hade förföljelser mot tredje man ofta medfört

kränkning av dennes personliga integritet etc., övergrepp, som i särskilt hög

grad fäst uppmärksamheten på behovet av en skyddslagstiftning. Vid andra

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

31

ekonomiska konflikter vore stridsåtgärderna däremot av rent ekonomisk karaktär

och angreppsmedlen icke väsentligt annorlunda beskaffade än de, som

över huvud taget förekomme i den ekonomiska konkurrensen. I arbetskonflikterna

vore vidare de direkta stridsmedlen utslagsgivande, medan i andra ekonomiska

konflikter de indirekta ofta måste spela en avgörande roll. Vid arbetskonflikter

kunde dessutom i regel en klar avgränsning ske av de grupper, som

intoge partsställning och dem, som vore att betrakta såsom tredje man. Vid

en sådan allmän tävlan, särskilt när det gällde olika företagsformer, som utmärkte

de områden där i övrigt ekonomiska konflikter förekomme, bleve det

förenat med de allra största svårigheter att upprätthålla skillnaden mellan

parter och tredje man, liksom att angiva när en stridsåtgärd med eller utan

självständigt syfte företoges. Förbundet betonade vidare, att de stora företagen,

särskilt de av mångfilialkaraktär, ägde de bästa förutsättningar för ett

enhetligt uppträdande, förutsättningar vilka icke berördes av eller väsentligen

rubbades av det föreliggande lagförslaget. Genom detsamma betoges emellertid

småföretagarna i väsentlig utsträckning möjligheterna till ett sådant gemensamt

uppträdande i gemensamma yrkesfrågor. Örn förslaget realiserades,

skulle sannolikt framtvingas nya organisationsformer på handelns område,

vilka vöre ägnade att förebygga förslagets betänkliga konsekvenser för de

därav berörda intressena. Storföretagen finge därvid — mer eller mindre

medvetet — tjäna som förebild. De ekonomiska konkurrensstriderna komme

på så sätt — även på tredje mans bekostnad — att skärpas. Även örn detta

möjligen komme att ske under alla förhållanden, vöre det icke önskvärt, att

lagstiftarna direkt påskyndade en sådan utveckling.

Förbundet intoge den ståndpunkten att ett statsingripande på handelns område

icke borde ske annat än i yttersta nödfall och anslöte sig icke till kommissionens

uppfattning att ett sådant nödfall förelåge. När dessutom det ifrågasätta

lagstadgade skyddet i arbetskonflikter vöre av så olikartad beskaffenhet

i jämförelse med skyddet för tredje man i andra ekonomiska konflikter,

vore det icke sakligt nödvändigt att dessa frågor erbölle en likartad och samtidig

lösning.

Kommerskollegium har i sitt yttrande förklarat, att den avvisande hållning

gentemot lagstiftningens utsträckande till ekonomiska tvister i allmänhet, som

intoges i de av köpmannaförbundet, grossistförbundet, industriförbundet och

bantverksorganisationen till kommerskollegium avgivna yttrandena, icke vunne

kollega understöd.

De anställdas centralorganisation har anslutit sig till ett uttalande av Sveriges

lantmäteritekniska biträdens riksförening, att lagstiftningen i vad den

berörde allmänna ekonomiska konflikter vore föga önskvärd för jordbrukets

tjänstemän, därigenom att densamma vore ägnad att försvåra även de legitima

ansträngningar, som gjordes för att samla lantbrukarna till att hävda sina ekonomiska

intressen. I anslutning till nämnda förening har organisationen vidare

hävdat, att bestämmelserna kunde tänkas avsevärt försvåra åstadkommandet

av överenskommelser mellan företagargrupper inom affärslivet för upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nående av sundare förhållanden. De skulle dessutom komma att bereda storföretagen

ett försteg framför småföretagen genom att icke förbjuda dessa att

vidtaga åtgärder, vilka förmenades samverkande småföretag.

Förslagets utvidgning av lagstiftningen till att omfatta jämväl stridsåtgärder

mot part har hälsats med tillfredsställelse av kommerskollegium samt

länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län.

I fråga örn bestämningen av begreppen part och tredje man har Överståthållarämbetet

uttalat, att en till synes klart genomförd gräns i förslaget uppdrag^

mellan dessa begrepp.

I åtskilliga av yttrandena har däremot denna gränsdragning utsatts för

kritik.

Sålunda har riksförbundet landsbygdens folk framhållit, att kommissionen

vid sin strävan att definiera begreppet tredje man utgått från de relativt klara

förhållandena på arbetsmarknaden samt försökt att tillämpa den därur framdragna

definitionen även då det gällde tvister på det ekonomiska området. Förhållandena

vore emellertid här så varierande, att en dylik teoretisk uppläggning

ingalunda vid sin praktiska tillämpning komme att ha resonans i det allmänna

rättsmedvetandet. Vid de ekonomiska tvister, som närmast berörde

jordbruket, vore den vanligaste problemställningen frileverantör, privathandlare

och organisationen, därvid enligt lagförslaget någon av de två förstnämnda

bleve tredje man. I realiteten hade dock obestridligen båda mycket stora intressen

att bevaka i striden.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, på skäl,

vartill jag återkommer i motiveringen till 10 §, gjort gällande, att den åtskillnad,

som i förslaget uppdragits mellan part och tredje man, icke motsvarade

de faktiska förhållandena.

Svenska journalistförening en har framhållit, att det av kommissionen i dess

motivering angivna skälet för att efter en konflikt betrakta stridsåtgärd, som

företoges mot någon därför att han iakttagit neutralitet, såsom stridsåtgärd

mot part, förefölle föreningen alltför formellt. Sakligt måste det vara viktigare

att skilja på vedergällning mot någon på grund av att han varit part i

en konflikt eller tagit ställning på parts sida, och på vedergällning mot någon,

därför att han icke tagit ställning utan förhållit sig neutral.

Sveriges fastighetsägareförbund har upptagit till granskning en speciell sida

av ifrågavarande problem. Enligt förbundets erfarenhet tillgrepe såväl hyresgästorganisationer

som fastighetspersonalens fackorganisationer gärna stridsåtgärder

mot sådana fastighetsägare, som tillika utövade någon annan näring.

Med stridsatgärderna avsages i sådana fall att angripa fastighetsägaren på något

annat område än det, där primärkonflikten förelåge. Man mötte här ett

spörsmål, som i själva verket innefattade en speciell sida av skyddet för tredje

man. Örn exempelvis en slakteriidkare, som tillika vore fastighetsägare, indroges

i en hyreskonflikt, måste han anses ha ett berättigat anspråk på att av

lagen behandlas såsom om han i sin egenskap av slakteriidkare stöde utanför

hyreskonflikten. Förbundet framställde det bestämda anspråket, att begrep
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

33

pet angrepp mot tredje man måtte så utvidgas, att som dylikt angrepp skulle

anses jämväl mot en part riktad stridsåtgärd i den mån åtgärden vore avsedd

att utöva inverkan på annat område än det, å vilket konflikt med parten förelåge.

I fråga om den tekniska utformningen av lagförslaget har socialstyrelsen anmärkt,

att det vöre önskvärt, att lagen gjordes lättare tillgänglig genom att

den kompletterades med vissa eljest måhända onödiga bestämmelser. Det kunde

jämväl ifrågasättas, örn ej lagen skulle vinna i tydlighet och överskådlighet,

därest det vore möjligt att i densamma genomföra en uppdelning under

särskilda rubriker mellan de bestämmelser, som rörde förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare och dem, vilka avsåge andra ekonomiska tvister. Jämväl

länsstyrelsen i Östergötlands län och handelskammaren i Gävle ha framhävt

behovet av ytterligare överarbetning av lagförslaget ur lagteknisk synpunkt.

Frågan om strejkbrytares ställning.

I fråga örn strejkbrytares ställning till neutralitetsskyddet ha två motsatta

uppfattningar kommit till uttryck i yttrandena.

Å ena sidan ha landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, de anställdas

centralorganisation samt svenska maskinbefäls förbundet hävdat den

meningen att förslagets bestämmelser angående neutralitetsskydd för den som

utförde blockerat arbete vore för vida.

Landsorganisationen har härutinnan framhållit att utförande av blockerat

arbete, med undantag för skyddsarbete, över huvud icke vore förenligt med neutralitetens

krav och att detta krav alltså åsidosattes av arbetare, som vid arbetsnedläggelse

kvarstannade i arbetet. Enligt landsorganisationens mening

borde det rättsliga neutralitetsbegreppet bestämmas efter norm av den faktiska

neutraliteten. Det torde icke kunna bestridas, att utförande av blockerat

arbete innebure ett faktiskt gynnande av den arbetsgivare, som vore föremål

för blockaden, till nackdel för arbetarparten. Detta förhållande påverkades

icke av arten av de motiv, som varit bestämmande för den såsom strejkbrytare

uppträdande. Särskilt vid arbetstvister rörande ingående av kollektivavtal

måste kommissionens avgränsning av neutralitetsbegreppet icke endast för den

omedelbart intresserade arbetarparten utan också för kollektivavtalsväsendet

och arbetslivet i allmänhet leda till icke önskvärda konsekvenser. Utvecklingen

av den kollektiva avtalsformen vore nämligen på ett avgörande sätt beroende

av utvecklingen av ett fast organisationsväsende. Men denna utveckling

åter skulle för arbetarpartens vidkommande allvarligt äventyras, därest

den solidaritetsgrund, på vilken fackföreningsrörelsen vore uppbyggd, skulle

undergrävas av en lagstiftning, som betoge organisationerna möjligheten att

genom legitima åtgärder förmå även utanför organisationen stående arbetare

att respektera en avtalsaktion. Det funnes så mycket mindre anledning härtill

som organisationerna i sin strävan att få till stånd en avtalsmässig reglering

av arbetsförhållandena ju faktiskt också verkade i de oorganiserades intresse.

Beträffande ifrågavarande strejkbrytare ville landsorganisationen slutligen

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

erinra om att det föreslagna rättsskyddet endast gällde i fråga örn åtgärder

från arbetarsidan; gentemot en lockout (såsom sympatiåtgärd i samband med

lockout av de organiserade arbetarna) kunde de oorganiserade, ehuru icke indragna

i tvisten och eventuellt beredda att acceptera arbetsgivarens villkor

icke åberopa någon neutralitet eller något rättsskydd gentemot ekonomiska

stridsåtgärder.

Enahanda synpunkter ha, såvitt angår neutralitetsskydd vid arbetsinställelse

i syfte att framtvinga kollektivavtal, hävdats av svenska maskinbefäls förbundet.

De anställdas centralorganisation har ansett neutralitetsskyddet icke böra

utsträckas till person, vars arbetsvillkor konflikten avsåge att genom kollektivavtal

få reglerade utan så vore, att konflikten icke sanktionerats av huvudorganisationen

eller organisationen icke omfattade minst 50 % av den arbetstagargrupp

den vid konflikten företrädde.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk har opponerat sig mot att den, som

vid konflikt kvarstannade i arbetet skulle erhålla neutralitetsskydd. Denne

toge nämligen klart ställning till tvisten och bestämmelsen i fråga kunde medföra

ytterst svårbemästrade irritationsmoment vid stridstillfällena.

Å andra sidan ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening

gjort sig till tolk för den meningen, att arbetsgivare eller arbetstagare

icke utan vidare borde anses bryta sin neutralitet genom att i strid mot en utav

organisationen påbjuden arbetsinställelse jämte arbetsblockad fortsätta sin

tidigare bedrivna verksamhet. Ett sådant förfarande borde anses stå i överensstämmelse

med den enskilde företagarens och arbetarens rätt att, när han

själv sa funne för gott, ställa sig utanför förekommande ekonomiska stridigheter.

Endast för det fallet, att det av hans handlande framginge, att han

därmed åsyftade att komma sin organisations motpart till hjälp i konflikten,

och han i sådan avsikt positivt ingrepe i konfliktens förande, kunde han anses

ha förverkat sin neutralitet. En annan sak vore naturligen, att han icke i

något fall kunde undandraga sig de påföljder för solidaritetskränkning, som

han underkastat sig genom sitt inträde i organisationen i fråga. Arbetsgivareföreningen

har i övrigt hänvisat till vad herr Söderlund anfört i sin inom kommissionen

avgivna reservation i detta ämne (se kommissionens betänkande

sid. 97).

Enahanda synpunkter ha gjorts gällande av Sveriges industriförbund, Sveriges

redareförening, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareförbund

och såg v erks förbundet.

Sveriges industriförbund har därvid särskilt framhållit, att de föreslagna

bestämmelserna bland annat innebure, att strejkbryteri stämplades som oneutralt

även då det gällde personer, som av ideella motiv biträdde vid samhällsfarliga

strejker.

Sveriges gjutmästareförbund har hävdat, att användandet av s. k. arbetsvilliga

mången gång kunde vara orsakat av och fylla ett samhällsintresse genom

att bidraga till att mildra verkningarna av eller hastigare få slut på en huvudlös

eller skadlig konflikt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

35

Handelskammaren i Gävle har ansett, att den, som icke åsidosatte någon

organisatorisk förpliktelse och som icke gjorde någon omläggning av sin verksamhet

(som alltså utövade sitt normala yrke) borde äga rätt att under lagens

skydd förfoga över sin arbetskraft för att försörja sig och de sina.

Sympatistrider.

I yttrandena ha i allmänhet ej framställts några erinringar mot att rätten

till sympatistrider bibehållits. En utsträckning av området för sympatistridernas

lovlighet har påyrkats av riksförbundet landsbygdens folk, som framhållit,

att jordbrukarnas organisationers strävanden i grund och botten hade

samma syftemål som arbetarnas i arbetstvister, nämligen hävdandet av priset

på arbetsprestationen. Vid arbetstvister hade sympatiåtgärder vunnit även av

kommissionen till viss del erkänd hävd. Det funnes emellertid icke tillräckliga

skäl för att endast de i rena arbetstvister engagerade parterna skulle äga denna

rätt. Antingen borde rätten till sympatiåtgärder helt borttagas eller ock medgivas

alla som förde strider, vilka till sin grundnatur och sitt syftemål vore

likartade.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha ansett behov

föreligga för organisationerna att kunna samverka vid avtalstvister och

sådana ekonomiska tvister varom förmäldes i första och andra styckena i 14 §.

Sådan samverkan syntes föreningarna jämväl böra medgivas med hänsyn till

den likställighet i princip, som borde förefinnas med de åtgärder, som avsåge

arbetskonflikter och övriga områden.

Behörighetsregler och ställande av säkerhet.

Förslagets princip örn begränsning av rätten att vidtaga stridsåtgärder till

vissa organisationer har vunnit gillande av övervägande flertalet av de myndigheter

och sammanslutningar, som uttalat sig i detta avseende.

Betänkligheter mot förslaget i denna del ha emellertid uttalats av kooperativa

förbundet, som framhållit, att en av förutsättningarna, för att förenings

behörighet att vidtaga massåtgärder skulle kunna grundas på förslagets bestämmelser

härom, givetvis vore, att ingen som helst tvekan skulle kunna

uppstå örn karaktären av de åtgärder, som kunde betecknas såsom massåtgärder.

När det gällde arbetsinställelse, förelåge i detta stycke ingen som helst

svårighet, men däremot torde stundom tvekan kunna råda örn vad som i varje

särskilt fall skulle kunna sägas vara blockad eller bojkott. Detta vore givetvis

en svaghet i hela den tänkta konstruktionen för behörighetsregelns uppbyggnad.

Det torde nämligen icke, såsom förslag och motiv nu vore utformade,

kunna helt förebyggas, att åtgärder, som vidtoges av organisationer

och som till karaktären och syftet icke ginge att hänföra till blockad eller

bojkott, dock på grund av särskilda omständigheter skulle kunna framstå såsom

blockad- eller bojkottartade. Då vederbörande organisation icke avsett

att företaga massåtgärder och kanske t. o. m. stöde helt främmande för alla

dylika kampmetoder, skulle den kunna överraskas med att ha därtill obehörig

vidtagit en massåtgärd, varvid straff givetvis komme att följa.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Socialstyrelsen, som ej haft något i princip att erinra mot de föreslagna

behörighetsreglerna, har framhållit, att vid tillämpningen av dessa bleve frågan

vad som skulle förstås med förening av stor betydelse. Någon närmare

bestämning av föreningsbegreppet lämnades emellertid icke i lagförslaget.

Styrelsen har under anförande av åtskilliga exempel visat med vilka svårigheter

förslaget vore förknippat i detta och vissa andra hänseenden. Styrelsen

har på grund därav ansett det nödvändigt med en förberedande behörighetsprövning

i alla de fall, då enligt förslaget behörighet erfordrades för

massåtgärders vidtagande. Örn en förberedande prövning av behörigheten lagstadgades,

borde enligt styrelsens mening till ledning för denna i lagen angivas

de krav på fasthet i föreningsbildningen, som borde uppställas för behörigheten.

Skärpning av behörighetsreglerna har i de hänseenden varom nu är fråga

föreslagits i några av yttrandena.

Sålunda ha länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle och

sågverks)''örbundet hemställt, att som villkor för att förening skulle äga företaga

massåtgärd borde stadgas, att föreningen vore representativ för den arbetstagaregrupp,

varom fråga vore. Handelskammaren har därvid särskilt

framhållit, att en principiell svaghet med det föreslagna systemet vore, att

detta i alltför hög grad syntes bygga på den förutsättningen, att hos arbetsgivarna

respektive arbetarna skulle förefinnas en samstämmig uppfattning i

fråga örn arbetstvisterna och att man på grund därav skulle kunna förutsätta

ett mera enhetligt uppträdande av vardera parten. Så vore emellertid, som

erfarenheten visade, icke fallet, åtminstone vad gällde arbetarna. Man hade

att räkna med uppträdande av olika grupper arbetsgivare respektive arbetare,

vilkas handlingssätt kunde influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt

avseende eller i fråga om lönestridsteori, i fråga örn bedömandet av i visst

fall föreliggande fakta eller grupper, som helt enkelt ville hävda sitt rent

privata gruppintresse.

Bestämmelserna om ställande av säkerhet ha kritiserats av landsorganisationen,

som erinrat örn att stadgandet innebure en för svensk rätt hittills

främmande princip. Det vore varken rimligt eller nödvändigt att de fackliga

organisationerna skulle försättas i en sådan undantagsställning, som stadgandet

medförde. Gentemot de lösligare och tillfälligt organiserade sammanslutningarna

utanför de stora organisationerna, vilka kommissionen framför allt

haft i tankarna vid bestämmelsernas tillkomst, vore regeln örn säkerhet för

skadestånd skäligen verkningslös.

Länsstyrelsen i Östergötlands län bär ställt sig tveksam till bestämmelserna

örn ställande av säkerhet för skadestånd såsom förutsättning för behörighet

att vidtaga stridsåtgärd. Rent principiellt syntes det länsstyrelsen mindre

riktigt, att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd icke finge vidtagas,

såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som kunde komma att

utdömas, därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen. Såsom avhållande

moment mot obetänksamma stridsåtgärder vore säkerheten, beräknad

enligt de i förslaget angivna grunderna, skäligen obetydlig i jämförelse med

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

37

de kostnader, som en stridsåtgärd genom utbetalning av understöd och annorledes

komme att medföra för vederbörande organisation. Och därest efter

en långvarig konflikt ifrågavarande huvudorganisations tillgångar vore uttömda,

torde motpartens eventuella skadeståndsfordran i regel uppgå till så

stort belopp, att den ställda säkerheten även för honom hade ringa betydelse.

Att en opartisk och auktoritativ myndighet genom utdömande av skadestånd

förklarade stridsåtgärden illegal vore däremot av största betydelse, även örn

skadeståndet i följd av bristande tillgångar hos den skyldige icke kunde uttagas.

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Sveriges köpmannaförbund

ha framhållit stadgandets undantagsnatur och dess ringa praktiska betydelse.

Skydd för föreningsrätten m. ni.

Beträffande förslagets bestämmelser örn skydd för föreningsrätten och örn

skydd mot organisationstvång har i vissa yttranden försports tvekan huruvida

denna fråga bort upptagas i förevarande sammanhang.

Landsorganisationen har framhållit, att även örn en dylik lagstiftning lämpligast

syntes böra ske i samband med en allmän reglering av föreningsrätten,

torde det i nuvarande situation icke kunna förväntas, att med lagfästande av

de föreningsrättsliga bestämmelser, som föreslagits, skulle få anstå till dess

en allmän föreningsrättslag komme till stånd. Landsorganisationen har därför

ej velat motsätta sig upptagande i förslaget av regler i detta hänseende

men har gjort vissa erinringar rörande bestämmelsernas avfattning, till vilka

erinringar jag senare skall återkomma.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida icke ifrågavarande

stadganden rätteligen hörde hemma i en särskild föreningslagstiftning.

Konsekvenserna av att, som skett i kommissionsförslaget, i en fristående

kortfattad paragraf upptaga bestämmelser i ett så vidlyftigt och ömtåligt

spörsmål vore absolut oöverskådliga.

Socialstyrelsen har erinrat om att 1934 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t

ville föranstalta örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de

åtgärder på föreningsrättens område, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen

utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att

främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. I kommissionsförslaget inginge

vissa bestämmelser, vilka direkt hänförde sig till områden, som skulle beröras

av den sålunda begärda utredningen. Vid sådant förhållande torde, om sagda

utredning skulle resultera i lagstiftning, den nu föreslagna lagen sannolikt

få revideras och omarbetas. Vidare hade sedan år 1931 tillkallade utredningsmän

inom socialdepartementet biträtt med verkställande av utredning och

utarbetande av förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild

tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed ägde samband. Enligt vad som

meddelats, hade denna utredningskommitté utarbetat utkast till lag angående

arbetsavtal. Kommitténs arbete beräknades slutfört under loppet av år 1934.

Ej uteslutet syntes vara att en legislativ reglering av det enskilda arbets
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

avtalet skulle resa spörsmål, som kunde visa sig vara av betydelse i nu förevarande

hänseende.

Jämväl de anställdas centralorganisation har, med hänsyn till sist omförmälda

utredning, funnit det motiverat att bestämmelserna till skydd för föreningsrätten

uteslötes ur lagförslaget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett det lyckligt, om de verkningar,

som 11 och 16 §§ i kommissionsförslaget kunde medföra i fråga örn organisationstvånget

i strid mot rätten att försörja sig och framför allt att reagera

mot samhällsskadliga, olagliga eller avtalsstridiga åtgärder kunnat prövas i

ett vidare sammanhang.

Beträffande verkningarna av ifrågavarande bestämmelser har nlis förbundet

landsbygdens folk uttalat farhågor för att desamma kunde bliva mycket ödesdigra

för jordbrukets ekonomiska föreningar och deras utnyttjande av det

statliga understödet för jordbruksnäringen. Detta understöd vore nämligen

så upplagt, att det bleve verksamt endast under förutsättning att jordbrukarna

själva byggde upp tillräckligt stora försäljningsorganisationer. För att kunna

fullt taga ut understödet behövde dessa organisationer helst 100-procentig anslutning.

Erfarenheten visade, att man på frivillighetens väg kunde komma

upp till 90 %. Örn intet effektivt tvång finge utövas bleve följden, att resterande

10 % kunde topprida organisationen och utan kostnad taga ut bruttopriser

från det prisläge organisationen skapat. Som konsekvens härav komme

organisationens medlemmar en efter en att bryta sig ut för att skapa sig

samma förmåner. Efter en tid vore organisationen så försvagad, att dess

betydelse som prisbildande faktor bortfallit. Den rasade då samman, varvid

den övervägande delen av statens nuvarande stöd för jordbruksnäringen bleve

ineffektiv.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha erinrat örn

att enligt förslaget massåtgärd eller uppsägning av arbets- och hyresavtal icke

finge företagas mot någon för att förmå denne att inträda i sammanslutning,

medan hinder icke mötte för annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. I

fall då sådant avbrytande icke stöde organisationen till buds, skulle denna

sålunda icke kunna vidtaga några åtgärder mot dem, som utnyttjade det resultat

organisationerna uppnått, men icke ville åtaga sig de däremot svarande

skyldigheterna. Lagstiftningen skulle med andra ord rentav biträda dessa

utomstående i deras önskan att njuta frukterna av andras arbete. Särskilt

framträdande bleve detta i de ingalunda sällsynta fall, då vederbörande dreve

konkurrerande verksamhet med organisationen och därvid uppnådde samma

förmåner som denna. En jämförelse med vad i förslaget angivits örn arbetskonflikter,

där den förlorade tredjemansskyddet, som i anledning av väntad

arbetstvist antagit anställning och under tvisten utförde blockerat arbete,

ledde närmast till att organisationen icke borde förlora sin handlingsfrihet

gentemot jordbrukare, som dreve med organisationen konkurrerande verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 39

En utvidgning av stadgandet i olika avseenden Ilar ifragasatts i flera av

yttrandena.

Sålunda Ilar Sveriges gjutmästare förbund ansett, att lagstiftningen ovillkorligen

borde förebygga, att stridsåtgärder komme till användning för påtvingande

av kollektivavtal eller för åstadkommande av organisationstvång. Den

avsedda friheten borde vara allsidig och icke möjlig att tvångsvis kringgå.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att särskilt inom det arbetsområde,

som varudistributionen omfattade, kunde lämpligheten av kollektivavtal

starkt ifrågasättas. Tvång borde därför ej kunna komma i fråga för

genomdrivande av sådana avtal.

Även Sveriges industriförbund, Sveriges hanfverksorganisation, sågverksförbundet

och Sveriges redareförening ha hemställt örn förbud mot massåtgärd

i syfte att framtvinga införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul,

d. v. s. bestämmelse örn förbud mot anställande z£v andra än den avtalsslutande

organisationens medlemmar. Det skydd de av kommissionen föreslagna

bestämmelserna avsåge att utgöra för föreningsfriheten bleve annars

i väsentliga delar illusoriskt.

Jämväl kommerskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län ha förordat,

att frågan örn förbud mot åtgärder i syfte att i kollektivavtal få införd organisationsklausul

toges under övervägande.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha framhållit,

att enligt kommissionens motiv inrymdes under förbjuden stridsåtgärd

det fallet, att en arbetarorganisation sökte genom vidtagande av

stridsåtgärd förmå arbetsgivare att vid slutande av kollektivavtal däri

intaga en bestämmelse örn att vissa särskilda arbetare ej finge sysselsättas

hos arbetsgivaren, såframt de ej inträdde i organisationen. Däremot

skulle som regel olovlig stridsåtgärd ej anses. föreligga örn arbetarna

ginge i strid för att i ett kollektivavtal fa inryckt en bestämmelse

örn att alla arbetare vid berörda arbetsplatser skulle tillhöra den avtalsslutande

organisationen eller att företräde till anställning skulle tillkomma

dennas medemmar. Ett effektivt skydd mot organisationstvang kunde ej ge

nomföras, om man endast vände sig emot de direkt och omedelbart verkande

stridsåtgärderna. Det syntes nämligen uppenbart, att även en generellt ga-llande

s. k. organisationsklausul, varigenom viss organisation tillvällade sig

ensamrätten till visst arbete, verkade såsom ett tvang på utomstående arbetare

att mot sin vilja ansluta sig till organisationen för att kunna åtkomma arbetstillfällena.

Denna verkan framträdde naturligen mera i den mån organisationen

lyckats genomföra monopoliseringen. Läte sig de utomstående arbetarna

ej påverka av berörda förfarande från organisationens sida eller tilllätes

de ej inträda i organisationen, borde förfarandet fattas såsom ett led i

en konkurrensstrid mellan olika arbetargrupper och vara förbjudet enligt de

grunder, som gällde för andra dylika konkurrensstrider.

Svenska kontoristföreningarnas förbund har yrkat, att sådana i avtalen förekommande

klausuler, som stipulerade förbud mot inträde i viss förening, borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

av lagstiftningen förklaras icke vara bindande samt eventuellt straffbeläggas.

Det mäste framstå som en märklig inkonsekvens, att lagstiftningen förbjöde

uppsägning av tjänsteavtal pa grund av att den anställde inginge i viss organisation,

men holle den möjligheten öppen, att såsom villkor för anställningens

erhållande förbud stipulerades mot anslutning till organisationen.

Svenska maskinbefålsförbundet har erinrat örn att fall kunde förekomma, då

arbetsgivare lämnade särskilda förmåner åt dem, som avsagt sig rätten att tillhöra

^viss organisation. Det borde därför föreskrivas, att inga ekonomiska

förmaner finge göras beroende av medlemskap i organisation.

Svenska industritjänstemannaförbundet har framhållit, att vissa andra former

av övergrepp mot föreningsrätten än de, som berördes av föreliggande

lagförslag, kunde tänkas, t. ex. böter eller andra förmögenhetssanktioner, vilka

borde uppmärksammas i samband med en lagstiftning till föreningsrättens

skydd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i detta sammanhang erinrat om att man

genom en massåtgärd också kunde söka tvinga en angripen att mot sin vilja

följa ett beslut utan att det behövde gälla medlemskap i förening och dylikt.

Straffpåföljder eller icke?

Beträffande spörsmålet örn de sanktioner, som borde upptagas i förevarande

lagstiftning, har länsstyrelsen i Uppsala län förklarat, att länsstyrelsen

delade kommissionens uppfattning att straffsanktion vore nödvändig. Vissa

av de stridsåtgärder, som komme till användning, vore till sin beskaffenhet

fullt jämförliga med dem, som eljest av lagstiftningen belädes med straff.

Det kunde ej heller antagas, att skadeståndsskyldighet i och för sig skulle bli

en tillräckligt effektiv påföljd för att avböja obehöriga stridsåtgärder. Särskilt

måste det uppmärksammas, att skadestånd endast i ringa utsträckning

skulle kunna utkrävas av de svaga organisationer eller formlösa grupper, vilka

ofta framkallade de mest stötande stridsåtgärderna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat som sin bestämda åsikt, att

därest ifrågavarande lagstiftning över huvud skulle bliva av något värde för

tredjemansskyddet, straffbestämmelser med nödvändighet måste inflyta i densamma.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig helt giva sin anslutning

till kommissionens uppfattning att straffbestämmelserna borde vara av sådan

art, att tillbörlig respekt för lagens föreskrifter vidmakthölles. Vid avgörandet

av frågan örn kriminalisering skulle ske eller ej, borde emellertid i hög

grad beaktas risken av att vid en kriminaliserad lag av nu ifrågasatt karaktär

lätt skapades martyrer, som sedermera kunde bliva betänkliga sociala oroselement.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det vara en avgjord

förtjänst hos förslaget, att det i mindre utsträckning än professor Bergendals

utkast räknade med användningen av straff.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha uttalat,

att ehuru föreningarna icke haft något principiellt att invända mot pro
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

41

fessor Bergendals förslag till mera omfattande kriminalisering — föreningarna

likväl ansåge att genom kommissionsförslagets bestämmelser örn begränsning

i behörigheten att vidtaga stridsåtgärder ävensom genom skyldigheten

att ställa säkerhet för eventuellt skadestånd hade åt skadeståndspåföljden förlänats

en sådan effektivitet, att ett avstående från straffansvar för vissa fall

kunde anses försvarligt.

Å andra sidan har landsorganisationen hestämt avstyrkt förslaget till kriminalisering

även med den begränsning av det straffbara området, som möjliggjorts

genom uppställandet av behörighetsreglerna. Avsaknaden i lagförslaget

av varje bestämning av själva de grundläggande begreppen och de viktigaste

handlingstyperna vore ett avgörande motiv mot kriminalisering, men

därtill komme, att de begrepp, med vilka lagstiftningen rörde sig, även i övrigt

vore påfallande vagt bestämda. Lagen måste därför komma att i tilllämpningen

giva anledning till synnerligen stora tolkningssvårigheter. Så

länge varje vägledande rättspraxis saknades, vore det vid en lagstiftning, så

utomordentligt svårtillgänglig som den ifrågavarande, ett äventyrligt och

ödesdigert experiment att till lagbestämmelsernas överträdande knyta påföljder

av straffkaraktär. Det minsta krav man kunde ställa vore att straffpåföljd

för stridsåtgärd inträdde först vid vägran att efterkomma av domstol

meddelat förbud mot åtgärdens fortsättande. En dylik regel borde, därest

den infördes, gälla generellt för alla stridsåtgärder, alltså även de speciella

fall, i vilka kommissionen föreslagit omedelbar och ovillkorlig straffpåföljd.

Även i dessa fall kunde betydande tolkningssvårigheter göra sig gällande. Det

vore emellertid icke endast hänsyn till tolkningssvårigheterna, som ur rättslig

synpunkt vore att taga hänsyn till vid kriminaliseringsförslagets bedömande.

Minst lika beaktansvärda vore i detta sammanhang bevisningssvårigheterna.

Dessa svårigheter hänförde sig väsentligen till dels de fall, då

stridsåtgärden vidtagits i hemlighet, dels de fall, då för åtgärdens rättsstridighet

krävdes, att den vidtagits i visst syfte. I det stora flertalet av här

ifrågakommande fall vore det arbetsgivarparten som gynnades av svårigheten

att förebringa laglig bevisning. Arbetsgivarnas stridsåtgärder vore med undantag

för lockout hemliga stridsåtgärder. Kunde det förutsättas, att straffbeläggandet

komme att gå ut över arbetarparten i en omfattning, som icke

stöde i någon rimlig proportion till antalet av beivrade överträdelser på arbetsgivarsidan,

måste en straffrättslig reglering anses förkastlig icke endast ur

synpunkten av lagstiftningens egen funktion utan också med hänsyn till allmän

rättsmoral. Ej heller hade i lagen örn kollektivavtal såsom påföljd för

otillåtna stridsåtgärder upptagits straff, ehuru det kunnat ifrågakomma beträffande

förfaranden, vilkas rättsstridighet grundade sig icke på kontraktsbrott

utan direkt på lag (t. ex. för icke avtalsbunden förenings åsidosättande

av negativ fredsförpliktelse).

I fråga om det av kommissionen föreslagna påföljdssystemet ville landsorganisationen

som allmänt omdöme uttala, att detsamma vöre alltför splittrat

och svåröverskådligt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Specialdonistol eller ej?

Kommissionens förslag att låta de allmänna domstolarna upptaga de mål,

som skulle bedömas enligt förevarande lag, har i yttrandena rönt ringa anslutning.

Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges bageriidkareförening, svenska tidningsutgivareföreningen

och dess arbetsgivaresektion, riksförbundet landsbygdens folk, svenska mejeriernas

riksförening och Sveriges slakteriförbund, svenska lantarbetsgivarnes

central förening samt Sveriges redareförening ha sålunda föreslagit, att nämnda

mål i stället skulle avgöras av specialdomstol. Som skäl härför har huvudsakligen

anförts, att det vöre av utomordentlig vikt med hänsyn till dessa tvisters

ömtåliga sociala natur samt avsaknaden av vägledande praxis på området att

de finge ett enhetligt avgörande som tillika vore snabbt, sakkunnigt och auktoritativt.

Socialstyrelsen har erinrat örn att styrelsen i sitt yttrande över professor

Bergendals utredning föreslagit en tvåinstansordning för avdömande av mål

utav ifrågavarande slag, därvid de allmänna domstolarna, eventuellt vissa av

dem, förstärkta med sakkunniga bisittare, skulle döma i första instans. Såsom

sista instans skulle en särskilt inrättad överdomstol fungera. Därest detta styrelsens

förslag icke lämpligen ansåges böra genomföras, syntes det styrelsen

ånyo böra övervägas, huruvida icke en specialdomstol såsom enda instans borde

inrättas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes vidhållit sitt i yttrande

över professor Bergendals utredning framställda förslag örn inrättande

av en särskild instansordning för avgörande av ifrågavarande mål, i huvudsak

uppbyggd efter samma grundprinciper som de socialstyrelsen i sitt förstnämnda

yttrande förordat.

Landsorganisationen har, efter övervägande av de skäl, som talade för allmän

domstol respektive specialdomstol, förklarat att örn valet endast stöde

mellan dessa båda alternativ skulle landsorganisationen tillstyrka inrättandet

av en specialdomstol. Landsorganisationen har emellertid funnit det ändamålsenligast,

örn en processordning kunde åvägabringas, vilken i sig förenade båda

alternativens fördelar med eliminerande i görligaste mån av deras olägenheter.

Landsorganisationen har funnit lösningen av detta problem vara att söka i den

tvåinstansordning som föreslagits av socialstyrelsen i dess yttrande över professor

Bergendals utredning, därvid överdomstolen lämpligen borde erhålla

samma sammansättning som den av kommissionen föreslagna nämnden.

Riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit inrättandet av ett antal specialdomstolar

i likhet med vattendomstolarna samt en avdelning i hovrätterna

som första klagoinstans.

Länsstyrelsen i Uppsala län har särskilt betonat, att i jämförelse med de omständigheter,

som talade för specialdomstol, måste den invändningen att en

domstol icke, då det vore fråga örn straff, borde få döma som enda instans,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

43

tillmätas underordnad vikt. Liknande instansbegränsning torde icke saknas i

utländska processystem.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha i detta

hänseende uttalat, att om intresset av att parterna i rättegångsmål av förevarande

slag, vilka ofta finge karaktären av brottmål, ej betoges möjligheten att

genom talans fullföljande få sin sak underkastad överprövning, vore av sådan

betydelse, som kommissionen gjort gällande, borde förhållandet kunna avhjälpas

genom att bereda tappande part möjlighet att fullfölja talan från specialdomstolen

till högsta domstolen. I fråga örn malens handläggning därstädes

kunde sörjas för nödig skyndsamhet genom att tillerkänna dem förtursrätt.

Landsorganisationen har i detta ämne anfört, att straffrättskipningens på

området utsikter att tillvinna sig auktoritet och förtroende skulle med säkerhet

te sig ganska mörka, örn parterna skulle betagas möjligheten att, pa sätt eljest

vore fallet i vårt land, kunna hänskjuta avkunnade straffdomar under högre

rätts prövning. . “ 1

I fråga örn den föreslagna nämnden ha länsstyrelserna i Östergötlands och

Göteborgs och Bohus län samt svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion

uttalat farhågor för att densamma skulle komma att äventyra

domstolarnas självständighet samt socialstyrelsen, att nämnden vore ägnad

att motverka önskvärd snabbhet i rättsskipningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att olika tolkningar kunde uppkomma

i nämnden och i domstolarna, varigenom lagtillämpningens auktoritet

komme att försvagas. Då nämnden delvis vore en intresserepresentation kunde

därjämte intressena göra sig starkare gällande i ett icke bindande yttrande

än örn meningarna uttalades såsom vota till dom.

Sveriges industriförbund har funnit nämnden vara ägnad att skapa en mindre

tilltalande dualism i rättsskipningen.

Landsorganisationen har, därest mål enligt den föreslagna lagen såsom kommissionen

förutsatt, skulle handläggas av de allmänna domstolarna, föreslagit,

att nämndens yttrande borde vara för domstolarna bindande, åtminstone i fall,

då yttrandet gått ut på förklaring, att den företagna stridsåtgärden icke innefattade

rättsstridigt förfarande.

I fråga om nämndens sammansättning har länsstyrelsen i Uppsala län påpekat,

att i den specialdomstol, som borde inrättas, borde det opartiska elementet

vara starkare representerat än i arbetsdomstolen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att ombytet av bisittare i

nämnden allt efter ärendets intressesfär icke syntes trygga en tillämpning av

enhetliga principer.

Sveriges redareförening har uttalat som önskemål, att en representant för

sjöfartsnäringen måtte beredas plats i nämnden och Sveriges fastighetsägareförbund

har yrkat, att sakkunskapen på hyresområdet måtte bliva företrädd.

För undanröjande av de olägenheter, som vöre förbundna med processen vid

en specialdomstol, ha olika möjligheter anvisats i yttrandena.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteri förbund ha ansett den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

väsentligaste svårigheten med en specialdomstol, nämligen vittnesbevisningens

förebringande, lämpligen kunna lösas genom att denna upptoges vid de allmänna

underdomstolarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det för undvikande av för

höga partskostnader kunde stadgas, att specialdomstolen ägde att på statens

bekostnad sammanträda å annan ort än där domstolen hade sitt säte, då domstolen

eller dess ordförande funne skäl därtill föreligga.

Enahanda synpunkter ha anförts av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges bageriidkare förening.

Allmän motivering.

1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde örn utseende av

en kommission för överarbetning av det Bergendalska utkastet, anförde jag

att jag för egen del hyste den uppfattningen att en reglering i lag på detta

område vore av förhallandena pakallad. Då jag nu, med vidhållande av denna

ståndpunkt, förordar en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet

vid ekonomiska konflikter, önskar jag inledningsvis utveckla de allmänna synpunkter,

från vilka jag utgår. Härvid uppehåller jag mig först vid arbetsstndernas

område. Det är kravet på skydd för tredje mans neutralitet vid

arbetskonflikter, som givit upphov till den utredning, vars resultat nu föreligger.

Från principiella synpunkter har jag icke betänkligheter mot att staten

utvidgar sin kontrollerande uppsikt till detta område, oaktat den hittills rådande

handlingsfriheten beträffande stridsåtgärder därigenom skulle i viss mån

begränsas. Det motstånd, som de organiserade arbetarna i regel rest mot genomförande

av dylik lagstiftning, när förslag därom vid olika tillfällen framkommit,

har burits av den uppfattningen att en lagstiftning oundvikligen skulle

få till effekt att försvåra arbetarklassens berättigade strävanden att nå en

genomgripande förändring i sitt ekonomiska och sociala läge. Sådana farhågor

ha även varit befogade, innan arbetarklassen fått möjligheter att öva tillbörligt

inflytande inom statslivets olika områden. Det allmänna politiska läget

har emellertid så småningom genom ett fullständigare genomförande av demokratiens

grundsatser inom stat och samhälle undergått en icke oväsentlig förskjutning.

Därigenom har även grunden vikit för en principiellt avvisande

hällning mot lagstiftning inom vissa samhällsområden. Lagstiftningen är ett

medel att påverka samhällsförhållandena i den riktning, statsmakterna finna

önskvärt. Genom olika slag av social lagstiftning — angående arbetarskydd,

socialförsäkring, begränsning av arbetstiden, medling i arbetstvister m. m. —

ha betydande reformer redan genomförts i avseende å arbetarklassens levnadsoch

arbetsvillkor. Statens mellankomst har på dessa områden betytt ett effektivt

stöd för arbetarklassen i dess strävanden att med egna krafter förbättra

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

45

bestående arbetsförhållanden. Därest fråga uppkommer örn en lagstiftning,

berörande andra sidor av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och

därmed sammanhängande spörsmål, synes mig varje sådan fråga böra prövas

med beaktande av den föreslagna lagstiftningens sannolika verkningar i olika

avseenden och icke avvisas från den principiella utgångspunkten att varje lagstiftning

på området vore olämplig och opåkallad.

Den lagstiftning, varom nu är fråga, åsyftar införandet av lagbestämmelser,

varigenom vissa slag av arbetsstrider skulle förbjudas. Lagstiftningen

skulle i första hand innefatta förbud för stridsåtgärder, riktade mot personer

eller företag, vilka icke äro parter i en arbetstvist utan intaga ställningen

såsom utomstående neutrala. Skapandet av rättsskydd för neutral

tredje man skulle sålunda bliva huvuduppgiften för den nya lagen. Därjämte

skulle stridsåtgärder, riktade mot andra parten i en konflikt, eller mot

person, tillhörande motsidan i en arbetstvist, bliva föremål för reglering i

vissa särskilda fall.

Genom lagstiftningen rörande det förstnämnda slaget av stridsåtgärder

skulle en neutral »tredje man» erhålla rättsskydd mot vissa påtryckningsåtgärder,

avseende att mot hans vilja indraga honom i en konflikt. Om en lag

av detta innehåll kommer till stånd, medför den alltså en viss inskränkning i

den handlingsfrihet, som parterna i arbetsförhållandet hittills åtnjutit i avseende

å stridsåtgärder. Ifall man vill tillgripa en analogi med internationella

konflikter, kan den ifrågasatta lagstiftningen sägas innebära skapandet av en

neutralitetsrätt, varigenom de tvistande parterna tillförbindas att respektera

utomståendes neutralitet och sålunda avstå från neutralitetskränkningar mot

tredje man, avsedda att indirekt öka trycket på motparten i striden.

Med »tredje man» åsyftar jag härvid, i enlighet med den uppfattning som

gjorde sig gällande vid behandlingen av denna fråga under 1929 års riksdag,

sådana självständiga näringsidkare, som stå helt utanför primärkonflikten och

iakttaga neutralitet i förhållande till parterna i denna. Stridsåtgärder mot

sådan tredje man förekomma i form av bojkott, blockad, leveransspärr etc. och

företagas såväl från arbetarnas som från arbetsgivarnas sida. Såsom exempel

må nämnas arbetares bojkott av handlande, som säljer produkter från ett företag,

där konflikt råder, arbetares bojkott av restauration eller kafé, där servering

sker åt strejkbrytare, leveransspärr från arbetsgivares sida gentemot

en oorganiserad byggmästare, som igångsätter ett bygge under en byggnadskonflikt.

I detta sammanhang tager jag däremot icke hänsyn till tvenne speciella

slag av stridsåtgärder, som i kommissionsförslaget jämväl räknas till

tredjemansstrider, nämligen sympatistrider och prickning av strejkbrytare.

Det förtjänar framhållas att här åsyftade påtryckningsåtgärder mot tredje

man icke numera ha samma betydelse för parterna i arbetsförhållandet som

tidigare. Då det gäller arbetstvister inom storindustrin känna sig parternas

organisationer i allmänhet starka nog att föra sina strider utan att tillgripa

dylika indirekta påtryckningsmetoder. Dessa förekomma mestadels inom

andra arbetsområden, där dc direkta stridsåtgärderna på grund av särskilda

omständigheter anses mindre effektiva eller där lokala eller personliga

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förhållanden inverka på sättet och formerna för stridens förande. Därest

en inskränkning i parternas handlingsfrihet äger ram genom förbud i lag

mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, kan sålunda lagstiftningen sägas

följa utvecklingstendenser, som redan gjort sig gällande inom vidsträckta arbetsområden.

Lagstiftningen skulle sanktionera en ståndpunkt, som efterhand

funnit uttryck i en inom betydande områden tillämpad praxis.

Vid övervägandet av denna lagstiftningsfråga bör tillbörlig hänsyn tagas

till den allt vidsträcktare opinion, som gjort sig gällande till förmån för en

lagstiftning till tredje mans skydd, och till de förhållanden, som framkallat

denna opinion. I samband med arbetskonflikter ha otvivelaktigt från såväl

den ena som den andra sidan missbruk förekommit och oskäliga utvidgningar

av stridsåtgärder^ vidtagits, till skada för utomståendes legitima intresse av

att fullfölja sin verksamhet utan att inblandas i konflikterna. Visserligen har

en missvisande generalisering av enstaka sådana fall påverkat opinionbildningen

rörande dessa frågor och enstaka övergrepp fått spela en överdriven

roll i den politiska agitationen. Men det faktum kvarstår att även klara

övergrepp icke alls eller endast ofullständigt kunna beivras enligt gällande

lag. Mot detta förhållande har den allmänna rättsuppfattningen reagerat och

kravet på lagstiftning har vuxit i styrka. Det är otvivelaktigt i de närmast

intresserade parternas eget välförstådda intresse att beakta detta läge och

anpassa sina stridsmetoder därefter. Om lagstiftningen utformas opartiskt

och med moderation, bör den kunna bidraga till att i parternas medvetande

skarpare uppdraga gränserna mellan legitima och mindre legitima metoder

och att stärka deras känsla för nödvändigheten av hänsyn till andra samhällsgrupper.

Beträffande stridsåtgärder mot tredje man bör ock märkas, att de ofta

medföra avsevärda ekonomiska rubbningar för den enskilde, som utsattes för

en sådan åtgärd, medan effekten på utgången av primärkonflikten vanligen

— bortsett från vissa sympatiaktioner — är ganska obetydlig. Att de ändock

tillgripas sammanhänger tydligen därmed, att en bojkott av tredje man ofta

icke medför några uppoffringar för dem som deltaga däri, varför det icke finnes

samma motiv för ett noggrant avvägande av mål och medel, som vid igångsättandet

av en ordinär strejk eller lockout.

Även ur en annan synpunkt synes det vara önskvärt att en blivande lagstiftning

får avse stridsåtgärder mot tredje man överhuvud och icke blott

sådana stridsåtgärder, som i ena eller andra avseendet kunde karaktäriseras

såsom oresonliga eller särskilt obilliga. Lagstiftningen bör gärna byggas på

en enhetlig rättsprincip, som är ägnad att till sin grundtanke och sina konsekvenser

förstas och gillas. En lag till skydd för tredje mans neutralitet

skulle innefatta en rättsprincip av denna natur, under förutsättning att det

speciella rättsskyddet hänför sig till sådana fall, där den skyddades egenskap

av neutral tredje man är oomtvistlig.

Vad angår de stridsåtgärder mot part, som i kommissionsförslaget upptagits

vid sidan av tredjemansstrider, ha några grupper under den tidigare behandlingen

av dessa lagstiftningsfrågor betraktats såsom tredjemansstrider. Jag

finner det välmotiverat att de medtagas i lagförslaget och i viss utsträckning

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

47

förbjudas. De här åsyftade slagen av stridsåtgärder äro sådana som innefatta

kränkning av föreningsrätten, vedergällning efter avslutandet av en tvist samt

s. k. utpressningsblockader. Vad angår s. k. indrivningsblockader har jag i

likhet med kommissionen ansett dem böra förbjudas endast örn de riktas mot

parts successor och även i sådant fall endast under vissa bestämda förutsättningar,

vartill jag i de följande specialmotiven återkommer. Slutligen förordar

jag att bland de förbjudna stridsåtgärderna mot part upptagas även sådana,

som rikta sig mot familjeföretag, ävensom stridsåtgärder som innefatta förföljelse

av religiösa, politiska eller liknande grunder.

Då tanken på en lagstiftning till skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter

först framfördes i riksdagen, invändes däremot med styrka att

en sådan lagstiftning skulle ensidigt rikta sig mot vissa former av ekonomiska

stridsåtgärder, oaktat likartade stridsåtgärder förekomme även på andra områden.

Under utredningens gång har det ock blivit tydligt att, därest grundsatsen

örn tredje mans neutralitet skall tagas till utgångspunkt för lagstiftningen,

denna följdriktigt bör utsträckas till att gälla även andra områden än

arbetskonflikternas.

Kränkningar av tredje mans neutralitet förekomma i avsevärd omfattning

på områden, där parterna i primär konflikten icke äro arbetsgivare och arbetare.

Tredje man kan exempelvis indragas i konflikter som uppstått mellan hyresvärdar

och hyresgäster, mellan producenter av jordbruksalster och deras avnämare

samt mellan olika konkurrerande företag eller personer på andra affärslivets

områden inbördes. Strider av sistnämnda typ, konkurrenstvister, påkalla

särskild uppmärksamhet. Utmärkande för dessa är att de tvistande

parterna äro varandras konkurrenter, men icke stå i direkt affärsförhållande

till varandra. Mellan exempelvis en grupp mindre detaljhandlare, å ena sidan,

och ett konkurrerande större affärsföretag, å den andra, finnas inga affärsförbindelser,

som genom direkta stridsåtgärder kunna påverkas. När stridsåtgärder

tillgripas av ena sidan, t. ex. småföretagen, gentemot den andra, storföretaget,

få de vanligen formen av påtryckningsåtgärder gentemot utomstående

tredje man, som skall förmås att avbryta sina affärsförbindelser med

storföretaget-konkurrenten. Härigenom indrages tredje man, t. ex. en leverantör

av varor, i en konkurrenstvist, som han önskar hålla sig utanför. Påtryckningen

kan bestå däri att småföretagen hota med att upphöra med sina

inköp, ifall leverantören fortfar att sälja till storföretaget.

I kommissionsbetänkandet framhålles, att man icke kan på hållbara grunder

bestrida att de skäl, som i allmänhet kräva skydd för tredje mans intresse av

att stå utanför en ekonomisk konflikt, göra sig gällande med stor styrka även

i fråga örn konkurrensförhållanden. Samtidigt uttalas, att inom konkurrenstvisternas

område stridsåtgärder mot tredje man äro, i jämförelse med direkta

stridsåtgärder mot part, förhållandevis mera betydelsefulla än vid de egentliga

avtalstvisterna. Detta medför naturligen icke i och för sig, säger kommissionen

vidare, att behovet av skydd för tredje man skulle vara mindre, när det

gäller konkurrenstvister. Men ett generellt förbud mot stridsåtgärder mot

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

tredje man skulle i fråga om dessa tvister få en jämförelsevis mera ingripande

betydelse och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i

fråga örn arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Ytterligare

framhålles, att de utomstående, mot vilka stridsåtgärder riktas, ofta icke torde

själva ha en principiell obenägenhet för anpassning efter den ena stridande

partens krav, utan vägra sin medverkan endast i syfte att senare kunna därför

erhålla ett högre vederlag genom gynnsammare affärsbetingelser eller i annan

form. Kommissionen har av dessa och övriga i betänkandet utvecklade skäl

stannat vid att upptaga skydd för tredje man vid konkurrenstvister endast i

begränsad utsträckning, nämligen blott vad angår massåtgärder. Andra slag

av stridsåtgärder skulle alltså i hithörande fall vara tillåtna, även då de riktas

mot tredje man.

För egen del kan jag i det väsentliga ansluta mig till de synpunkter, som

av kommissionen gjorts gällande till förmån för en utsträckning av lagstiftningen

till även andra områden än arbetskonflikter. Att införa en lagstiftning

angående tredjemansstrider som hänföra sig till primärkonflikter på arbetsmarknaden,

medan samma slags tredjemansangrepp på andra områden skulle

lämnas oreglerade, synes mig icke kunna ifrågasättas.

En blivande lagstiftning bör sålunda opartiskt och allsidigt skydda tredje

mans neutralitet gentemot ekonomiska stridsåtgärder, till vilket område än primärkonflikten

hänför sig. Den omständigheten att påtryckningsåtgärder mot

tredje man, företagna i anledning av konkurrenstvister, icke alltid framträda i

offentligheten och därför väcka mindre uppmärksamhet hos allmänheten utgör

icke något skäl för lagstiftaren att lämna dessa tredjemansangrepp utanför

lagstiftningen. Yad angår stridsåtgärder mot tredje man i anledning av

hyreskonflikter och avsättnings- och priskonflikter på jordbrukets område,

framträda de ofta i liknande yttre former som bojkotter och blockader i anledning

av arbetsmarknadens konflikter.

Jag förordar sålunda i fråga om stridsåtgärder mot tredje man, hänförande

sig till primärkonflikter på andra områden än arbetskonflikternas, att kommissionens

förslag lägges till grund för lagstiftningen. Vad angår de slag

av stridsåtgärder mot part, som upptagits i kommissionens förslag, skola de

enligt förslaget omfatta även stridsåtgärder på andra områden än arbetsmarknaden,

exempelvis vedergällnings- och föreningsrättsstrider på jordbrukets,

affärslivets eller hyresförhållandets område. Jag ifrågasätter icke någon avvikelse

från kommissionens förslag i detta hänseende.

Till den närmare utformningen av lagbestämmelserna återkommer jag i det

följande.

2. Frågan om strejkbrytares ställning.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående utvecklat, förordar

jag sålunda en lagstiftning, avseende skydd för tredje mans neutralitet

vid arbetskonflikter och andra ekonomiska konflikter. Jag kan emellertid

icke ansluta mig till den tankegång i såväl professor Bergendals utkast som i

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

49

kommissionsförslaget, enligt vilken det särskilda rättsskyddet för neutral

tredje nian får i viss utsträckning avse även de arbetare, som under en laglig

arbetsinställelse, vare sig strejk eller lockout, möjliggöra driftens uppehållande

genom att utföra det arbete som förklarats i blockad av vederbörande organisation

eller av de i strid invecklade oorganiserade arbetarna. Med hänsyn

till denna frågas principiella betydelse och då det här gäller innebörden av

det grundläggande begreppet neutral tredje man, upptager jag ämnet till behandling

redan i detta sammanhang.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har kravet på lagstiftning

till tredje mans skydd, när det först upptogs vid 1929 års riksdag, åsyftat

allenast sådan tredje man som står helt utanför arbetskonflikten. Under debatten

i första kammaren yttrade huvudtalaren för de utskottsreservanter,

som krävde lagstiftning i ämnet, bl. a. följande: »Det är självklart, efter vad

jag sagt, att den lagstiftning, som det här är fråga om, på intet vis skulle

ha någon som helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna och deras behandling.»

I professor Bergendals betänkande hänföras emellertid utan närmare motivering

strejkbrytare till tredje man, ehuru grundsatsen örn skydd för tredje

man modifieras genom den närmare utformningen av föreskriften angående

neutralitet såsom betingelse för rättsskyddet. Stridsåtgärd mot tredje man

skulle nämligen icke anses föreligga bl. a. da stridsåtgärd i anledning av pågående

tvist riktas mot någon som »efter antagande av arbete» understödjer

part. I motiven uttalas härom, att antagande av arbete hos en i strid invecklad

arbetsgivare, hos vilken man icke förut har anställning (eller åt vilken man

på grund av tidigare anställning har att utföra arbete av helt annat slag) bör

anses utgöra ett neutralitetsbrott, örn det har karaktären av understöd i konflikten,

d. v. s. örn det avser utförande av arbete, som eljest måste på grund

av konflikten ligga nere. Däremot bör enligt motiven den som fortsätter sin

anställning hos part i konflikten icke i något fall anses på ett oneutralt sätt

stödja honom. Enligt denna ståndpunkt skulle alltså bl. a. de mera professionella

strejkbrytarna vara undantagna från lagens skydd under pågående

arbetskonflikt. Kommissionsförslaget bygger på samma tankegång som det

Bergendalska utkastet men begränsar ytterligare genom utvidgning av begreppet

neutralitetsbrott den kategori av strejkbrytare, som skulle åtnjuta speciellt

rättsskydd. Bojkottåtgärd mot strejkbrytare (»prickning») skulle enligt

förslaget icke vara förbjuden, örn strejkbrytaren är medlem i organisationen

och genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet åsidosätter sina förpliktelser

gentemot föreningen till fördel för motparten. Icke heller skulle

det föreslagna rättsskyddet för tredje man komma den strejkbrytare till godo,

som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning och

under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad. Såsom neutral tredje

man skulle däremot betraktas den som, utan att vara bunden av medlemsförpliktelser

till en i konflikten invecklad organisation och utan att ha tagit anställning

just i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstår

i ett arbete som han tidigare innehaft. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt

övertager ett annat arbete hos samme arbetsgivare än det, varmed han

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förut sysslat, anses enligt kommissionsförslaget icke såsom ett oneutralt handlingssätt

och medför alltså icke att rättsskyddet förverkas. Till stöd för förslaget

anföres i motiven följande:

»Kommissionen har således icke kunnat godtaga den från arbetarhåll framförda

meningen, att allt utförande av blockerat arbete skulle vara att anse

såsom oneutralt. En sådan regel, som skulle vara helt orimlig, då de organiserade

arbetare, som äro invecklade i strid och förklarat blockad, endast utgöra

ett mindretal av samtliga arbetare vid en arbetsplats, skulle även i andra

fall innebära ett alltför betänkligt intrång i de oorganiserades handlingsfrihet.

Till stöd för densamma har anförts, att de oorganiserade bliva delaktiga av de

förbättrade villkor, som de stridande kunna tillkämpa sig. Häremot måste

emellertid beaktas, att de oorganiserade, som kvarstanna i arbete, kunna —

på mer eller mindre goda grunder — antaga, att genom striden föga står att

vinna och därför ej vilja åtaga sig därmed förenade uppoffringar och risker.»

Angående de reservationer, som inom kommissionen anförts till ifrågavarande

punkt i förslaget, hänvisar jag till betänkandet.

Såsom jag förut framhållit bör en blivande lag såvitt möjligt bygga på en

enhetlig och lätt begriplig rättstanke, som är ägnad att godtagas och gillas

av den allmänna rättsuppfattningen även i de närmast berörda kretsarna.

Respekten för utom konflikten stående näringsidkares neutralitet är en grundsats,

som torde ha utsikter att så småningom vinna i stort sett allmän anslutning.

En lagstiftning, som sanktionerar denna grundsats, kan icke med fog

karaktäriseras såsom ensidig eller såsom innebärande ett alltför kännbart intrång

i den rörelsefrihet, som organisationerna vid hävdandet av sina legitima

intressen behöva.

Samma omdöme kan enligt min mening icke givas angående en lag, som till

neutral tredje man hänför även osolidariska arbetare, låt vara med de modifikationer,

som kommissionsförslaget innebär. Mot kommissionens i denna

fråga intagna ståndpunkt kunna såväl sakliga som formellt systematiska invändningar

framställas.

Därest samtliga arbetare vore organiserade, vare sig genom frivillig anslutning

eller, såsom fallet numera är i vissa länder, genom tvingande lagbestämmelser,

skulle frågan om tredjemansskydd för strejkbrytare, med lagförslagets

läggning i övrigt, aldrig uppkomma. Brytandet av organisationsmässig förpliktelse

är nämligen, såsom nyss anförts, ett oneutralt förfarande som enligt

kommissionsförslaget medför tredjemansskyddets förverkande. I vårt land är

ju alltjämt organisationsväsendets uppbyggande en arbetarnas egen sak. Inom

vidsträckta arbetsområden, särskilt vissa delar av storindustrien, äro dock

praktiskt sett alla arbetare anslutna till fackliga organisationer. Vid konflikter

förekommer här relativt sällan att driften uppehålles med hjälp av oorganiserade,

som kvarstå i arbete, sedan de organiserade nedlagt arbetet eller blivit

föremål för lockout. Därest försök göres att hålla arbetet i gång, sker det snarare

med hjälp av tillfälligt anställda, vilka enligt kommissionsförslaget icke

skulle betraktas såsom neutrala tredje män och sålunda icke heller åtnjuta det

speciella rättsskydd, som den föreslagna lagen skulle giva tredje man. Frågan

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

51

om speciellt skydd under pågående konflikt för strejkbrytare, som enligt kommissionsförslaget

skulle betraktas såsom neutrala, torde alltså för dessa arbetsområden

ha mindre betydelse.

Inom andra arbetsområden såsom den mindre industrien, lantbruket, handelsvärlden,

hotell- och restaurangrörelsen m. fl. äro förhållandena annorlunda.

Arbetarnas organisationssträvanden ha på dessa områden icke nått samma

resultat som inom storindustrien. Vid en arbetskonflikt ha de fackliga organisationerna

icke sällan att här räkna med två grupper av motståndare: å ena

sidan motparten-arbetsgivaren, å andra sidan de arbetare som genom sin bristande

solidaritet gentemot de organiserade hjälpa arbetsgivaren till en för

honom gynnsam utgång av striden. Oavsett vilka bevekelsegrunder som föranleda

de oorganiserade att i det särskilda fallet avböja samverkan med de strejkande

eller lockoutade arbetarna, kommer de förras uppträdande faktiskt att

från de övriga arbetarnas synpunkt verka såsom ett partitagande i konflikten

mot arbetarparten. Det vore ett misskännande av det verkliga läget att betrakta

ens den ifrågavarande kategorien av strejkbrytare såsom neutrala utomstående.

För övrigt må i detta sammanhang påpekas att de oorganiserade,

även örn de vilja kvarstå i arbetet och förklara sig icke ha någon tvist med arbetsgivaren

örn arbetsvillkoren, ändock ofta drabbas av utestängning, enär

det icke för arbetsgivaren är möjligt eller lämpligt att uppehålla driften med

allenast deras hjälp. Det ifrågasatta rättsskyddet skulle icke garantera dem,

i deras egenskap av tredje män, skydd mot att genom arbetsgivarens åtgöranden

få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Formellt skulle

de icke anses vara föremål för stridsåtgärd i dylikt fall.

En lagstiftning som förbjöde nära nog all slags, även psykologisk påtryckning

på oorganiserade arbetare att göra gemensam sak med de strejkande eller

utestängda arbetarna under en konflikt, skulle uppenbarligen icke kunna erkännas

såsom opartisk. Snarare skulle den framstå såsom ett ensidigt ingripande

mot fackföreningarna och deras strävanden att skapa sammanhållning

och solidaritet mellan arbetarna.

Bestämmelser örn förbud mot stridsåtgärder, riktade mot strejkbrytare, och

om påföljder vid överträdelse av förbudet skulle i verkligheten utgöra en påbyggnad

av 15 kap. 22 § strafflagen, som stadgar straff dels för rättsstridigt

tvång i allmänhet, utövat utan laga rätt, genom våld eller hot, dels ock särskilt

för försök till sådant tvång, när försöket avser att »tvinga någon till deltagande

i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att

övertaga erbjudet arbete». De strider som stått örn sistnämnda bestämmelse,

den s. k. Åkarpslagen, särskilt före den 1914 vidtagna uppmjukningen av densamma,

utgöra vittnesbörd om hur starkt motsättningarna bryta sig i denna

fråga. Ett lagbud som förklarade oorganiserade strejkbrytare för neutrala

tredje män i arbetskonflikter, vari de genom sitt fortsatta arbete ingripa och

vilkas utgång de påverka till arbetsgivarpartens fördel, skulle näppeligen

ändra arbetarnas rättsuppfattning i denna fråga och därför ej heller vinna

åsyftad helgd och respekt.

Med vad nu sagts skall ingalunda bestridas, att de oorganiserades vägran att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

deltaga t. ex. i en strejk, som igångsatts av en facklig organisation, kan vara

grundad på respektabla motiv. Örn lagen ej giver dem ett speciellt rättsskydd

gentemot prickningar eller liknande stridsåtgärder, ligger häri från lagstiftarens

sida intet ståndpunktstagande till deras personliga bevekelsegrunder i

de varierande situationer, som kunna inträffa. För övrigt är det uppenbart

att även organiserade arbetare kunna ha legitim anledning att vägra respektera

en blockad. Denna kan exempelvis ha igångsatts av enskilda arbetare eller

av en annan organisation än deras egen och för dem framstå såsom en s. k.

okynnesblockad.

Hela frågan örn strejkbrytare och deras ställning, hittills reglerad huvudsakligen

i 15 kap. 22 § strafflagen, tillhör överhuvud icke den här föreslagna

lagens område enligt den uppfattning, som jag nu förfäktat.

Även sådana arbetare, som enligt kommissionens förslag skulle såsom oneutrala

strejkbrytare vara i saknad av rättsskyddet, kunna ledas av motiv, som

äro legitima. I kommissionens betänkande uttalas att, när lagen betecknar en

viss hållning såsom oneutral, däri ingalunda ligger, att en sådan hållning

skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas. Detsamma kan sägas

örn en lagstiftning som helt undantager strejkbrytare från begreppet tredje

man.

