Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m

1935-02-08 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:75, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.; given Stockholms

slott den 8 februari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) örn expropriation; och

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

142).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 75.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

77 §.

Konungen åge---härför erfordras.

Avser expropriationen upplåtelse av nyttjanderätt till vägmärken, må

Konungen, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra

avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i fråga örn

rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena

i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning.

Meddelas förordnande som i andra stycket sägs, utsätte Konungen tillika

viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt

är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten

upphör.

78 §.

Den exproprierande---från tillträdesdagen.

Har förordnande meddelats enligt 77 § andra stycket, vare den exproprierande

berättigad att utan ställande av pant eller borgen genast taga marken

i besittning.

79 §.

Har den exproprierande i annat fall än i 78 § andra stycket sägs enligt

medgivande av ägaren eller stadgande i denna lag tagit mark i besittning utan

att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning

icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen

sker, längre fortskridit, åge rätten på framställning av part låta

anstå med tillsättande av nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

33 §.

År fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de

särskilda bestämmelserna i 78 § första stycket och 79 § lagen örn expropriation

äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 oktober 1934.

N arv a rande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn förenkling

av förfarandet vid expropriation för allmän väg samt anför:

»Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation kan fastighet genom expropriation

tagas i anspråk för allmän väg på landet eller i stad. Därigenom

vinner den exproprierande antingen äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken.

I förstnämnda fall övergår marken till nye ägaren fri från alla penninginteckningar

och andra särskilda rättigheter som vidlåda marken (49 §

2 st.). I det senare fallet äger den genom expropriationen förvärvade nyttjanderätten

företräde framför all annan rätt till fastigheten (49 § 3 st.).

Förfarandet vid expropriation gestaltar sig på följande sätt.

Ansökan örn expropriation skall ingivas till Konungen och vara åtföljd av

fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på karta

av vägens sträckning, styrkt uppgift på ägare och innehavare av fastighet

varöver vägen skall framdragas samt, örn i något avseende överenskommelse

träffats, redogörelse därför (4 och 76 §§). Sedan ansökan blivit gjord, skall

tillfälle lämnas fastighetens ägare och innehavare så ock annan som kan lida

men av expropriationen att avgiva yttrande, huruvida den avsedda markens

avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller annan

lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest något

är att erinra i anledning av ansökningen (4 § 3 st.). Därefter beslutar Konungen

huruvida expropriation må äga rum. I beslutet behöver icke området

för expropriationen närmare bestämmas, utan den av vilken vägarbetet skall

utföras medgives rätt att expropriera härför erforderlig mark (77 §). I förordnandet

örn expropriation utsättes viss tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätt

skall fullfölja frågan genom ansökning örn stämning till domstol,

vid äventyr att expropriationsrätten upphör (5 § 4 st.). Göres sådan

ansökning, utfärdar rätten eller domaren stämning å fastighetens ägare och

andra kända ersättningsberättigade — dock ej å inteckningshavarna — samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

5

föranstaltar, till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare, om kungörande

i kyrkan ock tidningar av tiden för målets handläggning (14 §).

IVid rätten skall i regel företes gravationsbevis rörande fastigheten (16 §).

Sedan målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall inför rätten

tillsättas expropriationsnämnd (21 §). Komma parterna överens örn valet

av denna nämnd, äga de bestämma huru många och vilka personer skola

deltaga i nämnden, dock att antalet alltid skall vara ojämnt (22 §). Kunna

parterna ej enas, skall nämnden bestå av en självskriven ordförande, utsedd

för tre år i sänder av länsstyrelsen, samt fyra ledamöter (27 §). Av ledamöterna

utser vardera parten en och rätten två bland ett större antal personer,

vilka för sådant ändamål valts för en tid av tre år, till visst antal av landstinget,

till visst antal av stadsfullmäktige i stad som ej deltager i landsting

och till visst antal av länsstyrelsen (23 och 27 §§). Nämnden skall så snart

ske kan sammanträda i den ort där fastigheten är belägen (29 §). Part äger

inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt låta höra sakkunniga inför

nämnden (36 §). Sedan nämnden — enligt regler som närmare angivas

i lagen — verkställt de av expropriationen föranledda uppskattningarna, företages

målet av rätten till slutligt avgörande (43 §). Nämndens beslut i ersättningsfrågan

är i stort sett bindande för rätten (45 §). Sedan rätten fastställt

expropriationsersättningen, skall denna inom nittio dagar från det rättens

utslag vunnit laga kraft nedsättas hos länsstyrelsen vid äventyr att expropriationsrätten

förverkas (48 § 1 st., 50 §). Då nedsättning skett, är expropriationen

fullbordad och den exproprierande berättigad att genast taga

marken i besittning (49 § 1 st.). Den exproprierande må dock redan så snart

stämning i expropriationsmålet utfärdats taga marken i besittning, så framt

han ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte ränta (78 §).

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller enligt

stadgande i lagen tagit marken i besittning utan att ersättningen blivit bestämd

av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen

äga rum, innan väganläggningen längre fortskridit, äger rätten på framställning

av part låta anstå med tillsättande av nämnd (79 §). Ersättningsbeloppen

utbetalas av länsstyrelsen till de därtill berättigade (57 § 1 st.). Besväras

fastigheten av inteckning för fordran, skall expropriationsersättningen

fördelas på samma sätt som köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

(57 § 2 st.). Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets

handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning

eller eljest av expropriationen föranledd kostnad (67 §).

Ett väghållningsdistrikt kan för byggande av allmän väg förvärva nyttjanderätt

till mark jämväl i den ordning som föreskrives i lagen den 16 maj 1930

om vågrätt. Då denna lag erhållit tillämpning även beträffande mark som

före lagens ikraftträdande tagits i anspråk för allmän väg, innehaves vagmark

numera i mycket stor utsträckning med vågrätt. Denna utgör en till

tiden obegränsad rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare

nyttja marken till allmän väg. Vågrätt föreligger, om marken enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg (1 §). Har

allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort

erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreligger också vågrätt, och

detta oavsett att ägaren icke medgivit att marken tages i anspråk (2 §). Härmed

har man dock icke ansett sig göra något avsteg från principen att frivillig

upplåtelse till marken skall ha ägt rum. Man har endast till undanröjande

av bevissvårigheter uppställt en presumtion för att frivillig upplåtelse

skett i sådant fall, där ägaren icke framställt erinran mot att marken tagits i

anspråk. För upplåtelsen och för annat intrång som orsakas av vägens byggande

eller begagnande är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållningsdistriktet,

där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning

ej skall utgå. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkommer innehavare

av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten

som upplåtits innan marken togs i anspråk. Innehavare av fordran, för

vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande i anspråk, njuter mot

avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghållningsdistriktet för

förlust som genom vågrätten uppstått å fordringen (3 §). Vid bestämmandet

av ersättning till fastighetsägaren skall hänsyn tagas till vad väghållningsdistriktet

utgivit eller kan antagas bliva skyldigt utgiva till annan sakägare.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild

rätt i avseende å denna, skall ersättningen till fastighetens ägare eller annan

sakägare jämkas med hänsyn därtill (4 §). Överenskommelse beträffande

ersättning äger giltighet jämväl mot den som efter det marken togs i anspråk

förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten (5 §). Där ej överenskommelse

träffats örn ersättning, skall den som vill framställa ersättningsanspråk

anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran inom

tio år och eljest inom två år från det vägen färdigställts över fastigheten.

Talan instämmes till rätten i den ort där fastigheten är belägen. Det står

jämväl väghållningsdistriktet öppet att få frågan örn ersättning prövad enligt

vad nu sagts (6 §). Hätten äger utse två gode män att efter syn å marken

avgiva yttrande i målet med förslag till ersättning åt envar sakägare (7 §).

