Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn häradsting, m. m

50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:4, Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn häradsting, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1

Nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser örn häradsting, m. m.; given Stockholms

slott den 14 december 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser örn häradsting;

2) lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden; och

3) lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22

maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 4.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje tingslag skola årligen, å tingsställe som Konungen bestämmer, hållas

två lagtima ting, ett vårting och ett höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten hålla allmänna sammanträden till ett

antal av antingen tjugufyra under vårtinget och sexton under hösttinget, eller

tolv under vårtinget och åtta under hösttinget, eller sex under vårtinget och

fyra under hösttinget, eller ock tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å

samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt

efter det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast

efter den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget.

Består domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet under vartdera

tinget i ett av tingslagen eller, örn de äro flera än två, i vissa av dem

hållas å senare dag än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet

infaller under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den 15 december.

2 §.

Konungen bestämmer för varje tingslag, med iakttagande av vad i 1 § är

stadgat, antalet sammanträden och den sammanträdestur som skall tillämpas.

3 §.

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten

samman nästa söckendag därefter; dock att, där sammanträde skulle infalla

å långfredagen, detta i stället skall hållas onsdagen i samma vecka. Å

sistnämnda dag skall ock hållas sammanträde som enligt tingsordningen skulle

infalla torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Skulle sammanträde

infalla den 23 juni, skall det i stället hållas nästföregående helgfria dag. Jämkning

som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet

fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes nödigt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

4 §•

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet

ske till nästa allmänna sammanträde inom tingslaget eller, örn längre rådrum

erfordras, till annat allmänt sammanträde under samma eller följande ting.

År i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan

åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt

eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras

senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom tingslaget efter

det förhållandet inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. Ankommer

på rätten eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting,

varde förordnandet efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken

icke inställer sig å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas

örn påföljd av parts uteblivande från ting.

5 §.

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan

sammanträdet ändas. Möter hinder härför i anseende till målets beskaffenhet,

må dom avkunnas å senare allmänt sammanträde under tinget eller, örn

det ej kan ske, å särskilt sammanträde som i sådant fall för doms avkunnande

och tingets avslutande skall hållas snarast möjligt samt senast den 20 juli för

vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Där ej synnerliga skäl

till annat föranleda, må dock med avkunnande av dom ej anstå till senare allmänt

sammanträde än sådant som infaller i fjärde veckan efter den under vilken

handläggningen avslutades eller, örn allmänt sammanträde ej då hålles,

näst därefter infallande allmänna sammanträde under tinget. Då dom ej

genast avkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagivas när sådant

kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande gäller icke mål angående

häktad eller andra slag av mål, för vilka särskild skyndsamhet är föreskriven

eller eljest skall iakttagas.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §.

Konungen må, där det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt,

för visst tingslag giva andra bestämmelser än 1 § innehåller rörande antalet

allmänna sammanträden och tiden dem emellan. Skola enligt sålunda

fastställd särskild tingsordning i något fall hållas mindre än fem allmänna

sammanträden örn året, äge Konungen tillika föreskriva att, därest mål blivit

vid allmänt sammanträde slutfört men dom icke kunnat meddelas vid sammanträdet,

särskilt sammanträde må hållas för doms avkunnande, ändå att

sedermera allmänt sammanträde infaller under tinget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt vad i 2 kap. 3 §

och 24 kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat örn tid för meddelande och utgivande

av dom, bestämmelserna i kungl, brevet den 13 januari 1757 angående

tiden för tings och andra förrättningars hållande, förordningen den 17 maj

1872 ''angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting,

lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes likställighet i

vissa fall med häradsting ävensom vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas

om tingsstad.

Förslag

till

Lag

om kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten

och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de

allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under

det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda

regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas

vid sammanträden nied tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift

som nyss sagts.

2 §.

Varder särskilt sammanträde utsatt för avkunnande av dom, skall genom

häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet senast andra söndagen

förut kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att

minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten

och Konungens befallningshavande.

3 §•

Hed iakttagande av de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande av där

omförmälda uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta därom, att

nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom kungjorda i en eller

flera tidningar inom orten, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom

spridning inom olika grupper av tingslagets befolkning bringa tillkännagivandet

till de flestas kännedom. För kungörelsekostnaden njute häradshövdingen

ersättning av allmänna medel.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

4 §•

Konungens befallningshavande åligger att låta de uppgifter, som här ovan

omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i länskungörelserna.

Kungörelse angående uppgifterna enligt 1 § skall beträffande samtliga domsagor

i länet införas i allmänna tidningarna den 1 december varje år eller, örn

söndag då infaller, påföljande dag samt i länskungörelserna under november

månad, och bör kungörelsen beträffande varje tingslag första söndagen i december

månad uppläsas i tingslagets kyrkor. Uppgifterna enligt 2 § skola införas

i allmänna tidningarna och länskungörelserna ofördröjligen efter det de

inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag lagen den

7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.

skall upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj

1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj

1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall skola upphöra

att gälla från och med den 1 januari 1936.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 september 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,

Vennerström, Leo, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn

andiade lagbestämmelser angående häradsting m. m. Föredraganden anför:

»Fragan örn upphävande av gällande, till stor del föråldrade lagbestämmelser

rörande häradsrätternas sammanträden och dessa bestämmelsers ersättande

med lagregler, vilka ansluta sig till numera rådande förhållanden, har

under innevarande år varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.

Samtidigt ha vissa därmed sammanhängande spörsmål behandlats, bland andra

frågan örn ändring i gällande ordning för bestämmande av tingsställen samt

fragan örn ändrade föreskrifter rörande kungörandet av häradsrätts sammanträden.

På grundval av utredningen har utarbetats en promemoria jämte

utkast dels till lag med vissa bestämmelser örn häradsting dels ock

till lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden. Lagutkasten torde få

fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga B.

över promemorian med lagutkasten ha genom remiss utlåtanden infordrats

från domhavandena, hovrätterna — efter tagen del av vederbörande domhavandes

utlåtanden — och processlagberedningen, varjämte Sveriges advokatsamfund

beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

Gällande stadganden om häradsrätts sammanträden samt deras tillämpning.

Beträffande ordningen för häradsrätts sammanträden finnas stadganden dels

i 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt i kungl, brevet till hovrätterna den 13 januari

1757 angående tiden för tings och andra förrättningars hållande, varigenom

förstnämnda lagrum i vissa avseenden ändrats och kompletterats, dels ock i

förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser

örn häradsting.

Jämlikt 2 kap. 1 § rättegångsbalken och kungl, brevet 1757 skola årligen

hållas tre ting: första gången örn vintern (vinterting), emellan tjugonde dag jul

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

7

(13 jan.) och april månad, andra gången örn sommaren (sommarting), emellan

Valborgs (1 maj) och midsommars dag, tredje gången örn hösten (höstting),

emellan medio september och Thomasmässan (21 dec.). Efter Konungens

bestämmande kunna dock färre ting hållas. Likaledes kunna i särskild ordning

andra årstider fastställas för tingen. Häradshövdingen har att bestämma

tid för tingen inom de föreskrivna perioderna.

I 1872 års förordning stadgas att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga

så ock där två tingslag äro till en domsaga förenade, ärligen skola hallas tva

lagtima ting, ett vårting mellan den 7 januari och midsommar samt ett höstting

mellan den 24 augusti och Tomedag (21 dec.). Utgör tingslag ensamt

en domsaga, skall enligt 2 § häradsrätten där halla tio allmänna sammanträden

örn året, sex under vårtinget och fyra under hösttinget. Enligt 3 §

skola, örn domsaga består av två tingslag, ärligen i vartdera tingslaget hallas

fem allmänna sammanträden, varav tre under vårtinget och två under hösttinget.

Tiderna för sammanträdena, sammanträdesturerna, skola enligt i 2 och 3 §§

närmare angivna grunder för varje domsaga bestämmas av Konungen. Enligt

10 § äger emellertid Konungen förordna att i tingslag som avses i förordningen

allmänna sammanträden må hållas till större antal, liksom å andra dagar,

än i 2 och 3 §§ föreskrivits. Konungens befogenhet härutinnan var enligt den

ursprungliga, till år 1919 gällande lydelsen av 10 § begränsad såtillvida att

ökning av sammanträdenas antal kunde ifrågakomma allenast i tingslag som

jämte ett annat bildade en domsaga; antalet fick ej heller överstiga tio om

året.

Enligt stadgande i 11 § av 1872 års förordning skall den i rättegångsbalken

föreskrivna tingsordningen (gamla tingsordningen) tillämpas i domsagor som

bestå av tre eller flera tingslag. Dock ankommer det, jämlikt samma lagrum,

på Konungens prövning, örn och i vad mån sadan anordning av tingen som

med förordningen överensstämmer (nya tingsordningen) må i ett eller flera av

tingslagen införas.

Vid tiden för nya tingsordningens införande bestodo allenast 14 av de 103

domsagorna i riket av ett tingslag samt 27 domsagor av tva tingslag. I de

övriga 62 domsagorna voro tingslagen tre eller flera. Den nya tingsordningen

erhöll således till en början ett jämförelsevis begränsat tillämplighetsområde.

I syfte att påskynda rättsskipningen vid häradsrätterna vidtogos efter hand

förändringar i domsago- och tingslagsindelningen i sadan riktning att antalet

domsagor omfattande mer än två tingslag väsentligen minskades, varigenom

tillämpningen av 1872 års förordning i motsvarande grad utvidgades. År

1913 utgjorde sålunda hela antalet domsagor 121, och av dessa bestodo 100

av ett eller två tingslag. Numera är antalet domsagor 117, varav 58 med ett,

51 med två samt endast 8 med flera tingslag. Beträffande sistnämnda domsagor,

varest sammanslagning av tingslagen icke ansetts böra genomföras,

har under senare år undantagsbestämmelsen i 11 § kommit i tillämpning. För

icke mindre än 16 av de 25 tingslag som inga i dessa domsagor lia föreskrifter

meddelats örn hällande av allmänna sammanträden till ett antal varierande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

mellan 10 oell 4 årligen. Gamla tingsordningen gäller i följd härav nu

mera endast i 7 domsagor, och i dessa blott beträffande ett eller två av tingslagen.

Den genom 1872 års förordning införda tingsordningen kom till följd av den

föreskrivna begränsningen av antalet tingssammanträden med tiden att framstå

såsom mindre tillfredsställande, framför allt i domsagor inom vilka större

samhällen uppstodo. Olägenheterna av de fåtaliga rättegångstillfällena gjorde

sig särskilt kännbara i fråga örn lagfarts- och inteckningsärenden samt ordningsmål

och vissa enklare kravmål. En förbättring härutinnan inträdde efter

införandet av särskilda tingssammanträden med tremansnämnd jämlikt lagen

den 7 maj 1918. I samband därmed upphävdes, genom lag samma dag,

stadgandet i 10 § av 1872 ars förordning, enligt vilket antalet allmänna sammanträden

i varje tingslag finge utgöra högst tio örn året. Den i 10 § förutsatta,

genom sistnämnda lagändring väsentligt vidgade möjligheten att i administrativ

ordning förändra tingsordningarna genom ökning av de allmänna

sammanträdenas antal kom emellertid till användning i större omfattning först

från och med år 1926. Under sistnämnda år hade inom justitiedepartementet

verkställts en utredning i syfte att, med tillämpning av dittills vunna erfarenheter

av olika system för tingssammanträdenas anordnande, uppställa såvitt

möjligt enhetliga principer för bestämmande av antalet allmänna sammanträden

och sammanträden med tremansnämnd (statens off. utredn. 1926: 6). Ett i

betänkandet intaget schema över lämpliga tingsordningar för rikets domsagor

visade beträffande flertalet domsagor och tingslag en genomgående ökning av

antalet allmänna sammanträden. I den framlagda promemorian uttalades, att

den grundläggande tanken vid schemats utarbetande varit att det måste innebära

en fördel såväl för den rättssökande allmänheten som för domsagoarbetet

att, där kommunikationer och övriga omständigheter sådant medgåve, undvika

anhopning av rättegångsdagar och i stället fördela dessa på motsvarande

antal allmänna tingssammanträden, vart och ett örn blott en rättegångsdag.

Under åren 1926—1933 ha utfärdats kungörelser, innehållande föreskrifter

om ändrad tingsordning i ett stort antal domsagor. I den senaste kungörelsen,

utfärdad den 20 oktober 1933 (S. F. S. nr 585), varigenom tätare allmänna

sammanträden infördes i 36 domsagor, upptogos, efter mindre jämkningar,

jämväl tidigare med stöd av 10 och 11 §§ i 1872 års förordning meddelade

bestämmelser rörande tingsordningarna. Kungörelsen utvisar att av de 109

domsagor, å vilka 1872 års förordning numera är omedelbart tillämplig, 61

stycken eller 56 % erhållit tingsordningar som med avseende å antalet allmänna

sammanträden mer eller mindre avvika från föreskrifterna i 2 och 3 §§ av förordningen.

Nu gällande tingsordningar äro, såvitt angår de allmänna sammanträdenas

antal samt antalet ting enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken, i sammandrag följande:
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr h.

9

Antal allmänna sammanträden jami. KF

1872 resp. ting jami. 2 kap. 1 § KB

Antal d

m s a g o

under

Svea

hovrätt

under

Göta

hovrätt

under

Skånska

hovrätten

Summa

1

i domsagor med ett tingslag

10..................

14

10

11

35

20..................

5

9

4

18

40..................

3

2

—

5

i domsagor med två tingslag

5+5...............

7

6

—

13

10+5...............

13

1

—

20

10+7...............

—

2

—

2

10 + 10...............

7

4

1

12

15+5...............

1

—

1

20+5...............

1

—

1

29 + 10...............

—

—

1

1

20 + 20 ...............

—

1

1

i domsagor med flera tingslag

5+ 5 + 3.............

2

—

—

2

5+ 5+5 .............

1

—

1

10+3 + 2.............

1

—

—

i

10+5 + 3.............

1

—

—

1

10+6 + 2.............

1

—

—

1

10 + 10 + 3.............

1

—

—

1

5+ 4+3+2 ...........

1

—

—

1

Summa

59

41

17

| 117

Såsom förut nämnts skall jämlikt 2 och 3 §§ i 1872 års förordning Konungen

för varje domsaga bestämma sammanträdestur. Härvid stå tre alternativ

till buds. Sammanträdena kunna börja antingen första mandagen under tingsperioderna

eller nästföljande torsdag eller mandagen i veckan därefter. Föreskrifterna

örn skilda sammanträdesturer infördes i förordningen genom lag den

4 juni 1913 i syfte att samtidiga sammanträden inom närbelägna domsagor i

möjligaste mån skulle undvikas. Avvikelse från huvudregeln i fråga örn sammanträdesturerna

har med stöd av det förutnämnda stadgandet i 10 § ägt rum

i ett stort antal fall vid fastställandet av tingsordningar med större antal sammanträden

än det enligt 1872 års förordning normala. Särskild sammantradestur

bar naturligtvis städse måst föreskrivas beträffande ett av tingslagen

i domsaga som omfattat två tingslag, då sammanträdena i domsagan ökats

utöver det i 3 § stadgade antalet. Men dessutom ha ej sällan andra veckodagar

än de i förordningen angivna — måndagar och torsdagar fastställts

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ta proposition nr 4.

såsom begynnelsedagar. I flera fall har sålunda bestämts att sammanträdena

skola hållas å tisdagar med början andra tisdagen i januari respektive sista

tisdagen i augusti. Även på annat sätt fastställda tisdagsturer förekomma

(tredje tisdagen i januari, tisdagen närmast efter andra måndagen i januari

etc.). I ett tingslag, Skellefteå, hållas sammanträden å onsdagar. Vidare

förekommer att såsom begynnelsedagar bestämts andra torsdagen i januari och

sista torsdagen i augusti, ej såsom förordningen förutsätter såsom det normala

torsdagarna närmast efter andra måndagen i januari och efter sista måndagen i

augusti. Jämväl i andra avseenden än nu antytts har i fråga örn sammanträdesturerna

avvikelse ägt rum fran vad i 2 och 3 §§ av förordningen därom

är stadgat.