Jag anser följaktligen att tillräckliga skäl ej föreligga för den utvidgning

av nuvarande bestämmelser i 15 kap. 22 § strafflagen, som ett antagande av

kommissionens förslag i denna del i själva verket skulle betyda. De ändringar

i kommissionsförslaget, som föranledas av denna min ståndpunkt, komma

att i det följande angivas.

3. Sympatistrider.

Vid utformandet av förbudet mot stridsåtgärder riktade mot tredje man har

såväl professor Bergendal som kommissionen gjort undantag för sådana stridsåtgärder

på arbetsmarknaden, som bruka betecknas såsom sympatistrider. I

motiven till det Bergendalska förslaget uttalas, att vid en sympatistrid den

angripne är i bokstavlig mening utomstående, tredje man, i förhållande till den

ursprungliga konflikten. Emellertid är vid arbetskonflikter, framhålles det vidare,

bruket av sympatiaktioner djupt inrotat och den principiella lovligheten

därav torde ha kommit att allmänt erkännas. Det erinras ock därom att lagen

örn kollektivavtal icke förbjuder sympatiaktion under avtalstiden till förmån

för part under förutsättning att dennes stridsåtgärd (primärkonflikten) är

lovlig. Enligt den sakkunnige borde det därför icke ifrågasättas att nu genomföra

någon ändring härutinnan såvitt angår arbetsinställelser och därmed

omedelbart sammanhängande stridsåtgärder. Men härvid borde också gränsen

dragas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934 i samband med

kommissionens tillkallande fäste jag bland annat uppmärksamheten på lagutkastets

ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits

från förbudet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hade ka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si
-

tt

raktären av arbetsnedläggelse, syntes stundom kunna leda till att den lovliga

totala arbetsnedläggelsen tillgrepes i stället för den mindre omfattande oell

ur arbetsfredens synpunkt mindre störande partiella blockaden.

Kommissionen har ställt sig på samma ståndpunkt som professor Bergendal.

Den har därjämte upptagit till lösning frågan örn sådana partiella sympatiaktioner,

som bestå i vägran från arbetares sida att taga befattning med

råvaror för eller produkter från ett företag, som är invecklat i arbetstvist.

Sådan sympatiaktion skall enligt förslaget betecknas såsom (partiell) arbetsinställelse

och anses såsom lovlig sympatiåtgärd.

Spörsmålet örn sympatiaktioners lovlighet har som bekant varit föremål för

skarpa meningsbrytningar inom riksdagen i samband med behandling av lagförslag

angående kollektivavtal. Det har därvid gjorts gällande att kollektivavtalens

funktion vore att skapa arbetsfred under den tidsperiod, för vilken

avtalet med däri upptagna arbetsvillkor vore avsett att gälla. Gentemot denna

tankegång har från arbetsgivarsidan hävdats att möjlighet till sympatilockout,

oberoende av befintliga avtal, vore arbetsgivarnas viktigaste påtryckningsmedel

vid uppkommande mera omfattande arbetstvister. Något legalt förbud

mot sympatistrider under kollektivavtalets giltighetstid har heller icke

kommit till stånd. Enligt gällande lag örn kollektivavtal äro parterna icke

betagna möjligheten att i kollektivavtal införa bestämmelse, varigenom sympatistrider

medgivas.

I förevarande sammanhang gäller frågan icke sympatistriders förenlighet

med kollektivavtalet. Men sympatiaktioner komma jämväl i strid med de

grundläggande principerna för en lagstiftning örn skydd för tredje mans neutralitet

i arbetskonflikter. Ifall en tvist inom t. ex. byggnadsindustrien leder

till att lockout förklaras gentemot vissa arbetargrupper, som icke ha någon

tvist med sina arbetsgivare och icke heller bispringa de i konflikten invecklade

arbetarna, så är angreppet tydligen riktat mot tredje man, som själv

önskar hålla sig utanför striden och iakttaga neutralitet. Endast genom

att alla organiserade arbetare betraktas såsom inbördes solidariska och de

olika fackförbunden såsom varandras naturliga bundsförvanter, kan en förklaring

givas till den avvikelse från principen örn neutralitetsskydd för

tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen örn sympatistriders

lovlighet innebär. Det må i detta sammanhang anmärkas, att de som hävda

denna naturliga solidaritet mellan arbetarna inbördes såsom grund för att

betrakta dem som varandras allierade, oavsett om något oneutralt stöd givits

åt den stridande arbetarparten under den särskilda konflikt, som föranlett

sympatilockouten, icke borde vara främmande för de synpunkter på

strejkbrytares ställning, som i det föregående utvecklats. Örn nämligen rätten

till sympatilockout, i trots av det principiella förbudet mot tredjemansangrepp,

försvaras med hänsyn till arbetarnas naturliga solidaritet och ställning såsom

i varje fall latenta bundsförvanter, bär det från samma utgångspunkt te sig

naturligt att strejkbrytares ingripande i en arbetskonflikt från arbetarnas sida

betraktas såsom ett svikande av naturliga bundsförvantsförpliktelser.

Med hänsyn till det läge, vari frågan örn sympatistriders tillåtlighet för när
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

varande befinner sig och då det varken från de närmast intresserade parterna,

arbetsgivare- och arbetarorganisationer, eller från hörda myndigheter framförts

yrkande på dessa stridsåtgärder avlysande i detta sammanhang, har

jag avstått från att förorda förbud mot sympatistrider i lagförslaget.

4. Behörighetsregler.

Även i andra avseenden än beträffande strejkbrytare har kommissionen enligt

min uppfattning alltför mycket utvidgat lagförslaget utöver vad tidigare

avsetts vid uppdragandet av riktlinjerna för en lagstiftning till skydd för tredje

mans neutralitet. Kommissionen har sålunda, enligt vad den föregående redogörelsen

giver vid handen, upptagit vissa »behörighetsregler» innefattande avsevärda

inskränkningar i enskildas och organisationers handlingsfrihet då det

gäller igångsättande av stridsåtgärder.

Tankegången i dessa regler är enligt motiven att de stridsmedel varom fråga

är — arbetsinställelse, blockad, bojkott — utgöra så farliga vapen att de böra

hanteras endast av personer, som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet,

erfarenhet och omdömesgillhet. Ur denna synpunkt eftersträvas en koncentration

i fråga örn användandet särskilt av blockad- och bojkottvapnen, alldeles

oberoende av de förbud som lagstiftningen kan komma att upptaga för

särskilda fall.-

Kommissionen vill sålunda helt förbjuda enskilda personer att igångsätta

massåtgärd, vare sig det gäller arbetsförhållandet eller andra tvister eller motsättningar

på det ekonomiska området, med allenast två undantag. Det ena

undantaget avser arbetsinställelse, som vid arbetstvist anordnas mot den andra

parten i tvisten, utan samband med blockad eller bojkott. Det andra undantaget

avser andra områden än arbetsförhållandet och innebär att massåtgärd

vid ekonomisk motsättning må företagas gentemot motparten för att

förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande till angriparen tilllämpa

vissa priser eller dylikt. Örn sålunda oorganiserade arbetare vid ett

företag nedlägga arbetet för att vinna en förbättring i arbetsvillkoren eller

för att protestera mot en lönesänkning eller mot annan av arbetsgivaren företagen

åtgärd samt dessa arbetare, i syfte att göra strejken effektiv, förklara

arbetsplatsen i blockad, skulle blockaden bliva rättsstridig. Enligt förslaget

skulle i dylikt fall jämväl bojkott (prickning) av strejkbrytare vara olovlig,

även örn dessa antagit arbete efter strejkens utbrott och sålunda enligt eljest i

förslaget upptagen regel betraktas såsom oneutrala. Örn ett antal jordbrukare,

utan att ha organiserat sig i en förening »i vars verksamhet ingår att företaga

massåtgärd», ville förmå ett mejeri att betala ett högre pris för mjölken

och i detta syfte anordnade leveransbojkott gentemot mejeriet, skulle bojkotten

i fråga bliva rättsstridig.

Genom dessa regler har eftersträvats att i möjligaste mån hindra oorganiserade

ävensom andra föreningar än »stridsorganisationer» att tillgripa massåtgärder.

Vad beträffar stridsorganisationer skulle också deras handlingsfrihet

i dessa avseenden starkt begränsas. Först och främst skulle en förening

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

55

med ställning av underavdelning i en huvudorganisation sakna varje behörighet

att vidtaga massåtgärder, i det dylika stridsåtgärder skulle ankomma på

huvudorganisationen. Vidare skulle en organisation, som icke enligt nu nämnda

föreskrift saknade behörighet men som icke ville eller kunde ställa säkerhet

på förhand för eventuella skadeståndsanspråk, enligt förslaget äga tillgripa

allenast arbetsinställelse jämte arbetsblockad mot arbetsgivarparten, och detta

blott såvida tvisten gällde ingående av kollektivavtal. I övriga fall skulle en

dylik organisation vara förhindrad att anordna massatgärd. Salunda skulle

det t. ex. vara förbjudet för organisationen att, vare sig kollektivavtal föreligger

eller icke, vidtaga sympatistrid även om sådan eljest vore medgiven enligt

lagen örn kollektivavtal. Även örn avtal ej förelage, skulle organisationen vara

förhindrad att vidtaga strejk eller annan massåtgärd för något speciellt syfte

annat än framtvingande av kollektivavtal, t. ex. för utbekommande av innestående

avlöning, när tvist råder örn lönefordringarna, eller såsom protest mot

en arbetares avskedande eller mot någon av arbetsgivaren vidtagen försämring

av arbetsvillkoren. Under en lockout skulle fackföreningen exempelvis ej

kunna verkställa eller påbjuda vare sig prickning av strejkbrytare, som anmälde

sig såsom villiga att taga arbete på de av arbetsgivaren fordrade villkoren,

eller bojkott av arbetsgivarens varor eller blockad av honom tillhöriga

transportmedel. Organisationer inom andra områden än arbetsmarknaden

skulle icke äga vidtaga något slag av massåtgärd utan att ha ställt säkerhet.

Genom dessa föreskrifter skulle enligt kommissionens tankegang vinnas den

effekten att vederhäftiga och lojala stridsorganisationer — d. v. s. de som även

utan förhandsgarantier kunna förväntas respektera avkunnade domar — i allmänhet

ställde säkerhet för eventuella skadeståndsanspråk enligt de härom upptagna

reglerna. De organisationer, som underläte att ställa säkerhet, bleve ju i

hög grad begränsade i sin rörelsefrihet. Enligt förslaget skulle ock, såsom

förut framhållits, överträdelse av behörighetsreglerna medföra straffansvar.

Hela detta något konstmässiga system för behörighetens anordnande skulle

ytterst åsyfta att lägga hinder för stridsåtgärders vidtagande av andra fackliga

organisationer än sådana som ha en viss ekonomisk styrka och som ställa

sig i princip lojala till de av rättsordningen uppdragna gränserna för organisationernas

rörelsefrihet. Ställandet av säkerhet enligt de i lagförslaget angivna

reglerna skulle bliva det påtagliga beviset på en organisations villighet att

godtaga och ställa sig till efterrättelse nämnda gränser.

Mot denna tankegång kunna dock betydelsefulla invändningar göras. På

intet annat område inom lagstiftningen finnes någon verklig motsvarighet till

vad här föreslås. Såsom länsstyrelsen i Östergötlands län i sitt yttrande framhållit,

synes det rent principiellt sett mindre riktigt, att en aldrig så befogad

och lagenlig stridsåtgärd icke får vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för

det skadestånd, som kunde komma att utdömas, därest åtgärden skulle befinnas

stridande mot lagen. En organisationsmässig verksamhet, som innefattar igångsättande

av stridsåtgärder, innebär enligt kommissionen i betydande omfattning

ett allmänfarligt moment. Strejk- och blockadvapnet har dock historiskt

sett varit hävstången för fackföreningarna att vinna inflytande pa arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

villkoren och har sålunda framför allt visat sig ha en synnerligen samhällsnyttig

roll i utvecklingen. Vissa samhällsgrupper ha möjlighet att för sina

intressens hävdande anlita andra maktfaktorer, såsom besittningen eller kontrollen

av kapitaltillgångar, utan att lagstiftningen hittills uppdragit snäva

gränser för dessa maktfaktorers begagnande. Örn det säges att fackföreningarna

i strejk- och blockadvapnet disponera ett vapen, som i betydande omfattning

innefattar ett samhällsfarligt moment, så kan detsamma med minst lika

stor rätt sägas om enskilda företagares oinskränkta disponerande av de kapitaltillgångar,

som företagen representera. Den fullständiga ensamrätten att avgöra

t. ex. huruvida och under vilka betingelser ett företag skall hållas i gång

ger med nödvändighet företagaren en stark ställning gentemot arbetarna, en

ställning som också kan till samhällets skada missbrukas. Vid varje inskränkning

i arbetarnas och deras föreningars handlingsfrihet beträffande begagnandet

av deras viktigaste påtryckningsmedel gentemot arbetsgivarna bör iakttagas

sådan varsamhet, att icke resultatet blir en förskjutning till hela arbetarklassens

nackdel i dess läge i den tills vidare oundvikliga intressekampen på

arbetsmarknaden. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på andra områden

än arbetsförhållandet.

De föreslagna behörighetsreglerna innebära enligt min uppfattning alltför

betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades

som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet

ännu befinner sig på ett relativt outvecklat stadium skulle

behörighetsreglerna i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

Jag kan följaktligen icke tillstyrka att dessa regler upptagas i lagen. Bland

behörighetsreglerna finnes dock en föreskrift, som i och för sig synes berättigad,

nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av

sadan skall ha bestämmanderätt i fråga örn anordnande av vissa stridsåtgärder.

Tillämpningen av en sådan schematisk regel är emellertid, med hänsyn till de

olikartade bestämmelser som befintliga stridsorganisationers stadgar innehålla,

förenad med svårigheter. Såsom framgår av yttranden från såväl arbetsgivaresom

arbetareorganisationer, kan det stundom råda tvekan örn vilken organisation

enligt den föreslagna regeln skulle anses såsom huvudorganisation. Härtill

kommer att detta spörsmål sammanhänger med vissa andra, till utredning

hänskjutna frågor. Jag har fördenskull icke ansett det påkallat att nu föreslå

en lagbestämmelse rörande denna särskilda punkt. Vid utformningen av

neutralitetsreglerna har dock viss hänsyn tagits till det förhållandet att en

arbetsstrid igångsatts av en underorganisation, som enligt sina stadgar är därtill

obehörig.

5. Skydd för föreningsrätten.

I professor Bergendals utkast funnos upptagna vissa bestämmelser örn skydd

för föreningsrätten. Såsom stridsåtgärd mot tredje man betecknades stridsatgärd

vidtagen för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda

eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

57

etling eller annan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse

om gemensamt uppträdande vid ingående av avtal. Uppmaning till sådan

stridsåtgärd skulle enligt utkastet vara straffbar, så ock hot örn att vidtaga

dylik åtgärd. Verkställandet av stridsåtgärd skulle dock straffas endast

örn det skedde genom uppsägning av skriftligt avtal.

Kommissionsförslaget har upptagit tanken på särskilt skydd för föreningsfriheten

men utformat bestämmelserna på annat sätt än som skett i den sakkunniges

utkast.

Enligt 11 § i förslaget må massåtgärd ej vidtagas mot någon för att förmå

eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan: sammanslutning;

ej heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal,

utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej

skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom

underställd personals intressen, eller annan sådan anledning föreligger. I motiven

till förslaget anföres i huvudsak följande.

»Bestämmelsen riktar sig överhuvud mot allt slags organisationstvång, som

kan utövas mot en enskild person. Det i paragrafen stadgade förbudet avser

sålunda icke blott tvång i syfte att hindra någon att inträda och kvarbliva i

viss förening -— kränkning av föreningsrätten i hävdvunnen bemärkelse —

utan jämväl tvång, som åsyftar att förmå någon att tillhöra viss förening.

Förbudet avser i första hand alla massåtgärder. Vidare inbegripes därunder

uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd, som består i avbrytande

av ekonomisk förbindelse av två eller flera i samverkan, har däremot ansetts

icke böra förbjudas i detta sammanhang.»

I likhet med kommissionen anser jag att lagen bör innehålla bestämmelser

till skydd för föreningsrätten. Behovet av sådant skydd har framför allt gjort

sig gällande i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, i det arbetsgivare

icke sällan motsatt sig arbetarnas organisationssträvanden och vägrat

ingå i underhandlingar med fackförening örn arbetsvillkoren. Inom storindustrien

äro väl numera kränkningar av föreningsrätten av denna art relativt

sällsynta. Däremot förekomma de understundom i den maskerade form att

arbetare, som äro organisationens förtroendemän, utsättas för förföljelser.

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten

skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes

har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av arbetare

skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet eller

ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet och

detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras sannolikt, arbetsgivaren

förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt återtaga arbetaren i sin

tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig

rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse. Enligt

detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna från bildandet

av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle uppsägning av

arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsägningen vore att tolka så
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

som angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett om eljest det individuella arbetsavtalet

kunde bringas till upphörande efter kort varsel och utan meddelande

av särskilda uppsägningsgrunder. I princip skulle sålunda genom det

föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd för föreningsrätten. Emellertid

kan det icke förbises att detta skydd på grund av bevisningssvårigheter

i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Förslaget innebär ock skydd för arbetsgivares föreningsrätt. Så t. ex. skulle

en strejk, vidtagen för att hindra arbetsgivaren att ansluta sig till en arbetsgivareförening

vara rättsstridig.

Kommissionens förslag är, såsom redan framhållits, ej begränsat till skydd

för arbetarnas föreningsrätt gentemot arbetsgivare och för arbetsgivares föreningsrätt

gentemot arbetare. Det sträcker sig därutöver till andra ekonomiska

områden än arbetsförhållandet, t. ex. hyresförhållandet och jordbruket. Sålunda

skulle uppsägning av en hyresgäst på den grund att denne anslutit

sig till en hyresgästförening eller annan organisation vilken som helst vara

rättsstridig. Likaså skulle blockad av en fastighet i syfte att hindra fastighetsägaren

från att ansluta sig till en fastighetsägareförening vara förbjuden.

Men förslaget går längre än att avse skydd för föreningsrätten i hävdvunnen

mening. Det vill dessutom, såsom det framhålles i motiven, rikta sig »mot allt

slags organisationstvång, som kan utövas mot en enskild person». I enlighet

härmed förbjudas massåtgärder (t. ex. prickning) mot oorganiserade arbetare,

vidtagna i syfte att förmå dem att ansluta sig till en fackförening och mot

oorganiserade jordbrukare för att förmå dem att ansluta sig till en producentförening.

Det omfattande och invecklade problemet örn organisationstvång i

dess skilda former har dock ej upptagits till allmängiltig lösning av kommissionen.

Det föreslagna förbudet avser i första hand alla massåtgärder.

Vidare inbegripes därunder uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd,

som består i avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera

i samverkan (jfr 1 § i förslaget), har däremot såsom nyss nämnts ej ansetts

böra förbjudas i detta sammanhang. Härom uttalar kommissionen: »Erfarenheten

har ej visat, att missbruk i sistnämnda hänseende förekommit. På

det rent ekonomiska området kunna dessutom förekomma fall, då ett villkor

örn parts inträde i en viss förening ingår såsom ett naturligt led i en affärsförbindelse.

»

I detta sammanhang må nämnas att kommissionen berört spörsmålet örn

organisationstvång även i samband med frågan örn stridsåtgärder mot tredje

man. Enligt 15 § i dess förslag skulle stridsåtgärd mot tredje man vara förbjuden

i sådana fall då anledningen till stridsåtgärden är sådan motsättning

till part, som ej må föranleda stridsåtgärd mot denne. En stridsåtgärd, riktad

mot arbetsgivare för att förmå honom att kräva vissa oorganiserade arbetares

anslutning''till fackförening såsom villkor för deras bibehållande, skulle

sålunda vara otillåten enligt förslaget. Örn detta exempel yttrar kommissionen

följande (s. 61):

»Dylika fall, där stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

59

paragraf, äro emellertid sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt

vanligare fall, i vilka man går till strid för att i ett kollektivavtal fa inryckt

en bestämmelse örn att alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall

gälla, skola tillhöra viss organisation (eller att företräde till anställning skall

tillkomma dennas medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må

även i allmänhet genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta

icke endast innebär ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare

att inträda i organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en generell

reglering av arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela

uttrycklig bestämmelse av sådant innehåll.»

Av det anförda framgår att kommissionen icke upptagit det vidlyftiga problemet

örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning. För egen

del finner jag mig icke kunna förorda att en partiell reglering av hithörande

spörsmål sker i förevarande lagförslag. Frågan örn organisationstvång torde

sålunda ej böra regleras i lagförslaget. I detta bör införas endast ett stadgande

angående skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Vidare torde en

speciell bestämmelse erfordras beträffande arbetsledares ställning i organisationshänseende.

Härtill återkommer jag i det följande.

Det skydd för föreningsrätten, som jag sålunda föreslår skola beredas parterna

såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden, synes

böra utsträckas till att avse även rätt för arbetare och andra anställda att ingå

i förhandling örn en kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Kravet på kollektivavtal

är nämligen det naturliga uttrycket för organisationens framträdande

såsom representant för personalen vid förhandlingar örn arbetsvillkoren. Ett

effektivt skydd för kollektivavtalets princip låter sig väl icke genomföra utan

vittgående omgestaltning av rådande förhållanden. Men i förevarande paragraf

synes lämpligen kunna stadgas att stridsåtgärd ej må vidtagas fran ena

partens sida såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal blivit rest från

andra sidan.

6. Straffpåföljder eller Icke?

En huvudfråga vid utformningen av en lag örn skydd för tredje man gäller

de sanktioner, som böra upptagas i lagen för att göra dess påbud effektiva. I

den vid 1929 års riksdag vid utskottsutlåtandet i ämnet fogade reservation,

som av första kammaren godkändes, uttalades i tydliga ordalag att reservanterna

icke ifrågasatte en lagstiftning med karaktären av strafflag. Samma

ståndpunkt antyddes i de direktiv, som meddelades i departementschefens yttrande

till statsrådsprotokollet vid utredningens igångsättande. Utredningsmannen

kom emellertid, såsom av den föregående redogörelsen framgår, till annat

resultat och föreslog såväl straff som skadeståndsansvar vid överträdelse

av lagens förbud mot stridsåtgärder. När jag i statsrådet anmälde frågan örn

överarbetning av det Bergendalska utkastet, betonade jag att vid den fortsatta

prövningen av lagstiftningsproblemet borde övervägas en sådan läggning av

lagen, att densamma icke finge karaktären av strafflag.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr SI.

Kommissionen har emellertid i princip godtagit samma ståndpunkt, som

innefattas i det föregående utkastet. Även kommissionsförslaget har sålunda

i stor utsträckning karaktären av strafflag. Såsom förut framhållits, har

dock den modifikationen skett i det Bergendala förslaget att straffansvar

vid överträdelse av förbud mot olovliga stridsåtgärder undgås i vissa fall genom

ställande av säkerhet på förhand för eventuella skadeståndsanspråk. Även

i vissa andra fall skulle endast skadeståndspåföljd inträda vid företagande

av olovliga stridsåtgärder.

Kommissionens ståndpunkt till spörsmålet örn påföljder av otillåtna stridsåtgärder

finner jag dock icke tillfredsställande. Klart är visserligen att en

blivande lag bör innehålla föreskrifter örn sådana sanktioner, att lagens förbud

mot stridsåtgärder erhålla nödig effektivitet. Men det synes mig också uppenbart

att man i fråga örn påföljder icke bör gå längre än som kan förväntas

vara strängt nödvändigt med hänsyn till syftet. Kommissionen har enligt

min uppfattning ej förebragt tillräckliga skäl för antagandet att kriminalisering

i föreslagen utsträckning är oundgänglig.

Det gäller i detta fall att införa förbud mot stridsåtgärder, som hittills i

allmänhet ansetts vara tillåtliga i den ekonomiska intressekampen. Lagens bestämmelser

sträcka sig över ett vidsträckt och svåröverskådligt område. Sådana

grundläggande begrepp som »blockad», »bojkott», »avbrytande av ekonomisk

förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan», »skyddsarbete» etc.

äro icke närmare preciserade. Kommissionen har i sitt betänkande framhållit,

att vissa av dessa begrepp icke kunna tillfredsställande definieras i lag, varför

det finge överlämnas åt rättstillämpningen »att alltefter förhållandena å.

varje tidpunkt och i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp».

Missuppfattningar örn lagens innebörd och tillämpning kunna vara möjliga

och ursäktliga. I dylika fall vore straffansvar ej på sin plats. Men överhuvud

skulle ådömandet av straff i anledning av vidtagna stridsåtgärder, som

enligt hittills rådande bruk varit erkända och gillade stridsmedel, lätt framkalla

en stämning mot hela lagstiftningen och därigenom snarare försvåra än

underlätta en allmän anslutning till dess principer. Dessutom kan man icke

blunda för att det finnes gränser även för straffhotets effektivitet, när det

gäller förebyggandet av massåtgärder. Den försiktighet i fråga om påföljdernas

utformning, som kännetecknade de tidigare uppdragna riktlinjerna för

lagstiftningen, synes mig alltjämt vara till fullo motiverad.

Från denna utgångspunkt har jag låtit omarbeta bestämmelserna, överträdelser

av lagens förbud mot vissa stridsåtgärder skola liksom enligt kommissionsförslaget

medföra skadeståndspåföljd. Dessutom skall domstolen äga utfärda

förbud mot vidtagande eller fortsättande av olovlig stridsåtgärd. I händelse

sadant förbud icke respekteras, har jag dock ansett bötespåföljd vara

erforderlig gentemot dem som uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga

i kollektiv stridsåtgärd eller som vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.

Jag har haft under övervägande en sådan läggning av lagstiftningen

att straffpåföljd i detta fall skulle ersättas genom föreskrift örn vite. Av lagtekniska

och praktiska skäl har det emellertid befunnits lämpligare att stadga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

61

bötesstraff, dock att vitesföreläggande skall kunna användas såsom kompletterande

garanti för avkunnad doms respekterande.

Emellertid bör uppmärksammas att det föreliggande lagförslagets förbud

mot vissa stridsåtgärder lärer få en återverkan å stadgandena örn rättsstridigt

tvång i 15 kap. 22 § strafflagen. Då i första stycket av nämnda lagrum

stadgas straffansvar för den som tvingar någon utan laga rätt eller med missbruk

av sin rätt genom våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta, förutsattes

enligt rättspraxis, beträffande arten av det hot som användes, att detta

avser brottslig eller lagstridig (eventuellt rättsstridig) handling. Enligt lagförslaget

förklaras vissa stridsåtgärder, vilka tidigare varit tillåtna, lagstridiga;

även visst förfarande i anslutning till otillåten stridsatgärd (uppmaning

till deltagande däri etc.) blir enligt förslaget förbjudet. Härigenom skulle hot

örn sådant stridsmedel eller förfarande framdeles komma att betyda lagstridigt

hot enligt nämnda lagrum och därmed automatiskt en utvidgning ske av

lagrummets tillämpningsområde. Därest sålunda tredje man tvingades att något

göra, tåla eller underlåta genom exempelvis hot örn olaglig stridsatgärd,

bleve tvånget straffbart enligt sagda lagrum, örn ej annat särskilt stadgades.

En motsvarande utvidgning skulle tydligen äga rum även i fråga örn andra

stycket av samma paragraf (den s. k. Åkarpslagen), där straff stadgas för

försök att genom våld eller genom hot av nyss angivet slag tvinga någon till

deltagande i arbetsinställelse m. m.

Till undvikande av att en blivande lag i ämnet genom återverkan på straffbestämmelserna

i 15 kap. 22 § strafflagen komme att pa nyss angivet sätt

medföra kriminalisering av de förbjudna stridsåtgärderna och handlingarna,

synes det nödvändigt att genom en särskild föreskrift förebygga en utvidgning

av tillämpningsområdet för nämnda strafflagsbestämmelser.

I visst fall skulle som nämnt vidtagande av stridsatgärd liksom uppmaning

till deltagande däri komma att enligt förslaget medföra straffpåföljd och

följaktligen betraktas såsom brott. Även härigenom skulle förslaget kunna

tänkas inverka på tillämpningen av bestämmelser i strafflagen, nämligen 15

kap. 23 §, som straffbelägger hot om brottslig gärning, samt 21 kap. 10 §,

som till utpressning hänför bl. a. avtvingande av gods eller penningar medelst

dylikt hot. En föreskrift till undvikande härav torde även vara erforderlig.

Vissa av de bestämmelser angående stridsåtgärder mot part, som upptagits

i kommissionens förslag och sanktionerats med föreskrifter örn straff, ha utbrutits

ur lagförslaget. Härtill återkommer jag i det följande.

7. Rättegången.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftningskomplex gäller anordningen

av rättegången i mål rörande de stridsåtgärder, som enligt den föreslagna

lagen skulle förbjudas. Den sakkunniges förslag förutsatte att målen

skulle prövas av de allmänna domstolarna. Samma ståndpunkt har kommissionen

intagit, efter att lia vägt fördelar och nackdelar av en specialdomstol

för dessa mål. Men kommissionen har, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr SI.

inrättandet av ett centralt organ i form av en nämnd, av vilken domstolarna

skulle kunna inhämta yttrande i frågor rörande lagens rätta tillämpning.

Nämndens yttranden skulle icke vara bindande för domstolarna. Det förutsattes

i betänkandet att nämndens verksamhet i största möjliga utsträckning

skulle göras oberoende av utredningen i de särskilda fallen och inriktas på

principfrågorna.

Vid avvägandet av fördelar och olägenheter av en specialdomstol har kommissionen

först framhållit betydelsen av att få ett snabbt avgörande i de enskilda

fallen och att så fort som möjligt vinna en enhetlig praxis rörande

lagens tillämpning. På detta ömtåliga område innebär det enligt kommissionen

en stor nackdel om målen komme att anhängiggöras vid ett flertal skilda

underrätter, där man kan förvänta i viss mån stridiga domar, och örn sedermera

avsevärd tid måste förflyta innan man efter målens dragande under

högsta instans någorlunda säkert kan bedöma rättstillämpningens inställning.

Det är också tydligt, säger kommissionen vidare, att man här rör sig på områden,

för vilka de allmänna domstolarna stå jämförelsevis främmande. De

skäl, som tala mot en specialdomstol och vilka kommissionen funnit väga över,

äro först och främst de allmänna som alltid kunna åberopas mot inrättandet

av specialdomstolar. Vidare hänvisas till det förhållandet att den nya lagstiftningen

i viss utsträckning skulle enligt kommissionsförslaget få karaktären

av strafflagstiftning och att det vore betänkligt att i brottmål betaga

parterna möjlighet att draga målen under högre instans. Vidare framhållas

svårigheterna med utredningen. Mål enligt den föreslagna lagen måste i stor

utsträckning komma att kräva utredning genom vittnesbevisning. Kommissionen

anför ock att en stor del av målen komme att bliva av mindre ekonomisk

betydelse och därför icke kunde bära de stora kostnaderna för behandling vid

en central domstol.

I ett stort antal yttranden över förslaget har dock, såsom framgår av den

föregående redogörelsen, den meningen hävdats, att inrättandet av en specialdomstol

vore en lämpligare utväg än den av kommissionen föreslagna anordningen

med en rådgivande nämnd.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kunna göras gällande i denna

fråga, har jag stannat vid att förorda inrättandet av en specialdomstol för

mål enligt den föreslagna lagen. De olägenheter, som ansetts förenade med

en sådan anordning, minskas uppenbarligen om lagen erhåller den läggning,

som jag föreslår, och sålunda kriminalisering i största utsträckning undvikes.

Eördelarna av en specialdomstol synas mig å andra sidan uppenbara. Jag

hänvisar i detta avseende till de skäl som kommissionen själv framhållit och

till vad i remissyttrandena ytterligare anförts angående vikten av att de nya

bestämmelsernas tillämpning anförtros åt en särskilt för ändamålet inrättad

domstol.

Det förtjänar nämnas, att i Norge i samband med den nya bojkottlagstiftningen

1933 en specialdomstol för bojkottmål blivit upprättad, vid sidan av

den arbetsdomstol, som där liksom i Sverige tidigare inrättats. Enligt vad

inhämtade uppgifter giva vid handen, har erfarenheten från denna domstols

verksamhet bekräftat lämpligheten av en specialdomstol för detta slags mål.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

63

Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor.

Kommissionen har i 6 § av sitt förslag upptagit ett allmänt stadgande om

underrättelseplikt rörande massåtgärd, som förening ämnar vidtaga. Bestämmelse

örn dylik »varseltid», varom tidigare förslag vid olika tillfällen

framkommit, torde nu böra upptagas i lag. Jag anser emellertid att kommissionens

förslag är i vissa hänseenden alltför vidsträckt, i andra hänseenden

för begränsat. Då i stadgandet torde böra ingå underrättelseplikt i avseende

å arbetsinställelser även gentemot statens förlikningsman, har jag ansett övervägande

skäl tala för att bestämmelse i ämnet införes i lagen örn medling i

arbetstvister, med de begränsningar och utvidgningar som befunnits önskvärda.

Frågan örn sådant tillägg till nämnda lag kommer senare i dag att

av mig anmälas.

Kommissionens förslag upptager i 7 § första stycket ett stadgande örn förbud

mot stridsåtgärd, som vidtages mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare

av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Någon

motsvarighet till denna bestämmelse förekom ej i det av professor Bergendal

utarbetade utkastet. I motiven till kommissionsförslaget rörande denna punkt

ävensom angående förslaget i andra stycket av 7 §, avseende särskilt skydd

för vittnen m. fl., hänvisas bland annat därtill att personer som nödgades framträda

såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner understundom löpa

fara för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Kommissionen

bär ansett det vara av stor vikt att vinna ökat rättsskydd på detta område

och funnit frågan nära sammanhänga med de spörsmål, som röra rättsskydd

för tredje man i ekonomiska konflikter.

Vad angår dylika repressalier mot ämbets- och tjänstemän, torde det väl

icke saknas exempel på att sådana förekommit. Något trängande behov av

lagstiftning på området har dock näppeligen gjort sig gällande. Mot kommissionens

förslag kan göras den invändningen, att det skulle kunna tolkas

såsom avseende även stridsåtgärder mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga

uppdrag, vilka såsom arbetsledare förestå arbeten i statens regi. I

varje fall torde, i händelse av den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet

uppstå att skilja mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot

ett statligt eller kommunalt arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot

den funktionär, som förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten

av ytterligare prövning av frågan även i sist berörda avseende

kan den ej nu upptagas till slutlig behandling. Det lärer inom justitiedepartementet

bliva föremål för utredning i vad mån straffbestämmelserna om brott

mot offentlig myndighet böra utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser

i ämnet komma under övervägande. I samband med bestämmelserna

örn skyddsarbete har dock hänsyn tagits till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd

åt den, som i egenskap av tjänsteman utför arbete under arbetskonflikt.

I 7 § andra stycket har kommissionen föreslagit ökat straffskydd för vittnen

m. fl. genom förbud mot stridsåtgärder som avse att hindra någon att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål

eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som

avse vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende. I den mån

särskilt skydd gentemot ifrågavarande stridsåtgärder för närvarande kan anses

vara av ett praktiskt behov betingat, torde bestämmelser i detta ämne närmast

få karaktär av strafflagsbestämmelser och därför icke böra erhålla

sin plats i den provisoriska speciallag, varom här är fråga. Spörsmålet lärer

komma att i annat sammanhang upptagas till behandling inom justitiedepartementet.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.

I visst sammanhang med frågan örn kriminalisering av förbjudna stridsåtgärder

står spörsmålet örn tillägg till tryckfrihetsförordningen, avseende

straff för den som i tryckt skrift uppmanat till förbjuden stridsåtgärd. Det

Bergendalska betänkandet innehöll utkast till bestämmelser i tryckfrihetsförordningen

av sådan innebörd. I kommissionens betänkande har jämväl förutsatts

ändring i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen icke ansett sig

böra framlägga ett utformat förslag härtill.

För egen del finner jag så mycket mindre skäl att nu ifrågasätta någon

ändring i tryckfrihetsförordningen som enligt min mening den föreslagna lagstiftningen

i övrigt bör få karaktär av försökslagstiftning och därför ha allenast

temporär giltighet. Med den utformning lagen örn vissa stridsåtgärder

enligt mitt förslag skulle erhålla, torde för övrigt behovet av en ändring i

tryckfrihetsförordningen icke äga alltför stor aktualitet. Det må ock erinras

örn att stridsåtgärder av samma typ, varom i förevarande lagförslag är fråga,

kunna vara stridande mot kollektivavtal. Den omständigheten att anordnare

av stridsåtgärd, som enligt lagen örn kollektivavtal är otillåten, har betjänat

sig av tryckt skrift för åtgärdens genomförande, har givetvis ej skyddat honom

från de i kollektivavtalslagen utsatta skadeståndspåföljderna.

Förslaget om tillägg till 11 kap. strafflagen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har den sakkunnige utarbetat

ett förslag örn tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende förbud mot utställandet

av blockadvakter och utdelandet av blockadlappar m. m. även vid

lovliga bojkotter och blockader. Förslaget är av följande lydelse:

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande

av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten

till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst etthundra

riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

I motiven till förslaget uttalas följande:

I 11 kap. strafflagen torde böra såsom en ny paragraf (16 §) införas en bestämmelse,

varigenom med straff belägges att å allmän plats genom personligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

65

tilltal, utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söka

förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott. Det torde icke för

bestämmelsens tillämplighet böra fordras, att den blockad eller bojkott, vari

allmänheten skall förmås att deltaga, i och för sig är en sådan otillbörlig

stridsåtgärd mot tredje man, som är hänförlig under lagen med vissa bestämmelser

mot ekonomiska stridsåtgärder. Även örn stridsåtgärden är sådan,

att en uppmaning att deltaga däri faller helt utanför bestämmelserna i° sistnämnda

lag, bör en sådan uppmaning till allmänheten alltså icke få ske å allmän

plats.

Skälen härtill framgå av vad som anförts i avdelning I av betänkandet, och

kunna sammanfattas däri, att dylika offentliga försök att förmå (åtminstone

delvis) okända personer att deltaga i en blockad eller bojkott å ena sidan

synnerligen ofta innebära en kränkning av dessa personers självbestämningsrätt,

även örn något i egentlig mening straffbart icke förekommer eller åtminstone

icke kan efteråt bevisas, och å andra sidan i de flesta fall torde vara

onödiga såsom medel att åstadkomma en fullt frivillig anslutning till en legitim

ekonomisk stridsåtgärd.

överträdelse av förbudet synes närmast vara att anse såsom en ordningsförseelse,

och straffet torde kunna stanna vid böter å högst etthundra kronor,

utan tillämpning av dagsbotsystemet.

Kommissionens majoritet har tillstyrkt förslaget utan ändring.

I avgivna yttranden ha olika meningar gjort sig gällande.

Sålunda ha Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län icke haft någon erinran att göra mot förslaget i denna del. Länsstyrelsen

förklarade sig dock förutsätta, att de i 11 kap. 16 § strafflagen avsedda fallen

skulle tillhöra de allmänna domstolarnas handläggning även örn specialdomstol

skulle inrättas.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och svenska

lantarbetsgivarnes centralförening ha påkallat en utsträckning av lagstiftningen

i förevarande avseende, så att ett effektivt skydd kunde beredas mot ofredande

av sådana arbetsplatser, där konflikt rådde men arbetet det oaktat uppehölles.

Skäl förefunnes för förbud mot sådant uppehåll vid arbetsplatser

av nämnda slag, som ej kunde motiveras av annat än avsikten hos de tillstädesvarande

att öva påtryckning å de arbetande.

Landsorganisationen har framhållit, att blockadvakthållningen avsåge att

kungöra blockaden. Detta dess huvudsakliga syfte förändrades icke av att

kungörandet samtidigt innebure en vädjan att respektera blockaden. Den allmänhet,

till vilken kungörelsen riktades, intoge i regel ingalunda en förutsättningslös

och ointresserad hållning i konflikten. Dess ställningstagande

vore i det stora flertalet fall förutbestämt av politiska eller liknande motiv,

och det påverkades som regel icke av tvistefrågans beskaffenhet i det särskilda

fallet och alltså icke heller av den upplysning härutinnan, som genom blockadvakten

meddelades.

Inom åtskilliga fack — t. ex. handels-, livsmedels-, hotell- och restaurangsamt

transportfacken — vore kungörandet av en arbetskonflikt genom blockadvakthållning

en nödvändig förutsättning för effektiviteten av en stridsaktion.

överhuvud vore detta fallet då arbetarna väsentligen vore hänvisade till

andra former av blockad än arbetsblockaden. Det läge i sakens natur att kun
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr SI. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

görandet av konflikten i dessa fall icke kunde bliva effektivt enbart genom

annonsering i pressen. Då arbetaren vore för sin existens helt beroende av

arbetstillfälle, utgjorde arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad

i fråga om arten av stridsåtgärder fullt tillräckliga maktmedel för uppnående

av den i en arbetstvist indragne arbetsgivarens syftemål. Annorlunda

ställde det sig för arbetarnas vidkommande. Genom en arbetsinställelse

och arbetsblockad undandroge de arbetsgivaren endast ett av produktionsmedlen,

nämligen arbetskraften. Över övriga produktionsmedel liksom över

arbetsprodukten hade arbetarna ingen möjlighet att förfoga. Därtill komme

att arbetsgivaren genom anställande av blockadbrytare kunde göra arbetsblockaden

helt eller delvis verkningslös. Arbetarna skulle alltså försättas i en

avgjord underlägsenhetsställning gentemot arbetsgivaren, därest de icke hade

möjlighet att genom stridsåtgärder träffa även den del av produktionen, som

utgjordes av materialtillförsel, avsättning av tillverkade produkter samt transportverksamheten.

Landsorganisationen avstyrkte sålunda bestämt kommissionens

förslag i denna del.

Jämväl de anställdas centralorganisation, svenska maskinbefäls förbundet

och Sveriges radiotelegrafistförening ha avstyrkt förslaget i denna del. De anställdas

centralorganisation har erinrat örn att lagens praktiska verkningar

mäste bliva sådana att någon åtskillnad icke gjordes mellan försök å ena sidan

att förmå allmänheten till deltagande i blockad och bojkott och å andra sidan

att förmå allmänheten att undvika ett ingripande i pågående konflikt. Det

vore oriktigt att straffrättsligt jämställa handlingar med så vitt skilda syften,

av vilka i varje fall det senare vore fullt legitimt. Nämnda organisation har

därjämte i anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande påpekat den

olikhet som rådde i fråga örn parternas möjligheter att lämna upplysningar örn

blockader. Arbetsgivarna behövde nämligen endast vända sig till en begränsad

krets, som kunde nås utan hänvändelse till offentligheten, medan arbetstagarna

hade att räkna med att blockadbrytare kunde anskaffas från de mest vidsträckta

områden, så att de knappast kunde erhålla kännedom örn pågående

blockader genom tidningarna. Bestämmelsen vore jämväl ur ordningssynpunkt

överflödig då senare tiders lagtillämpning ådagalagt, att för allmänheten stötande

eller ordningen störande ingripanden från blockad- eller strejkvakters

sida kunde fullt effektivt lagligen beivras.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att stadgandet komme att

i hög grad försvåra arbetet för organisationer med stort medlemsantal och

relativt liten direkt förbindelse mellan de olika medlemmarna under det att

organisationer med mindre medlemsantal och personlig beröring medlemmarna

emellan bleve helt oberörda.

Svenska journalistföreningen har ansett, att även om en särskild lagstiftning

skulle befinnas önskvärd mot otillbörligt uppträdande av blockadvakter

genom personligt tilltal eller dylikt, borde detta icke föranleda ett förbud mot

utdelande av blockadlappar i och för sig, vilket förbud förutsatte en mer eller

mindre allmän inskränkning i den fria rätten att sprida tryckt skrift, som vore

en integrerande del av själva tryckfriheten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

67

Lagförslaget riktar sig mot det sätt varpå en blockad eller bojkott stundom

bringas till allmänhetens kännedom. Det har intet direkt sammanhang med

förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, eftersom det icke hänför

sig speciellt till de däri förbjudna stridsåtgärderna. Den föreslagna bestämmelsen

har motiverats såsom en ordningsföreskrift.

Det kan dock näppeligen enligt min mening bestridas att tillkännagivanden

om en pågående konflikt, företagna i den form som genom förslaget skulle

förbjudas, ha en legitim uppgift. Genom blockadvakter och utdelandet av

blockadmeddelanden skall allmänheten eller vissa kategorier därav, t. ex. arbetssökande,

erhålla kännedom örn att konflikt pågår.

Socialstyrelsen har i annat sammanhang i sitt utlåtande framhållit att »det

i viss mån kan anses bliva ett allmänt intresse, att beslutade massåtgärder bliva

bringade till en större offentlighets kännedom, detta med hänsyn till de risker,

för vilka personer, som i saknad av kännedom örn konflikthotet toge anställning

vid företaget i fråga, kunde utsättas enligt 16 § (kommissionsförslaget)».

Tydligt är emellertid att kungörande genom tidningspressen ingalunda alltid

är effektivt och att arbetssökande från annan ort ofta kunna vara i okunnighet

örn konflikten, därest meddelande därom ej lämnas i annan form. Såsom

landsorganisationen i sitt yttrande framhållit torde inom åtskilliga fack kungörandet

av en arbetskonflikt genom blockadvakthållning ofta vara en förutsättning

för stridsåtgärdens effektivitet.

Den föreslagna bestämmelsen synes ej vara erforderlig för hindrande av

blockadvakthållning som avser en lagstridig konflikt. Upprätthållandet av en

blockad eller bojkott, som är stridande mot lag, medför skadeståndspåföljd och

kan av domstolen förbjudas varjämte överträdelse av domstols förbud mot

stridsåtgärd skall i viss utsträckning medföra bötesstraff.

Det är dessutom uppenbart att även utan det föreslagna tillägget till strafflagen

verkliga övergrepp, som må förekomma i samband med vakthållning,

kunna beivras med stöd av gällande lag och ordningsföreskrifter. Sålunda

äger otvivelaktigt ordningsmakten ingripa därest utdelandet av blockadmeddelanden

sker på ett aggressivt eller eljest förargelseväckande sätt eller på

ett sätt som hindrar trafiken. Detsamma gäller i fall ett blockad- eller bojkottmeddelande,

som offentligen utdelas, är förbundet nied uppmaning till

brukande av våld eller till användande av andra brottsliga medel.

Då alltså de bestämmelser rörande förbud mot vissa stridsåtgärder, som

ingå i övriga lagförslag, jämte redan gällande rättsregler torde bereda erforderliga

möjligheter att hindra sådana former av blockadvakthållning, som

kunna karaktäriseras såsom missbruk och övergrepp, lärer anledning saknas

att genomföra den föreslagna kompletterande lagstiftningen.

Specialmotivering.

I överensstämmelse med de allmänna grunder, jag i det föregående angivit,

har jag låtit inom socialdepartementet verkställa en överarbetning av kommissionens

förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder. Jag

övergår nu till en detaljredogörelse för departementsförslaget.

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Lagens underrubriker.

Med hänsyn till att bestämmelserna örn behörighet att vidtaga massåtgärder

m. m. uteslutits ur departementsförslaget samt till den omläggning av förslaget,

som blivit nödvändig genom inrättandet av en specialdomstol, ha vissa

ändringar vidtagits i lagens underrubriker. I detta hänseende torde jag få

hänvisa till texten i lagförslaget.

1 §•

I 1 § kommissionsförslaget stadgas, att under beteckningen stridsåtgärd

är, alltefter de särskilda bestämmelserna i lagen, att hänföra dels blockad,

bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder i lagen benämnas

massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal, dels ock annat

avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, skall det ej i något fall

vara att anse såsom stridsåtgärd.

Enligt 1 § första stycket i den sakkunniges utkast till lag med vissa bestämmelser

mot ekonomiska stridsåtgärder skulle till stridsåtgärd hänföras blockad,

bojkott, arbetsinställelse (lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller

annat avbrytande av ekonomisk förbindelse.

Som motivering till sitt förslag anför kommissionen följande.

I likhet med vad den sakkunnige föreslagit kan såsom stridsåtgärd ifrågakomma,

å ena sidan blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk)

och å andra sidan avbrytande av ekonomisk förbindelse. Då stridsåtgärder

av det förra slaget förutsätta ett större antal personer antingen på den angripande

eller på den angripna sidan, hava dessa åtgärder med en gemensam beteckning

kallats massåtgärder. Beträffande avbrytandet av ekonomisk förbindelse

skiljer sig förslaget så till vida från den sakkunniges utkast, att dylik

åtgärd i de flesta fall icke kommer i betraktande som stridsåtgärd, med mindre

avbrytandet av förbindelse skett av två eller flera personer i samverkan. Då

avbrytande av ekonomisk förbindelse inom affärslivet är det naturliga uttrycket

för att enighet vid underhandlingar icke kunnat vinnas, har det ansetts betänkligt

att, när fråga är örn endast en handlande person, hänföra ett sådant

avbrytande av förbindelse till stridsåtgärd. Saken ligger dock väsentligen

annorlunda, när det gäller avbrytande av ekonomisk förbindelse genom uppsägning

av sådana socialt betonade avtal som det enskilda arbetsavtalet och

hyresavtalet. Särskilt i vedergällningssyfte kan uppsägning av ett dylikt fristående

avtal ofta med framgång användas och kommissionen har sålunda i

avseende å dylika uppsägningar gjort undantag från det allmänna kravet på

samverkan.

Lika litet som i lagen om kollektivavtal har någon definition givits på begreppen

blockad, bojkott, lockout och strejk. En sådan definition torde överhuvud

knappast vara möjlig att på ett tillfredsställande sätt giva i lag. Definitionen

skulle alltför lätt bliva av teoretiskt innehåll och sedan icke kunna

anpassas till de nya förhållanden, som kunna tänkas utveckla sig. Nu överlämnas

åt rättstillämpningen att alltefter förhållandena å varje tidpunkt och

i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp. Bristen på

definition innebär emellertid utan tvivel en särskild olägenhet, när det gäller

att bedöma var gränsen går mellan blockad och bojkott, å ena sidan, samt

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

69

avbrytande av ekonomisk förbindelse i samverkan, å den andra. ''Även denna

gränsbestämning måste överlämnas åt praxis med hänsyn till omständigheterna

i de särskilda fallen. Här må endast erinras, att blockad och bojkott ^äro

stridsåtgärder, där syftet innefattar strävan till en viss allmängiltighet såväl

däruti att man vill i stridsåtgärden indraga allmänheten såsom sådan eller i

varje fall alla personer tillhörande en viss intressegrupp eller med en viss meningsriktning,

som även däruti att blockaden och bojkotten oftast syfta till att

isolera den angripne på ett mera allmänt sätt och icke endast att beröva honom

hans valfrihet i ekonomiskt avseende på en enstaka punkt. Att under blockad

och bojkott måste hänföras även s. k. prickningar torde knappast behöva

nämnas.

I paragrafen uttalas, att det icke i något fall är att anse såsom stridsåtgärd,

om man gör gällande rättslig påföljd på grund av avtalsbrott. Denna sats är i

och för sig självklar, men har för tydlighetens skull ansetts, böra uttalas. Örn

sålunda exempelvis ett avskedande äger rum, till stöd för vilket kan åberopas,

att den avskedade gjort sig skyldig till sådant tjänstefel, som utgör skäl för

avsked, är det uteslutet att göra gällande, att avskedandet ägt rum för att

utöva vedergällning eller förföljelse i något av lagen förbjudet hänseende. Till

rättslig påföljd på grund av avtalsbrott är jämväl att hänföra indrivning av

sådan skuldförbindelse, som medlemmar i vissa föreningar äro pliktiga att avlämna

såsom garanti för fullgörande av sina organisationsmässiga förpliktelser.

Sådan indrivning är emellertid icke att hänföra till stridsåtgärd enligt

denna lag och kan sålunda äga rum även oberoende av bestämmelsen i denna

paragraf.

Det må här anmärkas, att enligt IG § första punkten i kommissionsförslaget

skall neutralitetsbrott anses föreligga örn medlem av sådan i tvist invecklad förening,

som avses i förslagets 2 §, bryter sina organisationsmässiga förpliktelser.

Av motiveringen till denna bestämmelse framgår, att med densamma endast avses

ekonomiska kamporganisationer men icke ekonomiska föreningar i teknisk

bemärkelse, såsom konsumtions-, bostadsrätts-, mejeri- och andra s. k. kooperativa

föreningar (liksom ej heller aktiebolag), än mindre idrotts- eller politiska

och andra utpräglat ideella föreningar. I motiveringen uttalar kommissionen

vidare, att örn vissa bland dessa föreningar gällde visserligen, att de kunde

bliva såsom parter inbegripna i en ekonomisk tvist och att i samband därmed

vissa förpliktelser kunde åligga medlemmarna, t. ex. fortsatt fullgörande av

leveransskyldighet e. dyl. "Vid åsidosättande härav finge föreningen emellertid

icke tillgripa egentliga stridsåtgärder utan ägde tillämpa stadgeenliga påföljder,

såsom vitén, förlust av medlemsrättigheter, uteslutning. Enligt uttrycklig

bestämmelse i 1 § av förslaget vore dylika påföljder i intet fall att

hänföra till stridsåtgärder i förslagets mening.

Angående en av herr Söderlund beträffande 1 § inom kommissionen avgiven

reservation får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 95 och 96.

I yttrandena ha kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverksorganisation och riksförbundet landsbygdens folk påtalat avsaknaden

av närmare bestämning av blockad- och bojkottbegreppen och framför allt

den vaga gränsen mellan dylika och andra massåtgärder, å ena sidan, samt avbrytande

av ekonomisk förbindelse av flera i samverkan, å andra sidan. Kooperativa

förbundet har särskilt framhållit, att i motiven till lagen borde klart

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utsägas, att strävandena att samla medlemmar i en ekonomisk förening (eller

aktiebolag), vars syfte vore att genom gemensamt driven ekonomisk verksamhet

tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen icke vore att betrakta

som stridsåtgärd, icke ens i de fall, då till medlemskapet vore knuten skyldighet

för vederbörande medlem att låta alla sina prestationer inom den bransch,

som föreningens verksamhet omfattade, gå genom föreningen. Sveriges hantverksorganisation

har gjort gällande, att svårigheter måste uppstå inom affärslivet

att kunna skilja mellan stridsåtgärder, som lagen avsåge, och vissa

andra handlingar, varmed affärsföretag ville hävda sig i avtals- och konkurrenstvister.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha ifrågasatt,

huruvida utrymme funnes för någon mellanform mellan massåtgärder

och verkliga individuella åtgärder. Enligt föreningarnas åsikt förekomme ej

sällan förfaranden under samverkan mellan två eller några personer och företag,

som vore av sådan art, att intet som helst skäl förelåge att behandla

dem annorlunda än individuella åtgärder. Man behövde blott tänka sig det

exemplet, att två närstående bolag, som sköttes enhetligt, tillsammans avbröte

en med utomstående företag bestående ekonomisk förbindelse.

Landsorganisationen har funnit kravet på samverkan såsom förutsättning

för rättsstridigheten av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning

av arbets- och hyresavtal innebära en socialt opåkallad privilegiering

av den angripande parten i allmänt ekonomiska förhållanden. Vidare har

landsorganisationen ansett att icke blott begreppen blockad och bojkott utan

även lockout och strejk borde närmare bestämmas, varvid som ledning, lämpligen

kunde tjäna den bestämning begreppen erhållit i förarbetena till lagen

örn kollektivavtal.

Handelskammaren i Gävle och Sveriges grossistförbund ha framhållit, att

bestämmelsen, att till stridsåtgärd vore att hänföra avbrytande av ekonomisk

förbindelse av två eller flera i samverkan, komme att verka synnerligen ojämnt

därigenom, att en producent, som vore dominerande i fråga örn en viss tillverkning,

måhända kunde nå mångdubbelt större effekt och eventuellt åstadkomma

betydligt större skada genom avbrytande av ekonomisk förbindelse än flera

andra i samverkan utan att hans åtgärd dock i motsats till de fleras vore

stridsåtgärd. Möjligheter torde också finnas att kringgå lagen på så sätt, att

där ett mindre antal producenter behärskade en viss marknad, dessa kunde

för att obehindrat åstadkomma en avstängning formellt bilda en sammanslutning.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, sågverksförbundet,

Sveriges hantverksorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

redareförening, svenska lantarbetsgivarnes centralförening och handelskammaren

i Gävle lia hemställt, att den blivande lagstiftningen i ämnet icke måtte

erhålla tillämpning å individuella åtgärder såsom uppsägning av arbets- och

hyresavtal. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening

ha därvid anfört, att skyddet av den enskilde individens avtalsfrihet krävde,

att sådana rättshandlingar, vilka med hänsyn till de former, under vilka de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

71

vidtoges, ej indicerade något för åtgärden främmande syftemål, borde lämnas

orörda. Härtill tornine, att uppsägning av ett enskilt avtal ej kunde anses till

sina verkningar vara jämförbar med en massåtgärd, som ju ytterst syftade till

den angripnes ekonomiska isolering.

Sveriges fastighetsägareförbund bar uttalat sin förvåning över att hyresavtalen

jämställts med arbetsavtalen i allmänhet. Några missbruk av uppsägningsrätten

av hyresavtal hade icke förekommit. Örn förslaget i denna del

upphöjdes till lag, skulle väsentliga svårigheter uppstå för fastighetsägarna

att på ett tillfredsställande sätt förvalta sina fastigheter. Även örn en hyresvärd

hade den mest lojala anledning till uppsägning, så riskerade han ändock

att hyresgästen, med de vapen, som förslaget avsage att sätta i dennes hand,

kvarstannade i lägenheten efter hyrestidens utgång under påstående, att uppsägningen

vöre ogill. Örn det mot all förmodan skulle förekomma, att uppsägningsrätten

bleve av fastighetsägare pa otillbörligt sätt begagnad, fattade

förbundet det som sin naturliga uppgift att medverka till rättelse därutinnan.

Å andra sidan har landsorganisationen hemställt, att med uppsägning av

arbets- och hyresavtal måtte likställas uppsägning av arrendeavtal. Landsorganisationen

har därjämte påpekat, att hyresvärden i sin ovillkorliga rätt

till uppsägning av hyresavtal hade en riskfri möjlighet att kringgå i lagen

stadgade förbud mot stridsåtgärder.

X fråga örn terminologien bär socialstyrelsen anmärkt, att beteckningen

massåtgärd icke vore lycklig, enär den syntes förutsätta förekomsten

av ett mycket stort antal deltagare i striden, vilket icke vore någon ovillkorlig

förutsättning för att en stridsåtgärd skulle vara att anse såsom massåtgärd.

Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit att »massåtgärd» utbyttes

mot ett mera adekvat uttryck förslagsvis »kollektiv stridsåtgärd». Styrelsen

har vidare erinrat örn att stridsåtgärder på arbetsmarknaden kunde vidtagas

under mycket olika former, exempelvis cacanny, obstruktion och registerkamp.

Dylika former av stridsåtgärder, vilka med den föreslagna lydelsen av förevarande

paragraf i rättstillämpningen svårligen kunde hänföras under de i paragrafen

använda beteckningarna, torde vara att betrakta såsom massatgärder

i lagens mening. Med hänsyn härtill vore det ändamålsenligt om i lagtexten

orden »arbetsinställelse (lockout eller strejk)» kompletterades med

orden »samt annan därmed jämförlig stridsåtgärd».

Överståthållarämbetet har anmärkt, att i 1 § definierades arbetsinställelse

såsom innefattande allenast lockout eller strejk. I 18 § gjordes emellertid en

utvidgning av den definition, som sålunda lämnats, i det att till arbetsinställelse

också hänfördes vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda

för eller härrörde från rörelse, som dreves av part i den ursprungliga tvisten.

Ämbetet hemställde, att definitionen i 1 § måtte så avfattas, att redan därav

klart framginge, att densamma avsåge även nyssberörda i 18 § omförmälda

fajk

Slutligen har landsorganisationen i sitt yttrande förklarat sig förutsätta, att

såsom avtalsbrott icke kunde betraktas vägran att deltaga i rättsstridig stridsåtgärd.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr SI

Departe
ments
chefen.

Vad angår önskemålen om närmare bestämning i lagtexten av de grundläggande

begreppen i detta lagrum, torde det erbjuda stora svårigheter att på

ett uttömmande sätt beskriva de olika stridsåtgärderna. Något sådant försök

har ej heller gjorts i lagen örn kollektivavtal, där de olika slagen av kollektiva

stridsåtgärder jämväl omnämnas. Ordalagen i förevarande paragraf

ha dock fullständigats till närmare överensstämmelse med nämnda lag. Ifall

en specialdomstol inrättas, torde det bliva i möjligaste mån sörjt för en vägledande

och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck.

Yrkandet på uteslutande ur förslaget av föreskrifterna örn individuella

stridsåtgärder kan jag icke biträda. Lagstiftningen skulle få en utpräglat

ensidig karaktär om sådana stridsåtgärder, vilka särskilt tillgripas från arbetsgivarsidan,

lämnades utanför all reglering. Att såsom jämväl ifrågasatts

bland individuella stridsåtgärder upptaga även uppsägning av arrendeavtal,

synes knappast vara av förhållandena betingat.

I anslutning till förslag av socialstyrelsen har termen »massåtgärder» ersatts

med »kollektiva stridsåtgärder». Överståthållarämbetets anmärkning

angående beteckningen »arbetsinställelse» har föranlett en redaktionell jämkning

i 12 §. I övrigt torde vad i yttrandena anförts ej böra föranleda särskilt

uttalande från min sida.

Sista stycket i paragrafen har fullständigats i syfte att brott mot föreningsstadgar

uttryckligen må likställas med avtalsbrott. Dessutom har genom en

hänvisning till vad i lagen stadgas en antydan givits därom, att avtalsföreskrifter

stundom vika för tvingande regler i lagen och att följaktligen ett

förfarande, som strider mot en avtalsbestämmelse, icke alltid är avtalsbrott i

teknisk mening.

Utöver de ändringar som ovan nämnts ha ett par redaktionella jämkningar

vidtagits.

2—7 §§ i kommissionsförslaget.

Av skäl, som jag anfört i den allmänna motiveringen, ha icke i departementsförslaget

medtagits de i 2—7 §§ av kommissionsförslaget upptagna bestämmelserna

örn behörighet att vidtaga massåtgärder, säkerhets ställande, underrättelseplikt

samt stridsåtgärder mot ämbets- och tjänstemän m. fl.

2 §.

I 8 § av kommissionsförslaget stadgas, att stridsåtgärd ej må vidtagas mot

någon, såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande

grunder utöva förföljelse mot honom.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges utkast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

Enligt kommissionens mening bör det i ett rättssamhälle ej tillåtas, att någon

av religiösa, politiska eller liknande grunder förföljer annan med ekonomiska

stridsåtgärder. _ Stadgandet avser alla slag av ekonomiska stridsåtgärder.

För dess tillämplighet förutsättes, att angriparens syfte är att utöva för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

73

födelse mot den angripne för det denne hyser viss för angriparen misshaglig

åskådning eller för det han enligt angriparens förmenande handlat i strid mot

de intressen i nu ifrågavarande hänseende, vilka angriparen förfäktar. Är

angriparens syftemål ett annat, blir bestämmelsen icke tillämplig, även om anledningen

till åtgärden har politisk eller religiös bakgrund. Sålunda avser till

exempel det av lagrummet meddelade förbudet icke att utgöra hinder för uppsägning

av en anställd, vilken på grund av obehärskat agitatoriskt uppträdande

gjort förhållandena på arbetsplatsen olidliga.

Förutom politiska eller religiösa motiv komma i beaktande även andra liknande

grunder, vilka icke blivit i lagtexten närmare angivna men som utmärkas

av åsiktsförföljelse från angriparens sida. Hätskhet mot ordningsmakten

i allmänhet kan sålunda tänkas föranleda förföljelse mot personer, som haft

anställning såsom militärer eller polismän. Dylik förföljelse träffas av förbudet

i denna paragraf.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Överståthållarämbetet har påpekat, att med den avfattning stadgandet erhållit,

det vore tveksamt örn det därmed avsedda syftet skulle uppnås. I uttrycket

»förföljelse» torde nämligen ligga ett ofrånkomligt krav på en intensivare

samverkan mellan flera personer eller ock att en person upprepade gånger

vidtagit åtgärd av omförmält slag. Sistnämnda fall kunde mindre sällan

tänkas förekomma och vid det förstnämnda torde betydande bevissvårigheter

möta, då det gällde att ådagalägga förefintligheten av uppsåtlig samverkan

mellan flera personer.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkarefdrefling ha förklarat

sig icke hava något att erinra mot stadgandet för den händelse uti

uttrycket »utöva förföljelse» inlades krav på att den angripande genom sitt

angrepp å motparten skulle hava gjort sig skyldig till ett handlingssätt, som,

sett isolerat, vore att beteckna som förföljelse.

Svenska industritjänstemannaförbundet har framhållit, att värdet av det

skydd mot åsiktsförföljelse, som stadgandet avsage att lämna, fran tjänstemännens

synpunkt sett vöre synnerligen tvivelaktigt, därigenom att arbetsgivaren

kunde förebära framkonstruerade försummelser i tjänsten såsom skäl

för avskedande.

Landsorganisationen har ifrågasatt, att i stadgandet bland grunderna för

förföljelse även borde upptagas den angripnes medlemskap i facklig organisation.

Dylik förföljelse kunde tänkas utövad utan att den hade karaktär av

organisationstvång i förslagets mening eller i varje fall utan att den kunde

styrkas utgöra dylikt tvång. Landsorganisationen erinrade vidare örn att förbudet

i förevarande paragraf bleve skäligen verkningslöst på grund av arbetsgivarnas

rätt att utan angivande av skäl uppsäga arbetare.

I likhet med kommissionen anser jag skäl tala för ett stadgande om förbud

mot stridsåtgärder, som ha karaktären av förföljelse, föranledd av religiösa,

politiska eller liknande skäl. Såsom av kommissionens motiv framgår,

har stadgandet ansetts täcka jämväl t. ex. fall av förföljelse mot någon på

grund av hans föregående anställning såsom militär eller polisman. Dess

Departe
ments
chefen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

avfattning torde vara tillräckligt vidsträckt för att omfatta även sådan förföljelse,

som i landsorganisationens yttrande beröres.

iVad i övrigt anmärkts i avgivna yttranden synes mig icke böra föranleda

ändring i kommissionens förslag. Allenast en mindre omredigering av formell

natur har vidtagits.

3 §.

I 10 § av kommissionsförslaget föreskrives att, sedan arbetstvist eller annan

ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd ej må äga rum mot någon, där

syftet är att utöva vedergällning för hans ställning till tvisten. Samma regel

skulle gälla, där förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, upphört redan

före tvistens avslutande.

Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket 2) i den sakkunniges lagutkast,

där det föreskrives att med stridsåtgärd mot tredje man förstås stridsåtgärd,

som vidtages efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i

syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest

därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning

därom.

I motiveringen till sitt förslag framhåller kommissionen följande.

Bestämmelsen avser att bereda dem, som på något sätt varit inblandade i en

arbetstvist eller annan ekonomisk tvist, skydd mot trakasserier för deras åtgöranden

eller handlingssätt under tvisten. I överensstämmelse med vad den

sakkunnige föreslagit åsyftas i kommissionens förslag stridsåtgärder av alla

i 1 § angivna slag, vilka företagas i syfte att straffa eller utöva hämnd. Härunder

äro således bland annat att hänföra prickningar av förutvarande arbetsvilliga

och s. k. svarta listor över arbetare, som deltagit i strejk. Liknande

repressalier kunna tänkas förekomma på andra områden.

Liksom motsvarande föreskrift i den sakkunniges lagutkast är förevarande

bestämmelse avsedd att bereda skydd såväl för dem, vilka varit parter eller

brutit sin neutralitet i en primärkonflikt, som också för sådana personer, som

underlåtit att efterkomma en uppmaning att på något sätt understödja part i

denna. Förbudet åsyftar allenast att träffa sådana stridsåtgärder, vilka företagas

i syfte att mot någon utöva vedergällning för hans ställning till själva

tvisten. Under lagrummets tillämpning kommer således icke t. ex. uppsägning

av en anställd, som under en konflikt överfallit och misshandlat arbetsgivaren.

Kommissionen har ansett nödigt upptaga en särskild bestämmelse att förbudet

riktar sig icke blott mot stridsåtgärder, som företagas efter upphörandet

av den primära tvisten, utan jämväl mot sådana åtgärder, som äga rum

under pågående konflikt, nämligen för såvitt det förhållande, för vilket vedergällning

åsyftas, redan upphört. Har någon i anledning av en strejk tagit

anställning vid det därav drabbade företaget och utfört blockerat arbete, men

har han ^sedermera slutat sin anställning, får stridsåtgärd icke företagas mot

honom såsom vedergällning för hans ställning till konflikten, även örn denna

icke bringats till slut.

I yttrandena har de anställdas centralorganisation, i huvudsaklig anslutning

till ett av svenska maskinbefälsförbundet avgivet utlåtande, ifrågasatt, huruvida

det vore rimligt att, så oinskränkt som skett, underkänna det legitima be
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

75

hovet av repressalier mot personer, som genom sin obehöriga inblandning i en

konflikt eller genom underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser bidragit till

stridens längd, bitterhet och måhända olyckliga utgång för ena eller andra

parten. Stadgandet medförde i realiteten brist på jämlikhet därigenom att

arbetstagarpartens åtgöranden mot personer, som gjort sig skyldiga till sådan

inblandning, bleve kontrollerbara, medan arbetsgivarpartens motsvarande åtgärder

antingen kunde camoufleras eller givas sådan form, att de icke kunde

påtalas som en vedergällningsakt.

''Landsorganisationen har förklarat att landsorganisationen självklart ingenting

hade att invända mot att stridsåtgärder av uppenbar och uteslutande

hämndekaraktär förbjödes. Det vore emellertid en betydlig förenkling av saken

att reservationslöst återföra de s. k. prickningarna av förutvarande strejkbrytare

till dylika primitiva motiv. I stort sett kunde prickningens syfte sägas

vara att å arbetare, vilkas egen känsla av solidaritetsförpliktelse icke vore

stark nog att avhålla dem från att bryta en arbetskonflikt, utöva ett psykologiskt

tvång, ägnat att förmå dem till solidaritet. Man borde också besinna,

att dylika påtryckningsmedel icke vore något för arbetarorganisationerna

speciellt utmärkande. Det tvång som på arbetsgivarsidan utövades gentemot

osolidariska kolleger (material- och kreditspärr, indrivning av s. k. garantiförbindelser

etc.) toge sig liksom arbetsgivares stridsåtgärder överhuvud icke

sådana allmänt påtagliga uttryck som arbetarnas prickningsförfarande men

vore förvisso icke hänsynsfullare. I motsats mot prickningen gällde örn

den individuella bojkott av arbetare, som på arbetsgivaresidan utövades genom

de s. k. svarta listorna att åtgärden endast åsyftade vedergällning.

Genom bestämmelsen i 23 § i arbetsgivareföreningens stadgar att i kollektivavtal

skulle intagas bestämmelse att arbetsgivaren hade rätt att fritt antaga

och avskeda arbetare hade arbetsgivarna ett medel att gentemot sig

själva göra förbudet mot repressalier såvitt anginge avskedande av arbetare

ineffektivt. Svårigheterna att bevisa vedergällningssyfte borde föranleda till

antagandet att det föreslagna förbudet bragtes i tillämpning endast i uppenbara

fall av vedergällning. Landsorganisationen förmodade emellertid att domstolarna

beträffande här ifrågavarande stridsåtgärder från arbetarsidan helt

enkelt komme att presumera vedergällningssyfte. De kunde så mycket hellre

förväntas göra detta som kommissionen reservationslöst hänfört prickningarna

av strejkbrytare under förbudet. Det vore endast teoretiskt tänkbart, att denna

presumtion skulle kunna rubbas genom motbevisning. Med hänsyn till det anförda

vore det naturligt örn landsorganisationen ställde sig betänksam gentemot

den ifrågavarande regeln. Å andra sidan ville landsorganisationen icke

motsätta sig att stridsåtgärder av uppenbar och uteslutande hämndekaraktär

förbjödes. Det förhållandet, att redan enligt kommissionens förslag överträdelse

av förbudet icke medförde straffpåföljd med mindre att av domstol nedlagt

förbud mot åtgärdens fortsättande åsidosattes, föranledde landsorganisationen

att biträda förslaget under förutsättning, att i sammanhang med den nu

föreslagna lagstiftningen bestämmelse meddelades, att arbetsgivare vore piik
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Departe
ments
chefen.

tig att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetare. Genom en

sådan bestämmelse skulle skapas möjligheter att bedöma huruvida rättsstridigt

syfte förelåge. Landsorganisationen biträdde emellertid kommissionsförslaget

endast i vad det avsåge repressalier, som företoges efter primärkonfliktens biläggande.

Tydligt vore, att framför allt prickningsförfarandet hade en särskild

betydelse under pågående konflikt. Hade en arbetare tidigare under konflikten

uppträtt såsom strejkbrytare, funnes uppenbarligen anledning att räkna

med att han kunde komma att uppträda i samma egenskap även senare, så

länge konflikten bestode. Särskilt vore detta fallet, då det gällde större konflikter,

omfattande ett helt fack eller eljest ett större antal arbetsplatser. Det

vore ingalunda ovanligt att i sådana konflikter uppträdande strejkbrytare, sedan

de lämnat arbetet på en arbetsplats, toge ny anställning på en annan, därefter på

en tredje o. s. v. Att för den tvistande arbetarparten hålla reda på när en sådan

strejkbrytare vore i arbete och när han icke vore det kunde möta oöverkomliga

svårigheter. Örn strejkbrytaren nu under sin anställning på den första

arbetsplatsen blivit föremål för prickning och sedan efter en period utan sysselsättning

toge arbete på en annan blockerad arbetsplats o. s. v., skulle arbetarparten

drabbas av påföljd, därför att prickningen upprätthållits under mellanperioderna.

Klart vore, att örn det oneutrala förhållandet på detta sätt

begränsades till tiden för själva utförandet av en arbetsprestation, möjligheten

att förhindra neutralitetsbrott bleve skäligen illusorisk.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening samt svenska

tidning sutgivaref öreningen och dess arbets giv are sektion ha framhållit, att i

stadgandet ej finge inläggas den tolkningen, att arbetsgivares vägran att efter

en konflikts biläggande återtaga strejkande arbetare i tjänst betraktades såsom

stridsåtgärd.

Socialstyrelsen har framhållit behovet av någon form, varigenom konflikter,

som förlorat all aktualitet, även kunde formellt avföras.

Vad först angår förhållandet mellan parterna i tvisten anser jag i likhet

med kommissionen att stridsåtgärder i vedergällningssyfte böra efter tvistens

avslutande vara bannlysta. En föreskrift härom har upptagits i första stycket

av förevarande paragraf.

Vad härefter angår förhållandet mellan part i tvisten och utomstående

tredje man, innehåller 8 § förbud mot stridsåtgärd som under pågående primärkonflikt

vidtages såsom medel att öva påtryckning på motparten i konflikten.

Vidtages eller fortsättes stridsåtgärd mot en utomstående, sedan

primärkonflikten upphört, blir densamma enligt lagförslagets systematik att

anse såsom stridsåtgärd med omedelbart syfte, varvid syftet måste vara att

straffa vederbörande för hans hållning under konflikten. Vare sig straffet

får karaktären av huvudsakligen vedergällning eller snarare avser att ha en

förebyggande verkan för framtiden, bör tydligen en dylik stridsåtgärd icke

få igångsättas mot någon som under primärkonfliktens fortgång åtnjutit

neutralitetsskydd. Beträffande stridsåtgärd mot den som under konflikten

varit oneutral torde böra skiljas mellan olika fall. Den som brustit i neutra
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

77

litet på sätt som avses i 10 § under 4—6 är närmast att likställa med motparten

i primärkonflikten. I och med tvistens biläggande bör stridsatgärd

mot honom ej få ifrågakomma. Annorlunda ter sig frågan örn repressalier

mot den som brutit sina organisationsmässiga förpliktelser eller som avses i

10 § under 2 och 3.

Vad angår arbetsgivareorganisationers repressalier mot osolidariska medlemmar,

bör märkas, att de huvudsakligen ske i form av indrivning av vite

enligt på förhand jämlikt stadgarna deponerade reverser och i sådant fall

redan på grund av föreskriften i 1 § sista stycket bliva medgivna.

Arbetareorganisationer, jordbrukares producentorganisationer m. fl. kunna

i regel ej begagna sig av samma medel för upprätthållande av medlemmarnas

solidaritet. De tillgripa i stället det psykologiska och ekonomiska

tvångsmedel som bojkottförfarandet utgör. Skulle alla verkningar av bojkott

i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart upphöra i och med primärkonfliktens

avslutande, bleve bojkotten säkerligen föga effektiv såsom

medel att upprätthålla den stadgemässigt fordrade solidariteten. Något direkt

sakligt sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas

rätt att bestraffa sina stadgebrytande medlemmar kan icke heller

anses förhanden. Vad nu sagts äger ock i huvudsak tillämpning å organisationernas

bojkottåtgärder mot de osolidariska arbetare och arbetsgivare,

som enligt 10 § 2—3 skulle sakna neutralitetsskydd under konflikten.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter har jag givit förevarande paragraf

sådan avfattning att den icke innefattar förbud mot stridsåtgärder gentemot

personer, som avses i 10 § under 1—3, d. v. s. föreningsmedlemmar som till

fördel för motparten åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser ävensom

osolidariska arbetare och arbetsgivare.

Därest någon efter en redan avslutad tvist utsättes för en mera utpräglad

förföljelse, torde det ofta vara hans politiska eller fackliga inställning eller

någon liknande grund, som framkallar förföljelsen, och stridsåtgärden blir i

sådant fall otillåten enligt 2 §.

4 1-

11 § i kommissionsförslaget upptager, såsom redan omnämnts i den allmänna

motiveringen, bestämmelser till skydd för föreningsfriheten. I 11 § föreskrives

sålunda, att massåtgärd ej må vidtagas mot någon för att förmå eller hindra

honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej

heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal, utan så är

att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara

medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd personals

intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

Nämnda bestämmelser motsvaras av 1 § andra stycket 3) i den sakkunniges

utkast, där som stridsåtgärd mot tredje man betecknas stridsåtgärd vidtagen

för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda eller kvarstå

i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller an
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nan dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemensamt

uppträdande vid ingående av avtal.

I fråga örn det i 11 § omförmälda undantaget för arbetsledare och annan i

förtroendeställning anför kommissionen i specialmotiveringen till nämnda paragraf.

Undantaget avser i första hand tjänstemän i chefsbefattningar, verkmästare,

förmän och med dessa jämställda men även andra, vilka innehava förtroendesysslor

t. ex. sekreterare åt chefen m. fl. Härunder inbegripas däremot icke

sådana förmän för en mindre grupp arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och

ej kunna betraktas såsom arbetsledare i egentlig mening. Såsom exempel på

andra anledningar, som kunna föranleda undantag från huvudregeln, kan

anföras, att en vice värd eller en portvakt kan förbjudas att tillhöra en förening,

som har till ändamål att tillvarataga hyresgästernas i huset intressen gentemot

hyresvärden.

Rörande reservationer till kommissionens förslag se betänkandet sid. 90,

92 och 93, 96 samt 104.

Beträffande ifrågavarande paragraf ha i yttrandena, utöver vad i den allmänna

motiveringen omnämnts, gjorts vissa påpekanden av mera speciell natur.

Den av kommissionen föreslagna inskränkningen i skyddet för arbetsledares

och andras i förtroendeställning föreningsrätt har mött starkt motstånd från

de organisationers sida, som representera de av inskränkningen närmast berörda.

Sålunda har svenska kontoristföreningarnas förbund framhållit, att då det

vore vanligt, att kontoristföreningarna omfattade anställda i alla grader, skulle

nämnda stadgande kunna äventyra organisationsarbetet bland de kontorsanställda.

Hed hänsyn till att kontoristbefattningen såsom sådan sedan gammalt

betraktats som en förtroendesyssla vore det tveksamt hur domstolarna komme

att tolka ordet »förtroendeställning». Stadgandet skulle kunna åberopas av

företagare, som funne det med sina intressen förenligt att motverka kontoristkårens

organisationssträvanden. Det vore därför för kontoristkårens del bättre

att de föreslagna bestämmelserna till skydd för föreningsrätten utginge än

att undantagsstadgandet för arbetsledares och annans i förtroendeställning

föreningsrätt finge sta kvar. Skulle överhuvud undantagsbestämmelsen böra

ifrågakomma borde den inskränkas till att endast avse arbetsledare.

De anställdas centralorganisation har betonat, att genom nämnda undantagsbestämmelse

lagens helgd skulle komma att givas åt ganska upprörande kränkningar

av föreningsrätten.

På liknande skäl ha svenska industritjänstemannaförbundet, svenska bankmannaf

öreningen, svenska maskinbefäls förbundet, Sveriges arbetsledareförbund,

Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening, Sveriges radiotelegraf

ist förening, svenska journalistföreningen samt riksförbundet för affärsanställda

yrkat, att ifrågavarande undantagsstadgande måtte utgå ur förslaget.

Samma yrkande har framställts av landsorganisationen, som till stöd härför

bland annat anfört den möjlighet den föreslagna inskränkningen i skyddet för

arbetsledares och därmed jämställdas föreningsrätt öppnade för arbetsgivaren

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

79

att med tanke på kommande arbetskonflikter tillförsäkra sig en kår av neutrala

strejkbrytare. Visserligen skulle övertagande under konflikt av annat arbete

än skyddsarbete medföra neutralitetens förverkande, men tydligen vore betydelsen

av denna regel desto mindre ju större befogenhet som inrymdes arbetsgivaren

att till arbetsledare eller därmed jämställda hänföra och alltså från medlemskap

i arbetarorganisation och därav följande organisationsförpliktelse undantaga

personer med arbetsuppgifter, vilka endast oväsentligt skilde sig från

de egentliga arbetarnas. Landsorganisationen har vidare erinrat om att enligt

överenskommelse mellan svenska kommunalarbetareförbundet och svenska städernas

förhandlingsorganisation finge förmän och andra arbetsledningens förtroendemän

icke tillhöra samma avdelning av förbundet som under dem lydande

personal men ägde rätt tillhöra för befattningstagare och förmän särskilt

upprättad avdelning av förbundet. Tydligen borde det under inga förhållanden

ifrågakomma att tillämpa undantagsregeln på organisationsformer

av denna karaktär.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett det tvivelaktigt, huruvida

arbetsledares och därmed jämställdas rätt att vara medlem av förening,

som avsåge tillvaratagande av dem underställd personals intressen, borde underkännas

i den utsträckning som skett. Enligt länsstyrelsens mening torde

det icke vara omöjligt att giva tillbörligt utrymme åt den så kallade vertikala

organisationsprincipen även örn såsom normalfall erkändes arbetsgivares uppsägningsrätt

för nu ifrågavarande fall.

Å andra sidan ha svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,

svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges hantverksorganisation,

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, sägverksförbundet

samt Sveriges redareförening gjort gällande, att rätten till uppsägning

ej borde, såsom kommissionen föreslagit, vara beroende av någon skälighetsprövning.

Arbetsgivaren ensam borde tillkomma att bestämma, huruvida

den anställdes medlemskap i förening av ifrågavarande slag inverkade så menligt

på hans möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sköta den honom anförtrodda

tjänsten, att en uppsägning vore motiverad.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening och svenska

lantarbetsgivarnes centralförening lia jämväl i förevarande sammanhang hävdat

den principiella ståndpunkt föreningarna i annat sammanhang intagit, nämligen

att rätten att vidtaga individuella åtgärder överhuvud ej borde begränsas

genom en lagstiftning av förevarande slag.

Sveriges hantverksorganisation har framhållit, att en arbetsgivare skäligen

borde kunna fordra icke blott att en befattningshavare i förtroendeställning ej

skulle tillhöra underordnad personals förening utan jämväl att anställda av alldeles

skilda personalgrupper till exempel kontorister och arbetare ej finge sammansluta

sig i en gemensam kamporganisation.

Kommerskollegium slutligen har funnit den avvägning som i kommissionsförslaget

skett beträffande arbetsledares och därmed jämställdas ställning innefatta

en godtagbar kompromiss mellan de i kommissionen företrädda ytterlighetsståndpunkterna.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Riksförbundet för affärsanställda Ilar uttryckt tveksamhet rörande tolkningen

av paragrafen för det fall att hos en firma funnes anställd såväl organiserad

som oorganiserad personal och den förstnämnda lyckades påtvinga arbetsgivaren

kollektivavtal med klausul att endast till organisationen hörande

medlemmar finge inneha anställning hos firman. Två möjligheter skulle då

kunna tänkas, nämligen antingen att arbetsgivaren endast vid nyanställning

av personal vore nödsakad anställa till organisationen hörande medlemmar eller

att de utanför organisationen stående kunde tvingas att antingen ingå i organisationen

eller lämna sina anställningar. Då lagen i dess föreliggade formulering

syntes kunna lämna rum för en tolkning i sistnämnd riktning, framförde

förbundet som oavvisligt krav, att lagen förtydligades, så att den skänkte fullt

skydd för den negativa föreningsrätten, d. v. s. rätt att stå utanför organisationen.

För de affärsanställda vore detta en fråga av vital betydelse. Inom

affärslivet vore det i regel endast yngre affärsanställda, vilka ägde intresse

för rena kamporganisationer och dessa skulle, under förutsättning att lagen

icke skänkte fullt skydd för negativ föreningsrätt, kunna tvinga de äldre in

i en organisation, för vilken de icke ägde något intresse eller önskade tillhöra.

Det skulle även kunna leda till den konsekvensen, att en företagare kunde bliva

tvingad avskeda sin bästa och kunnigaste personal.

Landsorganisationen har framhållit, att då redan det i förevarande paragraf

angivna undantaget för arbetsledare eller annan i förtroendeställning vore

oantagligt, gällde detta givetvis än mer det ytterligare undantag, vilket beskrivits

genom uttrycket »annan sådan anledning». En särreglering i fall, då

en sådan kunde vara påkallad, borde lämpligen ske genom bestämmelse i kollektivavtal.

Så skedde för närvarande i mycket stor utsträckning och veterligen

hade ingen olägenhet därav gjort sig gällande. Landsorganisationen har

i förevarande sammanhang jämväl erinrat örn behovet av en kompletterande

bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare att vid anfordran uppgiva skäl

för uppsägning av arbetsavtal till förekommande av ett kringgående av skyddet

för föreningsrätten. Närmare redogörelse för skälen till denna landsorganisationens

ståndpunkt har lämnats under 3 §.

Socialstyrelsen har erinrat om att åtskilliga kollektivavtal innefattade bestämmelser

med närmare angivande av vad som skulle förstås med arbetsledare

och förman samt angående rätt för arbetsgivaren att kräva att sådan personal

ej finge tillhöra arbetarnas organisation. Dylika i kollektivavtal fastställda

»förmansklausuler», vilka med hänsyn till yrkesförhållandena inom olika områden

kunde vara av växlande innehåll, skulle på grund av stadgandet i förevarande

paragraf kunna komma under domstols prövning.

Departe
ments
chefen.

I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat mig angående de synpunkter,

som enligt min uppfattning böra vara bestämmande vid avfattningen

av förevarande stadgande. I överensstämmelse härmed har lagrummet begränsats

till att avse skydd för föreningsrätten. I första punkten uttalas den

allmänna principen örn föreningsrätt. Såsom den viktigaste tillämpningen av

denna princip förbjudes enligt andra punkten vidtagandet av stridsåtgärder,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

81

som innebära kränkning av föreningsrätten. Genom det allmänna stadgandet

i första punkten tillgodoses vissa i yttrandena uttalade önskemål örn ett mera

omfattande skydd för föreningsrätten.

Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,

när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av

föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare

att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal

skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse

av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande

revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 373)

anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på

föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att

rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och

att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband med

den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och örn vars igångsättande

jag har för avsikt att senare hemställa.

Vad angår frågan om arbetsledares med fleras föreningsrätt, kan jag icke

ansluta mig till kommissionens förslag att ställa dem utanför det föreningsrättsskydd,

som skulle ligga i den nya lagens förbud mot avskedande, när en

sådan åtgärd innebär kränkning av föreningsrätten. Åtskilliga hörda korporationer,

särskilt organisationer av anställda, ha starkt kritiserat den nämnda

undantagsbestämmelsen. I yttrandet av de anställdas centralorganisation

framhålles sålunda, att det uppställda undantaget skulle innebära, att lagens

helgd gåves åt även ganska upprörande kränkningar av föreningsrätten.

I anslutning till ett uppslag, som framkommit i flera yttranden, har jag

låtit begränsa undantaget på det sätt att en inskränkning av arbetsledares

och andra med dem likställda anställdas föreningsrätt må ske endast i kollektivavtal.

Därmed torde skäliga garantier mot missbruk erhållas. Regeln

innebär i praktiken att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande

organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses

utgöra kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss

inskränkning i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän

att tillhöra särskilda organisationer. Vid tvist om innehållet av dylika bestämmelser

i ett blivande kollektivavtal bliva följaktligen stridsåtgärder, varom i

denna paragraf är fråga, ej förbjudna.

Angående innehållet i andra stycket hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

5 §.

I 12 § av kommissionsförslaget stadgas, att i anledning av tvist rörande

arbetsförhållande massåtgärd ej må vidtagas mot den som utan biträde av annan

än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller

syskon driver näring eller utför arbete för egen räkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Någon motsvarighet till dessa bestämmelser upptager ej den sakkunniges utkast.

Som motivering till stadgandet anför kommissionen följande.

I yttranden över den sakkunniges utkast har upptagits frågan om beredande

av skydd för små näringsidkare, vilka äro för svaga att kunna bjuda ett effektivt

motstånd mot arbetarorganisationerna. Denna fråga har närmare utvecklats

av arbetsdomstolens ordförande i hans yttrande (sid. 22 o. f.). Häri har

särskilt berörts den i 1933 års norska lag upptagna bestämmelsen att stridsåtgärd

i anledning av intressetvist ej må riktas mot en arbetsgivare, vilken

utom familjemedlemmar icke sysselsätter mera än tio arbetare. Ordföranden

i arbetsdomstolen har erinrat, att kollektivavtalet till sin idé avsåge att skapa

reda och enhetlighet i arbetsförhållandena. Örn inom ett fack vid sidan av kollektivavtalsbundna

arbetsgivare även utomstående arbetsgivare förckomme i

större utsträckning, vore detta ägnat att verka desorganiserande, vilket framför

allt sammanhängde med det företräde i konkurrenshänseende, som de utomstående

arbetsgivarna ägde genom möjlighet att betala lägre löner och därigenom

avyttra sina varor för lägre pris. Det saknades icke heller exempel på

att de utomstående representerade en lägre grad av yrkesskicklighet, något

som kunde medföra en tendens till allmän sänkning av standarden inom yrket.

Med hänsyn till sålunda anförda omständigheter kunde det — med utgångspunkt,

att förhållandena på arbetsmarknaden skulle utan det allmännas ingripande

ordnas genom avtal — icke vara ett samhällsintresse att alltför mycket

beskära möjligheten att genom stridsåtgärder framtvinga kollektivavtal. Den

förut refererade norska regeln vore ur denna synpunkt särdeles godtycklig. I

hantverksmässiga fall kunde ett företag med tio arbetare ofta betraktas såsom

stort och konkurrenskraftigt. I själva verket skulle en sådan regel i hög grad

försvåra möjligheten till ömsesidig organisation av ett dylikt fack. Ordföranden

i arbetsdomstolen har vidare anfört, att man emellertid kunde framdraga

fall, där skydd kunde tänkas böra åtnjutas mot angrepp för genomdrivande

av avtal. Någon ville tillfälligtvis antingen ensam eller ock med lejd arbetskraft

i egen regi utföra ett arbete, som icke folie inom hans yrkesmässiga verksamhet,

såsom uppförande av ett eget hem eller utförande av reparationsarbeten

i en honom tillhörig fastighet. Förutsättning för ett sådant skydd måste dock

alltid vara att det rörde sig om någorlunda små förhållanden. Ett annat fall,

där man kunde tänka sig skydd, erbjöde en näringsidkare, som icke använde

utomstående lejd arbetskraft utan endast arbetade själv med hjälp av familjemedlemmar

eller andra honom mycket närstående personer. Familjen kunde

göra anspråk på att utan inblandning få bilda en produktionsenhet.

Kommissionen har haft dessa spörsmål under övervägande. Kommissionen

har därvid funnit sig icke böra i detta sammanhang upptaga frågan om beredande

av skydd för näringsidkare, vilka sysselsätta ett fåtal lejda arbetare.

Däremot har kommissionen funnit det vara en samhällsangelägenhet av betydande

vikt att lagstiftningen skapar garantier för att sådana, företagare, som

icke använda utomstående lejd arbetskraft, få ostörda av stridsåtgärder från

dem ovidkommande organisationer på arbetslivets område utöva sin näring

eller hantering. Enligt kommissionens mening bör det icke tillåtas att mot

dylika företagare riktas anspråk på anslutning till kollektivavtal,, som betingats

av förhållanden, vilka icke äga motsvarighet inom. en av familjemedlemmar

bestående produktionsenhet. Den gemensamhet i intressen för rörelsens

bestånd och utveckling, som förefinnes mellan de i företaget verksamma familjemedlemmarna,

kan föranleda dessa att åtnöja sig med helt andra betingelser

för arbetets utförande än som äro acceptabla för arbetare i allmänhet inom

yrket. För familjemedlemmarna betyder som regel delägarskapet i företaget

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

83

eller utsikt att vinna sådant mera än den förbättring av arbetsvillkoren, som

en anslutning till ett kollektivavtal kan medföra. Här göra sig i stort sett

enahanda synpunkter gällande som de vilka föranlett lagstiftaren att, då fråga

är örn arbetstidens begränsning, göra vissa undantag för familjeföretag. Av

nu anförda skäl har kommissionen i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse

av innehåll, att därest någon driver näring utan biträde av annan än

make, avkomlingar, adoptivbarn, föräldrar, syskon, svärföräldrar eller makes

syskon, massåtgärd mot honom ej får äga rum i anledning av tvist angående

arbetsförhållande. Motsvarande bestämmelse har meddelats till skydd för den,

som för egen räkning utför arbete utan hjälp av annan än sådana anförvanter

som nu nämnts. Härmed avses icke blott hantverkare och andra självständiga

företagare utan jämväl den, som för egen räkning utför ett arbete, vilket

faller utanför hans yrke, t. ex. en fabriksarbetare, som på lediga stunder uppför

ett eget hem.

Avgörande för tillämpligheten av denna bestämmelse är allenast, att mellan

företagaren och övriga i företaget sysselsatta består ett sådant familjeförhållande,

som ovan är nämnt. Utan betydelse är således, om dessa bilda skilda

hushåll. Kommissionen har nämligen icke ansett lämpligt att ytterligare uppställa

såsom villkor att de i företaget arbetande skulle hava husrum och kost

hos företagaren. Ett dylikt villkor kunde leda till icke önskvärda konsekvenser.

Detta belyses bäst av ett exempel. Ett företag har under en följd av år

drivits av fader och två hemmavarande söner. En av dessa ingår äktenskap

och bildar eget hem men arbetar alltjämt i företaget. Härigenom kan näppeligen

anses hava inträtt någon förändring av företagets karaktär av en på nära

släktskap grundad produktionsenhet.

Bestämmelsen i 12 § avser endast massåtgärder. Andra stridsåtgärder äro

utan någon praktisk betydelse i tvister rörande arbetsförhållanden, varom här

är fråga.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande detta stadgande

får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 93.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har framhållit, att samtidigt som man måste medge, att kollektivavtalets

införande på en hel del arbetsområden betytt skapandet av ordning

och enhetlighet i arbetsförhållandena, kunde det likväl icke förnekas, att

den möjlighet till övergång från arbetstagare- till företagareställning, som inom

många yrkesområden varit den normala vägen för framväxandet av ny företagsverksamhet,

därigenom ganska avsevärt hämmades. Antalet småföretag i

vårt land vore mycket betydande och erfarenheten visade, att desamma vore i

mindre mån än de stora företagen känsliga för växlingar i konjunkturerna samt

såtillvida representerade en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden. I betraktande

härav vore det i och för sig ett allmänt intresse att småföretagen bereddes

erforderligt skydd för fri och obehindrad verksamhet. Med hänsyn till

det personliga moment, som gjorde sig gällande i arbetsförhållandena vid åtskilliga

småföretag, kunde vidare massåtgärd mot företaget framstå som en ur

de anställdas synpunkt föga påkallad åtgärd, tillkommen för främjandet av

dem tämligen ovidkommande organisatoriska och lönepolitiska syften men likväl

tillfoga företaget betydande skada. Då de viktigaste vapnen vore bojkott

och varublockad, kunde möjligen tagas i övervägande, huruvida det i förevarande

paragraf meddelade förbudet kunde begränsas att avse nämnda strids
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

medel, varvid betänkligheter knappast skulle möta att utsträcka skyddet jämväl

till småföretag med visst antal lejda arbetare. Emellertid uppstode även

med en sådan anordning svårigheter. De olika formerna av massåtgärder exempelvis

skulle i sådant fall behöva till sin innebörd närmare preciseras. Frågan

örn beredande av erforderligt skydd för småföretagen vore ett spörsmål av stor

vikt men samtidigt mycket komplicerat och svårlöst. Det sätt varpå denna

fråga blivit löst enligt kommissionens förslag vöre icke tillfredsställande men

styrelsen vore för närvarande icke i tillfälle att giva anvisning på någon ändamålsenligare

lösning. Då emellertid ifrågavarande bestämmelse skulle vara

ägnad bereda skydd för familjeföretagen och genom densamma övriga småföretag

knappast skulle försättas i något försämrat läge i förhållande till deras

nuvarande belägenhet i förevarande avseende samt slutligen den föreslagna

lagstiftningen vore avsedd att gälla för allenast en försöksperiod av ganska

kort varaktighet, syntes de av styrelsen framförda betänkligheterna mot kommissionens

förslag kunna lämnas åsido.

Två reservanter i socialstyrelsen ha föreslagit, att skydd skulle beredas företag,

som dreves med biträde av högst två personer förutom de i kommissionens

förslag angivna anförvanterna.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har med hänsyn till det mindre

jordbrukets intressen funnit det påkallat, att den begränsning i rätten att vidtaga

arbetsnedläggelse, som stadgats i 12 §, givits större räckvidd.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands

län samt Sveriges gjutmästareförbund ha hemställt, att det i paragrafen

stadgade skyddet måtte utsträckas att avse företag, som i sin rörelse sysselsatte

högst fyra arbetare, som icke vore familjemedlemmar, samt länsstyrelsen

i Stockholms län, handelskammaren i Gävle och Sveriges industriförbund att

skyddet skulle åtnjutas av de företag, som i sin verksamhet sysselsatte ett

mindre antal oskylda arbetare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och handelskammaren i Gävle ha ansett, att

i vart fall bland uppräknade skyldeman borde medtagas jämväl avkomlings

make.

Landsorganisationen har betonat, att då från arbetarsidan småföretag utsatts

för blockad, hade detta skett i syfte att åvägabringa de anställdas organisering

samt en kollektivavtalsenlig reglering av arbetsvillkoren. Fackföreningsrörelsens

huvuduppgift att inordna alla yrkesutövare under kollektivavtalets

normer vore efter decenniers strävan på god väg att förverkligas.

Det syntes ur social synpunkt ligga makt uppå, att detta mångåriga saneringsarbete

icke raserades. Den kollektivavtalsenliga regleringen av arbetsmarknaden

utgjorde icke blott den säkraste garantien för arbetsfred, den medverkade

dessutom till upprätthållande av en hög produktstandard, den medförde

en enhetlig prissättning och utgjorde därigenom det säkraste korrektivet

mot illojal konkurrens. Från dessa synpunkter vore fackföreningsrörelsens

kamp för kollektivavtalets utbredning även till småföretagen av omedelbar

betydelse också för de större avtalsbundna arbetsgivarna. Ur denna principiella

synpunkt på problemet småföretag-kollektivavtal funnes ingen anled
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

85

ning att göra någon skillnad mellan familjeföretag och småföretag med lejd

arbetskraft. Emellertid ville landsorganisationen icke bestrida, att ur andra

synpunkter skäl kunde anföras för en undantagsreglering för familjeföretagens

vidkommande. Svårigheten att beträffande sådana företag — i motsats

till småföretag med lejd arbetskraft — kontrollera kollektivavtalens efterlevnad

vore ju också ägnad att minska de betänkligheter mot en undantagsreglering,

som mötte ur den anförda principiella synpunkten. Om emellertid familjen

kunde göra berättigade anspråk på att utan inblandning få bilda en

produktionsenhet, så gällde detta icke örn de släktföretag, vilka kommissionen

ville skydda. Det för familjen utmärkande vore, utom blodsbandet, det

gemensamma hemmet. En rationell avgränsning av familjeföretagen måste bestämmas

efter norm härav. Landsorganisationen ansåge sålunda, att skyddet

för familjeföretag borde begränsas till den som utan biträde av andra än hemmavarande

familjemedlemmar dreve näring eller utförde arbete för egen räkning.

Kretsen av familjemedlemmar borde i detta fall begränsas till make,

barn och föräldrar. Att indrivningsblockad mot familjeföretag avseende utfående

av lejd arbetares oguldna arbetslön borde vara tillåten, kunde icke vara

föremål för meningsskiljaktighet. Företagets karaktär borde i detta fall tydligen

bestämmas efter förhållandena vid tiden för lönefordringens uppkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta

sammanhang framhållit önskvärdheten av att sådana företagare, som sysselsatte

endast eller övervägande oorganiserade och med sina arbetsvillkor nöjda

arbetare, bereddes skydd mot massåtgärder, vilka organisationer vidtoge för

att förmå arbetsgivaren att sluta kollektivavtal på de av organisationen önskade

villkoren eller eljest tillämpa vissa för vederbörande fack mera allmänt

gällande arbetsvillkor. Möjligen kunde bestämmelsen i 14 § tredje stycket anses

omfatta jämväl sådana mot tredje man riktade stridsåtgärder, som avse en reglering

av arbetsvillkoren av bär avsett slag. Då bestämmelsens formulering och

kommissionens motiv till 12 § emellertid lämnade rum för viss tvekan därutinnan,

syntes det i allt fall vara behövligt med ett klart uttalande på denna punkt.

Därjämte ha föreningarna påpekat, att missbruket av de ekonomiska stridsåtgärderna

vore mest framträdande i de fall, då arbetarorganisationerna igångsatte

blockad mot småföretagare, vilka själva deltoge i arbetet jämsides med sina

arbetare, för att tvinga dessa att avstå från arbetet till förmån för organisationens

medlemmar. Kommissionens förslag förhindrade icke i nödig omfattning

dessa otillbörliga angrepp å den enskildes näringsfrihet. Då angreppet

här vore riktat mot parten själv, kunde 14 § tredje stycket ej träda i tillämpning

och 12 § avsåge endast sådana arbetsgivare, som ej hade anställd lejd

arbetskraft. Föreningarna ansåge sig därför böra föreslå ett tillägg till 12 §

av innehåll, att massåtgärd ej finge vidtagas mot den, som utförde arbete

för egen räkning, i syfte att förmå denne att till förmån för annan avstå arbetet.

Kommissionens förslag synes mig kunna godtagas, med allenast en redaktionell

jämkning, avsedd att förebygga den tolkningen att stridsåtgärd vore

Departt
mentt
chefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

förbjuden även i sådana fall, som av landsorganisationen beröras, nämligen då

stridsåtgärd igångsattes för utfående av ogulden arbetslön från en tid då lejd

arbetskraft ännu användes vid företaget. Uppenbart är att bestämmelsen icke

omfattar det fall då flera personer, utan att stå i den förvantskap med varandra,

varom i paragrafen är fråga, driva rörelse gemensamt, vare sig i bolags

form eller annorledes.

6 §•

I 9 § av kommissionens förslag stadgas, att ej någon må, sig eller annan

till orättmätig vinning, avtvinga annan gods eller penningar genom att mot

honom rikta massåtgärd eller hot därom.

Till orättmätig vinning skall ej hänföras att borgenär erhåller betalning av

någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen

sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

Beträffande detta stadgande anför kommissionen i sin allmänna motivering.

Den sakkunniges utkast omfattade en viktig kategori av personer, vilka

enligt kommissionsförslaget bliva att anse såsom parter. Här åsyftas den som

är parts successor därigenom att han av part övertagit egendom eller rörelse.

Det är ju ett vanligt och många gånger överklagat förhållande att arbetare,

vilka hos exempelvis byggmästare eller affärsinnehavare äga innestående lönefordran,

som de på grund av gäldenärens insolvens eller andra orsaker icke

kunnat utfå, förklara själva byggnaden eller affärsrörelsen i blockad med syfte

att tvinga den som övertagit byggnaden eller affärsrörelsen — eventuellt

även byggherren själv — att betala deras fordran. Då denna stridsåtgärd

mot successor icke avser att vinna hans medverkan för utövande av påtryckning

på gäldenären, utan innefattar ett angrepp med självständigt syfte,

nämligen att successorn oberoende av sitt rättsförhållande till gäldenären

skall betala dennes skuld, är successorn att anse såsom part i förslagets mening.

Ett angrepp på successor i angivet syfte är emellertid mången gång att betrakta

såsom ett sådant påtagligt övergrepp, att det måste hänföras till de fall,

som enligt vad ovan anförts i den allmänna diskussionen betecknats såsom

utpressningsblockad. Med anledning härav har kommissionen blivit nödsakad

att till lösning upptaga frågan om utpressningsblockad i hela dess

vidd.

Lösningen av denna fråga har skett i närmaste anslutning till det förslag

örn straff för utpressning, som vid 1934 års riksdag framlagts i proposition

nr 15 rörande ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. Det är sålunda

enligt förslaget (9 §) förbjudet att, sig eller annan till orättmätig vinning,

avtvinga annan gods eller penningar genom att mot honom rikta vissa stridsåtgärder

eller hot därom. Det är dock ställt utom tvivel, att just arbetares

stridsåtgärder mot successor för att tvinga denne att betala företrädarens skuld

många gånger icke kunna betecknas såsom klandervärda. Fula transaktioner

förekomma icke sällan i avsikt att genom överlåtelse möjliggöra för gäldenären

att undandraga sig betalning av arbetarnas löner. Detta förhållande hade

beaktats i den sakkunniges utkast, i det att successorn i dylika fall betraktades

såsom en icke neutral tredje man. På motsvarande sätt har i kommissionens

förslag gjorts ett förtydligande, avseende att i sådana fall orättmätig

vinning icke skall anses föreligga, om tvång riktas mot successorn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

87

I specialmotiveringen anför kommissionen vidare.

Kommissionen Ilar i den allmänna motiveringen erinrat örn det av Kungl.

Majit i proposition nr 15 till innevarande års riksdag framlagda förslaget

till lag örn ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen. För detta lagförslag,

som avser att bereda skydd mot utpressning, anser sig kommissionen här bora

redogöra något närmare. Enligt förslaget stadgas straff för den, som sig eller

annan till orättmätig vinning avtvingar någon gods eller penningar eller

skuldebrev, kvittobrev eller annan dylik handling genom hot om brottslig

gärning eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att örn

någon lämna meddelande, som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst. Likaledes är försök till

sådan utpressning belagt med straff. Såsom utpressning är däremot icke att

anse hot örn civilt rättsstridig men i och för sig icke brottslig handling^ och

således ännu mindre hot örn en i sig själv tillåten handling. Därest någon

avtvingar annan förmåner genom hot örn strejk, lockout, bojkott, blockad eller

annan därmed jämförlig stndsatgärd, skulle förfarandet enligt berörda lagförslag

icke vara att betrakta såsom brottsligt. Beträffande denna fråga bär

föredragande departementschefen erinrat, att jämlikt lagen den 22 juni 1928

örn kollektivavtal stridsåtgärd av sådant slag under vissa omständigheter icke

finge vidtagas av part under den tid kollektivavtalet vore gällande samt att

vid avtalsbrott skadeståndsskyldighet inträdde enligt de särskilda reglerna i

nämnda lag. Ett införande av straff för utpressning skulle enligt departementschefens

mening i många hithörande fall kunna leda till att den straffande

myndigheten begagnades som medel för realiserandet av ett rent civilrättsligt

anspråk. Till det sagda komme att den subjektiva beskaffenheten. hos

gärningsmannen vid användande av hot av detta slag oftast icke vöre sadan

sorn kännetecknade den typiske utpressaren. I regel torde det nämligen förhålla

sig så att angriparens krav härlett sig ur eller haft samband med ett

anspråk, som för angriparen själv framstatt såsom åtminstone moraliskt befogat.

På grund härav saknades merendels hos angriparen det motbjudande

moment av vinningslystnad och lömskhet, som givit utpressningsbrottet dess

diffamerande karaktär. ,

I ett flertal av de över utkastet avgivna yttrandena har framhållits, att det

förefunnes ett starkt behov av lagbestämmelser till förhindrande av utpressningsblockader,

vilka i högre grad än andra hithörande stridsåtgärder tedde

sig kränkande för rättskänslan. Exempel på blockader av denna beskaffenhet

hava lämnats i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen har anfört

att inom vissa fack, där verksamhetens ekonomiska resultat vöre särskilt

beroende av att arbetet fullgjordes pa bestämd tid, arbetarna förstått att genom

hot om arbetsvägran tillvälla sig betydande ekonomiska förmåner^ utöver

de avtalsenliga. Föreningen har erinrat om allmänt kända exempel från husbyggnadsindustrien

i Stockholm samt uttalat såsom slutomdöme, att kollektivavtalens

normala funktion blivit allvarligt hotad genom denna utpressnmgspolitik.

Blockader i rent utpressningssyfte äro emellertid icke begränsade till

tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Motsvarande företeelser synas förekomma

jämväl på andra områden. Sveriges fastighetsägareförbund har i sitt

yttrande omnämnt ett fall, i vilket en hyresgästorganisation, ^sedan en. dess

funktionär blivit ådömd böter för anstiftan av skadegörelse å en fastighet,

gentemot ägaren av denna fastighet framställt fordran pa att denne skulle

betala böterna och ersätta funktionärens rättegångskostnader samt tillgripit

blockad för att genomdriva detta krav. Kommissionen vill vidare, erinra, att

i motioner vid innevarande års riksdag påyrkats sådan utvidgning av det

av Kungl. Majit föreslagna rekvisitet för utpressningsbrottet, att därunder

opaginerad Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bleve att hänföra jämväl blockader och liknande stridsåtgärder i utpressningssyfte.

Såsom kommissionen antytt i den allmänna motiveringen, har kommissionen

ansett sig icke kunna underlåta att i samband med trugan örn beredande av

skydd at .tredje man i ekonomiska konflikter upptaga till övervägande jämväl

huruvida ingripande på lagstiftningsväg erfordras i anledning av stridsåtgärder

med karaktär av utpressning. Av vad kommissionen i denna fråga

redan anfört och vad i övrigt är allmänt känt, framgår att sådana stridsåtgärder

förekomma i en viss ej alltför obetydlig omfattning. Fall hava inträffat,

da sammanslutningar eller grupper av personer genom blockad, bojkott

eller arbetsinställelse eller genom hot om sådan stridsåtgärd tilltvungit sig

ekonomiska förmåner, som saknat varje såväl juridiskt som moraliskt berättigande.

Dylika händelser äro uppenbarligen i hög grad kränkande för rättsmedvetandet.

Att de icke böra tolereras av rättsordningen, därom synes icke

kunna råda någon meningsskiljaktighet. Då sådana stridsåtgärder i allmänhet

icke rikta sig mot tredje man utan som regel omedelbart träffa part, har

kommissionen .ansett ett särskilt lagstadgande, innehållande förbud däremot,

vara erforderligt. Denna bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf,

har kompletterats med en straffbestämmelse i 25 §.

Det ifrågavarande förbudet mot vissa stridsåtgärder i utpressningssyfte har

utformats i nära överensstämmelse med den av Kungl. Majit föreslagna lydelsen

av 21 kap. 10 § strafflagen. För kriminell påföljd förutsättes enligt kommissionens

förslag, att någon genom massåtgärd eller hot därom avtvingar

annan gods eller penningar, s:ig själv eller annan till orättmätig vinning. För

fullbordat brott fordras alltså, att angriparen genom massåtgärden vunnit ett

visst förmögenhetsresultat gods eller penningar. Emellertid har i 25 §

andra stycket stadgats straff jämväl för försök till utpressning medelst dylik

åtgärd. Vidare uppställes såsom förutsättning för lagrummets tillämplighet,

att förmögenhetsresultatet varit orättmätigt. Detta begrepp äger här samma

innebörd sorn .motsvarande uttryck i brottsrekvisitet vid vanlig utpressning.

I anslutning till vad lagrådet anfört rörande sistnämnda rekvisit är alltså att

bemärka, att även om någon verklig rättsgrund ej föreligger för det framställda

anspråket, straff för överträdelse av 9 § icke inträder i annat fall än

att det framtvungna förmögenhetsresultatet står i uppenbart missförhållande

till vad angriparen skäligen .kunnat fordra. Det förutsättes med andra ord

icke blott att anspråket objektivt är obefogat utan jämväl att det subjektivt sett

framstår såsom otillbörligt. Är förhållandet icke sådant, bör frihet från straff

inträda.

Bestämmelsen i förevarande paragraf är ej att tillämpa för det fall att vid

uppgörelse om kollektivavtal en arbetarfackförening genom arbetsinställelse

i förening med arbetsblockad genomdriver en reglering av framdeles utgående

löner, även örn dessa i viss mån överstiga vad som med hänsyn till den

allmänna lönenivån på orten är att anse såsom skäligt. Annorlunda kan förhållandet

bliva, om föreningen i detta sammanhang passar på att tillskansa sig

ekonomiska förmåner, som icke hänföra sig. till en reglering av arbetsförhållandena

för framtiden., i det man exempelvis tilltvingar sig en särskild gottgörelse

för förfluten tid, vartill någon rättsgrund ej finnes. Sålunda bör så°’ovbg

stridsåtgärd enligt detta lagrum betraktas, örn föreningen såsom

villkor för strejkens nedläggande uppställer och såmedelst tvingar arbetsgivaren

att betala föreningens strejkkostnader eller förmår honom att återbetala

ett skad.estandsbelopp, som han uppburit av föreningen i enlighet med dom

eller tidigare överenskommelse.

Av vad ovan anförts framgår, att sådana stridsåtgärder, som bruka betecknas

som indrivningsblockader, icke falla under lagrummets tillämpning i den

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 81.

89

mån de rikta sig mot gäldenären själv. Det utmärkande för stridsåtgärder av

denna typ är nämligen, att angriparen vill genom hot om stridsåtgärd eller

igångsättande av sådan åtgärd utfå något, vartill lian äger laglig rätt, vanligen

ett intjänt lönebelopp. Att arbetarna vid ett företag, om arbetsgivaren icke

förmår utbetala deras avlöningar, nedlägga arbetet och förklara företaget i

blockad, innebär i och för sig icke något missbruk av stridsmedel. I ett av kollektivavtal

reglerat förhållande är en sådan arbetsinställelse ej att anse såsom

avtalsbrott. De fall, som i detta sammanhang förtjäna särskild uppmärksamhet,

äro sådana, i vilka gäldenären överlåter företaget, sedan detta förklarats i

blockad. Vanligen fortsätter i dylikt fall blockaden mot företaget, till dess

den nye innehavaren erlagt arbetarnas lönefordringar hos överlåtaren eller

dessa eljest blivit betalda. Sådana indrivningsblockader förekomma ofta.

Uppkomsten till dessa företeelser inom arbetslivet torde kunna hänföras till

det under vissa förhållanden otillräckliga skydd, som lagstiftningen bereder

arbetarna för deras intjänta lönefordringar. Enligt 17 kap. 4 § handelsbaden

äro arbetarna visserligen vid arbetsgivarens konkurs tillförsäkrade en framskjuten

plats i förmånsrättsordningen för sina lönefordringar, såframt dessa

ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Dessa fordringar äga

sålunda företräde framför alla inteckningar såväl i fast egendom som för förlag

eller i jordbruksinventarier. Förmånsrätten är emellertid rent personlig.

Den är icke knuten till den fastighet eller den rörelse, som det utförda arbetet

avsett. Härav följer, att när arbetsgivarens huvudsakliga tillgångar utgöras

av denna fastighet eller rörelse, förmånsrätten för lönefordringarna kan bliva

värdelös genom en överlåtelse av fastigheten eller rörelsen. Dessutom är särskilt

beträffande byggnadsarbetares fordringsanspråk att märka, att byggnader

merendels utföras på entreprenad. För utfående av sina lönefordringar äga

arbetarna i sådana fall att hålla sig endast till entreprenören. Är denne, såsom

ej sällan händer, mer eller mindre insolvent, kunna arbetarna icke rikta

något rättsanspråk mot byggnadens ägare för att utfå vad dem rätteligen tillkommer.

Dessa omständigheter hava föranlett arbetarna att söka genom blockad

mot själva fastigheten tilltvinga sig sin rätt. Såsom allmän regel torde

numera gälla, att om ett byggnadsföretag förklarats i blockad på grund av

byggmästarens bristande förmåga att utbetala arbetarnas intjänta avlöningar,

denna blockad upprätthålles, trots att fastigheten byter ägare både en och

flera gånger. Om det således får hållas för visst, att stridsåtgärder av detta

slag ursprungligen haft karaktär av en i och för sig befogad självhjälp ur ett

trångmål, vari arbetarna bringats genom lagstiftningens bristfällighet på ett

för dem livsviktigt område, kan det dock ej förnekas, att indrivningsblockader

kommit till användning jämväl i sådana fall, då möjligheter förefunnits för

arbetarna att utfå sin rätt på de vägar, som lagen anvisar, överhuvud synes

hos arbetarna, särskilt inom byggnadsindustrien, en sig alltmer utbredande

tendens göra sig gällande att med åsidosättande av de lagliga exekutionsmedlen

taga sig själva rätt medelst arbetsinställelser och blockader. I synnerhet

har detta tillvägagångssätt verkat stötande för rättskänslan, då betalning för

lönefordringar avtvungits någon, som icke haft någon som helst rättslig förpliktelse

att svara för dessa.

Då det gäller att avgöra, huruvida stridsåtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet

böra vara tillåtna, kan man ej bortse från de brister, som gällande

lagstiftning företer i fråga om säkerställandet av arbetares lönefordringar. Avhjälpandet

av dessa brister har redan tidigare stått på dagordningen. Någon

lösning har frågan emellertid icke ännu erhållit. Kommissionen anser sig i

detta sammanhang böra understryka angelägenheten av att detta för arbetsfreden

viktiga spörsmål snarast upptages till förnyat övervägande och bringas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maurts proposition nr 81.

till en lösning, som kan tillfredsställa arbetarnas befogade anspråk att vinna

trygghet för utbekommande av invänta löner.

Innan lagstiftningen fullständigats på berörda område, bör nian enligt kommissionens

mening icke genom ett allmänt förbud mot indrivningsblockader

beröva arbetarna deras understundom mest effektiva vapen vid inkasserandet

av deras lönefordringar. Såsom redan ovan är nämnt, kunna dylika blockader

icke betecknas såsom företagna i utpressningssyfte, så länge de rikta sig mot

den arbetsgivare, som svarar för de oguldna lönerna. Större tveksamhet kan

råda beträffande de fall, då blockaden fortsätter efter det gäldenären överlåtit

sin fastighet eller sin rörelse å annan. Huruvida dessa stridsåtgärder äro att

hänföra under det i 9 § meddelade förbudet, kommer att bero på omständigheterna

vid överlåtelsen. Ett fortsättande av blockaden mot den nye ägaren

kan icke under alla förhållanden betecknas såsom otillbörligt. Det kan nämligen

hända, att gäldenären söker att undgå gälden genom en överlåtelse för

skens skull. Är den nye ägaren att anse såsom bulvan för gäldenären eller har

han på annat sätt uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig

gälden, bör han ej få åtnjuta bättre skydd än gäldenären. Ett fortsättande av

blockaden i detta fall kan ej anses på ett otillbörligt sätt kränka den nye ägarens

rätt. Annat blir förhållandet, om den nye ägaren vid övertagandet av

företaget icke ägt någon kännedom örn den mot detta riktade blockaden eller

eljest handlat fullt lojalt. I sådant fall framstår en fortsatt blockad mot honom

såsom ren utpressning. Till förebyggande av all tveksamhet rörande lagrummets

tolkning i detta hänseende har kommissionen upptagit en uttrycklig

föreskrift i andra stycket av paragrafen. Enligt denna bestämmelse föreligger

icke orättmätig vinning, örn arbetare, som hava innestående lönefordringar,

genom blockad tilltvinga sig betalning för dessa av ny ägare av företaget, för

såvitt denne genom övertagandet av företaget uppsåtligen sökt möjliggöra för

gäldenären att undandraga sig gälden. Beträffande bevisskyldigheten i fråga

om sistnämnda omständigheter gälla allmänna regler för bevisning i brottmål.

Därest svarandena (arbetarna) göra gällande, att käranden genom övertagande

av rörelsen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden, ankommer det således å käranden att bevisa, att överlåtelsen varit

lojal. Emellertid är uppenbart, att ett av svarandena löst utkastat påstående

om illojalitet från kärandens sida, vilket icke vinner något som helst stöd av

omständigheterna i målet, icke bör förtjäna något avseende.

Bestämmelserna i 9 § avse endast massåtgärder. Övriga arter av stridsåtgärder

torde näppeligen hava någon betydelse såsom tvångsmedel i utpressningssyfte.

Att någon i sådant syfte skulle använda sig av hot örn uppsägning

av arbets- eller hyresavtal eller örn avbrytande av ekonomisk förbindelse

i samverkan med andra kan knappast tänkas förekomma annorledes än i samband

med avtvingandet av en viss prestation eller annan rättshandling. Under

sådana omständigheter kan denna rättshandling förklaras ogiltig jämlikt 29 §

i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

samt angriparen förpliktas återbära vad han på grund av rättshandlingen

uppburit.

Därest propositionen angående ändring i 21 kap. strafflagen oförändrad

antages och jämväl förevarande förslag blir lag, kan inträffa, att vissa fall

av blockader skulle komma att bedömas såsom utpressning jämlikt 21 kap.

10 § strafflagen. På grund av de allmänna bestämmelserna i 2 och 3 §§ av

förslaget med tillhörande straffbestämmelser i 20 §, äro nämligen massåtgärder,

som vidtagas av någon som icke är därtill behörig, att anse såsom brott.

Ett hot örn en blockad av någon, som är därtill obehörig, skulle alltså bliva

ett hot örn brottslig gärning, och dess användning i utpressningssyfte skulle

kunna falla under 21 kap. 10 § strafflagen. Av förut anförda skäl lärer ett

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

91

sådant resultat böra undvikas, oell ett Härtill syftande förbehåll torde därför

vid förslagets antagande böra inflyta i sistnämnda lagrum.

Angående en inom kommissionen av herr Hansson avgiven reservation beträffande

9 § får jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 89.

I yttrandena har beträffande detta stadgande anförts i huvudsak följande.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat farhagor för att stadgandet

skulle komma att skapa icke förutsedda rättstvister och ett högst beklagligt

osäkerhetstillstånd för en del av jordbrukets ekonomiska föreningar med hänsyn

till det clearingförfarande, som redan kommit till användning inom handeln

med mejeriprodukter och eventuellt kunde få tillämpning även beträffande

handeln med andra jordbruksprodukter. Ordet »orättmätig» i paragrafens

nuvarande lydelse angåve icke med önskvärd tydlighet vad som därmed borde

avses utan kunde komma att åberopas av den, som bleve utsatt för vederbörande

organisations krav på deltagande i clearingförfarandet.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha ifragasatt,

huruvida icke i lagen kunde komma till uttryck, att en påfordran från yrkessammanslutnings

sida örn erläggande av avgift eller annat till sammanslutningen

från utomstående yrkeskamrater icke kunde anses som orättmätig vinning,

om flertalet yrkeskamrater inom sammanslutningens verksamhetsområde

själva åtagit sig erlägga sådana prestanda.

Landsorganisationen har beträffande utpressningsblockad yrkat, att dit jämväl

uttryckligen skulle hänföras det fall, att arbetsgivare under hot örn arbetsinställelse,

uppsägning av arbetsavtal eller annan stridsåtgärd förmådde arbetare

att avstå från intjänt arbetslön eller att åtnöjas med lägre lön än den,

till vilken han enligt gällande avtal vore berättigad. Med lön borde likställas

envar arbetaren tillförsäkrad förmån.

I fråga örn indrivningsblockaderna har landsorganisationen framhållit, att

skulle anlitandet av detta medel gentemot övertagare av arbetsprodukten göras

beroende av de villkor i bevisningshänseende, som kommissionen föresloge, vöre

det i sådana fall praktiskt taget utan varje betydelse.

I realiteten bleve det så, att det ankomme på svaranden (arbetarna) att förebringa

omständigheter, som styrkte påståendet, att överlåtelsen varit illojal.

Därest det för arbetarpartens friande från ansvar skall vara ådagalagt, att

övertagaren uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden, komme motbevisningen endast i sällsynta undantagsfall att uppfylla

anspråken på laglig bevisning.

Därför har landsorganisationen i enlighet med herr Hanssons reservation

föreslagit, att i förevarande paragraf orden »och därvid uppsåtligen sökt möjliggöra»

utbyttes mot orden »och därvid insett eller bort inse, att han möjliggjort».

Med denna avfattning skulle styrkandet av sådana objektiva omständigheter

som att fastigheten vid överlåtelsen vore ofullbordad och dylikt utgöra

tillfredsställande motbevisning.

I fråga örn straffet för indrivningsblockad har landsorganisationen påpekat

omöjligheten av att på förhand bedöma rättsenligheten av en ifrågasatt indrivningsblockad

mot successor. Härför skulle erfordras att de, som anordnade

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

blockaden, hade tillgång till övertagarens åtkomsthandlingar och annat material,

över vilket endast övertagaren förfogade. Om överhuvud en indrivningsblockad

skulle straffbeläggas, vore det ofrånkomligt att straffpåföljden gjordes

beroende av att domstol nedlagt förbud mot blockadens fortsättande. I uppsåtet

borde därjämte ingå vetskap örn det orättmätiga i vinningen, alltså vetskap

örn att överlåtelsen varit illojal. Med kommissionens utformning av bestämmelsen

skulle emellertid straffpåföljd med säkerhet inträda även utan att angriparen

övertygats örn att han vidtagit åtgärden mot bättre vetande.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län ha jämväl yrkat,

att stadgandet i fråga örn bevisningen måtte avfattas i enlighet med herr Hanssons

reservation.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges

industriförbund ha föreslagit, att i fråga örn bevisbördans fördelning

en omkastning måtte ske så att angriparen hade att bevisa att den som övertagit

egendomen uppsåtligen sökt möjliggöra för gäldenären att undandraga sig

gälden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat

sig förutsätta, att med andra stycket i förevarande paragraf endast avsages

det fall, att syftet med förvärvet varit att möjliggöra för överlåtaren att

undandraga sig gäldens infriande.

Landsorganisationen har påpekat, att under »övertagande» borde innefattas

icke blott äganderättsöverlåtelse utan jämväl övertagande av det faktiska utövandet

av den verksamhet, till vilken fordringen hänförde sig. Landsorganisationen

förutsatte sålunda, att hit hänfördes även övertagande av entreprenad,

d. v. s. det fall att en ägare efter hävande av ett entreprenadavtal

träffade nytt avtal med annan entreprenör. Indrivningsblockad mot denne för

fordran hos den förre entreprenören borde alltså vara tillåten.

Slutligen har landsorganisationen framhållit, att i samband med förevarande

lagstiftning borde genomföras en lagstiftning till säkerställande av arbetares

lönefordringar.

DmenU ^örst an£ar stridsåtgärder som kunna betecknas såsom företagna i ut
thefen.

pressningssyfte delar jag i huvudsak den mening varåt kommissionen givit

uttryck. Det synes mig dock önskvärt att i lagtexten omnämna ett par typiska

exempel på de stridsåtgärder, som åsyftas. Departementsförslaget omnämner

fördenskull två sådana exempel: att stridsåtgärd vidtages i syfte att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, och i syfte att förmå

någon att avstå från honom tillkommande arbetslön. Vidare har jag icke

funnit tillräckliga skäl anförda för kommissionens ståndpunkt att begränsa

förbudet till allenast kollektiva stridsåtgärder i utpressningssyfte. Även exempelvis

avskedande, verkställt i syfte att förmå en person att avstå från

intjänad lön, bör omfattas av stadgandet. Såsom nyss antyddes äro de

i texten anförda fallen endast att betrakta såsom exempel på stridsåtgärder,

som enligt detta lagrum äro förbjudna. Såsom otillåten stridsåtgärd

av annan typ än de anförda exemplen må nämnas det fall att en organisation

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

93

av hyresgäster anordnar blockad i syfte att framtvinga skadestånd, som är

rättsligen ogrundat. För övrigt bär avfattningen av stadgandet jämkats med

hänsyn till att detsamma i departementsförslaget icke framträder såsom en

sträfflagsföreskrift, nära överensstämmande med utpressningsparagrafen i allmänna

strafflagen, utan såsom allenast ett förbud mot vissa stridsåtgärder,

av samma karaktär som andra i lagförslaget upptagna förbudsföreskrifter.

Tolkningen av de särskilda brottsrekvisiten i 21 kap. 10 § strafflagen bör icke

utan vidare vara avgörande vid tillämpningen av stadgandet i förevarande lag.

Yad härefter angår frågan örn stridsåtgärder i indrivningssyfte mot parts

efterträdare (»successor-blockader») — t. ex. mot ny ägare av ett bygge, vars

föregående ägare blockerats på grund av obetalda ackordsöverskott — innebär

enligt min mening kommissionens förslag ett alltför vittgående förbud mot

dylika stridsåtgärder. Kommissionen har själv i sitt betänkande understrukit

sambandet mellan förevarande spörsmål och problemet örn beredande av ökad

säkerhet för arbetarnas löner. Inom justitiedepartementet har ock sistnämnda

fråga upptagits till förberedande prövning, men något förslag till lagstiftning

kan på grund av de svårigheter, som problemet erbjuder, icke under den närmaste

tiden framläggas. Under sådana förhållanden anser jag det icke vara

skäligt att för närvarande gå så långt i fråga om förbud mot successor-blockader

som kommissionen föreslagit.

Stridsåtgärd bör enligt min mening vara tillåtlig ej blott då den som övertagit

fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäldenären)

att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller

bort inse gäldens förhandenvaro. Härutinnan ansluter jag mig sålunda i huvudsak

till den ståndpunkt, som intagits av en reservant inom kommissionen och

som vunnit stöd i åtskilliga yttranden. Det synes ock lämpligt att stadgandet

begränsas till att avse stridsåtgärder för indrivning av betalning för utfört

arbete. Enligt den sålunda utformade regeln skulle det bliva otillåtet att vidtaga

stridsåtgärd i syfte att indriva betalning för utfört arbete hos en successor,

såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet

haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro.

Beträffande behovet av föreskrift till undvikande av utvidgad tillämpning

av 21 kap. 10 § strafflagen hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen

och till 24 § i departementsförslaget.

7 §.

Denna §, som innehåller en erinran om att stridsåtgärder i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, i

vissa fall äro förbjudna enligt 4 § i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal,

motsvarar helt 13 § i kommissionsförslaget.

8 §.

I 14 § av kommissionsförslaget stadgas i första stycket att, där någon

väckt fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transport
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

prestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal

eller annat sådant avtal mellan parterna, det är förbjudet att såsom påtryckningsmedel

rikta stridsåtgärd mot någon som icke Ilar del i tvisten (tredje

man). Lika med fråga örn avtals ingående anses tvist mellan parterna om

dess tillämpning.

Enligt andra stycket skall vad i första stycket stadgas ock gälla vid ekonomisk

motsättning där part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande

av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att föreligger ett konkurrensförhållande

i fråga örn arbetstillfälle, kundkrets, prissättning, affärsbetingelser eller dylikt,

och vill part i denna tvist, efter uppgörelse med motparten eller annorledes,

åstadkomma nedläggande eller reglering av dennes verksamhet eller

eljest utöva inverkan därå, det är förbjudet för part eller annan att rikta massatgärd

mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande

av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan åtgärd

mot denne.

Dessa bestämmelser motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i den sakkunniges

utkast. Där stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man förstås

stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetshäst eller annan ekonomisk

tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden är av

annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad,

som verkställes i samband med arbetsinställelse.

Beträffande frågan vem som är att betrakta som tredje man anför kommissionen

i den allmänna motiveringen följande.

