Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken

24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:5, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken;

given Stockholms slott den 14- december 1934.

Under åberopande av bilagda i. statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§

rättegångsbalken.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 5.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar

och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Förordnande

att vara stämningsman meddelas för visst kalenderår eller del därav

och må, örn skäl därtill äro, av rätten återkallas. Sådan stämningsman

gånge, då han första gången förordnas, inför rätten ed, att han redligen och

utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden som åt honom uppdragas.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro till stämningsmän förordnade skall finnas anslagen

å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig å domsagans kansli.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är

stadgat, gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget

innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman

eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius

publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman,

så ock intyg av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans

uppdrag.

Intyg, att---intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att förordnande av stämningsmän

för år 1936 må dessförinnan meddelas, samt att frågan örn vitsord

av intyg rörande delgivning som före nämnda dag verkställts skall bedömas

enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsmän skola upphöra

att gälla med utgången av år 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 maj 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens

skrivelse den 18 mars 1931, nr 75, samt i anledning därav upprättat förslag

till ändrade bestämmelser örn delgivning av stämning m. m. Föredraganden

anför:

»Gällande bestämmelser örn delgivning av stämning återfinnas i 11 kap. rättegångsbalken.

På grund av hänvisningar i ett flertal författningar till dessa

bestämmelser ha de erhållit vidsträckt tillämpning jämväl beträffande delgivning

i övrigt.

Angående formen för delgivning stadgas i 7 §, att stämning skall genom

kärandens försorg delgivas svaranden medelst handlingens överlämnande i

huvudskrift eller besannad avskrift. I 38 § ha upptagits vissa bestämmelser,

åsyftande att för käranden underlätta förandet av bevis örn delgivning. Sålunda

skall intyg av två ojäviga stämningsman gälla såsom fullt bevis att

delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkommer

intyg som meddelats av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal

eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat

anställd tjänsteman, så ock intyg av fjärdingsman, då han verkställt

delgivningen efter förmans uppdrag. Slutligen skall skriftligt erkännande örn

delgivning anses såsom fullt bevis, örn det är bestyrkt av en ojävig stämningsman.

— Örn stämningsmän stadgas i 37 §, att underrätt skall förordna vissa

män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolars beslut samt

eljest verkställa delgivning av handlingar. Dessa stämningsmän skola inför

rätten gå ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden

som uppdragas åt dem. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande

stämningsman; likaså nämndeman, örn hp,n åtager sig delgivningsuppdraget.

Bevisning örn delgivning av stämning må ske med användande av vilka bevismedel

som helst. Av praktiska skäl tillämpas emellertid så gott som alltid

den form som angives i 11 kap. 38 § rättegångsbalken. Beträffande delgivning

av andra handlingar har i vissa fall företeende av sådant delgivningsbevis

som där sägs gjorts obligatoriskt. Detta gäller t. ex. i fråga örn delgivning

av besvär hos hovrätt och Kungl. Maj:t (27 kap. 6 § och 30 kap. 42 §

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsbalken samt 219 och 230 §§ utsökningslagen), delgivning av borgenärs

konkursansökan och av föreläggande att avlägga borgenärsed i konkurs (12 och

117 §§ konkurslagen) samt delgivning av ansökan örn åläggande för gäldenär att

avlägga utmätningsed (5 § lagen den 13 maj 1921 örn utmätningsed). — För

en del fall äro särskilda bestämmelser meddelade angående delgivning. Stundom

stadgas att posten därvid må anlitas. Sålunda kan delgivning av stämning

och annan kallelse till inställelse vid arbetsdomstolen ske med posten genom

ordförandens eller tjänstemans vid domstolen försorg (17 § lagen den 22 juni

1928 örn arbetsdomstol). I fråga örn åtskilliga kallelser och meddelanden

enligt vattenlagen och konkurslagen gäller att de skola genom vattenrättsdomarens

resp. konkursdomarens försorg med posten översändas till vederbörande

parter eller sakägare.

Stämningsmans rätt till ersättning är reglerad genom förordningen den 12

juli 1878 (nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning

i enskilda mål samt till stämningsmän m. m., enligt vars 4 § för delgivning

av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse

eller annan handling jämte bevis örn delgivningen skall till envar av de

stämningsmän eller betjänte, vilka verkställa delgivningen, erläggas 75 öre

för varje person som undfår del av handlingen. I 5 § samma förordning är

stadgat, att örn resa erfordras för verkställande av förrättning å landet eller

i stad utom stadens planlagda område, förrättningsmän och vittne äro berättigade

till ersättning, vardera för skjuts efter en häst; dock att, när flera

förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen

skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till

förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.

Sedan 1911 års skjutsstadga upphört att gälla med utgången av år 1933,

skall enligt kungörelsen den 21 december 1933 (nr 669) skjutsersättning enligt

5 § nyssnämnda förordning tillsvidare beräknas efter visst angivet belopp

per kilometer.

Stämningsmannainstitutionen tillkom år 1877 i samband med utsökningslagens

utfärdande. Dessförinnan fanns endast en bestämmelse i 11 kap. 7 §

rättegångsbalken, att skriftlig stämning borde svaranden i händer ställas av

två trovärdiga män eller av en, örn han kunde få svarandens skriftliga bevis

därå. Genom förordningen den 10 augusti 1877 (nr 31 s. 62) angående stämningsmän

infördes emellertid regler om förordnande av stämningsmän, huvudsakligen

av samma innehåll som de nu gällande. Kronofogde, stadsfogde, länsman

eller nämndeman skulle utan särskilt förordnande vara stämningsman,

om han det sig åtoge. Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekomma

jäv som i rättegångsbalken örn vittnen sades, skulle gälla såsom fullt bevis

att delgivningen blivit så verkställd som intyget innehölle.

Grenom lagen den 10 juli 1899 (nr 60 s. 1) angående ändrad lydelse av

11 kap. rättegångsbalken erhöllo bestämmelserna örn stämningsmän väsentligen

sin nuvarande avfattning. Vitsord såsom fullt bevis örn delgivning tillerkändes

sålunda — förutom intyg av två ojäviga stämningsmän — dels intyg

av kronofogde, stadsfogde, länsman, notarius publicus, svensk konsul eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5

tjänsteman vid svenskt konsulat och dels skriftligt erkännande om delgivningen,

bestyrkt av en ojävig stämningsman. Syftet med sistnämnda bestämmelse

var att minska delgivningskostnaderna. Därjämte infördes vid nu nämnda

tillfälle stadgandet att fjärdingsman skall vara stämningsman utan särskilt

förordnande. Enligt lag den 28 september 1907 (nr 71 s. 1) tillädes delgivningsintyg

av fjärdingsman vitsord såsom fullt bevis, då han verkställt delgivningen

efter förmans uppdrag. Vid den år 1917 genomförda omorganisationen av

fögderiförvaltningen upphörde kronofogde- och länsmanstjänsterna, och stadgandet

i 11 kap. 38 § rättegångsbalken erhöll i samband därmed ändrad innebörd

genom den i särskild lag meddelade förklaringen att vad i lag eller författning

vore stadgat med avseende å kronofogde skulle, såvitt ej annorlunda

blivit stadgat, äga tillämpning med avseende å landsfiskal. Den motsvarande

formella ändringen av lagrummet skedde först genom lag den 20 februari 1925

(nr 39), då jämväl intyg av landsfogde och stadsfiskal tillerkändes vitsord

såsom fullt bevis örn delgivning. Anmärkas må i detta sammanhang, att vad

i förevarande avseende är stadgat om fjärdingsman skall, på grund av bestämmelse

i lagen den 6 juni 1925 (nr 174) örn tillämplighet å vissa polismän

av föreskrifter angående fjärdingsmän, gälla i avseende å polisman som jämlikt

lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å landsbygden.