Väghållningsdistriktet är pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader

i målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna (8 §).

Då lagen om vågrätt endast avser frivillig upplåtelse av mark, måste sålunda

ett väghållningsdistrikt i alla sådana fall, där någon överenskommelse .

örn upplåtelse ej kan ernås, anlita utvägen att söka expropriation. Detta

gäller även örn väghållningsdistriktet allenast avser att förvärva nyttjanderätt

till vägmärken.

De med expropriationsförfarandet förbundna olägenheterna ha påtalats av

bland andra länsstyrelsen i Södermanlands län, som i skrivelse den 11 oktober

1929 inkommit med särskild framställning i ämnet. I skrivelsen ifrågasattes

att länsstyrelse, redan innan expropriationsärendet avgjorts av Kungl.

Maj:t, skulle under vissa förutsättningar få lämna medgivande till markens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

7

besittningstagande mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte ränta. I huvudsak anfördes följande:

Under den långa tid, som även med bästa vilja hos såväl sökanden som vederbörande

myndigheter med nödvändighet måste förflyta mellan den förundersökning,

som måste föregå ansökning om expropriation för anläggning eller förändring

av allmän väg, samt utfärdande av stämning efter vunnet tillstånd

till expropriation, funnes enligt lag ingen möjlighet för väghållningsdistrikt

att påbörja vägarbete å annans mark eller eljest begagna sig därav utan medgivande

av markens ägare och, örn marken innehades av annan, även av denne.

Men även om< sökanden, d. v. s. i förevarande fall väghållningsdistriktet

eller något dess organ, kände sig övertygad örn, att sådant medgivande erhållits,

och således handlade i god tro vid besittningstagande av annans mark eller, då

fråga vöre örn brobyggnad, annans vattenområde, uteslöte detta icke att^besittningstagandet

kunde för sökanden medföra de svåraste konsekvenser, då nämligen,

därest ej fullt klara skriftliga avtal kunde företes, ägare eller innehavare

av mark eller vattenområde kunde med goda utsikter till framgång gent

emot sökanden framställa yrkanden örn handräckning till återställande av ett

rubbat besittningsförhållande. Och även örn ett klart skriftligt avtal förelåge,

kunde det inträffa, att avtalet slutits med person, som sökanden ovetande

icke varit rätter vederbörande.

I allmänhet torde vid vägbyggnadsföretag överenskommelse i godo träffas

med markägarna, och även örn bindande avtal icke träffats, innan arbetet påbörjats,

uppträdde nog markägarna oftast synnerligen lojalt gent emot väghållningsdistriktet

eller vägstyrelsen. Men undantagsfallen kunde vålla de

största svårigheter och sätta viktiga allmänintressen på spel.

Det inträffade ej så sällan, att markägare, med vetskap örn hur dyra omkostnaderna

för anlitande av expropriationsförfarahdet ställde sig samt den

tidsutdrägt ett sådant förfarande förde med sig, begärde och ofta även erholm

mera än skälig ersättning. Men det kunde också inträffa att markägare, nied

vetskap örn den ytterst svåra situation en vägstyrelse kunde iråka, örn vägarbetet

utfördes innan slutligt och bindande avtal träffats örn marks upplåtande

och lösen därför, sökte draga ut på förhandlingarna och slutligen vägrade

lämna sitt medgivande till upplåtande av mark, därest icke de mest oskäliga

ersättningsbelopp utbetalades.

Det kunde också inträffa, att väg eller bro genom naturhändelse elfer annorledes

plötsligt förstördes eller skadades, så att ^alpväg eller_hjälpbro omedelbart

måste utläggas för att trafiken å en måhända ytterst viktig trafikled e]

fullständigt skulle bryta samman. Uppenbarligen vore det ett mycket viktigt

samhällsintresse, att samfärdseln utan större rubbningar kunde upprätthållas.

Men i berörda fall kunde med nu gällande bestämmelser en enda sakägare

för en lång tid framåt omöjliggöra samfärdseln enbart genom att vägra

upplåtelse av ett kanske nog så värdelöst mark- eller vattenområde.

Det kommittébetänkande, som i huvudsak legat till grund för den nu galande

expropriationslagen, hade utarbetats under åren 1908 1910. Vid elen tiden

hade trafiken å de allmänna vägarna ej på långt när kommit till den utveckling,

som den nu nått, och hade därför ej heller kråvt den snabba anpassning

efter nya förhållanden, som nu fordrades.

Möjligen skulle, utan att markägares berättigade intressen komme att tadås

för nära, kunna rådas hot.mot berörda missförhållanden dels örn i expropriationslagen

under de särskilda bestämmelserna örn expropriation för allmänna

vägar intoges stadgande att, därest länsstyrelse på grund av särskilda

omständigheter funne besittningstagande av mark för anläggning eller förändring

av allmän väg nödigt, innan ansökning örn expropriation bifallits eller

marken enligt föreskrift i expropriationslagen eljest finge tagas i besitt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ning, länsstyrelsen skulle äga att för viss tid medgiva sådant besittningstagande

mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte

sex procent ränta därå från tillträdesdagen, och dels genom stadgande av innebörd,

att handräckning enligt 191 § utsökningslagen, tillsvidare och intill dess

annorledes lagligen förordnats, icke finge ske, där överexekutor prövade besittningstagande

av mark- eller vattenområde nödigt för öppethållande av allmän

samfärdsled, samt hos överexekutor ställdes pant eller borgen för skada,

som genom besittningstagandet kunde tillskyndas vederparten.

Länsstyrelsens framställning — vilken samtidigt med förslaget till lag örn

vågrätt remitterades för yttrande — rönte anslutning hos ett flertal myndigheter.

Under den utredning, som i övrigt föregick antagandet av förslaget till

vägrättslag, ifragasattes från vissa håll, huruvida icke det i förslaget inrymda

förfarandet kunde erhålla en vidsträcktare tillämpning och ersätta det omständliga,

tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet.

I den proposition, nr 106, varigenom förslaget till vägrättslag underställdes

1930 års riksdag, erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att behovet

av ett förenklat expropriationsförfarande gjorde sig alltmer kännbart.

Frågan därom folie emellertid utom ramen för den ifrågasatta vägrättslagstiftningen

och skulle, därest den upptoges i samband därmed, kunna verka fördröjande

pa lagärendets behandling. Det vore att hoppas att vägrättslagens

antagande skulle leda till ett minskat anlitande av expropriationsförfarandet.

Anledning förelåge alltså att avvakta någon tids erfarenhet av verkningarna

av nämnda lag.

Sedan den av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda framställningen

överlämnats till 1929 års väg sakkunnig a, lia dessa den 8 februari 1933 till chefen

för kommunikationsdepartementet avlämnat förslag till lag örn ändrad lydelse

av 78, 79 och 79 a §§ lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Såsom

skäl för förslaget ha de sakkunniga bland annat anfört följande:

Lagen om vågrätt, som varit gällande över två år, hade under denna tid visat

sig synnerligen väl ägnad att tillgodose det med lagen avsedda ändamålet.

Den vid lagens tillkomst uttalade förhoppningen, att lagen även skulle leda

till ett minskat anlitande av expropriationsförfarandet, syntes emellertid hittills

icke hava gått i uppfyllelse. Enligt inhämtade uppgifter hade under

åren 1931 och 1932 tillstånd till expropriation för vägföretag meddelats i

respektive 28 och 49 fall. Till jämförelse kunde nämnas, att dylikt tillstånd

under åren^1928—1930 meddelats i respektive 27, 49 och 33 fall.