Gällande föreskrifter örn tingsställe saint tidigare ändringsförslag.

Enligt 2 kap. 1 § rättegångsbalken gäller att ting skall hållas å råttan tingsstad.

I 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas att tingsbyggning skall vart härad

bygga å vanlig tingsstad eller där Konungens befallningshavande prövar

det för allmogen lägligast, sedan rätten däröver hörd är. Sistnämnda lagrum

innehaller ytterligare bl. a. att tingshus skall bestå av ’en stuva så stor, som

tarvas, och två kamrar . I denna del anses dock lagrummet numera föråldrat

samt icke vidare efter sin lydelse tillämpligt. Frågor örn uppförande

av tingshus samt örn beskaffenheten och inredningen av sådan byggnad upptagas

och prövas av Konungens befallningshavande med stöd av landshövdinginstruktionen

den 12 april 1918, § 23. Besvär över Konungens befallmngshavandes

beslut såväl rörande platsen för tingshus som beträffande övriga

nu nämnda frågor handläggas av regeringsrätten (se lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Majtis regeringsrätt 2 § 2:o).

Vid skilda tillfällen har fråga uppkommit örn ändring av de i byggningabalken

meddelade stadgandena örn tingshusbyggnad. Bland annat ha förslag

framlagts i syfte att överflytta beslutanderätten i fråga örn tingsplatsen från

länsstyrelsen till Kungl. Majit.

Redan det förslag till stadga angående de allmänna underdomstolarne å

landet m. m., vilket framlades år 1868 och som ligger till grund för 1872 års

förordning, innehöll en bestämmelse enligt vilken i vart tingslag skulle finnas

allmän tingsstad a det ställe hitintills vanligt varit eller Konungen bestämmer’.

Nya lagberedningen föreslog ett stadgande av innehåll att stället

för landsrätts sammanträden (tingsställe) bestämmes av Konungen.

I ett av processkommissionen avgivet yttrande över skrivelse den 23 april

1920 av riksdagens justitieombudsman angående behovet av tidsenlig lagstiftning

om beskaffenheten av tingshus och granskning av ritningar till nya tingshus

föreslog processkommissionen en lagändring, varigenom den rätt att besluta

örn platsen för tingshus som tillkomme Konungens befallningshavande överflyttades

på Kungl. Majit. En sådan lagändring påkallades, enligt vad processkommissionen

i sagda yttrande anförde, av den stora betydelsen för rättsskipningen

av att tingssammanträden hölles på lämpliga orter. Då det icke

minst ur synpunkten av en blivande rättegångsreform vore av betydelse att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr

11

tillkomsten av olämpliga anordningar i förevarande hänseenden förekommes,

syntes det processkommissionen lämpligt att lagstiftningsåtgärder i ämnet omedelbart

företoges.

Under år 1921 remitterades till lagrådet ett förslag till ändrad lydelse av

26 kap. 4 § byggningabalken, vilket beträffande nu förevarande fråga innehöll

följande stadgande: Tingshus skall vart tingslag bygga å vanlig tingsstad

eller å ort, Konungen bestämmer, sedan rätten däröver hörd är. Mot förslaget

i denna del gjorde lagrådet ingen erinran. Stadgandet inflöt därefter

oförändrat i det förslag som genom proposition (nr 48) förelädes 1922 års

riksdag. Första lagutskottet (utlåtande nr 16) fann starka skäl tala för ett

överflyttande till Kungl. Majit av beslutanderätten i frågor örn bestämmande

av platsen för tingshus samt tillstyrkte förslaget i denna del. Jämväl i övrigt

blev förslaget i huvudsak godkänt av utskottet. I riksdagen blev emellertid

utgången en annan. Det motstånd förslaget här mötte hänförde sig dock icke,

såvitt av protokollen framgår, till den nu förevarande frågan utan främst till

en annan punkt i förslaget, som innebar att jämväl fastställandet av ritning och

byggnadsbeskrivning till tingshus skulle tillkomma Kungl. Maj :t i statsrådet.

Här må vidare anmärkas att Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna

den 12 februari 1926 — till förekommande av att tingshusbyggnadsskyldige

bleve belastade med kostnad för byggnadsarbeten vilkas nytta med hänsyn till

blivande, mera genomgripande förändringar på rättegångsväsendets område

kunde vara tvivelaktig — anbefallt länsstyrelserna att, da fråga uppkommer

örn nybyggnad eller ombyggnad av tingshus, därom göra anmälan hos Kungl.

Maj :t, varefter ärendet skall hos länsstyrelsen vila i avbidan på Kungl. Maj :ts

prövning huruvida tingslagsreglering bör äga rum.

Gällande stadgande!! om kungörande av ting samt tidigare ändringsförslag.

Lagen den 7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande

m. m. innehåller i huvudsak följande. Enligt 1 § skall häradshövding

före den 1 november varje år meddela hovrätten och Konungens befallningshavande

uppgift avseende det följande året dels örn dagen för början av varje

allmänt tingssammanträde i tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning

samt, vad angår annat tingslag, om dagen för varje lagtima'' tings början,

dels ock örn tid och ort för sammanträden med tremansnämnd. Utsättes

tings avslutande till särskild dag, skall enligt 2 § genom häradshövdingens försorg

tiden för avslutandet kungöras i tingslagets kyrkor senast andra söndagen

förut. Dessutom skall häradshövdingen minst fjorton dagar före den utsatta

tiden avsända uppgift därom till hovrätten och Konungens befallningshavande.

I 3 och 4 §§ meddelas föreskrifter örn publicering av de förutnämnda uppgifterna

i ortstidningar, allmänna tidningarna och länskungörelserna. Kungörandet

i ortstidningarna skall ombesörjas av häradshövdingen, i allmänna tidningarna

och länskungörelserna av Konungens befallningshavande. Uppgifterna

enligt 1 § skola införas i allmänna tidningarna den 1 december varje

år samt i länskungörelserna under november månad. De skola därjämte be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

träffande varje tingslag uppläsas i tingslagets kyrkor första söndagen i december.

Frågan om åstadkommande av större fullständighet och enhetlighet i kungörelseförfarandet

har varit föremål för utredning i anledning av framställning

av Sveriges advokatsamfund till riksdagens justitieombudsman samt dennes

skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober 1928 (intagen i ämbetsberättelsen

till 1929 ars riksdag sid. 247). I fråga örn sättet för tingens och tingssammanträdenas

kungörande hänvisade advokatsamfundet till en uppsats av

advokaten A. Hemming-Sjöberg i Svensk Juristtidning (1928 sid. 175). I

nämnda uppsats framhölls att det i lagen örn kungörande av tings början och

avslutande m. m. stadgade sättet för tingsterminernas kungörande i sin tilllämpning

visat sig mindre tillfredsställande, i det att i en del fall ofullständiga

och felaktiga uppgifter influtit. Därjämte framhölls den brist på formell

överensstämmelse som radde mellan de olika länsstyrelsernas kungörelser, en

brist som ledde till otydlighet och minskad överskådlighet. För att i dessa

hänseenden vinna en tillfredsställande ordning föreslogs sådan ändring av nu

gällande författning, att kungörelserna komme att innehålla fullständiga uppgifter

örn tid (d. v. s. dag och klockslag) samt ort (med tillägg av adress, där

så vore behövligt) för alla tingssammanträden, dels uppgifter örn de inskränkningar

i befogenhet som kunde vara föreskrivna för vissa sammanträden, varjämte

ifrågasattes, att det skulle uppdragas åt hovrätterna att ombesörja kungörandet.

— Justitieombudsmannen fann för sin del vad sålunda blivit anfört

vara värt allt beaktande.

över justitieombudsmannens skrivelse avgavos, efter remiss den 6 november

1928, yttranden av hovrätterna. Svea hovrätt anförde att det svårligen kunde

förnekas att de framställda anmärkningarna ägde ett visst fog. I likhet med

författaren till nämnda uppsats holle hovrätten före, att en tillfredsställande

ordning skulle erhallas, därest 1 § i lagen den 7 maj 1918 erhölle en avfattning

som utmärkte att i kungörelse örn tingssammanträdena skulle intagas tydliga

uppgifter såväl örn tid på dagen för sessionernas början och platsen för sam,

manträdena som ock andra nödiga upplysningar. Däremot funne hovrätten

det icke för åstadkommande av önskvärd förbättring vara erforderligt att ombesörjandet

av kungörelsernas införande i allmänna tidningarna ålades hovrätterna.

Kravet på likformighet, tydlighet och överskådlighet i kungörelsernas

uppställning torde kunna tillgodoses genom fastställande av ett formulär,

efter vilket dylika kungörelser borde uppsättas. Skånska hovrätten tillstyrkte

de framlagda förslagen. Göta hovrätt anslöt sig till förslaget att bestyret med

sammanträdenas kungörande överflyttades till hovrätterna och fann önskemålet

beträffande kungörelsernas komplettering vara värt allt beaktande.

D omhav andena, vilkas yttranden över förslaget jämväl inhämtades, förordade

i allmänhet en komplettering av kungörelserna. Däremot yppade sig delade

meningar beträffande lämpligheten att å hovrätterna överflytta bestyret med

kungörelsernas publicering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr h.

13

Utkast till lag med vissa bestämmelser örn häradsting samt yttranden

däröver.

De regler som upptagits i utkastet till lag med vissa bestämmelser örn häradsting

äro avsedda att gälla för samtliga häradsrätter i riket. Genom de

föreslagna reglerna skulle följaktligen såväl 2 kap. 1 § rättegångsbalken och

de i kungl, brevet den 13 januari 1757 givna föreskrifterna som 1872 års förordning

upphävas. Liksom enligt sistnämnda förordning skall enligt lagutkastet

häradsrätt hålla visst antal allmänna sammanträden, uppdelade på två

serier, lagtima ting, det ena benämnt vårting och det andra höstting. Jämte

de allmänna sammanträdena under ett ting skall vid behov kunna hållas särskilt

sammanträde för doms avkunnande och tingets avslutande. Dessutom

skall i undantagsfall särskilt sammanträde för avkunnande av dom kunna förekomma

mellan de allmänna sammanträdena.

Sammanträdena, såväl de allmänna som de särskilda, skola hållas å tingsställe

som Konungen bestämmer. Genom denna regel upphäves enligt utkastets slutbestämmelser

vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

I fråga om antalet allmänna sammanträden inom de särskilda tingslagen

föreslås fyra huvudtyper av tingsordningar. Sammanträdenas antal skall sålunda

kunna utgöra antingen 24 under vårtinget och 16 under hösttinget, eller

12 under vårtinget och 8 under hösttinget, eller 6 under vårtinget och 4 under

hösttinget, eller ock 3 under vårtinget och 2 under hösttinget. Sammanträdena

skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å samma veckodag i

varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt efter det antal som

skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast efter den 6 januari

under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget. För det fall att

domsaga består av mer än ett tingslag, skall dock första sammanträdet i ett av

tingslagen eller, örn tingslagen äro flera än två, i vissa av dem kunna hållas

senare än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet inträffar under

vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den 15 december. Inom

sålunda uppdragna gränser har Konungen att för varje tingslag bestämma antalet

sammanträden och sammanträdestur. Härvid skall iakttagas att sammanträdenas

antal, där ej omständigheterna till annat föranleda, skall fastställas

till minst 20 örn året i tingslag som ensamt utgör en domsaga, och till minst

10 om året i tingslag som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga. Från

de nu nämnda reglerna skall dock avvikelse kunna, äga rum där det med hänsyn

till särskilda förhållanden prövas lämpligt. För dylikt fall föreslås att

Konungen skall äga förordna att visst tingslag skall undantagas fran föreskrifterna

angående årliga antalet sammanträden och tiden dem emellan samt

tillika bestämma den särskilda tingsordning som skall tillämpas i tingslaget.

Utkastet innehåller i likhet med 1872 års förordning stadgande därom att i

händelse helgdag inträffar å dag som för sammanträde blivit föreskriven, rätten

skall träda samman nästa söckendag därefter. Från denna regel göres undantag

för den händelse sammanträdet skulle infalla å långfredagen eller å

torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Sammanträdet skall i så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 4.

dant fall hallas onsdagen i samma vecka. I detta sammanhang föreskrives

att sammanträde skall fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes erforderligt.

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall enligt utkastet

— vilket härutinnan överensstämmer med 1872 års förordning_ upp
skovet

ske till nästa allmänna sammanträde eller, örn längre rådrum erfordras,

till annat sammanträde under samma eller följande ting. Utkastet innehåller

vidare ett från 1872 års förordning delvis avvikande stadgande därom att i fall

som avses i 12 kap. 2 och 8 §§ rättegångsbalken, skall å part, vilken icke inställer

sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat eller å utsatt rättegångsdag,

tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas om påföljd av parts uteblivande

från ting. I anslutning till dessa bestämmelser ha i utkastet upptagits

föreskrifter av enahanda innehåll som de vilka i lagen den 27 juni 1896 angående

allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting äro

givna beträffande tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning. I denna

del innehåller sålunda utkastet, att örn i lag eller författning är stadgat att

talan skall anhängiggöras eller annan åtgärd vidtagas sist å det ting som

först infaller sedan visst förhållande inträtt eller viss därifrån räknad tid förflutit,

skall vad föreskrivet är fullgöras senast å det allmänna tmgssammanträde

som först hålles efter det förhållandet inträtt eller den angivna tiden

därefter förflutit, samt vidare att örn på rätten eller domaren ankommer att

förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting, förordnandet skall lämpas efter

angivna grunder.

Beträffande tiden inom vilken dom skall avkunnas, sedan mål blivit slutligen

handlagt, samt om de förut nämnda särskilda sammanträdena för doms

avkunnande innehaller utkastet följande. När mål å allmänt sammanträde blivit

fört till slut, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, örn den dessförinnan

kan författas, men eljest å senare allmänt sammanträde under tinget

eller a särskilt sammanträde, som för doms avkunnande och tingets avslutande

må hållas å tingsstället senast den 20 juli för vårtinget och senast den 31 december

för hösttinget. Med avkunnande av dom må dock ej anstå längre än

fyra veckor från det handläggningen avslutades, örn allmänt sammanträde hålles

inom nämnda tid. I annat fall skall domen avkunnas å nästföljande allmänna

sammanträde eller, örn allmänt sammanträde ej vidare inträffar under

tinget, å särskilt sammanträde varom förut sagts. Härjämte ha i utkastet införts

de i 1872 års förordning meddelade stadgandena att då dom ej genast avkunnas,

skall vid målets handläggning tillkännagivas när sådant kommer att

ske, ävensom att de givna föreskrifterna örn anstånd med doms avkunnande

icke avse mål angående häktad. I händelse för visst tingslag fastställts särskild

tingsordning, enligt vilken årliga antalet allmänna sammanträden understiger

fem, skall tillika kunna föreskrivas att, därest mål blivit vid allmänt

sammanträde slutfört men dom däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet,

särskilt sammanträde för doms avkunnande skall utsättas att hållas inom viss

tid, ej överstigande åtta veckor därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde

infaller under tinget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

15

Från 1872 års förordning har upptagits stadgandet att i allt vad till rättegången

hörer skall om tingslag gälla vad genom lag eller författning är stadgat

örn härad.

Den nya lagen har avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1936.

Flertalet av de över lagutkastet hörda domhavandena ha icke funnit anledning

till erinran mot de föreslagna lagbestämmelserna. I en del av de från

domhavandena inkomna yttrandena ha framställts erinringar eller önskemål,

vilka beröra särskilda i utkastet upptagna stadganden utan att dock rikta sig

mot grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen. Ett mindre antal domhavande

(18) ha framställt anmärkningar mot mera väsentliga bestämmelser i

utkastet. De sistnämnda anmärkningarna avse huvudsakligen stadgandet örn

fastställande i normala fall av tingsordningar med minst 20 och 10 allmänna

sammanträden om året. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge

ha i allt väsentligt tillstyrkt förslaget. Svea hovrätt har på skäl som i det följande

skola omnämnas förordat borttagande av stadgandet örn visst minsta antal

sammanträden samt därutöver framställt ett par detaljanmärkningar. Processlagberedningen

har i huvudsak gillat förslaget. Advokatsamfundet slutligen

har tillstyrkt de föreslagna lagändringarna.