Tidigare ändringsförslag.

Genom särskilda motioner till 1917 års riksdag (II: 176 och 244) väcktes

fråga dels att stämningsmans behörighet skulle inskränkas att gälla endast

inom domkretsen för den rätt varav han blivit förordnad, dels ock att vitsord

såsom fullt bevis örn delgivning skulle tillerkännas intyg av en ojävig stämningsman

eller ock, därest detta icke kunde bifallas, intyg av en stämningsman

och en annan person emot vilka ej förekomme jäv. — Lagutskottet, dit

motionerna hänvisades, framhöll i sitt utlåtande (nr 12) beträffande förstnämnda

förslag bl. a., hurusom det ibland inträffade att en domstol, utan begränsning

av uppdraget, till stämningsman förordnade en under angränsande

domstols jurisdiktion bosatt person, varefter denne begagnade sig av förordnandet

för att mestadels eller uteslutande ägna sig åt delgivningar inom det

jurisdiktionsområde där han vore bosatt, utan att domstolen därstädes bleve i

tillfälle att konfirmera uppdraget eller ens erhölle kännedom därom. Ett sådant

förfarande kunde enligt utskottets uppfattning ej anses vara med god

ordning överensstämmande, liksom ej heller det enligt uppgift tolererade förhållandet

att utsedda stämningsmän vid flyttning till helt andra delar av riket

medförde sitt stämningsmannaskap såsom ett personligt privilegium för livsti.

den. Vidkommande de i den andra motionen väckta förslagen fann utskottet

— under framhållande att bestämmelserna örn delgivning syntes onödigt

stränga och lätt ledde till oskäliga kostnader och andra praktiska olägenheter

— en bestämmelse varigenom vitsord tillerkändes delgivningsintyg av en stämningsman

jämte ett vittne bäst ägnad att på en gång giva trygghet åt själva

delgivningsförfarandet och tillräckligt undanröja olägenheterna i det tillämpade

systemet. Emellertid syntes det utskottet, oavsett vad salunda föror
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dats, att även förslaget att fordra intyg allenast av en stämningsman kunde

komma i betraktande. Utskottet hemställde att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla örn övervägande, huruvida och på vad sätt dels stämningsmans

behörighet och verksamhetsområde lämpligen kunde närmare klarläggas och

regelbindas, dels ock 11 kap. 38 § rättegångsbalken kunde ändras i syfte att

förenkla där föreskriven delgivning genom stämningsman, ävensom örn framläggande

av lagförslag i ämnet. — Utskottets hemställan bifölls av kamrarna

(riksdagsskrivelse nr 57).

I anledning av riksdagens skrivelse lät Kungl. Majit infordra yttranden i

ämnet från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Av dessa myndigheter

förklarade sig Överståthållarämbetet och sju länsstyrelser tillstyrka

sådan ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken att intyg av en stämningsman

tillerkändes vitsord såsom fullt bevis, medan femton länsstyrelser funno sådant

vitsord böra tillkomma intyg av en stämningsman jämte en annan ojävig

person; en länsstyrelse hemställde örn bifall till riksdagens framställning utan

att närmare uttala sig örn de erforderliga nya bestämmelsernas innehåll. Endast

en länsstyrelse fann lagändring icke tillrådlig. En förutsättning för att

åt stämningsmans intyg skulle kunna på angivet sätt givas ökat bevisvärde

ansags i allmänhet vara införandet av föreskrifter, varigenom möjlighet bereddes

domstolarna att utöva verksam kontroll å stämningsmännen. I sådant

hänseende föreslogs bl. a.: att förordnande såsom stämningsman skulle meddelas

endast den som vore bosatt inom den förordnande domstolens jurisdiktionsområde

samt upphöra vid hans avflyttning därifrån; att förordnandet skulle

avse endast viss kortare tid och kunna när som helst återkallas; samt att stämningsmans

befogenhet att verkställa delgivningar skulle inskränkas till nyssnämnda

jurisdiktionsområde eller till detta område jämte angränsande domkretsar.

Processkommissionen, till vilken handlingarna i ärendet därefter överlämnades

för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag,

förordade i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning (första delen 12 kap.), att delgivning av stämningar, kallelser och

domstols beslut ävensom annan delgivning i rättegång i regel skulle ske genom

rättens försorg, en anordning som enligt kommissionens uppfattning medförde

betydande fördelar såväl med hänsyn till delgivningens effektivitet och

parternas bekvämlighet som ock ur kostnadssynpunkt. Då det emellertid under

vissa förutsättningar kunde vara lämpligare att parten själv övertoge ansvaret

för delgivningen, borde från den nämnda allmänna regeln det undantag

göras, att delgivning skulle äga rum genom part, därest denne för rätten

anmält att han ville själv sörja därför. Vid delgivnings verkställande genom

rättens försorg borde i första hand ifrågakomma anlitande av posten. I de''

fall åter då part förbehållit sig delgivning fann processkommissionen postverket

icke lämpligen kunna anlitas. Vid ett närmare utformande av bestämmelser

med avseende å delgivning med posten skulle det nämligen enligt kommissionens

förmenande komma att visa sig, att officialdelgivning vore en förutsättning

för att delgivning med posten skulle kunna på ett enkelt sätt an
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

ordnas utan att postverket över hövan betungades. Delgivning genom parts

försorg borde kunna ske på samma sätt som nu vore fallet, därvid det liksom

för närvarande borde finnas möjlighet för parten att anlita stämningsman.

Kommissionen — som förklarade sig utgå från att ett närmare reglerande av

stämningsmannainstitutionen komme att äga rum, varigenom domstolen sattes

i tillfälle att utöva en större kontroll å stämningsmännen — ansåg vid sådant

förhållande betänkligheter icke möta att tillerkänna intyg av en stämningsman

full beviskraft, naturligen med rätt för vederbörande som bestrede intygets

riktighet att föra motbevisning.

Genom motion till 1931 års riksdag (11:6) väcktes ånyo fråga örn lagändring

i syfte att minska de med delgivning förenade kostnaderna. I motionen

framhölls, hurusom det i vissa delar av vårt land icke vore ovanligt att stämningsman

finge göra resor efter häst på tre ä fyra mil eller mera för att delgiva

en stämning. Då ingen säkerhet funnes att vederbörande skriftligen erkände

delgivningen, måste i regel två stämningsmän företaga resan, vilket

föranledde en betydande kostnadsökning. Motionären yrkade sådan ändring i

11 kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av en stämningsman och eventuellt

ett eller två vittnen finge gälla som fullt bevis örn delgivningen. — Första

lagutskottet anförde i utlåtande (nr 14) i anledning av motionen, att utskottet

fortfarande ansåge skäl föreligga att söka genom lämpliga lagstiftningsåtgärder

nedbringa kostnaderna för delgivningsförfarandet, samt att yrkandet

örn en lindring av de i 11 kap. 38 § rättegångsbalken uppställda bevisningsreglerna

syntes förtjäna synnerligt beaktande. Det förefölle utskottet

att intyg av en stämningsman borde kunna anses tillräckligt betryggande,

därest största noggrannhet iakttoges vid antagandet av stämningsmän och

kontroll över deras verksamhet utövades. I detta hänseende fann utskottet,

under hänvisning till yttrandena i anledning av 1917 ars riksdagsskrivelse,

olika sätt kunna ifrågakomma. Härom anfördes i utlåtandet:

Förordnande att vara stämningsman syntes böra meddelas endast för viss

tid, exempelvis ett år i sänder, i stället för såsom nu för livstiden. Örn anledning

därtill gåves, borde förordnandet kunna återtagas. Det syntes kunna

uttryckligen föreskrivas att stämningsman för fel eller försummelse vid utförandet

av delgivningsuppdrag svarade såsom för tjänstefel. En begränsning

av stämningsmans befogenhet att verkställa delgivning till att gälla endast

inom området för den underrätt som utsett honom samt angränsande område

kunde måhända vara lämplig. Även andra av de synpunkter som

framförts i förutnämnda yttranden syntes böra komma i betraktande.