Kommissionen har för sin del ansett, att såsom part bör behandlas den,

mot vilken man riktar en stridsåtgärd med självständigt syfte, vare sig detta

går ut på att den angripne skall företaga eller underlåta något eller allenast

på att skada denne. Tredje man blir under sådana förhållanden den, mot vilken

man riktar stridsåtgärd i syfte att därigenom utöva medelbar inverkan på

lösningen av motsättningen till en part. Några exempel från arbetsstridernas

område må närmare belysa detta. Under en pågående arbetskonflikt äro de i

konflikten indragna arbetsgivarna och arbetarna ävensom deras organisationer

parter. Till tredje man åter äro att hänföra arbetsvilliga, som arbetsgivaren

anlitar, liksom också utomstående arbetsgivare, som hos sig anställa strejkande

eller utestängda arbetare. En sak för sig är att personer av dessa kategorier

kunna såsom oneutrala komma att stå utanför det lagstadgade skyddet. Såsom

tredje man betraktas vidare alla andra utomstående, som man önskar skola

medverka för att utöva påtryckning på parterna i primärkonflikten eller på

andra tredje män, exempelvis de arbetsvilliga. Sedan konflikten avvecklats inträder

däremot ett annat förhållande. Skulle någon av de förra parterna vilja

med stridsåtgärd angripa någon på grund av hans förutvarande ställning till

konflikten, kan detta tydligen icke längre hava någon betydelse för lösningen

av denna, utan åtgärden blir självändamål, i det den går ut på att utöva vedergällning.

Den angripne bör därför numera betraktas som part, även om han

under konflikten haft ställning av tredje man. Vad angår konkurrenstvisterna

medför den antagna ståndpunkten, att konkprrenten, som angriparen ytterst

vill nå, är att anse såsom part under det att mellanmannen — den genom vars

medverkan syftet skall vinnas — skall betraktas såsom tredje man. I de ofta

uppseendeväckande tvisterna mellan arbetare eller arbetargrupper örn före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

95

träde på en arbetsplats eller eljest om arbetstillfälle blir därför också arbetsgivaren

att betrakta såsom tredje man.

Som motivering till förslagets utsträckande till att avse jämväl andra ekonomiska

konflikter än arbetskonflikter anför kommissionen i den allmänna motiveringen

följande.

I den sakkunniges utredning betonades med skärpa, att en lagstiftning örn

skydd för tredje man icke borde vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla

vid alla ekonomiska konflikter och hans lagutkast var också byggt härpå. Till

stöd för sin uppfattning åberopade den sakkunnige, att behovet av skydd °för

utomstående, som ville behålla sin neutralitet, vore lika stort, vare sig fråga

vore om arbetskonflikter eller exempelvis om konflikter på hyresmarknaden,

mellan producenter av jordbruksprodukter eller mellan konkurrerande grupper

av affärsmän. Mot lagstiftningens begränsning till arbetskonflikter talade enligt

den sakkunnige även den omständigheten att en sålunda begränsad lagstiftning

icke utan fog skulle kunna uppfattas såsom en ensidig klasslagstiftning.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava betänkligheter yppats rörande

lämpligheten att genom lagstiftning ingripa mot stridsåtgärder på^andra områden

än arbetskonflikternas. Kommissionens utredning har också givit vid

handen, att förhållandena på andra ekonomiska områden icke äro i detta avseende

fullt jämförbara med förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare

och att de förra även sins emellan förete icke obetydliga skiljaktigheter.

Det typiska för arbetsstriderna är att de i de flesta fall syfta till en uppgörelse

i kollektivavtalets form. Striden föres mellan de berörda, parterna direkt

genom arbetsinställelse och arbetsblockad; angreppen på tredje man framstå

i huvudsak såsom följdverkningar, vilka ske i syfte attika angreppets

effektivitet. På det allmänna ekonomiska området kan förhållandet sägas i

stor utsträckning vara omvänt. Visserligen förekomma även här strider, som

föras direkt mellan parterna och som syfta till upprättande av avtal eller i

varje fall till resultat, som likna avtalsslut. Men i kanske de flesta fallen gäller

det konkurrensstrider, där part saknar möjlighet att nå motparten med direkta

stridsmedel och därför, i den mån han överhuvud vill tillgripa sådana

medel, är hänvisad att vända sig mot tredje man för att genom påtryckning

på denne vinna hans medverkan till uppnående av det åsyftade målet. Några

exempel torde närmare klargöra detta förhållande. En grupp detaljhandlare

känna sig besvärade av den konkurrens, som utövas av ett storföretag på detaljhandelns

område och som enligt deras mening sker med illojala metoder.

Mellan konkurrenterna inbördes finnas icke några affärsförbindelser, som erbjuda

angreppspunkter. Man torde då i många fall vända sig till storföretagets

leverantörer med hot att avbryta egna förbindelser med dessa, såframt de

icke inställa leveranserna till storföretaget eller vid leveranserna tillämpa affärsbetingelser,

som äro av beskaffenhet att kunna utjämna de olikheter i

fråga om prissättning o. d., vilka åstadkommit den skärpta konkurrensen. På

enahanda sätt förhåller det sig, om ett antal konkurrenter för att mildra den

inbördes motsättningen, söka åstadkomma en överenskommelse örn de priser

och andra affärsbetingelser, som de skola tillämpa i sin rörelse. Om någon

eller några av konkurrenterna motsätta sig att biträda överenskommelsen, torde

liknande metoder, som förut angivits, icke sällan komma till användning.. Inom

åtskilliga detaljhandelsbranscher förekommer, att man söker antingen hindra

personer att överhuvud etablera sig såsom företagare i branschen eller ock

åstadkomma en sovring i ändamål att utestänga dem, som icke fylla vissa krav

på ekonomisk vederhäftighet och affärsmässig skolning. Även här kan den

yttersta åtgärden bliva att genom hot örn avbrytande av egna förbindelser söka

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förmå tillverkare oell grossister att icke sälja till den, som man vill utestänga.

Den press, som på detta sätt med ungefär enahanda syfte i olika fall utövas

särskilt mot grossister och tillverkare, lärer hava föranlett dessa att bilda egna

sammanslutningar för att kunna erbjuda ett starkare gemensamt motstånd. —

Stridsåtgärder mot tredje man äro också numera ganska vanliga i fråga om avsättningen^

av jordbruksprodukter. Särskilt gäller detta örn försäljningen av

mjölk. På grund av förhållanden, som sammanhänga med prisbildningen i

fråga om smör och ost, anse sig mejerierna nödsakade att hålla en mycket avsevärd

marginal mellan sitt inköpspris på mjölk och sitt utförsäljningspris å

konsumtionsmjölk. Jordbrukare, vilka sälja sin mjölk direkt för konsumtionsändamål,

s. k. frileverantörer, kunna härigenom bereda sig en avsevärd vinst i

förhållande till vad de jordbrukare erhålla, som leverera till mejerierna. Denna

konkurrens utlöser ganska bittra strider mot de förra. Då även här möjlighet

till direktpåverkan i stor utsträckning saknas, sker striden ofta i form av

angrepp på dem, som stå i affärsförbindelse med frileverantörerna antingen

som säljare eller som köpare. -— Ett område, där på senare tider stridsåtgärder

i allt större utsträckning börjat tillämpas, utgöres av hyresmarknaden. Den

sociala bakgrunden är här i stor utsträckning densamma som vid arbetstvisternå-

Men de direkta stridsmedlen torde icke på detta område vara fullt lika

effektiva som när det gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. I

motsats till vad som torde vara en vitt utbredd uppfattning erkänner man på

ledande hall bland hyresgästernas sammanslutningar, att vägran av hyresbetalnmg

under kvarboende i fastigheten icke är en lovlig stridsåtgärd. Styrkan i

hyresgästernas stridsåtgärder blir därför i stor utsträckning beroende på effekten

av den blockad, som de upprätthålla mot fastigheten. Men härav följer,

ap jngrepp på tredje man kunna hava stor betydelse. Särskilt gäller detta

alla dem, som kunna vara benägna att träffa hyresavtal med hyresvärden.

Kommissionen har icke kunnat undgå att under sitt arbete få en stark känsla

av att man på hela det ekonomiska området kan spåra en skrämmande tendens

till ett allas krig mot alla. Dessa stridigheter framtvinga visserligen bildandet

av . organisationer, som i sin mån åstadkomma en viss balans. Men det

synes ingalunda vara ett tillfredsställande förhållande, örn samhällslugnet i

framtiden skall, pa även andra områden än arbetsmarknaden vara beroende av

olika organisationers styrkeförhållanden. Och innan en sådan ordning nås,

mäste spänningen och förvirringen i vida kretsar åstadkomma ganska olidliga

lorhallanden. Under alla omständigheter kan den enskilde hava ett visst anspråk

pa att. oavsett pa vilket ekonomiskt område han har sin verksamhet —

icke behöva indragas i de strider, som uppstå mellan olika utomstående intressentgrupper,

så länge lian redligt eftersträvar att utan partitagande för den ene

eller elen andre utöva sin verksamhet inom de av lag utstakade gränserna. Det

kan .dock icke förnekas, att förhallandena på det allmänna ekonomiska området

i det avseende, varom nu är fråga, äro så skiftande och vunnit så ringa

stadga, att det möter vida större svårigheter att överblicka en blivande lagstiftnings

verkningar på detta område än när. det gäller arbetsstriderna. Kommissionen

har pa dessa grunder visserligen i likhet med den sakkunnige ansett

nödvändigt att låta lagstiftningen omfatta stridsåtgärder på alla ekonomiska

områden, men har ansett erforderligt att beträffande konkurrenstvisterna

framgå med en viss försiktighet. Beträffande förslagets ståndpunkt i detta

avseende hänvisas till den närmare motivering, som lämnas under 14 §.

I specialmotiveringen anför kommissionen

beträffande första stycket:

Här stadgas förbud för stridsåtgärder mot tredje man i samband med a vtafstvister.

Dit hänföras främst tvister örn ingående av avtal, oavsett

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

97

om den ena parten söker påtvinga den andra ett avtal, vartill denne är obenägen,

eller båda parterna önska sluta avtal, men ej kunna enas om det närmare innehållet

därav. Vanligen torde i första hand vidtagas någon stridsåtgärd mot

part, men detta är icke en förutsättning för att tredje man skall åtnjuta skydd;

hans behov därav är tydligen icke mindre beaktansvärt, örn det någon gång

skulle ifrågakomma att söka påverka en part genom att utan någon föregående

stridsåtgärd mot parten rikta ett angrepp mot tredje man.

För att avgränsa första styckets tillämpningsområde gentemot tredje styckets

har det befunnits lämpligt att närmare angiva vilka slag av avtal, till

vilka primärkonflikten kan hänföra sig i forsta styckets fall. Detta har skett

genom en exemplifierande uppräkning. Av denna framgår, att här först och

främst avses alla avtal, varigenom ena parten åtager sig att åt den andra fullgöra

någon prestation av omedelbar ekonomisk innebörd, hänförande sig tili

arbete, penningar, varor eller andra materiella föremål. Inga sådana avtal

äro uteslutna, örn än i förevarande sammanhang endast ett mindre antal typer

torde bliva av egentlig praktisk betydelse. Ytterligare avses vissa avtal,

som endast medelbart angå ekonomiska prestationer, nämligen »kollektivavtal

eller annat sådant avtal», d. v. s. avtal, som icke innebära något åtagande

av prestationer men tjäna att reglera de villkor, som skola komma till tillämpning

vid ingående ■—- mellan kontrahenterna eller andra, t. ex. medlemmar i

en kontraherande organisation — av avtal av förstnämnda slag. En förutsättning

är dock härvid, att kontrahenterna i det allmänna avtalet (»normavtalet»)

till varandra stå i samma eller liknande motsatsställning som kontrahenterna

i de tilltänkta avtalen örn prestationer, t. ex. förening av hyresgäster

mot hyresvärdar eller förening av sådana, förening av bokhandlare eller

författare mot bokförläggare, förening av köpare mot förening av säljare

o. s. v. Detta har uttryckts med anförande av kollektivavtalen såsom exempel.

Däremot avses icke avtal, varigenom kontrahenterna inbördes förbinda

sig att tillämpa enhetliga villkor vid ingående med utomstående av avtal av

den först omförmälda typen; sådana föreningar och andra kartellöverenskommelser

äro nämligen av en konkurrensreglerande innebörd och äro därför att

hänföra till sådana uppgörelser, som avses i tredje stycket.

Med part avses envar, som skulle bliva kontrahent i det tilltänkta avtalet

och i denna mening har del i den tvist, som föreligger angående dess tillkomst.

Innebörden härav giver icke anledning till tvekan, då fråga är om ett enda

avtal om en ekonomisk prestation av en tilltänkt kontrahent till en annan, ej

heller om å någondera sidan visserligen förekomma flera kontrahenter, men

dessa äro inbördes jämställda och deras antal är begränsat. Komplikationer inträda

däremot, då å endera eller båda sidorna uppträder en organisation, såsom

nästan alltid är fallet vid förhandlingar om kollektivavtal eller dylikt och

även förekommer vid gemensam förhandling örn ett antal individuella avtal,

t. ex. hyreskontrakt. Då är tydligen organisationen att anse såsom part jämte

vissa dess medlemmar, men alla dessa böra ej anses intaga partställning.

Såsom den föreslagna texten giver vid handen, intages sådan ställning endast

av de organisationsmedlemmar, som för egen del beröras av det eller de

avtal, örn vilkas ingående är fråga, t. ex. vid en arbetstvist de medlemmar

av en fackförening, vilka hava arbetsanställning vid den eller de arbetsplatser,

för vilka ett kollektivavtal skall ingås; vid en hyrestvist de medlemmar av

de tvistande fastighetsägare- och hyresgästföreningarna, vilkas blivande hyreskontrakt

utgöra föremål för tvisten, däremot icke exempelvis en medlem

av fastighetsägareföreningen, vilken äger ett hus, vari inga hyreskontrakt

äro uppsagda, etc. Därav att vissa medlemmar av en tvistande organisation

sålunda äro att anse icke såsom parter utan såsom tredje man, följer icke obetingat,

att de i denna egenskap också skola åtnjuta skydd enligt denna para
Bihang

lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 31. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

graf; vissa undantagsbestämmelser i 16 och 18 §§ kunna nämligen bliva tilllämpliga

å dem.

Tredje man är var och en, som icke intager ställningen av part. Örn en

stridsåtgärd vidtages mot tredje man, sker det alltså icke för att av honom

uppnå ett medgivande av självständig ekonomisk betydelse för angriparen

(eller den part, vars intresse angriparen vill tillgodose), utan för att genom

angreppet mot tredje mannen söka förmå parten till eftergift. Den närmare

beskaffenheten av de verkliga eller förmenta relationer mellan motparten och

tredje mannen, som utgöra förutsättningen härför, är betydelselös; de behöva

icke med nödvändighet vara av ekonomisk art, utan kunna även hänföra sig

till släktskap eller dylika personliga förhållanden. Det är jämväl likgiltigt,

örn en utomståendes relation till parten är direkt (tredje man i bokstavlig

bemärkelse) eller endast indirekt, bestående i visst förhållande till en annan

utomstående, som i sin ordning — direkt eller indirekt — står i relation till

parten; i fall av den senare typen kunna alltså sägas förekomma angrepp

mot »fjärde man», »femte man» o. s. v. Exempelvis kan anföras den situation,

att man under en arbetskonflikt riktar angrepp mot en kaféidkare (fjärde

man) i syfte att tvinga honom att vägra servering åt kunder, vilka arbeta såsom

strejkbrytare (tredje man) och därigenom understödja den arbetsgivare,

som är part i primärkonflikten; skydd åt en sådan »fjärde man» förutsätter

icke, att den tredje man, med vilken han står i förbindelse, för sin del skall

åtnjuta skydd i denna egenskap (jämför 16 §, i synnerhet fallet 2.).

Enligt förevarande bestämmelse är det i princip förbjudet att rikta stridsåtgärd

mot tredje man i anledning av en tvist om avtals ingående. I detta

hänseende har icke någon avgörande betydelse tillagts det förhållandet, huruvida

ett sådant angrepp utgår från en part i tvisten eller från någon som

själv är utomstående; ett skäl för denna ståndpunkt ligger däri, att varje

gränsdragning i sådant hänseende skulle kunna göras tämligen illusorisk genom

bildande av nya kamporganisationer eller förändring av redan bestående

dylika. — Beträffande de förbjudna stridsåtgärdernas art uppställes ingen

begränsning utöver vad som följer av 1 §. — I fråga om sambandet mellan

primärkonflikten och en stridsåtgärd mot tredje man uppställes, för att denna

skall birra förbjuden, ej annan förutsättning än att den skall hava karaktären

av påtryckningsmedel. Innebörden härav är allenast den, att angreppet

mot tredje man skall vara ett medel för att nå syftet med den primära striden.

Utanför bestämmelsens räckvidd falla alltså åtgärder mot utomstående, som

blott till tiden sammanfalla med en viss primärkonflikt, men i övrigt ej hava

med denna att skaffa; i sådana fall kan åtgärden antingen vara tillåten, t. ex.

om den angripne själv är part i en annan primärkonflikt av det slag, som

avses i förevarande paragraf, eller ock förbjuden enligt någon av bestämmelserna

i 7—12 §§ eller lagen om kollektivavtal. — Vissa angrepp mot

tredje man bliva, såsom redan anmärkts, lovliga jämlikt stadgandena i 16—

18 §§.

Enligt andra punkten skall med tvist om ett avtals ingående likställas tvist

mellan parterna i ett avtal om tillämpning av detta, d. v. s. örn dess tolkning

eller fullgörande, eller om påföljd för åsidosättande därav. Här avses samma

slags avtal som i första punkten. Partsbegreppets innebörd framgår i dylikt

fall direkt av kontrahentställningen i det omtvistade avtalet, med tillämpning

av vad ovan anförts angående förhållandet mellan organisation och dess medlemmar.

Tredje man bör åtnjuta skydd mot varje stridsåtgärd, oavsett örn det i

förhållandet mellan parterna är tillåtet att vidtaga sådan åtgärd eller eljest att

göra gällande någon påföljd av avtalsbrott; det är alltså även betydelselöst örn

en angripande part har rätt gentemot sin motpart eller om hans aktion även

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr SI.

99

i sådant hänseende är grundlös. — Undantag från rättsskyddet kan även i hithörande

fall inträda enligt 16 §, däremot icke enligt 18 §.

beträffande andra stycket:

I detta stycke ha beaktats vissa fall av ekonomiska tvister, som stå avtalstvisterna

nära, men i formellt hänseende skilja sig från dem därigenom, att

fråga ej är —- åtminstone ej omedelbart —• örn ingående eller tillämpning av

avtal. Såsom i den allmänna motiveringen har framhållits, kan det förekomma,

att personer, som i något hänseende hava gemensamma ekonomiska intressen,

mera formlöst samverka för att tillvarataga dessa gentemot leverantörer,

transportföretag o. s. v. Man »protesterar» mot de priser m. fl. affärsbetingelser,

som tillämpas av en sådan motpart, eller söker även åstadkomma

jämkning däri genom ekonomiska stridsåtgärder. I saknad av en mera

fast organisation inriktar man sig emellertid icke på upprättande av något

för viss tid gällande »normalavtal», och de individuella avtal med motparten,

örn vilka ytterst är fråga, kunna för flera eller färre av deltagarna sakna

egentlig aktualitet. Tydligt är, att primärtvister av denna art stå ytterst

nära dem, som avses i första stycket, och att tredje man bör i samma utsträckning

vara skyddad mot att bliva indragen, oavsett om tvisten är av det ena

eller andra slaget. För att förebygga all tvekan härom har en uttrycklig

regel upptagits i andra stycket.

beträffande tredje stycket:

Detta stycke har till uppgift att stadga skydd för tredje man mot att

bliva indragen i konkurrenstvist. Mot den sakkunniges utkast har anmärkts,

att det icke klart framginge, huruvida stridsåtgärder mot tredje man

i anledning av konkurrensförhållanden vore förbjudna eller icke. Och starkt

motsatta meningar hava kommit till uttryck rörande frågan, huruvida sådant

förbud borde stadgas. Enligt kommissionens mening är det icke möjligt att

på hållbara grunder bestrida, att de skäl som i allmänhet kräva skydd för

tredje mans intresse av att stå utanför en ekonomisk konflikt, göra sig gällande

med stor styrka även i fråga örn konkurrensförhållanden. Dessa konflikter

äro visserligen i flera hänseenden olika de egentliga avtalstvisterna.

Ofta är fråga, icke örn en till tiden jämförelsevis begränsad konflikt, som har

samband med en avtalsförhandling och erhåller sin lösning genom ingående

av avtal, utan örn ett långt utdraget motsättningsförhållande, med tendens

att fortbestå lika länge som de konkurrerande företagen och därmed konkurrensen

dem emellan äger bestånd; örn ej den ena konkurrenten drives ur marknaden,

kan konkurrensen bringas att upphöra endast genom en överenskommelse

av konkurrensreglerande innebörd; en sådan ligger emellertid i allmänhet

ingalunda inom så nära räckhåll, som förhållandet i allmänhet är med

fredsslutet vid en avtalstvist. Av konkurrenstvisternas längre varaktighet

föranledes i viss utsträckning att man begagnar sig av andra stridsmedel än

vid egentliga avtalstvister; i stället för att vidtaga prissänkningskampanjer

och liknande mera direkta stridsåtgärder, som skulle i längden bliva alltför

kostsamma, söker man ofta på ena eller andra sidan vid sig binda kunder,

leverantörer o. s. v., exempelvis med förbud för dem att hava förbindelse med

konkurrenten. I åtskilliga konkurrensförhållanden är en konkurrent över huvud

icke åtkomlig på annat sätt än genom en tredje man (eller flera sådana)

såsom mellanled. I den mån en tredje man ej vill lämna sin medverkan frivilligt,

föranledes man till att mot honom rikta stridsåtgärder. Härav följer,

att inom konkurrenstvisternas område stridsåtgärder mot tredje man äro, i

jämförelse med stridsåtgärder med omedelbart syfte, förhållandevis mera betydelsefulla

än vid de egentliga avtalstvisterna. Detta medför naturligen, så
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr 31.

som redan blivit antytt, icke i och för sig att behovet av skydd för tredje

man skulle vara mindre, när det gäller konkurrenstvister. Men det är att

märka, att ett generellt förbud mot stridsåtgärder mot tredje man i fråga örn

dessa tvister måste beräknas få en jämförelsevis mera ingripande betydelse

och hårdare drabba organisationernas nuvarande kampmetoder än i fråga örn

arbetskonflikter och med dem jämförliga avtalstvister. Vidare bör framhållas,

att de utomstående, mot vilka sådana stridsåtgärder vid konkurrenstvister

riktas •—• t. ex. fabrikanter och grosshandlare i strider mellan olika

detaljhandelsföretag, distributörer i strider mellan olika leverantörer av mjölk

m. fl. varor -— ofta icke torde själva hava en principiell obenägenhet för anpassning

efter den ena stridande partens krav, såsom fallet är då man blir indragen

i en konkret avtalstvist, utan ofta till en tid vägra sin medverkan allenast

i syfte att senare kunna därför erhålla ett högre vederlag genom gynnsammare

affärsbetingelser eller i annan form. Av dessa skäl torde lagstiftningen

endast med en viss försiktighet böra inskrida för att reglera kampmetoderna

i konkurrenstvister, åtminstone örn man ansluter sig till den

uppfattningen att en avtalsmässig reglering av den fria konkurrensen kan

vara och i många fall är ur ekonomisk synpunkt gagnelig, ibland oundgänglig.

I samma riktning talar den omständigheten, att det på grund av konkurrenstvisternas

natur och varaktighet ofta är mycket svårt att avgöra, om avbrytande

av en viss ekonomisk förbindelse med ett företag grundar sig å dettas

hållning i en konkurrenstvist eller å andra faktorer av mera omedelbar ekonomisk

betydelse. Och även i sådana fall, då det, t. ex. på grund av en parts

egna uttalanden, är otvivelaktigt att grunden åtminstone delvis är av det förra

slaget, skall det ofta vara svårt att i förbindelsens avbrytande finna något

annat än ett legitimt utnyttjande av avtalsfriheten; det lärer icke ankomma på

rättsordningen att tvinga t. ex. en avnämare att i längden fasthålla vid en

leverantör etc., som å sin sida icke vill avstå från sin förbindelse med en konkurrent

till den förre.

Från dessa utgångspunkter har man i förslaget stannat vid att upptaga

skydd för tredje man blott i begränsad utsträckning, nämligen endast vad

angår massåtgärder. Andra slag av stridsåtgärder äro alltså i hithörande fall

tillåtna, även då de riktas mot tredje man.

I tredje styckets text har det icke ansetts möjligt eller erforderligt att giva

en fullt preciserad bestämning av begreppet konkurrensförhållande. Det belyses

genom ett antal exempel, som icke äro uttömmande; därav framgår bl. a.

att förhållandet mellan flera om arbetstillfällen tävlande fackföreningar eller

grupper av arbetare är hit hänförligt. Ett konkurrensförhållande betecknas

uttryckligen såsom tvist och konkurrenterna såsom parter däri. För dem stadgas,

i enlighet med grundtanken för den förevarande avdelningen av förslaget,

icke något rättsligt skj?dd. En stridsåtgärd mot en konkurrent, t. ex.

en uppmaning till allmänheten att icke göra inköp av dennes tillverkningar,

kommer alltså även framdeles att vara tillåten. Förbjudna äro endast vissa

åtgärder, som i anledning av konkurrenstvist riktas mot tredje man; örn begreppet

tredje man hänvisas till vad därom anförts under första stycket av

förevarande paragraf. Undantag från rättsskyddet kan följa av 16 § (18 §

äger däremot ingen tillämpning i fråga örn konkurrenstvister).

För att en massåtgärd mot tredje man skall vara otillåten förutsättes, att

man därmed vill åstadkomma nedläggande eller reglering av konkurrentens

verksamhet eller eljest utöva inverkan därå; exempelvis kan nämnas inverkan

på konkurrentens prispolitik eller på de avsättningsområden eller varuslag,

som skola omfattas av hans rörelse. Det är betydelselöst, om man önskar

uppnå det avsedda resultatet genom en rent faktisk påverkan på konkurren
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81. 101

tens verksamhet eller genom att nied honom få till stånd en konkurrensreglerande

uppgörelse.

Ytterligare är att märka, att förbudet endast gäller mot massåtgärder, varigenom

man vill förmå tredje mannen att lämna sin medverkan g;enom avbrytande

av hans egen ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av

annan åtgärd mot denne. Härav följer, att ett försök av en konkurrent att

för egen del av tredje mannen erhålla förbättrade villkor vid fortsatt

affärsförbindelse icke drabbas av förbudet även örn därigenom en annan konkurrents

ställning gentemot tredje mannen skulle komma att bliva mindre gynnsam.

De fall, som härvid avses, äro i synnerhet sådana, i vilka mellan

den ena konkurrenten och tredje mannen såsom parter består en avtalstvist

av det slag, som behandlas i första stycket. Att angrepp av en part i sådan

tvist mot motparten däri i allmänhet äro lovliga, följer motsättningsvis av den

i första stycket givna regeln. Lovligheten av sådana åtgärder i en avtalstvist

bör nu tydligen icke röna intrång därigenom, att den ena parten tillika är

tredje man i en konkurrenstvist, som består mellan den andra parten och någon

utomstående. Och kommissionen har övervägt att genom uttrycklig bestämmelse

från skydd enligt tredje stycket utesluta den, som jämlikt första stycket

borde anses såsom part. En dylik föreskrift skulle emellertid kunna utnyttjas

till en otillbörlig maskering av angrepp mot tredje man i konkurrenstvist

med syfte att vinna hans medverkan emot konkurrenten; man kunde

t. ex. för egen del begära sådana priser eller andra villkor av tredje mannen,

att denne skulle därigenom bliva nödsakad att avbryta sin förbindelse med

konkurrenten, antingen direkt eller genom att av denne kräva sådana villkor,

som ej rimligen kunde uppfyllas. Enligt den formulering, som upptagits i

förslaget, skall avgörandet bero på den verkliga innebörden av de krav, som

ställas på tredje mannen, och ej på den form varl de framträda. — Till belysning

av det sagda må anföras ett exempel. En tillverkare levererar sina varor

såväl till ett större företag inom detaljhandeln som till ett stort antal mindre

detaljhandlare. Förstnämnda kund erhåller väsentligt gynnsammare pris än

de senare. Örn nu dessa eller en deras sammanslutning fordrar att de skola

erhålla samma pris som den stora köparen, kan häri ligga ett försök att förmå

leverantören att avbryta sin förbindelse med denne, eftersom han ej kam

hålla ett enhetligt pris utan att antingen själv bli ruinerad eller också höja

priset för den stora kunden, så att han förlorar denna. Men förhållandena

kunna också vara sådana, att leverantören med åsidosättande av normal kalkylering

tillämpat en osund prispolitik och att med omläggning därav de

mindre avnämarnas krav kunna tillgodoses utan uppoffring eller allvarligare

rubbning av förbindelsen med den större. Försök att med en mot tillverkaren

riktad stridsåtgärd genomdriva kravet skulle i förra fallet vara förbjudet

men i det senare tillåtet.

Såsom ovan nämnts, förekomma konkurrenstvister även på arbetsmarknaden.

Bl. a. händer, att en fackförening söker tillföra sina medlemmar ökad

tillgång till arbete genom att av en viss arbetsgivare fordra ingående av kollektivavtal

med en bestämmelse om ensamrätt eller företrädesrätt till arbetet för

medlemmar av föreningen. För ett sådant avtal, lägges i och för sig icke hinder

genom den föreslagna lagstiftningen. Men situationen kan vara sådan, att

arbetsgivaren redan har ett i förevarande fall tillämpligt kollektivavtal —

kanske med enahanda klausul örn ensam- eller företrädesrätt — med en annan

fackförening. I så fall bör antagas, att syftet med förstnämnda förenings

yrkande örn avtal är att undantränga den andra föreningens medlemmar

från arbetet, och då föreligger mellan fackföreningarna en konkurrenstvist,

i vilken arbetsgivaren är att anse såsom tredje man. Blockad eller annan

massåtgärd från den förstnämnda fackföreningens sida blir alltså förbju
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majlis proposition nr SI.

den. Pa liknande sätt kan böra bedömas det fall, att med en arbetsgivare, som

ännu ej ingått något kollektivavtal, sadant avtal kräves av två konkurrerande

fackföreningar kanske ^ på samma villkor, utom beträffande frågan vilka

arbetare som skola erhålla sysselsättning. Det måste då anses, att vardera

fackföreningen åsyftar att vinna arbetsgivarens (tredje mannens) medverkan

i konkurrensstriden och följaktligen skall vara förhindrad att för detta

ändamål begagna sig av blockadvapnet. Läget förändras ej, örn •—• såsom

stundom förekommit — arbetsplatsen blir blockerad av båda fackföreningarna

samtidigt Yad ovan är sagt örn försök att undantränga medlemmar av en

fackförening, som tidigare erhållit kollektivavtal, äger även tillämpning örn

man i sådant syfte vänder sig mot oorganiserade arbetare, som redan äro anställda

vid en arbetsplats.

Yttranden

beträffande första och andra styckena.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke lyckats klart avgränsa

partsbegreppet för sådana fall då å endera eller båda sidorna uppträdde

en organisation och fråga uppstode, vilka av organisationens medlemmar som

skulle anses ha »del i tvisten» och på den grund tillsammans med organisationen

intaga partsställning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat

sig förutsätta, att när det föreskreves, att stridsåtgärd skulle vara företagen

som påtryckningsmedel, därmed avsåges ej blott sådana stridsåtgärder,

som syftade till att tvinga tredje mannen att vidtaga någon åtgärd, som kunde

vara till fördel för den angripande i dennes förhållande till motparten utan

även sådana åtgärder, som toge sikte på att omöjliggöra eller försvåra för den

angripne tredje mannen att uppehålla ekonomisk förbindelse med motparten i

primärkonflikten. Möjligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej även sådana

mot tredje man riktade stridsåtgärder, som vidtoges för att straffa den

angripne i anledning av dennes förhållande till motparten i primärkonflikten,

här borde medtagas. Något skydd mot sådan stridsåtgärd i vedergällningssyfte

bereddes nämligen icke förrän det förhållande vedergällningen åsyftat

upphört (10 §, andra punkten). Då man emellertid i allmänhet måste presumera,

att sådana stridsåtgärder vore vidtagna även såsom påtryckningsmedel,

vore måhända tillägget obehövligt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och handelskammaren i Gävle ha påpekat,

att i första stycket begagnades ordet tvist på ett sätt som knappast överensstämde

med gängse språkbruk och med anledning därav föreslagit omredigering

av första punkten.

Svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund lia framhållit,

att ifrågavarande bestämmelser medförde den konsekvensen, att i tvist mellan

ett andelsföretag och en privat handlare angående skyldighet för handlaren

att inköpa sitt behov av produkter från andelsföretaget det sistnämnda på

grund av tvisten icke ägde vidtaga stridsåtgärd i någon form mot de producenter,

som tillgodosåge handlarens behov av sådana produkter jämväl för de

fall, att andelsföretaget mottoge dessa producenters överloppsprodukter. Andelsföretaget

ägde sålunda icke överenskomma med ett annat andelsföretag, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

103

detta icke skulle mottaga produkter från de angivna producenterna. Skulle

andelsföretaget åter oberoende av tvisten göra en direkt hänvändelse till dessa

producenter, att de skulle åtaga sig leveransplikt till andelsföretaget, syntes

hinder icke möta mot att massåtgärd riktades mot dem. Med hänsyn härtill

ifrågasattes, huruvida i förevarande fall åtminstone andra stridsåtgärder än

massåtgärder, dock ej uppsägning av hyres- eller arbetsavtal, skulle kunna få

riktas mot dem, som genom leveranser eller dylikt möjliggjorde för vederbörande

att fortsätta verksamheten.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att av andra stycket icke

tydligt framginge, i vilken mån s. k. priskrig vore tillåtna. Särskilt på mjölkmarknaden

hade sådana förekommit, därvid många gånger även personer eller

firmor, vilka i relativt hög grad kunde betraktas som tredje man, drabbats.

beträffande tredje stycket.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat tvekan örn lämpligheten av att

i förevarande lag reglera jämväl konkurrenstvister. Länsstyrelsen ville emellertid

på grund av de tendenser till övergrepp i hithörande fall, som på senare

tid någon gång kommit till synes, icke motsätta sig en försökslagstiftning i

ämnet.

Landsorganisationen har framhållit, att kommissionen ej förebragt någon

övertygande motivering för den privilegiering av angreppen mot tredje man i

konkurrenstvister, som innefattades i begränsningen av de förbjudna åtgärderna

till massåtgärder. Tredje mans behov av rättsskydd vore oförenligt med

en sådan begränsning. I varje fall vore betänkligt att även uppsägning av arbets-

och hyresavtal undantagits från förbudet. Detta skulle innebära bland

annat, att uppsägning av arbetare eller hyresgäst på grund av dennes vägran

att avbryta sina affärsförbindelser med arbetsgivarens respektive hyresvärdens

eller av denne understödda personers affärskonkurrenter skulle vara rättsligen

tillåten. Undantagandet av annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning

av arbets- och hyresavtal från förbudet mot organisationstvång innebure

en socialt opåkallad privilegiering av den angripande parten i allmänt ekonomiska

konfliktförhållanden.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att genom ifrågavarande

stadgande berövades, såsom jämväl framgick av kommissionens motivering,

vissa jrrkesgrupper sitt enda stridsvapen. Lagförslaget vore i detta avseende

synnerligen ensidigt, en ensidighet som i utpräglat hög grad vore till ^nackdel

för jordbrukarna. Emedan gränsen mellan massåtgärder och stridsåtgärder

just på ifrågavarande område vore så vag, komme, därest förslaget på denna

punkt i oförändrat skick upphöjdes till lag, säkerligen ett otal rättsliga tvister

att bliva följden. ,

Kooperativa förbundet har gjort gällande, att det med den avfattning stadgandet

erhållit fortfarande skulle visa sig möjligt att i där avsedda konkurrensmotsättningar

på ett klandervärt sätt träffa tredje man med påtryckningsåtgärder.

Med hänsyn till områdets svåröverskådlighet bjöde emellertid för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

siktigheten, att man tillsvidare åtnöjde sig med förslaget sådant det utformats

på denna punkt.

Socialstyrelsen har påpekat, att skyddet för tredje man skulle träda i tilllämpning,

om en förening sökte undantränga oorganiserade arbetare, som redan

vore anställda vid en arbetsplats. Stadgandet finge härigenom en vidsträckt

tillämpning utanför den egentliga industriens område. Inom fack sådana

som transport-, väg-, skogs- och flottningsarbeten vore det vanligt, att

en fackförenings medlemmar arbetade sida vid sida med medlemmar av annan

sammanslutning eller oorganiserade arbetare. Tredjemansskydd skulle nu inträda

för arbetsgivare, så snart avtalsstrid med yrkande örn företrädesrätt inleddes

av fackförening, som icke ensam representerade förutvarande arbetsstyrka.

Detta förhållande syntes tala för att stridsåtgärder, som avsåge avtal

med organisationsklausul eller annan företrädesrätt till arbete, alltid förbjödes.

Ville man icke taga detta steg, torde ifrågavarande lagrum böra givas

sådan formulering, att stridsåtgärd med nyssnämnt syfte endast tillätes, då

förening ensam representerade alla vid stridens utbrott i arbetet deltagande arbetare.

I detta sammanhang ville styrelsen även påpeka, att en bestämmelse av

bär ifrågavarande slag, vars plats rätteligen borde vara i lag om kollektivavtal,

syntes ägnad förebygga vissa eljest tänkbara fall av kollision mellan nämnda

lag och den nu föreslagna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha förklarat

sig vidhålla sin i yttranden över professor Bergendah förslag intagna

ståndpunkt om nödvändigheten av förbud mot stridsåtgärder, som vidtoges i

syfte att genomdriva avtalsbestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att

hålla sig enbart eller företrädesvis till den avtalsslutande organisationens medlemmar.

Det syntes vara skäligen likgiltigt för tredje mannen, d. v. s. i detta

fall arbetsgivaren, huruvida konkurrensmotsättningen i det särskilda fallet

vöre akut och berörande vissa arbetargrupper eller enskilda arbetare, eller örn

den avtalsslutande arbetarorganisationen med föreskriften örn ensamrätt eller

företrädesrätt till arbete för organisationens medlemmar avsåge att skapa galant!

för att arbetsgivaren under avtalstiden ej anlitade någon utomstående

arbetare. Det vore för övrigt svårt att i praktiken uppdraga någon gräns

mellan dessa båda fall.

Handelskammaren i Gävle har ifragasatt örn förevarande bestämmelser bleve

fullt effektiva med hänsyn till kommissionens i princip synnerligen välvilliga

inställning till kollektivavtalen. För det fall att å en arbetsplats endast funnes

oorganiserade arbetare syntes meningen vara, att en fackförening icke

finge blockera arbetsplatsen med krav pa ensamrätt till arbete för sina medlemmar,

åtminstone icke utan att medgiva rätt till inträde i föreningen för de

oorganiserade. Handelskammaren funne det emellertid icke klart, huruvida

sådan rätt ansåges föreligga, örn föreningen hölles öppen men de oorganiserade

vägrade att inträda i fackföreningen. Enligt handelskammarens förmenande

borde sådan rätt icke föreligga ens örn ett litet fåtal anslöte sig till fackföreningens

krav.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

105

Förevarande lagrum innefattar lagförslagets huvudprincip angående skydd

för tredje mans neutralitet. Jag har redan i den allmänna motiveringen redogjort

för min ställning till de viktigaste frågor, som här möta.

Vad beträffar neutralitetsgrundsatsens närmare utformning i kommissionsförslagets

14 §, är jag fullt medveten örn att åtskilliga i yttrandena framställda

invändningar ha ett visst berättigande. Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida

det är påkallat att i stadgandet örn konkurrenstvister begränsa förbudet

mot stridsåtgärder till kollektiva sådana, såsom skett i kommissionsförslaget.

Då jag likväl i denna punkt icke anser mig böra avvika från kommissionen, är

det med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningens räckvidd på

detta område.

I anledning av vad i kommissionens motiv och i socialstyrelsens yttrande

uttalats angående konkurrenstvister på arbetsmarknaden, önskar jag framhålla,

att bestämmelserna örn skydd för tredje mans neutralitet i sådana konkurrenstvister

givetvis ej böra lägga hinder i vägen för stridsåtgärder, som

till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom stridsåtgärder mot part. Den

omständigheten att i ett avtalsförslag, som från arbetarsidan överlämnats och

som från motsidan förkastats, även finnes någon klausul, som vid tillämpningen

kunde medföra intrång i andra arbetares eller organisationers intressen, bör ej

medföra att en efter förhandlingarnas avbrytande vidtagen kollektiv stridsåtgärd

anses såsom angrepp på tredje mans (arbetsgivarens) neutralitet. Det

vore en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den

egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt

berör även konkurrerande arbetares intressen. Överhuvud torde stadgandet

i tredje stycket endast i de undantagsfall, då konkurrenssyftet är dominerande,

få tillämpning på arbetsmarknadens strider. Frågan örn stipulerandet

i kollektivavtal av organisationstvång har icke genom det föreliggande

lagförslaget upptagits till behandling.

Förevarande lagrum har i flera hänseenden underkastats omarbetning, varvid

eftersträvats att utan sakliga förändringar vinna en förenklad avfattning

av bestämmelserna.

Departe
ments
chefen
-

9 §.

I 15 § av kommissionsförslaget stadgas, att i anledning av sådan motsättning

till part, som enligt 7—12 §§ i den av kommissionen föreslagna lagen

eller lagen örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, ej

heller stridsåtgärd av något slag må äga rum mot tredje man.

Som motivering till dessa bestämmelser anför kommissionen bland annat följande.

1 vissa av de fall, då enligt den sakkunniges utkast ansetts föreligga stridsåtgärd

mot tredje man, skall enligt kommissionens lagförslag stridsåtgärd

anses vara riktad mot part; så beträffande vedergällning för någons ställning

till ekonomisk tvist (10 §), organisationstvång (11 §), utpressning mot

den som övertagit egendom eller rörelse (9 §). Även i dessa fall kan emellertid

inträffa, att stridsåtgärd vidtages mot tredje man såsom ett medel

för uppnående av angriparens syfte med avseende å den egentliga motparten.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Enahanda, är förhållandet i fråga om de fall, som ej berörts i den sakkunniges

utkast men beträffande vilka i förevarande förslag stadgats förbud för

stridsåtgärder mot part (7 och 8 §§, delvis 9 och 12 §§). Följande exempel

på hithörande angrepp mot tredje man må här anföras. Såsom ett led i en

vedergällningsaktion mot en förutvarande strejkbrytare, som »prickats» (10 §),

söker man förhindra, att denne skall erhålla servering å ett kafé, och om kaféinnehavaren

ej vill medverka härtill, förklaras hela hans rörelse i blockad. Åt

en förföljelse av en politiskt misshaglig person (8 §) söker man giva ökad

effektivitet genom att rikta en bojkott mot någon nära anhörig till den förföljde,

ehuru den sålunda angripne icke själv givit någon anledning till angreppet.

Det är uppenbart, att i samtliga nu nämnda fall, i vilka förbud skall gälla

för stridsåtgärd mot part, det jämväl måste vara otillåtet att angripa en tredje

man. Dennes intresse av att icke bliva angripen är i dessa fall minst lika

beaktansvärt som partens, och örn det ej bleve tillgodosett, skulle en möjlighet

finnas att på en omväg, nämligen genom angrepp mot tredje man, åtminstone

i viss utsträckning nå syftet emot parten utan att överträda de bestämmelser,

som givits till dennes skydd. Med de nu berörda situationerna, i vilka stridsåtgärder

mot part äro förbjudna enligt den föreslagna lagen, hava beträffande

rättsskydd för tredje man ansetts böra likställas sådana situationer, i vilka

stridsåtgärd emot part äro såsom brott mot gällande kollektivavtal förbjudna

enligt 4 § lagen örn kollektivavtal.

Om det skydd för tredje man, som nu angivits, meddelas bestämmelse i

förevarande paragraf. Förbud meddelas sålunda för stridsåtgärd mot tredje

man i anledning av sådan motsättning till part, som enligt förut berörda

lagrum icke må föranleda stridsåtgärd mot denne. Av formuleringen framgår,

att det icke är någon förutsättning för paragrafens tillämpning, att

stridsåtgärd blivit vidtagen mot parten; angreppet bör uppenbarligen icke

bliva mera lovligt därför att det, till en tid eller möjligen överhuvud, begränsas

till att direkt träffa endast tredje man. Denne skall vara skyddad

mot varje stridsåtgärd av de slag, som omförmälas i 1 §, även om part endast

åtnjuter skydd mot massåtgärd eller därjämte mot särskilda arter av stridsåtgärd

men ej mot alla former därav (9, 11 och 12 §§ samt lagen om kollektivavtal

4 §). Vid jämförelse med 14 § är skyddet enligt förevarande

paragraf mera vittgående på det sätt, att därifrån ej skall gälla undantag

''enligt 16—18 §§. Det är huvudsakligen av hänsyn bärtill, som de i lagen

om kollektivavtal reglerade motsättningarna ansetts böra upptagas i förevarande

paragraf; i och för sig äro de nämligen så gott som alltid av den

beskaffenhet, som avses i 14 § första stycket. Vid en avtalstvist, däri mera

omfattande stridsåtgärd icke må vidtagas mot part, är emellertid ett undantagslöst

skydd för tredje man påkallat. Visserligen kan icke med fog göras

gällande, att dennes intresse av att stå utanför en tvist är i allmänhet annorlunda

beskaffat eller i och för sig mera beaktansvärt, då en stridsåtgärd mot

part är förbjuden än då den är lovlig, men angriparens tillvägagångssätt

framstår i de förra fallen såsom mera förkastligt och alla de skäl, som föranleda

medgivande av vissa utvidgningar av en lovlig strid, bortfalla, då redan

ett angrepp mot part är olagligt.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för det väsentligaste av kommissionens

motiv till ifrågavarande paragraf i den mån densamma har avseende

å spörsmålet örn organisationstvång i samband med stridsåtgärder mot

tredje man. För sammanhangets skull vill jag emellertid här i sin helhet återgiva

vad kommissionen i detta hänseende anfört.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

107

På arbetstvisternas område förekommer, att en arbetargrupp vid sådan

motsättning till andra arbetare, varom i denna paragraf är fråga, söker

uppnå sitt mål genom att få inryckt en därtill syftande bestämmelse i ett

kollektivavtal med arbetsgivaren och, örn detta vägras av denne, mot honom

vidtager en strejk eller annan stridsåtgärd. Arbetsgivaren är då tredje man

och skall i princip åtnjuta skj^dd enligt förevarande paragraf. Tillämpning

härav kan närmast tänkas ifrågakomma beträffande vedergällning mot en

förutvarande strejkbrytare e. dyl. eller beträffande organisationstvång (10 och

11 §§)> på det sätt att man vill i kollektivavtalet få införd bestämmelse örn

att viss arbetare ej må av arbetsgivaren anställas eller bibehållas i arbete,

överhuvud eller såframt han ej inträder i viss organisation. Dylika fall, där

stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande paragraf, äro emellertid

sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt vanligare fall, i vilka

man går till strid för att i ett kollektivavtal få inryckt en bestämmelse örn att

alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall gälla, skola tillhöra

viss organisation (eller att företräde till anställning skall tillkomma dennas

medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må även i allmänhet

genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta icke endast innebär

ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare att inträda i

organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en generell reglering av

arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela uttrycklig bestämmelse

av sådant innehåll. Det är i detta sammanhang att märka, att örn organisationskravet

i verkligheten endast är en förklädnad för ett försök att helt

undantränga vissa arbetare från anställning, massåtgärd kan vara förbjuden

jämlikt 14 § tredje stycket; att fallet är av denna beskaffenhet kan framgå

därav, att man vägrar dessa arbetare inträde i organisationen. — Jämväl ett

krav på att alla av ett kollektivavtal berörda arbetsgivare skola tillhöra viss

förening må i princip genomdrivas med stridsåtgärd.

Förevarande paragraf behandlar sådana stridsåtgärder mot tredje man, vilka

hänföra sig till en utbruten lagstridig primärkonflikt eller till en latent sådan,

d. v. s. en »motsättning» till part, som enligt lag icke får föranleda stridsåtgärd

och där stridsåtgärd icke heller ännu har tillgripits. Primärtvisten

behöver inte vara en avtalstvist, ej heller av den art som åsyftas i andra och

tredje stycket av 8 §. Enligt kommissionens förslag skall förbudet mot tredjemansangrepp

i dessa fall vara absolut och sålunda bl. a. ej begränsat genom

föreskrift angående neutralitet såsom betingelse för tredje mans rättsskydd.

Med hänvisningen till lagen örn kollektivavtal åsyftas dels avtalsstridiga primärkonflikter

och dels sådana primärkonflikter, som äro förbjudna i kollektivavtalslagen,

oavsett örn de medgivas i avtal eller icke. Då tredje man i dessa

fall skyddas utan hänsyn till neutralitet, blir följden att arbetare som taga

anställning under en konflikt, vilken utgör avtalsbrott från arbetarsidan,

komma i åtnjutande av tredjemansskydd. Häremot är icke något att erinra.

Lagrummet avser vidare stridsåtgärder mot tredje man, hänförande sig till

primärkonflikter av det slag, som enligt föregående eller efterföljande bestämmelser

i detta lagförslag eller i annan lag förklarats förbjudna. Örn en

arbetsgivare med kränkning av föreningsrätten avskedat en arbetare, blir en

stridsåtgärd mot tredje man, som avser att skärpa det otillåtna primärangreppet

(avskedandet) — t. ex. uppsägning från arbetsgivarens sida av en

Departe
ments
chefen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

hyresgäst, vilken upplåter bostad åt den avskedade arbetaren ■— att hänföra

till de här förbjudna tredjemansstriderna. Har en arbetsledare under en konflikt

vägrat utföra visst arbete, som ej tillhör hans vanliga göromål och ej

heller är skyddsarbete, blir en av arbetsgivaren vidtagen stridsåtgärd mot

tredje man, t. ex. avskedande av en anhörig till arbetsledaren, förbjuden enligt

förevarande paragraf, jämförd med 3 och 11 §§.

På grund av den avfattning, som i det föreliggande lagförslaget givits åt

3 och 4 §§, blir det förut anförda resonemanget i kommissionens motiv angående

de fall, då primärtvisten gäller frågor örn strejkbrytare, organisationstvång

m. m., icke i allo tillämpligt. Stridsåtgärd i syfte att i kollektivavtal

införa en klausul, varigenom de under konflikten arbetande strejkbrytarna

skulle förhindras fortsatt anställning, omfattas icke av förbudet i nu förevarande

paragraf. Ej heller förbjudes stridsåtgärd i syfte att få i kollektivavtal

införd en bestämmelse, varigenom såsom förutsättning för vissa arbetares

kvarstannande stadgas att de ingå i fackförening.

I kommissionens förslag har den ändringen vidtagits att hänvisningen till

'' uppräknade lagrum ersatts med en mera allmänt avfattad hänvisning. Vidare

har en redaktionell jämkning företagits.

10 §.

I den allmänna motiveringen har jag angivit min principiella ståndpunkt till

de bestämmelser i kommissionsförslaget som reglera frågan örn strejkbrytares

ställning. Jag har ock lämnat en redogörelse för vad yttrandena i denna del

innehålla av mera allmän innebörd.

Dessa bestämmelser jämte andra i samma ämne äro upptagna i 16 § i kommissionsförslaget.

Jag övergår nu till att närmare redogöra för bestämmelserna i fråga ävensom

för de detaljerinringar, som i yttrandena framställts mot desamma.

Enligt 16 § i kommissionsförslaget tillkommer det i 14 § av förslaget stadgade

skyddet för tredje man ej den som brutit sin neutralitet i tvisten.

Såsom neutralitetsbrott är att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § av förslaget

avses, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen

i avseende å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit

anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock

att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller

utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning

eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer

honom.

Slutligen stadgas i andra stycket av 16 § att såsom brytande av neutralitet

är, med den inskränkning, som följer av 1. och 2., icke att anse, att någon vid

arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete. Ej heller brytes neutralitet, genom

utförande av skyddsarbete åt part. Till skyddsarbete hänföres arbete, som

icke kan anstå utan fara för människor eller för skada å bj^ggnader eller andra

anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

109

Bestämmelserna i 16 § av kommissionens förslag motsvaras närmast av 1 §

tredje stycket första punkten i den sakkunniges utkast, där det stadgas, att

stridsåtgärd mot tredje man icke skall anses föreligga då stridsåtgärd i anledning

av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av egendom

eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter förändring

av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej

själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man.

Som allmän motivering till förslaget anför kommissionen följande:

De i 16 § angivna undantagen hänföra sig endast till de fall, som behandlas

i 14 § och vilka utmärkas därav, att stridsåtgärder mot part äro att anse såsom

legitima. Endast i dylika fall bör anses, att en utomstående, vilken gör

gemensam sak med en part eller förhåller sig på ett därmed likvärdigt sätt

och sålunda uppgiver sin neutralitet, bör gå miste örn det skydd, som i allmänhet

tillkommer utomstående. Däri att av lagen en viss hållning betecknas såsom

oneutral och förklaras skola medföra den nu angivna verkan, ligger ingalunda,

att en sådan hållning skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas.

Den skall alltså icke i och för sig drabbas av några som helst påföljder

av rättslig natur, utan allenast medföra, att den oneutrale tredje mannen

i förhållandet mellan parterna betraktas såsom likställd med den part, till vilken

han anslutit sig. Emellertid kan det icke undvikas, att lagstiftningens

ställningstagande kommer att anses giva uttryck åt en viss värdering av den

utomståendes handlingssätt och bl. a. därför bliva av särskilt ömtålig natur.

På detta område göra sig därför gällande mycket olika meningar och sådana

ha även framträtt inom kommissionen. Den av majoriteten antagna lagtexten

avser att uttömmande angiva de fall, i vilka en tredje man anses hava brutit

sin neutralitet.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 16 § får jag

hänvisa till kommissionens betänkande sid. 90 och 91, 93 och 94 samt 96 och

97.

I sitt yttrande har landsorganisationen framhållit att av uttryckssättet i förevarande

paragraf (»utför arbete», »lämnar understöd», »bispringer») framginge,

att neutralitetsbrott ej skulle medföra neutralitetens förverkande för

hela konflikttiden utan endast för den tid det oneutrala handlingssättet fortginge.

Det förekomme emellertid i många fall, att arbetet avbrötes och då

skulle blockadbrytarna icke längre kunna bliva föremål för repressalier under

den tid de ej utförde arbete. Sedan kunde de på nytt anställas hos samma eller

annan i tvisten indragen arbetsgivare och då betraktas såsom oneutrala endast

så länge de utförde arbete, för att åter anses såsom neutrala då de tillfälligtvis

upphörde med arbetet. Detta vore exempelvis förhållandet inom stuveribranschen,

där arbetarna i många fall endast antoges för lastning eller

lossning av ett visst fartyg och sedan inte hade någon anställning förrän de

möjligen på nytt engagerades för något annat fartyg. Landsorganisationen

ville bestämt motsätta sig en sådan begränsning som den av kommissionen föreslagna.

Som motivering till bestämmelserna i första styckets första punkt anför

kommissionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj tis proposition nr SI.

Den under 1. upptagna regeln, som saknade motsvarighet i den sakkunniges

utkast, har påyrkats i flera av de avgivna yttrandena. Den avser brytande

av en föreningsmedlems organisationsmässiga förpliktelser. Härvid är

endast fråga om föreningar av det slag, som omförmälas i 2 §, d. v. s. ekonomiska

kamporganisationer. Hit äro alltså icke att hänföra ekonomiska föreningar

i teknisk bemärkelse, såsom konsumtions-, bostadsrätts-, mejeri- och

andra s. k. kooperativa föreningar (liksom ej heller aktiebolag), än mindre

idrotts- eller politiska och andra utpräglat ideella föreningar. Även örn vissa

bland dessa, åtminstone av den förstnämnda gruppen, gäller visserligen, att

de kunna bliva såsom parter inbegripna i en ekonomisk tvist och att i samband

därmed vissa förpliktelser kunna åligga medlemmarna, t. ex. fortsatt

fullgörande av leveransskyldighet e. dyl. Vid åsidosättande härav äger föreningen

tillämpa stadgeenliga påföljder, såsom vitén, förlust av medlemsrättigheter,

uteslutning, men den får icke tillgripa egentliga stridsåtgärder. Åtgärder

av förstnämnda slag, vilka enligt uttrycklig bestämmelse i 1 § i intet

fall äro hänförliga till stridsåtgärder i förslagets mening, kunna tydligen tillgripas

även av de egentliga stridsorganisationerna, och de torde inom vissa

bland dessa, t. ex. arbetsgivareföreningarna, i praktiken spela en övervägande

roll. Dessa organisationer äga emellertid även tillgripa stridsåtgärder, såsom

t. ex. »materialspärr» (mot osolidariska medlemmar av arbetsgivareförening),

»prickning» och annan bojkott (i motsvarande fall på arbetaresidan).

Förutsättning härför är i första hand, att föreningen är invecklad i tvistenDet

är härvid utan betydelse, örn föreningen är angripare eller angripen, och

i senare fallet om den är part i primärkonflikten eller blivit föremål för en

sympatiåtgärd (18 §). Örn den är angripare förutsättes emellertid, att angreppet

icke tillkommit med ett så väsentligt åsidosättande av föreningens

stadgar, att medlemmen måste enligt allmänna rättsgrundsatser anses fritagen

från att fullgöra sina förpliktelser; härom har särskild erinran ej ansetts erforderlig.

En medlemsförpliktelse kan ej åligga annan än den, som vid tiden

för föreningens inträde i tvisten är medlem; visserligen kan en medlem tänkas

visa sig osolidarisk på det sätt, att han i anledning av en väntad tvist

vill avgå såsom medlem, men det torde ankomma på föreningen att genom

lämpliga bestämmelser i sina stadgar örn rätten till utträde förebygga missbruk

härutinnan (jfr lagen örn ekonomiska föreningar 11 och 15 §§). De

medlemsförpliktelser, örn vilka här är fråga, kunna vara av skilda slag; viktigast

torde vara dels skyldighet att erlägga avgifter eller uttaxerade bidrag,

dels plikt att deltaga i en arbetsinställelse eller respektera en blockad eller

bojkott. Förpliktelserna skola i varje fall vara fastställda i stadgarna eller

eljest i ordning, som överensstämmer med dessa. Det blotta faktum, att en

förpliktelse blivit åsidosatt, behöver ej alltid innebära ett neutralitetsbrott;

ytterligare fordras, att det skett till fördel för motparten. Härigenom uteslutas

dels sådana fall, där en förpliktelses fullgörande är utan varje betydelse

för tvisten, dels ock sådana, där dess åsidosättande beror på en orsak, som

ej sammanhänger med en önskan att vålla föreningen avbräck i striden, t. ex.

verklig oförmåga att anskaffa medel till verkställande av föreskrivna inbetalningar.

I yttrandena ha svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund

hemställt, att 16 § första punkten måtte kompletteras med ett stadgande

därom att medlem av en i tvist invecklad organisation av annat slag än i lagtexten

angåves icke skulle åtnjuta skydd som tredje man, örn han under tvisten

åsidosatte sina förpliktelser mot organisationen till skada för densamma med

avseende å tvisten. Vad kommissionen i motiven uttalat därom att organisatio
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

lil

nen i ett dylikt fall skulle vara hänvisad till de civilrättsliga påföljder, som

kunde vara angivna i stadgar eller andra överenskommelser syntes icke tillfredsställande.

Riksförbundet landsbygdens folk har icke heller ansett det lämpligt, att begreppet

förening begränsades till ekonomiska kamporganisationer. Örn en sådan

begränsning i allt fall skulle ske, måste detta till undvikande av misstag

tydligt angivas i lagtexten.

Landsorganisationen har framhållit, att det vore svårt att inse, huru förening

skulle kunna genom stadgebestämmelser av rättslig giltighet förhindra,

att enskild medlem i anledning av väntad tvist utträdde ur föreningen och därmed

befriades från sin organisationsförpliktelse i avseende å förhållandet till

den utbrutna konflikten. En stadgebestämmelse med absolut förbud mot utträde

skulle nied säkerhet icke anses rättsgiltig och vore även av praktiska skäl

omöjlig. De av kommissionen åberopade bestämmelserna i lagen örn ekonomiska

föreningar kunde landsorganisationen icke finna lämna någon ledning för

en betryggande stadgemässig reglering av förevarande fråga. Även örn en sådan

reglering likväl vore tänkbar, måste det anses opåkallat att göra organisationernas

möjligheter att utkräva de enskilda medlemmarnas organisationsförpliktelser

i förevarande avseende beroende av stadgebestämmelser. Landsorganisationen

ansåge''därför, att i 16 § särskild bestämmelse bort upptagas av innehåll

att den, som i anledning av väntad arbetstvist utträtt ur förening, vore

att i neutralitetshänseende likställa nied medlem som i första stycket första

punkten avsåges.

Socialstyrelsen har erinrat örn att neutralitetsskydd stipulerades för s. k. arbetsvillig

bland annat under villkor att han ej av organisationsförpliktelse

hindrades att arbeta under konflikten. Detta villkor kunde, enligt socialstyrelsens

förmenande, icke tydas annorlunda än att den arbetsvillige icke tillhörde

den blockerande föreningen och ej heller annan förening, som förklarat sig

vilja respektera blockaden. På arbetsområden, där skilda organisationer tävlade

örn medlemskap bland arbetarna, vore det icke ovanligt, att en organisation

blockerade, medan den andras medlemmar ginge kvar i arbetet. Sådan

förenings medlemmar måste enligt lagtexten åtnjuta neutralitetsskydd, i den

mån de icke förlorade det på annan grund. De åtnjöte sålunda icke skydd, i

den mån de toge arbete efter konfliktens utbrott. Denna konsekvens av kommissionens

förslag torde i sin tur föranleda, att fackförening i fall av arbetsblockad

av annan förening vid arbetsplats, där bägge föreningarna hade medlemmar,

nödgades taga ståndpunkt för deltagande i konflikten. Ville den icke

medgiva medlemmarna att deltaga eller toge den icke ståndpunkt alls, vilket

torde innebära detsamma, åtnjöte dessa medlemmar väl neutralitetsskydd, men

en efter arbetarnas betraktelsesätt ofta naturlig arbetsnedläggelse från deras

sida kunde under sådana förhållanden kollidera med behörighetsreglerna, i den

mån den vore att betrakta som en massåtgärd. Kunde tredjemansskyddet enligt

16 § icke annorlunda bestämmas, än att en utvidgning av en okynnesblockad,

förklarad av ett mindretal, tedde sig ofrånkomlig för det övriga flertalet,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syntes det erforderligt att ernå en omformulering av 3 § i kommissionsförslaget,

som förhindrade denna konsekvens.

Som motivering till första styckets andra punkt anför kommissionen bland

annat följande.

Av formuleringen framgår, att den avgörande tidpunkten beträffande antagande

av nytt arbete icke obetingat är tiden för tvistens utbrott; även den,

som dessförinnan men i anledning av att tvist är väntad, antager arbete och

fortsätter därmed, sedan det förklarats i blockad, skall anses såsom oneutral.

Det har övervägts att stadga en viss frist före tvistens utbrott (exempelvis

tre månader), som i detta hänseende skulle vara avgörande, men en dylik

regel har antagits komma att i de skiftande fallen verka alltför ojämnt och

dessutom vara lätt att kringgå. Mot arbetsvillig, som avbrutit sin anställning

och alltså upphört att utföra blockerat arbete, må därefter icke i anledning

av tvisten riktas stridsåtgärder, även örn tvisten skulle fortgå; sådana

åtgärder skulle nämligen åsyfta vedergällning, och de äro följaktligen förbjudna

jämlikt 10 § andra punkten. — Med en arbetares antagande av blockerat

arbete har av reciprocitetsskäl likställts en arbetsgivares förfarande

att anställa arbetare, som strejkar eller är utestängd från arbete genom

lockout.

Liksom enligt den sakkunniges utkast måste till antagande av anställning

hänföras ej blott inträde i tjänst hos en arbetsgivare, hos vilken man ej tidigare

hade sysselsättning, utan jämväl övertagande hos den förutvarande arbetsgivaren

av sådant arbete, som man ej förut var pliktig att utföra (jämför

även punkten 3 angående omläggning av verksamhet). Betydelsen härav är

emellertid ringa för egentliga kroppsarbetare, vilkas anställningsvillkor i allmänhet

ej torde medföra hinder för deras användande för starkt varierande

arbetsuppgifter. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt övertager ett annat

arbete än det, varmed han förut sysslat, faller alltså inom ramen för hans

tidigare åligganden och blir icke att anse såsom ett oneutralt handlingssätt;

beträffande arbetsledare och jämställda hänvisas till följande paragraf.

I övrigt torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen.

I yttrandena ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening

framhållit, att arbetare, som antagit olagligen blockerat arbete, syntes

vara oneutral örn man vid frågans bedömande endast toge hänsyn till neutralitetsreglerna

i 16 §. Men då den blockerade arbetsgivaren i ett dylikt fall

åtnjöte lagens skydd enligt 14 §, måste detta rimligen sträcka sig även till

annan tredje man, som endast medelbart stöde i förbindelse med part i primärkonflikten.

I allt fall måste prickningsåtgärder mot arbetstagare av nämnt

slag anses såsom led i blockaden mot arbetsgivaren och av sådan anledning

vara förbjudna. Det vore önskvärt, att ett klart uttalande lämnades på denna

punkt under lagstiftningens fortgång.

Socialstyrelsen har hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas i

nu angivet syfte.

Jämväl Sveriges industriförbund har påpekat, att de föreslagna bestämmelserna

innebure, att strejkbryteri stämplades som oneutralt även då det gällde

personer, som biträdde vid klart avtalsstridig eller olaglig konflikt.

Sågverksförbundet har framhållit, att det måste klart utsägas, att arbetare,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

113

som viel konkurrenstvist antager arbete hos den neutrale arbetsgivaren, själv

bibehåller sin neutralitet, även om arbetet skulle ha förklarats i blockad.

Förbundet, som i annat sammanhang, under hänvisning till de vid skogsbruk

och flottning förekommande särskilda förhållandena, föreslagit, att bestämmelser

borde meddelas örn att förening, som ville vidtaga massåtgärd,

skulle vara representativ för den arbetstagaregrupp till förmån för vilken åtgärden

skulle vidtagas, har framhållit att en dylik regel icke vore tillräcklig

för förhindrande av missbruk. Det borde överhuvud taget vara förbjudet att

vidtaga stridsåtgärd för vinnande av en uppgörelse örn arbetsvillkoren beträffande

ett arbete, som man väntade skulle komma i den allmänna marknaden.