Det förhållandet att, därest överenskommelse örn upplåtelse av mark för allmän

väg icke kunde träffas, vägdistriktet tvingades att för vägföretagets utförande

enligt uppgjord plan tillgripa det kostsamma och tidsödande expropriationsförfarandet,

utnyttjades av jordägare ofta nog och särskilt när det

gällde smärre markområden för att avpressa vägdistriktet oskälig ersättning.

För att. rada bot pa nu berörda missförhållande vore det av största vikt att

expropriationsförfarandet förenklades i syfte att göra det billigt och snabbt.

Vad anginge expropriation av nyttjanderätt till mark för allmän väg — någon

annan rätt till vagmark vore i allmänhet icke behövlig för vägdistrikten —- torde nämnda syfte bäst nås genom att i största möjliga omfattning göra vägrättslagens

bestämmelser tillämpliga å dylik expropriation.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

9

Förslaget innebär att bestämmelserna i vägrättslagen i viss omfattning

skola bliva tillämpliga på nyttjanderättsexpropriation för allmän väg. Ansökning

örn expropriationsrätt skall visserligen liksom nu prövas av Kungl.

Maj :t. Däremot skall vad expropriationslagen innehåller örn expropriationsmåls

handläggning vid domstol, expropriationsnämnd, utvidgning av expropriation,

expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten,

överenskommelse rörande expropriationsersättning, återkallande av expropriationsanspråk

och expropriationskostnad icke tillämpas vid expropriation av

nyttjanderätt till vägmark. Sedan förordnande örn expropriation meddelats,

skall den exproprierande genast äga taga marken i anspråk för vägen. Örn

marken ej tagits i anspråk senast ett år efter förordnandet, skall emellertid

expropriationsrätten upphöra. I likhet med vad för närvarande är stadgat i

vägrättslagen skall marken anses ha tagits i anspråk, då vägens sträckning

över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och

vägarbetet påbörjats å fastigheten. Med hänsyn till att den exproprierande i

de allra flesta fall är en kommunal samfällighet och att expropriationsersättningen

oftast uppgår till ett jämförelsevis litet belopp anse de sakkunniga icke

erforderligt att göra besittningstagandet av marken beroende av att därförut

ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen.

Beträffande expropriationsersättningen stadgas i förslaget att, sedan marken

tagits i anspråk, fastighetens ägare och annan sakägare skola vara berättigade

till ersättning för intrång och förlust enligt vad för dylikt fall stadgas

i lagen örn vågrätt ävensom att beträffande anhängiggörande och prövning

av talan i fråga örn ersättning bestämmelserna i nämnda lag skola gälla.

Kunna parterna icke komma överens örn ersättningen, skall alltså inom den i

6 § vägrättslagen angivna tid från det vägen färdigställts över fastigheten

talan i ersättningsfrågan instämmas till domstol. Frågan huruvida en person

är att anse såsom sakägare avses skola avgöras enligt 3 § vägrättslagen.

Av bestämmelsen, att rätten till ersättning inträder först sedan marken tagits

i anspråk för vägen, anse de sakkunniga framgå, att örn ett vägdistrikt därförut

betalar ersättning till jordägaren och fastigheten sedan säljes innan marken tagits

i anspråk, distriktet riskerar att få betala ersättning jämväl till nye

ägaren.

Över de sakkunnigas förslag lia efter remiss utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit

yttranden från fastighetsnämnden i Stockholm, landsfogden i Kronobergs

län samt vissa överlantmätare, vägingenjörer, vägstyrelser och vägstyrelseföreningar.

Jämväl Svenska vägstyrelsernas förbund och Svenska

vägföreningen, vilka beretts tillfälle att avgiva yttranden, ha inkommit med

sådana. •

Av dem som sålunda yttrat sig lia de flesta tillstyrkt eller ej haft något att

erinra mot förslaget. Från vissa håll ifrågasattes ännu längre gående förenkling

av expropriationsförfarandet än vad de sakkunniga föreslagit. Några

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition ni 75.

myndigheter uttala dock principiella betänkligheter mot förslagets genomförande.

Överståthållarämbetet yttrar att det principiellt sett kunde anses betänkligt

att för vissa säkerligen ofta förekommande expropriationsärenden stadga så

vittgående undantag från expropriationslagens allmänna bestämmelser, som

förslaget innebure, helst som något sådant måhända skulle kunna åberopas till

stöd för liknande undantagsbestämmelser även för andra grupper av expropriationsärenden.

Med hänsyn till de uppenbara praktiska skäl som kunde

åberopas till stöd för det framställda förslaget, funne sig Överståthållarämbetet

likväl icke böra för sin del motsätta sig förslagets upphöjande till lag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig något tveksam med hänsyn till

att man beträffande en särskild grupp av expropriationsärenden skulle komma

att väsentligen rubba expropriationslagens bestämmelser. Då emellertid

de tidsödande och kostsamma former, som gällde enligt expropriationslagen,

torde framstå såsom särskilt betungande, när det vore fråga örn förvärv av

vågrätt,, ansåge sig länsstyrelsen kunna tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län föreslår, att vid vägrättsförfarande gode männens

antal sättes till tre. Då lagen örn vågrätt avsåge endast frivilliga överlåtelser,

torde tvister örn ersättningen höra till undantagsfallen. Enligt förslaget

torde emellertid uppskattning av ersättningarna genom gode män bliva regel.

Därest gode männens antal ökades till tre, skulle rätten kunna erhålla en fullt

objektiv utredning att lägga till grund för sitt beslut. Därjämte syntes det

länsstyrelsen lämpligt, att bestämmelser som tjänade till ledning vid ersättningsbeloppens

beräkning infördes i lagen. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter

en anordning enligt vilken domstol skulle pröva, huruvida vägrättsförfarandet

finge tillämpas i ett visst expropriationsfall. Härom anför länsstyrelsen

följande:

Det intrång och den skada, som tillfogades genom att mark toges i anspråk

för väg, torde praktiskt taget vara lika stor, vare sig förvärvet skedde med

äganderätt eller under form av nyttjanderätt. Vägrättslagen hade hittills

gällt allenast vid frivillig överlåtelse. Då fråga vore örn upplåtelse tvångsvis

av mark, syntes vederbörande sakägare i förevarande fall, liksom då expropriationen

avsåge annat ändamål, böra rättvisligen vara tillförsäkrade förmånen

att få sina anspråk på gottgörelse prövade i den ordning, som i expropriationslagen

nu funnes stadgad.

I motiven till förslaget framhölles, att nuvarande bestämmelser, enligt vilka

ett vägdistrikt vid bristande överenskommelse örn markupplåtelse tvingades

att för vägföretagets utförande enligt uppgjord plan tillgripa det kostsamma

och tidsödande expropriationsförfarandet, av jordägare ofta nog och

särskilt när det gällde smärre markområden utnyttjades för att avpressa vägdistriktet

oskälig ersättning. Detta vore otvivelaktigt riktigt.

Det borde ock medgivas, att i sådana fall, då skadan eller intrånget uppenbarligen

vore ringa, det knappast vore rimligt att en så omständlig och dyrbar

apparat sorn ett fullständigt expropriationsförfarande skulle behöva komma

till användning. Möjligen skulle man därför kunna tänka sig en sådan

anordning, varigenom det skulle ankomma på vederbörande domstol att avgöra,

huruvida enligt ågången stämning vägrättsförfarande skulle tillämpas

eller, efter yrkande av sakägare, ersättningsfrågan avgöras genom expropria
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 11

tionsnämnd. Spörsmålet därom syntes i varje fall förtjäna ett närmare övervägande.