I andra hand borde enligt utskottets mening tagas under övervägande förslaget

örn vitsord åt intyg av en stämningsman jämte ett ojävigt vittne. Utskottet

ville dock framhålla att med denna lösning kostnadsminskningen

mången gång icke skulle bliva så betydande; ej sällan kunde svårighet möta

att på platsen erhålla ojävigt vittne. Beträffande sistnämnda alternativ anförde

utskottet vidare:

Det förefölle utskottet möjligt att utvidga kretsen av de personer vilkas

intyg tillerkändes fullt vitsord. Någon olägenhet syntes icke behöva befaras

av att tillerkänna intyg av fjärdingsman vitsord även i mål mellan enskilda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

parter. Skillnaden mellan fjärdingsmans delgivande på uppdrag av förman

samt fjärdingsmans utförande av annat delgivningsuppdrag kunde nämligen

knappast anses väsentlig. Efter den nya polislagens tillkomst hade för övnst

fjärdingsmännens allmänna kvalifikationer ökats.

Utskottet, som fann det synnerligen önskvärt att förevarande fråga löstes

inom en snar framtid och utan avvaktan på en allmän processreform, hemställde

att riksdagen matte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida

och på vad sätt 11 kap. 38 § rättegångsbalken kunde ändras i syfte att förenkla

det där angivna delgivningssättet, samt örn framläggande av de förslag

vartill utredningen kunde giva anledning. — I en vid utlåtandet fogad reservation

anfördes, att da den med anledning av 1917 års riksdagsskrivelse förebragta

utredningen gåve tillräckligt stöd för ett ståndpunktstagande i överensstämmelse

med processkommissionens förslag att tillerkänna intyg av allenast

en stämningsman full beviskraft, utskottet ej bort i sitt utlåtande räkna

med att motionärens alternativa förslag örn vitsord åt intyg av en stämningsman

jämte ojävigt vittne skulle behöva tagas under övervägande.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav den nu anmälda

riksdagsskrivelsen avläts.

oJämväl i andra till Kungl. Majit inkomma framställningar ha ändringar

påkallats i de nu ifrågavarande stadgandena. Sålunda har Stockholms magistrat

under framhållande bl. a. att stämningsman såsom regel endast borde

äga befatta sig med delgivningar inom den rätts domvärjo som förordnat honom,

men att undantag fran denna regel i vissa fall kunde betingas av praktiska

hänsyn — hemställt örn mera uttömmande och tydliga bestämmelser örn

stämningsman än som innefattades i 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Riksförbundet för fjärdingsman och polismän har yrkat sådan ändring av

sistnämnda lagrum att intyg örn delgivning av fjärdingsman erhölle vitsord

såsom fullt bevis, även örn delgivningen ej skett enligt förmans uppdrag.

Med vitsordande av behovet av enklare och billigare delgivningsförfarande än

det nu tillämpade har Sveriges advokatsamfund tillstyrkt att de av första

lagutskottet år 1931 föreslagna reformerna snarast möjligt komme till utförande,

därvid samfundet jämväl föreslagit införande av bestämmelser angående

delgivning medelst s. k. öppen rekommenderad postförsändelse med mottagningsbevis.

Förslag ha även väckts att genom ändring av ersättning sbestämmelserna

för stämningsman minska delgivningskostnaderna. Särskilt må anmärkas,

att riksdagens justitieombudsman i en den 11 december 1925 dagtecknad skrivelse

till Kungl. Majit ifrågasatt bl. a. sådan ändring av 5 § förordningen

den 12 juli 1878 att ersättningen för där avsedda resor skulle, med de modifikationer

som i ett eller annat hänseende tilläventyrs kunde befinnas erforderliga,

utgå enligt grunderna i det allmänna resereglemente!. Denna framställning

överlämnades till 1928 års lönekommitté, som i ett den 11 juli 1931

avgivet betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar

och landsfiskaler m. m. (statens offentliga utredningar 1931118) framlagt

utkast till en helt ny författning, avsedd att ersätta 1878 års förordning. —

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 5.

9

Första lagutskottet vid 1931 års riksdag anförde i sitt förutnämnda utlåtande,

att ett nedbringande av kostnaderna för delgivningsförfarandet syntes i

viss mån kunna vinnas genom en ändring av grunderna för reseersättning åt

stämningsman, men att utskottet med hänsyn till lönekommitténs då ej avslutade

utredning funne sig sakna anledning att närmare beröra denna fråga,

vilken dock, enligt vad utskottet ville framhålla, syntes kunna lösas för sig.

Utkast till nya bestämmelser och yttranden däröver.

På grundval av den förekomna utredningen har inom justitiedepartementet

upprättats ett utkast till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Detta utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga

A.

Enligt den föreslagna 37 § skulle stämningsman förordnas att verkställa delgivningar

allenast inom den förordnande underrättens domkrets. Förordnande

att vara stämningsman skulle avse visst kalenderår eller del därav. Ed skulle

sådan stämningsman avlägga, då han förordnades första gången. Fjärdingsman

skulle liksom nu vara stämningsman utan särskilt förordnande. Jämte

det att, i likhet med vad för närvarande gäller, förteckning å de förordnade

stämningsmännen skulle finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas

tillgänglig hos häradshövdingen, skulle genom rättens försorg årligen före

den 1 december uppgift å dem som för det nästföljande året förordnats till

stämningsman översändas till Konungens befallningshavande, som hade att

ofördröjligen låta införa uppgiften i länskungörelserna. Örn stämningsman

eljest förordnats eller entledigats, skulle uppgift därom översändas och kungöras

på enahanda sätt.

Enligt 38 § skulle intyg av en stämningsman — alltså även fjärdingsman —

mot vilken ej förekomme jäv som örn vittne vore stadgat gälla såsom fullt bevis

att delgivning blivit så verkställd som intyget innehölle. Enahanda vitsord

skulle tillkomma intyg som meddelats av, förutom de i paragrafen enligt dess

nuvarande lydelse uppräknade befattningshavarna, jämväl nämndeman. Den

särskilda bestämmelsen örn vitsord åt skriftligt erkännande örn delgivning

skulle bortfalla.

Över detta lagutkast ha efter remiss utlåtanden inkommit från samtliga domhavande,

rådhusrätter och polisdomstolar i riket, från hovrätterna och processlagberedningen

samt från Sveriges advokatsamfund. Tillfälle har beretts

envar av hovrätterna att före utlåtandets avgivande taga del av de under hovrätten

lydande domhavandenas och stadsdomstolarnas yttranden.