I motsatt fall kunde man befara, att arbetsblockaden komme att bliva

ett än flitigare använt vapen för att i god tid kunna förhindra, att några

neutrala arbetstagare skulle kunna uppstå. Man behövde ju icke gå så långt

som till en formlig blockadförklaring, utan det räckte med att en fackförening

i lagom tid före arbetets bortsättning läte sprida ut rykte örn förestående

arbetstvist, därest ej föreningens medlemmar skulle få arbetet.

Sveriges redareförening har gjort gällande, att en utom konflikten stående

arbetsgivare, som anställde arbetare i syfte att driva sin näring, ej borde mista

sin neutralitet, örn de anställda arbetarna skulle vara indragna i en arbetsstrid.

Landsorganisationen har, i anslutning till ett uttalande rörande arbetsledare

under 11 § departementsförslaget framhållit önskvärdheten av att i andra

punkten av 16 § kommissionsförslaget uttryckligen utsädes att med antagande

av anställning vore att likställa övertagande av arbete, vilket man ej förut varit

pliktig att utföra.

I detta sammanhang har landsorganisationen jämväl påpekat, att uttrycket

»i anledning av utbruten arbetstvist» möjligen kunde tagas till intäkt för en

sådan tolkning av bestämmelsen, att särskild bevisning örn motiven för anställningstagande

vore erforderlig. Till undvikande av en sadan tolkning hade lagtexten

på denna punkt bort avfattas: »efter utbruten eller i anledning av väntad

arbetstvist».

Som motivering till bestämmelserna i första styckets tredje punkt anför

kommissionen.

I punkt 3., vilken hänför sig till såväl arbetstvister som andra ekonomiska

tvister, betecknas till en början såsom oneutralt att någon under tvist lämna*

part ekonomiskt understöd. Därmed avses i första hand direkta penningbidrag;

med sådana måste man emellertid, bl. a. för att undvika kringgående

av regeln, likställa beviljande av kredit eller ingående av andra ekonomiska

uppgörelser, som äro för den stridande parten exceptionellt gynnsamnm och

icke kunna anses motiverade på enbart affärsmässiga grunder. — Såsom

oneutralt betecknas ytterligare att någon under tvist, efter omläggning eller

annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer part. Om innebörden

av denna bestämmelse, som återfinnes i den sakkunniges utkast, får

kommissionen åberopa vad som anföres i betänkandet (sid. 153 f.). Ett bispringande

kan icke anses föreligga utan att omläggningen eller förändringen

dels objektivt innebär ett gynnande av parten, dels av den handlande uppfattas

så. Det har icke ansetts nödigt att i förslaget särskilt beröra sådant bi
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majsts proposition nr 31.

114

springande av part, som sker genom övertagande av egendom eller rörelse.

Detta är nämligen i huvudsak av betydelse med hänsyn till en indrivningsåtgärd,

som riktas mot övertagaren, och har med avseende därå uttryckligen beaktats

i 9 §. Även i andra fall kan naturligen ett sådant övertagande, alltefter

de närmare villkoren därför, bliva att bedöma enligt den nu förevarande punkten.

— Det är uppenbarligen likgiltigt, om man understödjer eller bispringer

en part direkt eller genom att understödja en tredje man, som i sin tur understödjer

parten eller eljest är oneutral till dennes förmån. En särskild bestämmelse

härom, som finnes upptagen i den sakkunniges utkast, har antagits

vara umbärlig.

Tydligt är att en oneutral tredje man icke bör få angripas av den part, till

vilken han anslutit sig, eller av någon, som handlar i dennes intresse. Särskild

bestämmelse härom lärer emellertid icke vara nödig, då sådana angrepp

enligt sakens natur icke torde ifrågakomma.

I yttrandena har landsorganisationen ansett, att begreppet »ekonomiskt understöd»

bort i lagtexten förtydligas genom en exemplifiering, i vilken även

bort upptagas beviljande av kredit, särskilda rabatter eller andra särskilda

förmaner, ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar, genom

vilka konfliktpart bereddes förmåner utan vederlag, eller vid vilka av missförhållandet

emellan de å ömse sidor utfästa villkoren eller eljest framginge,

att rättshandlingen huvudsakligen hade egenskap av understöd.

I fråga örn bispringande eller understödjande likställdes i professor Bergendals

utkast uttryckligen med part »annan vilken ej själv är föremål för stridsåtgärd

mot tredje man». Enligt uttalande i motiveringen hade kommissionen

ansett en uttrycklig bestämmelse härom umbärlig. Med hänsyn till de skiftande

och indirekta former, under vilka understöd kunde lämnas, vore det emellertid

önskvärt, att redan av lagtexten otvetydigt framginge, att neutralitetskravet

eftersatts även av den, som understödde eller bisprunge oneutral tredje

man.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att utformningen av bestämmelserna

i förevarande punkt vore behäftad med en viss svaghet. Sålunda

kunde ett fortsatt fullgörande av icke kontraktsbundna leveranser till stridande

part i mycket hög grad innebära »ekonomiskt understöd» och vara beroende

av att den levererande, trots det han enligt lagförslaget kunde gå under beteckningen

tredje man, i verkligheten vore starkt intresserad av stridens utgång.

Sveriges redareförening har förklarat sig förutsätta, att neutralitetsbrott

skulle anses föreligga icke allenast då vid tvist understöd lämnades part, d. v. s.

i de flesta fall en förening utan även då understödet lämnades direkt till enskilda

föreningsmedlemmar.

Här må ock framhållas att, såsom jag tidigare antytt, svenska mejeriernas

riksförening och Sveriges slakteriförbund gjort gällande, att den i förslaget

gjorda åtskillnaden mellan part och tredje man icke motsvarade de faktiska förhållandena.

Det syntes nämligen, som om en person, utan att juridiskt kunna

anses ha del i tvisten, dock kunde ha ett så väsentligt intresse av tvistefrågans

lösning, att hans ställning som tredje man mera vore av formell natur. Därest

ett andelsföretag och ett aktiebolag råkade i tvist angående det pris, som

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

115

borde tillämpas vid försäljning av parternas produkter, syntes hinder icke möta

för parterna att mot varandra tillgripa massåtgärder och att jämväl jämlikt

14 § tredje stycket tillgripa andra åtgärder än massåtgärder gentemot tredje

man för att denne skulle lämna sin medverkan för erhållande av en gynnsam

utgång av tvisten. I denna tvist vore aktiebolaget och andelsföretaget parter,

medan leverantörerna och konsumenterna vore tredje man, varjämte örn någon

innehade praktiskt taget samtliga aktier i aktiebolaget, denne jämväl vöre

tredje man. Andelsföretaget ägde emellertid i detta fall icke gentemot den,

som faktiskt ägde och bedreve aktiebolagets verksamhet, använda åtgärder, avsedda

att mera allmänt isolera honom, ehuru han givetvis hade det mest väsentliga

intresse av tvistefrågans lösning. Skulle åter i det angivna fallet

innehavaren av aktiemajoriteten ha utövat verksamheten i eget namn, skulle

massåtgärd ha kunnat riktas mot honom personligen. Denna åtskillnad allt

efter företagsformen syntes mindre tilltalande. Över huvud torde det gälla,

att örn massåtgärden i ett fall, då verksamheten utövades genom aktiebolag eller

annan juridisk person, icke finge riktas mot den personligen därav mest

intresserade, detta skulle medgiva denne ett skydd, som skulle stärka hans

ställning i oberättigad grad. För allmänheten torde jämväl uppstå utomordentliga

svårigheter att hålla isär den juridiska företagsformen och dess huvudintressent,

en svårighet som framträdde alltmera allt efter som företaget

vore mindre omfattande. Därför föresloges att den som hade ett väsentligt

ekonomiskt intresse av tvistens utgång icke skulle åtnjuta skydd som tredje

man.

Beträffande andra stycket i 16 § av kommissionens förslag anföres i motiveringen

följande.

I andra stycket har upptagits ett viktigt undantag ifrån paragrafens innehåll,

nämligen att neutralitet icke skall anses bruten därigenom att någon utför

skyddsarbete åt part. Detta undantag hänför sig till samtliga punkter i

första stycket. Dess riktighet torde i princip icke vara föremål för större

meningsskiljaktighet. Det är sålunda vanligt, att vid arbetsnedläggelse man å

arbetarsidan självmant vidtager åtgärder att förebygga, att skada skall inträffa

å anläggningar o. dyl., exempelvis inom gruvindustrien. — Starkt delade

meningar råda emellertid angående särskilda spörsmål, i synnerhet angående

vilka personalgrupper, som gentemot arbetsgivarna böra hava rätt att

iakttaga neutralitet vid konflikt, och angående vilka arbeten, som böra få utföras

med bibehållen neutralitet och såtillvida skola vara att beteckna såsom

skyddsarbeten. Dessa båda spörsmål hava tydligen ett nära samband med

varandra, i det att ju större omfattning som gives åt begreppet skyddsarbeten

desto mindre anledning finnes för arbetsgivaren att påfordra utförande av

oneutralt arbete. Beträffande arbetsledare och med dem jämställda har det,

såsom redan antytts, funnits angeläget att i följande paragraf meddela en

särskild bestämmelse i fråga örn rätten till neutralitet. Här skall endast framhållas,

att det icke befunnits möjligt att giva neutraliteten ett annat och mera

begränsat innehåll i fråga örn dylika anställda än i fråga om den underordnade

personalen. Det skulle stå i alltför stark strid med den uppfattning, som

är rådande bland såväl arbetsledarna som de egentliga arbetarna, om de förra

skulle äga med bibehållen neutralitet utföra sådana arbeten, vilkas förrättande

av en person i arbetarställning är att anse såsom oneutralt.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Yad härefter beträffar den närmare omfattningen av de arbeten, vilka skola

hänföras till skyddsarbeten, har till utgångspunkt tagits av Sveriges arbetsledareförbund

utfärdade direktiv rörande medlems förhållande vid arbetskonflikt.

Enligt dessa äro arbetsledare skyldiga att utföra sådana arbeten, som

icke kunna uppskjutas till dess konflikten bilagts utan att materiell skadegörelse

uppkommer. Härmed nära överensstämmande bestämningar av skyddsarbeten

hava givits i avtal, som tid efter annan träffats mellan sammanslutningar

av arbetsgivare och arbetsledare, bl. a. inom verkstadsindustrien. Enligt

dessa skulle arbetsledare emellertid vara skyldiga att utföra jämväl viss

lossning och lastning samt visst produktivt arbete, och med utgångspunkt härifrån

har inom kommissionen yrkats, att till skyddsarbeten skulle hänföras

alla arbeten, som vore erforderliga för att tillvarataga betydande ekonomiska

värden. Kommissionens majoritet har emellertid stannat vid att såsom

skyddsarbeten upptaga sådana arbeten, som icke kunna anstå utan fara för

människor eller för materiell skada av den art, som i texten närmare angives.

För att avvärja fara för människor kunna vid sidan av egentligt sjukvårdsarbete

erfordras vissa transporter o. dyl. Till materiell skada, som i bestämmelsen

avses, har endast efter tvekan hänförts skada å mogen gröda, vare sig

den befinner sig å rot eller redan avmejats. I denna punkt är nämligen att

märka, att beteckningen av allt skördearbete såsom neutralt är ägnat att i

hög grad minska utsikten till framgång för lantarbetarna i lönestrider, ett

resultat, som icke i och för sig är önskvärt. Den intagna ståndpunkten har

likväl antagits stå i överensstämmelse med åskådningen inom övervägande

grupper av befolkningen.

I yttrandena ha länsstyrelsen i Västernorrlands län och sågverksförbundet

föreslagit närmare utredning örn innebörden av begreppet skyddsarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att omfattningen av begreppet

skyddsarbete i förslaget blivit allt för mycket begränsad. Länsstyrelsen funne

icke tillräcklig anledning att utesluta sådant arbete, som enligt den allmänna

meningen betraktades som skyddsarbete och än mindre att uttryckligen rubricera

visst arbete av denna art såsom brytande av neutralitet. Då det torde

vara synnerligen svårt att på detta område komma till en tillfredsställande

definition och då länsstyrelsen knappast kunde se någon egentlig olägenhet

vara att befara, därest man skulle lämna denna fråga utanför lagstiftningen,

ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke ifrågavarande punkt i förslaget kunde

tills vidare helt utgå.

En utvidgning av begreppet har föreslagits av kommerskollegium,

socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening, svenska lantarbetsgivarnes

centralförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,

Sveriges gjutmästareförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges

redareförening.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening lia i detta

hänseende anfört, att begreppet skyddsarbete icke erhållit den utformning, som

överensstämde med undantagsbestämmelsens syftemål. Undantaget vöre baserat

å en intresseavvägning, där betydelsen för arbetarparten av en effektiv

arbetsblockad ställdes i jämförelse med arbetsgivarens och samhällets intresse

av att den materiella skada, som blockaden förorsakade, icke bleve oproportionerligt

stor. Det vore irrationellt att i förevarande hänseende draga gränsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr St
-

ill

mellan sakskada och förmögenhetsskada. De förluster, som arbetsgivaren

åsamkades därigenom, att inneliggande lager icke kunde distribueras till företagets

kunder till exempel av brist på arbetskraft för utförande av lossningseller

lastningsarbete, vore av ojämförligt mycket större betydelse ur ekonomisk

synpunkt än den skada, som hänförde sig till maskiner, inventarier eller

inneliggande varulager. Kundkretsen torde i många fall representera det

största värde, som ginge till spillo genom arbetskonflikter, och dylik förlust

drabbade icke blott arbetsgivaren utan vore exempelvis i fråga örn våra stora

exportindustrier också av synnerligt stor samhällelig betydelse. Örn man genom

en undantagsbestämmelse ville förhindra, att oproportionerligt stora värden

ginge till spillo vid en arbetskonflikt, kunde ett sådant resultat ej ernås på

annat sätt än att åt de rättstillämpande myndigheterna överlämnades att i varje

särskilt fall företaga erforderlig intresseavvägning.

Socialstyrelsen har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen knappast

kunde anses täcka alla de fall, där behov av skyddsarbete verkligen förelåge.

Det kunde därför ifrågasättas, örn ej bestämmelsen i förevarande avseende lämpligen

borde ersättas av ett mera allmänt hållet stadgande och sålunda åt rättstillämpningen

överlåtas att från fall till fall avgöra frågan.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län, Sveriges

hantverksorganisation, Sveriges gjutmästareförbund och Sveriges redareförening

ha ansett, att begreppet skyddsarbete borde utvidgas att omfatta allt

arbete som vore erforderligt för förhindrande av svårare ekonomisk skada.

Kommerskollegium har därvid särskilt betonat vikten av att under skyddsarbete

inginge arbete, varigenom t. ex. för företaget eljest ödesdigra ekonomiska

risker kunde undvikas ävensom arbete, som möjliggjorde företagets

igångsättande omedelbart efter konfliktens slut.

Sveriges redareförening har särskilt påpekat önskvärdheten av att den i sista

punkten av 16 § förekommande uppräkningen kompletterades med fartyg och

fartygslast såsom varande i detta hänseende att jämställa med byggnader och

varulager.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hävdat, att utgångspunkten för bestämmande

av begreppet skyddsarbete i främsta* rummet borde vara att kunna möjliggöra

ett genom arbetsnedläggelse angripet företags bestånd och vidare att

söka hindra händelser, som vore ägnade att i betydande omfattning hämma

företagets utveckling. Möjligen borde övervägas, huruvida icke för tvivelaktiga

fall avgörandet kunde överlämnas till den i 43 § föreslagna nämnden.

Svenska lantarbetsgivarnes central förening har framhållit, att då förutsättningen

för erhållande av mogen gröda vore, att sådd skedde i rätt tid, syntes

konsekvensen fordra, att arbete med sådden likställts med bärgandet av mogen

gröda. Då visst skydd för varulager föreslagits, förefunnes även skäl beakta,

ej minst i en större allmänhets intresse, betydelsen av att transport av jordbrukets

förädlade ömtåliga produkter, såsom mjölk, ägg m. m., innefattades

under skyddsarbete.

Landsorganisationen har invänt, att genom medtagande i definitionen å

skyddsarbete av arbete till förekommande av skada å mogen gröda och varu
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe
ments
chefen.

lager hade den allmänna principen, att skyddsarbete endast avsåge avhjälpande

av egendomsskada, frångåtts. Det vore uppenbart, att då så skett redan i

lagbestämmelsen, de största risker funnes för att i rättstillämpningen begreppet

skulle komma att omfatta även andra slag av förmögenhetsskada.

Till skyddsarbete borde enligt landsorganisationens mening icke hänföras

andra arbeten än sådana, som vore oundgängligen erforderliga för förebyggande

av fara för människor eller av förstörelse av eller avsevärd skada å i

bruk tagna byggnader eller andra anläggningar, maskiner eller andra driftsanordningar

samt husdjur. Skulle varje förebyggande av risk för skada å

mogen gröda anses som skyddsarbete bleve det liktydigt med att lantarbetarnas

effektivaste stridsmedel gjordes obrukbart. Man torde nämligen kunna

räkna med att varje arbetsnedläggelse av lantarbetare under tiden från slutet

av maj fram till nyåret medförde risk för skada å mogen gröda, det bade till

och med gjorts gällande, att dylik risk kunde anses föreligga även under senvintern.

Lantarbetsgivarna komme med visshet att utnyttja ifrågavarande

undantag så, att de för sina egna stridsaktioner komme att välja sådan tidpunkt,

att undantagsregeln kunde bringas i tillämpning.

Beträffande »skada å varulager» mötte det oöverstigliga svårigheter att

här giva begreppet skyddsarbete en klar bestämning. Att under dylik skada

inbegripa förskämning eller annan av varornas egen beskaffenhet eller sättet

för deras lagring beroende försämring kunde ju icke komma i fråga. Därav

förorsakade förluster vore att hänföra till förmögenhetsskada. Det enda fall

av skada å varulager, vid vilket egentligt skyddsarbete kunde ifrågakomma,

torde vara det att skada uppstode å den byggnad eller det rum, i vilka varorna

förvarades. Då skyddsarbete för avhjälpande av dylik skada vore att hänföra

till skyddsarbete å byggnad, saknades anledning att upptaga särskild bestämmelse

rörande varulager. Lagtexten borde uttömmande angiva de skador,

vilkas avhjälpande vore att hänföra till skyddsarbete. Det av kommissionen

till uppräkningen föreslagna tillägget »eller dylikt» borde därför

utgå.

Sveriges arbetsledareförbund har i fråga örn vården av varulager påpekat,

att den skada, vartill en avbruten arbetsprocess eller underlåtenheten att utföra

vissa arbeten kunde leda, läte sig ofta icke konstateras förrän efter viss tid.

Till sådana successivt framkommande skadeverkningar hörde exempelvis blånad

på nysågat eller eljest icke torrt virke. Olika meningar kunde därför råda,

huruvida s. k. »ströläggning» av virke vid viss tidpunkt vore att betrakta såsom

skyddsarbete eller ej. Samma tveksamhet kunde inställa sig beträffande

vården av en mångfald råmaterial och industriprodukter.

Vad landsorganisationen anfört örn användningen av presensformerna »utför

arbete», »lämnar understöd», etc. synes förtjänt av beaktande. Jag bar

för den skull vidtagit en jämkning i ordalagen.

I regeln under punkt 1 har jag, i anslutning till de synpunkter som utvecklats

i åtskilliga remissyttranden, gjort den ändring att brytandet av organisationsmässiga

förpliktelser kan medföra neutralitetens förlust även örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

119

det icke är fråga om de egentliga stridsorganisationerna. De ovan refererade

av landsorganisationen och socialstyrelsen i annat avseende gjorda anmärkningarna

till denna punkt torde förfalla genom den avfattning de följande

punkterna fått i departementsförslaget.

Angående föreskriften i punkt 2 har av socialstyrelsen och flera arbetsgivareorganisationer

yrkats uttrycklig bestämmelse därom att den som tagit arbete

under en konflikt, som utgör avtalsbrott från arbetarsidan, erhåller skydd

såsom neutral tredje man. Redan av stadgandet i 9 § framgår, att denna regel

enligt lagförslaget skall gälla. Emellertid torde en antydan örn regeln i fråga

även i detta sammanhang vara erforderlig. Jag har därför tillfogat ordet

»behörigen», varigenom uttalas att endast örn blockad behörigen förklarats

neutraliteten förverkas.

En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott örn blockaden såsom

sådan är stridande mot avtal eller lag utan även örn den organisation, som utfärdat

blockadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall

sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig att inhämta

den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försummat

avvakta sådant medgivande, blir följden att de som antaga arbete under

konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa

ökade garantier för att stadgarnas bestämmelser örn behörighet i fråga örn

stridsåtgärder komma att efterlevas.

I konsekvens med vad nyss sagts har ordet »behörigen» inskjutits även i

punkt 3 av departementsförslaget.

Såsom ytterligare undantag från neutralitetsskyddet torde, i anslutning till

vad i ett pär yttranden ifrågasatts, böra införas betstämmelse till förekommande

av att neutralitet kan åberopas av bolag, vari part äger ett dominerande

intresse, eller omvänt av enskild person, som är huvudintressent i det bolag,

som är part i tvisten.

Det kunde ifrågasättas att genom en allmänt avfattad bestämmelse i detta

syfte lämna visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens

sida. Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att angiva bestämda

kännetecken på det ekonomiska intresse, som bör verka neutralitetshindrande,

och stannat vid ett delägarskap i aktiebolag, överstigande halva aktiekapitalet,

samt delägarskap i handelsbolag såsom sådant kännetecken.

Bestämningen av »skyddsarbetets» räckvidd har uppenbarligen stor praktisk

betydelse. Enligt förevarande paragraf skall det ej anses såsom oneutralt

strejkbryteri, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under konflikt, varför

den arbetare, som utför skyddsarbete, ej må utsättas för prickning eller andra

bojkottåtgärder. Innebörden av begreppet skyddsarbete berör ock nästa paragraf,

där det gäller att avgränsa arbetsledares förpliktelser att under konflikt

utföra arbete, som eljest åligger arbetarna. Örn begreppet skyddsarbete får ett

vidsträckt omfång, minskas effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra sidan

är det angeläget att, såsom hittills i praktiken vanligen skett, arbetarna vid

arbetets nedläggande taga tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att

maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämnas utan till
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

syn oell vård. Vid avvägande av de olika intressen, som här stå emot varandra,

ansluter jag mig i huvudsak till det förslag, som framställts av en reservant

i kommissionen, herr Sigfrid Hansson. I anledning av vad Sveriges

redareförening anfört, anser jag mig dock böra föreslå tillfogandet av ordet

fartyg i uppräkningen av objekt för skyddsarbete. Det bör understrykas, att

endast sådant arbete utgör skyddsarbete, som icke utan fara kan anstå.

Neutralitetsskydd bör få åberopas även av den som under en konflikt utför

arbete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta

föreskrifter i lag är skyldig fullgöra. Den som ådrager sig ansvar för tjänstefel

enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra visst arbete under

konflikt, bör vara skyddad mot bojkott, örn han fullgör arbetet. Såsom exempel

på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse tjänstemän, nämner jag

sjömanslagen. I ett fall där en vägran att utföra visst arbete ombord å ett

fartyg skulle ådraga den vägrande straff, bör han tydligen, därest ban

fullgör sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgives

vid utförande av skyddsarbete. En bestämmelse härom har införts i förevarande

paragraf.

11 §.

I 17 § av kommissionsförslaget stadgas att vid arbetsinställelse arbetsledare,

tjänsteman eller därmed jämställd ej är pliktig att utom de göromål, som

eljest av honom fullgöras, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han

därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete gäller vad därom är stadgat

i 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

Någon motsvarighet till detta stadgande upptages ej i den sakkunniges

utkast.

Som motivering till förslaget anför kommissionen följande.

Under 16 § har framgått, att en anställd, som under konflikt kvarstannar

i arbete, icke bryter sin neutralitet genom att övertaga en funktion, som han

icke tidigare fyllt, såframt en sådan omläggning av arbetet ligger inom ramen

av de plikter, som åligga honom enligt anställningsavtalet. Denna fråga

är, såsom redan anmärkts, av särskild betydelse beträffande arbetsledare

o. dyl. Deras anställningsavtal innehålla i allmänhet ingen närmare specifikation

av deras åligganden, och från arbetsgivarnas sida göres gällande, att

ifrågavarande personal skall helt stå till arbetsgivarnas förfogande, även för

utförande av oneutralt arbete. Personalens uppfattning uppreser sig häremot

med mycken styrka, men man har hittills ej kunnat genomdriva avtalsbestämmelser

av det innehåll, som man ansett önskvärt. Då personalens ståndpunkt

lärer få anses överensstämma med billighetens krav och i längden leda till det

för alla intressenter mest gynnsamma resultatet, i synnerhet beträffande ett

gott förhållande mellan arbetsledare och den underlydande personalen, synes

det vara lagstiftningens uppgift att genom en tvingande rättsregel göra ett

åtagande att utföra oneutralt arbete under konflikt overksamt. Härav följer,

att till en vägran att utföra sådant arbete icke må av arbetsgivaren knytas

några rättsliga påföljder. En uppsägning av arbetsavtalet skulle sålunda

bliva en enligt denna lag förbjuden stridsåtgärd (14 § första stycket eller

10 §) och vara ogiltig (19 § tredje stycket). — Ifrågavarande ämne avser

visserligen närmast avtalsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetsleda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

121

ren, men har på grund av sitt nära samband med 16 § ansetts tills vidare kunna

införas i denna lag. Därest en fullständigare lagstiftning örn ifrågavarande

tjänsteferhållande kommer till stånd, lärer bestämmelsen kunna dit överflyttas.

. .

Bestämmelsen avser utom arbetsledare även tjänstemän (ingenjörer, kontorspersonal)

och andra med dem jämställda, t. ex. journalister vid ett tidningsföretag,

vilka alltså ej vid en typografkonflikt bliva skyldiga övertaga

sättning o. dyl. arbete. Undantag har gjorts för utförande av skyddsarbete.

Detta begrepp har här samma omfattning som enligt 16 §, vars motivering på

detta ställe torde få åberopas. Emellertid har det ansetts skäligt att medgiva

en annan bestämning av begreppet skyddsarbete, visserligen ej vid individuella

avtal där någon verklig avtalsfrihet ofta. ej kan sägas råda, men i

kollektivavtal, där de anställda (genom sin organisation) äro part. Härigenom

möjliggöres anpassning till de särskilda förhållanden, som äro rådande

inom speciella industrigrenar eller andra arbetsområden. Då emellertid^ de

egentliga arbetarna ej hava inflytande på sådana kollektivavtal, har ett åtagande

från arbetsledarnas sida att utföra skyddsarbeten av en art, som icke

enligt 16 § äro hänförliga till sådana arbeten, ansetts icke böra föranleda, att

sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet under en arbetstvist.

Med hänsyn till bestämmelsens syfte har ifrågasatts, att den borde givas

tillämpning även å avtalsförhållanden, som äro ingångna då lagen träder i

kraft, antingen i full utsträckning eller åtminstone på det sätt, att dess innehåll

skulle bliva gällande, så snart ej annat vore uttryckligen överenskommet.

Bl. a. emedan ifrågavarande avtal i allmänhet äro bindande endast för ganska

kort tid, har ett sådant ingrepp i ett bestående rättsförhållande, som alltid

måste möta betänkligheter, ansetts kunna undvikas. Allmänna rättsgrundsatser

böra alltså gälla även beträffande detta övergångsspörsmål.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 17 § får

jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 91, 97 och 98 samt 104 och

105.

Rörande förslagets bestämmelser örn arbetsledares med fleras

befattning med arbete vid arbetsinställelse anföres i

yttrandena i huvudsak följande.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening ha framhållit,

att kommissionen i sin strävan att tillgodose ifrågavarande kategori arbetstagares

anspråk låtit förmå sig att i lagförslaget intaga en bestämmelse,

som dels med hänsyn till sitt innehåll icke vöre hänförlig under förevarande

lagstiftning dels ock vore sakligt omotiverad. Om man i likhet med kommissionen

ville skydda arbetsledarna och tjänstemännen från att bliva avskedade vid

vägran att fullgöra dem enligt arbetsavtal åliggande arbetsplikt, borde naturligen

en bestämmelse därom ej såsom skett taga sikte på själva arbetsavtalets

rättsverkan utan i överensstämmelse med lagförslagets uppställning i övrigt

innebära ett förbud för arbetsgivare att avskeda arbetstagare av förenämnt

slag i anledning av dennes vägran att utföra oneutralt arbete, ändock att denna

arbetsvägran strede mot åtagen arbetsplikt.

I sakligt hänseende förelåge emellertid sådana betänkligheter mot en reglering

av förevarande slag, att bestämmelser därom över huvud ej borde upptagas

i förslaget. Det förefölle nämligen vara tämligen självklart, att en person,

som arbetsgivaren utvalde och anställde för att i arbetet vara hans spe
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

cicile företrädare i fråga om uppsikten över arbetarnas verksamhet ock som

eljest handhade sådana funktioner inom företaget, vilka krävde ett speciellt

förtroendeförhållande mellan arbetsgivaren och den anställde, borde på ett naturligt

sätt vid en arbetskonflikt ställa sig på arbetsgivarens sida och tillsammans

med honom söka bevaka företagets intressen efter bästa förmåga. En

arbetsledare eller tjänsteman, som vägrade att under arbetskonflikt gå arbetsgivaren

tillhanda med sådana tjänster, som vederbörandes arbetsförmåga

och arbetstid tilläte och som i det rådande läget rimligen kunde av

honom fordras, avveke från sin naturliga position i arbetsstriden och toge

sålunda parti för arbetarnas sak. Det torde ej heller tillkomma lagstiftningen

att genom tvingande bestämmelser reglera den prestationsskyldighet, som en

arbetstagare vid ingående av arbetsavtal kunde åtaga sig gentemot arbetsgivaren.

Föreningarna yrkade därför, att ifrågavarande bestämmelser måtte utgå

ur förslaget.

Jämväl länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs och Malmöhus län, handelskammaren

i Gävle, svenska lantarbetsgivarnes central förening, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverksorganisation, sågverksförbundet, Sveriges

redareförening, svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion

samt Sveriges gjutmästareförbund ha avstyrkt förslaget i denna del.

Därvid ha länsstyrelsen i Malmöhus län, handelskammaren i Gävle och Sveriges

industriförbund framhållit, att det arbete som arbetsledare eller andra

tjänstemän vid arbetskonflikt finge utföra i regel vöre sådant, som vore erforderligt

för att mildra konfliktens följder med hänsyn till företagets bestånd

eller för att skydda för exceptionella förluster.

Jämväl Sveriges hantverksorganisation har opponerat sig mot att det vid arbetskonflikter

nu rådande bruket motarbetades samt därjämte framhållit, att

den föreslagna bestämmelsen skulle komma att utnyttjas till obehörig påtryckning.

Sveriges industriförbund har ansett, att det ur det allmännas synpunkt vore

av vikt, att företagen ej tillfogades omfattande och kanske för framtiden svårbotliga

skador genom de svårigheter, som sålunda skulle beredas dem att under

konflikt få jämväl mindre omfattande arbeten av brådskande natur utförda.

Den föreslagna bestämmelsen vore därjämte ägnad att skapa ökad irritation

och skärpa motsättningarna på* arbetsmarknaden. Örn arbetarsidan under utnyttjande

av mera tillfälliga svårigheter för arbetsgivarna att få jämväl mindre

arbeten av trängande natur utförda lyckades pressa arbetsgivarna till eftergifter

för att få konflikten bilagd snarast möjligt, bleve denna framgång ofta

av kort varaktighet. Det slutliga resultatet bleve då i många fall endast en

ännu mer svårartad konflikt vid nästa avtalsuppgörelse. Det kunde även inträffa,

att arbetsgivaren funne sig nödsakad att för trängande arbetsuppgifter

anlita tillfällig främmande hjälp, vilket torde vara vida mer ägnat att skapa

irritation och bitterhet i striderna på arbetsmarknaden, än örn dessa arbeten

utförts med biträde av företagets egna tjänstemän och arbetsledare.

Kommerskollegium har framhållit, att därest, på sätt kollegium i annat

sammanhang anfört, begreppet skyddsarbete utvidgades att omfatta arbete,

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

123

varigenom för företaget eljest ödesdigra ekonomiska risker kunde undvikas,

ävensom arbete, som möjliggjorde företagets igångsättande omedelbart efter

konfliktens slut, industriförbundets nyssnämnda erinringar bleve tillgodosedda.

Handelskammaren i Gävle bar erinrat örn att de föreslagna bestämmelserna

också kunde innebära faror för tjänstemännen och arbetsledarna själva. Kunde

ifrågavarande anställda icke på förhand förbinda sig till vissa arbeten, komme

deras ingripande i en konflikt så mycket starkare att framträda som ett ställningstagande.

I de avtal, som förefunnes, hade tjänstemännen och arbetsledarna

mot en viss prestation tillförsäkrats betydande förmåner såsom tryggad

anställning, pension m. m. Arbetsgivarna komme uppenbarligen att taga

under övervägande, huruvida motprestationen även sedermera motsvarade dessa

förmåner. Med den begränsning i dessa kategorier anställdas uppgifter, som

förslagets genomförande skulle innebära, förelåge också fara att desamma vid

en långvarig konflikt icke skulle kunna beredas sysselsättning och därför

uppsägas.

Svenska tidning sut g ivar ef öreningen och dess arbetsgivaresektion ha påpekat,

att då vid konflikt arbetsledarnas vanliga uppgifter till största delen bortfölle,

men de det oaktat åtnjöte fulla löneförmåner, arbetsgivarna syntes kunna

fordra, att arbetsledarna i skälig utsträckning biträdde med andra arbeten

av olika art, särskilt örn detta vid anställningen kontraktsenligt fastslagits.

Även örn man icke toge i betraktande arbetsledarnas naturliga ställning som

arbetsgivarnas förtroendemän utan godtoge ståndpunkten örn arbetsledarnas

fullständigt fristående ställning till parterna i konflikten, måste man i alla

fall bestämt motsätta sig, att sådant ingrepp i avtalsfriheten gjordes, att rättsverkan

av en överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetsledaren helt bortfölle.

Tidningarna intoge slutligen en särställning bland företag så till vida,

att de förutom viss teknisk drift avsåge att tjäna ett ideellt syfte, nämligen

spridande av nyheter och meddelande av upplysningar i allmänna frågor, varjämte

de innehöllo tillkännagivanden och kungörelser, vilka ofta vore enligt

lag eller enligt bolagsordningar och dylikt påkallade, och örn vilka allmänheten

måste äga kännedom. Det vore därför ett första och dominerande intresse hos

varje tidningsföretag att i möjligaste mån och med alla till buds stående medel

trygga en regelbunden utgivning. För tidningarnas del skulle också de av

kommissionen föreslagna bestämmelserna lätt leda till svåravgjorda tvister i

händelse av arbetskonflikt. Genom att tidningarna alltid sökte trygga sin utgivning

med frivilliga och oorganiserade hjälpkrafter kunde det knappast undvikas,

att arbetsledarna under en konflikt, även örn de principiellt endast

skulle utföra sitt ordinarie arbete, komme att i vissa fall även tillfälligtvis

utföra rent manuellt sådant för att i den forcering, som vore tidningsarbetets

natur, möjliggöra den regelbundna utgivningen. Det bleve därför synnerligen

svårt att bedöma, huruvida sådan arbetsledare skulle åtnjuta det ifrågasatta

neutralitetsskyddet eller ej. Den organisation tidningarnas arbetsledare tillhörde

hade också i regel lämnat en var av sina medlemmar frihet att själv

bestämma sin ställning. När arbetskonflikter hos tidningarna i undantagsfall

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

förekommit, hade de framkallats av så överdrivna anspråk från arbetarparten

att de hos tidningarna anställda arbetsledarna i regel spontant ställt sig till

arbetsgivarnas förfogande för att möjliggöra tidningsutgivning örn ock i begränsad

omfattning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har framhållit, att med hänsyn

till jordbruksarbetets för störningar särdeles känsliga natur det vore orimligt

att en förbindelse för dess arbetsledare och tjänstemän att vid arbetsnedläggelse

utföra annat än dem eljest åliggande arbete eller skyddsarbete lagligen

icke skulle gälla. Bestämmelsen vore även i betraktande av ifrågavarande

arbetsledares ställning inom näringen, till företaget och till arbetsgivaren opsykologisk.

Flertalet av ifrågavarande befattningshavare skulle förvisso också

anse, att bestämmelsen strede mot deras egna intressen.

En utvidgning av stadgandet har föreslagits av svenska journalistföreningen.

Föreningen har sålunda ansett, att 17 § på ett sätt, som endast kunde

vara till gagn för dem, vilka den redan enligt förslaget vore avsedd att skydda,

skulle få en betydligt starkare principiell grundval, örn den utsträcktes till en

allmän ogiltighetsförklaring av varje avtalsbestämmelse, i vilken någon förbundit

sig att till fördel för part, med vilken han icke vore samorganiserad,

göra något, varigenom han skulle frångå sin ställning som neutral tredje man.

Ställde man sig på den ståndpunkten, att tredje mans rätt till neutralitet vore

en del av den individernas självbestämningsrätt, som vöre uttryck för hans personliga

värde, nära jämförligt med hans ära, syntes det icke vara mer än rimligt,

att denna rätt vore något, som han icke borde kunna i förväg avhända sig

genom ett avtal. En sådan bestämmelse skulle även ge arbetsgivare ett neutralitetsskydd

som den föreslagna lagen ej ger. Enligt föreningens mening saknade

jämväl den klassindelning mellan tjäntemän m. fl. å ena samt kroppsarbetare

å andra sidan, som läge bakom 17 §, i förevarande sammanhang all relevans.

I anslutning till svenska maskinbefälsförbundets yttrande har de anställdas

centralorganisation påpekat, att bestämmelsen i 17 § kunde komma i kollision

med den tolkning av vissa bestämmelser i sjömanslagen, som hävdades av arbetsgivarparten.

Av denna anledning hemställdes, att paragrafen kompletterades

med den bestämmelsen, att den ägde giltighet framför motsvarande bestämmelse

i annan lag.

Landsorganisationen har anmärkt, att kommissionen icke beaktat den möjlighet

arbetsgivaren enligt förslaget komme att äga att, åberopande rätten till

sympatiåtgärder jämlikt 18 §, under hot örn arbetsinställelse förmå de anställda

att åtaga sig blockerat arbete och alltså göra det dem i 17 § tillförsäkrade

skyddet illusoriskt.

Det syntes landsorganisationen kunna ifrågasättas, om icke den här ifrågavarande

tvingande bestämmelsen borde utsträckas att gälla även egentliga arbetare

nied personliga arbetsavtal.

Arbetsledare, som vid arbetsinställelse övertoge annat arbete än det som

eljest av honom fullgjordes (utom skyddsarbete) hade därigenom förverkat sin

neutralitet. Detta borde komma till klarare uttryck, särskilt som i 16 § 2. ej

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

125

uttryckligen, utsagts, att nied antagande av anställning vore att likställa övertagande

av arbete, vilket man ej förut varit pliktig att utföra. Skedde ett

dylikt angivande i 16 § 2., erfordrades tydligen intet särskilt angivande beträffande

arbetsledare.

Sistnämnda påpekande har jämväl gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

I fråga örn bestämmelsens retroaktiva verkan har de anställdas

centralorganisation i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund

avgivna yttrandet anfört följande. Redan i några fall vore personliga kontrakt

upprättade med arbetsledare och även med tjänstemän i andra ställningar inom

industrien, enligt vilka dessa vore pliktiga att åtaga sig arbete av vad slag det

vara månde vid inträffade konflikter. Då det kunde förmodas, att en planerad

lagstiftning till skydd för neutralitet vid sådana konflikter kunde föranleda

arbetsgivarna att påtvinga ytterligare ett måhända stort antal anställda liknande

kontrakt före den tid, då den tillämnade lagen trädde i kraft, måste föreningen

bestämt, hävda önskemålet örn lagens retroaktiva verkan med avseende på

dylika avtal. Föreningen ansåge sig jämväl böra fästa uppmärksamheten på den

möjlighet till kringgående av lagen, som yppades därigenom att då nämnda

kontrakt icke vore kontrollerade eller registrerade, desamma kunde antedatera.

Det förefölle uppenbart, att örn lagen, vilket syntes föreningen naturligast,

icke i detta avseende skulle få en omedelbar verkan på redan ingångna

personliga avtal, så borde en möjligast kortfristig övergångstid fastställas, efter

vilken inga som helst avtal av här antydd art skulle äga giltighet.

Landsorganisationen har ansett, att alla reella skäl talade för att regeln tilllämpades

även å före lagens ikraftträdande ingångna anställningsavtal.

Beträffande möjligheten att genom kollektivavtal bestämma

vad som skall anses som skyddsarbete har i

yttrandena anförts huvudsakligen följande.

Svenska kontoristförening arnäs förbund har framhållit, att det visserligen

finge anses principiellt riktigt att en smidig anpassning av begreppet skyddsarbete

skedde till de särskilda förhållandena inom speciella industrigrenar eller

andra arbetsområden. Det oaktat ingåve emellertid förslaget i befintligt skick

allvarliga farhågor. Genom en lagstiftning av föreslaget innehåll kunde arbetsgivaren

få ett positivt intresse av att kollektivavtal med viss begränsad

räckvidd träffades även beträffande grupper av anställda, vilkas anställningsförhållanden

hittills ensidigt reglerats av företagaren. I många dylika fall

skulle det säkerligen ej erbjuda någon svårighet att med hjälp av nu åsyftade

bestämmelse kringgå lagens syften. Det vore orimligt, att vilket slag av tjänstemannaklubb

eller sammanslutning som helst kunde träffa överenskommelser,

åsyftande modifikationer i gällande lagstiftning. Det erfordrades därför vissa

bestämmelser varigenom rätten att träffa dylika avtal begränsades till för

ändamålet lämpade föreningar. Då kommissionen icke upptagit denna fråga till

prövning samt då kommissionens ifrågavarande förslag innebure ett föregripande

av den utredning, som uppdragits åt kommittén angående privatanställda,

yrkade förbundet, att andra punkten av 17 § måtte utgå.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:is proposition nr 81.

Departe
ments
chefen.

Jämväl kommerskollegium, Överståthållarämbetet och landsorganisationen ha

hemställt, att bestämmelsen i fråga måtte utgå, kollegium enär begreppet

skyddsarbete icke borde underkastas parternas disposition i kollektivavtal och

Överståthållarämbetet med hänsyn till de befarade tvister, som stadgandet

skulle kunna tänkas medföra vid slutande av kollektivavtal samt landsorganisationen,

enär den bestämning landsorganisationen givit begreppet skyddsarbete

täckte alla slag av arbeten, vilka rimligen kunde ifrågakomma såsom

skyddsarbeten samt anledning saknades att för arbetsledares vidkommande

medgiva annan bestämning av begreppet.

Till förekommande av att en arbetsgivare bereddes tillfälle att påtvinga en

svag organisation av anställda ett avtal, som åt skyddsarbete gåve en väsentligen

vidsträcktare omfattning än lagen avsåge bar de anställdas centralorganisation,

i anslutning till det av Sveriges arbetsledareförbund avgivna yttrandet,

påyrkat, att rätten att bestämma vad som skulle anses som skyddsarbete

begränsades till kollektivavtal, som på arbetstagarsidan uppbures av huvudorganisation,

som omfattade minst 50 % av den arbetstagargrupp den vid konflikten

företrädde.

En föreskrift örn arbetsledares och andra anställdas rättigheter och skyldigheter

under en arbetskonflikt göres icke överflödig genom bestämmelsen i 10 §

under 2. Oavsett huruvida denna personalgrupp kan påräkna neutralitetsskydd

eller icke gentemot arbetarna, erfordras en reglering av ifrågavarande

personers skyldigheter gentemot arbetsgivaren i avseende å göromål, som eljest

ej tillhöra deras uppgifter. Det är en sådan reglering som genom förevarande

paragraf skall ske.

Arbetsledare tillerkännas enligt kommissionens förslag neutralitetsrätt även

gentemot arbetsgivaren. Genom tvingande lagbud tillförsäkras de rätt att avböja

övertagandet av annat arbete än skyddsarbete. Dock bar kommissionen

icke följdriktigt tillämpat denna princip. Genom föreskrift i kollektivavtal

skall nämligen skyddsarbete kunna med bindande verkan bestämmas på annat

sätt än i lagen skett.

För egen del förordar jag kommissionens förslag med den avvikelsen, att

bestämningen av skyddsarbete i 10 § alltid skall lända till efterrättelse. Någon

utvidgning av skyddsarbetets begrepp skall alltså ej kunna stadgas i kollektivavtal.

I anledning av uttalanden i åtskilliga remissyttranden vill jag framhålla,

att lagförslaget ej innehåller något förbud för arbetsledare att i en uppkommande

konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som faller utanför

begreppet skyddsarbete. Det är här endast fråga om vad arbetsgivaren kan

kräva och vad arbetsledaren kan vägra utan att utsätta sig för påföljden av

repressalier från arbetsgivarens sida. Det gäller sålunda angivande av de neutralitetsförpliktelser,

som arbetsgivare skola iakttaga gentemot arbetsledare,

tjänstemän och därmed jämställda.

I anslutning till inom kommissionen framställda reservationer och till yrkanden

från de anställdas centralorganisation m. fl. bar jag i övergångsbestämmel
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

127

serna till lagförslaget upptagit en föreskrift om tillämpning av regeln i denna

paragraf även å anställningsavtal slutna före lagens ikraftträdande.

12 §.

I 18 § av kommissionsförslaget föreskrives, att utan hinder av vad i 14 §

av förslaget stadgas stridsåtgärd må vidtagas i syfte att genom utvidgning

av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa

part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse

jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är ock att hänföra vägran

att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från

rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty fall gälle ej viss tid

för underrättelse, som i 6 § av förslaget sägs.

Denna bestämmelse motsvaras närmast av 1 § andra stycket 1) i professor

Bergendals lagutkast, där det stadgas, att med stridsåtgärd mot tredje man

förstås stridsåtgärd, som vidtages i anledning av pågående arbetstvist eller

annan ekonomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden

är av annan art än uppsägning av kollektivavtal, arbetsinställelse eller

arbetsblockad, som verkställes i samband med arbetsinställelse.

I motiveringen till förslaget anför kommissionen följande.

Enligt den sakkunniges utkast skulle det vara tillåtet att även mot den, som

icke är part i en ekonomisk tvist, vidtaga arbetsinställelse eller arbetsblockad,

som verkställes i samband med arbetsinställelse (ävensom uppsägning av kollektivavtal).

Sympatistrid skulle med andra ord vara lovlig vid arbetskonflikt.

I flertalet av de utlåtanden, som avgivits av intresserade organisationer, bar

man biträtt denna ståndpunkt, som även kommit till uttryck i lagen örn

kollektivavtal (grunderna för 4 § första stycket 4.), men starkt delade meningar

hava blivit uttalade i fråga örn grundsatsens närmare genomförande.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att det avgörande borde vara ej

åtgärdens art utan dess syftemål; ginge aktionen ut på att förmå den därmed

angripne att ansluta sig till blockadåtgärder mot part i den ekonomiska konflikten,

att förhindra den förstnämnde att uppehålla ekonomiska förbindelser

med parten eller att straffa honom för underlåtenhet att efterkomma uppmaning

att deltaga i stridsåtgärd mot parten, borde denna aktion, oavsett vilken

form den hade, vara att anse såsom (otillåten) stridsåtgärd mot tredje man.

Vore ändamålet med en arbetsinställelse däremot att utvidga striden och genom

att i större omfattning lamslå verksamheten å motsidan förorsaka skadeförluster

å denna sida för att förmå denna till önskad uppgörelse, skulle aktionen

vara tillåten. Landsorganisationen har uttalat, att även andra former av blockad,

i synnerhet avsättningsblockad borde, oavsett om de ägde rum i samband

med arbetsinställelse, vara tillåtna såsom sympatiåtgärder, och har till stöd

härför åberopat hävdvunnen uppfattning på såväl arbetar- som arbetsgivarhålh
Kommissionens

majoritet har ansett sig böra med ett visst förtydligande

biträda den sakkunniges ståndpunkt. Då de gällande kollektiva riksavtalen

behandla förevarande spörsmål, har i de allra flesta fall icke gjorts någon

begränsning av de såsom sympatiåtgärder tillåtna stridsåtgärdernas art; de innefatta

sålunda jämväl blockader av allehanda slag. En viss begränsning här i

stället där eftersträvats genom en föreskrift av formell art, i det att sympatiåtgärder

få beslutas endast av huvudorganisationerna å vardera sidan. Sist
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nämnda begränsning, som enligt föreliggande förslag följer av de allmänna

bestämmelserna (2 § andra stycket), kan icke anses vara tillfyllestgörande. I

synnerhet avsättningsblockader komma alltför lätt att mot tredje man tillgripas

i oträngt mål, bl. a. av det skäl att de i allmänhet icke å angriparens sida

äro förenade med någon egentlig uppoffring; och de äro mera än de flesta

andra stridsåtgärder ägnade att framkalla irritation och upphetsning samt

att föranleda en måttlös utvidgning av striden. Å andra sidan har kommissionen

ej heller ansett sig kunna godtaga den av arbetsgivareföreningen påyrkade

begränsningen. Även örn den kan sägas bygga på en ganska naturlig uppfattning,

torde det ej vara riktigt att tillmäta en så avgörande betydelse åt

beskaffenheten av den intressegemenskap eller förbindelse mellan motparten

och den angripne tredje mannen, som utgör grunden för angreppet mot denne

(så snart man nämligen ej vill begränsa sympatiåtgärderna till att få riktas

endast mot den som är oneutral eller organisationsmässigt förbunden med part

i primärkonflikten). Därtill kommer, att syftet med sympatiåtgärden alltför

ofta skulle kunna maskeras såsom skenbart lovligt utan att det skulle vara

möjligt att tillfredsställande konstatera dess verkliga beskaffenhet. Kommissionen

har även övervägt den begränsning av sympatiåtgärder, som numera är

lagstadgad i England genom förbud mot vissa stridsåtgärder, när de ej uteslutande

hava till ändamål utkämpandet av en arbetstvist inom det yrke (industrigren),

som de stridande tillhöra (se den sakkunniges betänkande s. 132).

En sådan begränsning torde emellertid i alltför hög grad avvika från vad

som i vårt land av såväl arbetsgivare som arbetare betraktas såsom lovligt och

praktiserats.

Till sin närmare innebörd går den föreslagna bestämmelsen till en början ut

på, att sympatiåtgärd må vidtagas endast i anslutning till en ursprunglig

arbetstvist. Varken konkurrenstvister eller avtalstvister av annat slag än arbetstvister

skola sålunda få utvidgas genom sympatiåtgärder. Vidare har

stadgats en begränsning till arbetstvister rörande upprättande av kollektivavtal.

Endast dessa hava synts vara av sådan vikt, att det är rimligt att

däri indraga neutrala utomstående. Syftet skall vara att genom en utvidgning

av den ursprungliga tvisten bispringa part i denna. Häri ligger ett krav

på att det skall hava kommit till stridsåtgärd av part i tvisten mot hans

motpart, innan sympatiåtgärd mot någon annan får tillgripas; tydligen är

härvid likgiltigt, örn den part som skall erhålla understöd är angripare eller

angripen i förhållande till sin motpart. Det anförda kravet på sammanhang

med den ursprungliga tvisten utesluter vidare alla de fall, i vilka en föregiven

sympatiåtgärd ej på något sätt kan anses stå i samband med den primära

tvisten; då måste den i själva verket antagas hava ett annat syfte, som kan

förmodas vara olagligt (enligt någon av 7—12 §§ eller lagen örn kollektivavtal).

Till sin art må sympatiåtgärd ej innefatta annan stridsåtgärd än arbetsinställelse

enbart eller i förening med blockad av arbetsplats eller av utestängd

arbetskraft. Härvid har kommissionen haft att taga ställning till den omtvistade

och synnerligen svårlösta frågan örn lovligheten av att arbetare vägra

att taga befattning med råvaror för eller produkter från ett företag, som är

invecklat i arbetstvist (jfr utlåtandena s. 145 f. och 186). Denna fråga hade

ej erhållit någon uttrycklig lösning i den sakkunniges utkast. Vad beträffar

terminologien må erinras, att sådan vägran av vissa arbetsprestationer i

arbetsdomstolens praxis behandlats såsom en (partiell) arbetsnedläggelse.

Denna begreppsbestämning bör visserligen icke vara avgörande för den sakliga

regleringen, men kommissionen har -—■ efter åtskillig tvekan och under

meningsskiljaktighet — stannat vid att sådan arbetsvägran bör anses lovlig

såsom sympatiåtgärd. Det kan visserligen ej bestridas, att just dylika fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

129

av stridsåtgärder ofta föranleda en oproportionerlig irritation i förhållande

till den fördel, som därigenom kan vinnas för den part, i vars intresse de tillgripas.

Och någon synnerlig bärkraft lärer icke kunna tillerkännas den i

landsorganisationens utlåtande framförda synpunkten, att örn endast total

arbetsnedläggelse vore lovlig såsom sympatiåtgärd, arbetsfreden skulle komma

att bliva lidande genom att sådan arbetsnedläggelse tillgripes i fall, där man

eljest skulle hava nöjt sig med vägran att utföra visst arbete. Ty å ena sidan

är total arbetsnedläggelse ett kostsamt steg, som i allmänhet ej vidtages utan

noggrant övervägande, och å andra sidan visar erfarenheten, att partiell arbetsvägran

ofta framkallar total arbetsinställelse såsom motåtgärd från arbetsgivaresidan.

Emellertid kan till stöd för den i förslaget intagna ståndpunkten

åberopas, att ett generellt förbud mot sådan arbetsvägran skulle komma

att till nackdel för arbetarsidan medföra en viss ojämnhet i de stridande parternas

möjlighet till effektiva sympatiåtgärder och även skulle i så hög grad

komma att strida mot en ganska naturlig och i arbetarkretsar djupt rotad

åskådning, att det kunde befaras alltför ofta ej bliva respekterat.

Förslagets ståndpunkt i detta avseende framträder i ett stadgande i tredje

punkten av paragrafen med innehåll att till arbetsinställelse ock är att hänföra

vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra

från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten. Härunder falla,

såsom av formuleringen framgår, icke sådana varor, som äro avsedda för en

stridande arbetsgivares personliga konsumtion, ej heller varor, vilka icke kunna

individualiseras med hänsyn till ursprung eller bestämmelse; på ett odifferentierat

parti, vilket förmodas till någon del innehålla varor, som efter

utskiljande skulle vara hänförliga under bestämmelsen, är denna alltså icke

tillämplig. Det har varit under övervägande att, i fråga örn produkter av en

parts rörelse, begränsa regeln till att gälla endast vad som efter tvistens utbrott

lämnat producenten, men det har antagits att en sådan begränsning

skulle på grund av bevissvårigheter sakna praktisk användbarhet. Stadgandet

gäller endast varor, som äro avsedda för eller härröra från part i primärtvisten.

Det omfattar sålunda icke varor till eller från en arbetsgivare,

vilken allenast genom sympatiåtgärd indragits i striden eller som åsidosatt

sin neutralitet, ej heller varor som eljest äro avsedda för en oneutral tredje

man, t. ex. livsmedel till strejkbrytare som avses i 16 § första stycket 1. eller 2.

Ifrågavarande arbetsvägran är såsom en art av arbetsinställelse underkastad

de allmänna bestämmelserna för sådan stridsåtgärd. Den får följaktligen

endast anordnas av huvudorganisation, som är därtill behörig jämlikt 2

och 3 §§ och vari de arbetare, som vägra att utföra visst arbete, äro medlemmar.

Vidare skola iakttagas de formföreskrifter, som meddelats i 6 §; detta

är påkallat för att undvika förhastande och missbruk. Emellertid skulle det

vara alltför strängt att även för detta fall vidhålla kravet på att underrättelse

till den, mot vilken åtgärden riktas, d. v. s. de arbetsvägrandes särskilda

arbetsgivare, skall lämnas minst en vecka i förväg. Ett dylikt krav skulle i

vissa fall, bl. a. inom transportväsendet, kunna så gott som omöjliggöra användning

av detta stridsmedel och skulle knappast kunna i tillämpningen

upprätthållas. Därför har givits en bestämmelse om att viss tid ej skall gälla

för den i 6 § föreskrivna skriftliga underrättelsen.

Den omfattning, vari sympatiåtgärder äro tillåtna, kan givetvis begränsas

genom överenskommelse i kollektivavtal mellan dem, som skulle vidtaga åtgärderna,

och dem mot vilka de skulle riktas (jfr lagen örn kollektivavtal

4 § tredje stycket andra punkten). Åsidosattes emellertid en sådan avtalsbestämmelse,

är detta endast att bedöma såsom avtalsbrott och skall sålunda

icke beläggas med påföljd enligt denna lag. — Omvänt kan det tvingande

förbudet i 14 § mot angrepp å tredje man icke genom avtal underkastas längre

Bihang lill riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr .31. 9

opaginerad Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

gående inskränkning i nu berörda hänseende än som framgår av förevarande

paragraf. Bestämmelse i kollektivavtal örn att sympatiåtgärder skola vara

tillåtna i större utsträckning än som framgår av lagtexten blir sålunda icke

bindande; härigenom undvikas uppslitande strider örn detta ömtåliga ämne

vid blivande avtalsförhandlingar. Kollektivavtal, som äro ingångna före lagens

ikraftträdande, bibehålla emellertid sin giltighet, även vad angår bestämmelser

med nyss anmärkta innehåll.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 18 § får

jag hänvisa till kommissionens betänkande sid. 94 och 95 samt 98 och 99.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha i sina

yttranden vidhållit den ståndpunkt rörande sympatiåtgärders lovlighet som

föreningarna intagit i sina utlåtanden över professor Bergendah utkast, för

vilken ståndpunkt kommissionen i sin härovan intagna motivering redogjort.

Visserligen hade även en i föreningarnas mening egentlig sympatistrejk

den verkan, att den angripne företagaren måste helt nedlägga

eller inskränka sin verksamhet och i följd därav också suspendera sina

affärsförbindelser, så länge stilleståndet varade, men här vore dock syftet

med aktionen att åtkomma någon, som i organisatoriskt eller annat hänseende

kunde sägas stå pä motsidan i den ursprungliga konflikten. Det vore

sålunda i den angripnes egenskap av i något hänseende allierad med motparten

i primärkonflikten, som denne gjordes till föremål för angreppet. Föreningarna

ha vidare framhållit, att det vore svårt att inse att i praktiken, på sätt kommissionen

antytt, skulle uppstå svårigheter att särskilja lovliga och olovliga

sympatiåtgärder enligt den av föreningarna föreslagna regleringen. Erfarenheten

från de fackliga striderna visade, att det praktiskt taget aldrig behövde

råda någon tvekan om karaktären av en vidtagen stridsåtgärd, varom här vore

fråga. Att så vore förhållandet måste vara påtagligt redan på grund därav,

att den som vidtoge en sympatiåtgärd, måste av naturliga skäl dessförinnan

meddela föremålet för denna åtgärd vad angriparen avsåge att framtvinga hos

den förre genom stridsåtgärden. Som regel kunde man göra den erforderliga

gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna sympatiåtgärder med ledning av

föremålet för dessa åtgärder.

Föreningarna ha ej kunnat tillstyrka, att rätten att vidtaga sympatiåtgärder

begränsades till utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av

kollektivavtal. På arbetsmarknaden förekomme även andra konfliktsituationer,

som i sista hand icke kunde lösas annat än med hjälp av sympatiåtgärder.

Landsorganisationen har förklarat sig beträffande arten av sympatiåtgärder

principiellt vidhålla den uppfattning, varåt landsorganisationen givit uttryck

i sitt utlåtande över professor Bergendals utkast, för vilken uppfattning

kommissionen i sin härovan intagna motivering redogjort, men med hänsyn

till det motstånd som rests häremot räknat med att någon ytterligare utsträckning

av rätten till dylika åtgärder ifråga örn arten av dem icke stöde att vinna.

Med förslagets begränsning av begreppet sympatiåtgärd till stridsåtgärd

mot annan än part i den ursprungliga tvisten, alltså mot tredje man i egentlig

mening, folie utanför förslaget vissa stridsfall, vilka hittills betecknats

som sympatiaktioner och örn vilkas lovlighet icke kunde vara fråga. Därvid

åsyftades det fall att å en och samma arbetsplats eller hos en och samme

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

131

arbetsgivare vore anställda arbetare tillhörande olika fackorganisationer. Vid

tvist mellan arbetsgivaren och en av dessa organisationer eller dess hos arbetsgivaren

anställda medlemmar nedlade dessa arbetet och deras organisation

förklarade arbetet i blockad. Organisationen hänvände sig till övriga organisationer,

vilkas medlemmar vore sysselsatta å arbetsplatsen eller eljest hos

arbetsgivaren, med begäran örn sympatiåtgärd i form av arbetsinställelse och

arbetsbloekad. Det torde icke vara kommissionens mening, att dessa sympatiåtgärder

skulle vara förbjudna. Med hänsyn till bestämningen av partsbegreppet,

enligt vilken med part förstodes den, mot vilken en stridsåtgärd

företoges med omedelbart syfte, torde enligt förslaget en sådan sympatiåtgärd

utgöra partsangrepp och såsom sådant vara rättsenlig. Enligt ordalydelsen

i 18 §, vars placering och hänvisning till 14 § dock angåve, att den avsåge

endast rena tredjemansangrepp, skulle visserligen åtgärden, betraktad som dylikt

angrepp, likaledes bliva rättsenlig, men detta endast i arbetshäst rörande

upprättande av kollektivavtal. Tvivelaktigt vore däremot om en indrivningsblockad

med hänsyn till 18 §:ns inskränkning av sympatiaktionsrätten

till tvister rörande upprättande av kollektivavtal, kunde understödjas

genom en sympatiblockad av nu ifrågavarande beskaffenhet, såframt sådan

åtgärd vore att hänföra under sistnämnda paragraf.

Som jag i samband med den allmänna motiveringen framhållit har riksförbundet

landsbygdens folk ansett, att det icke funnes tillräckliga skäl för att

endast de i rena arbetstvister engagerade parterna skulle äga rätt att vidtaga

sympatiåtgärder. Antingen borde rätten till sympatiåtgärder helt borttagas

eller ock medgivas alla som förde strider, vilka till sin grundnatur och sitt

syftemål vore likartade.

Även svenska mejeriernas riksförening och Sveriges slakteriförbund ha, som

jag tidigare påpekat, ansett behov föreligga för organisationerna att kunna

samverka vid avtalstvister och sådana ekonomiska tvister, varom förmäldes i

andra stycket i 14 §, vilken samverkan synts föreningarna jämväl böra medgivas

med hänsyn till den likställighet i princip, som borde förefinnas med de

åtgärder, som avsåge arbetskonflikter och övriga områden.

Svenska journalistföreningen har påpekat, att även örn enligt lagtexten sympatiåtgärd

endast finge avse att genom utvidgning av ursprunglig tvist bispringa

part i denna och icke att påverka tredje man att bryta sin neutralitet,

det tyvärr icke uteslöte möjligheten för en arbetsgivare att på ett sätt, som

icke kunde bevisas, hota med lockout i syfte att förmå de hotade till neutralitetsbrott

och att verkställa hotet under form av sympatiåtgärd.

Sågverksförbundet har hemställt, att med hänsyn till att flottningen vore

ett synnerligen ömtåligt och lätt sårbart arbetsområde rätten att företaga

sympatiåtgärder icke måtte gälla för flottningsområdet.

Bestämmelsen i sista punkten av 18 § att till arbetsinställelse vore att hänföra

vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda för eller härrörde

från rörelse, som drevs av part i den ursprungliga tvisten, har avstyrkts

av kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges bageriidkareförening,

svenska lant arbets giv arnes central förening, Sveriges redareförening,

opaginerad Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion samt Sveriges

köpmannaförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkare förening ha

därvid framhållit, att de av kommissionen i motiven anförda skälen för

denna bestämmelse till fullo ådagalade svagheten i kommissionens ståndpunkt.

Att förbud mot sådan arbetsvägran, varom nu vore fråga, skulle

förhindra arbetarparten att i de fackliga striderna kunna utnyttja sympatiåtgärder

som vapen i dessa strider på lika effektivt sätt som å

motsidan bestredes. Arbetsgivarna hade såsom enda stridsmedel i detta hänseende

sympatilockouten. Mot denna svarade den totala sympatistrejken,

som ju enligt förslaget skulle lämnas orörd. Arbetarnas vägran att taga

befattning med viss vara, varom här vore fråga, vore därför en stridsmetod,

till vilken ej funnes någon motsvarighet å arbetsgivarsidan. Ett förbud

däremot borde därför redan av denna anledning ej kunna försätta arbetarparten

i en ogynnsammare ställning än arbetsgivarna, då fråga vore örn rätten

att vidtaga sympatiåtgärder. Därtill komme, att arbetsgivarna i flera betydelsefulla

näringsgrenar vore av ekonomiska betingelser förhindrade att använda

sig av sympatilockouten, medan motsvarande hinder ej gällde för arbetarna.

Så vore t. ex. förhållandet inom jordbruket, transportverksamheten och

handeln. Vad jordbruket anginge rörde det sig örn huruvida ett bojkottförfarande,

som ytterst syftade till livsmedelsförstöring, skulle genom att undantagas

från tredjemansskyddet legaliseras av lagstiftningen. Transportverksamheten

åter vore för landets näringsliv i övrigt av den allra största betydelse;

ett arbetsavbrott inom denna verksamhet finge inom kort betydande, i

många fall ödesdigra verkningar för industri och handel, som vore beroende

av varutransporternas fullgörande. Detta hade företagarna inom transportväsendet

och deras organisationer insett och lämpat sitt handlande därefter.

För övrigt syntes det icke orimligt, att den part, som använde sig av stridsmetoder,

vilka innebure ett större intrång å tredje mannens neutralitet än åtgärderna

från motsatta sidan, finge sin frihet mest kringskuren av en lagstiftning,

som avsåge att bereda skydd för nämnda neutralitet. Att tillrättalägga

lagstiftningen efter den åskådning, som rörande ifrågavarande spörsmål vunnit

hävd inom den ena eller andra stridande gruppen, torde leda till ett uppgivande

av det syftemål, som lagstiftningen vore avsedd att förverkliga.

Liknande synpunkter ha, såvitt angår jordbruket, framförts av svenska lantarbetsgivarnes

central förening.

Sveriges köpmannaförbund har påpekat, att erfarenheten från tidigare konflikter,

t. ex. den s. k. Beckerskonflikten, hade visat, att just detta slag av sympatiåtgärder

vore ägnat att åstadkomma mycken förargelse och stort obehag

även vid relativt obetydliga arbetskonflikter.

