Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)

1935-01-16 · 66 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 66 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:42, Med förslag till lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

1

Kr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag);

given Stockholms slott den 16 januari 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar (epizootilag).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

\

Bihang till riksdagens protokoll 1935

1 sami.

Nr 42.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Förslag

till

lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

1 mom. Denna lag äger tillämpning å följande sjukdomar:

1. mul- ock klövsjuka (apktae epizooticae) hos klövbärande djur,

2. boskapspest kos idisslande djur (pestis bovina),

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur (pleuropneumonia bovis contagiosa),

4. svinpest (pestis siris),

5. rots (malleus) kos käst,

G. vattuskräck (rabies) kos husdjur,

7. koppor kos får (variolae ovinae),

8. mjältbrand (anthrax) hos husdjur,

9. frasbrand kos idisslande djur (empkysema infectiosum bovis),

10. skabb (psoroptes- eller sarcoptesskabb) kos får och häst (scabies ovis

et equi),

11. könspest (pestis gallinarum) ock hönskolera (fågelseptikämi)

(pasteurellosis avis, septicaemia kaemorrhagica avis) samt

12. smittsam kastning hos käst (abortus infeetiosus equi).

2 mom. Angriper någon av de under 1 mom. upptagna sjukdomar

andra djur än som vid den sjukdomen nämnts ock uppkommer därigenom

fara för smittas spridande till människor eller husdjur, förfares i

tillämpliga delar i enlighet med stadgandena i denna lag.

3 mom. Visar sig kos husdjur annan sjukdom än i 1 mom. nämnts så

elakartad och smittsam, att den kan anses jämförlig med där upptagna

sjukdomar, må Konungen på framställning av medicinalstyrelsen eller

länsstyrelse besluta, att i denna lag givna stadganden helt eller delvis

skola lända till efterrättelse med avseende å sjukdomen. Över sådan framställning

av länsstyrelse skall medicinalstyrelsen köras.

Vad nu stadgats gälle ock, där annan sjukdom än i 1 mom. nämnts

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

uppträder bland andra djur än husdjur under sådana förhållanden, att

den kan anses innebära fara för människor eller husdjur.

4 moni. I fråga om bekämpande av sjukdomar bland arméns hästar och

övriga djurbestånd är denna lag tillämplig endast i den mån Konungen

därom särskilt förordnar.

2 §.

Inträffar sjukdom som är eller misstänkes vara någon av de i denna

lag avsedda sjukdomar, åligger det djurägaren att ofördröjligen och

sist inom 24 timmar därom göra anmälan hos vederbörande tjänsteveterinär

eller närmast boende veterinär.

3 §.

1 moni. Har veterinär grundad anledning misstänka förekomsten av

i denna lag avsedd sjukdom, skall han verkställa undersökning för

fastställande av sjukdomens art. Finnes för undersökningen nödigt

att insjuknat djur nedslaktas, äger veterinären efter inhämtande av medicinalstyrelsens

medgivande därom förordna. Intill dess resultatet av

undersökningen föreligger, må djurägare icke i vidare mån än veterinären

medgiver förfoga över insjuknat djur eller dess produkter.

2 mom. Veterinär skall, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe,

varest sjukdom som avses i denna lag förekommer eller misstänkes förekomma,

spärrat, och åligger det för sådant fall veterinären att enligt

av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla

isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur, som kunna

angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga åtgärder

till förhindrande av smittspridning.

Har mellan ställe, som i nästföregående stycke sågs, och annat ställe,

där djur finnas som kunna angripas av sjukdomen, förekommit sådan

beröring att fara för smittas överförande föreligger, skall veterinär tilllika,

där Konungen så föreskrivit, förklara sistnämnda ställe spärrat

samt beträffande detsamma meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder

som nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats smittat, befunnits icke

förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall

förklaringen gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats

smittat eller misstänkt för smitta.

4 §.

1 moni. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar

inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom

inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

varest sjukdomen, inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande

område i den utsträckning som prövas erforderlig smittat

eller misstänkt för smitta. I samband därmed ankommer på

länsstyrelsen dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar

och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för

smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att

begagna betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt

ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller

från sådant ställe eller område utföra dylika djur eller mjölk eller

andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta,

dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de övriga bestämmelser,

som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i

denna lag, må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara

omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda

att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området införas djur, som

kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras

sådana djur eller sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild

fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik

fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat,

upphört och smittrening, där sådan enligt givna föreskrifter skall verkställas,

ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med bestämmelser, som

meddelas av medicinalstyrelsen, förklara området fritt från smitta, och

skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, sådan

förklaring samtidigt upphöra att gälla.

Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt för smitta,

därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen

omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta.

5 $.

Inträffar sjukdom som avses i denna lag, må medicinalstyrelsen, där

Konungen så föreskrivit, för sjukdomens hämmande besluta, att nedslagning

eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta inkommit

eller misstänkes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller

för sjukdom misstänkta djur skall äga rum. Till förekommande av

smittas spridande må medicinalstyrelsen i den utsträckning som prövas

erforderlig jämväl förordna örn dödande av mindre husdjur, såsom fjäderfän,

kaniner, hundar och kattor, oaktat de icke äro angripna av sjukdom

eller därför misstänkta.

Tillika må medicinalstyrelsen, då så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande,

påbjuda att skyddsympning av djur skall verkställas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Medicinalstyrelsen tillkommer att meddela erforderliga föreskrifter angående

smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna lag.

6 §.

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 §

ställa lokal och personal till förfogande.

7 §.

Djurägare är skyldig att vid förrättning, som företages på grund av

denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, ställa till förfogande

för honom tillgängliga arbetskrafter och redskap, som äro nödiga

för förrättningen.

Det åligger vidare djurägare att ombesörja, att djur, örn vilkets dödande

jämlikt 3 eller 5 § förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur eller

av djur, som dött i någon i denna lag avsedd sjukdom eller efter skyddsympning,

varder på sätt medicinalstyrelsen föreskriver oskadliggjord.

Djurägare och envar annan person äro i övrigt skyldiga att ställa sig

till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av sjukdom som avses i

denna lag i vederbörlig ordning föreskrives, samt tåla det intrång och

underkasta sig de åtgärder, som föranledas av denna lag eller enligt

densamma meddelade bestämmelser.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma

genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

8 §.

Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts

av stadgande i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser,

utgår jämlikt föreskrifter, som Konungen utfärdar.

Ersättning som i första stycket sägs vare förverkad, därest den, som

haft kostnaden eller lidit förlusten, vållat densamma genom bristande

vård örn honom tillhörigt djur eller genom överträdelse av de till skydd

mot i denna lag avsedd sjukdom givna föreskrifter eller genom införande

från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka

vara sjukt.

Anspråk på ersättning, som förut nämnts, skall vid talans förlust framställas

hos vederbörande länsstyrelse senast inom tre månader från den

dag anspråket uppkom, Konungen likväl obetaget att för särskilt fall härifrån

medgiva undantag.

9 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses

i denna lag tillkommer medicinalstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Länsstyrelse skall vaka över att denna lag och enligt densamma meddelade

bestämmelser noggrant tillämpas.

Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid

nämnda tillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara behjälpliga

med undersökningar för ntrönande av smittkälla och dylikt.

10 §.

Vad i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser stadgas

angående djurägares skyldigheter skall i tillämpliga delar hava avseende

jämväl å ställföreträdare för djurägaren.

11 §.

Det ankommer på Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som

finnas erforderliga för tillämpning av denna lag.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser

straffes enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken dag

förordningen den 9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör

till förekommande och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren

skall upphöra att gälla.

Genom denna lag upphävas därjämte

1) kungörelsen den 1 november 1892 (nr 90) angående desinfektion i

visst fall av järnvägsvagn, som använts för transport av idisslande djur

och svin,

2) kungörelsen den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot

svinpest, svinsjuka samt rödsjuka hos svin,

3) kungörelserna den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr

260) och den 5 februari 1918 (nr 43) angående tillämpning inom Malmöhus

län, Östergötlands län och Kristianstads län å sjukdomen lungröta

av vissa föreskrifter i nyssnämnda förordning,

4) kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) angående tillämpning å sjukdomen

smittsam kastning hos häst av vissa föreskrifter i samma förordning,

5) kungörelsen den 21 november 1924 (nr 489) angående rengöring och

desinfektion i vissa fall av automobil, som använts för transport av klövbärande

djur,

6) kungörelsen den 3 april 1925 (nr 74) angående särskild behandling

i vissa fall av klövar hos idisslande djur och svin,

7) kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 7

av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mill- och klövsjuka m. m.

samt

8) kungörelsen den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot

hönskolera, hönspest och hönstyfus, i vad kungörelsen avser förstnämnda

två sjukdomar,

ävensom vad eljest är stadgat stridande mot denna lag; skolande dock

vad som finnes föreskrivet angående behandling av smittsam husdjurssjukdom

bland arméns hästar och övriga djurbestånd alltjämt äga till—

lämpning i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari

1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 74, har Kungl.

Maj:t på min föredragning föreslagit riksdagen att till Förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter för

budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor. Vid

föredragningen av sagda punkt förklarade jag mig hava för avsikt att

senare framlägga förslag örn ny epizootilag. Jag torde nu få anmäla

detta ärende.

Genom beslut den 26 oktober 1928 har Kungl. Majit, bland annat, dels

uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning och revision

rörande bestämmelserna angående förekommande och hämmande av

smittsamma sjukdomar bland husdjur samt därutinnan till Kungli

Majit inkomma med förslag, dels ock bemyndigat styrelsen att tillkalla

en sakkunnig person att inom styrelsen biträda med utredningen. Med

stöd av detta bemyndigande samt Kungl. Majlis beslut den 7 december

1928, varigenom styrelsen medgivits att tillkalla ytterligare en sakkunnig

person att biträda vid ifrågavarande utredning, har styrelsen tillkallat

f. d. medicinalrådet G. Kjerrulf och distriktsveterinären K. I. Christenson

att såsom sakkunniga inom styrelsen biträda vid den anbefallda

utredningen.

Den 31 juli 1929 hava de sakkunniga till styrelsen överlämnat dels förslag

till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag) och dels förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande

av nämnda sjukdomar (epizootiförordning) (stat. off. utr.

1929:18). Sedan medicinalstyrelsen inhämtat yttranden över de sakkunnigas

förslag från veterinärhögskolans lärarkollegium, föreståndaren

för statens veterinärbakteriologiska anstalt och styrelsen för svenska veterinärläkarföreningen

samt hållit överläggningar i frågan med riket»

samtliga länsveterinärer och förste stadsveterinären i Stockholm, har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsen den 30 augusti 1930 avgivit förslag i ämnet (stat. off.

utr. 1930: 22), innefattande en överarbetning av de sakkunnigas förslag.

över de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag hava därefter yttranden

avgivits av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, stuteriöverstyrelsen, försäkringsinspektionen,

styrelsen för veterinärhögskolan, Överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska

veterinärläkarföreningen, föreningen Sveriges privatpraktiserande veterinärer,

Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening, svenska järnvägsföreningen,

skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget

för smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt. Vid lantbruksstyrelsens

yttrande hava fogats utlåtanden från samtliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt statskonsulenten i boskapsskötsel. Styrelsen för

veterinärhögskolan har vid sitt yttrande fogat utlåtande från högskolans

lärarkollegium. Vid länsstyrelsernas yttranden hava fogats utlåtanden

från samtliga länsveterinärer samt ett flertal andra tjänsteveterinärer

ävensom ett stort antal hälsovårds- och kommunalnämnder. Kommerskollegium

har bifogat utlåtande från åtskilliga sjöfartsföreningar.

Frågan örn införande av nya bestämmelser beträffande en av de svårare

husdjurssjukdomarna, nämligen mul- och klövsjukan, har redan tidigare

varit föremål för utredning av för ändamålet särskilt tillkallade

sakkunniga, vilka den 30 november 1925 avgivit betänkande med förslag

i ämnet (stat. off. utr. 1925 : 38). Betänkandet har hittills icke föranlett

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Från olika håll hava vidare vid skilda tillfällen gjorts framställningar

örn nya bestämmelser på området.

Jag torde till en början få lämna en kortfattad redogörelse för nu gällande

bestämmelser angående bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna.

Den viktigaste författningen i ämnet är förordningen den

9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör till förekommande

och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren. Sedermera

har denna kompletterats genom av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser

samt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter.

I 1898 års förordning upptagas följande sjukdomar, nämligen boskapspest,

elakartad lungsjuka, rots eller springorm hos djur av hästsläktet,

koppor hos får, smittsam mul- och klövsjuka hos idisslande djur och svin,

skabb hos får och djur hörande till hästsläktet, elakartad klövsjuka hos

får och getter, mjältbrand hos husdjur (härunder inbegripet mjältbrandsemphysem)

samt vattuskräck hos hund och andra husdjur. Genom kungörelsen

den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot svinpest,

svinsjuka samt rödsjuka hos svin är bekämpandet av nämnda sjukdomar

särskilt reglerat. Ytterligare har bekämpandet av hönskolera, hönspest

och hönstyfus (vit diarré hos kyckling) reglerats genom kungörelsen dea

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot dessa sjukdomar.

Angående bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur är förordnat dels

genom kungörelsen den 20 december 1912 (nr 376) angående villkoren för

erhållande av understöd vid bemödanden till förekommande och hämmande

av tuberkulos inom mindre ladugårdsbesättningar, dels ock genom

tre kungörelser av den 30 juni 1934, nämligen nr 402, örn vissa åtgärder

mot tuberkulos hos nötkreatur, nr 403 om åtgärder mot tuberkulos i juvret

och könsorganen hos nötkreatur samt nr 436 örn införsel av nötkreatur

till de sex nordligaste länen och Gotlands län. Genom tre kungörelser

den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr 260) och den 5

februari 1918 (nr 43) hava vissa föreskrifter i 1898 års förordning förklarats

skola gälla i Malmöhus, Östergötlands och Kristianstads län beträffande

sjukdomen lungröta. Vidare hava vissa föreskrifter i 1898 års

förordning gjorts tillämpliga dels å sjukdomen smittsam kastning hos

häst genom kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) och dels inom Norrbottens

län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst genom kungörelsen

den 23 februari 1934 (nr 40).

Ytterligare bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar hava meddelats genom kungörelserna den 1

november 1892 (nr 90) angående desinfektion i visst fall av järnvägsvagn,

som använts för transport av idisslande djur och svin, den 21 november

1924 (nr 489) angående rengöring och desinfektion i vissa fall av automobil,

som använts för transport av klövbärande djur, den 3 april 1925

(nr 74) angående särskild behandling i vissa fall av klövar hos idisslande

djur och svin och den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m.

Enligt nämnda författningar åligger närmaste tillsynen över meddelade

föreskrifters iakttagande vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd,

som jämväl äger, där nödiga föreskrifter saknas, själv förordna

örn lämpliga åtgärder till skydd mot utbruten sjukdom eller till förekommande

därav. Polismyndighet i stad och kronobetjäningen på landet

skola därvid lämna erforderlig handräckning Länsstyrelsen skall hava

överinseende över föreskrifternas efterlevnad. Det åligger vidare länsstyrelsen,

när sjukdom, som förut nämnts, är gängse inom länet eller

é angränsande orter, vissa allmänna uppgifter med avseende å åtgärder

till hindrande av smittas spridning genom person- och djursamfärdsel,

såsom att draga försorg örn utsättande av annan tid eller ort för

marknad, torgdag, ting eller annan dylik sammankomst, samt i samråd

med vederbörande järnvägsförvaltning, anordna särskilda försiktighetsmått

vid djurs forslande å järnväg. I vissa fall såsom då mul- och klövsjuka

utbryter eller svinpest eller svinsjuka vinner större utbredning

kunna vittgående transportinskränkningar föreskrivas.

Utbryter sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av de sjukdomar,

som här avses, åligger det djurägaren eller hans ställföreträdare

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

■att ofördröjligen och senast inom 24 timmar därom underrätta ordföranden

i vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd. Denne har att

inhämta upplysningar örn sjukdomen samt efter införskaffandet av sådana

meddela sig med länsstyrelsen. Det tillkommer i regel länsstyrelsen

att förordna örn veterinärundersökning. Bekräftas vid denna, att

sjukdomen är någon av de i 1898 eller 1906 års författningar omnämnda,

skall styrelsen förklara stället, där sjukdomsfallet inträffat, smittat. Är

fråga örn svinpest eller svinsjuka och ger undersökningen icke bestämt

resultat, har länsstyrelsen enligt 1906 års kungörelse att förklara stället

misstänkt för smitta. Likadeles må länsstyrelsen vid förekomst av eller

misstanke örn hönskolera eller hönspest jämlikt 1931 års kungörelse förklara

stället smittat, respektive misstänkt för smitta. Vid misstanke om

eller utbrott av könstyfus ankommer det på medicinalstyrelsen att utfärda

sådana förklaringar, som nyss nämnts. Sedan smittsam husdjurssjukdom

konstaterats, ankommer det i allmänhet närmast på länsstyrelsen

att besluta örn vidare åtgärder. I vissa hänseenden lämnas dock

jämväl föreskrifter direkt i författningarna såsom örn sjuka och för

sjukdom misstänkta djurs avskiljande från friska, örn förbud att utsläppa

sjuka eller för sjukdom misstänkta djur å bete, örn förbud att

utan tillstånd flytta sådana djur från gården, örn försiktighetsmått vid

smittfarlig beröring, örn förbud att använda mjölk, örn skyldighet för

ägare att anmäla inträffat dödsfall bland husdjur, örn nedgrävning avdjur,

som dött i sjukdom, som här avses, eller dödats till förhindrande

av smittas spridande, ävensom örn smittrening.

Djur, som angripits eller misstänkes vara angripet av någon av här

ifrågavarande sjukdomar, må i viss utsträckning dödas för verkställande

av undersökning. Även för sjukdoms bekämpande kan såsom

antytts dödande få äga rum. Dödandet för sistangivna ändamål är enligt

författningarna dels obligatoriskt och dels fakultativt. Obligatoriskt

är dödande sålunda föreskrivet beträffande alla djur, som angripits

av boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, smittsam

blodbrist eller vattuskräck samt beträffande för smitta mottagliga

djur, som inom viss tid före sjukdomens utbrott varit i beröring med

djur, som insjuknat i boskapspest eller elakartad lungsjuka, ävensom

av hund, katt eller svin, som bitits av djur, som angripits av vattuskräck.

Undantag kan dock förekomma vid elakartad lungsjuka. Fakultativt

är dödande stadgat beträffande djur, som misstänkes lida av rots eller

smittsam blodbrist, nämligen under förutsättning att medicinalstyrelsen

efter utgången av viss prövningstid finner skäl förordna därom eller

ägaren medgiver det. Vidare skola dödas djur, som misstänkes vara

angripet av vattuskräck, ävensom, efter medicinalstyrelsens förordnande,

svinbesättning å ställe, som förklarats smittat eller misstänkt för

smitta av svinpest eller svinsjuka. Djur, som misstänkes vara angripet

av vattuskräck, skall dock under vissa förutsättningar hållas vid liv

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

någon tid för observation. Fjäderfäbesättning, som angripits av hönstyfus,

må ock enligt medicinalstyrelsens bestämmande dödas. Genom

beslut den 4 november och den 22 december 1892 samt den 14 oktober

1911 har Kungl. Majit lämnat medicinalstyrelsen bemyndigande att förordna

örn nedslaktning även vid mul- och klövsjukeepizootier.

Ersättning av allmänna medel för djur, som dödats till följd av förut

upptagna bestämmelse!-, utgår enligt följande grunder. Ersättning med

fulla värdet lämnas i följande tre fall, nämligen örn djuret dödats på

grund av föreskrifterna örn bekämpandet av boskapspest eller mul- och

klövsjuka, örn det dödats på grund av föreskrifterna örn bekämpandet

av elakartad lungsjuka och det vid obduktion befinnes angripet av sådan

sjukdom, samt örn det dödats såsom angripet av rots eller smittsam,

blodbrist eller, efter medicinalstyrelsens förordnande, såsom misstänkt

för någon av sistnämnda sjukdomar men vid obduktion utrönes, att djuret

icke lidit av sjukdomen. Ersättning utgår med halva värdet, örn

vid obduktion av djur, som dödats för rots eller smittsam blodbrist, djuret

befinnes angipet av sjukdomen, eller örn djuret dödats efter tillåtelse

av ägaren. Örn djur dödats såsom misstänkt för att vara angripet av

elakartad lungsjuka men misstanken vid obduktion visat sig oriktig eller

örn djur dödats efter medicinalstyrelsens förordnande vid utbrott av svinpest

eller svinsjuka eller hönstyfus, utgår ersättning med vad som återstår

av värderingssumman efter avdrag av värdet av de delar av djuret,

vilka veterinären förklarar kunna användas till nytta. Djur, som

dödats för undersökning, ersättes helt örn det vid obduktionen befinnes

behäftat med boskapspest eller elakartad lungsjuka men eljest med vad

av värderingssumman återstår efter avdrag av värdet av delar, som

ägaren får tillgodogöra sig.