I fråga örn behovet av nya lagregler rörande häradsrätternas tingsordningar

lia uttalanden gjorts av, bland andra, Göta hovrätt och processlagberedningen,

vilka härutinnan anfört i huvudsak följande.

Göta hovrätt: Med hänsyn till de förändringar i domsagoindelning och tingsordning

som ägt rum efter tillkomsten av 1872 års förordning, ansåge hovrätten

det i hög grad lämpligt att denna förordning bleve ersatt med nya bestämmelser

i ämnet, avpassade efter vad redan nu gällde eller i detta sammanhang kunde

anses önskvärt. Härvid borde givetvis tillses att kravet på snabbhet i rättsskipningen

bleve, under beaktande av andra viktiga intressen, vederbörligen

tillgodosett. _ o

Processlagberedningen: En omarbetning av gällande bestämmelser angå
ende

häradsting vore ur flera synpunkter påkallad. Mot grunderna för den

föreslagna lagstiftningen hade beredningen icke något att erinra. En ökning

av det antal allmänna tingssammanträden, som i 1872 års förordning angåves

såsom normalfall, vöre i flertalet tingslag av behovet påkallad redan med

nuvarande rättegångsförfarande och bleve det uppenbarligen än mera efter

genomförandet av en ny rättegångsordning. Av vikt vöre dessutom, att bestämmelserna

örn antalet tingssammanträden gåves en sådan utformning, att

de medgåve en anpassning av tingsordningarna efter de särskilda förhållandena

inom varje tingslag. Visserligen kunde det i och för sig anses önskvärt

att, såsom ock före 1872 års förordning i stort sett varit förhållandet, de inom

olika tingslag gällande tingsordningarna ägde en viss överensstämmelse. Med

hänsyn till de starkt skiftande förhållandena i olika domsagor kunde tydligen

detta önskemål tillgodoses allenast i ganska begränsad omfattning. I den lagutkastet

åtföljande promemorian hade uttalats att hittills vunna erfarenheter

syntes tala för att en tingsordning, enligt vilken sammanträden hölles med

två veckors mellanrum under tingsperioderna, för ett stort antal domsagor

kunde anses lämplig för domsagoarbetet. Med promemorians författare vore

beredningen ense därom att en dylik tingsordning borde anses såsom typfall.

Denna ståndpunkt ledde till att, då omständigheterna ej föranledde till annat,

sammanträdenas antal fastställdes, i tingslag som ensamt utgjorde en domsaga

till 20, och i tingslag som jämte ett annat bildade en domsaga till 10.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Svea hovrätt har — då enligt utkastet beslutanderätten i fråga om sammanträdenas

antal och sammanträdesturerna vore lagd i Konungens hand •—

funnit det ej vara erforderligt eller lämpligt att till en dylik regel anknyta

sådana anvisningar angående beslutanderättens utövning som förslaget innehölle.

Vid bedömande av frågan örn ändring i gällande tingsordning inverkade

nämligen, jämte den i förslaget särskilt uppmärksammade omständigheten

huruvida en domsaga bestode av ett eller flera tingslag, en mångfald andra

ej mindre viktiga förhållanden, och det syntes riktigast att lämna ärendet att

avgöras av Konungen efter fri prövning av dem alla. Det torde enligt hovrättens

mening icke kunna befaras att vikten av tillräckligt täta sammanträden

därvid komme att underskattas. Lagbestämmelserna härutinnan syntes

därför lämpligen böra begränsas till en föreskrift av innehåll att Konungen,

med iakttagande av stadgandena rörande antalet sammanträden och den

sammanträdestur som skall tillämpas, för varje tingslag meddelar bestämmelse

därom.

De domhavande vilka mot förslaget framställt erinringar av principiell innebörd

ha, såsom förut antytts, mestadels inskränkt sig till att yrka borttagande

eller modifierande av regeln örn fastställande av respektive 20 och 10

allmänna sammanträden såsom normal tingsordning. Såsom skäl mot uppställande

av en regel av ifrågavarande slag har anförts att densamma icke

vore ägnad att befordra en anpassning av tingsordningarna efter förhållandena

i de olika orterna utan i stället kunde befaras föranleda ökning av antalet

sammanträden även i tingslag där sådan icke vore av behovet påkallad.

Sammanträden med två veckors mellanrum skulle dessutom medföra en icke

önskvärd splittring av domsagoarbetet och därigenom i många fall en oskäligt

ökad arbetsbelastning och även ökade kostnader för häradshövdingarna. Särskilt

har framhållits att svårigheter i sådant hänseende skulle uppstå i domsagorna

i norra delen av landet och överhuvud i mindre domsagor, där erforderliga

arbetskrafter icke stöde till buds.

I fråga örn sammanträdesturernas anordnande ha två domhavande uttalat

sig för bibehållande av den nuvarande s. k. tredje sammanträdesturen.

Svea hovrätt, Göta hovrätt samt åtskilliga domhavande (23) lia ansett utkastets

bestämmelser rörande tiden för doms avkunnande böra ändras på sådant

sätt att anstånd med avkunnande av dom utöver fyra veckor må, oberoende av

frekvensen av de allmänna sammanträdena, kunna ifrågakomma i undantagsfall,

då mål är av synnerlig vidlyftighet eller då andra särskilda förhållanden

därtill föranleda. Därjämte har i några yttranden framhållits att avfattningen

av utkastets bestämmelser i denna del stundom skulle kunna föranleda

vissa icke önskvärda konsekvenser i fråga örn den tid inom vilken slutsammanträde

skall hållas.

Förslaget att överflytta Konungens befallningshavandes beslutanderätt beträffande

platsen för häradsrätts sammanträden å Kungl. Majit har icke mött

invändningar.

Vissa i yttrandena gjorda uttalanden i anledning av utkastets detaljer torde

jag få tillfälle att i det följande beröra.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr h.

17

Utkast till lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden samt yttranden

däröver.

I förevarande lagutkast —- genom vars antagande lagen örn kungörande av

tiden för tings början och avslutande m. m. skulle upphävas —• ha upptagits

föreskrifter åsyftande att avhjälpa de brister i kungörelseförfarandet vilka påtalats

i förut omnämnda framställningar från advokatsamfundet och justitieombudsmannen.

I övrigt ansluter sig utkastet beträffande saväl uppställning

som innehåll till gällande lag, dock att de redaktionella ändringar vidtagits

som äro en direkt följd av de föreslagna nya bestämmelserna om häradsting.

Enligt 1 § i utkastet skall häradshövding före den 1 november varje år meddela

hovrätten och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för

de allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som

under det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag

särskilda regler i fråga örn beskaffenheten av mal eller ärenden vilka ma upptagas

vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgiften.

Utsättes avkunnande av dom till särskilt sammanträde, skall enligt 2 §

genom häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet kungöras i

tingslagets kyrkor senast andra söndagen förut. Dessutom skall häradshövdingen

minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till

hovrätten och Konungens befallningshavande. 3 och 4 §§ överensstämma med

motsvarande paragrafer i 1918 års lag. Den nya lagen har föreslagits skola

träda i kraft den 1 januari 1936.

Hovrätterna, processlagberedningen och advokatsamfundet ha icke funnit anledning

till erinran mot lagutkastet i vidare mån än att Svea hovrätt och Göta

hovrätt hemställt att tiden för ikraftträdandet bestämmes så att de nya föreskrifterna

vinna tillämpning vid kungörandet av 1936 års sammanträden, beträffande

vilka den föreslagna lagen med vissa bestämmelser om häradsting

avsetts skola gälla. Ett par domhavande ha med anledning av stadgandet örn

angivande av tid för allmänna sammanträden framhållit, att den tid pa dagen

då handläggningen tar sin början icke överensstämmer med tiden för sammanträdets

början i de fall då sammanträdet inledes med tingspredikan eller överläggning

till dom samt att klockslagets kungörande under sådana förhållanden

kan vara missvisande. Två domhavande ha hemställt att 2 § matte avfattas

så att hinder ej möter att redan vid avsändandet av uppgift om allmänna sammanträden

tillika göra anmälan om slutsammanträden. Dessutom ha i ett par

yttranden framställts yrkanden rörande förkortning av de i 2 § angivna kungörelsetiderna

samt örn uteslutande helt eller delvis av stadgandena örn kungörelsernas

uppläsande i kyrkorna.

Av vad i det föregående anförts beträffande domsagornas tingsordningar,

sådana dessa utformats med stöd av nu gällande lagbestämmelser, framgår icke

blott att de i rättegångsbalken givna bestämmelserna örn häradsting numera

äga betydelse allenast beträffande ett mycket obetydligt antal domsagor, utan

även att avvikelse fran de i 1872 ars förordning meddelade tingsordningsbe
IHhang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 4. 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 4.

stämmelserna i stor utsträckning medgivits genom administrativa föreskrifter.

Utvecklingen har lett till att vad som avsetts såsom regel efter hand blivit undantag.

Redan denna omständighet torde motivera en omarbetning av lagbestämmelserna,

varigenom dessa bringas i överensstämmelse med rådande förhållanden.

En dylik omarbetning synes dessutom vara påkallad av rent praktiska

skäl. De nu gällande, i administrativ väg utfärdade föreskrifterna örn

tingsordningar i de särskilda domsagorna äro till följd av frånvaron av normerande

lagregler synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Därjämte är,

särskilt i fråga örn sammanträdesturerna, en av omständigheterna icke motiverad

brist på enhetlighet i vissa fall besvärande.

Om det sålunda ur olika synpunkter måste anses önskvärt att gällande lagbestämmelser

om tingsordningarna vid häradsrätterna ersättas av nya regler,

böra dessa dock tydligen utformas på sådant sätt att de icke komma att

motverka en anpassning av tingsordningarna efter förhållandena i de skilda

orterna. Mellan de olika domsagorna föreligga numera i betydligt högre

grad än förr olikheter beträffande näringsliv, samhällsbildningar, kommunikationer

m. m., som måste medföra väsentliga skiljaktigheter jämväl i

fråga örn domstolarnas arbetssätt. Den enhetlighet beträffande frekvensen

av sammanträdena som förutsättes i nu gällande lagar har i praktiken icke

kunnat bibehållas, och såtillvida bör naturligen en ny lag ansluta sig till den

utveckling som försiggått, att lagen medgiver en relativt vidsträckt valfrihet

mellan tingsordningar av olika typer. Lagreglerna böra således endast

angiva de allmänna grunderna för fastställandet av tingsordningarna. Vid

valet mellan olika alternativ bör bestämmanderätten tillkomma Kungl.

Maj :t.

Det i departementet utarbetade utkastet till lag med vissa bestämmelser

örn häradsting har, såvitt angår det antal allmänna

tingssammanträden som skall hållas i de särskilda tingslagen, uppställt fyra

huvudtyper av tingsordningar, nämligen en med 40, en med 20, en med 10 och

en med 5 sammanträden örn året, vilka sammanträden i överensstämmelse med

1872 års förordning uppdelats på två serier, ett vårting och ett höstting, i proproportionen

3:2. Mellan dessa tingsordningstyper skall Konungen enligt

utkastet ha att välja vid bestämmandet av tingsordning för varje tingslag. I

anslutning härtill meddelas emellertid den föreskriften, att där ej omständigheterna

till annat föranleda, sammanträdenas antal skall fastställas till minst

20 örn året i tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst 10 om året i

tingslag som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga. I den förutnämnda

promemorian framhölls till motivering av förevarande bestämmelser att det icke

syntes lämpligt att, såsom skett i 1872 års förordning, låta antalet sammanträden

helt bliva beroende av domsagans indelning i ett, två eller flera tingslag,

men att å andra sidan vederbörlig hänsyn måste tagas till bestående tingslagsindelning.

Vissa allmänt hållna direktiv för fastställande av sammanträdenas

antal borde meddelas, därvid jämte andra omständigheter även tingslagsindelningen

borde beaktas. Hittills vunna erfarenheter syntes enligt promemorian

tala för att en tingsordning, enligt vilken sammanträden hållas med två veckors

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

19

mellanrum under tingsperioderna, för ett stort antal domsagor kunde anses

lämplig för domsagoarbetet.

Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna och vad i anslutning därtill

anförts i promemorian ha vissa domhavande framställt erinringar, vilka

grunda sig på den uppfattningen att tingsordningar med allmänna sammanträden

var annan vecka icke såsom regel äro att föredraga framför tingsordningar

med färre sammanträden. Det har vidare sagts att föreskrifterna

skulle leda till ökning av det nuvarande antalet sammanträden, utan att därvid

tillräckligt avseende fästes vid förhållandena inom de olika domsagorna och

tingslagen.

Med anledning av dessa uttalanden må här anmärkas följande. Rättegångsförhandlingarnas

koncentrering till ett relativt fåtal sammanträden måste, då

under sådana förhållanden ett stort antal mål förekomma till behandling vid

varje sammanträde, inverka menligt på handläggningen och även fördröja avgörandet

av målen. Kunna målen fördelas på flera sammanträden, ökas i motsvarande

grad möjligheterna för en sammanhängande och grundlig handläggning

samt för målens prövning och avdömande i anslutning till handläggningen.

De år 1872 fastställda tingsordningarna kunna uppenbarligen icke anses

tillfredsställande i detta hänseende. Särskilt torde den för domsagor med två

tingslag avsedda ordningen, enligt vilken allenast fem sammanträden hållas

årligen i varje tingslag, numera på många håll föga motsvara rimliga

krav på ändamålsenlighet. En ökning av antalet sammanträden till tio örn

året har redan genomförts i mycket stor utsträckning. Därest man överhuvud

vill uppställa en viss tingsordningstyp såsom den normala för domsagor med

två tingslag, synes den nämnda tingsordningen med tio årliga sammanträden i

vartdera tingslaget vara den under nuvarande förhållanden lämpligaste. Beträffande

tingslag vilka ensamma bilda domsaga bör beaktas, att dessa i vanliga

fall äro med avseende å folkmängden större än de förutnämnda och fördenskull

även medföra mera omfattande arbetsuppgifter för häradsrätten. I

de flesta av dessa tingslag torde för närvarande en tingsordning med sammanträden

var fjortonde dag vara lämplig ur synpunkten att anhopning av mål

bör undvikas, och med en rationell fördelning och organisation av arbetet torde

en dylik ordning icke behöva föranleda ökade svårigheter beträffande domsagans

skötsel.

Emellertid är det otvivelaktigt riktigt, såsom i vissa av de berörda yttrandena

anmärkts, att förhållandena i åtskilliga domsagor eller tingslag för närvarande

äro sådana att tingsordningar av nu angivet slag icke böra ifrågakomma.

Sålunda kan ett mindre antal sammanträden vara motiverat i orter

där samhällslivet icke undergått någon starkare utveckling. Men å andra sidan

måste på åtskilliga platser, i synnerhet där häradsrätternas domkretsar

delvis utgöras av städer och andra tättbebyggda samhällen, behov anses föreligga

av tingsordningar som i motsatt riktning avvika från genomsnittet. Lagbestämmelserna

böra följaktligen givas sådant innehåll att de ej hindra en

anpassning efter omständigheterna. Denna synpunkt har också beaktats vid

utformandet av det i utkastet föreslagna stadgandet att sammanträdenas antal

skall, ''där ej omständigheterna till annat föranleda’, fastställas till minst

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 4.

tjugu om året i tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst tio om

året i tingslag som jämte annat bildar en domsaga. Såvitt detta stadgande

kan anses giva uttryck åt de allmänna grundsatser i fråga örn tingsordningarnas

beskaffenhet som i det föregående berörts, torde detsamma få anses äga ett

visst berättigande. Lämpligheten av att i lagtexten inrymma en dylik anvisning

huru beslutanderätten beträffande tingssammanträdenas antal bör utövas

kan dock ifragasättas. Såsom Svea hovrätt anmärkt bör ock frågan örn ändring

i gällande tingsordning avgöras efter fri prövning av samtliga förhållanden

vilka därvid kunna vara av betydelse. Vikten härav kan i viss mån bliva

undanskymd genom ett stadgande som fäster uppmärksamheten främst vid

den omständigheten huruvida domsagan består av ett eller flera tingslag.