Svenska tidning sutgivaref öreningen och dess arbets g ware sektion ha framhållit,

att stadgandet skulle medföra, att under en konflikt mellan tidningarna

och deras arbetare det vore en tillåten stridsåtgärd, om arbetareparten tillgrepe

massåtgärd mot de åkare eller transportfirmor, som enligt avtal med tidningarna

försåge dem med papper eller distribuerade tidningsexemplaren till försäljningsställena.

Då lagstiftningens huvudändamål ju vore att bereda skydd åt

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

133

utanför arbetsstriderna stående enskilda personer och företagare i utövande av

deras lovliga näring, borde sådana stridsåtgärder, som just hade till avsikt

att förmå en näringsidkare eller person att avbryta gamla och bestående affärsförbindelser

med någon, som råkat i en nämnde näringsidkare eller person

ovidkommande konflikt, i intet fall tillåtas. Detta vore särskilt betydelsefullt

för tidningsutgivarna, som under konflikt i det allmännas intresse med alla

medel sökte fortsätta utgivningen av sina tidningar med de hjälpkrafter, som

vid varje tillfälle kunde stå till buds. Vid konflikt borde inga andra stridsåtgärder

tillåtas än direkt arbetsinställelse och därtill hörande arbetsblockad

sålunda ej arbetsinställelse, som väsentligen hade karaktär av blockad eller

bojkott.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat sin tvekan angående lämpligheten

av ifrågavarande stadgande.

I den allmänna motiveringen har jag angivit min ståndpunkt till frågan örn

sympatiåtgärders lovlighet.

Vad angår kommissionens förslag att begränsa stadgandet i detta lagrum

till allenast sådana fall, då primärkonflikten utgöres av en arbetstvist rörande

upprättande av kollektivavtal, har jag ingen erinran mot detsamma. Uppenbart

är att partitagande till förmån för ena parten i en lovlig sympatikonflikt

medför neutralitetens förverkande enligt de i 10 § givna reglerna.

Landsorganisationen har fäst uppmärksamheten vid ett slags »sympatiaktioner»,

som företagas gentemot samme arbetsgivare, som är part i primärkonflikten,

men av en annan arbetarorganisation än den som har en tvist med

arbetsgivaren. I landsorganisationens yttrande ifrågasättes att en dylik stridsåtgärd

möjligen kunde betraktas som tredjemansangrepp, i vilket fall stridsåtgärden

borde vara tillåten även örn primärkonflikten icke gällde upprättandet

av kollektivavtal utan t. ex. indrivning av fordran. Det anförda fallet kan

emellertid icke hänföras till stridsåtgärder mot tredje man, än mindre till

stridsåtgärd mot neutral tredje man. Snarare kunde man tala om en stridsåtgärd

från tredje mans sida mot part. Till skillnad från de i annat sammanhang

omnämnda exemplen på konkurrenstvister mellan två arbetargrupper,

vari arbetsgivaren indrages såsom tredje man, uppträda i detta fall arbetargrupperna

såsom bundsförvanter. Något förbud mot de här ifrågavarande

sympatiaktionerna torde sålunda icke kunna utläsas ur lagförslaget.

Beträffande arten av tillåtna sympatiaktioner har kommissionen föreslagit

en begränsning till arbetsinställelse jämte arbetsblockad, men därvid till arbetsinställelse

hänfört även sådan partiell arbetsinställelse som består i vägran att

taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som

drives av part i den ursprungliga tvisten. Såsom framgår av ovan givna redogörelse

ha yrkanden framställts örn såväl inskränkning som utvidgning av de

tillåtna sympatiaktionerna. För egen del ansluter jag mig till kommissionens

förslag i denna punkt.

Såsom vid 1 § antytts har jag vidtagit en redaktionell jämkning i syfte att

undvika ett uttryckssätt enligt vilket vägran att taga befattning med varor

för eller från viss rörelse hänföres till arbetsinställelse. Härmed har jag givet
-

Depurte
ments
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

vis ej avsett något ställningstagande till frågan om tolkningen av begreppet

arbetsinställelse i kollektivavtal.

13—15 §§.

13—15 §§ i departementsförslaget motsvara bestämmelserna i 30—34 §§ i

kommissionsförslaget örn skyldighet att utgiva skadestånd.

Kommissionens motivering till 30 § upptager huvudsakligen en redogörelse

för stadgandets innehåll (se kommissionens betänkande sid. 73). Beträffande

31 § framhåller kommissionen, att av allmänna rättsgrundsatser torde följa att

i dylika fall skadeståndsskyldighet inträder för vederbörande förening. Ett

stadgande härom har emellertid ansetts icke böra saknas i lagen. I fråga örn

kommissionens motivering till bestämmelserna i 32—34 §§ torde jag få hänvisa

till kommissionens betänkande sid. 74—75.

I yttrandena ha svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bag eriidkareförening

beträffande 30 § andra stycket i kommissionsförslaget anmärkt,

att det ej vore tillrådligt att i de fall, då endast påföljd i form av

skadestånd inträdde, från skadeståndsansvaret undantaga den som »uppmanar

eller eljest söker förmå annan att deltaga» i massåtgärd. Kommissionen

syntes ej ha anfört något skäl för att på sådant sätt försvåra

möjligheterna att med påföljd åtkomma någon i stridsåtgärden medverkande,

och något dylikt skäl förelåge ej heller. Det rörde sig ej här örn enbart

fall, där otillåtna stridsåtgärder anordnats av organisationer och sålunda

möjlighet förefunnes att ställa dem som biträtt beslut örn dylikt anordnande

till ansvar för den lagstridiga handlingen utan även örn de fall,

då i och för sig förbjudna massåtgärder igångsättas av därtill obehöriga enskilda,

oftast oanträffbara personer eller lösliga sammanslutningar. Då det

i sistnämnda fall alltid vore vanskligt att kunna komma åt den eller dem, som

träffat beslut örn stridsåtgärden, vore det synnerligen behövligt, att jämväl

de som satte aktionen i verket ställdes under ansvarspåföljd. Det vore ej

tillfyllest, att agitatorerna kunde ställas till ansvar först sedan ett förbud mot

massåtgärden hunnit utverkas. Även efter ett dylik förbud torde en strejk

ofta kunna upprätthållas utan ytterligare påverkan i och för strejkens respekterande.

För att lagstiftningen i förevarande fall skulle erhålla full effektivitet

måste ansvarsbestämmelserna verka preventivt i förhållande till strejkens

ursprungliga kungörande därigenom att därtill knötes skadeståndsansvar.

I anledning av bestämmelserna i 30 § andra stycket i kommissionsförslaget

örn skadeståndsskyldighet för den som biträtt beslut om anordnande av stridsåtgärd

må här omnämnas vad landsorganisationen anfört beträffande motsvarande

bestämmelse i 26 § kommissionsförslaget. Landsorganisationen har

framhållit, att vid beslut örn massåtgärd straffpåföljd drabbade envar som

biträtt beslut örn åtgärdens vidtagande. I vad fråga vore om massåtgärder,

som anordnades av en överorganisation, torde det visserligen icke möta några

svårigheter att fastställa, vilka som biträtt beslutet örn åtgärden. Beslutanderätten

utövades i sådant fall av organisationsstyrelsen eller annan till sin omfattning

begränsad och i fråga om de i beslutet deltagande personerna lätt

bestämd representation. Beträffande massåtgärder, som anordnades av dylik

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 31.

135

organisation, torde det emellertid endast undantagsvis komma att inträffa

att lagens bestämmelser behövde bringas i tillämpning. Svårighet uppstode

först, då fråga vore örn massåtgärder, vilka anordnades av organisation eller

grupp, i vilken beslutanderätten utövades direkt av medlemmarna. Beslötes

t. ex. åtgärden vid möte med en större fackförening, varvid de i omröstningen

deltagande kunde uppgå till hundratals personer, vore det tydligen den för

åtgärden röstande majoriteten, som »biträtt» beslutet och skulle drabbas av

påföljden, medan övriga deltagare ginge fria. Att i ett sådant fall fastställa,

vilka av deltagarna i mötet, som biträtt beslutet, vore emellertid ogörligt,

såframt icke omröstningen — vilket nu ej förekomme — skedde med namnupprop.

En förnuftigare och kanske också preventivt verksammare anordning

vore att begränsa ansvaret för stridsåtgärden till den eller dem som vidtagit

densamma, d. v. s. verkställt beslutet.

Beträffande skadeståndsreglernas utsträckning i 33 § första stycket av

kommissionsförslaget att även avse ideell skada har landsorganisationen framhållit,

att det särskilt beträffande prickningsåtgärderna funnes anledning

antaga, att det ideella skadeståndet i tillämpningen komme att generellt träda

i stället för den straffpåföljd, som kommissionen ansett kunna i hithörande fall

avvaras. Därmed skulle i realiteten dessa åtgärder komma att beläggas med

omedelbar och ovillkorlig påföljd, ty medan straffpåföljd i detta fall icke

inträdde förrän efter av domstol meddelat förbud, komme ju det ideella skadeståndet

att utgå oberoende av sådant förbud. Det syntes tillräckligt, att den

prickade erhölle ersättning för liden ekonomisk skada och finge prickningen

upphävd. Det ideella lidande strejkbrytaren tillfogades av en prickning vore

säkerligen icke av omfattning att motivera särskilt skadestånd. Aven å övriga

stridsåtgärder hade det nu sagda tillämpning. Skadeståndet borde över hela

linjen inskränkas att omfatta ersättning för liden ekonomisk skada. Landsorganisationen

har vidare i detta sammanhang påpekat, att kommissionen icke

ansett sig kunna tillmötesgå det av landsorganisationen i dess yttrande över

professor Bergendals utredning framställda förslaget örn maximering av enskild

arbetares slcadeståndsskyldighet. Landsorganisationen ifrågasatte örn

icke den i kollektivavtalslagen upptagna bestämmelsen om sådan maximering

därigenom kunde komma att, utan saklig anledning, försättas ur kraft. Medan

i ett kollektivavtalsförhållande enskilda arbetares skadeståndsskyldighet på

grund av en utav ett fackförbund beslutad avtalsstridig massåtgärd skulle

begränsas till tvåhundra kronor, kunde samma skadeståndsskyldighet, därest

åtgärden tillkommit efter fackföreningens av honom biträdda beslut, uppgå

till huru stort belopp som helst, om åtgärden beivrades efter förevarande lag.

Biträdande av beslut om massåtgärd i strid mot 2 § kunde visserligen icke i

annat fall, än då åtgärden riktades mot tredje man (15 § i kommissionsförslaget)

föranleda skadeståndsskyldighet enbart på den grund att åtgärden vore förbjuden

enligt kollektivavtalslagen, men om den samtidigt — t. ex. såsom avseende

organisationstvång, i kollektivavtal förbjudna repressalier, konkurrens

om arbetstillfälle e. d. — innefattade stridsåtgärd, som vore förbjuden enligt

förevarande lag, skulle den anförda motsättningen föreligga. Ett sådant

resultat vore icke önskvärt.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe
ments
chefen.

I fråga om det i 32 § stadgade garantiansvaret lia svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges bageriidkare förening anmärkt, att detta ej ginge tillräckligt

långt, enär det ej ställdes något krav på ingripande från organisationens

sida även gentemot det okomplicerade deltagandet i en otillåten massåtgärd.

Landsorganisationen har beträffande garantiansvaret framhållit, att enligt

32 § avsåge förenings skadeståndsskyldighet endast sådan skada, som stöde i

styrkt orsakssammanhang med underlåtenheten. Fördelningen mellan skadestånd

som åvilade föreningen och medlem måste bliva i hög grad godtycklig.

Bestämmelsen i 32 § örn skyldighet för förening att mot medlem tillämpa

varje påföljd, vilken enligt stadgarna kunde inträda på grund av åsidosättande

av förpliktelse, som ålåge medlem, utgjorde en obehörig och opåkallad

inblandning i föreningens interna angelägenheter.

I fråga örn bestämmelserna i 34 § andra stycket om skyldighet för förening

att förskottera skadestånd som belöper å medlemmarna, har landsorganisationen

anmärkt, att desamma utgjorde ett principvidrigt avsteg från stadgandet i

första stycket av paragrafen att skadestånd skulle fördelas efter graden av

skuld. Bestämmelsen hade tillkommit därför att kommissionen utgått ifrån

att de enskilda medlemmarna i många fall saknade förmåga att betala det dem

adömda skadeståndet. Den regressratt, till vilken föreningen hänvisades, vöre

sålunda värdelös.

Stadgandet i 13 § första stycket av departementsförslaget behandlar frågan

örn de handlingstyper, som skola medföra skadeståndspåföljd. Huvudregeln

är den även i kommissionens förslag upptagna bestämmelsen att den som vidtagit

stridsåtgärd är skadeståndsskyldig. Denna regel har tillämpning å

såväl fysiska som juridiska personer. Med hänsyn till de anmärkningar

landsorganisationen framställt, har ur förslaget uteslutits bestämmelsen örn

att den som biträtt beslut örn massåtgärd skall vara skyldig utge skadestånd.

Att utreda vilka personer som exempelvis å ett föreningsmöte varit närvarande,

deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats’

torde i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter. Jämväl utan detta

stadgande synas de föreslagna skadeståndsreglerna äga tillräcklig effektivitet.

Förutom de nu angivna reglerna har kommissionen föreslagit att förfarande,

som är belagt med straffpåföljd, även skall medföra skadeståndsskyldighet.

Då med departementsförslagets läggning straff kan inträda först sedan förbud

mot stridsåtgärd utfärdats av domstol och överträdelse skett av sådant

förbud, föranledes därav en saklig ändring även beträffande skadeståndsskyldigheten.

Den som uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig

kollektiv stridsåtgärd skulle enligt kommissionsförslaget i vissa fall (24

och 25 §§) drabbas av straff redan före meddelandet av förbud, i övriga fall

(26 §) först efter sadant förbuds utfärdande. Skadeståndsskyldigheten skulle

följa samma regler. Enligt departementsförslaget kommer den som uppmanat

eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig kollektiv stridsåtgärd icke

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

137

i något fall att drabbas av straffpåföljd, innan förbud utfärdats. Följdriktigheten

bjuder att även skadeståndsplikt för sådan gärningsman inträder enligt

samma regler som skulle gälla i fråga örn andra stridsåtgärder och alltså först

efter meddelandet av förbud. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges

bageriidkareförenings förslag örn skärpning av skadeståndsskyldigheten i dessa

hänseenden kan jag sålunda icke biträda.

I andra stycket av 13 § har upptagits bestämmelsen i 34 § första stycket

kommissionsförslaget, vilken emellertid givits samma avfattning som motsvarande

stadgande i 9 § kollektivavtalslagen.

Regeln i 31 § av kommissionsförslaget, som enligt vad kommissionen framhållit

följer av allmänna rättsgrundsatser, har synts utan fara för missförstånd

kunna undvaras.

I anledning av de anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna i 32 §

i kommissionsförslaget, har jag låtit desamma undergå omformulering. Som

förebild för regler i ämnet torde lämpligen kunna stå motsvarande föreskrifter

i 4 § andra stycket kollektivavtalslagen och 1 § tredje stycket

nämnda lag. I den proposition vari förslaget till lag örn kollektivavtal framlades

för riksdagen (1928: nr 39) uttalade departementschefen följande, vilket

synes tillämpligt även i förevarande fall: »Det har också invänts att organisationernas

skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen tillräckligt

preciserad, då där icke gives anvisning på de medel, varmed organisation

skall hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från ansvar. En

sådan fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller önskvärd.

Huruvida organisationen gjort vad som ankommer på den måste bedömas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde det vara tillräckligt

med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan det fordras,

att organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma till

buds enligt dess inre regler.»

Den begränsning, som i lagen örn kollektivavtal skett genom att garantiansvaret

knytes till förening som är bunden av kollektivavtal, torde kunna

i förevarande fall ersättas med en föreskrift vilken knyter ansvaret till förening

som är invecklad i tvisten. Bestämmelser i ämnet ha upptagits i 14 § departementsförslaget.

Angående bestämmelsen i 15 § örn skadestånd även för annan än rent ekonomisk

skada har den sin motsvarighet i lagen örn kollektivavtal 8 § andra

stycket. Vad landsorganisationen anmärkt mot denna regel synes mig icke

böra föranleda avvikelse från kommissionens förslag. Skadeståndsskyldighet

i anledning av beslut om prickning av arbetare som utfört arbete under

konflikt skall med departementsförslagets läggning i regel icke ifrågakomma,

såvida ej konflikten utgör en avtalsstridig eller lagstridig åtgärd från arbetarnas

sida. I andra fall åter, t. ex. när stridsåtgärd utgör kränkning av arbetarnas

föreningsrätt, torde möjligheten till ersättning för ideell skada vara

av betydelse. På andra områden än arbetsförhållandet torde jämväl ofta erfordras

att skadestånd kan utdömas för ideell skada, örn överhuvud någon

skadeståndspåföljd skall i praktiken inträda.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe
ments
chefen.

Vad beträffar den maximering av skadeståndsbeloppet för enskilda arbetare

till 200 kronor, som landsorganisationen under hänvisning till lagen om kollektivavtal

påyrkat, torde den knappast kunna genomföras i förevarande lag,

som sträcker sig över även andra områden än arbetsförhållandet. Det är riktigt

att en viss stridsåtgärd kan tänkas samtidigt utgöra avtalsbrott enligt

lagen örn kollektivavtal, i följd varav nyssnämnda maximering skall tillämpas,

och en otillåten stridsåtgärd enligt förevarande lag, med verkan att skadestånd

kan ådömas den enskilde arbetaren utöver 200 kronor. Då emellertid

regeln i andra stycket av 15 § giver domstolen stor frihet vid utmätandet av

skadeståndets belopp, torde man få utgå ifrån att de synpunkter, som föranlett

maximeringen av skadeståndsbeloppet för enskilda arbetare i lagen örn

kollektivavtal, komma att beaktas även vid tillämpningen av den nya lagens

skadeståndsregler och att följaktligen avvikelsen icke får någon avsevärd

praktisk betydelse i vad angår de enskilda arbetarna och med dem likställda

kategorier.

I departementsförslaget har ej upptagits någon motsvarighet till 34 § andra

stycket i kommissionsförslaget. Det synes icke skäligen böra åläggas förening

att i första hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt.

Jag erinrar örn att en regel om skyldighet för förening att i förhållande till

den skadeståndsberättigade gälda även andel av skadestånd, som belöper å

medlemmarna, föreslogs i 1928 års proposition angående kollektivavtalslagen.

Andra lagutskottet motsatte sig emellertid införandet i lagen av en sådan regel

och uttalade härom: »En dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet

för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetareförening torde

det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel

av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför ofta komma att få

slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra

föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.» Riksdagen beslöt ock i enlighet

med utskottets hemställan.

16 §.

I 35 § av kommissionsförslaget stadgas två års preskriptionstid för den som

vill fordra skadestånd enligt lagen.

I yttrandena har socialstyrelsen påpekat att många kollektivavtal innehölle

bestämmelser att tvistefråga skulle inom viss kortare tid efter det densamma

slutbehandlats enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen påtalas

inför arbetsdomstolen; i annat fall ansåges frågan förfallen. Ur nu

berörda synpunkt syntes den av kommissionen föreslagna preskriptionstiden

väl lång, även örn densamma ur andra synpunkter kunde anses väl motiverad.

Ehuru jag i likhet med socialstyrelsen anser vissa skäl tala för en kortare

preskriptionstid än två år, har jag dock stannat vid att icke föreslå någon

ändring i kommissionsförslaget i detta hänseende. Bestämmelsen i fråga har

därför, allenast med en mindre jämkning, upptagits i departementsförslaget.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

139

17 §.

Denna paragraf motsvarar bestämmelserna i 19 § av kommissionsförslaget

örn meddelande av förbud mot stridsåtgärd m. m. samt i 40 § om meddelande

av förbud under rättegången. I paragrafen ha därjämte upptagits bestämmelserna

i 39 § andra stycket i kommissionsförslaget om möjlighet att meddela

förbud i vissa fall ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att

hava medverkat vid det förfarande, varom fråga är.

Som motivering till förslaget anför kommissionen

beträffande 19 §:

Har stridsåtgärd, som enligt förslaget ej må äga rum, det oaktat vidtagits,

kan enligt denna paragraf hos rätten utverkas förbud mot åtgärdens fortsättande.

Är fråga örn hot med en olovlig stridsåtgärd, kan förbud meddelas

mot anordnande av åtgärden.

Ett av domstol meddelat förbud skulle ofta icke få erforderlig effektivitet,

därest detsamma ej bleve på lämpligt sätt kungjort. Särskilt i fråga örn

massåtgärder, som på arbetskonflikternas område vidtagas å arbetarsidan, är

det vanligt att meddelande därom intages i tidning. Starka skäl tala vid

sådant förhållande för att jämväl förbud mot en sålunda kungjord massåtgärd

intages i samma tidning. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser

kan en tvingande föreskrift av sådant innehåll ej meddelas. 1 första

stycket av förevarande paragraf har emellertid stadgats att, där förbud mot

massåtgärd meddelas, domstolen tillika skall, på begäran, förelägga den som

anordnat åtgärden att i tidning, som av domstolen bestämmes, införa meddelande

örn förbudet; har meddelande örn stridsåtgärden varit intaget i viss

tidning, bör naturligen denna bestämmas för införande jämväl av meddelande

örn förbudet. Underlåter den förpliktade att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

eller möter för denne hinder att få meddelandet infört i den av domstolen

bestämda tidningen, skall hans motpart äga att på hans bekostnad,

på lämpligt sätt — vanligen genom annons i annan tidning — få förbudet kungjort.

Stadgandet förutsätter för sin tillämplighet, att den som anordnat

massåtgärden instämts i målet. Skulle så icke vara fallet kan visserligen

förbud utverkas — härom stadgas i 39 § — men att i dessa fall ålägga svaranden

att kungöra förbudet har ansetts icke böra förekomma. Det säger sig

självt att målsäganden kan på egen bekostnad kungöra förbudet.

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits en erinran örn att förbud

kan meddelas jämväl under rättegången; för sådant fall äger vad i första

stycket stadgats örn kungörande av förbud tillämpning.

Där uppsägning av arbets- eller hyresavtal skett i strid mot någon bestämmelse

i förslaget, skulle ett förbud mot denna stridsåtgärd uppenbarligen

vara meningslöst, där ej den angripne kunde förklaras berättigad att, utan hinder

av uppsägningen, bibehållas vid de rättigheter, som enligt avtalet tillkomma

honom. Det har därför ansetts böra uttryckligen angivas, att sådan

uppsägning skall vara ogill, vartill fogats ett stadgande av innehåll att för

dylikt fall domstolen skall meddela föreskrift om återställande av det förhållande,

som genom uppsägningen rubbats. Om dylik föreskrift skall gälla vad

i förslaget är stadgat örn förbud; föreskrift, varom här är fråga, kan således

meddelas jämväl under rättegången.

beträffande 40 §:

Ett förbud mot stridsåtgärd skulle ofta förlora i betydelse, därest detsamma

ej kunde meddelas, förrän målet slutligen avgöres av rätten. I förevarande

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Departe
ments
chefen.

paragraf hava därför upptagits föreskrifter om interimistiskt förbud, dels av

rätten och dels av domaren. När rätten meddelar sådant förbud, skall naturligen

vad i 39 § första stycket är stadgat äga tillämpning. I fråga örn förbud

av domaren skola gälla särskilda regler, som innehållas i andra stycket av förevarande

paragraf.

Beträffande innehåll av förbud och kungörande därav skall vad i 19 § är

stadgat äga tillämpning.

beträffande 39 § andra stycket:

Under handläggningen av ett mål — exempelvis mot någon, som uppgives

hava biträtt beslut örn massåtgärd eller uppmanat till deltagande däri •—

kan det bliva fullt klarlagt, att en massåtgärd verkligen kommit till stånd,

men omständigheterna kunna samtidigt vara sådana, att den mot svaranden

instämda talan icke kan bifallas. I en sådan situation vore det föga tillfredsställande,

örn svarandens frikännande också skulle föranleda, att förbud icke

kan meddelas. Kommissionen har därför i andra stycket av denna paragraf

upptagit ett stadgande, att förbud kan meddelas utan hinder av att talan mot

svaranden ogillas.

I yttrandena har landsorganisationen påpekat, att möjligheten för domstol

att meddela förbud mot anordnande av stridsåtgärd, om vilken ännu endast hot

framställts, nödvändiggjorde att hotet, utom att av omständigheterna framginge

att det vore allvarligt menat, verkligen visades härröra från den, mot

vilken förbudet begärdes. Förbud t. ex. för huvudorganisation att vidtaga förbjuden

massåtgärd kunde tydligen icke ifrågakomma med mindre hotet bevisligen

framställts av huvudorganisationens styrelse eller av annan, som i behörighetsavseende

vore att likställa med styrelsen (t. ex. organisationsstyrelsens

verkställande utskott). Interimistiskt förbud mot stridsåtgärden borde icke

få meddelas i annat fall än då stridsåtgärdens rättsstridighet vore uppenbar.

Stadgandet i 39 § andra stycket torde, även juridiskt sett, vara ganska oformligt.

Ville käranden i detta fall utverka förbud, borde han få finna.

sig i att anhängiggöra särskild talan därom mot den för stridsåtgärden ansvarige.

Överståthållarämbetet har yrkat, att 19 § tredje styckets sista punkt om

återställande av förhållande som rubbats genom uppsägning av arbets- eller

hyresavtal måtte bliva föremål för omarbetning. Enligt motiven skulle denna

punkt innebära, att domstol, då uppsägning förklarades ogin, skulle meddela

föreskrift örn återställande av det förhållande, som genom uppsägningen rubbats.

Den i lagförslaget nyttjade formuleringen syntes icke klart återgiva

vad därmed enligt motiven åsyftats.

I förevarande paragraf har skett den jämkning i ordalagen, att det lägges

i domstolens hand att avgöra örn förbud och föreläggande, varom yrkande framställts,

skall meddelas. Även i övrigt har lagrummets avfattning undergått

några smärre jämkningar.

Med departementsförslagets läggning att icke knyta behörigheten att vidtaga

vissa stridsåtgärder till föreningar torde bestämmelsen i 39 § första stycket

i kommissionsförslaget kunna undvaras.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 81.

141

18 §.

18 § i departementsförslaget motsvarar 26 § i kommissionens förslag där

det stadgas, att därest mot stridsåtgärd meddelats förbud, som i 19 § avses,

men åtgärden likväl anordnas eller fortsättes, envar som åsidosätter förbudet

genom att biträda beslut örn massåtgärd eller genom att uppmana eller eljest

söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta

annan stridsåtgärd skall dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

I den allmänna motiveringen anför kommissionen med avseende å spörsmålet

vem straff bör drabba, att, när fråga vore örn massåtgärd, kommissionen hade

ställt sig på den ståndpunkten, att straff borde utkrävas av var och en, som biträtt

beslut örn åtgärden eller som uppmanade eller eljest sökte förmå annan att

deltaga däri; dock vore endast den första kategorien av gärningsmän straffbar,

när intet annat förekommit än att en i och för sig behörig organisation

vidtagit massåtgärd utan att säkerhet blivit ställd. Enligt förslaget lika litet

som enligt den sakkunniges utkast vore den okomplicerade anslutningen till

en massåtgärd straffbar. I förhållande till utkastet intoge förslaget en mildare

ståndpunkt såtillvida som uppmaning till deltagande i massåtgärd icke

vore straffbar, med mindre en stridsåtgärd verkligen kommit till stånd. Beträffande

individuella stridsåtgärder, till den del de över huvud vore straffbelagda,

märktes att motsvarighet saknades till utkastets inskränkning av

straffbarhet till uppsägning av avtal, som grundade sig på skriftlig handling.

Hot med förbjuden stridsåtgärd vore straffbelagt endast i vissa fall.

I motiveringen till 26 § erinrar kommissionen örn att i paragrafen stadgats

straff för den, som bryter mot ett av domstol i särskilt fall meddelat förbud

mot stridsåtgärds vidtagande eller fortsättande. En förutsättning för paragrafens

tillämplighet vore således städse att svaranden ägt kännedom om det

av domstolen meddelade förbudet.

I yttrandena lia svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges bageriidkareförening

förklarat, att då kommissionen ej närmare angivit innebörden av

uttrycken »uppmanar» eller »söker förmå» måste föreningarna ge bestämt

uttryck för den förutsättningen, att varje förfarande, som kunde antagas ha

till ändamål att igångsätta eller befrämja en otillåten massåtgärd, komme att

hänföras under det med berörda uttryck betecknade handlingssättet. För det

fall, att man på intet sätt kunde åtkomma deltagarna i en olovlig stridsåtgärd,

vore det naturligen så mycket viktigare, att sanktionen mot upphovsmännen

och agitatorerna bleve effektiv.

Landsorganisationen har framhållit de synpunkter, som i det föregående

s. 134 refererats, angående regeln att straffpåföljd drabbade envar som biträtt

beslut örn massåtgärds vidtagande. Landsorganisationen har dessutom

anmärkt, att uttrycket »eller ock genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd»

syntes väl generellt formulerat.

I det föregående har jag anfört betänkligheter mot skadeståndsansvarets anknytning

till biträdandet av beslut örn massåtgärd. Samma betänkligheter

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Departe
ments
chefen.

göra sig gällande i fråga om straffansvarets anordning. Jag har därför icke

bland straffbara handlingar upptagit biträdande av beslut om kollektiv stridsåtgärd,

som blivit av domstolen förbjuden.

Enligt kommissionens förslag skulle straffpåföljd för uppmaning ej inträda

under annan förutsättning än att den kollektiva stridsåtgärden, trots förbudet,

anordnas eller fortsättes. Örn däremot t. ex. förbud utfärdats redan i anledning

av framställt hot och därefter någon gjorde sig skyldig till uppmaning

eller annat försök att förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, skulle

uppmaningen vara straffri, därest stridsåtgärden ej komme till stånd. I detta

avseende synes en skärpning av kommissionsförslaget påkallad. Sedan domstolen

i anledning av framställt hot örn olovlig kollektiv stridsåtgärd utfärdat

förbud, är det angeläget att agitation för stridsåtgärdens igångsättande icke

sker. En straffbestämmelse riktad mot sådan agitation är ägnad att inprägla

grundsatsen örn respekt för den avkunnade domen.

I andra stycket av förevarande paragraf ha upptagits bestämmelserna i 29 §

kommissionsförslaget örn bötesförvandling m. m.

19 §.

Bestämmelserna i 44 § av kommissionsförslaget angående en rådgivande

nämnd innehålla detaljerade föreskrifter örn nämndens sammansättning. Jämte

ordförande och vice ordförande, båda lagkunniga och i domarvärv erfarna, skulle

finnas en ledamot med särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden

som ekonomiska förhållanden i allmänhet, samt sex ledamöter företrädande de

intressen, som hänföra sig till arbetsgivare och arbetare, jordbruk, grosshandel,

detaljhandel och industri. För vice ordförande och övriga ledamöter skulle förordnas

ersättare enligt de för ledamöter stadgade grunder. Nämnden skulle

vara beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Vid handläggning av mål

skulle tillses att motsatta intressen bleve örn möjligt i lika mån företrädda.

I yttrandena ha, som jag redan tidigare berört, av Sveriges redareförening

och Sveriges fastighetsägareförbund framförts önskemål angående representation

i nämnden för även andra intressen än de i förslaget angivna samt av länsstyrelsen

i Uppsala län framhållits, att det opartiska elementet borde vara starkare

representerat än i arbetsdomstolen.

Den särskilda domstol för ekonomiska stridsåtgärder, som skall inrättas,

torde böra lia i huvudsak den sammansättning, som i kommissionsförslaget

tillämnats den rådgivande nämnden. Genom att plats beredes bland suppleanterna

för representanter jämväl för vissa andra intressen än de särskilt

angivna, torde vinnas ytterligare garantier för att domstolen har tillgång till

personer med erforderliga specialinsikter.

20 och 21 §§.

I 36 § av kommissionens förslag stadgas, bland annat, att talan örn ansvar

för anordnande eller fortsättande av stridsåtgärd, mot vilken meddelats förbud,

så ock örn förbud mot stridsåtgärd, som vidtagits eller varom hot framställts,

må föras förutom av den som därigenom blivit kränkt av sammanslut
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

143

ning för främjande av yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem,

såframt sammanslutningen äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren,

åge han ock yrka förbud mot stridsåtgärd.

Ifrågavarande bestämmelser i kommissionsförslaget motsvaras av 6 § i den

sakkunniges utkast, där det föreskrives, att rätt att föra talan om ansvar tillkomma

utom målsägande ej mindre allmän åklagare än även sammanslutning

för främjande av yrkesintressen, av vilken den kränkte är medlem, såframt

sammanslutningen äger att kära inför domstol.

I sin motivering till stadgandet framhåller den sakkunnige, att det vore mycket

angeläget att ifrågavarande förseelser lades under allmänt åtal. Och man

torde ytterligare, för att lagens bestämmelser icke skulle på grund av en

mindre energisk tillämpning komma att sakna nödig effektivitet, böra medgiva

åtalsrätt åt varje rättskapabel sammanslutning för främjande av yrkesintressen,

av vilken den kränkte vore medlem. Hos sådana sammanslutningar,

t. ex. arbetsgivarföreningar, fackföreningar, köpmannaföreningar o. s. v., torde

finnas både erforderligt intresse och nödiga personliga och ekonomiska resurser

för att förbereda och utföra en talan av ifrågavarande slag. En i viss mån

jämförlig förebild vore att finna i 10 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bej

stämmelser mot illojal konkurrens.

Kommissionen förklarar i sin motivering, att av skäl, som i utkastet anförts,

rätt att föra ansvarstalan sjuites böra tillkomma förutom målsägande

jämväl allmän åklagare samt rättskapabel sammanslutning för främjande av

yrkes- eller fackintressen, av vilken den kränkte är medlem. Enligt förslaget

föranledde emellertid stridsåtgärd av någon, som vore därtill behörig, allenast

undantagsvis straff. Med anledning härav syntes sammanslutning, varom nyss

sagts, böra medgivas rätt att föra talan örn förbud mot stridsåtgärd även i de

fall, där stridsåtgärden i och för sig icke kunde vara föremål för ansvarstalan.

De skäl, som föranlett att förseelse mot lagen lagts under allmänt åtal, torde

jämväl tala för att allmän åklagare medgåves befogenhet att, där han förde

ansvarstalan, tillika yrka förbud mot stridsåtgärd.

I sitt yttrande över kommissionsförslaget har landsorganisationen hänvisat

till sitt utlåtande över professor Bergendals utkast, där landsorganisationen

anfört följande.

Den sakkunnige har icke funnit skäl att förbehålla målsäganden rätten att

föra ansvarstalan eller göra allmänna åklagarens åtalsrätt beroende av angivelse

från målsäganden. Några övertygande skäl för förslaget att lägga hithörande

förfaranden under allmänt åtal har han icke förebragt. Men däremot

synes åtminstone ett mycket starkt skäl kunna anföras mot en sådan anordning.

Genom att brotten lagts under allmänt åtal kan angivelse ske av vem

som helst. Det är anledning befara att detta skulle leda till ett icke önskvärt

angiverisystem, vilket skulle vara så mycket svåråtkomligare, som angivaren,

vid påstående om god tro eller sannolika skäl för angivelsen, icke utan grund

skulle kunna hänvisa till lagbestämmelsernas otydlighet. Samma befogenhet

för envar att göra angivelse skulle också kunna medföra att åtal komme

till stånd efter angivelse av part, en konsekvens som synes böra

undvikas. Lagen skulle härigenom kunna komma att användas i syften, som

den dock icke är avsedd att fullfölja. Vissa betänkligheter möta ur samma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe

ments
ekefen.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

synpunkt mot att tillerkänna åtalsrätt åt yrkessammanslutning, av vilken den

kränkte är medlem.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen skall vid domstolen för ekonomiska

stridsåtgärder även upptagas mål rörande ansvar för överträdelse

av förbud.

Rätten att föra talan örn ansvar torde böra tillkomma förutom målsäganden

och sådan sammanslutning, som skulle äga påyrka förbuds utfärdande, även

åklagare. De betänkligheter, som kunnat riktas mot kommissionens förslag

angående allmänt åtal vid ett stort antal förseelser, minskas uppenbarligen väsentligt,

när de straffbara förseelserna begränsas så som skett i departementsförslaget.

Åklagarens talerätt betingas därav att förseelsen utgör överträdelse

av domstolens dom. Bestämmelser örn rätten att föra talan örn ansvar

ha upptagits i 21 § andra stycket departementsförslaget.

För utförande av allmänt åtal torde vid domstolen böra vara anställd en

särskild åklagare. Bestämmelser örn åklagaren äro upptagna i 20 §.

I 21 § första stycket regleras talerätten i mål örn förbud mot olovlig stridsåtgärd.

Enligt min mening tala övervägande skäl mot att åklagaren medgives

rätt att föra talan härom. Däremot ansluter jag mig till kommissionens ståndpunkt

att i paragrafen omförmäld sammanslutning må oberoende av bemyndigande

från den av stridsåtgärden angripne föra talan örn förbud. För skadeståndstalan

är målsägandens medverkan givetvis erforderlig.

22

Förevarande paragraf utgör delvis en motsvarighet till 42 § i kommissionens

förslag, däri stadgas att örn i mål, som avses i förslaget, uppkommer tvist örn

fråga vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras

av arbetsdomstolen, rätten skall hänvisa parterna att där utföra sin

talan beträffande denna fråga samt att målet skall vila i vad det beror av

sagda fråga.

I motiveringen till 42 § anför kommissionen.

Enligt kommissionens förslag skall i avseende å rättegången alltid gälla

vad i lag är stadgat om brottmål. Detta innebär bland annat, att örn det för

målets slutliga avgörande erfordras, att ställning först tages till en civilrättslig

fråga, det ankommer på domstolen i målet att träffa detta avgörande. Såvitt

angår en dylik för-fråga, som eljest skulle ankomma på arbetsdomstolens

prövning, har det emellertid ansetts olämpligt att överlämna åt allmän domstol

att ingå på ett bedömande av densamma. Det har därför i förevarande paragraf

stadgats, att rätten i ett dylikt fall skall hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen

utföra sin talan beträffande denna fråga. I ett mål örn ansvar enligt

9 § i den föreslagna lagen invändes exempelvis, att belopp, som svarandena

försökt tilltvinga sig genom stridsåtgärd, tillkommer dem enligt gällande

kollektivavtal, och fråga uppkommer således örn kollektivavtalets innebörd på

denna punkt.

En annan sak är, att även det slutliga avgörandet vid allmän domstol kan

röra en fråga, som också skulle kunna upptagas av arbetsdomstolen. Vid all
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

145

män domstol påtalas exempelvis, att arbetsgivare i strid mot 10 § i den föreslagna

lagen avskedat en arbetare såsom hämnd för det denne tagit verksam

del i en dåmera bilagd konflikt. Samtidigt skulle emellertid fråga örn avskedandets

lovligliet hava kunnat upptagas vid arbetsdomstolen på den grund att

avskedande i vedergällningssyfte strede mot ett förbud mot trakasserier, som

inrymts i det kollektivavtal, varigenom konflikten bilagts. Denna dubbla behörighet

har ansetts icke kunna undvikas; en liknande kollision torde icke vara

utesluten mellan allmänna domstolar inbördes.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att gränserna mellan ifrågavarande

lag och lagen örn kollektivavtal komme att för en större allmänhet te

sig tämligen svårbestämbara. Även örn vitsord måste skänkas åt vad kommissionen

i sin ovan intagna motivering anfört därom att gränsfall icke kunde

undvikas och liknande kollision icke vore utesluten mellan allmänna domstolar

inbördes, torde detta förhållande icke desto mindre få anses mindre tillfredsställande

särskilt i betraktande därav att talan ej finge fullföljas mot

arbetsdomstolens beslut.

I detta sammanhang har socialstyrelsen jämväl erinrat örn att vissa bestämmelser

i kommissionsförslaget vore av den art, att de syntes äga viss beröring

med en lagstiftning örn illojal konkurrens och därmed sammanhängande spörsmål.

Jämväl landsorganisationen har anmärkt, att i icke få fall torde förfaranden,

som jämlikt den föreslagna lagstiftningen vore att anse såsom förbjudna

stridsåtgärder, bliva hänförliga även under arbetsdomstolens kompetensområde.

Så syntes (i kollektivavtalsbundna förhållanden) kunna bliva fallet med

t. ex. av fackförening eller enskild arbetsgivare anordnad blockad eller bojkott,

konkurrenskonflikter mellan avtalsbundna arbetargrupper, uppsägning av arbetsavtal

i vedergällningssyfte eller såsom organisationstvång o. s. v. Det vore

enligt landsorganisationens mening angeläget att bestämmelse meddelades till

undvikande av dylik konkurrens. Även i andra avseenden vore förhållandet

mellan de båda lagstiftningarna oklart. Såsom exempel kunde hänvisas till

regleringen av icke avtalsbunden förenings (huvudorganisations) fredsförpliktelse

(garantiansvar), enskild arbetares skadeståndsskyldighet och rätten till

sympatiåtgärder. Möjligen erfordrades i sådana punkter ändringar i kollektivavtalslagen

eller i varje fall stadganden med hänvisning till förevarande lag.

Departementschefen.

En stridsåtgärd som är otillåten enligt förevarande lagförslag kan stundom

vara stridande även mot gällande kollektivavtal eller mot föreskrift i lagen örn

kollektivavtal. Erågan om åtgärdens olovlighet kan under sådana omständigheter

prövas såväl av domstolen för ekonomiska stridsåtgärder som av arbetsdomstolen.

Då med departementsförslagets läggning de allmänna domstolarna

äro helt uteslutna från befattning med hithörande spörsmål, torde däremot

kollision med de allmänna domstolarnas behörighetsområde kunna inträffa

huvudsakligen på det sätt, att under rättegång vid allmän domstol angående

hyres- eller arbetsförhållande svaranden gör gällande att en verkställd uppsägning

av avtal skall såsom stridsåtgärd anses ogiltig. Det är tydligt att

prövningen av dylik fråga tillkommer spccialdomstolen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

I första stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i

kommissionsförslaget — har upptagits ett stadgande som möjliggör för domstolen

för ekonomiska stridsåtgärder att, då olika grunder åberopas för en

talan örn t. ex. skadestånd i anledning av viss stridsåtgärd, pröva denna talan

i hela dess omfattning. Stadgandet torde vara av betydelse bl. a. för sådana fall

då ovisshet råder huruvida den ena eller andra lagen är tillämplig. Med hänsyn

till de föreslagna reglerna örn växlande sammansättning av domstolen efter

beskaffenheten av de särskilda målen torde några betänkligheter icke behöva

uppstå mot en utvidgning av dess behörighet i de undantagsfall, varom här är

fråga. Någon ovillkorlig skyldighet för domstolen att pröva en talan i vad

den grundar sig på kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal, föranledes icke

av stadgandet. Befinnes exempelvis påståendet örn stridsåtgärdens olovlighet

enligt lagen örn ekonomiska stridsåtgärder uppenbart ogrundat, medan däremot

åtgärden synes stridande mot kollektivavtal, torde detta utgöra en anledning

för domstolen att undandraga sig prövning av talan såvitt den grundas

å sistnämnda omständighet. Det står i sådant fall kärandeparten fritt att,

sedan hans på förevarande lag grundade talan ogillats, vända sig till arbetsdomstolen

samt där åberopa kollektivavtalet såsom skäl för sitt anspråk.

Bestämmelsen i 42 § kommissionsförslaget har motiverats därmed att det

vore olämpligt att överlämna åt allmän domstol att ingå på bedömande av

frågor rörande kollektivavtal. Såvitt angår den här ifrågavarande specialdomstolen

torde av skäl som nyss anförts ett dylikt förbud mot prövning av

»för-frågor» som hänföra sig till kollektivavtal icke vara erforderligt. För

undvikande av onödig omgång i fall då dylik tvistefråga uppkommer i ett mål

har därför i andra stycket av 22 § i departementsförslaget stadgats att domstolen

äger själv avgöra frågan, dock med rätt att hänskjuta avgörandet till

arbetsdomstolen örn detta finnes lämpligt.

23 §.

Åtskilliga av de regler, vilka enligt lagen om arbetsdomstol gälla beträffande

denna domstol, äro av den beskaffenhet att de lämpa sig för tillämpning

även vid den nya specialdomstolen. Detta gäller framför allt rättegångsreglerna.

I 23 § av departementsförslaget ha genom hänvisning till lagen

örn arbetsdomstol angivits de stadganden — 7, 8, 9, 15 samt IG—28 §§ —

vilka torde böra erhålla motsvarande giltighet med avseende å domstolen för

ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes.

Hänvisningen till 7—9 §§ lagen örn arbetsdomstol innebär: att ordföranden,

i händelse såväl ledamot som ersättare äro förhindrade, äger tillkalla annan

lämplig person; att ledamot som ej avlagt domared skall avlägga sådan ed

inför ordföranden eller allmän underrätt; samt att domstolen skall på kallelse

av ordföranden sammanträda så ofta det erfordras och, där det prövas nödigt,

jämväl utom Stockholm. Jämlikt 15 § må talan ej fullföljas mot domstolens

beslut. Bland rättegångsföreskrifterna (16—26 §§) märkas särskilt: 19 § enligt

vilken domstolen själv äger inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utred
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Haj:ts proposition nr 31.

147

ning; 21 § vilken medger domstolen befogenhet att förelägga och utdöma vite

samt besluta kvarstad eller skingringsförbud; ävensom 26 § enligt vilken parterna

äga utan avgift erhålla utskrift av domstolens dom och protokoll. Slutligen

må anmärkas 27 §, som beträffande i lagen ej särskilt behandlade frågor

föreskriver tillämpning av vad om rådhusrätt är stadgat.

Beträffande arbetsdomstolen äger lagen örn fri rättegång icke tillämpning.

Något behov av fri rättegång därstädes har icke ansetts föreligga, då talan

i allmänhet föres av arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Då det gäller

domstolen för ekonomiska stridsåtgärder torde emellertid förhållandena bliva

i viss mån annorlunda. I tvister som tillhöra denna domstol kunna säkerligen

även personer som icke äro anslutna till dylik organisation i större utsträckning

förväntas bliva parter. Enligt kommissionsförslaget, vilket förutsatte att

målen skulle handläggas av de allmänna domstolarna, behövde särskilda föreskrifter

icke meddelas för att fri rättegång skulle kunna beviljas i sådana mål;

lagen oni fri rättegång blev utan vidare tillämplig beträffande dessa. Då det

med hänsyn till förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär icke lärer

kunna ifrågasättas att vidtaga ändring i lagen örn fri rättegång, bör denna

lämpligen göras tillämplig å mål vid den nya specialdomstolen genom stadgande

i den nu föreslagna lagen. Dylikt stadgande har införts i 23 §.

Bestämmelserna i 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget

örn befogenhet för domstol att anlita polismyndighet jämväl i mål, där talan

örn ansvar ej föres, har ansetts innefatta en processuell nyhet, som icke är

oundgänglig, och har därför icke medtagits i departementsförslaget.

24 och 25 §§.

I enlighet med vad jag i den allmänna motiveringen anfört ha i 24 § intagits

vissa bestämmelser i syfte att förebygga utvidgning av tillämpningsområdet

för 15 kap. 22 och 23 §§ samt 21 kap. 10 § strafflagen. I 25 § har införts ett

stadgande, att tillämpningsföreskrifter i fråga om rättegången meddelas av

Konungen.

20—25, 27, 28 och 37, 38, 41 och 43—46 §§ i kommissionsförslaget.

20—23 §§ i kommissionsförslaget stadga straff för handlingstyper som uteslutits

ur departementsförslaget. Samma är förhållandet med 24 § såvitt densamma

har avseende å stridsåtgärder mot ämbets- och tjänstemän, vittnen m. fl.

Övriga i 24 § omförmälda fall (stridsåtgärder, åsyftande politisk och därmed

jämställd förföljelse) samt de i 25 § omförmälda stridsåtgärderna (utpressnings-

och indrivningsblockaderna) ha ur straffsynpunkt behandlats på samma

sätt som övriga förbjudna stridsåtgärder.

I departementsförslaget upptages ej någon motsvarighet till 27 och 28 §§ i

kommissionsförslaget. 37, 38, 41 och 43—46 §§ i kommissionsförslaget, i den

mån de i det föregående icke berörts, ha blivit onödiga eller påkalla annan

reglering med hänsyn till att mål enligt departementsförslaget skola upptagas

vid specialdomstol.

s. 148 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

övergångsbestämmelserna.

I övergångsbestämmelserna till kommissionsförslaget stadgas, att lagen skall

träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med den 31 december

1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda dag

såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse som är begången

under tiden för lagens giltighet.

Vikten av att lagstiftningen endast erhölle provisorisk karaktär har i yttrandena

särskilt betonats av Sveriges köpmannaförbund, länsstyrelserna i

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Sveriges slakteriförbund och svenska

mejeriernas riksförening samt landsorganisationen.

Kortare giltighetstid än den av kommissionen föreslagna har ifrågasatts av

socialstyrelsen, som ansett tiden böra bestämmas till endast tre år, samt av

svenska tidningsutgivareföreningen och dess arbetsgivaresektion, som funnit

det ej vara osannolikt, att redan efter tre ä fyra års giltighetstid tillräcklig

erfarenhet kunde vinnas på de punkter, som förefölle mindre klarlagda.

För egen del förordar jag att lagen må träda i kraft den 1 juli 1935 och att

dess giltighetstid må utlöpa ett år tidigare än enligt kommissionsförslaget.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att skada, som under lagens giltighetstid

förorsakats genom ett med skadeståndspåföljd belagt förfarande, skall

ersättas enligt de i lagen angivna grunderna även efter utgången av sagda

tid. Har någon under samma tid gjort sig skyldig till förfarande som enligt

18 § medför straffansvar, bör även sådan påföljd kunna inträda sedan lagen

i övrigt upphört att gälla. Härom erfordras dock föreskrift i övergångsbestämmelserna.

Det torde med hänsyn bland annat till vad nu anförts få förutsättas att de

i lagen föreskrivna processuella anordningarna kunna bliva av betydelse efter

den angivna slutdagen, övergångsbestämmelserna ha fördenskull erhållit sådan

avfattning att även rättegångsreglerna bliva tillämpliga efter nämnda dag i

den mån det erfordras för prövning av mål hänförande sig till förhållanden

som inträffat därförut.

Bland övergångsbestämmelserna har, som jag redan förut antytt, intagits

en föreskrift örn tillämpning av regeln i 11 § även å anställningsavtal slutna

före lagens ikraftträdande.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Viking Nilsson.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

149

Förslag

till

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet stridsåtgärd.

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan

därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två

eller flera i samverkan.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar

gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av vad

i denna lag stadgas.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,

politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

8 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd

i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till

tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande varom fråga är

dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av

förhållande som i 10 § under 1—3 åsyftas.

4 §•

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra

ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed

åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att

utträda ur förening eller annan sammanslutning.

Stridsåtgärd må ej heller vidtagas från ena partens sida såsom vedergällning

för att krav på kollektivavtal blivit rest från andra sidan.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall ej anses föreskrift i kollektivavtal,

att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,

som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen

gentemot arbetsgivaren.

5 §•

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller

egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för

egen räkning, må kollektiv stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av

tvist rörande arbetsförhållandet.

6 §•

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa någon

betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon

att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig eller

annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning för utfört

arbete av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit arbetsprodukten eller

arbetsföretaget, såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller

vid övertagandet haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro.

7 §•

Om förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

8 §•

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,

arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant

avtal må ej såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd riktas mot någon, som icke

har del i tvisten (tredje man). Lika med tvist örn avtals ingående anses tvist

örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,

till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande

till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle

eller dylikt må part eller annan icke rikta kollektiv stridsåtgärd mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

151

tredje man för att förmå honom att avbryta sina ekonomiska förbindelser med

motparten eller vidtaga annan liknande åtgärd mot denne.

9 §•

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt lag icke må föranleda

stridsåtgärd mot denne, må ej heller såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd

av Aågot slag riktas mot tredje man.

10 §.

Det i 8 § stadgade skydd för tredje man tillkomme endast den som är neutral

i tvisten.

Såsom sådan skall icke anses:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där han till fördel för motparten

åsidosatt sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende a tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört arbete, vilket behörigen förklarats i

blockad, såvida arbetet är av annan art än skyddsarbete;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten

nedlagt arbete eller ock behörigen utestängts från sådant;

4. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter

omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit

honom;

5. den som äger aktier till värde av mer än hälften av aktiekapitalet i aktiebolag,

som är part i tvisten, eller är delägare i handelsbolag, som är part i

tvisten ;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till värde av mer än hälften

av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor

eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,

husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig

att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, sa ock arbete

vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

11 §•

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd

ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat

arbete än i 10 § sista stycket sägs, ändå att han därtill förbundit sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 8 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed

åsyftas att genom en utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande

av kollektivavtal bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd

må ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran

att taga befattning med varor, vilka äro avsedda för eller härröra från rörelse

som drives av part i den ursprungliga tvisten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Om skadestånd.

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt denna lag ej må äga ram,

eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt denna lag meddelats,

uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri, vare skyldig

ersätta skada som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till

last.

14 §.

Är förening invecklad i tvist och Ilar medlem i föreningen i anledning av

tvisten gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,

när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra honom från

att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta

därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening gälle även örn förbund av flera föreningar och

skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten

förening som medlem därav.

15 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande

samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes

tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet

må ock äga rum.

16 §.

Var. som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin

talan inom tva ar fran avslutande av stridsåtgärd varå ersättningsskyldigheten

grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller

framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela

förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

153

där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden

att inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa meddelande

örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades bekostnad

själv på lämpligt sätt föranstalta om sådant kungörande.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och

äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela föreskrift

örn återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,

meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,

där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som

helst återkallas av domstolen.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat

vid det förfarande varom fråga är.

18 §.

Envar som åsidosätter förbud eller föreskrift enligt 17 § genom att uppmana

eller eljest söka förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller genom

att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola

de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §•

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för

hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och

åtta ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och

en ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna. Bland övriga ledamöter skola finnas företrädare för

de viktigaste närings- eller yrkesintressen som beröras av denna lag. För

vice ordföranden och övriga ledamöter förordnar Konungen ersättare.

Domstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter

och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem

som i det särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att

motsatta intressen örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

20 §.

Vid domstolen skall vara anställd en åklagare för utförande av allmänt åtal

i mål varom i 18 § sägs. Åklagaren förordnas av Konungen.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

21 §.

Talan om förbud eller föreskrift enligt 17 § må föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för

främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, såframt

sammanslutningen äger kära inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 18 § må föras, förutom av åklagaren och målsägande,

av sammanslutning som nyss sagts.

22 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan därå att visst förfarande

strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal eller

lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även i vad

den grundas å sådan omständighet.

Yppas eljest i mål vid domstolen för ekonomiska stridsåtgärder tvist örn

fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras

av arbetsdomstolen, och är målets utgång därav beroende, äger förstnämnda

domstol pröva jämväl denna fråga. Dock må domstolen, där det finnes

lämpligt, hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande

frågan; och skall i ty fall målet vila i avbidan på dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången

därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i

7—9, 15 samt 16—28 §§ lagen örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt

16 §§ lagen örn fri rättegång.

Särskilda föreskrifter.

24 §.

Ändå att enligt denna lag viss åtgärd ej må äga rum eller är belagd med

straff, skall tvång eller försök till tvång medelst hot örn sådan åtgärd ej i

något fall föranleda ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 § strafflagen;

ej heller skall hot om åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt 15 kap.

23 § strafflagen.

25 §- ......

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn

rättegången meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31

december 1938; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda

dag, såvitt angår påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet

ägt rum i strid mot densamma.

Vad i 11 § stadgas skall äga tillämpning, även örn förbindelse som där

avses givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

155

Utdrag av -protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 januari

1935.

N ärvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 2 november 1934, hade

Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om vissa

ekonomiska stridsåtgärder.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet

Konrad Persson.

Lagrådet yttrade:

Lagstiftningens) behövlighet och omfattning. I de mangahanda strider som

nu för tiden förekomma på det ekonomiska området indragas, såsom erfarenheten

visar, ofta även de som själva vilja stå utanför striderna, och dessa

angrepp på utomstående hava under senare år så tilltagit att ett ingripande

från lagstiftningens sida till stävjande av de mest framträdande missbruken

måste anses fullt befogat. Angående lämpligheten av ett sådant ingripande

råder ock tämligen allmän enighet, örn än meningarna äro delade i fråga örn

huru långt lagstiftningen bör gå.

Med ett från det obligationsrättsliga området hämtat, här ingalunda

adekvat uttryck har i den allmänna diskussionen den, som man genom den

ifrågasatta lagstiftningen velat skydda, betecknats såsom tredje man. I det

remitterade förslaget användes uttrycket tredje man för att beteckna den, som

står utanför en tvist och som annan angriper i syfte att påverka någon i

tvisten delaktig, under det att den som eljest angripes, han må vara invecklad

i tvist med angriparen eller icke, med ett ej heller fullt egentligt uttryck

betecknas såsom part. Enligt förslaget skola ej blott angrepp mot tredje

man i nu angivna bemärkelse vara med vissa undantag förbjudna utan även

sådana angrepp mot part som företagas i visst syfte (vedergällningssyfte, utpressningssyfte

m. m.) förbjudas. Att lagstiftningen, örn den vill behörigen

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

skydda mot ett oförskyllt indragande i striderna, bör avse dessa angrepp mot

»part» i minst lika mån som angreppen mot »tredje man», kan knappast vara

föremål för tvekan.

Förslaget avser icke blott stridsåtgärder i förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare utan även stridsåtgärder inom andra områden av det ekonomiska

livet, såsom i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäster, mellan konkurrenter

etc. övertygande skäl synas vara anförda för att lagstiftningen bör

omfatta samtliga dessa områden.

Lagstiftningens allmänna läggning (kriminalisering, rättegången, behörighetsregler).

Vad angår spörsmålet örn lagstiftningens allmänna läggning är

det i främsta rummet tre av de i departementschefens allmänna motivering

berörda fragorna, som påkalla ställningstagande och som till varandra stå

i det samband, att lösningen av den ena mer eller mindre påverkar lösningen

av de andra, nämligen frågorna örn eller i vilken omfattning kriminalisering

bör äga rum, till vilken eller vilka domstolar rättegången bör läggas samt

huruvida i lagen böra, såsom i kommissionens förslag, uppställas särskilda regler

örn behörighet att vidtaga stridsåtgärder.

Vid bedömande av dessa frågor måste i alldeles särskild grad beaktas angelägenheten

av att åt lagen gives erforderlig effektivitet. Genom den blivande lagen

måste göras betydande inskränkningar i de enskildas hittillsvarande handlingsfrihet

på det ekonomiska området, örn nu, såsom kan antagas, det stora

flertalet av dem som beröras av lagen lojalt ställa sig densamma till efterrättelse,

men de, som icke draga sig för att bryta mot lagen, kunna göra detta

utan att riskera kännbara påföljder, skulle lagen i själva verket ställa de förra

i förhållande till de illojala i sämre belägenhet än före lagens tillkomst. Lagen

komme måhända då att göra mera skada än gagn.

Det säger sig självt att örn, såsom den sakkunnige tänkt sig, i lagen

stadgas straff och tämligen stränga straff för brott mot de i lagen givna reglerna,

enligt vilka vissa stridsåtgärder förklaras otillåtna, lagen kommer att

erhålla en ganska hög grad av effektivitet. Såväl vid förevarande lagstiftningsärendes

igångsättande som under dess fortgång har emellertid från olika

håll framhållits önskyärdheten av att lagen i minsta möjliga mån erhölle karaktären

av strafflag. En direkt kriminalisering av överträdelser av lagens

föreskrifter finner även lagrådet böra så långt ske kan undvikas, icke blott

med hänsyn till att det här gäller handlingar, som hittills ansetts tillåtna,

utan också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar

på grund av omständigheter, som sammanhänga med lagstiftningens

egen natur, måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området

oerfarne svårbedömliga.

En viktig förutsättning för att lagen utan att erhålla karaktär av ren strafflag

skall få vederbörlig verkan är att i förekommande fall förbud mot viss

stridsåtgärds företagande eller fortsättande skall snabbt kunna utverkas hos

den domstol där rättegången äger rum, och härför fordras i sin tur icke blott

att domstolen kan sammanträda med erforderlig skyndsamhet utan även att

den har sådan förtrogenhet med ämnet att den utan större tidsutdräkt kan

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

157

bilda sig ett omdöme huruvida meddelande av förbud är påkallat. Denna förutsättning

torde knappast kunna förverkligas utan att rättsskipningen i förevarande

slag av mål anförtros åt en specialdomstol av ungefärligen den i förslaget

angivna beskaffenheten. Det är emellertid icke endast ur nu nämnda synpunkt

lagrådet anser sig böra förorda förslaget i denna del. Under sitt arbete

med granskningen av lagens särskilda bestämmelser bär lagrådet kommit till

den övertygelsen att, med hänsyn till svårigheterna för en på förevarande område

obevandrad domare att tränga in i lagens verkliga mening samt rätt uppfatta

sambandet mellan de olika bestämmelserna med deras säregna terminologi,

handhavandet av rättsskipningen på området lämpligen icke bör tilläggas

de allmänna domstolarna. Det är i detta avseende att märka att varje domstol

säkerligen i genomsnitt skulle få endast ett fåtal mål per år att handlägga,

vadan det icke kan förväntas att domstolarna, även sedan lagen en längre tid

varit i tillämpning, kunnat vinna någon djupare erfarenhet i ämnet.

Mot anordningen med specialdomstol kan anmärkas, att denna domstol

kommer att döma till straff utan att möjlighet till överklagande finnes. Onekligen

möta ur denna synpunkt vissa betänkligheter mot ifrågavarande anordning,

särskilt örn i straffsatserna för överträdelse av domstolens förbud kommer

att ingå fängelsestraff, men lagrådet finner dessa betänkligheter icke

kunna tillmätas avgörande vikt under förutsättning att domstolen erhåller tillräckligt

kvalificerad sammansättning.

Örn domstolsfrågan löses på detta sätt, vinnes, såsom redan antytts, att

domstolen bör i förekommande fall snabbt kunna inskrida mot obehöriga angrepp

genom meddelande av förbud mot åtgärdens vidtagande eller fortsättande.

Men för att ett sådant förbud skall bliva verksamt fordras, att lagen

genom att stadga allvarliga påföljder för åsidosättande av förbudet inger respekt

för detsamma. För lagrådet står det uppenbart att de påföljder, som

det remitterade förslaget upptager, nämligen bötesstraff och skadestånd, icke

äro tillräckliga och att således jämväl fängelsestraff bör, såsom även kommissionen

funnit, ingå i straffskalan.

Ett skyndsamt inskridande mot obehöriga angrepp genom meddelande från

domstolens sida av förbud torde väl i allmänhet vara ett tillfyllestgörande

vapen i rättsskipningens tjänst, men i vissa fall kan det icke anses vara tillräckligt.

Särskilt då det gäller avsättningsblockader och prickningar förhåller

det sig ej sällan så att skadan är skedd redan genom att åtgärden proklamerats.

Även örn förbud meddelas och uppmaning till aktionens fortsättande

icke sker, är det ju intet som hindrar att allmänheten förfar i enlighet med den

en gång gjorda uppmaningen. Den enda påföljd för angriparen som i dylikt

fall kan enligt förslaget inträda är ådömande av skadestånd. Då man kan

förvänta att efter lagens tillkomst de större eller mera fasta organisationerna

i regel komma att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse, måste man

utgå från att vanligen, när en obehörig åtgärd av detta slag företages, det är

en mer eller mindre lös sammanslutning eller enskilda personer som igångsatt

den; och det skall säkerligen visa sig att i de flesta fall något skadestånd icke

kan uttagas av dessa. .Vill man förhindra att lagens bestämmelser sålunda

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Majlis proposition nr SI.

skola kunna utan påföljd åsidosättas, torde, såvida nian icke vill direkt stadga

straff för vidtagande av enligt lagen otillåtna stridsåtgärder — något som

lagrådet, enligt vad ovan antytts, anser böra undvikas — näppeligen annan

utväg givas än att i lagen upptaga behörighetsregler av den art kommissionen

föreslagit. Att genom dylika behörighetsregler vinnas jämväl andra betydande

fördelar synes kommissionen hava övertygande visat.

En lagstiftning vari nu omförmälda regler upptagas skulle därigenom komma

att innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att

använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle följaktligen gå utöver vad

med lagstiftningen till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses. Men

örn befogenheten att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder icke därigenom över

hövan inskränkes och man å andra sidan genom uppställande av behörighetsreglerna

vinner ett verksamt medel för stävjande av mer eller mindre obefogade

angrepp, synes den nämnda omständigheten icke böra få utgöra hinder att använda

detta medel. Huruvida nu angivna regler skulle obehörigen inskränka

rätten att i legitimt syfte tillgripa ekonomiska stridsmedel,

såsom departementschefen anser, kan naturligtvis vara föremål för delade

meningar. Det är dock att märka dels att samtliga de kommissionens ledamöter,

vilka icke motsatt sig den föreslagna lagstiftningen överhuvud, i princip

accepterat kommissionens förslag på denna punkt — dock vad en ledamot beträffar

med avvisande av bestämmelsen örn säkerhets ställande — och dels att

ingen av de över förslaget hörda myndigheterna eller sammanslutningarna

ställt sig helt avvisande mot denna del av förslaget samt att endast från ett

fåtal håll däremot riktats kritik, huvudsakligen avseende bestämmelserna örn

ställande av säkerhet. Även lagrådet finner med hänsyn till de betydande

fördelar, som genom uppställandet av ifrågakomna regler skulle ernås,

hinder ur nu angivna synpunkt icke böra möta mot deras upptagande i

lagen.

Mot kommissionens förslag i denna del har socialstyrelsen uttalat vissa betänkligheter

på grund av att någon bestämning av föreningsbegreppet icke

lämnats i förslaget. Det är onekligen en brist att detta begrepp ej finnes bestämt

i vår lagstiftning. I praxis har emellertid sedan länge förening tillerkänts

rättssubjektivitet under förutsättning att den har stadgar innefattande

bestämmelser bland annat huru beslut skall åstadkommas samt att styrelse

för föreningen finnes utsedd. Med hänsyn till de minimala fordringar som sålunda

pläga uppställas för godkännande såsom förening torde knappast behöva

befaras att svårigheter att i förekommande fall bedöma huruvida en sammanslutning

är att anse såsom förening skola i någon högre grad framträda

vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

Vad i anledning av kommissionens förslag invänts därom att det rent principiellt

sett syntes mindre riktigt att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd

icke finge vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som

kunde utdömas därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen, finner

lagrådet icke kunna tillmätas betydelse; och vill lagrådet i sammanhang härmed

erinra om att enligt gällande lag den som vill hos vederbörande myn
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

159

dighet erhålla viss handräckningsåtgärd, såsom kvarstad, skingringsförbud

etc., har att ställa pant eller borgen för den skada som kan genom åtgärden

tillskyndas vederparten.