Ersättning utgår icke örn djurägaren genom bristande vård örn djuret

eller eljest genom överträdelse av givna föreskrifter eller genom införande

från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka

vara sjukt, vållat, att djuret måst nedslaktas, och ej heller om

djuret dödats till följd av föreskrifterna i kungörelsen de 9 december

1898 (nr 127) angående vad iakttagas bör tili förekommande av smittosamma

husdjurssjukdomars införande i riket. För djur, som dött i smittsam

husdjurssjukdom, utgår icke någon ersättning.

Kostnaderna för desinfektionsmedel nied undantag av osläckt eller

nyligen släckt kalk skola gäldas av statsverket. Djurägaren är däremot

skyldig att på egen bekostnad utföra av veterinär föreskrivna reningsåtgärder.

Kostnaderna för värdering av nedslaktade djur, för veterinärs

tjänsteresor samt för konstaterande av sjukdom genom undersökning

å statens veterinärbakteriologiska anstalt skola utgå av statsmedel.

Vid mul- och klövsjukeepizooti har dessutom i vissa fall ersättning av

statsmedel medgivits för förlust på grund av förbud att använda betesmark

och att utföra mjölk från smittat eller för smitta misstänkt ställe,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

varjämte vid sådan epizooti jämväl gäldats kostnaderna för områdes

avspärrning samt för dödande och nedgrävning av djur. Vid dylik

epizooti hava ock samtliga smittreningsåtgärder bekostats av statsmedel.

Såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen hava i sina förslag till

stadganden i ämnet utgått från att huvuddragen av de bestämmelser,

som skola tillämpas vid bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna,

böra intagas i en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt

stiftad lag. Detta har ansetts lämpligt med hänsyn till att de åtgärder,

som måste vidtagas — i synnerhet vid mera utbredda epizootier — med

nödvändighet avsevärt ingripa i den enskildes ekonomiska intressen

samt i hans handlingsfrihet och yrkesutövning. Bestämmelser, som icke

direkt äro att hänföra till grundlinjerna för bekämpandet men likväl äro

av sådan natur, att de hava väsentlig betydelse för detta, hava föreslagits

böra upptagas i en av Kungl. Majit utfäi''dad kungörelse. Detaljbestämmelser

hava ansetts böra meddelas av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava upptagit ett högst betydande

antal sjukdomar utöver dem, vilkas bekämpande för närvarande

är genom författning reglerat. De sakkunniga hava indelat de sjukdomar,

som skulle omfattas av epizootilagen, i två avdelningar. Under

den ena avdelningen, avdelning I, hava sammanförts sjukdomar, mot

vilka vissa mer eller mindre omfattande åtgärder direkt föreskrivits i

kungörelseförslaget. Under den andra avdelningen, avdelning II, hava

upptagits sjukdomar, beträffande vilkas bekämpande i kungörelseförslaget

endast stadgats, att djurägaren skall vara skyldig anmäla fall

av sjukdom till undersökning av veterinär samt i avvaktan därpå hava

sjukt djur avskilt från friska djur, som kunna angripas av sjukdomen

i fråga. Övriga föreskrifter och åtgärder mot dessa sjukdomar

hava helt överlåtits till veterinären att för varje särskilt fall angiva.

Vid farsotartat uppträdande av sjukdom under avdelning II skall dock

avgörandet angående vilka åtgärder, som böra vidtagas, hänskjutas till

medicinalstyrelsen.

De under avdelning I upptagna sjukdomarna hava i de sakkunnigas

förslag indelats i fyra grupper, A—D, allt efter strängheten av

de bestämmelser, som föreslagits för deras bekämpande. Under grupp

A hava upptagits följande sjukdomar, nämligen

1. mul- och klövsjuka hos klövbärande djur,

2. boskapspest hos idisslande djur,

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur,

4. svinpest,

5. rots hos häst,

6. smittsam blodbrist hos häst,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 42.

7. vattuskräck hos hund,

8. koppor hos får,

9. mjältbrand,

10. skabb hos får och häst samt

11. hönspest, hönskolera (fågelseptikämi) och hönstyfus, (bacillär vit

diarré hos kyckling).

Under denna grupp hava sålunda sammanförts de viktigaste av de sjukdomar,

som angivas i nu gällande epizootiförfattningar. Under de övriga

grupperna hava upptagits följande sjukdomar, nämligen under grupp B:

12. frasbrand hos idisslande djur,

13. smittsam kastning hos nötkreatur,

14. smittsam kastning hos häst samt

15. akut svinsjuka;

under grupp C:

16. rödsjuka hos svin,

17. lungröta hos häst samt

18. kvarka hos häst;

under grupp D:

19. smittsam juverinflammation hos nötkreatur,

20. trikinsjukdom hos svin samt

21. tuberkulos hos nötkreatur, svin och hund.

Under avdelning II hava hänförts fyra sjukdomar, nämligen

22. paratuberkulos hos nötkreatur,

23. elakartad katarralfeber hos nötkreatur,

24. sommarsjuka hos nötkreatur samt

25. rensjuka och klövröta hos ren.

Tillika har föreslagits, att därest annan husdjurssjukdom visade

sig så elakartad och smittsam, att den i dessa avseenden ansåges jämförlig

med de särskilt uppräknade sjukdomarna, Kungl. Majit skulle, efter

framställning av medicinalstyrelsen eller länsstyrelse, besluta, huruvida

och i vilken utsträckning i epizootilagen givna eller enligt densamma

meddelade föreskrifter skulle tillämpas å sjukdomen.

Med avseende å gemensamma åtgärder beträffande sjukdomar tillhörande

samma grupp hava de sakkunniga föreslagit följande. Vid utbrott

av sjukdom inom grupperna A och B skall djurägaren göra anmälan

örn sjukdomsfall hos tjänsteveterinär eller, därest denne ej genast

kan anträffas, hos annan närmast boende veterinär eller ock hos länsstyrelsen.

Efter prövning av sådan anmälan skall veterinären vid

misstanke örn sjukdom hörande till nyssnämnda grupper i allmänhet

hos länsstyrelsen hemställa örn förordnande att till stället företaga

tjänsteresa för undersökning. Vid vissa av de under grupp A upptagna

mera svårartade sjukdomarna har emellertid skärpning samt vidkommande

vissa under grupp B upptagna lindrigare sjukdomar mildring i

det anförda förfaringssättet ansetts påkallad. Efter att hava verkställt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

undersökning skall veterinär insända rapport därom till länsstyrelse!!.

Denna tillkommer därefter vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp

A i regel att förklara stället, där sjukdomen inträffat, smittat, respektive

misstänkt för smitta. Vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp B

skall misstänktförklaring i allmänhet icke utfärdas och smittförklaring

utfärdas endast vid upprepade sjukdomsfall. Vid konstaterande av sjukdom

tillhörande grupp O och D skall anmälan ej göras till länsstyrelsen

utan endast till länsveterinären. Beträffande sjukdom tillhörande grupp

C skall länsveterinären endast för den händelse sjukdomen hotar att antaga

farsots karaktär därom göra anmälan till länsstyrelsen, som i så

fall äger förklara stället smittat. Vid sjukdom hänförlig till grupp D

skall anmälan göras till lokal hälsovårdsmyndighet.

Ur de sakkunnigas motivering för de olika sjukdomarnas upptagande

i lagförslaget och deras placering inom de olika grupperna må återgivas

följande. Beträffande upptagandet i förslaget av smittsam,

blodbrist hos häst hava de sakkunniga anfört, att denna sjukdom,

vore synnerligen lorlustbringande och under senare år visat starka tendenser

att utbreda sig, särskilt i norra delarna av landet. Det har därför

synts de sakkunniga erforderligt, att kraftiga åtgärder vidtoges från

det allmännas sida mot sjukdomen. De sakkunniga framhålla, att i Finland,

Danmark och Norge sjukdomen sedan flera år tillbaka varit föremål

för statliga åtgärder.

Såsom motiv för upptagande av sjukdomen smittsam kastning

hos nötkreatur har anförts, att antalet av sjukdomen årligen smittade

besättningar varit i ständigt stigande. Genom sjukdomen tillskyndas

djurägarna enligt vad de sakkunniga uttalat betydande förluster,

och mjölken från av sjukdomen angripet djur kan hos människor giva

upphov till sjukdomen undulantfeber. Från ett flertal myndigheter och

sammanslutningar ävensom enskilda jordbrukare hava ock, framhålla

de sakkunniga, vid skilda tillfällen gjorts framställningar örn vidtagande

av statliga åtgärder mot sjukdomen.

Sjukdomen frasbrand har av de sakkunniga förts till grupp B,,

enär vunna erfarenheter vid sjukdomens bekämpande givit vid bondden,

att nu gällande bestämmelser vore onödigt stränga.

Sjukdomen svinsjuka hava de sakkunniga med hänsyn till de senasto

årens erfarenheter rörande denna sjukdoms orsaker och smittförhållauden

ansett böra upptagas bland sjukdomar, som bliva föremål för

lindrigare åtgärder.

Rödsjuka hos svin hava de sakkunniga ansett kunna behandlas

enligt betydligt mildare bestämmelser än de nu gällande, då mot

sjukdomen funnes ett osvikligt serum. Sjukdomen har av de sakkunniga

av denna anledning placerats i grupp C.

Beträffande sjukdomarna lung röta och kvarka hos häst

hava de sakkunniga framhållit, att framställningar örn statliga åtgärder

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

mot dessa sjukdomar gjorts år 1921 av hushållningssällskapens ombud.

Mot sjukdomarna finnas emellertid, enligt vad de sakkunniga anfört,

numera verksamma medel. Sjukdomarna hava därför ansetts böra jämställas

med rödsjuka hos svin.

Såsom anledning till att elakartad klövsjuka hos får och

getter uteslutits ur förslaget hava de sakkunniga uppgivit, att enligt

ett av lärarkollegiet vid veterinärhögskolan avgivet yttrande det med

denna sjukdom åsyftade tillståndet sannolikt icke utgjorde en självständig

sjukdom; i akut förlöpande fall torde det handla örn mul- och klövsjuka

och i kroniska fall vore det fråga örn nekrobacillos, mot vilken

sjukdom inga särskilda åtgärder syntes behövliga.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag i flera avseenden avvikit från vad

de sakkunniga föreslagit. Sålunda hava frasbrand, akut svinsjuka och

samtliga sjukdomar under grupp C och D med undantag av tuberkulos

flyttats ned under avdelning II. Anledningen härtill har varit den, att

de under avdelning I avsedda åtgärderna ej ansetts erforderliga för dessa

sjukdomar. Grupperna C och D hava helt utgått, i det den återstående

sjukdomen under grupp D, tuberkulos, hänförts till grupp B. I sitt förslag

har medicinalstyrelsen icke alls upptagit sjukdomen elakartad katarralfeber,

då några bestämmelser för denna sjukdom icke ansetts

behövliga.

Beträffande ersättningsfrågorna innehålla de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag i huvudsak följande. I likhet med vad nu gäller skola enligt

förslagen de smittsamma husdjurssjukdomarna i viss utsträckning bekämpas

genom nedslaktande av djur. Med avseende å ersättning till djurägare

för djur som på grund av dessa bestämmelser avlivas

hava de sakkunniga föreslagit, att, i den mån försäkring icke kan ske

mot förluster, som tillskyndas djurägare på grund av i lagen avsedd sjukdom,

djurägaren i regel skall vara berättigad till ersättning av statsmedel

för sådana djur med undantag för hund och katt. Ersättning har

även föreslagits under enahanda förutsättning skola utgå för djur, som

dör tillföljd av skyddsympning, verkställd efter förordnande av medicinalstyrelsen.

Förlust, som förorsakats genom av vederbörlig myndighet

i anledning av utbrott av kreaturssjukdom meddelat förbud att

använda betesmark eller att från smittat eller för

smitta misstänkt område utföra smör, grädde, mjölk,

kärnmjölk eller vassla, har ock ansetts böra ersättas i den mån

försäkring icke kunnat ske mot förlusten. Ersättning för djur skall beräknas

efter det värde djuret skulle hava haft, örn sjukdom ej inträffat.

Kan enligt veterinärens medgivande nedslaktat djur eller del därav användas

till nytta och ställes sådan vara till djurägarens förfogande, skall

avdrag göras därför från ersättningssumman. För förlust, som uppkommit

till följd av betesförbud, skall full ersättning utgå. Ersättniu
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

gen för förlust på girand av utförselförbud för mjölk m. m. skall utgå

efter av Kungl. Majit bestämda grunder.

Genom upptagande i förslaget av bestämmelsen, att ersättning skall

utgå endast i den mån försäkring icke kan ske mot förlust, som tillskyndas

djurägare på grund av i lagen avsedd sjukdom, hava de sakkunniga

tagit sikte på möjligheten, att den för närvarande frivilliga statsunderstödda

försäkringsverksamheten mot smittsamma kreaturssjukdomar

skulle bliva obligatorisk. Den frivilliga statsunderstödda försäkringsverksamheten

mot nämnda sjukdomar tillkom år 1926 i samband med

de svåra mul- och klövsjukeepizootierna åren 1924—1925. Verksamheten

är reglerad genom kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 38 9) örn

allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag

mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar

med däri enligt kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 164) vidtagna

ändringar. Enligt ifrågavarande kungörelse kan genom försäkring täckas

förlust av djur till följd av följande sjukdomar, nämligen mul- och klövsjuka,

boskapspest, elakartad lungsjuka, mjältbrand samt svinpest ävensom

följdsjukdom av mul- och klövsjuka. Försäkringen skall jämväl avse

att täcka förlust, som tillskyndas försäkringstagare genom för bekämpande

av smittsam husdjurssjukdom — oavsett vilken — meddelat förbud

mot utförsel eller leverans av mjölk ävensom därigenom att betesmark

för bekämpande av nyss uppräknade sjukdomar genom myndighets beslut

avlysts utom för det fall att avlysningen föranletts av nedgrävning

av kadaver. Slutligen skall försäkringen avse kostnad för föreskrivna

eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid de uppräknade sjukdomarna.

Ersättning för djur skall beräknas efter det värde, som djuret

skulle haft vid tidpunkten för dess död eller nedslaktande, därest sjukdomen

icke inträffat, dock högst till den å djuret belöpande försäkringssumman.

Ersättningsbeloppet skall minskas med värdet av de delar av

djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna användas till nytta. För

mjölkförlust skall utgå ersättning för den tid, varunder mjölken ej fått

fritt disponeras. Ersättningen utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat

efter i orten gängse pris, av den producerade mjölken och det värde,

som kunnat eller skäligen bort kunna utvinnas ur densamma. Ersättning

för betesförlust skall utgå med fulla värdet. Beträffande ersättning

i samtliga nu omförmälda hänseenden gäller, att, därest ersättning därför

i annan ordning lämnas av allmänna medel, ersättningen genom försäkringen

skall minskas med motsvarande belopp. Ersättning för desinfektionskostnader

utgår med 3/« av den kostnad för ändamålet, som åvilar

försäkringstagaren.

De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit, att en

omläggning av grunderna för ersättningen på sätt de sakkunniga föreslagit

icke för närvarande helt läte sig genomföra, då de statsunderstödda

försäkringsbolagens reservfonder icke ännu uppnått sådan storlek, att de

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 42. ^

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kunde täcka de ersättningsanspråk, som kunde uppkomma vid en farsot.

På denna grund hava de sakkunniga ansett, att statsverket vid användandet

av nedslaktningsmetoden för bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna

borde under erforderlig övergångstid liksom hittills

till fulla värdet ersätta de nedslaktade djuren.

Beträffande kostnaderna för smittreningsåtgärder

hava de sakkunniga förordat, att dylika kostnader skola bäras av djurägarna.

De sakkunniga hava uttalat, att de till en början övervägt att

bibehålla den nu gällande bestämmelsen i ämnet att staten skall ersätta

djurägaren kostnaderna för samtliga desinfektionsmedel med undantag

av osläckt eller nyligen släckt kalk. Emellertid hava de sakkunniga, med

hänsyn till att möjlighet finnes att hos de statsunderstödda försäkringsbolagen

erhålla försäkring mot förevarande kostnader i de fall, då dessa

kunna tänkas uppgå till några mera betydande belopp, ansett sig böra

fastslå principen, att kostnaderna för smittreningsåtgärder skola helt gäldas

av djurägarna.

I övrigt innebär de sakkunnigas förslag i ersättningsfrågan

huvudsakligen följande. Djurägaren skall vara berättigad till

ersättning för arbetskraft, som av honom i annat fall än för verkställande

av smittrening tillhandahållits för handräckning vid åtgärd, som

företages för bekämpande av här avsedda sjukdomar, i den mån för ändamålet

måst anställas särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid

eller sön- och helgdagar1. Med hänsyn till nyssberörda förslag, att

djurägaren skall gälda samtliga kostnader för desinfektion, har undantag

gjorts från rätten till ersättning vid tillhandahållande av arbetskraft för

smittreningsåtgärd. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i orten

i allmänhet tillkommer sådan arbetare, varom fråga är, dock högst

med belopp, som vederbörande nödgats utgiva i nu ifrågavarande hänseende.

Av statsmedel skola enligt förslaget vidare gäldas kostnaderna för

områdes avspärrning och för vakthållning samt för konstaterande av

sjukdom, som avses i lagen, genom undersökning å veterinärbakteriologisk

anstalt ävensom för därav förorsakade fraktavgifter. Ytterligare

skola av statsmedel utgå kostnaderna för värdering av djur, som skola

avlivas eller som dött till följd av skyddsympning, och av förlust, som

uppstått på grund av betesförbud eller förbud att utföra mjölk, ävensom

kostnaderna för veterinärs tjänsteförrättningar. Därest nedslagning av

djur sker å offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning,

skola jämväl kostnaderna därför gäldas av statsmedel.

Kungl. Majit har lämnats möjlighet att utan hinder av stadgandena i lagen

vid utbrott av där avsedd sjukdom föreskriva, att ersättning för nedslaktade

djur samt kostnaderna för dödande, nedgrävning eller förbränning

av djur, för förstörande av föremål vid smittrening ävensom för

smittreningsåtgärder helt eller delvis skola gäldas av statsmedel. Vidare

har Kungl. Majit tillagts befogenhet att, därest i annat fall än vid betes
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 42.

19

förbud påbjudes avspärrning av visst område eller annan dylik åtgärd och

någon därigenom vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning

i arbetsförtjänst, medgiva ersättning av allmänna medel, då särskilt

ömmande omständigheter äro för handen. Tillika skall det enligt förslaget

ankomma på Kungl. Majit att bestämma huruvida och i vilken mån

ersättning må utgå av statsverket för serum, vaccin, eller andra preparat,

som föreskrivits skola användas för konstaterande, förebyggande eller

behandling av sjukdom, som avses i lagen.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas förslag

beträffande ersättningsfrågans lösning. Styrelsen har emellertid

framhållit, bland annat, att detta icke kunde ske genom försäkring på

frivillighetens väg. Erfarenheten hade nämligen visat, att anslutningen

till den frivilliga kreatursförsäkringen varit relativt livlig under tider,

då någon epizooti haft större utbredning, medan förhållandet varit det

motsatta under mera epizootifria perioder. Ersättningsfrågan kunde enligt

styrelsens mening lösas endast genom lagstadgad obligatorisk kreatursförsäkring

eller ock genom bestämmelser örn ersättning av statsmedel

vid nedslaktning utan något förbehåll. I frågans nuvarande läge ansåge

sig styrelsen icke kunna fatta ståndpunkt till vilken av nämnda lösningar,

som vore att föredraga. Med hänsyn till att förslaget lämnade

Kungl. Majit rätt att vid utbrott av viss sjukdom oinskränkt medgiva

ersättning av statsmedel hade styrelsen emellertid icke velat yrka någon

ändring i förslaget.

Vad beträffar ersättning för förlust på grund av betesförbud har

medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen vid överläggningar härom ifrågasatt

att av statsfinansiella skäl förorda undantag från den föreslagna

rätten till ersättning vid avlysande av s. k. naturliga beteu, såsom skogsmarker

och dylikt, varå inga kostnader nedlagts av ägaren. Med hänsyn

till de ur veterinärhygieniska synpunkter betänkliga följder, såsom underlåtenhet

att anmäla sjukdomsfall m. m., som ett dylikt undantagande

kunde medföra, hade styrelsen emellertid, ehuru med tvekan, avstått från

att föreslå den antydda inskränkningen.