Stadgandet synes fördenskull icke böra upptagas i lagen.

Trots de möjligheter till anpassning efter skilda förhållanden som skulle stå

till buds enligt lagbestämmelser av det innehåll som i det föregående angivits,

torde dock fall kunna förekomma beträffande vilka möjlighet bör stå öppen

för jämkningar i huvudreglerna. Sålunda torde svårigheter alltjämt möta

mot att i vissa av de nordliga tingslagen, där rättegångsbalkens regler fortfarande

äro gällande, införa allmänna sammanträden ens till det normalt förutsatta

minimiantalet av fem örn året. Vidare bör beaktas att särskilda förhallanden

inom vissa domsagor föranlett införande av tingsordningar, vilka

i fråga örn sammanträdenas antal rätt väsentligt avvika från det normala.

Såsom exempel härpå kunna anföras Hallsbergs tingslag i Västernärkes domsaga

med 15 sammanträden samt Frosta tingslag i Frosta och Eslövs domsaga

med 28 ä 29 sammanträden örn året. Utkastet lärer följaktligen böra

godtagas i vad det innehåller stadgande som för undantagsfall av nu angivet

slag möjliggör fastställande av tingsordningar, avvikande från de för normala

fall avsedda i fråga örn sammanträdenas antal.

De genom 1872 års förordning för lagtima ting fastställda terminerna ha

i lagutkastet underkastats ett par mindre jämkningar. Såsom i den remitterade

promemorian framhållits tillåter den för vårtinget i sagda förordning

bestämda tiden, från och med den 8 januari till och med den 23 juni, icke fastställandet

av ett bestämt ärligt antal sammanträden för det fall att dessa i

visst tingslag skola hållas varje vecka. Tingsperioden omfattar nämligen,

med undantag för skottår, ett brutet antal veckor (23 veckor 6 dagar). Så

som sammanträdesturerna fastställts för vissa av de tingslag där sammanträdena

skola hållas var fjortonde dag (t. ex. början tredje måndagen i januari

och därefter varannan mandag), kan även för dessa tingslag inträffa att sammanträdenas

antal vissa år blir ett mindre än vanligt. Terminen för vårtinget

synes därför böra förlängas med en dag samt i följd därav, såsom enligt lagutkastet

föreslagits, börja med den 7 januari (dagen efter trettondedag jul). Å

andra sidan bär lämpligen hösttinget begränsas till de sexton veckorna mellan

den 24 augusti och den 15 december, så att veckan närmast före jul under alla

förhallanden blir fri fran sammanträden. Detta måste anses vara av vikt med

hänsyn till de omkring årsskiftet förekommande kansligöromålen. I praktiken

föranledes dock härav ingen förskjutning av gällande sammanträdesturer, vil
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

21

ka samtliga äro avpassade på sådant sätt att sista allmänna sammanträdet

under hösttinget infaller senast under andra veckan i december.

■Vad härefter angår sammanträdesturerna torde såsom allmän regel böra

gälla — förutom att sammanträdena jämnt fördelas över tingsperioderna —

att första sammanträdet hålles så tidigt som möjligt under vartdera tinget. I

de domsagor där antalet sammanträden är stort finnes uppenbarligen mycket

obetydligt utrymme för framflyttning av sammanträdenas början. Därest den

under senare år alltmera utbredda praxis lagfästes, enligt vilken även andra

veckodagar än måndagar och torsdagar kunna utgöra normala sammanträdesdagar,

torde utan att olägenheter därav behöva befaras kunna föreskrivas,

att beträffande varje domsaga sammanträdena i ett tingslag städse skola börja

under tingsperiodens första vecka. Den nuvarande s. k. tredje sammanträdesturen

skulle härigenom bortfalla. Denna torde ock numera vara av väsentligt

mindre praktisk betydelse än förr, sedan sammanträdena alltmera kunnat

begränsas till en eller två rättegångsdagar, och dess bortfallande torde mer än

väl kompenseras genom regeln att sammanträdena i närbelägna domsagor kunna

förläggas till skilda dagar i föregående vecka. Av de olika veckodagarna

torde lördagen vara den minst lämpliga såsom sammanträdesdag, men även

måndagen synes helst böra undvikas med hänsyn bl. a. därtill att rådhusrätt

alltid sammanträder å måndag. Även i övrigt bör vid bestämmande av veckodag

för tingssammanträde tillses att, örn möjligt, häradsrättens och närbelägen

rådhusrätts sammanträdesdagar icke komma att sammanfalla. Består

domsaga av två eller flera tingslag, torde det i flertalet fall befinnas lämpligast

att beträffande något eller några av tingslagen bestämmes att sammanträdena

skola börja i en senare vecka än den första under tinget. Hur sammanträdena

närmare skola placeras i förhållande till sammanträdena i domsagans

övriga tingslag får avgöras efter omständigheterna. Då ju sammanträdena

inom varje tingslag skola hållas med lika mellanrum, kommer dock

lösningen av detta spörsmål flerstädes att giva sig själv. Där olika alternativ

stå till buds, bör naturligen synnerlig hänsyn tagas till vad för domsagoarbetet

är lämpligast. Särskilda lagstadganden härom synas icke erforderliga. —

Därest i något tingslag särskilda förhållanden föranleda fastställande av tingsordning

med annat antal sammanträden än det som normalt förutsatta, måste

dock de nu angivna reglerna örn sammanträdestiderna kunna i visst hänseende

frånträdas. Det kan nämligen under dylika omständigheter befinnas erforderligt

att låta sammanträdena inträffa med en viss oregelbundenhet.

Till lagutkastets förskrifter rörande sammanträdesturerna kan jag på grund

av vad sålunda anförts ansluta mig.

I anslutning till de regler, som i utkastet uppställts för sådana fall då sammanträde

enligt fastställd tingsordning skulle infalla å helgdag eller å onsdagen

eller lördagen i påskveckan, torde böra meddelas bestämmelse till undvikande

av att, såsom någon gång skulle kunna inträffa i domsaga där årliga

antalet sammanträden utgör fyrtio, sammanträde hålles den 23 juni (midsommarafton).

Bestämmelsen bör lämpligen innehålla att sammanträde som skulle

infalla den 23 juni i stället skall hållas nästföregående helgfria dag. Här
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

igenom uteslutes visserligen icke att ett till den 22 juni utsatt sammanträde

kan fortsättas följande dag, men en sådan eventualitet torde man i praktiken

knappast behöva räkna med.

I lagutkastet lia upptagits stadganden överensstämmande med dem som

förekomma i lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes likställighet

i vissa fall med häradsting. Processlagberedningen har i sitt yttrande

ifrågasatt huruvida icke nämnda stadganden borde föranleda omarbetning

av vissa lagrum i rättegångsbalken, nämligen 12 kap. 2 §, såvitt däri

föreskrives att örn kärande vid första ting uteblivit men svaranden inställt

sig, den förre har att ånyo instämma saken till nästa ting vid äventyr att svaranden

eljest blir från hans käromål fri, ävensom 18 kap. 2 §, som innehåller

att mellankommande part i visst fall skall föreläggas att instämma de ursprungliga

parterna till nästa ting. Jämlikt de från 1896 års lag till utkastet

överförda stadgandena skall i dessa fall stämning ske till nästföljande allmänna

tingssammanträde. Processlagberedningen framhåller att såsom följd

härav en ökning av sammanträdenas antal innebär en förkortning av den tid

som står till buds för fullgörandet av nämnda skyldighet. Vad beredningen

sålunda anfört är helt visst värt beaktande. Å andra sidan synas vissa skäl

tala emot att nu vidtaga ändring i nämnda lagrum. En omarbetning av dessa

torde vara önskvärd även ur andra synpunkter än de nu förevarande och

synes därför knappast kunna på ett tillfredsställande sätt ske annat än i samband

med en mera genomgripande revision av hithörande bestämmelser. Några

praktiska olägenheter i det av processlagberedningen antydda hänseendet torde

näppeligen kunna uppstå — och lia såvitt känt är ej hittills yppat sig — vid

tillämpningen av 12 kap. 2 § och 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Det torde nämligen

vara otvivelaktigt att i sådana fall då en tillämpning efter ordalydelsen

av det avsedda stadgandet i 12 kap. 2 §, jämfört med 1896 års lag, skulle medföra

att svaranden icke komme i åtnjutande av laga stämningstid, käranden

bör anses ha fullgjort vad på honom ankommer, örn han instämmer saken till

nästa sammanträde, till vilket stämning kan ske enligt reglerna örn laga

stämningstid.1 En motsvarande tolkning synes befogad jämväl i fråga örn

18 kap. 2 § rättegångsbalken. Med hänsyn härtill anser jag lämpligast att

tills vidare låta anstå med de ifrågasatta ändringarna.

Beträffande det mot 1896 års lag svarande stadgandet i utkastet har i ett

par yttranden uttalats farhåga för att detsamma skulle kunna giva anledning

till missförstånd eller rättsförluster, nämligen där i visst tingslag häradsrätten

alternerande sammanträder på skilda tingsställen och å vart och ett av dessa

huvudsakligen handläggas mål och ärenden från viss del av tingslaget. Då

det svårligen låter sig göra att i stadgandet vidtaga någon saklig ändring till

förebyggande av anmärkta olägenhet, torde, på sätt Svea hovrätt föreslagit,

böra i förtydligande syfte uttryckligen angivas att föreskriven åtgärd skall

fullgöras senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom

tingslaget.

1 Jfr Kallenberg: Svensk eivilprocessrätt Band II s. 439.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

23

Enligt bestämmelse i utkastet skall, i fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§

rättegångsbalken, å part vilken icke inställer sig å allmänt sammanträde innan

detta är avslutat eller å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum

stadgas om påföljd av parts uteblivande från ting. Från gällande föreskrift

i 6 § andra punkten av 1872 års förordning skiljer sig utkastets bestämmelser

därutinnan att orden ''eller å utsatt rättegångsdag’ tillagts. I utkastet

ha härmed berörts vissa spörsmål vilka — ehuru de icke äro av den art att

deras lösning med nödvändighet påkallas av de föreslagna ändrade tingsordningsreglerna

— likväl synas förtjänta av beaktande i detta sammanhang.

I 12 kap. 2 § tredje punkten stadgas såsom påföljd därav att käranden utebliver

men svaranden inställer sig vid ''första ting innan det ändas , dels att käranden

skall bötfallas, en föreskrift som dock numera icke tillämpas, dels ock

att käranden skall gälda svaranden hans kostnad, där han ej vid nästa ting

gitter visa att han haft laga förfall och att han ej kunnat rätten det kungöra.

En ytterligare påföljd av kärandens utevaro är att käromalet pa den agangna

stämningen förfaller, vilket indirekt framgår av stadgandena i tredje och fjärde

punkterna. 12 kap. 3 § innehåller regler för det fall att käranden inställer

sig vid ''första ting’ men svaranden utebliver. Den i praktiken viktigaste påföljden

av svarandens uteblivande enligt detta lagrum är att tredskodom under

vissa förutsättningar kan meddelas. Jämlikt stadgandet i 6 § av 1872 ars

förordning skola de ifrågavarande påföljderna drabba part som icke inställer

sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat.

För tillämpningen av de refererade lagrummen skulle följaktligen enligt deras

ordalydelse fordras att part utebliver under hela det ting respektive tingssammanträde

då målet skall förekomma; uteblivande allenast den rättegångsdag

till vilken målet instämts skulle däremot icke medföra påföljd av här avsett

slag. I praxis lär emellertid numera en dylik tillämpning av bestämmelserna

mera sällan förekomma. Beslut därom att, pa grund av kärandens utevaro,

körom alet förfallit meddelas vanligen vid slutet av sessionen den dag

målet förevarit, oavsett örn tinget eller sammanträdet den dagen avslutas.

Likaledes plägar, vid svarandens utevaro, tredskodom meddelas vid slutet av

den rättegångsdag då målet handlagts. För en rättstillämpning av detta slag

tala otvivelaktigt starka praktiska skäl. I fråga örn 3 § synes ett visst stöd för

den ståndpunkt praxis intagit kunna hämtas ur bestämmelserna i förordningen

den 16 oktober 1882 angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt.

1

Processlagberedningen har i sitt yttrande ifragasatt lämpligheten av att i

förevarande sammanhang reglera denna fråga. Spörsmålet torde emellertid

vara av sådan praktisk betydelse att det får anses angeläget att den oklarhet

vartill lagstiftningen på området givit anledning undanröjes. För vinnande av

detta syfte torde icke vara erforderligt att bestämmelserna i rättegångsbalken

ändras, utan synes den utväg som anvisats i utkastet lämpligen kunna anlitas.

Såsom processlagberedningen anmärkt bör dock — med hänsyn därtill att enligt

11 kap. 6 § rättegångsbalken stämning alltid skall utfärdas till viss dag

1 Jfr Kallenberg: Svensk civilprocessrätt Band II s. 42:) ff.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

— stadgandet givas det innehåll att vad i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

stadgas om påföljd av parts uteblivande från ting skall tillämpas å part som

icke inställer sig å utsatt rättegångsdag.

I fråga örn tiden inom vilken dom skall avkunnas lia i utkastet föreslagits

stadganden, vilka såtillvida avvika från gällande regler att de för vissa fall

icke medgiva längre anstånd med doms avkunnande än fyra veckor efter handläggningens

slut. En dylik föreskrift skulle otvivelaktigt vara ägnad att

redan på ett tidigt stadium framtvinga en ingående prövning från domstolens

sida av större och mera komplicerade mål. Redan ur denna synpunkt torde

det uppställda kiavet på obligatoriskt avgörande av målen inom en tid av högst

fyra veckor vara motiverat. Emellertid kunna vissa skäl åberopas mot att

göra föreskriften helt undantagslös. Där häradsrätten sammanträder på olika

tingsställen och mod olika nämnd, skulle stadgandet i tillämpningen medföra

vissa olägenheter, om sammanträdena å något av tingsställena hållas med större

mellanrum än fyra veckor. Även eljest torde anstånd utöver nämnda tid

kunna anses försvarligt beträffande mål av exceptionell vidlyftighet. En

jämkning i utkastets bestämmelser synes därför böra vidtagas, varvid även bör

beaktas vad i vissa yttranden anmärkts rörande föreskrifternas inverkan på

tiden för kallandet av slutsammanträden. — Till reglerna örn tiden för avkunnande

av dom bör lämpligen fogas en hänvisning till 6 § lagen den 6 juni 1924

innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga.

Då föreskriften i 2 kap. 3 § rättegångsbalken, att häradshövding skall

i var sak giva utslag efter ty ske kan, innan han från tingsstad reser, helt

ersättes med nya stadganden, bör detta anmärkas i slutbestämmelserna.

Den från 1872 års förordning överflyttade bestämmelsen, att örn tingslag

skall i allt vad till rättegången hörer gälla vad genom lag eller författning är

stadgat örn härad, synes numera utan olägenhet kunna uteslutas.

Vad härefter angar frågan örn överflyttning å Kungl. Majit av beslutanderätten

i fråga örn häradsrätts sammanträdesplats torde vara uppenbart att dea

i byggningabalken föreslagna ordningen för fastställande av tingsställe numera

är mindre ändamålsenlig. I vissa fall har den icke heller kunnat upprätthallas.