På grund av det nu sagda och då vad mot de utav kommissionen i detta

hänseende föreslagna bestämmelserna anförts i stort sett icke synes vara av

beskaffenhet att hindra deras antagande förordar lagrådet, som icke i anledning

av den gjorda remissen har att ingå i närmare granskning av kommissionens

förslag i denna del, att det remitterade förslaget kompletteras genom

upptagande däri av regler i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens

förslag i dess 2—6 §§.

Därest den blivande lagen erhåller den allmänna läggning som nu angivits,

torde det ur effektivitetens synpunkt icke vara oundgängligt att i något fall

i lagen stadga straff för överträdande, innan förbud av domstolen meddelats,

av de bestämmelser (2—6 samt 8 och 9 §§) enligt vilka vissa stridsåtgärder

icke må äga rum. Med hänsyn härtill och då fråga är örn en försökslagstiftning

finner lagrådet det remitterade förslagets ståndpunkt i detta avseende

kunna godtagas.

Strejkbrytares ställning. I sin allmänna motivering till förslaget har departementschefen

särskilt behandlat frågan örn strejkbrytares ställning och därvid

framhållit att denna fråga överhuvud icke tillhör den föreslagna lagens område.

Detta kan näppeligen vara riktigt. Då lagen ger och för att vinna sitt

ändamål måste giva regler örn och i vilken mån angrepp genom ekonomiska

stridsåtgärder i allmänhet böra vara förbjudna eller tillatna mot sådana tredje

män som på ena eller andra sättet tagit ställning till en tvist, finns ingen anledning

varför icke lagen skulle taga ståndpunkt, vare sig det nu blir i ena

eller andra riktningen, till frågan örn eller i vilken mån stridsåtgärder må företagas

mot arbetare som under en arbetstvist utför arbete. Förslaget måste

i själva verket också anses hava tagit ståndpunkt i frågan. Denna innebär

att skydd icke tillerkännes strejkbrytare i annat fall än då den av honom

brutna arbetsblockaden är obehörig, icke ens örn stridsåtgärd sker i rent vedergällningssyfte.

Härifrån skiljer sig kommissionens förslag i två avseenden: stridsåtgärd

i vedergällningssyfte är icke tillåten och den som vid arbetsnedläggelse kvarstannar

i sitt arbete är skyddad, dock med vissa modifikationer vilka lagrådet

ej i detta sammanhang anser nödigt beröra.

Vid angivande av skälen för den avvikelse, som i fråga om otillåtligheten av

stridsåtgärd i vedergällningssyfte sålunda gjorts från kommissionsförslaget,

har föredragande departementschefen åberopat huvudsakligen, att arbetarorganisationerna

och jordbrukarnas producentorganisationer m. fl. för upprätthållande

av medlemmarnas solidaritet i regel måste tillgripa det tvångsmedel

som bojkottförfarandet innebure, att effekten därav bleve ringa örn alla verkningar

av förfarandet i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart

skulle upphöra i och med primärkonfliktens avslutande ävensom att något

direkt sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas

rätt att bestraffa stadgebrytande medlemmar icke kunde anses vara för

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj :ts proposition nr 31.

handen. Vad sålunda anförts ägde enligt departementschefens mening i huvudsak

tillämpning även å organisationernas bojkottåtgärder mot utanför organisationerna

stående.

Det ligger i öppen dag att de angivna skälen icke leda längre än till att

det bör vara medgivet för organisationer att efter arbetstvists avslutande i vedergällningssyfte

angripa stadgebrytande medlemmar, detta såvida man icke

vill antaga att mellan medlemmar av samma klass finnes en av samhällsförhållandena

betingad skyldighet till solidaritet inbördes, en skyldighet

som bör kunna med tvång upprätthållas. Att i vårt land skulle härska en

klassmotsättning av den art, att den gör en dylik skyldighet till solidaritet påkallad,

kan enligt lagradets mening svårligen göras gällande. Härvid må även

erinras örn att, såsom handelskammaren i Gävle påpekat, man har, vad gäller

arbetarna, att räkna med uppträdandet av olika grupper, vilkas handlingssätt

kan influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt avseende, i fråga örn lönestridsteori,

i fråga örn bedömande av i visst fall föreliggande fakta eller som

helt enkelt vilja hävda sitt rent privata gruppintresse. Att här trots föreliggande

meningsskiljaktigheter, som måhända icke ens fått tillfälle att göra sig

gällande vid fattandet av beslutet örn den ifrågavarande stridsåtgärden, förutsätta

en sådan plikt till gemensamt uppträdande att det skydd som eljest borde

föreligga skulle bortfalla i händelse den ena gruppen arbetare icke åtlydde

det beslut om stridsåtgärd som en annan grupp eller dess organisation fattat,

synes icke möjligt.

Vad härefter beträffar frågan örn tillåtligheten av stridsåtgärder i vedergällningssyfte

mot dem som brutit sina stadgeenliga förpliktelser mot en organisation

måste väl i detta hänseende åt departementschefens ovan angivna skäl

tilläggas viss betydelse, men framhållas må dock att, med hänsyn till den utveckling

fackföreningsrörelsen i vårt land nått, redan ett utkrävande av de

påföljder organisationerna enligt sina stadgar äga göra gällande vid stadgebrott

kunna mycket kännbart drabba vederbörande. Mot de anförda skälen bör

1 allt fall vägas angelägenheten av att söka mildra bitterheten i striderna på

arbetsområdet ävensom det oegentliga i att lagen sålunda i själva verket skulle

at organisationerna medgiva en rätt att vidtaga straffåtgärder, vilkas verkan,

såsom den sakkunnige framhållit, helt saknar de garantier och den begränsning

varmed man enligt allas mening bör kringgärda det statliga straffet.

Det har vidare av honom framhållits att dessa åtgärder allt för ofta äro uttryck

för känslor av hämnd och hat samt drabba måttlöst, såväl till intensitet som

varaktighet. Departementschefen har visserligen antytt att, örn en stridsåtgärd

skulle få karaktär av förföljelse, densamma borde anses otillåten enligt

2 § i förslaget. Då emellertid 3 § behandlar frågan om tillåtlighet att efter

avslutad tvist vidtaga stridsåtgärder i vedergällningssyfte samt i 2 § avses

stridsåtgärder som vidtagas av religiösa, politiska eller liknande grunder, lärer

efter vanliga lagtolkningsgrunder det icke vara möjligt att anse åtgärder vidtagna

i vedergällningssyfte mot strejkbrytare, även örn dessa åtgärder nått

den intensitet att de kunna betecknas såsom förföljelse, förbjudna enligt 2 §.

Därest förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende vidhålles, torde därför

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

161

vara nödigt att genom uttrycklig bestämmelse antingen i 2 § eller i 3 § angiva

vad som skall gälla i fråga örn förföljelse mot strejkbrytare. Framhållas må,

att i allmänhet kommissionens ståndpunkt i detta avseende huvudsakligen godtagits

i de över dess förslag avgivna yttrandena; så har exempelvis landsorganisationen

förklarat sig under viss förutsättning biträda kommissionsförslaget

i vad det avsåge repressalier som företagas efter primärkonfliktens biläggande.

Vad angår kommissionens förslag att, under vissa förutsättningar, det skydd

som under pågående arbetstvist bör tillkomma den som ej har del i tvisten

icke skall undandragas arbetare vilken vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt

arbete, synas de därför anförda skälen övertygande. Det kan icke vara skäligt

att arbetare, som mot sin vilja blivit försatt i den ställningen att, huru han

än förfar, han måste handla antingen i den ena eller den andra partens intresse,

ej erhåller det skydd som eljest anses böra tillkomma den som vill

stå utanför tvisten. Särskilt otillfredsställande framstår detta örn, såsom icke

sällan förekommer, en minoritet bland de anställda eller en förening representerande

en minoritet igångsatt arbetsinställelse eller örn arbetsblockad förklarats

utan samband med arbetsinställelse.

Lagrådet ansluter sig alltså till de synpunkter som legat till grund för

kommissionens ställning till förevarande fråga i vad den nu berörts.

Sympatistrider. Departementschefen har såsom skäl för den ståndpunkt det

remitterade förslaget intager beträffande frågan örn tillåtligheten av sympatistrider

anfört att, med hänsyn till det läge vari denna fråga för närvarande

befinner sig och då det varken från de närmast intresserade parterna, arbetsgivar-

och arbetarorganisationerna, eller från hörda myndigheter framförts yrkande

på dessa stridsåtgärders avlysande i detta sammanhang, han avstått

från att förorda förbud mot sympatistrider. Enligt lagrådets mening innefatta

förslagets bestämmelser i denna del betänkliga avvikelser från förslagets

grundläggande principer örn skydd för utomstående. Att såsom grund för

tillåtligheten av sympatistrider, även mot dem som ej äro organisatoriskt förbundna

med part i tvisten, åberopa någon naturlig solidaritet mellan å ena

sidan arbetsgivarna och å andra sidan arbetarna synes lika litet befogat som

att åberopa sådan solidaritet då det gäller stridsåtgärder mot strejkbrytare.

På de av departementschefen anförda praktiska grunderna och

då förslaget endast i begränsad omfattning tillåter stridsåtgärder som här

avses har lagrådet emellertid icke ansett sig böra avstyrka vad sålunda föreslagits.

Föreningsrätt och organisationstvång. Frågan örn skydd för föreningsrätt

och mot organisationstvång hör till dem, örn vilka man kan vara tveksam huruvida

de böra upptagas i detta lagstiftningsärende eller böra lösas i annat sammanhang,

vad förevarande ämne angår alltså i samband med en reglering i

större utsträckning av de föreningsrättsliga spörsmålen. Då emellertid, med

hänsyn till de svårigheter som visat sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga

området, föga förhoppning finns att inom närmaste tiden sådan

lagstiftning skall komma till stånd, kan det anses påkallat att i en lag örn

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 31. 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Majlis proposition nr 31.

ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan i vad mån det bör vara förbjudet att

genom dylika stridsåtgärder göra intrång i den enskildes frihet att ansluta sig

eller icke ansluta sig till viss förening.

I det remitterade förslaget behandlas frågan endast i vad den avser rätten

att tillhöra en förening. Spörsmålet huruvida tvång må utövas för att förmå

någon till inträde i förening beröres icke i förslaget. Föredragande departementschefen

har såsom motiv härför endast anfört att kommissionen icke upptagit

problemet örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning.

Enligt lagrådets mening föreligger dock tillräcklig utredning för att, åtminstone

i den utsträckning som skett i kommissionens förslag, ingå på frågan

örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet eller icke tillåtlighet när det gäller

organisationstvång.

Lagrådet kan icke finna riktigt att, örn ena sidan av frågan (föreningsrätt

i inskränkt mening) upptages, icke också den andra sidan (organisationstvång)

blir behandlad. Principiellt sett måste tvång anses vara lika förkastligt,

vare sig det utövas i den ena eller andra riktningen. De invändningar

av saklig natur som gjorts mot kommissionens förslag på denna punkt

gå i huvudsak ut på att inom vissa näringsområden det är nödvändigt för

befintliga organisationer att till hindrande av obehörig konkurrens kunna

genom ekonomiska stridsåtgärder tvinga till inträde i organisationerna. Att tilllåta

så starka ingrepp i enskildas rättssfär och särskilt deras frihet bör emellertid

icke ifrågakomma utan att mycket vägande skäl kunna anföras därför.

Det är naturligtvis icke uteslutet, att inom det ekonomiska samhällslivet

vissa parter kunna hava kommit att intaga så stark maktställning att för

åstadkommande av bättre balans mellan de olika intressena lagen bör kunna

medgiva större frihet med avseende å användandet av ekonomiska stridsmedel

än som eljest må anses riktigt. Att förhållandena äro sådana inom vårt

land, därom ger utredningen ingalunda några övertygande vittnesbörd. I detta

avseende kan hänvisas särskilt till utlåtandena från socialstyrelsen och landsorganisationen,

vilka icke haft några principiella erinringar att framställa mot

kommissionens förslag på denna punkt. Även örn inom ett eller annat näringsområde

förhållandena i organisationsavseende icke må vara tillfredsställande,

synas de dock icke vara av den art, att de nödvändiggöra avsteg från

vad principiellt bör gälla.

Inverkan på avtals giltighet. Enligt förslagets rubrik har detsamma avseende

å ekonomiska stridsåtgärder, och dess syfte bör uppenbarligen vara

att i särskilda fall söka förhindra vidtagande av sådana åtgärder. På vissa

punkter går emellertid förslaget längre och reglerar eller avser att reglera

jämväl giltigheten av bestämmelser i ingångna avtal (4 och 11 §§). En

dylik reglering får visserligen även verkan till förebyggande av stridsåtgärder,

men uppenbart är att ett ogiltigförklarande av träffade avtalsbestämmelser

har en långt större räckvidd än den att förebygga stridsåtgärder. Den

ogiltigförklarade avtalsbestämmelsen blir först och främst i avsaknad av varje

slags rättsverkan; brott mot densamma kan sålunda icke heller grundlägga

skadeståndsskyldighet. Den ställning lagen intager till avtalsbestämmelsen

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

163

måste dock antagas sträcka sina följder än vidare, i det att till och med den

moraliska förpliktelsen att efterleva bestämmelsen bortfaller. Det ligger i

sakens natur att lagstiftaren blott i undantagsfall och endast örn mycket starka

skäl tala därför bör ogiltigförklara avtal som träffas i handel och vandel. I

förevarande fall synes det vara desto mera påkallat att i berörda hänseende

framgå med försiktighet som det egentligen faller utanför de naturliga gränserna

för denna lagstiftning att reglera annat än själva stridsåtgärderna, och

det måste anses vara ännu vanskligare än eljest att stadga inskränkningar i

avtalsfriheten i sådana fall då det rättsområde som därav beröres icke samtidigt

i annat avseende är föremål för lagstiftning. Enligt lagrådets mening

bör det därför vid de särskilda paragrafer i förslaget, där frågan kommer

före, övervägas örn icke syftet med den nu ifrågavarande lagstiftningen kan

uppnås utan andra bestämmelser örn avtals rättsverkningar än sådana som

direkt hava avseende å tillåtligheten av att företaga stridsåtgärder. Det må

i detta sammanhang framhållas att en dylik begränsning av lagstiftningsåtgärdens

omfattning måste anses stå i den bästa överensstämmelse med dess

karaktär av provisorisk försökslagstiftning.

Komplettering av förslaget. I det remitterade förslaget har icke upptagits

stadgande motsvarande 23 § i kommissionens förslag, vilken med straff belägger

lämnande av uppenbart oriktig eller missvisande framställning i meddelande,

som är avsett att sprida kännedom örn stridsåtgärd. Bestämmelse

att redogörelse för anledningen till stridsåtgärd skall intagas i dylikt meddelande

finnes i 6 § av kommissionens förslag. Genom stadganden med sådant

innehåll inskärpes, såsom kommissionen framhållit, nödvändigheten för angripare

att före stridsåtgärds vidtagande göra det rättsliga och faktiska läget

klart för sig. Med hänsyn härtill och i betraktande av att enligt den ifrågasatta

lagstiftningen otillåtligheten av en viss åtgärd göres beroende av syftet

med densamma finner lagrådet det vara av synnerlig vikt att stadganden av

nu angivna art upptagas i lagen. Även örn den blivande lagen icke skulle

komma att innehålla några behörighetsregler, torde i allt fall straffbeläggande

i enlighet med kommissionens förslag av uppenbart oriktiga eller missvisande

framställningar vara påkallat, då förvrängda framställningar i meddelanden

till allmänheten i hög grad måste bidraga att öka bitterheten av striderna på

det ekonomiska området.

Något stadgande motsvarande 7 § i kommissionens förslag har icke upptagits

i förevarande lagförslag. Däremot har i det till lagrådet jämväl remitterade

förslaget till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen föreslagits

en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part och vittne. Lagrådet har

emellertid av skäl som angivas i lagrådets yttrande över detta lagförslag funnit

sig icke kunna tillstyrka att det lägges till grund för lagstiftning.

Vinna lagrådets synpunkter beaktande, torde enda möjligheten för närvarande

att tillgodose det ostridigt föreliggande behovet av skydd för part och

vittne vara att i nu förevarande lagförslag upptaga stadganden i huvudsaklig

överensstämmelse med andra stycket av 7 § i kommissionens förslag. Att

skydd därigenom beredes även den som tillhandagår ämbets- eller tjänsteman

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

synes enbart lämpligt; och detta skydd torde böra uttryckligen utsträckas att

omfatta jämväl den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande av utredning

höres av offentlig myndighet.

Departementschefens uppfattning att frågan örn skydd för tjänsteman ej

bör i detta sammanhang regleras i vidare mån än som skett i 10 § sista sticket

i det remitterade förslaget kan lagrådet icke dela. Departementschefen

ställer visserligen i utsikt att kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet

skulle komma under övervägande i en tilltänkt utredning i vad mån straffbestämmelserna

örn brott mot offentlig myndighet böra utvidgas. Det kan

dock ifrågasättas örn icke svårigheter av liknande slag som de vilka visat

sig föreligga i fråga örn infogande i strafflagen av kommissionsförslagets

skydd för parter och vittnen skola möta även i fråga om ämbets- och tjänstemäns

skyddande genom strafflagsbestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.

I varje fall synes ej tillfredsställande att i avvaktan på denna lagstiftning,

vars genomförande i en nära framtid synes ovisst, underlåta att redan nu i den

provisoriska lagen införa skyddsbestämmelser för fall, där behov visat sig

föreligga och ytterligare utredning ej synes erforderlig. Att förbud mot stridsåtgärd

mot ämbets- och tjänsteman eller innehavare av offentligt uppdrag i

eller för befattningen eller uppdraget bör stadgas dels utan undantag då

sådan åtgärd vidtages i vedergällningssyfte och dels, örn den vidtages i annat

syfte, åtminstone i fall där den angripne ej är anställd i statens eller en

kommuns affärsdrivande verk, torde utan vidare vara tydligt. Lagrådet hemställer

därför att åtminstone i nu angiven omfattning skydd införes i sammanhang

med förevarande lagstiftning.

Huruvida man kan avstå ifrån att direkt straffbelägga överträdelse av de

sålunda förordade bestämmelserna synes i hög grad tvivelaktigt vad angår

skyddet för den som enbart fullgör honom i samhällsordningens intresse ålagd

skyldighet. Önskvärdheten av en viss enhetlighet i regleringen torde dock utgöra

ett vägande skäl för att även i dessa fall välja den form för repression

som lagrådet funnit lämplig i fråga örn otillåtna stridsåtgärder i allmänhet.

Till komplettering av sitt huvudförslag i ämnet hade kommissionen framlagt

förslag till en ny paragraf (16 §) i 11 kap. strafflagen, varjämte kommissionen

påyrkat vidtagande av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Beträffande förslaget till ändring i strafflagen finner lagrådet, som ej har

att bedöma lämpligheten i och för sig av ifrågavarande till lagrådet ej remitterade

lagförslag, böra framhållas allenast att, därest den blivande lagen örn

vissa ekonomiska stridsåtgärder erhåller den läggning lagrådet förordat, det

ur effektivitetens synpunkt icke torde vara oundgängligt örn än i vissa

avseenden gagneligt att förevarande lag kompletteras med bestämmelser

i det ämne nyssnämnda förslag behandlar. Ändring i tryckfrihetsförordningen

anser lagrådet icke vara till komplettering av det remitterade förslaget

behövlig för annat fall än att i lagen kommer att, såsom lagrådet förordat,

införas stadgande örn straff för uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar

i meddelande till allmänheten. Tydligt är att ett dylikt stadgande

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

165

icke vinner nämnvärd effektivitet, om det ej får sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

Den omständigheten att huvudstadgandet skulle komma

att givas i en provisorisk lag torde icke behöva utgöra hinder häremot, då

enligt lagrådets mening ett stadgande i detta avsende bör vara påkallat oavsett

vilket innehåll i övrigt än gives åt lagen.

1 §.

Enligt den sakkunniges utkast skulle till stridsåtgärder hänföras förutom

massaktioner vissa individuella åtgärder, nämligen uppsägning av avtal samt

annat avbrytande av ekonomisk förbindelse. De skäl, som av den sakkunnige

åberopades till stöd härför, kunna i korthet angivas vara, dels att en

individuell åtgärd understundom kunde vara lika kännbar för den angripne

som en åtgärd vidtagen i samverkan mellan flera, och dels att det skulle vara

orättvist örn lagstiftningen inskrede endast mot massaktionerna, då dessa

vore det medel som företrädesvis måste användas av personer, tillhörande de

ekonomiskt svagare grupperna i samhället, under det att arbetsgivare, leverantörer

m. fl., särskilt örn de utgjordes av aktiebolag, kunde ha möjlighet

att var och en för sig eller i samverkan med helt få andra uppnå avsevärda

resultat genom avbrytande av en ekonomisk förbindelse eller hot därom.

Kommissionsförslaget, med vilket det remitterade förslaget i detta avseende

helt överensstämmer, gjorde den ändring i utkastets bestämmelser härutinnan

att såsom till stridsåtgärder hänförliga upptogs, utom massåtgärder

samt uppsägning av arbets- eller hyresavtal, annat avbrytande av ekonomisk

förbindelse endast när det sker av två eller flera i samverkan. Kommissionen

har såsom skäl för att i fråga örn sistnämnda slag av åtgärd uppställts

fordran på samverkan mellan två eller flera anfört att, då avbrytande av

ekonomisk förbindelse inom affärslivet vore det naturliga uttrycket för att

enighet vid underhandlingar icke kunnat vinnas, det ansetts betänkligt att,

när fråga vore örn endast en handlande person, hänföra ett sådant avbrytande

av förbindelse till stridsåtgärd.

Mot upptagande såsom stridsåtgärd i lagens mening av andra än de kollektiva

stridsåtgärderna ha invändningar gjorts i olika hänseenden, och otvivelaktigt

möta häremot starka betänkligheter. Under det att vid massaktioner

syftet vanligen framträder klart och ofta måste, för att effekten skall

kunna nås, uttryckligen utsägas, torde det i regel bliva svårt att konstatera

att syftet med en individuell åtgärd är sådant att den enligt någon av lagens

följande paragrafer skall anses förbjuden. Särskilt med hänsyn till att

flera olika bevekelsegrunder kunna ligga under en viss åtgärds vidtagande,

lägges sålunda på domaren en i många fall hart när oöverstiglig uppgift. I all

synnerhet gäller detta när åtgärden ej har samband med tvist i arbetsförhållande

utan t. ex. fråga är om viss åtgärd faller under stadgandet i 2 §. Vidare är att

märka att såsom avbrytande av ekonomisk förbindelse enligt förslaget äro att

anse åtgärder vilka hittills bedömts enbart ur civilrättslig synpunkt. Till

förbjudna stridsåtgärder bliva sålunda att hänföra uppsägningar av avtal vilka

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Majlis proposition nr 81.

företagas i något av de i lagen angivna syftena men vilka icke strida mot avtalet.

Detta innebär en nyhet som ställer stora krav på lagens utformning med

hänsyn till nödvändigheten att uppmärksamma och, i den mån det är möjligt,

förebygga konflikter mellan lagens bestämmelser, å ena sidan, samt vanliga

civilrättsliga och processuella regler, å andra sidan. Detsamma gäller kanske

i ännu högre grad sådana individuella stridsåtgärder som innefatta ett obehörigt

brytande av ingångna avtal. Enligt lagrådets mening torde det näppeligen

vara möjligt att i lagstiftningen fullt ut bemästra de betydande svårigheter

som i nämnda avseenden uppkomma. Det lärer därför icke kunna undvikas

att synnerligen stora fordringar måste ställas jämväl på dem som skola

tillämpa lagen. Under förutsättning att tillämpningen anförtros åt en kvalificerad

specialdomstol, anser sig lagrådet emellertid icke böra avstyrka ett

upptagande försöksvis av de individuella stridsåtgärderna, alldenstund de

skäl som anförts för deras medtagande måste betraktas såsom mycket vägande.

Lagrådet kan dock icke tillstyrka en avfattning av förevarande stadgande

vilken i en sådan utsträckning, som enligt förslaget sker, karaktäriserar avbrytande

av ekonomisk förbindelse såsom stridsåtgärd.

Det remitterade förslaget gör allenast den inskränkningen att, när fråga

är örn »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse», samverkan mellan två

eller flera erfordras. Denna gränsdragning kan icke anses tillfredsställande.

Såsom av den sakkunnige antytts kan i särskilt fall en åtgärd av en enstaka

företagare för den angripne ha större effekt än åtgärder av flera. Örn t. ex. en

leverantör har en monopolartad ställning, kan ett avstängande från leverans

bliva för den angripne synnerligen kännbart. På samma sätt kan det förhålla

sig då en kreditgivare, exempelvis en bank, vägrar att vidare lämna kredit. Å

andra sidan kan det väl tänkas att, ehuru två eller flera leverantörer, måhända

i samråd, beslutat avbryta förbindelsen med en kund, denna åtgärd för den

angripne icke har någon avsevärd betydelse, nämligen örn han kan utan större

svårighet på annat håll skaffa sig de varor han behöver. Enligt lagrådets mening

bör alltså frågan, huruvida ett avbrytande av förbindelse skall anses såsom

en stridsåtgärd, icke vara beroende av örn det är en eller flera i samråd

som vidtaga åtgärden utan därav örn åtgärden är av sådan beskaffenhet att

den ensam för sig eller i förening med annan eller andra åtgärder kan i fråga

örn olägenheten för den angripne åstadkomma verkan någorlunda jämförlig

med den man i allmänhet avser att vinna med en i liknande ändamål företagen

kollektiv stridsåtgärd. I lagtexten torde detta kunna uttryckas exempelvis

så att åtgärden skall vara ägnad att ensam eller i förening med annan samverkande

åtgärd av liknande beskaffenhet medföra synnerligt men för den

mot vilken åtgärden riktas.

Vad nu anförts har avsett annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än

uppsägning av arbets- och hyresavtal men torde i huvudsak hava giltighet även

beträffande uppsägning av dylika avtal. Om t. ex. en hyresgäst uppsagts

men han utan svårighet kan på annat håll förskaffa sig liknande bostad för

ungefärligen samma hyra, bör stridsåtgärd icke anses vara för handen. Däremot

bör stridsåtgärd anses föreligga när omständigheterna äro sådana att den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

167

uppsagde icke utan kännbar ekonomisk uppoffring eller olägenhet kan få bostad

annorstädes eller örn uppsägning träffar innehavaren av en butik, där han

sedan länge bedrivit sin affär och där det för honom är av stor vikt att få

kvarstanna. Yad angår uppsägning av arbetsavtal torde man visserligen på

grund av en dylik åtgärds beskaffenhet kunna utgå fran att den ofta mäste

kännbart träffa den uppsagde, men även i fråga om uppsägning av dessa

avtal torde väl understundom sådana förhållanden föreligga att någon kännbar

olägenhet icke föranledes av uppsägningen. Då dylika fall icke^böra lämnas

utan beaktande, finner lagrådet att för hänförande under stridsåtgärd bör

med avseende å såväl arbets- som hyresavtal uppställas enahanda förutsättning

som angivits beträffande annat avbrytande av ekonomisk förbindelse.

Med huvudstadgandet i andra stycket av förevarande paragraf avses, såsom

även kommissionen i sin motivering antytt, att uttryckligen uttala något som

i och för sig synes självklart. Har den ene av kontrahenterna i ett avtal

brutit mot någon bestämmelse i avtalet och uppsäges detta därför av den

andra kontrahenten, är det ju den förre som genom sin åtgärd givit befogad

anledning till uppsägningen.

Den i slutet av andra stycket upptagna inskränkningen i huvudregeln torde

syfta dels på 4 § och dels på 11 §. I 4 § lärer avses att med visst undantag

stadga ogiltighet av ett i arbetsavtal inryckt förbud mot medlemskap i

organisation, och i 11 § stadgas uttryckligen ogiltighet av vissa slag av bestämmelser

i arbetsavtal. Att uppsägning av ett avtal, vilken skett under

åberopande av en sålunda i lagen såsom ogiltig förklarad avtalsbestämmelse,

icke bör komma under huvudregeln och alltså är att bedöma såsom stridsåtgärd,

synes otvivelaktigt. Enligt lagrådets mening är det emellertid icke

nödigt att uttala detta, då ett åsidosättande av en avtalsbestämmelse, som lagen

förklarar ogiltig, enligt vanliga rättsgrundsatser icke kan anses innefatta avtalsbrott.

Uppenbarligen har kommissionen utgått från samma mening då den,

ehuru i 17 § av dess förslag viss avtalsbestämmelse förklarats ogiltig, icke

i sin 1 § gjort motsvarande inskränkning i huvudregeln. Lagrådet hemställer

förty att, även örn 4 och 11 §§ i det remitterade förslaget lämnas i nu omförmälda

avseende oförändrade, orden »där ej annat följer av vad i denna lag stadgas»

få utgå.

Anses, emot vad lagrådet sålunda förordat, en uttrycklig inskränkning av

andra styckets huvudregel behövlig såsom en antydan örn att avtalsföreskrifter

stundom vika. för tvingande lagbud, synes det icke riktigt att därvid taga

hänsyn blott till sådana tvingande regler som införas i den ifrågavarande lagen.

För att inskränkningen icke skall bliva direkt missledande synes nödvändigt

att den erhåller en mera vid avfattning som syftar på tvingande

regler även i andra lagar.

Man kan möjligen ifrågasätta om icke, såframt i enlighet med vad lagrådet

ämnar förorda 4 och 11 §§ omarbetas pa förut antytt sätt, en inskränkning

motsvarande de ifrågavarande orden erfordras av anledning liknande den

som föranlett deras upptagande i förslaget. Örn exempelvis i avtal mellan

arbetsgivare och en dennes arbetare bär föreskrivits att arbetaren icke får in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

träda i viss organisation vid äventyr av uppsägning, men arbetaren likväl

inträder i organisationen, skulle enligt förslagets mening, som synes befogad,

det anses såsom en (otillåten) stridsåtgärd örn uppsägning sker av nämnda

orsak. Under förutsättning att, såsom sig bör, 4 § i den ifrågasatta omarbetningen

ges ett sådant innehåll att uppsägning i dylikt fall blir otillåten, följer

redan därav att i det givna exemplet uppsägningen icke kan anses innebära

ett pakallande av »rättslig påföljd» — varmed icke lärer kunna åsyftas

annat än »rättsenlig påföljd» — av avtalsbrottet. Den i slutet av andra stycket

förekommande begränsningen av styckets huvudregel torde därför ej heller

under nu angivna förutsättning böra få kvarstå.

I rubriken till den avdelning av lagen som innefattar 1 § användes uttrycket

»begreppet». Detta uttryck, som i allmänhet icke i vår lagstil begagnas, torde

sa mycket mindre här vara pa sm plats som avsikten ju icke är att giva en

mer eller mindre begreppsmässig bestämning av uttrycket stridsåtgärd utan

endast att angiva de åtgärder som man anser lämpligen böra träffas av lagen

och vilka man därför vill giva en sammanfattande beteckning.

3 §.

Av skäl som lagrådet i den allmänna motiveringen anfört vid behandlingen

av strejkbrytares ställning — skäl vilkas innebörd i stort sett kan åberopas

även beträffande arbetsgivare och andra som handla på sätt i 10 § 1 och 3 angives

finner lagrådet en sadan ändring böra vidtagas i 3 § att de som avses

i tredje stycket icke undantagas fran skydd mot stridsåtgärd i vedergällningssyfte.

I detta sammanhang må framhallas, att vedergällningssyfte måste anses

föreligga även då åtgärden icke förestavats av hämndkänsla i vanlig mening

utan avsikten endast är att utöva repressalier såsom medel att åstadkomma en

allmänt förebyggande verkan för framtiden.

Frågan huruvida detta skydd bör, såsom kommissionen föreslagit, vad angår

den som ej har del i tvisten, inträda redan då förhållande, för vilket vedergällning

asyftas, upphört före tvistens avslutande — t. ex. i fråga örn strejkbrytare

sa snart han upphört med det blockerade arbetet -— eller, såsom landsorganisationen

ansett riktigt, först da tvisten är avslutad, finner lagrådet

kunna vara föremal för viss tvekan. En sadan tvekan beror huvudsakligen

på att, så länge tvisten pågår, man måste räkna med att syftet jämväl kan

vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång av det oneutrala

förfarandet. Att vid lagstiftningen utgå från vare sig att det ena eller att

det andra syftet i regel är det dominerande torde knappast vara möjligt. Emellertid

tala i andra hänseenden vissa skäl för att såsom tid för skyddets inträdande

välja icke tvistens avslutande utan den tid då det förhållande, varom

fråga är, dessförinnan upphört. Örn nämligen tvisten, såsom fallet understundom

kan vara, fortsätter under åratal, kan en bestämmelse som hänför

skyddet först till tiden för tvistens avslutande, komma att alltför hårt

drabba den som gjort vad han kunnat för att draga sig ur striden. En dylik

oestämmelse skulle även kunna verka obilligt i det fall att omständigheterna

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 169

göra det alldeles uppenbart att något upprepande under tvisten av den angripnes

förfarande icke är att förvänta.

Med hänsyn till det nu anförda synes riktigast att låta skyddet — i överensstämmelse

med vad enligt det remitterade förslaget skall gälla i fråga örn

andra kategorier av oneutrala, t. ex. den som under tvist verksamt bisprungit

part — inträda redan då det förhållande, varom fråga är, har upphört. Det

hemställes därför att paragrafen avfattas i enlighet med 10 § i kommissionens

förslag.

* §■

I det föregående har angivits att lagrådet funnit det påkallat att i den föreslagna

lagen upptaga regler till skydd för föreningsrätten mot angrepp medelst

ekonomiska stridsåtgärder. Förslaget går emellertid längre och ger i första

stycket en allmän regel örn att föreningsrätten skall lämnas okränkt i förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare ävensom mellan parter i andra ekonomiska

förhållanden. Enligt vad motiven utvisa avses härmed förbud mot användande

av även andra påtryckningsmedel än ekonomiska stridsåtgärder,

exempelvis lämnande av pekuniär ersättning. Bestämmelsen faller i denna del

utanför den förevarande lagstiftningens ram och bör därför enligt lagrådets

mening utgå. Detta synes så mycket riktigare som bestämmelsen, särskilt i belysning

av det såsom en undantagsbestämmelse formulerade tredje stycket, måste

anses innefatta förbud mot avtal i förevarande avseende samt, såsom

lagrådet tidigare anfört, man icke utan tvingande skäl bör i denna lagstiftning

ingå på reglering av avtalsfriheten i vidare mån än som är erforderligt för

att reglera själva stridsåtgärdernas tillåtlighet. Därjämte må anmärkas att

bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga sanktioner. Någon straffrättslig

påföljd av bestämmelsens överträdande har nämligen icke stadgats, och

förbud skall endast kunna meddelas mot stridsåtgärd. Vad skadestånd beträffar

är tydligt att den som fått erbjudande om eller mottagit ersättning icke

lidit någon skada, och den förening om vilken fråga är torde icke enligt vanliga

rättsgrundsatser vara att anse såsom målsägande med mindre uttryckligt

stadgande härutinnan givits.

Beträffande den utsträckning, i vilken lagstiftning på förevarande område

i detta sammanhang bör äga rum, har lagrådet, såsom i dess allmänna yttrande

angives, förordat en återgång i huvudsak till kommissionens förslag, såvitt

däri upptagits regler till skydd icke blott för föreningsrätten i inskränkt mening

utan också mot den art av intrång i annans frihet vilken betecknats såsom

organisationstvång. Vad i ärendet förekommit synes lagrådet ej heller innefatta

bärande skäl att frångå kommissionens ståndpunkt att i denna paragraf

icke upptaga andra stridsåtgärder än kollektiva ävensom uppsägning av arbets-

eller hyresavtal. Det bör sålunda enligt lagrådets mening i överensstämmelse

med kommissionens förslag i första stycket stadgas såsom huvudregel

— frånsett tillsvidare frågan örn undantag därifrån — dels att kollektiv stridsåtgärd

icke må vidtagas mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda

i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning och dels att icke

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

heller stridsåtgärd i form av uppsägning av arbets- eller hyresavtal må vidtagas

mot någon i sådant syfte.

Även örn man, i enlighet med vad lagrådet i det föregående förordat, avstår

från att, på sätt förslaget synes åsyfta, beskära rätten att med laga verkan

genom avtal inskränka föreningsfriheten, lärer det dock icke kunna undvikas

att nämnda rätt i ett hänseende begränsas, såframt full effektivitet skall kunna

givas åt ett stadgande örn förbud mot sådan stridsåtgärd som består i uppsägning

i syfte att tvinga till utträde ur eller inträde i en organisation. Detta

beror på det sammanhang som denna särskilda art av stridsåtgärder äger med

andra stycket i 1 §. Enligt sistnämnda stadgande är det nämligen överhuvud

taget ingen stridsåtgärd örn någon uppsäger ett avtal på den grund att medkontrahenten

brutit mot en giltig avtalsbestämmelse som enligt avtalet, i överensstämmelse

med lag, medför rätt till uppsägning i händelse av dess brytande.

Vid sådant förhållande bör tydligen, försåvitt man vill försäkra sig om åsyftad

verkan, ett stadgande som avser att förbjuda att genom uppsägning rikta

angrepp mot föreningsfriheten avfattas så att förbudet mot uppsägning skall

gälla oavsett vad i arbets- eller hyresavtalet stadgas örn uppsägningsrätt. Att

märka är att ett sådant tillägg uteslutande beror på det ovan nämnda sammanhanget

med bestämmelsen i 1 § andra stycket och alltså icke med fog kan

föranleda den slutsatsen att det i och för sig skulle vara tillåtet att genom avtal

sätta ur kraft lagens bestämmelser örn förbud mot vissa stridsåtgärder.

Därest lagrådets vid 1 § gjorda hemställan örn viss begränsning av de fall

då uppsägning skall betraktas såsom stridsåtgärd vinner beaktande, bör förbudet

mot uppsägning i förevarande paragraf uttryckligen hänföras till sådana

fall av uppsägning som avses i 1 § första stycket.

I kommissionens förslag har stadgats det undantaget från huvudregeln att

uppsägning av arbets- eller hyresavtal må ske örn arbetsledare eller annan i

förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser

tillvaratagande av honom underställd personals intressen, eller annan sådan

anledning föreligger. I remitterade förslaget har i tredje stycket av paragrafen

upptagits en i viss mån motsvarande undantagsbestämmelse, som icke bär

direkt avseende å tillåtligheten av viss stridsåtgärd utan hänförts till förslagets

allmänna regel om föreningsrättens okränkbarhet och erhållit den formen att

viss föreskrift i kollektivavtal icke skall anses såsom en kränkning av föreningsrätten.

I den mån bestämmelsen sålunda reglerar avtalsfriheten följer

av vad lagrådet i det föregående anfört, att densamma enligt lagrådets mening

bör utgå. Bestämmelsen är emellertid enligt departementschefens motivering

avsedd att indirekt reglera jämväl tillåtligheten av stridsåtgärder, i det att av

bestämmelsen ansetts skola följa att stridsåtgärder icke äro förbjudna vid tvist

om ett blivande kollektivavtals innehåll i ifrågavarande hänseende. Såvitt

bestämmelsen har sistnämnda syfte, synes den böra bibehållas och införas i

ett särskilt stycke i paragrafen med en jämkad avfattning som uttrycker sist

angivna innebörd. — Den undantagsbestämmelse som det remitterade förslaget

innehåller torde väl få antagas jämväl åsyfta att, örn en där avsedd regel

intagits i kollektivavtalet, en stridsåtgärd, bestående exempelvis i upp
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

171

sägning av tjänsteavtal med en arbetsledare, utan vidare blir tillåten såframt

denne i strid mot kollektivavtalet inträtt såsom medlem i en arbetarorganisation.

Den avfattning som undantagsbestämmelsen erhållit leder dock ej till

sådant resultat, ity att en ledande grundsats i förslaget är och bör vara att

en åtgärd, som i lagens mening är en stridsåtgärd av sådant slag att den i

allmänhet är förbjuden, icke blir tillåten av den anledningen att i något fall

till stöd för densamma åberopas en i och för sig giltig avtalsbestämmelse. Oavsett

örn förslagets bestämmelser i denna paragraf, såvitt de reglera avtalsrätten,

bibehållas eller, i den utsträckning lagrådet förordat, få utgå, torde det

därför vara nödvändigt att, örn man vill förläna en dylik i kollektivavtal upptagen

föreskrift avsedd verkan, uttryckligt stadgande i detta syfte upptages i

lagen. Emellertid kan det enligt lagrådets mening näppeligen anses tillfredsställande

att anknyta och begränsa frågan örn arbetsledares och andra förtroendemäns

ställning i förevarande avseende till vad som stadgas i kollektivavtal.

En på sådant sätt avvägd undantagsregel skulle visserligen kunna anses

tillfyllestgörande såvitt angår de arbetsförhållanden där kollektivavtal i

dylika och andra frågor äro en normal företeelse, men på affärslivets område

lärer det i stort sett icke förekomma och knappast heller vara att förvänta att

en reglering sker genom kollektivavtal. Vid sådant förhållande måste en undantagsregel

av den innebörd kommissonen föreslagit vara att föredraga. Lagrådet,

som dock anser kommissionens regel böra i förtydligande syfte något

jämkas i fråga om avfattningen, vill därför förorda att omedelbart till huvudregeln

fogas den undantagsbestämmelsen att stadgandet örn förbud mot uppsägning

av arbets- eller hyresavtal icke skall gälla där så är att arbetsledare

eller annan i förtroendeställning finnes på grund av denna sin ställning icke

böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd

personals intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

Stadgandet i andra stycket, som saknar motsvarighet i kommissionens förslag,

har enligt departementschefens motivering tillkommit för att i viss mån

betrygga rätten för arbetare och andra anställda att ingå i förhandling örn en

kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Det måste dock ifrågasättas örn detta

är ett ämne som äger sådant samband med frågorna örn föreningsrätt att detsamma

bör behandlas i förevarande paragraf. Att märka är att stadgandet

måste antagas avse stridsåtgärder som företagas sedan tvist örn avtals träffande

avslutats och alltså icke sådana stridsåtgärder som den ena parten vidtager

i syfte att påverka utgången av en tvist örn kollektivavtal, exempelvis en

lockout från arbetsgivarens sida företagen såsom motåtgärd i anledning av

krav från arbetarnas sida på kollektivavtal. Detta synes framgå av formuleringen,

som tydligt utmärker att fråga är om vedergällning. Det vill

därför synas som örn stadgandet knappast innehåller något utöver vad som

skall gälla redan på grund av första stycket i 3 §. I varje fall torde ämnet

höra till sistnämnda lagrum. Lagrådet hemställer fördenskull att den ifrågavarande

bestämmelsen får utgå ur 4 §.

I förarbetena till den ifrågavarande lagen behandlas i skilda sammanhang

ett spörsmål, vilket icke genom det föreliggande lagförslaget upptagits till

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

behandling men som enligt lagrådets mening är förtjänt av synnerligt beaktande

särskilt vid regleringen av de frågor som avses i förevarande paragraf.

Lagrådet syftar härmed på de i kollektivavtalen ofta förekommande s. k. organisationsklausulerna,

d. v. s. bestämmelser i avtalet av innehåll att arbetsgivaren

endast får använda arbetare, tillhörande den avtalsslutande arbetarorganisationen,

eller att dennas medlemmar skola hava företrädesrätt till arbete.

Uppenbarligen har en sådan klausul i tillämpningen en mycket allvarlig innebörd

för de arbetare som förut äro anställda vid företaget men icke tillhöra

den ifrågavarande organisationen. I det remitterade förslaget har ingen hänsyn

tagits till den ömtåliga ställning, som dessa anställda intaga i förevarande

hänseende, på annat sätt än genom den indirekta verkan som 8 § kan medföra.

Enligt kommissionens lagtext (11 §) åter beredes dem såtillvida ett direkt

skydd att, örn de erbjudas att ingå i organisationen men vägra detta, denna

vägran icke får föranleda deras avskedande; en uppsägning skulle ju då vara

att anse som en påtryckning i syfte att förmå dem till inträde i organisationen,

och enligt kommissionens förslag, som lagrådet i denna del förordat, äro

vissa stridsåtgärder i sådant syfte förbjudna. Av sistberörda regel lärer i

sin ordning följa skydd för arbetsgivaren jämlikt 9 §. Därmed synes emellertid

de anställdas rätt icke för alla fall tillräckligt tillgodosedd. Det måste

nämligen uppmärksammas att frågan om möjligheten att ansluta sig till den

avtalsslutande arbetarorganisationen ingalunda alltid är en fråga endast örn

vad den enskilde arbetaren själv vill eller icke vill. Syftet med påyrkande av

organisationsklausul kan ju också vara att undantränga de förut anställda

från arbetsplatsen på det sätt att genomdrivandet av organisationsklausulen

åtföljes av en vägran att intaga dem i organisationen. Det är i sådant fall

icke möjligt att tolka en mot dem företagen stridsåtgärd såsom ett medel att

tvinga till inträde i organisationen, alldenstund ett inträde helt enkelt icke

står dem öppet. I sådana fall förefinnes alltså varken enligt kommissionens

förslag eller enligt remitterade förslaget annat skydd än det som indirekt kan

följa av 8 §. Att döma särskilt av vissa uttalanden som departementschefen

haft i ämnet måste detta skydd anses vara till sin innebörd oklart och

till sin verkan synnerligen ovisst. Departementschefen yttrar sålunda i anslutning

till 8 § bland annat att bestämmelserna till skydd för tredje mans

neutralitet i konkurrenstvister på arbetsmarknaden icke böra lägga hinder i

vägen för stridsåtgärder som till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom

stridsåtgärder mot part samt att, enligt departementschefens mening, det vore

en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den

egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt

berörde även konkurrerande arbetares intressen. Även om det måhända

kan vara föremål för delade meningar, i vad mån nämnda uppfattning är

riktig, ådagalägger i allt fall uttalandet, vilken vansklig ställning de ifrågavarande

anställda i själva verket intaga i det hänseende varom nu är fråga.

Enligt lagrådets mening är ett sådant sakernas tillstånd icke överensstämmande

med rätt och billighet. Lika litet som en person bör kunna drivas bort

från sitt arbete därför att han tillhör viss förening, lika litet bör ett sådant

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

173

bortdrivande kunna framtvingas av en förening som för sina medlemmar vill

lägga beslag på arbetet. En annan sak är att arbetsgivaren, om han frivilligt

ingår på ett kollektivavtal av förevarande slag, måhända icke bör betagas

rätten att bringa detsamma i tillämpning, såframt det icke sker genom uppsägning

i syfte att förmå till inträde i organisationen.

Det lärer med fog kunna göras gällande att, när ett företag utsättes för

kollektiv stridsåtgärd i syfte att de förut anställda skola på angivet sätt avlägsnas

— ett syfte vars genomdrivande uppenbarligen kan bliva mycket

kännbart för hela företaget — såväl dessa anställda som arbetsgivaren i själva

verket äro att anse såsom parter. Icke minst framträder detta förhållande

örn, såsom vid småföretag ofta är fallet, arbetsgivaren själv arbetar jämsides

med sina arbetare. Lagrådet anser att såväl arbetsgivaren som hans anställda

i sin egenskap av parter böra åtnjuta lagens skydd mot stridsåtgärder

av antydd art och hemställer därför att i förevarande paragraf införes ett

stadgande av innebörd att kollektiv stridsåtgärd ej må i något fall vidtagas

i ändamål att uppnå föreskrift i kollektivavtal att alla i ett företag anställda

eller en eller flera grupper av dem skola tillhöra viss förening, med mindre

undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan före den kollektiva

stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av

att stridsåtgärden var väntad.

5 §.

Det måste enligt lagrådets mening dragas i tvivelsmål, huruvida de förhållanden,

varå denna paragraf har avseende, i förslaget vunnit en sådan reglering

att lagstiftningen lämnar det skydd som den kan och bör giva. Vinner

lagrådets hemställan vid 4 § beträffande stridsåtgärder som avse organisationstvång

och genomdrivande av s. k. organisationsklausuler beaktande, motverkas

väl därigenom åtskilliga av de mest stötande angreppen på företagare som

böra få sköta sig på egen hand, men det låter sig knappast förnekas att vissa

möjligheter till obehörig inblandning i dylika företagares verksamhet ändock

komma att kvarstå. Vill man utsträcka skyddet — och, såsom särskilt av socialstyrelsens

yttrande framgår, tala starka skäl därför — står, såvitt lagrådet

kan finna, knappast annan utväg till buds än att sätta en gräns som medgiver

skydd även i sådana fall då vid företaget finnas anställda något mindre

antal oskylda personer. Frågan var gränsen bör fixeras torde icke vara av den

natur att något förslag därutinnan från lagrådets sida är påkallat.

Anledning saknas att bland de anförvanter vilkas anställande icke utesluter

skydd ej upptaga även avkomlings make.

6 §.

Under senaste årtionden ha i stor utsträckning ekonomiska stridsåtgärder,

särskilt blockader, kommit till användning såsom medel att hos en gäldenär

förskaffa angriparen en honom tillkommande betalning eller ersättning. Man

har funnit sig på sådan väg kunna komma snabbare och bekvämare till målet

än genom att anlita de statliga myndigheterna. Denna utveckling måste anses

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

betänklig särskilt ur den synpunkten att det är angriparen själv som ensam

bedömer vad som rätteligen skall anses tillkomma honom. Erfarenheten ger

också vid handen att mycket ofta blockader, åt vilka gives sken av att vara

indrivningsblockader, i själva verket avse att av den angripne uttvinga något

som denne ej är skyldig att utge, vare sig därför att angriparen överhuvud icke

har någon rätt till den ifrågavarande prestationen eller att han icke har rätt att

utfå den av den angripne. Blockad av sistnämnda slag brukar betecknas som

successor-blockad. Av utredningen framgår att blockader även vidtagits för

uttvingande av betalning för arbete som de blockerande icke ens påstått sig

hava utfört.

Kommissionen, som i sin 9 § behandlar detta ämne, förklarar såsom otilllåtet

att genom massaktion aftvinga annan gods eller penningar då det sker

»sig eller annan till orättmätig vinning». Förbehåll göres emellertid beträffande

successor-blockader därutinnan att förutsättningen i huvudstadgandet

förklaras icke vara för handen om successorn uppsåtligen sökt möjliggöra för

den ursprunglige gäldenären att undandraga sig gälden. Upptagandet av ett

dylikt förbehåll måste anses stå i god överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser.

I förevarande paragraf av det remitterade förslaget upptages till en början

ett stadgande av huvudsakligen samma innebörd som kommissionens huvudregel

och därefter ett andra stycke som avser stridsåtgärd i visst fall mot successor.

Av paragrafens avfattning — man märke särskilt uttrycket »ej heller»

—- kan man lätt få den uppfattning att andra stycket avser att dels direkt och

dels indirekt giva en reglering beträffande åtgärder mot successor överhuvud

när angriparen därigenom icke avtvingar successorn annat än vad den förre har

att bekomma av den ursprunglige gäldenären. Detta kan näppeligen vara meningen.

Leverantörer, som icke fått betalt för levererade varor av den ursprunglige

gäldenären, böra uppenbarligen icke, i andra fall än då det är tillåtet

enligt kommissionens förslag, få tillgripa blockad mot successorn för uttagande

av betalningen. Förhållandet mellan de båda styckena bör därför, oavsett

vilken omfattning regeln i andra stycket erhåller, uttryckas så, att där

angives i vilka undantagsfall stridsåtgärder mot successor äro tillåtna.

Stadgandet i första stycket innefattar den sakliga avvikelse från kommissionens

förslag att även andra stridsåtgärder än massaktioner förbjudas. Örn

en hyresvärd eller arbetsgivare genom uppsägande av avtal vill tvinga kontrahenten

att, för att förlängning av avtalet skall komma till stånd, lämna en penningersättning,

skulle en dylik åtgärd falla under bestämmelserna i lagen. På

samma sätt skulle det förhålla sig örn tva eller flera affärsmän i förening avbröte

bestående förbindelse med annan affärsman och såsom villkor för återknytande

av förbindelsen uppställde villkor örn att en oskälig ersättning erlades.

Att i förevarande lag reglera dessa förhållanden kan lagrådet icke anse

riktigt. Då fall av denna art inträffar, torde väl oftast förhållandet vara sådant

att stadgandet i 31 § avtalslagen blir tillämpligt, och vederbörande kan

då med åberopande härav skaffa sig rätt vid de allmänna domstolarna. Det

synes föga lämpligt att specialdomstolen skall få till uppgift att bedöma dylika

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

175

till det vanliga rättslivet hörande frågor. Lagrådet hemställer därför att i

enlighet med kommissionens förslag endast frågan örn kollektiva stridsåtgärders

tillåtlighet regleras i förevarande paragraf.

I det remitterade förslaget har det i kommissionsförslaget använda uttrycket

orättmätig vinning ersatts med »obehörig vinning». Sistnämnda uttryck kan

bidraga till den uppfattningen att sådan mot successor vidtagen blockad,

med vilken angriparen icke avser att förskaffa sig mer än vad han har att

fordra av den ursprunglige gäldenären, icke skall träffas av bestämmelsen

i första stycket. Med åberopande av vad lagrådet i det föregående anfört härutinnan

och då anledning ej eljest föreligger att avvika från kommissionens

förslag på denna punkt, hemställes att det däri använda uttrycket upptages.

Vad angår den i andra stycket behandlade frågan örn successor-blockaders

tillåtlighet så hava till stöd för den utsträckning av tillåtligheten som skett i

det remitterade förslaget — innebärande bland annat att blockad för uttagande

av fordringar på lön för utfört arbete skulle kunna få vidtagas även mot den som

å exekutiv auktion inköpt den fastighet varå arbetet utförts — åberopats svårigheterna

för arbetarna vid byggnadsföretag att utfå sina lönefordringar. Även

örn dessa svårigheter må hava i någon mån överdrivits och det kan antagas

att i många fall arbetarna skulle, utan anlitande av den visserligen för dem

bekvämare och mera lätt tillgängliga vägen medelst blockad, kunna på annat

sätt få sina fordringar säkerställda, är obestridligt att här föreligger en lucka

i lagstiftningen. Fråga örn lagändring till fyllande av denna brist har sedan

länge varit bragt å bane, men på grund av svårigheterna att finna lämpligt avvägda

bestämmelser samt betänkligheter som i olika avseenden gjorts gällande

har frågan fått vila, och departementschefen har i sitt yttrande förklarat att

på grund av dessa svårigheter förslag i ämnet icke kan under den närmaste

tiden framläggas. Lagrådet har självfallet icke i detta sammanhang kunnat

underkasta frågan så ingående undersökning, att lagrådet kan bedöma, huru

långt gående ingrepp i andra rättsägares intressen äro behövliga för att komma

till ett tillfredsställande resultat. Lagrådet förmenar emellertid att, även om

man vid tillerkännande åt arbetare av förmånsrätt eller panträtt i den fastighet,

därå deras arbete utförts, skulle nödgas i viss mån eftergiva på principer som

hittills ansetts böra upprätthållas, betänkligheter häremot dock böra väga mindre

än betänkligheterna mot att, såsom förslaget innebär, legalisera en befogenhet

för arbetarna att genom blockad tilltvinga sig prestationer av en person

till vilken de icke stå i rättsförhållande. Härvid är särskilt att beakta att,

såsom förut framhållits, det är arbetarna själva som vid blockaderna bestämma

storleken av sin fordran och att den angripne måhända ofta saknar möjlighet

att kontrollera huruvida fordringens belopp är riktigt. Om man alltså vill

söka tillgodose arbetarnas befogade anspråk på ökad möjlighet att i laglig ordning

utfå lön för sitt arbete, bör man enligt lagrådets mening icke gå den väg

det remitterade förslaget innebär utan söka vinna målet genom skyndsamt fullföljande

av ovan omförmälda lagstiftningsfråga. Under åberopande av det nu

anförda och då fog torde saknas för att begränsa andra styckets regel till ersättning

för utfört arbete, hemställer lagrådet om återgång till kommissionens

förslag i förevarande hänseende.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

8 §.

Enligt förevarande paragraf förbjudes att i vissa tvister av rent ekonomisk

natur rikta stridsåtgärd mot någon som ej är part i tvisten. Även i tvister

av denna art kan emellertid motsättningen mellan parterna vara sådan att

redan stridsåtgärd av ena parten mot den andra är enligt den föreslagna lagen

eller lagen örn kollektivavtal förbjuden. Därest så är förhållandet, skyddas

utomstående genom stadgandet i 9 §. Skyddet enligt sistnämnda paragraf är

ovillkorligt, varemot från det i 8 § stadgade förbudet mot stridsåtgärd göras

undantag dels i 10 §, till vilken 11 § utgör tillägg, och dels i 12 §.

Det torde med hänsyn till dessa förhållanden vara lämpligt att antingen låta

8 och 9 §§ byta plats eller placera 9 § sist i förevarande avdelning, varjämte

i 8 § bör angivas att däri ej regleras de fall som avses i 9 §. Härigenom

vinnes ej blott den fördelen att 8 § och dess undantag sammanföras i oavbruten

följd, utan även att på grund av den förändrade platsen för 9 § och den föreslagna

jämkningen av 8 § blir tydligare utmärkt att i en var av dessa paragrafer

föreligger en självständig parallell reglering av olika fall av skydd för

utomstående och att stadgandena i 10 och 12 §§, som utgöra undantag från 8 §,

icke i något avseende kunna ha tillämpning å fall som avses i 9 §. Lagrådet

vill därjämte föreslå att i 8 § uttryckligen angives att från det där stadgade

förbudet skola gälla de undantag som omnämnas i 10 och 12 §§.

Det i 8 § första stycket med kursiv stil införda uttrycket tredje man lider

av en viss oklarhet. Enligt rubriken till den nästföregående avdelningen i det

remitterade förslaget »Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder

mot part)» avses där stridsåtgärd i anledning av sådan motsättning

att vederbörande kunna betecknas såsom parter. De motsättningar varom

där är fråga kunna emellertid understundom vara av sådan art att först

stridsåtgärden själv framkallar en partställning. Från denna synpunkt sett

kunna de som enligt rubriken till den följande avdelningen betecknas såsom

tredje män även betraktas såsom parter i en motsättning föranledd av en mot

dem vidtagen eller dem hotande stridsåtgärd. De äro i detta fall dels parter

i den motsättning som berör dem själva och dels tredje män i förhållande till

den ursprungliga tvisten. Detta gäller såväl 8 som 9 §. Det synes under

sådana omständigheter vara att föredraga att icke i 8 § första stycket använda

uttrycket tredje man med kursiv stil på ett sätt som antyder att därmed

avses att ge en begreppsbestämning. Den verkliga skiljelinjen mellan

de båda grundläggande avdelningarna i lagförslaget anges i avdelningarnas

rubriker genom orden stridsåtgärder med omedelbart och medelbart syfte. Den

sålunda uppdragna gränslinjen förlorar emellertid i viss mån sin klarhet genom

de i parentes insatta orden stridsåtgärder mot part och mot tredje man, vilka

dels, såsom lagrådet tidigare anmärkt, användas i en bemärkelse som ej är den

vanliga och dels brista i tydlighet, enär i den första avdelningen motsättningen

kan vara så obestämd att parten närmast är tredje man till dess stridsåtgärden

vidtages och i fall som avses i den andra avdelningen tredje mannen i viss

mening kan sägas vara part i den egna tvisten. Användes termen tredje man,

vilket från bekvämlighetssynpunkt kan vara berättigat, bör därför stå klart

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 81.

177

att denna term icke är en definition ur vilken slutsatser kunna dragas utan

endast är användbar såsom en i sammanhang med ifrågavarande lagstiftning

tillkommen, av bekvämlighetsskäl godkänd benämning på den som skyddas

mot stridsåtgärder med medelbart syfte.

Då avfattningen av första stycket ej fullt klart ger vid handen att, såsom

uppenbarligen är meningen, där avsedd stridsåtgärd förutsättes använd såsom

påtryckningsmedel mot part i den ursprungliga tvisten och att likgiltigt är

huruvida åtgärden jämväl innebär påtryckning mot den som är utomstående

i förhållande till denna tvist — syftet med stridsåtgärden mot den sistnämnde

är ej sällan allenast att försätta honom i en belägenhet som i sig, utan inverkan

på hans vilja, blir av betydelse för den ursprungliga tvisten — torde vara

lämpligt att, med undvikande av ordet påtryckningsmedel, giva första stycket

det innehållet att emot den, som ej är part i den tvist, varom i stycket

förmäles, stridsåtgärd icke må vidtagas i syfte att därigenom påverka part i

nämnda tvist.

9 §.

I den lydelse förevarande paragraf fått i det remitterade förslaget hänvisas

helt allmänt till »motsättning till part som enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd

mot denne». Däri inbegripas då ej endast de fall, som avses i 2—6 §§

i det remitterade förslaget, samt det i 7 § av samma förslag omnämnda förbudet

mot vissa stridsåtgärder mot part i bestående kollektivavtal, utan jämväl

fall då eljest enligt lag åtgärd av det slag som omförmäles i 1 § är förbjuden.

Huruvida de fall där stridsåtgärd mot part är otillåten skola kännetecknas

genom en allmän hänvisning till lag eller begränsas på sätt som skett i kommissionsförslaget

att avse endast de i förevarande lagförslag omnämnda fallen

av förbud mot stridsåtgärder med omedelbart syfte, torde vara beroende av frågan

örn, på sätt som föreslagits i det till lagrådet remitterade förslaget till lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, stadganden örn skydd i vissa

fall för den som vid domstol fört talan eller vittnat skola införas i nämnda

lagrum eller örn, såsom lagrådet i överensstämmelse med kommissionens förslag

förordar, motsvarande stadganden skola intagas i nu förevarande lagförslag.

I sistnämnda fall torde den allmänna hänvisningen till lag böra

utbytas mot en sådan hänvisning som kommissionens förslag i detta avseende

innehåller.

Det i 9 § använda uttrycket »påtryckningsmedel» synes ej lämpligt med hänsyn

därtill att i en del fall fråga ej är örn påtryckning å part i den ursprungliga

tvisten utan allenast om vedergällning mot denne eller annat sådant ändamål.

Orden »såsom påtryckningsmedel» torde alltså böra utgå.

Paragrafens lydelse synes kunna föranleda den uppfattningen att förutsättning

för det där stadgade förbudet att rikta stridsåtgärd mot tredje man

är att varje slag av stridsåtgärd mot part är förbjuden. Att detta icke är avsett

framgår emellertid av kommissionens av departementschefen åberopade

motivering. Tredje man skall vara skyddad mot alla slag av stridsåtgärder

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

så snart part åtnjuter skydd mot något slag av sådan åtgärd. Paragrafen synes

fördenskull böra giva uttryck åt att, där i 2—6 §§ i denna lag eller eljest

i lag stadgas förbud mot stridsåtgärd med omedelbart syfte, det icke är tilllåtet

att i anledning av sådan motsättning till part som där avses rikta någon

som helst stridsåtgärd mot tredje man.

10 §.

Ifrågasättas kan örn det är erforderligt eller ens lämpligt att i första stycket

ges uttryck åt en allmän grundsats, vars tillämpning de därefter i punkterna

1—6 i andra stycket givna reglerna synas avsedda att närmare bestämma.

Att använda uttrycket »neutral» synes för övrigt var så mycket mindre

lämpligt som detta uttrycks innebörd är ganska svävande. Lagrådet

förordar därför att ingressen till paragrafen ges allenast det innehållet att

det i 8 § stadgade skyddet icke tillkommer dem som sedan nämnas i punkterna

1—6.

I punkterna 2 och 3 i andra stycket har genom ordet »behörigen» antytts en

viss begränsning av de fall då skydd jämlikt 8 § skall vara uteslutet. Att

med ledning enbart av själva lagtexten förstå vad man därmed velat uttrycka

synes knappast möjligt. Av motiveringen framgår emellertid att man avser

en begränsning i två olika hänseenden. Dels åsyftas att göra en antydan, som

antagits vara erforderlig, örn den regel som redan är uttalad i 9 § och dels

har ansetts att, oaktat de av kommissionen föreslagna behörighetsreglerna icke

upptagits, viss hänsyn dock borde tagas till det förhållandet att en arbetsstrid

kan tänkas ^igångsatt av en underorganisation som enligt sina stadgar är därtill

obehörig.

Vad det förstnämnda skälet angår må anmärkas att, då förevarande paragraf

innefattar undantagsbestämmelser i förhållande allenast till 8 § som i

motsats till 9 § avser fall då stridsåtgärder mot part äro tillåtna, ett framhållande

i förevarande paragraf av den gränsdragning, som sålunda består mellan

8 och 9 §§ och som redan kommit till uttryck i sistnämnda paragraf, måste

betecknas såsom så långt ifrån klargörande att det fastmera i viss mån

är ägnat att missleda till en oriktig föreställning örn innebörden i nyssnämnda

hänseende av 8 §. Det ifrågavarande av departementschefen anförda skälet

synes därför icke böra föranleda ett bibehållande av ordet »behörigen» i förevarande

paragraf.

Emellertid torde ur en annan synpunkt, som är i viss mån besläktad med den

av departementschefen anlagda, skäl förefinnas för en begränsning av den art

som ligger i ordet »behörigen». För 8 § är visserligen, såsom nämnts, utmärkande

att i där avsedda fall stridsåtgärder mot part äro tillåtna, men däremot

äro enligt samma paragraf, med de undantag som föranledas av 10 och 12 §§,

stridsåtgärder mot tredje man förbjudna. Det är exempelvis, med undantag

för tillåtna sympatiåtgärder, icke tillåtet vare sig att i påtryckningssyfte blockera

arbetsplatsen hos en neutral tredje man, som levererar varor till eller utför

arbetsbeting åt en part, eller att i sådant syfte kollektivt utestänga neutrala

arbetare som inköpa varor hos motparten-konkurrenten. Företages

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

179

en sådan obehörig blockad eller utestängning, bör uppenbarligen den som bryter

blockaden eller anställer de utestängda icke av sådan anledning gå miste

örn det skydd som stadgas i 8 §. Detta synes böra komma till uttryck i punkterna

2 och 3 på sådant sätt att i vardera punkten angives att skyddet förloras

såframt icke blockaden respektive utestängningen är otillåten enligt den

nu föreslagna lagen.