Tanken att tillerkänna ökat bevisvärde åt stämningsmans intyg för att därigenom

nedbringa kostnaden för delgivningsförfarandet har vunnit allmän anslutning

i de avgivna utlåtandena. Endast en domhavande har — under uppgift

att i den ifrågavarande domsagan ytterligt sällan för delgivning foges i

anspråk mera än en stämningsman och att anmärkningarna mot de nuvarande

reglerna således kunde för dess vidkommande i det väsentliga jävas — funnit

de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna opåkallade samt ansett att, därest för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

farandet med delgivning genom postverket ej nu kunde genomföras, saken

borde få vila. I de övriga utlåtandena har departementsförslagets bestämmelse,

att intyg av en stämningsman skulle gälla såsom fullt bevis örn delgivning,

så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. En domhavande

har dock funnit sådant intyg äga alltför ringa inre bevisvärde och med hänsyn

därtill ansett vitsord endast böra tillerkännas intyg av en stämningsman

jämte ett ojävigt vittne. Till förmån för denna anordning anfördes jämväl,

att det för närvarande allmännast förekommande samt tillförlitligaste delgivningsbeviset,

nämligen skriftligt erkännande som bestyrkts av en stämningsman,

därigenom komme att bibehållas. Stockholms rådhusrätt har ansett

två stämningsmän böra fungera vid vissa mera invecklade delgivningsförfaranden,

och en annan rådhusrätt har ifrågasatt, örn ej fordran på intyg av

två stämningsmän borde upprätthållas i sådana fall då den med vilken delgivning

skall ske vägrar att mottaga handlingen. I ett par yttranden har

framhållits, hurusom en ovillkorlig skyldighet för stämningsman att ensam

fullgöra delgivningsuppdrag stundom kunde vara ägnad att medföra risker

för hans personliga säkerhet.

Förslaget att inskränka stämningsmannauppdraget till viss tid har omfattats

med gillande i det stora flertalet utlåtanden. Av de myndigheter som

överhuvud tillstyrkt lagändring på det förevarande området ha blott 3 domhavande

och 7 rådhusrätter ansett tidsbegränsning ej böra ifrågakomma. Det

remitterade lagutkastets föreskrift att förordnandena skulle meddelas för kalenderår

eller del därav har lämnats utan erinran av Svea hovrätt och hovrätten

över Skåne och Blekinge, processlagberedningen, advokatsamfundet

samt av 96 domhavande, 75 rådhusrätter och 5 polisdomstolar. Däremot har

Göta hovrätt liksom 17 domhavande, 5 rådhusrätter och en polisdomstol funnit

den föreslagna tiden onödigt kort och i stället förordat längre perioder,

växlande mellan 2 och 6 år. En rådhusrätt har, med tanke närmast på vissa

kommunala befattningshavare i stad, velat bereda domstol möjlighet att, då

särskilda skäl förelåge, förordna stämningsmän för obestämd tid. En polisdomstol

har uttalat sig för en bestämmelse att polisman, vilken förordnats till

stämningsman, skulle få därvid bibehållas utan nytt förordnande, så länge

han kvarstode i tjänsten.

Jämväl i fråga örn begränsningen av stämningsmännens behörighetsområden

ha de avgivna utlåtandena i allmänhet gått i en för departementsförslaget

gynnsam riktning. Sålunda ha hovrätten över Skåne och Blekinge, processlagberedningen

och advokatsamfundet ävensom 108 domhavande, 64 rådhusrätter

och 6 polisdomstolar lämnat förslaget i denna del utan anmärkning,

övriga myndigheter ha ansett en begränsning av behörigheten till den förordnande

domstolens område alltför snäv. Särskilt har från en del rådhusrätters

sida framhållits, att en dylik begränsning vore mindre lämplig med

hänsyn till växelmalen, i vilka mal personer från den till en stad gränsande

landsbygden i stor utsträckning instämdes till stadens rådhusrätt; delgivning

av stämning i dessa mål måste ej sällan ske med stor skyndsamhet, och tvånget

att därför anlita stämningsman från landsbygden kunde medföra ett icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11

önskvärt dröjsmål, ofta även högre delgivningskostnad. Till undvikande av

dylika olägenheter ha de nämnda myndigheterna ansett stämningsmännens

behörighet böra på ett eller annat sätt utsträckas utöver vad i det remitterade

lagutkastet föreslagits. Sålunda har av Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten

i Malmö m. fl. ifrågasatts att låta förordnandena gälla även för delgivningar

utanför den förordnande domstolens område, såvitt anginge stämningar

och beslut som hänförde sig till denna domstol. En utsträckning av

behörigheten till angränsande domkretsar har förordats av bl. a. Göta hovrätt

och rådhusrätten i Göteborg. Av de myndigheter som ej ställt sig avvisande

till lagförslaget i dess helhet har Svea hovrätt jämte en domhavande

och 7 rådhusrätter avstyrkt varje territoriell begränsning av behörigheten;

hovrätten har i denna del närmare anfört:

Begränsandet av stämningsmans behörighet i territoriellt avseende till jurisdiktionsområdet

för den domstol som förordnat honom syntes i praktiken ofta

komma att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader för vederbörande;

hovrätten erinrade därvid särskilt om de fall då den person med

vilken delgivning skulle ske hade sin verksamhet förlagd i stad men vore

bosatt utom densamma. Hovrätten ansåge därför vägande skäl tala för att

utvidga stämningsmans behörighet utöver den förordnande domstolens område.

Att, örn sådan utvidgning skedde, uttryckligen begränsa behörigheten till

att avse allenast angränsande domkretsar syntes hovrätten icke erforderligt,

då väl i praktiken knappast komme i fråga att en stämningsman utom den

förordnande domstolens jurisdiktionsområde skulle verkställa delgivning annat

än i närbelägna domkretsar. Vad som vore att förstå med angränsande domkrets

kunde för övrigt möjligen bliva föremål för tvekan. Tillerkändes stämningsman

en lokalt obegränsad kompetens, förebyggdes även invändningar

örn att stämningsmannen icke ägt behörighet inom det område där. delgivningen

skett. Att, såsom ifrågasatts, begränsa stämningsmans behörighet utom

deri förordnande domstolens område till delgivning av stämningar och beslut,

som hänförde sig till sagda domstol, kunde ej heller av hovrätten tillrådas,

då därigenom t. ex. av rådhusrätt förordnad stämningsman skulle

bliva förhindrad att i stadens närhet verkställa delgivning i mål och ärenden,

som handlades av överexekutor i samma stad. Att i sådana fall delgivningen

icke komme under den förordnande domstolens kontroll borde därvid

ej inverka, då även för den händelse stämningsmans behörighet inskränktes

till den förordnande domstolens område åtskilliga fall av delgivning icke komme

under prövning av samma domstol.

En av de rådhusrätter som uttalat sig mot en begränsning av stämningsmännens

lokala kompetens har i stället förordat en föreskrift, att till stämningsman

må utses allenast inom domkretsen bosatt person.