Da tingsställe skall bestämmas i samband med tmgslagsreglering,

fastställes nämligen enligt stadgad praxis icke blott det nya tingslagets område

utan även dess tingsställe av Kungl. Majit i statsrådet. En splittring av

beslutanderätten kan tydligen i sådana fall icke gärna ifrågakomma. Någon

anledning synes icke föreligga att för andra tillfällen, då fråga örn tingsplatsen

uppstår, bibehålla den ordning enligt vilken bestämmanderätten tillkommer

Konungens befallningshavande och regeringsrätten. De i det föregående omnämnda,

av processkommissionen åberopade skälen för överflyttning av beslutanderätten

till Kungl. Majit i statsrådet äro naturligen även för dylika fall

alltjämt giltiga.

Mot det i utkastet till lag med vissa bestämmelser örn häradsting infogade

stadgandet, enligt vilket häradsrätts allmänna sammanträden skola hållas å

tingsställe som Konungen bestämmer, synes följaktligen i sak intet vara att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr k.

25

erinra. Någon olägenhet lärer icke bliva förenad därmed att frågor om tingshusbyggnads

beskaffenhet alltjämt upptagas av länsstyrelserna. Uppenbart

är att införandet av ny tingsordning med tätare tingssammanträden icke i och

för sig bör föranleda ändrade bestämmelser örn tingsställe. En flyttning av

det sedvanliga tingsstället eller inrättande av nytt tingsställe bör, såsom ock

processlagberedningen i denna del framhållit, endast äga rum i sådana fall

då på grund av särskilda omständigheter verkligt behov därav uppkommer.

Någon övergångsbestämmelse till det nya stadgandet torde icke behöva

meddelas. Har länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande meddelat beslut

örn orten för tingshus, skall givetvis sådant beslut lända till efterrättelse.

''Är åter, då lagen träder i kraft, sådant ärende beroende på länsstyrelses

prövning, bör detsamma för avgörande överlämnas till Kungl. Maj :t.

En lagstiftning av det innehåll som i det föregående angivits skulle medföra

en avsevärd förenkling av de administrativa bestämmelserna rörande häradsrätternas

tingsordningar. Huru dessa bestämmelser lämpligen skulle kunna

uppställas framgår av en i samband med lagutkastet upprättad tablå, vilken

torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga C. Tablån är grundad

på nu gällande tingsordningar, dock med de avvikelser som föranledas av de

föreslagna stadgandena rörande sammanträdesturerna. Där avvikelse skett,

avses endast att lämna exempel på sammanträdestur som skulle kunna ifrågakomma

enligt de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande utkastet till lag örn kungörande av häradsrätts

sammanträden må följande anmärkas.

En granskning av de kungörelser vilka voro införda i Post- och Inrikes

Tidningar för den 1 december 1938 visar att en på det hela taget avsevärd

förbättring i fråga örn kungörelsernas fullständighet inträtt, sedan förutnämnda

framställningar gjordes. Sålunda angives pa åtskilliga hall trots avsaknaden

av föreskrifter härom — såväl orten, stundom även den närmare

platsen inom stad eller annat samhälle, för de allmänna sammanträdena, som

ock den tid på dagen då sessionerna börja. Det krav som framställts därom

att av kungörelse skall framgå huruvida jämlikt 7 § lagen örn särskilda tingssammanträden

för handläggning av vissa mål och ärenden inskränkning blivit

fastställd beträffande häradsrätts befogenhet har tillmötesgåtts i viss utsträckning.

Även örn de påtalade bristerna beträffande kungörelsernas fullständighet

sålunda blivit i viss mån avhjälpta, synes dock en fullt tillfredsställande

ordning i nämnda hänseende kunna vinnas allenast därigenom att föreskrifterna

örn kungörelsernas innehåll kompletteras. I fråga örn de allmänna sammanträdena

kan ifrågasättas huruvida i kungörelsen bör angivas vilket antal

rättegångsdagar sammanträdena regelmässigt omfattar. De senast utfärdade

kungörelserna sakna icke exempel härpå. Då det emellertid understundom

kan vara svårt att på förhand med säkerhet avgöra hur många rättegångsdagar

komma att erfordras för de olika sammanträdena samt en obestämd uppgift

härom skulle kunna vara vilseledande, lärer något ovillkorligt stadgande

i detta hänseende icke böra ifrågakomma. Kungörelsen bör däremot alltid ut
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunni. Maj:ts proposition nr 4.

visa, förutom de för sammanträdena fastställda dagarna, även den tid på dagen

då dessa taga sin början. Tydligt är att tiden för sammanträdenas början

stundom icke sammanfaller med den tid på dagen då handläggningen tager sin

början, vilken sistnämnda tidpunkt skall angivas i uppropslistan jämlikt 2 § i

kungörelsen den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid underdomstolarna.

Handläggningen kommer nämligen att bliva framflyttad vid första sammanträdet

under vårtinget, vilket inledes med gudstjänst. Därjämte kan handläggningens

början fördröjas, därest överläggning till dom äger rum dessförinnan.

I allmänhet torde dock numera dylik överläggning icke nämnvärt försena

handläggningens början. Särskilt vid häradsrätter där tätare sammanträden

införts och i följd därav de vid varje sammanträde förekommande målen

minskats till antalet har i allt större utsträckning den mera ändamålsenliga

ordningen kunnat införas att överläggningen sker efter avslutad handläggning

av varje mål eller vid slutet av varje sammanträde eller rättegångsdag. — I

kungörelse, som nu är i fråga, bör vidare platsen för sammanträdena med erforderlig

tydlighet angivas. Härutinnan bör överensstämmelse råda mellan

uppgifterna örn de allmänna sammanträdena och uppgifterna örn sammanträdena

med tremansnämnd. Beträffande de senare är av vikt att uppgifterna

angiva huruvida, i fråga örn de mål och ärenden som därvid må förekomma,

stadgats sådan begränsning som nyss nämnts.

Hör att tillgodose önskemålet örn större likformighet i kungörelsernas uppställning

lärer icke vara erforderligt att ålägga hovrätterna ombesörjandet av

kungörelsernas införande i allmänna tidningarna. En förbättring härutinnan

torde kunna vinnas genom i administrativ ordning meddelade anvisningar för

kungörelsernas avfattning.

Jag anser på nu anförda skäl lagutkastets bestämmelser böra läggas till

grund för lagstiftning i ämnet samt finner icke tillräckliga skäl föreligga att

vidtaga ytterligare ändring i gällande bestämmelser på sätt i vissa yttranden

förordats. Såsom dag för ikraftträdandet av de nya stadgandena synes böra

fastställas den 1 juli 1935.

I den förutnämnda departementspromemorian anmärktes att den föreslagna

nya lagstiftningen rörande tingsordningarna torde föranleda att 2 kap. 8 § rättegångsbalken

upphävdes. Lagrummet innehåller numera allenast bestämmelse

därom att häradshövding skall vid varje tings slut avlämna botes- eller

saköreslängd till Konungens befallningshavande. Lagen den 22 maj 1891 angående

ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall, vilken lämnar

föreskrifter i ämnet beträffande tingslag där ting hållas enligt 1872 års förordning,

skulle likaledes enligt promemorian upphävas. Erforderliga stadganden

örn tiden för avlämnande av saköreslängd borde i stället meddelas i förordningen

den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter,

varest övriga föreskrifter rörande saköreslängd äro upptagna. Såsom generell

regel borde, med ändring av § 4 i nämnda förordning, stadgas att häradsrätts

saköreslängd skall tillställas Konungens befallningshavande inom trettio

dagar från avslutandet av sammanträde eller särskild domarförrättning därvid

böterna ådömts.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4. 27

Mot vad promemorian i denna del innehaller finner jag icke anledning till

erinran.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag med vissa bestämmelser örn häradsting ;

2) lag örn kungörande av häradsrätts sammanträden; samt

3) lag örn upphävande arv 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22

maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, matte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet.*

Henry Rooth.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga A.

Förslag

till

lag med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

I varje tingslag skola årligen hallas två lagtima ting, ett vårting och ett

höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten, å tingsställe som Konungen bestämmer,

halla allmänna sammanträden till ett antal av antingen tjugufyra under

vårtinget och sexton under hösttinget, eller tolv under vårtinget och åtta under

hösttinget, eller sex under vårtinget och fyra under hösttinget, eller ock

tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å

samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt efter

det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag närmast efter

den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under hösttinget. Består

domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet under vartdera

tinget i ett av tingslagen eller, örn dessa äro flera än två, i vissa av dem

hållas å senare veckodag än nyss sagts, dock ej senare än att sista sammanträdet

infaller under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget före den

15 december.

2 §•

Konungen bestämmer för varje tingslag, med iakttagande av vad i 1 § är

stadgat, antalet sammanträden och den sammanträdestur som skall tillämpas.

3 §.

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten

samman nästa söckendag därefter; dock att, där sammanträde skulle infalla

å långfredagen, detta i stället skall hållas onsdagen i samma vecka. !Å!

sistnämnda dag skall ock hallas sammanträde som enligt tingsordningen skulle

infalla torsdagen eller lördagen närmast före påskdagen. Skulle sammanträde

infalla den 23 juni, skall det i stället hållas nästföregående helgfria dag. Sådan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 29

jämkning som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet

fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes nödigt.

4 §.

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet

ske till nästa allmänna sammanträde inom tingslaget eller, om längre rådrum

erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.

Är i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan

åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt

eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras

senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles inom tingslaget efter

det förhållandet inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. ''Ankommer

på rätten eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting,

varde förordnandet efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken

icke inställer sig å utsatt rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas

om påföljd av parts uteblivande från ting.

5 §•

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan

sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas, men eljest å senare

allmänt sammanträde under tinget eller å särskilt sammanträde, som för

doms avkunnande och tingets avslutande må hållas å tingsstället senast den 20

juli för vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Där ej målets

vidlyftighet eller andra särskilda omständigheter till annat föranleda, må

dock ej med avkunnande av dom anstå längre än till allmänt sammanträde som

infaller fyra veckor efter det under vilket handläggningen avslutades eller, örn

allmänt sammanträde ej då hålles, till näst därefter infallande allmänna sammanträde

under tinget. Hålles ej allmänt sammanträde fyra veckor efter

handläggningens slut och ej heller senare under tinget, skall domen avkunnas

å särskilt sammanträde varom ovan sagts. Då dom ej genast avkunnas, skall

vid målets handläggning tillkännagivas, när sådant kommer att ske.

.Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande avser icke mål angående

häktad. I fråga om avkunnande av dom i mål örn ansvar mot den som

ej fyllt aderton år skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §.

Konungen må, där det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt,

förordna att visst tingslag skall undantagas från tillämpningen av vad i

1 § stadgats angående årliga antalet sammanträden och tiden dem emellan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr

Meddelas sådant förordnande, skall tillika bestämmas den särskilda tingsordning

som i tingslaget skall tillämpas. Skola enligt sålunda fastställd tingsordning

i något fall hållas mindre än fem sammanträden örn året, må till i ka.

förekrivas att, därest mål blivit vid allmänt sammanträde slutfört men dom

däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet, särskilt sammanträde för doms

avkunnande skall utsättas att hållas inom viss tid, ej överstigande åtta veckor

därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde infaller under tinget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken samt vad i 3 § samma

kap. är stadgat örn tid för meddelande av utslag, bestämmelserna i kungl,

brevet den 13 januari 1757 angående tiden för tings och andra förrättningars

hållande, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande

bestämmelser om häradsting, lagen den 27 juni 1896 angående allmänt

tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting ävensom vad i

26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

Förslag

till

Lag

örn kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten

och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de

allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under

det nästföljande aret skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda

regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas

vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift

som nyss sagts.

2 §•

Varder avkunnande av dom utsatt till särskilt sammanträde, skall genom

häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet senast andra söndagen

förut kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att

minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten

och Konungens befallningshavande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

31

3 §.

Med iakttagande av de i 1 och 2 §§ stadgade tider för avsändande av där

omförmälda uppgifter har häradshövdingen jämväl att föranstalta därom, att

nämnda uppgifter varda anslagna å rättens dörr ävensom kungjorda i en eller

flera tidningar inom orten, därvid sådana tidningar böra väljas, som genom

spridning inom olika grupper av tingslagets befolkning bringa tillkännagivandet

till de flestas kännedom. För kungörelsekostnaden njute häradshövdingen

ersättning av allmänna medel.

4 §.

Konungens befallningshavande åligger att låta de uppgifter, som här ovan

omförmälas, införas såväl i allmänna tidningarna som i länskungörelserna.

Kungörelse angående uppgifterna enligt 1 § skall beträffande samtliga domsagor

i länet införas i allmänna tidningarna den 1 december varje år eller, örn

söndag då infaller, påföljande dag samt i länskungörelserna under november

månad, och bör kungörelsen beträffande varje tingslag första söndagen i december

månad uppläsas i tingslagets kyrkor. Uppgifterna enligt 2 § skola införas

i allmänna tidningarna och länskungörelserna ofördröjligen efter det de

inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag lagen den

7 maj 1918 örn kungörande av tiden för tings början och avslutande m. m.

skall upphöra att gälla.

Förslag

till

Lag

om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj

1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj

1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i vissa fall skola upphöra

att gälla från och med den 1 januari 1936.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

Bilaga B.

Utka st

till

lag med vissa bestämmelser örn häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I varje tingslag skola årligen hållas två lagtima ting, ett vårting och ett

höstting.

Under lagtima ting skall häradsrätten, å tingsställe som Konungen bestämmer,

hålla allmänna sammanträden till ett antal av antingen tjugufyra under

vårtinget och sexton under hösttinget, eller tolv under vårtinget och åtta under

hösttinget, eller sex under vårtinget och fyra under hösttinget, eller ock

tre under vårtinget och två under hösttinget.

Sammanträdena skola hållas med lika mellanrum sålunda att de infalla å

samma veckodag i varje, varannan, var fjärde eller var åttonde vecka, allt

efter det antal som skall hållas i tingslaget, med början viss veckodag

närmast efter den 6 januari under vårtinget och efter den 24 augusti under

hösttinget. Består domsaga av flera än ett tingslag, må första sammanträdet

under vartdera tinget i ett av tingslagen eller, örn dessa äro flera än två,

i vissa av dem hållas å senare infallande veckodag än nyss sagts, dock ej senare

än att sista sammanträdet inträffar under vårtinget före den 24 juni och

under hösttinget före den 15 december.

2 §•

Konungen bestämmer för varje tingslag antalet sammanträden och den sammanträdestur

som skall tillämpas; och skola, där ej omständigheterna till annat

föranleda, sammanträdenas antal fastställas till minst tjugu örn året i

tingslag som ensamt utgör en domsaga och till minst tio örn året i tingslag

som jämte ett annat tingslag bildar en domsaga.

3 §•

Inträffar helgdag å dag som för sammanträde blivit föreskriven, träde rätten

samman nästa söckendag därefter. Dock skall, där sammanträde skulle infalla

å långfredagen, detta i stället hållas onsdagen i samma vecka. Samma

lag vare, om sammanträde skulle infalla torsdagen eller lördagen närmast före

påskdagen. Sådan jämkning som nu sagts skall ej verka rubbning i tiden för

nästa allmänna sammanträde.

Erfordras vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall sammanträdet

fortgå det antal helgfria dagar i följd som finnes erforderligt.

4 §•

Där enligt lag uppskov i mål bort meddelas till nästa ting, skall uppskovet

ske till nästa allmänna sammanträde eller, örn längre rådrum erfordras, till

annat sammanträde under samma eller följande ting.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

33

År i lag eller författning stadgat att talan skall anhängiggöras eller annan

åtgärd vidtagas sist å det ting som först infaller sedan visst förhållande inträtt

eller viss därifrån räknad tid förflutit, skall vad föreskrivet är fullgöras

senast å det allmänna tingssammanträde som först hålles efter det förhållandet

inträtt eller den angivna tiden därefter förflutit. Ankommer på rätten

eller domaren att förordna att åtgärd skall vidtagas å visst ting, varde förordnandet

efter nu stadgade grunder lämpat.