Det andra av departementschefen angivna syftet med ordet »behörigen»,

nämligen att giva en viss sanktion åt organisationernas egna behörighetsregler

1 så måtto att en i strid med nämnda regler igångsatt blockad eller utestängning

må brytas utan att skyddet förloras, kan uppenbarligen icke uttryckas

så kortfattat som i förslaget skett. De skilda organisationernas stadgar äro

inga normer, vilkas giltighet lagen utan vidare kan förutsätta såsom given.

Därest allmänna behörighetsregler upptagas, kunde det möjligen falla sig naturligt

att i förevarande sammanhang hänvisa till dem, om icke, såsom lagrådet

håller före, i sådant fall redan av allmänna grundsatser måste anses

följa att skyddet icke förloras genom åsidosättande av stridsåtgärd igångsatt

av en obehörig. Såframt i lagen icke komma att införas behörighetsregler

med mera vidsträckt tillämplighet, synes det knappast lämpligt att upptaga

sådana med den begränsade räckvidd och den endast indirekt framträdande

verkan som förslaget i denna del medför. Det skulle nämligen då bliva oundgängligt

att i lagen tydligt angiva i vilket eller vilka hänseenden stridsåtgärden

skall vara behörig ävensom de normer efter vilka frågan örn behörighet

skall bedömas.

Av skäl som lagrådet tidigare anfört torde punkt 2 icke böra avse den som

vid arbetsnedläggelse kvarstannat i sin anställning, förutsatt att anställningen

ägt rum före tvisten och innan denna var väntad samt att han icke utfört annat

blockerat arbete än det som han på grund av nämnda anställning varit

pliktig att fullgöra.

En begränsning av liknande slag som den vilken föreslagits vid punkterna

2 och 3 synes kunna ifrågasättas även vid punkt 1. Då emellertid stadgandet

i denna punkt fått en avfattning som gör förlusten av skydd beroende av att

förpliktelse mot förening åsidosatts samt vid bedömande av huruvida sådant

åsidosättande föreligger uppenbarligen hänsyn måste tagas till sådant i punkterna

2 och 3 berört förhållande som det att den blockad eller den utestängning

varom är fråga är otillåten enligt lagen, torde uttrycklig bestämmelse härutinnan

icke erfordras.

Däremot synes motsvarande begränsning av undantaget som den vilken i

punkt 2 gjorts genom förbehållet rörande skyddsarbete, böra uttryckligen stadgas

även i fråga örn punkt 1.

Bestämmelserna örn undantag för skyddsarbete och därmed jämställt arbete

synes dock lämpligen, såsom skett i kommissionens förslag, böra i deras helhet

sammanföras i paragrafens sista stycke.

Frågan huruvida det remitterade förslagets perfektform eller kommissionsförslagets

presensform bör komma till användning i punkterna 1—4 (»åsidosatt»,

»utfört», »anställt», »lämnat», »bisprungit») sammanhänger med den i

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

3 § behandlade frågan. Därest denna löses på sätt lagrådet förordat, bör presensformen

användas.

Mot det föreslagna stadgandet i punkt 5 synes annat ej vara att erinra än

att, då enbart den omständigheten att en person är kommanditdelägare i ett

handelsbolag som är part i tvisten icke synes vara tillräcklig grund för att

undandraga honom det i 8 § föreskrivna skj^ddet, från den i denna punkt intagna

regeln undantag bör göras för kommanditdelägare.

Vad angår punkt 6 synes principiellt oriktigt att aktiebolag skall förklaras

oskyddat därför att den kanske tillfällige innehavaren av aktiemajoriteten råkat

i tvist. Uppenbart är att minoritetens intresse härigenom obehörigen kränkes.

Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning å handelsbolag; och oegentligheten

framträder särskilt när tvisten rör en kommanditdelägare. Självfallet

är att, örn ett bolags verksamhet kan sägas i verkligheten vara driven för dens

räkning som är part i tvisten, den omständigheten att bolaget är i juridiskt avseende

ett från parten skilt rättssubjekt icke bör tillerkännas någon betydelse

i förevarande avseende; men detta är ett förhållande som säkerligen kommer att

beaktas utan att uttrycklig bestämmelse därom är erforderlig. Att gå längre

synes med hänsyn till berättigade minoritetsintressen icke vara tillrådligt. Lagrådet

förordar alltså att ifrågavarande punkt måtte utgå.

Beträffande sista stycket torde böra anmärkas att det omfång som i kommissionens

förslag givits åt de arbeten som betecknats med termen skyddsarbete

ingalunda synes överskrida vad som i nämnda avseende måste anses

påkallat. Lagrådet hemställer alltså att de exempel på sådant arbete, som

finnas i kommissionens förslag men som uteslutits i det remitterade förslaget,

måtte där upptagas. Vidare synes möjlighet böra beredas att, genom särskild

bestämmelse i kollektivavtal att visst arbete skall anses såsom skyddsarbete,

utvidga kretsen av de arbeten som åtnjuta ifrågavarande ovillkorliga skydd.

U §.

Mot den i förevarande paragraf ifrågasatta regleringen av hithörande förhållanden

har i åtskilliga av de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena

rests bestämda gensagor. Dels har framhållits, att stadgandets innehåll icke

kunde anses hänförligt under förevarande lagstiftning samt att, örn man ville

hindra att ifrågavarande anställda bleve avskedade vid vägran att fullgöra

dem enligt avtal åliggande arbetsplikt, en bestämmelse därom ej borde taga

sikte på arbetsavtalets rättsverkan, utan i överensstämmelse med lagförslagets

uppställning i övrigt innebära förbud för arbetsgivaren att avskeda de anställda

i anledning av sådan vägran. Dels har gjorts gällande, att det föreslagna

stadgandet, förutom att det icke toge hänsyn till arbetsledarnas naturliga ställning

som arbetsgivarnas förtroendemän, även vore sakligt omotiverat såsom

innebärande ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten.

Lagrådet har tidigare framhållit såsom principiellt olämpligt att i den föreslagna

lagen giva regler som beröra avtalsfriheten; och tillräckliga skäl att

här frångå denna principiella ståndpunkt synas ej föreligga. Vad man med

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr SI.

181

den ifrågasatta bestämmelsen velat vinna kan i viss utsträckning ernås genom

att stadga förbud mot att vidtaga strid såtgärd mot sådan anställd varom

här är fråga i anledning av att han, oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinställelse

vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra

annat arbete än i 10 § sista stycket sägs. Huruvida ett dylikt förbud,

materiellt sett, kan anses befogat, finner lagrådet vara synnerligen tveksamt.

I viss mån sammanhänger denna fråga med spörsmålet angående omfattningen

av begreppet skyddsarbete. Därest åt detta gives den vidsträcktare omfattning

som lagrådet förordat, anser sig lagrådet med hänsyn till den ömtåliga

ställning som den här avsedda personalen intager vid konflikter icke

böra avstyrka att stadgande i ämnet av den innebörd som nyss nämnts upptages

i lagen.

13 §.

Paragrafen synes knappast hava fått en sådan avfattning att skadeståndsskyldighet

kan åläggas envar som bör drabbas därav. Uttrycket »vidtagit

stridsåtgärd» torde nämligen icke vara tillräckligt omfattande och lämnar i

vissa fall, då stridsåtgärdens igångsättande kan hänföras till en sammanslutning,

rum för tvekan.

Beträffande de kollektiva stridsåtgärderna har man att skilja bland annat på

det fall då en organisation anordnar åtgärden och det fall då en oorganiserad

massa igångsätter densamma. I intetdera fallet synes det böra ifrågakomma

att låta den bliva skadeståndsskyldig som icke kan tillvitas något annat än att

han deltagit i själva arbetsinställelsen, respekterat blockaden etc. Detsamma

gäller den som visserligen deltagit i ett sammanträde, där åtgärden beslutats,

men därvid icke biträtt beslutet. Däremot synes det icke riktigt att låta den gå

fri som biträtt ett sådant beslut. Förslagets avvikelse i detta avseende från

kommissionens ståndpunkt leder, då fråga är om åtgärd från en organisations

sida, till att väl organisationen blir skadeståndsskyldig men däremot måhända

ingen av de personer som deltagit i beslutet. Är det en oorganiserad massa från

vilken åtgärden utgår, skulle resultatet till och med kunna bliva att ingen kunde

förpliktas att utgiva skadestånd, ity att det då icke funnes någon juridisk person

mot vilken man kunde vända sig. Lagrådet förordar en återgång till kommissionens

ståndpunkt så att den som biträder beslut örn en otillåten kollektiv

stridsåtgärd kan åläggas skadeståndsskyldighet. Visserligen är det sant att, såsom

departementschefen framhållit, bevissvårigheter kunna uppstå, men enligt

lagrådets mening bör denna omständighet icke få stå hindrande i vägen för ett

fastställande i lagen av vad som principiellt är det riktiga. Det kan i detta sammanhang

framhållas att, örn en medlem av den beslutande sammanslutningen

efter beslutets fattande genom uppmaningar att deltaga eller genom andra åtgöranden

är verksam för beslutets realiserande, detta måste anses utgöra ett det

kraftigaste indicium på att han biträtt beslutet. Sålunda kunna dylika åtgöranden,

även om de icke innefatta sådana verkställighetsåtgärder att vederbörande

kan anses hava »vidtagit» stridsåtgärden, få betydelse också i det fall

att de äga rum innan förbud jämlikt 17 § meddelats.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

I andra stycket upptages ett stadgande som helt överensstämmer med 9 §

i lagen örn kollektivavtal. Här uppkommer frågan huruvida den skadelidande,

sedan skadeståndsskyldighet en gång ålagts någon eller några, äger vända sig

mot nya svarande som av en eller annan anledning icke varit indragna i den första

rättegången. Vid tillämpningen av kollektivavtalslagen har arbetsdomstolens

majoritet ställt sig på den ståndpunkten att, då lagen utgår från en

ansvarsfördelning efter skuld, däri måste anses ligga ett medgivande att frågan

om skuldens fördelning får upptagas till ny prövning i den mån nya skadevållande

upptäckas. Även om en sådan reglering kan hava sitt berättigande

beträffande kollektivavtalslagen, som behandlar obligatoriska förhållanden,

torde den i allt fall icke vara påkallad i förevarande lag, som bär avseende

på utomobligatoriska förhållanden, där i allmänhet principen örn solidarisk

skadeståndsskyldighet är förhärskande; och då det är uppenbart att

en dylik reglering av frågan medför betydande praktiska olägenheter, synes

den böra undvikas, helst som dessa olägenheter här skulle få ojämförligt större

räckvidd än då fråga är örn tillämpning av kollektivavtalslagen. Med hänsyn

härtill förordar lagrådet att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret

efter vars och ens skuld hänföres, icke såsom i förslaget skett till skadeståndsfrågan

i dess helhet utan till det rättsliga avgörande som för varje gång

äger rum.

En dylik regel bör emellertid i viss utsträckning kompletteras. Skall det

avgörande som i ett mål träffas angående skadeståndet vara oåterkalleligt såvitt

angår den eller dem som svara i målet, kan det ifrågasättas örn icke principen

örn ansvarsfördelning efter skuld bör medföra att det skall stå svarande

öppet, örn han anser annan jämte honom vara ansvarig för skadan, att i samma

mål instämma denne med yrkande örn fördelning av skadeståndsskyldiglieten.

Då en dylik regel emellertid icke kan förväntas erhålla större praktisk

betydelse, torde den knappast vara erforderlig. Däremot synes — med

utgångspunkt från att principen örn solidarisk skadeståndsskyldighet icke behöver

hållas helt borta från ifrågavarande slag av mål — böra i lagen utsägas

att om den skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, anhängiggör

talan mot annan, den sistnämnde må, i den mån det finnes skäligt, förpliktas

att solidariskt med den först förpliktade gälda skadestånd. En dylik

regel torde böra vid tillämpningen så förstås att, örn genom den första domen

två eller flera ålagts gälda skadestånd och den sedermera instämde skall förpliktas

till solidarisk skadeståndsskyldighet, i den senare domen skall uttryckligen

fastslås i vad mån denna solidaritet hänför sig till envar av de först instämda.

Vidtagandet och genomförandet av ekonomiska stridsåtgärder kan tydligen

i mångahanda måtto föranleda skada. Att i lagen icke avhandlas skada för

annan än den mot vilken stridsåtgärden riktas lärer vara så självfallet att det

knappast behöver direkt utsägas. Men det måste betvivlas att den förevarande

lagen lämpligen kan reglera ens sådan skada i hela dess utsträckning.

Det bör nämligen uppmärksammas att stridsåtgärden ofta kan innebära avtalsbrott

på det ekonomiska livets område: säljaren inställer kontrakterade le
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

183

veranser, avtalad kredit spärras i strid mot avtalet, arbetsgivaren avskedar i

förtid arbetaren och underlåter att utbetala hans lön, hyresgästen avflyttar

mitt under hyresåret och upphör med hyresbetalningen o. s. v. Förslaget utmärker

ej annat än att även all skada, som kan uppsta av dylika avtalsbrott,

skall vara inbegripen under den nya lagens reglering. Så snart ett dylikt

avtalsbrott är eller påstås vara begånget i något enligt denna lag otillåtet

syfte, skall följaktligen frågan örn skadestånd kunna undandragas de allmänna

domstolarna och underkastas en processordning med allenast en instans;

och skadeståndsskyldigheten skall, utan hänsyn till vad avtalet eller annan

lag kan stadga örn solidarisk ansvarighet m. m., mellan de ansvariga fördelas

efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till last. Att detta

icke är rimligt och ej heller kan vara avsett torde ligga i öppen dag. Enligt

lagrådets mening är det nödvändigt att uttryckligen begränsa lagens tillämplighetsområde

i detta avseende. Detta synes kunna ske genom ett tillägg till

förevarande paragraf av innehåll att, om stridsåtgärd innefattar brott mot

annat avtal än kollektivavtal, vad i förevarande lag stadgas icke skall äga

tillämpning å sådan ansvarighet för skada av avtalsbrottet som eljest följer

av lag eller avtalet. Därmed avgränsas, materiellt och processuellt, dylika

skadeståndsfrågor och den nya domstolen far att pröva allenast sådana frågor

örn skadeståndsskyldighet som i övrigt kunna uppkomma till följd av

otillåtna stridsåtgärder, såsom skyldighet att gottgöra skada av en uppsägning

som icke strider mot det träffade avtalet, skada bestående i personligt

lidande genom avtalsbrott där dylikt lidande icke ersättes enligt avtalet eller

annan lag o. s. v. Att märka är att den berörda avgränsningen bör ske med

avseende å ansvarigheten för skadan och icke å själva skadan. Om t. ex.

såsom ett moment i en kollektiv stridsåtgärd, mot vilken förbud jämlikt 17 §

meddelats, ingår att, på uppmaning av A, B bryter sitt kontrakt med C, så

skall B:s skyldighet jämlikt kontraktet att till C utgiva skadestånd prövas

av allmän domstol, men Ars skyldighet, som särskilt örn B är insolvent kan

avse samina skada, bedömas enligt den förevarande lagen.

U §.

Stadgandena i förevarande paragraf kunna bliva av väsentlig betydelse för

lagens effektivitet, även örn behörighetsregler av det slag kommissionen föreslagit

icke införas i kéen. Jämväl såsom ett komplement till dylika behörighetsregler,

ägnat att förebygga och neutralisera säraktioner av obehöriga,

skulle de kunna fylla en viktig uppgift. Förslaget lämnar emellertid rum för

vissa anmärkningar.

Någon närmare motivering har icke förebragts för frångåendet av kommissionens

ståndpunkt att anknyta reglerna endast till kollektiva stridsåtgärder.

Lagrådet förordar en återgång till kommissionens förslag i denna del.

Den i remitterade förslaget angivna förutsättningen att det skall föreligga

en tvist, vari föreningen är invecklad och i anledning av vilken medlemmen

gör sig skyldig till det olagliga förfarandet, finner lagrådet innefatta en

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

opåkallad inskränkning av paragrafens tillämplighetsområde. I huvudsaklig

överensstämmelse med kommissionens förslag — oavsett om behörighetsregler

införas eller ej kan enligt lagradets asikt förutsättningen lämpligare angivas

så att medlem i förening gjort sig skyldig till otillåtet förfarande, som

i 13 § sägs, och fråga är örn kollektiv stridsåtgärd av sådan art att den faller

inom föreningens verksamhetsområde.

Föreningens åliggande angives i förslaget endast sålunda att föreningen

skall söka hindra medlemmen från att fortsätta förfarandet. Även örn departementschefens

asikt är riktig att fragan huruvida organisationen gjort vad

på den ankommer måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall, kan man dock ej undgå att finna förslagets regel i allt för hög

grad sakna positiva anvisningar. Ett åtgörande från föreningens sida som

under alla förhållanden synes påkallat är att, efter vunnen kännedom örn förfarandet,

giva medlemmen till känna föreningens ogillande av detsamma.

Denna skyldighet torde böra uttryckligen fastslås. Vad föreningen därutöver

bör åtgöra är svårare att i lagen närmare precisera; man torde därutinnan

få nöja sig med ett mera allmänt stadgande av innebörd att föreningen

i övrigt skall, på sätt som står föreningen till buds, söka dels hindra medlemmen

från att fortsätta förfarandet och dels förebygga skada av detsamma.

Det torde dock kunna ifrågasättas örn man icke bör uttryckligen stadga skyldighet

för föreningen att utan dröjsmål lämna den angripne meddelande örn

sina åtgöranden i berörda avseenden. Att sådant tillkännagivande sker i förhållande

till den angripne kan vara av betydelse med hänsyn till möjligheten

för denne att påverka opinionen och möta eventuella angrepp från andra håll.

17 §.

„ Av stor Vlkt för lagstiftningens effektivitet är att erforderliga garantier

astadkommas för att ett av domstolen meddelat förbud verkligen medför det

asyftade resultatet, stridsåtgärder inställande. I den mån det är möjligt att

sta ga straff för den som åsidosätter förbudet, ligger ju frågans lösning inom

nara räckhåll. Detta lärer emellertid icke kunna ske för alla fall. Där fråga

är örn kollektiva stridsåtgärder, bör det icke ifrågakomma att straffbelägga

det okomplicerade deltagandet (underlåtenhet att arbeta, respekterande av

blockadförklaring etc.), även örn detta deltagande på sätt och vis innebär ett

f bosättande av förbudet. Att uppställa ett generellt förbud för förening att

fortsätta en igångsatt kollektiv stridsåtgärd, på samma sätt som skett i fråga

om de individuella stridsåtgärderna, leder med hänsyn till den kollektiva stridsåtgärder

egen natur icke till målet. Emellertid ligger det i öppen dag att

nu nämnda förhållanden innebära den största fara för förbudets effektivitet

och därmed också för domstolens auktoritet. Ett förbud exempelvis som medför

varken att de strejkande återgå till arbetet eller att de ledande i den förening

som anordnat strejken ge något tecken till stridens upphörande kommer

att ur rättsordningens synpunkt te sig föga ändamålsenligt. Till ett dylikt resultat

synes dock förslaget i vissa fall kunna leda, även örn detta icke behöver

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 185

befaras då man har med de mera fasta organisationerna att göra. Att den

angripne på angriparens bekostnad kungör domstolens förbud i en tidning, som

måhända i mycket obetydlig utsträckning når den läsekrets mot vilken förbudet

är riktat, båtar föga. Vad man bör kunna fordra är en åtgärd i återkallande

riktning fran ledningen a den angripande sidan. Den psykologiska

verkan, som en uttrycklig förklaring just från detta håll kan medföra, får

icke underskattas. Vad i sadant avseende kan begäras är åtminstone en av

denna ledning undertecknad förklaring att stridsåtgärden avlyses. Under alla

förhållanden synes det lämpligt att förklaringen överlämnas till den angripne,

som därigenom sättes i tillfälle att själv vidtaga åtgärder för dess offentliggörande.

Att ålägga angriparen publiceringsskyldighet genom tidningspressen

även beträffande avlysandet från den angripande sidan torde icke böra ifrågakomma,

då därmed icke kan förbindas någon sanktion av större värde. Däremot

kan det tänkas i vissa fall vara lämpligt att angriparen annorledes, t. ex.

genom anslag å arbetsplatsen, själv sprider kännedom örn stridens avlysande.

Härutinnan bör det tillkomma domstolen att lämna erforderliga föreskrifter.

Lagrådet ifrågasätter därför örn icke i föreläggande jämlikt första stycket

må kunna stadgas — utom skyldighet att i tidning kungöra domstolens förbud

— tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen kan bestämma

avlysa stridsåtgärden. Till föreläggandet i denna senare del bör uppenbarligen

knytas effektiv straffpåföljd vid underlåtenhet att fullgöra detsamma.

Därom torde lämpligen böra stadgas i nästföljande paragraf. Därför synes,

örn förslaget i förevarande avseende ändras, jämväl bestämmelsen örn äventyr

vid underlåtenhet att införa kungörelse i tidning böra sammanföras med bestämmelserna

i allmänhet örn påföljder i 18 § och i förevarande paragraf hänvisning

blott göras till vad i 18 § stadgas.

I andra stycket stadgas att uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid

mot lagen skall vara ogin och att domstolen, där sådan uppsägning skett, skall

äga meddela föreskrift örn återställande av förhållande som rubbats genom

uppsägningen. Detta stadgande hör till dem, örn vilka det, såsom lagrådet

förut antytt, måste ifrågasättas huruvida de icke leda längre än som är betingat

av lagstiftningens syfte och ingripa djupare i civilrättens regler än tillrådligt

är. Stadgandet synes kunna leda till förvecklingar. Redan den omständigheten,

att vid domstol eller myndighet, där talan grundas å uppsägningen,

invändning när som helst kan göras om uppsägningens ogiltighet på

grund av omständigheter, som omförmälas i förevarande lag, synes i viss mån

betänklig med hänsyn till de uppehåll i processens normala förlopp, vilka

kunna föranledas av att specialdomstolens beslut bör avvaktas. Konflikter

mellan specialdomstolens och andra myndigheters beslut kunna också uppkomma

i sådana fall, då exekutiv myndighet meddelar beslut. Värre är emellertid

att förslaget i vissa fall lämnar rum för tvekan örn lagens rätta mening

beträffande frågan hur myndighet skall ställa sig till uppsägningen

och kan leda till icke önskvärda resultat. Örn t. ex. överexekutor i mål örn

avhysning funnit hyresgäst icke hava visat sannolika skäl för framställt påstående

att uppsägning innefattar otillåten stridsåtgärd och jämlikt 192 §

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

första punkten utsökningslagen meddelat beslut om avhysning, ett beslut som

jämlikt 53 § samma lag går i verkställighet utan hinder av att det överklagas,

samt specialdomstolen, där fullständigare utredning förebringas, sedermera

men innan verkställighet skett meddelar provisoriskt förbud i anledning

av uppsägningen, synes det knappast möjligt att tolka gällande föreskrifter

så att överexekutors beslut icke skulle få verkställas, ehuru det icke kan förnekas,

att ett motsatt förhållande bättre skulle överensstämma med förslagets

anda.

Yad angår stadgandet beträffande återställande av förhållande som rubbats

genom uppsägning må anmärkas att, med hänsyn till möjligheten för

hyresgästen att utfå skadestånd, detta stadgande icke kan anses oumbärligt.

Vidare bör man icke helt bortse från möjligheten till förvecklingar, t. ex. örn

godtroende ny hyresgäst inflyttat ungefär vid den tidpunkt då specialdomstolen

utan kännedom örn inflyttningen meddelat beslut örn återställande.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att tredje stycket får

ingå såsom andra stycke i paragrafen samt att bestämmelserna i andra stycket,

med förflyttning till tredje styckets plats, i sin helhet ersättas med föreskrifter

av den innebörden att, örn förbud meddelats i anledning av uppsägning

eller hot örn sådan åtgärd, allmän domstol eller annan myndighet, där

förbudet bragts till dess kännedom, icke må, så länge förbudet består, å uppsägningen

grunda beslut örn avhysning eller annan verkställighet, ej heller

verkställa sådant å uppsägningen grundat beslut. Med ett dylikt stadgande

torde allt det skydd, som rimligen kan begäras i förevarande hänseende, vara

säkerställt. Besväret att hos specialdomstolen utverka ett förbud bör vederbörande

få underkasta sig för att avseende skall behöva fästas vid hans påstående

örn otillåten stridsåtgärd. Säkerligen kan också, örn han icke själv förhalar

saken, i så gott som alla fall, där giltiga skäl förefinnas, förbud, åtminstone

ett provisoriskt sådant, meddelas i tillräckligt god tid för att förebygga

att uppsägningen leder till verkställighet.

Iakttages vad sålunda förordats, böra de i tredje stycket förekommande orden

»eller föreskrift» och »eller föreskriften» utgå. Även för motsatt fajl synes

stadgandet beträffande provisorisk föreskrift örn återställande böra utgå.

Det kan nämligen icke anses lämpligt att, örn t. ex. en hyresgäst redan blivit

avhyst, domstolen provisoriskt förordnar örn hans återinsättande i lägenheten.

18 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt i fråga örn andra och tredje styckena i

nästföregående paragraf, böra orden »eller föreskrift» i förevarande paragraf

utgå.

Med hänsyn bland annat till att redan ett hot örn stridsåtgärd kan föranleda

förbud synes det nödvändigt, örn straffbestämmelsen verkligen skall fylla sin

uppgift, att stadgandet i första stycket, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad lagrådet anfört vid 13 §, avfattas så att det träffar envar som åsidosätter

förbud enligt 17 § genom att vidtaga kollektiv stridsåtgärd eller biträda be
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

187

slut därom eller uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri, så

ock envar som åsidosätter dylikt förbud genom att vidtaga eller fortsätta annan

stridsåtgärd.

Såsom lagrådet redan i det föregående anfört, bör bland de påföljder, som

kunna ådömas den som åsidosätter domstolens förbud, ingå även fängelse.

Lagrådet förordar att straffpåföljderna i första stycket bestämmas till fängelse

eller dagsböter, dock ej under trettio.

Därest första stycket i 17 § omarbetas på sätt lagrådet ifrågasatt, böra

i ett särskilt stycke i förevarande paragraf angivas de påföljder som

skola drabba den vilken underlåter att fullgöra föreläggande. I sådant avseende

bör då införas den från 17 § hämtade regeln att, örn ej åläggandet att

införa meddelande i tidning fullgöres, den mot vilken stridsåtgärden riktas

skall äga att på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta

örn sådant kungörande. Längre synes knappast möjligt att gå i denna del.

Åsidosättes däremot föreläggande att på visst sätt avlysa stridsåtgärd, kan

och bör enligt lagrådets mening därtill vara knuten en straffpåföljd av mera

allvarlig innebörd. En förutsättning synes dock böra vara att stridsåtgärden

verkligen helt eller delvis fortgår i den meningen att de strejkande icke återgått

till arbetet, att blockaden fortfarande respekteras o. s. v. Lagrådet föreslår

att under denna förutsättning åsidosättande av föreläggande i den del,

som nu avses, belägges med dagsböter eller, örn upprepat föreläggande åsidosättes,

med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I förslaget finnes intet stadgande som utmärker hur ett sådant fall skall

bedömas, då en handling, varå straff är utsatt i den förevarande lagen, tillika

innefattar brott efter annan lag. Åsyftat lärer vara att särskilt straff skall

ådömas efter vardera lagen. En sådan lösning synes också vara den lämpligaste

för undvikande av att ganska invecklade frågor örn de skilda domstolarnas

kompetens skola uppkomma. Införes, i enlighet med vad lagrådet förordat,

fängelsestraff såsom påföljd enligt denna lag, vinna väl de betänkligheter,

som möjligen kunna hysas mot en sådan konkurrensregel, något i styrka,

men lagrådet finner desamma likväl icke avgörande. Enligt förslaget skall

ju ej i något fall straff inträda utan att ett av domstolen meddelat förbud blivit

åsidosatt. Detta förlänar åt brottet en särprägel som kan motivera särskilt

straff. Örn, såsom lagrådet förordat, straff skall kunna direkt ådömas för

missvisande framställning, synes det ej heller ligga något oegentligt i att en

sådan framställning belägges med särskilt bötesstraff och tillika, örn den t. ex.

är ärekränkande, förskyller straff vid allmän domstol jämlikt strafflagen. Införes

straff för åsidosättande av föreläggande, kan ju konkurrens med annat

brott ej ifrågakomma. Lagrådet anser lämpligt att ett stadgande av ovan angiven

innebörd upptages i lagen.

19 §.

Då det måste anses vara av vikt att, förutom den juridiska expertisen och

fackintressena, även en mera allmän sakkunskap på hithörande områden blir

representerad i den föreslagna domstolen, synes det, i likhet med vad kom
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

missionen tänkt sig rörande den rådgivande nämnden (44 §), böra föreskrivas,

att en ledamot i domstolen skall äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden

som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

20 och 21 §§.

Enligt kommissionens förslag (36 §) skulle det tillkomma allmän åklagare

att, där han för ansvarstalan, tillika yrka förbud mot stridsåtgärd. I det

remitterade förslaget medgives ej rätt för åklagaren att föra talan örn förbud.

Till stöd härför har av föredragande departementschefen anförts allenast, att

enligt hans mening övervägande skäl talade mot att åklagaren medgåves dylik

rätt.

När det gäller att taga ståndpunkt till denna fråga, bör visserligen beaktas

att enligt det remitterade förslaget talan örn ansvar ej kan ifrågakomma förrän

efter det förbud meddelats. Härav torde dock icke följa att, i händelse ej av

särskild orsak åklagarens medverkan anses obehövlig för att förbud mot otilllåten

stridsåtgärd må kunna snabbt utverkas, den därav drabbade bör betagas

möjlighet att för sådant ändamål vända sig till åklagaren. Tvärtom måste —

enär ett förbud av domstolen i själva verket utgör ett led i beivrandet av den

otillåtna stridsåtgärden — samma skäl, som ansetts böra medföra att talan

örn ansvar för överträdelse av förbudet lägges under allmänt åtal, kunna

åberopas till stöd för att statlig myndighet är verksam även för utverkande

av förbudet. Härtill kommer att, då för lagens effektivitet är oundgängligt

att förbud mot en otillåten stridsåtgärd snabbt kan utverkas och det

för målsäganden, särskilt örn han är avlägset boende, kan möta svårighet att

själv eller genom ombud föra talan härom vid domstolen, en bestämmelse av

sådan innebörd i regel jämväl synes påkallad ur praktiska synpunkter. En

dylik bestämmelse — som kan komma att föranleda anställande vid domstolen

av mer än en åklagare — synes emellertid ej böra göras undantagslös.

Örn en sammanslutning som avses i 21 § vill utverka förbud, torde på densamma

böra ankomma att själv vidtaga de åtgärder som härutinnan erfordras.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet örn sådan komplettering av

första stycket i 21 §, att talan örn förbud må föras jämväl av vid domstolen

anställd åklagare på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning

som i paragrafen avses. Därvid bör tillika iakttagas att, örn vad lagrådet

hemställt i fråga örn andra och tredje styckena i 17 § beaktas, orden »eller föreskrift»

skola utgå.

Härjämte erfordras ändring av 20 § därhän, att dels hinder ej möter att i

fall av behov mer än en åklagare anställes vid domstolen dels ock utförande

av talan örn förbud inrymmes bland åklagares åligganden.

23 §.

Till vad här stadgas torde, bland annat med hänsyn till de betydande svårigheter

beträffande utrednings verkställande, som kunna uppstå för domstolen

och där anställd åklagare, ävensom angelägenheten av att ett framställt

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

189

yrkande om förbud må kunna prövas och avgöras med största möjliga snabbhet,

böra göras ett tillägg av innehåll, att domstolen och åklagaren må, ändå

att talan örn ansvar ej föres, anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig

undersökning (jfr 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget).

24 §.

Departementschefen har enligt motiveringen med stadgandet i förevarande

paragraf allenast velat förebygga en utvidgning av tillämplighetsområdet för

de i paragrafen nämnda sträfflagsbestämmelserna. Vad sålunda åsyftats torde

få ett riktigare uttryck örn första delen av stadgandet gives det innehållet att

vad i denna lag stadgas därom, att viss åtgärd ej må äga rum eller att den

förskyller straff, ej skall föranleda, att tvång eller försök till tvång medelst

hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §

strafflagen.

Slutbestämmelserna.

Fråga örn förlängning av lagens giltighetstid måste, om lagen, såsom föreslaget

är, upphör att gälla den 31 december 1938, föreläggas 1938 års riksdag

och erforderligt utredningsarbete påbörjas redan under förra hälften av år

1937, således innan två år förflutit efter det lagen trätt i kraft. Den tid som

under sådana förhållanden står till buds för vinnande av behövlig erfarenhet

rörande lagbestämmelsernas lämplighet synes väl kort. Lagrådet vill därför

förorda att tiden för lagens giltighet förlänges åtminstone ett eller annat år

utöver den föreslagna.

Godtages det av lagrådet framställda förslaget till ny avfattning av 11 §,

bör vad i övergångsbestämmelsen rörande denna paragraf införts utgå.

Skulle vad lagrådet hemställt beträffande sistnämnda paragraf ävensom

4 § i vad dessa paragrafer angå giltigheten av vissa avtalsbestämmelser icke

vinna beaktande, får lagrådet, som icke kan finna lämpligt att giva lagen

återverkande kraft i den utsträckning som beträffande 11 § föreslagits, förorda

att vad angår tillämpningen av 4 och 11 §§ å avtal, som ingåtts före

lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelser införas av liknande beskaffenhet

som de vilka gälla enligt 1 § andra stycket i promulgationslagen till lagen

örn nyttjanderätt till fast egendom.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari

1935.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, dels lagrådets den 5 januari

1935 avgivna utlåtande över det den 2 november 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder dels ock vissa från sammanslutningar

och enskilda inkomna skrivelser i ämnet.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen:
Lagrådet

har i sitt utlåtande gjort vissa uttalanden angående lagstiftningens

allmänna läggning.

Vad angår frågan i vilken omfattning kriminalisering bör äga rum, framhålles

i utlåtandet, att även lagrådet funne en direkt kriminalisering av överträdelser

av lagens föreskrifter böra så långt ske kan undvikas, icke blott med

hänsyn till att det här gällde handlingar, som hittills ansetts tillåtna, utan

också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar på

grund av omständigheter, som sammanhängde med lagstiftningens egen natur,

måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området oerfarne

svårbedömliga. Lagrådet ansluter sig till det remitterade förslagets ståndpunkt

att straffpåföljd icke skall inträda för olovlig stridsåtgärd förrän domstol

utfärdat förbud mot stridsåtgärd och överträdelse sker av sådant förbud.

I vissa andra hänseenden förordar dock lagrådet ändringar beträffande straffbestämmelserna.

Härtill återkommer jag i det följande.

I fråga örn rättegången har lagrådet ansett, att rättskipningen i förevarande

slag av mål icke lämpligen bör tilläggas de allmänna domstolarna utan anförtros

åt en specialdomstol med i stort sett den i det remitterade förslaget angivna

sammansättningen och behörigheten.

I utlåtandet har vidare förordats komplettering av förslaget genom upptagande

däri av regler i huvudsak överensstämmande med de av kommissionen

föreslagna behörighetsreglerna. Vad lagrådet härutinnan anfört föranleder

mig icke att frångå den ståndpunkt, som i det remitterade förslaget in
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 31.

191

tagits. Såsom även lagrådet medgivit, skulle upptagandet av nämnda föreskrifter

innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att

använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle gå utöver vad med lagstiftningen

till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses.

Därjämte har lagrådet hemställt örn upptagande i förslaget av förbud mot

stridsåtgärder, som innefatta organisationstvång. Utöver vad kommissionen i

detta avseende föreslagit, hemställer lagrådet örn förbud mot kollektiv stridsåtgärd,

som åsyftar införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul,

med mindre undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan

före den kollektiva stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts

av att stridsåtgärden var väntad. Då de skäl som föranlett mig att

icke i det remitterade förslaget medtaga bestämmelser örn organisationstvång

synas mig alltjämt äga giltighet, anser jag mig icke kunna biträda lagrådets

hemställan.

Lagrådet har vidare förordat straffbeläggande i enlighet med kommissionens

förslag av uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden,

avsedda att sprida kännedom örn stridsåtgärd. En dylik straffbestämmelse,

vilken enligt lagrådets mening förutsätter även tillägg till tryckfrihetsförordningen,

synes dock knappast kunna erhålla någon nämnvärd betydelse

om den ej utsträckes att avse även missvisande eller oriktiga upplysningar

överhuvud örn stridsåtgärd, sålunda t. ex. även uppgifter av dylik art i tidningarnas

egna framställningar av en tvist och i deras kommentarer till densamma.

Då hela problemet örn straffpåföljd för oriktiga framställningar i tryckt skrift

för närvarande är under utredning i samband med vissa andra tryckfrihetsfrågor,

anser jag mig icke kunna förorda den nu berörda kompletteringen av lagförslaget.

Det må anmärkas, att spörsmålet i någon mån regleras i det förslag

till lag angående tillägg till lagen örn medling i arbetstvister, som jag ämnar

senare i dag anmäla.

Gentemot vad lagrådet anfört örn önskvärdheten av kompletterande bestämmelser

angående stridsåtgärd mot vittne, part, tjänstemän m. fl. hänvisar jag

till vad jag vid remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande

förslag. Frågan örn förbud mot stridsåtgärd gentemot rättegångspart

och vittne lärer dessutom komma att behandlas av chefen för justitiedepartementet

vid anmälan av förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Mot bestämmelserna i 1 § första stycket av förslaget har lagrådet anmärkt,

att uppsägning av arbets- och hyresavtal samt annat avbrytande av ekonomisk

förbindelse borde betraktas som stridsåtgärd allenast örn åtgärden vore

ägnad att ensam eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande

beskaffenhet medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas. En

sådan avfattning av regeln skulle dock i hög grad försvåra bedömandet på

förhand, huruvida en tilltänkt åtgärd bleve förenlig med lagen eller icke, och

även i övrigt möta betänkligheter. Vad angar stridsåtgärd som bestar i »an
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

nät avbrytande av ekonomisk förbindelse», måste det dock medgivas att en

något mera elastisk definition synes önskvärd. Vad lagrådet anfört torde

fördenskull böra vinna beaktande såtillvida, att »annat avbrytande av ekonomisk

förbindelse» betraktas som stridsåtgärd, när det sker av flera i samverkan

eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

I 1 § andra stycket av det remitterade förslaget stadgas att, ifall rättslig

påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar göres gällande,

det ej är att anse som stridsåtgärd, där ej annat följer av vad i denna lag

stadgas. Lagrådet har hemställt att orden »där ej annat följer av vad i denna

lag stadgas» måtte utgå såsom obehövliga. Samtidigt föreslås att en bestämmelse,

motsvarande tankegången i de återgivna orden, införes i 4 §. Förbudet

i sistnämnda lagrum att genom uppsägning rikta angrepp mot föreningsfriheten

borde enligt lagrådets mening —- varvid tillika förutsättes viss

annan ändring i 4 § — så avfattas att förbudet mot uppsägning skulle gälla

oavsett vad i arbets- eller hyresavtalet stadgas örn uppsägningsrätt. I övrigt

har lagrådet ansett det ej vara nödvändigt att på sätt genom de åberopade

orden i 1 § andra stycket skett, uttryckligen antyda att en uppsägning,

som ägt rum under åberopande av en rättsligen ogiltig avtalsbestämmelse, har

karaktären av stridsåtgärd och alltså ej är att betrakta såsom »rättslig påföljd

av avtalsbrott».

Mot vad sålunda av lagrådet anförts kan emellertid anmärkas att de ifrågavarande

orden synas önskvärda även med hänsyn till andra bestämmelser i

förslaget än 4 §, t. ex. 10 §. Stadgarna för en förening kunna tänkas innehålla

föreskrifter, varigenom medlem, som bryter mot vissa föreningens beslut,

ådrager sig påföljd från föreningens sida med karaktären av stridsåtgärd

(»prickning»), även i fall då dylik stridsåtgärd är enligt 8 och 10 §§

förbjuden (t. ex. örn medlemmen utfört arbete under en olaglig strejk). Någon

uttrycklig bestämmelse att dylik stadgeföreskrift är ogiltig finnes icke

i förslaget. Örn 1 § andra stycket avfattades enligt lagrådets hemställan,

skulle tilläventyrs den uppfattningen kunna förfäktas att föreningen, när den

i det antydda fallet vidtoge stadgeenliga repressalier mot medlemmen, ägde

till sitt skydd åberopa föreskriften i 1 § andra stycket, i det föreningen gjorde

gällande rättslig påföljd av överträdelse av föreningsstadgar. övervägande

skäl synas alltså tala för bibehållande av det inskränkande uttrycket i

sistnämnda stadgande, så mycket hellre som någon olägenhet av dess bibehållande

icke synes ha påvisats. — I anledning av lagrådets alternativa hemställan

i denna punkt angående hänvisning även till vad eljest i lag stadgas,

önskar jag framhålla att en sådan hänvisning näppeligen är erforderlig. Uttrycket

i fråga avser nämligen endast att tydliggöra vissa bestämmelser i

förevarande lag med hänsyn till deras inbördes förhållande.

Vad lagrådet anfört beträffande bestämmelserna i 3 § sista stycket angående

stridsåtgärd i vedergällningssyfte mot osolidariska föreningsmedlemmar,

arbetare och arbetsgivare föranleder mig icke att frångå den ståndpunkt som

intages i det remitterade förslaget. Såsom i remissprotokollet vid 3 § antytts

torde fall av mera utpräglad förföljelse drabbas av förbudet i 2 §, även örn

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

193

förföljelsen kan i viss mening sägas ha karaktären av vedergällning, överhuvud

lärer den omständigheten att stridsåtgärder i vedergällningssyfte behandlas

i 3 § icke få föranleda den slutsatsen att ett moment av vedergällning

icke skulle kunna ligga till grund även för de stridsåtgärder, som behandlas

i 2 §. Ehuru något tillägg i lagtexten i syfte att uttryckligen angiva

att förföljelse som ovan nämnts ej må äga rum näppeligen synes mig erforderligt,

har jag dock med hänsyn till den härifrån avvikande mening, varåt

lagrådet givit uttryck i denna lagtekniska fråga, ansett lämpligt låta förse

förevarande stycke i 3 § med ett dylikt tillägg.

Mot det i 4 § första stycket första punkten upptagna stadgandet om skydd

för föreningsrätten har lagrådet invänt att det faller utanför den förevarande

lagstiftningens ram, särskilt därutinnan att det inkräktar på avtalsfriheten. Enligt

lagrådets mening borde skyddet för föreningsrätten begränsas till att avse

endast angrepp medelst ekonomiska stridsåtgärder. Jag kan icke dela denna

uppfattning. Det synes mig tvärtom angeläget att det eftersträvade skyddet

för föreningsrätten göres allmänt och effektivt. Med hänsyn till lagrådets

subsidiära anmärkning att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga

sanktioner har jag vidtagit en jämkning i 13 och 16 §§. — I överensstämmelse

med min här angivna ståndpunkt har jag ej funnit anledning föreslå någon

inskränkning av förbudet till att avse allenast vissa stridsåtgärder, ej heller

någon saklig ändring i sista stycket i den mån detsamma reglerar avtalsfriheten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande andra stycket örn förbud

mot stridsåtgärd, vidtagen såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal

blivit rest från andra sidan, vill jag framhålla att bestämmelsen i 3 § ej är

tillräcklig i det hänseende varom fråga är. 3 § innehåller nämligen allenast

förbud mot stridsåtgärder sedan en tvist avslutats. Så länge kravet på kollektivavtal

kvarstår, torde emellertid enligt förslagets terminologi den tvist som

uppkommit genom nämnda krav ej kunna anses avslutad och skydd föreligger

alltså ej jämlikt 3 §. — För att närmare utmärka andra styckets samhörighet

med stadgandet om föreningsrätten har jag emellertid vidtagit en jämkning

i avfattningen, i samband varmed bestämmelsen fogats till första stycket.

Lagrådet har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln anmärkt, att

densamma visserligen skulle kunna anses tillfyllestgörande såvitt anginge de

arbetsförhållanden, där kollektivavtal i dylika och andra fall vore en normal

företeelse, men icke på affärslivets område, varest det i stort sett icke förekomme

och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde genom

kollektivavtal. I den mån nämnda uppfattning är riktig, synes slutsatsen dock

ej bliva att en ändring i bestämmelsen erfordras, enär det på affärslivets område

— såsom jämväl bestyrkes av vissa i ärendet avgivna yttranden — icke

finnes anledning hindra olika grupper av anställda att tillhöra samma organisationer.

— För att det må fullt tydligt framgå av lagtexten att som kränkning

av föreningsrätten ej heller är att anse stridsåtgärd för åstadkommande

av föreskrift i kollektivavtal som i tredje stycket av det remitterade förslaget

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 31. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:is proposition nr SI.

sägs eller uppsägning som grundas å en sådan föreskrift, föreslår jag ett tilllägg

härom till nämnda stycke, vilket till följd av sammanslagningen av första

och andra stycket upptages såsom andra stycke i förslaget.

Av vad jag inledningsvis anfört framgår att jag ej kunnat biträda de av

lagrådet föreslagna bestämmelserna mot organisationstvång.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande 6 § torde åt andra stycket i

nämnda paragraf böra givas sådan lydelse att detsamma omfattar alla successorblockader,

således även t. ex. successor-blockader vidtagna av leverantörer som

ej fått betalning för levererade varor. I övrigt finner jag det angeläget att

genom avfattningen av regeln i andra stycket utmärka att »indrivningsblockader»

gentemot successor ej äro att betrakta såsom »utpressningsblockader».

Yad lagrådet eljest anmärkt beträffande 6 § föranleder mig icke att frångå

den ståndpunkt som i det remitterade förslaget intagits. Vad särskilt angår

den av lagrådet föreslagna begränsningen till allenast kollektiva stridsåtgärder

vill jag framhålla att härigenom skulle ett otillbörligt förfarande av det

slag, som särskilt omnämnes i det remitterade lagförslaget, nämligen stridsåtgärd

som vidtages i syfte att förmå någon att avstå från honom tillkommande

arbetslön — ett påtagligt fall av »utpressning» av samma typ som »utpressningsblockaderna»

— praktiskt taget alltid bliva tillåtet.

I anledning av vad lagrådet anfört under 8 och 9 §§ förordar jag att nämnda

paragrafer få byta plats ävensom att vissa jämkningar vidtagas i desamma.

Därjämte har i 8 § intagits en föreskrift örn att stridsåtgärd mot tredje

man är förbjuden i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista

stycket är fråga.

I samband med frågan örn organisationstvång har lagrådet vid 4 § berört

även spörsmålet örn stridsåtgärder mot tredje man, som hänföra sig till konkurrenstvister

angående arbetstillfällen. Därvid har lagrådet med hänvisning

särskilt till vissa uttalanden i motiven till 8 § i det remitterade förslaget givit

uttryck åt den uppfattningen att det skydd, som följer av stadgandet i 8 §

tredje stycket i sagda förslag, måste anses vara till sin innebörd oklart och till

sin verkan synnerligen ovisst. Med vidhållande av vad i asyftade uttalanden

framhållits önskar jag ytterligare understryka att här endast avses

verkliga konkurrenstvister. En sådan föreligger icke örn exempelvis under en

vanlig arbetskonflikt arbetsgivaren träffar uppgörelse, med utomstående arbetare

eller en deras organisation och den ursprungliga arbetarparten fullföljer

striden genom blockad eller bojkott gentemot arbetsgivaren. Denne

sistnämnde kan icke i en dylik situation betraktas såsom tredje man, utsatt

för stridsåtgärder i anledning av en konkurrenstvist mellan två arbetargrupper.

I 10 § första stycket har, i anledning av vad lagrådet anfört, skett en jämkning

i avfattningen.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

195

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat beträffande andra stycket punkt 1 förordar

jag den kompletteringen av nämnda stadgande att medlem av en i tvisten

invecklad förening förlorar neutralitetsskyddet, där han, annorledes än genom

utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser

gentemot föreningen i avseende å tvisten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande ordet »behörigen» föreslår

jag, att punkterna 2 och 3 omformuleras på det sätt att i vardera punkten angives

att skyddet förloras såframt icke blockaden respektive utestängningen

är stridande mot lag eller föreningsstadgar. Lagrådet har visserligen ansett

de skilda organisationernas stadgar icke vara normer vilkas giltighet lagen

utan vidare kunde förutsätta som given. Då emellertid de av kommissionen

föreslagna behörighetsreglerna, vilka lagrådet i huvudsak tillstyrkt, utgå ifrån

(2 § st. 2), att de olika föreningarnas stadgar skola, såvitt angår föreningarnas

inbördes förhållanden, läggas till grund för avgörandet örn behörighet föreligger,

synes ej hinder möta att, på sätt jag nu beträffande ett specialfall förordat,

i lagtexten hänvisa till sådana stadgar.

Gentemot vad lagrådet yttrat därom att punkten 2 icke bör avse den som

vid arbetsnedläggelse kvarstannat i anställning hänvisar jag till vad jag vid

remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.

Punkterna 5 och 6 ha i anledning av lagrådets anmärkningar så omformulerats

att de ej avse kommanditdelägare.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid detta lagrum föranleder mig icke att föreslå

ändring i det remitterade förslaget.

Bestämmelsen i 11 § har lagrådet ansett böra utgå ur förslaget eller eventuellt

begränsas till att avse allenast förbud mot att vidtaga stridsåtgärd mot

sådan anställd varom här är fråga. Örn stadgandet erhölle ett så begränsat

innehåll, skulle därav bliva en följd att en arbetsledare visserligen ej finge avskedas

därför att han under konflikt vägrat utföra annat arbete än sitt vanliga

men att han bleve skyldig att utgiva skadestånd eller utfäst vite på grund

av en dylik underlåtenhet. Då skyddet för arbetsledare m. fl. därigenom skulle

komma att sakna effektivitet, har det av lagrådet alternativt förordade stadgandet

icke synts mig kunna godtagas.

Lagrådet har vid 13 § första stycket förordat en återgång till kommissionens

förslag beträffande skadeståndsskyldighet för den som biträder beslut örn

kollektiv stridsåtgärd. Som skäl härför har lagrådet anfört dels att med det

remitterade förslagets ståndpunkt det kunde inträffa att en organisation bleve

skadeståndsskyldig men måhända ingen av de personer som deltagit i beslutet,

dels att, när stridsåtgärd utginge från en oorganiserad massa, resultatet skulle

kunna bliva, att ingen kunde förpliktas utgiva skadestånd, enär det då icke

funnes någon juridisk person, mot vilken man kunde vända sig.

Vad beträffar den förstnämnda anmärkningen må framhållas att det remitterade

förslaget i denna punkt nära överensstämmer med motsvarande regler

i gällande lag örn kollektivavtal. Enligt 4 § i nämnda lag är det förbjudet

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

för arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, att i vissa fall

»vidtaga» stridsåtgärd. Någon särskild föreskrift om skadeståndsansvar för

dem som biträda beslut örn olovlig stridsåtgärd har icke ansetts erforderlig i

kollektivavtalslagen. Klart är att med förslagets ståndpunkt skadeståndsskyldighet

kan åläggas såväl föreningen som enskilda medlemmar, vilka kunna

anses ha organiserat åtgärden.

Vad angår lagrådets andra skäl till förmån för skadeståndspåföljdens knytande

till deltagande i beslut om olovlig stridsåtgärd, må framhållas att, när

det gäller stridsåtgärd från en oorganiserad massa, verklig omröstning sällan

torde förekomma. Stridsåtgärden kommer då snarare till stånd på det sättet,

att anslutning sker till en av några personer igångsatt eller organiserad åtgärd.

Enligt det remitterade förslaget bliva de sistnämnda, aktivt handlande personerna

skadeståndsskyldiga, enär de vidtagit stridsåtgärd. Någon ytterligare

effektivitet genom införande av särskild föreskrift om skadeståndsansvar för

den som biträtt beslut står således näppeligen att vinna i detta fall. Under

hänvisning till vad jag i remissprotokollet anfört om svårigheterna att utreda,

vilka personer som deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd,

varom beslut fattats —- bevisningssvårigheter som lagrådet för övrigt icke velat

underskatta — finner jag förslagets ståndpunkt i nu förevarande hänseende

välgrundad.

Beträffande det i 13 § andra stycket upptagna stadgandet har lagrådet förordat,

att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret efter vars och

ens skuld hänfördes icke till skadeståndsfrågan i dess helhet utan till det rättsliga

avgörande som för varje gång ägde rum. En dylik regel har lagrådet

emellertid ansett böra i viss utsträckning kompletteras. Skulle det avgörande

som i ett mål träffats angående skadestånd vara oåterkalleligt, har lagrådet

— efter övervägande av en viss annan regel -—- ansett, att det borde i

lagen utsägas att om den skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts

någon, anhängiggjorde talan mot annan, den sistnämnde borde, i den mån

det funnes skäligt, förpliktas att solidariskt med den först förpliktade gälda

skadestånd. Enligt lagrådet borde den ifrågasatta regeln vid tillämpningen

så förstås att, örn genom den första domen två eller flera ålagts gälda skadestånd

och den senare instämde skulle förpliktas till solidarisk skadeståndsskyldighet,

i den senare domen skulle uttryckligen fastslås i vad mån denna

solidaritet hänförde sig till envar av de först instämda.

Därigenom att i det remitterade förslaget, med någon avvikelse från 30 §

andra stycket kommissionsförslaget, användes uttrycket »skada som av förfarandet

kommit» har givits en anvisning om att domstolen bör hänföra skadeståndsansvaret

till den skada som den eller de instämda kunna anses hava

orsakat. Att härutöver giva särskilda och nödvändigtvis invecklade regler

för det fall att jämte de i målet instämda även andra skadeståndsskyldiga

finnas, synes icke vara erforderligt. Den av lagrådet ifrågasatta regeln örn

solidarisk ansvarighet torde för övrigt bliva vansklig att i praktiken tillämpa.

Det kan dessutom ej vara lämpligt att den som lidit skada skall kunna ge
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI. 197

noin att instämma vissa skadevållande först senare föranleda att solidarisk

ansvarighet ålägges.

övervägande skäl synas alltså tala för att vidbliva det remitterade förslaget,

vilket i förevarande avseende överensstämmer med kollektivavtalslagen.

Lagrådet har slutligen hemställt, att viss begränsning måtte göras beträffande

lagens tillämpning rörande ansvarighet för skada på grund av avtalsbrott.

I anledning härav föreslår jag ett tillägg till 13 §.

Beträffande 14 § har lagrådet föreslagit omformulering innefattande å ena

sidan en inskränkning, å andra sidan en utvidgning av förenings förpliktelser

att ingripa mot medlemmar, som göra sig skyldiga till otillåtet förfarande.

Enligt lagrådet borde förening vara pliktig ingripa, örn medlem i föreningen

gjort sig skyldig till otillåtet förfarande som i 13 § sägs och fråga är örn kollektiv

stridsåtgärd av sådan art, att den faller inom föreningens verksamhetsområde.

Inskränkningen ligger däri att föreningen skulle förpliktas ingripa endast

vid otillåten kollektiv stridsåtgärd, utvidgningen däri att varje förening —

även örn den ej har med tvisten att göra — skulle ha ifrågavarande skyldighet

till uppsikt över medlemmarna, förutsatt att föreningen vore en »stridsorganisation».

Den ifrågasatta utvidgningen synes emellertid leda till en alltför vidsträckt

kontrollskyldighet för föreningar av olika slag. Det förefaller knappast skäligt

att t. ex. en förening av lantbrukare eller köpmän eller fastighetsägare eller

hyresgäster, i vilkens verksamhet ingår att företaga stridsåtgärder, skulle nödgas

ingripa mot en medlem därför att medlemmen företager en stridsåtgärd

som visserligen kan sägas vara av sådan art att den faller inom föreningens

verksamhetsområde men som riktar sig mot andra intressen än dem föreningen

regelmässigt har att bevaka. Annorlunda är givetvis förhållandet att bedöma

örn föreningen direkt eller indirekt kan anses vara invecklad i tvisten.

Det torde ligga i sakens natur att örn en skyldighet för förening att ingripa

skall lagfästas, denna skyldighet bör avse varje medlemmens handlingssätt,

för såvitt detsamma är att betrakta som en otillåten stridsåtgärd. Någon rationell

grund synes ej kunna anföras varför en förening, örn den eljest är

intresserad i tvisten, skall ingripa endast när det gäller kollektiva stridsåtgärder

men icke vid avbrytande av ekonomisk förbindelse i samverkan —

gränsen mellan dessa åtgärder är ju synnerligen obestämd — eller vid uppsägning

av arbets- eller hyresavtal.

För att ingen tvekan må kunna uppstå därom att jämväl ifall en förening

varit invecklad i tvist den är skyldig att ingripa mot medlem som gjort sig

skyldig till stridsåtgärd i anledning av tvisten, har en jämkning skett i ordalagen.

Vid 17 § i förslaget har lagrådet ifrågasatt, örn icke i föreläggande jämlikt

första stycket borde kunna stadgas — utom skyldighet att i tidning kun
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

göra domstolens förbud — tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen

kunde bestämma avlysa stridsåtgärd.

Av arbetsdomstolens praxis framgår att arbetsdomstolen ansett sig kunna,

utan att särskilt stadgande därom givits i lagen om arbetsdomstol, påbjuda

avlysande av otillåten stridsåtgärd på det sätt som i det särskilda fallet befunnits

lämpligt. Arbetsdomstolen har exempelvis förelagt organisation eller

enskilda arbetare, som vidtagit olovlig stridsåtgärd, att vidtaga alla erforderliga

åtgärder för stridsåtgärdens hävande och att avhålla sig från alla åtgärder

som kunde hindra arbetets återupptagande, att draga försorg örn att

återgång till arbetet skedde, att kungöra hävandet av stridsåtgärd i tidning

eller på annat sätt, att vid lämnande av upplysningar örn arbetsplatsen undvika

allt som kunde vara ägnat att avhålla arbetssökande från att där taga

arbete m. m.

Arbetsdomstolens förelägganden ske i allmänhet utan att något äventyr

knytes till desamma. Dock har arbetsdomstolen enligt uttryckligt stadgande

befogenhet att vid ett föreläggande knyta vitespåföljd, en möjlighet varav

domstolen även i vissa fall har begagnat sig. Samma möjlighet skulle föreligga

för specialdomstolen genom hänvisningen i det remitterade förslaget till

21 § lagen örn arbetsdomstol.

Ehuru således bestämmelser örn rätt för domstolen att förelägga den som

vidtagit stridsåtgärd att avlysa åtgärden jämte straffpåföljd vid underlåtenhet

att fullgöra föreläggandet icke torde vara erforderliga, föreslår jag dock

för att tillmötesgå lagrådets hemställan föreskrifter i detta hänseende. Dessa

torde lämpligen kunna införas, huvudstadgandet i 17 § första stycket och

straffbestämmelsen i 18 §.

Lagrådet har anmärkt att stadgandet örn återställande av förhållande, som

rubbats genom uppsägning av arbets- eller hyresavtal, icke kunde anses oumbärligt

och därvid särskilt hänvisat till möjligheten för hyresgäst att utfå

skadestånd på grund av stridsåtgärd bestående i uppsägning av hyresavtalet.

Enligt lagrådets mening borde därför bestämmelsen uteslutas och ersättas med

vissa andra mindre långt gående regler, varigenom allt det skydd, som rimligen

kunde begäras i förevarande avseende, vore säkerställt.

Stadgandet i fråga torde emellertid knappast ha sin största betydelse vid

hyresavtal. Med hänsyn till den i allmänhet relativt långa uppsägningstiden

för dylika avtal torde en hyresgäst, som utsättes för uppsägning, i regel hinna

hänskjuta till specialdomstolens prövning frågan huruvida uppsägningen är

en stridsåtgärd, innan han behövt lämna lägenheten. Sin främsta verkan

skulle bestämmelsen säkerligen få i de fall, som lagrådet ej närmare berört,

nämligen vid uppsägning av arbetsavtal, där i allmänhet ingen eller blott en

helt kort uppsägningstid finnes stadgad eller eljest är gällande. Det må anmärkas

att arbetsdomstolen i sin praxis icke sällan har förpliktat arbetsgivare,

som med kränkning av bestämmelser i kollektivavtal avskedat en arbetare,

att återtaga honom i sin tjänst.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

199

I likhet med kommissionen anser jag det vara av stor vikt att den angripne

i möjligaste mån bibehålies vid de rättigheter som tillkomma honom och det

synes icke finnas några bärande skäl för att giva honom mindre skydd än vad

enligt arbetsdomstolens berörda praxis tillkommer den arbetare, som utsatts för

en enligt kollektivavtal otillåten stridsåtgärd.

Lagrådet har fäst uppmärksamheten på frågan angående verkan därav att

specialdomstolen meddelat förbud i anledning av stridsåtgärd, bestående t. ex.

i uppsägning av hyresavtal, sedan allmän domstol eller överexekutor förpliktat

hyresgästen att avflytta, men innan verkställighet ägt rum. Med anledning av

vad lagrådet i denna fråga anfört, föreslår jag ett tillägg till 17 § av innebörd

att örn förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal

eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet

bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

Möjligheten att, som kommissionen föreslagit, meddela provisorisk föreskrift

örn återställande av rubbat förhållande torde av enahanda skäl som ovan

anförts böra kvarstå.

Vid 18 § har lagrådet hemställt att straffbestämmelsen så avfattas att

den träffar jämväl envar som åsidosätter domstols förbud genom att vidtaga

kollektiv stridsåtgärd eller biträda beslut därom.

Av vad jag anfört såväl i remissprotokollet som här ovan vid behandlingen

av 13 § framgår, att jag ej kan tillstyrka straffansvarets anknytning till biträdande

av beslut örn kollektiv stridsåtgärd. I övrigt överensstämmer avfattningen

av straffbestämmelsen med kommissionens förslag (26 §) i förevarande

punkt, vilket synes vara att föredraga framför lagrådets förslag.

Lagrådet har hemställt örn införande av en uttrycklig bestämmelse innehållande

att till särskilt straff skall dömas enligt förevarande lag, örn handlingen

jämväl förskyller straff enligt annan lag. I anledning härav torde en

dylik bestämmelse införas som ett tredje stycke i 18 §.

De synpunkter lagrådet anfört rörande önskvärdheten av skärpning av

straffsatserna ha varit under övervägande vid utarbetandet av förslaget och

föranleda mig icke att föreslå ändring i detsamma. Det förtjänar påpekas

att straffpåföljd för överträdelse av specialdomstolens förbud i och för sig

innefattar en avsevärd skärpning i förhållande till vad som nu gäller beträffande

arbetsdomstolens domar.

Redan enligt 19 § i det remitterade förslaget finnes möjlighet för Konungen

att till ledamot av domstolen förordna en person som äger särskild insikt

och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

Jag har emellertid ej någon erinran mot att, såsom lagrådet förordat,

i själva lagtexten införes en föreskrift örn dylik kvalifikation för en

av domstolens ledamöter.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

Enligt 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget kan, i överensstämmelse

med vad kommissionen hemställt, talan om förbud föras, förutom av den som

genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för

främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem. Då

såväl härigenom som genom möjligheten för den kränkte att erhålla fri rättegång

med rättegångsbiträde erforderlig hänsyn tagits till målsägandens berättigade

intressen, anser jag ej tillräcklig anledning föreligga att biträda

lagrådets hemställan att jämväl åklagaren, mot vad eljest gäller beträffande

civilmål, skulle vara skyldig att föra talan örn förbud. En dylik bestämmelse

skulle dessutom medföra åtskilliga praktiska olägenheter med hänsyn

till åklagarens arbetsuppgifter.

För att hinder ej må möta att i fall av behov anställa mer än en åklagare

vid domstolen, föreslår jag i anslutning till vad lagrådet hemställt en jämkning

i 20 §.

I 23 § föreslår jag, i anledning av vad lagrådet yrkat och i viss anslutning

till kommissionens förslag i 38 § första stycket andra punkten, ett tillägg örn

rätt för domstolen att anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig

undersökning i mål örn meddelande av förbud eller föreskrift enligt 17 § samt

i mål örn ansvar enligt 18 §.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört under 24 § har en jämkning vidtagits

i avfattningen.

Beträffande slutbestämmelserna har lagrådet hemställt att lagens giltighetstid

måtte förlängas.

Därigenom att i lagförslaget införts anordningen med en specialdomstol torde

erfarenhet jämförelsevis snart vinnas örn lagens verkningar. Under sådana

förhållanden synes den i det remitterade förslaget upptagna giltighetstiden

vara lämpligt avvägd.

Vad angår lagens tillämpning å avtal som ingåtts före dess ikraftträdande

har lagrådet hemställt att i andra stycket av övergångsbestämmelserna måtte

införas föreskrifter av liknande beskaffenhet som de vilka gälla enligt 1 §

andra stycket i promulgationslagen till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

— Då lagrådets förslag synes kunna föranleda stridigheter mellan arbetsgivare

och anställda, kan jag ej biträda detsamma.

Utöver vad i det föregående angivits ha ett par jämkningar vidtagits i det

remitterade förslaget.

Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förslaget har ej synts böra föranleda

ändring i detsamma.

Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande

jämkade förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder måtte, jämlikt

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 201

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 31

14

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen............................ 1

Förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder........... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 november 19 34............ 9

Inledning............................ 9

Professor Bergendals utredning.................... 12

Kungl. Maj:t den 9 mars 1934 .................... 17

Trettonmannakommissionens förslag.................. 22

1934 års riksdag.......................... 25

yttranden över kommissionsförslaget.................. 27

Behovet av en lagstiftning och densammas omfattning m. m....... 27

Frågan örn strejkbrytares ställning................. 33

Sympatistrider.......................... 35

Behörighetsregler och ställande av säkerhet.............. 35

Skydd för föreningsrätten m. m................... 37

Straffpåföljder eller icke?.............''....... 40

Specialdomstol eller ej?...................... 42

Allmän motivering......................... 44

1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen.............. 44

2. Frågan örn strejkbrytares ställning................ 48

3. Sympatistrider........................ 52

4. Behörighetsregler....................... 54

5. Skydd för föreningsrätten................... 56

6. Straffpåföljder eller icke?................... 59

7. Rättegången......................... 61

Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor................ 63

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen............. 64

Förslaget örn tillägg till 11 kap. strafflagen.............. 64

Specialmotivering......................... 67

Utdrag av lagrddsprotokollet den 5 januari 1935 155

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 januari 1935 190

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3*2768

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (9)

9 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:355 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående anslag till domstolen för ekonomiska stridsåtgärder. s. 7 i texten
  2. 2LU 1935:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag Ull lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 a1 i texten
  3. KU 1935:22 Utlåtande angående två i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 31, nied förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder väckta motioner. a1 i texten
  4. Rskr. 1935:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskat s. 4 i texten
  5. SU 1935:162 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till domstolen för ekonomiska stridsåtqärder. a1 i texten

Visa alla 9