I fråga örn gäldandet av kostnaderna för smittreningsåtgärder

har medicinalstyrelsen emellertid förordat en ändring i de sakkunnigas

förslag. Styrelsen har ansett, att ersättning för dylika åtgärder

borde gäldas efter samma grunder som ersättning för nedslaktade djur

eller således utgå av allmänna medel, i den mån försäkring mot kostnaderna

i fråga icke kan erhållas. Djurägaren bör dock enligt styrelsens

förslag vara skyldig att utan ersättning ställa till förfogande på gården

tillgänglig arbetskraft samt tillhandahålla på gården befintliga redskap,

som kunna vara nödvändiga för förrättningen.

Medicinalstyrelsen har vidare föreslagit, att vid nedslaktning å

offentligt slakthus eller under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning kostnaderna skola gäldas av ali
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

manna medel icke blott såsom de sakkunniga föreslagit för själva nedslaktningen

utan även för djurens transporterande till anstalten. Slutligen

har styrelsen ansett, att ersättning för väsentligt intrång vid avspärrning

eller annan dylik åtgärd skall kunna utgå av allmänna medel även

örn särskilt ömmande omständigheter icke äro för handen.

Yttrandena över förslagen till epizootilag hava i allmänhet gått i huvudsakligen

tillstyrkande riktning. De hörda myndigheterna och enskilda

korporationerna hava emellertid därvid i stor utsträckning anslutit sig till

de av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i de sakkunnigas förslag.

Större meningsskiljaktigheter hava endast gjort sig gällande beträffande

frågan örn vilka sjukdomar, som böra omfattas av den ifrågasatta

epizootilagen, samt med avseende å spörsmålet örn ersättning för

kostnader och skada till följd av enligt lagen vidtagna åtgärder. Krav

på fullständig omarbetning av förslagen hava framställts av lantbruksstyrelsen

samt tre hushållningssällskap ävensom föreningen Sveriges privatpraktiserande

veterinärer samt några hälsovårdsnämnder. Från ett

flertal håll har starkt framhållits önskvärdheten av att den ifrågasatta

lagstiftningen bomme till stånd. Sålunda har länsstyrelsen i Kristianstads

län uttalat, att 1898 och 1906 års författningar vore både ofullständiga

och otidsenliga och att en ny lagstiftning till följd därav vore av behovet

påkallad. Länsstyrelsen i Hallands län har, under framhållande av

svårigheterna för såväl myndigheterna som allmänheten att bemästra den

mångfald av bestämmelser, som under tidernas lopp utfärdats såsom ändringar

i eller tillägg till 1898 års förordning, funnit behovet av nya författningar

på ifrågavarande område vara uppenbart. Länsstyrelsen i

Örebro län har framhållit, att saknaden av en lag, varigenom det allmännas

rätt till ingripande ifråga örn de smittsamma husdjurssjukdomarna

samt de enskilda djurägarnas däremot svarande rättigheter och skyldigheter

med bindande verkan reglerades, under senare tid gjort sig alltmer

kännbar. På grund härav och då det jämväl länge varit ett önskemål att

erhålla nya och enhetliga bestämmelser med avseende å bekämpandet av

ifrågavarande sjukdomar har denna länsstyrelse uttalat sin tillfredsställelse

med att ett förslag i ämnet framkommit. Jämväl Sveriges allmänna

lantbrukssällskap har funnit en förbättrad lagstiftning på förevarande

område nödvändig. Liknande uttalanden hava gjorts av åtskilliga hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

Från flera håll hava framförts betänkligheter mot att i epizootilagen

fastställa en gruppindelning beträffande de sjukdomar, som skola omfattas

av lagen. Yeterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium hava ifrågasatt,

huruvida det ej kunde vara tillräckligt, att i lagen angåves en

gruppindelning med utgångspunkt från de allmänna åtgärder, som för bekämpandet

av de till respektive grupper hörande sjukdomarna skulle vidtagas,

men att avgörandet rörande fördelningen av sjukdomarna på de

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

skilda grupperna överlämnades åt Kungl. Majit. En dylik anordning

skulle i hög grad underlätta erforderliga omflyttningar. Veterinärvetenskapen

befunne sig i raskt framåtskridande och nya uppfattningar rörande

de smittsamma sjukdomarna och metoderna för deras bekämpande

kunde framkomma, som gjorde, att ett mildare eller ett strängare förfaringssätt

beträffande vissa av dem bleve önskvärt. Liknande synpunkter

hava framhållits av Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt svenska

veterinärläkarf öreningen.

Vad angår de sjukdomar, som böra omfattas av den ifrågavarande lagstiftningen,

har i huvudsak anförts följande. Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt

lämpligheten av att epizootilagen upptoge till behandling sådana

sjukdomar som s m i t ts a m kastning hos nötkreatur, smittsam

juverinflammation, tuberkulos, kvarka, sommarsjuka

och hönstyfus. Dessa sjukdomar vore nämligen så allmänt utbredda,

att lagens tillämpning på dem enligt styrelsens mening komme att

lägga en fullständig tvångströja på stora delar av landets djurägare. Visserligen

förutsatte lagförslaget viss differentiering mellan de i detsamma

upptagna sjukdomarna, och nyssnämnda sjukdomar hänfördes till sådana,

ifråga örn vilka smittförklaring endast i vissa fall skulle förekomma, eller

ock till sådana, där lagens bestämmelser endast skulle tillämpas, då särskilda

förhållanden föranledde därtill. Men även örn lagens strängaste former

icke allmänt komme att tillämpas på ifrågavarande sjukdomar, innebure

likväl lagens föreskrifter ett hot, som måste för djurägaren kännas synnerligen

tryckande. Med säkerhet skulle detta förhållande leda till att

sjukdomarna icke, på sätt i förslaget föreskrivits, anmäldes, med påföljd

att de komme att vinna en än större utbredning än de för närvarande hade.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,

att det ej vore lämpligt att i en ny epizootilag upptaga och stadga anmälningsplikt

beträffande sjukdomar, å vilka det ej på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt ansåges nödvändigt att utan vidare tillämpa lagens

föreskrifter. Ett sådant förfaringssätt komplicerade lagen och påsatte

många sjukdomar en så att säga ur smittsynpunkt felaktig stämpel.

Detta vore förhållandet med samtliga de i medicinalstyrelsens förslag

under avdelning II upptagna sjukdomarna. Det kunde icke vara

riktigt, har utskottet vidare anfört, att en djurägai’e skulle vara tvungen att

omedelbart anmäla varje inom hans besättning uppträdande fall av dessa

sjukdomar. Nämnda sjukdomar borde därför enligt utskottets mening

utgå ur förslaget. Liknande uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena

från länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt länsveterinären

i sistnämnda län ävensom Blekinge, Hallands samt Göteborgs

och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I likhet med lantbruksstyrelsen hava ett tiotal hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen smittsam

kastning hos nötkreatur upptoges i lagen. Det har framhål
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

lits, att det vore meningslöst att på lagstiftningens väg söka motarbeta

denna sjukdom, så länge man ej med bestämdhet visste, örn ett djur vore

smittfärligt eller ej, och så länge spörsmålet örn smittvägarna för sjukdomen

icke slutligen lösts. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna hava

ansetts bliva alltför betungande för jordbrukarna, vilka för undvikande

av kostnader skulle hemlighålla inträffade fall av sjukdomen. Denna bör

enligt ifrågavarande stranden i stället bekämpas på frivillighetens väg

i likhet med vad som gäller beträffande tuberkulos hos nötkreatur. Understöd

från statens sida har ansetts böra härvid lämnas enskilda djurägare,

som önska befria sina besättningar från sjukdomen. — Till denna

ståndpunkt hava ock anslutit sig statskonsulenten för boskapsskötsel,

Sveriges privatpraktiserande veterinärer samt ett icke obetydligt antal

länsveterinärer. Länsstyrelsen i Hallands län, Östergötlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsveterinärerna i sistnämnda

län och i Göteborgs och Bohus län hava förordat, att sjukdomen

hänfördes till avdelning II i medicinalstyrelsens förslag.

Ett stor antal myndigheter och enskilda korporationer har i likhet med

lantbruksstyrelsen ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen hönstyfus

upptoges bland de sjukdomar, mot vilka de strängaste bestämmelserna

skola tillämpas. Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening har framhållit,

att sjukdomen icke är jämförlig med hönspest eller mul- och klövsjuka

eller andra under avdelning I i medicinalstyrelsens förslag upptagna sjukdomar.

I stället för att såsom man hittills antagit vara en farsot, som

spreds genom direkt beröring, hade den, enligt vad föreningen vidare anfört,

visat sig mest farlig vid användande av avelsägg från kroniska smittbärare

bland hönsen. Nu gällande författning i ämnet hade icke lett till

åsyftat resultat, enär djurägarna på grund av författningens stränghet och

smittförklaringens svåra ekonomiska konsekvenser avskräcktes från att vid

misstänkta sjukdomsfall förskaffa sig visshet örn sjukdomens art. — Lärarkollegiet

vid veterinärhögskolan har ifrågasatt örn bekämpandet av

hönstyfus icke borde ske genom understödjande av en frivillig verksamhet

från djurägarens sida. Den frivilliga kampen borde enligt kollegiets mening

ledas av medicinalstyrelsen med hushållningssällskapen som lokala

organ. Staten borde genom att medgiva kostnadsfri undersökning av

sjuka djur stödja djurägarna i deras strävanden att bekämpa sjukdomen.

Kontroll över försäljning av avelsägg borde införas och förbud stadgas för

försäljning av ägg annat än för konsumtion från bönsgårdar, där sjukdomen

konstaterats. Enligt kollegiets mening borde ifrågavarande sjukdom

hänföras till avdelning II bland de i medicinalstyrelsens förslag upptagna

sjukdomarna. —- Till denna uppfattning hava även anslutit sig sex hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, svenska veterinärläkarföreningen

samt ett flertal länsstyrelser och länsveterinärer. — Ett icke obetydligt antal

myndigheter har förordat, att sjukdomen icke alls upptoges i den blivande

epizootilagen. Till stöd härför har i allmänhet åberopats av före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ståndaren för hushållningssällskapets i Malmöhus län laboratorium veterinären

H. Magnusson i samband med av honom verkställda undersökningar

angående ifrågavarande sjukdom gjorda uttalanden, att sjukdomen borde

bekämpas på frivillighetens väg genom spridande av kunskap örn densamma

och genom förebyggande åtgärder. Veterinären Magnusson har i likhet

med fjäderfäavelsföreningen funnit den nuvarande lagstiftningen vara

ett felgrepp, i det man icke nått vad man åsyftat utan i stället skrämt

djurägarna så att sjukdomen, trots att den vore allmänt spridd, hemlighölles

och ingen vågade tillgodogöra sig de fördelar, som erbjödes från statens

sida genom kostnadsfri blodundersökning och ersättning för nedslaktade

djur.

Från en del hushållningssällskaps förvaltningsutskotts och länsveterinärers

sida har framställts yrkande, att ej heller smittsam juverinflammation

skulle omfattas av lagstiftningen. Det har uttalats, att

denna sjukdom i likhet med förutberörda sjukdomar, smittsam kastning

hos nötkreatur och hönstyfus, vore så utbredd, att dess bekämpande genom

alltför stränga bestämmelser icke skulle leda till något resultat. Sjukdomen

har i stället ansetts böra bekämpas på frivillighetens väg. — I ett betydande

antal yttranden har understrukits vikten av att ifrågavarande

sjukdom i varje fall såsom medicinalstyrelsen föreslagit hänfördes till avdelning

II i epizootilagen.

Beträffande övriga sjukdomar, som upptagits i medicinalstyrelsens förslag,

har i huvudsak anförts följande. Örebro och Gävleborgs läns hushushållningssällskap

hava förordat, att lungröta hos häst hänfördes

till avdelning I, grupp A. Länsveterinärerna i Göteborgs och Bohus

samt Örebro län och Dalarnas nedre länsveterinärdistrikt hava ansett,

att sjukdomen borde upptagas under grupp B av samma avdelning. Arméförvaltningen

å andra sidan har uttalat, att lungröta numera praktiskt

taget vore utrotad såsom epizooti. Enligt medicinalstyrelsens årsberättelse

uppginge antalet fall under år 1928 till 178 och under år 1929 till 318.

Mot sjukdomen funnes numera ett fullt effektivt medel i neosalvarsanet.

Arméförvaltningen har däremot förordat, att kvarka upptoges under

grupp B av avdelning I i lagen. De direkta förlusterna på grund av

sistnämnda sjukdom vore, framhåller arméförvaltningen, avsevärda och

de indirekta förlusterna genom följdsjukdom vore även högst betydande.

Antalet fall av sjukdomen uppginge årligen till omkring 3,000.

Stuteriöverstyrelsen har beträffande ifrågavarande två sjukdomar anfört,

att ett ingripande mot dem från det allmännas sida knappast vore motiverat.

Mot lungröta funnes numera ett så gott som osvikligt medel. Kvarka

vöre visserligen den allmännast förekommande smittsamma hästsjukdomen,

men don hade i regel ett relativt lindrigt förlopp, dödsprocenten vore

ringa och sjukdomen lämnade i allmänhet inga sviter. — Malmöhus läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för att smittsam

kastning hos häst icke borde upptagas i lagen med hänsyn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

till att sjukdomens smittsamma karaktär icke vore ovedersägligen fastställd.

— Länsveterinären i Kronobergs län Ilar ansett, att frasbrand

borde utgå ur lagförslaget, da den vore en lokal sårinfektionssjukdom utan

möjlighet att under vanliga förhållanden vinna spridning från djur till

djur. — Stadsveterinären i Örebro har förordat, att tuberkulos hos

svin icke upptoges i lagen. Sjukdomen kunde på grund av djurens korta

livslängd vanligen icke utveckla sig till smittfarlig form. Stadsveterinären

har vidare föreslagit, att de sjukdomar, som skulle beröras av den ifrågasätta

lagstiftningen, indelades i tre grupper sålunda, att en första grupp

omiattade sjukdomarna, som vore upptagna under avdelning I, grupp A,

i medicinalstyrelsens förslag, en andra grupp omfattade sjukdomarna frasbrand,

akut svinsjuka och rödsjuka hos svin, lungröta hos häst, kvarka,

smittsam kastning hos häst och rensjuka samt slutligen en tredje grupp

omfattade smittsam juverinflammation, smittsam kastning hos nötkreatur

och trikinsjukdom. Sjukdomarna i första gruppen skulle alltid medföra

smittförklaring, under det att sjukdomarna i andra gruppen skulle

medföra dylik förklaring endast då särskilda skäl föranledde därtill. Beträffande

sjukdomarna i tredje gruppen, vilka aldrig borde föranleda

smittförklaring, borde för varje sjukdom stadgas särskilda föreskrifter. —

Från ett stort antal myndigheter och hushållningssällskap har slutligen

framhållits, att sommar sjuka hos nötkreatur icke borde upptagas

i epizootilagen, då sjukdomen utan svårighet kunde bekämpas genom

skyddsympning.

Med avseende å ersättningsfrågan har i de avgivna yttrandena anförts

huvudsakligen följande. Lantbruksstyrelsen jämte flertalet hushållningssällskaps

förvaltningsutskott ävensom en del länsstyrelser hava ansett, att

med den omfattning lagförslaget fått de kostnader, som skulle bliva förenade

med dess genomförande, komme att bliva betydande och medföra allvarliga

ekonomiska konsekvenser för såväl statsverket som den enskilde.

Man har vidare allmänt funnit det obilligt, att rätten till ersättning gjordes

beroende av örn försäkring tagits eller icke. Förslaget vore enligt vad i

yttrandena uttalas genomförbart endast under förutsättning, att obligatorisk

försäkring infördes. Lantbruksstyrelsen har ytterligare framhållit,

att en dylik reform emellertid icke läte sig genomföras utan särskild utredning

angående de därmed förenade försäkringstekniska spörsmålen. —

Samtliga de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som yttrat sig beträffande

nu förevarande spörsmål, hava varit eniga därom, att genomförandet

av en obligatorisk försäkring icke för närvarande vore lämpligt,

då densamma skulle bliva alltför betungande för djurägarna. Likartade

uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar

och Skaraborgs län. — Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat farhågor

för att de statsbidrag, som vid obligatorisk försäkring skulle

bliva nödvändiga, i längden skulle bliva lika stora som eller må
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

hända överstiga de belopp, vilka komme att åvila statsverket, därest

ersättning av statsmedel direkt utbetalades till djurägaren och andra,

som berördes av farsoten. Länsstyrelsen har framhållit, att vid

mera omfattande farsoter det kunde inträffa, att försäkringsbolagen icke

bleve i stånd att utan statens ingripande fullgöra sina förbindelser. En

annan olägenhet av försäkringsalternativet Ilar samma länsstyrelse ansett

vara, att en ingalunda oväsentlig del av statsbidraget och försäkringstagarnas

avgifter skulle åtgå till täckande av rena administrationskostnader.

Länsstyrelsen har för sin del förordat, att ersättning till djurägare och

andra vid epizootier borde utgå av statsmedel. — Även försäkringsinspektionen

har förklarat sig icke kunna förorda införandet av obligatorisk

kreatursförsäkring. — Kalmar läns norra hushållningssällskaps och Gotlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava framhållit, att

det vore föga troligt, att jordbrukarna skulle frivilligt komma att försäkra

sina djur mot andra sjukdomar än dem, som mera allmänt förekomme i

länet.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget för

smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt, hava anfört, att örn ersättning

av allmänna medel för nedslaktade djur icke utginge i fall, då försäkring

mot nedslagning kunde erhållas, detta skulle medföra, att den

fondbildning, som förutsattes enligt nu gällande grunder för försäkring

med statsbidrag, måste väsentligt ökas. Statens utgifter i anledning av

mul- och klövsjukan uppginge under åren 1920—1929 till cirka 28 miljoner

kronor, därav mellan 2/3 och 3/4 utgjordes av ersättningar till djurägare för

nedslaktade djur. Ju större höjningen av fondbildningen bleve, desto

mera minskades de fördelar för staten, som en dylik försäkring ur ekonomisk

synpunkt skulle innebära. Ur lantbrukarnas synpunkt vore även

att beakta, hurusom en ökad fondbildning självfallet krävde ökade premier.

— Beträffande möjligheten att genomföra försäkring hava bolagen

vidare anfört:

Anslutningen till den frivilliga försäkringsverksamheten vore livlig under

tider, då fara för smitta förefunnes, medan förhållandet vore motsatt

under epizootifria tidsperioder. Visserligen måste varje försäkring tecknas

på minst fyra år, men denna faktor vore icke av tillräckligt utjämnande

betydelse. Det vore därför att befara, att man icke kunde räkna på

en försäkringsstock av den storlek, att en fondbildning, som vore tillräcklig

för att möta kostnaderna vid större epizootier, vore möjlig. Svårigheter

komme ock säkerligen att inställa sig vid nedslagning utan ersättning vid

nyutbruten epizooti vid sådana gårdar, vilka icke hade försäkring och ej

heller hunnit taga sådan. Det vore nämligen att märka, att för närvarande

fordrades för försäkrings giltighet en karenstid av 20 dagar. Man kunde

under sådana förhållanden befara, att, där försäkring icke funnes, den för

bekämpandet av mul- och klövsjukan så betydelsefulla omedelbara anmälningsskyldigheten

icke komme att iakttagas. Härigenom komme

sjukdomens bekämpande att avsevärt försvåras. Bolagen ifrågasatte med

anledning av det anförda om en frivillig försäkring med statsbidrag såsom

ersättare för det nuvarande systemet vore praktiskt genomförbar. Angå
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition nr 42.

ende åter genomförandet av en obligatorisk kreatursförsäkring måste vissa

psykologiska synpunkter beaktas. Mul- och klövsjukeepizootiernas utbredning

vöre väsentligt olika inom skilda delar av landet, vanligen drabbades

Skåne hårdast, under det att andra län icke vore utsatta på samma sätt.

Det torde ställa sig svårt att få lantbrukarna i de nordligare länen att

förstå nödvändigheten och lämpligheten av obligatorisk försäkring mot

mul- och klövsjuka. Motsatt vore förhållandet beträffande smittsam

blodbrist hos häst. vilken sjukdom företrädesvis förekomma i Norrland.

Vidare finge beaktas de svåra tider, som för närvarande rådde för landets

jordbruk. Med hänsyn till det anförda skulle det säkerligen möta svårigheter

att övertyga djurägarna örn det berättigade i den pålaga, en obligatorisk

försäkring skulle innebära. Starka betänkligheter syntes således

kunna uttalas även mot genomförandet av obligatorisk försäkring mot

ifrågavarande sjukdomar.