Mot förslaget att tillerkänna fjärdingsmans intyg vitsord såsom fullt bevis

örn delgivning även i enskilda mål har ingen erinran framställts. Däremot

har i några yttranden givits uttryck för ovisshet, huruvida enligt förslaget

fjärdingsmans behörighet att verkställa delgivningar vore begränsad

till visst område. Liknande tvekan har adagalagts med avseende a de i 08 §

angivna befattningshavarna. Beträffande dessa senare har ifrågasatts lämpligheten

av att för nämndemän bibehålla en lokalt obegränsad kompetens. Några

stadsdomstolar lia framhållit önskvärdheten av att såsom stämningsmän

utan särskilt förordnande upptoges jämväl andra polismän och exekutions
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 5.

biträden än fjärdingsman. — Anmärkas må vidare, att vissa domhavande ansett

behov föreligga att pa ett eller annat sätt reglera antalet stämningsman.

Svea hovrätt har ifragasatt, huruvida ej i sammanhang med den förevarande

lagändringen lämpligen borde i administrativ väg utfärdas en instruktion

för stämningsman, i vilken kunde inrymmas bl. a. bestämmelser örn skyldighet

för stämningsman att omedelbart anmäla avflyttning från orten och hinder

att utöva uppdraget, att vid utförande av delgivningsuppdrag i främsta

rummet söka erhålla vederbörandes erkännande örn delgivningen samt, därest

detta vägrades, giva intyget sådant innehåll att därav tydligt framginge att

delgivningen blivit behörigen verkställd, ävensom att under bevis örn verkställd

delgivning städse angiva vilken domstol som förordnat stämningsmannen.

Liknande synpunkter ha framförts även i andra yttranden.

Bestämmelsen i det remitterade utkastet örn införande i länskungörelserna

av uppgifter angående förordnande och entledigande av stämningsmän har

gjorts till föremål för vissa erinringar. Svea hovrätt har, liksom några domhavande

och rådhusrätter, funnit stadgandet kunna helt utgå, då ett dylikt

offentliggörande icke vore ägnat att lämna någon allmän upplysning i det

ifragakomna hänseendet samt annat offentliggörande än det som avsåges i

37 § andra stycket första punkten knappast syntes erforderligt. I andra yttranden

åter har förordats kungörande i allmänna tidningarna eller tidning

inom orten. Även har uttalats, att kungörandet borde omfatta jämväl sådana

stämningsmän som icke förordnats av rätten. Svea hovrätt har i förevarande

sammanhang framhållit, att därest bestämmelserna angående publicering

i länskungörelserna utginge, det syntes böra tagas under övervägande

huruvida ej, till förekommande av varje möjlighet till tvekan, uttryckligt stadgande

borde införas örn att stämningsman kan när som helst av rätten entledigas.

önskvärdheten av en dylik bestämmelse har betonats också från andra

myndigheters sida; ifrågasatts har även att förbjuda fullföljande av talan

mot beslut örn stämningsmans entledigande. — Från en del håll har anmärkts,

att förteckningen över stämningsmän som förordnats av häradsrätt numera

lämpligen borde hållas tillgänglig å domsagans kansli i stället för hos

häradshövdingen.

Även frågan örn stämningsmännens ersättning har berörts i de inkomna

yttrandena. Vissa rådhusrätter och polisdomstolar ha, under framhållande

att för städernas vidkommande den nuvarande ersättningen vore alltför låg

samt ersättningsbestämmelserna jämväl i övrigt vore otillfredsställande, påkallat

en fullständig revision av dessa bestämmelser. Några domhavande och

ett pär rådhusrätter ha ansett det böra övervägas att stadga skyldighet att

anlita den stämningsman, som bor närmast den med vilken delgivning skall

ske, eller att föreskriva att ersättning ej må påföras med högre belopp än

som skolat utgå därest denne stämningsman anlitats. En rådhusrätt, som avstyrkt

begränsning av stämningsmännens lokala kompetens, har föreslagit att

reseersättning icke skall utgå för väglängd utanför den förordnande rättens

domkrets.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 13

Utländsk rätt.

Åtskilliga främmande rättssystem innehålla för parterna lindrigare bestämmelser

örn delgivning än den svenska rätten. I Finland, där stämningsman

förordnas enligt väsentligen enahanda regler som hos oss, gäller sålunda skriftligt

intyg av en ojävig stämningsman såsom fullt bevis örn delgivningen, örn

intygets riktighet är styrkt av ett trovärdigt vittne. — Enligt norsk rätt kan

delgivning alltid utföras av en stämningsman (stevnevidne), som utfärdar bevis

därom. Denna form är emellertid ej föreskriven. Mellan offentliga tjänstemän

och advokater är skriftligt erkännande tillräckligt bevis om delgivning;

erkännande bör eljest vara bestyrkt av en stämningsman eller viss annan offentlig

tjänsteman. För vissa särskilda fall är uttryckligen stadgat att delgivning

må ske genom rekommenderat brev. Avsevärt utsträckt användning

av posten såsom delgivningsorgan möjliggöres genom en lag i ämnet av år

1926, vilken dock ännu ej trätt i kraft. Enligt denna lag skola på vissa

platser offentliga tjänstemän och advokater örn möjligt låta delgivningar i

brottmål och, där så förordnats på administrativ väg, även andra mål företagas

genom posten. Delgivning skall i sadant fall anses ha ägt rum, när

ett exemplar eller en avskrift av handlingen utlämnats eller avhämtats på

sätt lagen föreskriver. Slutligen är stadgat att telegraf och telefon må, i den

utsträckning som bestämmes i administrativ ordning, användas för att överbringa

meddelande örn den ifrågavarande handlingens innehåll till den som

skall verkställa delgivningen. — I Danmark gäller som huvudregel att delgivningar

och andra processuella meddelanden skola, med vissa undantag, försiggå

genom en stämningsman; denne kan tillkalla ännu en stämningsman

eller en annan god man såsom vittne. I tvistemål må, enligt partens val, delgivning

i stället ske genom posten medelst brev mot utlämningsbevis enligt

i lagen givna föreskrifter, i vilket fall det ankommer på domstolen att föranstalta

örn handlingens överlämnande till posten. Sådan delgivning kan dock

förekomma endast på plats dit vanliga brev utbäras. Örn i tvistemål bada

parterna anlita advokater, kunna meddelanden under rättegången ske omedelbart

från den ene advokaten till den andre mot enkelt mottagningsbevis.

Yrkandena örn lagändring på förevarande område grunda sig i främsta rummet

därpå att rättegångsbalkens hithörande bestämmelser ansetts i många fall

onödigt fördyra delgivningsförfarandet för parterna samt även befunnits i

tillämpningen leda till vissa ur ordningssynpunkt mindre tillfredsställande förhållanden.

Härutinnan hänvisas särskilt till den förut lämnade redogörelsen

för 1917 och 1931 års riksdagsmotioner i ämnet och dessas behandling. De

framställda anmärkningarna torde i det väsentliga icke kunna jävas. Det synes

därför påkallat att åtgärder vidtagas till undanröjande av de nämnda^ olägenheterna.

För närvarande lärer dock icke böra ifrågakomma att frångå

grundsatsen att delgivning skall äga rum genom parternas försorg. Med

hänsyn till delgivningsförfarandets nära samband med processordningen torde

frågan om det nuvarande systemets ersättande med officialdelgivmng bora

upptagas först i anslutning till den allmänna rättegångsreformen.