Landsfogden i Kronobergs län avstyrker i huvudsak förslaget samt anför:

Expropriationslagstiftningen syntes beröra ett ämne av så ömtålig rättslig

natur, att en utvidgning av rätten till expropriation eller mera principiella

ändringar av stadganden i lagen icke borde vidtagas utan att tillgodoseende

av synnerligen viktiga samhällsintressen befunnits kräva det. Någon egentlig

utökning av möjligheten att genom expropriation erhålla rätt till erforderlig

mark för framdragande av allmän väg skulle måhända genomförandet

av ifrågavarande lagändringar icke direkt medföra. Men slopandet i fråga

örn expropriation av nyttjanderätt till mark för allmän väg av så viktiga delar

av den nuvarande expropriationslagen som t. ex. rätten till utvidgning

av expropriation enligt 12 § i nämnda lag torde i verkligheten innebära ett så

avsevärt undanskjutande av hänsynen till vederbörande markägares från andra

synpunkter berättigade intressen, att den nya lagstiftningen icke kunde anses

tillräckligt motiverad för ernående av ett förenklat expropriationsförfarande,

vilket i motiveringen till förslaget angivits såsom huvudsyftet med detsamma.

Landsfogden ansåge sig därför icke kunna förorda genomförande

av de sakkunnigas ifrågavarande förslag i vidare mån än såvitt anginge bestämmelserna

om när exproprierad mark finge tagas i anspråk samt ändring

för vägstyrelses vidkommande av skyldigheten att ställa pant eller borgen för

expropriationsersättningen, innan marken finge tagas i besittning.

Arbetsutskottet i Östergötlands läns våg styrelseförening anser, att frågan

örn beviljande av expropriation för allmän väg borde avgöras av länsstyrelsen,

samt anför härom följande:

Då det ankomme på länsstyrelse att besluta om byggande av allmän väg,

och sagda myndighet jämväl ägde den bästa kännedom om ortens förhållanden,

syntes det utskottet lämpligt att även frågor om expropriation av mark för

allmän väg avgjordes av länsstyrelse. Det kunde visserligen däremot invändas,

att bristande likformighet med avseende å olika expropriationsärendens. handläggning

skulle därav bliva en följd, då frågor angående expropriation av

mark för annat ändamål än allmän väg prövades av Kungl. Majit, men denna

invändning syntes likväl icke vara tillräckligt vägande i förhållande till de

fördelar, som vore att vinna med det av utskottet föreslagna arrangemang.

Utskottet kunde icke heller inse, att rättssäkerheten skulle kunna befaras bliva

lidande därigenom att länsstyrelse bleve beslutande myndighet i fråga örn

expropriation av mark för allmän väg.

Mot vad arbetsutskottet sålunda föreslagit erinrar länsstyrelsen i Östergötlands

län följande:

Frånsett att därigenom skulle brytas mot den på detta område hittills gällande

principen, holle länsstyrelsen före, att arbetsutskottets förslag ^ knappast, på

sätt med detsamma uppenbarligen åsyftades, skulle medföra någon snabbare

handläggning av dessa expropriationsärenden utan snarare vara ägnat^ att

fördröja ärendenas slutliga handläggning. Det kunde nämligen icke ifrågasättas

annat än att besvär skulle få anföras mot länsstyrelsens beslut om tillstånd

till expropriation i samma ordning, som vore gällande beträffande andra

ärenden av administrativ natur, och länsstyrelsens beslut mäste följaktligen

hava vunnit laga kraft, innan detsamma kunde verkställas och expropriationsärendets

handläggning fortsättas. Under sådana förhållanden funne sig länsstyrelsen

sakna tillräcklig anledning att understödja arbetsutskottets förslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Departe
ments
chefen.

Svenska väg styrelsernas förbund anför:

Det vöre möjligt för en tredskande markägare att tvinga sig till expropriation

även i sådana fall, där expropriationskostnaden väsentligen komme att

överstiga markersättningen. Ehuru förbundet vore medvetet örn de svårigheter,

som vore förenade med en förenkling i dessa fall, framstode det dock

som en önskvärdhet att förhindra utgivandet av onödiga kostnader i fall, där

uppenbar vrånghet från markägares sida förelåge. Det hade varit önskvärt,

att t. ex. länsstyrelsen eller häradsrätten hade kunnat utrustas med befogenhet

att bestämma, huruvida expropriation verkligen borde komma till stånd i fall,

där ersättningsbeloppet otvetydigt bleve så ringa, att själva kostnaden för expropriationsförfarandet

måste antagas bliva väsentligt större.

Härutöver ha i några yttranden framställts erinringar mot vissa detaljer i

de sakkunnigas förslag.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner (1:253 och 11:336), däri motionärerna

hemställde att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om skyndsam

utredning rörande lämpligaste sättet för fastställande av ersättning för

jordlösen jämte andra liknande ersättningar, förorsakade och nödvändiggjorda

vid vägföretag.

I det utlåtande, nr 28, som första lagutskottet avgav över motionerna, framhöll

utskottet såsom önskvärt, att det förfarande som skulle tillämpas vid förvärv

av äganderätt eller nyttjanderätt till mark för väg vore så enkelt och billigt

sorn möjligt. Lagen örn vågrätt som i detta avseende syntes uppfylla ganska

högt ställda anspråk ägde tillämpning allenast i sådana fall, då frivillig överenskommelse

örn själva markupplåtelsen träffats eller skulle anses träffad.

Då emellertid 1929 års vägsakkunniga avlämnat förslag, enligt vilket förfarandet

vid expropriation av vågrätt i de fall då frivillig överenskommelse

örn själva markupplåtelsen icke kunnat träffas skulle i nära anslutning till

bestämmelserna i lagen örn vågrätt i hög grad förenklas, samt den utredning

som redan företagits i detta ämne inom kort torde vara avslutad, funne utskottet

icke anledning att hos Kungl. Majit påkalla ytterligare åtgärd. Utskottet

förutsatte härvid, att Kungl. Majit utan dröjsmål föreläde riksdagen

det förslag, vartill utredningen slutligen kunde föranleda. På grund härav

hemställde utskottet att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Frågan örn förenkling av förfarandet vid expropriation för allmän väg har

blivit särskilt aktuell genom den livliga utveckling som för närvarande äger

rum på vägväsendets område och som av allt att döma kommer att fortfara

ännu under lång tid framåt. Av den lämnade redogörelsen framgår att de

nuvarande reglerna i avseende å tvångsförvärv av mark till allmän väg enligt

mångas uppfattning äro mindre tillfredsställande. Det torde ej heller

kunna förnekas att den tidsspillan och de kostnader som äro förbundna med

expropriationsförfarandet kunna vara ägnade att i viss mån motverka det

allmänna intresset av vägbyggnadsverksamhetens befrämjande. Ett betänkligt

förhållande är att väghållningsdistrikten, för undvikande av de med ex
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

13

propriation förbundna svårigheterna, kunna se sig nödsakade att i ersättning

för markupplåtelse utgiva belopp som väsentligen överstiga vad som i de särskilda

fallen kan anses skäligt. Det sätt på vilket expropriationsförfarandet

för närvarande är anordnat kan sålunda medföra en ur det allmännas synpunkt

ogynnsam återverkan på de frivilliga upplåtelserna av mark till vägändamål.

Enligt vägsakkunnigas förslag skulle en förenkling av expropriationsförfarandet

genomföras på det sätt att bestämmelserna i lagen om vägrätt i viss

utsträckning gjordes tillämpliga jämväl på tvångsupplåtelse av nyttjanderätt

till vagmark. Efter det expropriationsrätt beviljats, skulle den exproprierande

genast få taga marken i anspråk för vägen. Sedan detta skett, skulle fastighetens

ägare och annan sakägare vara berättigade till ersättning enligt reglerna

i lagen örn vägrätt. Även beträffande anhängiggörande och prövning av

talan örn sådan ersättning skulle bestämmelserna i nämnda lag äga tillämpning.