Beträffande frågan i vad mån kostnader, vilka föranledas av en epizooti,

böra gäldas av staten eller den enskilde må ur yttrandena här återgivas

följande uttalanden. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har hävdat, att såsom grundprincip borde gälla, att den

enskilde djurägaren finge bära eller genom försäkring skydda sig mot de

förluster, som direkt framkallades av sjukdomen, under det att det vore

statens plikt att vidkännas de kostnader, som föranleddes av åtgärder till

förhindrande av sjukdomens spridning. — Veterinärhögskolans lärarkollegium

har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen örn avdrag för delar

av nedslaktat djur, som kunde användas till nytta, bomme att bliva betungande

för djurägarna, då dylika varor ofta måste realiseras till underpris.

Rättvisare vore, enligt kollegiets mening, att avdrag gjordes för

verkliga försäljningsvärdet. Veterinärhögskolans styrelse har uttalat sig

för att realisationen av ifrågavarande varor alltid skedde genom myndighets

försorg och för statens räkning. Samma mening har ock uttalats

av åtskilliga länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

— Från åtskilliga håll har framställts invändning mot förslaget, att ersättning

icke skulle utgå för hund, som dödades i anledning av utbruten

smittsam husdjurssjukdom. — Länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns

södra hushållningssällskaps och Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava ansett, att desinfektionsmedel i likhet med vad

nu gäller alltid borde gäldas av statsmedel. Länsveterinären i Dalarnas

nedre länsveterinärdistrikt har uttalat farhågor för att bestämmelserna

örn smittrening bomme att bliva alltför betungande för djurägarna, särskilt

för ägarna av mindre fjäderfägårdar. — Älvsborgs läns södra hus

hållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande stadgandet, att ersättning

för handräckning endast skall utgå under vissa förutsättningar,

uttalat, att ersättning borde utgå under alla förhållanden, enär djurägaren

genom att lämna handräckning alltid åsamkades förlust. Veterinärhögskolans

styrelse har hävdat, att ersättning även borde utgå, då

på grund av handräckningens lämnande annat arbete av synnerlig betydelse

måst åsidosättas. — Gävleborgs läns förvaltningsutskott har fram
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds proposition nr 42.

hållit önskvärdheten av att ersättning vid förhud att utföra mjölk och

dylikt lämnades för alla produkter av mjölk och smör. — Kalmar läns

södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att medel, som

vore avsedda för konstaterande, förebyggande eller behandling av i lagen

avsedd sjukdom alltid borde helt bekostas av staten. — Från några håll

har gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

att ersättning för intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

endast skulle utgå, då ömmande omständigheter vore för handen,

vore att föredraga framför medicinalstyrelsens förslag, vari berörda inskränkning

icke funnes intagen, enär Kungl. Maj:t eljest komme att bliva

överhopad med ansökningar örn ersättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt lämpligheten av att i lagen

inrycka bestämmelserna örn ersättning. Enligt länsstyrelsens mening talade

övervägande skäl däremot. Då det gällde så växlande förhållanden

som här ifrågavarande, kunde verkan av lagbestämmelserna lätt bliva

antingen för snäv eller för vid. Att kategoriskt medgiva ersättning för

vissa förutsatta fall och begränsa ersättningen till dessa kunde medföra

orättvisor.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna lagstiftningen hava förutnämnda

två försäkringsbolag upplyst, att skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,

som lämnar försäkring mot förluster till följd av betesförbud,

under år 1926 utbetalat ett belopp av 108,000 kronor i ersättningar

för betesförluster i Skaraborgs län. Bolagen hava ock lämnat vissa upplysningar

rörande de kostnader, som ersättning för nedslaktade hästar, angripna

av smittsam blodbrist, enligt bolagens mening skulle komma att

draga. Bolagen hava påpekat, att år 1927 anmäldes 584 fall av sjukdomen

och år 1928 553. Därest ersättning skulle utgå av allmänna medel,

hava bolagen ansett, att säkerligen ytterligare fall komme att anmälas. Bolagen

hava hållit före, att omkring 800 fall under de första åren skulle

hilva anmälda. Bolagen hava räknat med att varje häst i medeltal hade

ett värde av 600 kronor och hava sålunda kommit till ett sammanlagt ersättningsbelopp

av 480,000 kronor för år under de första åren, då ersättning

skulle utgå.

Frågan örn omarbetning av bestämmelserna rörande bekämpandet av D.-paHtmenude

smittsamma husdjurssjukdomarna har sedan länge stått på dagordningen.

Genom sjukdomarnas härjningar tillfogas såväl staten som enskilda

årligen kostnader och förluster. Vid mera omfattande epizootier

stiga dessa kostnader och förluster till högst betydande belopp. Under

sådana förhållanden och då dessutom vissa av ifrågavarande sjukdomar

kunna överföras på människor eller vara ur hälsosynpunkt för dem farliga,

är det av vikt. att sjukdomarnas bekämpande ordnas på det mest

effektiva sätt. Nu gällande huvudförfattning i ämnet är av relativt

gammalt datum. Under senare åren har veterinärvetenskapen gjort be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

tydande landvinningar och nya metoder för förebyggande och hämmande

av en stor del av sjukdomarna hava upptäckts. Till följd härav hava vissa

av de smittsamma husdjurssjukdomarna, mot vilka förut vidtagits stränga

åtgärder, numera befunnits kunna bekämpas med enklare metoder. De i

1898 års författning upptagna bestämmelserna hava sålunda delvis blivit

föråldrade och i behov av omarbetning. Visserligen hava tid efter

annan genom ändringar i författningen eller utfärdandet av tillläggsförfattningar

de svårare bristerna blivit avhjälpta. Detta har emellertid

å andra sidan medfört, att bestämmelserna på ifrågavarande rättsområde

blivit splittrade och för såväl myndigheterna som de enskilda

svåra att överblicka och bemästra. En avsevärd brist vidlåder nu gällande

bestämmelser därutinnan, att enligt desamma det i stort sett

lämnats åt länsstyrelserna att bestämma gränserna för de ingrepp

från statens sida, som en epizooti bör föranleda. De enskilda djurägarna

och andra, vilkas personliga frihet och näringsutövning kraftigt beskäras,

torde med fog kunna fordra, att deras skyldigheter å ena samt deras

och statens befogenheter å andra sidan till sina huvudgrunder någorlunda

klart fastställas i allmän författning och ej bliva uteslutande beroende

av uppfattningen hos en lokal myndighet. Behovet av en författningsrevision

på ifrågavarande område har ock kraftigt understrukits i ett stort antal

av de avgivna yttrandena och även eljest kommit till synes genom ett

flertal framställningar i ämnet.

I likhet med de sakkunniga och medicinalstyrelsen anser jag, att de bestämmelser,

som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma

husdjurssjukdomarna samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna

berörda personers rättigheter och skyldigheter böra, med

hänsyn till dessa bestämmelsers vikt och betydelse, upptagas i en av riksdagen

godkänd epizootilag. Jag förutsätter emellertid, att därest situationer

uppkomma, vilkas bemästrande kräver särskilda anordningar

eller åtgärder, som ej i lagen reglerats, Kungl. Maj:t äger utöver vad i

lagen stadgas träffa erforderliga anstalter för den ifrågakommande

sjukdomens bekämpande. I av Kungl. Majit i administrativ väg utfärdad

kungörelse böra meddelas sådana tillämpningsföreskrifter till

lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Att

i den utsträckning, som de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit,

belasta denna kungörelse med detaljföreskrifter rörande bekämpandet

av förevarande sjukdomar torde däremot icke vara lämpligt. Dessa detaljbestämmelser

äro huvudsakligen antingen av rent veterinär natur

och med hänsyn därtill icke sällan i samband med nya rön på det veterinärvetenskapliga

området i behov av ändringar eller ock ordningsföreskrifter,

i hög grad beroende av de lokala förhållandena på den plats,

där en epizooti utbrutit. Fastställandet av dessa bestämmelser torde därför

i största möjliga mån böra överlämnas åt medicinalstyrelsen och

vederbörande länsstyrelse.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Jag övergår härefter till frågan vilka sjukdomar, sorn böra omfattas

av den ifrågasatta epizootilagen. Beträffande lämpligheten av att de

under avdelning I grupp A i förslagen upptagna sjukdomar skola omfattas

av den nya författningen torde tvekan kunna råda endast med

avseende å sjukdomarna hönstyfus och smittsam blodbrist hos häst.

För närvarande gälla som tidigare nämnts beträffande bekämpandet av

hönstyfus föreskrifterna i kungörelsen den 20 november 1931 angående

åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus. De i författningsförslagen

upptagna bestämmelserna rörande ifrågavarande sjukdoms

bekämpande överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i nyssnämnda

kungörelse. Enligt dessa föreligger anmälningsplikt vid utbrott

av sjukdom, som är eller misstänkes vara hönstyfus. I dylika fall skall

tillika utfärdas smitt- respektive misstänktförklaring, och må till förhindrande

av spridning av smitta förordnas örn nedslaktning av fjäderfäbesättning,

som angripits av sjukdomen. Under den tid ett ställe är

smitt- eller misstänktförklarat må djur, som kunna angripas av sjukdomen,

ävensom i regel hönsfågelägg icke utföras från stället. Senare års

forskningar och erfarenheter rörande sjukdomens natur och dess smittvägar

hava medfört stark tvekan rörande dessa bestämmelsers ändamålsenlighet

för sjukdomens bekämpande. Såsom framgår av yttrandena i

ärendet har det ansetts, att bestämmelserna äro för stränga och att djurägarna

av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av en smitt- eller

misstänktförklaring i stor utsträckning underlåta att göra anmälan örn

sjukdomens förekomst i sina besättningar. Det har vidare framhållits,

att så länge handeln med avelsägg lämnas fullständigt okontrollerad någon

utsikt att effektivt bekämpa sjukdomen genom tvångsnedslaktning

icke torde finnas. Med hänsyn till det anförda kan starkt ifrågasättas

lämpligheten av att i epizootilagen, som avser att genom tvångsåtgärder

bekämpa de smittsamma husdjurssjukdomarna, upptaga ifrågavarande

sjukdom. I stället torde böra övervägas, att på sätt i en del yttranden

föreslagits, övergå till att bekämpa sjukdomen på frivillighetens

väg och därvid införa bestämmelser liknande dem, som gälla beträffande

bekämpandet av den bovina tuberkulosen. Denna fråga torde emellertid

icke i detta sammanhang kunna avgöras, ytterligare utredning rörande

det lämpligaste sättet för sjukdomens bekämpande torde vara erforderlig.

Jag förordar, att sjukdomen icke upptages i den ifrågasatta

epizootilagen men att de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet tillsvidare

må gälla i avbidan på att frågan vinner en mera tillfredsställande

lösning.

Bekämpandet av sjukdomen smittsam blodbrist hos häst har

såsom förut nämnts reglerats så nyligen som genom kungörelsen den 23

februari 1934. Kungörelsen avser endast Norrbottens län. Enligt densamma

skall beträffande smittsam blodbrist hos häst tillsvidare lända

till efterrättelse vad i 1898 års förordning föreskrives till förekommande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

och hämmande av sjukdomen rots under iakttagande likväl bland annat

att smittförklaring icke skall äga rum. Tidigare har bekämpandet av

sjukdomen icke varit föremål för författningsenliga åtgärder. Då sjukdomens

natur ännu icke är helt utforskad och dess spridningssätt icke

heller till fullo klarlagt, torde kungörelsen närmast få anses såsom ett

försök att komma till rätta med sjukdomen. Det är under sådana förhållanden

önskvärt, att erfarenhet vinnes rörande verkningarna av kungörelsens

föreskrifter, innan slutliga stadganden örn sjukdomens bekämpande

fastställas. För övrigt är att märka, att för närvarande pågå inom

landet betydande forskningsarbeten rörande ifrågavarande sjukdoms natur

och dess smittvägar. Dessa arbeten hava emellertid ännu icke lett

till ett slutgiltigt resultat. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde

det få anses lämpligast, att bekämpandet av sjukdomen åtminstone icke

för närvarande göres till föremål för reglering i den nya epizootilagen.

De nu gällande bestämmelserna torde emellertid tills vidare böra i huvudsak

bibehållas oförändrade.

I såväl de sakkunnigas som medicinalstyrelsens förslag har under avdelning

I grupp B upptagits sjukdomen smittsam kastning hos

nötkreatur. Bekämpandet av denna sjukdom regleras för närvarande

icke av några författningsbestämmelser. Sjukdomen, som under

senare år vunnit en allt större utbredning, utgör emellertid en av de

allvarligaste och mest förlustbringande av de smittsamma husdjurssjukdomarna.

Densamma anses ock, på sätt de sakkunniga framhållit, kunna

överföras på människan i form av s. k. undulantfeber. De sakkunniga

hava i sina författningsförslag för sjukdomens bekämpande upptagit

stränga bestämmelser. Sålunda har föreslagits, bland annat, att

vid förekomsten inom en och samma kreatursbesättning av mer än

ett fall av sjukdomen under ett år smittförklaring skall utfärdas.

Mjölk eller produkt därav från nötkreatur, som kastat inom de sistförfluten

två månaderna eller som visar tecken på förestående kastning, får

icke användas till människoföda med mindre mjölken förut uppvärmts

till viss temperatur. Från besättning, inom vilken smittsam kastning förekommit,

får djur, som kastat under sistförfluten tre månaderna, eller

hondjur med flytningar från könsdelarna eller dräktigt djur icke utföras

annat än för omedelbar nedslagning med mindre genom särskilda undersökningar

med en månads mellanrum konstaterats, att det för utförsel

avsedda djuret är fritt från sjukdomen. Medicinalstyrelsen har föreslagit

vissa lindringar i dessa föreskrifter. Sålunda har styrelsen ansett,

att det borde lämnas i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida smittförklaring

skall utfärdas eller ej. Bestämmelsen örn inskränkning i rätten

att utföra djur har styrelsen ansett böra gälla endast inom län, där

Kungl. Maj:t därom förordnat, samt begränsas på så sätt, att utförsel

finge utan undersökning äga rum till gård, å vilken smittsam kastning

redan förekommer.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna, vare sig de av de

sakkunniga eller de av medicinalstyrelsen förordade, skulle med sannolikhet

komma att bliva synnerligen betungande för lantbrukarna. Med den

spridning sjukdomen numera vunnit torde bestämmelsen örn förbud mot

utförsel i vissa fall av nötkreatur komma att mångenstädes lägga en

stark hämsko på handeln med kreatur, och föreskriften örn uppvärmning

av mjölk från djur, som angripits av eller visar tecken på sjukdomen,

torde i stora delar av landet komma att bliva liktydig med ett påbud örn

allmän pastörisering av mjölk. De kostnader och svårigheter, som en dylik

föreskrift skulle medföra, komme att bliva högst betydande. Det torde

vara att befara, att, därest berörda bestämmelser bleve gällande, djurägarna

av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av upptäckten av

sjukdomen inom deras besättningar i stor utsträckning komme att hemlighålla

inträffade sjukdomsfall. Sjukdomen kommer härigenom att vinna

än större spridning. Det är ock att märka, att kännedomen örn sjukdomen

och sättet för dess spridning ännu är i vissa avseenden ofullkomlig,

och det torde icke med visshet kunna antagas, att ett genomförande

av de föreslagna bestämmelserna skulle kunna hejda sjukdomens utbredning.

Under sådana förhållanden ansluter jag mig till den i ett flertal

yttranden framkomna meningen, att det icke torde vara lämpligt

att för närvarande föreskriva vidtagande av tvångsåtgärder från statens

sida för sjukdomens bekämpande. I likhet med vad jag anfört beträffande

bekämpandet av könstyfus torde däremot ifråga örn förevarande

sjukdom kunna övervägas att bekämpa densamma på frivillighetens

väg genom understödjande av djurägarnas egna strävanden härutinnan.

Frågan torde emellertid vara i behov av ytterligare utredning innan

densamma kan vinna en tillfredsställande lösning.

I motsats till smittsam kastning hos nötkreatur torde smittsam

kastning hos häst, vilken sjukdoms natur är fullt klarlagd, böra

upptagas i den nya epizootilagen. Såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen

hava ock i sina förslag upptagit sjukdomen under avdelning I

grupp B. Likaledes tillstyrker jag, att sjukdomen frasbrand medtages.

Bekämpandet av denna sjukdom är föremål för bestämmelse även

i gällande författning, däri sjukdomen finnes angiven under beteckningen

mjältbrandsemphysem.

Frågan örn bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur, vilken

sjukdom upptagits i förslagen, har såsom förut berörts redan blivit

avgjord genom kungörelserna den 30 juni 1934 om vissa åtgärder mot

tuberkulos hos nötkreatur och örn åtgärder mot tuberkulos i juvret och

könsorganen hos nötkreatur samt örn införsel av nötkreatur till de sex

nordligaste länen och Gotlands län.

Beträffande sjukdomarna akut svinsjuka, rödsjuka hos svin, lungröta

hos häst, kvarka hos häst, smittsam juverinflammation hos nötkreatur,

trikinsjukdom hos svin, tuberkulos bos svin och hund, para tuberkulos hos

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nötkreatur, elakartad katarralfeber hos nötkreatur, sommarsjuka hos

nötkreatur samt rensjuka och klövröta hos ren torde bestämmelser icke

vara påkallade. Jag biträder sålunda den uppfattning, som i detta hänseende

kommit till uttryck i vissa yttranden över förslagen. Mot de

flesta av dessa sjukdomar finnas numera sera eller andra botemedel, vadan

vid utbrott av sådan sjukdom denna utan ingripande genom tvångsbestämmelser

från statens sida tämligen hastigt torde kunna begränsas

och utrotas. Vad angår paratuberkulosen har denna sjukdom icke förekommit

i landet. Några bestämmelser mot densamma torde därför för

närvarande icke vara erforderliga. Beträffande den smittsamma juverinflammationen

torde denna sjukdom icke böra bekämpas med tvångsåtgärder.

Det torde böra överlämnas åt de enskilda djurägarna att själva

befria sina ladugårdar från sjukdomen, därvid dock kan ifrågasättas örn

icke staten genom lämnande av ekonomiskt bidrag bör stödja djurägarnas

strävanden i berörda hänseende. Skulle någon av nu ifrågavarande sjukdomar

antaga farsots karaktär, synes den i förslagen upptagna bestämmelsen,

att Kungl Maj:t skall äga befogenhet att efter framställning av

medicinalstyrelsen eller länsstyrelse förordna, att epizootilagens bestämmelser

helt eller delvis skola gälla med avseende å även andra än de där

angivna sjukdomarna, böra vinna tillämpning.

Härefter övergår jag till behandling av frågan angående grunderna

för täckandet av kostnader och förluster, som uppkomma till följd av

tillämpningen av bestämmelserna rörande de smittsamma husdjurssjukdomarnas

bekämpande. Vid lösandet av detta spörsmål måste å ena sidan

beaktas, att bestämmelserna härom icke bliva för den enskilde så

betungande, att han frestas att underlåta att ställa sig till efterrättelse

de till bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar meddelade föreskrifter.

Å andra sidan måste tillses, att kostnaderna för statsverket icke bliva

alltför stora. För närvarande täckas kostnader och förluster på grund

av de smittsamma husdjurssjukdomarna i stor utsträckning genom direkta

bidrag av statsmedel. Att staten även hädanefter på ett eller annat

sätt måste lämna dylikt bistånd torde vara uppenbart. Att så sker torde

även överensstämma med vad ur billighetssynpunkt får anses skäligt; bekämpandet

av de smittsamma husdjurssjukdomarna är nämligen i hög

grad ett samhälleligt intresse.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i någon mån sökt befria

statsverket från en del av ifrågavarande utgifter. De hava sålunda ansett,

att djurägarna själva böra skydda sig genom försäkring och i enlighet

därmed, såsom framgår av vad förut anförts, föreslagit, att ersättning

i stor utsträckning skall utgå endast för den händelse djurägarna

icke kunnat erhålla försäkring enligt kungörelsen den 26 juli 1926 örn

allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på

grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Vad de sakkunniga och medi
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

33

einalstyrelsen härutinnan föreslagit synes mig beaktanvärt. Vid tillkomsten

av den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot de smittsamma

husdjurssjukdomarna torde ett av motiven just hava varit tanken, att ansvaret

för ifrågavarande förluster och kostnader senare skulle i största möjliga

utsträckning överflyttas å de statsunderstödda försäkringsbolagen.