Departe
ments
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

De föreliggande ändringsförslagen gå i allmänhet ut på att, med bibehållande

av gällande grunder för själva förfarandet, bereda parterna ökade

lättnader i bevisningsbänseende. Med de nuvarande bestämmelserna är, så

snart skriftligt erkännande av delgivningen ej med säkerhet kan påräknas, den

delgivningsskyldiga parten i praktiken som regel hänvisad att låta delgivningen

verkställas av två stämningsman. Detta redan i och för sig ganska

omständliga tillvägagångssätt kan tydligen, örn stämningsmännen ha att färdas

en mera avsevärd vägsträcka för uppdragets fullgörande, medföra dryga

kostnader, vilka understundom ej stå i rimligt förhållande till tvisteföremålets

värde. Till avhjälpande härav har i första hand ifrågasatts att tillerkänna

stämningsmännens delgivningsintyg ökat bevisvärde, antingen så att intyg av

en stämningsman jämte ett vittne skulle äga vitsord såsom fullt bevis örn delgivningen,

eller ock så att dylikt vitsord skulle tillkomma intyg av en stämningsman

ensam. Mot förstnämnda alternativ, vilket lärer erbjuda viss fördel

ur trygghetssynpunkt och vartill även 1917 års lagutskott samt flertalet

länsstyrelser anslutit sig, har i 1931 års utskottsutlåtande riktats den, såsom

det vill synas, befogade anmärkningen att kostnadsminskningen på detta sätt

ofta skulle bliva jämförelsevis mindre betydande, eftersom det ej sällan torde

möta svårighet att på ort och ställe finna någon som kan och vill biträda såsom

vittne. Vinsten av reformen bleve tydligen vid sådant förhållande tämligen

illusorisk. Den mest rationella lösningen synes vara att — på sätt förordats

ej blott i sistnämnda utskottsutlåtande utan även av processkommissionen, Överståthållarämbetet

och åtskilliga länsstyrelser samt i de yttranden som avgivits

över departementsförslaget på ett par undantag när — låta intyg av allenast

en stämningsman gälla såsom fullt bevis, naturligen med rätt för den som

bestrider intygets riktighet att föra motbevisning. Härigenom vinnes såväl

en önskvärd förenkling av själva förfarandet som ock framför allt en ej sällan

betydande reduktion av delgivningskostnaderna. Såsom processkommissionen

framhållit, lära betänkligheter ej heller möta mot en sådan bestämmelse, blott

domstolarna sättas i tillfälle att utöva en mera verksam kontroll å stämningsmännen

än för närvarande är fallet.

I ändamål att möjliggöra dylik kontroll ha olika anordningar ifrågasatts.

I främsta rummet synes böra förordas att stämningsmannauppdraget inskränkes

till viss kortare tid. I det remitterade utkastet hade i detta hänseende föreslagits

att förordnandena skulle avse visst kalenderår eller del därav. En sådan

bestämmelse — vilken gillats i flertalet avgivna yttranden — synes ock

ur ordningssynpunkt mest ändamålsenlig. De erinringar, som från en del

myndigheters sida riktats mot departementsförslaget i denna del, synas huvudsakligen

motiverade därav att förfarandet med årligen återkommande förordnanden

ansetts omständligt och dyrbart. Vad sålunda anförts torde

dock icke innefatta tillräckliga skäl att på denna punkt frångå förslaget. Det

lärer böra åligga domstolarna att i god tid före varje års slut meddela förordnanden

för de personer vilka under det nästföljande året skola tjänstgöra såsom

stämningsmän. Naturligen skola även dessemellan stämningsman kunna utses,

men förordnande bör i sådant fall ej meddelas för längre tid än till årets

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

slut. Ifrågasättas kari att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter

i nu angivna hänseenden. — En stämningsman, som gör sig skyldig

till fel eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag eller av annan anledning,

exempelvis avflyttning från orten, icke finnes lämplig att bibehållas

därvid, bör naturligen kunna ofördröjligen entledigas. Till förekommande av

varje tvekan örn domstolens befogenhet i detta hänseende torde, på sätt Svea

hovrätt m. fl. myndigheter förordat, ett uttryckligt stadgande härom böra införas

i lagtexten.

I det remitterade lagutkastet hade vidare upptagits en bestämmelse att

stämningsmannaförordnande skulle gälla endast för delgivningar inom den förordnande

rättens domkrets. I en vid utkastet fogad promemoria uttalades, att

en territoriell begränsning av stämningsmännens behörighet syntes ändamålsenlig

samt att den föreslagna anordningen torde äga företräde ur kontroll- och

ordningssynpunkt framför en utsträckning av behörigheten jämväl till angränsande

domkretsar på sätt 1917 års lagutskott förordat. Åtskilliga av de över

departementsförslaget hörda myndigheterna ha emellertid ställt sig avvisande

mot berörda bestämmelse i förslaget såsom varande alltför snäv. Svea hovrätt

har framhållit, hurusom den ifrågasatta begränsningen i praktiken syntes

kunna föranleda ökade kostnader och andra olägenheter. Vissa rådhusrätter

ha betonat, att densamma kunde medföra ogynnsamma verkningar särskilt i

mål av brådskande beskaffenhet, t. ex. växelmal. Vad salunda anförts torde

förtjäna beaktande. Även örn en inskränkning av stämningsmännens behörighet

i enlighet med departementsförslaget ur vissa synpunkter vöre ägnad att

medföra fördelar, finner jag mig dock icke böra mot de anförda betänkligheterna

tillstyrka dess genomförande. Anses sålunda stämningsmännens behörighet

icke böra knytas till domkretsen, torde, såsom Svea hovrätt framhållit,

tillräckliga skäl saknas att överhuvud införa någon begränsning av deras

lokala kompetens. Därmed undvikas ock de processuella svårigheter som kunnat

uppkomma till följd av invändning, att en delgivning skett utom området

för stämningsmännens behörighet. Därest förslaget örn årliga förordnanden

vinner godkännande samt, såsom det mäste antagas, domstolarna jämväl under

mellantiden ägna tillbörlig uppmärksamhet åt stämningsmännen och omedelbart

entlediga en stämningsman vilken avflyttat till sadan ort att han icke

lämpligen bör kvarstå i sin nämnda egenskap, torde några olägenheter ej vara

att befara av den obegränsade lokala kompetensens bibehållande. — På sätt

i den förenämnda promemorian framhållits, är det icke uteslutet att i något

fall särskilda förhållanden kunna föranleda, att en viss trakts behov av stämningsman

bäst tillgodoses genom att därtill utses en person som är bosatt utom

domkretsen. I betraktande härav och då, särskilt genom den föreslagna begränsningen

av förordnandenas varaktighet, erforderlig kontroll även å en dylik

stämningsman torde få förutsättas, synas domstolarna icke böra, såsom en del

länsstyrelser förordat, tillförbindas att till stämningsman utse endast personer

som äro bosatta inom vederbörande domkretsar.

Ifrågasättas kunde måhända i detta sammanhang att införa ett stadgande

därom att endast allmän underrätt skulle äga förordna stämningsman. För

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

polisdomstol, vars domkrets ju sammanfaller med vederbörande rådhusrätts,

kan något starkare behov av dylik befogenhet knappast anses föreligga. Enligt

uppgift lärer ej heller på mera än ett håll — i Göteborg — stämningsman

till nämnvärt antal förordnas av polisdomstol. Emellertid torde tillräcklig

anledning ej förekomma att för närvarande frångå den nuvarande ordningen

på denna punkt. Önskvärt synes dock att polisdomstol vid meddelande

av stämningsmannaförordnanden i varje särskilt fall överväger, huruvida

ej en begränsning av uppdraget till mål, tillhörande polisdomstolens handläggning,

kan vara av förhållandena påkallad. — Jämväl beträffande stämningsman

som förordnas av allmän underrätt lärer det stundom kunna befinnas

lämpligt att på ett eller annat sätt inskränka behörigheten, exempelvis

till delgivningar som uppdragas åt honom av myndighet hos vilken han är anställd.