Den sålunda föreslagna anordningen — vilken i allmänhet tillstyrkts av de

hörda myndigheterna — skulle onekligen medföra en ur vägintressenas synpunkt

gynnsam förenkling av förfarandet vid expropriation för allmän väg.

Möjligheten för den exproprierande att, så snart expropriationsrätt beviljats,

omedelbart kunna komma i besittning av marken, måste sålunda minska

den för närvarande förefintliga risken, att ett påbörjat vägarbete måste tillfälligtvis

avbrytas, därför att väghållningsdistriktet ännu ej har rätt att förfoga

över all erforderlig vägmark. Tydligt är ock att det förenklade förfarandet

i kostnadsavseende skulle ställa sig fördelaktigare än det nuvarande

expropriationsförfarandet. Slutligen torde förenklingen medföra jämväl den

fördelen för väghållningsdistrikten, att dessa vid förhandlingar angående

markupplåtelse komme att intaga en väsentligen starkare ställning än vad

nu är fallet. Något nödtvång att i förekommande fall utfästa högre ersättning

än som i och för sig är rimligt torde ej komma att föreligga.

Beträffande flertalet fall synas några egentliga betänkligheter ej behöva

möta mot att göra vägrättslagens bestämmelser tillämpliga på tvångsupplåtelse

av nyttjanderätt till vägmark. Väganläggning torde sålunda endast

undantagsvis medföra någon mera betydande värdeminskning av fastighet

varöver vägen framdrages. Ej sällan torde vägens tillkomst medföra sadan

nytta för fastigheten att markförlusten därigenom mer än väl uppväges. För

sådana vanligen förekommande fall vill det synas som om fastighetsägares

och annan rättsägares intressen skulle bliva behörigen tillgodosedda genom rätten

att utfå ersättning i den ordning vägrättslagen stadgar.

Tydligen kunna dock fall tänkas förekomma, där väganläggningen utövar

en avgörande eller mera väsentlig inverkan på fastighetsvärdet. Huruvida

i dylika fall vägrättslagens bestämmelser kunna anses innefatta tillfredsställande

skydd för de enskilda rättsägarna förefaller mera tveksamt. I detta

hänseende torde följande omständigheter böra uppmärksammas.

För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen att om nyttjanderätt

eller servitutsrätt skall tvångsupplåtas och därav föranledes synnerligt men

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

för fastigheten eller någon del därav fastighetsägaren är berättigad fordra

att område som lider sådant men skall lösas. Denna rätt för fastighetsägaren

att påkalla utvidgning av expropriationen skulle i de fall varom nu är fråga

komma att upphöra, därest de sakkunnigas förslag genomfördes i oförändrat

skick. Det torde emellertid kunna ifrågasättas huruvida icke med hänsyn till

fastighetsägarens behöriga intresse nämnda rätt i någon form bör bibehållas.

.Visserligen är en fastighetsägare även enligt vägrättslagen berättigad till

ersättning för det intrång som vägens byggande och begagnande förorsakar

beträffande den del av fastigheten som icke tagits i anspråk för vägen. Och

denna ersättning kan måhända efter omständigheterna komma att uppgå till

belopp, som i det närmaste motsvarar hela värdet av det ifrågakomna området.

Då det emellertid för fastighetsägaren kan te sig mer eller mindre ovisst,

huruvida hans särskilda synpunkter kunna vinna beaktande vid en uppskattning

av intrånget, synes möjligheten att påkalla utvidgning av expropriationen

vara ganska betydelsefull för fastighetsägaren.

Genom expropriationsmålets anhängiggörande vid domstol och kungörande i

föreskriven ordning vinnes en tillfredsställande trygghet för att rättsägare

få tillfälle att bevaka sina anspråk. Då enligt de sakkunnigas förslag någon

handläggning vid domstol ej skulle förekomma, synes härav följa en viss försvagning

av rättsägarnas ställning. Bristen på publicitet synes kunna bliva

kännbar särskilt för inteckningshavarna, då dessa enligt den föreslagna ordningen

skulle vara tvungna att själva taga initiativ till utfående av ersättning.

Enligt nuvarande ordning iakttages vid expropriationen inteckningshavarnas

intresse ex officio. Expropriationsersättningen nedsättes hos länsstyrelsen

och fördelas enligt samma regler som gälla för fördelning av köpeskilling

för exekutivt såld fastighet. Utfaller vid fördelning av expropriationsersättningen

likvid å intecknings huvudstol blir inteckningen till motsvarande belopp

utan verkan. Med tillämpning av vägrättslagen skulle inteckningshavarna

icke genom myndighets försorg tillhandahållas någon ersättning på grund av

expropriationen. Deras rätt till ersättning av väghållningsdistriktet skulle

bliva beroende av huruvida de kunde visa att de genom väganläggningen lidit

skada. Dylik bevisning lär emellertid mången gång bliva svår att föra. Detta

i förening med att enligt vägrättslagen inteckningshavare för bevarande av

sin skadeståndsrätt har att anhängiggöra talan inom tio år från det vägen blivit

färdigställd över fastigheten, gör att inteckningshavarnas rättsställning, därest

de sakkunnigas förslag genomfördes, skulle komma att undergå viss försämring.

Genom särskilda bestämmelser i expropriationslagen och inteckningsförordningen

är det för närvarande sörjt för att expropriationen kommer till synes i

fastighetsboken. Då expropriationsmålet redan i samband med stämningens

utfärdande antecknas i fastighetsboken, erhåller den som vill avsluta något

rättsärende rörande fastigheten genom gravationsbeviset upplysning örn den

förestående expropriationen. Av särskild betydelse är att nyttjanderätt och

annan särskild rätt som förvärvats genom expropriationen blir föremål för

anteckning i fastighetsboken. Angående dylik rätt — som äger företräde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

15

framför all annan rätt till fastigheten — bör upplysning kunna erhållas ur

fastighetsboken. I fastighetsboken antecknas jämväl sådana förändringar beträffande

inskrivna rättigheter som uppkommit i följd av expropriationen.

Med det av de sakkunniga föreslagna systemet skulle emellertid några anteckningar

i fastighetsböckerna rörande nyttjanderättsexpropriation för allmän

väg ej längre komma att ske. Detta skulle naturligtvis i viss mån försvaga

fastighetsbokens användning såsom upplysningskälla rörande fastigheternas

rättsförhållanden.

•På grund av de omständigheter som nu blivit berörda förefaller det knappast

tillrådligt att göra en så vittomfattande förenkling, att vägrättslagens

bestämmelser utan inskränkning bliva tillämpliga på nyttjanderättsexpropriation

för allmän väg. Emellertid synes såsom förut antytts vägrättsförfarandet

utan olägenhet kunna komma till användning i sådana fall, där fastigheten

genom väganläggningen icke tillskyndas något mera avsevärt men. Då å

andra sidan dessa fall helt visst äro de till antalet ojämförligt övervägande, har

det förefallit som örn syftet med de sakkunnigas förslag i huvudsak skulle kunna

vinnas genom att särskilja dessa fall från de fall där expropriationen bör

försiggå i vanlig ordning. En dylik uppdelning förutsätter att i det särskilda

fallet en prövning äger rum, huruvida det ena eller andra förfarandet bör tilllämpas.

Då medgivande av expropriationsrätt liksom hittills lärer böra ankomma

på Kungl. Maj :ts avgörande, torde det ur olika synpunkter vara lämpligast

att jämväl omförmälda prövning förbehålles Kungl. Majit. I överensstämmelse

med vad nu anförts synes i 77 § expropriationslagen böra upptagas

en bestämmelse rörande nyttjanderättsexpropriation, enligt vilken Kungl.