Det torde få anses skäligt, att vederbörande djurägare begagna sig av försäkring

till de fördelaktiga villkor, som erbjudas i de statsunderstödda

bolagen. Premierna uppgå i allmänhet till blygsamma belopp. Det torde

emellertid icke för närvarande vara tillrådligt att helt söka realisera

nyssberörda tanke. Ifrågavarande försäkringsverksamliet har existerat

förhållandevis kort tid, vadan någon större erfarenhet ännu icke vunnits

beträffande densamma. Att vid nedslaktningsmetodens användande låta

därigenom uppkomna förluster täckas genom försäkring torde vidare av

praktiska skäl för närvarande svårligen låta sig göra. Försäkringsbolagens

reservfonder äro nämligen icke av den storlek, att de skulle vara

i stånd att möta de ersättningskrav, som skulle uppstå vid utbrottet av

en häftigare epizooti. För övrigt måste beaktas faran därav att, därest ersättning

i nyssberörda hänseende göres beroende av förefintligheten av

försäkring, djurägare, som icke har sådan, frestas att underlåta att

skyndsammast lämna meddelande örn utbruten smittsam sjukdom. Jag

förordar därför, att liksom hittills skett staten genom direkta bidrag

gäldar ersättning till djurägare för djur — med undantag av hund

och katt — som dödas på grund av bestämmelserna i epizootilagen.

Tillika torde ersättning böra utgå för djur, som dött till följd av

skyddsympning, företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen

meddelat beslut. Full ersättning bör utgå utom för förlust orsakad ge*

nom avlivande av häst, därest djuret vid obduktion befinnes hava lidit

av rots eller örn djuret med ägarens medgivande dödats såsom angripet

av nämnda sjukdom. Ersättningen bör i dessa fall i likhet med vad nu

gäller i regel utgå med halva värdet av det avlivade djuret. På sätt

i förslagen förordats torde avdrag från ersättningssumman böra göras

för sådana delar av nedslaktat djur, som förklaras kunna användas till

nytta och som ställas till djurägarens förfogande. Jag förutsätter emellertid,

att vid häftigare epizootier, då nedslagning företages i större utsträckning,

realiserandet av köttet av de nedslaktade djuren skei’ genom

statens försorg på sätt hittills ägt rum vid mill- och klövsjukeepizootier.

För skada, som uppkommer därigenom att betesmark avlyses

till förhindrande av smittspridning, har i regel hittills icke lämnats någon

ersättning av statsmedel. Försäkring kan emellertid erhållas i de

statsunderstödda försäkringsbolagen till skydd mot förlust, som förorsakats

genom dylik avlysning, då denna skett till förhindrande av spridande

av sjukdom, som omnämnes i kungörelsen angående den statsunderstödda

försäkringsverksamheten. I likhet med vad som upptagits i förslagen anser

jag skiiligt, att i de fall, då försäkring enligt nämnda kungörelse icke

Hihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr ''i?.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kan erhållas mot förlust eller skada, som uppkommer genom betesförbud,

ersättning lämnas av statsmedel. I yttrandena hava uttalats farhågor

för att kostnaderna för staten i anledning av stadgandet skulle

bliva betydande. Givet är, att därest betesförbud i större utsträckning

kommer till användning ersättningarna kunna stiga till avsevärda belopp.

Jag förutsätter emellertid, att betesförbud brukas med försiktighet

och icke meddelas i andra fall än då verkligt vägande skäl tala därför.

I de framlagda förslagen har upptagits ett stadgande örn ersättning av

allmänna medel vid förbud att från smittat eller för smitta

misstänkt ställe utföra smör, grädde, mjölk, kärnmjölk

eller vassla, i den mån försäkring icke kunnat ske mot förlust, som

uppkommer genom förbudet. Då försäkring, som förut nämnts, kan erhållas

mot förlust, som tillskyndas försäkringstagare därigenom att för

bekämpande av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller leverans av mjölk

blivit förbjuden eller på annat sätt förhindrad, och följaktligen försäkring

alltid kan erhållas mot förlust på grund av utförselförbud för mjölk,

torde något stadgande om ersättning för mjölkförlust på sätt i förslagen

upptagits icke vara behövligt. Däremot torde det vara rimligt, att skälig

ersättning beredes för förlust, som förorsakats genom förbud att utföra

produkter av mjölk. Vid bedömandet av ersättningsfrågan bör iakttagas,

att en person, som underlåtit att skaffa sig försäkring mot förlust

på grund av utförselförbud på mjölk, icke genom att framställa produkter

av mjölk får ersättning, som han eljest icke skulle kunnat erhålla,

eller att en person icke genom framställning av dylika produkter kommer

i åtnjutande av högre ersättning än han skulle hava erhållit, därest ersättningen

lämnats endast för förlust på grund av ett samtidigt existerande

förbud att utföra mjölk.

Beträffande rätten till ersättning för smittleningsåtgärder

hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen varit av olika uppfattning.

Att såsom de sakkunniga föreslagit helt överflytta kostnaderna för smittreningen

på de enskilda djurägarna synes mig alltför strängt. Jag finner

i likhet med medicinalstyrelsen, att kostnaderna, i den mån försäkring

mot desamma icke kan erhållas, böra gäldas av allmänna medel. På

sätt i förslagen förordats bör dock djurägaren vara skyldig att vid smittrening

utan ersättning ställa till förfogande för honom tillgängliga arbetskrafter

och redskap, som finnas erforderliga för förrättningen. Vad

angår ersättning för handräckning annorledes än vid smittrening har

jag intet att erinra mot vad i förslagen upptagits därom att ersättning för

sådan handräckning skall utgå till djurägare, i den mån han för ändamålet

anställt särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å

sön- eller helgdag. Ersättning torde böra utgå efter den arbetslön, som i orten

i allmänhet tillkommer sådan arbetare. Ersättningen får givetvis icke

utgå med högre belopp än djurägaren själv nödgats utgiva i nu ifrågavarande

hänseende.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i2.

35

Beträffande frågan om ersättning för sådana medel — sera, vacciner

eller andra preparat — som föreskrivits skola användas för konstaterande,

förebyggande eller behandling av sjukdom, som avses i epizootilagen, hava

de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit, att det skall ankomma

på Kungl. Majit att avgöra huruvida dylik ersättning skall utgå

eller icke. Då det får anses vara ett allmänt intresse, att de smittsamma

sjukdomarna snarast upptäckas och att deras vidare utbredning

hejdas, vill jag emellertid såsom allmän regel förorda, att medel, som

erfordras för dessa sjukdomars konstaterande och förebyggande bekostas

av staten. Däremot tillstyrker jag, att den enskilde djurägaren själv får

bekosta sådana medel, som kunna finnas behövliga för behandling av

sjuka djur. I förhållande till vad för närvarande tillämpas innebär en

dylik lösning av spörsmålet endast den nyheten, att kostnaderna för medel,

som erfordras för förebyggande av ifrågavarande sjukdomar, skola

gäldas av statsverket.

Kostnaden för dödandet av djur, örn vars avlivande förordnats för hämmande

av här avsedd sjukdom, bör i regel gäldas av djurägaren utom i

de fall att djur slaktas å offentligt slakthus, å enskild under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning, å annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal

eller å slaktautomobil. I dessa fall torde med hänsyn till att kött och

hud vid dylik nedslagning kunna bättre tillvaratagas än örn nedslaktningen

sker i annan ordning och sålunda statsverkets kostnader i motsvarande

mån minskas, ersättning för förfarandet ävensom för djurets

transport till slaktplatsen böra, i anslutning till de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag, gäldas av statsmedel.

Vad i övrigt i kostnadsfrågan av de sakkunniga och medicinalstyrelsen

samstämmigt föreslagits kan jag biträda. I huvudsak hava de föreslagna

bestämmelserna redan nu tillämpats vid mul- och klövsjukeepizootierna.

Sålunda torde av allmänna medel böra gäldas kostnad för vakthållning

och övriga kostnader för områdes avspärrning, kostnad för värdering av

nedslaktade djur eller djur, som dött efter skyddsympning, eller av förlust

på grund av betesförbud eller förbud att utföra produkter av mjölk,

samt kostnad för undersökning å veterinärbakteriologisk anstalt för

konstaterande av nu ifrågavarande sjukdomar ävensom för insändande

till anstalten av prov och dylikt. Likaledes torde såsom regel ersättning

till veterinär för förrättning, som företagits på grund av i vederbörlig

ordning givna bestämmelser för bekämpande av sådan smittsam husdjurssjukdom,

som avses i epizootilagen, böra gäldas av allmänna medel.

Utöver vad nu angivits synes i allmänhet ersättning för kostnader eller

förluster, som förorsakats genom tillämpningen av bestämmelser rörande

bekämpandet av här avsedda smittsamma husdjurssjukdomar, icke böra

ifrågakomma. Emellertid torde understundom vid sidan av förut angivna

fall, då ersättning skall utgå, kunna inträffa sådana förhållanden, att

billigheten kräver att ersättning lämnas. Sålunda kunna exempelvis per
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

söner, bosatta inom ett område, som avspärrats för hindrande av smittas

spridande, genom det hinder i den allmänna samfärdseln, som härigenom

uppkommer, förorsakas intrång i sin näring eller minskning i sin arbetsförtjänst.

I dylika fall torde, på sätt föreslagits, örn olägenheten är väsentlig,

Kungl. Majit äga befogenhet att besluta örn utgivande av ersättning.

Vidare torde i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen Kungl.

Majit böra vara berättigad att, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva ersättning

utöver vad förut sagts för kostnad för dödande och oskadliggörande

av djur samt för smittreningsåtgärder och därav orsakad förlust,

såsom för förstört foder, förstörda kläder eller dylikt.

Jag har härmed angivit vissa huvudgrunder rörande regleringen av

bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna. I överensstämmelse

med de uttalade synpunkterna hava medicinalstyrelsens förslag

inom jordbruksdepartementet blivit föremål för omarbetning. För de

närmare bestämmelserna i det förslag till lag ani bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar (epizootilag), som sålunda utarbetats, torde

jag nu få redogöra.

1 §.

Bestämmelserna i 1—3 mom. motsvara föreskrifterna i 2 § i de sakkunnigas

och medicinalstyrelsens förslag.

I 1 moni. angivas de sjukdomar, som äro avsedda att omfattas av lagen.

Avvikelse från de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag har,

utöver vad som följer av den av mig förordade begränsningen av antalet

sjukdomar, skett jämväl därutinnan, att någon indelning av sjukdomarna

allt efter strängheten av åtgärderna för deras bekämpande

icke ägt rum. För de synpunkter, som i övrigt varit vägledande vid bestämmelsernas

utformning, har jag tidigare redogjort.

I anslutning till förslagen hava i 2 och 3 mom. upptagits stadgandeu,

varigenom dels lagen gjorts tillämplig jämväl för de fall, att de i 1 mom.

angivna sjukdomarna angripa andra djur än där avses, nämligen örn

därigenom uppkommer fara för smittas spridande till människor

eller husdjur, dels ock Kungl. Majit lämnats befogenhet att under vissa

förhållanden utvidga lagens tillämplighetsområde att omfatta även

andra sjukdomar än de i 1 mom. uppräknade.

Stadgandet i 4 mom. överensstämmer med vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen

under 1 § andra stycket föreslagit.

2 §.

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag, behandlar frågan örn anmälningsskyldighet vid fall av

smittsam husdjurssjukdom.

Be sakkunniga hava i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse av innehåll,

att, då sjukdoms- eller dödsfall, som kan misstänkas vara orsakat

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

av någon i lagen avsedd sjukdom, inträffat, anmälan därom skall göras

enligt de föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar. I sitt förslag till tilllämpningskungörelse,

6 §, hava de sakkunniga i anslutning till detta

stadgande föreskrivit, att vid misstänkt sjukdoms- eller dödsfall det

skall åligga djurägaren att ofördröjligen göra anmälan därom till vederbörande

tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär. Sådan anmälningsskyldighet

har ock föreslagits skola åligga varje annan person, som

erhåller kännedom örn det misstänkta sjukdoms- eller dödsfallet, därest

anmälan icke redan gjorts av djurägaren.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad de sakkunniga

föreslagit. Styrelsen har dock uttalat, att enligt dess mening nu gällande

föreskrift, att anmälan, varom här är fråga, senast skall ske inom 24

timmar, borde bibehållas.

Mot den utformning stadgandet örn anmälningsplikten fått enligt förslagen

hava i de avgivna yttrandena framställts ett flertal erinringar.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att den föreslagna anmälningsplikten vore

för sträng och kunde leda till missbruk. Styrelsen har uttalat, att, även

om en sådan bestämmelse som den föreslagna vore erforderlig ifråga örn

verkligt landsfarliga farsoter, den likväl med hänsyn till sina konsekvenser

borde undvikas. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har förordat, att anmälningsplikten endast ålades djurägare. Örebro

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att anmälningsskyldigheten

utbyttes mot en skyldighet att tillkalla veterinär

och att denna skyldighet endast ålades djurägare, ledamot av hälsovårdsnämnd

och kronobetjäning. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har förordat, att anmälningsskyldigheten jämväl borde

åläggas slaktare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att anmälningsplikten

borde åvila djurägare, djurvårdare och slaktare samt andra,

som på grund av sin ställning eller näring hade uppmärksamheten riktade

på ifrågavarande förhållanden. Veterinärhögskolans styrelse har uttalat

sig för att de nu gällande bestämmelserna bibehölles oförändrade.

Icke heller för egen del kan jag helt ansluta mig till vad de sakkunniga Departementsmed.

avseende å anmälningsskyldighetens omfattning föreslagit. Det ehefentorde

vara varken erforderligt eller lämpligt att utsträcka anmälningsplikten

rörande misstänkt sjukdoms- eller dödsfall till andra personer

än djurägaren och dennes ställföreträdare. Den nu gällande bestämmelsen

i ämnet har visat sig fungera tillfredsställande. Jag förordar därför,

att densamma alltjämt bibehålies oförändrad.

Bestämmelsen örn djurägarens anmälningsskyldighet har upptagits i

denna paragraf, under det att den djurägarens ställföreträdare åvilande

skyldigheten framgår av föreskriften i 10 § i departementsförslaget, vilken

paragraf motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag. Enligt vad medicinalstyrelsen föreslagit torde i författnings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

texten, på sätt nu är förhållandet, höra utsägas, att anmälningsplikten

skall fullgöras inom 24 timmar.

Anmälan örn misstänkt sjukdoms- eller dödsfall bör såsom föreslagits

göras till vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.

Den nu gällande föreskriften, att anmälan skall riktas till ordföranden i

hälsovårds- eller kommunalnämnden, är föråldrad och torde i stort sett

hava kommit ur tillämpning. Anmälningar örn sjukdomsfall göras redan

nu i regel till veterinär.

Såsom tjänsteveterinärer i lagens mening torde höra anses läns- och

distriktsveterinärer samt med tjänstårsberäkning anställda stadsveterinärer

ävensom av medicinalstyrelsen vid utbrott av smittsam husdjurssjukdom

särskilt förordnade överveterinärer, var och en för sitt tjänstgöringsområde.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn veterinärernas skyldigheter

och motsvaras delvis av härutinnan givna stadganden i 5 och 7 §§ i de

sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

I paragrafen har under 1 mom. upptagits ett allmänt stadgande därom,

att veterinär, som har grundad anledning misstänka förekomsten av i

epizootilagen avsedd sjukdom, skall verkställa undersökning för fastställande

av sjukdomens art. Något motsvarande generellt stadgande

finnes icke för närvarande och har icke heller upptagits i de sakkunnigas

eller medicinalstyrelsens förslag till epizootilag. I förslagen

till tillämpningskungörelse har emellertid under de speciella föreskrifterna

rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, boskapspest, elakartad

lungsjuka och svinpest intagits en föreskrift, att vid misstanke örn förekomsten

av någon av nämnda sjukdomar veterinären skyndsamt, även

utan förordnande från länsstyrelsen, skall avresa till platsen för sjukdomsfallet

för undersökning. Vid misstanke örn förekomsten av andra

sjukdomar har i ett flertal fall föreslagits, att veterinär efter förordnande

av länsstyrelse skall företaga tjänsteresa för undersökning. Då det emellertid

är av synnerlig vikt vid bekämpandet av samtliga de smittsamma

husdjurssjukdomar som avses i lagen, att de snarast komma under behandling,

torde det vara lämpligt, att veterinären, där han har grundad

anledning misstänka förekomsten av sådan sjukdom, alltid skyndsamt

skall verkställa undersökning. Något missbruk från veterinärernas

sida av den av mig förordade bestämmelsen torde näppeligen vara att befara.

Vinsten med ett stadgande örn skyldighet för veterinär att förskaffa

sig ett förordnande från länsstyrelsen, innan han företager tjänsteresa,

torde ock vara ringa, då länsstyrelsen svårligen vid anhållan örn dylikt

förordnande kan bedöma nödvändigheten av detsamma.

I 1 mom. har vidare föreskrivits att, därest för undersökning finnes nödigt,

att insjuknat djur nedslaktas, veterinären skall efter inhämtande av

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsens medgivande äga förordna därom. Tillika har stadgats,

att intill dess resultatet av undersökningen föreligger djurägaren

icke må i vidare mån än veterinären bestämmer förfoga över insjuknat

djur eller dess produkter. I huvudsak liknande bestämmelser återfinnas

i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag. Sistberörda

stadgande har påkallats av det förhållandet, att det icke sällan förekommit,

att djurägare, sedan veterinär tagit och insänt prov från för smittsam

sjukdom misstänkt djur, under den tid undersökningen pågått antingen

försålt det sjuka djuret eller ock avyttrat mjölk eller andra produkter

av djuret. I vissa fall har ett dylikt förfarande medfört spridning

av smitta.

Det torde vara nödvändigt vid utbrott av vissa av de smittsamma sjukdomar

som avses i lagen, att omedelbara åtgärder vidtagas för hindrande

av smittas spridning. Sålunda kan det finnas erforderligt att stället,

där sjukdomen uppträder, omedelbart isoleras, att persontrafik till och

från detsamma förbjudes, att ofördröjligen förbud utfärdas mot utförsel

från stället av djur eller mjölk eller att andra dylika åtgärder med största

skyndsamhet vidtagas. Det bör till följd härav givas veterinär befogenhet

att utfärda dylika förbud och vidtaga andra nödiga åtgärder, som omedelbart

påkallas för hindrande av smittspridning. Under 2 mom. av förevarande

paragraf har veterinären därför lämnats befogenhet att på angivet

sätt spärra ställe, där sjukdomen förekommer eller misstänkes

förekomma. De sjukdomar, beträffande vilka en dylik befogenhet bör

tillkomma veterinären, avses skola angivas i av Kungl. Majit meddelade

tillämpningsföreskrifter, varemot det torde böra lämnas åt medicinalstyrelsen

att bestämma omfattningen av spärrningsåtgärderna.

Föreskrifterna örn spärrningens omfattning torde nämligen bliva väsentligt

olika vid de olika sjukdomarna och torde dessutom allt efter

som den veterinärvetenskapliga forskningen beträffande sjukdomarnas

spridningssätt går framåt vara i behov av revision. För den händelse

sådan smittfarlig beröring förekommit mellan ställe, där smittfarlig

husdjurssjukdom konstaterats eller misstänkes förekomma, och

annat ställe, där djur, som kunna angripas av den ifrågavarande sjukdomen,

finnas, att fara för smittas överföring föreligger, bör samma befogenhet

som nyss nämnts tillkomma veterinär jämväl beträffande

sistberörda ställe. Stadgande härom har införts under andra stycket

av 2 mom. De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag

till epizootilag upptagit en liknande bestämmelse under 5 §. Vid de senaste

mul- och klövsjukeepizootierna har en dylik anordning vunnit

tillämpning utan stöd av författning.

En spärrningsförklaring bör naturligtvis ej gälla längre tid än nödvändigt.

Det bör därför åligga veterinären att, så snart det visar sig

att den ifrågasatta sjukdomen ej är för handen, upphäva förklaringen.

Förklarar länsstyrelsen det spärrade stället smittat eller misstänkt för

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

smitta, blir veterinärens spärrningspåbud icke längre av betydelse och

bör sålunda utan vidare upphöra. Bestämmelser av nu angivna innebörd

hava upptagits i tredje stycket av 2 mom.

4 §.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser rörande smittförklaring

och misstänktförklaring samt områdes förklarande för skyddsområde.

Motsvarande bestämmelser hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen

upptagit dels under 5 § i förslaget till epizootilag dels ock i den föreslagna

tillämpningskungörelsen.

Enligt 1898 ars förordning skall, såsom förut anförts, länsstyrelsen vid

utbrott av någon i förordningen avsedd sjukdom utfärda smittförklaring.

I sammanhang därmed eller sedermera, när så finnes erforderligt, äger

länsstyrelsen påbjuda de mått och steg, som till sjukdomens hämmande

eller till förekommande av dess spridning enligt förordningen eller de av

medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar skola iakttagas eller

som länsstyrelsen därutöver med avseende å för handen varande förhållanden

finner erforderliga. I förordningen exemplifieras närmare de åt

gärder, som böra komma ifråga. Några stadganden örn misstänktförklaring

finnas icke i förordningen. Enligt 1906 års kungörelse örn svinpest,

svinsjuka samt rödsjuka hos svin samt 1931 års kungörelse angående

åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus kan däremot såsom

förut nämnts misstänktförklaring förekomma.