En dylik anordning, vilken lärer vara förenlig med gällande lag (se

Nytt juridiskt arkiv I 1933 s. 348) och i ej ringa omfattning tillämpas av

Stockholms rådhusrätt, bör naturligen alltjämt kunna förekomma även örn

de nu ifrågasatta nya bestämmelserna genomföras. Att, såsom i ett par yttranden

ifrågasatts, meddela en uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes

icke av nöden.

Tillerkännes av rätten förordnad stämningsmans intyg vitsord såsom fullt

bevis, saknas självfallet anledning att bibehålla den beträffande fjärdingsman

gällande bestämmelsen att sådant vitsord tillkommer av honom utfärdat

intyg, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag. Likaså torde

vitsord böra tillerkännas intyg av nämndeman, vilken på grund av sin ställning

såsom domare närmast synes vara att hänföra till den i 11 kap. 38 §

rättegångsbalken omförmälda gruppen av befattningshavare. Såsom av redogörelsen

för de avgivna yttrandena framgår lia vissa stadsdomstolar betonat

önskvärdheten av att polismän och liknande befattningshavare i stadens

tjänst ägde fungera såsom stämningsman även utan särskilt förordnande.

Erinras må ock, att i andra yttranden förslag väckts att polisman, vilken förordnats

att vara stämningsman, finge därvid bibehållas utan nytt förordnande,

så länge han kvarstode i tjänsten, eller att dylik befattningshavare kunde

förordnas till stämningsman pa obestämd tid. Det med dessa förslag avsedda

syftet synes lämpligen kunna vinnas genom införande i 38 § av en bestämmelse

örn vitsord åt intyg av polisman i befälsställning samt åt intyg av annan

polisman i stad, da denne verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

— Anmärkas må i detta sammanhang, att de i nyssnämnda paragraf angivna

befattningshavarna, vilka icke i lagtexten betecknas såsom stämningsmän, allenast

i sa måtto torde skilja sig fran de i 37 § omförmälda stämningsmännen

(förordnade stämningsmän och fjärdingsman) att de förra i motsats till de

senare äro skyldiga att verkställa delgivningar allenast i den mån för dem

gällande instruktioner eller andra särskilda bestämmelser sådant föreskriva.

I fråga örn kompetensen lärer ingen olikhet föreligga mellan de särskilda

slagen av stämningsmän och andra nu nämnda personer, såframt ej vederbörandes

förordnande eller för honom gällande specialföreskrifter innehålla någon

begränsning härutinnan. Saväl fjärdingsmans egenskap av stämningsman

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 5.

17

som ock det särskilda vitsord som tillkommer annan angiven befattningshavares

delgivningsintyg upphör naturligen, så snart vederbörande ej längre är

innehavare av den ifrågavarande befattningen.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian anfördes, att

därest på förut angivet sätt stämningsman skulle förordnas endast för viss tid

och visst område, det syntes erforderligt att allmänheten bereddes ökad möjlighet

att förskaffa sig kännedom örn gällande förordnanden, och föreslogs för

sådant ändamål i det remitterade lagutkastet skyldighet för vederbörande

domstol att i viss ordning till Konungens befallningshavande översända uppgift

å meddelade förordnanden och entlediganden av stämningsman för intagande

i länskungörelserna. Mot denna bestämmelse har i åtskilliga domhavandes

och rådhusrätters yttranden anmärkts, att det ifrågasatta kungörelseförfarandet

syntes föga effektivt men väl vore kostsamt och ägnat att åsamka

myndigheterna ej ringa arbete. Svea hovrätt har anslutit sig till denna uppfattning

och på grund därav hemställt att bestämmelsen måtte utgå, under

framhållande tillika att gällande föreskrifter angående offentliggörande av

stämningsmannaförordnanden syntes tillräckliga för det avsedda syftet. Med

hänsyn särskilt till angelägenheten av att nedbringa de med stämningsmannaförordnandena

förenade besvären och kostnaderna torde de gjorda erinringarna

böra föranleda ett frånträdande av det remitterade förslaget på denna

punkt. I förevarande sammanhang må anmärkas, att Göta hovrätt liksom

en domhavande såsom skäl mot införande av årliga förordnanden framhållit,

hurusom stämningsman skyldighet att utgiva lösen för utdrag av dombok

rörande det honom meddelade förordnandet i vissa fall kunde bliva oskäligt

betungande, därest skyldigheten återkomme varje år. Örn ock praxis i fråga

örn lösens uttagande för dylik expedition torde vara växlande, synes det kunna

ifrågakomma att genom ändring i förordningen angående expeditionslösen

befria stämningsman från gäldande därav. — På sätt i vissa yttranden hemställts

torde 37 § andra stycket böra sålunda jämkas, att förteckning å dem

som äro förordnade till stämningsmän skall å landet hållas tillgänglig å domsagans

kansli.

Några myndigheter ha framhållit såsom önskvärt, att bestämmelser meddelades

rörande skyldighet för stämningsman att vid utförande av delgivningsuppdrag

i främsta rummet söka erhålla vederbörandes skriftliga erkännande

örn delgivningen, att då sådant erkännande ej lämnas giva delgivningsintyget

viss utförligare formulering, att för rätten anmäla avflyttning från

orten eller annat hinder för stämningsmannauppdragets fullgörande m. m.

Svea hovrätt har anfört, att dessa föreskrifter syntes kunna utfärdas på administrativ

väg i form av en instruktion för stämningsmännen. Då en dylik

anordning synes ägnad att medföra vissa fördelar, torde frågan därom förtjäna

att upptagas till vidare övervägande.

Såsom i det föregående anmärkts har från vissa håll ifrågasatts att införa

särskilda bestämmelser för beredande av ökad möjlighet att för delgivningsändamål

anlita posten. Enligt vad Sveriges advokatsamfund uttalat borde,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 5. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

därest käranden i en rättegång- företedde dels intyg från postverket att en

med stämningen lika lydande avskrift i rekommenderat brev med visst angivet

nummer avsänts till svaranden, dels ock av denne undertecknat kvitto -—• eventuellt

försett med posttjänstemans bevittning — att han mottagit försändelsen,

detta kunna godtagas såsom fullt bevis örn delgivningen. Härutinnan

må erinras, att enligt processkommissionens mening postverket icke lämpligen

torde kunna anlitas i fall då part förbehållit sig att ombesörja delgivning;

kommissionen framhöll, att vid ett närmare utformande av bestämmelser

med avseende å delgivning med posten officialdelgivning torde komma

att visa sig vara en förutsättning för att delgivning med posten skulle kunna

på ett enkelt sätt anordnas utan att postverket över hövan betungades. Fortsatta

undersökningar ha i huvudsak bekräftat riktigheten av processkommissionens

uppfattning. Visserligen lärer det av advokatsamfundet angivna förfarandet

ha vunnit ganska stor användning för överbringande av meddelanden

enskilda emellan. Emellertid synes sagda förfarande knappast utmärkas

av tillräcklig enkelhet och tillförlitlighet. Särskilt må framhållas, att den

för inlämningsbevisets utfärdande nödiga vidimationen genom posttjänstemans

försorg — en åtgärd som icke torde erfordras vid officialdelgivning — på

grund av handlingarnas ofta vidlyftiga beskaffenhet lärer bliva synnerligen

betungande för postverket, därest förfarandet, såsom väl finge antagas, allmänt

komme i bruk. Frågan örn vilka åtgärder som må vara att vidtaga

till avhjälpande av de anmärkta bristerna torde böra göras till föremål för

förnyad utredning, vilken synes lämpligen böra företagas i samband med

frågan örn en övergång till systemet med officialdelgivning.