I fall som avses i 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skall å part, vilken

icke inställer sig å allmänt sammanträde innan detta är avslutat eller å utsatt

rättegångsdag, tillämpas vad i nämnda lagrum stadgas örn påföljd av

parts uteblivande från ting.

5 §•

När mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas innan

sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas, men eljest å

senare allmänt sammanträde under tinget eller å särskilt sammanträde, som

för doms avkunnande och tingets avslutande må hållas å tingsstället senast

den 20 juli för vårtinget och senast den 31 december för hösttinget. Med avkunnande

av dom må dock ej anstå längre än fyra veckor från det handläggningen

avslutades, örn allmänt sammanträde inom nämnda tid hålles. I annat

fall skall domen avkunnas å nästföljande allmänna sammanträde, eller, örn

allmänt sammanträde ej vidare inträffar under tinget, å särskilt sammanträde

varom ovan sagts. Då dom ej genast avkunnas, skall vid målets handläggning

tillkännagivas, när sådant kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande avser icke mål angående

häktad.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.

6 §•

I allt vad till rättegången hörer skall om tingslag gälla vad genom lag eller

författning är stadgat örn härad.

7 §.

Konungen må, där det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt,

förordna att visst tingslag skall undantagas från tillämpningen av vad

i 1 § stadgats angående årliga antalet sammanträden och tiden dem emellan.

Meddelas sådant förordnande, skall tillika bestämmas den särskilda tingsordning

som i tingslaget skall tillämpas. Skola enligt sålunda fastställd

tingsordning i något fall hållas mindre än fem sammanträden om året, må

tillika föreskrivas att, därest mål blivit vid allmänt sammanträde slutfört men

dom däri icke kunnat meddelas vid sammanträdet, särskilt sammanträde för

doms avkunnande skall utsättas att hållas inom viss tid, ej överstigande åtta

veckor därefter, ändå att ytterligare allmänt sammanträde infaller under

tinget. _____

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom lagen upphävas 2 kap. 1 § rättegångsbalken, bestämmelserna i kungl,

brevet den 13 januari 1757, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring

i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting, lagen den 27 juni 1896

angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting

ävensom vad i 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas örn tingsstad.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr h.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Utkast

till

Lag

om kungörande av häradsrätts sammanträden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Häradshövding vare skyldig att före den 1 november varje år meddela hovrätten

och Konungens befallningshavande uppgift örn tid och plats för de

allmänna tingssammanträden och sammanträden med tremansnämnd som under

det nästföljande året skola hållas i domsagan. Gälla för visst tingslag särskilda

regler i fråga örn beskaffenheten av mål eller ärenden vilka må upptagas

vid sammanträden med tremansnämnd, skall detta anmärkas i uppgift

som nyss sagts.

2 §.

Varder avkunnande av dom utsatt till särskilt sammanträde, skall genom

häradshövdingens försorg tid och plats för sammanträdet senast andra söndagen

förut kungöras i tingslagets kyrkor. Häradshövdingen åligger ock att

minst fjorton dagar före den utsatta tiden avsända uppgift därom till hovrätten

och Konungens befallningshavande.

3 §.

Med iakttagande---—- (se 3 § lagen d. 7 maj 1918)---allmänna

medel.

1 §•

Konungens befallningshavande — ---(se 4 § lagen d. 7 maj 1918) —--

de inkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken dag lagen

den 7 maj 1918 (nr 297) örn kungörande av tiden för tings början och avslutande

m. m. skall upphöra att gälla.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr -4.

35

Bilaga C.

Domsagor och tingslag

Ärligt antal

allmänna

sammanträden

Sammanträdestur 1

Norra Roslags domsaga

Väddö och Närdinghundra tingslag..........

5

första torsdagen

Frösåkers • ..........

5

femte torsdagen

Mellersta Roslags domsaga.............

10

forsta måndagen

Stockholms läns västra domsaga..........

10

första torsdagen

Södra Roslags domsaga..............

40

första torsdagen

Sollentuna och Färentuna härads domsaga.....

40

första måndagen

Södertörns domsaga................

40

första måndagen

Uppsala läns södra domsaga

Trögds tingslag..................

10

första torsdagen

''linnda » ..................

10

tredje torsdagen

Uppsala läns norra domsaga............

10

första måndagen

Nyköpings domsaga

Jönåkers, Rönö och Kölebo härads tingslag......

10

första måndagen

Daga härads > ......

5

tredje måndagen

Oppunda och Villåttinge härads domsaga

Oppunda härads tingslag..............

10

första torsdagen

Villåttinge härads > ..............

10

tredje torsdagen

Livqedingets domsaga

Väster- och Öster-Rekarne härads tingslag......

10

första tisdagen

Akers och Selebo härads > ......

10

tredje tisdagen

Gotlands norra härads domsaga..........

10

första torsdagen

Gotlands södra härads domsaga..........

10

första måndagen l

Östersysslets domsaga

Ölme, Visnums och Väse härads tingslag.......

5

första måndagen

Färnebo härads > .......

5

femte måndagen

Mellomg sslets domsaga..............

10

första torsdagen

Södersysslets domsaga

Galbergs härads tingslag..............

5

tredje torsdagen

Näs härads > ..............

10

första torsdagen

Nordmarks härads domsaga............

10

första tisdagen

Jösse domsaga...................

20

första måndagen

Fryksdal härads domsaga

Fryksdal nedre tingslag..............

10

första onsdagen

Fryksdal övre > ..............

5

tredje onsdagen

Älvdals och Nyeds domsaga

Älvdals härads övre tingslag............

3

särskild tingsordning

Älvdals härads nedre > ............

5

femte måndagen

Nyeds härads » ............

5

första måndagen

Östernärkes domsaga

Glanshammars och Örebro härads tingslag.......

10

första måndagen

Askers och Sköllersta härads > .......

5

tredje måndagen

Västernärkes domsaga

Hallsbergs tingslag...............

15

särskild tingsordning

Edsbergs härads » ...............

5

tredje torsdagen

Nora domsaga

Karlskoga härads tingslag..............

10

första tisdagen

Nora > ..............

10

andra tisdagen

Lindes domsaga...................

20

färsta torsdagen

1 Där sammanträdesturen är bestämd jämlikt 1 § lagen med vissa bestämmelser örn häradsting,

angives densamma med den veckodag efter den 6 januari och den 24 augusti, å vilken färsta allmänna

sammanträdet under vartdera tinget skall taga sin början. Har jämlikt 6 § i visst tingslag

särskild tingsordning fastställts, angives här endast att så är fallet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 16 oktober

1934.

* j Närvarande:

justitierådet Appelberg,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24 september

1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

lag med vissa bestämmelser örn häradsting, lag örn kungörande av häradsrätts

sammanträden samt lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt

lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i

vissa fall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen i justitiedepartementet C. G. Hellquist.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn häradsting

föranledde följande erinringar av lagrådet.

1 §•

Den i andra stycket förekommande bestämmelsen om tingsställe synes böra

uppflyttas till första stycket. Den blir därmed tillämplig ej blott å de allmänna

sammanträdena utan även å de särskilda sammanträden som hållas för doms

avkunnande.

I andra stycket har såsom en huvudtyp, vid sidan av de för närvarande allmänt

förekommande tingsordningarna med 12, 6 eller 3 sammanträden under

vårtinget samt 8, 4 eller 2 sammanträden under hösttinget, upptagits den i

några domsagor förekommande tingsordningen med 24 sammanträden under

vårtinget och 16 sammanträden under hösttinget.

I sitt yttrande över 1 och 2 §§, sådana dessa utformats i det inom justitiedepartementet

utarbetade utkastet till lag i ämnet, har processlagberedningen

framhållit, att vid bestämmande av tingssammanträdenas antal stor hänsyn

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

37

måste tagas till nämndens tjänstgöringsförhållanden. Då det för rättsskipningen

vore av stor vikt att nämndemansbefattningen alltjämt bibehölle sin karaktär

av förtroendeuppdrag, borde tillses att denna befattning icke genom ökad

tjänstgöringsskyldighet gjordes alltför betungande. Till undvikande av denna

olägenhet stöde visserligen den utvägen till buds att öka antalet nämndemän,

men denna utväg medförde å andra sidan en viss fara att nämnden erhölle

en mindre god rekrytering än för närvarande vore fallet och i längden icke

kunde bibehålla sitt nuvarande anseende.

.Vad sålunda anförts är av betydelse vid bedömande främst av den föreslagna

tingsturen med sammanträden varje vecka men även, i viss mån, av den tingstur,

enligt vilken sammanträden skola hållas två gånger i månaden. .Visserligen

kan, såsom processlagberedningen yttrar, genom ökande av antalet nämndemän

— med den fara för mindre god rekrytering som beredningen påpekat — nämndens

tjänstgöringsskyldighet lättas vid dessa tingsturer, men en sådan anordning

medför att den större snabbhet i rättsskipningen, som dock får antagas

hava särskilt åsyftats med de täta sammanträdenas införande, i regel icke därmed

vinnes. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds tjänstgöring bör

fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän, som äro flera än tolv, ske så,

att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden samt att ändring i

nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning och avgörande

i regel ej kommer att äga rum. Dessa bestämmelser föranleda att örn, såsom

i allmänhet synes vara önskvärt, tjänstgöring av samma nämndeman ej påfordras

oftare än en gång i månaden — frånsett rannsakningar med häktade

och andra extra sammanträden — uppskov med mål måste, även vid tingstur

med sammanträden varje eller varannan vecka, äga rum på fyra veckor, eller

således på lika lång tid som vid den tingstur enligt vilken sammanträde hålles

en gång i månaden. Härtill kan läggas att då ett nytt mål skall, i anslutning

till den princip som fått uttryck i nämnda lag, utsättas till det sammanträde

då nämndemän tjänstgöra, som äga ortskännedom i fråga örn det föreliggande

målet, omförmälda tätare sammanträden av samma anledning som nyss anförts

ofta ej medföra en tidigare första handläggning av målet än vad fallet är

exempelvis vid tingstur med tio årliga sammanträden.

En omständighet av stor vikt vid bedömande av frågan om lämpligheten

av täta sammanträden är även att, sedan numera inskrivningsärenden skola

upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren i rättens ställe, det tidigare

förefintliga behovet av ofta infallande häradsrättssammanträden för sådana

ärendens avgörande bortfallit.

Härjämte bör beaktas, att anordningen med korta mellanrum mellan sammanträdena

medför vissa olägenheter för domsagoarbetet. Sålunda förekommer

ej sällan vid tingsturer med täta sammanträden, att det tidsödande efterarbetet

från de olika sammanträdena måste flyta samman i större utsträckning

än vad fallet är vid längre uppehåll dem emellan. Detta medför ej blott större

svårigheter i själva arbetet utan även, framför allt, att det uppehåll i det

löpande domstolsarbetet, som vid färre sammanträden inträder strax före varje

nytt sammanträde, är betydligt svårare att åstadkomma. En sådan paus i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

själva domstolsarbetet är emellertid från olika synpunkter synnerligen värdefull.

Den ej blott bereder möjlighet för domhavanden att ostörd få utföra de

mångahanda andra göromål i domsagan, som måhända måst eftersättas under

det brådskande arbetet med dombok och utslag efter sammanträdet, utan ger

honom även tillfälle att ingående förbereda sig för det kommande sammanträdet,

något som måste anses nödvändigt för en tillfredsställande handläggning

av målen och ett snabbt avgörande av desamma.

Emellertid finnas domsagor där tingsturer med täta sammanträden äro nödvändiga

från den synpunkten att eljest anhopningen av mål till varje sammanträde

skulle bliva alltför stor. Införandet av sådana tingsturer bör dock, med

hänsyn till de ovan påpekade därmed förenade olägenheterna, ej tillgripas i

större utsträckning än från nyss angiven synpunkt är behövligt. Detta gäller

som nämnt huvudsakligen turer med sammanträden en gång i veckan men i

viss mån även i fråga örn sammanträden varannan vecka.

Det kan därför ifrågasättas örn ej i 1 § utrymme bör beredas för möjligheten

att föreskriva en tingstur med sammanträden var tredje vecka för det fall,

att sammanträden var fjärde vecka ej i erforderlig utsträckning skulle förebygga

en alltför stor anhopning av mål men å andra sidan så täta sammanträden

som varannan vecka ej kunna anses härför nödvändiga. Likaså kunna

förhållanden föreligga, som göra en övergång från åttaveckorstur till fyraveckorstur

mindre lämplig men däremot väl motivera en övergång till exempelvis

en tur med sammanträden var sjätte vecka eller möjligen var femte eller

var sjunde.

Något bärande skäl synes ej föreligga för att — såsom förslaget föranleder

■— då en förändring till tätare sammanträden finnes böra ske, en ökning till

minst det dubbla regelmässigt skall företagas.

En regel, vilken upptager samtliga de nu berörda möjligheterna såsom till

formen jämställda, torde därför vara att föredraga. En sådan regel innebär

uppenbarligen icke, att de olika turerna i praktiken böra erhålla tillämpning i

ens ungefärligen samma utsträckning. Härvidlag bör tvärtom gälla vad ovan

erinrats om lämpligheten att iakttaga en viss varsamhet vid införandet av turer

med särskilt täta sammanträden. En dylik regel uttrycker endast, att möjlighet

förefinnes att utan tillgripande av undantagsföreskrifter anpassa sammanträdesturerna

efter växlande behov.

I formellt avseende är huvudregeln angående sammanträdesturerna i förslaget

avfattad med utgångspunkt från det i varje fall önskade antalet sammanträden.

Med den utvidgning av regeln, som ovan förordats, skulle en dylik

avfattning bliva onödigt invecklad och tyngande. Det synes för övrigt vara

lika ändamålsenligt att avfatta lagtexten så, att de turer som kunna ifrågakomma

samt antalet sammanträden inom varje tur bestämmas genom angivande

av, å ena sidan, att sammanträdena skola infalla å samma veckodagar med

lika mellanrum, dock ej längre än åtta veckor, och å andra sidan att första

sammanträdet skall börja viss veckodag närmast efter den 6 januari under

vårtinget och närmast efter den 24 augusti under hösttinget samt att sista

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

39

sammanträdet skall infalla under vårtinget före den 24 juni och under hösttinget

före den 15 december.

Örn nyssberörda ändring i huvudregeln vidtages, torde undantagsbestämmelsen

för det fall att domsaga består av flera än ett tingslag böra avfattas i anslutning

till den förordade huvudregeln.

2 §.

Därest lagrådets hemställan örn ändring av bestämmelserna i 1 § vinner beaktande,

kan jämkning i avfattningen av förevarande paragraf bliva erforderlig.

4§.

I sitt yttrande över utkastet har processlagberedningen erinrat, att en ökning

av sammanträdenas antal medför en förkortning av den tid, vilken star vederbörande

till buds för fullgörande av de skyldigheter i fråga örn instämmande

av talan, varom stadgas i 12 kap. 2 § och 18 kap. 2 § rättegångsbalken, och

processlagberedningen har i anledning härav ifragasatt omarbetning av dessa

lagrum. Föredragande departementschefen, vilken funnit det böra anstå med

de ifrågasatta ändringarna, har såsom skäl härför anfört, bland annat, att

några praktiska olägenheter i antydda hänseende näppeligen torde kunna uppstå,

i ty att det vore otvivelaktigt att i sådana fall då en tillämpning efter

ordalydelsen av stadgandet i 12 kap. 2 §, jämfört med 1896 års lag, skulle

medföra att svaranden icke komme i åtnjutande av laga stämningstid, käranden

borde anses ha fullgjort vad på honom ankomme, örn han instämde saken

till nästa sammanträde, till vilket stämning kunde ske enligt reglerna örn laga

stämningstid; varjämte departementschefen uttalat, att motsvarande tolkning

syntes befogad jämväl i fråga örn 18 kap. 2 §.