Enligt kungörelsen den 18 fidi 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka

m. m. må, då ställe förklarats smittat av mul- och klövsjuka, länsstyrel

sen förklara viss del av kringliggande område såsom skyddsområde. En

dylik förklaring innebär, att inom området vissa mindre stränga bestämmelser

än vid smittförklaring skola äga tillämpning. Sålunda må till

område, som förklarats för skyddsområde, icke i vidare mån än medicinalstyrelsen

medgiver från inrikes ort införas hästar eller klövbärande

djur. Ej heller må utan dylikt medgivande från skyddsområdet utföras

vare sig hästar och klövbärande djur eller vissa i kungörelsen angivna

delar av klövbärande djur eller hö och halm.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag till epizootilag

upptagit möjlighet för länsstyrelsen att utfärda såväl smittförklaring

som misstänktförklaring. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring

skola utfärdas har angivits i förslagen till tillämpningskungörelse. Vad

föiklaringarna skola innebära har icke antytts i lagförslagen utan även

bestämmelsen därom har upptagit bland tillämpningsföreskrifterna. I

dessa hava också inarbetats stadganden motsvarande dem i kungörelsen

den 18 juli 1928.

_ Vid avfattningen av denna paragraf har jag i huvudsak anslutit mig

till vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit. Sålunda torde

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

möjlighet till utfärdande av misstänktförklaring i större utsträckning än

hittills böra finnas. Den omständigheten, att vid vissa sjukdomar smitta

kan spridas redan under inkubationstiden, gör anordningen med misstänktförklaring

välbehövlig såsom en skydds- och kampåtgärd mot dessa

sjukdomar. På sätt de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit torde

i tillämpningsförfattning till lagen böra angivas vid vilka sjukdomar

smittförklaring och misstänktförklaring skola utfärdas av länsstyrelsen.

Det torde emellertid vara lämpligt, att i själva lagen upptagas de mera

ingripande åtgärder, som i samband nied en smittförklaring eller misstänktförklaring

böra få av myndigheterna tillgripas till bekämpande av

sjukdomarna. En dylik anordning giver mera stöd åt myndigheternas åtgärder

oell lämnar den enskilde möjlighet att i huvudsak överblicka de

anordningar, som kunna komma att från myndigheternas sida vidtagas i

anledning av en smittförklaring eller misstänktförklaring. Åtgärder, vilka

torde få anses vara av den betydelsefulla och ingripande natur, att de

böra uttryckligen angivas i lagen, äro isolering av det smittade eller för

smitta misstänkta stället samt förbud att begagna betesmark och att till

smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område införa djur, som

kunna angripas av den sjukdom, varom fråga är, eller från sådant ställe

eller område utföra dylika djur eller mjölk eller sådana andra produkter

eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. Att i lagen mera

fullständigt angiva de åtgärder, som kunna ifrågakomma vid en smittförklaring

eller misstänktförklaring, torde svårligen låta sig göra med hänsyn

till de skiftande förhållanden, som äro rådande på området. Åt länsstyrelsen

torde därför böra lämnas möjlighet att efter samråd med medicinalstyrelsen

träffa de anstalter, som i övrigt finnas erforderliga. Vilka av de i

lagen angivna åtgärderna, som vid varje särskild sjukdom böra tillgripas

för sjukdomens bekämpande, torde böra överlämnas åt medicinalstyrelsen

att avgöra.

Bestämmelserna örn områdes förklarande för skyddsområde, vilka bestämmelser

av de sakkunniga och medicinalstyrelsen upptagits i tillämpningsförfattningen,

hava synts mig vara av så ingripande natur, att de

böra upptagas i själva lagen. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring bör

förekomma torde däremot få angivas i tillämpningsförfattningen.

Slutligen hava i förevarande paragraf under ett andra moment intagits

föreskrifter angående när smittförklaring och misstänktförklaring samt

förklaring rörande skyddsområde skola upphöra att gälla. Vad härutinnan

föreslagits torde icke erfordra någon motivering.

5 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser örn nedslaktning av

djur för hämmande av här ifrågavarande sjukdomar, örn skyddsympning

samt örn smittrening. Bestämmelser i förstberörda två avseenden finnas

upptagna i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens lagförslag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Beträffande smittrening äro vissa föreskrifter meddelade i 6 § 3 mom. av

samma förslag.

I fråga örn nedslaktning kava de sakkunniga förordat, att medicinalstyrelsen

i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Majit därom utfärdar,

skall äga förordna örn nedslaktning eller dödande av djur dels vid

misstanke örn sjukdom av ett eller annat djur för utrönande av sjukdomens

art dels ock i fall, då sjukdomen konstaterats, antingen av hel smittad

besättning eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur

i och för sjukdomens hämmande. Tillika har i de sakkunnigas lagförslag

föreskrivits att vid utbrott av någon av sjukdomarna mul- och klövsjuka,

boskapspest, elakartad lungsjuka, svinpest, rots, smittsam blodbrist

eller vattuskräck sjukdomen obligatoriskt skall bekämpas genom nedslaktning.

Vid utbrott av mul- och klövsjuka eller svinpest må dock

Kungl. Majit förordna, att bekämpandet av sjukdomen i stället skall ske

genom isolering, nämligen beträffande besättningar med erkänt stort

avelsvärde eller inom visst område. Slutligen har medgivits, att för

förhindrande av smittas spridande mindre husdjur såsom fjäderfä, kaniner,

hundar och kattor må dödas, oaktat de icke äro angripna av sjukdomen

eller därför misstänkta.

De sakkunniga hava anfört, att erfarenheten ovedersägligen givit vid

handen, att nedslaktningsförfarandet såsom kampmetod mot nyss uppräknade

sjukdomar är den effektivaste. På grund härav och under beaktande

jämväl av de ekonomiska konsekvenserna med hänsyn till exportmarknaden

för jordbruksprodukter m. m., som tillämpandet av

mindre radikala metoder mot farsoterna ifråga skulle medföra för landet,

hava de sakkunniga förklarat sig utan tvekan böra föreslå, att nedslaktningsmetoden

i regel skall användas för bekämpande av sagda sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har däremot ansett, att i lagen icke böra upptagas

några bestämmelser örn obligatorisk nedslaktning vid utbrott av vissa

sjukdomar. Styrelsen har såsom skäl framhållit, att man icke med säkerhet

kunde säga, att icke det vetenskapliga arbete, som med avseende

på åtminstone vissa av dessa sjukdomar i stor utsträckning bedreves,

kunde giva uppslag till bekämpande av dem enligt andra linjer än den

nu föreslagna. Det vore olämpligt, om ett sådant bekämpande icke skulle

kunna ske utan lagändring.

I de yttranden, där spörsmålet örn nedslaktning av djur berörts, har

medicinalstyrelsens förslag givits företräde.

Med avseende å skyddsympning hava såväl de sakkunniga som

medicinalstyrelsen föreslagit, att medicinalstyrelsen vid utbrott av i lagen

avsedd sjukdom skall äga påbjuda verkställande av sådan åtgärd, i

den mån så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande. Medicinalstyrelsen

har framhållit, att styrelsen under uttrycket skyddsympning,

ehuru med uttrycket vanligen avsåges införande av levande material i

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

t. ex. ett djur, avsett att inbegripa även serumbehandling och vaccinbehandling

med dödat smittämne.

Beträffande smittrening stadgas i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas

och medicinalstyrelsens förslag, att vederbörande veterinär skall, där så

finnes erforderligt, äga att låta förstöra foder och andra varor m. m., som

kunna befaras överföra smitta och vilka icke kunna betryggande smittrenas,

ävensom att föremål icke må genom bortförande eller på annat

sätt undandragas sådan åtgärd. I övrigt innehåller förslaget ej något

generellt stadgande angående vad vid smittrening skall iakttagas. Däremot

hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen i sina förslag till tilllämpningskungörelse

upptagit detaljerade föreskrifter rörande de smittreningsåtgärder,

som vid olika sjukdomar böra verkställas.

Jag har vid avfattningen av bestämmelserna rörande nedslaktning av Departementsdjur

i huvudsak anslutit mig till vad medicinalstyrelsen föreslagit. Det chefentorde

icke vara lämpligt att i lagen stadga obligatorisk nedslaktning såsom

kampmedel mot vissa sjukdomar. Visserligen är nedslaktningsmetoden

för närvarande i ett flertal fall det effektivaste kampmedlet, men å

andra sidan har erfarenheten från senaste svåra mul- och klövsjukeepizooti

visat, att metoden icke alltid är fullt effektiv och att densamma

måst övergivas med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser. I lagen

bör därför endast upptagas stadgande, att nedslaktning såsom medel mot

de smittsamma husdjurssjukdomarna må kunna komma till användning.

Vid vilka sjukdomar användningen av detta medel bör ifrågakomma torde

bestämmas i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det

torde därefter få bero på medicinalstyrelsen att vid utbrott av epizooti,

vid vilken nedslaktning enligt nyssnämnda föreskrifter må brukas, förordna

därom. En dylik anordning innebär naturligtvis, att Kungl. Majit,

örn skäl därtill äro, kan besluta, att metoden vid bekämpandet av viss

sjukdom icke vidare skall användas. Ä. andra sidan bör hinder ej möta

för Kungl. Majit att i tillämpningsföreskrifterna direkt påbjuda nedslaktning,

i fall där sådan åtgärd finnes böra ske, oavsett huruvida medicinalstyrelsen

därom förordnar, exempelvis vid utbrott av vattuskräck.

Beträffande bestämmelserna örn skyddsympning är jag ense med de

sakkunniga och medicinalstyrelsen.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll.

att medicinalstyrelsen skall äga meddela erforderliga föreskrifter

angående smittrening i anledning av sjukdom, som avses i lagen.

Det torde nämligen vara lämpligt, att utfärdandet av dylika föreskrifter,

vilka äro av huvudsakligen veterinär natur och vilka ofta torde

komma att bliva i behov av ändringar, allteftersom nya rön angående

ifrågavarande sjukdomar göras, överlåtes åt den centrala förvaltningsmyndigheten

på ifrågavarande område. Ett sådant bemyndigande för

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsen torde innebära rätt jämväl att åt veterinär överlåta

befogenhet av det slag, varom stadgats i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas

och medicinalstyrelsens lagförslag. Till skyldigheten för djurägare och

andra att underkasta sig dylika bestämmelser återkommer jag under 7 §

av departementsförslaget.

6 §.

Enligt 8 § de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag

skall sådan nedslaktning, som avses i 5 § av departementsförslaget, för

tillvaratagandet av kött och hudar, där så kan ske utan fara för spridande

av smitta och där en dylik ordning kan antagas nedbringa kostnaderna,

verkställas å offentligt slakthus eller annan under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning eller ock å slaktautomobil. Tillika har upptagits

ett stadgande av innebörd, att slakthus eller slakteriinrättning som

nyss nämnts skall ställa lokal och personal till förfogande å tidpunkt, som

överenskommes mellan medicinalstyrelsen och anstaltens ledning. En bestämmelse

av i huvudsak sistnämnda innebörd har upptagits i departementsförslagets

6 §. Förstberörda stadgande synes däremot vara av beskaffenhet

att böra inflyta bland tillämpningsföreskrifterna till lagen.

7 §.

Denna paragraf upptager stadgande örn djurägares och andras skyldigheter

med avseende å bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna.

Motsvarande bestämmelser finnas intagna i 6 § 1 och 2 mom.

samt 10 § i förslagen till epizootilag och 7 § 1 mom. i förslagen till tilllämpningskungörelse.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit innebär i huvudsak

följande. Djurägare skall vara skyldig att vid förrättning till bekämpande

av här avsedda sjukdomar lämna erforderlig handräckning

samt i den mån icke annorlunda av Kungl. Majit förordnas tillhandahålla

nödiga redskap. Djurägare skall vidare vara pliktig att med största

skyndsamhet, i regel på egen bekostnad, låta förbränna eller genom fullständig

genomkokning oskadliggöra eller, örn tillfälle därtill icke gives,

nedgräva kropp av djur, som dött på grund av här avsedd sjukdom eller

dödats på grund av bestämmelserna i epizootilagen eller tillämpningskungörelsen

eller som dött efter skyddsympning. Ytterligare har upptagits

en generell föreskrift, att envar skall vara skyldig att tåla det intrång

och underkasta sig de åtgärder, som föranledas av bekämpandet av

i epizootilagen avsedd sjukdom, samt ställa sig till noggrann efterrättelse

i sadant hänseende av vederbörande myndighet eller behörig veterinär

meddelade föreskrifter. Därest någon skulle underlåta att skyndsamt

fullgöra vad honom åligger, skall detsamma genom länsstyrelsens

försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas förslag

i förevarande avseende. Styrelsen har emellertid i någon mån mild
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42. 45

rat bestämmelsen rörande djurägares skyldighet att lämna handräckning,

i det styrelsen begränsat skyldigheten att tillhandahålla arbetskraft

och redskap till att avse allenast å gården tillgänglig arbetskraft

och där befintliga redskap.

Jag ansluter mig till vad medicinalstyrelsen i förevarande hänseende

förordat. Ifrågavarande bestämmelser synas böra sammanföras i en paragraf

i epizootilagen. I sak innebär vad sålunda föreslagits icke någon

nyhet. Något uttryckligt stadgande angående skyldighet för en var person

att tåla intrång samt underkasta sig åtgärder, som föranledas av bekämpandet

av här avsedda sjukdomar finnes visserligen för närvarande

icke, men en dylik skyldighet har likväl ansetts gälla enligt allmänna

rättsgrundsatser. Att ett uttryckligt stadgande därom kommer till stånd

synes lämpligt. Bestämmelserna örn djurägares skyldighet att lämna

handräckning och ombesörja dödande och nedgrävning av djur hava i huvudsak

motsvarighet i 1898 och 1906 års författningar.

8 §.

I denna paragraf behandlas frågan örn ersättning av allmänna medel

för kostnad och förlust, som förorsakas av tillämpningen av föreskrifterna

i epizootilagen eller eljest givna stadganden till bekämpande av här

avsedda sjukdomar. Motsvarande bestämmelser återfinnas under 9

och 11 §§ i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag

samt 11 § 4 morn., respektive 10 § 4 mom. i förslagen till tillämpningskungörelse.

I samband med de förslag till ersättningsbestämmelser, för vilka tidigare

redogjorts, hava de sakkunniga föreslagit, att rätten till ersättning

skall vara förverkad örn den, som lidit skadan eller förlusten, brustit i

vården om honom tillhörigt djur eller överträtt gällande bestämmelser

till bekämpande av ifrågavarande sjukdomar, så framt icke av omständigheterna

framgår, att han därigenom icke kan anses hava förorsakat

skadan eller förlusten. Vidare skall rätten vara förverkad, örn djurägaren

icke ställer sig till noggrann efterrättelse i vederbörlig ordning meddelade

föreskrifter angående tid och sätt för nedslaktning eller om djur,

som från annat land införts, angripits av elakartad lungsjuka eller rots

innan sex månader eller av mul- och klövsjuka eller boskapspest innan

två veckor förflutit efter djurets införsel och det ej bevisligen kan utrönas,

att djuret ådragit sig smittan efter införseln. Anspråk på ersättning,

varom nu är fråga, skall vid talans förlust framställas hos vederbörande

myndighet inom tre månader från den dag, kravet uppkom.

Medicinalstyrelsen har endast gjort den ändringen i de sakkunnigas

förslag i förevarande avseende, att styrelsen uteslutit bestämmelsen, att

rätten till ersättning icke skall vara förverkad vid bristande vård av

djur eller överträdelse av gällande bestämmelser så Iramt av omständig
-

Departements
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

46 Kungl. Martts proposition nr 42.

heterna framgår, att skadan eller förlusten icke därigenom kan anses

hava förorsakats. Styrelsen Ilar ansett, att nämnda förseelser äro av den

allvarliga art, att de under alla förhållanden höra medföra ersättningsrättens

bortfallande.

I ett flertal yttranden hava anmärkningar framställts mot de föreslagna

bestämmelserna. Dessa hava ansetts obilliga och alltför stränga.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat, att

uteslutande från rätten till ersättning icke borde ifrågakomma för den,

som brustit i vården örn honom tillhöriga djur, såvitt icke den bristande

vården innebure överträdelse av någon bestämmelse rörande sjukdomens

bekämpande. Utskottet har även ansett bestämmelsen, att ägare av djur,

som införts från utlandet, under vissa förhållanden skall kunna gå miste

örn ersättning, opåkallad. Utskottet har framhållit, att, då införseln ägt

rum med vederbörligt tillstånd och under iakttagande av karantänföreskrifter

m. m. ingen anledning funnes att försätta ägaren av införda djur

i sämre ställning än andra djurägare. — Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands

län har funnit sistherörda bestämmelse obillig. Länsstyrelsen har

uttalat, att det icke skäligen kunde fordras, att enskild person skulle hålla

reda på huruvida någon av ifrågavarande farsoter utbrutit eller holle på

att utbryta i främmande land. Endast under förutsättning att importen

skett ehuru importören vetat eller haft skälig anledning misstänka, att

det land, varifrån djuret införts, vore smittat, funne länsstyrelsen bestämmelsen

befogad. — Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har ansett, att endast uppsåtlig överträdelse av gällande bestämmelser

mot de smittsamma husdjurssjukdomarna borde föranleda

mistning av rätten till ersättning. Det vore enligt förvaltningsutskottets

uppfattning obilligt, att en person, som av rent förbiseende överträdde

en bestämmelse, skulle gå miste örn ersättning. — Ett liknande uttalande

har gjorts av svenska veterinärläkarföreningen.

Frågan örn de grunder, efter vilka enligt min mening ersättning av

allmänna medel bör utgå för kostnader och förluster i anledning av de

till epizootiernas bekämpande givna föreskrifter, har jag tidigare berört.

I förevarande paragraf har allenast upptagits ett allmänt stadgande, angivande

befogenhet för Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser i ämnet,

som kunna finnas erforderliga. Dylika bestämmelser avses skola i

enlighet med nyssberörda grunder meddelas i tillämpningskungörelse till

lagen.

Vad angår förslagen örn förlust i vissa fall av rätten till ersättning,

kan jag icke biträda desamma. De härutinnan ifrågasatta bestämmelserna

torde, såsom i ett flertal yttranden framhållits, få anses alltför

stränga och kunna uppenbarligen leda till obilliga resultat. Nu gällande

föreskrifter i ämnet torde vara lämpligare. Jag förordar därför, att

dessa i huvudsak oförändrade upptagas i den blivande epizootilagen. För
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

lust av rätten till ersättning torde således böra inträda, allenast därest den,

vilken lidit förlusten, själv vållat densamma genom bristande vård örn honom

tillhörigt djur eller genom överträdelse av givna föreskrifter eller

genom införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning

misstänka vara sjukt.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn en preskriptionstid av tre månader

för nu ifrågavarande ersättningsanspråk har jag intet att erinra. En

dylik bestämmelse torde vara berättigad med hänsyn till erfarenheterna

från de senaste mul- och klövsjukeepizootierna, då det inträffade att flera

månader, i vissa fall till och med år, förflutit efter det grunden för kravet

uppkommit, innan ersättning begärdes. Härigenom uppstodo avsevärda

svårigheter att bedöma örn kraven voro berättigade eller ej. Billighetsskäl

torde dock betinga, att Kungl. Majit förbehålles möjlighet att

med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva, att ersättning må

utgå, oaktat preskriptionstiden förflutit. Bestämmelserna torde böra upptagas

i epizootilagen och icke — vilket de sakkunniga och medicinalstyrelsen

avsett — i tillämpningskungörelsen.

I sammanhang med förevarande paragraf må till sist erinras, att enligt

14 § kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angående vad iakttagas

bör till förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i

riket ägare av djur, som enligt föreskrifterna i samma kungörelse dödas,

ej äger undfå ersättning av allmänna medel för djurets värde, även örn

enligt annan författning sådan ersättning skulle utgå. Någon ändring

i vad sålunda stadgats torde ej böra ske. Utan särskilt stadgande torde

det vidare vara tydligt, att ersättning av allmänna medel icke utgår för

djur, som avlidit i smittsam husdjurssjukdom.

9 §.

Denna paragraf, som innehåller stadgande örn de myndigheter, vilka

skola handhava bekämpandet av de i epizootilagen avsedda sjukdomarna,

överensstämmer i stort sett med 3 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag. En i nämnda förslag upptagen bestämmelse, att

järnvägspersonal och fartygsbefäl skulle vara skyldiga att biträda med

tillsynen över iakttagandet av de för sjukdomarnas bekämpande givna

föreskrifterna, såvitt de avsåge förhindrande av smittas spridande genom

järnvägs- eller sjötransport, har jag ansett icke vara av beskaffenhet att

böra ingå i lagen.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens

förslag.