Vad slutligen beträffar frågan örn ändring av bestämmelserna angående

stämningsmännens ersättningar erinrades i den förutnämnda promemorian,

att resekostnadsersättningarna numera i samband med skjutsstadgans upphävande

vunnit provisorisk reglering genom kungörelsen den 21 december

1933 örn beräkning av skjutsersättning enligt 5 § förordningen den 12 juli

1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål

samt till stämningsman m. m., ävensom att det av 1928 års lönekommitté

framlagda förslaget till definitiva bestämmelser i ämnet torde, såsom ägande

visst samband med frågan örn lönereglering för landsfiskaler, komma under

omprövning vid den förestående reformen av åklagarväsendet. Emellertid

har från en del stadsdomstolars sida framhållits angelägenheten särskilt för

städernas vidkommande av att ersättningsbestämmelserna med det snaraste

omarbetades. De skäl som anförts till stöd för denna uppfattning synas vara

av beskaffenhet att föranleda förnyat övervägande av frågan, huruvida en

mer eller mindre fullständig revision av de ifrågavarande bestämmelserna —

vilka äro av administrativ natur — bör komma till stånd oberoende av den

nyssnämnda löneregleringen.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag orri ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

Föredraganden, hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar

och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Förordnande

att vara stämningsman meddelas för visst kalenderår eller del därav

och må, örn skäl därtill äro, av rätten återkallas. Sådan stämningsman

gånge, då han första gången förordnas, inför rätten ed, att han redligen och

utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden som åt honom uppdragas.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro till stämningsmän förordnade skall finnas anslagen

å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig å domsagans kansli.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är

stadgat, gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget

innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman

eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller polisman

i befälsställning eller av notarius publicus eller av svensk konsul eller vid

svenskt konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg av annan polisman i stad

än nyss är sagt, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Intyg, att —--intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår förordnande av stämningsmän för

år 1936, den 1 juli 1935 samt i övrigt den 1 januari 1936. Frågan om vitsord

av intyg rörande delgivning som före nämnda dag verkställts skall dock

bedömas enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsmän skola upphöra

att gälla med utgången av år 1935.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

21

Bilaga A.

Utkast till lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, inom domkretsen delgiva

stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av

handlingar. Förordnande att vara stämningsman skall avse^visst kalenderår eller

del därav. Sådan stämningsman gånge, då han första gången förordnas, inför

rätten ed, att han redligen och utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden

som åt honom uppdragas. Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsman. _

Förteckning å dem som äro till stämningsman förordnade skall finnas anslagen

å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos häradshövdingen.

Genom rättens försorg skall tillika årligen före den 1 december uppgift.å dem

som för det nästföljande året förordnats till stämningsman översändas till Ko:

nungens befallningshavande, som har att ofördröjligen låta införa uppgiften i

länskungörelserna. Har stämningsman eljest förordnats eller entledigats, skall

ock uppgift därom översändas och kungöras på sätt nyss är sagt.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är

stadgat, galle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget

innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som .meddelats av nämndeman

eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller. notarius publicus

eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.

Intyg, att---intyget innehåller.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår förordnande av stämningsman för år

1936 och kungörande därav, omedelbart efter utfärdandet samt i övrigt den 1

januari 1936. Frågan örn vitsord av intyg rörande delgivning som före nämnda

idag verkställts skall dock bedömas enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsman skola upphöra

att gälla med utgången av år 1935.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 juni

1934.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson.

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 maj 1934,

hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Förslaget som finnes bilagt detta protokoll hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Carl Romberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt 38 § första stycket skall vitsord tillkomma intyg örn verkställd

delgivningsåtgärd, vilket avgivits av polisman i befälsställning. Enahanda

vitsord tillkommer intyg av annan polisman i stad, därest delgivningen verkställts

efter förmans uppdrag. I sistnämnda fall är, då uppdraget måste vara

givet i kraft av förmansställningen och alltså i tjänsten — jfr rättsfall i

N. J. A. 1921, avd. I, s. 59 — vitsordet inskränkt att gälla huvudsakligen

mal, i vilka allmän åklagare för talan. Däremot har genom den förstnämnda

bestämmelsen åt allt polisbefäl, således även åt överkonstaplar och med dem

jämställda, tillagts en allmän behörighet att med laga vitsord för deras intyg

delgiva stämning i alla slags mål, däribland även sådana tvistemål, där förutsättningarna

för den använda delgivningsformens giltighet kräva särskild

prövning. Det synes varken behövligt eller lämpligt att sålunda vid sidan

av de av domstolarna förordnade stämningsmännen tillskapa en dylik omfattande

kår av stämningsmän som äga permanent behörighet omedelbart i kraft

av lagstadgande och vilkas lämplighet för uppdraget således är undandragen

domstols bedömande.

Lagrådet hemställer därför örn sådan jämkning i förslaget att vad där sägs

örn polisman i befälsställning utgår och slutbestämmelsen får omfatta polisman

i stad överhuvud.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23

I detta sammanhang må i anledning av vissa uttalanden i remissprotokollet

framhållas att bestämmelserna rörande underrätt i rättegångsbalken uteslutande

avse allmän underrätt: häradsrätt och rådstuvurätt. Den i protokollet omförmälda

och till bibehållande avsedda praxis att polisdomstol förordnar

stämningsmän kan följaktligen i varje fall icke hämta stöd fran de i rättegångsbalkens

11 kap. givna stadganden, vare sig enligt deras nuvarande

lydelse eller den som förslaget innehåller. (Jfr oek Pr.-lagen till lagen den

14 juni 1901 örn ändring i vissa delar av RB.) Med förslagets ståndpunkt

synes ej heller, även örn ovan gjorda hemställan örn viss jämkning vinner beaktande,

något behov föreligga av en dylik befogenhet.

Justitierådet Grefberg tilläde:

Den föreslagna bestämmelsen örn stämningsmannauppdragets inskränkande

till viss tid finner jag i alltför hög grad orsaka underrätterna besvär utan motsvarande

nytta. Med hänsyn härtill och då föreskriften icke kan anses innefatta

en nödvändig förutsättning för genomförandet av förslaget i övrigt, hemställes

att föreskriften får utgå. Korrektiv i nödig omfattning mot att stämningsmannaskap

bibehålies där så ej lämpligen bör ske synes mig vinnas genom

den föreslagna bestämmelsen örn befogenhet för domstolen att återkalla

förordnande.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 december 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den

14 juni 1934 avgivna utlåtande över det den 18 maj 1934 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit vidtaga

den av lagrådet förordade ändringen i förslaget, men att vad en ledamot av

lagrådet erinrat mot stämningsmannauppdragets inskränkande till viss tid

icke synts innefatta tillräckliga skäl att frångå förslaget härutinnan. Med

förmälan tillika, att övergångsbestämmelserna omarbetats i redaktionellt avseende,

hemställer föredraganden, att det jämkade förslaget måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340911

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.