Lagrådet kan icke dela departementschefens mening att denna tolkning av

stadgandena är otvivelaktig. Skäl saknas ingalunda för den uppfattning att

lagbuden — åtminstone 12 kap. 2 § — avse visst rättegångstillfälle, oberoende

av den stämningstid som kan behöva iakttagas för instämmande av den ena

eller andra parten. Oavsett vilkendera uppfattningen ma anses riktig, kunna

emellertid enligt lagrådets förmenande några praktiska olägenheter av större

betydelse icke uppstå i det antydda avseendet. De fall i vilka ifrågavarande

lagrum komma i tillämpning äro nämligen synnerligen sällsynta; och vidare

är att märka att, därest i dylikt fall stämning skett till närmast följande rättegångstillfälle

men delgivningen på grund av reglerna örn stämningstid icke

kunnat verkställas i behörig tid förut, detta icke kan föranleda att stämningen

skall anses förfallen — vid vilket förhållande den instämmande ej lärer hava

försuttit föreskriven tid — utan, jämlikt 11 kap. 32 § rättegångsbalken, allenast

att målet uppskjutes till sådant rättegångstillfälle att vederbörande får

åtnjuta honom tillkommande stämningstid med skyldighet för den instämmande

att då fullgöra vad i sistnämnda lagrum stadgas. Lagrådet anser med hänsyn

till det anförda det icke vara oundgängligen påkallat att i förevarande

sammanhang vidtagas de av processlagberedningen ifrågasatta ändringarna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr h.

5 §.

17 § av 18*2 års förordning stadgas att, när mål å allmänt sammanträde

blivit till slut fört, skall dom avkunnas innan sammanträdet ändas, örn den

dessförinnan författas kan. Detta stadgande har oförändrat införts i början

av första stycket i förevarande paragraf.

I sammanhang med remiss till lagrådet år 1917 av det förslag, som låg till

grund för den sedermera antagna iagen örn särskilda tingssammanträden för

handläggning av vissa mal och ärenden, remitterades jämväl förslag till ändring

i lydelsen av 7 § i 1872 ars förordning, innebärande att häradsrätten

allenast i undantagsfall skulle äga rätt att låta med doms avkunnande i ett

slutbehandlat mål anstå till ett senare rättegångstillfälle.

Vid granskning av detta förslag anmärkte lagrådet, bland annat, att å allmänt

sammanträde kunde hopa sig mål av vidlyftig och invecklad beskaffenhet;

fordrade man av ordföranden att domar i de å dylikt sammanträde slutförda

malen skulle sa gott som undantagslöst vara författade före sammanträdets

slut, komme detta otvivelaktigt att medföra ett för nämnden samt parter

och övriga rättssökande i hög grad ovälkommet förlängande av sammanträdet,

vidare att göra domarens arbete väsentligt tyngre och slutligen, vilket

vore det mest betänkliga, att menligt inverka på domens innehåll.

När sedermera ar 1918 dåvarande chefen för justitiedepartementet i statsrådet

anmälde ovan förstnämnda lagförslag, anförde han, att då han vore av

den meningen att uppskov med doms avkunnande i praxis förekomme i långt

större utsträckning än som med nu gällande lagbestämmelser syntes vara förenligt

och det kunde lända rättsskipningen till synnerlig båtnad, om dylikt

uppskov begränsades till det i lagen förutsatta fallet att domen icke »kan

författas» före sammanträdets slut, en hel del syntes på ifrågavarande område

vara att vinna utan lagändring allenast genom åtgärder, åsyftande att

ändra praxis till överensstämmelse med gällande lag. Med hänsyn härtill och

pa de av lagrådet mot den föreslagna lagändringen anförda skälen fann departementschefen

att med densamma för det dåvarande lämpligen kunde anstå.

Den ändring i praxis som departementschefen år 1918 framhöll såsom lämplig

torde icke hava i önskvärd omfattning inträtt. Att för vinnande av sådan

ändring tillgripa den skarpa omformulering av stadgandet som år 1917 föranledde

lagrådets avstyrkande synes väl icke böra ifrågakomma. Men ifrågasättas

kan örn icke något kunde vinnas i den riktning departementschefen år

1918 betecknade såsom ländande rättsskipningen till synnerlig båtnad genom

att kraftigare än som skett i den från 1872 års förordning införda och alltjämt

icke i erforderlig mån efterlevda bestämmelsen framhålla det önskvärda

i doms omedelbara avkunnande.

Iakttages erforderlig försiktighet i formuleringen, torde de betänkligheter

som lagrådet ar 1917 hyste mot det då föreslagna stadgandet ej kunna göras

gällande. Därest till en början stadgas, att när mål å allmänt sammanträde

blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, samt därefter

i en följande mening tillägges att, örn hinder därför möter i anseende till

målets beskaffenhet eller mängden av de å sammanträdet slutförda målen,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

41

avkunnandet må uppskjutas till senare allmänt sammanträde under tinget eller

till slutsammanträdet, torde någon fara ej föreligga vare sig för förhastade

domslut eller för ett obehörigt förlängande av sammanträdena.

Måhända invändes mot en dylik omformulering, att den ej skulle få avsevärd

betydelse då den bristande efterlevnad av föreliggande stadganden i ämnet,

som departementschefen år 1918 beklagat, antagligen komme att i oförminskad

grad fortsätta även örn ett något bestämdare uttryckssätt användes.

Uppenbart är dock, att de strävanden, som på vissa håll inom häradshövdingekåren

under senare tid gjort sig gällande i syfte att omsorgsfullt tillvarataga

föreliggande möjligheter att omedelbart avkunna dom, genom den förordade

formuleringen skulle få ett välbehövligt stöd och därmed en större spridning

än örn den gamla bestämmelsen får kvarstå oförändrad.

Användes den nu ifrågasatta formuleringen i början av första stycket av

paragrafen, torde detsamma i fortsättningen böra undergå därav föranledda

jämkningar.

Med den i första punkten av första stycket införda bestämmelsen örn sammanträde

för doms avkunnande och tingets avslutande avses uppenbarligen

att, örn mål fortfarande är oavgjort då det sista allmänna sammanträdet hållits,

ovillkorlig skyldighet skall föreligga att hålla slutsammanträde för doms

avkunnande. Detta bör enligt lagrådets mening uttryckas klarare än i förslaget

skett. Göres sådant förtydligande och vidtages i anslutning därtill någon

jämkning av ordalagen i andra punkten därhän att densamma uttryckligen icke

berör annat anstånd med doms avkunnande än sadant som äger rum till ett

senare allmänt sammanträde under tinget, synes tredje punkten kunna i sin

helhet utgå.

Beträffande den tid, som må förflyta mellan det sista allmänna sammanträdet

och slutsammanträdet, innehåller förslaget — frånsett de slutsammanträden

som avses i 6 § — allenast den begränsningen att slutsammanträdet

icke får hållas senare än den 20 juli för vårtinget och den 31 december för

hösttinget. Det kan ifrågasättas örn därmed erhålles en tillräcklig garanti för

iakttagandet av tillbörlig skyndsamhet. I åtskilliga tingslag, där allenast

fem allmänna sammanträden hållas under året, kan det sista allmänna sammanträdet

infalla så tidigt att mer än tio veckor återstå till den dag, då enligt

förslaget slutsammanträde sist må hållas. Örn det bleve regel att den förberedelsetid

för slutsammanträdet, som enligt förslaget är medgiven, tillfullo

foges i anspråk, skulle detta förty kunna medföra ett icke önskvärt fördröjande

av målens avgörande. Att förebygga detta genom föreskrivande av

en viss längsta tidrymd är emellertid vanskligt, alldenstund behovet av förberedelsetid

enligt sakens natur är växlande och fall onekligen kunna förekomma

då förberedelsen kräver mera avsevärd tid. Lagrådet vill därför i

stället förorda ett tillägg till förevarande stadgande, som utmärker att slutsammanträde

icke utan verklig anledning må uppskjutas fram emot den gräns,

vilken angives såsom den yttersta, utan fastmera bör hållas så snart det låter

sig göra.

Därest den vid 1 § gjorda hemställan örn uppflyttning till första stycket

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

av bestämmelsen angående tingsställe vinner beaktande, synas orden »å tingsstället»

kunna utgå ur förevarande paragraf.

Ett angivande, såsom i andra stycket, av de olika slag av mål, vari särskild

skyndsamhet med doms avkunnande på grund av laga föreskrift eller enligt

praxis skall iakttagas, kan lätt komma att lida av ofullständighet. Till denna

kategori böra exempelvis hänföras jämväl mål, som angå gäldenärs försättande

i konkurs. Lagrådet förordar förty i stället för en sådan uppräkning

ett stadgande av mera allmänt innehåll.

6 §.

Enligt 1872 års förordning i dess år 1913 ändrade lydelse ges möjlighet

att oavsett örn domsaga bestar av ett eller flera tingslag börja första sammanträdet

under tinget icke blott viss måndag eller torsdagen därpå utan

även följande måndag (tredje sammanträdesturen). Förslaget medger icke

motsvarande möjlighet. Visserligen torde de skäl, som ansågos böra föranleda

tillåtelse att framflytta tiden för första sammanträdet en hel vecka, hava förlorat

i styrka, men förhållandena kunna dock i vissa fall vara sådana, att

möjlighet att börja sammanträdena senare än förslaget tillåter bör hållas

öppen. Lagrådet ifrågasätter därför, örn icke genom stadgande i förevarande

paragraf borde åt Konungen lämnas rätt att, där det med hänsyn till särskilda

förhållanden prövas lämpligt, medgiva sådant undantag från bestämmelserna

i 1 §, att första sammanträdet under tinget må börjas senare än där sägs.

Då bestämmelsen i sista punkten får antagas avse ej blott särskilda sammanträden

för doms avkunnande mellan de allmänna sammanträdena under

tinget utan jämväl de särskilda sammanträden som hållas för tings avslutande,

vill lagrådet, under hänvisning till vad lagrådet vid 5 § anfört, erinra att tillräcklig

anledning knappast synes föreligga att, för de fall som ifrågavarande

lagstadgande avser, giva andra bestämmelser rörande den tid inom vilken slutsammanträde

skall hallas än dem vilka enligt 5 § skola gälla för slutsammanträden

i allmänhet.

Vad angår frågan huruvida vid fastställande av särskild tingsordning enligt

6 § må meddelas föreskrift örn utsättande av sammanträde för doms avkunnande

mellan de allmänna sammanträdena under tinget, torde ett stadgande

i detta avseende få anses lämpligt. Därest Konungen ej tillädes rätt

att meddela sådan föreskrift, skulle jämlikt 5 § dom, som ej kan omedelbart

meddelas, icke kunna avkunnas tidigare än å det följande allmänna sammanträdet.

Otvivelaktigt skulle i åtskilliga fall härigenom kunna vållas allt för

stor tidsutdräkt, och därför bör möjlighet finnas att dessförinnan hålla särskilt

sammanträde. Den i 6 § givna bestämmelsen synes emellertid vara för kategoriskt

avfattad. Fall kunna förekomma då en ovillkorlig skyldighet att hålla

särskilt sammanträde för doms avkunnande skulle medföra kostnader och

besvär, som ingalunda uppvägas därav att domen avkunnas något tidigare.

Det synes fördenskull lämpligen kunna överlåtas åt domhavanden att avgöra

huruvida särskilt sammanträde bör hållas. Bestämmelsen bör alltså för nu

avsedda fall givas det innehåll att den Konungen tilldelade befogenheten att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

43

härutinnan, meddela föreskrift skall avse allenast att särskilt sammanträde för

doms avkunnande må utsättas att hållas mellan de allmänna sammanträdena

under tinget. Någon anledning att därtill foga bestämmelse örn den tid, inom

vilken detta särskilda sammanträde skall hållas, synes ej föreligga.

Slut bestämmelserna.

I slutbestämmelserna ha angivits vissa stadganden i rättegångsbalken jämte

särskilda författningar som genom lagen upphävas. Utom sålunda angivna

stadganden beröres av den nya lagen även 24 kap. 5 § rättegångsbalken i vad

där stadgas örn tid för utgivande av häradsrätts dom. Sistnämnda stadgande

har visserligen genom 1872 års förordning upphävts, sa vitt angar dom avkunnad

å allmänt sammanträde i tingslag där ting hållas enligt samma förordning,

men gäller fortfarande i övrigt, ehuruväl stadgandet i dess helhet på

grund av föreskrifterna i expeditionslösenförordningen saknar betydelse. Det

synes lagrådet, särskilt i betraktande härav, kunna ifrågasättas örn icke lämpligen

borde — i likhet med vad som skedde vid utfärdandet av 1872 års förordning

— i slutbestämmelserna omnämnas endast de lagrum och författningar,

som helt upphävas genom den nya lagen, samt därtill fogas en föreskrift

örn upphävande jämväl av vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning

stridande mot de nya bestämmelserna.

Förslaget till lag om kungörande av häradsrätts sammanträden

och

Förslaget tilt lag om upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt

lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande

i vissa fall

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement sår enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den

16 oktober 1934 avgivna utlåtande över de den 24 september 1934 till lagrådet

remitterade förslagen till lag med vissa bestämmelser örn häradsting, lag örn

kungörande av häradsrätts sammanträden samt lag örn upphävande av 2 kap.

8 § rättegångsbalken samt lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för

saköreslängds avlämnande i vissa fall.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I enlighet med lagrådets hemställan har i 1 § av förslaget till lag med

vissa bestämmelser örn häradsting vidtagits den ändringen att bestämmelsen

örn tingsställe flyttats fran andra till första stycket. Härigenom vinnes, bland

annat, att motsvarande bestämmelse icke erfordras beträffande de i 5 och 6 §§

omförmälda särskilda sammanträdena för doms avkunnande.

I fråga om övriga av lagrådet ifrågasatta ändringar i 1 § torde följande

böra anmärkas.

Örn det i ett tingslag, där sammanträden hållas var fjärde vecka under tingen,

befunnits önskvärt att öka sammanträdenas antal, har hittills i praxis

knappast ansetts föreligga mera än två alternativ — antingen att fördubbla

eller ock att fyrdubbla antalet. Man har i dylika fall infört tingsordningar

med sammanträden varannan vecka eller, mera sällan, varje vecka. Avsteg

från denna praxis har endast skett i två fall, då särskilda omständigheter

föranlett införande av tingsordningar med sammanträden infallande utan den

eljest vanliga regelbundenheten (Hallsbergs tingslag och Frosta tingslag).

Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skulle denna i praxis vedertagna

ordning stadfästas. Såsom huvudtyper uppställdes där, jämte tingsordningen

med sammanträden var fjärde vecka, tingsordningar med sammanträden

varannan resp. varje vecka; för undantagsfall skulle avvikande tingsturer

kunna föreskrivas.

Lagrådet har nu ifragasatt örn ej vid övergång från tingsordning med sammanträden

var fjärde vecka borde såsom en i lagen förutsatt möjlighet kunna

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

45

ifrågakomma att införa sammanträden var tredje vecka. En sådan tingsordning

skulle medföra att sammanträdena ökades från tio till fjorton örn året.

Detta dock endast örn sammanträdena började i första veckan av tingsterminerna;

i annat fall skulle endast tretton sammanträden medhinnas. Enligt lagrådets

mening borde denna nya tingsordningstyp formellt jämställas med de

redan nu förekommande och i förslaget upptagna typerna. Härigenom skulle

möjligheterna ytterligare ökas att utan tillgripande av undantagsföreskrifter

anpassa tingsordningarna efter växlande behov.

Betydelsen av att lagen möjliggör fastställandet av tingsordningar anpassade

efter olika förhållanden och behov har särskilt understrukits i motiveringen till

det remitterade förslaget. Då jag likväl icke anser mig kunna biträda lagrådets

nu berörda ändringsförslag, har detta sin grund däri att jag anser starka

skäl tala för att en tingsordning av det slag lagrådet förordat skulle komma

att visa sig mindre ändamålsenlig och fördenskull icke komma att erhålla praktisk

betydelse. Redan den omständigheten att tingsordningar med sammanträden

var tredje vecka hittills icke i något fall införts torde vara vägledande

vid bedömandet av detta spörsmål.