11 §.

Under denna paragraf har upptagits erforderligt bemyndigande för

Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter, som finnas behövliga

för lagens tillämoning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Marits proposition nr 42.

Förslag till tillämpningsföreskrifter hava såsom förut anförts framlagts

dels av de sakkunniga och dels av medicinalstyrelsen. Dessa

förslag hava sedermera överarbetats inom jordbruksdepartementet, därvid

detalj föreskrifterna till sin omfattning väsentligen begränsats, huvudsakligen

med utgångspunkt från att åt medicinalstyrelsen borde anförtros

den närmare utformningen av sättet för sjukdomarnas bekämpande.

Detaljföreskrifter, vilka ofta torde bliva i behov av ändringar och

kompletteringar, synes sagda myndighet väl skickad att, med ledning

av vunna erfarenheter på området, meddela. I anslutning till vad jag

vid 8 § anfört hava vid berörda överarbetning i tillämpningsförfattningen

intagits närmare bestämmelser rörande ersättning av allmänna

medel för kostnader och förluster, som genom förevarande lagstiftning

kunna orsakas.

12 §.

Överträdelse av bestämmelserna i epizootilagen eller enligt densamma

givna föreskrifter tolde på samma sätt som gäller beträffande nuvarande

bestämmelser av ifrågavarande slag hemfalla under 19 kap. strafflagen.

Erinran härutinnan har ansetts böra ske. Stadgandet motsvarar

14 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Departementsförslagets övergångsbestämmelser förete i sak ej andra avvikelser

från de av de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagna än

som följer dels därav att, på sätt förut nämnts, tuberkulossjukdomarna

uteslutits ur lagen, dels ock därav att, såsom jämväl tidigare angivits,

nuvarande kungörelse angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och

hönstyfus avses skola fortfarande gälla såvitt angår sist omförmälda

sjukdom.

I de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag har

under 13 § intagits ett stadgande av innehåll att annan än legitimerad

eller vederbörligen förordnad veterinär ej må förordna örn behandling av

i lagen avsedd sjukdom. Tillika har stadgats förbud mot anbefallande,

försäljning eller användande av medel till förebyggande eller behandling

av sådan sjukdom, såvida ej medicinalstyrelsen för nämnda ändamål

godkänt dylikt medel eller veterinär därom lämnat anvisning. Förbudet

har av de sakkunniga föreslagits skola omfatta samtliga i deras

lagförslag upptagna sjukdomar, medan medicinalstyrelsen ansett detsamma

kunna begränsas till att avse sjukdomar under avdelning I i styrelsens

förslag.

Det torde vara en riktig synpunkt, att veterinära åtgärder för bekämpande

av smittsamma sjukdomar enligt förevarande lag skola vidtagas

uteslutande av veterinär. Såväl lagförslaget som förslaget till tillämpningsföreskrifter

utgår från denna förutsättning Angående fordringar
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

49

na för behörighet att utöva veterinärkonsten är stadgat i 37 § allmänna

veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616). Att ur nyssnämnda

synpunkt i lagen upptaga en särskild föreskrift sådan som den i

13 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag först omförmälda

torde därför ej vara erforderligt. Å andra sidan synes det ej lämpligt att

med avseende å behörigheten att behandla smittsamma husdjurssjukdomar

i förevarande lag intaga allmänna bestämmelser av natur motsvarande

dem, som äro meddelade i lagen den 21 september 1915 örn behörighet

att utöva läkarkonsten.— Vad angår det ifrågasatta förbudet mot användande

m. m. av vissa läkemedel synes ej heller detta spörsmål lämpligen

böra upptagas till behandling i förevarande sammanhang.

För att riksdagen må bliva i tillfälle att i så stor utsträckning

som möjligt överblicka frågan torde det inom departementet

utarbetade förslaget till tillämpningsföreskrifter böra såsom bilaga fogas

till protokollet. Jag har för avsikt att framdeles, sedan frågan örn epizootilagen

vunnit sin lösning och förslaget till tillämpningsföreskrifter

blivit föremål för ytterligare granskning, ånyo för Kungl. Majit anmäla

detta förslag.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom departementet utarbetade

förslaget till lag örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Nils Flodman.

Bihang till rikldagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 42.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse med närmare föreskrifter angående bekämpande av

smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

Gemensamma bestämmelser.

1 %.

Beträffande de i lagen örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilagen) avsedda sjukdomar skola nedan upptagna bestämmelser

lända till efterrättelse.

2 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen åligger med avseende å bekämpandet av

de i denna kungörelse avsedda sjukdomar

1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och

spridning såväl inom som utom riket;

2. att till ledning för länsstyrelserna angiva riktlinjer för bestämmelser

angående sjukdomarnas bekämpande;

3. att för veterinärer utfärda erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar

samt fastställa formulär för rapporter m. m.;

4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdomarnas

igenkännande och bekämpande; samt

5. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och,

där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Majit eller vederbörlig

myndighet verka för deras bekämpande.

2 mom. Medicinalstyrelsen må, i den utsträckning så prövas erforderligt,

förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av i denna kungörelse

avsedd sjukdom i egenskap av överveterinärer inom för dem bestämda

distrikt biträda med diagnostiserandet av sjukdomen och ledandet av

kampen mot densamma, överveterinär skall förordnas för tre år. För

varje överveterinär skall utses en suppleant.

Medicinalstyrelsen må tillika, då fara för utbrott av här avsedd sjukdom

föreligger, förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av sjukdomen

tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinärer.

För överveterinär och extra tjänsteveterinär skall medicinalstyrelsen

utfärda särskilda instruktioner.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Underrättelse om förordnande, som avses i detta moment, skall av medicinalstyrelsen

tillställas vederbörande länsstyrelse samt i erforderlig

utsträckning tjänsteveterinärer och andra veterinärer i länet.

3 moni. Med tjänsteveterinärer enligt epizootilagen och denna kungörelse

avses läns- och distriktsveterinärer samt med tjänstårsberäkning

anställda stadsveterinärer ävensom särskilt förordnade överveterinärer,

en var inom sitt tjänstgöringsområde.

3$.

Det åligger länsstyrelse att till chefen för jordbruksdepartementet skyndsamt

inberätta, när länsstyrelsen utfärdat smittförklaring, som omförmäles

i 4 § epizootilagen, ävensom när sjukdom, som avses i förklaringen,

icke längre förekommer inom länet.

Länsstyrelsen skall örn utfärdandet av sådan förklaring eller förklaring,

att ställe eller område är misstänkt för smitta ävensom örn de i anledning

därav meddelade föreskrifterna skriftligen underrätta medicinalstyrelsen,

länsveterinären, vederbörande lokala tjänsteveterinärer samt i den

utsträckning så finnes erforderligt övriga myndigheter och veterinärer.

Förklaringens innehåll skall oek bringas till allmänhetens kännedom genom

meddelande i länskungörelserna och en eller flera tidningar ävensom

medelst anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe

eller område, som beröres av förklaringen.

Länsstyrelse åligger vidare med avseende å bekämpande av de sjukdomar,

som i denna kungörelse avses,

1. att, då sådan sjukdom yppas i närbelägen del av främmande land

eller inom angränsande län, i samråd med medicinalstyrelsen vidtaga

åtgärder till förekommande av sjukdomens spridning till länet;

2. att, då sjukdom som här avses uppträtt inom länet, söka förhindra

såväl dess utbredning inom länet som dess överförande till annat län eller

till utlandet;

3. att, där det utrönes att smitta förekommer i eller misstankes hava

överförts till annat län, underrätta länsstyrelsen i nämnda län;

4. att vid utbrott av sjukdom som här avses i samråd med medicinalstyrelsen

meddela föreskrifter till förebyggande av smittas spridande vid

djurutställningar, marknader, andra tillfällen då djur sammanföras, eller

auktioner vid vilka djur skola försäljas, ävensom angående särskilda försiktighetsmått

vid transport av djur, varor och redskap;

5. att i den omfattning, som anses nödig, föranstalta örn effektiv bevakning

av område, som förklarats smittat eller misstänkt för smitta

samt, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att armén

tillhörigt manskap med befäl och material i avvaktan på Kungl. Maj:ts

beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning;

6. att förordna tjänsteveterinär, att, då förhållandena därtill giva an
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ledning, verkställa undersökning för utrönande huruvida sjukdom eller

smitta förefinnes utanför smittat område;

7. att, därest djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för

gravgrävning eller för utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig

ordning meddelad föreskrift till bekämpande av här avsedd

sjukdom, på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt

tillkalla arbetsmanskap i och för arbetets utförande;

8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga

föreskrifter

a) för mejerier och för gårdar, som leverera mjölk till mejeri, angående

åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande

örn stängning av mejeri i och för smittrening,

b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra dylika personer

beträffande de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola

gälla för dem vid utövande av deras verksamhet inom smittat eller misstänkt

område,

c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avseende

å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrönande

av smittkälla och dylikt; samt

9. att, där så finnes erforderligt,

a) sörja för ändring av tid och ort för tingssammanträde, kommunalstämma,

uppbördsstämma, marknad, auktion och dylikt;

b) hos vederbörande myndighet utverka inställande av gudstjänst,

skol- och konfirmationsundervisning;

c) förbjuda nöjestillställningar och sörja för förhindrande av folksamlingar,

vilka kunna bidraga till smittas spridande.

4 %.

Veterinär skall i fråga örn bekämpandet av sjukdom som avses i

denna kungörelse ställa sig till noggrann efterrättelse av medicinalstyrelsen

eller länsstyrelse i sådant hänseende utfärdade föreskrifter.

5 i.

Det åligger djurägare att hålla husdjur, som angripits eller misstänkes

vara angripet av i denna kungörelse avsedd sjukdom, avskilt från

friska husdjur intill dess veterinär lämnat föreskrifter angående djurets

vård.

Djur, som dött eller misstänkes hava dött i sådan sjukdom som i föregående

stycke sägs, skall, såvitt möjligt, till dess undersökning av veterinär

blivit verkställd, av djurägaren på lämpligt sätt förvaras å avskild

plats.

6$.

1 mom. Saknar husdjur, som är eller misstänkes vara angripet av smittsam

sjukdom som här avses, tillsyn och kan ägaren ej anträffas, åligger

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts proposition nr 42.

det hälsovårdsnämnd att göra sådan anmälan, som i 2 § epizootilagen omförmäles,

samt att i övrigt fullgöra de skyldigheter, som eljest skulle åvilat

djurägaren.

2 mom. Anträffas djur dött ute å mark eller uppflutet vid strand under

förhållanden, som göra sannolikt att djuret dött av i denna kungörelse

avsedd sjukdom, och är ägaren okänd, skall anmälan örn förhållandet

göras hos hälsovårdsnämnden, som har att efter samråd med vederbörande

tjänsteveterinär föranstalta örn kadavrets oskadliggörande.

3 mom. Innehar djurägare ej tjänlig mark för nedgrävning, skall

hälsovårdsnämnden efter framställning av veterinär anvisa lämplig nedgrävningsplats.

4 mom. Angående hälsovårdsnämnds åligganden i fråga örn åtgärder till

förhindrande av smittsamma sjukdomars överförande till människor och

tillsyn över animala födoämnen är särskilt stadgat.

7 $.

Utbryter sjukdom som i denna kungörelse avses bland arméns hästar

eller övriga djurbestånd, skall anmälan därom av vederbörande militärveterinära

myndighet göras hos medicinalstyrelsen.

8 §.

Nedslaktning av friska djur jämlikt stadgandet i 5 § epizootilagen

skall för tillvaratagande av kött och hudar, där så kan ske utan

fara för smittas spridande och där nedslaktning i dylik ordning kan antagas

nedbringa kostnaderna, verkställas å offentligt slakthus, under offentlig

kontroll ställd enskild slakteriinrättning, annan av medicinalstyrelsen

godkänd lokal eller å slaktautomobil.

9 i

1 mom. Djurägare är berättigad till ersättning av allmänna medel för

djur, med undantag för hund och katt, som efter vederbörligt förordnande

enligt 3 eller 5 § epizootilagen avlivas eller som dör till följd av

skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens jämlikt sistnämnda

paragraf meddelade beslut.

Ersättning skall utgå efter det värde djuret skulle hava haft örn sjukdomen

ej inträffat. För djur, som dödats såsom angripet av rots, skall dock

ersättning av allmänna medel utgå med endast halva värdet, därest djurets

ägare medgivit dödandet eller djuret vid obduktion befinnes angripet

av sjukdomen.

Kan nedslaktat djur eller del därav till nytta användas och ställes sådan

vara till djurägarens förfogande, skall densamma särskilt värderas

och avdrag därför göras vid ersättningens bestämmande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

2 morn. Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betesmark

skall utgå av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas

genom försäkring med bidrag av statsmedel. Förlust, som här avses,

skall uppskattas- till sitt fulla värde. Ersättning skall dock icke utgå, då

betesförbudet föranletts av nedgrävning av kadaver.

3 morn. Utfärdas till förhindrande av smittas spridande förbud mot

utförsel av produkt av mjölk, skall ägaren, i den mån försäkring som i

2 mom. avses icke kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyndade

förlusten, vara berättigad till ersättning för densamma av allmänna

medel. Ersättningen skall uppskattas efter vad i varje fall prövas

skäligt

4 mom. Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder

skall utgå i den mån försäkring, som förut omförmälts, icke kan

eihållas till täckande av kostnaden för dylika åtgärder. Djurägare vare

dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel på grund av att

han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första stycket epizootilagen ställt

till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande av åtgärd som nyss

nämnts.

5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning

för annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall

han därför vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel i den mån

han för ändamålet måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts

på övertid eller å sön- eller helgdag. Ersättning skall utgå efter den

arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer sådan arbetare, dock högst

med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

6 mom. Vid anlitande i enlighet med bestämmelserna i 8 § av inrättning

som där avses skall ersättning härför ävensom för transport av

djuren till slaktplatsen gäldas av allmänna medel.

__ 7 morn. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och

övriga kostnader för områdes avspärrning, för värdering- varom i 10 §

förmäles, för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner

eller andra förebyggande medel mot i denna kungörelse avsedd sjukdom,

för av veterinär vid undersökning för konstaterande av här ifrågavarande

sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt, för undersökning

å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten

av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten

eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke

annorledes särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär

företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i vederbörlig

ordning givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd

sjukdom.

8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom, som i denna kungörelse

avses, isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon där
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:t8 proposition nr 42.

igenom väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsför*

tjänst, må Kungl, Majit, örn skäl därtill äro, därför tillerkänna honom

ersättning av allmänna medel. Likaledes må Kungl. Maj it, då särskilda

omständigheter därtill föranleda, vid förekomsten av i denna kungörelse

avsedd sjukdom medgiva djurägare ersättning utövar vad i denna paragraf

förut stadgats för kostnad för dödande eller oskadliggörande av djur

samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad förlust.

10 §.

1 mom. Värdering för bestämmande av ersättning, som i 9 § 1—8

mom. avses, skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller

av länsstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman.

Då fråga är örn värdering av besättning, som, oberäknat mindre djur,

består av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller

50 får eller 50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen

deltaga jämte veterinären två värderingsman. Värdering av

djur, som skola nedslaktas enligt bestämmelserna i 3 § 1 mom. epizootilagen,

må verkställas av veterinären ensam, därest djurägaren godkänner

värderingen.

2 morn. Det skall ankomma på lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap

eller dess förvaltningsutskott att var för sig inom varje hushållningssällskaps

område utse minst två värderingmän jämte suppleanter för

dessa. Värderingsman skall utses för en tid av tre år. Prövar medicinalstyrelsen

vid häftigt utbrott av sjukdom, som i denna kungörelse avses, så

erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare värderingsman

utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsman böra väljas

personer, som äro bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets

område. Lantbruksstyrelsen och vederbörande hushållningssällskap

skola skyndsamt till medicinalstyrelsen insända uppgift å de personer,

som utsetts till värderingsman och suppleanter, samt å deras post-,

telegraf- och telefonadress. Medicinalstyrelsen har att därom underrätta

vederbörande länsstyrelser och tjänsteveterinärer.

3 morn. Vederbörande veterinär åligger att utsätta tid och plats

för värderingsförrättningen samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän.

Skola i förrättningen deltaga två värderingsman, skall till

densamma kallas en av de av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av

hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen.

Kan veterinären icke med kallelse anträffa sådan värderingsman,

eller kan värderingsman icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes,

må veterinären i dennes ställe kalla annan värderingsman.

Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens försorg, såvitt

ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro skall dock icke utgöra

hinder för förrättningens verkställande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

i mom. Deltaga i värderingsförrättning veterinär och en värderingsman

och kunna de icke enas om ersättningens storlek, skall densamma bestämmas

efter medeltalet av de utav envar av dem föreslagna värden. Deltaga

i förrättningen veterinär och två värderingsman och kan enighet örn

ersättningens storlek icke uppnås, skall det värde gälla, varom två av de

i förrättningen deltagande enats. Äro alla av olika mening, skall ersättningen

beräknas efter medeltalet av de utav dem var för sig föreslagna

värdena, dock ej till högre belopp, än som motsvarar ost näst högsta av

sagda värden.

5 mom. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär,

som medicinalstyrelsen fastställer, upprättas i två exemplar, av vilka

det ena skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med

bevis örn delgivningen med denne, insändas till länsstyrelsen.

11 §.

1 moni. Framställning örn utbekommande av ersättning skall göras

skriftligen. Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid

ansökningen fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat

bevis att honom veterligt förhållande icke förekommit, som föranleder

förlust av ersättning enligt 8 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då

fråga är örn ersättning för djur örn vars dödande medicinalstyrelsen förordnat,

bevis att djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall

framställningen vara åtföljd av räkning, attesterad av vederbörande veterinär,

jämte bevis som nyss nämnts. Länsstyrelsen skall, innan beslut

örn beloppets utanordnande fattas, höra länsveterinären.

2 morn. Veterinär enligt 9 § 7 mom. andra punkten tillkommande ersättning

skall utgå jämlikt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrättning.

3 mom. Värderingsman, som omförmäles i 10 § skall vara berättigad

att av allmänna medel uppbära för av honom i hans nämnda egenskap

företagen förrättning dels rese- och traktamentsersättning enligt klass II

O i allmänna resereglementet, dels ock gottgörelse för sitt besvär med belopp

som medicinalstyrelsen bestämmer.

12 §.

Den, som icke åtnöjes med medicinalstyrelsens eller länsstyrelses beslut

eller eljest i anledning av bestämmelserna i epizootilagen eller denna kungörelse

meddelade föreskrifter, äger att däröver anföra besvär inom den

tid och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndighets

eller ämbetsverks beslut i allmänhet är stadgat. Överklagat beslut gånge

dock i verkställighet utan hinder av förd klagan.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 57

Särskilda bestämmelser.

Mul- och klövsjuka.

13 $.

1 morn. Veterinär, som vid mottagande av anmälan örn sjukdomsfall

anser sig hava grundad anledning misstänka att mul- och klövsjuka föreligger,

skall ofördröjligen för undersökning avresa till stället för sjukdomsfallet.

Tillika skall han omedelbart i enlighet med vad i 3 § 2 morn.

första stycket epizootilagen omförmäles förklara stället spärrat, tills

närmare undersökning verkställts.

2 mom. Har veterinär vid av honom företagen undersökning funnit

grundad anledning till antagande att mul- och klövsjuka föreligger,

skall han dels omedelbart på skyndsammast möjliga sätt underrätta vederbörande

överveterinär eller, örn sådan icke finnes förordnad, länsveterinären

örn sjukdomsfallet ävensom förklara stället, där detsamma inträffat,

och ställe, som varit utsatt för smittfarlig beröring, som i 3 § 2 mom.

andra stycket epizootilagen avses, spärrat, dels, därest från sådant ställe

leverans av mjölk närmaste dagarna före undersökningen ägt rum till

mejeri, förordna örn dettas stängning för företagande av smittrening,

dels ock i övrigt enligt av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar vidtaga

eller föreskriva vidtagande av de åtgärder, som kunna vara erforderliga

för hindrande av smittas spridande.

14 §.

Överveterinär eller länsveterinär, som mottagit anmälan enligt 13 §

eller eljest erhållit kännedom örn sjukdomsfall som misstänkes vara muloch

klövsjuka, skall, därest sjukdomen icke är gängse i orten, ofördröjligen

avresa till platsen för sjukdomsfallet för fastställande av huruvida sjukdomen

föreligger.