Maj :t, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt

men, på framställning av sökanden äger förordna, att i fråga örn rätt

till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i

lagen örn vägrätt skola äga motsvarande tillämpning.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en fastighet genom expropriation lider

avsevärt men, komma tydligen åtskilliga omständigheter i betraktande. Örn

vägen exempelvis skall framdragas över fastigheten på sådant sätt att å fastigheten

uppförda byggnader måste nedrivas, torde oftast avsevärt men få anses

föreligga. Emellertid lär en väganläggning även annorledes kunna föranleda

sådan minskning av fastighetsvärdet, att man kan tala örn avsevärt men för

fastigheten. Understundom torde sålunda värdet av den mark som skall avstås

för vägen vara så betydande, att redan markförlusten i och för sig måste anses

innebära avsevärt men för fastigheten. Vad som i dylika fall lärer böra tillläggas

utslagsgivande betydelse är dock icke värdeminskningens absoluta storlek

utan dess storlek i förhållande till fastighetens värde. Under det att upplåtande

av en viss areal värdefull åkerjord kan betyda avsevärt men för en mindre

fastighet, behöver detsamma icke vara fallet beträffande en större fastighet.

För närvarande gäller enligt 5 § fjärde stycket expropriationslagen att

Kungl. Majit i samband med förordnande örn expropriation skall utsätta viss

tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan ge
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

noin ansökning örn stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten

upphör. Genom detta stadgande förebyggas de olägenheter som skulle kunna

uppkomma för fastighetsägaren, därest frågan örn expropriationens fullföljande

hölles svävande under obestämd tid. En motsvarande bestämmelse torde erfordras

även för de fall där, såsom nu är avsett, vägrättsförfarandet skall äga

tillämpning och där således någon handläggning av expropriationsmålet vid

domstol ej skall förekomma. De sakkunniga ha i sådant hänseende föreslagit

en bestämmelse, enligt vilken expropriationsrätten skulle upphöra örn ej marken

tagits i anspråk senast ett år efter förordnandet. Därvid skulle •— i överensstämmelse

med stadgandet i 1 § tredje stycket lagen om vågrätt — mark

anses ha tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom

renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del ha vissa erinringar blivit framställda.

Sålunda anmärker Svenska väg styrelsernas förbund att den exproprierande

enligt förslaget skulle vara tvungen att inom den föreskrivna tiden

påbörja vägarbete inom varje särskild fastighet. Detta kunde leda till att

en mängd smärre åtgärder måste verkställas med föregripande av vägarbetets

planmässiga utförande. Enligt förbundets mening borde det vara tillräckligt,

att vägarbetet såsom sådant påbörjats inom den stadgade fristen; någon

skyldighet att inom samma tid ha igångsatt arbetet å varje särskild fastighet

borde däremot icke förefinnas. Förbundet ifrågasätter jämväl, huruvida det

icke vore tillräckligt att renstakning utförts inom den föreskrivna tiden.

Därest detta stadgades, borde dock enligt förbundets mening bestämmelsen

kompletteras med föreskrift örn renstakningens tillkännagivande antingen i

ortstidning eller genom särskilt meddelande till varje markägare. Även länsstyrelsen

i Gotlands län har ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen

vara mindre tillfredsställande. Olika omständigheter av tvingande

natur kunde föranleda att en planerad vägbyggnad icke hunne påbörjas inom

den tid man först tänkt sig utan måste uppskjutas. Den tid inom vilken

expropriationsrätten borde begagnas syntes därför länsstyrelsen icke böra

sättas under två år.

Den tidsfrist inom vilken vägmärken skall ha tagits i anspråk torde böra

bestämmas på sådant sätt att olägenheter av den art i nyssnämnda yttranden

angivits såvitt möjligt undvikas. För detta ändamål lärer det emellertid

icke vara erforderligt att förändra den definition på marks tagande i anspråk,

vilken redan nu är uppställd i lagen örn vågrätt. Olägenheterna synas

kunna undgås, därest tidsfristen göres något längre än vad de sakkunniga

föreslagit. Vad under utredningen framkommit giver dock närmast vid handen

att tidsfristen icke bör en gång för alla fixeras i lagtexten. Med hänsyn

till de växlande förhållanden, som kunna föreligga allt efter vägarbetets omfattning

och beskaffenhet, samt den utsträckning i vilken expropriation måst

företagas, synes det lämpligast att Kungl. Majit i varje expropriationsärende

av förevarande slag utsätter den tid, inom vilken marken, på sätt i 1 §

tredje stycket lagen örn vågrätt är stadgat, skall ha tagits i anspråk, vid

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 17

äventyr att expropriationsrätten upphör. En bestämmelse av sådant innehåll

synes böra fogas till 77 § expropriationslagen.

Ett av huvudsyftena med den föreslagna förenklingen är att den exproprierande

skall kunna snabbare än vad nu är fallet komma i besittning av vägmärken.

Har Kungl. Majit förordnat att vägrättsförfarandet skall tillämpas,

torde besittningstagandet böra få ske omedelbart därefter. Att såsom villkor

härför fordra ställande av pant eller borgen för ersättningen lärer, i de

fall varom här är fråga, ej kunna anses påkallat. Den exproprierandes rätt

att i förevarande ordning genast taga marken i besittning synes lämpligen

böra komma till uttryck genom ett tillägg till stadgandet i 78 § expropriationslagen.

I samband med nu ifrågasatta lagändringar ha 79 § expropriationslagen

och 33 § stadsplanelagen funnits böra undergå redaktionell jämkning.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den

12 maj 1917 (nr 189) om expropriation samt lag om ändrad lydelse av 33 §

stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).-»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet!

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1985.

1 sami. Nr 75.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 75.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 77, 78 oell 79 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 örn

expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

77 §.

Konungen åge---härför erfordras.

Avser expropriationen upplåtelse av nyttjanderätt till vägmärken, må

Konungen, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra

avsevärt men, på framställning av sökanden förordna, att i fråga om

rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena

i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning.

Meddelas förordnande som i andra stycket sägs, utsätte Konungen tillika

viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt

är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten

upphör.

78 §.

Den exproprierande---från tillträdesdagen.

Har förordnande meddelats enligt 77 § andra stycket, vare den exproprierande

berättigad att utan ställande av pant eller borgen genast taga marken

i besittning.

79 §.

Har den exproprierande i annat fall än i 78 § andra stycket sägs enligt

medgivande av ägaren eller stadgande i denna lag tagit mark i besittning utan

att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning

icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen

sker, längre fortskridit, åge rätten på framställning av part låta

anstå med tillsättande av nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 75.

19

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

33 §.