Tingsordningar med tätare sammanträden än var fjärde vecka lia hittills

införts nästan uteslutande i tingslag som ensamma bilda domsaga. För andra

tingslag ha sådana tingsordningar mera sällan ifrågasatts. Då ändring av

tingsordning skett, har situationen gemenligen varit den, att belastningen av

mål å de särskida sammanträdena varit stor med därav föranledd forcering

av handläggningen och utsträckning av sessionstiderna. Sammanträdena lia

vanligen pågått tre eller flera dagar i följd. För att nedbringa sammanträdenas

omfattning till rimligare proportioner har i dylika fall såsom den naturliga

utvägen framstått att öka sammanträdenas antal till det dubbla och hålla

sammanträdena varannan vecka.

En sådan ändring av tingsordningen kan sägas innebära en uppdelning av

varje sammanträde på två. Någon ökad tjänstgöringsskyldighet för nämndemännen

behöver och bör icke föranledas av en dylik ändring i tingsordningen.

Om, såsom numera torde vara vanligt, olika grupper av nämndemän tjänstgöra

de olika rättegångsdagarna eller sålunda regelbundet en dag var fjärde vecka,

innebär den förändrade tingsordningen i fråga om nämndens tjänstgöring blott,

att en eller flera av dessa grupper erhålla en annan tjänstgöringsdag, även den

återkommande var fjärde vecka. Skulle i samband med den förändrade tingsordningen

en ökning av det totala antalet rättegångsdagar äga rum — i så fall

normalt med en var fjärde vecka och föranledd icke av den förändrade tingsordningen

utan därav att rättegångsdagarna tidigare varit överbelastade med

mål i strid mot gällande föreskrift att rättens sessioner böra sluta senast

kl. 7 e. m. — undvikes genom en häremot svarande ökning av nämndemännens

antal ett ytterligare betungande av nämnden.

Införandet av sammanträden med tre veckors mellanrum skulle däremot uppenbarligen

innebära en rätt kännbar försämring i nämndens tjänstgöringsförhållanden,

då ju den nya tingsordningen förutsätter inställelse för samma nämndemän

var tredje vecka. Uteslutet torde nämligen vara att låta den nya tings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

ordningen medföra en ökning av nämndemännens antal med därav följande

gruppindelning av nämndemännen och fördelning av målen på olika serier vilka

skulle handläggas med sex veckors mellanrum. Härigenom skulle snabbheten

i rättsskipningen tydligen direkt motverkas. Men även med den förutsatta,

icke önskvärda ökningen av nämndemännens tjänstgöring torde en tingsordning

med sammanträden var tredje vecka bereda bestämda olägenheter i tillämpningen,

bl. a. därutinnan att i flertalet mål längre uppskov än tre veckor skulle

befinnas erforderligt. Uppskovstiden skulle då få utsträckas till sex veckor

och sålunda i flertalet uppskjutna mål snabbheten i rättsskipningen bli lidande.

Den fördel som genom en tingsordning av detta slag skulle stå att vinna, nämligen

en fördelning av målen över ett något större antal sammanträden, kan icke

i någon mån anses uppväga de nämnda olägenheterna. Äro förhållandena i ett

tingslag icke sådana att man anser tillräckliga skäl föreligga för införande

av sammanträden varannan vecka, synes det överhuvud vara lämpligare att

bibehålla sammanträden var fjärde vecka än att införa sammanträden var tredje

vecka. Örn den förra tingsordningen medför att flera mål än önskvärt är förekomma

till handläggning vid sammanträdena, torde olägenheterna härav med

större fördel kunna minskas genom att sammanträdena eller vissa av dem utökas

med en rättegångsdag. Örn i något undantagsfall den av lagrådet förordade

tingsordningen med ting var tredje vecka skulle befinnas ändamålsenlig,

kan Kungl. Maj:t jämlikt 6 § på framställning av vederbörande medgiva dess

användning, men den bör enligt min mening, på grund av de avsevärda olägenheter

som i allmänhet måste bliva förbundna därmed, icke införas i 1 § såsom

en normaltyp.

Då beträffande ett visst tingslag fråga uppstått om övergång från åttaveckorstur

till en tingsordning med tätare sammanträden, har hittills i regel

icke ifrågasatts annat än införande av fyraveckorstur. Den senare tingsordningen

innebär ökning av sammanträdena i tingslaget från fem till tio örn

året. — Det må erinras örn att det här gäller ökning av sammanträdena i

tingslag som tillsammans med ett eller flera andra tingslag bilda en domsaga.

Lagrådet har förordat en avfattning av lagen som för dylika fall möjliggör

att utan tillgripande av undantagsföreskrifter införa sexveckorstur eller

möjligen också fem- eller sjuveckorstur. En tingsordning enligt vilken sammanträdena

skola hållas med sex veckors mellanrum innebär att sju sammanträden

kunna hållas årligen, fyra under vårtinget och tre under hösttinget.

Sjuveckorsturen överensstämmer i detta hänseende med sexveckorsturen. Eemveckorsturen

möjliggör hållande av nio årliga sammanträden, varav fem under

vårtinget och fyra under hösttinget.

I fråga örn de av lagrådet sålunda föreslagna tingsordningarna gäller liksom

beträffande den förut behandlade treveckorsturen att de hittills icke i något fall

kommit till användning i praktiken. I de fall — två till antalet — då man

vid övergång från tingsordning med fem årliga sammanträden (åttaveckorstur)

icke ansett sig böra taga steget fullt ut och införa tio sammanträden örn

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

47

året, Ilar man stannat vid tingsordningar med sju årliga sammanträden, därav

fyra under vårtinget och tre under hösttinget. Men dessa tingsordningar äro

likväl icke så anordnade att de kunna rubriceras såsom sex- eller sjuveckorsturer.

Sammanträdena hållas nämligen icke med jämna mellanrum utan äro

placerade så att de infalla på lämpliga tidpunkter i förhållande till sammanträdena

i vardera domsagans andra tingslag, vilka hållas var fjärde vecka.

Denna anordning har ansetts nödvändig för undvikande av kollision mellan

sammanträdena i tingslagen inom samma domsaga. En kombination av fyraveckorstur

i ena tingslaget med sex- eller sjuveckorstur i det andra har icke

lämpligen kunnat genomföras.

Yad nu sagts angående de två fall, där en mellanform mellan åttaveckorstur

och fyraveckorstur redan genomförts, äger tydligen generell giltighet. Då

det vid fastställandet av tingsordningar städse är av största vikt att tillse,

att sammanträdena inom en domsagas olika tingslag i förhållande till varandra

infalla på lämpliga tidpunkter, måste de i lagen uppställda, för normala

fall avsedda olika typerna av tingsordningar vara så beskaffade att

kombination dem emellan kan ske utan att olägenheter i nu berörda hänseende

uppstå. Denna fordran bleve icke uppfylld, om t. ex. sexveckorsturen jämställdes

med de i förslaget upptagna tingsordningarna, och man torde därför

med tämligen stor säkerhet kunna påstå att en sådan tingsordning icke skulle

erhålla någon nämnvärd praktisk betydelse. Där en mellanform mellan förslagets

tingsordningar finues önskvärd, torde dess närmare utformning höra

bero av förhållandena i orten. Någon allmängiltig regel härom lärer icke

kunna uppställas, och möjlighet till en lämplig anordning synes, på sätt det

remitterade föreslaget angiver, böra beredas genom undantagsföreskrifter.

Yad nu anförts torde utvisa att en omarbetning av förslagets tingsordningsregler

i den riktning lagrådet ifrågasatt icke vore ägnad att medföra några

praktiska fördelar. Snarare torde fog föreligga för påståendet att en sådan

omarbetning skulle kunna omintetgöra den relativa enhetlighet med avseende

å tingsordningarna som förslaget utan åsidosättande av tillbörliga anspråk

på smidighet i tillämpningen sökt åstadkomma. Jag finner således icke skäl

föreligga att vidtaga ändring i förslagets 1 § i omförmälda hänseende.

Frånsett den förutnämnda omflyttningen av föreskriften om tingsställe

samt ett par smärre redaktionella jämkningar torde följaktligen 1 § böra bibehållas

i sin lydelse enligt det till lagrådet remitterade förslaget. Vid sådant

förhållande är någon jämkning i avfattningen av 2 § icke påkallad.

I 3 och 4 §§ lia allenast vidtagits ett par mindre redaktionella jämkningar.

Enligt 5 § första stycket i det till lagrådet remitterade förslaget hade icke

gjorts ändring i den enligt 7 § av 1872 års förordning gällande föreskriften

att när mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, skall dom avkunnas

innan sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas. Redan vid

ett tidigare tillfälle, år 1918, då ändring av denna föreskrift var ifrågasatt,

har framhållits att uppskov med doms avkunnande i praxis förekomme i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 4.

större utsträckning än som vore förenligt med föreskriften. Enligt lagrådets

mening borde nu vidtagas en omformulering av densamma, varigenom med

större skärpa skulle framhållas önskvärdheten av att dom omedelbart avkunnas.

Vad lagrådet härutinnan anfört synes beaktansvärt. Dock torde det

icke vara lämpligt att såsom skäl berättigande till uppskov med doms avkunnande

jämte målets beskaffenhet’ införa även ’mängden av de å sammanträdet

slutförda målen’. Ett dylikt tillägg skulle enligt min tanke snarast innebära

ett försvagande av den nu gällande bestämmelsen, då det är ett ganska normalt

förhållande vid ett allmänt tingssammanträde, att det förekommer en mängd

slutförda mål. Såsom giltigt hinder för doms avkunnande å det sammanträde

då handläggningen slutförts anser jag därför böra angivas allenast beskaffenheten

av det mål varom fråga är. I enlighet härmed har stadgandets avfattning

ändrats.

Betydelsen av att hos domstolarna inskärpes vikten av doms avkunnande

innan sammanträdet ändas, där detta later sig göra, ligger icke minst däri,

att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig till

varje måls handläggning vid tinget. Genom det studium av akterna i ett

uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande rättsfrågan, som genom

en dylik bestämmelse nödvändiggöres, blir ordföranden mera skickad för en

ändamålsenlig processledning, som kan leda till målets fullständigare utredning

och till förebyggande av uppskov. Den koncentration av förhandlingen

i ett mål som sålunda kan uppnås är ofta av den största betydelse för målets

skyndsamma slutförande. Bestämmelsen att dom skall avkunnas innan sammanträdet

ändas, örn hinder ej möter i målets beskaffenhet, kan även hava det

goda med sig, att häradshövdingarna taga som regel att i alla mål hålla överläggning

med nämnden samma dag målet slutbehandlats. Att överläggning

med nämndemännen sålunda hålles i omedelbar anknytning till den muntliga

förhandlingen i målet utgör i själva verket en grundförutsättning för att nämnden

skall erhålla den betydelse för målens avgörande som lagen avsett. Tid

behöver icke spillas på en föredragning av målet från ordförandens sida; han

kan inskränka sig till att erinra örn vad som eventuellt förekommit vid tidigare

rättegångstillfälle och till en upplysning örn de lagbestämmelser som skola tilllämpas

på det föreliggande fallet. I det stora flertalet fall skall en dylik överläggning,

även i mera invecklade mål, kunna leda till att rätten kommer till ett

preliminärt beslut, även örn ordföranden skulle finna erforderligt att låta med

domens avkunnande ansta till nästa sammanträde med samma nämnd för ett

ytterligare genomtänkande av domen. Vid detta sammanträde skall som regel

överläggningen icke behöva återupptagas. På detta sätt undgås de ofta

tidsödande överläggningar till dom, som antagligen allt fortfarande på ett

eller annat ställe förläggas till början av tingssammanträdena och därigenom

menligt inverka på domstolens möjlighet att iakttaga de tider som utsatts för

målens handläggning, vilket för parter och vittnen ofta kan komma att medföra

en högst oläglig tidsödande väntan.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

49

Den angivna ändringen i första stycket av 5 § har föranlett viss jämkning

i samma styckes fortsatta lydelse. Härvid har iakttagits vad lagrådet

yttrat dels därom att det borde av lagrummet otvetydigt framgå att skyldighet

föreligger att hålla slutsammanträde då mål är oavgjort vid sista allmänna

sammanträdet av ett ting, dels ock därom att lagrummet borde utmärka

att slutsamman träde skall hållas utan onödigt dröjsmål.

Ändra stycket av 5 § har på sätt lagrådet förordat givits ett mera allmänt

innehåll.

Beträffande 6 § -—■ som innehåller bemyndigande för Kungl. Majit att i

undantagsfall fastställa tingsordningar vilka avvika från vad 1 § stadgar i

fråga örn det årliga antalet sammanträden och tiden mellan sammanträdena —

har lagrådet ifrågasatt ett tillägg, varigenom dessutom skulle beredas möjlighet

att göra sådant undantag från bestämmelserna i 1 §, att första sammanträdet

under tinget må börjas senare än där sägs. Med hänsyn till att

redan huvudbestämmelserna medgiva att tingsordningarna i stor omfattning

lämpas efter föreliggande förhållanden torde en dylik undantagsregel icke vara

erforderlig. Det synes också vara av vikt att tingssammanträdena överallt

taga sin början så tidigt som möjligt under de legala tingsperioderna. Något

fall där det av lokala hänsyn skulle vara av nöden att uppskjuta tingets

början längre än det remitterade förslaget medgiver är svårt att tänka sig.

Jag har därför ej funnit anledning att på denna punkt göra någon saklig

ändring i förslaget; i redaktionellt hänseende har dock avfattningen jämkats.

— På sätt lagrådet yttrat torde få anses motiverat att giva stadgandet

i 6 § örn hållande av särskilda sammanträden för doms avkunnande mellan

de allmänna sammanträdena en mindre kategorisk avfattning. Vid ändring

härutinnan synes även den i 6 § upptagna bestämmelsen örn tid, inom

vilken sammanträden för doms avkunnande skola hållas, böra utgå. Beträffande

dylika sammanträden vilka tillika äro slutsammanträden kommer tydligen

enligt den omformulerade 5 § i allt fall att gälla, att de skola hållas utan

onödigt dröjsmål. I enlighet med vad nu anförts har 6 § undergått erforderlig

omarbetning.

Vad lagrådet anfört rörande slutbestämmelsernas avfattning — nämligen

att däri borde omnämnas endast de lagrum som helt upphävas genom den nya

lagen samt därtill fogas en föreskrift örn upphävande jämväl av vad i övrigt

finnes i lag eller författning stridande mot de nya bestämmelserna -—

synes innefatta en allmängiltig regel som i många fall bör kunna med fördel

iakttagas. Då emellertid de lagrum som av den nu föreslagna lagen skulle

beröras utan att därigenom helt upphävas äro helt få samt i vart fall ett av

lagrummen, 26 kap. 4 § byggningabalken, lämpligen bör särskilt anmärkas,

synes dock i förevarande fall vara att föredraga att angiva de lagrum som

äro i fråga. Därvid torde även, såsom lagrådet yttrat, böra medtagas den

visserligen numera betydelselösa föreskriften i 24 kap. 5 § rättegångsbalken

att häradshövding i visst fall skall utgiva dom innan han från tingsstad reser.

Ett tillägg härom har därför skett i slutbestämmelserna.

Beträffande de övriga lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan an
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr h. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Marits proposition nr 4.

märkning, må här endast anmärkas att i 2 § av förslaget till lag om kungörande

av häradsrätts sammanträden vidtagits en rent redaktionell ändring

medan förslaget till lag örn upphävande av 2 kap. 8 § rättegångsbalken samt

lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds avlämnande i

vissa fall äi oförändrat.»

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande tre lagförslag, de

båda förstnämnda jämkade i enlighet med vad nu anförts, måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

t

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341SS2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:50 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om häradsting. a1 i texten
  2. 1LU 1935:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om häradsting m. m. s. 1 i texten