Har veterinär som i första stycket sägs konstaterat mul- och klövsjukq.

eller har han skälig anledning misstänka, att sjukdomen föreligger, skall

han omedelbart hos medicinalstyrelsen och vederbörande länsstyrelse göra

anmälan örn sjukdomsfallet samt hos länsstyrelsen hemställa örn smitteller

misstänktförklaring av stället, där fallet förekommit, samt i övrigt i

vad på honom ankommer föranstalta örn vidtagande av åtgärder för sjukdomens

bekämpande. Anser han sig vid undersökning icke kunna förklara

mul- och klövsjuka föreligga men finner han icke heller med säkerhet

uteslutet, att sjukdomen är för handen, skall han för undersökning

till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbak teriologiskt laboratorium insända undersökningsmaterial

från sjukt eller av sjukdomen dött djur.

15 §.

1 morn. Medicinalstyrelsen skall, då anmälan inkommit örn att muloch

klövsjuka utbrutit inom landet, skyndsamt besluta, huruvida för be
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kämpande av sjukdomen nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt

kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas

genom isolering av sådan besättning. Fattas beslut att sjukdomen

skall bekämpas genom nedslaktning, må styrelsen bestämma att

besättning, som enligt uppgift från lantbruksstyrelsen äger särskilt

stort avelsvärde, icke skall omfattas av beslutet. Örn vad medicinalstyrelsen

beslutat skall styrelsen på skyndsammast möjliga sätt underrätta

chefen för jordbruksdepartementet ävensom vederbörande länsstyrelse,

länsveterinär och överveterinär.

2 mom. Det åligger medicinalstyrelsen att årligen före december månads

utgång från ledningen för landets offentliga slakthus och andra under

offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar infordra uppgifter för

nästföljande år angående de taxor och övriga villkor, som avses skola

tillämpas vid slakt i enlighet med bestämmelserna i 8 §, och att upprätta

särskild förteckning över sålunda inkomna uppgifter. Utdrag av

uppgifterna skola i början av januari månad varje år tillställas vederbörande

länsveterinärer och överveterinärer.

3 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen efter hörande av hushållningssällskapen

uppgöra förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar,

vilka styrelsen anser på grund av erkänt stort avelsvärde

böra, i fall då för mul- och klövsjukas bekämpande förordnas örn nedslaktning

av smittade eller för smitta misstänkta besättningar, enligt stadgandet

i 1 mom. undantagas från dylik åtgärd. Förteckningen skall så

snart ske kan tillställas medicinalstyrelsen.

16 §.

1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka

inom länet dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrater

och stadsstyrelser infordra uppgift å inom kommunen eller staden

bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga

att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m.

ävensom upprätta samt till länsveterinären och vederbörande överveterinärer

översända förteckning å sådan personal, dels ock infordra och

pröva anbud å leverans av smittreningsmedel samt översända förteckning

å godkända leverantörer till tjänsteveterinärerna inom länet.

Här angivna åtgärder skola vid fortsatt fara för utbrott av sjukdomen

företagas en gång årligen.

2 mom. Förekommer mul- och klövsjuka i närbelägen del av främmande

land och antager sjukdomen där stark utbredning, skall länsstyrelsen

genom meddelande i länskungörelserna och tidningar inom länet fästa

allmänhetens uppmärksamhet på den fara- som föreligger för sjukdomens

införande till riket ävensom i samband därmed vädja till allmänheten att

i möjligaste mån undvika besök i smittat land och beröring med därifrån

kommande personer.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

3 moni. Så snart anmälan som i 14 § avses inkommit, åligger det länsstyrelse

att utfärda smitt- eller misstänktförklaring samt vidtaga på styrelsen

i övrigt ankommande åtgärder för bekämpande av ifrågavarande

sjukdom. Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelsen,

innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens

medgivande till förklaringens utfärdande.

17

1 mom. Å ställe som förklarats misstänkt för mul- och klövsjuka skall

vederbörande tjänsteveterinär efter förordnande av länsstyrelsen företaga

förnyad undersökning av hälsotillståndet inom där befintlig besättning

så ofta överveterinären eller, örn sådan icke förordnats, länsveterinären

anser erforderligt.

2 mom. Nedslagning och nedgrävning eller annat oskadliggörande av

djur skall, såvida icke medicinalstyrelsen annorlunda förordnat, övervakas,

i fråga örn nedslaktning å offentligt slakthus eller under offentlig

kontroll ställd enskild slakteriinrättning, av vederbörande besiktningsveterinär,

och i fråga örn nedslaktning i annat fall eller oskadliggörande

av djur, av veterinär som länsstyrelsen därtill förordnar.

18 $.

Slutlig smittrening å ställe varest mul- och klövsjuka förekommit skall

utföras under uppsikt av därtill av länsstyrelsen förordnad veterinär

eller av utav länsstyrelsen godkänd och vederbörande tjänsteveterinär

underställd desinfektör. Arbetet skall utföras med noggrant aktgivande

på utfärdade föreskrifter. Efter smittreningens avslutande skall slutbesiktning

verkställas av vederbörande överveterinär.

19 §.

Har beslut fattats att mul- och klövsjuka skall bekämpas genom isolering

av smittad eller för smitta misstänkt besättning, skall vad i 17 § 1

mom. stadgas icke vidare tillämpas. För sådant fall skola de i 20—23 §§

upptagna särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

20 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen må i den utsträckning styrelsen finner

lämpligt besluta, att inom område, varest mul- och klövsjuka skall bekämpas

på sätt i 19 § sägs, överveterinärs åligganden skola utföras av vederbörande

tjänsteveterinär, och skall styrelsen i samband därmed äga

besluta angående den omfattning, vari bestämmelserna i 13 och 14 §§

fortfarande skola vinna tillämpning.

2 morn. Medicinalstyrelsen må, örn så finnes erforderligt, inom område,

som i första momentet avses, förordna veterinärkandidat att såsom extra

tjänsteveterinär biträda tjänsteveterinär.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

1 morn. Ägare av kreatursbesättning, som smittats av imil- och klövsjuka,

är, då sjukdomen skall bekämpas genom isolering, skyldig

att på egen bekostnad ställa besättningen under veterinärvård och till

länsstyrelsen anmäla vilken veterinär han lämnat sådant uppdrag.

Veterinären skall omedelbart verkställa smittöverföring till samtliga

klövbärande djur i besättningen, och åligger det djurägaren att med uppmärksamhet

följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären

upplysning därom.

2 morn, Utan avseende på vilken veterinär djurägare lämnat uppdrag

som i 1 morn. första punkten avses, skall det ankomma på vederbörande

tjänsteveterinär att under den tid stället är smittförklarat övervaka efterlevnaden

av gällande isoleringsföreskrifter.

22 i
Hava

å smittförklarat ställe, varest mul- och klövsjuka bekämpas genom

isolering, samtliga klövbärande djur, som angripits av sjukdomen,

fullständigt tillfrisknat, åligger det djurägaren att inom av medicinalstyrelsen

bestämd tid sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat

tillkalla veterinär för undersökning, huruvida slutlig smittrening må

kunna verkställas. Kan sådan enligt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter

företagas, skall veterinären enligt fastställt formulär därom avgiva

intyg i två exemplar, av vilket det ena skall tillställas djurägaren

och det andra skall av veterinären ofördröjligen översändas till länsstyrelsen.

För förrättning och intyg som i föregående stycke omförmäles skall

djurägaren till veterinären utgiva gottgörelse.

23 $.

Vill någon, där så är medgivet, från ställe, vilket varit smittförklarat

och där sjukdomen bekämpats genom isolering, förrän ett år förflutit

efter det smittförklaring hävts, för annat ändamål än omedelbar nedslaktuing

bortföra klövbärande djur, som under tiden för smittförklaringen

befunnit sig å stället, vare skyldig tillse att djurets klövar omedelbart

före bortförandet omsorgsfullt beskäras och behandlas med av medicinalstyrelsen

föreskrivet medel.

Mottager någon djur som här avses med vetskap örn att behandling som

nyss sagts underlåtits, skall han omedelbart före djurets inställande

bland andra klövbärande djur, låta detsamma undergå sådan behandling.

Boskapspest och elakartad lungsjuka.

24 §.

Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka

skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

klövsjuka föreskrives med undantag av bestämmelserna i 21 § 1 morn.

andra punkten och 23 § samt under iakttagande

beträffande boskapspest, att beslut örn nedslaktning endast bör avse

idisslande djur samt att medicinalstyrelsen må, då boskapspest utbrutit, påbjuda,

att varje inom av styrelsen bestämt avstånd från smittat ställe

inom kreatursbesättning inträffat fall av invärtes sjukdom bos idisslande

djur omedelbart skall av besättningens ägare anmälas bos närmast boende

veterinär, samt

beträffande elakartad lungsjuka, att beslut örn nedslaktning endast bör

avse nötkreatur och getter, att sådana djur å ställe, som förklarats misstänkt

för smitta eller spärrat, skall av tjänsteveterinär efter länsstyrelsens

förordnande minst två gånger i månaden under den tid stället är

misstänktförklarat eller spärrat underkastas klinisk undersökning samt

att obduktion skall verkställas å döda eller slaktade djur från ställe, som

nyss nämnts, i den utsträckning medicinalstyrelsen finner erforderligt.

Svinpest.

25 §.

Med avseende å bekämpande av svinpest skall i tillämpliga delar, i den

mån bär nedan icke annorledes stadgas, gälla vad beträffande mul- och

klövsjuka föreskrives i 13—16 §§ samt 19, 20 och 22 §§.

26 $.

Svinpest må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre

sjukdomens diagnos fastställts vid undersökning å statens veterinärbakteriologiska

anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt

laboratorium.

Veterinär, som Ilar anledning misstänka förekomst av svinpest, skall

till anstalt eller laboratorium som i första stycket sägs insända jämte utförlig

sjukdomsbeskrivning material från dött eller slaktat för sjukdomen

misstänkt djur.

27 §.

1 mom. Har ställe förklarats smittat av svinpest, skall länsstyrelsen

förordna tjänsteveterinär att utöva tillsyn över svinbesättningen å stället.

För sådant ändamål må veterinären bemyndigas att till stället företaga

tjänsteresa högst en gång i veckan under den första månaden efter

smittförklaringen och därefter, så framt icke omständigheterna i särskilt

fall påkalla tätare besök, högst två gånger i månaden.

2 morn. Har ställe förklarats misstänkt för svinpest, skall länsstyrelsen

förordna tjänsteveternär att, intill dess visshet vunnits i fråga örn sjukdomens

förekomst, vid förnyat sjukdoms- eller dödsfall inom svinbesättningen

å stället företaga erforderlig undersökning eller obduktion ävensom

att vid misstanke örn svinpest insända nytt undersökningsmaterial

till anstalt eller laboratorium som i 26 § sägs.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

28 $.

1 mom. Länsstyrelse må, därest ett flertal fall av svinpest under kortare

tidrymd inträffat inom länet, örn så prövas erforderligt för bekämpande

av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande, förbjuda utförsel

av levande svin från länet.

2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall

(s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras

utbrott eller spridning av svinpest, må länsstyrelse, i den utsträckning

så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt

genomkokas, innan det användes till utfodring.

Rots.

29 §.

1 mom. Veterinär, som bar grundad anledning misstänka att häst lider

av rots, skall omedelbart företaga tjänsteresa för undersökning av såväl

det sjuka djuret som även, efter länsstyrelsens förordnande, övriga

hästar å det ställe där det sjuka djuret finnes.

Bots må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diagnosen

fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen

utfärdade föreskrifter.

2 mom. Har vid undersökning, som omförmäles i 1 morn., icke med bestämdhet

kunnat konstateras att för rots misstänkt häst är angripen av

sjukdomen, men föreligga sannolika skäl att så är fallet, skall, därest

hästens ägare icke medgiver att densamma omedelbart dödas, länsstyrelsen

efter hemställan av veterinären utfärda misstänktförklaring,

och skall hästen inom tid och på sätt medicinalstyrelsen bestämmer

underkastas förnyad undersökning. Giver denna positivt resultat,

förfares i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. Lämnar undersökningen

icke positivt resultat men finnes alltjämt misstanke att rots föreligger,

skall veterinären underställa medicinalstyrelsen frågan hur med

hästen skall förfaras. Föreskriver medicinalstyrelsen att blodprov skall

tagas vid undersökning som i detta moment avses, skall djurägaren gälda

kostnaden för provets tagande.

3 mom. Har undersökning, som avses i 1 morn., givit vid handen, att

sjukdomen förefinnes, åligger det veterinären att skyndsamt underrätta

länsstyrelsen, som skall utfärda smittförklaring. Veterinären skall ock

underrätta medicinalstyrelsen, som har att skyndsamt fatta beslut huruvida

av sjukdomen angripet djur skall dödas.

4 mom. Har av rots angipen eller för sådan sjukdom misstänkt häst

varit i beröring med frisk häst från annat ställe, skall sistnämnda häst å

tid efter beröringen, som medicinalstyrelsen bestämmer, underkastas undersökning

varom förmäles i 1 morn., och skall i avbidan på resultatet av

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

63

undersökningen på hemställan av vederbörande veterinär stället där

hästen finnes förklaras misstänkt för smitta.

5 morn. Kropp efter häst, som dödats på grund av rots eller misstanke

örn förekomsten av sjukdomen, skall obduceras. Efter obduktionen skola

i enlighet med av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter sjukligt förändrade

delar av djuret jämte obduktionsprotokollet för undersökning

insändas till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Vattuskräck.

30 §.

1 mom. Finner veterinär att djur angripits av vattuskräck, skall han

omedelbart tillse att djuret dödas samt örn sjukdomsfallet underrätta

länsstyrelsen, som det åligger att utfärda smittförklaring.

Inom område, som förklarats smittat av vattuskräck, skola enligt medicinalstyrelsens

bestämmande djur med symptom på sjukdomen samt

djur, som bitits av djur, angripet av sjukdomen, ofördröjligen dödas.

Inom området befintliga hundar skola, därest de icke hållas instängda

eller bundna, vara försedda med munkorg och ledas i band, dock må länsstyrelse

meddela undantag från denna bestämmelse beträffande polishundar,

då de användas i tjänsten. Alla kattor inom området skola dödas.

Iakttagas ej föreskrifterna i nästföregående stycke, är en var berättigad

att döda utelöpande hund och katt. Där så anses behövligt, må länsstyrelse

kunna förordna örn anställande av jakt å kringlöpande hundar

och kattor ävensom å vilda djur, därest sjukdomen skulle uppträda bland

sådana.

Det åligger länsstyrelse att, därest vattuskräck förekommer inom länet,

därom underrätta länsstyrelserna i angränsande län.

2 mom. Finner i annat fall än i 1 mom. sägs veterinär skäl misstänka, att

djur är angripet av vattuskräck, skall han, örn ägaren icke tillåter djurets

dödande, förordna att djuret omedelbart fullständigt isoleras samt

tillika skyndsamt örn sjukdomsfallet underrätta länsstyrelsen, som har

att utfärda misstänktförklaring. Ilar för vattuskräck misstänkt djur bitit

annat djur, skall det senare djuret jämväl anses misstänkt för att vara

angripet av sjukdomen. År djur, som misstänkes för att lida av vattuskräck,

utelöpande och kan detsamma icke infångas, skall det om möjligt

dödas. Har människa blivit biten av ett för vattuskräck misstänkt djur,

bör djuret dock icke dödas, förrän visshet vunnits huruvida vattuskräck

föreligger.

3 mom. Länsstyrelse må, därest vattuskräck yppas inom ett närliggande

land eller län, påbjuda att inom till det landet eller länet angränsande

område hundar skola vara bundna eller försedda med munkorg samt

kattor skola dödas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Koppor hos får.

31 $.

1 mani.. Har veterinär konstaterat koppor hos får och förekommer

sjukdomen icke tidigare inom landet, skall han telegrafiskt underrätta

medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen må till säkerställande av diagnosen,

örn så prövas erforderligt, förordna örn ytterligare undersökning.

Det åligger veterinären att enligt medicinalstyrelsens beslut göra anmälan

örn inträffat sjukdomsfall till länsstyrelsen, som har att utfärda

smittförklaring.

Förekommer sjukdomen tidigare i landet, skall veterinären omedelbart

hos länsstyrelsen anmäla fallet och skall länsstyrelsen utfärda smittförklaring.

2 mom. Anser sig veterinär hava anledning misstänka koppor hos

får, skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid bestämmelserna

örn utfärdande av smittförklaring i stället skola hava avseende

å misstänktförklaring.

3 mom. Länsstyrelsen skall i samband med utfärdande av smittförklaring

förordna vederbörande tjänsteveterinär att en gång i veckan så länge

sjukdomen varar undersöka den smittade fårhjorden. Till förkortande

av sjukdomens varaktighet skall veterinären snarast möjligt verkställa

smittöverföring å samtliga till fårhjorden hörande djur.

4 mom. Anses smittad fårhjord innebära särskild fara för sjukdomens

spridning, äger medicinalstyrelsen på hemställan av tjänsteveterinären

förordna örn fårhjordens nedslaktning.

Mjältbrand och frasbrand.

32 §.

Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasband hos

idisslande djur, skall han telegrafiskt underrätta länsstyrelsen. Sådan

sjukdom må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre

diagnosen fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen

utfärdade föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga sådan

undersökning, skall han för undersökning insända erforderligt prov

till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen

godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Har länsstyrelse erhållit meddelande örn fall av sjukdom som i första

stycket sägs, skall styrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att

företaga erforderliga tjänsteresor. Har under en tid av två veckor å samma

ställe mer än ett fall av sådan sjukdom inträffat eller har i mjältbrand

insjuknat djur slaktats och kroppen styckats, skall länsstyrelsen

utfärda smittförklaring.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. May.ts proposition nr 42.

Skabb hos får och häst.

33 $.

1 merni. Har veterinär, antingen själv i enlighet med av medicinalstyrelsen

föreskriven undersökningsmetod eller efter att hava låtit å statens

veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt

veterinärhakteriologiskt laboratorium verkställa erforderlig undersökning,

konstaterat skabb bos får eller bäst, skall ban skyndsamt underrätta

länsstyrelsen, som bar att utfärda smittförklaring.

2 mom. Kan genom verkställd undersökning icke med visshet avgöras

huruvida sjukdomen är för banden, men föreligger misstanke därom,

skall länsstyrelsen på hemställan av veterinären utfärda misstänktförklaring

samt förordna vederbörande tjänsteveterinär att fyra gånger

med omkring två veckors mellanrum verkställa av medicinalstyrelsen

föreskriven undersökning av de sjuka djuren.

3 mom. Har friskt djur baft beröring med djur, redskap eller dylikt

från ställe där skabb konstaterats, skall det ställe där förstnämnda djur

finnes förklaras spärrat i enlighet med bestämmelserna i 3 § 2 mom.

andra stycket epizootilagen.

i mom. Djur angripet av skabb skall på ägarens bekostnad underkastas

behandling enligt av medicinalstyrelsen givna föreskrifter under de båda

första veckorna efter sjukdomens konstaterande minst en gång i veckan

och därefter minst en gång varannan vecka, intill dess sjukdomen upphört.

Djurägare skall vara berättigad att kostnadsfritt disponera erforderliga,

statsverket tillhöriga specialapparater för behandling av hästar angripna

av skabb.

Hönspest och hönskolera.

34 §.

Har veterinär efter undersökning företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen

lämnade föreskrifter konstaterat förekomst av hönspest

eller hönskolera, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, och

skall länsstyrelsen utfärda smittförklaring. Misstänker veterinär förekomsten

av hönspest eller hönskolera, skall han i enlighet med bestämmelserna

i 3 § 2 mom. första stycket epizootilagen förklara stället, där

sjukdomen misstänkes förekomma, spärrat samt underrätta länsstyrelsen,

som har att utfärda misstänktförklaring.

Smittsam kastning hos häst.

35 §.

Har veterinär efter undersökning företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen

lämnade föreskrifter konstaterat smittsam kastning hos

Bihang lili riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 42.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

häst, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och länsveterinären.

Länsstyrelsen skall efter att hava erhållit sådan underrättelse

förordna vederbörande tjänsteveterinär att i och för utrönande av

sjukdomens utbredning i erforderlig utsträckning verkställa undersökning

av hästar å det ställe där sjukdomen konstaterats. Har beskällare

använts för betäckning av sto som är angripet av sjukdomen,

skall länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att undersöka

beskällaren samt efter länsveterinärens hörande bestämma örn ytterligare

undersökningar, som finnas erforderliga för utrönande av huruvida

smitta spridits genom beskällaren. Har å ett och samma ställe under

ett år förekommit mer än ett fall av smittsam kastning, må länsstyrelsen

efter framställning av veterinär och efter länsveterinärens hörande

utfärda smittförklaring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

848889. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:95 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar a1 i texten
  2. JoU 1935:42 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts ''proposition med förslag till lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar s. 1 i texten