Är fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de

särskilda bestämmelserna i 78 § första stycket och 79 § lagen om expropriation

äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 januari

1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 oktober

1934, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj

1917 (nr 189) örn expropriation samt lag örn ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Einar Anderberg.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn

expropriation avser att vid anläggning eller förändring av allmän väg, ifall

endast nyttjanderätt till vägmärken begäres, bereda lättare tillgång till tvångsförvärv

av sådan rätt än expropriationslagen medgiver. Behovet härav har

motiverats dels med önskvärdheten av att den exproprierande skall bliva i tillfälle

att taga marken i besittning omedelbart efter det tillstånd till expropriation

meddelats och dels därmed att expropriationsförfarandet är förenat med

dryga kostnader, som lämna markägaren möjlighet att av den exproprierande

tilltvinga sig högre ersättning än som är skälig. Det första av dessa skäl

synes vara av mindre betydelse då erforderlig snabbhet i fråga om besittningstagandet

synes kunna ernås redan på grund av 78 § expropriationslagen, enligt

vilken möjlighet för den exproprierande att taga marken i besittning inträder

så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats. Det synes också i själva

verket huvudsakligen hava varit det andra av de anförda skälen, som lett till

förslagets framläggande. Att markägaren vägrat att mottaga erbjudande av

skälig ersättning i medvetande att, örn det går till expropriation, han icke

drabbas av någon kostnad härför, samt att vägstyrelsen hellre än att ådraga

sig expropriationskostnaderna erlagt högre ersättning än som överensstämt

jned en riktig värdesättning torde, av utredningen att döma, ej sällan hava

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

21

förekommit. Ett förebyggande härav för framtiden finner även lagrådet vara

påkallat. Örn det sålunda är ur rent praktisk synpunkt som denna lättnad

medgives för en stor och för det allmänna synnerligen viktig grupp av cxpropriationsärenden,

torde avgörande betydelse icke behöva tillmätas överståthållarämbetets

eljest mycket beaktansvärda erinran att medgivande av undantagsbestämmelser

för ett slag av expropriationsärenden lätt kan komma att

åberopas till stöd för liknande undantag jämväl för andra slag.

Någon förenkling av förfarandet med åtföljande kostnadsbesparing, som

skulle kunna göra de båda parterna mera jämspelta vid förhandlingen örn

markersättningen, lärer icke lämpligen kunna astadkommas inom det vanliga

expropriationsförfarandets ram. Vill man nå syftet, torde därför ett

annat förfarande böra anlitas. Enligt det föreliggande förslaget har man

valt att, sedan förordnande örn tvångsupplåtelse i överensstämmelse med expropriationslagens

stadganden kommit till stand, lata i fråga örn rätten till

ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande det enklare och billigare

förfarandet i lagen örn vägrätt bliva tillämpligt.

Förslaget innebär alltså att under vissa förutsättningar detta förenklade

förfarande skall kunna äga rum även då fråga är örn markupplåtelse

tillkommen icke, såsom i vägrättslagen förutsättes, på grund av uttryckligt

eller presumera! medgivande av fastighetens ägare utan på grund av Konungens

förordnande. Att tillämpa enahanda stadganden i dessa olika fall

kan dock vara betänkligt från den synpunkten att mera betryggande garantier

för tillvaratagande av vederbörande sakägares intressen kunna vara av

nöden vid tvångsupplåtelse av vägmarlc än vad fallet är vid en frivillig upplåtelse.

Även expropriation för vägändamål kan nämligen för därav berörda

fastigheter vara av mycket växlande betydelse.

Detta har också beaktats i det remitterade förslaget, vilket för tillämpning

av det enklare förfarandet uppställt det villkoret att expropriationen finnes

icke medföra avsevärt men för den fastighet varom fråga är. Emot en dylik

avfattning av regeln må emellertid anmärkas att densamma synes medgiva det

enklare förfarandets tillämpning i vissa fall då detta knappast är lämpligt.

Enligt lagrådets mening är det sålunda icke tillrådligt att förordnande, som i

förslaget avses, skall kunna meddelas på den grund att vid jämförelse mellan,

å ena sidan, olägenhet av expropriationen och, å andra sidan, den nytta densamma

kan medföra för fastigheten expropriationen finnes på det hela taget

medföra större fördel än olägenhet eller åtminstone icke något övervägande men

av avsevärd betydelse. Det riktiga synes i stället vara att man endast safrand

det intrång för fastigheten, som direkt följer av själva markupplåtelsen

eller som eljest orsakas av vägens byggande eller begagnande, kan, bortsett

från uppkommande nytta, betecknas såsom icke avsevärt, avstår från de garantier

som uppställas i expropriationslagen. Vidare ma här framhallas att

den av departementschefen anförda grundsatsen att värdeminskningens absoluta

storlek icke bör vara utslagsgivande utan i stället dess storlek i förhållande

till fastighetens värde torde böra tillämpas med viss försiktighet. Värdet

av marken kan — låt vara mera sällan — i och för sig vara sa högt, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 7.5.

dess avstående innebär sådant intrång på fastigheten att det vanliga expropriationsförfarandet

måste anses vara på sin plats. Lagrådet förordar med stöd

av det anförda att villkoret för ett medgivande av det förenklade förfarandet

angives så, att upplåtelsen finnes icke medföra avsevärt intrång för den fastighet

marken tillhör.

Enligt förslaget skall prövningen, huruvida det enklare förfarandet må tillgripas,

utföras av Konungen i samband med avgörandet av frågan örn expropriationsrätt.

Denna prövning är — ehuru den uppenbarligen icke får betraktas

såsom i materiellt avseende i någon mån bindande för de avgöranden, vilka

sedermera skola träffas i uppkommande ersättningsfrågor — av betydelse icke

blott för fastighetsägarens utan jämväl för andra rättsägares och bland dem

inteckningshavares rätt; och den blir, även om utredning beträffande fastighetens

beskaffenhet förebringas, förenad med de svårigheter som alltid åtfölja

ett bedömande utan omedelbar tillgång till det bedömda föremålet. Här

tillkommer dessutom det moment av ovisshet som sammanhänger med stadgandet

i 77 § expropriationslagen, enligt vilket beslutet örn expropriationsrätt

icke alltid hänför sig till ett bestämt område utan möjlighet finnes att vid

vägens utläggande å marken avvika från den å kartan utmärkta sträckningen.

I många fall medför säkerligen en sådan avvikelse endast ringa förändring

i intrånget å fastigheten, men detta kan ingalunda alltid antagas vara

händelsen. En förutsättning, örn också icke i lagen utsagd, för medgivande

av det enklare förfarandet måste därför vara antingen att det är klart att

en jämkning av vägens sträckning icke kail i förevarande avseende så förändra

situationen att tillämpningen av expropriationslagen bör vara utesluten

eller också att området för expropriationen bestämmes så att någon nämnvärd

jämkning av vägbanans läge icke får äga rum. Ett iakttagande av det sagda

— och överhuvud en omsorgsfull prövning i varje särskilt fall av den förevarande

frågan — förutsätter tydligen ett visst mått av utredning beträffande

vägmärkens beskaffenhet, odling och bebyggelse. Det är därför nödvändigt

att fastighetens ägare och innehavare så ock annan, som av expropriationen

kan lida men, beredes tillfälle att yttra sig över gjord framställning örn

tillämpning av det enklare förfarandet. Detta bör klart framgå av lagtexten,

vilket lättast torde kunna vinnas genom en föreskrift att framställningen därom

skall göras i själva den ansökning om expropriationsrätt, varöver nämnda

intressenter jämlikt 4 § expropriationslagen skola erhålla tillfälle att avgiva

yttrande. Man synes dock ej böra stanna därvid. En tillräcklig grundval för

förklarings avgivande och frågans bedömande kan icke anses vara lagd endast

genom ett kortfattat yrkande. Man torde därutöver böra fordra att de skäl,

som i varje särskilt fall kunna åberopas för yrkandet, uttryckligen angivas.

Lagrådet förordar därför att förslaget kompletteras med ett stadgande av innebörd

att framställning, varom bär är fråga, skall göras i ansökningen örn rätt

till expropriation och att därvid skola angivas de särskilda skäl, på vilka framställningen

grundas.

Enligt 49 § sista stycket i lagen om expropriation, vilket stadgande enligt

förslaget lärer vara avsett att tillämpas jämväl i nu förevarande fall, skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 75.

23

den förvärvade nyttjanderätten till vägmärken äga företräde framför all annan

rätt till samma mark. Denna rätt motsvarar således den i 1 § vägrättslagen

omförmälda rätten att nyttja marken för vägen utan hinder av den rätt annan

må äga i avseende å fastigheten. Förslaget innebär i själva verket, såsom ovan

antytts, en utsträckning av vägrättslagens tillämplighet till det fall att Konungen

förordnat att mark får tagas i anspråk för allmän väg. Det synes under

sådana förhållanden vara att förorda att i Konungens förordnande direkt

utsäges att sökanden må förvärva vågrätt till marken genom att inom viss av

Konungen bestämd tid taga densamma i anspråk på sätt i 1 § tredje stycket

lagen örn vågrätt sägs. I lagen bör stadgas att, sedan förordnandet meddelats,

vad saken vidare angår bestämmelserna i lagen örn expropriation icke

skola gälla utan att i stället vad i lagen örn vågrätt är föreskrivet skall vinna

tillämpning — en gränsdragning, som även örn förslaget skulle vidhållas

oförändrat är att förorda. Av sålunda avfattade bestämmelser torde

utan att detta uttryckligen angives tydligt framgå såväl att sökanden genom

Konungens förordnande erhåller rätt att genast, utan ställande av pant eller

borgen, taga marken i besittning som ock att, örn sökanden underlåter att taga

marken i anspråk inom den utsatta tiden, någon vågrätt ej uppkommer.

De av lagrådet förordade nya bestämmelsernas innebörd kommer att klarare

framträda örn de sammanföras i en särskild paragraf efter 79 a §. I sådant

fall föreligger ej anledning att företaga den eljest erforderliga, föreslagna ändringen

av 33 § stadsplanelagen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:is proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 21

januari 1935 avgivna utlåtande över de den 26 oktober 1934 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation samt lag om ändrad lydelse av

33 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har i allt väsentligt tillstyrkt den föreslagna förenklingen av

förfarandet vid expropriation för allmän väg. De erinringar lagrådet framställt

mot utformningen av förslaget till ändringar i expropriationslagen äro

huvudsakligen av formell art.

Beträffande det för tillämpning av det enklare förfarandet uppställda villkoret,

att expropriationen finnes icke medföra avsevärt men för fastigheten,

har lagrådet anmärkt att avseende borde fästas allenast vid själva det intrång

som förorsakades av expropriationen och att sålunda någon hänsyn ej borde

tagas till örn expropriationen även medförde nytta för fastigheten. Vidare

har lagrådet framhållit att den i remissprotokollet anförda grundsatsen, att

värdeminskningens absoluta storlek icke borde vara utslagsgivande utan i stället

dess storlek i förhållande till fastighetens värde, torde böra tillämpas med

viss försiktighet. Emot vad sålunda anförts lärer icke vara något att erinra.

För att innebörden av förevarande bestämmelse skall komma till tydligare uttryck

har jag i enlighet med lagrådets hemställan vidtagit sådan jämkning

av lagtexten att uttrycket ’men’ ersatts med ordet ''intrång’.

Lagrådet, som framhävt betydelsen av att beslut i ärenden varom här är

fråga föregås av omsorgsfull utredning, har förordat att förslaget kompletteras

med ett stadgande av innebörd, att framställning örn tillämpning av det

enklare förfarandet skall göras i ansökningen örn rätt till expropriation och

att därvid skola angivas de särskilda skäl på vilka framställningen grundas.

Lika med lagrådet finner jag angeläget att förevarande ärenden underkastas

en noggrann prövning. Jag håller dock före att tillräckliga skäl knappast

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

25

föreligga för en formföreskrift, vilken skulle leda till att en framställning örn

förenklat förfarande icke — hur sakligt berättigad den än vore — skulle kunna

upptagas till prövning, örn den, exempelvis på grund av förbiseende, ej kommit

att göras i själva expropriationsansökningen. Kravet på en sådan formföreskrift

synes närmast vara förestavat av en önskan, att i lagen uttryckligen måtte fastslås

att vederbörande sakägare skulle höras över framställningen. Så bleve fallet

örn den ifrågasatta föreskriften meddelades, i det att 4 § tredje stycket expropriationslagen

då komme att avse även framställning av förevarande slag. Någon

anledning till farhåga att sakägarna icke skola bliva vederbörligen hörda örn

icke uttrycklig lagbestämmelse därom finnes, torde emellertid icke föreligga.

I de säkerligen sällsynta fall, då framställningen örn förenklat förfarande

kommer att göras i annan handling än den, i vilken expropriationstillståndet

begärts, och då sålunda remiss av framställningen icke kommer till stånd på

grund av uttryckligt lagbud, torde den allmänna ämbetsplikt i avseende å

ärendenas beredning som åvilar vederbörande föredragande i statsrådet innefatta

fullt tillräcklig garanti för att sakägarna bliva hörda. Ej heller finner

jag mig kunna tillstyrka en uttrycklig bestämmelse, att de särskilda skäl på

vilka framställningen grundas skola däri angivas. Då det uppenbarligen måste

vara i sökandens intresse att den erforderliga utredningen snarast blir åvägabragt,

torde man kunna utgå från att så i regel kommer att ske utan särskild

föreskrift. Och därest i något enstaka fall sökandens huvudsakliga skäl skulle

framkomma först under ärendets fortsatta behandling, synes det obilligt örn

denna omständighet i och för sig skulle behöva leda till att sökandens begäran

ej vunne bifall. Därtill kommer att vissa svårigheter kunna tänkas

uppstå vid tillämpningen av en föreskrift med angivet innehåll.

Vidare har lagrådet, som funnit förslaget innebära en utsträckning av vägrättslagens

tillämplighet till det fall att Konungen förordnat att mark får

tagas i anspråk för allmän väg, ansett sig böra förorda att i Konungens förordnande

skulle direkt utsägas, att sökanden finge förvärva vågrätt till marken

genom att inom viss av Konungen bestämd tid taga densamma i anspråk

på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt sägs. I samband härmed har

lagrådet föreslagit viss redaktionell omläggning av förslagets bestämmelser i

övrigt samt ifrågasatt bestämmelsernas sammanförande i en särskild paragraf

efter 79 a §. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört torde böra

erinras örn den principiella skillnad i avseende å förvärvets natur, som består

mellan vågrätt och exproprierad nyttjanderätt, den förra såsom grundad på

frivillig upplåtelse och den senare såsom grundad på tvångsupplåtelse. Denna

skillnad har i förslaget tydligt beaktats. Förslaget har sålunda icke gjort vägrättslagen

såsom sådan tillämplig på tvångsupplåtelse utan allenast — för

de fall varom här är fråga — låtit expropriationen till viss del följa samma

ordning som den uti vägrättslagen reglerade. En utvidgning av vägrättsbegreppet,

vilken icke omfattar all på expropriation grundad nyttjanderätt till

vägmark utan endast sådan nyttjanderätt, där expropriationen försiggått med

tillämpning av ett enklare förfarande, synes innebära en mindre lycklig förskjutning

av den nuvarande, på en klar och logisk indelningsgrund baserade

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 76. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

terminologien. Den av lagrådet förordade konstruktionen torde även giva upphov

till viss oklarhet beträffande förhållandet mellan sökandens yrkande örn

expropriationsrätt och hans samtidigt framställda yrkande att få förvärva

vågrätt, en oklarhet som synes ägnad att bereda vissa formella svårigheter vid

beslutets avfattande och som måhända skulle kunna vålla missförstånd i den

praktiska tillämpningen. Den föga naturliga placering, som ifrågavarande

bestämmelser skulle komma att erhålla i en särskild paragraf efter 79 a §,

synes även vara en följd av omförmälda konstruktion. Med hänsyn till vad nu

anförts har jag icke funnit lagrådets utlåtande i denna del böra föranleda

ändring i förslagets avfattning.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med den vidtagna jämkningen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

343089

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1935:104 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 a1 i texten